6965b – קוּם (qom)

upprätta, bekräfta


Typ:
Hebreiska: קוּם (qom)
Uttal: qum
Talvärde: 706 (100 + 6 + 600)    ord med samma talvärde
Användning: 662 ggr i GT

Engelsk översättning

to arise

Engelsk beskrivning

1) to rise, arise, stand, rise up, stand up
1a) (Qal)
1a1) to arise
1a2) to arise (hostile sense)
1a3) to arise, become powerful
1a4) to arise, come on the scene
1a5) to stand
1a5a) to maintain oneself
1a5b) to be established, be confirmed
1a5c) to stand, endure
1a5d) to be fixed
1a5e) to be valid
1a5f) to be proven
1a5g) to be fulfilled
1a5h) to persist
1a5i) to be set, be fixed
1b) (Piel)
1b1) to fulfil
1b2) to confirm, ratify, establish, impose
1c) (Polel) to raise up
1d) (Hithpael) to raise oneself, rise up
1e) (Hiphil)
1e1) to cause to arise, raise
1e2) to raise, set up, erect, build
1e3) to raise up, bring on the scene
1e4) to raise up, rouse, stir up, investigate
1e5) to raise up, constitute
1e6) to cause to stand, set, station, establish
1e7) to make binding
1e8) to carry out, give effect to
1f) (Hophal) to be raised up


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (662 st)


1 Moseboken (51)

Kain sade till sin bror Abel: "Kom med ut på fälten." När de väl var ute på fältet attackerade han sin bror Abel och dödade honom.
men jag ska bekräfta mitt förbund med dig. Du ska gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur.
"Se, jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande,
Jag upprättar mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv (kött) utrotas genom vatten från en världsvid översvämning. Aldrig mer ska en översvämning komma och fördärva jorden."
Gud sade till Noa: "Detta är tecknet [regnbågen, som antagligen var synlig för Noa just när Gud talar dessa ord] på det förbund som jag upprättar mellan mig och allt liv på jorden."
Stå upp! Vandra genom landet [Jos 1:3]
    – i hela dess längd och dess bredd.
Ja, till dig ska jag ge det!" [Vers 14b–17 formar en inclusio som ramas in av två parallella satser i vers 14ba–15 och vers 17. Uppmaningen att lyfta upp ögonen och blicka ut över landet hör ihop med att stå upp och vandra genom landet, som båda avslutas med ett löfte att det ska ges. Centralt i vers 16 finns en kiasm som ramas in av ordet säd (hebr. zera) som jämförs med "stoftet på jorden" som är ett uttryck som beskriver allt finfördelat material (som sand, jord och grus) över hela jorden! Poängen är att lika oräkneliga ska Abrams efterkommande bli!]
och jag ska etablera mitt förbund mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer som ett evigt förbund, för att vara Gud (Elohim) till dig och till din säd efter dig,
Gud svarade: "Nej, men Sarah din hustru ska föda en son och du ska ge honom namnet Isak [hebr. Jits-chak från verbet för att skratta], och jag ska etablera mitt förbund med honom som ett evigt förbund för honom och hans säd (efterkommande, ättlingar) efter honom.
Men mitt förbund ska jag etablera med Isak, som Sarah ska föda åt dig vid denna bestämda (avtalade, överenskomna) tid nästa år.
[Följande stycke ramas in av att Abraham "går med" besökarna, se vers 16, och sedan "återvänder" till sitt tält i vers 33. Två olika perspektiv framträder, Gud som hör ropet från staden (vers 17–21) och hur Abraham ser staden (vers 22–32).] Männen reste sig därifrån och såg ut mot Sodom och Abraham gick med dem för att se till så de kom lyckligt iväg.
De två änglarna kom till Sodom på kvällen och Lot satt i Sodoms port och Lot såg dem och reste sig upp och mötte dem och han föll ned med sitt ansikte mot marken. [Att buga sig djupt var en dåtida vanlig hedersbevisning.]
Och Lot gick ut och talade till sina svärsöner som hade gift sig med hans döttrar och sade: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahve) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [De lyssnade inte och trodde inte att han menade allvar.]
Och när morgonen grydde skyndade änglarna på Lot och sade: "Stå upp, ta din hustru och dina två döttrar som är här, annars blir du bortsvept med stadens överträdelser."
Och de berusade sin far med vin den natten. Och den förstfödda gick in och låg med sin far, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
Och de berusade sin far med vin den natten också. Och den yngre steg upp och låg med honom, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
Res på dig, lyft upp ynglingen och håll fast honom i din hand, för jag ska göra honom till ett stort folkslag (nation)."
Så skar de ett förbund i Beer-Sheva och Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, reste sig och de återvände till filistéernas land.
Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (tjänstefolk) och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom.
Abraham återvände till sina unga män (tjänstefolk) och de steg upp och gick tillsammans till Beer-Sheva och Abraham bodde i Beer-Sheva. [1 Mos 21:14]
Abraham reste sig upp framför sin döda och talade till Chets söner och sade:
Abraham reste sig och böjde sig ner inför landets folk, Chets söner.
Efrons fält, som finns i Machpela, som ligger framför Mamre, fältet och grottan som är där och alla träd som är på fältet, det som fanns inom dess gränser runtom fastställdes
Fältet och grottan fastställdes som Abrahams egendom, till en begravningsplats, av Chets söner. [Detta är det första, och tills vidare enda, markområdet i Israel som juridiskt blir judarnas egendom, genom Abraham. Det kan betraktas som en förstlingsfrukt och försäkran om att resten av Guds löfte om landet också kommer att uppfyllas. Så sker när folket intar landet under Josuas ledning 300 år senare. De fulla gränser som Bibeln nämner har dock aldrig varit i judarnas ägo, det är förmodligen de gränser Israel kommer att ha under tusenårsriket.]
Tjänaren tog 10 kameler av sin herres kameler och reste iväg. Han hade allt gott (många dyrbara gåvor) från sin herres hand. Han stod upp och vandrade till Aram-Naharim, till staden Nachor.
De åt och drack, männen som var med honom och dröjde kvar hela natten. När de steg upp på morgonen sade han: "Skicka iväg mig till min herre."
Rebecka reste sig med sina tjänarinnor och de red på kamelerna och följde mannen. Tjänaren tog Rebecka och gick sin väg.
Jakob gav Esau bröd och linssoppa och han åt och drack och reste sig upp och gick sin väg. Så föraktade Esau dagen för sitt förbund (sin förstfödslorätt). [Heb 12:16–17]
Stanna (lev där som en gäst, inte permanent – vandra runt) i detta land. Jag ska vara med dig och jag ska välsigna dig, för till dig och till din säd (avkomma, ättlingar) ska jag ge detta land. [Vilket sker flera hundra år senare.] Jag ska stadfästa den ed som jag svor till din far Abraham [1 Mos 15:18–19],
Och Jakob sade till sin far: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du bad mig. Stå upp, jag ber dig, sitt och ät av min anrättning, så att din själ kan välsigna mig."
Och även han gjorde välsmakande mat och bar in till sin far och han sade till sin far: "Låt min far stå upp och äta av sin sons anrättning, så att han kan välsigna mig."
Lyssna därför min son till min röst och stig upp, fly till Laban, min bror i Haran,
Stå upp och gå till Paddan-Aram till Betoels hus, din mors far, och ta dig en hustru därifrån, från Labans döttrar, din mors bror.
Jag är den Gud (El) som såg dig i Betel [för 15 år sedan], där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte. Bryt nu upp och dra ut ur detta land och vänd tillbaka till ditt fosterland.' "
Jakob bröt då upp och satte sina barn och hustrur på kamelerna
Han bröt upp och flydde med allt han hade och gick över floden [Eufrat] och vände sitt ansikte (begav sig av) [österut] mot Gileads bergsbygd.
Och hon sade till sin far: "Bli inte arg, herre (låt det inte vara förargelseväckande i min herres ögon), att jag inte kan resa mig inför dig, för det är med mig på kvinnors vis (jag har det som kvinnor brukar ha)" [3 Mos 15:19] Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.
Samma natt steg Jakob upp och tog sina två hustrur, sina två slavinnor, och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället.
Och Gud (Elohim) sade till Jakob. "Stig upp och gå till Betel och bo där. Och gör ett altare till Gud (El) som visade sig för dig när du flydde från din bror Esaus ansikte."
och låt oss stå upp och gå till Betel. Där ska jag göra ett altare till Gud (El) som svarade mig den dag jag var i nöd (var trängd) och som har varit med mig på den väg jag har vandrat."
Vi band kärvar på fältet och min kärve reste på sig och stod upprätt, och se, era kärvar kom och stod runt omkring och bugade sig för min kärve."
Alla hans söner och hans döttrar steg upp för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas och han sade: "Jag ska gå ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), till min son och sörja." Och hans far grät över honom.
Då sade Juda till Onan: "Gå in till din brors hustru och utför din plikt som hennes äkta mans bror och se till att din bror får avkomlingar (barn, ordagrant säd).
Hon steg upp och gick sin väg och tog av sig sin slöja och satte på sig sina änkekläder.
Efter dem ska det komma sju år av hungersnöd och överflödet ska glömmas bort i Egyptens land och hungersnöden ska (istället) förtära landet.
Juda sade till sin far Israel: "Sänd gossen [Benjamin] med mig så ska vi stå upp och gå, så att vi får leva och inte dö, både vi och du och även våra små.
Ta också er bror [Benjamin] och stå upp och gå igen till mannen.
Männen [de tio bröderna] tog gåvorna och de tog dubbla summan pengar i sina händer samt Benjamin och steg upp och gick ner till Egypten och stod inför Josef.
När de hade kommit ut ur staden och inte hunnit så långt, sade Josef till sin tjänare: "Gå efter männen och när du kommer ikapp dem ska du säga till dem: 'Varför har ni lönat gott med ont?
Jakob steg upp från Beer-Sheva och Israels söner bar Jakob, sin far, och deras små och deras fruar i vagnarna som farao hade sänt för att bära honom.
Juda är ett lejons unge,
    från bytet har du stigit upp.
Han lutar sig ner, han lägger sig som ett lejon,
    som en lejoninna – vem ska resa upp honom?

2 Moseboken (20)

Egypten fick en ny kung som inte kände till Josef [hur han räddat landet från hungersnöd och gjort Egypten till ett mäktigt rike]. [Jakobs son Josef såldes som slav av sina egna bröder. Men trots motgångar välsignade Gud honom i Egypten och han blir till sist faraos högra hand. Han hade fått förmåga att tyda drömmar. Under sju goda år byggde landet upp ett spannmålslager som gjorde att de klarade sju svåra år då skördarna slog fel. Man sålde även till kringliggande länder vilket gjorde Egypten rikt, se 1 Mos 40–41. I den egyptiska historien skedde ett tydligt skifte mellan den sjuttonde och artonde dynastin. Hyksosfolket som regerat Egypten under 100 år besegrades. Den nya kungen skulle i så fall vara farao Amose som kom till makten i det nya riket någon gång omkring 1550 f.Kr.]
När några herdar kom och körde i väg dem, försvarade Mose dem och hjälpte sedan till att vattna deras får.
Jag har också upprättat mitt förbund med dem och lovat att ge dem Kanaan, det land där de bodde som främlingar.
Den ene kunde inte se den andre och ingen kunde resa sig från sin plats på tre dagar. Men alla Israels söner (allt folk) hade ljus där de vistades.
Då reste sig farao upp i natten, han och hans tjänare och alla egyptier och där var ett högt klagorop i Egypten, eftersom där inte fanns ett enda hus där ingen hade dött.
[När det gäller dateringen av uttåget finns det två teorier, den sena (1200-talet f.Kr.) och den tidiga (1400-talet f.Kr.). Se 1 Kung 6:1 för mer info.] Han [farao] kallade på Mose och Aron mitt i natten och sade: "Stå upp, gå ut från mitt folk, både ni och Israels söner (alla israeliter) och gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve) som ni har sagt.
I din stora härlighet (upphöjdhet, majestät)
    slog du ner de som reste sig upp mot dig.
Du släppte lös din förtärande eld (vrede)
    som förtärde dem som halm.
    [Samma verb "släpp lös" användes genomgående i kravet mot farao att "släppa" israeliterna
    fria. Ironiskt nog släpps nu Guds eld lös över honom själv då han vägrade lyda Gud.]

om han reser sig igen och går böjd över sin stav, då ska den som slog honom vara tyst. Han ska ersätta honom för hans förlorade tid och ska ombesörja att han blir fullt återställd.
Mose började gå tillsammans med sin tjänare Josua, och Mose gick upp på Guds berg.
Och du ska resa upp tabernaklet i enlighet med dess ritningar som jag har visat dig på berget. [Man kan se på plankorna som individer i församlingen. Då är vi vända med ansiktet inåt, alltså står var och en av oss med blicken fäst på de föremål som finns inne i tabernaklet som symboliserar Jesus och Gud själv. Då står vi samtidigt skuldra vid skuldra med våra syskon i tron och vänder ryggen mot världen. De är den position som varje troende behöver ha för att ha rätt fokus i sitt liv.]
Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sade till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
Och de steg upp tidigt nästa morgon och offrade brännoffer och förde fram shalomoffer och folket satt ner och åt och drack och steg upp och roade sig.
Och när Mose såg att folket var tygellöst, för Aron hade låtit dem bli tygellösa på grund av deras fienders hån,
Och när Mose gick ut (varje gång han gick) till tältet, reste sig alla upp [i respekt] och betraktade (studerade noggrant) Mose till dess han kommit in i tältet. [Folkets förakt för Mose hade nu försvunnit, se 2 Mos 32:1, och deras respekt för honom hade återvänt.]
När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till templet, då föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till sitt tält.
"På den första dagen i den första månaden [Aviv/Nisan] ska du sätta upp mötestältets Tabernakel.
Och det skedde i den första månaden [Aviv], på det andra året [efter uttåget ur Egypten] på den första dagen i månaden, att Tabernaklet restes. [Det är denna månad den 14:e dagen som Peasch firas följt av det osyrade brödets högtid den 15:e dagen och sju dagar.]
Mose reste Tabernaklet och lade dess socklar och satte upp brädorna på dem och satte dit stängerna och reste upp dess pelare.
Sedan reste han inhägnaden runt om Tabernaklet och altaret och satte upp förhänget (draperiet) i inhägnadens port. Så fullbordade Mose arbetet.

3 Moseboken (7)

För ett grått huvud ska du resa dig upp,
    och den gamle ska du ära.
Du ska frukta (respektera, hedra) din Gud. Jag är Herren (Jahve).
Om det inte återlöses inom ett fullt år, ska huset som finns i staden med stadsmur för alltid bli kvar i köparens ägo genom hans generationer. Det ska inte återlämnas vid jubelåret.
Ni ska inte göra någon avgud eller skuren bild, inte heller resa upp någon stod. Ni ska inte sätta upp någon bild av sten i ert land för att böja er ner inför den, för jag är Herren er Gud (Jahve Elohim).
För jag ska vända mig till dig och göra dig fruktsam och föröka dig och förankra mitt förbund med dig.
Och när en man ska helga sitt hus till att vara heligt inför Herren (Jahve), då ska prästen värdera det om det är gott eller ont. Som prästen värderar det så ska det stå.
Om han helgar sitt fält från jubelåret, ska värderingen gälla.
Och om han som helgat fältet på något sätt vill återlösa det, ska han lägga till en femtedel av pengarna för värderingen till det, och det ska garanteras honom.

4 Moseboken (32)

När tabernaklet ska flyttas vidare ska leviterna ta ner det, och när tabernaklet ska sättas upp ska leviterna sätta upp det. Om någon man (som inte är levit) kommer nära (tabernaklet) ska han dö.
Och det skedde på den dagen att Mose fullbordade (avslutade, färdigställde) [plural!] hopsättningen (byggandet, resandet, ordagrant samlandet) [plural!] av tabernaklet (hebr. mishkan), och han smorde det och helgade det, och alla dess möbler, och altaret med dess redskap, och han smorde dem och helgade dem,
Och den dagen som Tabernaklet restes täckte ett moln Tabernaklet till Vittnesbördets tält, och på kvällen var det över Tabernaklet något som såg ut som eld till morgonen. [2 Mos 40:34–38].
Och Kehatiterna som bar helgedomen avtågade så att tabernaklet skulle vara uppsatt inför deras ankomst.
– ׆ –Och det hände, varje gång arken bröt upp, att Mose ropade:
"Stå upp (hebr. kumah, jmf Mark 5:41), Herre (Jahve)!
    Må dina fiender förskingras,
    och må dina motståndare fly för dig!"
    [De tre verben är desamma som i Ps 68:2.]
Och folket stod upp hela den dagen och hela natten och hela nästa dag och samlade vaktlar, den som samlade minst samlade tio chomer [en chomer var ett stort mått på flera hundra liter – ordet kommer från ordet för åsna och den vikt den kunde bära] och de spred ut dem överallt omkring sig runtom lägret.
och de gjorde revolt mot (reste sig upp mot ansiktet på) Mose,
    med män från Israels söner
    – 250 män,
    ledare i församlingen, utvalda män med gott rykte.
Och Mose steg upp och gick till Datan och Aviram och Israels äldste följde honom.
Och Bileam steg upp på morgonen och sade till Balaks furstar: "Gå ni [tillbaka] till ert land, för Herren (Jahve) vägrar att låta mig gå med er."
Och Moavs furstar steg upp och de gick till Balak och sade: "Bileam vägrar att följa med oss." [Bileam är en hednisk präst som till en början beskrivs i positiva ordalag, eftersom han hör Herrens röst och lyder och inte kan förbanna israeliterna. Allt eftersom berättelsen rör sig framåt visar han sig ha en dubbel natur. I NT beskrivs han som en som förleder israeliterna in i synd, se 4 Mos 31:16; 2 Pet 2:15–16; Jud 1:11; Upp 2:14–16. Det finns flera paralleller med Judas. Båda hade kärleken till pengar (Joh 12:6) och förråder sina bröder. Det är intressant att vid utgrävningar i Tel Deir Alla i Jordanien (8 km öster om Jordanfloden, 1 km norr om Jabbok) hittas 1967 en inskription i ett tempel som omnämner "siaren Bileam, Beors son". I texten som innehåller profetior om undergång och kaos nämns också fåglar och även en hyena och åsna. Inskriptionen dateras till 900-800 f.Kr. vilket är långt senare än Bileam. Denna inskription är dock en utombiblisk källa som bekräftar Bibelns uppgifter, som då redan fanns nedtecknade i Moseböckerna, att en siare som hette Bileam var känd i just detta område i Jordanien.]
Och Gud (Elohim) kom till Bileam på natten och sade till honom: "Om männen har kommit för att kalla på dig, stå upp och gå med dem, men bara de ord jag talar till dig ska du göra."
Och Bileam steg upp på morgonen och sadlade sin åsna och gick med Moavs furstar.
Och han tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
"Stå upp Balak och lyssna,
    ge ditt öra till mig du Tsippors son.
Gud (El) är inte en man så att han kan ljuga,
    inte en människoson så att han kan ändra sig (gå från sorg till att trösta – hebr. nicham).
När han har sagt, ska han då inte göra det?
    Eller när han talar, ska han då inte fullborda det?
Se ett folk som reser sig upp som en lejoninna,
    och som ett lejon lyfter han upp sig själv,
han ska inte ligga ner förrän han har ätit av bytet
    och druckit blodet av det slagna."
Han vilar, han har lagt sig ner som ett lejon,
    som en lejoninna – Vem ska resa upp honom?
Den som välsignar dig blir välsignad,
    den som förbannar (hebr. arar) dig blir förbannad (hebr. arar). [1 Mos 12:3]
Jag ser honom, men inte nu.
    Jag ser honom, men inte nära.
Det ska komma fram en stjärna från Jakob
    och en spira ska resa sig ur Israel
och ska slå runt Moavs hörn
    och bryta ner alla Sets söner.
Och Bileam steg upp och gick sin väg och återvände till sin plats, och Balak gick också sin väg.
Och när Pinchas [betyder "mörkhyad" på egyptiska, blev senare folkets överstepräst, se vers 13 och 4 Mos 31:6; Jos 22:13; 1 Krön 6:4], son till Elazar, son till prästen Aron, såg det, reste han sig från mitten av församlingen och tog ett spjut i sin hand.
och hennes far hör hennes ed eller hennes löfte varmed hon binder sin själ, och hennes far inte säger emot henne, då ska hennes ed stå fast och varje löfte som hon binder sin själ med ska stå fast.
Men om hennes far inte tillåter henne den dagen han hör henne (svära en ed), ska inga av hennes eder eller löften varmed hon binder sin själ vara giltiga, och Herren (Jahve) ska förlåta henne eftersom hennes far inte tillät henne.
och hennes man hör det, oavsett vilken dag han hör det men tiger mot henne, då gäller hennes ed och hennes löfte som hon bundit sin själ med står fast. [Här finns en skillnad mellan hennes far som måste höra eden samma dag medan maken kan höra talas om den i efterhand.]
Men eden från en änka eller från en frånskild ska i varje sak varmed hon bundit sin själ, gälla för henne.
och hennes man hör det och tiger och inte hindrar henne, då ska alla hennes eder vara giltiga, och varje löfte varmed hon binder sin själ, ska gälla för henne.
Men om hennes man annullerar dem den dagen han hör dem, vad som än kommer ut över hennes läppar, om det är en ed eller ett löfte som binder hennes själ, gäller det inte, hennes man har ogiltigförklarat dem, och Herren (Jahve) ska förlåta henne.
Varje ed och varje bindande löfte som påverkar hennes själ, kan hennes man låta gälla eller annullera.
Men om hennes man tiger mot henne från dag till dag då låter han alla hennes eder gälla, och allt hon lovat gäller henne. Han har låtit det gälla eftersom han teg mot henne den dagen som han hörde dem.
Och se, ni reser er i era fäders ställe, en avkomma av syndiga män, för att föröka Herrens (Jahves) brinnande vrede mot Israel.

5 Moseboken (35)

Nu, res er upp och gå över bäcken Zered." Och vi gick över bäcken Zered [som markerade Moavs södra gräns].
Res er upp fortsätt er resa och gå över Arnons dal, se jag har gett amoréen Sichon i er hand, Cheshbons kung och hans land, börja att besätta landet och ta strid mot honom."
Du ska [sedan] inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går på vägen [på resa], när du lägger dig [på kvällen] och när du stiger upp [på morgonen].
Men du ska komma ihåg Herren din Gud (Jahve Elohim), för det är han som har gett kraft att få välstånd, det är han som har etablerat sitt förbund som han svor med ed till era fäder, som det är idag.
Inte för din rättfärdighet och ditt hjärtas rakhet går du in för att besätta deras land, utan för dessa länders ondska driver Herren din Gud (Jahve Elohim) ut dem framför dig och för att stadfästa ordet som Herren (Jahve) gav med ed (svor, lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Stå upp, gå ner snabbt härifrån, för ditt folk som du har fört ut ur Egypten har handlat fördärvligt, de är snabba att vända sig bort från vägen som jag har befallt dem, de har gjort sig en gjuten bild."
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Res dig, gå inför folket och se till att de drar vidare så att de går in och tar landet i besittning, som jag lovade (svor, gav min ed) till deras fäder att ge till dem."
Och ni ska lära era söner dem, tala om dem när ni sitter i era hus och när ni vandrar på vägen, och när ni lägger er och när ni stiger upp.
Om det uppstår en profet i er mitt eller en drömmare som drömmer drömmar och han ger er ett tecken eller ett under,
Du ska inte heller sätta upp en obelisk åt dig, som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) hatar.
Om det kommer fram ett ärende som är för svårt för dig att döma,
    mellan blod och blod [mord och dråp – medvetet eller olyckshändelse, se 2 Mos 21:18–21],
    mellan påstående och påstående (där ord står mot ord)
    och mellan slag och slag (där någon har slagit eller spottat på),
    liksom kontroversiella frågor inom dina portar.
Då ska du resa dig upp och gå upp till platsen som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska visa dig. [5 Mos 12:4–7]
Herren, din Gud, ska låta en profet uppstå åt dig bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig [Mose]. Lyssna på honom. [Jesus är denna profet, han uppfyllde denna profetia femtonhundra år senare, se Apg 3:22–23; 7:37.]
Jag ska låta en profet uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt vad jag befaller honom.
Men om någon man hatar sin granne och ligger i bakhåll för honom och reser sig mot honom och slår honom så att han dör och sedan flyr till en av dessa städer,
Ett vittne ska inte stå upp mot en man för någon missgärning eller för någon synd, oavsett i vad han har syndat. Över munnen på två vittnen eller över munnen på tre vittnen ska ett ärende bevisas (vara giltigt).
Om ett orättfärdigt vittne står upp mot en man för att lägga fram ett förvrängt vittnesmål mot honom,
Om du ser din broders åsna eller oxe falla på vägen, ignorera det inte [göm dig inte och låtsas att du inte ser], du ska vara angelägen om (se till) att hjälpa honom resa upp det igen.
Mot ungmön ska du inte göra något, för det finns ingenting i ungmön som är värt döden. Utan som när en man reser sig mot sin granne och slår ihjäl honom, så är det också i detta fall,
Och det ska ske att den förstfödda som hon föder ska ta namnet från hans bror som dog, så att hans namn inte blir utrotat från Israel.
Om mannen inte vill ta sin brors hustru, då ska broderns hustru gå upp till de äldste i stadens port och säga: "Min mans bror vägrar att resa upp sin brors namn i Israel, han vill inte fullfölja sitt ansvar som bror till min make för mig".

Och på den dagen då du ska gå över Jordan till landet som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig, ska du sätta upp stora stenar åt dig och vitkalka dem med kalk.
Och det ska ske när du har gått över Jordan att du ska sätta upp dessa stenar, som jag har befallt dig om idag, på berget Ejval (Ebal) och du ska vitkalka dem med kalk.
"Förbannad är den man som inte bekräftar orden i denna undervisning
    genom att göra (hålla, efterleva) dem."
    Och hela folket ska säga: "Amen" (det är sant, låt det ske så).
Herren (Jahve) ska slå dina fiender som reser sig upp mot dig inför dig (framför ditt ansikte), de ska dra ut mot dig på en väg och ska fly på sju vägar inför dig (framför ditt ansikte). [Som t.ex. vid Jeriko, se Jos 6–7.]
Herren (Jahve) ska etablera (grunda, stadfästa) dig som ett heligt folk till sig själv (som sin ägodel), såsom han har gett sin ed till dig [2 Mos 19:6], om du håller (vaktar, skyddar) alla Herrens (Jahves) din Guds (Elohims) budord (klara tydliga befallningar – hebr. mitzvot), och vandrar på hans vägar.
Herren (Jahve) ska föra bort dig och den kung som du kommer sätta över dig [Saul blev den första kungen, se 1 Sam 10:20–24] till ett folk som du inte känner, varken du eller dina fäder, och där ska du tjäna andra gudar av trä och sten.
för att han ska göra er till sitt eget folk (sin ägodel) idag och han ska vara en Gud till er (er ägodel) så som han har sagt till dig, och som han har gett sin ed till dina fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob. [1 Mos 12:1–3; 15:17–20]
Och de kommande generationerna, dina söner som ska resas upp efter dig, och främlingen som ska komma fjärran ifrån, ska säga, när de ser landets plågor och sjukdomarna med vilka Herren (Jahve) har låtit det insjukna,
Herren sade till Mose: "Se, du ska snart sova [ett uttryck för att vara död] med dina fäder och detta folk ska resa sig och vandra iväg efter landets främmande gudar, dit de går för att vara bland dem. De ska överge mig och bryta mitt förbund som jag har gjort (ingått) med dem.
Vem (bland avgudarna) åt det feta av deras offer [3 Mos 3:17]
    och drack vinet från deras drickoffer?
Låt honom stå upp och hjälpa dig,
    låt honom bli ditt beskydd.
"Herre (Jahve) välsigna hans tillgångar och ta emot (acceptera) hans händers arbete. Slå höfterna på dem som reser sig upp mot honom och på dem som hatar honom, så att de inte reser sig igen." [Vers 11 passar inte riktigt in på Levi, som inte "krossade länderna på hans motståndare", och passar bättre in på Juda stam. Här kan den "saknade" välsignelsen finnas till Simon som fanns inom Juda stam, se Jos 19:1.]
Och det har aldrig uppstått (rests upp; funnits eller kommit) en profet i Israel lik Mose, som har känt (haft en intim relation med) Herren (Jahve) ansikte mot ansikte [4 Mos 12:8; 5 Mos 18:15–18],

Josua (21)

Min tjänare Mose är död. Stå nu upp och gå över denna Jordan [Jordanfloden i närheten av Jeriko strax norr om Döda havet], du och allt detta folk, till det land som jag ger åt dem, Israels barn (söner).
När vi hörde detta tappade vi allt mod och vågade knappt andas i skräck inför er. För Herren er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden.
att vattnet som kom uppströms ifrån stod still och reste sig som en hög vägg långt bort vid staden Adam [3 mil norr om Jeriko], staden bredvid Tsaretan, och så var det ända ner till Aravahavet, Salthavet (Döda havet). Det (vattnet) var helt avskuret och folket gick över mitt emot Jeriko.
Josua reste även upp tolv stenar i mitten av Jordan, på platsen där prästernas fötter, som bar förbundsarken hade stått. Och de finns där till denna dag.
Och de tolv stenar som de tagit upp ur Jordan satte Josua upp i Gilgal.
Och han reste upp deras söner i deras ställe, dem lät Josua omskära, för de var oomskurna, eftersom de inte blivit omskurna under vägen.
Vid den tiden tog Josua en ed av folket och sade:
"Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man inför Herren (Jahve)
    som står upp och återuppbygger denna stad Jeriko, han ska förlora sin förstfödde
    när han lägger dess grund
och sin yngste son
    när han sätter upp dess portar."[Arkeologiska inskriptioner i Assyrien visar att det inte var ovanligt att förstörda städer inte skulle byggas upp igen. Dock har ingen av dessa en åtföljande ed. Josuas ord här har likheter med Mose instruktioner i 4 Mos 13:12–16. Många år senare får denna förbannelse sin fullbordan när Hiel, en man från Betel, bygger upp Jeriko igen. Han förlorar sin förstfödde Aviram och sin yngste son Segov, se 1 Kung 16:34]
Herren sade till Josua: "Res på dig! Varför har du fallit ner på ditt ansikte?
Därför kan inte Israels söner stå framför sina fiender, de vänder ryggen mot sina fiender eftersom de har blivit förbannade. Jag ska inte vara med dig längre om du inte utrotar de förbannade ibland er.
Res dig, helga folket och säg: "Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim), det finns en förbannelse i din mitt, Israel. Du kan inte stå inför dina fiender förrän du har tagit bort (utrotat) de förbannade tingen ibland er.
Och de reste en hög med stenar över honom den dagen, och Herren (Jahve) vände bort sin brinnande vrede. Därför heter platsen Achors dal till denna dag. [Hebr. achor betyder hemsökelse, orsaka besvär och störning. Personnamnet Achan är ett besläktat ord som betyder: "den som ställer till besvär, orsakar trubbel eller är upphov till störningar". Platsen Achor är troligtvis bergsbyggden väster om Qumran vid nordvästra delen av Döda havet och blir så småningom nordöstra gränsen för Juda (Jos 15:7). Dock finns det hopp, Achors dal nämns på nytt i Jes 65:10 och Hos 2:17 där det profeteras att dalen i framtiden ska bli en fruktsam dal när Israel blir upprättat. Se även profetian i Hes 47:6–10 med det levande vattnet från Jerusalem som en dag ska strömma ner mot Döda havet.]
Herren sade till Josua: "Frukta inte och var inte förskräckt, ta hela krigsfolket [inte bara 3 000, se Jos 7:5] med dig och stå upp och gå till Ai. Se, jag har gett kungen i Ai och hans folk och hans stad och hans land i din hand.
Så Josua steg upp med allt krigsfolket för att gå till Ai. Och Josua valde ut 30 000 män, mäktiga män (hebr. gever) med mod och tapperhet, och sände fram dem under natten. [Tio gånger så många som första försöket, se Jos 7:3.]
Då ska ni resa er upp från bakhållet och inta staden, för Herren (Jahve) er Gud (Elohim) har gett staden i er hand.
Och de i bakhållet reste sig snabbt från sina platser och de sprang, så snart han [Josua] hade sträckt ut sin hand, och kom in i staden och tog den och de skyndade sig att sätta den i brand.
Och kungen i Ai hängde han i ett träd fram till kvällen, och när solen gick ned befallde Josua att de skulle ta ner hans kropp från trädet och kasta den i ingången till porten i staden och de kastade upp en stor hög med stenar över den, till denna dag.
Utse åt er tre män för varje stam och jag ska sända dem och de ska stå upp och vandra genom landet och beskriva det som är ert arv och de ska komma till mig.
Och männen steg upp och gick, och Josua befallde dem som gick för att beskriva landet och sade: "Gå och vandra genom landet och beskriv det och kom tillbaka till mig och jag ska kasta lott för er här inför Herrens (Jahves) ansikte i Shilo."
Sedan steg Balak, Tsippors son, upp och kämpade mot Israel, och han sände efter Bileam, Beors son, för att förbanna er.
Och Josua skrev dessa ord i boken med Guds undervisning (Torah), och han tog en stor sten och satte upp den där under eken vid Herrens (Jahves) helgedom.

Domarboken (42)

Och även hela den generationen samlades till sina fäder [hade dött] och det uppstod en ny generation efter dem som inte kände (var intimt förtrogna med) Herren (Jahve) eller hans gärningar som han hade gjort för Israel.
[Detta är den centrala versen i detta stycke:]
Herren (Jahve) reste då upp domare som räddade dem ur handen på dem som förgjorde dem.
Och när Herren (Jahve) reste upp domare åt dem, då var Herren (Jahve) med domarna och räddade dem ur handen på deras fiender, domarnas alla dagar, för det rörde Herren (Jahve) till medlidande när de jämrade sig på grund av dem som plågade dem och förtryckte dem.
Och när Israels söner ropade till Herren (Jahve) reste Herren (Jahve) upp en frälsare (räddare) åt Israels söner som räddade dem – Otniel [Guds lejon], Kenaz son, Kalebs yngre bror.
Men när Israels söner ropade till Herren (Jahve) reste Herren (Jahve) upp en frälsare (räddare), Ehud, Geras son, Benjamins son, en vänsterhänt man, och Israels söner sände en gåva med honom till Eglon, Moavs kung. [Namnet Benjamin betyder ordagrant "högra handens son". Författaren noterar ironiskt att Ehud var vänsterhänt, en egenskap som skulle visa sig avgörande för utgången i denna berättelse, se vers 16 och 21. Benjaminiterna var kända för deras skicklighet att använda slungor med sin vänstra hand (Dom 20:16).]
Ehud kom då till honom och han satt för sig själv, ensam i sitt svala övre rum. Och Ehud sade: "Jag har ett något (ord, budskap, sak – hebr. davar) från Gud (Elohim) till dig" Och han reste sig från sin stol.
Och hon sade [hennes andra tal]: "Jag ska verkligen gå med dig, trots detta ska resan som du ska företa dig inte bli till din ära, för Herren (Jahve) ska ge Sisera i en kvinnas hand."

Truppen samlas – går upp

Och Debora steg upp och gick med Barak till Kedesh.
Och Debora sade till Barak [tredje talet]: "Upp! Detta är dagen som Herren (Jahve) har utlämnat Sisera i din hand, har inte Herren (Jahve) gått ut framför dig?"
Furstarna tystnar i Israel,
    de tystnar till dess du står upp Debora,
    då du står upp, en moder i Israel.
[Kiasm med Deboras namn centralt i första strofen och Barak ramar in den andra:] Vakna upp (triumfera),
    vakna upp (triumfera)
        Debora,
    vakna upp,
vakna upp – sjung en sång! Stå upp Barak
    och led dina fångar i fångenskap,
du Avinoams son [vilket är Barak, se vers 1].
Och det skedde samma natt att Herren (Jahve) sade till honom: "Stå upp, gå ner till lägret, för jag har gett det i din hand.
Och det var så när Gideon hörde drömmen berättas och dess uttydning, då tillbad han och han återvände till Israels läger och sade: "Stå upp för Herren (Jahve) har gett Midjans armé i vår hand."
Och Gideon och de 100 män som var med honom kom till den yttersta delen av lägret i början av den mellersta nattväkten [den andra nattväkten – från klockan tio på kvällen till två på natten] när de nyligen hade ställt ut vakten (haft vaktombyte), och de blåste i shofarerna och krossade krukorna som de hade i sina händer i bitar.
Och han sade till Jeter hans förstfödde: "Upp och slå dem." Men ynglingen drog inte sitt svärd för han var rädd eftersom han var en yngling.
Och Zevach och Tsalmunna sade: "Stå upp du och fall över oss, för som mannen är så är hans styrka." Och Gideon steg upp och slog Zevach och Tsalmunna och tog utsmyckningen på deras kamelers nackar. [Förmodligen fanns det guld i de utsmyckningar som deras kameler hade.]
och ni reser er upp mot min fars hus idag och har slagit hans söner, 70 män på en sten, och har gjort Avimelech, hans tjänstekvinnas son, till kung över Shechems män eftersom han är er bror,
Och nu, stig upp i natt, du och folket som är med dig och lägg er i bakhåll på fältet.
Och Avimelech steg upp på natten och allt folket som var med honom och de låg i bakhåll mot Shechem i fyra grupper.
Och Gaal, Eveds son gick ut och stod i ingången till stadens port och Avimelech och folket som var med honom steg upp från bakhållet.
Och han tog folket och delade dem i tre grupper och låg i bakhåll på fältet. Och han tittade och se, folket kom ut ur staden och han steg upp emot dem och slog dem.
Och efter Avimelech steg Tola [betyder mask eller scharlakansröd], Poas son, upp till att rädda Israel, Dodos son, en man från Issachar, och han bodde i Shamir i Efraims bergsbygd.
Och efter honom steg Jair upp, gileaditen, och han dömde Israel i 22 år.
Manoach steg då upp och gick efter sin hustru och kom till mannen och frågade honom: "Är du mannen som talade till kvinnan (min hustru)?"
    Han svarade: "Jag." [Det är jag.]
Och Simson låg där halva natten (hebr. lajla) och steg upp efter halva natten (hebr. lajla) och tog tag i dörrarna från stadens portar och de två dörrposterna och gav sig av med tvärstänger och lade dem över sina skuldror och gick upp till toppen på berget öster om Hebron [ordagrant: "som är över Hebrons ansikte"]. [Här går Simson från kusten sex mil upp i Juda berg ända till Chevron, en avsevärd sträcka med två dörrar och dörrposter med tvärslåar på axlarna. Läsaren blir uppmärksammad på ordet natt (hebr. lajla) som används två gånger i vers 2 och två gånger (halva natten) i vers 3. Strukturellt sett är kvinnan i Gaza den andra kvinnan som Simson är med, av de tre som det berättas om. I ett kiastiskt perspektiv så vänder berättelsen här när den kommit "halvvägs" in i natten, i resten av detta kapitel följer andra halvan av Simsons natt. Vi ser även flera likheter i berättelsen i Dom 14 med den första kvinnan och det som snart följer med den tredje kvinnan i vers 4–21. Simson har nu kommit halvvägs in i natten, och scenen är öppen för nästa lajla...]
De svarade [på en gång]: "Stig upp och låt oss dra upp över dem, eftersom vi har sett landet, och se det är mycket gott. Och de är stilla, vi tvekar (atsal, används bara här) inte till att gå, till att komma till att ärva landet.
Och Dans söner reste upp åt sig själva en bildstod, och Jonatan, Gershons son, Manashes son, han och hans bröder var präster åt daniternas stam till den dag då de gick i fångenskap från landet.
Och hennes man steg upp och gick efter henne i hopp om att vinna tillbaka hennes hjärta. Hans tog med sig sin yngling (en ung tjänare – hebr. naar) och ett par åsnor. Och hon förde in honom till sin fars hus och den unga kvinnans (hebr. naarah) [här används femininformen av naar] far såg honom och gladdes åt att möta honom.
Och det skedde den fjärde dagen att de steg upp tidigt på morgonen och han reste sig till att gå, men den unga kvinnans far sade till sin svärson: "Styrk ditt hjärta [med] en bit bröd och därefter [kan] du gå."
Men mannen steg upp [senare den fjärde dagen] för att gå men hans svärfar pressade honom och han stannade och övernattade där.
Och mannen steg upp till att gå, han och hans konkubin och hans yngling, och hans svärfar, den unga kvinnans far sade till honom: "Se, jag ber dig, dagen drar sig mot kväll, stanna, jag ber dig, se, slå läger idag stanna här och låt ditt hjärta må väl och stig upp i morgon till din väg och gå till ditt tält.
Men mannen var inte villig till att övernatta [ännu en natt utan gjorde iordning sig på eftermiddagen den 6:e dagen], så han steg upp och gick och upp i höjd med Jevus (Jebus), det är [det tidigare namnet på staden] Jerusalem. Han hade ett par sadlade åsnor med sig, och hans konkubin var med honom. [Även hans manliga tjänare var med i följet tillbaka, se vers 3 och 11.]
Och hennes herre steg upp på morgonen och öppnade husets dörr och gick för att gå till sin väg, och se, kvinnan, hans konkubin, hade fallit ihop vid husets dörr med sina händer på tröskeln.
Och han sade till henne: "Stig upp och låt oss gå", men [fick] inget svar. Och han tog upp henne på åsnan och mannen reste sig och han gick till sin plats.
Och Givas män reste sig mot mig och omringade huset runt om över mig på natten, mig tänkte de mörda och min konkubin skändade de och hon är död.
Och hela folket steg upp som en man och sade: "Ingen man vill gå till hans tält och ingen man vill vika av till hans hus.
Och de reste sig och gick upp till Betel och de frågade Gud (Elohim) och Israels söner sade: "Vem av oss ska gå upp först till att strida med Benjamins söner?"
    Herren (Jahve) svarade: "Juda först." [Detta är ett av flera exempel i bibeln där Juda ska gå först.]
Nästa morgon steg Israels söner upp och slog läger vid Giva.
Och alla Israels män stod upp från sina platser och ställde sig i slagordning i Baal-Tamar [namnet betyder Dadlarnas herre] Och Israels bakhåll kom fram från sina platser, från Maare-Geva.

Rut (6)

Noomi stod upp (bestämde sig), med sina svärdöttrar, för att vända hem från Moavs slättland. För hon hade hört i Moab att Herren (Jahve) hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd (hebr. lechem). [Betlehem var återigen en "brödstad".]
[Efter lunchen:] När Rut hade rest sig och gått tillbaka till arbetet, gav Boas order till sina arbetare: "Låt henne plocka ax mellan kärvarna. Skäm inte ut (håna och förnedra inte) henne. [De skulle inte tala nedvärderande och skymfa henne.]
Så Rut låg kvar vid hans fötter ända till tidig morgon. Hon steg upp tidigt före gryningen, innan folk kunde känna igen varandra, för Boas hade sagt till henne: "Låt det inte bli känt att det kom en kvinna hit till tröskplatsen." [Boas är mån om att behålla Ruts anseende som en ärbar kvinna, så ingen skulle tro att hon var en prostituerad som varit där.]
Sedan förklarade Boas [att situationen är komplex och att det finns mer åtaganden]: "Den dag du förvärvar åkermarken från Noomi, måste du också förvärva [gifta dig med] moabitiskan Rut, vår döda släktings fru. [Det är då ditt ansvar att se till att hon får barn.] Det för att hennes avlidne mans namn (ära, minne) ska bli bevarat på arvslotten." [Det sista uttrycket är ett citat från Mose lag som just talar om leviratäktenskap, se 5 Mos 25:7. Rent tekniskt sett finns det dock inget i denna lag som tvingade varken Boas eller den närmsta inte namngivna återlösaren att gifta sig med Rut. Situationen blottlade dock återlösarens motiv och hjärta. På nytt beskrivs nåden (hebr. chesed). Boas var beredd att ta ett steg i kärlek, längre än vad lagen krävde. Frågan är om den närmste återlösaren var villig att göra det?]
[Nu kommer en förklarande not för läsaren inför vers 8:]
Men vad gällde inlösen (återlösning) och ägarbyte i forna tider [fanns en sed] i Israel: för att stadfästa (fastställa, ratificera) något (hela saken/uppgörelsen) [allt som man muntligt hade kommit överens om] tog (drog) en man [den ena parten] av sig sin sandal (sko) och gav den åt den andre och detta gällde som bekräftelse [därmed blev transaktionen bindande och intygad av/bekräftad inför vittnen] i Israel. [Seden med en sko kan jämföras med vår tids husaffär där ett kontrakt skrivs under och den nya ägaren får nycklarna till huset. Den som räckte över sin lädersko, överlämnade rätten till köparen att trampa på marken som han just tagit över. Här finns även en koppling till chalitzah-ceremonin (hebr. chalitzah betyder "ta bort" och beskrivs i 5 Mos 25:5–10). Ett leviratäktenskap (hebr. jibbum) var frivilligt, se vers 5. Om den närmsta släktingen inte ville uppfylla sitt uppdrag kunde kvinnan gå upp till porten och ta upp sitt fall. De äldste kallade då på återlösaren som öppet fick säga att han inte ville ta på sig det ansvaret. Som en följd av detta löstes kvinnan och hon blev fri att gifta om sig med vem hon ville. Än idag sker 10-20 sådana ceremonier i Israel varje år. Synagogan använder en speciell chalitzah-sko som mannen får ta på sig. Under ceremonin tar kvinnan av honom skon, kastar iväg den och spottar i marken. Ganska tidigt i den judiska historien blev chalitzah att föredra framför leviratäktenskap och har sedan dess varit normen inom judendomen.]
Jag har också förvärvat (tagit ansvar för) Rut, kvinnan från Moab som var gift med Mahlon. Hon blir min fru. Jag gör detta för att hennes avlidne makes arvedel ska stanna kvar inom familjen, så att hans namn blir ihågkommet bland hans släktingar och vid porten till hans stad. Ni är alla här i dag vittnen till detta."

1 Samuelsboken (47)

Channa reste sig efter att de hade ätit i Shilo och efter att de hade druckit. Nu satt prästen Eli på sin stol [säte; ett tecken på hans ämbete] vid dörrposten vid Herrens (Jahves) byggnad (palats, tempel – hebr. hechal).
Hennes man Elkana sade till henne: "Gör det du tycker är bäst, vänta tills han är avvand. Låt Herren (Jahve) få uppfylla sitt löfte." Så stannade hustrun hemma och ammade sin son till dess han var avvand.
Han reser den svage ur stoftet,
    den fattige lyfter han ur dyn.
Han låter dem sitta bland furstar,
    och ger dem en ärofylld plats.
För jordens fästen (pelare) tillhör Herren (Jahve),
    på dem har han lagt världen (jordens yta).
Och jag ska resa upp åt mig en trogen präst, som gör det som är i mitt hjärta och i min själ, och jag ska bygga hans hus stadigt (stabilt) och han ska vandra framför min smorde alla dagar. [Detta är en profetia som också syftar på den Smorde – Messias!]
Herren ropade igen på Samuel [för andra gången]. Han steg upp och gick till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Men Eli svarade: "Jag har inte ropat, min son. Gå och lägg dig igen."
Herren ropade på Samuel en tredje gång. Han steg upp och gick till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Då förstod Eli att det var Herren som ropade på pojken.
På den dagen ska jag fullgöra mot Eli allt som jag har talat om hans hus från början till slut.
Nu var Eli 98 år gammal och hans ögon var svaga så att han inte kunde se.
Nu hade Kish, Sauls fars åsnor kommit bort och Kish sade till Saul, sin son: "Ta nu en av dina tjänare med dig och stå upp och gå och leta efter åsnorna."
Och de steg upp tidigt och det hände i gryningen att Samuel kallade på Saul på taket och sade: "Upp, så att jag kan sända iväg dig." Och Saul steg upp och de gick båda två, han och Samuel, utomhus.
Men nu ska inte ditt kungarike bestå, Herren (Jahve) har sökt sig en man efter sitt eget hjärta [1 Sam 16:6–13], och Herren (Jahve) har utsett honom till furste över sitt folk, eftersom du inte har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) det som Herren (Jahve) har befallt dig."
Sedan steg Samuel upp och gick från Gilgal till Giva-Benjamin [staden Giva i Benjamins stams område]. Och Saul räknade folket som var hos honom, omkring 600 män.
"Jag ångrar (sörj-tröstar – hebr. nicham) att jag har gjort Saul till kung, för han har vänt om (vänt sig bort) från att följa mig och mitt ord, han har inte fullgjort befallningarna." Och det bedrövade Samuel och han ropade till Herren (Jahve) hela natten. [Hebr. nicham i vers 11, 29 och 35 översätts ibland till "ångra", men ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och också själva "ändringen" i själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även Nah 3:7; Ps 23:4; 71:21. Gud känner sorg över att Saul föll i synd, men börjar nu processen att trösta och ge en ny kung. I vers 29 är det just den "mänskliga aspekten" av att ändra sig, som betonas – nej, sådan är inte Gud!]
Och Samuel kom till Saul och Saul sade till honom: "Välsignad är du av Herren (Jahve)! Jag har gjort befallningarna som Herren (Jahve) har sagt."
Och han sände efter och förde in honom. Han var rödlätt med vackra ögon och var stilig att se på.
    Och Herren (Jahve) sade: "Res dig och smörj honom, för det är han."
Och Samuel tog oljehornet och smorde honom i hans bröders mitt. Och Herrens (Jahves) Ande kom mäktigt över David från den dagen och framåt. Och Samuel steg upp och gick till Rama.
har jag gått efter den och slagit den och räddat det ur dess mun, och när han rest sig mot mig har jag fångat den i hakskägget och slagit den och dödat den.
Och det skedde när filistén reste sig och kom nära för att möta (attackera, gå i närkamp med) David, att David samtidigt sprang snabbt mot hären för att möta filistén.
Och Israels män och Juda steg upp och ropade och jagade filistéerna tills de kom till Gaj, och till Ekrons port. Och de skadade filistéerna föll ner längs vägen till Shaarajim, ända till Gat och till Ekron.
Och David steg upp och gick, han och hans män, och slog 200 män av filistéerna, och David tog deras förhudar och gav hela antalet till kungen, för att bli kungens svärson. Och Saul gav honom sin dotter Michal som hustru. [David uppfyller kungens önskan dubbelt upp och ger en dubbel brudgåva. Det visar på hans hängivenhet och iver att få bli en del av den kungliga familjen. Saul har inget annat val än att låta Michal gifta sig med David.]
Och kungen satt på sin stol som de andra gångerna, på sin stol vid väggen, och Jonatan stod upp och Avner satt vid Sauls sida, men Davids plats var tom.
Och Jonatan steg upp från bordet i brinnande vrede och åt ingen mat den andra dagen i månaden, för han sörjde för David och eftersom hans far hade lagt skam på honom.
Och så snart pojken hade gått steg David upp från sin plats åt söder och föll på sitt ansikte till marken och böjde sig ner tre gånger. Och de kysste varandra och grät tillsammans tills David inte kunde gråta mer.
Och han steg upp och gick och Jonatan gick in i staden.
Och David steg upp och flydde den dagen av fruktan för Saul och kom till Achish, kungen i Gat. [Han flyr till sin ärkefiende Achish, och med sig har han svärdet som tillhörde Achishs döda hjälte Goliat.]
så att ni alla konspirerar mot mig, och det var ingen som avslöjade för mig när min son skar ett förbund med Jishajs son, och det är ingen av er som tycker synd om mig eller avslöjar för mig att min son har eggat upp mina tjänare mot mig för att ligga i bakhåll som han gör denna dag?"
Och Saul sade till honom: "Varför har ni konspirerat mot mig, du och Jishajs son, när du gav honom bröd och ett svärd och har frågat Gud (Elohim) för honom, så att han ska resa sig upp emot mig och ligga i bakhåll som denna dag?"
Och David frågade Herren (Jahve) igen. Och Herren (Jahve) svarade honom och sade: "Stig upp, gå ner till Qila för jag ska ge filistéerna i din hand."
Då steg David och hans män, som var omkring 600, upp och lämnade Qila och gick varthelst de kunde gå. Och det berättades för Saul att David hade flytt från Qila och han lät bli att gå vidare.
Och Jonatan, Sauls son, steg upp och gick till David i skogen och styrkte (hebr. chazaq) hans hand i Gud (Elohim). [Jonathan uppmanade David att vara säker och tapper i förvissningen att Gud är med honom. Samma ord (hebr. chazaq) använder Herren när han uppmuntrar Josua, se Jos 1:6, 7, 9.]
Och de steg upp och gick till Zif före Saul. Men David och hans män var i Maons öken i Arava söder om Jeshimon.
Och Davids män sade [viskade] till honom: "Se dagen då Herren (Jahve) har sagt till dig: Se, jag ska ge dig dina fiender i dina händer, och du ska göra mot honom det som är gott i dina ögon." Och David reste sig och skar av vingen (hörnet) på Sauls mantel i smyg (utan att han märkte det).
Och David övertygade sina män med dessa ord och lät dem inte resa sig mot Saul. Och Saul reste sig upp från grottan och gick sin väg.
Och David reste sig efter och gick ut ur grottan och ropade efter Saul och sade: "Min herre kungen" Och när Saul såg bakom sig böjde sig David med sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv.
Och nu, se jag vet att du med säkerhet ska bli kung och att Israels kungarike ska bli fast grundat i din hand.
[Detta är det centrala stycket i kapitel 21-31.] Och Samuel dog och hela Israel samlades tillsammans och sörjde honom och begravde honom i hans hus i Rama.
    Då steg David upp och gick ner till Parans öken.
Och trots att människor står upp och jagar dig och söker din själ (vill döda dig), ska min herres själ likväl vara bunden i livets knyte (knippe, bunt) med Herren din Gud (Jahve Elohim), och dina fienders själar ska han slunga bort som man slungar (en sten) med slungan (slangbellan).
Och hon steg upp och böjde sig ner med ansiktet mot marken och sade: "Se, din tjänarinna är en tjänare till att tvätta min herres tjänares fötter."
Och Avigajil skyndade sig och steg upp och red på en åsna med fem av hennes jungfrur som följde henne, och hon gick efter Davids budbärare och blev hans hustru.
Och Saul steg upp och gick ner till Zifs öken och hade 3 000 utvalda män från Israel med sig för att söka David i Zifs öken.
Och David steg upp och kom till platsen där Saul slagit läger, och David såg platsen där Saul låg. Och Avner, Ners son ledaren för armén, och Saul låg innanför barrikaden och folket tältade runt omkring honom.
Och David steg upp och gick ner, han och de 600 män som var med honom, till Achish, Maochs son, kungen i Gat. [Första gången David kom till Gat var han ensam, eller hade bara med sig några soldater. Nu har han med sig sin armé och fruktar inte Achish, se 1 Sam 21:3, 12; 22:1.]
Men han vägrade och sade. "Jag ska inte äta." Men hans tjänare tillsammans med kvinnan uppmanade honom och han lyssnade på deras röst. Så han steg upp från marken och satt på sängen.
och hon ställde fram det till Saul och hans tjänare och de åt. Sedan steg de upp och gick sin väg den natten.
reste sig alla stridbara män och gick hela natten och tog Sauls kropp och hans söners kroppar från Beit-Sheans mur och de kom till Javesh och brände dem där.

2 Samuelsboken (37)

Och Avner sade till Joav: "Låt de unga männen, jag ber dig, stå upp och tävla (duellera) framför oss". Och Joav sade: "Låt dem stå upp."
Och de steg upp och gick över efter [lika] antal:
    Tolv för Benjamin och för Ishboshet, Sauls son,
    och tolv av Davids tjänare.
att flytta kungariket från Sauls hus och sätta upp Davids tron över Israel och över Juda från Dan till Beer-Sheva."
Och Avner sade till David: "Jag vill stå upp och gå och ska samla hela Israel till min herre kungen, så att de kan skära förbund med dig och du kan regera över alla som du (din själ) önskar." Och David sände iväg Avner och han gick i frid (shalom).
Och David steg upp och gick med hela folket som var med honom från Baale i Juda för att därifrån föra upp Guds (Elohims) ark, över vilken Namnet är uppkallat, Namnet Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) som sitter på keruberna.
När din tid är slut och du vilar hos dina fäder ska jag efter dig upphöja din avkomling [Salomo (1 Kung 1:30), men även Messias – Davids Son, se Matt 1:1; Luk 1:32] som ska utgå ur ditt liv, och jag ska befästa hans kungadöme.
[Följande stycke, vers 25–29, är en kiasm med den centrala versen att Gud bygger Davids hus, se vers 27c.] Och nu Herre (Jahve), ordet som du har talat angående din tjänare och angående hans hus, bekräfta det för evigt och gör som du har talat.
Och det hände vid kvällstiden [kring solnedgången en vårkväll] att David steg upp från sin bädd [efter eftermiddagsvilan] och gick upp på taket till kungens hus, och från taket såg han en kvinna som badade, och kvinnan var mycket vacker (god) att se på.
Så säger Herren (Jahve): Se, jag ska resa upp ondska mot dig från ditt eget hus och jag ska ta dina fruar framför dina ögon och ge dem åt en annan man (till din granne) och han ska ligga med dina fruar mitt på ljusa dagen (i solskenet) [vilket Absalom gör, se 2 Sam 16:22],
Och de äldste i hans hus steg upp och stod bredvid honom för att resa upp honom från marken, men han ville inte, inte heller åt han bröd (mat) med dem.
Och David steg upp från marken och tvättade och smorde sig själv och bytte kläder och han kom in i Herrens (Jahves) hus och tillbad. Sedan kom han till sitt eget hus och han begärde och de satte fram bröd till honom och han åt.
Och hans tjänare sade till honom: "Vad är detta som du har gjort? Du fastade och grät för barnet medan det levde, men när barnet är dött stiger du upp och äter bröd."
Och Amnon hatade henne med ett mycket stort hat, för hatet som han hatade henne med var större än kärleken som han hade älskat henne med. Och Amnon sade till henne: "Stig upp och försvinn."
Och Avshaloms tjänare gjorde mot Amnon som Avshalom hade befallt. Och alla kungens söner steg upp och varje man steg upp på sin mula och flydde.
Och kungen steg upp och rev sönder sina kläder och låg på marken, och alla hans tjänare stod hos honom med sina kläder sönderrivna.
Och se hela familjen har rest sig mot din tjänarinna och de säger: Ge oss den som slog sin bror så att vi kan döda honom för hans brors liv som han slog och så fördärva arvtagaren också. På detta sätt vill de släcka mitt kol som är kvar och lämna min man utan varken namn eller hågkomst på jordens ansikte."
Och Joav steg upp och gick till Geshora och förde Avshalom till Jerusalem.
Och Joav steg upp och kom till Avshalom till hans hus och sade till honom: "Varför har dina tjänare satt eld på mitt fält?"
Och kungen sade till honom: "Gå i frid." Och han steg upp och gick till Hebron.
Och David sade till alla sina tjänare som var med honom i Jerusalem: "Stig upp och låt oss fly, annars kan ingen av oss fly från Avshalom, skynda att lämna så att han inte snabbt kommer över oss och för ned ondska över oss och slår staden med svärdsegg."
Och Achitofel sade till Avshalom: "Låt mig nu välja ut 12 000 män och jag ska stå upp och jaga efter David i natt,
Och det skedde när de hade gått att de kom upp från brunnen och gick och talade med David och de sade till David: "Stig upp och gå snabbt över vattnet för detta råd har Achitofel gett mot dig."
Och David steg upp och hela folket som var med honom och gick över Jordan. Vid morgonljuset (gryningen) saknades ingen av dem som inte hade gått över Jordan.
Och när Achitofel såg att hans råd inte följdes sadlade han sin åsna och steg upp och gick hem till sin stad och gjorde i ordning sitt hus och hängde sig själv och han dog. Och han blev begravd i sin fars grav.
Och se, kushiten kom och kushiten sade: "Nyheter till min herre kungen, för Herren (Jahve) har hämnats dig idag på alla dem som reste sig upp mot dig."
Och kungen sade till kushiten: "Är det väl med ynglingen Avshalom?" Och kushiten svarade: "Min herre kungens fiender och alla som reste sig mot dig för att skada dig är som den ynglingen är."
Stå nu upp, gå ut och tala till dina tjänares hjärtan, för jag bedyrar i Herren (Jahve), om du inte går ut, kommer inte en man att bli kvar hos dig över natten, och det blir värre för dig än allt ont som har drabbat dig från din ungdom till nu."
Och kungen steg upp och satt i porten. Och man berättade för folket och sade: "Se, kungen sitter i porten," och hela folket kom inför kungens ansikte. Men Israel hade flytt varje man till sitt tält.
Jag förtärde dem och krossade dem, så att de inte kunde resa sig,
    de föll under mina fötter.
Du utrustade (gav, klädde) mig med kraft (styrka, mod) för striden (kriget),
    du fick de som reste sig upp mot mig att böja sig för mig.
den som befriar mig från mina fiender,
    den som lyfter upp (upphöjer) mig över de som reser sig mot mig,
    den som räddar mig från våldets man (mannen som plundrar och terroriserar – hebr. ish chamas).
Dessa var Davids sista ord:
Så förkunnar (säger, proklamerar) David, Jishajs son,
    så förkunnar (säger, proklamerar) den man som blev högt upphöjd,
Jakob Guds smorde,
    Israels psalmist (lovsångsledare, sång ackompanjerad med instrumental musik).
han stod fast och slog filistéerna tills hans hand var trött och fastnade i svärdet, och Herren (Jahve) gav en stor seger den dagen, och folket återvände efter honom för att plundra de slagna.
Och när David steg upp på morgonen kom Herrens (Jahves) ord till profeten Gad, Davids siare (profet – hebr. chose) [här används inte det vanliga ordet nevi], han sade:
Och Gad kom den dagen till David och sade till honom: "Gå upp, sätt upp ett altare till Herren (Jahve) på jevusiten Araonas tröskplats."

1 Kungaboken (40)

Och alla Adonijas gäster blev rädda och steg upp och gick var och en sin väg.
Och Adonija fruktade för Salomo och steg upp och gick och tog ett stadigt (fast, säkert) grepp i altarets horn.
så att Herren (Jahve) kan bekräfta (stadfästa) sitt ord som han talat om mig och sagt: Om dina söner aktar sig på (vakar över) sina vägar och vandrar inför mitt ansikte i sanning med hela sitt hjärta och med hela sin själ, lovar han att inget ska fattas dig, en man på Israels tron. [2 Sam 7:13, 25]
Och Batsheva kom inför kung Salomo till att tala med honom för Adonijaho. Och kungen reste sig och böjde sig inför henne och satt ner på sin tron och såg till att en tron ställdes fram till kungens mor och hon satt på hans högra.
Och Shimi steg upp och sadlade sin åsna och gick till Gat, till Achish för att leta efter sina tjänare, och Shimi gick och förde tillbaka sina tjänare från Gat.
ska jag göra som du vill. Jag ska ge dig ett vist och förståndigt hjärta så att det aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas någon som är lik dig.
Då gick hon upp mitt i natten och tog min son från min sida, medan din tjänarinna sov, och lade honom i sin famn. Men sin döde son lade hon i min famn.
Jag steg upp på morgonen för att amma min son – då var han död! När jag [senare] på morgonen [när det blivit ljusare] tittade närmare upptäckte jag att det inte var min son, den som jag hade fött."

"Detta gäller det hus som du bygger:
    Om du vandrar i (lever efter)
    mina förordningar (ordagrant "saker inristat")
och gör mina påbud (bindande juridiska beslut)
    och håller (vaktar, skyddar, bevarar) alla mina budord (tydliga befallningar)
    
    och vandra efter dem (lever efter allt detta),
då ska jag stadfästa (etablera) mitt ord hos dig, som jag talat till David, din far,
    
Och han satte upp pelarna i templets förhall, och han satte upp den högra pelaren och gav (kallade) den namnet Jachin och han satte upp den vänstra pelaren och gav (kallade) den namnet Boaz.
Och Herren (Jahve) har bekräftat sitt ord som han talade, och jag har rests upp i min far Davids ställe och sitter på Israels tron, som Herren (Jahve) talade (lovade), och har byggt huset till Herren (Jahve) Israels Guds (Elohims) namn.
Och det skedde när Salomo slutat att be till Herren (Jahve) alla böner och dessa innerliga böner, att han reste sig från Herrens (Jahves) altare, från att knäböja på sina knän med sina händer uppsträckta mot himlarna.
då ska jag stadfästa ditt kungarikes tron över Israel för evigt, så som jag talade (lovade) till David din far och sade: 'Det ska inte saknas en ättling till dig (ordagrant: huggas av till dig en man från) framför mitt ansikte som sitter på Israels tron.' [2 Sam 7:16]
Och Herren (Jahve) reste upp en motståndare till Salomo, edomiten Hadad, han var av kungens säd i Edom (ättling till Edoms kung).
Och de steg upp från Midjan och kom till Paran och de tog män med sig från Paran och kom till Egypten, till farao, Egyptens kung som gav honom ett hus och tilldelade honom underhåll och gav honom mark.
Och Gud (Elohim) reste upp en annan motståndare till honom, Rezon Eljadas son, som hade flytt från sin herre Hadadezer, Tsovas kung.
Salomo försökte därför döda Jerovam, men Jerovam steg upp och flydde till Egypten, till Shishaq, Egyptens kung, och var i Egypten till Salomos död.
Och kungen lyssnade inte till folket, för det var något som Herren (Jahve) lät ske för att han skulle stadfästa sitt ord som Herren (Jahve) hade talat genom Achijas hand, shiloniten, till Jerovam Nevats son.
Och Jerovam sade till sin hustru: "Stå upp jag ber dig, och förklä dig själv så att du inte blir igenkänd som Jerovams hustru, och gå till Shilo. Se, där är Achija, profeten som talade om mig att jag skulle bli kung över detta folk.
Och Jerovams hustru gjorde så och steg upp och gick till Shilo och kom till Achijas hus.
    Nu kunde inte Achija se, för hans ögon var svaga på grund av hans ålder.
Stig upp och gå till ditt hus, och när dina fötter stiger in i staden ska barnet dö.
Och därtill ska Herren (Jahve) resa upp åt sig en kung över Israel som ska hugga av Jerovams hus den dagen. Och vad är det även denna gång?
Och Jerovams hustru steg upp och lämnade och kom till Tirtsa, och när hon kom till husets tröskel dog ynglingen.
Men för Davids skull gav Herren (Jahve) hans Gud (Elohim) honom en lampa i Jerusalem, och satte hans son efter honom för att bevara Jerusalem,
Och han reste upp ett altare till Baal i baalstemplet (Baals hus) som han hade byggt i Samarien.
"Stå upp, gå till Sarefat som ligger intill Sidon och slå dig ner (bo) där. Jag har redan befallt en änka som bor där att förse dig med mat."
Så Elia gav sig i väg till Sarefat. [En sträcka på 16 mil från Kerit där han gömt sig från Isebel fram till nu. Sarefat betyder "smälta, testa, pröva", och blir en plats där Elia prövas. Staden låg mellan Tyros och Sidon vid Medelhavets kust i området som styrdes av Isebels far Etbaal, se 1 Kung 16:31. Här i hjärtat av baalsdyrkan lovar Gud att försörja Elia genom en fattig änka!] När han kom till stadsporten såg han en änka som samlade pinnar till ved. Han ropade till henne: "Kan du hämta lite vatten i en kopp, så jag får dricka."
Elia såg (blev rädd), stod upp, och sprang för sitt liv. [De tre verben indikerar en snabb handling utan eftertanke. Det Elia såg var meddelandet, men också hur hans förhoppning om att landets ledarskap skulle omvända sig inte går i uppfyllelse.] Han kom till Beer-Sheva i Juda [den sydligaste staden i Juda, 15 mil från Jizreel]. Där lämnade han sin tjänare,
Han lade sig sedan ner och föll i sömn under ginstbusken. Plötsligt rörde en ängel (budbärare) vid honom och sade: "Sätt dig upp och ät."
Herrens ängel kom tillbaka igen, rörde vid honom och sade: "Sätt dig upp och ät, annars blir vägen för lång för dig."
Då gick han upp och åt och drack. Måltiden gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och nätter tills han nådde Guds berg Horeb. [Elia är fortfarande på flykt. Det tar omkring en vecka att vandra Från Beer-Sheva till berget Horeb. Tankarna förs tillbaka till hur israeliterna vandrade 40 år i öknen, och hur Mose var 40 dagar på berget Horeb, se 2 Mos 34:28.]
Han [Elisha] gick tillbaka. Sedan tog han de båda oxarna och slaktade dem. Med oket som bränsle tillagade han köttet och gav det åt folket att äta. Sedan bröt han upp och följde Elia som hans tjänare. [Genom att offra oxarna visar han att han förstått allvaret i kallelsen och inte tänker gå tillbaka till sitt gamla liv. Elisha följer nu Elia under tio år och tränas upp i profettjänsten innan manteln lämnas över till honom.]
Och Izevel (Isebel), hans hustru, sade till honom: "Du, nu regerar du Israels kungarike! [Nu visar du vem som bestämmer!] Res dig upp och ät bröd och låt ditt hjärta vara glatt [drick vin, samma fras som i 1 Sam 25:36]. Jag – jag ska ge dig jizreliten Navots vingård." [I Jizevels ord till sin man Ahav kommer "du" (hebr. atah) först i meningen, vilket ger betoning. Den grekiska översättningen Septuaginta tolkar det som en ironisk fråga: "Är du verkligen Israels regent?" På liknande sätt betonas "jag" (hebr. ani) i den sista frasen.]
Och det skedde när Jizevel hörde att Navot var stenad och var död att Izevel sade till Ahav: "Stig upp och ta i besittning jizreliten Navots vingård, som han vägrade att ge dig för silver, för Navot lever inte utan är död."
Och det skedde när Ahav hörde att Navot var död att Ahav steg upp och gick ner till jizreliten Navots vingård och tog den i besittning.
Stig upp, gå ner och möt Israels kung Ahav som bor i Samarien, se, han är i Navots vingård, till vilken han har gått för att ta den i besittning.

2 Kungaboken (23)

Men en Herrens (Jahves) ängel sade till tishbiten Elia: "Stå upp och gå och möt Samariens kungs budbärare och säg till dem: "Är det för att det inte finns en Gud (Elohim) i Israel som du går och frågar Ekrons gud Baal-Zevov?
Och Herrens (Jahves) ängel sade till Elia: "Gå ner med honom, var inte rädd för honom." Och han steg upp och gick ner med honom till kungen.
Och när de kom till Israels läger steg israelerna upp och slog moaviterna så att de flydde för dem. Och de slog landet Moav mäktigt (kraftfullt, ordentligt, rejält).
Och ynglingens mor sade: "Herren (Jahve) lever och din själ lever, jag lämnar dig inte." Och han steg upp och följde med henne.
Och när gudsmannens tjänare steg upp tidigt och gick ut, och se, en armé med hästar och vagnar var runtom staden. Och hans tjänare sade till honom: "Ack (ånej) min herre! Vad ska vi göra?"
Och de steg upp i skymningen och gick till araméernas läger, och när de kom dit till den yttre delen av araméernas läger, se, då fanns ingen man där.
Därför steg de upp och flydde i skymningen och lämnade sina tält och sina hästar och sina åsnor, hela lägret som det var, och flydde för sina liv.
Och kungen steg upp i natten och sade till sina tjänare: "Jag ska berätta vad araméerna har gjort mot oss. De vet att vi är hungriga, därför har de gått ut ur lägret och gömt sig själva på fältet och sagt: När de kommer ut ur staden ska vi ta dem levande och gå in i deras stad." [Kungen tror inte de leprasjukas ord, han tror att det är en fälla för att lura ut folket från staden. En liknande taktik använde hans förfäder i Ai, se Jos 8:3–28.]
Och Elisha talade till kvinnan vars son han väckt till liv och sade: "Stig upp du och och ditt hus och vistas varhelst ni kan bo, för Herren (Jahve) har kallat på en hungersnöd och den ska komma över landet under sju år."
Och kvinnan steg upp och gjorde efter gudsmannens ord och hon gick med sitt hus och vistades i filistéernas land i sju år.
Och Joram gick över till Tsaira och alla hans vagnar med honom, och han steg upp på natten och slog edomiterna som omringade honom och vagnarnas förare och folket flydde till sina tält.
Och när du kommer dit se (leta) efter Jehu, Jehoshafats son, Nimshis son, och gå in och låt honom resa sig från sina bröder och för in honom till en inre kammare.
Och han steg upp och gick in i huset, och han hällde oljan över hans huvud och sade till honom: "Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Jag har smort dig till kung över Herrens (Jahves) folk, över Israel.
Och han steg upp och lämnade och gick till Samarien. Och när han var vid herdarnas fårklippningshus vid vägen,
När Atalja, Achazjahos mor, såg att hennes son var död så steg hon upp och förgjorde (dräpte) hela kungasläkten (all kunglig säd).
Och hans tjänare steg upp och gjorde en sammansvärjning och slog Joash vid Beit-Millo på vägen som går ner till Silla.
Och det skedde att de höll på att begrava en man när de såg och se, ett rövarband, och de kastade mannen i Elishas grav. Och så snart mannen kom i beröring med Elishas ben vaknade han och stod på sina fötter. [Elisha hade bett Elia om att få en dubbel del av hans ande, se 2 Kung 2:9. Elia hade uppväckt en änkas son 1 Kung 17:17 och fram tills nu hade Elisha också väckt upp en död, se 2 Kung 4:35. Nu fullbordas hans löfte att få dubbel lott, Elisha uppväcker två personer, även om den sista är när han själv redan var begravd och död!]
Och Achaz sände budbärare till Tiglat-Peleser, Assyriens kung och sade: "Jag är din tjänare och din son, kom och rädda mig ur Arams kungs hand och från Israels kungs hand, som reser sig upp mot mig."
Och han byggde upp de höga platserna som hans far Hiskia hade rivit ner [2 Kung 12:3] och han reste upp altaren till Baal och gjorde en asera [påle för avgudadyrkan, se 2 Kung 13:6] som Israels kung Achav hade gjort och tillbad alla himlens härskaror (demoniska makter) och tjänade dem.
Och kungen stod på en plattform och skar ett förbund inför Herrens (Jahves) ansikte att vandra efter Herren (Jahve) och till att hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) och hans stadgar (vittnesbörd) och hans förordningar (ordagrant "saker inristat") med hela sitt hjärta och hela sin själ till att stå upp för (befästa, bevara och bekräfta) förbundets ord som är skrivet i denna bok. Och hela folket bekräftade (stod upp för) förbundet.
Och även de som spådde genom medier och spiritister och husgudar (terafimer) och avgudar och alla avskyvärda ting som sågs i Juda land och i Jerusalem, tog Joshijaho bort, för att befästa undervisningens ord som var skrivna i skriftrullen som Chilkijaho, prästen fann i Herrens (Jahves) hus.
Och det fanns ingen kung som var som han före honom, som vände om till Herren (Jahve) med hela sitt hjärta och med hela sin själ och med hela sin mera (kraft) till hela (i enlighet med) Mose undervisning, och ingen efter honom som reste sig på samma sätt.
Och hela folket både små och stora och ledarna för trupperna steg upp och kom till Egypten, för de var rädda för kaldéerna.

1 Krönikeboken (6)

bröt alla vapenföra män upp och tog Sauls och hans söners döda kroppar och förde dem till Jabesh. De begravde deras ben under terebinten i Jabesh och fastade sedan i sju dagar.
När din tid är ute och du går till dina fäder ska jag efter dig upphöja en avkomling, en av dina söner. Jag ska befästa hans kungarike.
Herrens ängel befallde Gad att säga till David att gå och resa ett altare åt Herren på jebusiten Ornans tröskplats.
Guldet, silvret, kopparn och järnet går inte att räkna. Sätt igång och gå till verket, och må Herren vara med dig!"
Så vänd nu ert hjärta och er själ till att söka Herren er Gud. Sätt igång och bygg Herren Guds helgedom, så att man kan föra in Herrens förbundsark och de föremål som helgats åt Gud i det hus som ska byggas åt Herrens namn."
Kung David steg upp från sin plats och sade: "Hör mig, mina bröder och mitt folk! Jag hade själv tänkt att bygga ett hus som viloplats för Herrens förbundsark och fotpall för vår Gud, och jag gjorde förberedelser för byggnadsverket.

2 Krönikeboken (18)

Och pelarna ställde han upp framför tempelsalen, den ena på högra sidan och den andra på vänstra. Åt den högra gav han namnet Jakin och åt den vänstra namnet Boas. [1 Krön 7:21]
Och Herren har hållit det löfte han gav, för jag har kommit i min far Davids ställe och sitter nu på Israels tron, så som Herren lovade, och jag har byggt huset åt Herrens, Israels Guds, namn.
Och nu: Res dig, Herre Gud, och kom till din vilostad, du och din makts ark! Låt dina präster, Herre Gud, vara klädda i frälsning, och låt dina fromma glädja sig över ditt goda.
då ska jag låta din kungatron bestå för evigt som jag lovade din far David, när jag sade: Aldrig ska det saknas en avkomling av dig som råder över Israel.
Kungen lyssnade alltså inte till folket. Gud ledde det så för att Herrens ord skulle uppfyllas, det som han hade talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Shilo.
Abia steg upp på berget Semarajim i Efraims bergsbygd och sade: "Hör mig, Jerobeam och hela Israel!
Men Jerobeam, Nebats son, Davids son Salomos tjänare, reste sig och gjorde uppror mot sin herre.
Och de leviter som hörde till kehatiternas och koraiternas folk, stod upp och lovade Herren, Israels Gud, med hög och stark röst.
När Joram hade tagit över sin fars kungadöme och stärkt sin ställning dödade han alla sina bröder med svärd, liksom några av Israels furstar.
Då drog Joram dit med sina befälhavare och alla sina vagnar. Han bröt upp på natten och slog edomiterna, som hade omringat honom, och befälhavarna över deras vagnar.
När nu Atalja, Ahasjas mor, såg att hennes son var död, stod hon upp och utrotade hela kungasläkten i Juda.
Några av huvudmännen bland Efraims barn, nämligen Asarja, Johanans son, Berekja, Meshillemots son, Hiskia, Shallums son, och Amasa, Hadlajs son, stod då upp och gick emot dem som kom från kriget
Männen som nämnts vid namn stod upp och tog sig an fångarna. Alla som var utan kläder bland dem klädde de upp med vad de hade tagit som byte. De gav dem kläder och skor, mat och dryck, och smorde dem med olja, och alla som inte orkade gå lät de sätta sig upp på åsnor och förde dem så till Jeriko, Palmstaden [Jeriko, se 5 Mos 34:3<7ref>], till deras bröder där. Sedan vände de tillbaka till Samaria.
Då reste sig leviterna:
Mahat, Amasajs son, och Joel, Asarjas son
av kehatiternas släkt,
av Meraris släkt Kish, Abdis son, och Asarja, Jehallelels son,
av gershoniterna Joa, Simmas son, och Eden, Joashs son,
De stod upp och röjde bort de altaren som fanns i Jerusalem. De tog också bort alla rökelsealtaren och kastade dem i Kidrons dal.
Prästerna och leviterna stod upp och välsignade folket, och deras röst blev hörd, och deras bön kom till hans heliga boning, till himlen.
Han byggde på nytt upp de offerhöjder som hans far Hiskia hade brutit ner. Och han reste altaren åt baalerna och gjorde asherapålar, och han tillbad och tjänade himlens hela härskara.

Esra (9)

Ledarna för Juda och Benjamin tillsammans med prästerna och leviterna, alla vars ande Gud (Elohim) hade uppväckt, steg upp och gick för att bygga Herrens (Jahves) hus som finns i Jerusalem.
Då stod Jotsadaks son Jeshoa upp och hans bröder prästerna och Serubbabel (Zerubbavel), Shealtiels son och hans bröder, och de byggde altaret för att offra brännoffer till Israels Gud (Elohim) som det står skrivet i gudsmannen Moses undervisning.
Serubbabel, Shealtiels son, och Jeshua, Josadaks son, började då bygga på Guds hus i Jerusalem. Guds profeter var med dem och hjälpte dem.
De insatte prästerna efter deras skiften och leviterna efter deras avdelningar [exakta detaljer ges i 1 Krön 23–27] till att förrätta Guds tjänst i Jerusalem, så som det var föreskrivet i Moses bok. [Här avslutas den arameiska sektionen som började i Esra 4:8, vers 19 är hebreiska.]
Vid tiden för aftonoffret reste jag mig upp från min fasta, med mina kläder och min mantel sönderrivna och jag föll på mina knän och spred ut mina händer till Herren min Gud (Jahve Elohim)
Res dig upp för denna sak angår (tillhör) dig, och vi är med dig, var frimodig och gör det."
Då reste sig Esra upp och tog ledarna för prästerna, leviterna och hela Israel och lät dem svära en ed i enlighet med detta ord. De svor denna ed.
Sedan reste sig Esra upp från platsen framför Guds hus och gick in i kammaren som tillhörde Jehochanan, son till Eljashiv, och när han kom dit in åt han inget bröd och drack inget vatten, för han sörjde på grund av trolösheten hos de landsflyktiga.
Och Esra, prästen stod upp och sade till dem: "Ni har varit trolösa (brutit tron) och gift er med främmande kvinnor för att utöka Israels skuld.

Nehemja (10)

gick jag och några män upp mitt i natten. Jag hade inte berättat för någon vad Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Jag tog inte med mig något annat djur än det jag själv red på.
Sedan berättade jag hur min Gud hade hållit sin skyddande hand över mig och vad kungen hade lovat mig.
    Då sade de: "Stå upp, låt oss börja bygga!" De gjorde sig redo (fick nytt mod) för detta goda verk.
Jag svarade dem genom att säga: "Himlarnas Gud ska låta det gå väl för oss (han hjälper oss att lyckas). Vi, hans tjänare, står upp och börjar återuppbyggnaden. Ni har ingen laglig rätt eller historisk anknytning till Jerusalem."
[I detta kapitel beskrivs 11 portar och 4 torn. Av dessa portar reparerades 6 st, se vers 1, 2, 6, 13–15. Nehemjas redogörelse startar vid Fårporten i den nordöstra delen av muren, och fortsätter motsols västerut. Fårporten är den port som ligger nära Betestadammen, se Joh 5:2. Frasen "bredvid dem" (hebr. v´al yado), ordagrant "vid deras hand" används 16 ggr i detta kapitel och visar på hur den gemensama ansträngningen i återuppbyggandet.]

Arbetarna vid norra muren

Då steg Eliashiv, översteprästen, och hans bröder prästerna upp och byggde Fårporten. De helgade den och satte in dess dörrar. Vidare (byggde de muren) till Hameatornet och helgade den till Chananeltornet.
När jag sett över situationen, reste jag mig och sade till ädlingarna, ledarna och resten av folket: "Var inte rädda för dem. Kom ihåg vår stora och respektingivande Herre (Adonai) och strid för era bröders skull, för era söner, era döttrar, era hustrur och era hem."
Jag skakade min mantel och sade: "Så ska Gud skaka bort varje man från hans hus och från hans arbete som inte fullföljer sitt löfte, på detta sätt ska han skakas bort." Och hela församlingen sade: "Amen" och prisade Herren (Jahve). Och folket gjorde i enlighet med detta löfte.
De reste sig från sin plats, och man läste ur Herren (Jahves), deras Guds, Torah-rulle [Moseböckerna] under en fjärdedel av dagen [tre timmar, se Joh 11:9]. Nästa fjärdedel [under tre timmar] bekände de sina synder och tillbad Herren (Jahve) sin Gud (Elohim).
Jeshua och Bani, Kadmiel, Shebanja, Bunni, Sherebja, Bani och Kenani steg upp på leviternas plattform [trapporna ovanför dem] och ropade med hög röst till Herren (Jahve) sin Gud (Elohim).
Och leviterna Jeshua och [sju andra leviter] Kadmiel, Bani, Hashabneja, Sherebja, Hodia [Neh 10:14], Shebanja och Petachja [Esra 10:23] sade: "Res er och prisa Herren (Jahve) er Gud (Elohim),
    från evighet till evighet!
Lovat vare ditt härliga namn,
    som är upphöjt över allt lov och pris.
Du fann hans hjärta trofast inför dig,
    och du slöt förbund med honom:
att ge åt hans efterkommande kananéernas, hetiternas,
    amoréernas, perisseernas, jebusiternas och girgasheernas land. [Hiviteerna nämns inte i denna uppräkning som brukar ha sju folkgrupper, kanske för att deras ättlingar netinimerna tjänade i tempet, se Jos 9:7; Esra 2:58; Neh 7:62] Du lät dina ord gå i uppfyllelse,
    för du är rättfärdig.

Ester (10)

Sedan gick Haman ut den dagen, glad och lycklig i hjärtat. Men när Haman såg Mordochaj i kungens port, och att han inte reste sig eller flyttade på sig för honom, fylldes Haman av vrede mot Mordochaj.
Kungen reste sig i vrede från banketten med vin och gick ut i slottsträdgården, men Haman stannade kvar för att be för sitt liv hos drottning Ester, för han såg att det var ont beslutat mot honom, av kungen. [Här i vers 7 finns Guds namn JHVH kodat i de fyra orden som översatts "det var ont beslutat mot honom." Den sista bokstaven i dessa ord formar framlänges ett akrostiskt mönster för Guds namn Jahve, se även Est 1:20; 5:4; 5:13.]
Kungen höll ut den gyllene spiran mot Ester. Ester reste sig och stod inför kungen.
och uppmuntrade dem att fira den 14:e dagen i månaden Adar och den 15:e dagen i samma månad varje år,
fastställde judarna för sig själva och sin säd (sina efterkommande) och för alla dem som slöt sig till dem, att de ska minnas dessa två dagar på det sätt som beskrivits och på den bestämda tiden varje år.
Sedan skrev drottning Ester, dotter till Avichajil, och juden Mordochaj ner alla kraftgärningar, för att bekräfta detta andra brev om Purim.
för att fastställa dessa purimdagar och deras bestämda tid, i enlighet med juden Mordochajs och drottning Esters beslut för dem själva och deras säd (efterkommande), angående tiden för fasta och klagan.
Esters befallning bekräftade firandet av Purim och det skrevs i boken.

Job (22)

När Job hörde detta ställde han sig upp och rev sönder sin mantel och rakade sitt huvud [dåtida seden för att visa sorg, se Joel 2:13; Jer 7:29; Mika 1:16]. Sedan kastade han sig raklång till marken [i vördnad för Gud]
Ditt prat (dina ord – hebr. milah; plural) har uppehållit den som fallit,
    och du har styrkt vacklande knän.
När jag lagt mig säger (frågar jag mig): "När ska jag stå upp?"
    För skymningen [solnedgången, kvällen och natten] sträcks ut [ordagrant: "mäts upp"; dvs. natten är lång och utsträckt]
    jag är jagad (fylld av oro; ordagrant: "mättad av flykt/reträtt"), innan gryningen.
Han ska luta sig över (lita på) sitt hus men inte stå,
    bli stark (fast, säker, tapper) i honom men inte bli upprättad (bekräftad).
Han ska inte bli rik, hans ägodelar ska inte bestå
    och avkastningen ska inte sträcka sig till marken.
Och du fyller mig med rynkor (hebr. qamat) [ovanligt ord, tar tag i med kraft, se även Job 22:16]
    till vittnesbörd att [jag] lever
och upprättar i mig min lögn (nakenhet, släthet hebr. kachash)
    svarar mig rakt i ansiktet.
Jag hade det gott (tryggt, välstånd och hälsa – hebr. shalev) men jag blev omintetgjord
    och greps i min nacke och slogs i bitar.
Han gjorde mig till en måltavla,
Men jag – jag vet [jag för min del är och har ändå varit intimt förtrogen med] att min Återlösare (hebr. gaal) [som försvarar och för min talan] lever,
    och till sist ska han resa sig (stå) över [allt] stoft [det jordiska]. [En återlösare (hebr. gaal) var en nära släkting som hade extra juridisk omsorg för sina anhöriga. Bland åtagandena var att säkerställa och bevara sin döda släktings ätt (genom att gifta sig med dennes änka, dvs. att ingå ett s.k. levirat/leviratäktenskap), återlösa mark och att hämnas, se Rut 2:20. Job kan ha syftat på en släkting som skulle komma till hans undsättning, men här anar vi Frälsaren själv, han som är vår levande Förlossare, Försvarare, Befriare och Återlösare! Se även Apg 20:28; Ef 1:7; 2:13; Kol 1:20; 1 Pet 1:18–19; Upp 1:5; 5:9. Stoft (hebr. afar) är ett generellt ord för något som finns på marken. Människan är skapad av stoft (1 Mos 2:7) och det används i Jobs bok om stoft och aska (Job 42:6) men även i en bredare betydelse av det som finns på marken, se Job 41:24.]
…för att dräpa en betryckte (ansatte) och fattige
Ingen kan räkna hans här (ordagrant: "finns det antal till hans här")?
    Hans ljus skiner på alla (ordagrant: "och över vem stiger inte hans ljus upp")?
Över min högra reser sig pöbeln, de snärjer mina fötter och de bygger upp sina fördärvliga stigar mot mig.
Jag går sörjande utan värme. Jag står upp i skaran och ropar på hjälp.
vad skulle jag då göra när Gud (Elohim) reser sig?
    Och när han kommer ihåg, vad ska jag svara honom?
[Tre verser beskriver hur vanliga vapen inte biter på Leviatan:]
Svärdet som sträcks mot honom har ingen effekt (kan inte stå),
    inte heller spjut, pil eller lans (bröstpansar) [Hebreiska siryah används bara här. Det kan syfta på någon form av vapen, eller ett bröstpansar. I så fall är poängen att även ett bröstpansar för sitt försvar inte är till någon nytta.].

Psaltaren (51)

Därför ska inte de gudlösa bestå (resa sig, kunna stå upprätta) vid domen,
    inte syndarna [sitta] i de rättfärdigas församling. [Det finns flera paralleller mellan verserna 1-2 och 4-5. Här hittar vi två synonymer för ordet "stå" i hebreiskan. I vers 1 används hebreiskans "amad" (stå upprätt). I vers 5 används däremot "qum" som beskriver själva rörelsen att resa sig upp, stå upprätt och uppstå. Detta senare ord finner man även i Jes 26:19 om hur de döda en dag ska "uppstå" till evigt liv. På samma sätt som den rättfärdige beskrivs i vad han inte gör i vers 1, beskrivs nu i vers 4–5 vad den ogudaktige inte gör. Den rättfärdige gick inte till de gudlösa för råd, stod inte på syndarens väg och satt inte bland hånfulla föraktare, se vers 1. Samma flöde i rörelse gå, stå och sitta återkommer nu i vers 4–5: De ogudaktiga följde de gudlösas råd och förs bort med vinden som agnar. De gudlösa som stod på syndarens väg består inte vid domen. De satt bland hånfulla föraktare och kommer inte sitta i de rättfärdigas församling.]
Herre (Jahve), hur många är inte mina fiender!
    Många reser sig upp mot mig.
Stå upp, Herre (Jahve)!
    Fräls (rädda, befria) mig, min Gud (Elohim)!
För du har slagit alla mina fiender på käkbenet (käften),
    de gudlösas (ogudaktigas, ondas) tänder har du har krossat.
[Det råa poetiska språket liknar Davids fiender vid vilda odjur vars styrka sitter i deras kraftiga käkar och skräckinjagande tänder.]
Stå upp, Herre (Jahve), i din vrede;
    res dig mot mina fienders raseri [plural],
    vakna upp för min skull, fullfölj din dom (skipa rättvisa).
    [Prepositionen framför ordet "raseri" kan också beskriva Guds vrede som rasande mot fienden, se Job 21:30.]
Stå upp, Herre (Jahve)!
    Låt inte människor ha makten (överhanden)!
    Låt hednafolken bli dömda inför ditt ansikte.
Stå upp, Herre (Jahve)! Gud (El), lyft din hand,
    glöm inte de ödmjuka (förtryckta på grund av orättfärdighet, de som har böjt sig inför dig och söker dig).

På grund av förtrycket (plundringen, våldet) mot de svaga (förtryckta),
    på grund av ropen (klagan, jämret av smärta) från de hjälplösa,
    [därför, som ett svar på detta] reser sig nu Herren (Jahve) upp och säger:
    "Jag ska ge dem den räddning (frälsning) de längtar efter."
[Centralt i det kiastiska mönstret finns huvudpunkten att Gud hör bön och kommer att gripa in!]
Visa mig en särskild (extra mycket) nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed)
    [i den hårt ansatta situation jag är i just nu behöver jag ett mirakulöst ingripande],
    du som med din högra hand (din makt) räddar den som tar skydd (har sin tillflykt) hos dig,
    från de som reser sig upp [mot mig].
Stå upp, Herre (Jahve)!
Konfrontera honom (stå mot hans ansikte)!
Få honom ner på sina knän!
Rädda mitt liv (själ – hebr. nefesh) från den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle), ditt svärd. [De två första verben ger en fin rytm i språket. Stå upp är kumah och gå konfrontera är kadmah. Det går att tolka "svärd" i denna vers på två sätt. Svärdet kan vara en parallell till "Guds hand" i nästa vers. Svärdet blir då som ett vapen i Guds hand då han griper in och försvarar den rättfärdige. Det går också att se det som att den ogudaktige är Guds svärd som står i hans tjänst. Den senare tolkningen innebär att de ogudaktiga ibland är Guds redskap för att utföra hans dom. Tanken är inte främmande i Bibeln, se Jes 10:5–7; Jer 51:20.]
Jag krossade dem, så de inte kunde resa sig,
    de föll under mina fötter.
Du utrustade (gav, klädde) mig med kraft (styrka, mod) för striden (kriget),
    du fick de som reste sig upp mot mig att böja sig för mig.
den som befriar mig från mina fiender,
den som lyfter upp (upphöjer) mig över de som reser sig mot mig,
    den som räddar (rycker bort) mig från våldets man (mannen som plundrar och terroriserar – hebr. ish chamas).
De [fienden], de sjunker ner (kollapsar) och faller (har böjt sig ner och fallit),
    men vi [Guds folk], vi reser (har rest) oss och förblir stående (står raka/upprättade) [och kan vittna].
Vem får gå upp på Herrens (Jahves) berg?
    Vem kan stå upprätt i hans helgedom? [Herrens tempel i Jerusalem, se Jes 2:2–3.]
Även om en armé skulle omringa (belägra) mig,
    känner jag ingen fruktan (ska mitt hjärta inte frukta);
om ett krig bryter ut mot mig,
    så är jag trygg.
överlämna mig inte till mina fienders vilja.
För de har uppviglat (rest upp) falska vittnen mot mig,
    som andas (är fyllda med) våld. [Apg 9:1]
Tag upp din mindre [runda] sköld och din stora [rektangulära] stridssköld,
    res dig upp till min hjälp;
Laglösa (falska, våldsamma – hebr. chamas) vittnen träder fram,
    de frågar mig om saker jag inte vet.
Där [titta, där] ligger de slagna, de som gör ondska,
    de är omkullkastade (nedkastade) och de kommer inte att resa sig. [Meningen inleds med ett adverb "där" (hebr. sham) som ger en dramatisk effekt: Titta där ligger de! Verbformen i meningen ändras också och antyder att de ondas fall har skett mitt framför ögonen på bedjaren. Men hur har det skett? Svaret finns i verbet "omkullkastade" (hebr. dohu) i den andra delen av vers 13. Verbformen är passiv, vilket indikerar att det är någon som har orsakat deras fall. Gud har gripit in. Det blir helt tydligt i den sista delen av meningen som bekräftar att de inte kommer att resa sig igen och fallet är slutgiltigt!]
Han drog mig upp ur fördärvets (tumultets) grop (grav, cistern, brunn),
    ur lerans [djupa] dy.
Han ställde mina fötter på en klippa [en hög och ointaglig bergskam],
    han gjorde mina steg fasta. [Jeremia kunde säkert relatera till denna psalm när han några hundra år senare hissades ner i en vattencistern i Jerusalem, se Jer 38:6–7. Ordet för "fördärv" är ovanligt och beskriver också vågors dån och brus. Bilden skiftar helt i versens andra del. Det är inte bara en temporär räddning till en klippavsats – utan till ett högt berg! Att bestiga ett sådant berg är riskfyllt, men Herren gjorde stegen fasta. Det hebreiska ordet för steg, ashshur, används ofta om vandringen med Gud (Ps 17:5; 37:31; 44:19; 73:2) och ger en antydan om att Herren inte bara räddade psalmistens liv, utan även grundlade, möjliggjorde och etablerade hans fortsatta vandring med Gud.]
[De säger om mig:] 'Något ondskefullt (hebr. belial) har sköljts över honom,
    han ligger där och reser sig aldrig mer.' [I Qumranskrifterna framställs Belial som en person vilken är Guds fiende som lockar till avfall. Paulus använder ordet i den betydelsen när han retoriskt frågar vilken samhörighet Messias kan ha med Beliar, se 2 Kor 6:15.]
Men du, Herre (Jahve), visa nåd (ge mig favör; var välvillig),
    upprätta mig så jag kan återgälda (återförenas med) dem. [Hebreiska sillem har samma rot som ordet shalom. Ordet har att göra med upprättelse och att en relation blir hel. Det ligger helt i linje med Bibelns undervisning att söka frid och återupprätta relationer, se Ords 20:22; Rom 10:17–19. David sörjde djupt sin son Absaloms död, 2 Sam 18:33.]
[Kör:] Med din hjälp kan vi slå ner (stånga) våra fiender,
    i ditt namn kan vi trampa ner våra motståndare.
Stå upp och hjälp oss!
    Återlös (befria, köp tillbaka) oss på grund av din nåd (trofasta, omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed)!
Främlingar har rest sig mot mig,
    ondskefulla och våldsamma män söker efter min själ (står efter mitt liv),
    de har inte Gud (Elohim) som sitt rättesnöre.
    [De ser inte Gud som ett föredöme för sina handlingar.] Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Rädda (ryck bort) mig från mina fiender, min Gud (Elohim),
    beskydda mig (sätt mig på en hög plats), långt bort från dem som reser sig upp mot mig.
Gud (Elohim) reser sig (står upp),
    hans fiender förskingras
    de som är emot honom flyr från hans ansikte (hans närvaro).
    [De tre verben är desamma som i 4 Mos 10:35. Här anas också uppståndelsen, se vers 19.]
Res dig upp Gud (Elohim)! Plädera för din egen skull (försvara din egen sak).
    Kom ihåg hur dårarna smädar dig alla dagar.
Glöm inte bort rösten (ljudet, larmet) från dina fiender,
    deras uppror (kaoset bland dem som reste sig upp emot dig) som fortsätter att stiga (öka utan avbrott).
när Gud (Elohim) står upp för att döma,
    för att frälsa alla de ödmjuka på jorden. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
För han har grundat ett vittnesbörd i Jakob,
    och utvalt en undervisning i Israel [2 Mos 19–24]
som han har befallt våra fäder
    att göra känd för sina söner (barn),
för att kommande generationer ska känna till dem,
    även de barn som ska födas i framtiden
ska resa sig upp och berätta för sina söner (barn),
Res dig Gud (Elohim)! Döm jorden!
    För du ska besitta alla länder.
Gud (Elohim), de stolta har rest sig mot mig och skaran med onda män har letat efter min själ.
    De har inte satt dig [Gud] framför sig (gjort Herren till sin förebild och sitt rättesnöre för levernet).
Ska du göra under (tecken, mirakler) för de döda?
    Eller ska skuggorna (de dödas andar – hebr. rafaim) resa sig och tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig? Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Ja du vänder hans svärdsegg,
    och har inte låtit honom stå i striden (han förlorar).
Mina ögon har sett på dem som ligger på lur efter mig,
    mina öron har hört ogärningsmännens önskningar som reser sig upp mot mig.
Vem ska stå upp för mig mot våldsverkarna?
    Vem ska stå upp för mig mot överträdarna?
Du kommer att uppstå och ha nåd och förbarmande över Sion [tempelberget i Jerusalem],
    för det är tid att visa nåd (oförtjänt kärlek; favör) mot henne,
    för hennes bestämda tid har kommit.
[Befrielse:]
Han tystade stormen,
    och stillade vågorna. [Jesus stillade stormen, se Matt 8:26]
Låt dem förbanna (ta lätt på, lättviktigt, en mild förbannelse) men välsigna Du,
    när de reser sig ska de bli satta i skam, men Din tjänare ska glädja sig.
Han reser (lyfter) den fattige (ringe) ur stoftet,
    han reser (lyfter) den hjälplöse från dyngan (sophögen, platsen där avfall dumpades).
Min själ (hela min person) smälter bort (droppar) [jag gråter] under tyngden av sorg,
    upprätthåll mig i enlighet med ditt ord (hebr. davar).
Stadfäst (bekräfta, uppfyll; ordagrant: "res upp") ditt löftesord (hebr. imrah) för din tjänare,
    som ägnar sig åt att frukta (vörda) dig.
Mitt i natten ska jag stå upp
    och tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig för dina rättfärdiga påbud (hebr. mishpat).
Jag har svurit (gett min ed) och jag har bekräftat det
    för att hålla (följa, lyda) dina rättfärdiga påbud (hebr. mishpatim).
"Om inte Herren (Jahve) hade varit med oss,
    på vår sida, när människor reste sig mot oss,
Det är meningslöst för dig att stiga upp tidigt
    stanna uppe sent [arbeta hårt hela dagen],
att du äter mödans bröd –
    detta [välsignelser] ger han till dem han älskar (sina vänner) medan de sover.
Stå upp (res på dig) Herre (Jahve) till din viloplats,
    du och förbundsarken med din styrka.
Du vet (känner exakt till) när jag sitter och när jag står [känner varje handling];
    du urskiljer (förstår) mina motiv på långt avstånd (redan innan jag själv vet om dem).
låt brinnande kol falla över dem,
    låt dem bli kastade i elden,
    i avgrundsdjupet, så att de aldrig mer kan resa sig.

Ordspråksboken (10)

Latmask, hur länge ska du ligga där i sängen,
    när ska du vakna upp från din sömn?
Utan överläggning (rådläggning, debatt) blir det inte som planerat (planerna blir utan syfte och mål),
    men där man rådgör tillsammans (utbyter erfarenheter, frågar rådgivare) grundas (fastläggs) planerna.
Många planer (ett överflöd av storslagna tankar) har en man i sitt hjärta,
    men [bara] Herrens (Jahves) råd (syfte, plan, vilja) består [kommer att fullbordas, nå sitt mål].
    [Ps 33:10–11; Ords 16:1–3, 9; Jes 46:10; Jer 10:23]
För även om en rättfärdig man skulle falla sju gånger (skulle stöta på många problem och motgångar),
    så reser han sig upp igen, de ogudaktiga däremot faller handlöst när de möter svårigheter.
För deras undergång kommer plötsligt,
    vem vet vilket straff som Herren och kungen låter komma över dem.
När de rättfärdiga triumferar är det underbart (glädje, fest),
    men när de ogudaktiga reser sig upp [och får makt], håller folk sig undan.
När de ogudaktiga reser sig upp [och får makt], gömmer sig folk (man blir försiktig och varsam i allt man gör),
    men när de ogudaktiga förgås, ökar de rättfärdiga i antal.
Vem har stigit upp till himmelen och kommit ner igen?
    Vem har fångat vinden i sina händer?
Vem har omslutit vattnet i sin mantel?
    Vem har fastställt jordens gränser?
Vad är hans namn, och vad är hans sons namn,
    vet du det?
Och hon går upp tidigt på morgonen,
    och förbereder mat [även andlig mat] till familjen
    och ger de anställda (tjänsteflickorna) sina portioner (delegerar arbetsuppgifterna). [Den sjätte hebreiska bokstaven är: ו – Vav. Tecknet avbildar en tältpinne, en krok eller hängare. Rent praktiskt var det tältpinnen som höll tältduken uppe. Den binder ihop olika saker. På samma sätt används bokstaven i grammatiken för att binda ihop ord till meningar. Orden "och", "men", "alltså" osv. börjar med "vav". I denna vers är det orden "och" som börjar med denna bokstav. Detta förstärker sambandet med versen innan. Att hon både tänker på andra och familjens behov.]
Hennes barn växer upp,
    och välsignar henne.
Hennes man
    skryter också över (talar gott, lovordar) henne: [Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – Qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud och är också en bild på att stå bakom någon och hjälpa. I den här versen är det orden "växer upp" som börjar på den bokstaven. Tacksamhet och uppskattning för vad kvinnan gör kommer inte alltid direkt, framifrån, utan ofta senare bakom ryggen av kvinnan. Det är först när barnen växt upp de tackar för en god uppfostran.]

Predikaren (3)

För om de faller
    kan den ene lyfta upp sin vän,
men ve den som är ensam när han faller
    och inte har någon som kan lyfta upp honom.
Då dörrarna mot gatan [munnen] har stängs till.
    Då ljudet från kvarnen dämpas.
[Dörrarna kan syfta på munnen eller läpparna som stängs till; resultatet är att man tappar kontakten med samhället. Munnen liknas vid en kvarn, men tänderna är borta, och det låter inte längre när man tuggar.] Då man vaknar när fågeln börjar kvittra [är lättväckt och vaknar tidigt].
    Då fågelsången dämpas [hörseln blir sämre].

Höga Visan (4)

[Brudgummens börjar med att beskriva årstiden i vers 11. Det är nu vår, någonstans kring april. Det som kännetecknar vintern i Israel är att det är en regnperiod med inslag av snö i högre terräng. Det kommer i princip aldrig något regn mellan påsk och lövhyddohögtiden.] Min älskade (raring) talar och säger till mig: Stå upp min älskade (kära),
min sköna (vackra) kom ut!
Fikonträdet har gröna fikon (kart)
    och vinrankornas blommor avger sin doft.
Stå upp min älskade (kära),
    min sköna (vackra) och kom till oss.
Jag vill stå upp och gå runt i staden,
    i gränderna och de stora gatorna
vill jag söka efter honom som min själ älskar.
    Jag sökte honom men fann honom inte.
Jag steg upp för att öppna för min älskade (raring)
    och mina händer dröp av myrra
    och mina fingrar med rinnande myrra på dörrhandtaget.

Jesaja (36)

Människor ska gå in i klippans grottor och jordens hålor,
    på grund av fruktan för Herren (Jahve) och glansen från hans majestät, när han reser sig för att skaka jorden.
De går in i klippskrevorna och alla skrymslen de kan finna,
    på grund av fruktan för Herren (Jahve) och glansen från hans majestät, när han reser sig för att skaka jorden.
Så säger Herren, Herren (Adonai Jahve):
Det ska inte inträffa (ska; ordagrant: "resa sig"),
    det ska inte ske.
Rådslå tillsammans och det ska bli till intet,
    tala ord och de ska sakna substans (ordagrant inte vara stående),
för Gud är med oss (hebr. ki immanu-El).
Sheol (underjorden, de dödas plats) därnere väcks upp (kommer i rörelse) för dig,
    för att möta dig när du kommer,
det väcker upp skuggorna (de dödas andar – hebr. refaim) – alla bockarna (jordens ledare),
    låter alla ländernas kungar stå upp från sina troner.
Förbered slakt av hans barn
    för deras fäders synd,
då de inte stod upp och intog landet
    och fyllde jordens ansikte (yta) med städer.
Jag ska resa mig mot dem
    förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot)
och hugga av namn och kvarleva från Babel,
    och rotskott och efterkommande,
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) har svurit (avlagt en ed) och sagt:
"Sannerligen, som jag har tänkt ut, så ska det bli,
    och så som jag har avsett så ska det stå.
De förbereder bordet,
    de tänder lamporna,
    de äter, de dricker.
"Stå upp furstar,
    smörj sköldarna (gör er redo till strid)!"
Och han sade: "Du ska inte längre glädjas, du förtryckta jungfru, Sidons dotter. Stå upp gå över till Kittim, inte heller där ska du ha någon vila.
Se, Kaldéernas land, detta är folket som inte fanns, när Assyrien grundade det för sjömän satte de upp sina torn, de omstörtade dess palats och gjorde det till en ruin.
Jorden rullar fram och tillbaka som en drucken
    och svajar hit och dit som en hydda (koja)
och dess överträdelser är tunga
    över den och den ska falla och inte resa sig igen.
De döda lever inte,
    skuggorna reser sig inte,
till slutet har du tuktat och ödelagt dem
    och låtit deras minne förblekna.
Dina döda ska leva,
    mina döda kroppar ska resa sig,
vakna och sjung
    ni som bor i stoftet,
för din dagg är som ljusets dagg
    och jorden ska ge liv till skuggorna (de dödas andar – hebr. rafaim).
Därför ska Jakobs synd bli försonad genom detta,
    och detta är all frukt av borttagandet av hans synd,
när han bryter ner alla altarets stenar,
    som kalkstenar som bryts i bitar,
    så att aseran [påle för avgudadyrkan] och solguden inte reser sig igen.
Och ditt förbund med döden ska göras om intet,
    och din överenskommelse med Sheol (underjorden, de dödas plats) ska inte bestå,
    när det gisslande gisslet drar förbi ska du bli nedtrampad av det.
För Herren (Jahve) ska resa sig som på berget Peratsim [2 Sam 5:20],
    han ska bli vred som i Givons dal [Jos 10:10–14],
för att han ska göra sitt görande, förunderligt är hans görande,
    och arbeta sitt arbete, noggrant är hans arbete.
Och jag ska slå läger mot dig runtomkring,
    och jag ska belägra dig med en vall
    och jag ska resa befästningsvallar mot dig,
Men även han är vis och för fram ondska
    och återkallar inte sina ord,
utan ska resa sig mot de ondas hus (familjer)
    och mot hjälpen från dem som gör synd.
Men den frikostige ger frikostigt
    och med frikostighet ska han förbli stående (vara upprätt, inte falla).
Stå upp ni kvinnor som är modiga
    och lyssna till min röst
ni trygga döttrar,
    ge ert öra till mitt tal.
Nu ska jag resa mig, säger Herren (Jahve),
    nu ska jag bli upphöjd,
    nu jag ska lyfta upp mig själv [visa min styrka och kraft].
Gräset torkar bort, blomman vissnar,
    men Guds ord står fast (har kraft) för evigt [kommer alltid att gå i uppfyllelse]."
som ledde ut vagnar och hästar,
    tillsammans med en mäktig armé dit [för att gå under].
De föll för att aldrig mer resa sig upp igen,
    de utplånades, släcktes ut som en brinnande veke. [2 Mos 14:21–28.]
Det bekräftar hans tjänares ord
    och uppfyller hans budbärares råd,
som säger till Jerusalem: "Hon ska bli bebodd"
    och till Juda städer: "De ska bli uppbyggda
    och jag ska resa upp dess ödelagda platser."
Som från början berättat (kungjort) vad som ska ske i slutet [1 Mos 3:15; 16:12; 21:18],
    för länge sedan berättat det som ännu inte skett,
som säger: "Mitt rådslut ska stå fast,
    och jag gör allt vad jag vill (önskar, har min glädje i)."
Han [Herren talar nu profetiskt om sin tjänare Messias och] säger:
"Det är inte tillräckligt för dig, då du är min tjänare,
    att bara upprätta Jakobs stammar
    och föra tillbaka Israels överlevande.
Jag ska göra dig till ett ljus för hednafolken,
    så att du kan föra min frälsning (befrielse) till jordens yttersta gräns."
[Paulus och Barnabas citerar denna vers i Apg 13:47.]
Detta säger Herren (Jahve),
    Israels återlösare, hans Helige,
till den som människan föraktar,
    som folken avskyr,
    en tjänare under härskare:
"Kungar ska se [Jesus bli ett ljus för hednafolken] och stå upp,
    furstar ska böja sig,
på grund av Herren som är trofast,
    Israels Helige som har utvalt dig."
Detta är vad Herren säger [Gud Faderns ord till sonen Messias]: "I en tid av nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) svarar jag dig,
    på frälsningens dag hjälper jag dig.
Jag skyddar dig och ska göra dig
     till ett förbund för folket [folket i singular syftar alltid på Israel, se Jes 42:6].
Landet ska bli upprättat (återuppbyggt),
    och de övergivna jordlotterna ska fördelas.
[Detta är den femte och centrala delen i kapitel 49-54.] Vakna upp! Vakna upp!
    Res dig upp Jerusalem,
som har druckit vid Herrens (Jahves) hand,
    bägaren med hans raseri.
Du har druckit avskummet av skakningens (skräckens) bägare,
    ja druckit ur den till botten.
    [Skakningens är i verbformen hitpael – som indikerar att man darrar av obeskrivlig skräck, se även vers 22.]
Skaka av dig stoftet [dammet] och res dig upp
    – sätt dig på din tron Jerusalem.
Frigör dig från banden som binder din nacke,
    du fängslade dotter Sion [tempelberget i Jerusalem].
Inget vapen som smids [ingen anklagelsepunkt som tar form] mot dig
    ska ha [någon] framgång (ska rusa fram; ska lyckas)
och varje tunga (röst – även med betydelsen: baktalare, pratmakare) som sätter (reser) sig till doms över dig [med dömande uttalanden och anklagelser]
    ska du fördöma (motbevisa; visa bort från dig; förklara skyldig) [i domstolen].
Detta [frid, rättfärdighet, säkerhet och seger över motstånd] är Herrens (Jahves) tjänares (livegnas) arvedel (lott, gåva),
    och deras rättfärdighet (rättfärdigande, försvar) kommer från mig förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Du ska åter bygga upp gamla ruiner.
    Du ska återställa gamla (från många generationer bakåt) grundvalar
och du ska kallas den som murar igen sprickor,
    den som återställer stigar så att man kan bo där.

Kapitel 60, som är den centrala delen i kapitel 56-66, utgör i sig själv en kiasm, där stycket om att Herren ska återupprätta Jerusalem står i centrum: A Guds ljus (vers 1–3)
 B Nationer kommer med gåvor (vers 4–7)
  C Främlingar ska föra dina barn till dig (vers 8–9)
   D Herren ska återupprätta Jerusalem (vers 10–13)
  C´ Barnen från dina plågare ska komma till dig (vers 14–16)
 B´ Nationer ska komma med gåvor (vers 17–18)
A´ Herren ska vara ditt ljus (vers 19–22)

Guds ljus och härlighet

Stå upp [från depression och apati som omständigheter har hållit dig i]!
    Var ljus [reflektera Guds ljus]!
För ditt ljus kommer (har kommit) och
    Guds härlighet (ära, tyngd, dignitet, prakt) [fullständigt mättade närvaro] går upp (strålar ut; har rest sig) över dig.
De ska bygga upp de gamla ödetrakterna,
    de ska bygga upp de tidigare ödemarkerna
och de ska förnya de ödelagda städerna,
    det som varit förött generation efter generation.

Jeremia (42)

Så gör dig nu redo [Jeremia] att agera (fäst upp kläderna)! Gå till dem [dina landsmän i Juda] och tala allt jag befaller dig att säga. Var inte rädd för deras uppsyn (hur deras ansiktsuttryck ser ut, när du talar Guds ord), då kommer jag att ge dig goda skäl att bli rädd för dem (då kommer de att håna och bryta ner dig).
Vem säger till stocken: "Du är min far,"
    och till stenen: "Du har fört fram oss,"
för de har vänt sina ryggar till mig
    och inte sina ansikten,
men i svårigheternas tid ska de säga:
    "Stå upp och rädda oss."
Men var är dina gudar som du har gjort åt dig?
    Låt dem stå upp om de kan rädda dig
    i din tid av svårigheter [5 Mos 32:37–38; Jes 43:8–13; 44:6–23].
För så många som dina städer [lika talrika]
    har dina gudar blivit, du Juda.
Förbered en strid mot henne, stig upp och låt oss gå upp vid middagstid. Ve till oss, för dagen avtar, eftermiddagens skuggor blir längre.
Stig upp och låt oss gå upp på natten och låt oss ödelägga hennes palats.
Och jag har satt väktare över er: Var uppmärksamma på shofarens röst. Men de säger: Vi vill inte vara uppmärksamma.
Och du ska säga till dem: Så säger Herren (Jahve): Faller någon utan att resa sig igen?
    Vänder inte den som är på fel väg och går tillbaka?
Mitt tält är fördärvat
    och alla mina tältlinor är trasiga (avbrutna),
mina söner har gått ifrån mig och de finns inte,
    det är ingen som längre sträcker mitt tält
    och sätter upp mina tältdukar.
för att jag ska stadfästa eden som jag avlade till era fäder, till att ge dem ett land som flyter av mjölk och honung, som det är idag. Och jag svarade och sade: "Amen Herre (Jahve)."
"Ta gördeln som du har tagit dig, som är på dina länder och stig upp. Gå till Perata och göm den där i en klyfta i berget."
Och det skedde efter många dagar att Herren (Jahve) sade till mig: "Stig upp, gå till Perata och ta gördeln därifrån, som jag befallde dig att gömma där."
"Stå upp och gå ner till krukmakarens hus. Där ska jag låta dig höra mina ord."
Jag ska resa upp [nya ansvarstagande] herdar som föder (beskyddar, vallar) dem, och mina får ska inte längre frukta eller vara förskräckta. Inget av dem ska saknas (eller gå förlorad), förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). [Zerubbavel (Serubbabel), Esra och Nehemja var goda herdar som kom, men Messias är den som helt uppfyllde denna profetia.]

Se, de dagar kommer, förkunnar (säger, proklamerar) Herren,
    då jag ska låta en rättfärdig gren växa upp (skjuta skott) åt David [en arvinge i hans kungliga släkt].
Han ska regera som kung och handla vist,
    och ska utföra (skapa) rätt och rättfärdighet i landet.
Herrens (Jahves) vrede ska inte återvända förrän den har verkställt (uträttat) och till dess han har fullbordat sitt hjärtas syften. I (vid) dagarnas slut ska ni betrakta (anse) det som perfekt (förstå, inse visheten). [Jer. 30:24]
Och du ska säga till dem: Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Drick och bli berusade och spy (kräks) och ramla och stå inte upp igen på grund av svärdet som jag ska sända bland er.
Och några av landets äldste steg upp och talade till hela folkets församling och sade:
och profeten Jeremia sade: "Amen! Herre (Jahve) gör så! Må Herren (Jahve) resa upp dina ord som du har profeterat och föra tillbaka redskapen från Herrens (Jahves) hus och alla dem som burits bort i fångenskap, från Babel till denna plats!
För så säger Herren (Jahve): "När ordet för Babylon är uppfyllt – sjuttio år [Troligvis 609-539 f.Kr., se Jer 25:11] – ska jag ta mig an (besöka, mönstra, utse) er och uppfylla (resa upp) mitt goda ord (löfte) till er att föra er tillbaka till denna plats."
Eftersom ni har sagt: "Herren (Jahve) har rest upp profeter (har låtit profeter uppstå) åt oss i Babylon." [5 Mos 18:18]
Och de ska tjäna Herren deras Gud (Jahve Elohim) och David ska vara deras kung som jag ska resa upp till dem.
Herrens (Jahves) brinnande vrede ska inte återvända förrän den har verkställt (uträttat) och till dess han har fullbordat sitt hjärtas syften. I (vid) dagarnas slut ska ni betrakta det. [Jer 23:20]
Det kommer en dag,
    när väktarna på Efraims bergsbygd ropar:
'Kom, låt oss gå upp till Sion
    upp till Herren, vår Gud (Jahve Elohim).' "
Se, dagar ska komma, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), då jag ska komma och uppfylla det goda (underbara, nåderika) löfte (ordet) som gäller för nationerna Israels hus [i norr] och Juda hus [i söder].
Jag ska ge männen som har överträtt mitt förbund, som inte har hållit fast vid förbundets ord som de skar inför mitt ansikte, som delade kalven i två och gick mellan dess stycken,
Jonadav, Rechavs sons ord som han befallt sina söner att inte dricka vin har efterlevts och till denna dag dricker de inte, för de lyssnade till sin fars befallning. Men jag har talat till er, många gånger och ofta, men ni har inte lyssnat till mig.
Eftersom Jonadav, Rechavs sons, söner har efterlevt sin fars befallningar som han befallde dem men detta folk inte har lyssnat till mig,
Trots att du har slagit hela kaldéernas armé som stridit mot dig, och de som är kvar är sårade män bland dem, ska de likväl resa sig varje man i sitt tält och bränna denna stad i eld."
Och Jishmael, Netanjahos son, och de tio männen som var med honom steg upp och slog Gedaljaho, Achiqams son, Shafans son, med svärdet och dödade honom som Babels kung hade gjort till guvernör över landet.
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Ni och era fruar har båda talat med era munnar och med era händer har ni fullbordat det och sagt: Vi ska verkligen verkställa våra löften som vi har lovat till att offra till himmelens drottning och hälla ut dryckesoffer till henne. Ni ska verkligen infria era löften och verkligen verkställa era löften.
Och de som undkommer svärdet ska återvända från Egyptens land till Juda land, ett litet antal, och de ska veta, hela Juda kvarleva som har kommit till Egyptens land för att vistas där, vems ord som förblir (består, är starkt, upprätt, har framgång, gör gott, hjälper – hebr. qom) mina eller deras.
Och detta ska vara tecknet för er förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), att jag ska straffa er på denna plats, för att ni ska veta (vara intimt förtrogna med) att mina ord verkligen står er emot för ont.
Han fick många att snubbla, de föll den ene över den andre och sade: "Stå upp och låt oss återvända till vårt eget folk och till vårt födelseland, från det förtryckande svärdet."
Jag har hört ett budskap från Herren (Jahve) och ett ombud är utsänt bland folkslagen: "Samla ihop er och kom emot henne och res er upp till strid."
Till Qedar och till Chatsors kungarike som Nebukadnessar, Babels kung slog. Så säger Herren (Jahve): Res dig, gå upp mot Qedar och ödelägg österns söner.
Stå upp, gå upp mot ett land som är lätt som bor utan bekymmer förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), som varken har portar eller bommar, som bor för sig själv.
Och den stolta (arroganta) ska snubbla och falla och ingen ska resa upp honom. Och jag ska tända min eld i hans städer och den ska sluka allt runt omkring honom.
Sätt upp ett standar mot Babels murar, gör väktarna starka (fasta, säkra, tappra), ställ väktarna (på plats), gör i ordning bakhåll, för Herren (Jahve) har bestämt det och gjort det som han har talat om Babels invånare.
Och landet skakar och är i vånda, för Herrens (Jahves) planer verkställs mot Babel för att göra Babels land öde, utan invånare.
och du ska säga: 'Så ska Babel sjunka och ska inte resa sig igen för all den ondska som jag ska föra fram över henne, och de ska bli utmattade.' " Så långt är orden av Jeremia (här slutar Jeremias ord). [Denna fras formar en inramning med inledningen, se Jer 1:1.]

Klagovisorna (3)

Mina missgärningar är sammanbundna som i ett ok,
    sammanvävda av hans hand
har de lagts på min nacke [som ett ok, format i ett stycke runt nacken, för att ligga på båda axlarna];
    han har fått min styrka att sina.
Herren (Adonai) har gett mig i deras hand,
    mot vilka jag inte har något att sätta emot (inte kan försvara mig). [Den fjortonde hebreiska bokstaven är: נ – Nun. Tecknet avbildar ett sädeskorn som börjat gro, och beskriver ofta avkomma och kontinuitet. Ibland förknippas det också med en fisk eller en orm. Det används ofta för att beskriva en fortsättning och kontinuitet. Orden "sammanbundna som i ett ok" börjar på den bokstaven. Det förstärker att konsekvenserna av missgärningarna finns kvar som en börda, de blir som ett arv till dess att man gör upp med dem.]
Res dig [Mark 5:41], ropa ut det i natten,
    vid den första nattväkten [mellan klockan sex och tio på kvällen].
Utgjut ditt hjärta som vatten
    framför Herrens (Adonais) ansikte.
Lyft upp dina händer inför honom,
    för själarna (livet) hos dina unga barn,
som utmattas av hunger
    i varje gathörn. [Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – Qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud och är också en bild på att stå bakom någon och hjälpa. I den här versen är det orden "Res dig" som börjar på den bokstaven. Det förstärker ivern och allvaret i handlandet. Det är inte bara mina ord, jag är redo att agera i överensstämmelse med det jag säger. Versen är längre än de övriga och det förstärker att det nyligen mörknat, natten just har börjat och det är långt till gryningen och ljuset. Judarna delade in natten i tre nattväkter, romarna fyra, se Matt 14:25; Luk 12:38.]
Deras läppar (som talar) mot mig
    och deras muttrande (negativa tal) över mig hela dagen.

Hesekiel (9)

Och Herrens (Jahves) hand kom över mig där och han sade till mig: "Stig upp och gå ut på slätten och där ska jag tala med dig.
Och jag steg upp och gick ut på slätten, och se, Herrens (Jahves) härlighet [hans närvaro manifesterad] stod där som härligheten som jag såg vid floden (kanalen) Kevar [Hes 1:1], och jag föll ner på mitt ansikte.
Våldet har rest sig upp till en ondskans stav, inget kommer från dem och inget tumult (ljud av stora skaror) och ingen myckenhet och ingen klagan bland dem.
De har sett fåfänga och lögnaktiga syner som säger: Så förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), men Herren (Jahve) har inte sänt dem. Likväl hoppas de att ordet ska bli bekräftat.
Likväl ska jag komma ihåg mitt förbund med dig i din ungdoms dagar och jag ska upprätta till dig ett evigt förbund.
Och jag ska upprätta mitt förbund med dig och du ska veta att jag är Herren (Jahve),
Han ska slå dina döttrar på fältet med svärd, och han ska bygga (kasta upp) belägringsmur mot dig och ösa upp en jordramp mot dig och sätta upp sköldar mot dig. [Författaren har noggrann kunskap om belägring och antik krigsföring. Utgrävningar i Lachish i Juda har bekräftat denna typ av jordramp på stadens östra sida. Tyros var svår att inta eftersom staden låg på en ö nära kusten.]
Jag ska resa upp en herde över dem [mina får], och han ska föda dem, nämligen min tjänare David [en förebild av Jesus, se Jes 11:1; Jer 30:9; Hos 3:5; Mik 5:2; Joh 10:14]. Han ska föda (mata, leda och skydda) dem och vara deras herde. [Ordagrant står det i hebreiskan et avi david, ordagrant översatt: 'min tjänare Alef-Tav David.' Bokstäverna Alef-Tav (uttalas 'et') är den första och sista bokstaven i alfabetet. Detta lilla ord är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är David, är objekt i satsen. Det är intressant att i Upp 1:8 har Jesus motsvarande titel på grekiska, 'alfa och omega', den första och den sista.]
Jag ska ge dem planteringar som gör dem berömda [välkända över hela världen]. Aldrig mer ska landet drabbas av hungersnöd. Aldrig mer ska andra folk håna dem.

Daniel (35)

Han bestämmer tider (generell tid, dagar, år) och stunder (en speciell tidsperiod, skiften – säsonger),
    avsätter och tillsätter kungar.
    [Vilket Nebukadnessars dröm handlar om.]
Han ger de visa deras vishet,
    och de förståndiga deras förstånd.
O konung, du såg i din syn (dröm) en stor staty framför dig. Den var mäktig (enorm), starkt glänsande – fruktansvärd (skräckinjagande) att se på. [Denna mäktiga koloss som till största delen bestod av metall reflekterade ljuset vilket gjorde att den strålade.]
Efter dig ska ett annat rike [av silver, se vers 32] uppstå, ett som är svagare (lägre) än ditt. [Det medo-persiska riket grundades av Kyros som var kung i Persien. Han gifte sig med Mediens kungs dotter och de två folkslagen blev ett rike. Tillsammans besegrade de Babylon 539 f.Kr. De två armarna av silver beskriver fint detta rike som varade över 200 år. Babylon var en absolut monarki där kungen hade all makt. I det medo-persiska riket stod inte kungen över lagen, se Dan 6:8, 11, 12, 15.]

Rike 3 – Grekiska riket

Sedan ska ett tredje rike av koppar [under Alexander den store] komma och regera över hela jorden. [Alexander den store började regera 336 f.Kr. Han besegrade medierna och perserna och intog hela den då kända världen fram till hans död, bara 33 år gammal. I Dan 8:5–8 beskrivs riket som en get med ett stort horn, följt av fyra horn i dess ställe. Det beskriver hur hans rike delades mellan hans fyra generaler. Det grekiska riket bestod i 250-300 år. De grekiska soldaterna hade vapen främst från brons.
    Den som inte tror att Bibeln kan innehålla profetia väljer att tolka det andra riket som Medien och det tredje som Persien. Man daterar också Daniels bok till ett sent datum så att den är skriven efter att händelserna har inträffat. Det som dock styrker Bibelns trovärdighet är att Medien och Persien vanligtvis annars benämns som ett rike. De identifieras i klartext som ett rike och representeras av ett djur – baggen, se Dan 8:20. Daniels bok ingick också bland de över 900 manuskript som hittades intill Döda havet i Qumran 1947. Det finns fragment från alla tolv kapitel och de dateras till 150 f.Kr. Detta gör att Daniels bok måste varit skriven långt tidigare för att kunna ha fått spridning, kopierats och funnits med i Qumransektens bibliotek.]
Under dessa kungars tid kommer himlarnas Gud att upprätta ett annat rike som aldrig ska förstöras [Guds rike]. Dess makt ska inte överlämnas åt något annat folk [vilket skett i alla de föregående världsimperierna]. Det ska krossa och utplåna alla andra riken, men självt ska det bestå för evigt!
Kung Nebukadnessar lät göra en staty av guld, sex10 alnar hög [30 meter] och 6 alnar bred [3 meter]. Han ställde upp den på Duraslätten i Babels provins. [Uppenbarelsen som Nebukadnessar fick om sin roll i mänsklighetens historia kan vara orsaken till denna staty. Han var ju huvudet av guld, se Dan 2:38. Statyn byggdes efter händelserna i kapitel 2, eftersom Daniels tre vänner har en ledande ställning, se Dan 2:49. Den grekiska översättningen Septuaginta har tillägget att det skedde i Nebukadnessars artonde regeringsår, ett år innan Jerusalems fall, se 2 Kung 25:8. Det kan vara så, men den hebreiska texten har ingen tidsangivelse.
    Dura var ett vanligt namn i Mesopotamien för en plats omgiven av berg eller en mur. Det kan vara mellan de två murarna i Babylon, eller upp till några mil söder om staden. Arkeologer har hittat ett stort kvadratiskt fundament av tegel en mil söder om Babylon. Det kan vara piedestalen som statyn har stått på. Bredden 6 alnar och höjden 60, proportionerna 1/10, gör att statyn verkar varit en obelisk klädd med guld. Höjden 30 meter är inte orealistisk, på 280-talet f.Kr. byggdes Kolossen på Rhodos som var 33 meter hög. En del av statyn kan ha varit en avbildning av någon babylonisk Gud. Den grekiske historikern Herodotos, verksam på 400-talet f.Kr., skriver om en guldstaty av guden Marduk i Babylon.]
Kung Nebukadnessar kallade och samlade:
satraperna (hans högsta representanter som ansvarade för olika provinser, ordet betyder "beskyddare av landet"),
föreståndarna (kan även ha militärt ansvar)
    och
guvernörerna,
rådgivarna (överdomare),
skattmästarna (ansvarade för skatter och finanser),
domarna (ordet betyder "beskyddare av lagen"),
polischeferna
    och
alla ledarna i provinserna [statsanställda i lägre positioner] för att de skulle komma till invigningsceremonin av den staty som kung Nebukadnessar hade ställt upp. [Det arameiska ordet för invigning är chanukka, vilket beskriver en religiös ceremoni, se Esra 6:16. Troligtvis lovade man trohet till kungen och staten. Hundra år tidigare hade den assyriska kungen Ashurbanipal samlat sina högsta rådsherrar i Babylon för att avlägga en trohetsed. Denna händelse är känd eftersom det finns ett brev bevarat från en av rådsherrarna som var utomlands och inte kunde närvara. Han avlade sin ed om trohet på den ort han befann sig på, och det nämns att han gör det omgiven av gudabilder.
    Detta är inte en samling för allmänheten. Nebukadnessar samlar de civila, militära och rättsliga makthavarna för sitt land. Den exakta innebörden av de olika titlarna och deras ansvarsområde är inte helt känd. Uppräkningen verkar ske i fallande grad av inflytande. De är tre grupper separerade med ordet "och". Det rör sig om totalt flera hundra, kanske tusental. Senare tillsätter Darejavesh 120 satraper över riket, och över dem tre furstar där Daniel är en av dem, se Dan 6:1–2. Nebukadnessar utnämnde lokala ledare för avlägsna provinser, ett sådant exempel är Gedalja som sattes att regera över Juda, se 2 Kung 25:22–25.]
Då samlades satraperna, föreståndarna och guvernörerna, rådgivarna, skattmästarna, domarna, polischeferna och alla ledarna i provinserna till [den religiösa] invigningsceremonin av den staty som kung Nebukadnessar hade byggt. De stod alla framför den staty som han låtit resa.
När ni hör ljudet av
    horn (någon typ av blåsinstrument, troligtvis horn från något djur),
    flöjt (pipa, det arameiska ordet är besläktat med ett hebreiskt ord för att blåsa och vissla),
    cittra (stränginstrument med mellan tre och tolv strängar),
    lyra (trigon, mindre triangelformat instrument, troligen med tre strängar för högre toner),
    harpa (arameiska ordet pesanterin, från det grekiska psalterion – psaltare, ett stränginstrument i trekantig form),
    trummor (arameiska sumponeya, från grekiska symphonia eller tympanon – blås eller slaginstrument)
    och alla slags instrument,
ska ni falla ner och tillbe den gyllene statyn som kung Nebukadnessar har ställt upp. [De två första instrumenten är troligtvis blåsinstrument, följt av tre olika typer av stränginstrument. Det sjätte instrumentet är svårast att identifiera. Vanliga förslag är säckpipa eller trumma. Utifrån inskriptioner av orkestrar från den här tiden, och placeringen i uppräkningen, är det troligen något slags slagverk.
    Orden för cittra, harpa och trummor/säckpipa är de enda grekiska låneorden i Daniels bok. Förekomsten av dessa har ibland använts som argument för ett senare datum av boken, dock nämns grekiska musikanter och instrument i assyriska skrifter före Nebukadnessars tid.
    Det finns flera paralleller med Uppenbarelseboken kapitel 13. Vilddjuret från jorden gör en bild som alla måste tillbe och hans tal är 666, se Upp 13:12–18. Talet sex återkommer flera gånger i detta kapitel. Statyn är 60 alnar hög och 6 alnar bred, se Dan 3:1. Det är också sex instrument som namnges och räknas upp tre gånger, se Dan 3:5, 7, 10.]
Så därför när alla samlade hörde ljudet av horn, flöjt, cittra, lyra, harpa, trummor och alla de andra instrumenten, föll de ner och tillbad guldstatyn som kung Nebukadnessar hade rest.
Det finns några judiska män som du har gett uppdraget att förvalta provinsen Babylon som inte har lytt din order. [Det verkar finnas ett antisemitiskt hat mot det judiska folket, det finns egentligen ingen orsak att behöva nämna deras nationalitet.] Deras namn är Shadrak, Meshak och Aved-Nego. De dyrkar inte dina gudar och tillber inte (böjer sig inte inför) den staty du ställt upp." [Anklagarna anspelar på Nebukadnessars ego och betonar hur de tre judiska männen inte lytt "dina" order, inte dyrkat "dina" gudar och böjt sig för "din" staty. Anledningen till att de inte böjer sig beror på förbudet mot bildstoder och avgudar, se 2 Mos 20:3–4. Daniels frånvaro förklaras inte. Han kan ha varit på resa i andra uppdrag, eller kvar i Babylon för att ta hand om styret. Daniel blev ju satt till en hög position, se Dan 2:48, och kanske hans position inte inkluderades i de grupper som räknas upp i vers 2. Rent litterärt finns det en fin struktur som förstärks av att inte Daniel nämns här. Hela boken, och särskilt kapitel 2-7 formar en kiasm. Kapitel 3, där Hananja, Mishael och Asarja kastats i ugnen, hör tematiskt ihop med hur Daniel kastas i lejongropen i kapitel 6.]
frågade Nebukadnessar dem: "Shadrak, Meshak och Aved-Nego, är det ett medvetet val att ni inte dyrkar mina gudar och inte tillber (böjer er inför) den guldstaty jag ställt upp?
Men om inte [även om han inte skulle rädda oss], så ska du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte tillber guldstatyn som du har ställt upp." [Det är troligt att dessa händelser utspelar sig efter Jerusalems fall 586 f.Kr. Om judarnas Gud inte hade kunnat försvara sitt eget tempel måste ju Nebukadnessar vara starkare än deras Gud. Nebukadnessar är segerviss och känner sig som en gud.
    De tre judiska pojkarna Hananja, Mishael och Asarja gör ett uttalande av verklig tro. De vägrar böja sig oavsett om de blir räddade eller inte, se Heb 11:33–35; Matt 10:28. Har Gud all makt? Ja. Kan Gud befria troende från alla problem och svårigheter? Ja. Befriar Gud troende från alla svåra situationer? Nej. Ibland tillåter Gud prövningar, se Rom 5:1–8. Ibland är syftet med prövningarna uppenbara, andra gånger inte, men Guds önskan är att hans barn ska lita på honom, se Jes 51:12; Job 13:15; Matt 10:28; Apg 4:18–19; Upp 12:11. Gud garanterar inte ett problemfritt liv, men han lovar att alltid vara med, se Joh 16:33; Matt 28:20.]
Plötsligt reste sig kung Nebukadnessar alldeles bestört och frågade sina rådgivare: "Var det inte tre män vi kastade bundna i elden?"
    "Jovisst, o konung", svarade de konungen.
Så är det bestämt genom väktarna [se vers 13],
    och så är det befallt av de heliga [änglarna, se även 1 Kor 6:3].
Detta för att de levande [alla folk] ska veta att den Högste råder över människornas riken (mänskligheten på jorden).
Han ger dem till vem han vill,
    och kan resa upp den ringaste av människor [till att få makt att regera].'
Det finns en man i ditt rike som har heliga gudars ande i sig. I din företrädares (fars eller kanske farfars) dagar [se vers 2] visade han sig ha insikt (ljus), förstånd och vishet som gudarna. Din företrädare, kung Nebukadnessar, satte honom över spåmännen (skrivare, från ordet för penna), besvärjarna (exorcister, medier som talade med andar), drömtydarna (kaldéerna) och astrologerna (från ordet att rista, avgöra och utröna).
Han drevs bort från människor, och hans hjärta blev som ett djurs. Han levde bland vildåsnor och åt gräs som en oxe och hans kropp fuktades av himlens dagg. Detta pågick ända tills han insåg att Gud den Högste råder över människors riken och upphöjer vem han vill till att härska över dem.
[Dareios introducerades i föregående vers som "medern Dareios". Det är inte historiskt bekräftat vem denne Dareios är. Namnet härstammar från persiskan och betyder ordagrant: "hålla fast vid det som är gott" eller "han äger" eller "rik och kunglig". Det kan vara namn eller en titel. De två troliga förslagen är: kungen Kyros själv eller Gubaru, den general som hjälpte Kyros att inta staden Babylon och också fungerade som dess guvernör. Det var inte ovanligt att kungen hade olika namn och benämningar i olika delar av riket. På samma sätt som namnet Belshassar i föregående kapitel var oidentifierat fram till slutet på 1800-talet finns förhoppningen att framtida arkeologiska fynd kan ge klarhet i vem denne Dareios var.] Dareios (Darejavesh) ansåg att det var en bra idé att utse 120 satraper (ordagrant "landets beskyddare") som skulle finnas i hela riket.
Denne Daniel utmärkte sig (överglänste, gjorde ett bättre jobb) jämfört med de andra [två] ministrarna och [de 120] satraperna, för han hade en extraordinär ande (en andlig förmåga utöver det vanliga, se Dan 5:12). Kungen tänkte (planerade att) sätta Daniel över hela riket. [Daniel hade en hög moral, han följde Guds lag och var ärlig och trofast. Daniel hade också en lång erfarenhet av att arbeta som administratör för Babylon, han hade tjänat närmare 40 år under Nebukadnessar, se Dan 2:48. Daniels tilltänkta befordran skapade avundsjuka, se Jak 3:16. Här fanns en tidigare judisk slav som tjänat i det besegrade babyloniska riket som skulle bli deras överordnade!]
Alla rikets ministrar, guvernörer, satraper, rådgivare och ståthållare (militära ledare) har enats om en kunglig förordning (lag) som borde utfärdas:
'Den som under de kommande 30 dagarna gör en förfrågan (ber) till någon annan gud eller människa än dig, konungen, ska kastas i lejongropen.' [Ordet för grupp kan även betyda storma eller rycka fram. Det beskriver den stämning och bakomliggande brådska som fanns i denna samling. Gruppen leddes av de två ministrarna och säkert några representanter från de andra grupperna. De fick det att låta som att de förankrat förslaget hos alla. Något som var en lögn eftersom Daniel inte var med på detta.]
Utfärda ett sådant påbud nu, o konung, och signera det [dokumentet] så det enligt Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas." [Dareios har just besegrat Babylon. Han kommer från ett annat land och kultur och behöver ena riket. Det är många beslut som ska fattas på kort tid och detta låter som en bra idé. I det babyloniska riket stod kungen över lagen, i det medo-persiska riket stod även kungen under lagen, se även Est 1:19; 8:8. Något som även stämmer med Nebukadnessars dröm med statyn. Han var huvudet av guld och det efterföljande – bröstet och armarna av silver – var ett svagare rike, se Dan 2:32–39. En anledning till att lagen inte kunde ändras var att perserna betraktade sina kungar som gudar – de var Ormudz avbild, en forniransk himmelsgud. Om kungen ändrade sig var han inte en gud. Det finns flera exempel från historien på denna sed. En grekisk historiker beskriver hur Darios III låter en man bli dödad, trots att han visste att han var oskyldig. Det var ett kungligt beslut som inte gick att ändra.]
Sedan kom männen i en grupp (konspirerade de, ryckte de fram) och sade till honom: "Kom ihåg, o kung, att enligt medisk och persisk lag kan inga påbud från kungen ändras."
Tidigt nästa morgon, så fort det började ljusna, steg han upp och skyndade sig till lejongropen.
Det första [vilddjuret – som symboliserar en kung och ett rike, se Dan 7:17] liknade ett lejon, men hade vingar som en örn. Medan jag betraktade det rycktes vingarna av. Det lyftes upp från marken så att det stod på två fötter som en människa, och det fick ett mänskligt hjärta. [Lejonet och örnen förknippas med det babyloniska riket. Nebukadnessar jämförs med båda dessa bilder i Bibeln, som ett lejon, se Jer 4:7; 49:19; 50:17, 44, och som en örn i Jer 49:22; Klag 4:19; Hes 17:3; Hab 1:8. Lejonet var också en av Babylons symboler. Över 100 lejon prydde den berömda Ishtarporten. Statyer med vingbeprydda lejon har hittats i Babylons ruiner och det antas att det var rikets symbol. Både lejonet och örnen är rovdjur. Lejonet är kungen på land och örnen är luftens konung.
    Synen där vingarna tas bort kan symboliskt beskriva vad som hände med Nebukadnessar när han ödmjukades i kapitel 4. De sju åren då han var sinnessjuk for han inte fram och erövrade fler områden. Efter hans upprättande styr han inte längre som ett vilddjur utan har fått ett mänskligt hjärta.]
Sedan fick jag se ett annat vilddjur [som symboliserar en kung och ett rike, se Dan 7:17]. Det såg ut som en björn. Den reste sig på ena sidan (var högre på ena sidan) och hade tre revben i gapet mellan tänderna. Det fick uppmaningen: "Res dig, sluka mycket kött!" [Om det första riket är Babylon så följer sedan Medo-Persien, som är nästa stormakt i världshistorien. I kapitel 8 är det tydligt att det är Medien och Persien som avses, se Dan 8:3. Att ena sidan är högre kan indikera att Persien var den dominerande i alliansen. De tre revbenen skulle kunna symbolisera de tre stora segrarna – Babylon 539 f.Kr., Lydia 546 f.Kr. och Egypten 525 f.Kr.]
En flod av eld strömmade ut,
    från hans närvaro.
Tusen gånger tusen tjänade honom,
    och tiotusen gånger tiotusen stod redo att tjäna honom.
Han satte sig ner för att döma,
    och böcker öppnades.
Jag gick fram till en av dem som stod där [en ängel, kanske Gabriel som förklarar synen, se Dan 8:16; 9:21] och frågade om vad allt det här kunde betyda. Han svarade mig och berättade vad det betydde:

"De fyra stora vilddjuren är fyra kungar som ska träda fram (resa sig upp) på jorden [och regera över stora riken].
De tio hornen är tio kungar som ska uppstå (resa sig, komma till makten) i detta [fjärde] rike. Efter dem [de tio kungarna] ska en annan kung uppstå (resa sig, ta makten).
Han kommer att vara annorlunda från de tidigare kungarna, och han kommer att trycka ned (slå ned) tre kungar.
Jag, Daniel, blev helt utmattad. [Synen påverkade honom både psykiskt och fysiskt.] Jag var sjuk i flera dagar [oförmögen att ta mig ur sängen]. Sedan [när jag återfått krafterna] stod jag upp och återgick till min tjänst hos kungen [i Belshassars regim i Babylon]. Jag var skräckslagen (förundrad, handfallen) över synen, och ingen kunde förklara den. [Daniel hade sett kungar men inga namn och exakta tider.]
Han höll sina ord som han hade talat mot oss och våra ledare som styrde över oss. [Ordagrant 'domare som dömde oss', men syftar troligen på alla ledare, se vers 6, som medvetet hade lett folket bort från Gud.] Herren lät en stor olycka (denna ondska, lidande) [den pågående exilen] komma över oss. Inget liknande har skett under himlen som det som har hänt med Jerusalem. [Jer 35:17; 36:31]

Hosea (2)

Han ska om två dagar på nytt göra oss levande,
    på tredje dagen ska han låta oss stå upp,
    och vi ska leva inför hans ansikte.
Därför ska tumult bryta ut i dina härar
    och alla dina befästningar ska ödeläggas
som Shalman ödelade Beit-Arvel i stridens dagar,
    modern slogs i bitar med sitt barn.

Amos (10)

Bland dina unga söner reste jag upp profeter
    och bland dina unga män nasirer. Är det inte så, Israels söner?" förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
"Israels jungfru har fallit,
    hon ska inte resa sig igen,
hon har kastats ner på marken
    och det finns ingen som reser upp henne."
"Se, jag ska resa upp ett rike mot dig, du Israels hus,"
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren Härskarornas Gud (Jahve Elohim Sebaot),
"och de ska ansätta (plåga, hemsöka) dig från Chamats ingång [den norra gränsen]
    till Aravas bäck [den södra gränsen]." [Dessa två platser används för att visa Jeroboam II Israels norra och södra gräns, se 2 Kung 14:25.]
När de (gräshopporna) gjort slut på ätandet av landets gräs, sade jag: "Herre Herre (Adonai Jahve) förlåt, jag vädjar, hur ska Jakob stå (förbli stående, bevaras)? För han är liten.
Då sade jag: "Herre Herre (Adonai Jahve) stopp, jag vädjar, hur ska Jakob stå (förbli stående, bevaras)? För han är liten.
och Isaks höga platser och Israels helgedomar ska läggas öde, och jag ska resa mig upp mot Jerovams hus med svärdet."
De som svär vid Samariens synder och säger: "Som din gud, Dan, lever"
    och "Som Beer-Shevas vägar (sätt att agera) lever",
de ska falla och aldrig resa sig igen.

"På den dagen ska jag resa upp
    Davids fallna hydda,
mura igen dess sprickor
    och resa upp det som är raserat,
    och bygga upp den som i forna dagar,

Obadja (2)

Obadjas syn (vision). [Synen gäller Edom. Folkslaget edomiterna härstammade från Esau, son till Isak och Rebecka och äldre tvillingbror till Jakob, se vers 10 och 1 Mos 25:23–26. Hans bror Jakob är känd som Israel, och Esau kallas Edom, som betyder "röd". Kanske var han rödhårig? Israel bosatte sig i Kanaans land med Jerusalems berg som centralort, medan Esau bosattes sig söder om Döda havet med berget Seir som centralt berg, se vers 21 och 5 Mos 2:5. Huvudstaden hette Sela, vilket betyder sten på hebreiska och petra på grekiska. Det är möjligt att edomiternas huvudstad låg där den nabateiska klippstaden Petra nu ligger. Intressant att bergen och klipporna i Petra är röda. Redan Jakob och Esau var fiender och fiendskapen har fortsatt. På väg från Egypten tillät inte edomiterna israeliterna att passera genom deras land, se 4 Mos 20:14–21. Sedan israeliterna bodde i Kanaans land har det varit många strider, se 1 Sam 14:47; 2 Sam 8:14; 1 Kung 9:26; 2 Krön 20:1–27; 2 Kung 8:16–22; 2 Kung 14:9–11; 2 Krön 28:17. Även Herodes den store var en edomit, se Luk 1:5.] Detta säger Herren Gud (Adonai Jahve) till Edom [edomiterna]: Vi har hört budskapet från Herren (Jahve)
    och en budbärare (ambassadör) är utsänd till nationerna:
    "Stå upp och låt oss dra upp mot henne i krig."

Jona (6)

"Res dig upp och gå till Nineve [Mosul i dagens Irak], den stora staden, och profetera mot den för dess ondska har kommit upp inför mitt ansikte." [Namnet Jona betyder "duva" (se även 1 Mos 9:8–9) och Amittaj betyder "sanning". Ordagrant är den första meningen: "Och Jahves ord kom till Jona, Amittajs son – sägande." Att boken inleds med ordet "och" (hebr. Vav) förstärker hur berättelsen hör samman med hela Bibelns budskap. Detta skrivsätt är inte ovanligt, se även t.ex. 2 Mos 1:1; 3 Mos 1:1; 4 Mos 1:1; Jos 1:1 osv, dock är Jona den enda av de tolv profeterna som börjar med Vav.]
Jona reste sig för att fly till Tarshish, bort från Herrens (Jahves) ansikte (Guds närvaro).
Han gick ner till Jaffa,
han fann ett skepp som skulle till Tarshish, betalade för resan och steg ner [i båten] för att följa med till Tarshish, bort från Herrens (Jahves) ansikte (Guds närvaro). [Jaffa (hebr. Jafo, gr. Joppe) är en hamnstad strax söder om nuvarande Tel Aviv. I denna vers nämns den avlägsna västra staden Tarshish tre gånger. Versen är strukturerad som en kiasm i tre nivåer som förstärker hur Jona flyr bort från Guds närvaro och reser mot Tarshish, i motsatt riktning från Nineve. I kiasmens andra nivå används samma verb "ner" till Jaffa som "ner" i båten vilket också förstärker hur Jona går längre ner, bort från Guds vilja.]
Båtens kapten kom till honom och sade: "Vad menar du med att sova? Stig upp och ropa till din Gud (Elohim)! Kanske ska gudarna överväga att inte låta oss gå under."
"Res dig upp och gå till Nineve [Mosul i dagens Irak], den stora staden, och profetera mot den det som jag bad dig." [Vers 1a–3 är snarlik Jona 1:1–3, med en stor skillnad – Jonas respons. I den första kallelsen flydde han till Tarshish, i den andra går han till Nineve. Den nästan ordagranna upprepningen visar också Herrens vilja att nå Nineve med den profetiska varningen. Gud gör det yttersta för att ge alla människor möjlighet till omvändelse, trots hans egen profets olydnad. Det finns flera paralleller i dessa två episoder. I båda fallen är Jona bland hedningar (sjömännen på båten och invånarna i Nineve). I båda berättelserna återges dialoger och många detaljer, hedningarna gensvarar på profetens ord, deras ledare (kaptenen och kungen) deltar aktivt i omvändelsen och Gud räddar dem. Sorgligt nog verkar Jona vid båda tillfällena oengagerad, frånvarande och motvilligt vilja lyda Gud.]
Så Jona steg upp och gick till Nineve i enlighet med Herrens (Jahves) ord. [En sträcka på 80 mil, en dryg månads vandring.] Nineve var en mycket stor stad inför Gud (Elohim), det tog tre dagar att gå igenom den. [Frasen "en stor stad" kan referera till hela distriktet med intilliggande städer som Ashor, Kalach (Nimrod) och även kanske Dur-Sargon (Khorsabad), se 1 Mos 10:11–12.]
Och nyheten nådde Nineves kung och han steg upp från sin tron och lade av sig sin skrud och täckte sig i säcktyg och satte sig i aska.

Mika (7)

Men sedan en tid har mitt folk rest sig upp
    som en fiende,
med klädnaden tar ni också manteln
    från dem som går förbi i trygghet,
    så att de ser ut som en man som kommer tillbaka från ett krig.
Stå upp och gå bort (försvinn härifrån)
    för detta är inte er viloplats,
på grund av dess orenhet ska den fördärvas,
    ja, med ett svårt fördärv.
Ställ dig upp och tröska, dotter Sion,
    för jag ska göra dina horn av järn
och jag ska göra dina hovar av brons,
    och du ska slå många folk i bitar
och du ska helga deras förvärv till Herren (Jahve)
    och deras rikedom till hela jordens Herre (Adonai).
Och detta ska vara frid (shalom): När Ashur kommer in i vårt land
    och när han trampar in i våra palats,
då ska vi resa upp mot honom sju herdar
    och åtta furstar bland människor.
Snälla, lyssna nu på vad Herren (Jahve) säger: Stå upp, klaga (åberopa, lägg fram din sak) inför bergen
    och låt kullarna höra din röst,
För sonen föraktar (förkastar) sin far,
    dottern reser sig upp mot sin mor
sonhustrun mot sin svärmor,
    en mans fiender är hans egna familjemedlemmar.
Gläd dig inte över mig,
    du min fiende.
När jag har fallit,
    har jag rest mig upp igen.
    [Ordagrant "när jag har fallit, har jag rest mig" – verbformen förstärker att återupprättelsen sker snabbt.]
När jag sitter i mörker,
    är Herren (Jahve) mitt ljus.

Nahum (2)

Vem kan stå (bestå) inför hans harm (vredesord)?
    Vem kan stå ut med (uthärda) hans brinnande vrede? [Här bryts det alfabetiska mönstret. Det första ordet "inför" börjar på Lamed, och det andra ordet är zaam som börjar på bokstaven Zajin.]

ח – Chet

Hans raseri är som en eld som kommit lös
    och klipporna rämnar (bryts sönder) inför honom.
Vad [hebr. ma] tänker ni ut mot Herren (Jahve)?
    Fullständigt ska han förgöra (göra slut på det). Den ska inte resa [hebr. lo-taqum] sig (återkomma) en andra gång – olyckan (nöden).

Habackuk (2)

Jag ska resa upp kaldéerna [babylonierna],
    det bittra och impulsiva folket
som marscherar över [hela] jordens bredd
    för att inta boplatser som inte är deras.
Ska de inte plötsligt resa sig, de som ska ta ränta av dig,
    och vakna upp de som ska skaka om dig och du ska bli deras byte?

Sefanja (1)

"Därför måste du tålmodigt vänta på mig," förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
    "Vänta på den dag när jag reser mig upp till anfall för att plundra [och ta tillbaka det som tillhör mig].
Jag har beslutat mig för att samla hednafolk
    och riken [för att attackera Jerusalem, se Sak 14:2],
så att jag kan tömma min vrede över dem,
    all min kokande ilska,
för den dagen ska hela jorden förtäras
    av min svartsjuka eld.

Sakarja (1)

för jag ska resa upp en herde i landet som inte ska tänka på dessa som är avhuggna, och inte heller ska söka upp de unga och inte hela det som är brutet. Inte heller ska han mata det som fortfarande finns kvar, utan han ska äta köttet och det feta och bryta sönder deras klövar i bitar."



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.