4194 – מָ֫וֶת (mavet)

död


Typ:
Hebreiska: מָ֫וֶת (mavet)
Ursprung: from H4191 (מוּת)
Användning: 156 ggr i GT

Engelsk översättning

death
(be) dead(-ly), death, die(-d)

Engelsk beskrivning

1) death, dying, Death (personified), realm of the dead
1a) death
1b) death by violence (as a penalty)
1c) state of death, place of death


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (156 st)


Hon gick och satte sig ner mitt emot, ett gott stycke bort, så det var ett bågskott emellan, för hon sade: "Låt mig inte se när barnet dör." Och hon satt mitt emot honom och lyfte upp sin röst och grät.
Efter Abrahams död välsignade Gud (Elohim) hans son Isak, och Isak bodde i Beer Lachaj Roi.
Isak grävde på nytt upp brunnarna med vatten, som de hade grävt under hans far Abrahams dagar, eftersom filistéerna hade lagt igen dem efter Abrahams död. Han gav dem namn efter de namn som hans far hade gett dem.
Och han sade: "Se, nu är jag gammal, men jag vet inte vilken dag jag ska dö.
'Hämta en hjort till mig och gör smaklig mat så att jag kan äta och välsigna dig inför Herren innan jag dör.'
och du ska ge den till din far så att han kan äta, så att han kan välsigna dig innan han dör."
Därför skickade de ett bud till Josef som löd så här:
"Innan din far dog
Förlåt nu min synd bara denna gång, be till Herren er Gud (Jahve Elohim) så att han tar bort denna död ifrån mig."
Dessa är orena för er bland allt som kryper, vemhelst som rör dem när de är döda ska vara oren till kvällen.
Och vad som helst som råkar ramla på dem när de är döda ska vara orent, om det är ett redskap av trä eller kläder eller skinn eller säcktyg, vilket redskap det må vara som man gör något arbete med, det måste läggas i vatten och ska vara orent till kvällen, så ska det bli rent.
[I detta kapitel beskrivs försoningsdagen (Jom Kippur; det bibliska namnet är Jom Hakippurim – ordagrant "Försoningarnas dag"), se 3 Mos 23:27‑28. Detta är den heligaste dagen och har kommit att kallas Joma – Dagen.] Herren (Jahve) talade till Mose efter att Arons två söner [Nadab och Abihu] dött, när de offrade framför Herrens ansikte och dog [3 Mos 10:1‑2],
Han ska inte göra sig själv oren genom sin far eller sin mor, på grund av sin bror eller sin syster när (om) de dör, eftersom hans avskiljning (helgelse) inför Herren (Jahve) är över hans huvud. [Avser det långa håret som är nasirtecknet.]
Om dessa män dör en vanlig död som alla människor, och drabbas av det som drabbar alla människor, då har Herren (Jahve) inte sänt mig.
Vem har räknat Jakobs dammkorn
    eller räknat Israels fjärdedel? Låt mig dö den rättfärdiges död
    och låt mitt slut bli som hans."
och församlingen ska fria mandråparen från blodshämnarens hand, och församlingen ska upprätta honom i fristaden till vilken han har flytt, och han ska bo därinne till dess översteprästen som var smord med helig olja är död.
eftersom han måste förbli i sin fristad till dess översteprästen har dött, men efter översteprästens död kan mandråparen återvända till landet för sin besittning.
Och ni ska inte ta någon lösen för den som lämnat sin fristad för att bo i sitt land igen förrän prästen har dött.
För att inte blodshämnaren (ordagrant: återlösaren av blod – hebr. gaal ha-adam) ska jaga dråparen med vrede i sitt hjärta (när hans känslor svallar över) och övermanna honom, eftersom vägen är lång [till den närmsta fristaden], och ge honom ett dödligt slag [i stundens hetta ta lagen i egna händer], när han inte förtjänar att dö eftersom det inte fanns något hat till honom [osämja mellan dråparen och offret innan olyckan].
[Efter ett stycke som har handlat om dödstraff, se vers 18‑21, följer nu instruktioner att behandla kroppen med respekt.] Om en man har begått en synd som är värd döden och han blir dödad och du hänger honom på ett träd,
Mot ungmön ska du inte göra något, för det finns ingenting i ungmön som är värt döden. Utan som när en man reser sig mot sin granne och slår ihjäl honom, så är det också i detta fall,
Se! I dag presenterar jag [två val]:
    livet och det goda (välsignelse, framgång),
    döden och undergång (misslyckande, det onda).
I dag kallar jag himlarna och jorden som vittnen att jag låtit er välja mellan liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj livet, så att du och dina efterkommande får leva!
För jag vet att de är upproriska (rebelliska) och har styva nackar. Se, medan jag ännu lever bland er dessa dagar har ni ändå (redan) varit upproriska mot Herren (Jahve). Hur mycket mer ska ni då inte vara det efter min död?
För jag vet att efter min död ska ni oavsett agera korrupt och vika av från det som jag har befallt er. Och ondska ska drabba er ända till dagarnas slut, eftersom ni ska göra det som är ont i Herrens (Jahves) ögon och provocera (utmana) honom med era händers göromål."
Detta är välsignelsen som gudsmannen Mose välsignade Israels söner med innan han dog.
Och efter Moses, Herrens (Jahves) tjänares, död [omkring 1406 f.Kr., enligt judisk tradition 7:e Adar (infaller ofta i mars) – efter 30 dagars sorgeperiod, se 5 Mos 34:5‑8] talade Herren (Jahve) till Josua, Nuns son, Moses tjänare [öster om Jordanfloden på Moabs ökenslätter, se 4 Mos 33:48‑50]. ["Och det skedde att efter" lyder den ordagranna inledningen till Josua bok och det är en övergång från föregående boks sista kapitel där speciellt Moses död beskrivs, se 5 Mos 34. Första gången Josua nämns är när Mose utser honom att leda striden mot amalekiterna, se 2 Mos 17:8‑13. Josua var också en av de tolv spejarna och Mose gav honom ett nytt namn, se 4 Mos 13:2‑4, 9, 17. Han hade varit Moses tjänare alltifrån sin ungdom, se 2 Mos 24:13; 33:11; 4 Mos 11:28 och utses också till Moses efterträdare, se 4 Mos 27:18‑23.
    Det var 38 år sedan Josua och Kaleb hade bespejat landet från Kadesh-Barnea, se 5 Mos 2:14. Då var Kaleb 40 år, se Jos 14:7. Josua var troligtvis i samma ålder eller yngre (men över 20 år, se 4 Mos 32:11‑13) vilket gör att han nu är 60-78 år. Josua dör 110 år gammal, se Jos 24:29.]
Han [Herren] sade [till Josua]:
att ni ska rädda livet på min far och mor, mina bröder, systrar och alla som tillhör dem så de inte behöver dö."
Och han ska bo i den staden till dess att han kan stå till svars inför församlingen, till dess den som då är överstepräst är död. Sedan kan mandråparen återvända och komma tillbaka till sin egen stad och till sitt eget hus, till staden varifrån han flydde.
Och det hände efter Josuas död att Israels söner frågade Herren (Jahve) och sade: "Vem ska gå upp åt (vem ska leda) oss mot kananeerna för att strida mot dem?"
Där du dör, där [på den platsen, i landet Israel] vill också jag dö
och där vill jag bli begraven. Låt Herren (Jahve) göra likadant [straffa mig hårt] och även mer,
om något annat än döden skulle skilja mig från dig." [Vi har hört Rut och Orpas unisona röst i vers 10, men nu för första gången talar Rut själv. Dessa ord är några av de mest välkända uttalandena i GT. De beskriver hennes mod, omsorg och trofasta kärlek på ett vackert och poetiskt sätt. Hennes svar består av tre huvuddelar: en vädjan till Noomi att inte övertala henne att ändra sig, en trefaldig kungörelse om hennes löfte till Noomi och en avslutande ed där hon kallar Gud som vittne. Strukturellt består stycket av fem tvåparsrader som formar en kiasm. Vers 16a och 17b ramar in stycket. Båda satserna sker inför ett vittne, den första inför Noomi och den sista inför Gud. I nästa steg balanseras vers 16b med 17a. Här formars en motsats mellan liv och död; där Noomi bor och lever, där vill också Rut bo och leva; och där Noomi dör, där vill också Rut dö och bli begraven. Den centrala versen, och kiasmens höjdpunkt finns i vers 16c; Israels Gud ska också bli Ruts Gud!]
Boas svarade henne: "Man har berättat för mig om allt du gjort för din svärmor [Noomi] sedan din make [Mahlon, se Rut 4:10] dog – hur du har lämnat dina föräldrar och ditt hemland och begett dig till ett folk som du inte kände förut.
De sände därför efter och samlade ihop filistéernas ledare och de sade: "Sänd bort Israels Guds (Elohims) ark och låt den gå tillbaka till sin plats, så att den inte slaktar oss och vårt folk," för en dödlig pest rådde över hela staden, Guds (Elohims) hand var mycket tung där.
Och Samuel sade: "För hit till mig Agag, amalekiternas kung."
    Och Agag kom till honom i kedjor. Och Agag sade: "Sannerligen dödens obevekliga bitterhet."
Och Samuel såg aldrig Saul igen till den dag han dog, för Samuel sörjde (hebr. aval) över Saul. Och Herren (Jahve) ångrade (sörj-tröstade – hebr. nicham) att han gjort Saul till kung över Israel. [Se kommentar i vers 11.]
Och David gav sin ed igen och sade: "Din far vet mycket väl att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon och han säger: Låt inte Jonatan veta detta, annars blir han sorgsen, och så sant Herren (Jahve) lever och som du själv (din själ) lever, det är bara ett steg mellan mig och döden."
För så länge Jishajs son lever på jorden ska du inte bli upprättad, inte ditt kungarike. Skicka nu efter och hämta honom för han förtjänar döden." [Saul förstår att Jonatan har varit mer lojal mot David än honom, se 1 Sam 19:2.]
Detta är inte en god sak som du har gjort. Herren (Jahve) lever, du förtjänar att dö eftersom du inte vakade över din herre, Herrens (Jahves) smorde. Och se nu var kungens spjut är, och vattenkruset som stod vid hans huvud."
Och det skedde efter Sauls död, när David hade återvänt från slakten på amalekiterna och David hade vistats två dagar i Tsiklag,
Saul och Jonatan,
    de älskade, och sköna i deras liv,
    också i deras död var de inte åtskilda,
de var snabbare än örnarna,
    de var starkare än lejonen.
Och Michal, Sauls dotter, fick inga barn till sin dödsdag.
David exploderade i ilska över hur den rike mannen betett sig. Han sade till Natan: "Så sant Herren lever, den mannen som gjorde detta förtjänar att dö.

Dödens rep omslöt mig,
    Belials flod (de ondskefulla kaotiska, sataniska) strömmarna (det forsande vattnet) förskräckte (angrep) mig [ville dränka mig].
Sheols (underjordens) rep virades (snärjdes) runt mig,
    dödens fällor konfronterade mig (snaror kastades mot mig). [Vers 5‑6 formar en väl strukturerad kiasm med fyra uttryck för döden och fyra verb för hur den omslöt, förskräckte, virade och konfronterade David, se Ps 18:5‑6.]
Och Moav gjorde uppror mot Israel efter Achavs död.
Och han gick vidare till vattenkällan och kastade saltet i den och sade: "Så säger Herren (Jahve): Jag har botat detta vatten, från och med nu ska det inte vara mer död eller missväxt." [Här upprepar sig samma under som Mose fick göra med en träbit i Mara, där Herren uppenbarar sig som Herren läkaren. Se 2 Mos 15:22 – 27. Båda gångerna botar Herren det sjuka vattnet, men han gör det på lite olika sätt.]
Den som inte följer din Guds påbud och kungens påbud ska omgående (noggrant) dömas, antingen till döden eller till förvisning, indragning av egendom eller fängelse."
Han stöttade Hadassa – dvs. Ester – sin farbrors dotter, för hon hade varken far eller mor. Och den unga kvinnan var vacker med fina former och behaglig att se på. När hennes far och mor dött, hade Mordochaj tagit (adopterat) henne som sin egen dotter. [Esters judiska namn var Hadassa som betyder "Myrten". Det är en växt som förknippas med bröllop och är ännu en av bokens dolda profetiska budskap – redan i hennes namn anas att hon ska bli brud. Hennes persiska namn Ester, som betyder "stjärna", kommer från samma rot som den babyloniske kärleksgudinnan Ishtars namn. Ester var kusin till Mordochaj.]
Abaddon (avgrunden, förgörelsens plats, se Ords 27:20; Job 26:6; Upp 9:11) och döden …
Har dödens (dödsrikets) portar öppnats (avslöjats) för dig,
    har du sett portarna till det djupaste mörkret (dödsskuggans portar)? [Job 10:21; Job 26:6]
För de döda tänker inte på dig [hebr. zecher – kan inte åberopa ditt namn, se Ps 30:5; 97:12].
    Vem i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats) tackar (prisar) dig?
gör sina dödliga vapen redo
    och gör sina pilar till flammande pilar [som användes vid belägring och sköts in mot den befästa staden]. [Vers 13‑14 har bara "han" som subjekt i den hebreiska texten. Närmaste subjekt är "den som inte vill omvända sig" i vers 13. Det blir då också en parallell till vers 16 där den människa som inte vill omvända sig gräver sin egen grop; på samma sätt vässar och riktar han här sina vapen mot sig själv och sin egen undergång. En annan tolkning är att det andra "han" i vers 13 är Gud som förbereder domen, se vers 12. Ordet för "känner ilska" i vers 12 är hebr. zaar, det är enda gången det används i Psaltaren och beskriver Guds vrede över orättfärdighet, men används även om att förbanna och tala emot något, se 4 Mos 23:7‑8.]
Visa mig nåd (oförtjänt kärlek; favör), Herre (Jahve). Se hur jag plågas av dem som hatar mig!
    Lyft bort mig från dödens portar;
Se på mig (överväg, tänk på mig),
    svara mig Herre min Gud (Jahve Elohim),
ge ljus åt mina ögon,
    annars somnar jag in i dödens sömn.

Dödens rep slöt sig om mig,
    fördärvets [laglöshetens sataniska] strömmar (forsande vatten) förskräckte mig [ville dränka mig].
Sheols (underjordens) rep virade (snodde) sig runt mig,
    dödens snaror mötte mig (dödsfällorna kastade sig mot mig). [Vers 5‑6 beskriver bakgrunden och formar en väl strukturerad kiasm med fyra uttryck för döden och fyra verb för hur den drabbade David. Döden personifieras i ett rytande hav med stormande vågor och farliga strömmar. Rep och snaror trasslar in sitt offer och drar ner det i djupen. Havet är ofta en symbol för folk och nationer i kaos och uppror, se Ps 46:4; Upp 13:1; 17:15. Fördärvet i vers 5 är det hebreiska ordet belial som också beskriver undergång. I Qumranskrifterna framställs Belial i form av en person som är Guds fiende och som lockar till avfall. Paulus använder ordet i den betydelsen när han retoriskt frågar vilken samhörighet Jesus kan ha med Beliar, se 2 Kor 6:15. Den arameiska översättningen tolkar ordet som "utan ok", och då är betydelsen att man lämnat Guds undervisning och lever i laglöshet.]
Min styrka har torkat upp som en lerskärva,
    min tunga fastnar i gommen.
Du har fört mig till dödens stoft (jag är döende).
för att rädda (rycka bort) dem från döden,
    och hålla dem vid liv (upprätthålla/bevara dem) under [tider av] hungersnöd.
Som en fårhjord (flock med småboskap) är de på väg mot Sheol (graven, underjorden – de dödas plats),
    med döden som deras herde.
De rättfärdiga ska regera över dem när på morgonen [när upprättelsens dag gryr, när Gud griper in];
    deras gestalt (form) tynar bort i Sheol (dödsriket),
    långt bort från deras höga boning [deras imponerande stora hus].
för när han dör kan han inte ta någonting med sig,
    hans härlighet följer inte efter honom ner.
Mitt hjärta vrider sig i mig
    och dödens terror har övermannat mig.
För du har räddat (ryckt bort) mitt liv (min själ – hebr. nefesh) från döden,
    Ja, du har hindrat mina fötter från att falla (bli omkullknuffade)?
    [Ordet för "snava" är "daha" som betyder omkullknuffad. Syftar inte på att snava, utan att fiender försöker fälla.]
Jag kan vandra inför Gud
    i de levandes ljus.
Vår Gud (El) är en Gud (El) som befriar (frälser),
    hos Herrarnas Herre (Jahve Adonai, den högste allsmäktige Guden, som trots sin storhet ändå är närvarande bland sitt folk)
    finns befrielse (räddning) från döden.
För de lider inga kval när de dör (de slipper hinder och plågor fram till sin död)
    och deras kropp är välmående (deras hull ser välnärt, fett och fylligt ut).
Han banade en väg för sin vrede.
Han sparade inte deras själ från döden
    utan gav deras liv till pesten (farsoten).
Vilken stridsman (en man i sin bästa ålder) är han som lever och inte ska se döden,
    som ska befria sin själ från Sheols (gravens, underjordens) makt?Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
De tappade aptiten för all mat,
    och drogs nära dödens portar.
Dödens band omslöt mig mer och mer,
    Sheols (underjordens, dödens) ångest hade mig i sitt grepp.
Jag stod inför nöd (enorma problem) och stor sorg,
Du har räddat min själ från döden,
    mitt öga från tårar,
    min fot från fall.
Dyrbart i Herrens (Jahves) ögon
    är hans benådades död.
Herren (Jah) prövade mig hårt,
    men han överlämnade mig inte till döden.
Hennes hus (familj) sjunker ner till döden,
    hennes vägar (spår) leder till skuggorna (de dödas andar – hebr. rafaim).
Hennes fötter leder till döden,
    hennes steg går raka vägen till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats).
Hennes hus är vägen till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats),
    den leder (mer och mer okontrollerat) ner mot dödens salar (kammare).
Men den som undviker (syndar mot) mig skadar sin egen själ,
    alla som hatar (avvisar) mig älskar döden."
Välstånd (skatter, rikedom) som införskaffats på ett orättfärdigt sätt ger ingen behållning (nytta, gagn),
    men rättfärdighet (i både andliga och moraliska frågor) räddar från undergång (död).
Rikedomar hjälper inte (är ingen säkerhet) på vredens (domens) dag,
    men rättfärdighet räddar (rycker bort; lyfter dig) från döden.
När en skyldig (kriminell) människa dör, går hans hopp [för framtiden] om intet,
    det onda han hoppades på blir det inget av.
Sann rättfärdighet leder till liv,
    men den som ständigt strävar (söker) efter ondska jagar den till sin egen död (den leder till döden).
På rättfärdighetens stig (välkända, upptrampade gångväg) finns liv,
    och på den vägen finns ingen död utan evigt liv.
En vis människas undervisning (hebr. Torah) är en källa av liv
    som gör det möjligt att undvika dödens fällor.
Det finns en väg som verkar rätt för en människa,
    men till slut kan den leda till döden [Ords 16:25].
Att frukta (vörda, respektera, ära) Herren (Jahve) är en källa till liv,
    den gör att dödliga fällor kan undvikas.
Den ogudaktige trycks ned (drivs i väg) på grund av sin egen ondska,
    men den rättfärdige har hopp och är frimodig ända in i döden.
Kungens vrede är en dödens budbärare,
    men en vis man lugnar (stillar) den.
Det finns en väg som ser ut att vara rätt (ligger rakt fram utan hinder) för en människa,
    men den leder till döden [Ords 14:12].
Tungan har makt över död och liv,
    de som älskar [att bruka] den får [också] äta dess frukt. [Vers 20 och 21 hör ihop. Frukt talar om konsekvenser, se Matt 7:17. Med tungan formar vi vårt tal och vår bekännelse,, se Ords 15:3‑4; Matt 12:35; Rom 10:9; Jak 3:2‑12.]
Rikedom införskaffad genom lögn (en ljugande tunga, omoraliska metoder) är som ånga
    
    [som snabbt avdunstar och försvinner] och drivs hit och dit [av vinden],
    den som söker sådan rikedom söker döden.
Rädda (ryck bort) dem som släpas i väg mot döden,
    undsätt dem som förs bort till slakten.
Som en galning (vettvilling) som skjuter (slänger, kastar)
    brinnande pilar och bringar död,
För det som drabbar människans söner, drabbar vilddjuren. En sak drabbar dem – som den ene dör så dör den andre, alla har en ande (alternativ översättning: de andas alla). I detta har människan ingen fördel framför vilddjuret, för allt är fåfängt (tomhet; helt meningslöst). [Hebreiskan har helt andra uttryckssätt än vårt språk. Men det som ligger i denna mening är att allt som andas har en ande och så länge som vi andas lever vi, när vi slutar andas dör vi. I detta avseende finns det ingen skillnad på människor och djur. Annars skiljer bibeln noga på djur och människor, för det är enbart människan som är skapad till Guds avbild. I detta är människan unik och har inget samröre med djuren.]
Ett gott namn är bättre än god (dyrbar) olja,
    och dagen att dö bättre än dagen att födas.
Och jag fann kvinnan bittrare än döden,
    vars hjärta är snaror och nät och hennes händer som snören.
Den som behagar Gud (Elohim) ska fly från henne,
    men syndaren fångas av henne.
Det finns ingen människa som har makt över vinden så att han kan hålla kvar (hålla fast, styra) vinden,
    inte heller har han makt över dödsdagen,
och det finns ingen ansvarsfrihet i krig,
    inte heller ska ondska befria honom från det som är honom givet.
Döda flugor gör parfymerarens salvor stinkande och ruttna,
    på samma sätt gör lite dårskap att vishet och ära övervinns (fördärvas, får stå tillbaka).
[Bruden till sin älskade:]
Sätt mig som en signetring (ett sigill) över ditt hjärta,
    som en signetring på din arm. [En signetring användes för att plombera dokument. Det var det värdefullaste föremålet och ägaren hade den ständigt runt sin hals eller arm.] För kärleken är stark som döden,
    passionen (svartsjuka kärleken) är lika omedgörlig (hård, grym) som Sheol (graven underjorden, de dödas plats) [Sheol kommer från hebr, shaal – fråga efter].
Dess lågor är som eldslågor,
    det är en våldsam eldsflamma.
[Kung Ussia var en god kung i det stora hela och gjorde mycket bra, se 2 Krön 27:2. Dock slutade hans liv i förödmjukelse. Han överskred den gräns som Gud hade satt upp att ingen kung också skulle vara präst – detta skulle inte ske förrän Messias kommer som både var kung och präst. Han blev leprasjuk de sista åren, se 2 Krön 26:20. Profeten Jesaja hade all anledning att vara missmodig och desillusionerad vid kung Ussias död. Dock finns det en högre tron än den mänskliga tronen!] Det år kung Ussia dog [ca 740 f.Kr.] såg jag [i en vision] Herren sitta högt och upphöjd på en tron, och släpet av hans mantel uppfyllde templet.
Det år då kung Ahas dog [omkring 715 f.Kr.] kom detta budskap (profetord, denna börda):
Han ska uppsluka (utplåna; har uppslukat) döden för evigt! [När Paulus citerar detta stycke i 1 Kor 15:54 använder han Septuaginta – den grekiska översättningen av Gamla testamentet. Det hebreiska ordet netsach kan också översättas "i seger".] Och Herren Gud (Adonai Jahve) ska torka (torkar/har torkat) bort tårarna
    från alla ansikten [Upp 7:17; 21:4];
ja, han ska ta bort (han gör/har gjort helt slut på) sitt folks förnedring (skam, vanära, hån, förakt)
    från hela jorden
– för Herren (Jahve) har talat.
För ni har sagt: "Vi har skurit förbund med döden,
    och med Sheol (underjorden, de dödas plats) har vi en överenskommelse,
när det gisslande gisslet drar förbi
    ska det inte drabba oss
för vi har gjort lögnen till vår tillflykt
    och i falskheten har vi vårt gömställe."
Och ditt förbund med döden ska göras om intet,
    och din överenskommelse med Sheol (underjorden, de dödas plats) ska inte bestå,
    när det gisslande gisslet drar förbi ska du bli nedtrampad av det.
För Sheol (underjorden, de dödas plats) kan inte prisa dig,
    döden kan inte hylla dig,
de som går ner i djupet
    kan inte hoppas på din sanning.
Hans grav var tänkt bland de ogudaktiga [tillsammans med kriminella, se Matt 27:38],
    men bland de rika i sin död [plural] [begraven i en rik mans grav, se Matt 27:57, 60],
eftersom han inte hade begått något orätt
    och inget svek fanns i hans mun (han inte talat någon lögn) [1 Pet 2:22]. [Ordet död är plural (ordagrant "i hans dödar")! Pluralformen är ett grammatiskt grepp som markerar att något som är uppenbart singular är extra viktigt, ibland även stort eller mycket, men framförallt oundvikligt. Det saknas alternativ, det går inte att kompromissa eller göra på något annat sätt. Jesus var tvungen att dö för att kunna återlösa oss – det finns inget annat alternativ. Hebreiskan har också flera bottnar, eftersom "död" står i plural blir det samtidigt många dödar, jmf 1 Mos 2:17. Det blir ett profetiskt budskap om att Jesus dör för många – oss alla, hela mänskligheten, varje enskild individ eftersom han tar på sig många dödar när han dör. Ordet begränsas inte av något antal, därför är det oändligt många dödar vilket betyder att ingen lämnas utanför. Med andra ord tar Jesus här all död som finns och besegrar den!]
Därför ska jag ge honom hans andel bland de mäktiga (som en kung) [i Gudsriket],
    och han ska få vara med och dela bytet med de mäktiga –
för han var beredd att dö,
    och blev räknad som en syndare (kriminell, brottsling),
när han bar (lyfte upp) mångas synd (skuld, straff),
    och medlade för överträdarna (bad för syndarna) [Luk 23:34].
Se, Herre (Jahve), för jag är i ångest,
    mitt inre står i brand.
Min mage (mina tarmar) vänder sig inom mig (bubblar, kokar)
    för jag har gjort oförlåtligt uppror mot dig.
Ute [på gatan] härjar svärdet,
    i huset (hemma) är det som döden.
    [Det spelar ingen roll om jag är ute eller inne, döden finns överallt.] [Den tjugonde hebreiska bokstaven är: ר – Resh: Tecknet avbildar ett huvud från sidan och symboliserar förmågan att se. Ordet "Se" börjar med denna bokstav och förstärker vädjan till Gud att se den svåra situationen. Nu har ångesten kommit som en känslomässig reaktion på insikten om det enorma misstag vi gjort. Ordet för uppror mara upprepas två gånger efter varandra och översätts "oförlåtligt uppror". Upprepandet är hebreiskans sätt att förstärka och påpeka att här är det mer än bara ett enkelt uppror.]
Jag har ingen glädje i någons död, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahve), så vänd om och lev!
Du ska dö den oomskurnes död
    i främlingars hand
för jag har talat förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahve).
till dess det blir slut på alla träd vid vattnen som upphöjer sig själva i sin resning, och de inte längre placerar sina toppar bland de tjocka stammarna och deras mäktiga inte står upp på sina höjder, alla som dricker vatten, för de är alla utlämnade till döden, till de nedersta delarna av jorden mitt bland människors söner med dem som går ner i avgrunden.
Svara dem: "Så sant jag lever, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahve), jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död, utan föredrar att den ogudaktige vänder om från sin väg och lever. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Varför skulle ni välja att dö [när ni kan få leva], ni av Israels hus?"
Ska jag frige dem mot lösen från Sheols (underjordens, gravens) hand?
    Ska jag återlösa dem från döden?
Död, var är din plågor (förgörelser)?
    Dödsriket (Sheol), var är din udd (gadd)? [1 Kor 15:55] Ånger är dolt från mina ögon.
Så ta i stället mitt liv, Herre, för jag vill hellre dö än leva." [Kanske var Jona rädd för att assyrierna skulle hota Israel igen som de gjort tidigare, se 2 Kung 18:19.]
När solen gått upp hade Gud (Elohim) förberett en glödhet östanvind. Solen stekte Jona på huvudet så han var nära att svimma. Då önskade han sig döden och sade: "Det är bättre för mig att dö än att leva." [I dessa verser nämns det lilla trädet, masken, solen och östanvinden. Gemensamt är att det var Gud som sänt dem, på samma sätt som han tidigare hade sänt stormen och fisken, se Jona 1:4; 2:1.]
Då frågade Gud honom: "Är det rätt av dig (mår du bra av) att bli så upprörd över att det lilla trädet dog?"
    Jona svarade: "Jag har all rätt att vara arg (arg till döden)!"
Dessutom är vinet en förrädisk bekantskap,
    den stolta människan består inte. [Ords 20:1] Han som har stora önskningar är som Sheol (underjorden, de dödas plats),
    ja i likhet med döden blir han aldrig tillfredsställd
utan samlar till sig länder
    och samlar åt sig folk på hög. [Det ordspråksliknande uttrycket om vin är lite oväntad just här, samtidigt väldigt passande och kopplas ofta till arrogans, begär och social orättvisa genom hela Bibeln, se 1 Sam 30:16; Ords 31:4‑7; Jes 5:11‑12, 22‑23; Amos 6:6. Babylonierna blev också själva störtade under en vild fest där alkoholen flödade, se Dan 5. Den här typen av fylleri har bekräftats att den karaktäriserade babylonierna.]



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.