0398 – אָכַל (achal)

äta


Typ:
Hebreiska: אָכַל (achal)
Uttal: a-chal
Talvärde: 51 (1 + 20 + 30)    ord med samma talvärde
Ursprung: en ursprunglig rot
Användning: 817 ggr i GT

Motsvarande grekiska ord

I den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) översätts det hebreiska ordet achal till följande:

ἀναλίσκωanaliskoG0355tillintetgöra, förtära, förbruka
ἀριστάωaristaoG0709äta, beta, ha måltid
βιβρώσκωbibroskoG0977äta
βρῶσιςbrosisG1035mat, rost
διαβάλλωdiaballoG1225förtala, beskylla, ange
ἐσθίωesthioG2068äta
ἐχθρόςechthrosG2190fientlig
καίωkaioG2545brinna, tända
κατακαίωkatakaioG2618bränna, bränna upp, bli helt uppbränd
καταμαρτυρέωkatamartureoG2649vittna mot
καταναλίσκωkatanaliskoG2654förtära
κατεσθίωkatesthio, kataphagoG2719äta upp
ποιέωpoieoG4160göra
σητόβρωτοςsetobrotosG4598maläten
συνεσθίωsunesthioG4906äta med
τρέφωtrephoG5142mata, ge att äta
ψωμίζωpsomizoG5595mata

Engelsk översättning

to eat
[idiom] at all, burn up, consume, devour(-er, up), dine, eat(-er, up), feed (with), food, [idiom] fr

Engelsk beskrivning

1) to eat, devour, burn up, feed
1a) (Qal)
1a1) to eat (human subject)
1a2) to eat, devour (of beasts and birds)
1a3) to devour, consume (of fire)
1a4) to devour, slay (of sword)
1a5) to devour, consume, destroy (inanimate subjects - ie, pestilence, drought)
1a6) to devour (of oppression)
1b) (Niphal)
1b1) to be eaten (by men)
1b2) to be devoured, consumed (of fire)
1b3) to be wasted, destroyed (of flesh)
1c) (Pual)
1c1) to cause to eat, feed with
1c2) to cause to devour
1d) (Hiphil)
1d1) to feed
1d2) to cause to eat
1e) (Piel)
1e1) consume


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (817 st)


1 Moseboken (65)

Herren Gud gav denna befallning [det första budet] till mannen, och sade:
"Av alla träd ska du verkligen (fritt; ordagrant: ätandes) äta,
men ät inte av kunskapens träd på gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande),
för den dag du äter av det ska du med all säkerhet döden dö (döende ska du dö). [I vers 16 finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att "leva livet levande". I vers 17 finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd (vers 9) finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även 5 Mos 30:15, 19. I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det "ätande ska du äta" och "döende ska du dö". Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta, men även det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jmf Matt 6:11; Joh 4:32. Även döden har en andlig och fysisk aspekt. Den dagen då Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig, se Rom 8:20.]
Ormen var listigare (ordagrant "naknare", se 1 Mos 2:25) än alla markens djur som Herren Gud (Jahve Elohim) hade gjort (hebr. asa). Han [Satan genom ormen, se Upp 20:2] sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?"
Kvinnan sade till ormen: "Vi får äta frukterna från träden i trädgården,
men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud (Elohim) sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni." [Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd utom ett träd, se 1 Mos 2:16–17. Eva lägger till att de inte ens får röra trädet. Den död som talas om här är en andlig död – kontakten med Gud bryts. Denna andliga död får även konsekvenser för den fysiska kroppen som blir dödlig. I 1 Mos 2:17 står det ordagrant "döende ska du dö" vilket indikerar att om de äter av den förbjudna frukten påbörjas döden som är en process.]
för Gud vet att den dagen ni äter av den öppnas era ögon, och ni blir som Gud (gudomliga varelser) som förstår skillnaden mellan gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande)."
När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också. [I denna vers finns tre verb: såg, åt och gav. Synintrycken (såg ut att vara gott och den yttre attraktionen) tillsammans med de inre känslorna (löftet om att ge högre förstånd) ledde till ett ödesdigert beslut, se Jak 1:15; 1 Joh 2:16. Sökandet av vishet utan Gud har också att göra med stolthet, se Ords 11:2. Ordet för begärligt är samma som används i förbudet mot begär, se 2 Mos 20:17.]
Då sade han: "Vem har sagt att ni är nakna? [Ordet naken har samma hebreiska rot som ordet för listig, se 1 Mos 3:1.] Åt ni från trädet som jag förbjöd er att äta från?" [1 Mos 2:16–17]
Mannen svarade: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig [frukt] från trädet, och jag åt."
Då sade Herren Gud (Jahve Elohim) till kvinnan: "Vad är det du har gjort?"
    Kvinnan svarade: "Ormen lurade (bedrog, förledde) mig, och jag åt." [Namnet Adam betyder människa och Eva betyder liv. Översätter man betydelsen av namnen blir Guds fråga i vers 9: "Människa, var är du?" och människornas sammanfattade svar i de följande verserna: "Livet bedrog mig".]
Herren Gud (Jahve Elohim) sade till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta stoft [det som finns på marken] så länge du lever.
Och till Adam sade han: "Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever.
Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens plantor (säd).
Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden (hebr. adamah), för från den var du tagen. Du är stoft, och till stoft ska du åter gå."
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet ..." [Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.]
Du måste också lägga upp ett förråd av all slags mat som man äter. Det ska bli mat för dig och för dem."
Men kött som har liv, det vill säga blod, i sig ska ni inte äta.
förutom det som de unga männen har ätit och deras del av männen som gick med mig, Aner, Eshkol och Mamre, låt dem ta sin del."
Sedan [när köttet var klart] tog han smör (ost) och mjölk och kalven som han tillrett och satte fram åt dem. Själv stod han [som en betjänt] under trädet medan de åt.
Han vädjade intensivt till dem och de vände om till honom och gick in i hans hus och han gjorde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd och de åt.
Man satte fram mat för att han skulle äta men han sade: "Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende." Han (Laban) sade: "Tala"
De åt och drack, männen som var med honom och dröjde kvar hela natten. När de steg upp på morgonen sade han: "Skicka iväg mig till min herre."
Jakob gav Esau bröd och linssoppa och han åt och drack och reste sig upp och gick sin väg. Så föraktade Esau dagen för sitt förbund (sin förstfödslorätt). [Heb 12:16–17]
Han gjorde en måltid för dem och de åt och drack. [Denna notis om att de åt och drack och sedan på morgonen avlägger förbundseden är alla tydliga hänvisningar till att de ingår ett komplett blodsförbund.]
Gör smaklig mat åt mig, sådan som jag älskar, och ta hit den till mig så att jag kan äta och min själ ska välsigna dig innan jag dör."
'Hämta en hjort till mig och gör smaklig mat så att jag kan äta och välsigna dig inför Herren innan jag dör.'
och du ska ge den till din far så att han kan äta, så att han kan välsigna dig innan han dör."
Och Jakob sade till sin far: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du bad mig. Stå upp, jag ber dig, sitt och ät av min anrättning, så att din själ kan välsigna mig."
Och han sade: "För det nära mig och jag ska äta av min sons anrättning så att min själ (hela min person) kan välsigna dig." Och han ställde det nära honom och han åt och han gav honom vin och han drack.
Och även han gjorde välsmakande mat och bar in till sin far och han sade till sin far: "Låt min far stå upp och äta av sin sons anrättning, så att han kan välsigna mig."
Och Isak darrade våldsamt och sade: "Vem är då han som tog viltkött och gav det till mig, och jag har ätit allt av det innan du kom, och har välsignat honom? Ja, och han ska vara välsignad."
Och Jakob avlade ett löfte och sade: "Om Gud (Elohim) är med mig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mig på den väg jag går och ger mig bröd att äta och kläder att klä mig med,
Är vi inte som främlingar för honom? Han har ju sålt oss och sedan gjort slut på det han fick i betalning för oss.
I 20 år har jag varit hos dig. Dina tackor och getter har inte fått missfall och jag har inte ätit av baggarna i din hjord.
Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde ifrån mig.
Sedan sade han till sitt folk: "Samla ihop sten." Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset.
Sedan offrade Jakob slaktoffer på berget och bjöd in sina släktingar till en måltid. De åt och stannade på berget över natten.
Därför äter inte Israels söner höftmuskeln som är på låret till denna dag eftersom han rörde vid Jakobs höft, vid höftmuskeln på låret.
Kom nu och låt oss döda honom och kasta honom i en av brunnarna, sedan säger vi att ett rovdjur slukade honom, så får vi se vad det blir av hans drömmar."
Sedan satte de sig ner och åt. [En måltid mättar inte bara magen, den fyller en viktig social funktion. Här blir hårdheten i brödernas hjärtan uppenbar. Josef saknade mat och vatten och de hörde hans rop, se 1 Mos 42:21. Samtidigt dukar de upp och äter alldeles intill. Drygt 20 år senare kommer dock situationen omvänd, då är Josef den som föder bröderna, se 1 Mos 42:3, 6.] När de lyfte upp sina ögon och tittade, fick de se en karavan med ismaeliter komma från Gilead med sina kameler som bar på kryddor och balsam och myrra, som de skulle gå med till Egypten.
Han kände igen den och sade: "Det är min sons mantel, ett vilddjur har slukat honom. Josef är utan tvekan sliten i stycken."
Så Potifar betrodde allt han ägde i Josefs hand (vård, förvaltarskap) och gjorde sig inget bekymmer om något (han litade helt på Josef), förutom [valet av] maten han åt.

Josef fängslas

Josef hade en välskapt kropp och såg bra ut. [Samma uttryck används om hans mor Rakel, se 1 Mos 29:17.]
I den översta korgen fanns alla sorters bakat bröd för farao men fåglarna åt upp det i korgen på mitt huvud."
Om tre dagar ska farao lyfta upp (ta av) ditt huvud från dig, han ska hänga upp dig på trä och fåglarna ska äta upp allt ditt kött från din kropp."
De klena och utmärglade korna åt upp de välgödda och feta korna. Sedan vaknade farao.
De klena och utmärglade korna åt upp de sju första välgödda och feta korna.
När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten sade deras far till dem: "Gå igen och köp oss lite mat."
När Josef såg Benjamin med dem sade han till betjänterna i sitt hus: "För in männen i huset, slakta ett djur och gör i ordning köttet, för männen ska äta middag med mig idag."
De gjorde i ordning sina gåvor inför Josefs ankomst vid middagstiden, för de hörde att de skulle äta mat där.
De serverade (dukade fram) [först] åt honom för sig, och [sedan] bröderna för sig och [sist] egyptierna som åt med honom för sig själva. Egyptierna kan nämligen inte äta tillsammans med hebréerna, eftersom det skulle vara anstötligt för dem. [Egyptierna ansåg sig förmer än andra folk, och man assosierade sig inte med dem genom att äta vid samma bord. Den grekiska historikern Herodotos (484-425 f.Kr.) bekräftar att egyptierna inte ens använde kärl, knivar eller spett gjorda i Grekland. De tog inte kött uppskuret med en grekisk kniv i sin mun. Egyptierna såg också ned på folk som var boskapsskötare, se 1 Mos 46:34.]
och ta er far och ert hushåll och kom till mig. Jag ska ge er det goda i Egyptens land och ni ska äta det feta i landet. [Hes 34:3]
Endast prästernas mark köpte han inte (löste inte in), eftersom prästerna hade sin del från farao och åt den ranson som farao gav dem. Därför sålde de inte sin mark.
Det skall ske att när ni samlar in skörden, ska ni ge en femtedel till farao och fyra delar ska vara era egna till att beså fälten och till er mat för dem som är i ert hushåll och till mat för era små."
Benjamin [betyder "högra sonens hand" eller "min högra hands son"] är en rovlysten varg,
    på morgonen slukar han bytet
    och på kvällen fördelar han rovet. [Benjamin var den yngste och minste av Israels söner. Han har sitt område i norra Jerusalem. Tempelberget tillhör Benjamins område tillsammans med ett område norrut, medan Olivberget och Västra berget i Jerusalem tillhör Juda tillsammans med områden söderut som bland annat inkluderar Betlehem och Hebron. Gud utvalde alltså ett område för sin boning, templet här på jorden, i den minsta stammens område! Guds högra hand är också ett uttryck för hans styrka. Kan också syfta på Jesus som är på Guds högra sida och den delen av Gud som ska sitta på Tempelberget när Han regerar från Jerusalem i tusenårsriket.
    Benjamins stam var känd för att vara krigare. Några exempel på personer från Benjamins stam är: Ehud (Dom 3:15), kung Saul (1 Sam 9:21). I NT nämns Saulus som var en benjamit som stred i trons goda kamp, se Fil 3:5; 2 Tim 4:7.]

2 Moseboken (52)

Då sade han till sina döttrar: "Var är han nu? Varför lämnade ni honom [där vid brunnen]? Gå och hämta honom och bjud in honom på middag."
Herrens ängel (utsände budbärare) uppenbarade sig för honom i en eldslåga mitt i en törnbuske. [Den som talar ur busken kallas både Herrens ängel och Gud. En allmänt accepterad uppfattning är att det är Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt.]
    Mose tittade och såg att törnbusken brann av elden, men törnbusken blev inte förtärd.
Sedan ska de täcka jordens yta (bokstavligt "ansikte"), så att ingen ska kunna se marken. De ska äta det som undkom, det som blev kvar efter haglet och äta alla era träd ute på fälten.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand över Egyptens land så att gräshopporna kan komma upp över Egypten och äta varje planta som haglet har lämnat."
De täckte hela marken så att den blev förmörkad, och de åt upp varenda planta i hela landet och all frukt från träden som haglet hade lämnat. Inte en enda tillstymmelse till något grönt, inget träd eller planta på fälten fanns kvar i hela Egyptens land.
De ska ta från blodet och stryka det på de båda dörrposterna och på träslån över dörren i alla de husen där man ska äta det.
De ska äta köttet samma natt, de ska äta det stekt över eld med bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig] och med bittra örter [för att påminna om slaveriet och lidandet i Egypten].
Ät inte köttet rått eller kokat i vatten, utan stekt över eld med huvudet, benen och innanmäte.
Så här ska ni äta det: Var klädda som inför en resa [ordagrant "var omgjordade kring länderna" dvs. bind upp rocken för att vara redo att ge sig av], ha sandalerna på era fötter och staven i er hand. Ni ska äta det med hast. Detta är Herrens påsk (hebr. pesach). [Ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach, som i sin tur går tillbaka till hebreiska verbet pasach som betyder "gå förbi". I vers 13 förklaras hur Herrens straff går förbi och Israels folk skonas från döden. På engelska heter högtiden passover. Detta är första av ordet pesach som totalt finns 49 (7 x 7) ggr, varav 22 är i Moseböckerna. Den bestämda formen haPesach (se vers 21) har talvärdet 153, jfm med Joh 21:11.]
Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd (bröd bakat utan jäst – hebr. matsa). [Osyrat bröd är en bild på syndfrihet.] På den första dagen måste ni ta bort all jäst (surdeg – hebr. chamets) från era hus. Den som äter bröd bakat med jäst mellan den första och sjunde dagen [under högtiden] ska bli utestängd (avskuren) från Israel.
På den första dagen av högtiden och även på den sjunde, samla alla till en helig sammankomst. Inget arbete ska göras på dessa två dagar, förutom att förbereda det som var och en behöver för att äta.
Från kvällen den 14:e dagen i första månaden ända till kvällen den 21:a dagen i månaden ska ni äta osyrat bröd.
Ingen jäst (surdeg) får finnas i era hus under dessa sju dagar [av högtid]. Den som äter något som har jäst i sig ska bli utestängd (avskuren) från Israel. Det spelar ingen roll om han är en främling eller född i landet [principen gäller alla].
Var ni än bor [eller samlas], se till att inte äta bröd med jäst [under den veckan]."
Och Herren (Jahve) sade till Mose och Aron: Detta är förordningen om påsken. [Syftar både på högtiden och själva måltiden, påskalammet.] Ingen främling får äta den,
men alla mäns tjänare som är köpta för pengar, när ni har omskurit dem ska de äta av det.
En besökare och en inhyrd tjänare ska inte äta av det.
I ett och samma hus ska det ätas, ni ska inte bära ut något av köttet ut ur huset, inte heller får något ben krossas. [Denna passage är en tydlig skuggbild av Jesus som vår påsk, vårt påskalamm, bara den som är omskuren enligt förbundets regler får äta, på samma sätt som bara den som är frälst, och därmed har sitt hjärta omskuret i det Nya förbundet kan ta del av Jesus. Redan här förutsägs det också att inget av hans ben ska krossas och det skedde inte heller, se Joh 19:33; Ps 22:18.]
Men om någon utomstående som bor bland er vill hålla påsken för Herren (Jahve) måste alla män bli omskurna. Sedan kan de komma nära och hålla den. Han ska då räknas som en infödd i landet. Men ingen oomskuren ska äta av det.
Mose sade till folket: Kom ihåg den här dagen, då ni kom ut ur Egypten, ut ur slavhuset (slaveriet), för med styrka förde Herrens (Jahves) hand ut er från denna plats. Inget syrat (hebr. chamets) [bröd eller mat som innehåller jäst] ska ätas.
[Mose talar till folket:] "I sju dagar ska du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen ska bli en Herrens högtid.
Alla de sju dagarna ska du äta bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig], ingenting syrat får finnas hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land.
I din stora härlighet (upphöjdhet, majestät)
    slog du ner de som reste sig upp mot dig.
Du släppte lös din förtärande eld (vrede)
    som förtärde dem som halm.
    [Samma verb "släpp lös" användes genomgående i kravet mot farao att "släppa" israeliterna
    fria. Ironiskt nog släpps nu Guds eld lös över honom själv då han vägrade lyda Gud.]

Israeliterna sade till dem: "Om vi ändå hade fått dött för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger."
Mose sade [ordföljden i denna mening är i grundtexten abrupt och repeterar vers 6 och 7, det kan vara så att det återspeglar att Mose inte var en god talare]: "Ni ska förstå detta när Herren (Jahve) ger er kött att äta på kvällen, och bröd på morgonen för att mätta er, eftersom Herren har hört er klagan, att ni klagar på honom. Vad det gäller oss, vilka är vi? Er klagan är inte mot oss, utan mot Herren (Jahve)."
"Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: 'På kvällarna ska ni få kött att äta, och på morgonen ska ni få bröd att äta så ni blir mätta (får alla behov fyllda), så ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.' "
Sedan sade Mose: Ät detta idag, för idag är det Herrens sabbat. Idag hittar ni ingenting på marken.
Sedan sade Mose: Detta är vad Herren (Jahve) har befallt. Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
Israels söner (barn) åt manna i 40 år. De åt mannat till dess de kom för att bosätta sig i landet, när de kom till gränsen av Kanaans land. [Jos 5:11–12]
Sedan bar Jetro, Moses svärfar, fram ett brännoffer och offrade det till Gud (Elohim). Aron kom också, tillsammans med alla äldste från Israel för att äta bröd med Moses svärfar inför Gud (Elohim).
Och om en oxe stångar en man eller en kvinna så att de dör, då ska oxen med säkerhet stenas och dess kött ska inte ätas, och oxens ägare ska förbli tyst. [Han får inte klaga över det som drabbat honom. Han måste finna sig i att förlora sin oxe som var en dyrbar och viktig tillgång på den här tiden i ett samhälle där jordbruket var centralt och oxen gjorde mycket av det tunga arbetet.]
Om eld bryter ut och får tag i törne så att sädesskylarna eller den stående säden eller fältet slukas, ska han som tände elden ersätta den ordentligt.
Ni ska vara heliga män till mig, därför ska ni inte äta något kött från ett rivet djur på fältet, det ska ni kasta till hundarna.
men det sjunde året ska du låta marken vila och ligga i träda. Då kan de fattiga i ditt folk få sin föda från den och det som blir över kan de vilda djuren äta. På samma sätt ska du också göra med din vingård och dina olivträd.
Osyrade brödets högtid (hebr. chag matsah) ska du hålla. Sju dagar ska ni äta osyrat bröd (hebr. matsah) som jag har befallt er, på den bestämda tiden i månaden Aviv [ett annat namn på månaden Nisan, motsvarar mars/april], för denna månad kom ni ut från Egypten. Ingen ska komma inför mig tomhänt [det krävs en offergåva]. [Detta är den första av de stora vallfärdshögtiderna. Den inleds den 15:e i den första månaden Nisan (3 Mos 23:6–8, hebr. Aviv betyder "månaden då axen mognar", det babylonska namnet är Nisan). Ytterligare två högtider infaller under de här dagarna och förknippas med Osyrade brödets högtid. Pesach firas kvällen innan (den 14:e, se 3 Mos 23:4–5) och Förstlingsfruktens högtid (Bikkurim) infaller andra eller tredje dagen under Osyrade brödets högtid (3 Mos 23:9–4).]
Men han lyfte inte sin hand mot de [sjuttio] äldste i Israel [för att hindra dem från att se honom, eller slå ner dem eftersom ingen kan leva och se Guds ansikte, se 2 Mos 33:20]. De såg (som i en syn) Gud, och de åt och drack [i hans närvaro]. [De såg antagligen en profetisk syn eller en gudomlig manifestation av Guds närvaro, men inte fullheten av hans härlighet eftersom Mose senare frågar efter att få se mer av Gud, se 2 Mos 33:18.]
Herrens härlighet visade sig som en förtärande eld inför israeliterna, på bergets topp.
Och Aron och hans söner ska äta baggens kött och brödet som är i korgen vid mötestältets öppning.
Och de ska äta dessa ting varmed försoning har bringats för att inviga (avskilja) och helga dem, men en främling ska inte äta av det eftersom det är heligt.
Och om något överblivet av invigningsköttet eller av brödet finns kvar till morgonen, då ska det överblivna brännas med eld, det ska inte ätas eftersom det är heligt.
Och de steg upp tidigt nästa morgon och offrade brännoffer och förde fram shalomoffer och folket satt ner och åt och drack och steg upp och roade sig.
för att inte skära förbund med landets invånare och de går iväg efter andra gudar och offrar till deras gudar och de kallar på dig och du äter av deras offer,
Du ska hålla (vakta, skydda, bevara) det Osyrade Brödets högtid. Sju dagar ska du äta osyrat bröd som jag befallt dig, på den bestämda tiden i månaden Aviv [Även kallad Nisan. Aviv betyder vår och anger att det är den första vårmånaden.] för i månaden Aviv kom du ut ur Egypten.
Mose var kvar hos Herren i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta eller dricka. Han skrev förbundsorden, de tio orden, på stentavlorna.

3 Moseboken (104)

Det ska vara en evig stadga för era generationer överallt där ni bor, att inte äta varken fett eller blod.
Och prästen ska sätta på sig sin linneklädnad, och hans linnebyxor ska han sätta på sin kropp (ordagrant över sitt kött), och ska ta upp askan som elden förtärt med brännoffret på altaret, och han ska lägga den vid sidan om altaret.
Och resten av det ska Aron och hans söner äta. Med osyrat bröd ska det ätas på en helig plats, på mötestältets gård ska de äta det.
Alla män av Arons söner ska äta av det. Det ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") i dina släktled angående Herrens (Jahves) offer gjorda med eld. Var och en som rör dem ska vara heliga.
För alla matoffer som offras av prästerna ska brännas helt och hållet. De ska inte ätas. [Det är skillnad på prästens eget offer och de offer som de hanterar på folkets vägnar.]
Prästen som förrättar syndoffret ska äta av det, det ska ätas på en helig plats, på mötestältets gård.
Alla män bland prästerna ska äta av det. Det är högheligt.
Men inget syndoffer vars blod burits in i mötestältet för att försona det heliga ska ätas. Det ska brännas i eld.
Varje man bland prästerna ska äta av det, det ska ätas på en helig plats. Det är högheligt.
Och köttet från hans shalomoffer som tacksägelse ska ätas samma dag som det offras, inget av det får lämnas kvar till morgonen.
Men om offret som han offrar är en ed eller ett frivilligt offer, ska det ätas samma dag som det offras och på morgonen ska det överblivna ätas.
Men om något av köttet från hans shalomoffer äts på den tredje dagen, ska ingen nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) ges [offret accepteras inte], det ska inte tillräknas honom som offrar, istället ska det vara en styggelse och den personen (den själ) som äter av det ska bära sin synd.
Och kött som vidrör något orent föremål ska inte ätas, det ska brännas i eld. Och köttet, alla rena ska äta köttet.
Men den person (själ) som äter av det kött från shalomoffret som tillhör Herren (Jahve), han har sin orenhet över sig. Den personen (själen) ska huggas av från sitt folk.
Den själ som rör vid något orent, som det orena hos en människa eller något orent djur, eller något avskyvärt orent ting, och äter av köttet som offrats som shalomoffer, som tillhör Herren (Jahve), den själen ska huggas av från sitt folk.
Tala till Israels söner och säg: Ni ska på inget sätt äta något fett, från oxe eller från lamm eller från get.
Men det feta från självdöda djur, och fettet från det som är rivet av vilddjur, kan ni använda till andra saker, men ni får på inget sätt äta av det.
Vem som än äter det feta från något djur som en man har offrat som ett eldsoffer till Herren (Jahve), den person (själ) som äter det ska huggas av från sitt folk.
Ni ska på inget sätt äta något blod, oavsett om det kommer från en fågel eller ett djur, inte någonstans där ni bor.
Vilken själ det än är som äter något blod, den själen ska huggas av från sitt folk.
Och Mose sade till Aron och till hans söner: "Koka köttet vid ingången till mötestältet och ät det där med bröd som är i korgen för invigningen som jag har befallt och sagt, Aron och hans söner ska äta det.
Och det kom en eld från Herrens (Jahves) ansikte och slukade brännoffret och det feta på altaret, som när hela folket såg det, ropade och föll ner på sina ansikten.
Och eld gick ut från Herren (Jahve) och slukade dem och de dog inför Herrens (Jahves) ansikte. [Den exakta överträdelsen är inte specificerad, men 2 Mos 30:9 förbjuder att offra främmande rökelse (hebr. ketoret zarah). Det rörde sig om rökelse som inte var förberedd på rätt sätt, se 2 Mos 30:34–38. Ett annat förslag är att de offrade på fel tid, se 2 Mos 30:7–8.]
Och Mose talade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner som var kvar: "Ta matoffret som återstår av Herrens (Jahves) eldsoffer och ät det utan jäst bredvid altaret, för det är högheligt.
Och ni ska äta det på en helig plats eftersom det är din föreskrivna del och dina söners föreskrivna del av Herrens (Jahves) eldsoffer, för så har jag befallt.
Och bröstet som viftats och skuldran som viftats ska ni äta på en ren plats, du och dina söner och dina döttrar med dig, för det är din föreskrivna del och dina söners föreskrivna del som är givet av offret från Israels söners shalomoffer.
"Varför har ni inte ätit syndoffret på en helig plats? Det är högheligt, och det har getts till er att bära församlingens överträdelser, att bringa försoning för (täcka över) dem inför Herrens (Jahves) ansikte.
Se blodet av det fördes inte in i den heliga platsen, ni skulle verkligen ha ätit det på en helig plats som jag befallde.
Och Aron sade till Mose: "Se, denna dag har de offrat sina syndoffer och sina brännoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och sådana saker har hänt [Nadav och Avihos förseelse] och om jag hade ätit syndoffret idag, skulle det ha blivit accepterat i Herrens (Jahves) ögon?
Tala till Israels söner och säg: Detta är de djur som ni ska äta av alla de djur som vandrar omkring på jorden.
Alla som har klövar, som är kluvna helt igenom, och som [också] idisslar (för upp mat – hebr. ma´ale gera), dem ska ni äta. [Boskapsdjur, får och getter är partåiga hovdjur, vars klövar är delade i två. Detta är djur som idisslar och har ett komplext magsystem med tre eller fyra kammare. I 5 Mos 14:4–6 nämns totalt tio djur, både boskap och vilda, som är rena. Många olika förslag på vad som gör djuren rena/orena har getts. Det finns flera rent praktiska implikationer som att griskött innehåller trikiner, osv. Men kanske den enklaste förklaringen är att "israeliternas matsedel" också ska likna "Guds diet". Om det inte kunde offras till Gud, då var det inte heller lämpligt att äta. Reglerna kring vad som fick ätas gjorde att israeliterna särskilde sig från andra folk. Det var svårt att ha gemenskap om man inte kunde äta tillsammans, se även Mark 7:19; Apg 10:13, 15, 28. Dessa dietbud har likheter med budet Adam och Eva fick att inte äta från ett visst träd, se 1 Mos 3:2.]
Men dessa ska ni inte äta av dem som idisslar eller av dem som har delade klövar:
kamelen för den idisslar men har inte delade klövar,
    den är oren för er,
Av deras kött ska ni inte äta och deras kadaver ska ni inte vidröra, de är orena för er.
Detta ska ni äta av allt som finns i vattnet. Allt som har fenor och fjäll i vattnet, i haven och i floderna, det ska ni äta.
De ska vara något avskyvärt för er, ni ska inte äta av dess kött utan ni ska se dess kadaver som något avskyvärt.
[Det finns olika hebreiska ord för fåglar. I 1 Mos 1:20 och här används hebr. of som beskriver något som flyger. (I parallellpassagen i 5 Mos 14:11 används tsipor som är ett ljudhärmande ord för det kvittrande lätet). Inom den moderna biologins systematik av organismer klassificeras fladdermusen (vers 19) inte som en fågel utan som ett däggdjur. Uppräkningen här uppfyller dock de hebreiska ordens betydelser. Bland de rena fåglarna räknas: höns, duva, anka, gås, ripa, vaktel, kalkon, osv.] Och dessa är de som ni ska betrakta som något avskyvärt bland fåglarna, de ska ni inte äta, de är något avskyvärt [20 sorters flygande djur som är orena räknas nu upp]:
örnen
och lammgamen
och fiskgjusen
Men dessa bevingade (flygande) småkryp som går med fyra framfötter, som har två ben intill sina [fyra] fötter, som hoppar över jorden.
Av dem kan ni äta dessa,
den svärmande gräshoppan
    efter sitt slag,
den förtärande gräshoppan
    efter sitt slag,
och skalbaggen
    efter sitt slag,
och gräshoppan
    efter sitt slag.
Och allt kött som man kan äta varpå sådant vatten kommer ska vara orent, och all dryck som man kan dricka i varje sådant kärl ska vara oren.
Och den som äter av dess kadaver ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen, också den som burit kadavret ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen.
Och alla krypande ting som kryper över jorden ska vara något avskyvärt, det ska inte ätas.
Vadhelst som går på magen och vadhelst som går på alla fyra eller vadhelst som har fler ben bland alla krypande ting som kryper över jorden, de ska ni inte äta, för de är något avskyvärt.
För att göra åtskillnad mellan det orena
    och det rena
    och mellan djur som kan ätas
och djur som inte kan ätas. [Primärt har denna distinktion att göra med att särskilja dete judiska folket, se Rom 14:3–15; Apg 10:9–29. Jesus förklarar all mat ren, se Mark 7:19.]
Och den som ligger i huset ska tvätta sina kläder och han som äter i huset ska tvätta sina kläder.
Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem förtär något blod, ska jag vända mitt ansikte mot den som äter blodet [3 Mos 3:17] och utrota honom ur hans folk.
Därför säger jag till Israels barn: Ingen av er ska äta blod. Främlingen som bor ibland er ska inte heller äta blod.
Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels barn eller av främlingarna som bor bland dem fäller ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel av det slag som får ätas, ska han låta blodet rinna ut och täcka över det med jord.
För varje kropps liv är dess blod. Därför säger jag till Israels barn: Ni ska inte äta någon kropps blod, för varje kropps liv är dess blod. Var och en som äter det ska utrotas.
Och var och en som äter ett självdött eller ihjälrivet djur, vare sig han är infödd eller främling, ska tvätta sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till kvällen. Då blir han ren.
Det ska ätas samma dag som ni offrar det eller nästa dag. Det som blir över till tredje dagen ska brännas upp i eld.
Om det äts på tredje dagen, är det avskyvärt och ger inte nåd (blir inte välbehagligt, villkorad nåd – hebr. ratsa).
Den som äter av det måste bära sin skuld, för han har ohelgat det som var helgat åt Herren (Jahve). Han ska utrotas ur sitt folk.
När ni kommer in i landet och planterar olika slags träd med ätbar frukt, ska ni se deras frukt som deras förhud. I tre år ska ni betrakta dem som oomskurna och inte äta deras frukt.
och först under det femte året ska ni äta deras frukt. Så ska ni göra för att de ska ge så mycket större avkastning åt er. Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).
Ni ska inte äta något som innehåller blod.
Ni ska inte befatta er med spådom eller trolldom.
Han ska äta sin Guds (Elohims) bröd, både av det högheliga och av det heliga.
Oavsett vilken man av Arons släkt (säd, avkomma) som lider av en svampinfektion (mögel) eller ett problem med flytningar, han ska inte äta av det heliga förrän han har blivit ren. Och den som berör någonting som är orent genom de döda eller en man vars säd har lämnat honom,
Den själen som har rört något sådant ska vara oren till kvällen och ska inte äta av det heliga förrän han har tvättat sin kropp med vatten.
Och när solen har gått ner ska han vara ren och ska därefter äta av det heliga för det är hans mat.
Det som är självdött eller rivet av rovdjur ska han inte äta och orena sig själv med. Jag är Herren (Jahve).
Ingen främling [som inte är av Arons prästsläkt] ska äta av det heliga, en gäst hos prästen eller en inlånad tjänare ska inte äta av det heliga.
Men om prästen köper någon [själ – en slav] för sina pengar ska han äta av det, och han som är född i hans hus, de ska äta av hans kött.
Om prästens dotter gifter sig med en främling ska hon inte äta av de heliga offren.
Men om prästens dotter blir änka eller frånskild och inte har några barn och återvänder till sin fars hus som i sin ungdom, ska hon äta av sin fars kött. Men ingen främling ska äta av det.
Men om en man äter av det heliga ovetandes, då ska han ge en femtedel därav (av dess värde) [som syndoffer, se 3 Mos 5:16; 6:5] och ska ge det till prästen med det heliga.
eller låta dem bära synden av sin skuld när de äter deras heliga ting, för Jag är Herren (Jahve) som helgar dem."
Det ska ätas samma dag, ni ska inte lämna något av det till morgonen. Jag är Herren (Jahve).
På den 15:e dagen i samma månad [Nisan, på våren] är Herrens (Jahves) det osyrade brödets högtid (matzot). Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd.
Du ska inte äta bröd, rostad säd eller ny säd (från årets skörd) förrän denna dag, inte förrän du har burit fram offret till din Gud (Elohim). Det ska vara ett evigt påbud genom alla generationer överallt där ni bor. [Bikkurim kan infalla både andra och tredje dagen under det osyrade brödets högtid, eftersom det är dagen efter sabbat. Om en vanlig veckosabbat och den högheliga sabbaten som är första dagen i det osyrade brödets högtid infaller efter varandra blir det två sabbatsdagar innan man kan fira förstlingsfruktens högtid. Det kan varit det som inträffade det året då Jesus korsfästes, se Matt 28:1; Mark 11. Pesach firas alltid 14:e Nisan och den första dagen i det osyrade brödets högtid den 15:e Nisan. Den tredje dagen i osyrade brödets högtid är 17:e Nisan. Veckodagarna varierar år från år. År 30 e.Kr. är dock 17:e Nisan en söndag. Det året sammanfaller söndagen också med Förstlingsfruktens högtid, Bikkurim. Tänk om samtidigt som en kärve viftades i templet som ett förstlingsoffer spreds nyheten om att Jesus var uppstånden, se 1 Kor 15:20. När vi väljer att fira förstlingsfruktens högtid och, även att i enlighet med andra skriftställen i ämnet, ge vår förstlingsfrukt till Herren regelbundet (Ords 3:9; Hes 44:30) då är det ett sätt för oss att markera att vi alltid vill ha Gud först i våra liv. Det finns särskilda välsignelser utlovade när vi lever på det sättet, se Matt 6:19–21.]
Och det ska vara Arons och hans söners och de ska äta det på en helig plats, för det är det heligaste för honom av offren till Herren (Jahve) gjorda med eld som en evig förordning (ordagrant "saker inristat").
För din boskap och för vilddjuren i landet ska allt överflöd bli till mat.
Detta är ett jubelår, det ska vara heligt för er. Ni ska äta överflödet från fälten (det som är kvar från tidigare år).
Och landet ska ge sin frukt och ni ska äta er mätta och bo där i trygghet.
Och om ni säger: "Vad ska vi äta det sjunde året? Se, vi ska inte så och inte samla in vår gröda."
Och ni ska så det åttonde året och fortfarande äta av den gamla frukten till det nionde året, till dess hennes frukt kommer in ska ni äta av det gamla förrådet.
Och din tröskningstid ska pågå fram till vinskörden, och vinskörden ska pågå fram till tiden för sådd, och ni ska äta ert bröd i fullt mått (det ska räcka så att ni blir ordentligt mätta) och ni ska bo i trygghet i ert land.
Du ska äta den gamla säden och rensa ut den gamla för den nya.
då ska jag också göra detta mot er.

Första varningen – sjukdomar

Jag ska besluta terror över er, förtärelse och brinnande feber som slukar ögonen och ger hjärtat sorg, och ni ska så er säd fåfängt för era fiender ska äta den.
När jag har brutit staven av ditt bröd, ska tio kvinnor baka bröd i en ugn, och de ska ge dig brödet igen efter vikt, och du ska äta utan att bli mätt.
Och ni ska äta era söners kött och era döttrars kött ska ni äta.
Och ni ska förgås bland hedningarna och era fienders land ska sluka er.

4 Moseboken (27)


Han ska avhålla sig från vin och starka drycker, han ska inte dricka något från vinstocken, varken vinäger eller stark dryck, inte heller ska han dricka någon saft från vindruvorna eller äta färska druvor eller russin.
Alla dagar som hans nasirskap varar ska han låta bli att äta allt som är gjort av vindruvor, från pressade druvor och även (det som är gjort av) druvskalet.
den andra månaden på den 14:e vid skymningen (mellan kvällarna) ska han fira den, de ska äta det med osyrat bröd och bittra örter [2 Mos 12:8],
[Vers 1–3 hör ihop med föregående tre verser (4 Mos 10:29–36) via flera kiasmer och även språkligt: A Gud lovar goda ting för Israel (4 Mos 10:32)
  B ... och det hände, när arken... (4 Mos 10:35a)
    C stå upp, o Herre... (4 Mos 10:35)
    C´ vänd tillbaka, o Herre... (4 Mos 10:36)
  B´ ... och det hände, när folket klagade ... (4 Mos 11:1a)
A´ ondska i Herrens öron (4 Mos 11:1b)]
Och det hände, att folket var en klagan (sökte en anledning att klaga – hebr. anan i ovanliga formen hitpoel)
    – ondska i Herrens (Jahves) öron,
och när Herren (Jahve) hörde det upptändes hans vrede,
    och Herrens (Jahves) eld brann ibland dem och slukade dem [som bodde] i lägrets utkant.
    [Eld är ofta förknippat med Guds straff, se 4 Mos 16:35; 3 Mos 10:2; 2 Kung 1:10, 12]
Och patrask-följet (den blandade hopen – hebr. asafsof) som var bland dem fick begär efter läckrare mat (ordagrant: "begärde ett begär") och även Israels söner grät för deras skull och sade: "Vem låter oss äta kött? [Om vi ändå kunde få äta kött!]
Vi kommer ihåg fisken som vi fick äta fritt (gratis; för intet) i Egypten, gurkorna och melonerna och purjolöken och löken och vitlöken,
Varifrån ska jag få kött att ge till hela detta folk? De oroar mig med sin gråt och säger: Ge oss kött så att vi får äta.
Och säg till folket. Helga er själva till i morgon och ni ska äta kött, för ni har gråtit i Herrens (Jahves) öron och sagt: Vem låter oss äta kött? Det var väl med oss i Egypten. Därför ska Herren (Jahve) ge er kött och ni ska äta.
Ni ska äta [kött], inte bara en dag, eller två dagar, eller fem dagar, eller tio dagar eller tjugo dagar [i streck]
Mose sade: "Folket som jag är ibland är 600 000 män på sina fötter, och ändå har du sagt: Jag ska ge dem kött, så att de kan äta en hel månad!
Låt henne inte, jag ber, bli som en död, som den vars kött är halvt förtärt när han kommer ut ur sin mors livmoder."
Och de [10 männen – Shamoa, Shafat, Jigal, Palti, Gadiel, Gaddi, Amiel, Setor, Nachbi och Goel, se vers 4–15] spred ut ett ont rykte (missvisande information) om landet som de bespejat åt Israels söner och sade: "Landet som vi har vandrat igenom för att undersöka det, är ett land som slukar (äter upp) sina invånare [syftar troligtvis på att det varit många stridigheter i området, och hur det skulle bli svårt att inta och sedan behålla landet från inkräktare], och hela folket som vi såg där är högresta män.
då ska det vara så att när ni äter av landets bröd, ska ni avskilja en del som en gåva till Herren (Jahve).
Och eld kom ut från Herren (Jahve) och slukade de 250 män som hade offrat rökelse.
På en höghelig plats ska du äta av det, alla män ska äta av det, det ska vara heligt för er.
Och detta är ditt: lyftoffret från deras gåvor, alla Israels söners viftoffer. Jag har gett dem till dig och till dina söner och till dina döttrar med dig, som en förordning för evigt, alla som är rena i ditt hus ska äta av det.
Den första skörden av frukten av allt som är i ert land, som de för fram till Herren (Jahve) ska vara ditt, alla som är rena i ditt hus ska äta av det.
Och ni kan äta det på alla platser och ert hushåll, för det är er lön för arbetet i mötestältet.
För en eld har gått ut från Chesbon,
    en flamma från Sichons stad,
den har slukat Ar i Moav,
    herrarna över Arnons höga platser.
Se ett folk som reser sig upp som en lejoninna,
    och som ett lejon lyfter han upp sig själv,
han ska inte ligga ner förrän han har ätit av bytet
    och druckit blodet av det slagna."
Gud (El) som förde fram honom ut från Egypten,
    är för honom som vildoxens höga horn,
han ska sluka nationerna som är hans åklagare
    och ska bryta deras ben i bitar
    och genomborra dem med sina pilar.
Och de kallade [de moabitiska kvinnorna bjöd in] folket att offra till deras gudar
    och folket åt och böjde sig till deras gudar.
och jorden öppnade sin mun och svalde dem tillsammans med Korach, när gruppen dog. Den tid då elden slukade 250 män och de blev ett tecken (ett varnande exempel).
Och den 15:e dagen i denna månad ska vara en högtid, sju dagar ska ni äta osyrat bröd.

5 Moseboken (80)

Ni ska köpa mat av dem för pengar (silver) och ni ska äta, och ni ska även köpa vatten av dem för pengar (silver) så att ni kan dricka.' "
Du ska sälja mat till mig för pengar (silver) så att jag kan äta, och ge mig vatten för pengar (silver) så att jag kan dricka, låt mig bara passera på mina fötter,
För Herren er Gud (Jahve Elohim) är en förtärande eld, en nitälskande (hebr. qana) Gud (El).
Där ska ni tjäna gudar gjorda av människors hand, trä och sten som inte ser, inte hör, inte äter, inte luktar.
Om vi fortsätter att höra Herrens, vår Guds, röst kommer denna stora eld att förtära oss och vi kommer att dö! Varför ska vi låta det ske?
och hus fyllda av alla goda ting som du inte har fyllt (själv) och uthuggna cisterner som du inte har huggit ut (själv), vingårdar och olivträd som du inte har planterat, att du ska äta och bli mätt.
Och du ska sluka alla folk som Herren din Gud (Jahve Elohim) ger till dig, dina ögon ska inte ha medömkan med dem, inte heller ska du tjäna deras gudar, för det blir en snara för dig.
Och han ödmjukade dig (tvingade dig att böja sig ner) och lät dig lida av hunger och mättade dig med manna [2 Mos 16:31–36] som du inte visste (saknade kunskap om) vad det var, inte heller dina fäder visste (kände till), för att han skulle låta dig veta (få intim kunskap om) att människan inte lever enbart av bröd, utan människan lever av allt som kommer från Herrens (Jahves) mun. [Jesus citerar detta ord när han frestas, se Matt 4:4; Luk 4:4.]
Ett land utan fattigdom där du ska äta bröd, du ska inte sakna något i det, ett land vars stenar är järn och ur dess berg ska du bryta (gräva) koppar [som används för att ta fram brons].
Och du ska äta och bli mätt och välsigna Herren din Gud (Jahve Elohim) för det goda land som han gett dig.
För att inte
    när du har ätit och är mätt och har byggt bra hus och bor i dem,
    
som mättade dig med manna i öknen [2 Mos 16:31–36], som dina fäder inte kände till,
att han ödmjukade dig (tvingade dig att böja sig ner) och att han prövade dig, för att göra dig gott till slut,
Vet (ha intim kunskap) därför idag att Herren din Gud (Jahve Elohim) är han som går över framför dig som en förtärande eld. Han ska förgöra dem och han ska ta ner dem inför dig, så ska du driva ut dem och få dem att förgås med hast som Herren (Jahve) har talat till dig.
När jag var borta uppe på berget för att ta emot stentavlorna, förbundets tavlor (förbundet) som Herren (Jahve) skurit med er, då stannade jag på berget i 40 dagar och 40 nätter, jag varken åt bröd eller drack vatten,
Och jag föll ner inför Herren (Jahve) som de första 40 dagarna och 40 nätterna. Jag åt inget bröd och drack inget vatten, på grund av er synd som ni syndat när ni gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon och provocerade (förtörnade) honom.
Och jag ska ge gräs på fälten till din boskap och du ska äta och bli mätt.
och där ska du äta inför Herren din Gud (Jahve Elohim) och du ska glädja dig i allt som du sätter din hand till, du och ditt hushåll, med det som Herren din Gud (Jahve Elohim) har välsignat dig.
Därutöver kan du slakta och äta kött inom dina portar som du själv (din själ) önskar efter den välsignelse som Herren din Gud (Jahve Elohim) har gett dig, de orena och de rena kan äta av det, som med gasellen och med hjorten.
Du ska bara låta bli att äta blod, du ska hälla ut blodet på marken som vatten.
Inom dina portar ska du inte äta tiondet av din säd eller av ditt vin eller av din olja, eller förstlingen från din hjord eller från din flock och inget löfte som du har lovat, inte dina frivilliga gåvor och inte din hands offer,
utan du ska äta detta inför Herren din Guds (Jahve Elohims) ansikte på platsen som Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välja, du och din son och din dotter och din tjänare och din tjänarinna och leviten som finns inom dina portar, och du ska fröjda dig inför Herren din Guds (Jahve Elohims) ansikte i allt som du har lagt din hand på.
När Herren din Gud (Jahve Elohim) utvidgar dina gränser, som han har lovat dig, och du säger: "Jag ska äta kött" eftersom din själ önskar att äta kött, då ska du äta kött utifrån allt som din själ önskar.
Om platsen som Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välja för att låta sitt namn bo där, är för långt bort från dig, då ska du slakta av din hjord och av din flock som Herren (Jahve) har gett dig, som jag har befallt dig och du ska äta inom dina portar utifrån allt som din själ önskar.
På samma sätt som gasellen och som hjorten äts ska du äta därav, de rena och de orena ska äta därav tillsammans (på samma villkor).

När man äter kött hemma kan det vara vilket rent djur som helst utom det förstfödda i hjordar och flockar, eftersom det tillhör Herren. Detta får bara ätas i samband med att man offrar. Då tillhör det mesta prästen och det är bara shalomoffret som man får äta en del av själv.

Var bara stark (fast, säker, tapper) i att inte äta blodet, för blodet är livet och du ska inte äta livet med köttet.
Du ska inte äta det utan du ska hälla ut det som vatten på marken.
Du ska inte äta det för att det ska gå väl för dig och för dina söner efter dig, när du gör det som är rätt i Herrens (Jahves) ögon.
och du ska offra ditt brännoffer, köttet och blodet, ovanpå Herren din Guds (Jahve Elohims) altare, och blodet från ditt offer ska hällas ut mot Herren din Guds (Jahve Elohims) altare och du ska äta köttet.
Du ska inte äta något avskyvärt.
Detta är djuren som du får äta [totalt 10 djur – 3 boskapsdjur och 7 sju vilda räknas upp]:
oxen,
fåret
och geten,
Alla djur som har delade klövar och har klövarna helt delade i två och som idisslar bland djuren, dem ska ni äta.
Men dessa får ni inte äta av dem som idisslar och av dem som har kluvna klövar:
    kamelen,
    haren (hebr. arnevet) och
    klippdassaren [klipphyraxen – typ av grävling],
för även om de idisslar har de inte klövar. De är orena för er.
Och svinet eftersom det har delade klövar men inte idisslar, det är orent för er, av deras kött ska ni inte äta och deras kadaver ska ni inte vidröra. [I beskrivningen i 3 Mos 11:4–7 definieras mer vad idissla innebär, vilket också inkluderar harens ätande av sin egen avföring (vilket är en form av idissling) och även klippdassaren som har tre olika magar och använder syror för att bryta ner födan.]
Detta kan ni äta av allt som finns i vattnet, allt som har fenor och fjäll ska ni äta.
Och vad det än är som inte har fenor och fjäll ska ni inte äta, det är orent för er.
[Det finns olika hebreiska ord för fåglar. I 1 Mos 1:20 används hebr. of som beskriver något som flyger. Här i denna vers används tsipor som är ett onomatopoetiskt ord från det kvittrande ljudet fåglar gör. Inom den moderna biologins systematik av organismer klassificeras fladdermusen (vers 18) inte som en fågel utan som ett däggdjur. Uppräkningen här uppfyller dock de hebreiska ordens betydelser.] Av alla rena fåglar ska ni äta.

Men dessa är de som ni inte ska äta:
örnen
och lammgamen
och fiskgjusen
Och alla bevingade svärmande varelser är orena för er, dem ska ni inte äta.
Av alla rena bevingade varelser ska ni äta. [Totalt räknas 22 olika flygande djur (eller grupper av djur) upp som är orena. Gemensamt för de första 21 är att de flesta äter kadaver, dvs. kommer i kontakt med det som är dött. Även den sista gruppen av svärmande insekter kommer i kontakt med det som är orent. Bland de rena fåglarna räknas: höns, duva, anka, gås, ripa, vaktel, kalkon, osv.]
Ni ska inte äta av något som är självdött, det kan du ge till främlingen som är inom dina portar så att han kan äta det eller du kan sälja det till en främling, för du är ett heligt folk för Herren din Gud (Jahve Elohim). Du ska inte koka kalven i dess moders mjölk. [Detta bud har gett upphov till dagens kosherregler, men handlar om kananeiska ockulta fertilitets riter, se 2 Mos 23:19.]
Och du ska äta inför Herren din Gud (Jahve Elohim) på den plats som han väljer för att låta sitt namn bo där. Tiondet av din säd, av ditt vin och av din olja och förstlingen av din hjord och av din flock, för att du ska lära dig att alltid vörda Herren din Gud (Jahve Elohim).
Och du ska ge silvret till allt som din själ önskar, för en oxe, eller för ett får eller för vin eller för en stark dryck, eller för vad som helst som din själ begär av dig, och du ska äta där inför Herren din Guds (Jahve Elohims) ansikte och du ska fröjda dig, du och ditt hushåll.
Och leviten, eftersom han inte har någon del eller något arv med dig, och främlingen och den faderlöse och änkan, som är inom dina portar, ska komma och äta och bli mätta, så att Herren din Gud (Jahve Elohim) kan välsigna dig i allt ditt arbete som dina händer gör.
Du ska äta det inför Herren din Guds (Jahve Elohims) ansikte år efter år på den plats som Herren (Jahve) ska utvälja, du och ditt hushåll. [Det förstfödda ska alltid offras till Herren.]
Du ska äta det innanför portarna, de orena och de rena tillsammans, (på samma sätt) som gasellen och som hjorten.
Du ska endast avstå från att äta dess blod, det ska du utgjuta på marken som vatten.
Du ska inte äta något syrat (jäst) bröd med det, sju dagar ska du äta osyrat bröd med det, lidandets bröd, för med hast kom du ut från Egyptens land, för att du ska komma ihåg dagen då du kom ut från Egypten hela ditt liv.
Och du ska rosta och äta det på en plats som Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välja, och du ska vända om på morgonen och gå till dina tält.
Sex dagar ska du äta osyrat bröd och på den sjunde dagen ska det vara en högtidsförsamling till Herren din Gud (Jahve Elohim). Då ska du inte göra något arbete.
Prästerna, leviterna – alla av Levi stam, ska inte ha någon arvedel med Israel. De ska äta av Herrens (Jahves) eldsoffer och hans arvedel.
De ska ha samma del (lika stora portioner) att äta, oberoende av deras fäders ägodelar.
men kvinnorna och de små (spädbarn, koltbarn) och boskapen och allt som finns i staden, även allt tillspillogivet därinne, ska du ta som byte åt dig och du ska äta det du plundrat från dina fiender som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig.
När du belägrar en stad en längre tid, då du strider mot den för att inta den, ska du inte fördärva dess träd genom att slunga en yxa mot dem, för du ska äta av dem [trädens frukt] och du ska inte hugga ner dem, för fältets träd är väl inte en människa så att du behöver belägra det?
När du kommer till din grannes vingård får du äta så mycket du vill, men du får inte lägga något i din korg. [Detta påminner om den svenska allemansrätten.]
När du har fullbordat tiondegivandet och allt tionde av din avkastning i det tredje året, som är det år då du ska ge tionde, och har gett det till leviten, till främlingen, till de faderlösa och till änkan så att de kan äta inom dina portar [alla städer med murar] och bli tillfredsställda,
Jag har inte ätit av det i min sorg, jag har heller inte lagt undan något av det som är (rituellt) orent och inte givit av det för någon död. Jag har lyssnat till Herren (Jahve) min Guds (Elohims) röst och jag har gjort enligt allt som du har befallt mig.
Och du ska offra shalomoffer [ett gemenskapsoffer som alla i familjen åt tillsammans, se 3 Mos 7:11–21] och ska äta där och du ska fröjda dig inför Herren (Jahve) din Guds (Elohims) ansikte.
Din oxe ska slaktas inför dina ögon,
    men du ska inte äta av den,
din åsna ska tas ifrån dig med våld framför ditt ansikte,
    och ska inte återlämnas till dig,
dina får ska ges till dina fiender
    och du ska inte ha någon som räddar dig.
Din marks frukt och allt ditt arbete ska en nation som du inte känner äta upp, och du ska enbart bli förtryckt och åsidosatt,
Du ska plantera vingårdar och beskära dem, men du ska inte dricka av vinet och inte heller samla druvorna, för larver ska äta dem.
Och han ska äta frukten från din boskapshjord, och din marks frukt, till dess du tynar bort (går under, förgås, blir utrotad), de ska inte heller lämna säd, vin eller olja, nötboskapens mångfald (tillväxt i antal) eller de unga i din flock, förrän de har fått dig att tyna bort (gå under, förgås, bli utrotad).
Och du ska äta din livmoders frukt, köttet av dina söner och av dina döttrar som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig, i belägringen och i den nöd som dina fiender ska försätta dig i.
så att han inte ska ge någon av dem av hans barns kött som han ska äta, eftersom han inte har något över, i belägringen och i den nöd som din fiende ska försätta dig i, i alla dina portar.
och mot hennes efterbörd som kommer ut mellan hennes ben, och mot hennes barn som hon ska föda, för hon ska äta dem i hemlighet i brist på allt, i belägringen och i den nöd som din fiende ska försätta dig i, i alla dina portar. [Klag 2:20]
Ni har inte ätit bröd, ni har inte druckit vin eller starka drycker, för att ni ska veta (känna till, har intim kunskap om) att jag är Herren (Jahve) er Gud (Elohim). [Herren hade gett dem manna varje dag för att de skulle förstå att det var han som försörjde dem.]
Sedan ska min vrede upptändas mot dem på den dagen och jag ska överge dem och jag ska gömma mitt ansikte för dem och de ska bli uppslukade och mycket ondska och bekymmer ska komma över dem. Den dagen ska de säga: 'Har inte denna ondska kommit över oss eftersom vår Gud inte är ibland oss?'
För när jag har tagit dem in i landet som jag svor till deras fäder, det som flyter av mjölk och honung [2 Mos 3:8], och de har ätit sig mätta och blivit feta, och de då vänder sig till andra gudar och tjänar dem och föraktar mig och bryter mitt förbund,
Han lät honom resa på jordens höga platser
    och han åt fältens frukter.
Han lät honom suga honung ur klippan
    och olja ur den hårda stenen,
En eld har tänts i mina näsborrar
    och brinner till Sheols (underjordens) djup.
Den slukar jordens grödor
    och sätter bergens grundvalar i brand. [Uttrycket "En eld har tänts i mina näsborrar" är en variant på hebreiskans vanliga sätt att uttrycka vrede. Grundordet för vrede på hebreiska betyder ordagrant "brinnande näsa".]
Vem (bland avgudarna) åt det feta av deras offer [3 Mos 3:17]
    och drack vinet från deras drickoffer?
Låt honom stå upp och hjälpa dig,
    låt honom bli ditt beskydd.
Jag ska göra mina pilar druckna med blod
    och mitt svärd ska sluka kött,
med de slaktades blod och de fångna,
    från fiendernas långhåriga huvuden."

Josua (4)

Och de åt av landets mat på dagen efter Pesach, osyrat bröd och rostat korn på samma dag.
Och mannat upphörde på morgonen efter att de ätit av landets mat. Israels söner hade inte längre något manna [2 Mos 16:35] utan de åt av Kanaans lands frukt det året.
Och jag gav er ett land på vilket ni inte hade arbetat, och städer som ni inte hade byggt, och ni bodde i dem, ni åt av vingårdar och olivlundar som ni inte planterat.

Domarboken (17)

Och Herrens (Jahves) ängel sträckte fram spetsen på sin stav som han hade i sin hand och vidrörde köttet och de osyrade brödkakorna, och det slog ut eld från klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet. Och Herrens (Jahves) ängel försvann från hans ögon.
Och törnbusken sade till träden: Om ni verkligen smörjer mig till kung över er, kom sedan och ta er tillflykt under min skugga, och om inte, låt eld komma ut från törnbusken och sluka Libanons cedrar.
Men om inte, låt eld komma ut från Avimelech och sluka Shechems män och Beit-Millos, och låt eld komma från Shechems män och från Beit-Millo och sluka Avimelech.
Och de gick ut på fältet och samlade in sitt vin och trampade druvorna och höll en fest och gick in i sina gudars hus och åt och drack och förbannade (talade illa om, ordagrant "tog lätt på") Avimelech.
Och i denna tid ska du hålla (vakta, skydda, bevara), jag ber dig, och inte dricka vin och starka (alkoholhaltiga) drycker och du ska inte äta något (rituellt) orent,
men han sade till mig: 'Se, du ska föda en son och nu ska du inte dricka vin och inte dricka starka drycker och inte äta något orent eftersom ynglingen ska vara en Guds (Elohims) nasir från moderlivet till den dag han dör.' " [I en jämförelse mellan hennes rapport och det första budskapet i vers 3b–5 finns några skillnader. Hon utelämnar den sista delen att hans uppdrag har att göra med att börja rädda Israel från filistéernas hand. Hon tar inte heller med frasen att "ingen kniv ska komma över hans huvud". Detta tillsammans med hennes tillägg "tills han dör" är illavarslande och leder till sist till hans död, se Dom 16:17]
Från allt som växer från vinrankan ska hon inte äta och vin och starka drycker ska hon inte dricka och allt orent ska hon inte äta, allt som jag befallde henne ska hon hålla (vakta, skydda, bevara)."
Och Herrens (Jahves) ängel sade till Manoach: "Även om du håller kvar mig ska jag inte äta av ditt bröd och om du gör i ordning ett brännoffer måste du offra det till Herren (Jahve)." Eftersom Manoach inte visste att han var Herrens (Jahves) ängel.
Och han skrapade ut den i sin hand och gick, och åt medan han gick, och han kom till sin far och till sin mor och gav till dem och de åt. Men han berättade inte för dem att han skrapat honungen ur lejonets kropp. [Ännu en gång följer Simson sina begär. Det anas hur han nonchalant tar det han vill och sedan går och äter. Han ger också till sina föräldrar, vilket gör att de också blir rituellt orenade. Hans föräldrar hade helgat honom, nu vanhelgar han dem utan att de ens vet om det.]
Han sade till dem:
"Från ätaren kommer fram mat
    och från den starke kommer fram sötma." Men ingen av dem kunde berätta gåtan på tre dagar.
Och hans svärfar, den unga kvinnans far, stärkte honom och han stannade hos honom tre dagar och de åt och de drack och de övernattade där.
Och de satt ner och de åt båda två tillsammans och de drack. Och den unga damens far sade till mannen: "Var nöjd, jag ber dig, och övernatta och låt ditt hjärta må väl."
Och han steg upp på morgonen den femte dagen och han reste sig för att gå, men den unga kvinnans far sade: "Styrk, jag ber dig, ditt hjärta och dröj dig kvar tills dagen avtar (det blir eftermiddag)." Och de åt båda två.
Och han förde honom in i sitt hus och gav åsnorna foder och de tvättade sina fötter och de åt och de drack.

Rut (4)

Senare när det var dags att äta lunch sade Boas till Rut: "Kom nära oss, ät här med oss! Ta av brödet och doppa bitarna i ättiksvinet."
    Då satte hon sig ned och åt med hans skördefolk; han räckte henne rostad säd (ax). Hon åt sig mätt och fick även över. [Att Boas åt med sina arbetare, som Jesus med sina lärjungar, visar igen på goda relationer. Rut höll sig på avstånd, men bjöds in i måltidsgemenskapen. I Mellanöstern fyller inte måltiden bara funktionen att mätta magen, utan handlar också om gästfrihet och relationer, se 1 Mos 18:1–8. Lunchen bestod av tre rätter, bröd, ättiksvin och rostade ax.
    Ordet för att "han räckte" är ett speciellt hebreiskt ord, tsavat, som bara används här i hela Bibeln. Ordet består av tre bokstäver: Tsade, Bet och Tet. De hebreiska piktogrammen förstärker i sammanhanget ordet "sträcka ut" som får en djupare betydelse i perspektivet av Boas roll som Ruts återlösare. Tecknet för Tsade avbildar en fiskkrok och betyder att fånga, stark längtan men också rättfärdighet. Bet avbildar ett hus och hem. Den sista bokstaven Tet avbildar en hopringlad orm och kan användas både i negativ och positiv betydelse om att vara omgärdad av någon/något, vilket kan vara ett hot eller beskydd. Här sträcker Boas ut sin egen hand med en stark längtan att föra Rut till sitt hem under hans beskydd. Det finns också en fin bild här i kopplingen mellan bokstaven Tsade och rättfärdighet. Boas är en bild på Jesus vår återlösare som återlöser från synden, se Jes 59:16–17, 20; Gal 4:4–5. Även "brödet" som erbjuds har en symbolisk innebörd. Jesus kallas "livets bröd" som bryts och erbjuds, se Joh 6:35; Luk 22:19. Att ordet tsavat bara förekommer en gång betyder att något unikt sker här. Jesus, som vill vara vår återlösare, sträcker ut sin hand och erbjuder beskydd, omsorg och frälsning. Det finns ingen annan väg till Gud, se Joh 14:6.]
Tvätta dig, smörj dig [med välluktande olja] och klä dig [lägg bort dina sorgekläder]. [Här används det generella ordet för kläder (hebr. simla). Samma ordningsföljd med att "tvätta, smörja och klä sig" finns i 2 Sam 12:20 där David avbryter en tid av sorg. Det finns även en parallell med Guds handlande med Jerusalem, där Gud breder ut sin mantel, tvättar, smörjer och klär sin blivande brud, se Hes 16:8–14. Noomi uppmanar nu troligtvis Rut att byta ut sina sorgekläder till vanliga kläder, och troligtvis också hennes finaste klänning. Vi vet inte hur länge Rut bar sorgekläder, men i exemplet med Tamar rör det sig om många år, se 1 Mos 38:14, 19. Om så är fallet hade hon sorgekläder när hon arbetade på fältet. Det kan förklara varför Boas inte gjort någon ansats att uppfylla sin roll som återlösare, utan väntar på att hon ska vara redo.] Gå sedan ner till tröskplatsen [utanför Betlehem], men [var försiktig] låt honom inte se dig innan han avslutat sin måltid (ätit och druckit).
När Boas hade ätit och var mätt och belåten lade han sig för att sova längst bort vid sädeshögen [på andra sidan från Ruts perspektiv]. [Även hans arbetare sov där vid tröskplatsen.] Då smög hon fram och avtäckte hans fötter och lade sig där.

1 Samuelsboken (30)

Och han gjorde så år efter år [här står det år till skillnad från vers 3 som har dagar] när hon gick upp till Herrens (Jahves) hus så retade hon henne, därför grät hon och kunde inte äta.
Och Elkana sade till henne: "Channa, varför gråter du? Och varför äter du inte? Och varför sörjer ditt hjärta? Är inte jag bättre för dig än tio söner?"
Channa reste sig efter att de hade ätit i Shilo och efter att de hade druckit. Nu satt prästen Eli på sin stol [säte; ett tecken på hans ämbete] vid dörrposten vid Herrens (Jahves) byggnad (palats, tempel – hebr. hechal).
Och hon sade: "Låt din tjänarinna finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon." Så gick kvinnan sin väg och åt, och hennes ansiktsuttryck var inte längre sorgset.
Och det ska ske att alla som är kvarlämnade i ditt hus ska komma och böja sig ner till honom för ett stycke silver och en brödkaka och ska säga: Sätt mig, jag ber dig, i en av prästens uppgifter så att jag kan äta en bit bröd."
Så snart ni kommer in i staden hittar ni honom rakt fram, innan han går upp på höjden för att äta, för folket vill inte äta förrän han kommer, eftersom han brukar välsigna offret och efteråt äter de som är bjudna. Gå därför upp nu för just nu kan ni finna honom."
Och Samuel svarade Saul och sade: "Jag är siaren, gå upp före mig till den höga platsen, för du ska äta med mig idag och i morgon ska jag låta dig gå och ska tala om för dig allt du har på ditt hjärta.
Och kocken tog upp låret och det som var på det och satte det framför Saul. Och [Samuel] sade: "Se vad som har blivit sparat, sätt det framför dig och ät, för det har sparats till dig för den bestämda tiden och jag säger: Jag har bjudit in folket." Så Saul åt med Samuel den dagen.
Och Israels män var plågade [utmattade, hårt pressade] den dagen men Saul bönföll folket och sade: "Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man som äter någon mat innan kvällen och jag har hämnats på mina fiender." Så ingen av folket smakade någon mat.
Och en man från folket svarade och sade: "Din far har bundit folket med en ed och sagt: Förbannad är den man som äter mat idag, och folket är svagt."
Hur mycket mer om folket hade kunnat äta fritt idag av det tillspillogivna från deras fiender som de hittar? Hade det då inte blivit en mycket större slakt bland filistéerna?"
Och folket klädde sig i det tillspillogivna och tog får och oxar och kalvar och slaktade dem på marken och folket åt det med blodet. [Att äta ett slaktat djur med sitt blod var strängt förbjudet, men här gör hungern att folket inte bryr sig om att låta blodet rinna ut ur djuret innan de äter det.]
Och de berättade för Saul och sade: "Se, folket syndar mot Herren (Jahve) när de äter med blodet." [1 Mos 9:4; 4 Mos 12:23] Och han sade: "Ni har handlat förrädiskt, rulla en stor sten till mig idag."
Då sade Saul: "Gå ut bland folket och säg till dem: 'Var och en, kom med din oxe och ditt får och slakta dem här och ät. Men synda inte mot Herren (Jahve) genom att äta blod.' " Så hela folket förde med sig sin oxe den natten och slaktade dem där. [Förbudet mot att äta kött med blod är också kopplat med förbud mot blodsoffer för att frambringa andar, en sed som finns beskriven i flera hettitiska texter, se 3 Mos 19:26; 17:11–12.]
Och David sade till Jonatan: "Se, i morgon är det nymånad, när jag ska sitta hos kungen och äta, låt mig gå så att jag kan gömma mig själv på fältet till den tredje dagen på kvällen.
Och David gömde sig själv på fältet, och när nymånaden hade kommit satte sig kungen [Saul] ner för att äta måltiden.
Och Jonatan steg upp från bordet i brinnande vrede och åt ingen mat den andra dagen i månaden, för han sörjde för David och eftersom hans far hade lagt skam på honom.
Och Saul föll raklång i sin fulla längd på marken och var mycket rädd, på grund av Samuels ord. Och det fanns ingen styrka i honom, för han åt inget bröd hela dagen eller hela natten. [Saul hade tydligen fastat som en förberedelse inför detta besök. Ironiskt nog utövade han religiös hängivenhet för att bryta mot Guds bud.]
Och nu ber jag dig, lyssna till din tjänarinnas ord och låt mig sätta fram lite bröd åt dig och ät, så att du får styrka när du går din väg."
Men han vägrade och sade. "Jag ska inte äta." Men hans tjänare tillsammans med kvinnan uppmanade honom och han lyssnade på deras röst. Så han steg upp från marken och satt på sängen.
och hon ställde fram det till Saul och hans tjänare och de åt. Sedan steg de upp och gick sin väg den natten.
Och de fann en egyptier på fältet och förde honom till David och gav honom bröd och han åt, och de gav honom vatten att dricka,
och de gav honom en bit fikonkaka och två klasar russin. Och när han hade ätit kom hans ande tillbaka i honom, för han hade inte ätit något bröd och inte druckit något vatten på tre dagar och tre nätter.
Och när han hade fört ner honom, se då var de utspridda över hela området och åt och drack och festade, eftersom bytet som de tagit från filistéerna och från Juda var stort.

2 Samuelsboken (24)

Och Avner ropade till Joav och sade: "Ska svärdet sluka för alltid? Vet du inte att det slutar i bitterhet? Hur länge ska det dröja tills du ber folket att återvända från att följa sina bröder?"
Och David sade till honom: "Frukta inte, för jag ska med säkerhet visa dig nåd (hebr. chesed) för Jonatan din fars skull, och ska återställa hela din far Sauls mark och du ska alltid få äta bröd vid mitt bord."
Och du ska bruka marken åt honom, du och dina söner och dina tjänare, och du ska bärga frukten så att din herres son har bröd att äta, men Mefivoshet din herres son ska oavbrutet äta bröd vid mitt bord." Tsiva hade 15 söner och 20 tjänare.
Och Tsiva sade till kungen: "I enlighet med allt som min herre kungen har befallt sin tjänare, så ska din tjänare göra men Mefivoshet äter vid mitt bord som en av kungens söner."
Men Mefivoshet bodde i Jerusalem, för han åt oavbrutet vid kungens bord, och han var lam i båda sina fötter.
Och Orija sade till David: "Arken och Israel och Juda bor i hyddor och min herre Joav och min herres tjänare tältar på det öppna fältet, ska jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga hos min hustru? Du lever och din själ lever, jag vill inte göra något sådant."
Och David kallade på honom och han åt inför honom och drack, och han blev berusad. På kvällen gick han ut och lade sig på sin bädd med sin herres tjänare, men han gick inte ner till sitt eget hus.
Och David sade till budbäraren: "Detta ska du säga till Joav: 'Låt inte denna sak misshaga dig, för svärdet slukar på det ena sättet eller det andra, låt er styrkas (bli fasta, säkra, tappra) i striden mot staden och omstörta den,' och styrk honom du."
Men den fattiga mannen hade ingenting förutom ett litet lamm som han hade köpt. Han födde upp det, och det växte upp tillsammans med honom och hans söner. Det åt av hans mat, drack från hans glas och sov i hans armar. Det var som en dotter för honom.
Och David steg upp från marken och tvättade och smorde sig själv och bytte kläder och han kom in i Herrens (Jahves) hus och tillbad. Sedan kom han till sitt eget hus och han begärde och de satte fram bröd till honom och han åt.
Och hans tjänare sade till honom: "Vad är detta som du har gjort? Du fastade och grät för barnet medan det levde, men när barnet är dött stiger du upp och äter bröd."
Och Jonadav sade till honom: "Lägg dig på din bädd och låtsas vara sjuk och när din far kommer och ser dig så säg till honom: Låt min syster Tamar komma, jag ber dig, och ge mig bröd att äta och tillreda maten framför mina ögon så att jag ser det och kan äta det ur hennes hand."
Och hon tog pannan och stjälpte upp dem framför honom men han vägrade att äta.
    Och Amnon sade: "Skicka ut alla män från mig." Och alla män gick ut från honom.
Och när hon hade fört dem nära honom för att äta, tog han ett starkt (fast, säkert) grepp om henne och sade till henne: "Kom, ligg med mig min syster."
Och kungen sade till Tsiva: "Vad menar du med det här?" Och Tsiva sade: "Åsnorna är till kungens hushåll att rida på och brödet och sommarfrukten till de unga männen att äta och vinet så att de som blir svaga i öknen kan dricka."
och honung och smör (ost) och får och komjölk till David och till folket som var med honom till att äta, för de sade: "Folket är hungrigt och trött och törstigt i öknen."
Och striden blev där utspridd över hela landets ansikte (yta) och skogen slukade mer folk än svärdet slukade den dagen.
Trots att hela min fars hus förtjänade döden i min herre kungens hand, satte du din tjänare bland dem som äter vid kungens eget bord. Vilken rätt har jag till det? Och till att klaga till kungen?"
Jag är idag 80 år, kan jag skilja mellan gott och ont? Kan din tjänare känna smaken av vad jag äter eller av vad jag dricker? Kan jag fortfarande höra rösten av en man som sjunger eller en kvinna som sjunger? Varför ska då din tjänare bli en börda för min herre kungen?
Och alla Juda män svarade Israels män: "Eftersom kungen är nära släkting till oss, varför är ni arga för denna sak? Har vi ätit på kungens bekostnad eller har någon gåva getts till oss?"
Rök steg upp ur hans näsa,
    och förtärande eld från hans mun,
    glödande kol slungades ut (antändes).

1 Kungaboken (37)

För han har gått ner idag och har slaktat oxar och göddjur och får i mängd, och har kallat på alla kungens söner och arméns härförare och Avjatar, prästen, och se de äter och dricker inför honom och säger: Länge leve kung Adonija.
Och Adonija och alla hans gäster som var med honom hörde det när de hade slutat att äta. Och när Joav hörde ljudet av shofaren sade han: "Varför hörs det som att staden är i uppror?"
Men visa nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot Barzilajs söner, gileaditen, och låt dem vara bland dem som äter vid ditt bord, för de kom nära mig när jag flydde från Avshalom din bror.
Juda och Israel var lika omöjliga att räkna som sanden vid havet [1 Mos 22:17; 32:12], de åt och drack och var glada.
Men gudsmannen sade till kungen: "Om du vill ge mig halva ditt hus ska jag inte gå med dig, jag ska inte äta bröd och inte dricka vatten på denna plats."
För så är det bestämt för mig genom Herrens (Jahves) ord som sade: "Du ska inte äta bröd, inte dricka vatten och inte återvända samma väg som du kom."
Och han sade till honom: "Kom med mig till mitt hus och ät bröd."
Och han sade: "Jag återvänder inte med dig och går inte in med dig, och jag ska inte äta bröd och inte dricka vatten med dig på denna plats.
för det sades till mig genom Herrens (Jahves) ord: "Du ska inte äta bröd, inte dricka vatten och inte återvända samma väg som du kom."
Och han sade till honom: "Jag är också en profet som du och en ängel talade Herrens (Jahves) ord till mig och sade: För tillbaka honom till ditt hus så att han kan äta bröd och dricka vatten." Men han ljög för honom.
Så han gick tillbaka med honom och åt bröd och drack vatten.
utan kom tillbaka och åt bröd och drack vatten på platsen om vilken Herren (Jahve) sagt: Ät inget bröd och drick inget vatten, så ska din kropp inte komma till dina fäders grav."
Och det skedde efter att han ätit bröd och efter att han druckit, att han sadlade åsnan för honom, till profeten som han hade återfört.
Och han gick och fann hans kropp kastad på vägen och åsnan och lejonet som stod vid kroppen. Och lejonet hade inte ätit kroppen och inte rivit åsnan.
Den av Jerovams hus som dör i staden ska hundarna äta upp och den som dör på fältet ska himlarnas fåglar äta upp, för Herren (Jahve) har talat.
Den av Baasha som dör i staden ska hundarna äta och den av honom som dör på fältet ska himlarnas fåglar äta."
Hon sade: "Så sant Herren, din Gud, lever, jag äger inte en brödkaka, bara en handfull mjöl i krukan och lite olja i kruset. Här plockar jag nu ett par vedpinnar, sedan ska jag gå hem och laga en sista måltid till mig och min son. När vi har ätit det kommer vi sedan att dö av svält."
Hon gick och gjorde som Elia hade sagt, och det fanns alltid tillräckligt med mat för henne, Elia och hennes familj.
Och nu, sänd efter och samla åt mig hela Israel på berget Karmel, och baals 450 profeter och aserans 400 profeter [1 Kung 14:15] som äter vid Izevels (Isebels) bord."
Sedan föll Herrens (Jahves) eld och den slukade brännoffret och veden och stenarna och stoftet [marken runt altaret] och slickade upp vattnet som var i diket.
Och Elia sade till Achav: "Stig upp, ät och drick för där är ett ljud av mycket regn."
Så Achav steg upp och åt och drack. Men Elia gick upp till toppen av Karmel och han böjde sig ner över marken med sitt huvud mellan sina knän. [Den vanliga ställningen för bön var stående eller på knä. Här knäböjde Elia och sänkte sedan ner sitt huvud mot marken, mellan knäna, tills hans panna rörde vid marken. Han intar en kroppsställning som påminner om den en kvinna har när hon föder barn.]
Han lade sig sedan ner och föll i sömn under ginstbusken. Plötsligt rörde en ängel (budbärare) vid honom och sade: "Sätt dig upp och ät."
Han såg sig om och där vid hans huvud låg ett nybakat bröd som bakats på glödande stenar och en bägare med vatten. Han åt och drack och lade sig ner igen.
Herrens ängel kom tillbaka igen, rörde vid honom och sade: "Sätt dig upp och ät, annars blir vägen för lång för dig."
Då gick han upp och åt och drack. Måltiden gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och nätter tills han nådde Guds berg Horeb. [Elia är fortfarande på flykt. Det tar omkring en vecka att vandra Från Beer-Sheva till berget Horeb. Tankarna förs tillbaka till hur israeliterna vandrade 40 år i öknen, och hur Mose var 40 dagar på berget Horeb, se 2 Mos 34:28.]
Han [Elisha] gick tillbaka. Sedan tog han de båda oxarna och slaktade dem. Med oket som bränsle tillagade han köttet och gav det åt folket att äta. Sedan bröt han upp och följde Elia som hans tjänare. [Genom att offra oxarna visar han att han förstått allvaret i kallelsen och inte tänker gå tillbaka till sitt gamla liv. Elisha följer nu Elia under tio år och tränas upp i profettjänsten innan manteln lämnas över till honom.]
Och Ahav kom in i sitt hus tjurig (bitter, trumpen) och rasande (stormig; andades häftigt – hebr. zaef) på grund av ordet som Navot, jizreliten hade talat till honom när han svarat: "Jag ska inte ge dig min fars arv." [Ahav ältar och upprepar orden som Navot sagt för sig själv.] Och han lade sig ner på sin säng och vände bort sitt ansikte och ville inte äta något bröd. [Ahav agerar på ett omoget sätt, han vet att en israelisk kung ska vara mild både mot främlingar och sina egna, se 1 Kung 20:31; 5 Mos 17:14–20. Samma fras "tjurig och rasande" som i 1 Kung 20:43 återkommer här.]
Men Izevel (Isebel) hans hustru kom till honom och sade till honom: "Varför har du en så tjurig attityd (ordagrant: varför är din ande bitter/trumpen) så du inte vill äta bröd (mat)?"
Och Izevel (Isebel), hans hustru, sade till honom: "Du, nu regerar du Israels kungarike! [Nu visar du vem som bestämmer!] Res dig upp och ät bröd och låt ditt hjärta vara glatt [drick vin, samma fras som i 1 Sam 25:36]. Jag – jag ska ge dig jizreliten Navots vingård." [I Jizevels ord till sin man Ahav kommer "du" (hebr. atah) först i meningen, vilket ger betoning. Den grekiska översättningen Septuaginta tolkar det som en ironisk fråga: "Är du verkligen Israels regent?" På liknande sätt betonas "jag" (hebr. ani) i den sista frasen.]
Och även om Izevel (Isebel) har Herren (Jahve) talat och sagt: Hundarna ska äta Izevel (Isebel) i Jizreels vallgravar.
Han som dör till Ahav i staden ska hundarna äta och han som dör på fältet ska himlarnas fåglar äta."
och säg: Så säger kungen: Sätt denne man i fängelse och ge honom förtryckets bröd och förtryckets vatten till dess jag kommer tillbaka i frid."

2 Kungaboken (33)

Men Elia svarade och sade till hövitsmannen över de 50: "Om jag är en gudsman, låt eld komma ner från himlarna och förtära dig och dina 50." Och det kom ner eld från himlarna och förtärde honom och hans 50. [Det är denna berättelse som ligger till grund för brödraparet Jakob och Johannes förslag att sända eld mot en by i Samarien som inte hade välkomnat Jesus, se Luk 9:54.]
Men Elia svarade och sade till dem: "Om jag är en gudsman, låt eld komma ner från himlarna och förtära dig och dina 50." Och Guds (Elohims) eld kom ner från himlarna och förtärde honom och hans 50.
Se, eld har kommit ner från himlarna och förtärt två tidigare hövitsmän över 50 och deras 50, men låt nu mitt liv vara dyrbart i dina ögon."
Och det hände en dag att Elisha passerade Shonem och där fanns en stor kvinna och hon nödgade honom att äta bröd. Och det blev så att så ofta som han kom förbi kom han in dit och åt bröd.
Och de hällde upp till männen till att äta. Och det skedde när de åt av soppan att de ropade och sade: "Gudsman, döden är i grytan!" [Den är förgiftad] Och de kunde inte äta av den.
Och han sade: "Ta hit mjöl." Och han kastade det i grytan och sade: "Dela ut till folket så att de kan äta." Och det fanns inget ont i grytan.
En man från Baal Shalisha kom till gudsmannen med tjugo kornbröd, bakade på det första av den nya skörden, och med färska ax av sin gröda. [Staden Baal Shalisha hette från början Shalisha, se 1 Sam 9:4, men under Izevels (Isebels) inflytande hade den fått tillägget Baal. Från denna hedniska plats kommer nu en gudfruktig man med sitt tionde. Ordet Baal i sig betyder herre och Shalisha betyder ordagrant tre, men syftar också på mångfald och tillväxt. Ordet kan översättas "Herren som förökar".] Han [profeten Elisha] sade: "Ge det åt folket så de kan äta."
Men hans tjänare [Gechazi] sade: "Ska jag sätta fram detta åt hundra män?"
    Elisha sade: "Sätt fram det för folket, för Herren (Jahve) säger: De ska äta och få mat över."
Då satte han fram det, och de åt och fick över, som Herren (Jahve) hade sagt. [Matt 14:13–21; Mark 6:30–44; 8:1–9; Luk 9:12–17; Joh 6:1–15]
Och han svarade: "Du ska inte slå dem, har du tagit till fånga med ditt svärd och med din båge dessa som du har slagit? Sätt fram vatten och bröd åt dem, så att de kan äta och dricka och gå till deras herre."
Och han gjorde i ordning stor proviant åt dem och när de hade ätit och druckit sände han iväg dem och de gick till sin herre. Och Arams armé kom inte mer in i Israels land.
Och kungen frågade henne: "Vad vill du?"
    Hon svarade: "Denna kvinna sade till mig: Ge din son så att vi kan äta honom idag och vi ska äta min son i morgon.
Och vi kokade min son och åt honom, och jag sade till henne nästa dag: Ge din son så att vi kan äta honom, men hon hade gömt sin son."
Hövitsmannen, vars hand kungen lutade mot (som kungen litade på), svarade då gudsmannen: "Se, även om Herren (Jahve) skulle öppna himlarnas fönster, hur ska detta kunna ske?" Och han sade: "Se, du ska se det med dina egna ögon, men du ska inte äta av det."
Och när de som var sjuka kom till utkanten av lägret, gick de in i ett tält och där åt de och drack, och tog därifrån silver och guld och kläder och gick och gömde det. Och de kom tillbaka och gick in i ett annat tält och bar därifrån också och gömde det.
Och att hövitsmannen som svarade gudsmannen och sade: "Se, även om Herren (Jahve) skulle öppna himlarnas fönster, hur ska detta kunna ske?" Och han sade: "Se, du ska se det med dina egna ögon, men du ska inte äta av det."
Och hundarna ska äta Izevel i Jizreels del [området som tidigare varit Navots vingård] och ingen ska begrava henne." Och han öppnade dörren och flydde.
Och han kom in och åt och drack och han sade: "Ta hand om, jag ber er, denna förbannelse (hebr. arar) och begrav henne, för hon är en kungs dotter."
Och de kom tillbaka och berättade för honom, och han sade: "Detta är Herrens (Jahves) ord som han talade genom sin tjänare Elia, tishbiten, och sade: I Jizreels del [området som tidigare varit Navots vingård] ska hundarna äta Izevels kött,
Men befälhavaren (hebr. ravshake) svarade: "Har min herre sänt mig till din herre och till dig för att tala dessa ord? Har han inte sänt mig till männen som sitter på muren, för de kommer tillsammans med er att äta sin egen avföring och dricka sin egen urin [när vi kommer och belägrar Jerusalem]!"
Lyssna inte på Hiskia, för så säger Assyriens kung: Gör fred med mig och kom ut till mig och ät var och en av sitt vin och var och en av sitt fikonträd och drick var och en vattnet från hans egen källa,
Och detta ska vara tecknet för dig [Hiskia]:
Du ska äta detta år det som är självvuxet,
    och det andra året det som gror på samma sätt
och det tredje året ska du så och skörda
    och plantera vingårdar och äta dess frukt.
Och de höga platsernas präster kom inte upp till Herrens (Jahves) altare i Jerusalem, men de åt osyrat bröd med sina bröder.
Och han bytte ut hans fångdräkt och han åt bröd inför honom oavbrutet alla hans livs dagar (så länge han levde).

1 Krönikeboken (2)

De var där hos David i tre dagar och åt och drack, för deras bröder hade försett dem med livsmedel.
De åt och drack med stor glädje inför Herrens ansikte den dagen, och för andra gången gjorde de Salomo, Davids son, till kung. De smorde honom till en Herrens furste och Sadok till präst.

2 Krönikeboken (7)

När Salomo hade slutat sin bön kom eld ner från himlen och förtärde brännoffret och slaktoffren, och Herrens härlighet (ära, tyngd – hebr. kavod) uppfyllde huset.
Om jag tillsluter (håller tillbaka) himlarna så att inget regn faller,
    eller om jag befaller gräshoppan att fördärva landet [landets grödor],
    eller om jag sänder pest (epidemier, plågor, sjukdomar) bland mitt folk,
och säg: Så säger kungen: Sätt honom i fängelse och låt honom leva på vatten och bröd tills jag kommer välbehållen tillbaka."
Männen som nämnts vid namn stod upp och tog sig an fångarna. Alla som var utan kläder bland dem klädde de upp med vad de hade tagit som byte. De gav dem kläder och skor, mat och dryck, och smorde dem med olja, och alla som inte orkade gå lät de sätta sig upp på åsnor och förde dem så till Jeriko, Palmstaden [Jeriko, se 5 Mos 34:3<7ref>], till deras bröder där. Sedan vände de tillbaka till Samaria.
Det var en stor del av folket, många från Efraim och Manasse, Isaskar och Sebulon, som inte hade renat sig utan åt påskalammet på annat sätt än som var föreskrivet. Men Hiskia hade bett för dem och sagt: "Må Herren, den gode, förlåta var och en
Hiskia talade vänligt till alla de leviter som hade god insikt i Herrens tjänst. Och de åt av högtidsoffren under de sju dagarna, samtidigt som de offrade gemenskapsoffer och tackade Herren, sina fäders Gud.
Då svarade översteprästen Asarja av Sadoks hus: "Sedan man började föra fram offergåvan till Herrens hus har vi ätit och blivit mätta och ändå fått mycket över, för Herren har välsignat sitt folk. Det som är kvar är denna stora rikedom."

Esra (4)

Och Tirshata sade till dem att de inte skulle äta av det heliga (de delar av offerdjuren som tillhörde prästen) förrän det kom en präst (överstepräst) med Urim och Tummim [som genom denna lott kunde avgöra om de var äkta präster eller inte]. [Urim och Tummim var namnet på de två föremål (troligtvis två mindre stenar eller stavar) som prästen bar i sin prästsköld och som användes för att kasta lott, se 2 Mos 28:30; 1 Sam 14:42.]
Alla dem av Israels söner (barn) som återvänt från landsflykten tillsammans med alla dem som avskilt sig själva från landets orenhet för att söka Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim),
Därför ska ni inte ge era döttrar till deras söner och inte ta deras döttrar till era söner. Sök aldrig deras frid (shalom) eller deras välfärd. Så kan du bli stark, äta av landets goda och lämna det som arv till dina barn för evigt.
Sedan reste sig Esra upp från platsen framför Guds hus och gick in i kammaren som tillhörde Jehochanan, son till Eljashiv, och när han kom dit in åt han inget bröd och drack inget vatten, för han sörjde på grund av trolösheten hos de landsflyktiga.

Nehemja (9)

men jag svarade kungen: "Min konung må leva för evigt. Varför skulle inte mitt ansikte vara bedrövat när staden där mina förfäder är begravda ligger i ruiner och dess portar är fördärvade av eld?"
Mitt i natten red jag ut genom Dalporten [Jaffaporten] i riktning mot Drakkällan och Dyngporten och inspekterade Jerusalems murar. De var raserade och portarna hade bränts ner.
Några sade: "Vi, våra söner och våra döttrar, är många, låt oss gå för att hämta säd åt dem så att vi får äta och leva."
Dessutom, från den tid då jag utsågs till ståthållare över Juda land, från det tjugonde året [445 f.Kr.] till det trettioandra året [433 f.Kr.] av kung Arttacheshasettas regering, vilket är 12 år, har jag och mina bröder inte ätit av ståthållarnas bröd (mat). [Dessa 12 år handlar om ett uppdrag som ståthållare som Nehemja får av kungen. Det är inte den tid som han är i Jerusalem, utifrån dialogen med kung Artachshastas antyds att det är en kortare period på kring ett år, se Neh 2:1, 6.]
Och Tirshata sade till dem att de inte skulle äta av det heliga (de delar av offerdjuren som tillhörde prästen) förrän det kom en präst (överstepräst) med Urim och Tummim [som genom denna lott kunde avgöra om de var äkta präster eller inte]. [Urim och Tummim var namnet på de två föremål (troligtvis två mindre stenar eller stavar) som prästen bar i sin prästsköld och som användes för att kasta lott, se 2 Mos 28:30; 1 Sam 14:42.]
Och han sade till dem: "Gå och ät er bästa mat och drick ert sötaste vin. Och skicka gåvor av mat till dem som inte har något färdigt, för denna dag är helgad åt vår Gud. Var inte bedrövade, för glädje i Herren är er styrka."
Då gick allt folket i väg och åt och drack, de skickade gåvor och firade med stor glädje, för de hade förstått de ord som hade förkunnats för dem.
De intog befästa städer och bördig jord
    och tog över hus fyllda med allt gott,
uthuggna brunnar, vingårdar, olivlundar
    och fruktträd i mängd.
De åt och blev mätta och feta
    och njöt av din stora godhet.
Se, vi – idag – slavar [till idag är vi slavar till persiska riket]
    i det land som du gav våra fäder
    att äta dess frukt och dess goda,
se, där är vi slavar.

Ester (1)

"Gå och samla alla judar som finns i Susa [Persiens huvudstad där de befann sig] och fasta [och be] för mig. Ät och drick inte på tre dygn, varken natt eller dag. Jag och mina tjänsteflickor ska också fasta på samma sätt. Sedan går jag till kungen, även om det bryter mot lagen. Om jag mister livet, så må det ske så." [Detta var förenat med fara för livet, se vers 11.]

Job (22)

Jobs söner brukade turas om att hålla fest (bankett – hebr. mishte) hemma hos varandra på sin dag [ordagrant "hus – en man – hans dag"]. De bjöd också in sina tre systrar [med deras familjer] för att äta och dricka med dem.
[Perspektivet flyttas på nytt tillbaka till jorden och Jobs sju söner. Familjefestligheterna inleddes troligen i den äldste sonens hus. Som den förstfödde skulle han ärva dubbelt så mycket som de andra, se 5 Mos 21:17. Job var bland de rikaste i öst, se vers 3, och hans söner var också mäktiga män. Delar av egendomen hade troligen redan tillfallit den äldste sonen.]

Den första olyckan

En dag var Jobs [sju] söner och [tre] döttrar i den äldste broderns hus och åt och drack vin.
Medan han talade, kom ännu en budbärare [den andra] och sade: "Guds eld föll från himlen [en blixt slog ned] och eld förtärde småboskapen [de 7 000 fåren] och tjänarna [som hade hand om dem]. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig."
Medan han talade, kom ännu en budbärare [den fjärde] och sade: "Dina söner och döttrar åt och drack vin i den äldste broderns hem.
Hans skörd äts av en hungrig
    som till och med tar (söker) från [de svåråtkomliga] törnen
    och den törstige (hebr. shaaf) sväljer hans välstånd (herb. chajil). [Job 18:9]
Kan man äta [det som är] smaklöst (hebr. tafel) från utan salt,
    när det finns smak i saliv (rir) äggvita (hebr. challamot; ordet används bara här).
De gudlösas församling ska bli öde
    och eld ska förtära bestickarnas tält.
En annan dör i själens bitterhet och har aldrig smakat det goda.
låt mig då så och låt någon annan äta,
    ja låt frukten från mitt fält bli uppryckt. [3 Mos 26:16]
Eftersom det är en eld som slukar ända till Abaddon (avgrunden, förgörelsens plats, se Ords 27:20; Job 26:6; Upp 9:11)
    och skulle utplåna all min tillväxt.
eller har ätit min smula (mat, oavsett hur lite) själv (ensam)
    och den faderlöse inte har ätit av den –
om jag har ätit dessa frukt utan silver [ge betalning]
    och har fått dess odlare att bli missnöjda,
För örat prövar pratet (orden – hebr. milah),
    som gommen smakar maten.
Se Behemot (det stora djuret) som jag har skapat liksom dig. [Hebreiska behemot är pluralformen av behemah, som är ett generellt ord för djur. Eftersom resten av verben här i vers 15 och vidare är i singular, används pluralformen för att förstärka att det är ett majestätiskt djur – det stora djuret! Utifrån beskrivningen verkar det vara ett stort gräsätande djur. Av nu levande djur liknar det mest en elefant som är det största landlevande däggdjuret. Flodhästen har också nämnts som kandidat. Det skulle också kunna beskriva en sauropod – en fyrbent växtätande dinosaurie.
    Inom judisk mytologi är Behemot det stora landodjuret och Leviatan sjöodjuret. I en rabbinsk legend möts dessa två i en strid i sista tiden, något som kan anspelas på i Uppenbarelseboken 12 där ett land– och sjöodjur beskrivs.]
Han lever av gräs som en oxe.
Jobs bröder och systrar, tillsammans med hans tidigare vänner [Job 19:13-15, 29:8-10, 21-25] kom till honom och de åt måltid tillsammans med honom i hans hem. De visade medkänsla och tröstade honom efter all den olycka som Herren låtit komma över honom. Var och en gav Job ett silvermynt (kesita) och en guldring. [Värdet på silvermyntet "kesita" är okänt, men ett landområde i Hebron säljs för 100 Kesita, se 1 Mos 33:19; Jos 24:32. Guldringarna bars i näsa och öron, se 1 Mos 35:4; Jes 3:21.]

Psaltaren (30)

Förstår de ingenting (lär de sig aldrig),
    de som gör det onda?
De äter (förtär) mitt folk på samma sätt som de äter (förtär) bröd,
    de åkallar inte (ropar inte i bön till) Herren (Jahve). [Lika naturligt och alldagligt som att äta bröd, slukar och förgör dessa onda Guds folk. De söker inte Herren, de förkastar Guds existens och hans sanningar.]
Rök steg upp ur hans näsa,
    och förtärande eld från hans mun,
    glödande kol slungades ut (antändes).
Du sätter dem som i en brinnande ugn [de blir som material som förbränns],
    när du visar dig (visar ditt ansikte).
Herren (Jahve) ska sluka dem i sin vrede;
    eld förtär dem.
De ödmjuka (som är betryckta på grund av orättfärdighet, som väljer att inte hämnas, se Ps 37:11) ska äta och bli mätta.
    De som söker (frågar efter, tar sin tillflykt till, ofta träder fram inför)Herren (Jahve) ska lovsjunga honom.
    Era hjärtan ska leva (återhämta styrka, mod, tro) för evigt.
Alla mäktiga [de som har framgång och överflöd] på jorden ska äta och böja sig inför honom,
    alla som är på väg ner till stoftet [döden, graven] ska böja sig inför honom,
    även de som inte själva kan hålla sig vid liv. [Vers 30 är svåröversatt, ordagrant står det: "de åt och böjde sig, alla feta på jorden; inför honom ska alla böja sig som går ner i stoftet; den själ som inte kan hålla sig vid liv". Ordval och paralleller med tidigare verser hjälper dock i förståelsen. Ordet för stoft används i vers 16 för "dödens stoft", vilket förstärker att det handlar om graven och döden. I vers 27 står det att "de ödmjuka" ska "äta och bli mätta" och här i vers 30 att "alla mäktiga på jorden" ska "äta och böja sig för honom". Ordet som översätts mäktiga betyder ordagrant "fet" i hebreiskan och beskriver överflöd, framgång och ett gott liv. Vers 28 deklarerar att alla på hela jorden ska böja sig inför Herren. Detta universella uttalande förstärks av de två kringliggande styckenas motpoler; de ödmjuka/låga i vers 27 och de mäktiga/välbärgade i vers 30. Alla människor ska komma ihåg det som har hänt, vers 28. Alla ska komma ihåg Jesu försoningsverk och alla oavsett livssituation ska böja sig inför den uppståndne Jesus, se Fil 2:10!]
När onda människor kom mot mig,
    för att äta mig levande (slita mig i stycken; ordagrant: "äta mitt kött"),
ja, då var det mina motståndare och mina fiender,
    som stapplade och föll.
Ja, min vän,
    en som jag litade på,
en som åt mitt bröd [vid samma måltidsbord],
    lyfter sin häl mot mig (förråder mig)." [Jesus citerar denna psalm under den sista måltiden och refererar till Judas, se Matt 26:23; Mark 14:18; Luk 22:21; Joh 13:18. I Davids liv kan denna falska vän syfta på Ahitofel. Vi läser hur han var Davids rådgivare och nära vän, se 2 Sam 15:12. Han var troligtvis även Batsebas farfar, se 2 Sam 11:3; 23:34. Det kan förklara varför Ahitofel så villigt går med i Absaloms kupp mot David, se 2 Sam 15:12. Han hade personliga skäl att hämnas David som hade betett sig illa mot hans barnbarn Batseba (David hade ju dödat hennes man och sedan tagit henne som hustru). Det kan förklara hans första råd att sexuellt vanära Davids bihustrur, se 2 Sam 16:15–23. Även i hans andra råd till Absalom, att döda David, kan man ana att det finns ett personligt motiv, se 2 Sam 17:1–2. Det finns en parallell mellan Ahitofel och Judas i hur de dog. Båda tog sina egna liv genom att hänga sig, se 2 Sam 17:23.]
vår Gud (Elohim) kommer och han tiger inte (kan inte tiga).
En förtärande eld stormar kraftigt framför honom
    och runt omkring honom.
Äter jag tjurars kött
    eller dricker jag getters blod?
Förstår de ingenting (lär de sig aldrig),
    de som gör det onda?
De äter (förtär) mitt folk på samma sätt som de äter (förtär) bröd,
    de ropar inte (höjer inte sin röst i bön) till Gud (Elohim). [Lika naturligt och alldagligt som att äta bröd, slukar och förgör dessa onda Guds folk. De söker inte Herren, de förkastar Guds existens och hans sanningar.]
De vankar hit och dit efter mat.
    Blir de inte mätta stannar de uppe (hela natten).
Nitälskan (en djup passion och kärlek) för ditt hus har ätit upp (förtärt) mig,
    och smädelserna från dem som smädar dig har fallit över mig.
Han lät manna regna över dem som mat
    och gav dem av himlens säd.
Människor åt änglars bröd,
    han gav dem full försörjning (så de blev fyllda, mätta).
De åt och blev fullständigt mättade,
    för han gav dem vad de längtade efter (önskade, åtrådde).
Han sände flugsvärmar bland dem som uppslukade dem [2 Mos 8:20–32]
    och grodor som fördärvade dem. [2 Mos 7:25–8:15]
Eld slukade deras unga män,
    och deras jungfrur hade ingen bröllopssång.
För de har uppslukat Jakob
    och förött hans land.
Du har mättat dem med tårarnas bröd
    och gett dem tårar att dricka i stor mängd.
[D´]
De skulle också bli mättade med det bästa vetet (ordagrant: det feta vetet)
    och med honung från klippan skulle jag tillfredsställa dem.
Mitt hjärta är slaget (attackerat, bränt) och förvissnat som gräs [Hos 9:16],
    för jag glömmer att äta mitt bröd.
    [Förlorad aptit är inte ovanligt hos någon som är drabbad av ångest.]
Jag har ätit aska som bröd,
    och blandat min dryck med tårar.
De åt upp alla örter i deras land
    och de åt upp all frukt på marken.
På det viset bytte de ut sin ära
    mot bilden av en oxe som äter gräs.
De gick i ok med Baal från Peor
    och åt offer från döda ting.
[De åt förmodligen sådant som var offrat till avgudar, vilka här bokstavligt omnämns som döda ting, då de bara är skurna beläten.]
Det är meningslöst för dig att stiga upp tidigt
    stanna uppe sent [arbeta hårt hela dagen],
att du äter mödans bröd –
    detta [välsignelser] ger han till dem han älskar (sina vänner) medan de sover.
för han ska äta frukten av sin hands arbete.
    Du ska vara välsignad (salig, mycket lycklig) och det ska gå väl för dig.

Ordspråksboken (15)

därför ska de äta [den bittra] frukten av sin egen väg (beslut, handlingar)
    och mättas av sina onda planer.
En [rättfärdig] människa får äta god frukt från sina ord,
    men de trolösa (de som har som livsstil att svika sina löften) hungrar efter våld (och får äta upp det onda de sagt).
Den rättfärdige äter så han blir mätt,
    men de ogudaktiga (syndarna, kriminella) har en tom mage.
Tungan har makt över död och liv,
    de som älskar [att bruka] den får [också] äta dess frukt. [Vers 20 och 21 hör ihop. Frukt talar om konsekvenser, se Matt 7:17. Med tungan formar vi vårt tal och vår bekännelse,, se Ords 15:3–4; Matt 12:35; Rom 10:9; Jak 3:2–12.]
För som han tänker i hjärtat, sådan är han.
    Beräknande säger han till dig,
varsågod ta för dig,
    men menar inte ett ord av vad han säger.
Det lilla du ätit får du spy upp,
    och dina ljuvliga (vänliga) ord (hebr. davar) [komplimanger] är bortkastade (förspillda).
Min son, ät honung, för det är gott,
    självrunnen honung smälter i munnen.
Om du hittar honung, ät bara det du behöver,
    om du äter för mycket blir du övermätt och mår illa.
Om din fiende är hungrig, ge honom mat att äta,
    och om han är törstig, ge honom vatten att dricka.
Det är inte bra att äta för mycket honung,
    det är osmakligt när någon söker sin egen ära.
    [Det går att översätta på flera sätt: "att söka sin egen ära är ingen ära värd att ha", eller "det är inte bra att ge för mycket beröm till någon."]
Den som vårdar (beskyddar) sitt fikonträd får äta dess frukt,
    den som sköter om (är noggrann, troget skyddar) sin mästare blir ärad.
Det finns en generation (ett släkte) vars tänder är som svärd,
    ja deras framtänder är som knivar.
    De slukar de svaga från landet (marken) och de fattiga från människosläktet.
Ögat som hånar sin far
    och föraktar att lyda sin mor
ska dalens korpar hacka ut,
    och de unga örnarna ska sluka det.
På samma sätt är det med äktenskapsbrytaren,
    hon äter, torkar sig om munnen
    och säger: "jag har inte gjort något fel."
Hon är uppmärksam (vakar) på allt som sker i hemmet (ordagrant "vakar över vägarna till och från huset", hon är andligt alert på vad som tillåts komma in i hemmet)
    och lathetens bröd (skvaller, missnöje, självömkan) tar hon inte i sin mun. [Den artonde hebreiska bokstaven är: צ – Tsade. Tecknet avbildar en fiskkrok. Symboliserar ofta rättfärdighet och här är det just verbet "Hon är uppmärksam" som börjar med denna bokstav. Ett ovanligt ord för vägar används här. I Job 6:19 beskriver det resande köpmän och i Ps 68:25 "kungens segermarsch". Det är viktigt att vara uppmärksam på vad man tillåter komma in och ske i sitt hem, att man inte bjuder in orättfärdighet. Det man sår får man skörda. Brödet är den färdiga produkten från vetet som har såtts. Uttrycket "lathetens bröd" är alltså resultatet av likgiltighet och ouppmärksamhet på vad som kommer in i hemmet.]

Predikaren (15)

Det finns inget bättre för en människa än att hon får äta och dricka och att hon kan låta sin själ njuta av hennes arbete. Detta såg jag också, att det är från Guds (Elohims) hand.
För vem kan (ska) äta och vem kan (ska) njuta, åtskild från honom?
Men också att varje människa ska äta och dricka och finna glädje i sitt arbete, är en gåva från Gud (Elohim).

Dåren knäpper ihop sina händer
    och äter sitt eget kött.
När förmögenheten ökar,
    desto fler som tär på den.
    [Utgifterna ökar för att underhålla gods och ägodelar.]
Så vad vinner ägaren,
    förutom att han får se förmögenheten med sina ögon? [Nej, ingenting, han får ingen glädje av den.]
En arbetares sömn är god,
    vare sig han äter lite eller mycket,
men den rikes överflöd
    ger honom ingen ro att sova.
Alla sina dagar äter han i mörkret och han har många förtret, sjukdomar och vrede.
[Slutsats – gläd dig över vad Gud har gett dig.]
Skåda det som jag har sett: Det är gott, ja det är välgörande för en man att äta och dricka och njuta av allt sitt arbete, när han strävar under solen alla hans livsdagar som Gud (Elohim) har gett honom, för detta är hans del.
Också för varje man som Gud (Elohim) har gett rikedom och välstånd, så har han gett honom kraften att njuta därav och ta sin del och glädja sig över sitt arbete, detta är Guds (Elohims) gåva.
En man som Gud (Elohim) har gett välstånd och respekt så att han inte vill ha något (mer) för sin själ (aptit – hebr. nefesh) av allt han önskar, likväl ger inte Gud (Elohim) honom kraften att äta därav utan en främling äter det. Detta är fåfänga [Pred 1:2] och det är en ond sjukdom.
Så jag anbefaller glädje, att en människa inte har något bättre under solen än att äta och dricka och vara glad, och att detta ska vara med honom i hans arbete alla de dagar i hans liv som Gud (Elohim) har gett honom under solen.
(vandra din egen utstakade väg – lev ditt liv), ät ditt bröd med glädje och drick ditt vin med ett glatt hjärta, för Gud har redan accepterat (sett med nåd på) ditt arbete (det du företar dig).
Ve dig du land, när din kung är en pojke
    och dina prinsar festar på morgonen! [I den hebreiska kulturen prisas ålderdom framför ungdom eftersom vishet, erfarenhet och förstånd kommer med stigande ålder.]
Lycklig är du, du land, när din kung är en fri man
    och dina prinsar äter på rätt tid,
    i styrka och inte i dryckenskap.

Höga Visan (3)

Vakna, nordan,
    och kom sunnan,
blås över min trädgård
    så att dess kryddor (doften av kryddorna) flyger (strömmar, droppar) ut.
Låt min älskade (raring) komma till sin trädgård
    och äta dess utvalda frukter. [Nordanvinden i Bibeln står för dom och olycka och har med sig kyla. Sunnanvinden har med sig värme. Inget annat väderstreck har så många olika ord som söder. Här används hebreiska ordet teiman som ordagrant betyder "högra sidan" och symboliserar i detta fall det som är rätt och riktigt, det som finns på den högra sidan. Eftersom bruden önskar att både nordan och sunnan ska komma är det att tolka som att hon ber om att både motgång och medgång i livet ska göra att väldoften från trädgården sprids. Det överensstämmer med Jesu och Paulus undervisning om att vi alltid ska vara Messias väldoft oavsett omständigheterna, se Joh 12:1–3; 2 Kor 2:14–16.]
Jag har kommit till min trädgård, min syster, min brud.
    Jag har samlat min myrra med mina kryddor.
Jag har ätit min vaxkaka med min honung,
    jag har druckit mitt vin och min mjölk.
Ät vänner, drick,
    ja drick i överflöd mina älskade (kära vänner).

Jesaja (54)

Ditt land är öde,
    dina städer är brända i eld,
främlingar förtär dina fält
    i din åsyn,
en ödeläggelse är det,
    en omstörtning av främlingar.
Om ni är villiga och lyder (min undervisning),
    ska ni äta landets goda.
Men om ni vägrar och är upproriska,
    ska ni förtäras av svärdet."
För Herrens (Jahves) mun har talat.
Säg till (berätta för) den rättfärdige, att det är väl (det kommer gå bra),
    för de ska äta frukten av sina gärningar.
På den dagen ska sju kvinnor ta tag i en man [krigen har gått hårt åt den manliga befolkningen] och ropa:
"Vi ska äta vårt eget bröd,
    och vi ska bära våra egna kläder.
Låt oss bara få bära ditt namn,
    ta bort vårt förakt [från att inte ha en make och barn]."
Då ska lamm beta som om de var på sina betesmarker,
    och på de fetas övergivna platser ska vandraren äta.
Därför, som eldens tunga slukar stubben (det torra gräset)
    och som agnarna slukas i flammorna,
så ska deras rot bli rutten
    och deras blomning ska flyga bort som damm (gå upp i rök),
eftersom de har förkastat Härskarornas Herres (Jahve Sebaots)
    undervisning (Torah) och föraktat Israels Heliges ord.
Smör (ost, tjock mjölk – hebr. chema) och honung [den vanliga födan för små barn] ska han äta tills han förstår (när han vet) att vägra det onda och välja det goda [5 Mos 1:39].
och från den rikliga mjölkmängden som de ger, ska han äta gräddmjölk (fet mjölk, smör, ost), för alla som är kvar i landet ska äta gräddmjölk (smör, ost) och honung.
Araméerna i öster och filistéerna i väster,
    och de slukar Israel med vidöppen mun. [Refräng:]
För allt detta är hans vrede inte bortvänd
    utan han sträcker fortfarande ut sin hand.
[Frasen "För allt detta är hans vrede inte bortvänd" återkommer tre ggr i detta kapitel, se vers 17, 21. Men även tidigare i Jes 5:25 och senare i Jes 10:4.]
Ondskan brinner som en eld,
    den slukar törnbuskarna och taggarna,
ja den glöder djupt i skogen
    och den väller upp i tjocka moln av rök.
En hugger åt höger
    och är (förblir) hungrig
och han äter den vänstra,
    men är inte tillfredsställd (mätt),
var och en äter köttet från sin egen arm (avkomma).
Och Israels ljus ska vara som en eld
    och hans Helige som en flamma,
och den ska brinna och sluka hans törne
    och hans tistel på en dag.
Kor och björnar ska beta sida vid sida,
    deras ungar ska vila tillsammans,
    och lejonet ska äta halm som oxen.
De förbereder bordet,
    de tänder lamporna,
    de äter, de dricker.
"Stå upp furstar,
    smörj sköldarna (gör er redo till strid)!"
Och se glädje och fröjd,
    slakta oxar och döda får,
    äta kött och dricka vin.
"Låt oss äta och dricka
    för i morgon ska vi dö."
Och hennes vinning och hennes sysselsättning ska vara helgad till Herren (Jahve), den ska inte bli värderad eller läggas i förråd, för hennes vinning ska vara till för dem som vistas inför Herrens ansikte, för att äta deras del och till ståtliga (praktfulla, anständiga) kläder.
Därför har en förbannelse slukat jorden,
    och de som bor där har funnits skyldiga,
därför har jordens invånare tynat bort
    och få män är lämnade kvar.
Herre (Jahve) din hand är upplyft [redo att handla]
    men de ser inte,
de ska se med skam din nitälskan för folket,
    eld ska uppsluka dina motståndare.
Det ska bli ett besök från Härskarornas Herre (Jahve Sebaot)
med dunder (åska) och jordbävning och stort oväsen,
    virvelvind och storm och flammor av slukande eld.
Och det ska bli som när en hungrig man drömmer,
    och se han äter men han vaknar och hans själ är tom (inre är tomt),
eller som när en törstig man drömmer,
    och se han dricker men han vaknar och se han är svag och hans själ är hungrig,
så ska skarorna från alla länder vara
    som stred mot Sion.
Oxen liksom den unga åsnan som plöjer marken ska äta välsmakande foder som har blivit sållat med skoveln och med vinden. [Man brukar sålla agnarna från vetet genom att kasta upp det med en skovel i luften när det blåser lagom mycket så att vinden kan blåsa bort agnarna medan kornen faller ner till marken.]

Se, Herrens (Jahves) namn kommer fjärran ifrån
    med sin brinnande vrede och i tjock rök som stiger upp.
Hans läppar är fulla av harm
    och hans tunga är en slukande eld.
Herren (Jahve) ska låta sin härliga röst höras
    och ska visa ljuset som kommer ner från hans arm
med rasande vrede och flammor med förtärande eld,
    med spruckna moln och en regnstorm och hagelstenar.
Sedan ska Assyrien [som ni fruktar så mycket nu] falla med svärd, inte för en mans [svärd],
    och svärdet, som inte är en människas, ska sluka (förgöra) honom. [Jes 37:37]
Och han ska fly från svärdet [Guds svärd]
    och hans unga män ska sättas i slavarbete [beskattas hårt, se 5 Mos 20:11; Jos 9:21].
Ni föder agnar,
    ni ska föra fram stubb,
    er andedräkt är en eld som ska sluka er.
Syndarna i Sion är rädda,
    darrande (skakande av fruktan) har belägrat (omringat) de ogudaktiga:
"Vem av oss ska bo tillsammans med den förtärande (slukande, bokstavligt: ätande) elden?
    Vem ibland oss ska bo med den eviga branden?"
    [Här finns en bakgrund till elden i Gehenna och den andra döden i eldsjön, se Upp 20:14.]
Men befälhavaren (hebr. ravshake) svarade: "Har min herre sänt mig till din herre och till dig för att tala dessa ord? Har han inte sänt mig till männen som sitter på muren, för de kommer tillsammans med er att äta sin egen avföring och dricka sin egen urin [när vi kommer och belägrar Jerusalem]!"
Lyssna inte på Hiskia, för så säger Assyriens kung: Gör fred med mig och kom ut till mig och ät var och en av sitt vin och var och en av sitt fikonträd och drick var och en vattnet från hans egen källa,
Och detta ska vara tecknet för dig [Hiskia]: Detta år ska ni äta det som är självvuxet,
    och det andra året det som växer upp på samma sätt,
och det tredje året ska ni så och skörda
    och plantera vingårdar och äta dess frukt.
Han bränner hälften av det i eld,
    med den halvan äter han kött,
    han grillar det och är tillfreds,
han värmer också sig själv och säger:
    "Haha! (hebr. heach – ett uttryck för dåraktig ironi), jag är varm, jag ser eldslågorna".
Och ingen betänker i sitt hjärta,
    inte heller finns där kunskap (intim förståelse) eller förstånd till att säga:
"Jag har bränt upp hälften av det i eld
    och jag har även bakat bröd på dess kol,
    jag har grillat köttet och ätit det,
ska jag då göra en styggelse av resten?
    Ska jag falla ner inför stocken av trä?"
Och jag ska mata dem som förtryckte dig med deras eget kött,
    och de ska bli druckna av sitt eget blod som av sött vin,
och allt kött (alla människor) ska veta (känna till, vara intimt förtrogna med)
    att jag, Herren (Jahve) är din Frälsare
    och din Återlösare, den Mäktige i Jakob.
Se, Herren Gud (Adonai Jahve) hjälper mig,
    vem vågar utmana mig?
De ska alla slitas ut som ett klädesplagg,
    mal ska förtära dem.
För mal ska äta dem som en klädnad
    och en larv ska äta dem som ylle,
men min rättfärdighet ska vara för evigt
    och min frälsning för alla generationer.
    [Ordagrant: till generationernas generation; dvs. till den sista av alla generationer.]

Nu kommer bokens sjunde och sista del. Dessa budskap (på samma sätt som de första i kap 1-12) är en kombination av profetiska ord som både rörde vid Jesajas samtid, men också en framtida upprättelse. De 11 sista kapitlen avslutar Jesaja bok. Även denna sektion är uppbyggd som en kiasm och sammanfattar många teman från hela boken. Centralt finns tre poem i kapitel 60-62 där Herrens smorde tjänare proklamerar nyheten om Guds rike. A Alla nationer är inbjudna, Jes 56:1–8
  B Kontrast mellan onda och goda tjänare, Jes 56:9–58:14
   C Bön om omvändelse, Jes 59
      D Den smorde tjänaren kungör riket, Jes 60–62
    C´ Bön om omvändelse, Jes 63–64
  B´ Kontrast mellan onda och goda tjänare, Jes 65:1–66:4
A´ Alla nationer är inbjudna, Jes 66:5–24

Inbjudan

Hör upp (hallå, ve)! [Hebreiska hoj används under begravningar som ve-rop. Här verkar Jesaja använda det för att kalla på uppmärksamhet, men samtidigt anar vi en ton av vemod i uttrycket. I vers 2–3 används det vanligaste hebreiska ordet för att lyssna – shama, se även 5 Mos 6:4.] Någon som är törstig? [En individuell personlig fråga.]
    Kom [plural – alla är välkomna] till vattnen!
Även den som inte har några pengar (något silver)
    – kom, köp säd och ät!
Ja, kom och köp säd utan pengar
    och utan (till ingen) kostnad vin och mjölk.
    [Kom och få gratis det som annars brukar kosta.]
Varför spenderar ni pengar på (väger ni upp silver för) det som inte är bröd (mat)
    och er lön (resultatet av ert slit) på det som inte mättar?
Lyssna (hebr. shama)! Lyssna noga på mig
    och ät det som är gott (ger näring)
    och låt er själ få fröjda sig i överflöd (njuta av fetma – dvs. utsökta rätter).
För liksom regnet och snön
    faller från himlen (ordagrant: himlarna),
och inte vänder tillbaka dit
    utan att ha vattnat jorden
och fått den att bära frukt och grönska (gro, spira)
    – så att den ger säd att så (säd till den som sår) och bröd att äta (bröd till den som äter)
Alla fältets vilddjur kom och sluka,
    ja alla skogens vilddjur.
då ska du fröjda dig själv i Herren (Jahve)
    och jag ska låta dig rida fram över jordens höjder
    och jag ska mätta dig med din far Jakobs arv,
för så har Herrens (Jahves) mun sagt.
De kläcker basiliskens ägg
    och väver spindelns nät,
den som äter av deras ägg dör
    och det som krossas blir en huggorm.
Ni ska kallas Herrens (Jahves) präster
    och man ska kalla er Herrens tjänstemän.
Ni ska äta nationernas rikedomar
    och i deras prakt ska ni njuta.
De som har odlat det ska äta det
    och prisa Herren (Jahve)
och de som har samlat in det
    ska dricka det i min helgedoms gårdar."
De sitter bland gravarna
    och bor i gravkamrarna,
de äter griskött [orena djur, se 3 Mos 11:7; 5 Mos 14:8],
    och buljongen av det oätliga är i deras grytor.
Därför säger Herren Gud (Adonai Jahve): "Se, min tjänare ska äta,
    men ni ska vara hungriga.
Se, min tjänare ska dricka,
    men ni ska vara törstiga.
Se, min tjänare ska fröjda sig,
    men ni ska skämmas.
De ska bygga hus och bo i dem
    och de ska plantera vingårdar och äta dess frukt.
De ska inte bygga
    för att någon annan ska bo,
de ska inte plantera
    och någon annan äta,
för som ett träds dagar
    ska mitt folks dagar vara
och mina utvalda
    ska fröjdas länge över sina händers arbete. [Människorna ska leva lika länge som ett träds livslängd, alltså flera hundra år. Fikonträd blir som regel 400 år och olivträd kan bli mer än 1 000 år. Flertalet träd i området blir många hundra år.]
Varg och lamm ska äta tillsammans
    och lejon ska äta gräs som oxen
    och jord ska vara ormens föda.
De ska inte skada och inte fördärva
    på hela mitt heliga berg," säger Herren (Jahve).
De som helgar sig själva och renar sig själva
    för att gå till trädgårdarna
och följer efter någon i mitten,
    som äter griskött, osmakliga ting och möss,
ska tillsammans förtäras,
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).

Jeremia (44)

Israel är Herrens (Jahves) helgade (avskilda) del,
    hans förstlingsfrukt av skörden.
    [Båda tillhör herren, se 2 Mos 23:19; 3 Mos 23:10–14; 4 Mos 18:12–13; 5 Mos 26:1–11]
Alla som slukar den ska hållas skyldiga,
    ondska ska drabba dem"
    [Jerusalem är Guds ögonsten (Sak 2:8), se även 1 Mos 12:3; Rom 1:16.]
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Och jag förde er till ett land med fruktsamma fält
    för att äta dess frukt och dess goda,
men när ni gick in vanhelgade ni mitt land
    och gjorde min arvedel avskyvärd.
Fåfängt har jag slagit era söner,
    de tog inte emot någon tillrättavisning.
Ditt svärd har slukat dina profeter
    som ett förgörande lejon [som sliter sitt byte i stycken, se Ps 7:3; 10:9; Jes 5:29].
Men skamfulla ting
    har slukat fädernas möda (arbete) från vår ungdom,
deras småboskap och deras hjordar,
    deras söner och deras döttrar.
Därför säger Herren Härskarornas Gud (Jahve Elohim Sebaot): På grund av (eftersom ni beter er som strutsen) att ni talar dessa ord, se, jag ska göra orden i er mun till eld och detta folk till ved, och den (elden) ska sluka dem. [Ordet jaan som används här betyder både "på grund av", "eftersom" och "att beakta", men det delar också rot med ordet för struts och syftar därför även på strutsens beteende att sticka huvudet i sanden.]
Och de ska äta upp din skörd och ditt bröd, de ska sluka dina söner och dina döttrar, de ska äta upp din småboskap och dina hjordar, de ska äta upp ditt vin och dina fikonträd, de ska slå dina befästa städer, som du litar på, med svärd.
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Addera (lägg till) era brännoffer till era offer och ät köttet. [Brännoffret skulle brännas helt och inget skulle ätas (3 Mos 1:3–9). De övriga offren ska brännas delvis medan valda delar skulle ätas. Med sarkasm säger Herren att han inte bryr sig om offren, det gör inte längre någon skillnad till den ondska som redan görs, se 1 Sam 15:22; Ords 15:8; Jes 1:11–13; Hos 6:6; Amos 4:4–5; 5:21–22; Mika 6:6–8; Matt 23:23.]
Frustandet från hans hästar
    hörs från Dan,
vid ljudet av gnäggandet från hans starka,
    darrar hela landet,
och de kommer och har slukat landet
    och allt som är (finns) i det,
    staden och de som bor i den.
Därför säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) så: Se, jag ska mata dem, detta folk, med malört och ge dem galla att dricka.
Häll ut din vrede över folkslagen
    som inte känner dig
    och över familjerna som inte kallar på ditt namn,
för de har uppslukat Jakob,
    de har slukat honom och förtärt honom
    och har ödelagt hans boning.
Över alla kala höjder [höga höjder utan vegitation] i öknen har fördärvare kommit eftersom Herrens (Jahves) svärd slukar från den ena änden av landet till den andra änden av landet, ingen shalom (fred) till allt kött.
Och jag ska utse över dem fyra sorter förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve):
    Svärdet till att slå,
    hundarna till att släpa och
    himlarnas fåglar och
    markens djur till att sluka och till att fördärva.
Dina ord var funna och jag åt dem och dina ord var för mig en glädje och mitt hjärtas fröjd, eftersom ditt namn var utropat över mig Herre Härskarornas Gud (Jahve Sebaot Elohim).
Och du ska inte gå in i festhuset och sitta med dem till att äta och till att dricka.
Men ni vill inte lyssna till mig, till att helga sabbatsdagen och inte bära bördor och gå in i Jerusalems portar på sabbatsdagen. Jag ska tända en eld i dess portar och den ska sluka Jerusalems palats och den ska inte släckas.
Och jag ska låta dem äta köttet av deras söner och köttet av deras döttrar och varje man ska äta sin grannes kött genom belägring och ångest, varmed deras fiender och de som söker deras själar (liv) ska tränga dem.
Och jag ska straffa dig efter dina gärningars frukt förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) och jag ska tända en eld i hennes skog och den ska sluka allt runt omkring henne.
Ska du regera eftersom du strävar efter att utmärka dig med cederträ? Din far åt och drack och gjorde det som var rätt och rättfärdigt, varpå det var väl med honom.
Därför säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) så angående profeterna: Se, jag ska mätta dem med malört och låta dem dricka gallans vatten, för från Jerusalems profeter har ogudaktighet gått ut över hela landet.
En korg hade mycket goda fikon som fikonen från den första skörden [fikon kan skördas upp till fyra gånger under samma säsong] och den andra korgen hade mycket dåliga fikon som inte kunde ätas, så dåliga var de.
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Vad ser du Jeremia?" Och jag svarade: "Fikon, de goda fikonen är mycket goda och de dåliga fikonen är mycket dåliga, så att man inte kan äta dem, så dåliga är de."
Och som de dåliga fikonen, som inte kan ätas för att de är så dåliga, sannerligen så säger Herren (Jahve): Så ska jag göra med Tsidqijaho, Juda kung och hans furstar och återstoden av Jerusalem som är kvar i detta land och de som vistas i Egypten.
"Bygg er hus
    och bo i dem;
plantera trädgårdar
    och ät frukten från dem.
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot): Se, jag ska sända över dem svärdet, hungersnöden och pesten och ska göra dem som usla fikon som man inte kan äta för att de är så dåliga.
Eftersom han har sänt till oss i Babel och sagt: Fångenskapen blir lång, bygg hus åt er och bo i dem och plantera trädgårdar och ät dess frukt?
Därför ska alla som slukar dig bli slukade,
    och alla dina motståndare – allesammans, ska gå i fångenskap.
Och de som ödelagt dig ska ödeläggas
    och alla som har tagit dig som byte, ska jag ge som ett byte.
I de dagarna ska man inte längre säga:
"Fäderna har ätit sura druvor
    och barnens tänder är nedslitna."
Var och en ska dö i (på grund av) sin egen synd, alla människor som äter sura druvor, hans tänder ska bli nedslitna. [Klag 5:7; Hes 18:2]
Och det skedde i den sjunde månaden [Tishri, som infaller september/oktober], att Jishmael, Netanjahos son, Elishamas son av kunglig säd (börd) och en av kungens huvudledare, och tio män med honom kom till Gedaljaho, Achiqams son, till Mitspa och där åt de bröd tillsammans i Mitspa.
Och den dagen ska Herren Härskarornas Herre (Adonai Jahve Sebaot) ha en hämndens dag då han hämnas sina motståndare, och svärdet ska sluka och bli mätt och ska bli drucket med deras blod, för Herren Härskarornas Herre (Adonai Jahve Sebaot) slaktar i landet i norr vid floden Eufrat.
Förkunna i Egypten och låt det höras i Migdol och låt det höras i Nof och Tachpanches, säg: "Stå fast och gör dig redo för svärdet har slukat runt omkring dig."
I Cheshbons skugga står flyktingarna utan styrka, för en eld har gått fram från Cheshbon, och en flamma från Sichons mitt och den slukar Moavs hörn och kronan på huvudet på de stormande.
Och jag ska tända en eld i Damaskus mur och den ska sluka Benhadads palats.
Alla som har funnit dem har slukat dem, och deras motståndare säger: "Vi är inte skyldiga," eftersom de har syndat mot Herren (Jahve), rättfärdighetens hem, och deras fäders längtan, Herren (Jahve).
Israel är en förskingrad fårhjord, lejonen har drivit bort honom. Först slukade Assyriens kung honom och till slut har Nebukadnessar, Babels kung brutit hans ben.
Och den stolta (arroganta) ska snubbla och falla och ingen ska resa upp honom. Och jag ska tända min eld i hans städer och den ska sluka allt runt omkring honom.
Nebukadnessar, Babels kung har slukat mig, han har krossat mig, han har satt ner mig som ett tomt kärl, han har slukat mig som en drake, han har fyllt sitt gap med mina läckerheter, han har tvättat mig ren (tagit allt ifrån mig, berövat mig på allt).
Och han [Jehojachin] bytte ut hans fångdräkt och han åt bröd inför honom oavbrutet alla hans livs dagar (så länge han levde).

Klagovisorna (4)

I brinnande vrede har han huggit av
    alla Israels horn [horn symboliserar makt].
Han har dragit tillbaka sin högra arm
    mitt framför fienden. [Gud beskyddar inte längre från fienden.]
Han har låtit det brinna i Jakob som en flammande eld
    som äter upp och förtär allt omkring sig. [Den tredje hebreiska bokstaven är: ג – Gimel. Tecknet avbildar en kamel. Ofta symboliserar den uthållighet; en kamel går genom öknen i hetta och kyla, oavsett omständigheter håller den huvudet högt och går framåt. Det första ordet i hebreiskan är "huggit av". Det betyder att när Gud tar bort sitt beskydd, så försvinner också källan till vår förmåga att förbli uthålliga och rakryggade i omständigheterna, själva drivkraften för oss har blivit avhuggen, kapad.]
Se, Herre (Jahve) och betänk
    mot vem du har gjort detta!
Ska kvinnorna äta sin livsfrukt,
    sina friska nyfödda barn?
Ska prästen och profeten slaktas,
    i Herrens (Adonais) helgedom? [Den tjugonde hebreiska bokstaven är: ר – Resh: Tecknet avbildar ett huvud från sidan och symboliserar förmågan att se. Ordet "Se" börjar med denna bokstav och förstärker vädjan till Gud att se den svåra situationen. Här ser vi också hur just frågorna återkommer, vilket är en viktig del av reaktionsfasen.]
De som brukade äta delikatesser
    är övergivna på gatorna [där de letar efter något att äta bland soporna].
De som växte upp (blev uppfödda) i scharlakansrött [i lyx; var klädda i dyrbara kläder, se Ords 31:21]
    omfamnar gödselstacken [1 Sam 2:8; Job 2:8; Ps 113:7]. [Den femte hebreiska bokstaven är: ה – He. Tecknet avbildar en människa med uppsträckta händer. Bokstavens betydelse är att se, titta, andas och att få uppenbarad insikt om något stort och viktigt som pekats ut. Det symboliserar ofta att se och ha perspektiv. I denna vers är det orden "De som brukade äta" som börjar med denna bokstav. Det förstärker att perspektiven har ändrats helt. Från välstånd till misär. Färgämnet för att framställa den scharlakansröda färgen var den mest kostsamma, se även Ps 22:7.]
Herren (Jahve) har fullbordat sitt raseri,
    han har öst ut sin brinnande vrede,
han har tänt en eld [beskriver dom, se Jer 17:27; 52:13] i Sion [tempelberget i Jerusalem, se Ps 74:4–8]
    som har slukat dess grundvalar. [Den elfte hebreiska bokstaven är: כ – Kaf. Tecknet avbildar en handflata. Den kan både symbolisera givmildhet, genom att sträcka ut handen för att välsigna, men också för att ta emot. I denna vers börjar orden "har fullbordat" med denna bokstav och betonar att Herrens vrede har nått sin kulmen.]

Hesekiel (55)

Men du, människobarn, hör nu på vad jag säger till dig. Var inte upprorisk som detta upproriska folk. Öppna din mun och ät det jag ger dig." [Lyssna nu och ta emot mitt budskap, och utför sedan det.]
Och han sade till mig: "Människobarn, ät det som du finner, ät denna bokrulle och gå och tala till Israels hus." [Hes 2:8–9]
Så jag öppnade min mun och han fick mig att äta bokrullen.
Och han sade till mig: "Människobarn låt din mage äta och fyll dina tarmar med denna bokrulle som jag ger dig." Sedan åt jag den och i min mun var den som honung i söthet. [Jer 15:16; Upp 10:9, 10]
Och ta du till dig vete och korn och bönor och linser och hirs och råg och lägg det i ett kärl och gör dig bröd av det, efter antalet dagar som du ska ligga på din sida, 390 dagar ska du äta av det. [Hesekiel lever i en symbolisk belägring och ransonerar sin mat. En belägring blev särskilt kännbar om den var längre än ett år och inga nya förråd av spannmål kunde föras in, se 2 Kung 25:3; Klag 2:20, 4:9, 10. De 40 dagarna i nästa vers är inte inräknade i dessa 390 dagar.]
Och ditt bröd som du ska äta ska vara efter vikt 20 shekel [230 gram] per dag, från tid till tid ska du äta det.
Och du ska äta det som kornkakor och du ska grädda det på dynga (avföring) från människor inför deras ögon."
Och Herren (Jahve) sade [tillade]: "På detta sätt ska Israels söner äta sitt bröd orent [3 Mos 11] bland de folkslag dit jag fördriver dem."
Men jag svarade: "Ack, Herrarnas Herre (Adonai Jahve), min själ har aldrig blivit oren (förorenad), från min ungdom och till nu har jag aldrig ätit det som är självdött eller rivet av ett rovdjur och det som är avskyvärt har aldrig kommit i min mun."
Och han sade till mig: "Människobarn, se jag bryter brödstaven i Jerusalem och de ska äta bröd efter vikt och med ängslan, och de ska dricka vatten efter mått och i förfäran,
Därför ska fäderna äta sina söner i din mitt och sönerna ska äta sina fäder, och jag ska verkställa domen i din mitt, och hela din kvarleva ska jag sprida ut till alla vindar.
Svärdet är ute och pesten och hungersnöden inne, han som är på fältet ska dö för svärdet och han som är inne i staden ska slukas av pest och hungersnöd.
Människobarn ät ditt bröd med darrande och drick ditt vatten med skakning och med ångest.
Och säg du till landets folk: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve) till dem som bor i Jerusalem i Israels land. De ska äta sitt bröd med ångest och dricka sitt vatten med förskräckelse för att hennes land ska bli öde från alla som är där, på grund av våldet hos alla dem som bor där.
Se, det kastas i elden som bränsle, elden har slukat båda ändarna av den och dess mitt är bränd. Duger den till något arbete?
Se, när den var intakt dög den inte till något arbete, hur mycket mindre när elden har slukat den och den är bränd ska den duga till något?
Och jag ska sätta mitt ansikte mot dem, ut ur elden har de kommit och elden ska sluka dem, och de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahve), när jag sätter mitt ansikte mot dem.
Och du var täckt i guld och silver och dina kläder var av linne och silke och brokigt vävda, du åt fint mjöl och honung och olja och du var strålande (mycket, mycket) vacker och du fördes fram till kunglig värdighet.
Och mitt bröd som jag gav till dig, fint mjöl och olja och honung som jag lät dig äta, har du ställt framför dem som en söt doft och så är det förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahve).
Och du har tagit dina söner och dina döttrar som du har fött till mig och dessa har du offrat till dem till att slukas. Är din prostitution en liten sak
Vad menar ni med att använda detta ordspråk i Israels land och säga:
Fäderna har ätit sura druvor
    och sönerna har kantiga tänder?
och inte äter på bergen
    och inte lyfter upp sina ögon till Israels hus avgudar
och inte orenar sin grannes hustru [3 Mos 18:20]
    och inte kommer nära en kvinna i hennes orenhet [3 Mos 18:19],
Och han själv har inte gjort alla dessa ting,
för även han har ätit på bergen
och orenat sin grannes hustru,
inte äter på bergen,
inte lyfter upp sina ögon till Israels hus avgudar,
inte orenar sin grannes hustru,
Och hon fostrade en av sina ungar
    och han blev ett ungt lejon,
och han lärde sig att fånga bytet,
    han slukade människor.
Och han vandrar mitt bland lejonen,
    han blir ett ungt lejon
och han lär sig att fånga bytet,
    han slukar människor.
Men hon blev uppryckt i raseri,
    hon kastades ner till marken
och östanvinden
    torkade ut hennes frukt.
Hennes starka stammar bröts av och vissnade,
    elden slukade henne.
Eld har gått ut från grenarna på hennes stam,
    den har slukat hennes frukt,
så att det inte finns någon stark stam
    som kan bli en härskarstav att råda med. Detta är en klagosång avsedd för klagan.
och säg till söderns skog: Hör Herrens (Jahves) ord: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve): Se jag ska tända en eld i dig och den ska sluka varje grönt träd hos dig och inget torrt träd ska släckas utan flammande flamma, och alla ansikten från söder till norr ska brännas av den.
Hos dig har skvallerbyttorna utgjutit blod och i dig har de ätit på bergen, i din mitt har de begått äktenskapsbrott (sexuella skändligheter).
Profeterna konspirerar i hennes mitt, som ett rytande lejon ryter över bytet, så har de slukat själar, de tar (stjäl) skatter och dyrbara ting, de har gjort änkorna många i hennes mitt.
Och jag ska sätta min avundsjuka mot dig och de ska agera mot dig i raseri, de ska ta bort din näsa och dina öron och det som blir kvar av dig ska falla för svärd. De ska ta dina söner och dina döttrar och det som blir kvar ska slukas av elden.
Sucka i tysthet. Sörj inte för de döda, bind din huvudbindel över dig och sätt dina skor på dina fötter och dölj inte din överläpp och ät inte männens bröd.
Och ni ska göra som jag har gjort, ni ska inte täcka era överläppar, inte äta männens bröd,
se därför ska jag ge dig till österns söner som en egendom och de ska placera sina läger i dig och göra sina boningar i dig, de ska äta din frukt och de ska dricka din mjölk.
I myckenheten av dina synder i din orättfärdiga handel
    har du orenat min helgedom.
Därför har jag fört fram en eld från din mitt
    som har slukat dig
och gjort dig till aska över marken
    i ögonen på alla dem som ser dig.
Säg därför till dem: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve): Ni äter blod [som är förbjudet att göra, se 3 Mos 19:26] och lyfter upp era ögon till avgudarna och utgjuter blod. Ska ni besitta landet?
Så ska du säga till dem: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve): Jag lever, med säkerhet ska de som bor i ruiner (hebr. chorba – av svärd ödelagda platser) dö för svärdet (hebr. cherev), och han som är på det öppna fältet ska jag ge till de vilda djuren för att bli slukad, och de som är i de starka fästena [naturliga bergsfästen – hebr. masad; samma ord som den kända antika fästningen Masada i Negevöknen] och i grottorna ska dö av pest.
Ni äter det feta och klär er med ylle, ni dödar göddjuren men göder inte fåren.
De ska inte längre vara ett byte för andra folk, och vilddjuren ska inte längre äta upp dem. De ska bo tryggt och ingen ska hota dem (skrämma dem). [Då Jesus regerar som kung i tusenårsriket, se Jes 60:21; 61:3.]
Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve): Eftersom man säger till er: Ert land har blivit en människoslukare, och har blivit folkslagens sorg.
Därför ska ni nu inte längre sluka människor och inte längre vara folkslagens sorg förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahve).
Människobarn, så säger Herren Gud: Säg till alla slags fåglar och till markens alla djur: Samla er, kom hit och samlas från alla håll till mitt slaktoffer, till ett stort slaktoffer som jag ordnar åt er på Israels berg. Ni ska få äta kött och dricka blod.
Ni ska få äta kött av hjältar och dricka blod av jordens furstar, som av baggar och lamm, bockar och tjurar, alla gödda i Bashan.
Ni ska få äta er mätta av fett och dricka tills ni är berusade av blod från det slaktoffer som jag ordnar åt er.
Kamrarna låg nämligen i tre våningar och hade inga pelare så som förgårdarna hade. Därför blev den översta våningens kamrar mer indragna än den nedersta och den mellersta våningens.
När prästerna har gått in, får de inte gå ut därifrån direkt till den yttre förgården, om de inte där har lämnat kvar de kläder som de har tjänstgjort i, eftersom dessa är heliga. Först när de har klätt sig i andra kläder får de gå ut på den plats som är för folket."
Men fursten, eftersom han är furste, ska få sitta där och äta sitt bröd inför Herrens ansikte. Han ska då gå in genom portens förhus, och samma väg ska han gå ut igen."
Matoffret, syndoffret och skuldoffret ska de äta, och allt tillspillogivet i Israel ska tillhöra dem.
Inget självdött eller ihjälrivet djur får prästerna äta, vare sig fågel eller boskapsdjur.
På fjortonde dagen i första måna­den ska ni fira påskhögtid. I sju dagar ska ni hålla högtid, och ni ska då äta osyrat bröd.

Daniel (12)

"Gör ett försök med dina tjänare i tio dagar. Låt oss få äta grönsaker (ordagrant 'det som växer av frön', frukt, frön, grönsaker, bröd osv.) och dricka vatten.
Jämför sedan hur vi ser ut (vår fysiska hälsa) med de andra unga männen som har ätit av kungens mat. Tag sedan ett beslut hur du ska göra med dina tjänare."
När tio dagar hade gått var deras utseende bättre och deras kroppar mer välnärda än alla de unga män som åt av kungens mat.
Då kom några drömtydare (kaldéer, ett folkslag men också benämningen på den välutbildade eliten och prästerskapet i Babylon) och anklagade judarna (ordagrant "åt upp dem levande"). [Orsaken kan vara avundsjuka, se Dan 1:20; 2:49.]
Där och då gick orden i uppfyllelse över Nebukadnessar. Han blev utstött från människorna och åt gräs som en oxe. Himlens dagg fuktade hans kropp tills hans hår växte och blev som örnfjädrar och hans naglar blev som fågelklor. [Det är ovanligt att denna typ av händelser skulle dokumenteras, eftersom det inte gav en positiv bild av kungen, dock kan en av de tusentals lertavlor med kilskrift från Babylon ge svar. Tavlan, som har beteckningen BM 34113 och finns i arkiven på Brittiska museet, nämner Nebukadnessars namn och har bland annat följande text: "Livet har mist sin mening för honom... han ger motstridiga order... han visar ingen kärlek för sina barn... familj och släkt finns inte längre." Det är också intressant att under en sjuårsperiod mellan 582 och 575 f.Kr. finns det inga dokumenterade händelser eller förordningar från babyloniska riket. Det skulle kunna tala för att det var då Nebukadnessar var avsidestagen.]
Sedan befallde kungen att männen som anklagat Daniel (ordagrant "ätit honom levande") skulle hämtas och föras till lejongropen. De, deras fruar och barn kastades i gropen. Lejonen kastade sig över dem innan de nått marken och slet dem i stycken. [Både tematiskt och rent textmässigt hör detta stycke i kapitel 6 ihop med kapitel 3 där Daniels tre vänner kastas i den brinnande ugnen. Samma ovanliga ord för anklaga, används i Dan 3:8 och Dan 6:24. På samma sätt som Nebukadnessar skrev ett brev gör även Dareios det, se Dan 3:31 och Dan 6:25.]
Sedan fick jag se ett annat vilddjur [som symboliserar en kung och ett rike, se Dan 7:17]. Det såg ut som en björn. Den reste sig på ena sidan (var högre på ena sidan) och hade tre revben i gapet mellan tänderna. Det fick uppmaningen: "Res dig, sluka mycket kött!" [Om det första riket är Babylon så följer sedan Medo-Persien, som är nästa stormakt i världshistorien. I kapitel 8 är det tydligt att det är Medien och Persien som avses, se Dan 8:3. Att ena sidan är högre kan indikera att Persien var den dominerande i alliansen. De tre revbenen skulle kunna symbolisera de tre stora segrarna – Babylon 539 f.Kr., Lydia 546 f.Kr. och Egypten 525 f.Kr.]
Efter detta [efter det tredje djuret] fick jag se ännu ett vilddjur [ännu ett rike, se Dan 7:17] i mina syner om natten. Det var fruktansvärt, skräckinjagande och mycket starkt. [Detta fjärde vilddjur passar inte in på någon existerande klassificering av ett djur.] Det hade stora tänder av järn. Det slukade och krossade, och det som var kvar trampade det under sina fötter. Det var olikt de tidigare djuren och hade tio horn.
[Efter denna kortfattade övergripande förklaring vill Daniel veta mer. Särskilt det fjärde vilddjuret hade väckt Daniels intresse.] Jag ville veta innebörden av (den fulla sanningen om) det fjärde vilddjuret. Det var olikt alla andra, skräckinjagande med tänder av järn och klor av brons. [Klorna är en ny detalj som inte nämndes i Dan 7:7.] Det krossade och slukade det den dödat och sedan trampade och krossade vilddjuret det som var kvar under fötterna.
[Ängeln förklarar nu för Daniel betydelsen av det fjärde odjuret, de tio hornen, det lilla hornet och det slutgiltiga Gudsriket.] Då svarade han:
"Det fjärde vilddjuret är ett fjärde rike som ska komma på jorden.
Det är annorlunda från alla de andra rikena.
Det ska sluka hela jorden, trampa och krossa den.
Jag åt ingen lyxmat (delikatesser), inget kött eller vin vidrörde min mun. [Daniel verkade delvis ha fastat från mat, levt enkelt och bara ätit bröd och vatten under tre veckor.] Jag smorde inte heller min kropp med olja förrän de tre veckorna hade gått. [Att smörja sin kropp med olja var vanligt bland judarna och antika folk, oljan mjukgjorde huden och skyddade mot hettan.]
De som äter hans kungliga mat [sitter vid hans bord i Egypten] ska störta honom. [Syftar på Ptolemaios rådgivare Eulaeus och Lenaeus i Egypten.] Hans här ska svepas bort och många ska bli slagna och falla. [Den Egyptiska kungen Ptolemaios VI tillfångatogs av syrierna, se vers 22. I Egypten blir då hans yngre bror Ptolemaios VII kung.]

Hosea (14)

Och jag ska ödelägga hennes vin och hennes fikonträd,
    om vilka hon sagt "Detta är min lön som mina älskare har gett mig",
och jag ska förvandla dem till en skog
    och fältens djur ska äta dem.
De livnär sig på mitt folks synder
    och sätter sina hjärtan till deras överträdelser.
De ska äta men inte bli mätta,
    de ska begå äktenskapsbrott men ska inte förökas
eftersom de har lämnat bakom sig att ge akt (vakta, skydda, bevara) på Herren (Jahve).
De har handlat bedrägligt mot Herren (Jahve)
    för de har blivit som främmande barn.
Nu ska nymånen sluka dem med deras arvedel.
De är alla heta som en ugn och slukar sina domare, alla deras kungar har fallit,
där är ingen som kallar på mig.
Främlingar har slukat hans styrka
    och hans kunskap finns inte.
Gråa hår finns insprängda (lite här och där) på honom
    utan att han vet det.
Offer är gåvor till mig.
    Ska de offra kött och sedan äta det?
    Herren (Jahve) ger inte nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) till dem.
Nu kommer han ihåg deras överträdelse
    och straffar deras synd.
    De ska återvända till Egypten.
För Israel har glömt sin Skapare
    och byggt palats
    och Juda har förökat befästa städer,
men jag ska sända en eld över hans städer
    och den ska uppsluka dess fästningar.
De ska inte bo i Herrens (Jahves) land,
    utan Efraim ska återvända till Egypten
    och de ska äta oren mat [3 Mos 11] i Assyrien.
De ska inte utgjuta drickoffer till Herren (Jahve)
    inte heller ska de behaga honom.
Deras offer ska för dem vara som sorgens bröd [5 Mos 26:14],
    allt som de äter av det ska vara förorenat [eftersom det har vidröts av någon som rört vid en död kropp, se 4 Mos 19:22],
för deras bröd ska vara för deras hunger,
    det ska inte komma in i Herrens (Jahves) hus.
Ni har plöjt ondska,
    ni har skördat överträdelse,
    ni har ätit lögnens frukt,
för du har litat på dina egna vägar
    i skarorna av mäktiga män.
Jag ledde dem med mänskliga band,
    med kärlekens rep [till skillnad från djur som tvingas till lydnad med betsel och rep].
Jag lyfte undan oket från deras halsar,
    och böjde mig ner och gav dem mat.
Och svärdet ska falla över deras städer
    och ska fördärva hans bommar
    och sluka dem på grund av deras egna budord.
Jag ska möta dem som en björninna som har förlorat sina ungar,
    och ska riva isär deras hjärtsäck,
och där ska jag sluka dem som en lejoninna,
    vilddjuret ska slita sönder dem.

Joel (10)

Vad den bitande gräshoppan har lämnat
    [hebr. gazam från ordet "att bita"]
har den svärmande gräshoppan ätit,
    [hebr. arbeh, vanligaste ordet för en fullvuxen gräshoppa som kan flyga och svärma]
    och vad den svärmande gräshoppan har lämnat
har den unga gräshoppan ätit,
    [hebr. yeleq, kanske från ordet att "slicka", kan syfta på det första larvstadiet av gräshopporna]
    och det som den unga gräshoppan har lämnat
har den förtärande gräshoppan ätit.
    [hebr. hasil, från ordet att "förtära", de unga gräshopporna som kan hoppa men ännu inte flyga] [Verbet "ätit" upprepas tre gånger i denna vers för att förstärka förstörelsen. Fyra olika typer av gräshoppor nämns, troligtvis är det olika stadier i gräshoppans utveckling. Poängen är att frukten, stjälken, bladen – ja allt äts upp och förgörs.]
Till dig Herre (Jahve) ropar jag,
    eftersom eld har slukat vildmarkens betesängar
    och flammor har satt fältens träd i brand.
Även fältens vilda djur flämtar till dig,
    för flodbäddarnas (wadis) vatten är upptorkat
    och eld har slukat vildmarkens betesängar.
Framför dem slukar (äter) en eld
    och bakom dem flammar eldslågor.
Framför dem är landet som Edens trädgård
    och efter dem är det en öde vildmark,
    ingenting undgår dem (allt utan undantag fördärvas där de drar fram).
Som ljudet av vagnar
    hoppar de på bergstopparna,
som knastrande eldslågor slukar stubbar,
    som ett mäktigt folk uppställt (ordnat i rader) till strid.
Jag ska kompensera dig för de år som
    gräshopporna åt upp era skördar,
    
    den unga gräshoppan [Yeleq],
    
    den förtärande gräshoppan [Hasil]
    
    och den bitande gräshoppan [Gazam].
Min stora armé som jag har sänt ibland er.
Ni ska äta rikligt och bli mätta
    och prisa Herrens er Guds (Jahve Elohims) namn,
    som har handlat så underbart (utfört dessa under) med er.
Aldrig mer ska mitt folk behöva skämmas.

Amos (15)

Jag ska sända en eld över Hasaels (Chazaels) hus
    och den ska sluka Ben-Hadads palats. [Hasael var den kungliga släkten i Syrien (Aram) som grundades av Hasael (842-796 f.Kr.), se 2 Kung 8:7–15. Ben-Hadad var Hasaels efterträdare eller hans son som tog samma namn.]
Jag ska sända en eld mot Gazas murar
    och den ska sluka alla deras palats.
Jag ska sända en eld mot Tyros murar
    och den ska sluka alla deras palats".
Jag ska sända en eld över Teman [en stad i norra Edom, uppkallad efter Esaus barnbarn, se 1 Mos 36:11]
    och den ska sluka Botsras [stad i södra Edom, se Jes 63:1] palats." [Städerna Selah och Petra nämns inte, eftersom de redan hade blivit intagna av Amasja, se 2 Kung 14:7.]
Därför ska jag tända en eld i [Ammons huvudstad] Rabbas mur
    som förtär dess palats [mäktiga byggnader, både palats och militära anläggningar – hebr. armenot]
med höga rop på stridens dag,
    med storm på orkanens dag.
Jag ska sända en eld över Moab
    och den ska sluka Keriots palats (mäktiga byggnader).
Moab ska dö i kalabalik, i stridslarm (tumult),
    till ljudet av shofar (vädurshorn).
Jag ska sända en eld över Juda
    och den ska sluka Jerusalems palats (mäktiga byggnader)."
"Jag har slagit dig med fördärv och mögel,
    alla dina trädgårdar och alla dina vingårdar
och alla dina fikonträd och dina olivträd har larver slukat,
    ändå har ni inte återvänt till mig,"
    
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Sök (träd fram inför; fråga efter) Herren (Jahve) så får ni leva,
    annars ska han gå fram över (bryta lös i; drabba) Josefs hus likt en eld som förtär (slukar),
    och där ingen finns som kan släcka [elden] i Betel.
Ni ligger på elfenbenssängar
    och sträcker ut er på era divaner
och äter flockens bästa lamm
    och stallets bästa kalvar,
När de (gräshopporna) gjort slut på ätandet av landets gräs, sade jag: "Herre Herre (Adonai Jahve) förlåt, jag vädjar, hur ska Jakob stå (förbli stående, bevaras)? För han är liten.
Herren Herren (Adonai Jahve) visade mig detta, och se Herren Herren (Adonai Jahve) kallade (ropade) på eld för att strida, och den slukade de stora djupen och skulle ha förtärt landet.
Amasja sade till Amos: "Du profet (visionär), gå. Fly tillbaka till Juda land [ditt eget land]. Ät ditt bröd och var en profet där [var en profet i heltidstjänst där].
Jag ska föra tillbaka mitt folk,
    och de ska bygga upp sina städer som legat i ruiner och bo i dem igen.
De ska plantera vingårdar och trädgårdar
    och njuta av frukten och vinet därifrån.

Obadja (1)

Jakobs hus ska vara en eld
    och Josefs hus en flamma
    [Josefs söner är Efraim och Manasse, de är Jakobs barnbarn och representerar det norra riket]
och Esaus hus ska bli som stickor
    som man antänder och de ska slukas (av elden).
Ingenting ska bli kvar av Esaus hus,
    för Herren (Jahve) har talat.

Mika (3)

den som äter mitt folks kött
    och flår av dem deras skinn
    och bryter deras ben,
ja hackar dem i bitar, som det som är i grytan
    och som kött i en kittel.
Du ska äta men inte bli mätt,
    och din sjukdom ska vara i dina inälvor [alternativ översättning: "din mage ska vara tom"],
och du ska bli gravid men inte föda fram (det blir missfall),
    och vemhelst som du skickar fram ska jag överlämna till svärdet.
Ve mig (uttryck för intensiv förtvivlan och vemod)!
För det är som när sommarens skörd har plockats,
    och den sista vinskörden är över.
Det finns inga druvklasar att äta,
    inga färska fikon (tidiga, förstlingsfrukter) som jag längtar så mycket efter.

Nahum (6)

För även om de är som en taggig risbuske
    som i ett drucket tillstånd fyllda med starka drycker –
Uppslukade [hebr. achalu] är de [fienderna] som kruttorrt fnöske – fullständigt (hebr. male)! [Det sista ordet fullständigt (hebr. male) återfinns i de som i begynnelsebokstäverna i raderna i vers 9–10 (Mem, Lamed och Alef). Här ger texten uttryck för en så total förstörelse redan från första tillfället, att det inte finns något kvar att fördärva, och därför behöver inte olyckan drabba en andra gång, då allt redan är borta. Bilden med dryckenskap används bildligt för nederlag i strid, se Jes 49:26; Jer 25:27; 51:21, och återkommer i Nah 3:11.]
Se, jag är emot dig
    förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot)
och jag ska bränna dina vagnar i röken
    och svärdet ska sluka dina unga lejon.
Jag ska ta bort (bokstavligt hugga av) ditt byte från jorden
    och rösterna av dina budbärare ska aldrig mer höras.
Alla dina fästningar ska bli som fikonträd med den första skördens fikon,
    om de skakas faller de i munnen på dem som äter.
    [Ett fikonträd brukar ge tre skördar per år.]
Se ditt folk i din mitt är som kvinnor [fysiskt svagare än starka soldater],
    ditt lands portar står vidöppna för dina fiender,
    elden har slukat dina grindar.
Där ska elden sluka dig,
    svärdet ska hugga av dig,
det ska sluka dig
    som skadliga larver. Föröka dig som larverna,
    föröka dig som gräshopporna (se till att ni blir många).

Habackuk (2)

Deras hästar är vigare än leoparder
    och våldsammare än öknens vargar.
Deras ryttare sprider ut sig,
    ja deras ryttare kommer från avlägsna platser,
de flyger som gamar som skyndar sig att uppsluka (bytet).
Du har genomborrat hans hövding med hans egen stav,
    han som har kommit som en virvelvind för att förskingra mig,
    vars glädje är att förtära de fattiga i hemlighet.

Sefanja (2)

Varken deras silver eller deras guld
    ska kunna rädda dem på Herrens (Jahves) vredes dag.
I (av) hans nitälskans eld [Nah 1:2] ska hela jorden (landet – hebr. ha-eretz) förtäras,
    för han ska komma med en fullständig, fruktansvärd förintelse av alla jordens (landets) invånare.
"Därför måste du tålmodigt vänta på mig," förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
    "Vänta på den dag när jag reser mig upp till anfall för att plundra [och ta tillbaka det som tillhör mig].
Jag har beslutat mig för att samla hednafolk
    och riken [för att attackera Jerusalem, se Sak 14:2],
så att jag kan tömma min vrede över dem,
    all min kokande ilska,
för den dagen ska hela jorden förtäras
    av min svartsjuka eld.

Haggai (1)

Ni har sått mycket men skördat lite,
ni äter men har inte tillräckligt,
ni dricker men blir inte otörstiga,
ni klär er men blir inte varma
och den som får lön, får lönen i en trasig påse.' " [Fem gånger använder Haggai uttrycket "tänk noga över", se Hag 1:5, 7; 2:15, 18 (två gånger). Olydnadens konsekvenser var inte okända, se 3 Mos 26:18–20; 5 Mos 28:38–40.]

Sakarja (8)

Och när ni åt och drack, var det inte ni som åt och som drack?' "
Se, Herren (Adonai) ska utarma henne
    och han ska kasta hennes styrka (mäktighet) i havet,
    och hon ska bli uppslukad av elden.
Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) ska försvara dem
    och de ska sluka och de ska trampa ner slungans stenar.
De ska dricka under stridslarm (höga ljud),
    som av vin.
De ska bli fyllda som offerskålarna
    som altarets horn.
Öppna dina dörrar Libanon,
    så att min eld kan sluka dina cedrar.
Sedan sade jag: "Jag ska inte mata dig. Det som dör, låt det dö, och det som behöver huggas bort, låt det huggas bort, och låt dem som blir kvar äta varandras kött."
för jag ska resa upp en herde i landet som inte ska tänka på dessa som är avhuggna, och inte heller ska söka upp de unga och inte hela det som är brutet. Inte heller ska han mata det som fortfarande finns kvar, utan han ska äta köttet och det feta och bryta sönder deras klövar i bitar."
På den dagen ska jag göra Juda ledare som en gryta över elden i skogen (som vållar skogsbrand) och som en brinnande fackla bland kärvar, och de ska uppsluka alla folk runtomkring, vid sin högra och vid sin vänstra, och Jerusalem ska åter bli bebott på hennes egen plats i Jerusalem.

Malaki (1)

Jag ska bestraffa pesten som förtär dig, så att den inte ska förstöra landets frukt, inte heller ska din vinstock bli utan druvor på fältet, säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.