5975 – עָמַד (amad)

stå


Typ:
Hebreiska: עָמַד (amad)
Ursprung: a primitive root
Användning: 522 ggr i GT

Engelsk översättning

to stand
abide (behind), appoint, arise, cease, confirm, continue, dwell, be employed, endure, establish, lea

Engelsk beskrivning

1) to stand, remain, endure, take one's stand
1a) (Qal)
1a1) to stand, take one's stand, be in a standing attitude, stand forth, take a stand, present oneself, attend upon, be or become servant of
1a2) to stand still, stop (moving or doing), cease
1a3) to tarry, delay, remain, continue, abide, endure, persist, be steadfast
1a4) to make a stand, hold one's ground
1a5) to stand upright, remain standing, stand up, rise, be erect, be upright
1a6) to arise, appear, come on the scene, stand forth, appear, rise up or against
1a7) to stand with, take one's stand, be appointed, grow flat, grow insipid
1b) (Hiphil)
1b1) to station, set
1b2) to cause to stand firm, maintain
1b3) to cause to stand up, cause to set up, erect
1b4) to present (one) before (king)
1b5) to appoint, ordain, establish
1c) (Hophal) to be presented, be caused to stand, be stood before


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (522 st)


Sedan [när köttet var klart] tog han smör (ost) och mjölk och kalven som han tillrett och satte fram åt dem. Själv stod han [som en betjänt] under trädet medan de åt.
Männen gick därifrån och gick till Sodom, men Abraham stod fortfarande inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve).
Och när de hade fört ut dem utanför sade han: "Fly för ert liv, se er inte tillbaka och stanna inte i slättlandet, fly till bergen, annars sveps ni bort." [Slättlandet var det område som förmodligen omstörtades och bildade Döda Havet.]
Och Abraham steg upp tidigt på morgonen på den plats där han hade stått inför Herren (Jahve).
Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sade: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan.
Han sade: "Kom in, du välsignade av Herren (Jahve), varför står du här ute? Jag har gjort i ordning huset och gjort plats för dina kameler."
Och hon blev gravid igen och födde en son och hon sade: "Denna gång ska jag prisa (hebr. jada) Herren (Jahve)." Därför gav hon honom namnet Juda [betyder: "prisa"] och hon slutade att bli gravid.
När två hela år hade gått [sedan munskänken blivit återinsatt i sin tjänst] hade farao en dröm. Han drömde att han stod vid floden [Nilen].
Sju andra kor kom upp efter dem från floden, de var klena och utmärglade och stod bredvid de andra korna på flodstranden.
Farao talade till Josef:
-
"I min dröm stod jag på stranden till floden [Nilen].
Josef var 30 år gammal när han stod inför farao, kungen i Egypten. Josef gick ut från faraos ansikte och vandrade runt i [inspekterade] hela Egyptens land. [Det finns flera slående paralleller mellan Josef och Jesus. Josef fick en brud samtidigt som han fortfarande var förkastad av sina egna bröder. Jesus var också 30 år när han började sin publika tjänst, se Luk 3:23]
Männen [de tio bröderna] tog gåvorna och de tog dubbla summan pengar i sina händer samt Benjamin och steg upp och gick ner till Egypten och stod inför Josef.
Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: "Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!" Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder.
Skynda er att gå upp till min far och säg till honom: "Så säger din son Josef, Gud har gjort mig till herre över hela Egypten, kom ner till mig, dröj inte. [Josefs ord måste ha påmint dem om vad han sagt tidigare, se 1 Mos 37:8.]
Josef tog in sin far Jakob och satte honom framför farao och Jakob välsignade farao. [Abraham är satt att bli en välsignelse för alla familjer på jorden, se 1 Mos 12:3. Jakob, Abrahams barnbarn, talar nu ut en välsignelse över farao.]
Gud sade: "Kom inte närmare! Ta av dig dina sandaler, för den plats du står på är helig mark." [Det är på grund av Guds närvaro som det blir en helig, en från världen avskild, plats.]
Men på den dagen ska jag göra skillnad för landet Goshen, där mitt folk bor, så att ingen flugsvärm kommer dit, för att du ska veta att Jag, Herren (Jahve) är (finns) mitt på jorden. [Här gör Gud för första gången åtskillnad på egyptierna och israeliterna så att plågan inte drabbar det judiska folket.]
Så de tog aska från ugnen och stod framför faraos ansikte. När Mose kastade upp askan mot himlen blev den till bölder som blommade upp med sår på både människor och djur över hela landet.
Trollkarlarna kunde inte stå framför Mose på grund av bölderna, för de var på trollkarlarna precis som på alla egyptier.
Likväl har jag låtit dig stå av denna anledning; för att visa dig min makt och för att mitt mäktiga namn ska proklameras, deklareras, förkunnas ut över hela jorden.
Be till Herren (Jahve), det räcker med Guds (Elohims) åska och hagel. Jag ska låta er gå. Ni behöver inte stanna längre."
Guds ängel (budbärare), som [vanligtvis] gick före Israels läger (armé), flyttade sig och gick [nu] bakom dem, så molnstoden [2 Mos 13:21] flyttade sig från framför dem och stod bakom dem.
Jag ska stå framför dig på klippan vid Horeb, och du ska slå på klippan, och då ska det komma vatten från den så att folket kan dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
Nästa dag satt Mose och dömde folket och de stod runt Mose från morgonen till kvällen.
Om du gör detta (på det sätt) som Gud (Elohim) har befallt dig, ska du kunna uthärda (klara av arbetsbördan) och alla dessa människor ska gå till sin plats i frid (shalom, tillfreds med lösningen på sina problem).
Allt folket blev vittnen till åskmullret och blixtarna och ljudet från shofaren och rykandet (röken som rykte) på berget. När folket såg det blev de förskräckta och stod långt bort.
Folket stod på behörigt avstånd när Mose gick närmare det tjocka mörkret (ett tjockt mörkt moln) där Gud (Elohim) var.
Om han fortsätter en dag eller två ska han inte bli straffad, för han är hans silver (han är köpt och tillhör honom).
Och du ska göra ramverket (väggarna) till tabernaklet av akaciaträ, upprättstående plankor.
då ställde sig Mose i lägrets port och sade: "Vem är på Herrens (Jahves) sida, låt honom komma till mig." Och alla Levi söner samlade sig till honom.
Varje gång Mose gick in i tältet, steg molnstoden [2 Mos 13:21‑22; 14:19, 24] ned och stod vid ingången (öppningen) och han [Herren] talade med Mose.
När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till templet, då föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till sitt tält.
Och han gjorde brädorna till tabernaklet av akaciaträ som stod upprätt.
Och de förde fram det som Mose befallt till öppningen på mötestältet och hela menigheten kom nära och stod inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och prästen ska se på (undersöka) honom den sjunde dagen, och se, om fläcken är oförändrad när han ser på (undersöker) den och fläcken inte har spridit sig på huden, då ska han stänga in (isolera) honom i ytterligare sju dagar. [Totalt två veckors karantän.]
Men om de ljusa fläckarna stannar på sin plats och inte breder ut sig är det en böld och prästen ska förklara honom ren.
Och om den ljusa fläcken stannar på sin plats och inte sprider sig i huden men är lite mörkare, då är det en upphöjd böld och prästen ska förklara honom ren, för det är en inflammation i bölden.
Men om fjällen när han ser dem har stannat och det finns svarta hår som vuxit upp där, då är fjällen botade, han är ren och prästen ska förklara honom ren.
Och prästen som ska göra honom ren ska ställa fram mannen som ska bli ren och dessa ting inför Herrens (Jahves) ansikte vid dörren till mötestältet.
Han ska ta två getter och ställa fram dem inför Herrens (Jahves) ansikte, vid ingången till församlingens mötestält (Tabernaklet). [Denna vers visar profetiskt det som sker när Barabbas får byta plats med Jesus. Lotten kastas mellan två identiska getter. Barabbas betyder faderns son och Jesus är Faderns Son. Därför kan Jesus ta människans plats medan Barabbas får Jesu nåd, se Matt 27:15‑26.]
Men geten, på vilken lotten föll att bli en syndabock, ska ställas fram levande inför Herren, för att bringa försoning med den och låta den gå som syndabock ut i ödemarken (öknen).
[Med ett djur – tidelag]
Du ska inte ligga (ha sexuellt umgänge) med ett djur, så att du blir oren;
    och ingen kvinna ska stå framför ett djur (för att ha sexuellt umgänge med det)
    – det är galenskap (förvirring; naturvidrigt – bryter mot naturens ordning) [hebr. tevel används här och i 3 Mos 20:12]!
[På samma sätt som förbud mot homosexualitet och tidelag står intill varandra här i Tredje Moseboken har de följts åt i svensk lagstiftning. Fram till 1944 kunde homosexuella handlingar bestraffas med straffarbete i högst två år. År 1944 avkriminaliserades både homosexualitet och tidelag, men från och med 1 april 2014 blev tidelag på nytt straffbart. Även om ordet homosexualitet är relativt nytt, så är fenomenet inte nytt. Jesus visar på äktenskapets höga standard, och hur en del har avstått för himmelrikets skull, se Matt 19:3‑12.]
Du ska inte gå runt och förtala (baktala, spionera på) ditt eget folk.
Du ska inte bara se på [utan att ingripa] om din medmänniskas liv står på spel.
    [Ordagrant "Du ska inte stå på din medmänniskas blod".] Jag är Herren (Jahve). [Från vers 15 återkommer hebreiska suffixet -ka sju ggr, något som ökar närheten till objektet av dina handlingar.]
Men om det är någon som är fattigare än uppskattningen (värderingen),
    då ska han komma inför prästen, och prästen ska värdera honom. Efter hans förmåga som avlagt eden ska prästen värdera honom.
Om det är något orent djur som man inte offrar något offer till Herren (Jahve) med, då ska han visa djuret för prästen.
Detta är namnen på dem som ska stå tillsammans med er:
Från Ruben: Elitsor, son till Shedejor.
"För fram Levi stam nära och ställ dem framför prästen Aron så att de kan göra tjänst för honom.
Och prästen ska föra henne nära och sätta henne inför Herren (Jahve).
Och prästen ska sätta kvinnan inför Herren (Jahve) och släppa ut kvinnans huvudhår [kanske för att indikera att hon är rituellt oren, se 3 Mos 13:45] och lägga matoffret till åminnelse i hennes hand, det som är matoffret för avundsjuka [3 Mos 2:1], och prästen ska ha bitterhetens vatten som orsakar förbannelsen i sin hand.
eller när avundsjukans ande kommer över mannen och han är avundsjuk över sin hustru, då ska han sätta hustrun inför Herren (Jahve) och prästen ska verkställa denna lag över henne.
så att Israels ledare, huvudena för deras fäders hus, kunde komma nära [för att bära fram sina offergåvor], dessa är ledarna för stammarna, som är över (ledare för) dem som blev räknade [i folkräkningen som gjordes tidigare, se 4 Mos 1:2‑3].
Och du ska ställa leviterna framför Aron och framför hans söner och offra dem som ett viftoffer till Herren (Jahve).
Och Mose sade till dem: "Stanna här så att jag kan höra vad Herren (Jahve) ska befalla om er."
Och Mose gick ut och talade Herrens (Jahves) ord till folket och han samlade 70 män av folkets äldste och placerade dem runt omkring tältet.
Och Herren (Jahve) kom ner i en molnpelare och stod i öppningen till tältet och kallade på Aron och Mirjam och de båda kom fram.
ska de säga till invånarna i detta land, som har hört att Herren (Jahve) är mitt bland detta folk, liksom att du Herren (Jahve) låtit dig ses öga mot öga, att ditt moln [som representerar Guds närvaro] har stått över dem och du går framför dem i en molnpelare på dagen och i en eldpelare på natten [2 Mos 13:20‑22].
det är ingen liten sak för er att Israels Gud (Elohim) har avskilt er från Israels församling, för att föra er nära honom själv och tjänstgöra i Herrens (Jahves) Tabernakel och stå inför församlingen och betjäna dem,
Och de tog varje man sitt rökelsekar och lade eld på dem och lade rökelse ovanpå och stod i mötestältets öppning med Mose och Aron.
Och han stod mellan de döda och de levande och hemsökelsen (plågan) avstannade.
Då stod Herrens (Jahves) ängel på en hålväg mellan vingårdarna med ett stängsel på den ena sidan och ett stängsel på den andra sidan.
Och Herrens (Jahves) ängel gick vidare och ställde sig på en smal (trång) plats där det inte fanns utrymme att vika av varken till höger eller till vänster.
Och de stod inför Mose och inför prästen Elazar och inför ledarna och hela församlingen, vid öppningen till mötestältet och sade:
och ställ honom framför prästen Elazar och framför hela församlingen, och ge honom ett uppdrag inför deras ögon.
Och han ska stå inför prästen Elazar som ska fråga för hans räkning genom urims påbud inför Herrens (Jahves) ansikte. På hans ord ska de dra ut, och på hans ord ska de komma in, både han och alla Israels söner med honom, hela församlingen."
Och Mose gjorde som Herren (Jahve) befallt honom, och han tog Josua och ställde honom inför prästen Elazar och framför hela församlingen.
Och städerna ska vara en tillflykt för er från hämnden, så att mandråparen inte dör till dess han ställs framför församlingen för att dömas.
Josua, Nuns son, som står framför er, han ska gå till platsen, uppmuntra honom (gör honom stark och frimodig) för han ska låta Israel ärva det.
Den dagen du stod inför Herren din Guds (Jahve Elohims) ansikte i Chorev, när Herren (Jahve) sade till mig: "Församla åt mig folket och jag ska låta dem höra mina ord så att de kan lära sig att vörda (respektera) mig alla dagar som de lever på jorden och så att de kan undervisa sina söner (barn)."
Och ni kom nära och stod under berget och berget brann i eld ända till himlarnas hjärta, med mörker, moln och tjocka mörka moln.
Jag stod mellan Herren (Jahve) och er den gången för att förkunna för er Herrens (Jahves) ord, för ni var rädda på grund av elden och gick inte upp på berget. Han sade:
Men du, stanna här hos mig och jag ska tala till dig alla de budord (tydliga befallningar) och förordningar (ordagrant "saker inristat") och påbud (bindande juridiska beslut) som du ska lära dem så att de ska göra dem i landet som jag ger dem att besätta.
Vid den tiden avskilde Herren (Jahve) Levi stam till att bära Herrens (Jahves) förbundsark, till att stå inför Herrens (Jahves) ansikte och betjäna honom och till att välsigna i hans namn, till denna dag.
Nu står jag på berget som den första gången, 40 dagar och 40 nätter, och Herren (Jahve) lyssnade till mig även den gången så att Herren (Jahve) inte utrotar er.
Den man som är arrogant (stolt) och inte lyssnar på prästen som står och betjänar inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim), eller till domaren, den mannen ska dö, och du ska utrota ondskan från Israel.
För Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har utvalt dem från alla stammar till att stå och betjäna i Herrens (Jahves) namn, honom (Levi) och hans söner för evigt [5 Mos 33:8‑11].
då ska han betjäna i Herrens (Jahves) hans Guds (Elohims) namn, som alla hans bröder leviterna gör som står där inför Herrens (Jahves) ansikte.
då ska båda männen, som har kontroversen mellan sig, ställa sig inför Herrens (Jahves) ansikte framför prästerna och domarna som ska finnas i de dagarna.
Du ska stanna utanför och mannen som du lånar till ska komma ut med panten till dig.
Då ska stadens äldste kalla på honom och tala med honom. Om han håller fast och säger: "Jag vill inte ta henne",
Dessa [sex stammar] ska stå på berget Gerizim [nuvarande Jebel-et-Tur, till söder] och välsigna folket när ni har gått över Jordan:
Simon (Shimon) och
Levi och
Juda (Jehoda) och
Isaskar (Jisashchar) och
Josef och
Benjamin (Binjamin).
Och dessa [sex stammar] ska stå på berget Ejval [Ebal – nuvarande Imad-el-Deen, åt norr] för förbannelsen:
Ruben (Reoven) [den älste, Leas förstfödde];
Gad och Asher [vars mor var Silpa – Leas tjänsteflicka] och
Sebulon (Zevolon);
Dan och Naftali [var mor var Bilha – Rakels tjänsteflicka].
utan med honom som står här med oss denna dag inför Herren (Jahve) vår Gud (Elohim) och även med honom som inte står här med oss denna dag,
Då visade sig Herren (Jahve) i tältet (tabernaklet) i en molnpelare och molnpelaren stod över tältets (tabernaklets) dörr.
och du ska befalla prästerna att bära förbundsarken och säga: "När ni kommer till vattenbrynet på Jordan ska jag låta Jordan stå still (ska jag hindra vattnet från att flöda)".
Och det ska ske att när prästerna som bär Herrens (Jahves) förbundsark sätter sina fotsulor i Jordans vatten, då ska hela jordens Herre (Adonai) låta Jordans vatten skäras av, även vattnet som kommer uppströms ifrån och det ska stå i en hög. [Detta påminner om hur de korsade Röda havet, se 2 Mos 14.]
att vattnet som kom uppströms ifrån stod still och reste sig som en hög vägg långt bort vid staden Adam [3 mil norr om Jeriko], staden bredvid Tsaretan, och så var det ända ner till Aravahavet, Salthavet (Döda havet). Det (vattnet) var helt avskuret och folket gick över mitt emot Jeriko.
Och prästerna som bar Herrens förbundsark stod stadigt på torr mark mitt i Jordan, medan hela Israel passerade över på torr mark, till dess att hela folket hade passerat torrskodda över Jordan. [Jordandalen är ett jordbävningsdrabbat område eftersom det utgör gränsen mellan två kontinentalplattor. Just kring området i Adam så slingar sig Jordanfloden runt fördämningar som orsakats av tidigare jordbävningar. Den senaste stora jordbävningen i detta område var 1927. Då dämdes Jordanfloden upp i 20 timmar.]
Prästerna som bar arken stod mitt i Jordan till dess allting var avslutat som Herren (Jahve) befallde Josua att tala till folket, i enlighet med allt det som Mose hade befallt Josua. Och folket skyndade sig att gå över.
Och det hände när Josua var vid Jeriko att han lyfte upp sina ögon och såg, och se, där stod en man mittemot honom med sitt svärd draget i handen. [2 Mos 3:2‑4:17; Dom 6:11‑23] Och Josua gick till honom och sade till honom: "Är du för oss eller för våra motståndare?"
Och härföraren för Herrens (Jahves) härskara sade till Josua: "Ta av dig skorna från dina fötter, för platsen där du står är helig." Och Josua gjorde så. [Detta möte motsvarar det möte med Gud som Mose hade vid den brinnande busken. Både Josua och Mose behövde dessa möten med Gud själv innan de gick in i sina uppdrag, se 2 Mos 3:5.]
Och hela Israel, deras äldste och ledare och deras domare stod på båda sidor om arken och mittemot stod prästerna, leviterna som bar Herrens förbundsark, både främlingen och den i huset födde. Hälften av dem framför berget Gerizim och hälften av dem framför berget Ejval (Ebal). Som Herrens tjänare Mose hade befallt till välsignelse av Israels folk först.
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Frukta inte för dem för jag har gett dem i din hand, inte en enda man av dem ska stå dig emot."
Och solen stod stilla
    och månen stannade
    till dess landet hade hämnats på alla sina fiender. Är inte detta skrivet (nedtecknat) i Jashars bok? [Jashars bokrulle omnämns igen i 2 Sam 1:18 och även i den grekiska översättningen av 1 Kung 8:13. Händelsen här var något extraordinärt som även skrevs ner i andra sekulära krönikor. Än har inga kopior av den hittats. Jashar betyder "rättfärdig" så bokens namn är den rättfärdiges bokrulle.] Och solen stannade mitt på himlarna [ordagrant på halva himlarna] och hade ingen brådska med att gå ner på en hel dag.
men stanna inte, jaga efter våra fiender och slå de bortersta (ordagrant bakersta, de som är i eftertruppen) av dem, tillåt dem inte att gå in i deras städer, för Herren vår Gud (Jahve Elohim) har gett dem i vår hand."
Men städerna som stod på sina murar brände Israel inte förutom Chatsor som Josua brände ner.
Och de ska dela det i sju delar, Juda ska vistas inom sina gränser i söder och Josefs hus ska vistas inom sina gränser i norr.
Och han ska fly till en av dessa städer och stanna i ingången till stadens port och förklara sitt ärende i öronen på stadens äldste, och de ska ta in honom till sig i staden och ge honom en plats där han kan bo ibland dem.
Och han ska bo i den staden till dess att han kan stå till svars inför församlingen, till dess den som då är överstepräst är död. Sedan kan mandråparen återvända och komma tillbaka till sin egen stad och till sitt eget hus, till staden varifrån han flydde.
Dessa vara de avskilda städerna för alla Israels söner och för främlingen som vistades ibland dem, så att alla som dödar en annan själ av misstag (olyckshändelse) kan fly dit och inte dö för blodshämnarens hand innan han stått inför församlingen.
Och Herren (Jahve) gav dem vila runtom i enlighet med allt som han lovat (gett sin ed) till deras fäder, och inte en enda man av alla deras fiender var emot dem, för Herren (Jahve) gav alla deras fiender i deras hand.
Därför har Herren (Jahve) drivit ut från framför er stora och mäktiga folk och för er har ingen man stått emot er till denna dag.
Och Herrens (Jahves) vrede upptändes mot Israel och han gav dem i händerna på förgörarna som förgjorde dem, och han gav dem i händerna på deras fiender runtomkring, så att de inte längre kunde stå emot sina fiender. [Frasen "gjorde det som var ont i Herrens ögon" i vers 11 återkommer sex gånger till, se Dom 3:7, 12; 4:1; 6:1; 10:6; 13:1.]
Men själv vände han tillbaka från stenbilderna (de ingraverade bilderna) [stenstod eller ingraverad text på en sten; markerade kanske gränsen mellan Efraim/Benjamin, eller syftar på de tolv stenarna som Josua satte upp, se Jos 4:19‑20] som var i Gilgal och sade: "Jag har ett hemligt ärende till dig, o kung".
    Och han sade: "Var tysta!" Och alla som stod hos honom gick ut från honom.
Och han sade till henne: "Stå i tältöppningen och låt det ske när någon kommer och frågar dig och säger ’Finns det någon man här?’ ska du svara ’Nej.’"
Hon bad att få plocka och binda kärvar av ax efter skördemännen. Sedan hon kom hit i morse har hon varit på benen ända till nu, förutom att hon nyss vilade en liten stund i hyddan."
Och vagnen kom till betshemiten Josuas fält och stod där, där fanns en stor sten, och de högg upp vagnens trä och offrade kvigan som ett brännoffer till Herren (Jahve).
Och männen i Beit-Shemesh sade: "Vem kan stå inför Herrens (Jahves) ansikte, denna heliga Gud (Elohim)? Och hur ska den gå upp från oss?"
När de gick ner vid slutet av staden sade Samuel till Saul: "Be din tjänare att gå vidare före oss, och han gick vidare, men stanna du en tid så att jag kan låta dig höra Guds (Elohims) ord."
Om de säger så här till oss: "Dröj till dess vi kommer till er [och dödar er], då ska vi stå still på en plats och inte gå upp till dem.
Och David kom till Saul och stod framför honom, och han älskade honom mycket och han blev hans rustningsbärare.
Och Saul sände till Jishaj och sade: "Låt David, jag ber dig, stanna inför mig, för han har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i mina ögon."
Filistéerna stod på det ena berget och israeliterna stod på det andra berget, med den smala dalen mellan sig. [Två olika ord för dal används här. I vers 2 är ordet emek som är en bredare som i Jezereldalen osv. I vers 3 används däremot gai som beskriver en smalare sektion.]
Och han [Goliat] stod och ropade till Israels armé och sade till dem. "Varför kommer ni ut och gör er redo för strid (ställer er i krigsordning)? Är inte jag en filisté och ni tjänare till Saul? Utse en man bland er och låt honom komma ner till mig.
Och David talade till mannen som stod bredvid honom och frågade: "Vad får den man som dödar denne filisté och tar bort hånet från Israel? För vem är denne oomskurne filisté att han har hånat den levande Gudens (Elohims) armé?"
Och David sprang och stod över filistéen och tog hans svärd och drog ut det ur dess skida och slog honom och högg av honom huvudet med det. Och när filistéerna såg att deras hjälte var död, flydde de.
Och jag ska gå ut och stå bredvid min far på fältet där du är, och jag ska tala med min far om dig, och om jag ser något ska jag berätta det för dig." [Jonatan förblir lojal mot sin vän David (1 Sam 18:3), men förråder sin far. Saul refererar till denna händelse senare, se 1 Sam 20:30. Jonatan och David har ett vänskapsförbund, detta leder till att en av Jonatans söner senare kommer att äras, se 2 Sam 9:6‑11.]
Och Saul sände budbärare för att ta David, och när de såg skaran av profeter som profeterade och Samuel stå som huvud (ledare) över dem, kom Guds (Elohims) ande över Sauls budbärare och de profeterade också. [Hebreiska ordet för att profetera, nava handlar om att tala inspirerat av Gud, proklamera hans ord, prisa och ära hans namn, inte bara om att förutse framtiden.]
Och Jonatan ropade efter pojken: "Fortare, skynda dig, stanna inte." Och Jonatans pojke tog upp pilen och kom till sin herre.
Och David gick över till den andra sidan och stod på bergets topp, långt bort så att det var ett stort avstånd mellan dem.
Och David gick, han och hans 600 män som var med honom och kom till bäcken Besor, där de som lämnats efter vistades.
Men David jagade (vidare), han och 400 män, för 200 stannade bakom, som var så utmattade att de inte kunde gå över bäcken Besor.
Och han sade till mig: Stå, jag ber dig, bredvid mig och döda mig, för plågan har sitt grepp om mig, eftersom min själ (mitt liv) rinner ur mig.
Så jag stod bredvid honom och dräpte honom eftersom jag visste att han inte skulle leva när han fallit, och jag tog kronan som var på hans huvud och armbandet som var på hans arm och har tagit hit dem till min herre."
Som gjorde mina fötter [snabba och smidiga] som hindens [som med lätthet klättrar längs med de branta bergssidorna],
    och ställde mig på mina höga platser (höjderna).
    [Profeten Habackuk använder liknande språk, se Hab 3:19, ordet används också om offerplats som ofta var belägen på en hög plats.]
Och Salomo vaknade, och se, det var en dröm, och han kom till Jerusalem och stod framför Herrens (Jahves) förbundsark och offrade brännoffer och offrade shalomoffer och gjorde en fest för alla sina tjänare.
Vid den tiden kom två prostituerade till kungen och trädde fram inför honom.
Tishbiten Elia [hebr. Eliajahu betyder "Jahve är min Gud"], från Tishbe i Gilead [öster om Jordanfloden], sade till Ahab (Ahav): "Lika säkert som Herren (Jahve), Israels Gud, lever, honom som jag tjänar, så ska det de närmsta åren varken falla dagg eller regn tills jag säger det." [Ahab hade infört baalsdyrkan. Baal var en fruktbarhetsgud och herre över regnmolnen. Genom att säga att det inte ska regna utmanar Herren själva kärnan i den här falska religionen.]
Och Elia sade: "Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) lever, inför vilken jag står, jag ska verkligen visa mig själv för honom (Achav) idag."
Herren sade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Där ska Herren passera förbi dig."
En stark vind gick före Herren och delade bergen och bröt sönder klipporna,
    men Herren var inte i vinden.
Efter vinden kom en jordbävning,
    men Herren var inte i jordbävningen.
När Elia hörde detta täckte han ansiktet med sin mantel och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en röst till honom och sade: "Vad gör du här, Elia?"
Och 50 män av profetsönerna gick och stod mitt emot dem på avstånd, och de två stod vid Jordan.
[Elisha rör sig tillbaka samma väg som han kommit med Elia. I vers 2‑8 gick de från Betel, till Jeriko och sist Jordan. Nu rör Elia sig tillbaka ensam samma väg från Jordan, Jeriko till Betel vers 13‑23.] Han tog upp Elias mantel, som hade fallit av honom, och gick tillbaka till Jordanflodens strand.
Så Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid porten till Elishas hus.
Naaman blev arg och gick sin väg, och sade: "Jag trodde att han personligen skulle komma ut till mig, åkalla Herren, sin Guds namn och föra sin hand fram och tillbaka över stället och på så vis ta bort hudsjukdomen. [Det var en vanlig föreställning att en kung kunde hela genom att föra sin hand över ett sår.]
Han och hela hans följe vände tillbaka till gudsmannen [en fyra mil lång resa tillbaka igen, detta försenar hans hemresa med minst en dag]. Naaman kom och stod framför honom [till skillnad från första gången då han inte gick ur vagnen utan högmodigt antog att profeten skulle betjäna honom, se vers 9]. Han sade: "Nu vet jag med säkerhet att det inte finns någon Gud (Elohim) i hela världen förutom i Israel! Snälla, ta emot en gåva av tacksamhet från din tjänare."
Men han sade: "Herren (Jahve) lever, inför vilken jag står, jag ska inte ta emot något." Och han trugade honom att ta emot, men han vägrade.
Men han gick in och stod framför sin mästare.
    Då frågade Elisha honom: "Varifrån kommer du Gechazi?"
    Han svarade: "Din tjänare gick ingenstans."
Sedan sade han: "Gör så mot mig Gud (Elohim) om Elishas huvud, Shafats son, är kvar på honom idag."
… befälhavaren (hebr. ravshake)
Sedan stod befälhavaren och ropade med hög (stark) röst på det judiska språket och sade:
"Lyssna till orden från den store kungen – Assyriens kung!
… de skulle sjunga: "Tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahve) – för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek)."
Och Tirshata sade till dem att de inte skulle äta av det heliga (de delar av offerdjuren som tillhörde prästen) förrän det kom en präst (överstepräst) med Urim och Tummim [som genom denna lott kunde avgöra om de var äkta präster eller inte]. [Urim och Tummim var namnet på de två föremål (troligvis två mindre stenar eller stavar) som prästen bar i sin prästsköld och som användes för att kasta lott, se 2 Mos 28:30; 1 Sam 14:42.]
När de kom till Herrens (Jahves) hus i Jerusalem gav några av familjernas överhuvuden frivilliga gåvor till återuppbyggnaden av grunden till Herrens (Jahves) hus.
I den andra månaden på det andra året, efter att de kommit till Herrens (Elohims) hus i Jerusalem, Serubbabel (Zerubbavel), Shealtiels son, och Jeshoa, Jotsadaks son och resten av deras bröder, prästerna, leviterna och alla dem som återvänt från fångenskapen till Jerusalem, började arbetet. De utsåg leviterna från 20 års ålder och äldre till att övervaka arbetet på Herrens (Jahves) hus.
Sedan stod Jeshoa med sina söner och sina bröder och Kadmiel och hans söner, Juda söner, tillsammans för att övervaka hantverkarna i Guds (Elohims) hus, även Chenadads söner med deras söner och deras bröder leviterna.
När hantverkarna hade lagt grunden till Herrens (Jahves) tempel, ställde de upp prästerna i sina skrudar och med trumpeter och leviterna, Asafs söner med cymbaler, för att prisa Herren (Jahve) i enlighet med Israels kung Davids föreskrifter.
Även om vi är slavar har vår Gud (Elohim) inte övergett oss i vår träldom. Han har utökat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) mot oss inför Persiens kung, upplivat oss för att kunna bygga upp vår Guds hus, resa upp dess ruiner och ge oss en mur i Juda och i Jerusalem.
Herre (Jahve), Israels Gud (Elohim), Du är rättfärdig, för vi är kvar, en kvarleva som har undkommit, som det är denna dag. Se, vi är framför ditt ansikte i vår skuld, på grund av den kan ingen stå framför ditt ansikte."
Dock är det mycket folk här och vi befinner oss i regnperioden så vi har inte möjlighet att stå utomhus. Dessutom kan inte detta ärende lösas på en eller två dagar, för vi har syndat stort (omfattande) i denna sak.
Låt nu våra furstar (ledare), stå för hela församlingen och låt dem som är i våra städer och har gift sig med främmande kvinnor komma på bestämda tider, och med dem de äldste i varje stad och deras domare, till dess att vår Guds (Elohims) brinnande vrede har vänts bort från oss, när vi nu tar tag i detta ärende.
Bara Jonatan, son till Asahel och Jachzeja, son till Tikva stod upp emot detta förslag och Meshullam och Shabbetaj, leviterna, hjälpte dem.
[I detta kapitel beskrivs 11 portar och 4 torn. Av dessa portar reparerades 6 st, se vers 1, 2, 6, 13‑15. Nehemjas redogörelse startar vid Fårporten i den nordöstra delen av muren, och fortsätter motsols västerut. Fårporten är den port som ligger nära Betestadammen, se Joh 5:2. Frasen "bredvid dem" (hebr. v´al yado), ordagrant "vid deras hand" används 16 ggr i detta kapitel och visar på hur den gemensama ansträngningen i återuppbyggandet.]

Arbetarna vid norra muren

Då steg Eliashiv, översteprästen, och hans bröder prästerna upp och byggde Fårporten. De helgade den och satte in dess dörrar. Vidare (byggde de muren) till Hameatornet och helgade den till Chananeltornet.
Hasenas söner byggde Fiskporten [i norr där fisk från bl.a. Tyros importerades, se 2 Krön 33:14; Neh 12:39; Sef 1:10]. De satte in dess bjälkar, dess dörrar, dess dörrfoder och dess bommar.
Och den Gamla porten [i närheten av moderna Damaskusporten] reparerades av Jojada son till Paseach och Meshullam, son till Besodja. De satte in dess bjälkar, dess dörrar, dess dörrfoder och dess bommar.
Chanon och Zanoach invånare reparerade Dalporten [i sydväst]. De byggde den och satte in dess dörrar, dess dörrfoder och dess bommar. De reparerade också 1 000 alnar [450 meter] av muren upp till Dyngporten [i södra delen av Davids stad]. [Den moderna Dyngporten ligger nära sydvästra hörnet av tempelberget och är från Ottomanska riket på 1500-talet e.Kr.]
Malkia, son till Rechav, fursten över Bet-Karems område, reparerade Dyngporten och satte in dess dörrar, dess dörrfoder och dess bommar.
Shallon, son till Kolchoze, furste över Mitspes område, reparerade Källporten. Han byggde den, täckte den och satte in dess dörrar, dess dörrfoder och dess bommar. Han reparerade också muren till Shelachdammen och kungens trädgård, så långt som trapporna går ner från Davids stad.
Men vi bad våra böner till vår Gud (Elohim) och satte ut vakter mot dem både dag och natt.
Då stationerade jag folk på de lägsta platserna innanför muren, på de öppna (synliga) platserna. Jag placerade folket familjevis med deras svärd, spjut och pilbågar.
Det hände sig när det rapporterades till Sanvallat och Tovija (Tobia) och till Geshem, araben, och till resten av våra fiender, att jag hade byggt upp muren och att det inte längre fanns några skador därinne, även om jag vid denna tidpunkt inte hade satt in dörrarna i portarna,
Du har också utsett profeter till att utlysa detta i Jerusalem, och de ska säga: 'Det finns en kung i Juda.' Nu ska det [dessa rykten] rapporteras till kungen [i Babylon] enligt dessas ord. Kom nu därför och låt oss rådslå tillsammans."
[Prästerna och leviterna utgjorde nästan hälften av befolkningen i Jerusalem, se Neh 11:6‑19 jämfört med 1 Krön 9:9‑22). Uppgiften att vakta portarna till templet har alltid varit ett av leviternas uppdrag, se 1 Krön 9:17‑22; 26:12‑19. Nu utvidgas detta uppdrag till att gälla Jerusalems portar.] När nu muren var byggd och jag hade satt in dörrarna, och portvakterna och sångarna
    och leviterna var utsedda (tjänsterna var tillsatta),
Jag sade till dem: "Låt inte portarna till Jerusalem öppnas förrän solen har blivit varm (gått upp ordentligt över horisonten). Medan de fortfarande står på vakt (innan de avslutar sin tjänst för dagen) låt dem stänga och regla dörrarna. Utse också invånare i Jerusalem till vakter, var och en för sin egen väkt och var och en mittemot sitt eget hus." [Dygnet var indelat i olika väkter, då man avlöste varandra.]
Och Tirshata sade till dem att de inte skulle äta av det heliga (de delar av offerdjuren som tillhörde prästen) förrän det kom en präst (överstepräst) med Urim och Tummim [som genom denna lott kunde avgöra om de var äkta präster eller inte]. [Urim och Tummim var namnet på de två föremål (troligvis två mindre stenar eller stavar) som prästen bar i sin prästsköld och som användes för att kasta lott, se 2 Mos 28:30; 1 Sam 14:42.]
Esra, den skriftlärde, stod på en pulpet av trä [2 Krön 6:13] som de hade tillverkat för ändamålet. Bredvid honom stod Mattitja och Shema och Ananja och Orija och Chilkija (Hilkia) och Maaseja vid hans högra hand, och vid hans vänstra hand stod Pedaja och Mishael och Malkkija och Chashum och Chashbaddana, Zecharja och Meshullam.
Esra öppnade boken (skriftrulle) i hela folkets åsyn, eftersom han stod ovanför folket, och när han öppnade den reste sig hela folket upp.
De som var av Israels släkt avskilde sig från alla främlingar [som levde bland dem] och kom fram och bekände sina synder och sina fäders missgärningar.
Vi förpliktar oss att varje år ge en tredjedels sikel [tempelskatt för israeliter över 20 år, se 2 Mos 30:11‑16] till tjänsten i vår Guds hus,
Jag lät Juda furstar stiga upp på muren. Därefter ordnade jag två stora lovsångskörer. Den ena gick till höger ovanpå muren fram till Dyngporten.
vidare över Efraimsporten, Gamla porten och Fiskporten [i norr där fisk från bl.a. Tyros importerades, se 2 Krön 33:14; Neh 3:3; Sef 1:10] och genom Hanaeltornet, ända fram till Fårporten; och de stannade vid Fängelseporten.
Sedan stannade de båda lovsångskörerna vid Guds hus, och även jag och ena hälften av föreståndarna tillsammans med mig,
Vid samma tid tillsattes män som skulle förestå förrådskamrarna där offergåvor, förstlingsfrukter och tionden lades ner. Från stadens åkrar skulle de samla in det som enligt undervisningen (Torah) tillföll prästerna och leviterna. Det rådde glädje i Juda över prästerna och leviterna som gjorde tjänst.
Jag förebrådde föreståndarna och sade: "Varför har Guds hus blivit försummat?" Jag hämtade tillbaka dem och lät dem inställa sig på sina platser.
Så snart det började bli mörkt i Jerusalems portar före sabbaten, befallde jag att man skulle stänga portarna och att de inte skulle öppnas förrän efter sabbaten. Jag ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna för att inga varor skulle kunna föras in på sabbatsdagen.
Så renade jag folket från allt främmande och fastställde vad prästerna [Mal 1:6‑2:1] och leviterna skulle iaktta, var och en i sin uppgift,
Nu hände det sig att medan de talade med honom varje dag, lyssnade han ändå inte till dem och de talade om detta för Haman, för att se om Mordochajs ord (förklaring) skulle gälla, för han hade sagt att han var en jude [och tillber inte avgudar, se 2 Mos 20:5].
Då kallade Ester på Hatach, en av kungens kammartjänare, som han hade utvalt för att ta hand om henne, och hon begärde att han skulle gå till Mordochaj för att få veta vad detta handlade om och varför han gjorde på detta sätt.
Om du är tyst nu, så kommer befrielse och räddning för judarna från något annat håll, men du och din fars hus ska gå under. Det kan mycket väl vara så att du fått kungligt inflytande (blivit drottning) för en tid som denna."
På den tredje dagen tog Ester på sig sin kungliga skrud och stod på den inre gården till kungens hus, mittemot kungens hus och kungen satt på tronen i det kungliga huset, mittemot ingången till det kungliga huset.
När kungen såg drottning Ester stå på gården, fann hon nåd (barmhärtighet, oförtjänt kärlek) inför kungens ögon och kungen räckte ut den gyllene spiran som han höll i sin hand mot Ester. Ester kom närmare och rörde vid toppen på spiran.
Kungens tjänare svarade honom: "Titta, Haman står på gården."
    Kungen sade: "Låt honom komma in."
Kungen reste sig i vrede från banketten med vin och gick ut i slottsträdgården, men Haman stannade kvar för att be för sitt liv hos drottning Ester, för han såg att det var ont beslutat mot honom, av kungen. [Här i vers 7 finns Guds namn JHVH kodat i de fyra orden som översatts "det var ont beslutat mot honom." Den sista bokstaven i dessa ord formar framlänges ett akrostiskt mönster för Guds namn Jahve, se även Est 1:20; 5:4; 5:13.]
Då sade Charvona, en av kungens kammartjänare som var inför kungen: "Se, det finns en 50 alnar hög träpåle (galge), som Haman gjort för Mordochaj, som talade gott för kungen. Den står framför Hamans hus."
    Då sade kungen: "Häng upp honom på den."
Kungen höll ut den gyllene spiran mot Ester. Ester reste sig och stod inför kungen.
I breven garanterade kungen judarna att i varje stad där de bor får de samla sig och försvara sina liv, de får fördärva, slakta och förgöra alla de människor som överfaller dem i provinserna, deras små och kvinnor och de får ta byte från dem.
Judarna samlade sig i sina städer i alla kung Ahasveros (Xerxes) provinser, för att lägga sin hand på alla som sökte att skada dem. Det var ingen som kunde stå dem [judarna] emot eftersom fruktan för dem hade kommit över alla människor.
De andra judarna som var i kungens provinser samlade sig också och försvarade sina liv, och fick ro för sina fiender, av dem som hatade dem (judarna) slog de 75 000, men de lade inte sin hand på bytet,
Den stod stilla men jag kunde inte urskilja dess drag,
    en varelse var framför mina ögon, jag hörde en stilla röst:

Den första boken i Psaltaren består av 41 psalmer.

Psalm 1 – Två vägar

Psalmens tema betonar två vägar: den rättfärdiges väg och de gudlösas. Den hebreiska verbroten till gudlös beskriver någon som aktivt väljer bort Gud. Adjektivet har sitt ursprung i ordet för ondska, synd och att bryta mot lagen, se vers 1, 4, 5 och 6. Beskrivningen börjar med vad den rättfärdige inte gör i vers 1, för att sedan i vers 2 landa i var den rättfärdige har sin glädje. Här krävs ett aktivt ställningstagande. Att leva rättfärdigt och säga ja till Gud innebär att säga nej till sådant som leder bort från honom.
    På hebreiska är de tre första orden: "ashrei haish asher." Rabbiner har påpekat hur framträdande sch-ljudet är i orden "a-sh-rei hai-sh a-sh-er"! Genom alla tider, oavsett språk och kultur verkar det som sch-ljudet har samma betydelse: "Var uppmärksam och lyssna!" När ett barn är upprört och gråter säger föräldrar världen över "Sch…sch!" för att lugna och trösta. Uttrycket går inte att härleda till ett specifikt ord utan verkar ha sitt ursprung i själva sch-ljudet i sig. När en vätska forsar fram bildas ett liknande susande ljud. Vi kan höra vattnet "susa" i en vattenledning när vi öppnar en kran. Blodet som pulserar i våra blodkärl genererar också ett brusande ljud. Det är det ljudet som ett barn hör när det ligger i sin mammas mage. Det är här språkforskare gör en koppling. När föräldrarna säger "sch" till sitt barn påminner det om tryggheten i mammas mage och har en lugnande effekt. Det är intressant att rent ljudmässigt inleds Psaltaren med tre sch-ljud. Det blir som en hälsning i ytterligare en språklig dimension till Guds barn: "Var lugn, Gud har kontroll, det kommer att ordna sig!" Författare: Okänd, kanske David. Struktur: Psalmen ramas in av inledande och avslutande vers som beskriver de två vägarna.
1. De två vägarna, vers 1
2. Den rättfärdige beskrivs, vers 2‑3
3. De gudlösa beskrivs, vers 4‑5
4. De två vägarna, vers 6

Rikt välsignad (salig, mycket lycklig) är den
    som inte går till de gudlösa (ondskefulla) för att få råd (vandrar efter, tar till sig deras råd),
    som inte står [gått in] på syndarens väg [är delaktig i ogudaktighet],
    som inte sitter bland hånfulla föraktare (sitter på bespottarens säte). [Pluralformen av "välsignad", hebr. ashrei, beskriver en fullhet av välsignelser. Eftersom pluralformen inte finns på svenska översätts ordet med "rikt välsignad" och "mycket lycklig". De tre verben: går, står och sitter, illustrerar ett gradvis ökat engagemang i ondskan. Även beskrivningen av de onda följer samma stegrande mönster: gudlösa, syndare och föraktare. Det börjar med ogudaktiga influenser och råd, fortsätter med delaktighet i synd och slutar med ett samförstånd och förakt mot Gud och det som är rätt. Ordet "säte" har ofta betydelsen att undervisa andra, se Matt 23:2. Även i svenskan används ordet "lärosäte" i den betydelsen. Att sitta på "föraktarens säte" handlar alltså inte bara om att själv förakta Gud och det som är rätt, utan också att uppmuntra och lära andra att göra det.]
Varför, Herre (Jahve), står du långt borta
    och döljer dig [dina ögon, ditt ansikte] i tider av brist (torka, nöd)? [Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – Lamed. Den är storleksmässigt den längsta bokstaven i det hebreiska alfabetet. Det gör att den står ut i en text och är väl synlig eftersom det är den enda bokstaven som är så hög så den sticker upp ovanför den tänkta topplinjen längs överkanten på bokstäverna. Tecknet avbildar en herdestav eller oxpiska. Den beskriver ofta auktoritet, eller något som motiverar och gör så att något sker. Ordet "Varför" börjar med denna bokstav och förstärker frågan varför det ibland verkar dröja innan Herren griper in. Varför upplevs det som om Gud står långt borta, han är ju störst, på samma sätt som Lamed sticker upp och utmärker sig, borde väl Gud synas här på jorden? En del av svaret kommer i vers 2‑11 där ogudaktighet stör Guds ordning och skymmer honom.]
Som gjorde mina fötter [snabba och smidiga] som hindens [som med lätthet klättrar längs med de branta bergssidorna],
    och ställde mig på mina höga platser (höjderna).
    [Profeten Habackuk använder liknande språk, se Hab 3:19, ordet används också om offerplats som ofta var belägen på en hög plats.]
Herrens (Jahves) fruktan (vördnad) är ren
    – den består för evigt. [Den är första steget och grunden för kunskap, se Ords 1:7.] Herrens (Jahves) domar (påbud, juridiska beslut – hebr. mishpatim) är sanna (utan fel; går att lita på)
    – de är alltigenom rättfärdiga,
Min fot står
    på jämn (plan, säker, trygg) mark,
    i den stora församlingen (skaran)
ska jag lovprisa (böja mig inför) Herren (Jahve)! [Psalmen avslutas med förtröstan, den smala stigen längs med ravinen i vers 1 har lett till en jämn platå, en säker och trygg plats. Verbet "står" fullbordar kopplingen till Psalm 1:1 med verben: gå, stå och sitta. Det hebreiska ord som översatts till "jämn mark" kan också ha betydelsen "moraliskt upprätt". Centralt i versen finns två prepositioner "på" och "i" som håller ihop meningen. Här kombineras vardagslivet och det inre livet med Gud. Psalmisten "står" tryggt och han "böjer sina knän". Ordet för lovsång är "barach" och har sitt ursprung i ordet för knä, "berech", och att böja sig inför någon i tillbedjan.]
Herre (Jahve), genom din nåd (favör, välvilja)
    hade du gjort mitt berg starkt.
    [David regerade från berget Sion, Jerusalem. Gud hade gett honom framgång, trygghet och makt, som berget är en metafor för här.]
Du dolde ditt ansikte (ignorerade, var långt borta, se Ps 88:14);
    jag blev skräckslagen.
    [Den prästerliga välsignelsen avslutas med att Herren vänder sitt ansikte, se 4 Mos 6:25‑26. Att Herren döljer sitt ansikte är motsatsen.]
Du har inte stängt in (överlämnat) mig i fiendens hand,
    utan ställer mina fötter på en rymlig plats (stora vidder, ger mig frihet). [Ordet för "stänga in" används bl.a. om hur Gud "stänger" dörren till arken, se 1 Mos 7:16. Applicerar vi denna psalm i ett messianskt perspektiv så kan det beskriva hur graven och döden inte kunde hålla kvar Jesus, se Matt 28:2; Apg 2:24!]
För han talade och det blev till,
    han befallde och det stod där. [I skapelsen talade Gud och det blev till, se 1 Mos 1:3, 6, 9, 11, 14‑15, 20, 24, 26. I föregående vers nämns jorden och världen som står i feminin form. Här används maskulin form för "det" två gånger. Referensen är dock ändå till "allt" skapat som finns i världen. Ljus, mellanrum, vatten osv. som skapas i Första Mosebok har i hebreiskan maskulint genus.]
Herrens (Jahves) beslut (planer, rådslut) står fast för evigt,
    hans hjärtas planer (tankar) från släkte till släkte.
[Nu förändras fokus. Hittills har det bara handlat om psalmisten och Gud. Nu kommer även vänner och fiender in i bilden.] Vänner (de jag älskar och de som älskar mig) och de som står mig nära,
    håller sig undan för min plåga.
Mina närmaste håller sig på avstånd,
Du är obeskrivligt underbar, ja, det är du verkligen!
    Vem kan stå inför ditt ansikte i din närvaro, när du vredgas?
De ska förgås,
    men du står kvar.
De slits ut som ett plagg,
    som kläder ska du ta av dem och byta ut (förändra) dem.
Du täckte den med djupet som en klädnad,
    vattnet stod högt över bergen.
Han har bekräftat det till Jakob som en stadga,
    till Israel ett evigt förbund.
Därför sa han [Gud] att han skulle förgöra dem.
    Om inte Mose, hans utvalde,
hade ställt sig framför honom i gapet
    för att avvända hans vrede, skulle han ha förgjort dem. [2 Mos 32:30‑33:23; 4 Mos 9:18‑21]
Men Pinechas stod upp och ingrep
    så att farsoten stoppades. [4 Mos 25:6‑9]
Han talade och frambringade stormvinden,
    som lyfte upp dess (havets) vågor,
Må du sätta en ond man över honom
    och låt en åklagare stå vid hans högra hand.
för han står vid den behövandes högra hand (sida)
    för att frälsa (rädda) honom från den som dömer hans själ.
Majestätiskt och fantastiskt är [allt] vad han gör (hans verk),
    och hans rättfärdighet består för evigt. [Det dubbla sammansatta hebreiska ordet hod-vehadar översatt till "Majestätiskt och fantastisk" börjar på bokstaven He. Ordet "och" börjar med Vav.]
början (begynnelsen; det allra första steget) till vishet är fruktan (bävan, vördnad, respekt) för Herren (Jahve). [Ords 1:7; 9:10] [Ordet "Heligt" börjar på Qof och "början" börjar på Resh. Här används samma ord för "början/begynnelsen" (hebr. reshit) som i 1 Mos 1:1. Ordspråksboken inleds också med hur en sund och rätt gudsfruktan utgör första steget till vishet, se Ords 1:7. Ämnet utvidgas sedan i kapitel 8-9, se särskilt Ords 9:10. Den första delen av denna vers "början till vishet är fruktan för Herren" är den första bönen en ortodox jude ber varje morgon.]

ש – Shin, ת – Tav

Alla som gör dem [följer Herrens förordningar, se vers 7] får ett gott förstånd (insikt, förståelse).
    Hans lov består (går upp) för evigt! [Ordet "förstånd" börjar på bokstaven Shin och till sist som avslutning "lov" på den tjugoandra och sista bokstaven Tav. Som den sista bokstaven är detta en signatur och symboliserar ofta det som avslutar och fulländar.]
Välstånd och rikedom finns i hans hus,
    och hans rättfärdighet består för evigt. [Ordet "Välstånd" börjar på bokstaven He och "och" med Vav.]
Han strör ut, han ger åt de fattiga.
    Hans rättfärdighet består för evigt.
    Hans horn (kraft, makt) blir upplyft och ärat. [Nu följer tre bokstäver för varje vers. Ordet "Han strör ut" börjar på Pe, "Hans rättfärdighet" på Tsade och "Hans horn" på Qof.]
Från generation till generation varar din trofasthet,
    du har grundat jorden och den står fast.
Enligt dina påbud (hebr. mishpatim) består de än idag,
    för alla ting är dina tjänare.
Våra fötter står
    i dina portar, Jerusalem.[Psalmen inleds med hur en pilgrim får höra att det är dags att gå upp till en av de tre årliga högtiderna i Jerusalem. På ett ögonblick mellan vers 1 och 2 har målet nåtts och synen av den heliga staden beskrivs.]
Om du, Herre (Jah – kortformen av Jahve; betecknar att han alltid har existerat),
    skulle hålla fast vid (föra räkenskap över) våra synder,
    vem skulle då kunna stå inför dig [på domens dag]?
En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]
-
Skåda, välsigna Herren (Jahve) alla Herrens (Jahves) tjänare
    som står hela natten i Herrens (Jahves) hus.
Ja, ni som står i Herrens (Jahves) hus,
    i gårdarna till vår Guds (Elohims) hus.
Han slungar ner sitt hagel som smulor.
    Vem kan bestå inför hans kyla?
Han gav dem deras plats (ordagrant "gjorde så de stod") för alltid och evigt,
    han gav dem en förordning ("inristat bud", grundläggande lag), och ingen överträder den. [Ordet "förordning" härstammar från verbet "att rista in", vilket indikerar en permanent oföränderlig lag. Utifrån sammanhanget, se vers 2‑3, syftar denna förordning här på naturlagar som tyngdlagen och gravitationen. Ordet används dock även om Guds instruktioner för människan, se 2 Mos 18:16, så även Guds moraliska lagar ingår i begreppet.]
De ogudaktiga blir omkullkastade (störtade, fällda), det är slutet för dem,
    men de rättfärdigas hus (boning, familj) består.
Var inte framfusig (påflugen, skrytsam) i kungens närvaro,
    ta inte självmant plats bland de mäktiga (hedersplatserna längst fram);
Ett vredesutbrott kan orsaka stor skada, de upprörda känslorna kan välla fram som en vårflod,
    men vem kan stå mot svartsjuka (avundsjuka)?
    [Att utsättas för svartsjuka, eller själv vara svartsjuk, är långt värre än ett öppet vredesutbrott.]
En kung ger stabilitet till ett land genom rättvisa,
    men den som övertaxerar han ödelägger det.
En generation går, en annan generation kommer,
    och jorden förblir för alltid.
Jag var stor och förökades mer än alla som varit före mig i Jerusalem, även min visdom förblev befäst.
Och om en man övermannar honom som är ensam,
    kan två stå emot honom,
och en tretvinnad tråd brister inte så snabbt (lätt).
Jag betraktade allt levande som vandrar under solen med det andra barnet som står på sin plats.
Var inte förhastad med att lämna hans närvaro, bibehåll inte någon ond sak, för han gör vadhelst som behagar honom.
Min älskade (raring) är som en gasell eller en ung hjort,
    han står bakom vår mur,
han kikar in genom fönstret,
    kisar genom gallret.
Herren (Jahve) står upp för att genmäla
    och står upp för att döma folken.
Ovanför honom stod serafer, var och en hade sex vingar: Med två täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter, och med två flög de.
Denna dag ska han stanna vid Nov [1 Sam 21‑22],
    skaka sin hand
mot berget Sion (tempelberget),
    Jerusalems kulle.
Det ska ske att Isais [Davids fars] gren ska stå som ett baner (en signalflagga, ett tydligt tecken) för folken. Hednafolken ska söka honom för kunskap. Hans närvaro (boning) [på jorden] ska vara majestätisk (härlig, ha en tyngd och dignitet, vara mättad av fullständig gudsnärvaro).
För så har Herren (Adonai) sagt till mig: "Gå, sätt ut väktare,
    låt honom förkunna vad han ser.
Och han ska ropa (ryta) som ett lejon: "Över (högst upp i) vakttornet,
    Herre (Adonai)
står jag oavbrutet hela dagen,
    och jag sitter på min vaktpost hela natten.
Assyriens kung sände sin befälhavare [hebr. ravshake – "stor munskänk", troligtvis en titel på den som ledde fälttåget, se även 2 Kung 18:17] från Lachish till Jerusalem [2 Krön 32:9], till kung Hiskia med en stor armé. Och han stod vid kanalen till den övre dammen på huvudvägen vid valkarnas fält [där man tvättade och torkade kläder]. [Detta är exakt samma plats som Jesaja mötte Achas, se Jes 7:3. Troligtvis i trakten av den nuvarande norra Damaskusporten i Jerusalem. Medan Assyriens kung Sancheriv belägrade Lachish sände han sin befälhavare (främsta munskänk) till Jerusalem för att pressa Hiskia att kapitulera utan strid. Han var troligen vald till uppdraget eftersom han pratade flytande hebreiska, se vers 11‑13. Belägringen av Lachish finns väl dokumenterad i en serie reliefer på väggarna i Sancherivs festsal i Nineve.]
Sedan stod befälhavaren och ropade med hög (stark) röst på det judiska språket och sade:
"Lyssna till orden från den store kungen – Assyriens kung!
Se, alla som följer dem ska skämmas,
    och hantverkarna, begåvade bland människor,
låt dem alla samlas tillsammans, låt dem stå upp,
    de ska frukta och de ska skämmas tillsammans.
han är buren på axlarna, han bärs runt
    och ställs på sin plats och han står där,
han flyttar sig inte på egen hand från sin plats,
    när någon ropar till honom kan han inte svara och inte rädda från svårigheter.
Träd fram (stå) nu med din magi
    och din myckenhet av trolldomskonster,
    med vilka du arbetat sedan din ungdom,
kanhända ska du kunna vinna,
    kanhända ska du segra.
Du är utmattad av mängden av dina råd,
    låt nu astrologerna, stjärnskådarna, de månatliga prognosmakarna stå upp,
och rädda dig från de ting
    som ska komma över dig.
Ja, min hand har verkligen lagt jordens grundvalar
    och min högra har spänt ut himlarna.
När jag kallade på dem
    stod de tillsammans.
Den som förklarar mig rättfärdig är nära.
    Vem skulle då anklaga mig?
    Låt oss stå tillsammans [i domstolen].
Vem är min motpart?
    Låt honom komma nära mig.
Rättvisan trängs (drivs) tillbaka,
    gudsfruktan (rättfärdighet, vördnaden för Gud och det heliga) är avlägsen (står långt borta).
Sanningen är försvagad på torget (faller på grund av upprepade attacker),
    moral (rättvisa) kan inte ens komma in [i rättssalen].
Främlingar ska stå och mata dina hjordar
    och främlingar ska vara dina jordbrukare och dina vingårdsmästare.
För som de nya himlarna och den nya jorden, som jag ska göra, ska bestå inför mig förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), så ska din säd och ditt namn bestå.
"Ställ dig i porten till Herrens hus [templet i Jerusalem]. Där ska du ropa ut detta budskap: [Jeremias namn betyder "Herren är upphöjd" eller "Herren uppreser". Året är 609 f.Kr. och det är antagligen under någon av de tre stora pilgrimshögtiderna då många är i Jerusalem han får denna uppmaning. Här mellan den inre och yttre tempelplatsen får Jeremia leverera en av hans svåraste men viktigaste budskap.]
Hör Herrens ord, ni alla från Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren!
[Budskapet är till det södra riket, Juda, det norra riket, Israel, har redan fallit på grund av dess synd och folket är spritt i det Assyriska riket.]
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot),
    Israels Gud:
Ni som har flytt svärdet, gå, stå inte still, kom ihåg Herren (Jahve) från långt borta och låt Jerusalem komma i ert sinne.
Han sade till mig: "Du människobarn (hebr. ben-adam), ställ dig upp på dina fötter så ska jag tala med dig." [Herren använder termen ben adam som betyder människobarn eller Adams son när han tilltalar Hesekiel. Frasen används 93 ggr.]
Under tiden han talade med mig, kom en vind (ande) i mig och reste mig upp på mina fötter, och jag hörde honom tala.
Och jag steg upp och gick ut på slätten, och se, Herrens (Jahves) härlighet [hans närvaro manifesterad] stod där som härligheten som jag såg vid floden (kanalen) Kevar [Hes 1:1], och jag föll ner på mitt ansikte.
Och en ande (vind) kom och ställde mig på mina fötter och han talade med mig och sade till mig: Gå och stäng in dig själv i ditt hus.
Och där stod framför dem 70 män av Israels hus äldste och i mitten av dem stod Jaazanjaho, Shafans son, varje man med sitt rökelsekar i sin hand, och ett tjockt moln av rökelse steg upp.
Och se, sex män kom från vägen till den övre porten som ligger mot norr
    [byggd av Jotam, se 2 Kung 15:35; samma område där Hesekiel sett soldyrkare, se Hes 8:16],
varje man med sitt fördärvande (dödliga) vapen i sin hand. Och en man i mitten av dem [med tre män på var sin sida]
som var klädd i vitt linne med en skrivares bläckhorn vid sidan (bundet i bältet vid höften).
Och de gick in och stod bredvid kopparaltaret [2 Mos 27:1‑8]
Och Herrens (Jahves) härlighet gick upp från mitt i staden och stod på berget som är på den östra sidan om staden (Olivberget).
Kan ditt hjärta bestå eller dina händer vara starka i de dagar då jag ska gå till rätta med dig? Jag Herren (Jahve) har talat och jag ska göra det.
Och jag sökte efter en man ibland dem som kunde återställa skyddet [Hes 13:5] och stå i gapet för dem inför mitt ansikte för landet, så att jag inte skulle fördärva det, men jag fann ingen.
Jag ska ställa den tom på kolet
    så att den kan bli het och dess botten bränns
så att orenheten smälter i den
    och dess ärg (missfärgningar, orenhet) kan förtäras.
till dess det blir slut på alla träd vid vattnen som upphöjer sig själva i sin resning, och de inte längre placerar sina toppar bland de tjocka stammarna och deras mäktiga inte står upp på sina höjder, alla som dricker vatten, för de är alla utlämnade till döden, till de nedersta delarna av jorden mitt bland människors söner med dem som går ner i avgrunden.
Ni står över era svärd, ni gör styggelser och vanärar var och en sin grannes hustru. Ska ni besitta landet?
Jag profeterade så som jag blivit befalld. Då kom anden in i dem, och de fick liv och de ställde sig upp på sina fötter, en enormt stor skara.
Han förde mig dit, och se, såg en man vars utseende var som koppar [han glänste och strålade]. I handen hade han ett linsnöre och en mätstav. Han stod vid porten. [Mätstav är heb. qane och används för kvist och strå. Det har också blivit ett grekiskt låneord kanna och kanon. Ordet har kommit att få betydelsen rättesnöre och används om Bibelns böcker och den kristna kanon.]
Fiskare ska stå utmed den, från Ein-Gedi [ordagrant: 'getkällan' – en sötvattenkälla på västra Döda havets strand] till Ein-Eglajim [ordagrant: 'två kalvars källa' – antingen i nordvästliga hörnet eller på östra sidan] ska deras nät ligga på tork. De ska fånga många olika sorters fisk, samma överflöd som i det stora havet [Medelhavet].
De skulle inte ha någon kroppslig defekt [vara i god fysisk hälsa] och vara vackra att se på. De skulle kunna tillägna sig all slags lärdom, vara kloka, ha lätt för att lära och vara dugliga att tjäna i kungens palats. De skulle få undervisning i kaldéernas språk [kilskriftsspråket akkadiska som används på lertavlor och arameiska som var det nya världsspråket] och litteratur. [Daniel och hans vänner var av kunglig släkt och hade växt upp i Jerusalem. De var i yngre tonåren när de tillfångatogs och deporterades till Babylon, en resa på 150 mil som tog 3-4 månader till fots med karavan. Historiska dokument visar att åldern för högre utbildning var 14 år i Babylon. Beskrivningen av Daniels långa liv i Babylon bekräftar att han måste ha varit ung när han fördes bort, se Dan 1:21.
    Väl framme i Babylon kan Daniel och hans vänner ha blivit kastrerade. Det som talar för det är att detta var vanligt bland kungens tjänare vid den här tiden. Det nämns heller aldrig att Daniel gifte sig och fick några barn. I Jesajas profetia, som skrevs 100 år innan dessa händelser, varnar han för att kärlen skulle plundras och ättlingar till kungahuset föras bort och bli eunucker i Babylon, se 2 Kung 20:12‑17. I Jesaja 56, som rör återvändande judar, tas just eunucker utan barn upp som en speciell grupp, se Jes 56:3‑5. Dessa bibliska referenser har gjort att denna uppfattning är vanlig inom judendomen. Det som talar emot är att det inte uttryckligen nämns att Daniel blev kastrerad. De skulle vara "utan defekt", se vers 4, vilket tvärtom kan tala för att de inte var kastrerade. Det hebreiska ordet för eunuck, "saris", har också flera betydelser. Det kan betyda kastrerad man men också högt uppsatt ledare. Potifar i Egypten var en "saris" som var gift, se 1 Mos 37:36; Matt 19:12; Apg 8:27; Jes 56:3‑6.]
Kungen bestämde åt dem en daglig tilldelning av kungens egen mat och av vinet som han själv drack. De skulle läras upp i tre år och därefter tjänstgöra hos kungen.
Kungen talade med dem, och det fanns ingen bland dem alla som kunde jämföras med Daniel, Hananja, Mishael och Asarja. De fick därför tjänstgöra hos kungen.
Så kungen tillkallade sina:
    spåmän (skrivare, från ordet för penna),
    besvärjare (exorcister, medier som talade med andar),
    trollkarlar (sysslade med ockult häxkonst) och
    drömtydare (kaldéer, ett folkslag men också benämningen på en välutbildad elit och prästerskap i Babylon, de spådde framtiden baserad på matematiska beräkningar och stjärnornas rörelser). [Alla dessa fyra klasser av visa fungerade som rådgivare för kungen. De var också präster för olika avgudar. Kaldéerna var kända för att studera månen, stjärnor, planeter och kometer. Allt detta dokumenterades väl på tiotusentals lertavlor. Många av dem finns på museum runt om i världen. Naburimannu, en babylonisk astronom från den här tiden lyckades beräkna årets längd till 365 dagar, 6 timmar, 15 minuter och 41 sekunder – bara 26 minuter och 55 sekunder för långt.]Han ville att de skulle berätta för honom vad han hade drömt. De kom in och stod framför kungen.
[Daniel får nu se en syn med en bagge och en bock. En ängel förklarar lite senare synen för Daniel. Baggen med två horn symboliserar det medo-persiska riket, se Dan 8:20. En passande bild. Den grekiske historikern Ammianus Marcellinus beskriver hur den persiska befälhavaren bar en bagges huvud i guld när han ledde armén.] Jag lyfte min blick och såg en bagge med två horn stå vid kanalen. Den hade två långa horn [som representerar Medien och Persien]. Ett horn var längre (högre) än det andra, och det längsta växte fram sist. [Perserna blev med tiden den dominerande nationen i denna allians. Denna detalj överensstämmer också med bilden av björnen som "reste sig på ena sidan", se Dan 7:5.]
Jag såg hur baggen stångade mot väst (havet, dvs. Medelhavet), norrut och söderut. [Medo-Persien utvidgade sitt rike i dessa tre riktningar, men inte österut.] Inget vilddjur [annat rike] kunde stå emot den och ingen kunde rädda något ur dess våld. Den gjorde vad den ville och blev mäktig (agerade arrogant).
Den kom mot baggen med de två hornen, den som jag sett stå vid vattendraget [kanalen Ulaj], och rusade emot honom i våldsam vrede (i hettan av sin kraft).
Jag såg [i min syn] hur bocken kom fram till baggen i förbittring och bröt av hans två horn. Baggen hade inte kraft att stå emot honom. Bocken kastade baggen på marken och trampade ner honom. Ingen kunde befria baggen från bockens våld (hans hand).
Medan jag, Daniel, såg synen försökte jag att förstå den. Plötsligt fick jag se en som såg ut som en man (mäktig hjälte) stå framför mig.
Medan Gabriel talade med mig föll jag ned i vanmakt (tappade jag medvetandet), med mitt ansikte mot marken. [Jämför Johannes liknande upplevelse i Upp 1:7. Samma ord används också om Jonas "djupa sömn" i stormen, se Jona 1:5.] Men Gabriel rörde vid mig och reste mig upp igen där jag tidigare stått.
Hornet som bröts av och de fyra andra som växte fram i dess ställe [Dan 8:8] betyder att fyra riken ska uppstå ur hans folk, men de ska inte ha hans [den första kungen, Alexander den stores] styrka.
Mot slutet av deras riken, när överträdelserna (synderna, upproret) har fyllt sitt mått, ska en skamlös (fräck, okänslig) och listig (klurig) kung uppstå. [Ordet skamlös är ordagrant en person med ett 'starkt ansikte' vilket antyder att han inte visar några känslor och inte har medlidande. I 5 Mos 28:50 används samma ord för en hård nation som inte har respekt för de gamla eller förbarmande över den unga generationen. Ordet för 'listig' är 'förstå gåtor' och kan beskriva hur han är någon som skapar intriger och är skicklig i att dölja sina intentioner. Det kan också tolkas som att han är en duktig politiker som kan lösa svåra politiska konflikter. En annan tolkning är att det handlar om inblandning av ockult verksamhet.]
Genom sin kunskap (finurlighet) ska han lyckas med sitt svek (bedrägeri, ha svek i sin hand).
Han ska ha en arrogant attityd (bli stor i sitt eget sinne).
Utan förvarning (med fred, i stillhet) ska han förgöra många.
    [Betydelsen kan vara "med lätthet" eller "genom en falsk fred" eller när allt är stilla och fridfullt.]
Han ska till och med sätta sig upp mot furstarnas Furste och krossas, men inte av människohand.
Han [mannen i synen] sade till mig:
"Daniel, du är högt älskad (dyrbar). Ge akt på (förstå) de ord som jag ska tala till dig. Res dig upp, för nu har jag blivit sänd till dig."
    När han sade dessa ord till mig, reste jag mig upp men skakade fortfarande.
Fursten över Persiens rike stod emot mig under 21 dagar. Då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, till min hjälp, och jag blev kvar där hos Persiens kungar.
Plötsligt rörde någon som liknande en människoson vid mina läppar [antagligen ängeln Gabriel i mänsklig gestalt, se Dan 9:21]. Då öppnade jag min mun och sade till honom som stod framför mig: "Min herre (adonai), på grund av synen har stor vånda kommit över mig (som när en kvinna som ska föda), och jag är helt kraftlös.
Hur skulle min herres tjänare [som är så svag] kunna tala med dig? Min styrka är borta, och jag kan knappt andas."
I medern Dareios (Darejavesh) första regeringsår [två år tidigare, år 538 f.Kr.] stod jag där för att stärka och skydda honom. [Den första versen i kapitel 11 hör ihop med Dan 10:1 och avslutar den första delen som beskriver omständigheterna kring synen.]
[I följande 35 verser finns åtminstone 135 profetior som bokstavligt har gått i uppfyllelse från Daniels tid 536 f.Kr. fram till Antiochos IV härjningar i Israel som kulminerar när han vanhelgar templet 167 f.Kr.] Nu ska jag berätta sanningen för dig. Tre kungar till [efter den nuvarande Kyros] ska uppstå i Persien, och den fjärde ska bli rikare än någon av de andra. När han har blivit som mäktigast genom sina rikedomar ska han sätta in all sin makt mot Greklands (Javas) rike. [Kungarna i det medo-persiska riket efter Kyros var:
    - Kyros son Kambyses, 530-522 f.Kr. - Smerdis eller Gaumata, 522 f.Kr. - Darios I, 522-486 f.Kr. - Xerxes I, 486-465 f.Kr. Han försökte erövra Grekland år 480 f.Kr. Han omnämns i Esters bok, se Est 1:1.
Xerxes var den mäktigaste och mest inflytelserika av dessa fyra. Han förde flera krig mot Grekland under sitt styre.]
Sedan ska en mäktig (krigisk, rivaliserande) kung uppstå som ska regera med stor makt och göra som han vill. [Den grekiska härföraren Alexander den store regerade 336-323 f.Kr. Han besegrade perserna och intog hela den dåtida kända världen på knappt 10 år.]
Men när han [Alexander] har kommit [till makten], ska hans rike falla sönder och delas efter himlens fyra väderstreck. Det ska inte tillfalla hans efterkommande eller förbli lika mäktigt som när han hade makten. Hans rike ska omstörtas och tillfalla andra än dem. [Alexander dör i feberfrossor, någon vecka efter ett fylleslag i Babylon 323 f.Kr. Hans två söner Alexander IV och Herakles mördas. Riket delas upp mellan fyra av hans generaler.]
Efter några år [ca 40 år] ska de ingå förbund med varandra och dottern till kungen i söder [Berenike som var dotter till Ptolemaios II] ska komma till kungen i norr [Antiochos II] för att träffa en överenskommelse [genom äktenskap]. Men hon ska inte kunna behålla den makt hon vinner och hans makt ska inte heller bestå. Hon ska offras tillsammans med dem som förde henne dit, både hennes far och den man som en tid gav henne makt. [Omkring 252 f.Kr. sänder Egyptens kung Ptolemaios II sin dotter, Berenike, tillsammans med ett följe för att hon ska gifta sig med kungen i norr – Antiochos II. Alliansen är tänkt att ge stabilitet och utökad makt för båda rikena, men den är skör och håller bara några år. Antiochos var redan gift och skiljer sig från sin fru Laodike. Tillsammans med Berenike får han en son. När Berenikes far dör 246 f.Kr. lämnar hennes man henne och återvänder till sin första fru Laodike. Kort därefter dör han, troligtvis förgiftad. Senare samma sommar mördas Berenike, hennes son och flera uppsatta personer i södra riket på order av Laodike. Mordet på Berenike ledde till att hennes bror i Egypten förklarade krig mot det Seleukidiska riket i norr.]
Men en från hennes familj (en telning från hennes rötter) [Berenikes bror Ptolemaios III] ska stiga upp i hans ställe (position) och dra upp mot nordkungens [Syriens] här och tränga in i hans fäste [Seleukia, som var staden Antiokias hamnstad, eller själva Antiokia] och han ska attackera (göra vad han vill med dem) och segra.
Han ska också föra med sig deras gudar, gjutna bilder (avgudabilder) och dyrbara (värdefulla, högt aktade) föremål gjorda av både silver och guld till Egypten. Under några år kommer han att låta kungen i norr vara i fred. [Ptolemaios III erövrar syriska avgudabilder, men tar även tillbaka egyptiska gudar som den persiske Kambyses hade fört med sig när han erövrat Egypten 300 år tidigare, 525 f.Kr.]
Då ska kungen i söder [Ptolemaios IV] bli vred och dra ut och strida mot kungen i norr [Antiochos III], som ska ställa upp en stor här, men den hären ska ges i den andres hand.
I stället ska kungen i norr samla en ny armé, större än den förra. Efter några år ska han attackera igen med en stor armé och många vapen (förråd). [Ptolemaios IV dog under mystiska förhållande 204 f.Kr. då han var i 30-årsåldern. Hans 6-åriga son Ptolemaios V blev tronarvinge. Antiochos III tar då chansen och attackerar Egypten tillsammans med Filip V från Makedonien.]
Vid den tiden ska många andra folk resa sig mot kungen i söder [Ptolemaios V]. Våldsmän av ditt eget folk [judar] ska [stödja Antiochos III] göra uppror [mot egyptierna] för att uppfylla profetian, men de kommer att falla.
Sedan ska kungen i norr komma och bygga en belägringsvall och inta en befäst stad. Söderns armé ska inte ha kraft att slå tillbaka, även deras bästa (elit-)soldater ska inte kunna stå emot dem. [Den egyptiska generalen Skopas mötte 199 f.Kr. Antiochos III i norra Galiléen vid Panium – på Jesu tid Caesarea Filippi, nuvarande Banias. Egyptierna besegrades där och Skopas flydde till Sidon vid Medelhavet, en starkt befäst stad, där han tvingades kapitulera 198 f.Kr.]
Han [Antiochos III från norr] som invaderar honom [sydkungen] ska göra som han vill. Ingen ska kunna stå honom emot. Han ska bli kvar i "det härliga landet" [Israel] med ödeläggelse (förödelse) i sin hand.
Han [Antiochos III – den store] beslutar sig för att komma med hela sitt rikes makt [han vänder sitt ansikte mot Egypten]. Han ska forma en allians (fredsavtal) och ge kungen av Sydlandet en av sina döttrar till hustru för att [i hopp om att infiltrera och kunna] ödelägga riket. Men det ska inte lyckas och inte vara till hans fördel. [År 198 f.Kr. formar Antiochos III ett fredsavtal med Ptolemaios V. Han ger sin dotter Cleopatra till hustru åt Ptolemaios V för att stärka alliansen, men hoppas också kunna använda henne för att infiltrera Sydriket. Vid trolovningen är Ptolemaios V bara sju år, så giftermålet sker fem år senare 193 f.Kr. Medan Cleopatra är i Egypten förflyttas hennes lojalitet från sin far till sin nya egyptiska man. Hon blir den första av flera egyptiska drottningar med samma namn. Den mest kända är den sjunde och sista Cleopatra VII, 69-30 f.Kr. Hon hade romantiska förhållanden med dåtidens mäktigaste romerska män – först Julius Caesar och därefter Marcus Antonius.]
I hans ställe ska en annan uppstå [hans son Seleukos IV]. Han ska sända en skatteindrivare igenom det land som är hans rikes prydnad [Judéen i Israel]. Men efter några dagar ska han störtas, dock inte genom vrede eller i strid. [Efter Antiochos III blev hans son Seleukos IV kung. Han regerade 187-175 f.Kr. Han sände sin högt uppsatta ämbetsman Heliodorus för att samla in skatt som skulle gå till romarna. Enligt 2 Mack 3:7-40 hade Seleukos gett en hemlig order om att plundra templet i Jerusalem, men en skrämmande syn hindrar Heliodorus från att göra det. Seleukos regerar bara några få år. Han dör inte "genom vrede", som hans far som lynchades av en uppretad mobb, eller i strid. I stället är det Heliodorus som förgiftar honom, kanske även med hjälp av nästa regent som är Antiochos IV.]
[Vers 21‑35 är den centrala delen i detta kapitel. Den åttonde regenten i det Seleukidiska riket i norr är Antiochos IV Epifanes. Han regerar 175-163 f.Kr. Han är samma person som benämns "det lilla hornet" i kapitel 8, se Dan 8:9‑12. Stycket har många detaljer eftersom hans handlande har stor inverkan på Israel och det judiska folket.] Den som efterträder honom [Seleukos IV] är en föraktad (usel, hatad) man [Antiochos IV]. Han har inte kungavärdighet. Oväntat intar han riket genom smicker (tomma löften, list). [När Seleukos IV mördades tog hans yngre bror Antiochos IV makten. Den rättmätige efterträdaren var egentligen Seleukos son Demetrius, men han skickades som politisk fånge till Rom. Antiochos IV tog sig själv titeln "Epifanes" som betyder "Gud uppenbarad i mänsklig form", men folk föredrog det snarlika "Epimanes" – en galen man!]
[Detta stycke går tillbaka till Antiochos första militärkampanj mot Egypten 169 f.Kr. Hans seger över Ptolemaios beskrivs i vers 22.] Han [Antiochos IV Epifanes] ska uppbåda sin kraft och sitt mod mot kungen i söder [Ptolemaios VII] och komma med en stor här, men kungen i söder ska också rusta sig till strid med en mycket stor och mäktig här. Han ska dock inte kunna stå emot på grund av de planer som görs mot honom.
Härar från honom [nordkungen, Antiochos IV] ska komma, och de ska orena helgedomen, tillflyktsorten, avskaffa det dagliga offret och ställa upp förödelsens styggelse. [Ett hedniskt föremål i templet, se Matt 24:15; Mark 13:14. Detta omnämns även i 1 Mack 1:44-47, 54.]
På den tiden ska [ängeln] Mikael stå upp (träda fram), den store [himmelska] fursten som står som försvarare för dina landsmän [det judiska folket]. Det kommer en tid av nöd (svårigheter) [här på jorden], som inte har haft sin like ända från den dag då folken blev till och fram till den tiden. Men på den tiden ska ditt folk bli frälst, alla som är skrivna i boken [Livets bok, 2 Mos 32:32; Upp 3:5].

När jag, Daniel, såg upp, se, då stod det två andra där, en på flodens ena strand och en på den andra stranden.
Men gå nu vidare till slutet. [Var trogen resten av ditt liv.] Sedan du har vilat ska du stå upp och få din lott vid dagarnas [den här tidsålderns] slut." [Det sista ordet är ordagrant "yamin" med "n" på slutet. Det tolkas oftast som "yamim" för dagar, men kan också betyda "högra hand". Uttrycket som helhet blir då "i slutet av/änden på den högra handen". Guds högra hand står för Guds kraft och makt. Den högra sidan är den mest ärofyllda platsen och refererar också till Messias, se Matt 22:44; Ps 18:8; Mark 16:19; Ps 110:1; Ef 1:20‑21. Daniel var nu närmare 90 år gammal, detta är troligtvis den sista synen innan han fick lämna jordelivet. Löftet om uppståndelsen i vers 2 appliceras nu på Daniel.]
Från Givas dagar har du syndat Israel,
    där stod de,
ingen strid hann upp dem i Giva,
    inga övermodiga söner.
Kvalen från en födande kvinna ska komma över honom,
    han är en ovis son,
det är dags att han inte längre dröjer kvar [ordet beskriver hur man sitter fast som i tjära]
    på platsen där söner föds.
Inte heller ska den som hanterar bågen kunna stå
    och den snabbfotade ska inte kunna rädda sig själv,
    inte heller ska den som berider hästen kunna rädda sig själv.
På den dag då du stod vid sidan om (avskilt),
    dagen då främlingar bar iväg det värdefulla
och utlänningar gick in i hans portar och kastade lott om Jerusalem,
    då var också du en av dem.[Vers 11‑14 verkar beskriva babyloniernas anfall mot Jerusalem 605–586 f.Kr.]
Inte heller skulle du ha stått i vägskälen
    för att slå ner dem som lyckats undfly!
Du skulle inte heller åter ha fängslat dem som var kvar
    [den lilla kvarlevan som inte blev bortförd till Babylon]
    på deras olyckas dag!
Så tog de Jona och kastade honom i havet och havet blev lugnt (stormen upphörde lika hastigt som den börjat).
Han [Messias] ska träda fram och vara en herde för (leda, föda) sin hjord
    i Herrens (Jahves) kraft,
    med Herrens sin Guds (Jahve Elohims) auktoritet (höga namn).
De [Israels folk som återvänder] ska vara bofasta,
    för då ska han vara stor ända till jordens ändar (över hela världen).
Vem kan stå (bestå) inför hans harm (vredesord)?
    Vem kan stå ut med (uthärda) hans brinnande vrede? [Här bryts det alfabetiska mönstret. Det första ordet "inför" börjar på Lamed, och det andra ordet är zaam som börjar på bokstaven Zajin.]

ח – Chet

Hans raseri är som en eld som kommit lös
    och klipporna rämnar (bryts sönder) inför honom.
Men Nineve har sedan urminnes tider varit som en vattendamm,
    likväl flyr de iväg.
[Hon ropar:] "Stanna, stanna",
    men ingen ser sig om (tittar bakåt).
[Detta stycke är bokens mittpunkt och centrala budskap.] Jag ska inställa mig på min vaktpost,
    och ställa mig själv överst på befästningen.
Jag ska hålla utkik, för att se vad han talar med mig
    och vad jag ska [som hans talesman] svara när jag blir tillrättavisad.
Han står och jorden skakar,
    en blick och får nationerna att darra
och de eviga bergen slås i bitar,
    de urgamla höjderna böjer sig.
    Hans vägar är eviga.
Solen och månen står stilla i sina boningar,
    vid ljuset av dina pilar när de far fram,
    som strålglansen av dina skinande spjut.

[Central vers:]
"Ordet [de tio budorden, se 2 Mos 20] som jag gick i förbund med er på, när ni kom ut ur Egypten, har jag stadfäst och min Ande förblir ibland er – frukta inte."
På natten såg jag, och se, en man som red på en röd häst och stod bland myrtenträden som fanns i ravinen. Bakom honom var röda, brunaktiga (vinrankans skiftande grön-bruna färg) och vita hästar. [I kapitel 6 ser Sakarja fyra vagnar som dras av röda, svarta, vita och spräckliga hästar. I Uppenbarelseboken ser Johannes en vit, eldröd, svart och grönaktig häst, se Upp 6:1‑8. Ordet för vinranka används här för att beskriva den brunaktiga hästens kulör. Vinrankan är först ljusgrön när den skjuter skott, mörknar för att till sist bli brunaktig. Denna brunaktiga häst motsvarar den spräckliga hästen i Sak 6:2 och den grönaktiga i Upp 6:8.]
Mannen som stod bland myrtenträden svarade och sade: "Dessa är dem som Herren (Jahve) har sänt till att vandra fram och tillbaka (runtomkring) jorden (världen).
De svarade Herrens (Jahves) ängel (budbärare) som stod bland myrtenträden och sade: "Vi har vandrat fram och tillbaka (runtomkring) jorden (världen) och se, hela jorden (världen) sitter stilla och vilar.
Herren visade mig [Sakarja i en syn] sedan översteprästen Josua där han stod framför Herrens ängel (budbärare). På hans högra sida stod Satan (anklagaren), redo att anklaga honom. [Översteprästen Josua representerar det syndiga folket i Jerusalem.]
Josua var klädd i smutsiga kläder [bokstavligen "stinkande kläder indränkta i dynga"] där han stod inför ängeln (budbäraren).
Ängeln sade till de [änglar] som stod runtomkring: "Ta av honom hans smutsiga kläder." Sedan sade han till Josua: "Jag har fritt förlåtit dig din synd och ska klä dig i festkläder."
Då sade jag [Sakarja]: "Sätt en ren turban på hans huvud." Så de satte en ren turban på hans huvud och klädde honom, under tiden stod Herren bredvid honom. [En turban eller mitra, symboliserar att prästen kunde föra folkets talan inför Gud i bön. På turbanens framsida stod texten "Helgad åt Herren", se 2 Mos 28:36.]
"Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot): 'Om du vandrar på mina vägar [är helt överlåten till mig] och håller mina bud [troget utför de prästerliga uppgifterna], då ska du få leda mitt hus och vakta mina tempelgårdar. Jag ska tillåta dig att komma och gå fritt bland de [änglar] som tjänar mig här. [Detta löfte ger prästen nu tillträde till Guds tronrum. I det gamla förbundet fick översteprästen bara komma in i det allra heligaste en gång per år, löftet nu är fritt inträde och direkt kommunikation med Gud på samma sätt som änglarna! Detta är en profetia om det som gäller när Jesus har uppstått från döden och därmed gjort det möjligt för dem som tar emot honom att få tillträde direkt till Gud. Förlåten brast i templet när Jesus gav upp andan och enligt 2 Pet 2:5 är vi ett heligt prästerskap när vi blir frälsta.]
Då sade han: "Detta är de två smorda, som står hos hela jordens Herre (Adon)." [Detta kan syfta på de två vittnena som omnämns i Uppenbarelseboken, se Upp 11:1‑14.]
Hans fötter ska på den dagen stå på Olivberget, på Jerusalems ansikte österut, och Olivberget ska rämna mitt itu och bilda en mycket stor förkastning mot öster och väster, halva berget ska flyttas norrut och halva berget ska flyttas söderut.
Detta ska vara plågan som Herren (Jahve) ska slå alla folk med som har krigat mot Jerusalem: Deras kött ska förtäras (försvinna, smälta bort, ruttna) medan de står på sina fötter och deras ögon ska förtäras (försvinna, smälta bort, ruttna) i sina ögonhålor, och deras tungor ska förtäras (försvinna, smälta bort, ruttna) i deras mun. [Här indikeras att detta kommer att ske med hast, på ett ögonblick, då det sker. I modern tid vet vi att atomvapen har dessa konsekvenser.]
Vem kan uthärda den dag då han kommer? Vem kan stå upprätt då han uppenbaras? [se Matt 3:10‑12] Han är som guldsmedens eld [som renar metallen från orenhet], som tvättarnas lut [som renar kläderna].



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.