4191 – מוּת (mot)


Typ:
Hebreiska: מוּת (mot)
Ursprung: a primitive root
Användning: 840 ggr i GT

Engelsk översättning

to die
[idiom] at all, [idiom] crying, (be) dead (body, man, one), (put to, worthy of) death, destroy(-er),

Engelsk beskrivning

1) to die, kill, have one executed
1a)(Qal)
1a1) to die
1a2) to die (as penalty), be put to death
1a3) to die, perish (of a nation)
1a4) to die prematurely (by neglect of wise moral conduct)
1b) (Polel) to kill, put to death, dispatch
1c) (Hiphil) to kill, put to death
1d) (Hophal)
1d1) to be killed, be put to death
1d1a) to die prematurely


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (840 st)


men ät inte av kunskapens träd på gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande),
för den dag du äter av det ska du med all säkerhet döden dö (döende ska du dö). [I vers 16 finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att "leva livet levande". I vers 17 finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd (vers 9) finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även 5 Mos 30:15, 19. I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det "ätande ska du äta" och "döende ska du dö". Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta, men även det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jmf Matt 6:11; Joh 4:32. Även döden har en andlig och fysisk aspekt. Den dagen då Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig, se Rom 8:20.]
men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni." [Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd utom ett träd, se 1 Mos 2:16‑17. Eva lägger till att de inte ens får röra trädet. Den död som talas om här är en andlig död – kontakten med Gud bryts. Denna andliga död får även konsekvenser för den fysiska kroppen som blir dödlig. I 1 Mos 2:17 står det ordagrant "döende ska du dö" vilket indikerar att om de äter av den förbjudna frukten påbörjas döden som är en process.]
Då sade ormen till kvinnan: "Inte ska ni dö,
Alla hans levnadsdagar blev 930 år,
    sedan dog han.
Sets alla dagar (hela hans livslängd) blev 912 år,
    sedan dog han.
Enåshs alla dagar (hela hans livslängd) var 905 år,
    sedan dog han.
Kenans alla dagar (hela hans livslängd) var 910 år,
    sedan dog han.
Mahalalels alla dagar (hela hans livslängd) var 890 år,
    sedan dog han.
Jareds alla dagar (hela hans livslängd) var 962 år,
    sedan dog han.
Metoshelachs alla dagar (hela hans livslängd) var 969 år,
    sedan dog han. [Hans ålder är den högsta som finns angiven i Bibeln. Han var med och såg hur arken byggdes och dog samma år som floden kom. Det vet vi eftersom Noa var 600 år då floden kom, se 1 Mos 7:11. Metoshelach fick Lemech då han var 187 år. Ytterligare 182 år senare föddes Noa, se 1 Mos 5:25‑29. Summan av 187 + 182 + 600 är 969.]
Lemechs alla dagar (hela hans livslängd) var 777 år,
    sedan dog han.
Allt på landytan som hade livsande i sin näsa dog.
Alla dagar som Noa levde var 950 år, sedan dog han.
Haran dog framför sin far Terachs ansikte i landet där han föddes, i Ur i Kaldéen.
Alla dagar som Terach levde var 205 år, sedan dog Terach i Haran.
Må det vara fjärran ifrån dig att göra så och slå de rättfärdiga tillsammans med de onda, så att de rättfärdiga behandlas som de onda. Låt det vara fjärran från dig! Ska inte domaren över hela jorden vara rättvis?" [Här tilltalar Abraham Gud som hela jordens domare.]
se till att din tjänare har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, och du har visat stor nåd (omsorgsfull kärlek) mot mig genom att du har räddat mitt liv. Jag kan inte [hinner inte] fly till bergen för att inte ondskan ska komma ikapp mig och jag dör. [Lot förhandlar med huvudängeln på liknande sätt som Abraham med sina gäster, se 1 Mos 18:22‑33. Han önskar fly till den lilla staden Tsoar. Här finns det hebreiska ordet chesed för första gången i GT. Det betyder nåd, omsorgsfull kärlek och trofasthet. Även ordet chen för nåd används här men det beskrivs ingående i 1 Mos 6:8. Chesed är det vanligaste ordet för nåd i GT. Det förekommer 241 gånger. Totalt finns det fem olika rötter som betyder nåd fast på lite olika sätt i hebreiskan. Chesed är den typen av nåd som beskriver en omsorgsfull kärlek och även trofasthet. Det är nåden som bryr sig om på ett praktiskt sätt, driven av äkta kärlek som håller över tid. Chesed är en nåd som aldrig sviker.]
Men Gud (Elohim) kom till Avimelech i en dröm på natten och sade till honom: "Se, du ska dö på grund av kvinnan som du har tagit, för hon är en annan mans hustru."
Återbörda nu mannens hustru för han är en profet och han ska be för dig så att du ska leva, och om du inte återbördar henne ska du veta att du med säkerhet ska dö, du och allt som hör till dig.
Sara dog i Kirjat Arba, det är Hebron i Kanaans land, och Abraham kom för att sörja Sara och gråta över henne.
Abraham reste sig upp framför sin döda och talade till Chets söner och sade:
"Jag är en främling och en besökare bland er, ge mig en bit mark som begravningsplats hos er, så att jag kan begrava min döda i min närhet."
"Lyssna min herre, du är en mäktig furste ibland oss, välj bland våra gravar och begrav din döda, ingen av oss ska undanhålla dig sin grav, utan du ska kunna begrava din döda."
Han talade med dem och sade: "Om det är er önskan att jag ska få begrava min döda i min närhet, så lyssna på mig och bönfall för min räkning inför Efron, Tsoars son,
"Nej min herre, lyssna på mig, fältet ger jag dig och grottan som finns där. Jag ger det till dig inför sönerna av mitt folk (som vittnen) ger jag det till dig. Begrav din döda."
Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sade: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där."
"Min herre, lyssna på mig, en bit land värt 400 shekel silver, vad är det mellan oss? Begrav därför din döda."
Abraham drog sitt sista andetag och dog i en god, hög ålder, gammal och tillfredsställd. Sedan samlades han till sitt folk.
Detta är åren för Ismaels liv, 137 år. Han drog sitt sista andetag och dog och samlades till sitt folk. [1 Mos 25:8]
Esau sade. "Se jag är vid dödens rand, vad har jag för vinning av dagen för mitt förbund (min förstfödslorätt)?"
Avimelech kallade på Isak och sade: "Se, hon är verkligen din hustru, hur kunde du säga att hon är min syster?"
    Isak svarade honom: "Eftersom jag sade för mig själv, annars dör jag för hennes skull."
Avimelech befallde allt folket och sade: "Han som rör denna man eller hans hustru ska sannerligen döden dö."
De [Josefs bröder] såg honom på långt håll [över de flacka gräsfälten – och även hans mantel måste ha utmärkt Josef] och innan han kom nära dem smidde de [onda] planer mot honom och bestämde sig för att döda honom.
Men Er, Judas förstfödde, var ond i Herrens (Jahves) ögon och Herren (Jahve) dödade honom.
Detta som han gjorde var ont i Herrens (Jahves) ögon och han dödade honom också. [Här ser vi bibelns första exempel på leviratäktenskap, se 5 Mos 25:5‑10: Rut 2:20; 4:7‑12; Matt 22:24.]
Efter detta sade Juda till sin svärdotter Tamar: "Förbli en änka i din fars hus till dess min son Shela har vuxit upp." Han sade (tänkte för sig själv) annars dör han också, som sina bröder. Och Tamar gick iväg och bodde i sin fars hus.
Efter en tid (många dagar) dog Shoas dotter, Judas hustru. Juda blev tröstad och gick upp till sina fårskötare i Timna, han och hans vän adullamiten Chira.
Han sade: "Se, jag har hört att det finns säd i Egypten. Gå ner dit och köp därifrån åt oss, så att vi kan leva och inte dö [av hungersnöd]."
och ta med er yngsta bror till mig, så ska era ord bli prövade och ni ska inte dö." De gjorde så. [Simon, den näst äldste sonen, lämnas kvar i Egypten, se vers 36.]
Ruben talade till sin far och sade: "Du ska dräpa mina två söner om jag inte för honom tillbaka till dig. Ge honom i min hand och jag ska föra tillbaka honom till dig." [Ruben hade fyra söner, så hebreiskan antyder "två av mina söner".]
Jakob svarade: "Min son [Benjamin] ska inte gå ner med dig, för hans bror är död och han är den ende som är kvar, om något ont drabbar honom på vägen som ni går, då störtar ni ner mina gråa hår med sorg i graven (döden, hebr. Sheol)." [Josef och Benjamin är Rakels enda söner som hon födde åt Jakob. Eftersom Rakel var hans första kärlek, se 1 Mos 29:18, är dessa två söner extra viktiga för honom. Hon dog dessutom i barnsäng när Benjamin föddes.]
Juda sade till sin far Israel: "Sänd gossen [Benjamin] med mig så ska vi stå upp och gå, så att vi får leva och inte dö, både vi och du och även våra små.
Hos den av dina tjänare som den blir funnen, låt honom dö, och vi ska bli vår herres slavar."
Vi svarade min herre: 'Vi har en far som nu är gammal, och han har en son som han fått på gamla dagar. Pojkens bror är död. Därför är han ensam kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.'
Vi sade till min herre: 'Ynglingen kan inte lämna sin far, för om han lämnar sin far kan hans far dö.'
då kommer det bli hans död, om han ser att inte ynglingen är med. Din tjänare [jag Juda] kommer att dra ner de gråa håren på din tjänare, vår far [Jakob], med sorg till graven.
Israel sade: "Det är nog. Josef min son lever fortfarande. Jag vill gå och se honom innan jag dör."
Juda söner:
    Er och Onan (Ånan) och Shela och Perets och Zerach,
    
    men Er och Onan dog i Kanaans land.
    Perets sönder var Hesron (Chetsron) och Chamol.
Israel sade till Josef: "Nu kan jag dö när jag har sett ditt ansikte och att du är vid liv."
När pengarna var spenderade i Egyptens land och i Kanaans land, kom alla egyptier till Josef och sade: "Ge oss bröd, för varför skulle vi dö i din åsyn? För alla våra pengar är slut."
Varför skulle vi dö inför dina ögon, både vi och vår mark? Köp oss och vår mark för bröd, och vi och vår mark ska vara faraos slavar. Ge oss bröd så att vi kan leva och inte dö och så att marken inte blir ödelagd."
Tiden närmade sig när Israel [Jakob] måste dö och han kallade på sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, lägg, jag ber dig, din hand under min höft och agera välvilligt och trofast med mig. Jag ber dig, begrav mig inte i Egypten.
För mig, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land på vägen, när det fortfarande var ett stycke kvar till Efrat. Jag begravde henne där på vägen till Efrat." Platsen heter idag Betlehem.
Israel sade till Josef: "Se, jag dör men Gud (Elohim) ska vara med dig och föra dig tillbaka till dina fäders land.
Min far tog en ed av mig och sade: "Se, jag ska snart dö. Du måste begrava mig i min grav som jag har grävt ut för mig själv i Kanaans land" Så, vänligen, låt mig nu gå upp och begrava min far och sedan återvända."
När Josefs bröder såg (började inse konsekvenserna av) att deras far [Jakob] var död, sade de: "Vad händer om Josef hatar oss (är bitter och långsint) och nu kommer att hämnas för allt ont vi gjort mot honom?"
Josef sade till sina bröder: "Jag dör men Gud (Elohim) ska säkert besöka er och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.
Så dog Josef, han blev 110 år. De balsamerade honom och lade honom i en kista i Egypten. [När israeliterna flera hundra år senare lämnar Egypten fullföljer Mose detta löfte, se 2 Mos 13:19, och Jakob blir begravd i Shechem, se Jos 24:32.
    Berättelsen om Josef slutar med att israeliterna kommer till Egypten. I många generationer kommer de leva där, men också veta att deras framtid är i ett annat land, ett löftesland som de flesta av dem inte sett.]
[Tiden gick och] Josef dog, och det gjorde även hans bröder. Snart var hela den [första] generationen [som kom till Egypten] borta.
Han sade: "När ni hjälper de hebreiska kvinnorna vid förlossningen ska ni se efter om det är en pojke eller flicka. Är det en pojke så döda honom, är det en flicka så låt henne leva."
Många år senare dog Egyptens kung [som var ute efter Mose liv]. Israeliterna fortsatte att sucka på grund av sitt slaveri. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud.
Herren sade till Mose medan han var i Midjan: "Gå tillbaka till Egypten. [Jag försäkrar dig:] Alla de män som var ute efter att ta ditt liv lever inte längre." [Mose var nu åttio år gammal. De som fyrtio år tidigare ville döda Mose var nu döda, se 2 Mos 2:15. Det kan vara Amenotep I och hans efterträdare Amenotep II, och i så fall är den nuvarande farao Amenotep III. En intressant detalj är att hans förstfödda son Tutankhamun dog bara 18-19 år gammal, vilket stämmer bra in på den tionde plågan i kapitel 12.]
Längs med vägen [mot Egypten] stannade de på en plats för att övernatta. [Ännu en antydan att Mose försenar sitt uppdrag.] Där kom Herren emot honom och det verkade som han ville döda honom [troligtvis den förstfödde sonen Gershom]. [Hebreiska texten har "honom". Av de fyra personerna där kan det syfta på Mose, hans förstfödde Gershom eller Elieser, se 2 Mos 18:2.]
Fisken som är i floden ska dö och floden ska bli stinkande och egyptierna ska avsky att dricka flodens vatten.' "
Fiskarna som fanns i floden dog och floden stank (luktade och smakade) så illa att egyptierna inte kunde dricka vattnet. Blodet var överallt (i alla slags vatten) över hela Egyptens land. [Plågorna var riktade "mot alla gudar i Egypten", se 2 Mos 12:12. Egyptierna tillbad fler än 2 000 olika gudar. Eftersom Nilen med dess årliga översvämningar skapade de bördiga förutsättningarna var flera gudar kopplade till just Nilen. Den stora skaparguden Khnum var Nilens beskyddare. Hapi var Nilens ande och guden för flodens årliga översvämming. Han ansvarade för fiskarna, fåglarna och bördigheten i marken runt floden genom översvämningarna. Dessa båda gudar sågs som livets källa, Khnum gav livet och Hapi gav mat och vatten som är förutsättningen för att livet ska bestå. Osiris var underjordens gud och Nilen ansågs vara hans blodflöde.]
Herren (Jahve) gjorde i enlighet med Mose ord och grodorna dog från husen, från gårdarna och från fälten.
Men Herren (Jahve) ska göra åtskillnad på Israels boskap och Egyptens boskap så att ingenting ska dö som tillhör Israels söner (barn). [Här gör Gud på nytt skillnad mellan egyptierna och israeliterna, se även 2 Mos 8:22.]» ' " [Den egyptiska gudinnan Hathor var kungens amma, hon var också gudinna med ansvar för kärlek, fertilitet och kvinnor. Hon ansågs även vara den som rensade landet från dem som inte var rätt troende, hedningar i förhållande till den egyptiska gudavärlden. Detta är också en dom mot den religiösa hierarkin där kalvar, kor och oxar tillbads och var högt ansedda.]
Nästa dag utförde Herren (Jahve) denna gärning. All boskap [hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter, se vers 3] i Egypten dog, men inte ett enda boskap som tillhörde Israels söner (barn) dog.
När farao frågade hade inte ett enda djur som tillhörde Israels söner (barn) dött. Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lät inte folket gå.
Sänd ut detta ord (gör det känt i hela Egypten); Stalla in din boskap och allt som du har ute på fälten. Varje person eller djur som är kvar ute på fältet och inte tagits hem (till stallet) kommer att dö när haglet faller ner på dem.' "
Farao sa till honom: "Gå bort från mig. Akta dig själv från att komma inför mitt ansikte igen, för på den dagen (som du gör det) kommer du att dö."
och alla förstfödda i Egyptens land ska dö. Från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland tjänarinnorna vid kvarnen, tillsammans med allt förstfött bland boskapen. [I denna plåga är det farao själv som utmanas. Farao var en av de högsta gudarna i Egypten tillsammans med gudinnan Isis som var barnens beskyddare. När det står allt förstfött gäller det oavsett ålder. Det är alltså inte bara barn som dör utan också äldre personer som är förstfödda i sin familj.]
Då reste sig farao upp i natten, han och hans tjänare och alla egyptier och där var ett högt klagorop i Egypten, eftersom där inte fanns ett enda hus där ingen hade dött.
Nu uppmanade egyptierna folket ivrigt och enträget och skickade ut dem ur landet med hast, så fort de kunde, för de tänkte att annars dör vi allihop.
och de sade till Mose: "Är det för att det inte finns några gravar i Egypten du fört oss ut hit för att dö i öknen? Varför har du behandlat oss så illa och fört oss ut ur Egypten?
Var det inte det vi sade i Egypten? Vi sade: 'Lämna oss ifred så att vi kan vara slavar under egyptierna.' Det är bättre för oss att tjäna egyptierna som slavar än att dö i öknen."
På det sättet frälste (räddade) Herren (Jahve) Israel ur egyptiernas hand den dagen och Israel såg egyptierna döda på stranden.
Israeliterna sade till dem: "Om vi ändå hade fått dött för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger."
Men folket var så uttorkade och i desperat behov av vatten att de fortsatte att klaga på Mose och muttrade: "Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det för att vi, våra barn och vår boskap skulle dö av törst?"
Du ska sätta upp gränser för folket runtom och säga: "Var noggranna med att inte gå upp på berget eller beröra dess gräns. Den som rör berget ska med säkerhet dödas.
De sade till Mose: "Tala du till oss så ska vi lyssna, men låt inte Gud (Elohim) tala till oss för då ska vi dö.
Därför ska ni vistas vid ingången till mötestältet dag och natt sju dagar, och vakta (vaka över) det Herren (Jahve) förordnat, så att ni inte dör, för så har jag blivit befalld.
Och eld gick ut från Herren (Jahve) och slukade dem och de dog inför Herrens (Jahves) ansikte. [Den exakta överträdelsen är inte specificerad, men 2 Mos 30:9 förbjuder att offra främmande rökelse (hebr. ketoret zarah). Det rörde sig om rökelse som inte var förberedd på rätt sätt, se 2 Mos 30:34‑38. Ett annat förslag är att de offrade på fel tid, se 2 Mos 30:7‑8.]
Och Mose sade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner: "Täck inte av era huvuden och riv inte sönder era kläder, för att ni inte ska dö så att vreden kommer över hela folket, men låt era bröder, hela Israels hus begråta elden (som dödade Nadav och Aviho) som Herren (Jahve) tände.
Ni ska inte lämna mötestältets ingång, för att inte dö, för Herrens (Jahves) smörjelseolja är över er. Och de gjorde enligt Mose ord."
"Drick inte vin eller starka drycker, inte du eller dina söner med dig när ni går in i mötestältet för att inte dö. Det ska vara en förordning (ordagrant 'saker inristat') för evigt genom dina generationer,
    
Och om något djur som man kan äta av dör, ska den som rör dess kadaver vara oren till kvällen.
Så ska ni avskilja Israels söner från deras orenhet för att de inte ska dö i sin orenhet när de befläckar mitt Tabernakel bland dem.
[I detta kapitel beskrivs försoningsdagen (Jom Kippur; det bibliska namnet är Jom Hakippurim – ordagrant "Försoningarnas dag"), se 3 Mos 23:27‑28. Detta är den heligaste dagen och har kommit att kallas Joma – Dagen.] Herren (Jahve) talade till Mose efter att Arons två söner [Nadab och Abihu] dött, när de offrade framför Herrens ansikte och dog [3 Mos 10:1‑2],
och Herren (Jahve) sade till Mose: Tala till Aron din bror, att inte komma när som helst in till den heliga platsen innanför förhänget [2 Mos 25:17‑22], framför nådastolen som är ovanpå arken, så att han inte dör, för jag ska visa mig i molnet ovanpå nådastolen. [Nådastolen var arkens lock med en 1,25 m lång och 0,75 m bred utsmyckning i rent guld, se 2 Mos 25:17.]
Han ska placera rökelsen ovanpå elden framför Herrens ansikte, så att molnet av rökelse kan täcka nådastolen som är ovanpå vittnesbördet (arken), så att han inte dör.
Om en man har legat med en kvinna som är en annan mans slavinna
och sädesuttömning har skett, och hon inte har blivit friköpt eller frigiven, ska de straffas men inte dödas eftersom hon inte var fri.
Tala till Israels barn och säg till dem:

Avgudadyrkan – samhället ska straffa

Om någon av Israels barn eller av främlingarna som bor i Israel ger något av sina barn åt Molok, ska han straffas med döden. Folket i landet ska stena honom. [3 Mos 18:21; 2 Kung 3:27; Ps 106:38; Jer 32:35]
Om folket i landet ser mellan fingrarna med den mannen när han ger ett av sina barn åt Molok och inte dödar honom,
[Fem gånger används "blodskuld" som ordagrant är "hans/deras blod", se vers 9, 11, 12, 13, 16.] [Hedra dina föräldrar, se 3 Mos 19:3]
Varje man (hebr. ish ish – upprepningen av "man" betonar att det är ett generellt förbud) som förbannar sin far eller mor
    han ska straffas med döden. [2 Mos 20:12; 21:17]
Han har förbannat sin far och sin mor,
    han bär på blodskuld.
[Man + annan mans kvinna, se 3 Mos 18:20]
Om en man begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru,
    ska den som begår äktenskapsbrott med sin nästas hustru straffas med döden,
    både äktenskapsbrytaren och äktenskapsbryterskan.
[Son + faders hustru – incest, se 3 Mos 18:8]
Om en man ligger med en kvinna
    som är hans fars hustru så blottar han sin fars nakenhet.
De ska båda straffas med döden.
    De bär på blodskuld.
[Far + svärdotter – incest, se 3 Mos 18:17]
Om en man ligger med sin svärdotter,
    ska de båda straffas med döden.
De har begått en avskyvärd handling.
    De bär på blodskuld.
[Man + man, se 3 Mos 18:22]
Om en man ligger med en annan man (har sexuellt umgänge med honom)
    som en man ligger med en kvinna,
    gör de båda något avskyvärt!
De ska straffas med döden.
    De bär på blodskuld.
[Man + djur, se 3 Mos 18:23]
Om en man ligger med ett djur
    ska han straffas med döden,
    och djuret ska ni döda.
[Kvinna + djur, se 3 Mos 18:23]
Om en kvinna gör närmanden mot något djur för att ligga med det,
    ska du döda både kvinnan och djuret.
De ska straffas med döden.
    De bär på blodskuld.
Om en man ligger med sin farbrors hustru
    blottar han sin farbrors nakenhet.
De kommer att bära på missgärning,
    och de kommer att dö barnlösa.
När någon – man eller kvinna – befattar sig med andebesvärjelse eller förtroliga andar [demoner som förställer sig och talar för den döde], ska den personen straffas med döden. Han bär på blodskuld och ska stenas.
Han ska inte gå in till någon död kropp och inte orena sig själv för sin far eller för sin mor.
De ska hålla (vakta, skydda, bevara) mina sedvänjor, annars bär de synden för det och därför dör de om de vanhelgar. Jag är Herren (Jahve) som helgar dem.
Och han som hånar Herrens (Jahves) namn, han ska sannerligen bli dödad, och hela församlingen ska verkligen stena honom, både främlingen och han som är född i landet, när han hånar Herrens (Jahves) namn, ska han dödas.
Och den som dödar en mänsklig själ ska döden dö.
Och den som dödar ett djur, han ska återställa (ersätta) det och han som dödar en människa ska dödas.
Inget helgat som är helgat av människor ska återlösas, utan ska dödas.
När tabernaklet ska flyttas vidare ska leviterna ta ner det, och när tabernaklet ska sättas upp ska leviterna sätta upp det. Om någon man (som inte är levit) kommer nära (tabernaklet) ska han dö.
Och Nadav och Aviho dog framför Herren (Jahve) när de offrade främmande eld framför Herren (Jahve) i Sinais öken, och de hade inga söner. Och Elazar och Itamar tjänstgjorde i prästens ämbete i närvaro av sin far Aron.
Och du ska förordna Aron och hans söner så att de håller (sköter om, vaktar, skyddar) prästämbetet, och en vanlig människa som kommer nära ska dödas."
Och dessa som ska slå läger framför tabernaklet österut, framför mötestältet mot soluppgången, är Moses och Aron och hans söner, (de ska) hålla (sköta om, vakta, skydda) helgedomens angelägenheter och Israels söners angelägenheter, och en vanlig människa som kommer nära ska dödas.
Och när Aron och hans söner har avslutat övertäckandet av de heliga möblerna och alla de heliga redskapen, när lägret ska dra vidare, då ska Kehats söner komma och bära dem, men de ska inte vidröra de heliga föremålen, annars dör de. Dessa föremål är den börda som Kehats söner har i mötestältet. [De ska bära allting med stänger eller med ok.]
utan gör så här mot dem för att de ska leva och inte dö när de närmar sig de heligaste föremålen: Aron och hans söner ska gå in och förordna var och en av dem till hans arbete och till hans börda,
men de får inte gå in och se de heliga föremålen, annars dör de. [Syndiga människor kan inte se Guds härlighet. Kehatiterna får inte se de heliga föremålen, ens för ett ögonblick, utan att de måste vara helt täckta. De får alltså inte vara nyfikna och lyfta lite på täcket utan måste bära allting precis som det är när Aron och hans söner har gjort jobbet att täcka över allting.]
Så länge han är avskild (helgad) åt Herren (Jahve) ska han inte komma nära en död kropp. [Kan vara en symbol på synd, eftersom syndens lön är döden.]
Om någon människa dör plötsligt vid hans sida och han orenar sitt avskilda huvud, ska han raka sitt huvud samma dag som han renar sig, på den sjunde dagen ska han raka det. [Han blir oren i en vecka innan han kan börja om sitt nasirlöfte. Se vers 12.]
och folket talade mot Gud och Mose och sade: "Varför har du fört oss ut ur Egypten för att vi ska dö i öknen. Här finns varken vatten eller bröd att äta, och vi avskyr denna värdelösa manna."
Så Herren (Jahve) sände giftiga (brännande) ormar bland folket, som bet israeliterna så att många av dem dog.
De som dog genom hemsökelsen var 24 000. [Paulus refererar till denna händelse i 1 Kor 10:8. Där är antalet 23 000 eftersom Paulus refererar till den muntliga traditionen att 23 000 dog av plågan och 1 000 dödades på annat sätt.]
Och prästen Aron gick upp till berget Hor på Herrens (Jahves) befallning, och dog där, i det fyrtionde året efter att Israels söner kommit ut ur Egyptens land, i den femte månaden på den första dagen i månaden.
Och Aron var 123 år när han dog på berget Hor.
Och städerna ska vara en tillflykt för er från hämnden, så att mandråparen inte dör till dess han ställs framför församlingen för att dömas.
Men om han slår honom med ett järnföremål så att han dör, då är han en mördare, mördaren ska ni låta dö.
Och om han slår honom med en sten i sin hand och han dör, då är han en mördare, mördaren ska ni låta dö.
Om han slår honom med ett träredskap i sin hand, som en människa kan dö av och han dör, då är han en mördare, mördaren ska ni låta dö.
Blodshämnaren ska själv döda mördaren, när han möter honom ska han döda honom.
Och om han stöter till honom av hat, eller kastar något på honom när han ligger i bakhåll, så att han dör,
eller slår honom i fiendskap med sin hand så att han dör, då ska han som slog honom dödas, han är en mördare, och blodshämnaren ska döda mördaren, när han möter honom.
eller med en sten som en människa kan dö av, utan att se honom och kastar den på honom så att han dör, och han inte var hans fiende och inte heller ville skada honom,
Alla som dödar en själ (person), den mördaren ska dödas inför vittnenas mun, men ett vittne ska inte vittna mot någon själ så att han dör.
Ni ska inte ta någon lösen för en mördares liv, han är skyldig till döden, och ska bli dödad.
Så hände det när alla stridsdugliga män var förgjorda och döda från folkets mitt,
utan jag måste dö i detta land, jag får inte gå över Jordan, men ni får gå över och besätta det goda landet.
Om vi fortsätter att höra Herrens, vår Guds, röst kommer denna stora eld att förtära oss och vi kommer att dö! Varför ska vi låta det ske?
för att inte landet som du fört oss ut ur ska säga: 'Eftersom Herren (Jahve) inte kunde föra dem in i landet som han lovat dem och eftersom han hatade dem, har han fört dem ut för att slakta dem i öknen.'
Och Israels söner vandrade från Beerot-Benjaakan till Mosera, där Aron dog och där blev han begravd. Och hans son Elazar tjänstgjorde som präst i hans ställe.
Och profeten eller drömmaren som drömmer ska du döda eftersom han har talat perverst mot Herren din Gud (Jahve Elohim), som fört dig ut ur Egyptens land och befriat dig från slavhuset, för att få dig att gå åt sidan från vägen som Herren din Gud (Jahve Elohim) befallt dig att vandra på. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
utan du ska se till att verkligen döda honom, din hand ska vara först över honom för att döda honom och därefter folkets händer. [Stening var metoden som man dödade med och här beskrivs att den som hört vad som sagts i det fördolda ska vara den som kastar den första stenen.]
Och du ska stena honom med stenar så att han dör, eftersom han har försökt att locka bort dig från Herren din Gud (Jahve Elohim) som förde dig ut ur Egyptens land ut från slavhuset.
Ni är Herren er Guds (Jahve Elohims) söner, ni ska inte klippa er själva eller göra någon skallighet mellan era ögon för de döda, [I kulturerna runtomkring var det vanligt att man klippte av eller rakade sitt hår helt eller delvis för de döda.]
då ska du föra fram den mannen eller kvinnan, som har gjort denna onda sak till dina portar – den mannen eller kvinnan – och du ska stena dem med stenar så att de dör.
Utifrån (ordagrant över munnen) på två vittnen eller tre vittnen, ska den som ska dö dödas. Utifrån (ordagrant över munnen) ett vittne ska han inte dödas. [4 Mos 35:30]
Vittnets hand ska vara den första som dödar honom (som kastar den fösta stenen) och därefter hela folkets händer [som kastar så många stenar som krävs för att fullständigt döda]. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.

Nu kommer en sektion fram till och med kapitel 19 som handlar om Israels ledarskap. Det följer en kiasm med graden av helighet: domare, kung/profet, leviter och centralt prästerna: A Rättsväsendet – svårare rättsliga fall, 5 Mos 17:8‑13
  B Kung – men olikt andra nationer, 5 Mos 17:14‑20
    C Leviter, 5 Mos 18:1‑2
      D Präster, 5 Mos 18:3‑5
    C' Leviter, 5 Mos 18:6‑8
  B' Profeter – olikt andra nationer, 5 Mos 18:9‑22
A' Rättsväsendet – fristäder, 5 Mos 19

Den man som är arrogant (stolt) och inte lyssnar på prästen som står och betjänar inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim), eller till domaren, den mannen ska dö, och du ska utrota ondskan från Israel.
Ingen som utför andebesvärjelser, inget medium som frågar förtroliga andar [demoner som förställer sig och talar för den döde], spiritist (spåman) eller en som kallar på döda andar [1 Sam 28].
Det var om detta du [Israels folk] bad Herren, din Gud, när ni var församlade vid [berget] Horeb [5 Mos 1:6]. Du sade: "Jag vill inte höra Herrens, min Guds, röst igen, och denna väldiga eld vill jag inte mera se, för då kommer jag att dö."
Men den profet som talar ett förmätet ord i mitt namn, som jag inte har befallt honom att tala eller som talar i namnet av andra gudar, den profeten ska dö.
som när en man går till skogen med sin granne för att hugga ved och hans hand riktar ett slag med yxan för att hugga ner trädet och yxhuvudet lossnar från skaftet och träffar hans granne så att han dör, då ska han fly till en av dessa (tre) städer och leva.
Men om någon man hatar sin granne och ligger i bakhåll för honom och reser sig mot honom och slår honom så att han dör och sedan flyr till en av dessa städer,
då ska de äldste i staden sända efter och hämta honom därifrån och ge honom till blodshämnaren så att han kan dö.
Och generalerna ska tala och säga till folket:
[Undantag från krigstjänst:]
"Vilken man finns bland er som har byggt ett nytt hus,
    och inte invigt det?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kanske han dör i striden och en annan man inviger det.
Och vilken man finns bland er som har planterat en vingård,
    men inte ätit dess frukt?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kanske han dör i striden och en annan man äter dess frukt.
Och vilken man finns bland er som har trolovat sig med en kvinna,
    men inte tagit henne till hustru?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kanske han dör i striden och en annan man tar henne." [En liknande lag finns i 5 Mos 24:5 som friställer en nygift man under ett år för hans frus skull.] [Rabbiner lär utifrån denna ordning att en man ska först ordna en bostad och ha ett arbete (plantera en vingård) innan han gifter sig.]
Och stadens alla män ska stena honom med stenar så att han dör. Så ska du ta bort ondskan från din mitt och hela Israel ska höra detta och frukta (ta varning).
[Efter ett stycke som har handlat om dödstraff, se vers 18‑21, följer nu instruktioner att behandla kroppen med respekt.] Om en man har begått en synd som är värd döden och han blir dödad och du hänger honom på ett träd,
då ska man föra ut ungmön framför dörren till hennes fars hus, och stadens män ska stena henne med stenar så att hon dör, eftersom hon har gjort lättsinniga saker i Israel och uppfört sig som en sköka i sin fars hus. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
Om en man ertappas då han ligger med en gift kvinna som har en make, då ska de båda dö. Mannen som låg med kvinnan och kvinnan. Så ska du ta bort ondskan från Israel. [Joh 8:2‑10]
då ska båda föras ut till stadens port och ni ska stena dem med stenar så att de dör. Ungmön därför att hon inte ropade när hon var i staden och mannen eftersom han har förödmjukat sin nästas hustru. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
Men om mannen som finner ungmön som är trolovad ute på fältet, och mannen övermannar henne och ligger med henne, då ska endast våldtäktsmannen (mannen som låg med henne) dö.
och den senare mannen hatar henne och skriver ett skilsmässobrev till henne och ger i hennes hand och skickar ut henne ur hans hus, eller om den senare mannen dör, som tog henne till sin hustru,
Om en man blir påkommen med att stjäla från sin broder bland Israels söner, och han behandlar honom som en slav och säljer honom, då ska tjuven dö. Så ska du ta bort ondskan från din mitt. [2 Mos 21:16]
En far ska inte dödas för sitt barns skull, inte heller ska ett barn dödas för sin fars skull. Var och en ska dödas för sina egna synder [Jer 31:29‑30; Hes 18:1‑4].
Om bröder bor tillsammans och en av dem dör och inte har några barn. Då ska hustrun till den döde inte bli bortgift med någon som inte är av hans släkt. Hennes mans bror ska gå in till henne och ta henne som hustru och fullfölja sitt ansvar som makens bror för henne. [Detta kallas leviratäktenskap och är vad Boas gör för Rut och Noomi i Ruts bok, se även 1 Mos 38 med Juda och Tamar.]
Och det ska ske att den förstfödda som hon föder ska ta namnet från hans bror som dog, så att hans namn inte blir utrotat från Israel.
Jag har inte ätit av det i min sorg, jag har heller inte lagt undan något av det som är (rituellt) orent och inte givit av det för någon död. Jag har lyssnat till Herren (Jahve) min Guds (Elohims) röst och jag har gjort enligt allt som du har befallt mig.
Herren sade till Mose: "Se dagen närmar sig då du måste dö. Kalla på Josua och ställ er själva i mötestältet (tabernaklet), så att jag kan ge honom ett uppdrag." Mose och Josua gick och ställde sig själva i mötestältet (tabernaklet).
Se nu att jag, jag är han,
    och det finns ingen annan gud vid sidan av (tillsammans med) mig.
Jag dödar och jag gör levande,
    jag sårar och jag helar,
    och det finns ingen som kan rädda ut ur min hand (ingen som kan ändra på det som Herren har bestämt).
och dö på berget som du går upp på och bli samlad till ditt folk, som Aron, din bror dog på berget Hor, och samlades till sitt folk. [4 Mos 20:22‑29].
[Mose ger nu sin välsignelse för de tolv stammarna, på liknande sätt som Jakob gjorde på sin dödsbädd (1 Mos 49). De tolv stammarna nämns 28 gånger i GT och uppräkningen olika: födelseordning, se 1 Mos 29‑30; placering i förhållande till tabernaklet, se 4 Mos 2; tilldelat landområde, se Hes 48; de tolv portarna, se Hes 48:30‑35.
    I denna uppräkning kommer den förstfödde Juda först, dock saknas Simon. Stammen kan dock finnas "dold" i vers 11.]
[Ruben]
"Låt Ruben leva, och inte dö
    av att hans män är få." [Ruben tilltalas på ett annorlunda sätt än de övriga stammarna. Troligtvis är det på grund av Jakobs ord i 1 Mos 49:4.]
Där i Moabs land dog Herrens tjänare Mose, precis som Herren (Jahve) hade sagt.
Moses var 120 år när han dog, hans ögon var inte skumma, inte heller hade hans kraft avtagit (Moses dog vid full vigör).
Mose, min tjänare är död. Stå nu upp och gå över denna Jordan [Jordanfloden i närheten av Jeriko strax norr om Döda havet], du och allt detta folk, till det land som jag ger åt dem, Israels barn (söner).
Vem som än sätter sig upp mot dina befallningar och inte lyssnar till dina ord i allt som du befaller honom, han ska dödas, var bara stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig)."
Männen sade till henne: "Om du dör, då dör vi också. Om du inte förråder oss ska vi visa barmhärtighet mot dig när Herren ger oss landet." [Männen går i borgen med sina egna liv.]
Anledningen till att Josua omskar dem var denna: Allt folket som hade dragit ut från Egypten – alla män av stridbar ålder – hade dött i öknen under vägen från Egypten.
Och det hände när de flydde från framför Israel när de var på väg ner från Bet Choron, att Herren (Jahve) kastade ner stora stenar från himlarna över dem ända till Azeqa och de dog. Det var fler som dog av haglet än dem som Israels söner slog med svärdet. [Samma ord för hagel (hebr. barad) används även om den sjätte plågan i Egypten, se 2 Mos 9:18‑33; Ps 18:14‑15.]
Därefter slog Josua dem och dödade dem och hängde dem i fem träd, och de hängde i träden till kvällen.
från de kala bergen som sträcker sig upp till Seir och ända till Baal Gad i Libanons dal under berget Hermon, och alla deras kungar tog han och han slog dem och dödade dem.
Adoni-Bezek sade då: "70 kungar som samlar mat under mitt bord har sina tummar och stortår avhuggna. Som jag har gjort så har Gud (Elohim) återgäldat mig." De förde honom till Jerusalem och han dog där.
Och Josua, Nuns son Herrens (Jahves) tjänare, dog 110 år gammal.
Men det hände när domarna hade dött (var döda) att de återvände och handlade mer fördärvligt (korrupt) än sina fäder när de följde andra gudar och tjänade dem och tillbad dem, de lämnade ingenting ogjort i sitt avguderi eller på sina halsstarriga (envisa) vägar.
ska inte heller jag driva ut någon av de folkslag (nationer) som Josua lämnade när han dog,
Och landet hade ro 40 år. Och Otniel, Kenaz son dog. [Frasen "Herrens ande kom över honom" i vers 10 återkommer fyra gånger till i boken, se Dom 6:34; 11:29; 14:19; 15:14. I GT kommer Anden över människor för att få kraft att utföra Guds uppdrag. Uttrycket återkommer även om kungar, se 1 Sam 11:6; 16:13‑14]
Och de väntade tills de skämdes, men se, han öppnade inte dörrarna till det övre rummet. Därför tog de nycklarna och öppnade, och se, deras herre hade fallit ner död på marken.
[Ganska snart efter flytten till Moab drabbades Noomi av sorg.] Noomis man Elimelek dog, och hon blev ensam kvar med sina båda söner. [Drömmen om ett bättre liv gick i spillror. Att behöva bli begravd utanför sitt hemland var en vanära och ansågs som ett straff, se 3 Mos 26:36; Amos 7:17.]
Så dog även både Mahlon och Kiljon, och kvinnan [Noomi] blev ensam utan sina små pojkar och sin man. [I vers 1‑3 har hebreiska ordet ben för söner använts. Här används däremot yeled, som används om bäbisar och små barn. Ordvalet och ordföljden förstärker tragiken. Även om hennes söner var vuxna män, var de hennes älskade små pojkar.]
[Efter en tid, troligtvis när de närmar sig gränsen till Israel i Jordandalen, inleder Noomi en dialog.] Noomi sade till sina svärdöttrar: "Vänd om, gå hem till era mödrars hem. [Ni har följt med mig tillräckligt långt nu.] Må Herren (Jahve) visa er nåd (kärleksfull omsorg, trofast kärlek) på samma sätt som ni har gjort mot mina döda [plural, min make och mina två söner] och mig. [Här är första gången bokens nyckelord, hebr. chesed, används. Subjektet är Herren, det är han som är nåden och den trofasta omsorgsfulla kärlekens ursprung. Se även Rut 2:20; 3:10.]
Där du dör, där [på den platsen, i landet Israel] vill också jag dö
och där vill jag bli begraven. Låt Herren (Jahve) göra likadant [straffa mig hårt] och även mer,
om något annat än döden skulle skilja mig från dig." [Vi har hört Rut och Orpas unisona röst i vers 10, men nu för första gången talar Rut själv. Dessa ord är några av de mest välkända uttalandena i GT. De beskriver hennes mod, omsorg och trofasta kärlek på ett vackert och poetiskt sätt. Hennes svar består av tre huvuddelar: en vädjan till Noomi att inte övertala henne att ändra sig, en trefaldig kungörelse om hennes löfte till Noomi och en avslutande ed där hon kallar Gud som vittne. Strukturellt består stycket av fem tvåparsrader som formar en kiasm. Vers 16a och 17b ramar in stycket. Båda satserna sker inför ett vittne, den första inför Noomi och den sista inför Gud. I nästa steg balanseras vers 16b med 17a. Här formars en motsats mellan liv och död; där Noomi bor och lever, där vill också Rut bo och leva; och där Noomi dör, där vill också Rut dö och bli begraven. Den centrala versen, och kiasmens höjdpunkt finns i vers 16c; Israels Gud ska också bli Ruts Gud!]
Noomi sade till sin sonhustru: "Välsignad vare han av Herren (Jahve), som inte har slutat att visa nåd (trofast kärlek, omsorg) både mot levande och döda." [Uttrycket levande och döda syftar på hela Noomis familj. Noomi och Rut levde; Elimelek, Mahlon och Kiljon var döda. I denna vers är det andra gången som bokens viktiga nyckelord chesed används, se även Rut 1:8. Ordet beskriver nåd, kärlek, omsorg, godhet, trofasthet, osv. Här är betoningen Guds trofasthet och omsorg om Noomis familj.]
    Noomi sade också till henne: "Den mannen är en nära släkting till oss; han är en av våra återlösare (beskyddare)." [Enligt judisk tradition var Boas Elimeleks brorson, och därför kusin med Ruts avlidne man Mahlon. Boas far var alltså bror med Noomis avlidne man Elimelek. Återlösare, hebreiska gaal, är en nära släkting som har extra juridisk omsorg för sina anhöriga. Kan i viss mån jämföras lite med en fadder. De tre frivilliga åtagandena för en återlösare var: 1. Om hans äldre bror dör barnlös ska han gifta sig med hans hustru, se 5 Mos 25:5‑10. Dessa äktenskap kallas leviratsäktenskap, från det latinska ordet levir, som betyder svåger. I ett samhälle där änkan annars skulle tvingats ut i tiggeri garanterar det hennes försörjning och bevarar den avlidne mannens namn. Seden fanns redan före Moseböckernas undervisning, se 1 Mos 38:8. I Israel var det extra viktigt att det fanns arvingar i alla familjer så att Israels folk kunde fortsätta att besitta landet som Gud har gett dem. I första hand var det äldste sonen som ärvde, men även döttrarna kunde få ärva just för att bevara landet Israel hos de judiska familjerna. Selofhads döttrar är ett sådant exempel, se 4 Mos 27:1‑10.
2. Återlösa mark som en släkting tvingats sälja, se 3 Mos 25:35.
3. Hämnas en mördad släkting, se 4 Mos 35:19.]
Sedan förklarade Boas [att situationen är komplex och att det finns mer åtaganden]: "Den dag du förvärvar åkermarken från Noomi, måste du också förvärva [gifta dig med] moabitiskan Rut, vår döda släktings fru. [Det är då ditt ansvar att se till att hon får barn.] Det för att hennes avlidne mans namn (ära, minne) ska bli bevarat på arvslotten." [Det sista uttrycket är ett citat från Mose lag som just talar om leviratäktenskap, se 5 Mos 25:7. Rent tekniskt sett finns det dock inget i denna lag som tvingade varken Boas eller den närmsta inte namngivna återlösaren att gifta sig med Rut. Situationen blottlade dock återlösarens motiv och hjärta. På nytt beskrivs nåden, hebr. chesed. Boas var beredd att ta ett steg i kärlek, längre än vad lagen krävde. Frågan är om den närmste återlösaren var villig att göra det?]
Jag har också förvärvat (tagit ansvar för) Rut, kvinnan från Moab som var gift med Mahlon. Hon blir min fru. Jag gör detta för att hennes avlidne makes arvedel ska stanna kvar inom familjen, så att hans namn blir ihågkommet bland hans släktingar och vid porten till hans stad. Ni är alla här i dag vittnen till detta."
Herren tar liv och ger liv,
    leder ner i dödsriket (Sheol) och upp därifrån.
David övervann filistén med bara slunga och en sten. Han slog ner filistén och dödade honom. David hade inte ens ett svärd i sin hand.
Vi är de mest fridsamma och trogna i Israel, och du försöker förgöra en moderstad (viktig central stad) i Israel. Varför vill du förstöra Herrens arv.
En natt dog den här kvinnans son, för hon hade rullade över (låg på) honom.
Då gick hon upp mitt i natten och tog min son från min sida, medan din tjänarinna sov, och lade honom i sin famn. Men sin döde son lade hon i min famn.
Jag steg upp på morgonen för att amma min son – då var han död! När jag [senare] på morgonen [när det blivit ljusare] tittade närmare upptäckte jag att det inte min son, den som jag hade fött."
Då sade den andra kvinnan: "Nej! Min son lever och din son är död." Men den första kvinnan svarade: "Nej, din son är död medan min son lever." Så grälade de inför kungen.
Kungen sade: "Den ena säger: 'Det här är min son som lever, och din son är död.' Den andra säger: 'Nej, din son är död och min son lever.' "
Den kvinna som var mor till barnet som levde sade då till kungen, för hennes hjärta brann av kärlek till sonen: "Min herre, ge henne barnet som lever, döda det inte!" Men den andra sade: "Det ska varken vara mitt eller ditt. Hugg ni!"
Då tog kungen till orda och sade: "Ge henne det levande barnet. Döda det inte. Hon är barnets mor."
Hon sade: "Så sant Herren, din Gud, lever, jag äger inte en brödkaka, bara en handfull mjöl i krukan och lite olja i kruset. Här plockar jag nu ett par vedpinnar, sedan ska jag gå hem och laga en sista måltid till mig och min son. När vi har ätit det kommer vi sedan att dö av svält."
Hon sade till Elia: "Vad har du med mig att göra du gudsman? Har du kommit för att påminna mig om min synd och döda min son?"
Elia ropade till Herren och sade: "O Herre, min Gud, skulle du göra så illa mot denna änka som jag bor hos, att hennes son skulle dö?"
medan han gick en dagsresa [2-4 mil] ut i öknen. Efter vandringen satte han sig under en ginstbuske och önskade sig döden: "Nu räcker det. Herre, ta mitt liv på en gång. Jag är inte bättre än mina fäder."
tills jag kommer och för bort er till ett land som liknar ert eget, ett land med säd och vin, ett land med bröd och vingårdar, ett land med olivträd och honung så att ni får leva och inte dö. Akta er så att inte Hiskia övertalar er och säger: 'Herren (Jahve) ska befria oss.'
_ Jesaja, Amots son, kom till honom och sade
"Alla kungens tjänare och folket i kungens provinser vet att för vem som helst, man eller kvinna, som kommer inför kungen på den inre gården utan att vara kallad, finns det en lag som säger att han ska dödas om inte kungen lyfter sin gyllene spira och låter den personen leva. Jag har inte blivit kallad att komma till kungen de senaste trettio dagarna."
Plötsligt kom en stark storm från öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det rasade samman över folket så att de dog. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig." [Den första och tredje olyckan orsakades av människor, den andra och fjärde berodde på naturkatastrofer. Vers 13 och 18 talar om samma fest hos den äldste brodern, vilket visar att allt detta hände inom loppet av en dag.]
Hans hustru sade till honom: "Håller du fortfarande fast vid din integritet [ska du fortsätta att vara god och rättfärdig, samma ord som i Job 2:3]? Förbanna Gud och dö (fall ned död)!" [Jobs hustru var också drabbad av sorg. Hon hade förlorat sina tio barn som hon fött, en sorg bara en kvinna kan förstå. Utöver det var familjens förmögenhet och välstånd borta, och nu hade även hennes make blivit svårt sjuk och plågad.]
[Då Jobs önskan att utplåna den natt han blev till och sin födelse inte kunde uppfyllas, önskar han att han skulle varit dödfödd.] Varför …
När en människa dör, finns det då liv efter döden? I så fall ska jag under alla mina dagar [här på jorden] som är som en hård militärtjänst vänta på (ivrigt se fram emot) min vaktavlösning (då jag byter min klädnad, då jag skjuter nya skott och växer).
Sedan dog Job gammal (av hög ålder) och mätt (belåten) på att leva. [Om Job var omkring 70 år när han drabbades av prövningen och sedan levde 140 blev han drygt 200 år. Sedan syndafloden så har livslängden gradvis sjunkit från 900 år till dagens 70-80 år, se Ps 90:10. Job kan ha varit samtida med Abrahams far Tera som blev 205 år. Abraham blev 175 år, se 1 Mos 11:32; 25:7.]
Jag är glömd, som en död, borta ur minnet (hjärtat);
    jag har blivit som ett sönderslaget kärl.
    [Lerkärl hade lågt värde, och ett trasigt kärl byttes lättvindigt ut mot ett nytt.]
Ondska dödar den ondskefulle (gudlöse, ogudaktige),
    och de som hatar den rättfärdige ska dömas skyldiga. [Den tjugoandra hebreiska bokstaven är: ת – Tav. Tecknet föreställer en punkt, en signatur eller ett kors. Som den sista bokstaven är detta en signatur och symboliserar ofta det som avslutar och fulländar. Ordet "dödar" börjar med denna bokstav och förstärker att de gudlösa själva kommer drabbas av ondska. Det i kontrast till den rättfärdige som överlever och tar sig segrande igenom en mängd problem, se vers 20. En dag kommer också rättvisa att skipas.]
Den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle) håller utkik (är som en vaktpost som aktivt spejar) på den rättfärdige,
    och söker ett tillfälle att döda honom,
Mina fiender talar ont om mig:
    'När ska han dö och hans namn utplånas?
att sådan är Gud (Elohim).
Vår Gud (Elohim) för alltid och evigt,
    han ska leda oss förbi döden (till slutet). [Det sista ordet i den hebreiska texten är "al-mut". Det betyder "vid/till döden". Ordet används i Ps 9:1 och i Ps 46:1.]
Det är faktiskt så att även
    de visa en dag kommer att dö. [Döden är ofrånkomlig.]
På samma sätt kommer också
    dårar och andligt okänsliga (oförnuftiga) att en gång dö
    och de lämnar kvar sina ägodelar åt andra [inte ens till sina barn].
Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias "den strålande morgonstjärnan", se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.] Fördärva (ödelägg) inte. Av (för) David, en Michtam (en inristad, guldpläterad skrift värd att bevaras). [Bakgrund:] När Saul sände [soldater] och lät bevaka hans hus för att döda honom. [Saul sände soldater för att döda David på morgonen nästa dag. Davids hustru Mikal får höra detta och hissar ner David från ett fönster tidigt på morgonen innan gryningen och David beger sig till profeten Samuel i Rama, se 1 Sam 19:11‑17.]
-
likväl ska ni dö som människor
    och falla som en av furstarna."
avskild bland de döda, som de slaktade som ligger i graven, som du inte längre kommer ihåg, och de är avhuggna från din hand.
Ska du göra under (tecken, mirakler) för de döda?
    Eller ska skuggorna (de dödas andar – hebr. rafaim) resa sig och tacka (med öppna händer – prisa, hylla och erkänna) dig? Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Han förvandlade deras vatten till blod
    och slog deras fiskar. [2 Mos 7:20‑21]
De gick i ok med Baal från Peor
    och åt offer från döda ting.
[De åt förmodligen sådant som var offrat till avgudar, vilka här bokstavligt omnämns som döda ting, då de bara är skurna beläten.]
Eftersom han inte kom ihåg att visa nåd (omsorgsfull kärlek)
    utan förföljde de betryckta (ansatta) och fattiga [helt beroende av dig Gud]
    och dem med brustna hjärtan, var han redo att dräpa.
De döda prisar inte Herren (Jah),
    inte heller de som gått ner i tystnaden [i graven och döden].
Jag ska inte dö,
    utan leva och berätta (vittna, proklamera) vad Herren (Jah) har gjort.
För fienden har förföljt min själ (mig – hebr. nefesh)
    han har krossat mitt liv i grunden,
han har fått mig att bo i mörkret,
    som de som har varit döda länge. [Klag 3:6]
Han dör i brist på uppfostran (tillrättavisning),
    mängden av dårskap (oförstånd, galenskap) gör att han går vilse (stapplar, faller).
Läpparna från en rättfärdig matar (vägleder, lotsar) många,
    men dårarna dör i brist på förstånd (vishet, medömkan).
För den som överger Guds stig (välkända, upptrampade gångväg) väntar sträng bestraffning,
    den som hatar (vägrar att ta emot) tillrättavisning kommer att dö [fysiskt, moraliskt och andligt].
Den som håller buden [från Gud och människor] får behålla sitt liv,
    men den som inte bryr sig om hur han lever kommer att dö i förtid.
Fostra din son medan det ännu finns hopp,
    låt inte din ovilja (tveksamhet) [att säga ifrån] leda till hans död.
En lat människa dör till sist av hunger,
    därför att hans händer vägrar att arbeta.
Undanhåll inte tillrättavisning (korrigering, disciplinering) från ett barn;
    om du bestraffar [olydighet] med riset (spöstraff) ska han inte dö [kommer inte att ta fysik skada].
Två saker frågar (önskar, ber) jag [dig Gud],
    vägra mig dem inte innan jag dör.

För av den vise mannen likaväl som dåren,
    finns inget minne för alltid,
för i kommande dagar (tider)
    är allt som varit (ägt rum) för länge sedan, bortglömt.
Och den vise mannen måste dö
    precis som dåren. [Besvikelse: att leva vist har visst värde, men kan ändå inte förklara livets mening. Både den vise, på samma sätt som dåren, dör båda och är bortglömda. Ett nyckelord här är vishet (hebr. chåchma, se vers 12‑13) som också används i sektion 2, se Pred 1:16‑18.]

En tid att födas (ge födsel) – och en tid att dö,
en tid att plantera – och en tid att rycka upp det som planterats,
varför jag prisar de döda
    som redan har dött
mer än de levande
    som fortfarande lever.
Var inte överambitiös i ondska
    och inte heller en dåre.
    Varför ska du dö innan det är din tid (att avsluta livet)?
Detta är en ondska i allt som görs under solen, att det oförutsedda händer (drabbar) alla. Ja även människosönernas hjärtan är fulla av ondska, och galenskap (dårskap) är i deras hjärtan medan de lever och därefter går de till döden.
För honom som väljer att hålla sig till allt (som är) levande finns det hopp, för en levande hund är bättre än ett dött lejon.

De levande vet [plural!] (vet på alla möjliga sätt, är intimt förtrogna med) att de ska dö,
    men de döda vet [plural!] ingenting (kan inte på något sätt veta eller förstå).
Inte heller har de någon mer vinning (att vänta)
    för [även] minnet av dem glöms bort.
Och när de säger till dig: "Rådfråga andarna (demonerna) och familjeandarna (släktdemonerna), som piper och som muttrar, ska inte ett folk söka sin Gud (Elohim)? Ska de rådfråga de döda för de levandes räkning,
Rättfärdigt ska han döma de svaga (hjälplösa),
    och med rättvisa ge rätt åt de ödmjuka på jorden.
Han ska slå jorden med sin muns stav,
    och med sina läppars anda (sina ord) ska han döda de ogudaktiga.
Den fattiges förstfödde ska äta
    och den behövande ska ligga ner i trygghet,
och jag ska döda din rot med hungersnöd
    och din kvarleva med slakt.
du som är full av uppror,
    en tumultartad stad, en glädjens plats?
Dina slagna är inte slagna med svärd,
    inte döda i krig.
Och se glädje och fröjd,
    slakta oxar och döda får,
    äta kött och dricka vin.
"Låt oss äta och dricka
    för i morgon ska vi dö."
Och Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) uppenbarar sig själv i mina öron: "Sannerligen ska denna synd inte bli sonad av dig till dess du dör", säger Herren Härskarornas Herre (Adonai Jahve Sebaot).
Han ska med våld rulla ihop dig
    och kasta dig som en boll till ett stort land,
där ska du dö och där ska vagnarna vara din ära,
    du skam för Herrens (Adonais) hus!
De döda lever inte,
    skuggorna reser sig inte,
till slutet har du tuktat och ödelagt dem
    och låtit deras minne förblekna.
Dina döda ska leva,
    mina döda kroppar ska resa sig,
vakna och sjung
    ni som bor i stoftet,
för din dagg är som ljusets dagg
    och jorden ska ge liv till skuggorna (de dödas andar – hebr. rafaim).
Och Herrens (Jahves) ängel (budbärare) gick fram och slog i Assyriens läger 185 000 [soldater], och när man steg upp tidigt på morgonen, se då var alla döda kroppar.
Vid denna tid [omkring 700 f.Kr.] blev Hiskia dödssjuk. Profeten Jesaja, Amots son, kom till honom och sade: "Så säger Herren: Se om ditt hus, för du ska snart dö och kommer inte att tillfriskna." [Hiskia hade ingen son som kunde ärva tronen, han behövde se om sitt hus och utse en efterträdare. Den politiska situationen var också mycket instabil eftersom den assyriska armén hotade att inta landet.]
Varför, när jag kom, fanns där ingen människa?
    Varför, när jag kallade, var det ingen som svarade?
Är min hand avkortad så att den inte kan återlösa [Jes 59:1]?
    Eller har jag ingen kraft att befria?
Se, med min tillrättavisning torkar jag ut havet [2 Mos 14:21],
    jag förvandlar floderna till öken [Jos 3:16],
deras fiskar blir strandsatta
    eftersom där inte finns något vatten och de dör av törst.
Lyft upp era ögon till himlarna!
    Se på jorden därunder!
    [Både universum och jorden som verkar så stabil ska en dag förgås.]
För himlarna ska skingras som rök (upplösas, tunnas ut och försvinna),
    och jorden nötas ut (trasas sönder) som en klädnad,
    och dess invånare ska dö som myggor.
Men min frälsning ska förbli för evigt,
    min rättfärdighet ska inte brytas ner (upphävas).
Jag, ja jag är han som tröstar er.
    Vem är du, som är rädd för människor som ska dö,
    och för människobarn som ska bli som gräs?
Han som har blivit nedböjd ska med hast bli fri,
och han ska inte dö och hamna i avgrundens djup,
    inte heller ska bröd fattas honom.
De kläcker basiliskens ägg
    och väver spindelns nät,
den som äter av deras ägg dör
    och det som krossas blir en huggorm.
Vi famlar utefter muren som en blind,
    ja, som de som saknar ögon famlar vi.
Vi snubblar mitt på dagen som i skymningen.
    Vi är på en mörk plats precis som de döda.
Ert namn ska lämnas ut till att användas
    som en förbannelse av mina utvalda:
"Så ska Herren Gud (Adonai Jahve) slakta er",
    men han ska uppkalla sina tjänare med andra namn,
Där ska inte längre finnas dagar
    som inte når sin fullbordan (ordagrant inga spädbarnsdagar)
    inte heller någon gammal man som inte fyllt sina dagars mått,
för den yngste
    ska dö vid hundra års ålder
och syndaren som blir [den som inte blir] hundra år
    ska bli förbannad (honom ska man ta lätt på, förakta).
Och de ska gå fram och se på kadavren av de människor som har gjort uppror mot mig, för deras mask ska inte dö, inte heller ska deras eld släckas, och de ska vara till avsky för allt kött.
Var och en ska dö i (på grund av) sin egen synd, alla människor som äter sura druvor, hans tänder ska bli nedslitna. [Klag 5:7; Hes 18:2]
"Min herre och konung. [Vet du vad några av hovmännen har gjort?] Dessa män har gjort något ont mot profeten Jeremia. De har kastat honom i vattencisternen och lämnat honom att dö där av hunger nu när det inte längre finns något bröd i staden [på grund av babyloniernas belägring av Jerusalem]."
Kungen gav då nubiern Eved-Melek denna befallning: "Ta med dig trettio män härifrån och dra upp profeten Jeremia ur brunnen innan han dör."
I mörkret har han låtit mig bo,
    som de som har varit döda länge. [Den andra hebreiska bokstaven är: ב – Bet. Tecknet avbildar ett hus med bara en dörr. Det symboliserar ett hem och total tillit. Orden för "utslitna", "har byggt" och "I mörkret" börjar med denna bokstav.]
som tar ockerränta på det som han lånar [i det som borde varit ett lån i välvilja för att hjälpa en utsatt broder]. Ska han [den sonen] få leva? Nej, han ska inte få leva. Han har gjort alla dessa avskyvärdheter, därför ska han förvisso dö. Hans blod ska komma över honom.
Kasta bort alla era överträdelser som ni har begått mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Varför skulle ni välja att dö, israeliter?
Jag har ingen glädje i någons död, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahve), så vänd om och lev!
Svara dem: "Så sant jag lever, säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve), jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död, utan föredrar att den ogudaktige vänder om från sin väg och lever. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Varför skulle ni välja att dö [när ni kan få leva], ni av Israels hus?"
Om jag försäkrar liv till den rättfärdige, och han förlitar sig på sin [egen] rättfärdighet [sitt rykte om sig att göra det som är rätt] och börjar handla orätt, då ska ingen av hans rättfärdiga gärningar bli ihågkomna. Han kommer att dö på grund av den orätt han gjort.
Om jag säger till den gudlöse: 'Du kommer att dö', men han vänder om från sin synd och handlar rätt och rättfärdigt:
Om han återlämnar det han tagit i pant.
    [Vid lån fick den skuldsatte lämna ifrån sig sin mantel, men den skulle lämnas tillbaka innan solen gick ner, se 2 Mos 22:26.]
Om han ger tillbaka det han stulit (plundrat).
Om han lever efter livets bud (vandrar med Gud) utan att göra det som orätt. Då ska han verkligen leva, och han ska inte dö.
[Vers 1‑3 är den centrala delen i det sista avsnittet i Hosea, kap 11-14.] När Efraim talade darrade man,
han upphöjde sig själv i Israel
    men befanns skyldig genom Baal och han dog.
Jag ska sända en eld över Moab
    och den ska sluka Keriots palats (mäktiga byggnader).
Moab ska dö i kalabalik, i stridslarm (tumult),
    till ljudet av shofar (vädurshorn).
Och det ska ske att om tio män finns kvar i ett hus ska de dö.
För så här har Amos sagt: 'Jerobeam ska dö för svärd och Israel ska föras bort i fångenskap från sitt land.' " [Amos profeterade detta i vers 9.]
därför säger Herren (Jahve):
"Din hustru ska bli en sköka i staden
    och dina söner och dina döttrar ska falla för svärd
och ditt land ska bli uppdelat med en mätstock,
    och du själv ska dö i ett (rituellt) orent land
och Israel ska med säkerhet ledas bort i fångenskap,
    ut ur detta land."
Mitt folks alla syndare som säger:
    "Ondska ska inte hinna upp oss och inte utmana oss",
ska dö genom svärd.
När solen gått upp hade Gud (Elohim) förberett en glödhet östanvind. Solen stekte Jona på huvudet så han var nära att svimma. Då önskade han sig döden och sade: "Det är bättre för mig att dö än att leva." [I dessa verser nämns det lilla trädet, masken, solen och östanvinden. Gemensamt är att det var Gud som sänt dem, på samma sätt som han tidigare hade sänt stormen och fisken, se Jona 1:4; 2:1.]
Är inte du från urminnes tid (från öster) Herre min Gud (Jahve Elohim) min Helige?
    Vi ska inte dö.
Herre (Jahve) du har förordnat dem för dom
    och du Klippa (ett omskrivet tilltal till Gud) har gjort dem till tuktan.
Sedan sade jag: "Jag ska inte mata dig. Det som dör, låt det dö, och det som behöver huggas bort, låt det huggas bort, och låt dem som blir kvar äta varandras kött."



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.