Referenser (1409 st i TR), nedan visas bara de första 1000
Matteusevangeliet (125)
Jakob födde Josef, Marias [Mirjams] man;
genom henne föddes Jesus som kallas den Smorde (Messias, Kristus).
[I grekiskan är Josef i bestämd form för att ge betoning. Maria är den grekiska formen av det arameiska namnet Mariam, från hebreiska Mirjam. Här finns en fin koppling till det första förbundet och Mose som fick undervisningen och budorden av Gud. Den kvinna som utväljs att föda Messias, som fullkomnar Torah, heter Mirjam – samma namn som Mose syster! Det var hon som vakade över att Mose blev räddad till livet, se .]
"Se, jungfrun [den unga, ogifta kvinnan – som ännu inte varit med någon man]
ska bli havande (ordagrant: 'bära/ha i livmoder') och föda en son,
och de ska ge honom namnet Emmanuel." [] Vilket översatt [utifrån hebreiskans Immanuel] blir: "Gud med oss" (Gud är förenad och bor med oss).
men rörde henne inte (de hade inte äktenskapligt samliv), förrän hon hade fött en son. Han gav honom namnet Jesus.
Efter att ha lyssnat på kungen begav de sig i väg. Stjärnan som de sett gå upp (i öst) visade sig på nytt och den gick före dem, tills den stannade över den plats där barnet var.
När Herodes förstod att han blivit missledd av de vise männen blev han ursinnig
(tappade helt fattningen av raseri). Han beordrade
(sände ut) att man skulle döda alla pojkar som var två år eller yngre i
Betlehem och alla dess närliggande områden, detta enligt
(den exakta uppgift om) tiden som han fick fram genom att noggrant fråga de vise männen
[].
Jag döper er i vatten till omvändelse, men den som kommer efter mig är starkare än jag. Jag är inte ens värd att ta av honom hans sandaler [som var en slavs uppgift]. Han ska döpa er i (med) den helige Ande och eld.
Han har sin kastskovel i handen för att rensa
(rengöra) sin tröskplats och samla in vetet i sin loge, men agnarna ska han bränna upp i en eld som inte kan släckas."
De tre största religiösa judiska grupperingarna var: Fariséer – följde stränga yttre regler i syfte att uppnå fromhet och jämställde rabbinernas tolkningar med Gamla testamentets skrifter. Farisé betyder "separerad". Saddukéer – Accepterade hela Tanach på samma sätt som fariséerna, dock inte den muntliga Toran (Mishna och Talmud). Man trodde inte heller på något övernaturligt såsom änglar eller ett liv efter döden, se . De var i majoritet i Sanhedrin och mer positiva till den romerska staten än fariséerna. Namnet Sadduké härstammar troligtvis från en överstepräst som hette Zadok. Esséer – var en sträng sluten grupp som levde avskilda från samhället, ofta ensligt och öde. En av dessa platser antas vara Qumran – där fyndet av Dödahavsrullarna 1947 även medförde ökad kunskap om denna gruppering. De omnämns inte i Nya testamentet, men enligt den judiske historieskrivaren Josefus fanns det totalt ca 4 000 anhängare i landet. Han nämner också "Esséernas port" i det sydvästra hörnet av Jerusalem, vilket tillsammans med andra omnämnande visar att gruppen också fanns i Jerusalem. Namnets ursprung är inte helt känt, men kan betyda "görare/skapare" av Torah eller härstamma från ett hebreiskt ord för "utanför". Förutom dessa fanns många olika politiska och religiösa grupperingar som seloter (), sikarier (), herodianer (; ; ) och samaritaner (; ; , ; ).
En röst från himlen sade: "Detta är min älskade son, i honom har jag min glädje (mitt behag)." [I dessa två verser är alla tre personer i treenigheten klart synliga.]
Den som upphäver (tar bort) även det minsta av dessa bud (instruktioner) och lär människor att göra likadant, ska räknas som den minste i himmelriket. Men den som håller dessa bud och lär andra att också göra det, ska kallas stor i himmelriket.
"Ni har hört det sägas till fäderna [hört fariséernas utläggning av budet i ]:
'Du ska inte mörda.
Den som begår mord undgår inte sin dom.'
Men jag säger er
[och fullkomnar betydelsen]:
Den som är arg på sin broder
(är långsint och vägrar att förlåta),
kan inte undgå sin dom.
[Vissa manuskript har tillägget "utan orsak", se .] Den som säger till sin broder: 'Du är värdelös'
(hånfullt skällsord för 'dum i huvudet'),
kan inte undgå att ställas inför Stora rådet
[Sanhedrin, judarnas högsta juridiska instans].
Den som säger: 'Du är en dåre',
kan inte undgå
[dödsdomen i] det brinnande Gehenna
(helvetet).
[Gehenna är ett grekiskt lånord från hebreiskan. Det är namnet på Jerusalems södra dalgång, Hinnomdalen. Det var här som barn offrades till avguden Molok, se ; . Platsen är också en domens plats där dessa onda kungar ska dömas, se . På 1200-talet uppkom en sägen att det var här stadens avfall eldades upp i en ständigt brinnande eld. Det kan inte uteslutas att stadens avfall kan ha tippats i denna och andra dalgångar. Det är dock troligare att Jesus i ett sammanhang som talar om mord, se , anspelar på barnoffren och den kommande slutgiltiga domen för de skyldiga till dessa avskyvärda handlingar, se ; .]"Det har sagts [ni har hört fariséernas utläggning av budet i ]:
'Den som vill skilja sig från sin hustru måste ge henne ett skilsmässobrev.'
Men jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: den som skiljer sig från sin hustru – av något annat skäl än otrohet – orsakar att hon begår äktenskapsbrott. Den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott." [Guds originalplan var att människor inte skulle skiljas. Äktenskapet gäller "tills döden skiljer dem åt", se ; . Det enda skälet till skilsmässa för troende par är otrohet. Paulus tar även upp ett fall då någon blir frälst och den andre vill skilja sig; då kan man inte hindra det, se . Gud hatar skilsmässa, se , för han vet personligen vilken djup smärta det medför, se . Ämnet återkommer i Matteusevangeliet, se .]
Likna inte (ta inte efter; var inte som) dem, för er Fader vet (har sett) vad ni behöver innan ni frågar honom om det. [I används det ovanliga grekiska ordet battologeo, där den sista delen av ordet utgörs av logos (ord, resonemang). Batto kan härledas till namnet Battus som skulle kunna syfta på kungen från Cyrene (som lär ha stammat) eller en författare som var känd för sina långa och uttråkande dikter. Betydelsen är dock hjärtlösa mekaniska böner som repeteras om och om igen.]
För med den dom som ni dömer andra ska ni själva dömas, och med det mått (den standard) ni mäter med, ska det mätas upp åt er.
Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd,
Jesus sade till honom: "Se till att du inte berättar detta för någon, men gå och visa upp dig för prästen och frambär den offergåva som Mose har föreskrivit [för ditt helande, se ], som ett vittnesbörd för dem." [Detta är det första av flera tillfällen där Jesus uppmanar den som blivit helad att inte berätta detta, se ; ; ; . Här är troligtvis anledningen att mannen ska följa lagen. En annan orsak är att uppmärksamheten kring undren skulle leda till att folket ville göra Jesus till kung med våld, se . Det sker vid flera tillfällen och tvingar honom att dra sig undan till öde platser, se ; .]
När ni kommer in i en stad eller by, sök noga efter vem som är värdig (lämplig, passande), och stanna där [i det huset] tills ni går vidare.
Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter.
Frukta alltså inte dem [som beskyller er för att gå djävulens ärenden, se ]. Det finns inget som är dolt (överskylt, mörkat) som inte ska bli uppenbarat, och ingenting gömt (hemlighållet) som inte ska bli känt. [Texten är både en varning att allt ont som gjorts ska uppenbaras, och en uppmuntran att goda saker ska bli kända.]
Det jag säger er i mörkret, det ska ni tala i dagsljuset, och det jag viskar i ert öra, det ska ni ropa ut från taken.
Den som inte tar upp sitt kors och följer (håller sig till) mig, är inte värdig mig. [En lärjunge måste vara beredd på att inte bara möta hat från sin egen familj. På samma sätt som en kriminell fick bära tvärslån till sin egen korsfästelse under hån och förakt, måste en kristen vara beredd att lida, och om det krävs även dö för Jesus. Om man kompromissar med tron på Jesus för att leva ett så smärtfritt liv som möjligt innebär det att man mister livet med honom. Det går att vinna världen, men förlora sin själ, se . Mitt i allt detta finns också Jesu nåd; Petrus förnekade Jesus men blev upprättad, se ; .]
Den som ger en av dessa små [enkla Jesu efterföljare] en bägare friskt vatten därför att det är en lärjunge,
sannerligen säger jag er, han ska inte gå miste om sin lön."
Jesus svarade dem: "Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser:
Salig (lycklig, välsignad) är den som inte tar anstöt (blir sårad) av mig." [Denna varning var nog mest riktad till Johannes Döparens budbärare och folket som stod runtomkring och lyssnade. Det kan verka stötande att Jesus svarade Johannes Döparen på detta sätt. Varför grep inte Gud in med makt och härlighet och befriade Johannes från bojorna? När Gud agerar på ett annat sätt än vad människor föreställt sig kan det lätt bli en stötesten. Jesus tar upp ett exempel i skillnaden mellan Johannes och Jesu framträdande, se .]
Det är om honom det står skrivet:
'Se, jag sänder ut min budbärare framför dig,
han ska bereda vägen för dig.' []
Vad ska jag likna den här generationen med? De är som småbarn som sitter på torgen (samlingsplatserna) och ropar till sina kamrater:
Sedan började Jesus öppet gå till rätta med de
[judiska] städer
[som Korasin, Betsaida och Kapernaum i Galileen] där han hade utfört de flesta av sina många underverk, och förebrå dem att de inte hade omvänt sig:
Allt har anförtrotts (överlämnats) åt mig av min Fader. Ingen känner (har en full personlig erfarenhet av) Sonen, utom Fadern, och ingen känner (har en full personlig erfarenhet av) Fadern utom Sonen och den som Sonen beslutar (önskar) att uppenbara honom för.
När fariséerna såg detta sade de till honom: "Se, dina lärjungar gör sådant som inte är tillåtet på sabbaten?" [Det var tillåtet att för eget behov plocka och äta både frukt och säd från någon annans åker om man var hungrig, se . Att äta mat var heller inte förbjudet på sabbaten. Problemet var att enligt den rabbinska tolkningen av budorden i Moseböckerna både skördade och tröskade lärjungarna när de ryckte av ax och gnuggade dem mellan sina händer. För att vara säker på att inte utföra ett arbete tillredde rättrogna judar därför maten på fredagseftermiddagen före sabbaten. Det var troligt att Jesu lärjungar följde dessa judiska seder, se , men här var man på resande fot och kunde inte förbereda någon mat.]
Han gick in i Guds hus, och de åt upp skådebröden, som varken han eller hans män hade lov att äta, utan bara prästerna. [Skådebröden var tolv limpor, vardera på 3,5 liter mjöl, som bakades en gång i veckan. De symboliserade Herrens närvaro i templet.]
Han svarade dem [med en kort liknelse]:
"Vem av er skulle inte, om han hade ett får och det faller ner i en grop på någon av sabbatsdagarna [veckosabbaten eller en högsabbat under en högtid], gripa tag i det och dra upp det?
Se, min tjänare som jag har utvalt,
min älskade som jag har min glädje i (som är min själs behag).
Jag ska låta min Ande komma över honom,
och han ska proklamera (förkunna) rätten (fälla en rättvis dom) till folken (alla etniska grupper).
Den som säger något mot Människosonen ska få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande ska inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande." [Den som tror sig ha begått denna synd har med största sannolikhet inte gjort det. Detta uttalande var riktat till fariséerna som sade att Guds godhet var djävulens verk. Att förneka Guds godhet är att förneka Gud själv, se . I står det att lärare ska dömas hårdare. Jesus tvingas rikta denna varning till dåtidens mest inflytelserika religiösa lärare som var på väg att föra människor vilse genom att lära ut att Jesus var av demoniskt ursprung. Den skarpa varningen till de falska lärarna balanseras fint med ett av Bibelns starkaste löften till människor som söker omvändelse och förlåtelse i : "All synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för".]
Men jag säger er, på domens dag ska människorna ge räkenskap (redovisa)
för varje fruktlöst (tomt, meningslöst) ord de talat.
När han sådde föll en del vid vägen,
och fåglarna kom och åt upp det.
Andra (exakt likadana sädeskorn, med samma förutsättningar) föll i god jord och gav frukt,
en del hundra gånger (mer än vad som var sått) [],
andra sextio gånger mer,
och några trettio gånger mer.
För den som har [andlig kunskap] ska få mer [insikt och förståelse], och det i överflöd, men den som inte har, från honom ska tas också det han har.
Jag säger er sanningen (sannerligen, amen): Många profeter och rättfärdiga har längtat efter att få se det ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det."
Men det som såddes i den goda jorden är den som hör ordet och förstår, och som bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt."
Han berättade en annan liknelse för dem: "Himmelriket (kungaväldet från himlen) är som ett senapskorn som en man tar och sår i sin åker.
Det är det minsta av alla frön [som vanligtvis planterades i landet], men när det har växt upp är det större än alla trädgårdsväxter och blir ett träd, så stort att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna."
Han berättade en annan liknelse för dem: "Himmelriket är som jästen (surdegen) som en kvinna gömmer (blandar, gr. enkrypto) i tre mått (gr. saton – motsvarar 13 liter) mjöl [totalt omkring 40 liter] tills dess hela degen har jäst [blivit påverkad av jästen]." [Det finns flera olika tolkningar av dessa två liknelser. Den första och uppenbara är att Guds rike växer, både som ett senapskorn och som en deg. Ser man till sammanhanget så är dessa två liknelser inbäddade mellan liknelsen om "ogräset och vetet" och dess förklaring. Huvudtemat i den liknelsen är att det finns ett falskt vete som tillåts växa parallellt med det äkta. Det finns alltså människor som kallar sig kristna men inte är det. Jesus säger i att i tidsålderns slut ska änglar samla och föra bort alla ur hans rike som förleder och lever i laglöshet. I ljuset av den förklaringen och att ordet "träd" används om senapsbusken, kan senapskornet stå för en falsk oproportionerlig tillväxt. De yttre delarna av trädet långt från stammen blir t.o.m. hem för fåglar som tar bort Guds ord från människor, se vers fyra. Detta kan symbolisera yttre attacker mot Gudsriket. I Hesekiel och Daniel finns liknelser där fåglarna i trädet beskriver människor i ett rike, se ; ; . Appliceras den tolkningen blir den konsekvent med att både goda och onda människor sås in i riket, se . Surdeg är genom hela Bibeln en bild på falska läror och i så fall förutsäger Jesus att det kan smyga sig in villoläror som sprider ondska inifrån. Jesus varnar för fariséernas och saddukéernas surdeg som är deras felaktiga lära, se . Fariséerna levde inte som de lärde och saddukéerna var en privilegierad välbärgad elit som hade missförstått både Skrifterna och Guds kraft, se och . Tre mått mjöl för tankarna till där just en kvinna, Sara, bakar bröd av tre mått mjöl inför Herrens besök hos Abraham. Genom både den judiska och kristna historien står det osyrade brödet för äkta gemenskap med Gud. Inför den judiska påsken städar man ur all jäst ur husen, se , och i den kristna nattvarden har brödet en central betydelse. Att då den som är ansvarig för att baka brödet "gömmer" in jäst som förstör gemenskapen med Gud är allvarligt.]
[Jesus fortsätter att undervisa lärjungarna enskilt:] "Himmelriket (Guds kungavälde, som finns överallt där hans vilja sker) är som en dyrbar skatt som blivit gömd i en åker. En man finner den och gömmer den igen, och i sin glädje [över upptäckten] går han och säljer allt han äger och köper den åkern."
När det blir fullt, drar man upp det på stranden och lägger den goda fisken i korgar, men kastar bort den dåliga." [Ett dragnät är ett stort nät som förs in mot stranden i en halvcirkel. Nätet kan vara en bild på evangeliet och Guds rike som sveper över jorden. På samma sätt som nätet samlar in alla sorters fiskar, når evangeliet alla folk och nationer. När Jesus talade detta hade bara Israel berörts av evangeliet, men Jesus indikerar att innan han kommer tillbaka ska hela världen ha hört evangeliet.]
så mycket att han med ed lovade att ge henne vad helst hon begärde [om det så skulle vara hälften av hans rike, se ].
På en gång uppmanade han bestämt (var han tvungen att övertyga och nästan tvinga) lärjungarna att kliva i skeppet (större båt) och åka före honom till andra sidan, medan han skickade hem folket.
Men ni påstår att om någon säger till sin far eller sin mor: 'Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det ger jag som tempelgåva',
Han svarade: "Varje växt som inte är planterad av min himmelske Fader ska ryckas upp med roten. [Kan syfta på liknelsen om ogräset i .]
Jag ska ge dig nycklarna till (auktoritet att stänga och öppna) det himmelska kungariket, allt du binder (förbjuder att ske) på jorden, ska redan vara bundet (förbjudet att ske) i himlen. Allt du löser (tillåter att ske) på jorden, ska redan vara löst (tillåtet att ske) i himlen." [I Bibelns bildspråk betecknar "nycklar" mandat och fullmakt. Lösa och binda var termer som användes av de skriftlärda när man beslutade vad som var rätt och fel i olika situationer. I använder Jesus samma grekiska ord för "lösa" när han talar om att "upphäva" ett bud. Jesus upprepar snart frasen "binda och lösa" igen när han undervisar alla tolv lärjungarna, se . Där handlar det om att församlingsledningen har mandat att avgöra konflikter i församlingen, se .]
För den som vill rädda (skulle vilja bevara) sitt liv,
ska mista (förlora; totalt förstöra/ruinera) det,
men den som mister (nu ändå skulle mista) sitt liv för min skull,
han ska rädda (han är den som kommer att bevara) det. [Gr. psuche betecknar både liv och själ, men måste förstås och användas utifrån sitt sammanhang i , se även Joh 12:25. Att 'förneka sig själv' i handlar inte om brist på självaktning. Jesu efterföljare har skäl till en bättre självkänsla än någon annan. Den faderskärlek Gud känner för sina barn är enorm och bygger inte på gärningar utan barnaskap, se , osv. Genom saligprisningarna visar Jesus vad det innebär att tillhöra Guds rike och få den himmelska lönen, se . I ljuset av detta förstår vi att självförnekelsen handlar om att korsfästa sina egna själviska intressen och ambitioner och sätta Gud och hans rike främst. Samma skarpa åtskillnad görs i där Jesus förklarar att man inte både kan tjäna Gud och mammon.]
Plötsligt medan han fortfarande talade kom ett skinande moln och omslöt dem [främst Jesus, Elia och Mose, men lärjungarna träder också in i detta moln, se . Molnet är en gammaltestamentlig bild av Guds närvaro, se ; ; .] En röst från molnet sade [på liknande sätt som Fadern talat till Jesus vid hans dop, se ]: "Detta är min älskade (enda) son, som jag har (och alltid haft) mitt välbehag i. Lyssna (ständigt) på honom."
Medan de var på väg ner från berget befallde Jesus dem: "Berätta inte för någon om det ni har sett förrän Människosonen har uppstått från de döda."
Och den som tar emot (skulle välkomna/acceptera) ett sådant litet barn [dvs. en sann Jesu lärjunge] i mitt namn, han tar emot (välkomnar, accepterar) mig. [Här används det grekiska ordet paidion som beskriver ett mindre barn upp till skolåldern. Jesus befinner sig i Petrus hus i Kapernaum, se , så det skulle t.o.m. kunna vara så att det är Petrus barn som Jesus tar fram för att på ett illustrativt sätt undervisa om ödmjukhet.]
Men den som förleder en av dessa små (en av dessa allra minsta – gr. mikron) [en Jesu lärjunge] som tror (förtröstar; litar) på mig, för honom vore det [alltid] bättre att en stor kvarnsten skulle hängas om (runt) hans hals och han skulle sänkas i havets djup.
Ve dig värld (ett starkt uttryck av sorg och ett fördömande av världen) för dina snaror (fällor, frestelser och påverkan för att få människor på fall, synda och missa målet). Det går inte att undvika att snaror (förförelser, frestelser) kommer, men ve den människa genom vilken de kommer. [Jesus känner sorg och bedrövelse över den som förleder andra men fördömer också dessa handlingar.]
Återigen säger jag er sanningen:
Om två av er skulle komma överens om (gr. symphoneo – vara harmoniskt samstämmiga angående) att be om (fråga efter; begära) någon sak [vilken vardaglig tvistefråga det än må vara här] på jorden, så ska det ges till dem genom (ordagrant: ska det ske dem nära/intill/hos) min Fader, som är i himlarna.
[Jesus besvarar Petrus fråga med en liknelse:] "Alltså kan det himmelska konungariket liknas vid en mänsklig kung som ville ha redovisning av sina tjänare (summera de olika kontona, hålla räkenskap med dem).
När samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra denarer. [En denar motsvarade en dagslön för en arbetare, hela summan motsvarade tre månadslöner.] Han tog tag i hans hals och började skaka honom gång på gång och sade: 'Betala det du är skyldig.'
Upprörd till ilska överlämnade hans herre honom åt fångvaktarna till att bli torterad tills han kunde betala tillbaka allt han var skyldig.
De är inte längre två utan ett.
Det Gud har fogat (limmat, fäst) samman ska människan alltså inte skilja åt (separera)."
Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, begår äktenskapsbrott." [Guds originalplan var att människor inte skulle skiljas, och därför är tanken att inte heller de som blir pånyttfödda – Jesu efterföljare – ska skilja sig. Äktenskapet gäller "tills döden skiljer dem åt", se ; . På samma sätt som i Bergspredikan sätter Jesus en högre standard än Mose lag. Det enda skälet till skilsmässa för troende par är otrohet. Paulus tar även upp att ifall den ena blir frälst och den andra då vill skiljas, då kan man inte hindra det, se . Gud hatar skilsmässa, se , för han vet personligen vilken djup smärta det medför, se . Hela frågan är ett dilemma då det å ena sidan är fel att alls skilja sig och å andra sidan blir fel om man tillämpar idealbilden av ett äktenskap på ett lagiskt sätt, se Jesu svar till äktenskapsbryterskan i . Det är intressant att i nästa stycke lyfter Jesus fram och välsignar barnen, de som ofta far illa vid en skilsmässa, se .]
Men Jesus sade: "Det är inte alla som kan ta emot detta ord, utan det är för dem som har fått det givet [fått gåvan av Gud att leva ogifta].
Han sade till dem: 'Gå in i min vingård ni också, och ni ska få rimlig betalning.' Så de gick dit.
Har jag inte rätt att göra vad jag vill med det som är mitt? Eller är ditt öga förmörkat av ondska [är ditt hjärta fyllt med ondska och avundsjuka] för att jag är god (generös)?' [Jesus använder inte det vanliga ordet för vän och ömsesidig vänskap, gr. philos, utan hetairos som kan översättas med kamrat eller kompanjon. Ordet användes inom judendomen för någon som var kvalificerad att vara en religiös lärare, men ännu inte var officiellt ordinerad. Att Jesus använder detta ord här kan visa på en utsträckt hand, Jesus vill vara vän, men vänskapen behöver bekräftas. De två andra gångerna ordet används i Nya testamentet är och . Vid båda dessa tillfällen visar det sig att den andra parten har onda intentioner.]
Jesus svarade [och riktade sig nu främst till Jakob och Johannes]: "Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag ska dricka?"
De svarade: "Ja, det kan vi."
Då sade han: "Ni ska dricka min bägare, men platserna till höger och till vänster om mig är inte min sak att ge bort. De ska ges åt dem som min Far har förberett dem till."
[Det är uppenbart att Jakob och Johannes inte förstått vad de frågat efter. Bara Jesus kan bära världens synd. Att "dricka bägaren" är en bild på att gå igenom lidande, se ; . Jesus förutsäger dock att de kommer att lida för sin tro senare. Jakob halshöggs, se ; och Johannes deporterades till ön Patmos, se . En liknande diskussion om vem som är störst sker även sista kvällen tillsammans med Jesus före hans korsfästelse, se .]Så ska det inte vara hos er, utan den som vill vara stor bland er ska vara er [de andras] tjänare (gr. diakonos),
och den som vill vara främst bland er ska vara er [de andras] slav,
När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet: "Hosianna Davids son!" blev de förargade
Jesus svarade: "Jag har också en fråga till er, och om ni svarar på den ska jag säga er vad jag har för fullmakt att göra detta.
Men arrendatorerna grep tjänarna och misshandlade en, dödade en annan [med svärd] och stenade en. [Kan syfta på ; ; där Guds profeter just misshandlades, dödades med svärd och stenades. Se även .]
Jesus sade: "Har ni aldrig läst vad som står i Skrifterna []:
Stenen som husbyggarna förkastade
har blivit en hörnsten.
Herren har gjort den till detta,
och underbar är den i våra ögon. [Hörnstenen är den första stenen i bygget som alla andra stenar riktas efter.]
Den som faller på denna sten blir krossad, men den som stenen faller på blir söndersmulad." [Jesus knyter an till Gamla testamentets bildspråk där Messias liknas vid en sten. Bilden av en stötesten finns i , och stenen som krossar finns i , .]
Men de brydde sig inte om (tog lätt på) inbjudan. En gick bort till sin åker (gård), en annan till sina affärer.
Då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
Ve er [uttryck för intensiv förtvivlan],
ni blinda ledare. [Här används inte hycklare utan blind ledare, samma språkbruk som i .] Ni säger: Om någon svär vid templet, betyder det ingenting. Men om någon svär vid guldet i templet, då är han bunden vid sin ed.
Ni säger också: Om någon svär vid altaret, betyder det ingenting. Men om någon svär vid gåvan på altaret, då är han bunden vid sin ed.
Så ska allt rättfärdigt blod som utgjutits här på jorden komma över er, alltifrån den rättfärdige Abels blod till blodet från Sakarias, Berekjas son, som ni mördade mellan templet och altaret. [Abel var den första som dödades i Gamla testamentet, se . Sakarias var den sista, se . Krönikeboken är den sista boken i den hebreiska Bibeln. Jesu poäng är att genom hela Bibeln har sanna Guds efterföljare ofta blivit förföljda.]
[Efter de sju veropen, , avslutar Jesus sitt tal på tempelområdet med följande ord:] "O
Jerusalem,
Jerusalem [upprepning av namnet beskriver ett starkt känslomässigt engagemang]. Du som vanemässigt mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig
(som budbärare)! Hur många gånger har jag inte velat
(längtat efter att) få samla
(skydda) dina barn, som en höna samlar
(skyddar, värmer) sina kycklingar under sina vingar, men ni har vägrat.
Han svarade: "Ja, ni ser allt detta, eller hur? Men jag säger er sanningen, här ska inte en sten lämnas kvar på den andra, allt ska bli nedrivet." [Jesus förutsäger templets förstörelse, som inträffar 70 e.Kr.]
Dagarna före floden levde människorna precis som vanligt [fullt upptagna med sina liv], de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken,
Var därför också ni beredda, för Människosonen kommer i en stund (timme) då ni inte väntar det."
[Nu följer tre liknelser som alla handlar om tjänare som väntar på sin herres ankomst. De riktas till troende som väntar på Jesu återkomst. Budskapet är att vara sysselsatt med uppdraget, vara brinnande och vara en trogen förvaltare.] "Vem är den trogne och kloke (förståndige, andligt klarsynte) tjänare som hans herre har utsett att ha uppsikt över tjänstefolket och ge dem mat i rätt tid?
Salig (lycklig, välsignad) är den tjänaren som [är trogen och] gör vad han ska när hans herre kommer.
då ska hans herre komma en dag när han inte väntar honom och vid en tid som han inte vet om
Åt en gav han fem talenter [motsvarar 82 årslöner],
åt en annan två talenter [motsvarar 33 årslöner]
och åt en annan en talent [motsvarar 16 årslöner]. [På Gamla testamentets tid var en talent en viktenhet på omkring 30 kilo. På Jesu tid blev en talent också en valutaenhet. En silvertalent var värd 6 000 denarer, och en guldtalent 30 gånger mer. En denar var en arbetares dagslön, så en talent motsvarade en stor summa pengar – lågt räknat omkring 5 miljoner svenska kronor.] Han gav var och en efter deras egen (unika) förmåga, sedan begav han sig i väg och lämnade landet.
För till var och en som har ska ges mer, och han ska ha i överflöd, men den som inte har, även det han har ska tas ifrån honom.
Jag säger er sanningen (amen), överallt i världen där evangeliet förkunnas ska man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne."
Människosonen ska gå bort, exakt som det står skrivet om honom, men ve [uttryck för intensiv förtvivlan] över den människa som det sker genom! Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född."
[Getsemane, som ordagrant betyder olivpress, var en muromgärdad olivodling vid foten av Olivberget. Platsen, med en eller flera olivpressar, var välkänd för Jesus och hans lärjungar. Kanske kände de även ägaren. Det är ingen tillfällighet att det just är på denna plats – där oliver pressas och krossas – som Jesus prövas och pressas till det yttersta.] Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter
Getsemane. Han sade till
[åtta av] sina lärjungar: "Sitt kvar här
[vid ingången till trädgården], medan jag går dit bort och ber."
Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken, och sagt: "Den som jag hälsar genom att kyssa är det, grip honom."
Jesus sade till honom: "Min kamrat, du är här av en anledning ..." [Meningen är inte fullständig, det är en "aposiopesis". I stället för att skriva "du är här av en anledning – gör vad du ska göra" eller "gör det inte" förstärks bilden för läsaren. Det kan också vara ett sätt att visa på att samtalet avbryts och man kommer fram för att gripa Jesus.
Här används inte heller det vanliga ordet för vän och ömsesidig vänskap, gr. philos, utan hetairos som kan översättas med kamrat eller kompanjon. Ordet användes också inom judendomen för någon som var kvalificerad att vara en religiös lärare, men ännu inte var officiellt ordinerad. Att Jesus använder detta ord här kan visa på en utsträckt hand, Jesus vill vara vän, men vänskapen behöver bekräftas. De två andra gångerna ordet används i Nya testamentet är och . I båda dessa verser visar det sig att den andra parten har onda intentioner.] Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom.
Då uppfylldes det som sagts av profeten Jeremia:
"De tog de trettio silvermynten,
det pris som var satt på honom,
det pris som några israeliter hade värderat honom till,
Under [påsk-]högtiden hade ståthållaren för vana att frige en fånge efter folkets önskan.
När de kommit till en plats som kallades
Golgata, vilket betyder Skalleplatsen
(som kallas en plats av en huvudskalle/dödskalle) [gr. kranion, se ],
Bland dessa var Maria från
Magdala och Maria, Jakobs och Joses mor, och modern till Sebedeus söner
[lärjungarna Jakob och Johannes mor Salome].
[I Markus skildring namnges alla tre kvinnorna, följaktligen är Salome namnet på Sebedeus söners mor, se . Salome är också troligtvis Jesu mor Marias syster, se .]På kvällen kom en rik man från
Arimatea som hette Josef och som också han hade blivit lärjunge till Jesus.
[Han hade ännu inte öppet bekänt detta, se , antagligen eftersom han fanns med i Stora rådet, se . Han var född i Arimatea som betyder "höjd" på hebreiska och var en judisk stad, se . Staden identifieras ofta med profeten Samuels födelsestad Ramatajim nordväst om Jerusalem, se . Ramatajim översätts till grekiska Armathaim, vilket är snarlikt Arimatea. Detaljen "rik man" bekräftar profetian från .]och lade den i den oanvända grav som han hade låtit hugga ut åt sig själv i berget. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. [Han hade också hjälp av Nikodemus, se .]
Markusevangeliet (88)
Så står det skrivet hos profeten Jesaja [om Johannes Döparen, se ]:
Se, jag sänder ut min budbärare framför dig,
han ska bereda vägen för dig. []
Han predikade: "Efter mig kommer den som är starkare än jag, och jag är inte värdig att böja mig ner och knyta upp hans sandalremmar [som var en slavs syssla].
och sade: "Säg ingenting till någon, men gå och visa upp dig för prästen [i Jerusalem] och ge det offer för din rening som Mose har bestämt. Det blir ett vittnesbörd för dem." []
Jesus svarade dem:
"Inte kan väl bröllopsgästerna [brudgummens vänner som ansvarar för att ordna festligheterna] fasta, medan brudgummen är med dem, eller hur? Så länge de har brudgummen hos sig kan de inte fasta.
Då sade fariséerna till honom: "Titta [på dina lärjungar], varför gör de sådant som man inte får göra på sabbaten?" [Enligt är det inte olovligt att plocka ax på någon annans åker för att äta. Dock skedde detta på sabbaten. Enligt den rabbinska tolkningen både skördade och tillredde lärjungarna mat, vilket inte var tillåtet på vilodagen.]
Hur han då, på den tiden när Abjatar var överstepräst, gick in i Guds hus och åt skådebröden. [Tolv limpor, vardera på 3,5 liter mjöl, som bakades en gång i veckan. De symboliserade Herrens närvaro i templet.] Även om det inte var tillåtet för någon annan än prästerna att äta brödet åt han det, och gav åt dem som följde med honom."
Han gick upp på berget [för att be, se , och ber hela natten, se ]. Sedan kallade han till sig dem som han själv hade utvalt, och de kom till honom.
Han utsåg (ordagrant "gjorde") de tolv som skulle följa (ständigt vara med) honom, dem som han skulle skicka ut att predika (vara apostlar, speciella budbärare),
Jakob, Sebedeus son,
Johannes, Jakobs bror,
Jesus gav dem [Jakob och Johannes, det hebreiska] namnet Boanerges, som betyder åskans (tumultets) söner [kanske p.g.a. deras heta temperament, se ],
Judas Iskariot, han som förrådde honom. [Tre grupper framträder när apostlarna räknas upp. Simon, Filippus och Jakob nämns alltid som första namn i varsin grupp, se ; ; .]
Men den som hädar den heliga Anden får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd." [Den som tror sig ha begått denna synd har med största sannolikhet inte gjort det. Detta uttalande var riktat till fariséerna som sade att Guds godhet var djävulens verk, och var på väg att falla i denna grova synd. med ett fantastiskt löfte glöms lätt bort – "människorna ska få förlåtelse för allt"!]
Den som gör Guds vilja är min broder och min syster och min mor."
När han sådde föll en del vid vägen,
och fåglarna kom och åt upp det.
Han sade: "Den som har öron att höra med, han ska lyssna (ta till sig och förstå min undervisning)." [Jesus förklarar liknelsen i . Israel har ett subtropiskt klimat. Man sår under höstens regnperiod och skördar på våren före den torra heta sommaren. Bilden för den här liknelsen är en åker där en väl upptrampad stig passerar rakt igenom den. I ytterkanterna mot berget är jordlagret tunnare och mot dikeskanterna växer törne. En såningsman sprider för hand ut frön. De olika jordmånerna syns inte för blotta ögat eftersom hela åkern nyligen är plöjd. Liknelsen säger inget om proportionerna mellan god och dålig jord, men generellt sett består en åker till största delen av god jord.]
På samma sätt är det med dem som sås på stenig mark, det är de som hör ordet och genast tar emot det med glädje,
Han sade till dem: "Var uppmärksamma på vad ni hör. Det mått ni ger [av energi och studier till den sanning ni hör], ska bli det mått [av kunskap] som kommer tillbaka till er, och ännu mer [förutom det] ska ges till er som lyssnar.
För den som har [förståelse] ska få mer, och från den som inte har någonting [inget intresse av liknelserna och Jesu undervisning], ska även det han har tas bort." [Utifrån sammanhanget syftar "den som har" på en önskan och vilja att förstå Jesu undervisning, se .]
Det är som ett senapskorn. När man sår det är det minst av alla frön på jorden [bland kryddväxterna],
Mannen höll till
(bodde) bland
gravarna och ingen kunde längre binda honom, inte ens med kedjor.
Kvinnan visste vad som hade hänt med henne, och hon kom [till sist, se ] fram under fruktan och bävan och föll ned inför honom och berättade hela sanningen.
Han tog ett stadigt grepp om hennes hand och sade till henne [på arameiska, det språk som Jesus och lärjungarna talade]: "Talitha koum!" Det betyder: "Lilla flicka, jag säger dig, res dig upp!"
Om man inte tar emot er eller lyssnar på er, så gå från den platsen och skaka av dammet från era fötter. Det blir ett vittnesbörd mot dem." [Judarna ansåg att hedniska områden var befläckade och även marken orenad. Ortodoxa judar skakade därför demonstrativt av dammet från sina kläder och sandaler när de återvände till det heliga landet från en resa till icke-judiska områden. Jesus använder nu samma symbolik och jämställer en judisk stad i Galileen, som inte ville veta av lärjungarna, med en hednisk stad. Denna uppmaning från Jesus verkar praktiseras även senare, se ; .]
När Herodes hörde detta sade han: "Det är Johannes, han som jag lät halshugga som har uppstått från de döda."
Då [framåt kvällen då gästerna börjat bli berusade] kom Herodias dotter [Salome] in. Hon dansade och fascinerade (behagade, trollband) Herodes och [de övriga manliga] gästerna [med sin sensuella dans] och kungen sade till flickan:
"Be mig nu på en gång om vad du vill, så ska du få det."
Han lovade och svor under en ed: "Vad du än ber mig om ska jag ge dig, om det så vore halva mitt rike."
När de kommer från torget (marknadsplatsen) äter de inte utan att ha badat sig rena. Det finns också många andra traditioner [de muntliga rabbinska tolkningarna av Mose undervisning som förmedlats från släkte till släkte] som de håller fast vid, som att skölja bägare, träkannor och kopparskålar.
Men ni säger att om en man säger till sin far eller sin mor: 'Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det är i stället korban'. [På samma sätt som i förklarar Markus de judiska begreppen för sina läsare.] Korban är [det hebreiska ordet för] en tempelgåva. [Detta var en typ av löftesoffer där givaren förband sig att ge en gåva vid ett senare tillfälle, men förvaltade pengarna fram tills löftet infriades.]
Ni avskaffar auktoriteten i Guds ord genom de traditioner (förordningar) som ni har ärvt och för vidare. Det här är bara ett av många exempel på hur ni ständigt gör så här."
Inget som går in i människan utifrån [mat som ätits utan ceremoniellt rena händer] kan göra henne oren.
Nej, det är bara det som går ut från människan som gör henne oren."
En kvinna, vars dotter hade en oren ande, fick höra talas om honom och kom och kastade sig ned vid hans fötter. [Att kasta sig ned vid någons fötter visar på både sorg och vördnad. Tidigare hade en synagogföreståndare gjort på samma sätt, se 5:22.]
Sedan såg han upp mot himlen, andades djupt och sade till honom: "Effata!" – [ett arameiskt ord] som betyder öppna dig (var fri)!
För den som vill rädda (skulle vilja bevara) sitt liv,
ska mista (förlora; totalt förstöra/ruinera) det,
men den som mister (nu ändå skulle mista) sitt liv för min och evangeliets (det glada budskapets) skull,
han ska rädda (han är den som kommer att bevara) det. [Gr. psuche betyder både liv och själ och används i båda betydelserna här i , se även . Att 'förneka sig själv' i handlar inte om brist på självaktning och självkänsla. Jesu efterföljare har skäl till en bättre självbild än någon annan. Den faderskärlek Gud känner för sina barn är enorm och bygger inte på gärningar utan på barnaskap, se , osv. Jesus hade tidigare i saligprisningarna predikat om den himmelska lönen och vad det innebär att vinna livet, se . Utifrån "att vinna hela världen" i , handlar självförnekelsen om att sätta Gud och hans rike främst.]
För den som skäms [skulle känna personlig skam] för mig och mina ord i detta trolösa och syndiga släkte,
för honom ska också Människosonen skämmas,
när han kommer [vid den tid då det är dags att han ska komma] i sin Faders härlighet med de heliga änglarna
[för att upprätta tusenårsriket, se ]."
På väg ned från berget instruerade (förbjöd, varnade) han dem att inte berätta för någon vad de sett förrän Människosonen uppstått från de döda. [Petrus skriver drygt 35 år senare om denna upplevelse på berget, se .]
"Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig, och den som tar emot mig tar inte
[bara] emot mig utan
[också] honom som har sänt mig."
[Här används det grekiska ordet paidion som beskriver ett mindre barn upp till skolåldern. Jesus befinner sig i Petrus hus i Kapernaum, se , så det är inte otroligt att det är Petrus barn som Jesus tar fram för att på ett illustrativt sätt undervisa om ödmjukhet. Det är intressant att notera att på arameiska, det språk som Jesus antagligen talade, används samma ord för både barn och tjänare. Frasen "tog i sina armar" beskriver hur Jesus omfamnar och välkomnar barnet. Ordet används bara här och i .]Men Jesus sade: "Hindra (förbjud) honom inte! Ingen som utför ett mirakel (kraftgärning, mäktigt under) i mitt namn kan direkt efteråt tala illa om mig.
Den som inte är emot oss är för oss.
Den som ger er ett glas vatten i mitt namn därför att ni tillhör den Smorde (Messias, Kristus), han ska verkligen inte förlora sin lön. [Mitt i Jesu undervisning om ödmjukhet, se , och varningen att förleda någon av dessa små, se , kommer denna händelse där lärjungarna hade försökt stoppa någon som verkade för Jesus. En liknande händelse hade hänt århundraden tidigare när Mose kallat sjuttio äldste och de fick profetisk gåva. Eldad och Medad var inte bland dem, men profeterade ändå. Josua försökte få Mose att stoppa Eldad och Medad, men Mose svarade: "Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt Herrens folk var profeter och att Herren kunde sända sin Ande över dem alla!", se .]
Men den som förleder
(bringar på fall) en av dessa små som tror
(förtröstar; litar) på mig, för honom vore det bättre om en tung kvarnsten hängts om halsen och han blivit kastad i havet.
[Uttrycket "dessa små" är samma personer som kallas "barn" i . Förutom barn och andra i beroendeställning syftar det här på nyfrälsta och omogna kristna som ännu inte hunnit växa i sin tro. Mannen i som lärjungarna ville hindra, skulle snarare ha uppmuntrats i sin tro än att försökt stoppas med hård kritik. Jesus visar på allvaret i att förleda någon av dessa små så de tappar tron. Att dränkas med en kvarnsten beskriver en snabb död utan begravning. Kvarnstenen som refereras till är den större modellen som drevs av en åsna och inte den mindre handdrivna, se . Detta varnande exempel måste varit extra levande för lärjungarna eftersom de befann sig i Kapernaum intill Galileiska sjön, se . Den judiske historieskrivaren Josefus beskriver hur anhängare till Herodes hade dränkts här under ett judiskt uppror omkring 60 år tidigare.]Vad Gud har fogat samman,
ska människan inte skilja åt."
Han svarade: "Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna, han begår äktenskapsbrott mot henne.
Jag säger er sanningen: Den som inte tar emot (välkomnar, accepterar) Guds kungarike som ett barn [som helt och fullt litar och är beroende av sina föräldrar], kommer aldrig någonsin dit."
Jesus svarade:
"Jag säger er sanningen (sannerligen, amen): Var och en som för min och evangeliets skull har lämnat
hus [plural], bröder, systrar, mor, far, barn eller landområden
Då gick Jakob och Johannes, Sebedeus söner [tillsammans med sin mor Salome, se ], fram till honom och sade: "Mästare, vi vill att du ger oss vad vi än ber dig om."
Men Jesus sade till dem: "Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker, eller bli döpta i det dop [av lidande och död] som jag kommer att döpas med?"
De svarade honom: "Det kan vi."
Då sade Jesus till dem: "Den bägare jag dricker ska ni dricka, och med det dop jag blir döpt med ska ni döpas.
Men vem som ska sitta vid min högra eller vänstra sida, är inte min sak att avgöra. De platserna ska tillfalla dem som de är bestämda för." [Efter det första tillfället Jesus berättat om sin död och uppståndelse i 8:31 blev Petrus tillrättavisad för att ha talat djävulens ord. Efter det andra i 9:31 diskuterade lärjungarna vem som var störst. Den tredje gången i 10:33 begär Jakob och Johannes att få positioner och inflytande. De hade ännu inte förstått Gudsriket.]
Men så ska det inte vara hos er. I stället måste den som vill vara störst bland er vara de andras tjänare.
Den som vill vara främst (vara högst i rang) måste vara allas slav.
och sade till dem: "Gå in i byn där framme. Så fort ni kommer in där hittar ni ett åsneföl som är bundet och som ingen ännu har suttit på. Lös det och för det hit!
Petrus kom ihåg vad som skett och sade till honom: "Rabbi, titta! Fikonträdet som du förbannade är [redan] förtorkat." [Trädet hade dött direkt när Jesus talade till det i , men det tog viss tid för "bönesvaret" att bli helt manifesterat.]
Jag säger sanningen till er, om någon
(vem som helst) kommenderar
(säger med auktoritet till) detta berg
[och Jesus tar Olivberget som de står vid som ett exempel]: 'Upp med dig och kasta dig i havet!' och inte tvivlar i sitt hjärta, utan tror att det han säger ska hända, då ska det ske
(göras för) honom.
Sedan skickade han ännu en, och honom dödade de. Han skickade också många andra. En del slog de, andra dödade de.
Har ni inte ens läst det i Skriften []: 'Den sten som byggnadsarbetarna förkastade har blivit en hörnsten [som är den första stenen i bygget och som alla andra stenar riktas efter].
En fattig änka
(så fattig att hon var utlämnad att ta emot gåvor från andra, oförmögen att arbeta) kom och lade ner två lepta
[två judiska kopparmynt av den lägsta myntvalören], vilket motsvarar en quadrans
[ett romerskt bronsmynt vilket var den minsta myntvalören i västra Romarriket].
[Det judiska kopparmyntet "lepta" var den minsta valören som användes i den östra delen av Romarriket. Värdet var 1/128 av en denar, som var en arbetares dagslön. Eftersom Markus skriver för läsare i Rom och den västra delen av Romarriket förklarar han att två "lepta" motsvarade en "quadrans". Detta var den lägsta myntvalören i den delen av Romarriket och värdet var 1/64 av en denar.]Jesus svarade honom: "Du ser dessa stora byggnadsverk. Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt ska brytas ner." [Jesus förutsäger templets förstörelse. Uttalar Jesus dessa ord våren 30 e.Kr. är det exakt 40 år innan Titus belägrar Jerusalem några dagar innan påsken 70 e.Kr. för att fyra månader senare bränna ner templet på Tisha BeAv, 9:e dagen i månaden Av.]
När man för bort er [till domstolen] och utlämnar er, så bekymra er inte över vad ni ska säga [till ert försvar]. Säg i stället det som ges er i den stunden, för det är inte ni som då talar, utan den helige Ande.
För då ska det bli 'en stor vedermöda' (en stor nöd, lidande och betryck), vars like inte har funnits från den tid då Gud skapade världen till denna dag, och inte heller kommer att förekomma igen.
Om inte de dagarna förkortades skulle ingen människa stå ut och överleva. Men för de utvaldas skull [Guds utvalda folk] har han förkortat de dagarna.
Jag säger er sanningen (sannerligen, amen): Detta släkte (denna generation; detta folk) ska inte förgå (dö) förrän allt detta händer.
Vad jag säger till er säger jag till alla: Vaka (var uppmärksamma, aktiva, alerta)!"
Det hon hade (ägde), det använde hon (hon gjorde vad hon kunde göra). Hon har i förväg smort min kropp inför min begravning.
Jag säger er sanningen, överallt i världen där evangeliet predikas, där ska man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne."
Människosonen ska gå bort som det står skrivet om honom, men ve den människa som förråder Människosonen! Det hade varit bättre för honom om han aldrig hade blivit född." [I Johannes mer detaljerade beskrivning gestikulerar Petrus till Johannes, som sitter närmast Jesus, och ber honom fråga vem det är. Jesus doppar då ett bröd och ger det till Judas. Trots det verkar inte Johannes och Petrus förstå vem det var, se .]
[Getsemane, som ordagrant betyder olivpress, var en muromgärdad olivodling vid foten av Olivberget. Platsen, med en eller flera olivpressar, var välkänd för Jesus och hans lärjungar. Kanske kände de även ägaren. Det är ingen tillfällighet att det just är på denna plats – där oliver pressas och krossas – som Jesus prövas och pressas till det yttersta.] Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter
Getsemane. Han sade till
[åtta av] sina lärjungar: "Sitt kvar här
[vid ingången till trädgården], medan jag ber!"
Förrädaren (den som skulle utlämna) hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: "Den som jag kysser är det, grip honom och för bort honom under säker bevakning." [Den dåtida vanliga hälsningen med en kyss som beskrev respekt och vördnad blev här ett tecken för svek.]
Då började han förbanna [önska sig själv förbannad av Gud om det han sade inte var sant] och svor på nytt en ed [vid Guds namn och sade sedan]: "Jag känner inte den mannen som ni talar om."
Nu under högtiden frigav han en fånge efter folkets önskan.
[Det var en romersk tradition som Pilatus verkade ha upprättat under den årliga påskhögtiden då mycket folk var samlade i Jerusalem.]Pilatus talade till dem på nytt: "Vad ska jag då göra med honom som ni kallar judarnas kung?"
Soldaterna förde in honom på [inner-]gården, alltså i residenset (pretoriet), och samlade hela bataljonen (kohort) [som bestod av 600 soldater, se ] omkring honom.
De förde Jesus till
Golgata,
[ett arameiskt ord] som översatt betyder huvudskalleplatsen.
[Namnet kan ha uppkommit för att platsen såg ut som en skalle, eller för att det fanns många kranier där från tidigare avrättningar och korsfästelser.]De räckte honom vin blandat med myrra [för att lindra lidandet], men han tog inte emot det.
Vid nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst [och citerade på arameiska, men med vissa hebreiska drag]:
"Eloi, Eloi, lema sabaktani?" Det betyder:
"Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"
Där var också några kvinnor som på avstånd noga studerade vad som skedde. Bland dem var
Maria från
[staden] Magdala [vid Gennesarets västra sida som Jesus befriat från sju demoner, se ],
Maria, mor till den yngre Jakob och Joses
[kanske Jesu mor, se , eller Klopas fru, se ] och Salome
[mor till lärjungarna Jakob och Johannes, gift med Sebedeus, se ].
De hade följt Jesus medan han var i
Galileen och tjänat
(understött) honom. Där
[vid korset] fanns också många andra kvinnor som hade följt med honom upp till
Jerusalem.
[Dessa kvinnor blev ögonvittnen till flera stora händelser i Jesu liv, hans död, se , begravning, se och uppståndelsen, se 16:1. Dessa tre kvinnor, tillsammans med andra från Galileen, var i Jerusalem för att betjäna honom.][Den judiska veckosabbaten börjar vid solnedgången på fredagskvällen. Kvällen delades upp i två delar där den första tidiga kvällen infaller mellan tre och sex på eftermiddagen innan den nya dagen börjar. Den andra kvällen infaller efter solnedgången vid sextiden.] Det höll redan på att bli tidig kväll [klockan var omkring fyra på eftermiddagen]. Eftersom det var förberedelsedag, alltså dagen före sabbaten [vecko- eller höghelig sabbat],
kom Josef från
Arimatea dit, en högt ansedd rådsherre
[medlem av Stora rådet, Sanhedrin] som även han väntade på Guds rike. Han tog mod till sig och gick in till Pilatus och bad att få Jesu kropp.
Josef köpte ett linnetyg, tog ner honom och svepte honom i linnetyget och lade honom i en grav som var uthuggen i klippan. Sedan rullade han för en sten för ingången till graven.
[De sista verserna 9-20 finns med i senare manuskript, men inte i de tidigaste. De tidiga kyrkofäderna kände inte till dem, och stilen skiljer sig jämfört med övriga evangeliet. Innehållet i dessa verser stämmer överens med övriga Bibeln, men man bör inte bygga någon doktrin på enstaka ordalydelser från just dessa verser.]Tidigt på första dagen av veckan
[söndag], efter att han uppstått, visade han sig för Maria från
Magdala, från vilken han hade drivit ut sju demoner.
Lukasevangeliet (190)
så att du kan få fullständig visshet i (känna dig säker, inte behöva tvivla på) det som du blivit undervisad [genom muntlig tradition]. [Lukas vill vara tydlig med att han inte kommer att lansera några nya idéer, utan bara sammanställa och klargöra vad andra redan skrivit och den muntliga tradition som fanns om Jesus. En av källorna var troligen Markusevangeliet och kanske även Matteusevangeliet. Lukas uttrycker sin tacksamhet för det som redan skrivits, men ser ett behov att på nytt redogöra om Jesu liv för att hjälpa Theofilos och sina hednakristna vänner att förstå evangeliet. Dessa första fyra verser är en enda lång väl strukturerad mening i grekiskan.]
Se, du ska bli tyst, oförmögen att tala ända fram till den dag då detta sker, därför att du inte trodde mina ord [som är Guds ord], som ska gå i uppfyllelse [oavsett din tro eller otro] när tiden är inne." [Ängelns namn Gabriel betyder gudsman eller Guds krigare. Han var sänd 600 år tidigare till Daniel, se . Sex månader senare, efter besöket hos Sakarias, blir han sänd till Maria, se . Eftersom man tecknar till Sakarias när Johannes ska namnges verkar det som Sakarias även blev döv, se . Sakarias bad om ett tecken i och han får ett tecken som förhindrar honom från att tala otro, se även där stumhet kan vara ett tecken.]
"Detta har Herren låtit ske med mig. Nu har han tänkt på mig och befriat mig från min skam bland människor." [Utifrån ängelns budskap förstod de att deras son skulle ha ett viktigt gudomligt uppdrag, se , något som behövde förberedas i bön och avskildhet.]
Då Elisabet var i sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till staden
Nasaret i
Galileen,
till en jungfru som var trolovad med en man som hette Josef, av Davids ätt. Jungfruns namn var Maria. [Det är troligt att Maria är någonstans mellan fjorton och arton år när detta sker. Hon var judinna, hennes hebreiska namn var Mirjam.]
Då sade de till henne: "Men ingen av era släktingar har det namnet."
den ed han gav vår fader Abraham []:
Detta ska ske tack vare vår Guds innerliga barmhärtighet (nåd),
ett ljus från höjden ska gå upp över oss [en metafor för Messias, se ],
För i dag [nu denna natt] har en Frälsare (Befriare) blivit född åt er i Davids stad [Betlehem, se ], han [som] är den Smorde (Messias, Kristus), Herren. [Frälsare, gr. Soter, kommer från verbet sozo som beskriver en som räddar, helar och befriar. Titeln används första gången i , och då om Herren. Här beskrivs hur Jesus har egenskaper som bara tillhör Gud.]
När så änglarna farit ifrån dem
[tillbaka] till himlen, sade herdarna till varandra: "Låt oss nu
[på en gång] gå över
[ända] bort till
Betlehem och se det
(det ord – gr. rhema) som Herren har låtit oss få veta!"
Herdarna vände tillbaka [till fåren] och ärade och prisade Gud för allt de hade hört och sett, för allt var precis som det sagts till dem.
I
Jerusalem levde en man som hette Symeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels befrielse
(tröst). Den helige Ande var över honom,
som du har berett inför alla folks åsyn,
och sedan varit änka i åttiofyra år. [Åttiofyra år kan antingen syfta på hennes nuvarande ålder eller tiden som änka, och då är hon över hundra år gammal. Oavsett stämmer beskrivningen i versen innan att hon var "mycket gammal".] Hon lämnade aldrig templet utan tillbad dag och natt med fastor och böner. [Hon tillbringade mycket tid i bön och fasta i kvinnornas förgård, var alltid med på den dagliga bönen klockan nio, tolv och tre, men även kvällsbönen, se .]
Men de förstod inte vad han sade till dem.
Men Johannes svarade dem alla: "Jag döper er med vatten, men det kommer en som är större (mäktigare, starkare) än jag, och jag är inte ens värdig att knyta upp remmarna på hans sandaler. Han ska döpa er med den helige Ande och med eld.
Han har sin kastskovel i handen för att rensa (rengöra) sin tröskplats och samla in vetet i sin loge, men agnarna ska han bränna upp i en eld som inte kan släckas."
Men tetrarken Herodes, som upprepade gånger blivit tillrättavisad av Johannes för sitt förhållande med sin brors hustru Herodias och för allt ont som han gjort,
Han sade till Jesus: "Jag ska ge dig all denna makt (auktoritet) och härlighet, för den har lagts i mina händer och jag kan ge den åt vem jag vill.
"Herrens Ande är över mig, för han har smort mig
att predika
(proklamera) det glada budskapet
(evangeliet) för de fattiga.
[Ordet evangelium betyder 'glädjebud' eller 'segerbudskap'. Ordet användes i den romerska världen om det glada budskapet kurirerna från fronten kom och läste upp i Rom efter stora segrar.] Han har sänt mig på ett uppdrag att proklamera
(ropa ut) frihet
för de fångna
(tillfångatagna och bortförda) och syn till de blinda.
Att befria
[gr. apostello – sända ut i frihet] de som är förtryckta
(ordagrant: 'slagna i spillror', de som är under bördor, lever i misär).
[Samlingen avbröts abrupt och på ett vanvördigt sätt.] De rusade upp och drev ut honom ur staden och förde honom fram till branten av det berg som staden var byggd på. De hade tänkt knuffa ner honom där,
Han klev i en av båtarna, den som tillhörde Simon [som senare även kallades Petrus] och bad honom lägga ut lite från land. Sedan satte han sig ner och fortsatte att undervisa folket från båten.
Han och alla som var med honom var helt förundrade (mållösa, stela av en förundran som gränsade till rädsla) på grund av mängden fiskar de fått.
Även Jakob och Johannes, Sebedeus söner, som var kompanjoner till Simon, var lika förundrade.
Jesus sade till Simon: "Var inte rädd, från och med nu ska du fånga (skona, befria) människor." [Ordet "fånga" betyder ordagrant att fånga levande, rädda och skona liv. Den som "fångas" av Jesus får ett nytt verkligt liv. Ordet används bara här och i . Där används det om människor som hålls fångade i djävulens snara. Både Petrus och djävulen fångar människor, men Jesu tjänare "fångar" för att befria och djävulen för att binda till att göra hans vilja.]
Det hände sig en dag när han höll på att undervisa
[i Petrus hus i Kapernaum, se ], att fariséer och de främsta Torah-lärarna satt där
[bland åhörarna].
[Den grekiska texten framställer att Jesus var fullt upptagen med att undervisa folket, i motsats till fariséerna och de skriftlärda, som borde varit de som undervisade och visade på Guds kraft. Lukas använder ett ovanligt ord för "laglärd" här (gr. nomo-didaskalos) som närmast kan översättas med att ha den högsta akademiska titeln doktor inom ämnet Moseböckerna. Ordet används om Gamaliel, se .] De
[fariséerna och de främsta lärarna] hade kommit från varenda by i
Galileen [som Tsippori, Tiberias, Gamla, Magdala] och
Judéen [från större städer som t.ex. Hebron] och från
Jerusalem. Herrens kraft var över Jesus så att han kunde bota
[de sjuka som kommit].
Då kom det några [fyra män, se ] bärande på en bår med en man som var förlamad, och de försökte komma in med honom [i huset] och sätta ner honom framför Jesus.
De skriftlärda och fariséerna tänkte (hade en inre dialog): "Vad är det för en hädare! Vem kan förlåta synder utom Gud?"
Genast reste han sig, mitt för ögonen på dem, tog båren han hade legat på och gick hem, allt medan han prisade Gud.
[Den glade och nyfrälste] Levi (Matteus) ordnade med en stor fest i sitt hus, och det var många tullindrivare och andra där tillsammans med dem [Jesus och lärjungarna].
Jesus svarade dem: "Kan man låta bröllopsgästerna [brudgummens vänner som ansvarar för att ordna festligheterna] fasta så länge som brudgummen fortfarande är med dem? [Nej, det kan man inte.]
Men några av fariséerna sade: "Varför gör ni det som inte är tillåtet på sabbaten?" [Det var tillåtet att för eget behov plocka och äta både frukt och säd från någon annans åker om man var hungrig, se . Att äta mat var heller inte förbjudet på sabbaten. Problemet var att enligt den rabbinska tolkningen av budorden i Moseböckerna både skördade och tröskade lärjungarna när de ryckte av ax och gnuggade dem mellan sina händer. Detta ansågs då vara ett arbete, vilket inte var tillåtet på vilodagen. För att vara säker på att inte utföra ett arbete, tillredde rättrogna judar därför maten på fredagseftermiddagen före sabbaten. Det var troligt att Jesu lärjungar följde dessa judiska seder, se , men här var man på resande fot och kunde inte förbereda någon mat.]
Jesus svarade dem: "Har ni inte läst [i ] vad David gjorde när han och hans män [flydde från Saul till staden Nob, där tabernaklet var på den tiden, och] blev hungriga.
Han gick in i Guds hus och tog [de heliga] skådebröden, som ingen utom prästerna får äta, och åt av dem och gav åt sina män." [Skådebröden var tolv limpor, vardera på 3,5 liter mjöl, som bakades en gång i veckan. De symboliserade Herrens närvaro i templet.]
När det blev dag samlade han sina lärjungar (följare), och bland dem valde han ut tolv, som han kallade apostlar (sändebud, ambassadörer):
Simon, som han också gav namnet Petrus,
och hans bror Andreas,
och Jakob,
och Johannes, och Filippus,
och Bartolomeus [även kallad Natanael],
och Judas, Jakobs son, [vars efternamn var Taddeus, se ]
och Judas Iskariot, han som blev förrädare. [Tre grupper framträder när apostlarna räknas upp. Simon, Filippus och Jakob nämns alltid som första namn i varsin grupp, se ; ; .
Jesus kallar nu de tolv lärjungarna för apostlar. Lukas är den evangelieförfattare som flitigast använder denna titel på de tolv. En lärjunge är någon som följer och undervisas av sin lärare och blir mer och mer lik honom, se . En apostel är en lärjunge som är utsänd som en ambassadör för att representera sin mästare. De tolv var fortfarande Jesu lärjungar, men blev nu också hans sändebud. De tolv apostlarna har en särställning eftersom de var kallade av Jesus själv att vara ögonvittnen och sprida hans ord, se ; . Den allmänna apostlatjänsten finns även i dag som en av de fem tjänstegåvorna, se ; .]
hade kommit för att lyssna på honom och få sina sjukdomar botade. De som plågades av orena andar blev hjälpta,
Anta att ni [bara] ger lån [med ränta] till dem som ni räknar med att få tillbaka från,
förväntar ni er ett tack [belöning från Gud, se ] för det?
Även syndare lånar ju ut till syndare och räknar med att få tillbaka samma [överenskomna] belopp.
Ge [gör det till en vana att vara generös],
så ska ni få (så ska man ge åt er).
Ett gott (generöst) mått, [väl] packat,
skakat och rågat (överflödande)
ska man lägga (ge) i er famn [mantel].
För med det mått ni mäter [brukar använda],
ska det [också] mätas upp åt er." [På marknaden hälldes vetet i ett mått som man sedan skakade för att jämna till. Om försäljaren var generös fyllde han sedan på måttet ännu mer så att det flödade över. Köparen kunde använda sin "famn" (den övre delen av sin mantel) där det vida tyget naturligt formats som en urgröpt ficka med hjälp av bältet.]
Varför kallar ni mig för 'Herre, herre' utan att göra det jag säger? [Upprepningen av herre, indikerar att man verkligen trodde att man gjorde Guds vilja.]
Han är lik en man som när han bygger ett hus gräver djupt
och lägger grunden på klippan [väljer att bygga sitt liv, sin tjänst och allt han tar sig för på Jesus].
När floden svämmar över vräker sig vattnet mot huset men förmår inte rubba det,
eftersom det var väl byggt på klippan.
Men den (var och en) som hör och inte gör [praktiserar mitt ord],
han är lik en man som bygger ett hus på sanden [mänskliga tankar och idéer, det jordiska],
utan att lägga någon grund.
Floden vräker sig mot huset,
och det rasar genast ihop och förödelsen blir stor."[Det räcker inte att säga rätt saker – den som hör Jesu ord måste också agera på dem. Alla människor bygger sina liv, alla drabbas av stormar, frågan är på vilken grund huset är byggt.]
En romersk officer (centurion) där hade en tjänare som låg sjuk och var nära döden. Officeren satte stort värde på denne tjänare.
De kom till Jesus och vädjade gång på gång ivrigt till honom: "Han är värd att du gör detta för honom,
Så han svarade: "Gå och berätta för Johannes vad ni har sett och hört: Blinda får sin syn, lama går, spetälska blir rena (friska), döva hör, döda uppstår, och för de fattiga predikas de glada nyheterna [].
Salig (lycklig, välsignad) är den som inte tar anstöt av mig (inte slutar tro bara för att man inte förstår allt, blir sårad och drar sig undan)."
Det är om honom det står skrivet []: 'Se, jag sänder ut min budbärare framför dig, han ska bereda vägen för dig.'
De är som småbarn som sitter på torgen (samlingsplatserna) och ropar till sina kamrater:
'Vi har spelat flöjt för er [lekt bröllop],
och ni har inte dansat.
Vi har sörjt [lekt begravning],
och ni har inte jämrat er (slagit handen mot bröstet för att visa sorg).' [Människans onda natur blir aldrig nöjd – hon vill att Gud ska dansa efter hennes pipa, rätta sig efter hennes nycker.]
Simon svarade: "Jag antar att det är den som fick mest efterskänkt."
Jesus sade till honom: "Du har valt (dömt) rätt."
Du gav mig ingen välkomstkyss,
men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit.
Det är därför som jag säger dig att alla hennes många synder är förlåtna. Hennes stora kärlek visar det. Men den som har fått lite förlåtet älskar lite."
Men de som var runt bordet började säga till varandra: "Vem är han som till och med förlåter synder?"
och även några kvinnor som hade blivit befriade från onda andar och helade från sjukdomar
[och några av dem var]:
Maria, som kallades Magdalena
[som betyder "hon från Magdala", fiskeort mellan Tiberias och Kapernaum],
från vilken sju demoner farit ut.
"En såningsman gick ut för att så sin säd. När han sådde föll en del vid vägen,
och det blev nedtrampat
och himlens fåglar åt upp det.
Den säd som föll på berghällen [det tunna jordlagret över berget] är de som tar emot ordet med glädje, men inte har någon rot. De tror ett tag, men i tider av prövning faller de av (drar sig tillbaka, håller sig på avstånd).
Det finns inget fördolt som inte ska uppenbaras, och inget är gömt som inte ska komma i ljuset. [Även om liknelserna nu var dolda för många skulle Guds rike snart bli synligt.]
Var uppmärksamma på hur ni hör. För den som har [andlig kunskap] ska få mer, och från den som inte har [andlig kunskap] ska även det han tror sig ha tas bort."
De gick ut för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och fann mannen som demonerna hade farit ut ur sitta vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen. De blev förskräckta.
Mannen som demonerna hade farit ut ur bad att få följa med honom, men Jesus skickade i väg honom och sade:
Då kom det fram en man som hette Jairus och som var föreståndare för synagogan. Han föll ned inför Jesu fötter och bad honom komma till hans hus,
När kvinnan förstod att hon inte kunde undkomma obemärkt, kom hon darrande fram och föll ner för honom. Inför allt folket förklarade hon varför hon hade rört vid honom och att hon i samma ögonblick hade blivit helad.
När ni kommer in i ett hus, så stanna där tills ni lämnar platsen [till skillnad från andra kringvandrande som gick runt och tiggde från varje hus].
Herodes själv sade: "Johannes halshögg jag. Vem är då han som jag hör sådant om?" Och han försökte få träffa Jesus.
För den som vill rädda (skulle vilja bevara) sitt liv,
ska mista (förlora; totalt förstöra/ruinera) det,
men den som mister (nu ändå skulle mista) sitt liv för min skull,
han ska rädda (han är den som kommer att bevara) det. [Gr. psuche, som inkluderar både liv och själ, används i båda betydelserna här i , se även . Att förneka sig själv () handlar inte om att brista i självaktning eller självkänsla – Jesu efterföljare har ju skäl till en bättre självbild än någon annan. Guds faderskärlek är enorm och bygger inte på gärningar utan på barnaskap, se . Jesus hade tidigare predikat om den himmelska lönen och vad det innebär att vinna livet, se . Frågeställningen i nästa vers klargör att självförnekelsen handlar om att sätta Gud och hans rike främst.]
Den som skäms för mig och mina ord, honom ska också Människosonen skämmas för när han kommer i sin och Faderns och de heliga änglarnas härlighet [för att upprätta tusenårsriket, se ].
Jag säger er sanningen: Några av dem som står här ska inte smaka döden förrän de fått se Guds rike." [Möjliga förklaringar på denna vers är att det syftar på pingstdagen, då den helige Ande blev utgjuten. Troligast är dock att det är en förutsägelse av nästa händelse en vecka senare, då tre av lärjungarna får se en glimt av Jesus i hans härlighet i hans rike, se . Det kan knappast vara en förutsägelse om Jesu andra tillkommelse, eftersom Jesus aldrig gjorde anspråk på att veta tiden för detta, se . Vid himmelsfärden pressade lärjungarna honom på svar när han skulle upprätta riket, men Jesus bad dem att hellre fokusera på att vara använda här och nu, se .]
som visade sig i härlighet. De talade om hans bortgång
[gr. exodus, dvs. hans uttåg från den här världen] som han skulle fullborda i
Jerusalem.
[Ordet exodus anspelar även på israeliternas uttåg/exodus ur Egypten som 2 Mosebok handlar om.]När männen var på väg att skiljas från honom sade Petrus till Jesus: "Mästare, det är ljuvligt för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt dig, en åt Mose och en åt Elia." Han visste inte vad han sade. [Även om denna händelse förmodligen äger rum på våren gör Petrus kopplingar till Lövhyddohögtiden, Sukkot, som firas på hösten. Man bygger då hyddor med tak av löv under bar himmel för att minnas israeliternas ökenvandring efter deras uttåg/exodus ur Egypten. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också både med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern, se . Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under Sukkot, se t.ex. , , , .]
Medan rösten tonade bort, stod Jesus där ensam. Lärjungarna höll tyst och berättade inte för någon just då vad de hade sett. [Petrus skriver drygt 35 år senare om denna upplevelse på berget, se .]
Alla häpnade
(överväldigades) över Guds storslagna makt
(storhet, majestät).
[Folket förstod att det Jesus gjort var av Gud. Ordet "makt" beskriver Guds majestät. Förutom Lukas är det bara Petrus som använder ordet, se .] Medan alla
[hela folkskaran] förvånades
(började spekulera i orsaken till Jesu gärningar) sade han till sina lärjungar
[när de vandrade genom Galileen, se ]:
och sade till dem: "Den som välkomnar det här barnet i mitt namn välkomnar mig. Den som välkomnar mig välkomnar honom som har sänt mig. För den som är minst bland er alla, han är
[den som verkligen är] stor."
[Det grekiska ordet paidion beskriver ett mindre barn upp till skolåldern. Jesus befinner sig i Petrus hus i Kapernaum, se , så det är inte otroligt att det är Petrus barn som Jesus tar fram för att på ett illustrativt sätt undervisa om ödmjukhet.]Men Jesus sade: "Sluta att hindra honom. Den som inte är mot er är för er."
När ni kommer in i ett hus, säg då först: 'Frid över detta hus (denna familj).' [Fridshälsningen var antagligen: 'frid vare med er', se . Även Jesus hälsade lärjungarna med den frasen i övre rummet, se .]
När ni kommer till en stad där man tar emot er, ät då det som sätts fram [utan att oroa er för om maten förberetts enligt fariséernas alla renhetslagar, se ].
Men om ni kommer till en stad där man inte tar emot er, gå då ut på gatorna och säg:
Allt har min Fader anförtrott åt mig.
Ingen vet vem Sonen är,
utom Fadern,
och ingen vet vem Fadern är,
utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för."
Jesus vände sig till [de tolv] lärjungarna och sade enbart till dem (samtalade privat med dem): "Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de ögon som ser vad ni ser! [Gläd er i frälsningen, att era namn är upptecknade i himlen, se .]
Jag säger er: många profeter och kungar längtade efter att få se och höra vad ni ser och hör [just nu], men fick inte se och höra det."
Jesus tog upp diskussionen
[skiftar fokus från att bli utfrågad till att i stället leda samtalet] och svarade:
"En man
[en jude] var på väg från
Jerusalem ner till
Jeriko. Han råkade ut för rånare som tog hans kläder och misshandlade honom, sedan försvann de och lämnade honom där halvdöd.
[Jeriko är en stad 3 mil nordöst om Jerusalem. Vägen mellan dessa städer sträcker sig genom berg och öken med en höjdskillnad på över 1 000 meter. Det var inte ovanligt att rånarligor höll till i dessa trakter.]Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: 'Sköt om honom, och alla ytterligare utgifter betalar jag dig när jag kommer tillbaka.' [Två denarer motsvarade två dagslöner, vilket räckte för två månaders vistelse för en person på ett värdshus.]
Hon hade en syster som hette Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. [Maria, som antagligen var den yngre systern, skulle senare smörja Jesu fötter med dyrbar olja under middagen hos Simon den spetälske, se . Här sitter nu Maria i husets innergård och lyssnar på Jesu undervisning. Där är antagligen också hennes bror Lasarus, de tolv lärjungarna och andra nyfikna från byn. Att sitta vid någons fötter betyder att vara någons lärjunge, Lukas använder samma uttryck om Paulus som blev undervisad vid Gamaliels fötter, se .]
en god vän till mig som är på resa har kommit förbi och jag har inget att sätta fram åt honom.'
Men när den som är starkare [Jesus] kommer, attackerar och segrar över honom, så tar han ifrån honom alla vapen (hela sin rustning) som han hade satt sitt hopp till. Segraren fördelar sedan bytet [befriar människorna som varit bundna av djävulen].
När Jesus sade detta ropade en kvinna i folkskaran: "Lycklig är den kvinna som har fött dig och fått amma dig!" [Ordagrant "saligt är det moderliv som burit dig och de bröst du har diat."]
[Jesus hade börjat tala till folket om Jona-tecknet och att kroppens lampa är ögat, se . Efter en frukost hos en farisé strömmar folk i tusental till Jesu undervisning.] Under tiden [då Jesus var inne i fariséns hus] hade folk samlats i tusental [myriader, det högsta grekiska talvärdet 10 000, men också bildligt för en stor skara], så att de höll på att trampa ner varandra. Jesus vände sig först till sina lärjungar och sade:
"Var på er vakt mot fariséernas surdeg som är hyckleriet! [Jesus har just avslöjat fariséernas religiösa fasad, se .]
Det finns inget fördolt
som inte ska uppenbaras,
och inget gömt
som inte ska bli känt.
Därför ska allt vad ni har sagt i mörkret
höras i ljuset,
och det ni viskat i örat i enrum (i de innersta rummen, kamrarna),
ropas ut på taken.
Jag säger er:
Den som bekänner (erkänner, vill kännas vid) mig inför människorna,
honom ska Människosonen också bekänna (erkänna, kännas vid) inför Guds änglar.
[På domens dag, se ; .]
Den som säger något mot Människosonen ska få förlåtelse,
men den som talar mot den helige Ande
ska inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande.
[Den som tror sig ha begått denna synd har med största sannolikhet inte gjort det. Detta uttalande var riktat till fariséerna.]
Den helige Ande kommer i den stunden att lära er vad ni ska säga."
Men Gud sade till honom: 'Du handlar dåraktigt (resonerar inte logiskt)! I natt ska din själ utkrävas av dig. Allt som du har samlat, vem ska då få det?'
Se reflekterande på (undersök noga, lär av) korparna.
De varken sår eller skördar,
de har varken förråd (inre kammare med gömda skatter) eller lada,
och ändå föder Gud dem.
Hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna? [Korpen var en oren fågel, se . I Guds svar till Job frågar han retoriskt vem det är som förser korpen med mat, se . Tankarna går också till Elia som fick mat på ett övernaturligt sätt av just korpar, se . I jämförelse med den rike mannen som byggde lador, se , har korparna inga lador – de litar på Gud. Även om fåglarna inte sår och skördar är de inte overksamma. De sjunger och lovprisar Gud, samlar mat och bygger bon. Slutsatsen är att om Gud upprätthåller fåglarna i sin skapelse, hur mycket mer ska han inte då försörja sina älskade barn.]
Saliga (lyckliga, välsignade) är de tjänare som deras herre finner vakna (alerta, vakande, vid liv) när han kommer tillbaka. Sannerligen säger jag er, han ska fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem.
Var redo (beredda, förberedda), ni också [som tjänarna i den första liknelsen, och husbonden i den andra], för Människosonen kommer när (stunden; i den stund då) ni inte väntar (förväntar, antar, tänker) det [personligen inte tror eller anser det vara en lämplig tid]".
Herren sade: "Vem är den trogne och visa förvaltaren (som fått ansvar att övervaka och leda ett visst område) som av sin herre blivit satt över tjänstefolket och som ska ge dem mat (var och ens dagliga matranson) i rätt tid?
Salig (lycklig, välsignad) är den tjänare som är sysselsatt med det han ska göra (gör sitt uppdrag) när hans herre kommer tillbaka.
då ska hans herre komma en oväntad dag och i en oväntad timme och hugga honom i två delar [straffa honom hårt], och låta honom få sin plats bland de otrogna (opålitliga) [hycklarna, de som själva kallar sig tjänare men som medvetet gör tvärt emot sin kallelse].
Men den som inte vet [har förhållandevis lite kunskap om sin herres vilja] och gör något som förtjänar straff ska piskas med några få slag. Av den som har fått mycket [av Gud] ska det krävas mycket, och av den som människor har anförtrott mycket [den som har ansvar för att ta hand om andra, att portionera ut mat, uppdraget i ], av honom kommer det att krävas ännu mer (ordagrant 'de kommer att kräva ännu mer')."
Vid samma tid kom några och berättade för Jesus
[den senaste nyheten] om de galiléer vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer.
[Pontius Pilatus var känd för sin grymhet. I trosbekännelsen läser vi hur Jesus var "pinad under Pontius Pilatus". Den judiska historieskrivaren Josefus redogör för flera massakrer som Pilatus utförde. Han ansvarade inför den romerske kejsaren för regionerna Judéen och Samarien och bodde i Caesarea vid medelhavskusten. Jerusalem ingick i hans område och under de judiska högtiderna var han stationerad där på grund av risken för oroligheter och uppror bland judarna. Genom att döda dessa galiléer och bränna dem tillsammans med offerdjuren inne i templet i Jerusalem ville han ge ett avskräckande exempel. Det kan vara anhängare till den motståndsgrupp som nämns i som fått sätta livet till.
Den vanliga judiska uppfattningen var att om man gjorde gott hände goda saker, och gjorde man ont hände onda saker. Man frågar Jesus om dessa som dött var större syndare än andra eftersom denna olycka drabbat dem.]Eller de arton som dog när tornet i Siloam föll över dem, tror ni att de var mer skyldiga än alla andra som bor i
Jerusalem?
Då sade han [ägaren] till trädgårdsmästaren: 'Lyssna nu, i tre års tid [från den ålder, omkring fem år efter det var planterat, då det var normalt att förvänta sig att trädet skulle börja ge en skörd] har jag kommit och letat efter frukt på detta fikonträd, utan att hitta någon. Hugg bort det (ordagrant 'hugg ut det')! Varför ska det ta upp plats (suga ut jorden, ta solljus från andra träd)?'
Men synagogföreståndaren, upprörd (förargad) över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket [men riktar sin kritik mot Jesus]: "Det finns sex dagar som man ska arbeta på, kom och bli botad på någon av dem och inte på sabbaten."
Skulle inte den här kvinnan, en Abrahams dotter som Satan [som ordagrant betyder motståndaren] har hållit bunden i arton långa år, bli befriad från sin boja (kedja) på sabbaten?" [I arton år hade kvinnan gått till synagogan, även på andra dagar än sabbaten, men inte blivit helad.]
"Det liknar ett senapskorn som en man tar och sår i sin trädgård. Det växer upp och blir ett träd, och himlens fåglar bygger bo bland grenarna."
Det liknar surdeg (jäst) som en kvinna gömmer (blandar; gr. enkrypto) i tre mått (gr. saton – motsvarar 13 liter) mjöl [totalt omkring 40 liter] till dess hela degen har jäst [blivit påverkad av jästen]." [Lukas växlar mellan en man och kvinna när han sammanställer sitt evangelium, se och . Huvudpoängen är hur Guds rike börjar smått men kommer att växa. Samtidigt antyder liknelsen också att Gudsriket växer oproportionerligt. Ett planterat senapsfrö blir bara en buske, inte ett träd, och surdegen är genomgående en bild på falska läror i Bibeln. Mitt i det växande Gudsriket finns det också ondska. I berättelsen som föregår dessa liknelser var ju föreståndaren i synagogan en som inte ville se människor helade, se ! Se även kommentarer i Matt 13.]
När väl husets herre [Jesus] stiger upp och snabbt stänger dörren, då kommer ni att stå utanför och bulta och säga: 'Herre, öppna för oss!' Han kommer att svara er: 'Jag vet inte varifrån ni är.' [Vilken familj eller hushåll ni tillhör.]
De som [nu] är de sista ska [då] bli de första, och de som [nu] är de första ska [då] bli de sista."
"O
Jerusalem,
Jerusalem [upprepning av namnet beskriver ett starkt känslomässigt engagemang]. Du som vanemässigt mördar profeterna och stenar dem som är sända till dig
(som budbärare)! Hur många gånger har jag inte velat
(längtat efter att) få samla
(skydda) dina barn, som en höna samlar
(skyddar, värmer) sina kycklingar under sina vingar, men ni har vägrat.
Sedan sade tjänaren: 'Herre, vad du befallde är utfört, men det finns fortfarande plats.'
Därför kan ingen av er vara min lärjunge om han inte ger upp (försakar, tar farväl av) allt han har.
[Jesus använder exempel från både kvinnors och mäns vardag för att förklara andliga sanningar. Direkt efter liknelsen om mannen med det förlorade fåret kommer nu en liknelse om en kvinna som söker och finner något hon förlorat. Lukas skriver för grekisktalande och använder det grekiska silvermyntet "drachmer". Det motsvarade den romerska denaren som var en arbetares dagslön.] "Eller om en kvinna har tio silvermynt (drachmer) och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lykta och sopar huset [det enkla jordgolvet] och letar noga tills hon hittar det?
När hon funnit det samlar hon sina väninnor och grannkvinnor och säger: 'Gläd er med mig, för jag har hittat det värdefulla myntet som jag hade förlorat.'
Han längtade efter att få äta sig mätt på de fröskidor som svinen åt, men ingen gav honom något. [Vissa manuskript har 'fylla buken med fröskidor'. Det förstärker kontrasten mot hans tidigare liv i överflöd då han kunde välja att äta det bästa; nu kan han tänka sig äta vad som helst för att dämpa hungern. Synden för en person djupare och djupare ner i misär och förnedring.]
Jesus sade också till lärjungarna: [Jesus har just berättat liknelsen om den yngre sonen som vände tillbaka hem. Frågan som hänger i luften är: Vad hände med den äldre sonen? Ordagrant är meningen på grekiskan "och han sade också till lärjungarna", där orden "och" och "också" tydligt kopplar ihop denna berättelse med den tidigare. Liknelsen handlar om faran med kärleken till pengar, och hör även ihop med nästa liknelse om den rike mannen och tiggaren Lasarus. Hur vi hanterar pengar i den här världen påverkar var vi tillbringar evigheten.]"Det var en rik man som hade en förvaltare. [Den rike mannen ägde mark med olivträd och åkrar, förvaltaren skötte ägarens alla affärer.] När den rike mannen [en dag] ryktesvägen fick höra anklagelser att förvaltaren slösade bort (spridde ut) hans egendom [samma ord som används för yngre sonens slösande, se ],
Jesus sade till sina lärjungar: "Det går inte att undvika att snaror (förförelser, frestelser) kommer, men ve den (uttryck för intensiv förtvivlan över den personen) genom vilken de kommer.
[Jesus fortsätter att undervisa lärjungarna om förlåtelse, och berättar nu en liknelse om att det är vår skyldighet att förlåta varandra.] "Skulle någon av er säga till sin tjänare när han kommer in efter att ha plöjt fältet eller vaktat boskap: 'Kom på en gång och sätt dig vid matbordet'?
På samma sätt är det med er, när ni har gjort allt ni blivit befallda [förlåtit varandra, se vers fyra], då ska ni säga: 'Vi är bara tjänare (ovärdiga att ta emot någon speciell utmärkelse), vi har bara gjort vår plikt.' "
När han var på väg in i en by möttes han av tio spetälska män. De stannade på avstånd
Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken. Sedan kom floden och gjorde slut på dem alla.
[Att äta, dricka och gifta sig är i sig inte fel – synden var att man bara levde för detta och ignorerade Gud.]
Den dagen då Lot gick ut från
Sodom regnade det eld och svavel från himlen och gjorde slut på dem alla.
[Samhället hade förändrats sedan Noas dagar: utöver att äta och dricka så köpte, sålde, planterade och byggde man också. Det var en ekonomisk välfärd och överflöd. Detta är inte fel i sig, men synden var att man inte ville veta av Gud. Det fanns inte ens tio rättfärdiga i staden, se . Notera att "gifte sig och blev bortgifta" inte finns med här. Det antyds att man inte längre gifte sig och lovade varandra trohet, utan levde i lösa förhållanden.
Slutsatsen av dessa två exempel var att människor levde på som vanligt. Den dagen då Noa gick in i arken och den dag då Lot gick ur staden, var som vilken dag som helst. Det var inget speciellt tecken på himlen just den morgonen. Gemensamt är också att de rättfärdiga räddas undan innan domen kommer.]På samma sätt ska det ske den dag då Människosonen uppenbarar sig. [Då Jesus kommer tillbaka för att döma jorden.]
Den dagen ska den som är på taket, och har sina tillhörigheter i huset, inte gå ner och hämta dem, och den som är ute på fälten inte vända tillbaka. [Så snabbt och plötsligt kommer det att ske.]
Den som försöker bevara sitt liv [detta jordeliv] ska mista det, men den som mister sitt liv, han ska rädda det.
Jag säger er sanningen: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in."
Jesus sade till dem: "Jag säger er sanningen. Var och en som för Guds rikes skull har lämnat hus eller hustru [avstått från att gifta sig, se ] eller syskon eller föräldrar eller barn,
ska få mångdubbelt igen redan i den här världen och sedan evigt liv i den kommande världen."
Han kallade till sig tio av sina tjänare och gav dem tio silvermynt. [De fick ett mynt var: det näst högsta grekiska myntet "mina", vilket är hundra denarer och motsvarade fyra månadslöner för en arbetare – en förhållandevis ganska liten summa för att se om de var trogna i det lilla, se .] Han sade till dem: 'Förvalta dessa (köp och sälj, investera dem) tills jag kommer tillbaka.'
När han sedan kom tillbaka, efter att ha mottagit kungariket, lät han kalla till sig tjänarna som han hade gett pengarna. Han ville veta hur mycket var och en hade tjänat [genom att förvalta de fyra månadslönerna som var och en fått].
En annan tjänare kom fram och sade: 'Herre, se här är ditt mynt. Jag har lagt undan (förvarat) det i en svetthandduk (linneduk).
Jag var ständigt rädd för dig, eftersom du är en sträng (hård) man. Du gör uttag på det du inte satt in [på banken], och skördar det du inte sått.' [Tjänaren hade en helt fel bild av sin herre som gav generöst och oproportionerligt, se och . Ordet "svetthandduk" kommer från det latinska ordet för svett. Det var en handduk eller näsduk som användes för att torka av svetten från ansiktet. Den sysslolöse tjänaren hade ingen användning för sin svetthandduk och lade i stället myntet i den. Ordet används också för linneduken som den döde sveptes in i vid begravningen, se ; .]
Kungen [den ädle mannen som nu blivit kung, se ] sade till honom: 'Efter dina egna ord ska jag döma dig, du onde tjänare. Om du visste att jag var en sträng man som tar ut vad jag inte satt in och skördar vad jag inte sått.
Han svarade: 'Jag säger er att var och en som har ska få, men den som inget har ska bli fråntagen även det han har.
och sade: "Gå in i byn framför er! När ni kommer in ska ni hitta ett åsneföl stå bundet där som ingen ännu suttit på. Lossa det och för det till mig.
När han närmade sig vägen som leder ner från
Olivberget [öster om Jerusalem] började hela skaran av lärjungar i glädje prisa Gud högt för alla de mäktiga kraftgärningar som de hade sett.
De ska slå dig
[Jerusalem] och dina barn till marken och inte lämna sten på sten i dig, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig."
[Jesus förutsäger Jerusalems förstörelse 70 e.Kr.]Men han såg på dem och frågade:
"Vad betyder då det som står skrivet [i ]:
'Den sten som byggnadsarbetarna förkastade
har blivit en hörnsten?'
[Den första stenen i bygget och som alla andra stenar riktas efter.]
Den som faller på den stenen blir krossad,
men den som stenen faller på blir söndersmulad." [Jesus knyter an till Gamla testamentets bildspråk där Messias liknas vid en sten. Bilden av en stötesten finns i , och stenen som krossar finns i , .]
De slukar (rånar, förgör) änkornas egendom (hus) [förleder och exploaterar änkor, som var de mest utsatta i samhället] och ber sedan långa böner för syns skull (för att täcka över och dölja sina fula intentioner). De ska få en hårdare dom."
De gav alla av sitt överflöd i offerkistan, men hon gav i sin fattigdom allt hon hade att leva på."
"Det ska komma dagar då allt detta som ni ser och begrundar här ska rivas ner, ingen sten ska vara kvar på sin plats." [Jesus förutsäger templets förstörelse 70 e.Kr.]
Jag ska ge er många visa ord (förmågan att tala vist) så att ingen av era fiender ska kunna stå emot eller säga emot.
De ska falla för svärdsegg och föras bort som fångar till alla hednafolk, och
Jerusalem ska trampas av hedningar
(icke-judar) tills hedningarnas tider är fullbordade."
[Paulus skriver också om att judarnas straff är begränsat i . Jerusalems förstörelse 70 e.Kr. är i sig ett tecken. Sedan följer en period då hednafolk ska ha Jerusalem i sin besittning. Men det kommer en tid då det judiska folket kommer att vara tillbaka i sitt land och ha en central roll i Guds profetiska plan.]Så kom den dag i det osyrade brödets högtid, när påskalammen skulle slaktas.
[Fyra dagar tidigare hade varje judisk familj räknat efter hur många lamm man behövde. De hade valt ut ett felfritt lamm som togs med hem. Under dessa fyra dagar fäste sig hela familjen vid detta oskyldiga lamm som snart skulle dö. Den 14:e Nisan tog man med sig lammet som slaktades av prästerna i tempelförgården på eftermiddagen. Samma kväll åt man påskmåltiden, som förutom lammet bestod av osyrat bröd och bittra örter för att påminna om slaveriet i Egypten. Symboliken i hur Jesus blir detta offerlamm är tydlig. Samtidigt som tusentals lamm förs in till Jerusalem, går också Jesus upp till Jerusalem. Samtidigt som varje familj hade ett lamm hemma under fyra dagar, var Jesus öppet bland folket i templet och ingen kunde fälla honom för något han sade, se . Prästerna som offrade lammen, var de som drev på och som orsakade Jesu död.]Han svarade: "När ni kommer in i staden ska en man som bär en vattenkruka möta er. Följ honom till det hus där han går in. [Detta måste ha varit ett tydligt tecken eftersom det var kvinnornas uppgift att bära vattenkrukor, män bar vinsäckar.]
För jag säger er att från denna stund ska jag inte dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer."
För Människosonen går [framåt på den väg] som det är bestämt [av Gud], men ve (uttryck för intensiv förtvivlan och sorg) den människa som förråder honom."
Men Petrus svarade [med sin tydliga dialekt]: "Jag vet inte vad du pratar om!" I samma ögonblick, medan han talade, gol tuppen.
Han sade till dem: "Ni har fört den här mannen till mig och sagt att han förleder folket. Jag har nu förhört honom i er närvaro men inte funnit honom skyldig till det ni anklagar honom för.
Han frigav den man som var fängslad för upplopp och mord, den som de ville ha, men utlämnade Jesus åt deras vilja.
En stor folkmassa följde med, och [bland dem var också] kvinnor som sörjde och klagade över honom.
För det kommer en tid då man ska säga: 'Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött och de bröst som inte har ammat.' [Fruktsamhet var ett tecken på välsignelse. Denna omvända bild visar på att något är mycket fel. Det lidande som skulle komma över den judiska nationen var så stort så att kvinnor kommer att önska att de inte fött barn till världen. Den judiska historikern Josefus skriver hur mödrar åt sina egna barn i hungersnöden vid romarnas belägring av Jerusalem 66-70 e.Kr. Se även ; .]
Och när de kom till platsen som kallades
Skallen [Dödskallen eller Huvudskallen; gr. Kranion; hebr. Golgata; lat. Calvaria] korsfäste de honom och förbrytarna där, den ene till höger och den andre till vänster.
Vi får vad vi förtjänar eftersom vi har begått brott, men den här mannen har inte gjort något ont alls."
som inte samtyckt till vad de beslutat och gjort. Han var från staden
Arimatea i
Judéen och han väntade på Guds rike.
På första dagen i veckan, tidigt vid gryningen [på söndagen vid sextiden] kom de med de aromatiska kryddorna som de hade gjort i ordning.
Två av dem var på väg till en by som hette
Emmaus, som ligger elva kilometer
(sextio stadier) från
Jerusalem.
[En tvåtimmars vandring nordväst från Jerusalem. Den ene av lärjungarna var Kleopas, se . Den andre är okänd, det skulle kunna vara hans hustru Maria som var med vid korset när Jesus dog, se .]Jesus sade till dem: "Vad är det ni diskuterar med varandra medan ni går här (vad är det ni argumenterar för och emot)?" Då stannade de upp och såg bedrövade (ledsna) ut.
Han frågade dem vad som hänt, och de svarade: "Det som har hänt med Jesus från
Nasaret. Han var en profet och bevisade det genom de mäktiga saker han gjorde och sade inför Gud och alla människor.
Vi hoppades (såg fram emot) att han var den som skulle befria (återlösa) Israel [från romarnas förtryck]. Förutom detta så är det nu den tredje dagen sedan detta hände.
och när de inte hittade hans kropp kom de tillbaka och sade att de hade sett änglar (budbärare) i en syn, som sade att han levde!
Då sade han till dem: "Förstår ni inte (varför är ni okunniga om detta)? Varför är ni så tröga i hjärtat att tro på det som profeterna har sagt?
Sedan sade han till dem: "Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt som står skrivet om mig i Mose lag, hos profeterna och i psalmerna måste uppfyllas."
Och se, jag sänder er vad min Fader har lovat (ordagrant: löftet från min Fader över er) [den Helige Ande, se , ]. Men stanna här i staden [Jerusalem] tills ni är iklädda (till dess att ni rustats med) kraft från höjden."
Johannesevangeliet (158)
Allting blev till [fick sin existens, skapades]
genom honom,
och utan honom [av sig själv]
blev ingenting (inte ens något) till av det som har blivit till.
Det sanna Ljuset,
som [med ett stadigt, fast sken] lyser in i varje människa (upplyser andligt, ger klarhet),
kom till världen.
Vilka är födda,
inte beroende på blodslinje [tron ärvs inte från föräldrar],
inte heller genom köttets (fysisk) vilja, [goda gärningar etc.]
inte heller genom någon människas (en faders) vilja [ingen annan människa kan frälsa någon],
utan genom Gud. [De är födda av Gud.]
Johannes [Döparen] vittnar (lägger öppet fram fakta, berättar) om honom,
och ropar med hög röst och säger:
"Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig är över mig (har högre rang),
eftersom han existerade före mig."
Johannes svarade på deras fråga och sade: "Jag döper [bara] i vatten, men mitt ibland er står en ni inte känner.
Han är den som kommer efter mig, jag är inte ens värdig att knyta upp remmen på hans sandal [den lägsta sysslan som en slav utförde]."
Detta är mannen som jag talade om när jag sade: 'Efter mig kommer en man som är före mig (har en högre rang än mig), eftersom han existerade före mig.'
Jag kände honom inte (förstod inte vem han var), men han som sände mig för att döpa i vatten [Gud själv] sade till mig: 'Den som du ser Anden sänka sig och bli kvar över, han är den som döper i den helige Ande.'
Jesus vände sig om, och när han såg att de följde honom, frågade han dem: "Vad söker (önskar) ni?"
De sade: "Rabbi, var bor du?" [Det arameiska ordet] Rabbi betyder Lärare (Mästare). [Johannes förklarar judiska termer och uttryck för sina grekiska läsare, se , ; ; . Även geografin förklaras, se .]
Han sökte och fann först sin egen bror Simon och sade till honom: "Vi har funnit (upptäckt efter att ha sökt, börjat erfara) Messias." Det [hebreiska] ordet [Messias är en titel som] betyder "den Smorde" (Kristus). [Både hebreiska Mashiach och grekiska Christos, translittererat till Kristus, har samma betydelse. Johannes har för vana att förklara ord, namn och judiska begrepp. I nästa vers är det betydelsen av Petrus namn, se även ; ; ; ; .]
Andreas tog sedan Simon [Petrus] till Jesus.
Medan Jesus tittade på (in i, direkt på) honom sade han: "Du är Simon, Johannes son, du ska heta Kefas" – det [arameiska] namnet betyder Petrus [en liten sten].
Filippus sökte upp Natanael och sade till honom: "Vi har sökt och funnit honom som Mose har skrivit om i undervisningen
[gr. nomos – Torah] och som profeterna har skrivit om – Jesus från
Nasaret, Josefs
[adopterade] son."
Jesus såg Natanael komma mot honom och sade om honom: "Se, här är en sann israelit, i vilken det inte finns något svek
(falskhet)."
[Natanael är ett hebreiskt namn som betyder "Gud ger" eller "Gåva från Gud". Han kom från staden Kana i Galileen, se . Jesus gör en jämförelse med Natanaels förfader Jakob. Namnet Jakob betyder: "svindlare, en som ligger i bakhåll och attackerar". Den ordagranna betydelsen är "den som håller i hälen", se . Namnet beskrev Jakobs karaktär innan Gud gav honom ett nytt namn – Israel, se . Namnet Israel har flera betydelser: "att kämpa mot Gud" eller "att Gud kämpar för oss", "att Gud regerar" eller "att regera tillsammans med Gud". Jakob fick i en dröm se en stege rest till himlen, se . Jesus är den stegen, .
Natanael är troligtvis samma person som lärjungen Bartolomeus. Det är inte ovanligt att man hade flera namn. Han nämns alltid i samband med Filippus, se ; ; .]Hans mor sade till tjänarna: "Vad han än säger, gör det."
När han sedan var uppstånden från de döda, kom hans lärjungar ihåg att han sagt detta, och de trodde (lutade sig mot, förlitade sig på) Skriften och de ord Jesus hade sagt.
Under påskhögtiden
[som pågick under åtta dagar] i
Jerusalem [då stora skaror var i staden] började många tro på
[och följa] honom när de såg de tecken
(mirakler, under) han gjorde.
På natten kom han till Jesus. [Kanske kom han på natten för att inte bli sedd tillsammans med Jesus, eller så var det för att få mer tid med Jesus. Det kan även bildligt tala om att han var bekymrad, dvs. "i en mörk stund". Inom judendomen är natten också förknippad med reflektion och kunskap, se . Vi vet att detta samtal måste ha berört Nikodemus. Han är senare med och tar hand om Jesu kropp, se . En lärjunge tillbringade all tid med sin lärare, så Jesu lärjungar var troligen också med. Samtalet måste ha etsat sig fast i den unge Johannes minne eftersom han tar med det här i sitt evangelium.]
Är du mer än en god lärare?
Nikodemus [inleder dialogen med Jesus och] sade: "Rabbi (min lärare), vi vet (har förstått eftersom vi sett allt du gjort) att du är sänd från Gud som en lärare, för ingen kan göra dessa tecken (under, mirakler) som du gör, om inte Gud är med honom."Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig [Nikodemus]:
Vi talar om det vi vet (har en klar förståelse av)
och vi vittnar om det vi sett (och prövat),
men ändå tar ni [judiska ledare] inte emot våra bevis (vittnesbörd). [I detta svar växlar svaret från 'jag' till 'vi' för att sedan gå tillbaka till 'mig' i nästa vers. Utifrån sammanhanget kan 'vi' syfta på 'jag och profeterna', 'jag och den helige Ande', 'jag och lärjungarna här' eller kanske refererar det till 'vi lärare' se och . Oavsett syftningen är det Jesus som vet, ser och vittnar!]
De kom till Johannes och sade: "Rabbi, mannen som var hos dig på andra sidan
Jordan och som du vittnade om, han döper och alla flockas kring honom."
Vad han har sett och hört vittnar han om, ändå tar ingen emot vad han säger (hans vittnesbörd). [Människor i allmänhet förkastade Jesu budskap.]
För den som Gud har sänt talar ord från Gud [gr. rhema, specifika ord levandegjorda av den helige Ande], Gud ger inte honom sin Ande i ett begränsat mått [utan överflödande, obegränsat].
Därför kom han till en stad i
Samarien som kallades
Sykar, nära det fält som Jakob gav åt sin son Josef.
[Josef begravdes nära Shekem, se .]Är du större än vår fader (förfader) Jakob? Han gav oss den här brunnen och drack själv från den, och så gjorde också hans söner och boskap."
Men den som har druckit av det vatten som jag ger ska aldrig, nej aldrig, bli törstig igen. Det vatten jag ger ska bli en källa inom honom med vatten som kontinuerligt flödar fram till evigt liv [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]."
Fem män har du haft förut, och den man du nu har [lever hos] är inte din man. Det du sade var sant." [Texten säger inte varför hon haft fem män. Det kan ha berott på skilsmässa, dock kunde den bara begäras av en man och behövde inte vara orsakad av otrohet från hennes sida (vissa rabbiner som Hillel ansåg att mannen kunde skilja sig för en sådan banal sak som vidbränd mat), se . En annan förklaring är att hon drabbats av sorg upprepade gånger då hennes tidigare män har dött (). Mannen hon bor hos nu kanske är en släkting som förbarmat sig över henne och gett henne tak över huvudet. Hon verkar vara en respekterad kvinna, eftersom folket lyssnade på hennes ord (, ). Hennes djupa tro på Skrifterna ( och ) talar för att hon levde ett rättfärdigt liv, och snarare var en kvinna drabbad av olyckliga omständigheter, än konsekvenserna av ett medvetet omoraliskt liv – en bild som senare utläggningar från 1500-talet ofta målat upp. Fram till reformationen var hon högt aktad och i predikningar kallas hon apostel och evangelist. Hon sågs som ett föredöme vad gäller att vittna om Jesus. Hennes prioriteringar skiftar från att hämta vatten till att vittna om Jesus när hon lämnar kvar krukan, se . Omnämnandet av Josef () knyter också an till hur Josefs lidande fick leda till hela Israels räddning (; ) vilket har en parallell till händelserna här, se . Jmf även med där äktenskapsbrott uttryckligen nämns, det görs inte här.]
Ni [samariter] tillber vad ni inte känner till (har en klar förståelse av), men vi [judar] tillber det vi känner till, eftersom frälsningen (befrielsen) kommer från (genom) judarna.
"Kom och se en man som har sagt till mig allt jag gjort! Han kanske är den Smorde (Messias)?"
Men han svarade: "Jag har mat (näring) som ni inte känner till (inte ser med era hjärtans ögon)."
Jag har sänt er att skörda där ni inte har arbetat. Andra har gjort ett hårt arbete, och ni får gå in i deras arbete [och vara med och skörda resultatet av deras arbete]."
Många samariter (gr. samarites) från den staden [många anhängare av den samaritiska trosinriktningen] trodde på honom [kom till tro på Jesus] på grund av vad kvinnan sagt när hon vittnade: "Han berättade allt jag gjort."
Så kom Jesus åter till
Kana i
Galileen, där han hade gjort vatten till vin
[Joh 2:1-11]. I
Kapernaum fanns en man som var i kungens tjänst.
[Han var en ämbetsman som tjänade under Herodes Antipas.] Hans son låg sjuk
(var svag, utan styrka).
Jesus svarade honom: "Gå i frid, din son lever."
Mannen trodde (lutade sig mot, förlitade sig) på Jesu ord och gick.
Då frågade han dem vilken timme han hade börjat bli bättre. De sade: "I går eftermiddag vid sjunde timmen (klockan ett på eftermiddagen) lämnade febern honom." [Judisk tid räknades från soluppgången klockan sex på morgonen.]
Då förstod fadern att det hade skett vid just den tid
(samma timma) som Jesus sagt till honom, "din son lever". Han kom till tro
(lutade sig mot, förlitade sig på Jesus) liksom hela hans hushåll
(hus, familj, de som bodde hos honom).
[Alla hade sett hur sjuk pojken varit och förstod att Jesus måste vara Messias. Detta är första exemplet i Bibeln då en hel familj tar emot Jesus; nästa är fångvaktaren i Filippi, se .]Den sjuke svarade: "Herre, jag har ingen som hjälper mig ner i dammen när vattnet rör sig. [Enligt folktron kunde då ett helande ske för den som först kom ner i vattnet.] När jag själv försöker ta mig ner, kommer någon annan före mig."
Då svarade Jesus dem:
"Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Sonen kan inte göra något själv (av egen vilja), utan bara vad han ser Fadern göra. Vad än Fadern väljer att göra, det gör Sonen också.
Fadern älskar Sonen och visar allt vad han själv gör, och större gärningar
[än helandet av mannen vid Betesdadammen som varit sjuk i 38 år] ska Fadern låta Sonen få se, så att ni blir fulla av förundran
(beundran).
På samma sätt som Fadern uppväcker de döda och ger liv, så ger Sonen liv till vem han vill.
Förundras (förvånas) inte över detta, för den tid kommer när alla som är i gravarna ska höra hans röst
Det finns en annan som vittnar om mig och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant (äkta).
[Gärningarna vittnar:]
Men jag har fått ett större (starkare, bättre) vittnesbörd än Johannes, för de gärningar som Fadern har gett till mig att slutföra, de som jag nu gör, är ett vittnesbörd (bevis) för att Fadern har sänt mig.
Hans ord bor inte (har inte blivit kvar) hos er eftersom ni inte tror på den som han har sänt.
Tro inte att jag ska anklaga er inför Fadern. Den som anklagar er är Mose, han som ni förlitar er på (har satt ert hopp till).
Och en stor skara [många människor] följde honom, eftersom de såg de tecken [mirakler som bevisar Guds eviga syften] som han [ständigt] gjorde med (över) dem som var sjuka (svaga).
"Här är en pojke
(i sjuårsåldern) som har fem små kornbröd och två små fiskar, men hur kan det räcka för så många?"
[Här används inte det vanliga grekiska ordet ichthys för fisk utan opsarion. Detta syftar på en saltad och torkad fisk, antagligen från Magdala, som pojken fått med sig av sina föräldrar som matsäck. Det grekiska ordet för pojke paidarion beskriver ofta barn i åldern 5-8 år.]Då samlade de ihop dem och fyllde tolv flätade korgar, med det som blivit över från de fem små kornbröden när de ätit. [Detta var en mindre korg som bands fast vid midjan för packning och proviant under en resa. Det var antagligen lärjungarnas korgar som användes under matutdelningen. De fick nu också med mat för sin fortsatta resa!]
När människorna såg det tecken (mirakel) som Jesus hade gjort, sade de: "Detta är verkligen (sannerligen, utan tvivel) profeten som skulle komma till världen." [Jesus är profeten som Mose talar om som ska komma efter honom, se . Ordet "tecken" fokuserar mer på symboliken och budskapet bakom undret än själva undret och folkets fascination av det. I förklarar Jesus att Människosonen ger evigt liv, och att det är den födan de ska söka.]
De tog gladeligen emot honom i båten, och på en gång var de framme vid den plats dit de var på väg.
Sluta sträva efter (producera, arbeta för) den mat som förgås [det som är temporärt], arbeta i stället för den mat som alltid består och ger evigt liv och som Människosonen ska ge er. På honom har Gud Fadern satt sitt sigill (auktoritet, godkännande)."
Jesus svarade och sade till dem: "Detta är Guds gärning [som Gud begär, eller det verk han gör], att ni tror på (förlitar er, lutar er mot) den som han har sänt."
Alla som min Fader ger (anförtror) mig kommer till mig, och den som kommer till mig ska jag aldrig, nej aldrig kasta ut (driva bort, från familjen).
Detta är nu hans vilja som har sänt mig, att jag inte ska förlora någon av alla dem som han gett mig, utan jag ska ge dem nytt liv (resa upp dem) på den yttersta (sista) dagen.
De sade: "Är det inte Jesus, Josefs son? Vi känner ju både hans far och mor? Hur kan han då säga att han har kommit ner från himlen?"
Jag är det levande brödet som har kommit ner från himlen. Om någon äter av detta bröd ska han leva för evigt. Brödet jag ska ge er är mitt eget kött, och jag ger det för att världen ska leva."
Det är Anden som ger liv (förnyar liv, ger förnyad kraft), mänsklig natur (köttet) är till ingen hjälp (gör ingen nytta, åstadkommer inget). De ord jag talar till er är ande och liv (ger ande och ger liv).
Men det är [fortfarande] några av er som inte tror." Jesus visste ju redan från början (begynnelsen) vilka som inte skulle tro och vem som skulle utlämna (förråda) honom.
Jesu
[halv-]bröder sade till honom: "Lämna den här platsen och gå till
Judéen, så att dina lärjungar
[där] också kan se
(noggrant studera) de gärningar du konstant gör.
Då sade några av invånarna i
Jerusalem: "Är det inte honom som de försöker döda?
Då ropade Jesus med hög röst, där han undervisade på tempelplatsen: "Vet ni [verkligen] både vem jag är och varifrån jag kommer? Jag har inte kommit av mig själv (med egen auktoritet), men den som sänt mig är äkta (verklig, trofast), och honom känner ni inte.
Fortfarande var det många i folkskaran som trodde (litade, lutade sig emot) honom, och de sade: "När den Smorde (Messias) kommer, ska han [förväntas han kunna] göra fler under (tecken, mirakler) än vad denne man har gjort?"
Vad betyder [Jesu uttalande i ]:
Ni kommer att söka efter mig men inte att hitta mig.
Där jag är, dit kan ni inte komma?"
Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få (ta emot). För [den helige] Anden hade ännu inte blivit utgiven, eftersom Jesus inte hade blivit förhärligad. [Den helige Ande har funnits i världen sedan skapelsen, se , men från och med pingstdagen skulle Anden utgjutas i fullt mått över den troende församlingen. Jesus hade ännu inte blivit förhärligad, vilket skedde i samband med hans död, uppståndelse och himmelsfärd.]
Då frågade de honom: "Vem är du?"
Jesus svarade: "Precis den jag från början sagt mig vara.
Det finns mycket jag kunde säga till er och döma er för, men han som sänt mig är sann. Jag talar [bara] det jag hört från (intill, bredvid) honom till världen."
Jag talar de saker jag sett (lärt mig) vid min Faders sida, och ni gör [era handlingar reflekterar] vad ni har sett (lärt er) av er fader."
Men nu försöker ni döda mig, en man som har sagt er sanningen som jag har hört från Gud. Så gjorde inte Abraham.
Jesus svarade: "Om jag ärar (upphöjer, förhärligar) mig själv, så är min ära ingenting värd. Det är min Fader som ärar (upphöjer, förhärligar) mig, han som ni säger är er Gud.
och sade till honom: "Gå och tvätta dig i
Siloamdammen." Ordet "Siloam" betyder "utsänd".
[De judiska ledarna ansåg att saliven var oren, medan det var en allmän judisk uppfattning att den hade läkande egenskaper. Bibeln förklarar inte varför Jesus spottar, men han gjorde det också vid två andra helanden, se ; . Det kan vara så att Jesus använder lera för att visa att han fortsätter Guds skapande. I beskrivs hur människan skapas av stoft från marken och livsande från hans mun.] Mannen gick därför
[tog ett aktivt steg i tro] och tvättade sig
[i dammen som låg i sydöstra hörnet av Jerusalem, omkring åttahundra meter från den södra ingången till tempelområdet där de troligen befann sig] och kom tillbaka och kunde nu se.
[Efter helandet går han till sitt hem, eftersom nästa vers talar om att han möter sina grannar. Först i träffar han Jesus igen.]Det var sabbat den dag då Jesus hade gjort lera och öppnat hans ögon.
De frågade dem: "Är detta er son som ni själva säger var född blind? Hur kan han nu se?"
Då kallade de för andra gången in mannen som varit blind och sade till honom: "Svär inför Gud att säga sanningen (ge Gud ära). Vi vet (är utan tvivel, har en klar förståelse av) att den där mannen [Jesus] är en syndare."
Jesus berättade denna liknelse för dem, men de förstod (visste) inte vad han talade om.
Men den som är lejd [för pengarnas skull] och inte är den herde som själv äger fåren –
när han ser vargen komma, då lämnar (överger, släpper) han fåren och flyr,
och vargen angriper (rycker, river) dem och skingrar dem [fårhjorden],
Jag har också andra får [hedningar, icke-judar]
som inte är från den här fållan [Israel].
Jag måste också leda dem (driva dem; föra dem med mig),
och de ska (kommer att) lyssna till min röst. Så ska det (de) bli en hjord och en herde.
Jesus svarade dem: "Jag har redan berättat det, men ni tror (litar, förtröstar) inte på mig. De gärningar som jag ständigt gör i min Faders namn vittnar om mig.
Min Fader som gett dem till mig är större än alla andra, ingen kan rycka dem från min Faders hand.
Om han kallade dem som fick lagen för gudar, och Skriften inte kan brytas (vara delad, motsäga sig själv),
varför säger ni om den som Gud har avskilt (helgat, avsatt för helig tjänst) och sänt in till världen: Du har begått hädelse genom att säga, jag är Guds Son.
Det var den Maria som [senare hemma hos Simon den spetälskes hus, se ] smorde Herren med parfym (olja) och torkade hans fötter med sitt hår. Det var hennes bror Lasarus som nu var sjuk (svag, kraftlös).
Systrarna sände bud till Jesus [som befann sig en dagstur från dem i Jordandalen]. Budet löd: "Herre, din vän (han som du har en ömsesidig vänskapsrelation med) är sjuk."
När han nu hörde att Lasarus var sjuk stannade han två dagar på den plats han var.
Många judar som hade kommit till Maria och sett (på avstånd betraktat) vad Jesus gjorde, kom till tro på (litade, lutade sig emot) honom.
Men några av dem gick tillbaka till fariséerna och berättade vad Jesus gjort. [Hur Jesus hade uppväckt Lasarus från döden.]
[Johannes inleder och avslutar sitt evangelium med en helig vecka, se , ; . Sex dagar är det judiska uttrycket för "en vecka". Lukas använder det grekisk-romerska uttrycket "omkring åtta dagar" för samma tidsperiod, jämför och . Det är antagligen på fredagseftermiddagen 8 Nisan innan sabbaten börjar som Jesus anländer från Jeriko till Betania, en sträcka på 2,5 mil. Betania betyder "träldomshuset", "sorgens hus" och "betryckets hus". Det var här Jesus inledde sin tjänst, se . Nu avslutar han den här och fullbordar den judiska förväntan på att gå ut ur träldomshuset, se .] Sex dagar
[en vecka] före påskhögtiden
[som började 14 Nisan] kom Jesus till
Betania, där Lasarus bodde, han som varit död men Jesus hade uppväckt från de döda.
En stor mängd judar (många av de judiska invånarna i Judéen) fick reda på att Jesus var där och de kom dit, inte bara på grund av Jesus, utan också för att se Lasarus som han hade uppväckt från de döda.
för att profeten Jesajas ord skulle gå i uppfyllelse:
"Herre, vem trodde på vårt budskap (rapport, predikan),
och för vem har Herrens arm (Guds stora kraft) blivit uppenbarad?" []
Den som förkastar (kontinuerligt nonchalerar) mig och inte tar emot mina ord (inte accepterar, inte gör dem till sina egna), har redan en domare över sig. De ord jag talat (det budskap jag predikat) ska själv döma (överbevisa) honom på den sista dagen.
Jag vet med säkerhet att hans bud är evigt liv. Så det jag väljer att tala är exakt (överensstämmer med) vad min Fader har sagt till mig."
Sedan (efter det) häller (öser, slår) han vatten i ett tvättfat och [han] började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med linnehandduken som han hade bundit om bundit om sig (ordagrant: med vilken han var omgjordad). [Efter en dag på dammiga vägar var det nödvändigt att tvätta fötterna och ofta hade husets värd en slav som utförde denna uppgift. Vägarna i Jerusalem var dock stenbelagda och jämförelsevis rena. Pluralformen på kläder i visar att Jesus antagligen tog av sig alla yttre plagg och bara hade en tunika på sig, dvs. de kläder en slav bar.]
Jesus svarade och sade till honom: "Vad jag gör förstår (ser, vet) du inte [har du inte en klar förståelse av] nu, men du kommer att förstå (veta) [få personlig kunskap] efter [allt] detta [i och med dessa händelser]."
En av hans lärjungar, den som Jesus älskade, låg till bords bredvid Jesus. [Antagligen syftar det på Johannes, författaren av detta evangelium. Han var troligen i tonåren och den yngste av lärjungarna. Placeringen tyder på att Jesus tog hand om honom på ett speciellt sätt.]
Så Simon Petrus gav ett tecken (gestikulerade, nickade) till honom att han skulle fråga Jesus vem det var han talade om.
Jesus svarade: "Det är han som får brödstycket som jag doppar [i såsskålen]." Så han doppade brödstycket och gav det åt Judas, Simon Iskariots son.
När Judas hade tagit emot brödstycket, kom Satan (motståndaren) in i honom.
Jesus sade till honom: "Vad du tänker göra, gör det snabbt."
Eftersom Judas hade hand om kassan [lådan med pengarna för Jesus och de tolv lärjungarna] trodde några att Jesus sagt till honom: "köp vad vi behöver till högtiden", eller att han skulle ge något till de fattiga.
Jesus svarade: "Vill du [verkligen] ge ditt liv för mig? Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig: Innan tuppen gal ska du ha förnekat (frånsagt dig allt samband med) mig tre gånger." [Petrus, som annars är den som brukar vara först att prata och ställa frågor, blir nu helt tyst. Under resten av måltiden ställer Tomas, Filippus och Jakob frågor som Jesus svarar på.]
Tror du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? De ord [gr. rhema – plural; specifika ord levandegjorda av den helige Ande] jag talar till er talar jag inte av mig själv (på eget initiativ), det är Fadern som bor i mig som utför sina gärningar [mäktiga mirakler].
Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Den som tror på (litar på, lutar sig emot) mig, han ska själv göra de gärningar [mäktiga mirakler] som jag gör, och ännu större (fler, starkare) än dessa, eftersom jag går till Fadern.
Vad ni än frågar om (skulle be och begära) i mitt namn, det ska jag (kommer jag att) göra, så att Fadern blir förhärligad (må bli prisad, ärad) i Sonen.
Sanningens Ande, som världen inte kan ta emot (välkomna), eftersom den [världen] varken ser eller känner (har en kunskap baserad på personlig erfarenhet av) honom [Hjälparen]. Men ni känner (har en nära personlig erfarenhet av) honom, eftersom han förblir med (bredvid) er och ska vara i er.
Den som inte älskar mig håller inte mina ord. Ordet ni hör är inte mitt, det kommer från min Fader som har sänt mig.
Men Hjälparen (Advokaten, Rådgivaren), den helige Ande – som Fadern ska sända i mitt namn – han ska lära er allt, och han ska påminna er om allt jag har sagt er. [Det grekiska ordet för "allt", pas, används två gånger i sin pluralform i denna vers, panta, och fokuserar på alla detaljer och aspekter i både i undervisningen och i det vi behöver påminnas om. Den helige Ande är kallad att i uppmuntran, förmaning och tröst bistå Guds barn. Han finns vid vår sida här på jorden och för vår talan – han ber och vädjar för oss efter Faderns vilja, se . Johannes förklarar att Jesus nu samtidigt utför denna tjänst i himlen för oss inför Fadern, se .]
Ni [de elva lärjungarna] är redan ansade (beskurna, fostrade, renade) genom det ord (gr. logos) som jag har talat till er [den undervisning som jag gett er].
Om ni förblir (skulle vara kvar) [vill leva] i mig, och mina ord (gr. rhemata) förblir (skulle vara kvar) i er, så fråga om (be om; begär, önska) vad ni vill, så ska det ske er [och ni ska få det]. [När Jesus talar om "mina ord" används rhema i plural till skillnad mot där det står logos i singular.]
Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er (följer mina instruktioner).
Jag kallar er inte längre tjänare (slavar),
för en tjänare vet inte (har ingen klar förståelse av) vad hans herre gör.
Jag kallar er vänner,
för allt vad jag hört från Fadern har jag uppenbarat (gjort synligt, klargjort) för er.
Ni har inte utvalt mig,
utan jag har utvalt er. Jag har satt er till [planterat er för] att gå ut [i världen]
och ständigt bära frukt, och er frukt ska bestå [människor som blir frälsta och själva blir Jesu lärjungar],
då [resultatet av att ni är utvalda och lever i min vilja, är grenar i vinstocken, se ]
ska Fadern ge er vad ni än ber om i mitt namn.
Kom ihåg vad jag sade till er, en slav (tjänare) är inte större (förmer; har inte högre position) än sin herre.
Om de har förföljt (jagat) mig,
kommer de att förfölja er också.
Om de bevarat (hållit fast vid) mitt ord,
kommer de också bevara ert ord.
Om jag inte hade gjort de gärningar som ingen annan någonsin gjort, så skulle de inte vara skyldiga till synd. Men nu har de sett (erfarit) dem, och [trots att de med egna ögon sett alla dessa under och tecken har de] hatat både mig och min Fader.
"Men när Hjälparen (Advokaten, Rådgivaren) kommer (ska komma), som jag ska sända er från Fadern – Sanningens Ande som utgår från (vid sidan av) min Fader – ska han [alltid] vittna om (ge ett gott vittnesbörd kring det som rör) mig.
Då sade några av hans lärjungar till varandra:
"Vad är det han säger till oss:
'Snart ser ni mig inte längre, och sedan ska ni snart se mig (blir jag synlig, uppenbarad) igen',
och när han säger:
'Jag går till Fadern?'
Vad menar han med:
'snart (en kort tid)'? Vi förstår inte vad han talar om."
Du har gett honom auktoritet (makt) över hela mänskligheten (allt kött), [förhärliga nu Sonen] så att han kan ge evigt liv till alla som du har gett honom.
Detta är det eviga livet:
att känna (ha en personlig relation med) dig,
den ende sanne (verkliga) Guden,
och honom som du har sänt, Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Jag förhärligade (upphöjde, ärade) dig på jorden, genom att slutföra det uppdrag (arbete, verk) som du gav till mig.
Och nu, Fader, förhärliga mig intill (bredvid) dig med den härlighet jag ständigt hade hos dig innan universum (världen) fanns till. [Jesus ber för sina lärjungar:]
Jag har uppenbarat (manifesterat) ditt namn (din karaktär, dig själv) för de människor du har gett mig. De var dina och du gav dem till mig och de har hållit (lytt) ditt ord.
eftersom jag gett dem de ord du gav mig. [Gr. rhema – specifika ord levandegjorda av den helige Ande.] De har tagit emot orden och i sanning förstått att jag kommit från dig, och de har trott att du har sänt mig.
Jag ber för dem, jag ber inte för världen, utan för dem som du [min Far] har gett mig, för de tillhör dig.
Jag är nu inte längre kvar i världen, men de är fortfarande i världen. När jag kommer till dig, helige Fader, skydda (bevara) dem i ditt namn, dem som du har gett till mig, så att de kan vara ett, på samma sätt som vi är ett.
Medan jag var tillsammans med dem i världen bevarade (skyddade) jag dem i ditt namn [i kunskap och tillbedjan till dig]. De som du gett till mig bevarade (skyddade) jag, och ingen av dem gick förlorad utom fördärvets man [Judas Iskariot], för att Skriften skulle gå i uppfyllelse [].
Och den härlighet (ära) som du har gett mig, den har jag gett till dem, så att de ska vara ett precis som vi är ett:
Fader, jag vill att de som du gett mig också ska vara där jag är, så att de kan välja att se min härlighet (ära, glans) som du har gett mig, för du har älskat mig [osjälviskt och utgivande] innan världens grund var lagd (världens skapelse).
Jag har förklarat (uppenbarat) ditt namn (din karaktär, dig själv) för dem, och kommer att fortsätta att göra dig känd, så att de kan välja att ha den kärlek som du älskat mig med inom sig och jag själv kan vara i dem."
När Jesus hade sagt detta
[bett bönen i kapitel 17 högt] gick han tillsammans med sina lärjungar ut
[från Jerusalem] till andra sidan av
Kidrondalen. Där låg en trädgård
[Getsemane, se ; ] som han och lärjungarna gick in i.
Han sade detta för att ordet skulle fullbordas: "Jag har inte förlorat en enda av dem som du har givit mig." [Joh 6:39, 17:12]
Då sade Jesus till Petrus: "Stoppa tillbaka svärdet i skidan! Skulle inte jag dricka den bägare (kalk) som min Fader har gett mig?"
De förde honom först till Hannas, svärfar till Kaifas, som var överstepräst det året.
Varför frågar du mig? Fråga dem som har hört mig vad jag har sagt till dem. De vet ju vad jag har sagt."
En av översteprästens tjänare, en släkting till den man som Petrus huggit av örat på, sade: "Såg jag inte (med egna ögon) dig tillsammans med honom i trädgården?"
Detta skedde för att de ord Jesus hade sagt, när han visade på vilket sätt han skulle dö, skulle uppfyllas. [Joh 12:32-33]
och han bar sitt kors på väg ut till en plats som kallades
Skallen (gr. Kranion), på hebreiska Golgata
[på latin Calvaria].
Pilatus svarade: "Vad jag har skrivit, det har jag skrivit." [Pilatus visste att de judiska ledarna hade manipulerat honom, se . Han visste också att det var anspråket att vara Guds Son som var orsaken till deras ilska. Johannes ger sju ord från den grekiska texten i . Översatt på latin blir det Iesus Nazarenus Rex Iudaeorum. Begynnelsebokstäverna i orden blir INRI, vilket ofta syns på krucifix och tavlor. Även på hebreiska blir det fyra ord. Det är naturligt att ordet "och" (hebr. Vav) binder ihop titeln och brottet. Då blir texten Jeshua Hanotsri Vemelek Hayehudim. Begynnelsebokstäverna bildar alltså tetragrammet JHVH, som är Guds personliga namn. Det kan ge ytterligare en förklaring till varför ledarna var så upprörda och ville ändra texten.]
När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade [Johannes], sade han till sin mor: "Kära kvinna, se [här är] din son."
På ett annat skriftställe står det också:
"De ska se på honom som de har genomborrat." [Sak 12:10]
Nu fanns det en trädgård intill den plats där han hade blivit korsfäst, och i trädgården fanns en ny grav (större grav byggd som ett monument, en minnesplats), där ännu ingen hade blivit lagd.
Då sprang hon därifrån till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus höll av (hade ett starkt vänskapsband med), och sade till dem: "De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom."
Gravduken som hade täckt [lindats runt] hans huvud låg inte med de andra linnedukarna, utan var ihoprullad på ett ställe för sig. [Detta är en detalj i ögonvittnesberättelsen som visar på orimligheten i att någon rövat bort kroppen (). Varför i så fall ta sig tid att rulla av och vika ihop gravduken? Linneband och gravduk nämns även vid Lasarus begravning, se .]
Jesus sade till henne: "Maria."
Då vände hon sig om och sade till honom på hebreiska (arameiska): "Rabbouni!" Det betyder lärare. [Johannes fångar det korta men djupa samtalet på två ord. Jesus kallar henne vid namn. För Jesus var hon Mirjam, vilket är det ursprungliga hebreiska namnet vars grekiska och latinska form är Maria. För Maria var han "Rabbouni". Johannes översätter ordet till lärare, det är korrekt men samtidigt bär det arameiska ordet en djupare vördnad och har betydelsen "min älskade Mästare" och är en förstärkning av den vanligare titeln "Rabbi".]
Jesus gjorde många fler tecken (mirakel som bekräftar Guds karaktär), i lärjungarnas närvaro, som inte är uppskrivna i denna bok.
Den lärjunge som Jesus osjälviskt älskade [syftar på Johannes] sade till Petrus: "Det är Herren!" När Petrus hörde detta knöt han om sig ytterrocken (överklädnaden, en fiskares kappa), för han hade inget på sig under den [han knöt troligen fast rocken i midjan för att lättare kunna röra sig i vattnet] och kastade sig i sjön [och vadade springande mot land].
Jesus sade till dem: "Ta med några av de småfiskar ni fångat."
Petrus vände sig om och såg att den lärjunge som Jesus höll av (hade ett starkt vänskapsband med) [Johannes] följde med. Det var samma lärjunge som lutat sig mot Jesu bröstkorg och frågat: "Herre, vem är det som ska utlämna (förråda) dig?"
Nu finns det också många andra saker som Jesus gjorde. Om allt skulle bli nedskrivet [i detalj] tror jag inte ens hela världen skulle kunna rymma alla de böcker som då skulle behöva skrivas. [Johannes fokuserar bara på några få händelser från Jesu liv. Allra sist kommer kanske just därför en reflektion som vill påminna om att det finns mer att hämta i de andra evangelierna. Trots dessa fyra redogörelser, har bara en bråkdel av allt som Jesus gjorde blivit nedtecknat. Evangelieförfattarna beskriver bara drygt sextio enskilda dagar under Jesu offentliga tjänst. Dock kan vi vara trygga att allt som är nödvändigt att veta för att få den gemenskap med Jesus som öppnar vägen till Fadern finns nedtecknat.]
Apostlagärningarna (225)
Käre Theofilos [som betyder "den som älskar Gud" eller "älskad av Gud"],
i den första (tidigare) avhandlingen (volymen) jag skrev [Lukasevangeliet],
har jag redogjort för allt som Jesus började göra och undervisa om
fram till den dag han blev upptagen [till himlen, se ],
sedan han genom den helige Ande hade gett sina befallningar
åt dem som han utvalt till apostlar (budbärare). [Att Lukas nämner att han skrivit två volymer, det tidigare verket Lukasevangeliet och nu Apostlagärningarna, kan ha haft rent praktiska orsaker. En antik bok bestod av en papyrusrulle med en maxlängd på omkring 10 meter, något som Lukas utnyttjar till fullo eftersom både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna vardera består av knappt 20 000 grekiska ord.
Lukas summerar sitt evangelium med att det handlar om allt som Jesus "började" göra och undervisa om. Det antyder att Jesu handlingar och undervisning fortsätter genom apostlarna och de troende, och pågår än i dag. Jesu jordiska och himmelska verk är sammanflätade, se . Under sin tid på jorden verkade han rent fysiskt, se ; i dag verkar han också här "genom den helige Ande", se .]
Han visade sig också för apostlarna efter sitt lidande [på korset], och gav dem många pålitliga (helt uppenbara) bevis på att han levde. Han visade sig under en fyrtiodagarsperiod och talade med dem om Guds kungarike. [På liknande sätt som Mose blev undervisad av Gud i 40 dagar, se ; .]
När han var tillsammans med
(åt en måltid med) dem befallde han dem
[apostlarna, se ]:
"Lämna inte
Jerusalem,
utan vänta på Faderns löfte som ni har hört mig berätta om.
Han svarade: "Det är inte upp till er att veta vilka tider (den exakta kronologiska ordningen av händelser) eller epoker (särskilda tidsintervall som börjar och slutar vid någon specifik händelse) som Fadern personligen har bestämt genom sin vilja (makt, auktoritet).
De sade: "Galileiska män, varför står ni och ser upp mot himlen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från er till himlen, han ska komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen."
Då vände de tillbaka till
Jerusalem från berget, som kallas
Olivberget och ligger nära
Jerusalem,
[bara] en sabbatsväg
(omkring en kilometer) därifrån.
[Den längsta sträcka man enligt rabbinerna tilläts gå på vilodagen för att inte vanhelga sabbaten, uträkningen baseras på och .]"Män, bröder [och riktar sig antagligen främst till apostlarna]: Skriftens ord måste uppfyllas, det som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas [Iskariot], han som ledde dem som grep Jesus.
Därför [för att uppfylla Skriften] bör någon av dessa män som har varit med oss under hela den tid Herren Jesus gick in och ut bland oss,
från det att han döptes av Johannes till den dag han togs upp ifrån oss, en av dem måste vara ett vittne om hans uppståndelse tillsammans med oss."
Man förde fram två [kandidater som uppfyllde dessa kriterier]: Josef Barsabbas, även kallad Justus, och Mattias.
De bad: "Herre, du känner allas hjärtan. Visa vem av dessa två du har utvalt
till att få den apostlatjänst som Judas övergav för att gå till den plats som var hans."
Hur är det då möjligt att var och en av oss hör sin egen speciella dialekt från där vi var födda (våra modersmål). [Femton områden där man talade olika dialekter och språk nämns i . Uppräkningen börjar från öster och går västerut.]
Och det ska ske [då] att var och en som åkallar (anropar; kallar på; vädjar till) Herrens namn
ska bli frälst (räddad, befriad, bevarad).' [Petrus avbryter citatet från Joel här, men avslutar med sista frasen ("så många som Herren vår Gud kallar" från ) i .]
Män, israeliter, hör dessa ord: Jesus från
Nasaret var en man som blivit erkänd
(auktoriserad) av Gud inför er genom kraftgärningar, under och tecken. Genom honom gjorde Gud detta mitt ibland er, precis som ni själva känt till.
Men Gud uppväckte honom, efter att ha lossat honom ur dödens smärta (födslovåndor), för det var omöjligt för döden att behålla (binda, fängsla) honom [eftersom han var syndfri].
Denne Jesus reste Gud upp, och det är vi alla [som står här inför er] vittnen till.
Sedan han nu genom Guds högra hand (Guds kraft) blivit upphöjd [till Guds högra sida] och fått (tagit emot) den utlovade helige Anden (löftet – den helige Ande) av (alldeles intill) Fadern, har han utgjutit (i överflöd låtit tömma ut) detta som ni både ser och hör. [Det grekiska ordet för att "ta emot" – lambano innefattar ett beslut att villigt och aktivt ta emot något som ges, se även .]
Så låt därför hela Israels hus säkert veta (genom egen personlig erfarenhet klart känna till) att honom gjorde Gud till både Herre och Smord (Messias, Kristus) [Guds utvalde och smorde Kung] – denne Jesus som ni korsfäste."
Man höll just på att bära dit en man som varit förlamad
[i benen] från födseln.
[Mannen var drygt 40 år, se 4:22.] Varje dag sattes han vid den tempelport som kallas
Sköna porten för att tigga av dem som gick in i templet.
[Rabbinerna lärde att det var tre pelare i den judiska tron: Torah-studier, bön/tillbedjan och välgörenhet. Som tiggare var de bästa platserna nära offerkistorna och vid huvudingångarna där många passerade.
Porten som kallas "Sköna porten" kan syfta på den utsmyckade Nikanorporten i templet. Den stod mellan kvinnornas förgård, där offerkistorna fanns, och innergården. Ett annat alternativ är den mest trafikerade södra dubbelporten, som ledde in till själva tempelområdet. Eftersom de "går in i tempelområdet" och sedan befinner sig vid Salomos pelarhall, är det troligt att det är den yttre södra dubbelporten som är den Sköna porten, se och .]När han nu såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet, bad han om en gåva.
Då sade Petrus: "Silver och guld [mynt] har jag inte, men vad jag har det ger jag dig. I Jesu den Smordes (Kristi) nasaréns namn, res dig upp och gå (verbformen är en uppmaning att börja gå och sedan fortsätta att gå)!"
Nej [det var inte vi som gjorde undret], Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare (son) Jesus. [Det är genom Jesus mannen blivit helad.] Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom.
Livets Källa (furste, författare, pionjär) dräpte ni, men Gud uppväckte honom från de döda. Vi är själva vittnen till detta faktum. [Petrus och Johannes hade själva sett den uppståndne Jesus med sina egna ögon.]
[Nu kommer svaret på frågan hur mannen blev helad:]
På grund av tro på hans [Jesu] namn, har denne [före detta lama] man som ni nu tittar på [med kritiska, granskande blickar], och som ni känner, fått styrka av hans namn. Den tro som utövades genom Jesus har mitt framför era ögon gett honom full hälsa (helt helat honom). [Det är inte tydligt i grekiskan om det är mannens eller Petrus och Johannes tro som gjorde att mannen blev helad. Kanske är det Lukas poäng här, att det viktigaste är tron på Gud, och inte vems tro som utförde undret. Trons under fanns tillgängligt för alla som samlats där i Salomos pelargång den dagen.]
Men Gud har med detta uppfyllt det som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Smorde (Messias, Kristus) skulle lida.
Himlen måste ta emot (välkomna) honom tills de tider kommer då den fullständiga återupprättelsen av allt sker, som Gud från urminnes tid har förkunnat genom sina heliga profeters mun.
Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med era fäder, när han sade till Abraham:
'I din avkomma [singular] ska alla folk på jorden bli välsignade.'[Citat från ; ; . Ordet avkomma är singular, men kan också användas som ett kollektivt substantiv för att beskriva ett helt folk. Abrahams löfte gällde både Isak och hans efterkommande som blev det judiska folket. I sin djupaste mening syftar det på den Messias som skulle komma, vilket Paulus visar i . Det är ingen skillnad på frälsningen i de båda förbunden. Abraham blev frälst genom att i tro blicka fram mot korset och frälsningen. Efter Jesu död och uppståndelse blir man frälst genom att i tro blicka tillbaka på vad Jesus gjort.]
så ska ni alla och hela Israels folk veta, att denne man nu står frisk framför er genom Jesu den Smorde (Kristi), nasaréns namn. Ni korsfäste honom, men Gud har uppväckt honom från de döda.
Och hos ingen annan [än Jesus, se ] finns frälsningen (räddningen, befrielsen), för under himlen finns inget annat namn som människor har fått [givet bland sig] genom vilket vi blir frälsta (räddade, befriade, helade, bevarade)." [I grekiskan avslutas meningen ordagrant: "i vilket vi måste bli frälsta" eller "i vilket det är nödvändigt att vi blir räddade", se även , ; ; ; ; .]
men för oss är det omöjligt att inte berätta om det vi sett och hört."
Mannen som genom detta tecken
(mirakel) hade blivit helad var över 40 år gammal.
[Han hade varit lam sedan födseln, se . Mannens situation var välkänd bland invånarna i Jerusalem.]Ja, det är verkligen vad som har hänt mitt ibland oss
[Davids profetia har gått i uppfyllelse], här i denna stad
[Jerusalem]. Både Herodes
[Antipas] och Pontius Pilatus, tillsammans med hedningarna och Israels folk, förenade sig mot din helige tjänare
(son) Jesus som du har smort
När de slutat be (bönfallit) skakade platsen där de var samlade, och alla uppfylldes av den helige Ande, och de talade (predikade, förkunnade) Guds ord med frimodighet. [Ordet för be är deomai som uttrycker en bön för ett stort behov. Grundordet deo betyder att binda och klistra ihop någonting. Det ligger en antydan i ordet att den som ber kopplar ihop sig med bönesvaret för att få se det förverkligat. De fortsatte tala Guds ord med frimodighet. Det dröjer lite innan den sista delen av bönen om under och tecken blir besvarad, se . Det sker intressant nog först efter att Ananias och Safiras hyckleri har avslöjats, se .]
Josef, som apostlarna kallade Barnabas – vilket översatt betyder Uppmuntrans
(Förmaningens) son – var en levit
[Levi stam är en av Israels tolv stammar] född på
Cypern.
Då kom någon och berättade för dem: "Männen som ni satte i fängelse står i templet och undervisar folket!"
Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä (ett kors) och dödade.
Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande som Gud har gett till dem som lyder honom."
[Exempel 1:]
För en tid sedan kom Teudas [en man som ledde ett väpnat judiskt uppror mot romarna] och menade sig vara något. Han fick med sig omkring 400 män, men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och försvann. [Det var stora oroligheter efter Herodes den stores död 4 f.Kr. Teudas var ett vanligt grekiskt namn och han var troligen en av ledarna för detta uppror.]
Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften.
Man förde fram dem inför apostlarna som bad och lade händerna på dem [bekräftade och välsignade deras tjänst].
Dock kunde de inte stå emot den vishet och den Ande som han talade med.
Vi har hört att han har sagt att den där Jesus från
Nasaret ska riva ner och förstöra denna plats, och ändra de stadgar som Mose har gett oss."
[Anledningen till att man förde fram falska vittnen var att Stora rådet inte hade mandat att anklaga någon på eget initiativ. Det krävdes att vittnen begärde att få sin sak prövad för att fallet skulle tas upp.]Gud sade till Abraham:
'Lämna ditt land och din släkt
och bege dig till det land som jag ska visa dig.' []
Då lämnade Abraham
kaldéernas land och bosatte sig i
Haran. När hans far hade dött, förde Gud honom därifrån till det land där ni nu bor.
Men det folk vars slavar de blir ska jag döma, sade Gud,
och sedan ska de dra ut och tjäna mig på denna plats.'
[Med 'denna plats' syftar Stefanos antagligen på templet där han talade dessa ord.] [; ]
Deras kroppar fördes till Sikem och lades i den grav som Abraham hade köpt
[för sin hustru Sara] för en summa i silver av Hamors barn i Sikem
[som ligger i Samarien på 'ohelig' mark].
[I sitt korta och pressade tal verkar Stefanos sammanfatta två händelser för att få fram sin poäng att Gud verkar utanför Jerusalem, och då särskilt Samarien som klingade illa för Stora rådets anhängare. Graven som Abraham köpte var i Hebron, inte Sikem . Josef var begravd i Sikem och Jakob i Hebron. Abraham köpte grottan från hettiterna, se , och det var Jakob som köpte fältet från Hamor, se .]Tiden närmade sig då löftet som Gud hade gett till Abraham skulle gå i uppfyllelse.
[Tiden i slaveri var på väg mot sitt slut, se .] Folket
[israeliterna] växte
(i status, respekt) och deras antal ökade i
Egypten,
fram tills en annan kung
(med en annan karaktär) som inte kände till Josef kom till makten.
[Citat från 2 Mos 1:8. I den egyptiska historien skedde ett tydligt skifte mellan den sjuttonde och artonde dynastin. Hyksosfolket som regerat Egypten under 100 år besegrades. Den nya kungen skulle i så fall vara farao Amoses som kom till makten i det nya riket någon gång omkring 1550 f.Kr.]Vid den tiden (tidsepoken) föddes Mose, och han var fantastiskt vacker i Guds ögon [hade både inre och yttre skönhet; ordagrant 'från en stad' dvs. förde sig elegant (inte lantligt), men också i betydelsen att han kom från en himmelsk stad]. Under tre månader växte han upp [och hölls gömd] i sin faders hus. [; ]
Tänker du döda mig så som du dödade egyptiern i går? []
Men Herren sade till honom:
Ta av sandalerna från dina fötter,
för platsen där du står är helig mark.
Denne Mose som de avvisade när de sade:
Vem har satt dig till ledare och domare? [] – honom sände Gud som ledare och befriare genom ängeln som uppenbarade sig för honom i törnbusken.
Det var han som i församlingen i öknen var tillsammans både med ängeln som talade till honom på
berget Sinai och med våra förfäder, och han tog emot levande ord för att ge till oss.
Men våra förfäder ville inte lyda honom. De avvisade honom och vände i sina hjärtan tillbaka till
Egypten.
De sade till Aron: Gör oss gudar som kan gå framför oss! Vad som hänt med den där Mose som förde oss ut ur
Egypten, det vet vi inte.
[][Nej!] Ni bar med er tältet
[tabernaklet, på hebreiska sackut] för att tillbe Molok
[den kananeiska guden över solen och himlen] och era avbilder av gudastjärnan Refan
[grekisk direktöversättning av hebreiska Kevan, ett annat namn för planeten Saturnus som också tillbads av egyptierna].
Därför ska jag föra bort er i fångenskap bortom
Babylon.'
[Amos 5:25-27] Våra förfäder hade vittnesbördets tält [tabernaklet, med arken] i öknen, utformat så som Gud hade bestämt. Han hade befallt Mose att göra det efter den förebild (modell, exempel) Gud visat honom.
Det tältet fick våra fäder i arv, och de förde det hit under Josuas ledning när de tog över landet efter folken som Gud drev undan för dem. Här stod det fram till Davids tid.
Han fann nåd inför Gud och bad att få finna en boning åt Jakobs Gud.
Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade den Rättfärdiges ankomst, och nu har ni förrått och mördat honom,
Stora skaror var enade (i ett ackord, med samma sinne) och lyssnade uppmärksamt på vad Filippus sade, de hörde honom tala och såg de tecken han gjorde (mirakler som bevisar och bekräftar vem Gud är).
Alla folk, från den minste till den högste, lyssnade till honom och sade: "Denne man är Guds stora kraft!" [Gud avskyr all ockult verksamhet, se . Justinus Martyren skriver ca 150 e.Kr. att Simon kom från staden Gitta och ansågs vara som en Gud bland sina landsmän. Senare texter från fornkyrkans tid beskriver hur han blir en stark motståndare till den kristna tron.]
och sade: "Ge den kraften till mig också, så att den jag lägger händerna på får (tar emot) den helige Ande."
Simon svarade: "Be ni för mig (bönfall) till Herren, så att inget av det ni sagt drabbar mig." [Det starkaste ordet för bön, gr. deomai, används här och i . Det beskriver en bön för ett stort behov.]
Han stod upp och gick. Plötsligt kom den etiopiske finansministern
(som ansvarade för skattkammaren) förbi denna väg. Han var en mäktig hoveunuck hos Kandace, drottningen i Etiopien. Han hade rest till
Jerusalem för att tillbe,
Så Filippus sprang fram [och höll sig nära vagnen]. Han hörde mannen läsa från profeten Jesaja. [I antiken var det vanligt att läsa högt.] Då frågade han: "Förstår du vad du läser?" [På grekiska är frågan också en fyndig ordlek. Det grekiska ordet för att förstå är ginosko och "läsa" är anaginosko som ordagrant är "att förstå igen". Det beskriver processen för hur det går till när vi läser. Vi känner igen bokstäverna som bygger upp meningen. Bokstäverna förstås igen på ett nytt sätt.]
Det sammanhang han läste i Skriften var [från Jesaja]:
Som ett får fördes han bort för att slaktas,
och som ett lamm är tyst inför den som klipper det,
så öppnade han inte sin mun.
Då frågade han: "Vem är du, Herre?"
Rösten svarade: "Jag är Jesus, den du förföljer.
Men res dig upp och gå in till staden, så ska du få veta vad du måste göra." [Detta verkar vara allt som Jesus kan säga till Saul just nu, se .]
Så Ananias gav sig i väg och kom in i huset
[där Saulus suttit i mörker utan mat och dryck i tre dagar]. Där lade han händerna på honom och sade: "Saul, min broder
[i tron]! Herren Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du ska kunna se igen och bli uppfylld av den helige Ande."
[Saulus blir påmind om att det var den uppståndne Jesus som talade med honom på vägen till Damaskus. Lukas använder passiv form på verben som betonar att det inte är Ananias utan Gud som fyller Saulus med den helige Ande.]Där träffade han en man vid namn Aineas. [Ett grekiskt namn som betyder "prisad" och "lovordad".] Han var förlamad och sängliggande sedan åtta år tillbaka. [Den grekiska texten kan också översättas "från åtta års ålder."]
I
Joppe [nuvarande Jaffa vid Medelhavets kust] bodde en lärjunge som
[på arameiska] hette Tabita, översatt
[på grekiska] är det Dorkas
[som betyder gasell, ett djur som har vackra ögon och står för skönhet när det används som namn på människor]. Hon var ständigt engagerad i att göra goda gärningar och var mycket generös
(gav frikostigt för att hjälpa de fattiga).
Petrus stod upp och gick genast med dem. När han kom fram förde de upp honom på övervåningen. Alla änkorna stod runt omkring honom och visade gråtande alla de skjortor (tunikor) och andra kläder som Dorkas hade gjort medan hon ännu var bland dem.
Sänd nu några män till
Joppe och skicka efter en viss Simon som kallas Petrus.
Han bor som gäst hos garvaren Simon som har ett hus vid havet." [Ängelns instruktioner är precisa. Dubbelnamnet Simon Petrus anges eftersom båda männens namn var Simon. Att arbeta med läder var ett föraktat yrke bland judarna, eftersom hanteringen med döda djur gjorde att man blev rituellt oren. Hantverket spred också en obehaglig stank och det behövdes rikligt med vatten, vilket var en orsak till att Simons hus låg vid havet. Att Petrus bor här, gjorde även honom oren. Redan här har vi en antydan om att Petrus inställning till de judiska föreskrifterna om vad som är rent och orent höll på att ändras.]
och i den fanns alla slag av jordens fyrfotadjur och kräldjur och himlens fåglar. [Dessa motsvarar djuren som tas med i Noas ark, se . Enligt kosherlagarna i förklarades vissa djur rena och andra orena. Nu såg Petrus dessa blandade. Rena djur som får och kor tillsammans med orena djur som svin, fladdermöss, ödlor, ormar, grodor, paddor och gamar.]
Då sade en röst för andra gången till honom: "Vad Gud har förklarat rent ska du inte kalla orent."
Medan Petrus undrade inom sig vad synen kunde betyda (han visste inte vad han skulle tro), kom männen som Cornelius hade sänt fram till porten. De hade frågat sig fram till Simons hus,
Petrus [reser sig upp, tar trappan på husets yttersida som leder ner till innergården och] gick ner till männen och sade: "Jag är den ni söker. Av vilken orsak har ni kommit hit?"
Skicka nu bud till
Joppe och be Simon som kallas Petrus att komma hit. Han är gäst i garvaren Simons hus vid havet.'
Ni känner till ordet (innehållet i budskapet) som Gud sände till Israels söner (barn), när han förkunnade de glada nyheterna (evangeliet) om frid (harmoni, lycka, välgång) genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), som är Herre över allt.
Ni känner själva till
(har med egna ögon sett) vad som har hänt i hela
Judéen. Det började i
Galileen efter
[omvändelse-]dopet som Johannes
[Döparen] predikade.
[Ni känner till vad som sedan hände, hur] Gud smorde Jesus från
Nasaret [betonar Jesu mänskliga sida] med helig Ande och kraft
(förmåga, styrka).
[; ] Han vandrade omkring och gjorde gott
(hjälpte människor utan krav på någon gentjänst) och framför allt botade
(befriade) han alla som var under djävulens våld, för Gud var med honom.
[Ordet 'våld' på grekiska är också en benämning på den slavmarknad där slavar såldes och köptes till olika herrar. Innan Jesus köpte oss fria var vi också bildligt talat på denna slavmarknad där olika demoniska krafter kunde utöva sitt våld över oss, och vi var slavar under olika herrar.] Vi kan själva vittna om allt han gjorde
(berätta vad vi sett och hört honom göra) både på den judiska landsbygden och i
Jerusalem. De avrättade honom genom att hänga upp honom på trä
(ett kors),
När jag såg efter och studerade den närmare, fick jag se jordens fyrfotadjur, både vilda och tama, och kräldjur och himlens fåglar. [Sådana djur som hade förklarats orena, se ; .]
För andra gången talade en röst från himlen: 'Vad Gud har förklarat rent ska inte du kalla orent.'
Samtidigt stod tre män utanför huset där vi var. De hade skickats till mig från
Caesarea [Maritima, som låg fem mil norr om Joppe längs med kusten].
Han ska tala till dig, och genom de orden ska du bli frälst, du och hela din familj.'
När han kom dit och fick se Guds nåd över dem [Guds favör, Andens frukt () och de andliga gåvorna (; ; ; ) i tjänst], blev han glad och uppmuntrade (förmanade) dem alla att helhjärtat hålla sig till Herren,
De gjorde så och sände hjälpen med Barnabas och Saulus till de äldste
[församlingsledarna i Jerusalem].
[Claudius var den fjärde kejsaren över Romarriket och regerade 41-54 e.Kr. Flera utombibliska källor bekräftar att det var flera år av dåliga skördar i Romarriket under hans regeringstid. I Judéen var det hungersnöd 46 e.Kr. Egyptiska dokument bekräftar också en stor svält kring Nilen, på grund av översvämningar 45-46 e.Kr. Agabos nämns även i , där han profeterar att Paulus kommer att fängslas i Jerusalem.]Efter gripandet satte han honom i fängelse
[troligtvis i Antoniaborgen] och lät honom bevakas av fyra vaktskift med fyra man var. När påsken
(pesach) var över tänkte han ställa honom inför folket.
[Petrus hade häktats två gånger tidigare, se ; . Den andra gången hade apostlarna befriats av en ängel. För att förhindra något liknande tilldelas totalt sexton romerska soldater detta uppdrag.][I stället för att säga emot dem, njöt han av deras beundran.] På en gång slog en Herrens ängel ner honom [med en sjukdom], eftersom han inte gav Gud äran, och han blev uppäten av maskar och dog. [Herodes Agrippa I dog 44 e.Kr., 54 år gammal. Enligt Josefus ropade folket att han var en gud och odödlig. Han varken dementerade eller bekräftade uttalandet. Han drabbades av plötsliga magsmärtor och fick föras till sitt palats där han dog efter fem dagar. Det var en otäck sjukdom som verkade ha gjort att hans kropp ruttnade.]
De var i helig tjänst inför Herren och fastade. [Grundtextens leitourgounton har översatts "helig tjänst". Vårt ord "liturgi" härstammar från detta grekiska ord som är sammansatt av två ord: "offentlig" och "tjänst". Ordet används för att beskriva de gammaltestamentliga prästernas tempeltjänst, se . Här används ordet om den kristna gudstjänsten och verkar betyda att de fem tillbad Gud i bön och lovsång, men också att de använde sina gåvor och profeterade och undervisade.] Då sade den helige Ande [genom någon av profeterna]: "Avskilj nu åt mig Barnabas och Saulus till det arbete som jag har kallat dem till."
De vandrade
[västerut från stad till stad] över hela ön
[längs med sydkusten] ända till
Pafos [öns huvudort på den västra sidan].
[En sträcka på omkring 20 mil. Vandringen tar minst en vecka men det är troligt att man stannar till i städerna längs med vägen.] Pafos på västra kusten
I
Pafos träffade de på en jude som utövade magi, en falsk profet som hette Barjesus
[ett hebreiskt namn som betyder "son till Josua"].
Han fanns nära
[var associerad med] Cyperns prokonsul Sergius Paulus som var en förståndig
(intelligent) man.
[Sergius Paulus hade den högsta romerska befattningen på ön. Lukas använder de exakta romerska termerna som varierade från plats till plats och årtionde från årtionde. Cypern hade blivit en prokonsulär provins med en prokonsul under den fjärde romerske kejsaren Claudius regeringstid, år 41-54 e.Kr. Tidigare hade ön varit styrd av en propraetor.] Sergius Paulus kallade till sig Barnabas och Saulus och ville höra Guds ord.
När han hade avsatt honom, reste Gud upp David som deras kung. Han vittnade om honom: 'Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt hjärta som ska utföra all min vilja' [Citat från och .]
När Johannes stod vid slutet av sitt lopp [som en löpare som närmar sig mållinjen på det korta sprinterloppet], sade han: 'Jag är inte den ni tror att jag är [jag är inte Messias]. Men se, efter mig kommer en som jag inte ens är värdig att knyta upp sandalerna på.' []
och han visade sig under många dagar för dem som hade följt honom från
Galileen upp till
Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket.
men den som Gud har uppväckt, såg inte förgängelsen (hans kropp förmultnade inte i graven).
[Avslutande uppmaning att ta emot löftet:]
Därför ska ni veta, män och bröder, att det är genom denne man [den uppståndne Jesus] som syndernas förlåtelse förkunnas för er.
'Se, ni föraktare,
häpna och gå under:
jag gör en gärning i era dagar,
en gärning ni aldrig kommer att tro
när den berättas för er.' "
[När Stefanos höll en liknande predikan i Jerusalem var Paulus en av dem som avbröt honom innan han fick avsluta sitt tal, se .][Lystra var en handelsstad i Lakonien. Paulus och Barnabas vandrade vidare längs med huvudvägen Via Sebaste som sträckte sig söderut från Ikonium fyra mil ner till Lystra. I Lystra fanns antagligen ingen synagoga. Det var ett hedniskt område där varken judendom eller grekisk filosofi hade vunnit någon mark. Orten var en militärkoloni och befolkningen bestod av många pensionerade romerska soldater.] I
Lystra satt en man som inte kunde använda sina fötter. Han var förlamad i benen från födseln och hade aldrig kunnat gå.
Han lyssnade när Paulus predikade [antagligen ute på stadens torg]. Paulus fäste sin blick på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad
När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: "Gudarna har kommit ner till oss i mänsklig gestalt!"
"Ni män, vad håller ni på med?
[Invånarna i staden Lystra ville offra till Barnabas och Paulus när de genom Guds kraft hade botat en lam man, se .] Vi är människor av samma natur som ni
[vi är inga gudar]. Vi förkunnar evangelium för er, för att ni ska vända er bort från dessa meningslösa ting
[avgudar] till den levande Guden, han som har skapat himmel och jord och hav och allt vad de rymmer.
Under tidigare generationer har han tillåtit hednafolken att gå sina egna vägar.
I varje församling utsåg de äldste (ledare) åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren som de hade kommit till tro på. [Att utse äldste är inte det första som Paulus och Barnabas gör. Paulus undervisar om att inte "lägga händerna på någon" för snabbt i . När Paulus och Barnabas nu kommer tillbaka, efter ett par veckor eller månader, är det tydligt vilka som bara hade en kortvarig entusiasm och vilka som verkligen hade beslutat att följa Jesus.]
Därifrån seglade de tillbaka mot Antiokia, där de hade blivit överlämnade åt Guds nåd (kraft) för det uppdrag som de nu hade fullgjort.
Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett ok på lärjungarnas axlar som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära?
Nej, vi tror att det är genom Herren Jesu nåd (favör) [gåva] vi blir frälsta, vi på samma sätt som de."
för att alla andra människor ska söka Herren,
alla hedningar över vilka mitt namn har nämnts.
Så säger Herren som gör detta,
Vi har hört att några som kommit från oss har oroat er (ordagrant "plundrat och rivit ner") med sin undervisning och skakat om era själar. Men vi har inte gett dem något uppdrag [att undervisa att ni måste hålla hela den judiska lagen och att männen måste omskära sig].
att ni håller er borta
från [att äta] kött offrat till avgudar [],
från [att äta] blod [],
från [att äta] kött av kvävda djur []
och från sexuell omoral (otukt – gr. pornea) []. [Här i det formella brevet ändras ordningen i Jakobs muntliga framställning från , så de fyra områdena exakt följer rubrikerna i . Reglerna i dessa två kapitel har universell karaktär. De gäller både judar och icke-judar, se , , , , ; , , . De gällde även folket som bodde i landet före Israel, se . I definieras vad sexuell omoral är. Det är förbjudet att ha sexuella relationer med nära släktingar, utanför äktenskapet, med någon av samma kön eller med djur.] Ni gör rätt om ni undviker sådant. Allt gott!
[Detta är den andra av Paulus tre missionsresor i Apostlagärningarna. Till en början är det inte en missionsresa utan mer ett uppföljningsarbete för att besöka de församlingar som startats under den första resan i Mindre Asien, nuvarande södra Turkiet. Men den helige Ande leder dem vidare västerut till Makedonien och Achaia, nuvarande Grekland, och på så vis når evangeliet Europa! Resan täcker en sträcka över hav och land på 500 mil. Restiden var omkring 100 dagar. Resan påbörjas omkring 49 e.Kr. och varar runt tre år. Den totala kostnaden för båtresorna var omkring 300-350 denarer per person. En denar motsvarade en arbetares dagslön.] Efter en tid sade Paulus till Barnabas: "Vi borde resa tillbaka och besöka syskonen
(bröderna och systrarna i tron) i alla städerna där vi predikat Herrens ord och se hur de har det."
De troende
(bröderna och systrarna) i
Lystra och
Ikonium talade väl om Timoteus.
En av dem som lyssnade på oss var en kvinna som hette Lydia. Hon var
[ursprungligen] från staden
Thyatira och handlade med purpurtyger.
[Hon var i en lukrativ bransch. Staden Thyatira, på andra sidan Egeiska havet, var känd för sin textilindustri, se .] Hon var
[redan] en troende, och Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig
(lyssnade koncentrerat på, höll fast vid) det Paulus sade.
och förkunnar seder som vi romare inte får anta eller följa." [Det är anmärkningsvärt att skälet för att de fängslas är att de är judar. Lukas och Timoteus verkar inte bli fängslade.]
När han nu fick en sådan befallning, satte han dem i den innersta cellen och låste fast deras fötter i stocken. [Paulus och Silas kastas i fängelsehålorna – custodia publica. Stocken användes både för fastlåsning och tortyr. Benen kunde sträckas ut i smärtsamma positioner. Paulus glömde aldrig dessa händelser. Han skriver om dem i , .]
Han förklarade (öppnade upp) [Skriften] och visade att den Smorde (Messias) måste lida och uppstå från de döda. Han sade: "Denne Jesus som jag förkunnar (proklamerar) för er, han är den Smorde [Guds utvalda Kung]."
och Jason har tagit emot dem! De gör tvärtemot kejsarens påbud allihop och säger att en annan är kung, en som heter Jesus."
När jag har gått runt [har passerat igenom er stad] och noga observerat era helgedomar (tempel, altare, statyer) fann jag också ett altare med inskriften:
'Åt en okänd Gud.' Det som ni ovetande redan dyrkar, det förkunnar jag för er.
för han har fastställt en dag då han ska döma världen i rättfärdighet genom en man [Jesus] som han har bestämt därtill. Det har han trovärdigt gjort klart för alla genom att uppväcka honom från de döda."
Men några anslöt sig till honom och kom till tro. Bland dem var Dionysius, som var medlem av
Areopagen [en av de 30 medlemmarna], och en kvinna som hette Damaris och några till.
[Lukas fortsätter med principen "varannan damernas" som han använde i sitt tidigare verk Lukasevangeliet, se inledningen till Lukas. Inte så lång tid efter dessa händelser kommer Silas och Timoteus till Paulus i Aten, se . Ganska snart skickas Timoteus tillbaka till Thessalonike, se . Även Silas verkar sändas i väg, eftersom Silas och Timoteus tillsammans kommer tillbaka från Makedonien till Korint lite senare, se .]Han gick därifrån och tog in hos Titius Justus, en man som vördade Gud och som hade ett hus alldeles intill synagogan.
När Apollos ville fara över till
Achaia [på andra sidan Egeiska havet till Korint i Grekland], skrev syskonen
(bröderna och systrarna i tron) [i Efesos] till lärjungarna
[i Korint] och uppmanade dem att ta emot honom. När han kom fram engagerade han sig på en gång i arbetet tillsammans med dem som hade kommit till tro
(han var till stor hjälp för dem), genom den nåd
(favör, Guds kraft) han hade fått,
Men också några kringvandrande judiska exorcister (andebesvärjare) [som var på besök i staden] började nu nämna Herren Jesu namn över dem som hade onda andar. De sade: "Jag besvärjer er vid den Jesus som Paulus predikar."
Mannen med den onda anden kastade sig över dem, övermannade dem alla och misshandlade dem så svårt att de flydde ut ur huset, nakna och blodiga.
Nu samlade han dem och även andra som hade liknande arbeten och sade: "Män, ni vet att vi har vår rikedom från den här verksamheten.
Det är risk att inte bara vårt hantverk får dåligt rykte, utan också att den stora gudinnan Artemis tempel tappar sitt anseende, och att hon som dyrkas av hela
Asien och hela världen förlorar sin storhet."
När stadssekreteraren hade lugnat folket sade han: "Efesier! Finns det någon enda människa som inte vet att efesiernas stad är vårdare av den stora Artemis tempel och hennes bild som fallit från himlen?
Efter det som hänt här i dag riskerar vi att anklagas för uppror. Vi kan ju inte ge något skäl om vi ska stå till svars för det här kaotiska mötet."
När de var framme hos honom sade han till dem:
"Ni vet hur jag har levt hos er hela tiden, från första dagen jag kom till
[den romerska provinsen] Asien.
[Det var ungefär fyra år sedan Paulus kommit till Efesos och stannat där tre år, se .]Men jag anser inte mitt liv vara värt något för mig själv, bara jag får fullborda mitt lopp och den uppgift jag fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåds evangelium (det glada budskapet om Guds oförtjänta favör och kraft som finns tillgänglig).
Jag vet att ni aldrig mer kommer att se mitt ansikte igen, alla ni som jag har gått omkring hos och predikat riket för.
[Paulus visste inte alla detaljer vad som skulle ske i framtiden, se . Dock visste han den övergripande planen, se . I Romarbrevet, som Paulus troligtvis skrev från Korint några månader tidigare, redogör han för sina planer att röra sig västerut och att han var klar med sin uppgift i Mindre Asien, se . Detta är sista gången Paulus ser församlingsledningen i Efesos som grupp, eventuellt kan någon av dem besökt honom under hans fångenskap i Rom några år senare. Se även ; .]Var ständigt på vakt över er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare (gr. episkopous – 'de som vakar över'), till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget (sin Sons) blod.
Det som smärtade dem mest var att han sagt att de aldrig skulle se hans ansikte mer. Så följde de honom till skeppet.
När han hade kommit till oss, tog han Paulus bälte och band sina fötter och händer och sade: "Så säger den helige Ande: Den man som äger detta bälte ska judarna i
Jerusalem binda så här och överlämna i hedningars händer."
Några av lärjungarna i
Caesarea följde också med
[till Jerusalem]. De tog oss till en man som hette Mnason, där vi fick bo. Han var
[ursprungligen] från
Cypern och en av de första som blivit lärjunge.
[Troligen en av de 3 000 som blev lärjungar för omkring 25 år sedan, se .] [För den sista etappen mot Jerusalem som tog tre dagar att gå, använde man troligen också packdjur. Ordet "gjorde oss redo" används ofta i grekisk litteratur när man sadlar hästar och lastar bagage. Med sig har man de insamlade medlen till församlingen i Jerusalem. I gruppen finns Paulus, Lukas, Sopater, Aristarchus, Secundus, Gaius, Timoteus, Tychikus och Trofimus, se . Även några män från Caesarea följer med, se .]Paulus hälsade på dem och berättade i detalj om allt som Gud hade gjort bland hedningarna genom hans arbete.
Gör därför som vi säger: Vi har fyra män som har avlagt ett löfte.
Ta med dem och rena dig tillsammans med dem och betala för dem så att de får raka huvudet. Då förstår alla att inget av det de har hört om dig är sant, utan att du själv står fast vid lagen och håller den.
[Fyra messianska judar i församlingen hade snart fullbordat ett nasirlöfte. Namnet nasir, kommer från hebreiska verbet nazar som betyder att avskilja. Det är ett frivilligt löfte att frivilligt avhålla sig från vin – detta livets goda, och stå till Herrens tjänst och söka honom på ett speciellt sätt. Både män och kvinnor kunde göra detta för en tid, se . Paulus tillfrågas att vara med i den avslutande ceremonin i templet när de rakade av sitt hår, se . Han skulle också bekosta de omfattande offren, se . Han var inte själv delaktig i detta nasirlöfte, eftersom den kortaste perioden var trettio dagar, och det gällde bara sju dagar, se . Dock rakade Paulus sitt hår i Korint, se . Om det var ett nasirlöfte kan det hända att han fullgör delar av det här.]Då tog Paulus med sig männen, och nästa dag renade han sig tillsammans med dem. Sedan gick han in i templet och meddelade när reningsdagarna skulle vara avslutade och offret bäras fram för var och en av dem.
[En jude som återvände till Jerusalem efter att ha varit på hednisk mark genomgick en reningsperiod på sju dagar, se . Paulus blev som en jude för att vinna judar, se .]De hade nämligen sett Trofimus från
Efesos [en av representanterna som reste med Paulus, se ] ute i staden med Paulus och antog att Paulus hade tagit med honom in i templet.
[Innanför barriären som icke-judar inte fick gå innanför.] [Den judiska historikern Josefus beskriver hur varningen var skriven på grekiska och latin. En fransk arkeolog fann en sådan sten med hela den grekiska texten 1871. Stenen hade använts som byggmaterial till ett hus norr om templet. Eftersom Jerusalem då tillhörde Ottomanska riket fördes stenen till Istanbul där den än i dag kan ses på Istanbuls arkeologiska museum. Ett fragment av en annan sten hittades 1936 och kan ses i Jerusalem på Israel Museum. Fyndet var intressant eftersom analyser visade att varningen var skriven med röd färg. Den fullständiga texten är: "Ingen främling får beträda innanför templets inhägnad! Den som överträder bär själv ansvaret för sin död, som kommer att bli följden." Den lite märkliga formuleringen i slutet visar hur judarna inte själva kunde straffa någon till döden, utan var tvungna att gå via romarna för att verkställa dödsstraffet – vilket exakt är vad som hände med Jesus.]På en gång tog han med soldater och befäl (centurioner) och sprang ned till folksamlingen. [Eftersom en centurion ansvarade för 100 soldater, var det minst 200 soldater som kom rusande.] Så snart de fick se befälhavaren och soldaterna slutade de att misshandla Paulus.
[Tidigare liv:]
Jag förföljde 'den Vägen' ända till döds och grep både män och kvinnor och satte dem i fängelse.
Det kan översteprästen och hela Stora rådet intyga. Av dem fick jag med mig brev till bröderna i
Damaskus, och jag reste dit för att gripa även dem som fanns där och föra dem till
Jerusalem där de skulle få sitt straff.
Jag frågade:
Vem är du, Herre?
Han svarade: Jag är Jesus från
Nasaret, den som du förföljer.
Jag frågade: Vad ska jag göra, Herre?
Herren sade till mig: Res dig och gå in till
Damaskus! Där ska du få veta allt som det är bestämt att du ska göra.
Du ska vara hans vittne inför alla människor och vittna om vad du har sett och hört.
[Lysias förstod inte hebreiska/arameiska så han beslutade sig för den vanliga romerska metoden för att få höra sanningen – förhör under tortyr. I piskan var ben och metallbitar fastbundna som rev upp huden ända in till benen, och det var inte ovanligt att offret dog under detta straff. Detta var ett mycket värre straff än piskningen Paulus och Silas fick i Filippi, se .] Befälhavaren
[Lysias] beordrade då att Paulus skulle föras in i fästningen och förhöras under piskrapp, så att man fick veta varför de skrek så mot honom.
När det blev dag gjorde judarna upp en hemlig plan och svor en ed på att varken äta eller dricka [någonting] förrän de hade dödat Paulus.
De gick till översteprästerna och de äldste och sade: "Vi har svurit en strikt ed (som involverar en gudomlig förbannelse) att inte smaka något förrän vi har dödat Paulus.
Befälhavaren tog hans hand [vilket antyder att Paulus systerson var i yngre tonåren], gick avsides med honom och frågade: "Vad är det du vill rapportera till mig?"
Men låt dem inte övertala dig, för mer än fyrtio av dem ligger i bakhåll för honom. De har svurit en ed att varken äta eller dricka förrän de dödat honom, och nu står de och väntar på att du ska säga ja till deras begäran."
Eftersom jag ville veta vad de anklagade honom för, förde jag ner honom till deras Stora råd.
Då fann jag att anklagelserna gällde tvistefrågor i deras lag och att han inte var anklagad för något som ger dödsstraff eller fängelse.
Han har till och med försökt vanhelga templet.
Därför grep vi honom. [Tertullus tar upp tre punkter där de två första, att uppvigla och att vara ledare för en icke-godkänd sekt, var straffbara åtalspunkter enligt romersk lag.]
När du förhör honom kan du själv få klarhet i allt det vi anklagar honom för."
[Försvar till punkt 1 – upprorsmakare:] Du kan själv få bekräftat att det inte är mer än tolv dagar sedan jag kom upp till
Jerusalem för att tillbe.
och de kan inte heller bevisa inför dig vad de nu anklagar mig för.
[Tolv dagar är för kort tid för att arrangera ett uppror. Hans skäl till att besöka Jerusalem var att tillbe, inte skapa oroligheter.][Försvar till punkt 2 – ledare för en sekt:]
Men detta bekänner jag för dig: att jag enligt Vägen, som de kallar en sekt, tjänar mina fäders Gud på så sätt att jag tror på allt som står skrivet i lagen och hos profeterna.
Jag har samma hopp till Gud som de, att både rättfärdiga och orättfärdiga ska uppstå en gång. [; ; ]
Då fann de mig i templet när jag hade renat mig, och där var ingen folkmassa och inget tumult.
Men där fanns några judar från
Asien, och egentligen borde de stå här inför dig och anklaga mig, om de hade något att anföra emot mig.
om det inte var denna enda sak som jag ropade när jag stod bland dem: Det är för de dödas uppståndelse som jag i dag står här anklagad inför er."
När Paulus kom in blev han omringad av judarna som hade rest ner från
Jerusalem, och de framförde många svåra
(betungande) beskyllningar som de inte kunde bevisa.
Om jag är skyldig och har gjort något som förtjänar döden, så är jag beredd att dö. Men om det inte ligger något i deras anklagelser kan ingen utlämna mig åt dem.
[Nej, jag vill inte gå till Jerusalem.] Jag vädjar till kejsaren!"
När jag var i
Jerusalem framförde judarnas överstepräster och äldste klagomål mot honom och krävde att få honom dömd.
Men jag svarade dem att romarna inte brukar utlämna någon innan den anklagade har mött sina anklagare ansikte mot ansikte och fått möjlighet att försvara sig mot beskyllningen.
Men när hans anklagare steg fram, beskyllde de honom inte för sådana brott som jag hade väntat mig.
Vad de hade mot honom gällde några tvistefrågor om deras egen religion och en viss Jesus som var död men som Paulus påstod (vidhöll upprepade gånger) lever. [De initiala anklagelserna att Paulus hade orenat templet nämns inte, i stället är det kärnfrågan om Jesu uppståndelse som upprör de judiska ledarna, se ; .]
Men Paulus yrkade på att bli kvar för att få sin sak avgjord av kejsaren [som då var Nero]. Därför befallde jag att han ska hållas kvar tills jag kan skicka honom till kejsaren."
Festus sade: "Kung Agrippa, och alla ni andra församlade herrar, framför er ser ni den man som är orsak till att hela det judiska folket vänt sig till mig, både i
Jerusalem och här, och högljutt krävt att han inte ska få leva längre.
Men jag har inget specifikt att skriva om honom till min herre. [Nu behöver jag er hjälp.] Därför har jag ställt honom inför er och framför allt inför dig, kung Agrippa, så att jag efter den här utfrågningen har något att skriva.
"Kung Agrippa, jag är glad (lycklig, tacksam) att det är inför dig jag får försvara mig i dag mot allt som judarna anklagar mig för,
ett hopp som våra tolv stammar hoppas få se uppfyllt medan de ivrigt tjänar Gud natt och dag. [Uppståndelsen, se ] För det hoppet, kung Agrippa, står jag anklagad av judarna.
och det gjorde jag också i
Jerusalem. Många av de heliga satte jag i fängelse med fullmakt från översteprästerna, och när man ville avrätta dem röstade jag för det.
När jag så var på väg till
Damaskus med fullmakt och uppdrag från översteprästerna,
Jag sade: Vem är du, Herre? Och Herren svarade: Jag är Jesus, den som du förföljer.
Men res dig och stå på dina ben! Jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne, både till det du har sett och till det jag ska visa dig.
Och jag ska rädda dig från ditt eget folk och från hedningarna. Jag sänder ut dig till dem
Men med Guds hjälp står jag än i dag som vittne inför både små och stora. Och jag säger inget annat än vad profeterna och Mose har sagt skulle ske:
Kungen [Agrippa II] känner ju till allt detta, och därför talar jag också öppet och rakt till honom. Jag tror inte att något av detta är obekant för honom. Det är ju inte i någon avkrok det har hänt.
Vi följde kusten med stor svårighet och kom till en plats som kallas
Goda hamnarna, nära staden
Lasea.
När de hade fått upp den ombord, använde de nödutrustningen och slog trossar om skrovet. Eftersom de var rädda för att kastas upp på
Syrtenbankarna [reven i Sidra- och Gabèsbukten vid Afrikas nordkust] släppte de ner drivankaret och lät skeppet driva.
En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt,
Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig.
Strax före gryningen uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit.
[Maltas kust består till mesta delen av klippor, men det finns några bukter med sandstränder. På den norra kusten finns en bukt som kallas Paulus vik med en ö i som heter Paulus ö. Detta är den traditionella platsen för skeppsbrottet.]När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med sandstrand och bestämde sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där.
och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakdelar från skeppet. På det sättet blev alla räddade och kom i land.
När de infödda såg ormen hänga från hans hand, sade de till varandra: "Den där mannen är säkert en mördare. Trots att han blev räddad från havet lät inte Rättvisan (gr. Dike) honom leva." [Dike var den moraliska rättvisans gudinna i den grekiska mytologin.]
I trakten runt den platsen fanns fält
(egendomar) som tillhörde den högst uppsatte mannen på ön som hette Publius. Han tog vänligt emot oss
[Paulus, Lukas, Aristarchus, se ] som sina gäster i tre dagar.
[Beteckningen för Publius position "den högst uppsatte", gr. protos, förekommer i inskrifter på Malta.]Publius far låg just då sjuk i feberattacker och svår diarré (dysenteri). Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. [Det är troligt att Publicus far led av Brucellos som smittar via getmjölk. Sjukdomen kallas än i dag för just Maltafeber. Lukas använder feber i plural vilket exakt beskriver den svängande febern som karaktäriserar sjukdomsförloppet. Efter inkubationstiden stiger febern till 39-40 grader. Den ligger sedan på denna nivå under två veckor för att därefter sjunka under någon veckas tid. Febern kan fortsätta att pendla på detta sätt under tre till fyra månader.]
De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle segla försåg de oss med vad vi behövde.
[Maltas befästa huvudstad i antiken och Romarriket var Mdina. Det är troligt att Publius bor där. Enligt tradition är Pauluskatedralen i Mdina byggd på samma ställe som Publius hus en gång låg. Under resan till Rom finns flera av Andens gåvor i funktion i Paulus liv: profetia, se ; helande, se .]Så fort syskonen
[de kristna i Rom] hade fått höra att vi var på väg, kom de ut ända till
Forum Appii [sju mil från Rom] och
Tres Tabernae [fem mil från Rom] för att möta oss. Då Paulus fick se dem tackade han Gud och fick nytt mod.
[Även om Paulus inte besökt Rom tidigare var han välbekant bland de troende där. Ungefär tre år tidigare, omkring 57 e.Kr., hade han skrivit Romarbrevet till dem från Korint under sin tredje missionsresa. Bland dem som mötte honom nu fanns förmodligen flera av dem som han hälsade till i , bland annat Priscilla och Aquila, se även , .]Men vi vill gärna höra från dig vad du tänker, för vi vet att den här sekten blir motsagd överallt."
De bestämde en dag för honom, och då kom ännu fler till hans bostad. Från morgon till kväll förklarade han för dem och vittnade om Guds rike och försökte övertyga dem om Jesus utifrån både Mose lag och profeterna.
Romarbrevet (90)
som han har utlovat genom sina profeter
i de heliga Skrifterna. [Paulus väljer att använda sitt grekiska namn Paulus, som betyder liten, i stället för sitt hebreiska namn Saul. Evangeliet fullbordar Gamla testamentets löften, se ; ; .]
Genom honom har vi fått nåd (favör) [kraft] och vårt apostlaämbete. Anledningen är att föra människor av alla folk till trons lydnad för hans namns skull. [Trons lydnad kan också översättas "tron som leder till lydnad".]
Ni är också bland dem som är kallade att tillhöra Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Gud, som jag tjänar i min ande när jag förkunnar evangeliet om hans Son, är vittne till hur jag ständigt nämner er,
De ersatte sanningen om Gud [att han skapat världen och människan] mot lögnen och dyrkade och tjänade det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evighet. Amen (så är det, det är sant). [Avgudadyrkan och tempelprostitution var nära förknippade med varandra. Avgudarna agerade omoraliskt i de populära myterna och avgudadyrkan hade ofta sexuella undertoner. För att tillbe och behaga fertilitetsgudar och gudinnor krävdes sexuell aktivitet.]
På samma sätt lämnade männen det naturliga [sexuella] umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män gjorde skamliga saker med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse. [Tretton av de fjorton första romerska kejsarna var bisexuella. Den förste kejsaren som gifte sig med en man var Nero, som regerade 54 – 68 e.Kr. Han var den femte kejsaren och var bara 17 år när han kom till makten. När Paulus skriver detta brev i slutet på 50-talet var Nero i tjugoårsåldern. Några år senare, efter ett antal fruar och affärer, gifter Nero sig 64 e.Kr. med en man där Nero tar rollen av en brud under ceremonin. Senare gifter han sig med en ung pojke, Sporus, sedan han dödat en av sina unga älskarinnor. Det var inte ovanligt att pedofili förekom mellan slavägare och hans slavar. Den romersk-grekiska mytologin beskriver också alla möjliga former av sexuella relationer mellan människor och gudar, samma kön och även djur. Det var i denna hedniska miljö som församlingen i Rom levde. En stark kontrast till Bibelns värderingar från , där sexuella relationer utanför äktenskapet, mellan nära släktingar, med samma kön och med djur förbjuds. Att Paulus väljer att ta upp just utlevd homosexualitet kan bero på att det sätter sig upp mot självaste skapelseordningen vilket är temat här.]
[Föregående stycke gällde främst hedningar utan Guds undervisning, se , medan nästa stycke riktar sig till judar, se . I denna sektion, mellan dessa två stycken, skiftar fokus gradvis från hedningar till judar. Paulus skriver till den som kritiserar andra, men handlar likadant själv. Det syftade nog främst på hycklande judar, men gäller alla som handlar så.] Därför är du [grek eller jude] utan ursäkt (försvar), när du dömer andra, oavsett vem du är. För med din dom över andra, dömer du dig själv, eftersom du själv vanemässigt gör samma handlingar som de gör. [Om man dömer andra visar man att man vet skillnad på vad som är moraliskt rätt och fel, och är utan ursäkt inför Gud för sina egna fel. De judar som läste detta brev kände väl till berättelsen om hur Natan konfronterar Davids synd i . När Natan berättade liknelsen om den rike mannen som tog en annan mans enda lamm blev David upprörd och dömde rätt, men misslyckades att se att han hade agerat ännu värre själv. Det är detta Jesus kallar hyckleri. Att se flisan i sin broders öga, men inte bjälken hos sig själv, se . Det grekiska ordet för att döma är krino. Det kan användas negativt om att fördöma någon utan att veta alla fakta, men också i positiv bemärkelse att bedöma och avgöra vad som är rätt eller fel. Ett sådant exempel är i där Paulus beslutar vilken resväg han ska ta.
Paulus gör det klart i att det inte är vår sak att döma dem som inte är med i församlingen – de behöver få höra evangeliet! Däremot uppmanas vi bedöma och granska: oss själva, se , falska profeters frukt, se , det som predikas, se , profetiska ord, se , en församlingsledares kvalifikationer, se , en kristen som syndar mot dig, se .]
Han ska löna var och en efter hans gärningar. [Citat från ; . Liknar också Jesu uttalande i .]
Du som berömmer dig av lagen,
vanärar du inte Gud genom att bryta mot lagen?
Jude är man i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. Då får man sitt beröm inte av människor utan av Gud. [Paulus undervisning om omskärelsen av judiska män kan också appliceras på det kristna dopet. Båda dessa är yttre tecken, som är viktiga och har sin plats, men som i sig själva inte har någon frälsande kraft.]
Om det vore så skulle vi säga, så som vissa hånfullt påstår att vi lär: "Låt oss göra det onda för att framkalla det goda"? De ska få den dom de förtjänar.
Deras mun är full av förbannelse
och bitterhet. []
Honom [sin egen Son] har Gud [helt öppet] ställt fram som en nådastol (benådningsplats; till försoning) genom tron på (genom pålitligheten i) hans blod, för (gr. eis) att visa på (bevisa) sin rättfärdighet på grund av (genom – gr. dia) [tack vare] tålamodet (överseendet, fördragsamheten) med de tidigare begångna synderna [och deras konsekvenser]
lika sant som att Gud är en, han som förklarar den omskurne rättfärdig av tro och den oomskurne genom tron.
Därför uttalar också David sin välsignelse (saligprisning) över den människa som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar:
Saliga (lyckliga, välsignade) är de som fått sina brott förlåtna,
sina synder övertäckta.
Salig (lycklig, välsignad) är den,
som Herren inte tillräknar synd. [] [Ordet "ogudaktig" i var inte det ord man vanligtvis förknippade med David, men det är just det som Paulus gör här. David, judarnas hyllade kung, som levde efter att lagen var given, begick många av de synder som Paulus listar i Romarbrevets första kapitel, bl.a. mord och äktenskapsbrott, se ; .]
Därför heter det "av tro", för att det ska vara av nåd och för att löftet ska stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro. Han är allas vår far,
som det står skrivet: "Jag har gjort dig till far till många folk." [] Inför den Gud som ger liv åt de döda och kallar på det som inte är till som om det var till trodde Abraham och blev vår far.
Där inget hopp fanns [där mänskligt sett allt hopp var ute] hoppades och trodde Abraham att han skulle bli "en far för många folk" [], eftersom det var sagt: "Så [enormt talrika] ska dina ättlingar bli" [].
Han var helt övertygad (fylld av tro) att det Gud hade lovat, det var han också mäktig att göra.
utan även för vår skull. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som uppväckte vår Herre Jesus från de döda,
han som utlämnades för våra överträdelsers skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull. [Genom alla tider, både i Gamla och Nya testamentet, finns det bara ett sätt man kan bli frälst på – omvändelse och tro. Det var så Abraham blev rättfärdig – genom att i tro blicka framåt på Frälsaren – och det är så vi blir frälsta i dag genom att se tillbaka på vad Jesus gjorde på korset.]
Genom honom har vi också i tron fått tillträde (tillgång) till den nåd vi [nu] står (har stått stadigt) i – och vi gläder oss (jublar; är stolta) över Guds härlighets hopp [håller huvudet högt i förväntan på att få uppleva Guds härlighet].
Inte bara det, vi gläder oss i (berömmer, talar positivt om) Gud tack vare vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus), genom vilken vi nu har tagit emot försoningen.
Därför [som en kontrast till hur Jesus försonat världen], kom synden in i världen genom en enda människa [Adam, se ], och genom synden [den fysiska] döden. På så sätt nådde döden alla människor, eftersom alla hade syndat.
Ändå regerade döden från Adam till Mose, också över dem som inte hade syndat genom en sådan överträdelse som Adams. Adam var en förebild på den som skulle komma.
För den död han dog var en död från synden en gång för alla, och det liv han lever, det lever han för Gud.
Vet ni inte att om ni ställer er som slavar under någon och lyder honom, då är ni hans slavar och det är honom ni lyder:
antingen synden, vilket leder till död,
eller lydnaden vilket leder till rättfärdighet?
Men Gud vare tack! Ni var slavar under synden, men nu har ni av hjärtat börjat lyda den lära som ni blivit överlämnade åt.
Men vad fick ni då för frukt? Sådant som ni nu skäms över, eftersom det slutar i död.
Men nu är vi fria från lagen, eftersom vi har dött bort från det som ständigt höll oss bundna. Nu står vi i Andens nya tjänst [vi tjänar Gud på ett helt nytt sätt, fyllda av den helige Ande på insidan] och inte i bokstavens gamla (uttjänta) tjänst [genom att legalistiskt följa bokstaven, se ].
Jag förstår inte själv mina egna handlingar. Det jag vill (vad jag med ren vilja försöker göra) gör jag inte, men det jag avskyr (hatar) [med ren vilja försöker undvika] det gör jag.
Om jag nu vanemässigt gör det jag inte vill, erkänner jag (ger jag mitt bifall till) att lagen är god.
Jag gör inte det goda jag vill, utan i stället det onda jag inte vill göra.
Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig.
Det som var omöjligt för lagen [Torah],
eftersom den var svag genom köttet [den fallna mänskliga naturen]
– Det gjorde Gud, då han sände sin egen Son [till världen som syndoffer],
till det yttre lik en syndig människa (ordagrant: i syndigt kötts likhet/gestalt) och när det gäller synd:
fördömde synden i köttet [dömde och verkställde domen mot synden i Jesu kropp].
För ni fick inte (tog inte emot) slaveriets ande för att falla tillbaka in i fruktan (vilket återigen leder till rädsla) utan ni tog emot barnaskapets Ande [som ger söners rätt], i vilken vi [ständigt] ropar [högt; vädjande efter hjälp]: "Abba (pappa)! Fader!" [Den som tagit emot Jesus har blivit adopterad in i Guds familj, vilket innebär full rätt och fri tillgång till allt som föräldern äger. "Abba" betyder pappa på arameiska – det språk Jesus och hans lärjungar talade till vardags. De första ord ett litet barn lär sig säga är pappa och mamma, "abba" och "imma". Uttrycket "Abba Fader" visar att vi får vara Guds barn och ha en nära familjerelation till vår himmelske Fader.]
För i hoppet [med den förväntansfulla förvissningen om att kroppen ska befrias] blev vi frälsta (räddade, befriade, helade, upprättade). Men ett hopp som man ser [uppfyllt] är inget hopp, för hur kan någon hoppas på något han redan ser?
Men om vi hoppas (har en förväntan) på det vi inte ser, så väntar vi [oförtrutet och välkomnande] i uthållighet (ståndaktighet) [även om vi prövas].
[För Gud är allvetande.] Dem som han på förhand kände till [visste skulle bli hans en dag], förutbestämde (gr. proorizo) han också till att bli lika [få sin inre karaktär formad efter] hans Sons avbild, så att han [Jesus] skulle bli den förstfödde (högste; mest betydelsefulle) bland många syskon (bröder och systrar i tron). [Förutbestämma är ordagrant "att i förväg sätta upp gränser".]
Och dem som han förutbestämde [att de skulle ta emot Jesus och formas efter hans avbild],
dem (dessa) kallade han också,
och dem som han kallade,
dem (dessa) förklarade han också rättfärdiga,
och dem som han förklarade rättfärdiga,
dem (dessa) förhärligade (ärade – gr doxazo) han också [se ].
Han som ju inte [ens] skonade sin egen Son, utan utlämnade [personligen gav upp] honom för oss alla, hur skulle han inte också fritt [komma att] skänka (ge, unna, bevilja) oss allt (allting) [tillsammans] med honom. [Grekiskan betonar ordet för "inte" (genom att använda ouchi) i slutet på versen – betydelsen blir att det vore helt uteslutet.]
Vem är den som dömer? [Det är Jesus som har all auktoritet och är den som ska döma alla människor en dag.] Den Smorde (Messias, Kristus) är den som har dött, och ännu viktigare, har uppstått från de döda, han sitter nu på Guds högra sida och vädjar (ber ständigt, manar gott) för oss.
De är israeliter, de har:
barnaskapet [Gud kallar Israel sin förstfödde son, se ]
och härligheten (Guds närvaro)
[Gud ledde dem genom öknen med eldstoden och molnstoden, se ]
och förbunden [till Abraham, , och till folket ]
och givandet av undervisningen ("laggivningen" – gr. nomothesia)
[Syftar både på Moseböckerna (Torah) och händelserna på Sinai berg.]
och tempelgudstjänsten []
och löftena [om beskydd, fred och välgång].
De har
fäderna [Abraham, Isak och Jakob],
och från dem [judarna] har den Smorde (Messias) kommit som människa,
han som är över allting, Gud,
välsignad i evighet. Amen. [Det största privilegiet är att Messias kom genom dem. Det var inte för att israeliterna var större än andra folk som Gud utvalde dem, snarare tvärtom. Guds kärlek och godhet var anledningen, se .]
Han säger ju till Mose: "Jag ska vara nådig mot den jag är nådig mot och förbarma mig över den jag förbarmar mig över." []
Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och förhärdar vem han vill. [Bibeln är tydlig med att farao själv förhärdar sitt hjärta, se 7:14, 22 och 9:34. På samma sätt som Gud "utlämnar" i sker förhärdandet som en konsekvens av att en person aktivt tagit avstånd från Gud.]
Har inte krukmakaren den rätten över leran att av samma klump göra ett kärl för hedrande ändamål och ett annat för mindre hedrande?
Tänk om han gjorde det för att uppenbara sin rika härlighet på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten?
[Fram till nu har Paulus talat i mer generella termer. Nu inkluderar han sig själv och brevets mottagare, troende judar och hedningar i Rom.] Till att vara sådana
[barmhärtighetens kärl, ] har han kallat oss, inte bara från judarna
[Isak och Jakob, se ] utan också från hednafolken.
Men vad säger den [Torah – undervisningen om tro, frälsning och rättfärdighet]?
"Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta." []
– Det är [alltså] detta trons ord (gr. rhema) vi [hela tiden aktivt] predikar.
[Det grekiska ordet för ord är här rhema, dvs. ett specifikt ord levandegjort av den helige Ande.]
För var och en som åkallar (anropar; kallar på; vädjar till) Herrens namn
ska bli frälst (räddad, befriad, bevarad). []
Hur skulle de kunna åkalla (anropa; kalla på; vädja till) honom som de inte har trott på (satt sin förtröstan till)? Hur skulle de kunna tro på honom som de inte hört om? Hur skulle de kunna höra (lyssna), om ingen predikar (förkunnar; öppet berättar)?
Gud har inte förkastat sitt folk som han en gång har erkänt som sitt. Vet ni inte vad Skriften säger [i ] där den talar om Elia, hur han vänder sig till Gud och anklagar Israel. [Efter Elias spektakulära seger över Baalsprofeter på berget Karmel, fick Isebels hot honom att fly till berget Horeb, där Elia klagar över israeliterna och säger:]
Vad innebär då detta? Att Israel inte har uppnått vad de strävar efter. De utvalda har nått det, men de andra har blivit förhärdade.
Syskon (bröder och systrar i tron), jag vill att ni ska känna till detta mysterium (denna hemlighet som tidigare varit dold) så att ni inte har för höga tankar om er själva. En del av Israel har drabbats av förhärdelse [så att de inte tar emot evangeliet], och så ska det förbli till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in.
För genom [i kraft av] den nåd som gavs åt mig säger jag till var och en som finns bland (hos) er att inte ha högre tankar om sig själv [sin egen betydelse – den gåva man har fått] än sig bör. Bedöm i stället din förmåga på rätt sätt, utifrån det mått av tro som Gud har gett åt var och en.
Den ene har tro till att äta allt
[kött, även det som är offrat till avgudar utan samvetsbetänkligheter], den andre är svag och äter bara grönsaker.
[I Rom, precis som i alla andra större städer i Romarriket, var köttet som såldes på marknaden offrat till avgudar. Judarna kom från det första förbundet och såg en parallell hos Daniel och hans tre vänner som avstod från sådant kött och i stället bara åt grönsaker, se . Det var otvivelaktigt så att andra hebreiska ungdomar i Babylon åt kött. Daniel och hans vänners beslut illustrerar vad Paulus säger här om att vi måste följa vårt samvete.]
Den ene sätter en dag högre än en annan, den andre håller alla dagar lika högt. [Frågan gällde hur de skulle förhålla sig till olika former av heliga faste- och högtidsdagar (både bibliska och hedniska). För rättrogna judar var måndagar och torsdagar fastedagar. Sabbatsdagen och Herrens högtider, se , firades både av Messiastroende judar och hednakristna fram tills detta förbjöds under 400-talet.]
Var och en ska vara fullt övertygad i sitt eget sinne. [Denna princip gäller lära och praktiska frågor som inte är väsentliga för tron (s.k. adiaphora – ämnen som Bibeln inte tar upp). Principen måste balanseras med . När Guds ord är tydligt måste personliga åsikter ge vika, men där Guds ord kan tolkas, låt var och en följa sitt samvete i respekt för de andra troende, se .]
Om din broder eller syster blir bedrövad (sårad, om du skadar deras tro) av den mat du äter, så lever (vandrar) du inte längre i kärleken [som är osjälvisk och utgivande]. Låt inte [något så trivialt som] din mat orsaka att den som den Smorde (Messias, Kristus) dog för [betalade ett oerhört högt pris för] går under (förgås).
Det är bättre att avstå från att äta kött eller dricka vin eller göra något annat som din broder tar anstöt (blir sårad) av.
Den tro som du har [i fråga om ren och oren mat, speciella helgdagar, osv.] ska du behålla för dig själv inför Gud. [Tron är personlig, men inte privat!] Salig (lycklig) är den som [är stark i sin tro och] kan följa sin övertygelse utan att döma sig själv.
Men den som har betänkligheter och ändå äter är dömd, eftersom det inte sker av tro. Allt som inte sker av tro är synd. [Samvetet är inte det avgörande för vad som är rätt och fel. "Det finns en väg som verkar rätt, men som leder till döden", se . Ett rent samvete gör inte att det som är fel blir rätt. Däremot kan den som gör något som är tillåtet, utifrån den kristna friheten, men som ändå tvivlar och tror att det är fel, begå en synd.]
Jag vågar inte tala om annat än det som den Smorde (Messias, Kristus) har gjort genom mig för att föra hedningarna till lydnad, genom ord och gärning,
Det står ju skrivet:
De som inte har fått budskapet om honom ska se,
och de som inte har hört ska förstå. []
Ta emot henne i Herren på ett sätt som är värdigt de heliga
(Guds folk). Hjälp
(stå bakom, bistå) henne i hennes uppgift
(uppdrag), för hon har själv varit en hjälp för många och även för mig.
[Det är mycket troligt att det var Febe som tog med sig Paulus brev från Korint till Rom. Det grekiska ordet "hjälp" beskriver någon som går före, som beskyddar, en inflytelserik person som ger av sitt överflöd.]De riskerade sina egna liv för mig.
[Det kan syfta på upploppen i Efesos som beskrivs, se .] Inte bara jag, utan alla icke-judiska
(hedniska) församlingar tackar dem.
Hälsa också församlingen
[som träffas] i deras hus.
[Det gifta paret Aquila och Priscilla nämns alltid tillsammans. Fyra av sex gånger nämns frun, Priscilla, först. I Apostlagärningarna kallas hon Priscilla, medan Paulus alltid använder hennes formella namn Prisca. Paulus träffade Aquila och Priscilla när han kom till Korint under sin andra missionsresa och arbetade tillsammans med dem som tältmakare, se . Paret hade tvingats fly från Rom eftersom kejsaren Claudius hade fördrivit alla judar därifrån omkring 49 e.Kr. De följde med Paulus när han lämnade Korint, men stannade kvar i Efesos, se . Där fick de undervisa Apollos, se . De fanns också kvar där under Paulus tredje resa, eftersom de sänder med hälsningar till de kristna i Korint i brevet som Paulus skriver från Efesos, se . Kort efter det måste de ha återvänt till Rom.] Hälsa min älskade broder
Epenetus (Epainetos),
som var den första
(förstlingsfrukten) som kom till den Smorde
(Messias, Kristus) i den romerska provinsen
Asien [där Efesos var huvudstad].
Hälsa
Andronikus och
[hans hustru] Junia,
mina släktingar
(judiska landsmän) och medfångar.
[Andronikus är ett grekisk-judiskt mansnamn som betyder "segrare bland män". Junia är ett kvinnligt latinskt namn som betyder "den yngre". Det är troligt att Andronikus och Junia var ett gift par som verkade tillsammans på samma sätt som Priscilla och Aquila, se . Eventuellt var de syskon, men eftersom Paulus anger den typen av relation i , men inte här, är det mindre troligt.
De var Paulus släktingar eller landsmän. Det grekiska ordet syngenis beskriver ofta nära släktskap, se , men kan också användas mer generellt om att de tillhör samma folkslag. Paulus använder det i den betydelsen om sina judiska landsmän tidigare i brevet, se . Ordet används även i och . Att tre av 28 personer som han hälsar till i Rom skulle vara hans släktingar är inte orimligt.
Paulus var ofta fängslad, se . Andronikus och Junia hade också fått lida för evangeliet och varit fängslade tillsammans med Paulus. Ordet medfånge används även i Kol 4:10 om Aristarchus som också omnämns i upploppen i Efesos, se . Kanske var det just i Efesos Andronikus och Junia också var fängslade tillsammans med Paulus.] De har ett gott anseende
(är högt aktade och välkända) bland apostlarna,
och de tillhörde även den Smorde
(Messias, Kristus) före mig.
[Andronikus och Junia måste hört till de första kristna i Jerusalem eller i Judéen där de troligen också lärt känna Paulus efter hans omvändelse. Denna vers går att översätta på två sätt. Antingen var de framstående medlemmar bland apostlarna, eller så var de inte själva apostlar utan välkända och högaktade av apostlarna. Oavsett tolkning gör Paulus ett hedersamt erkännande av Andronikus och Junias tjänst. Apostlarna kan dels syfta på de tolv lärjungarna, men används också i en vidare bemärkelse, se ; ; ; . Junia skulle alltså kunna vara en kvinnlig apostel!
Vissa manuskript har den manliga formen Junias i stället för Junia. Dock återfinns inte denna maskulina form i några andra grekiska skrifter, den korrekta formen skulle i så fall varit Junius. Det kvinnliga namnet Junia är den vanliga välkända formen som återfunnits i inskriptioner och andra texter. Alla kyrkofäder refererade till Junia som en kvinna, och så var det ända fram till medeltiden.
Det ska noteras att Bibeln aldrig förbjuder kvinnliga apostlar. Det faktum att Bibeln talar om kvinnliga profeter, och att profet- och aposteltjänsten ofta nämns tillsammans, se ; , talar för att Junia var en kvinnlig apostel. Några exempel på profetissor i Gamla testamentet är Mirjam, Debora, Hulda, Noadja och i Nya testamentet nämns Hanna och Filippus fyra döttrar.]Jag uppmanar er, syskon (bröder och systrar i tron), att vara på er vakt mot dem som skapar splittring och väcker anstöt (blir stötestenar) mot den lära som ni har fått undervisning i. [Av de sju saker som Herren hatar är splittring bland syskon det mest allvarliga, se , . Jesus varnade också för falska profeter, se .] Håll er borta från dem,
Han är den ende vise Guden,
och hans är äran
genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) i evighet.
Amen.
1 Korintierbrevet (62)
ska han stärka (befästa, styrka) er fram till slutet, så att vi är utan skuld på vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) dag.
Gud är trofast (pålitlig, trovärdig, sann till sina löften och går att lita på), genom honom var ni kallade till gemenskap med hans Son, Jesus den Smorde (Messias, Kristus), vår Herre.
På grund av (men genom, från) honom är ni i (lever ni förenade med) den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, som har blivit vår vishet från Gud. Han har blivit vår [visheten i Jesus blir synlig genom vår]:
rättfärdighet [har gjort att vi utan skuld kan möta en helig Gud],
helgelse (har renat och avskilt oss för tjänst) och
återbetalning (befrielse) [betalat priset för att köpa oss fria från evig dom för synd].
Nej, i stället talar (förmedlar) vi Guds vishet,
dold i ett mysterium (en gåta) [dold för mänsklig vishet],
som Gud före tidens början
planerade till vår ära,
som ingen av den här tidsålderns härskare
har känt (haft en personlig upplevelse av),
för om de hade gjort det
skulle de aldrig korsfäst ärans (härlighetens) Herre.
Utan som Skriften säger:
"Det inget öga har sett,
det inget öra hört,
vad inget hjärta drömt om (vad någon kunnat tänka),
allt det har Gud berett (utjämnat vägen, betalt för)
åt dem som ständigt älskar honom."[Paulus citerar fritt från och .]
Vi sätter ord till dessa sanningar, men inte med ord som mänsklig visdom lär ut (dikterar), utan som Anden lär ut, genom att kombinera (sammanställa) andliga sanningar med andliga ord [till den som har den helige Ande].
För vem har lärt känna Herrens sinne (planer, tankar)?
Vem kan undervisa honom?
[, se även .] Men vi har den Smordes (Kristi) sinne.
[Korintierna visade sin omognad genom att de upphöjde mänskliga ledare till skyarna. Paulus bemöter detta genom att visa på att sant kristet ledarskap är ett tjänande ledarskap.] Vad är Apollos?
Vad är då Paulus? Vi är bara tjänare som har fört er till tro [inte ledare för olika grupperingar]. Herren har gett oss olika uppgifter.
för ingen annan grund kan någon lägga än den som [redan] är lagd, och den är Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Om det arbete (verk) som någon har byggt består [provet], så ska han få sin lön,
Döm därför inte i förtid (hastigt), innan Herren kommer [tillbaka], för då ska han föra fram i ljuset det som nu är i mörker och uppenbara hjärtans motiv; sedan får var och en sin ära (sitt beröm) från Gud. [Det Paulus varnar för är att förhastat döma människor, vilket lätt leder till hämndaktioner. Det är bara Gud som känner hjärtan och kan ge en fullständigt rättvis dom, se . Däremot, som vi ser i redan nästa kapitel, måste vi bedöma vad som är gott och ont, se ; . Paulus uppmanar att vi ska bedöma och rannsaka oss själva, se , . Se även .]
Nu syskon (bröder och systrar i tron), har jag tagit mig och Apollos som exempel för er skull [men principen gäller alla lärare], för att ni ska lära er vad uttrycket "inte utöver det som är skrivet" betyder. Detta för att ni inte ska skryta över någon på annans bekostnad. [Paulus och Apollos har nämnts två gånger tidigare, se ; . Uttalandet här, att Paulus har tagit dessa namn som exempel, gäller helt säkert 3:5, men troligen även också 1:12. Paulus och Apollos verkade inte ha haft några inbördes konflikter, se .]
Vem ger dig en särställning (vad gör dig så speciell)?
[Vem är du att välja olika ledare och grupperingar, se .]
Vad har du som du inte har fått?
Och om du har fått det, varför skryter du då som om du inte hade fått det?
[Följande vers kan syfta tillbaka på splittringarna i församlingen, eller framåt på den öppna sexuella synd som Paulus snart tar itu med i kapitel 5. Eftersom ordet "därför" används i och syftar tillbaka, är det troligt att detta "därför" syftar framåt. Besöket Paulus talar om återkommer även i . Det stämmer även överens med den kiastiska strukturen.] Just därför
(av den här anledningen) har jag sänt er Timoteus, mitt älskade och trofasta barn i Herren. Han ska påminna er om mina vägar i den Smorde
(Messias, Kristus) Jesus, det jag lär ut i alla församlingar överallt.
[Paulus träffade Timoteus under sin första missionsresa. På den andra resan följde Timoteus med som medhjälpare, se . Han var känd i församlingen i Korint, se .] Det här säger jag för att ni ska skämmas. Finns det ingen förståndig bland er, ingen som kan vara skiljedomare mellan bröder?
Fly sexuell omoral! All annan synd som en människa begår är utanför kroppen,
men den sexuellt omoraliske syndar mot sin egen kropp.
Vet ni inte
att er kropp är ett tempel för den helige Ande
som bor i er och som ni har fått av Gud? Ni tillhör inte er själva,
[Paulus har tidigare tagit upp problemet de liberala grupperingarna som förespråkade fri sex, se 6:13-20. Nu vänder han sig till asketerna som ansåg att all sexualitet var syndig och skulle undvikas, även inom äktenskapet.] När det gäller det ni skrev: "Det är visserligen bra för en man att inte röra en kvinna."
Var och en ska bli kvar i den ställning
han hade när han blev kallad.
Syskon (bröder och systrar i tron),
var och en ska inför Gud förbli som han var när han blev kallad.
[Paulus avslutar nu sina riktlinjer med att vara tydlig med att äktenskapet är något gott och att det inte är fel att gifta sig. Dock under rådande omständigheter i världen kommer det att bli extra bekymmer att bilda familj, varför Paulus i detta läge avråder. Han är fullt förvissad om att Herren förmår fylla de ogiftas grundläggande längtan och behov. är svåröversatt och kan antingen syfta på en far som är på väg att gifta bort sin giftasvuxna dotter, eller en ung man som trolovats med en ung flicka. Oavsett, så är slutsatsen densamma – det är inte syndigt att gifta sig.] Men om någon tycker sig göra fel mot sin flicka som är giftasvuxen och vill gifta sig, då ska han göra som hon vill, han syndar inte, låt dem gifta sig.
Den däremot som står fast i sitt sinne och inte är under tvång utan har frihet att följa sin egen vilja och har bestämt sig för att låta sin flicka förbli ogift, han gör något som är bra.
En hustru är bunden så länge hennes man lever. Om mannen dör, är hon fri att gifta om sig med vem hon vill, bara det sker i Herren. [Uttrycket "i Herren" innebär att hon gifter sig med en troende man, se . Senare i uppmanar han yngre änkor att gifta om sig.]
så har vi bara en Gud – Fadern –
från vilken allting är
och till vilken vi själva är,
och en Herre – Jesus den Smorde (Messias, Kristus) –
genom vilken allting är
och genom vilken vi själva är. [Det finns ingen Zeus i himlen, ingen Atena på jorden och ingen Poseidon i havet. Här gör Paulus också något anmärkningsvärt genom att inkludera Jesus i den judiska trosbekännelsen Shema. Frasen "vi har bara en Gud" motsvarar "Herren, vår Gud" i bönen och "en Herre – Jesus den Smorde" av "Herren är en", se .]
Genom din kunskap
går då den svage förlorad,
din broder och syster som den Smorde (Messias, Kristus) har dött för.
Allt det som hände dem utgör exempel
och skrevs ner för att varna oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss.
Ingen frestelse (prövning, påfrestning) har drabbat (gripit, fångat) er utom de vanliga mänskliga. Och Gud är trofast – han ska inte tillåta att ni frestas (prövas) över er förmåga (mer än ni mäktar med/orkar/klarar av), utan [samtidigt] med frestelsen (tillsammans med prövningen) kommer han också att bereda utvägen [den som ges åt er] för att kunna (så att ni orkar) härda ut. [Grekiskans peirasmos betyder både prövning och frestelse. Den nyansskillnad vi har i det svenska språket, finns inte i grekiskan, se även ; . Under prövningar kan man frestas att lämna Gud. Även köttet, den mänskliga syndiga naturen, har en fallenhet att locka människan bort från Gud, något Satan utnyttjar. Gud prövar, men frestar inte, se ; ; ; ; . Det grekiska ordet för utväg är ekbasis. Det förekommer bara här och i , där det översätts med "resultat". Ordet används i sekulär grekiska för en flods utlopp i havet. Samtidigt med frestelsen/prövningen finns alltid en specifik utväg för ett gott slutresultat, se .]
Jag talar till förståndiga människor. Bedöm själva vad jag säger.
Välsignelsens bägare [med vin under Herrens måltid] som vi välsignar,
innebär inte [att dricka] den
gemenskap (delaktighet) med den Smordes (Kristi) blod?
Brödet som vi bryter,
innebär inte [att äta] det
gemenskap med den Smordes (Kristi) kropp?
Nej, men vad hedningarna offrar,
det offrar de åt onda andar och inte åt Gud. Jag vill inte att ni ska ha gemenskap med de onda andarna.
Om jag äter med tacksamhet,
varför blir jag då kritiserad för något som jag tackar Gud för?
För när det är dags att äta skyndar sig var och en att äta sin mat [utan att vänta på de fattiga som kom senare],
några är hungriga, andra har druckit sig berusade.
[Paulus försäkrar att traditionen att fira Herrens måltid är från Herren själv. Paulus kan ha fått dessa ord direkt från Jesus i en syn, eller fört traditionen vidare från de lärjungar som var ögonvittnen. För Paulus är de troende Jesu kropp, se ; ; .] Jag [Paulus] har själv tagit emot från Herren
det som jag också har fört vidare till er: Den natten, då Herren Jesus blev förrådd,
tog han ett bröd,
Så ofta ni äter detta bröd
och dricker denna bägare
förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. [Nattvarden har fyra olika perspektiv. Det är en tillbakablick på vad Jesus gjort på korset, se . Samtidigt blickar den också framåt till den dag Jesus kommer tillbaka, se . Det finns även en aspekt av att se sig runtomkring och urskilja sina bröder och systrar i tron, se . I den processen ser vi också inåt och utvärderar oss själva, se .]
Den som äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt
[vilket ni gör i Korint] syndar därför mot Herrens kropp och blod.
Till en ges genom Anden [kraften att tala] ord av vishet [ett vägledande ord i en speciell situation].
Till en annan ges [kraften att ge] ord av kunskap [insikt om något som Gud på ett övernaturligt sätt uppenbarar] genom samma Ande.
[Skillnaden mellan vishet och kunskap är att vishet handlar om hur kunskap ska appliceras i en viss situation. Ord av vishet handlar ofta om hur konflikter ska lösas och skapa enhet vilket betonas i föregående verser, se . Ett exempel på ord av vishet är när Salomo fick fram vem som var barnets verkliga moder i en vårdnadstvist, se . Flera exempel finns i Apostlagärningarna där ord av vishet hjälper till att strukturera upp matutdelningen och senare hur Jakobs ord löser en stor konflikt, se ; .
Exempel på ord av kunskap är när Jesus ber Petrus att gå ner till sjön där han vet att en fisk kommer att ha ett silvermynt i sin mun som de ska använda till tempelskatten, se . Andra exempel är när Jesus talar till Natanael och kvinnan vid brunnen, se ; .]
och de delar av kroppen som vi inte tycker är värdefulla (ärofyllda),
just dem klär vi med värdighet,
och de mindre attraktiva delarna
omger vi med så mycket större omtanke (elegans),
Gud har utvalt människor (lagt ner gåvor) i församlingen (kyrkan, folket som samlas): Först apostlar (budbärare, ambassadörer) [som grundar en församling],
som nummer två: profeter (inspirerade förkunnare),
på tredje plats lärare,
sedan [de som utför] kraftgärningar (mirakler)
[har styrka över onda andemakter, sjukdomar],
sedan [de som har] gåvan att hela (bota sjukdomar, återskapa)
[de som är speciellt fokuserade på att]
hjälpa till (kärleksfulla handlingar, hjälpsamhet, bära andras bördor) [grekiska ordet "lyfta upp, bära"]
styra (gåvan att vara skicklig i administration, leda) [grekiska ordet för "sjökapten"]
tala olika tungor (språk).
[På ett övernaturligt sätt kunna tala språk man normalt inte talar, t.ex. det som skedde på pingstdagen, se .]
[På samma sätt som föregående stora stycke, om hur man ska leva som kristen i en fallen värld, kap 8-10, hade en avslutning, se 10:32-33, kommer en avslutning och sammanfattning på detta stycke, kap 11-14, om gudstjänsten.] Om någon tror sig vara profet [som utvecklades i kap 11]
eller andlig [som diskuterades i kap 12],
ska han inse att det jag skriver till er
är Herrens bud. [Allt måste ske i kärlek, kap 13.]
Syskon (bröder och systrar i tron), nu vill jag påminna er om det evangelium (det glada budskapet om frälsningen) som jag predikade för er. Ni tog emot evangeliet och står på den grunden.
Genom den [tron] blir ni frälsta (trygga, upprättade, bevarade, helade, försörjda, befriade, fria från synd och har evigt liv med Gud efter döden), om ni nu fortfarande håller fast vid det jag predikade för er, annars har er tro varit bortkastad.
Jag gav er (förmedlade, hjälpte er att förstå) det viktigaste först [trons grunder], det jag själv personligen hade fått ta emot:
Att den Smorde (Messias, Kristus) dog för våra synder,
precis som Skrifterna förutsade. [Jesaja skrev om detta 700 år innan Jesus föddes, se .]
Efter det visade han sig för över 500 syskon (bröder och systrar i tron)
vid ett tillfälle, varav de flesta fortfarande lever, men några har somnat in (dött).
Jag är den minste (ringaste) av apostlarna (sändebuden, ambassadörerna), ovärdig att kallas en apostel eftersom jag har förföljt (jagat, trakasserat) Guds församling (de utkallade).
Men genom Guds nåd (oförtjänta favör, gåva, kraft och välsignelse) är jag den jag är, och hans nåd mot mig visade sig inte ha varit förgäves (fruktlös, utan verkan). Jag har arbetat hårdare än de andra [apostlarna], dock inte jag själv, utan Guds nåd (Guds verksamma kraft) som varit med mig.
Då skulle vi även bli avslöjade
att vara Guds falska vittnen,
eftersom vi har vittnat om att han
uppväckte den Smorde (Messias, Kristus),
som han i det fallet inte gjort
om det är sant att de döda inte kan uppstå.
För han [Jesus] måste vara Kung och regera [i tusenårsriket]
tills han lagt alla sina fiender under sina fötter.
Syskon (bröder och systrar),
så sant som ni är min stolthet i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus vår Herre
– jag dör varje dag.
[Styckets centrum.]
Du dåre (du som helt saknar förstånd och inte resonerar logiskt)! [Paulus kallar det dåraktigt att inte tro på något bara för att man inte förstår exakt hur det fungerar, och tar några exempel från vardagen. Lika självklart som att ett frö som planteras dör och växer upp till något nytt, lika självklart är det att en kropp som begravts kan få en ny kropp vid uppståndelsen.]
Några exempel
Det du sår får inte liv [skjuter inte upp ur marken och börjar växa]
om det inte först dör.
Det frö du sår har inte den kropp [sammansättning och yttre utseende] som den senare kommer att få,
det är bara ett naket korn – ett sädeskorn eller något annat frö.
På första veckodagen [som är söndag i den judiska veckan] ska var och en av er hemma lägga undan och samla vad han lyckas få ihop, så att insamlingarna inte görs först vid min ankomst.
När jag kommer ska jag skicka dem ni finner lämpliga, försedda med brev, till
Jerusalem för att överlämna er gåva.
2 Korintierbrevet (42)
han som [ständigt] uppmuntrar [kommer till vår sida och hjälper] oss i all vår nöd (vårt lidande och betryck),
för att vi ska kunna uppmuntra (hjälpa, trösta) dem som är i all slags nöd
genom den uppmuntran som vi själva blir uppmuntrade med av Gud.
Om vi är hårt pressade (förföljs, får lida), så är det till er uppmuntran och befrielse (frälsning). Om vi får uppmuntran (hjälp, tröst), så är det till er uppmuntran. Den verkar (arbetar) i er, när ni uthålligt (ståndaktigt, tålmodigt) utstår samma lidande som vi utstår.
Han räddade oss (drog oss till sig själv) från en sådan fruktansvärd död, och han kommer att rädda oss igen. Vi har satt vårt hopp till honom, att han ska rädda oss även i fortsättningen,
Det vi skriver till er är inget annat än det ni läser och kan förstå. [Det är inga dolda hemligheter.] Jag hoppas att ni till slut ska förstå
När jag då tänkte [komma till er] och uttryckte mina planer, var det då bara ett lättsinnigt infall? Eller fattar jag mina beslut efter köttet (på ett världsligt sätt) så att jag [samtidigt] säger "ja, ja" och "nej, nej"?
Jag skrev som jag gjorde [i tidigare brev, troligen ett "tårarnas brev" som skrevs efter Första Korintierbrevet] för att inte behöva komma och få sorg av dem som skulle ge mig glädje, för jag litade på att min glädje är allas er glädje.
[Paulus gladde sig inte över att behöva gå tillrätta med församlingen i Korint.] Det var i djup nöd
(med mycket smärta och sorg) med ångest i hjärtat och med många tårar som jag skrev till er. Jag ville inte göra er sorgsna, målet var att ni skulle förstå vilken överflödande kärlek
[som är osjälvisk och utgivande] jag ständigt har för er.
[Paulus ger fyra motiv varför han skriver till dem: Ge glädje, se . Visa sin kärlek, se ; ; ; . Pröva deras trofasthet, se . Visa hur han bryr sig om dem, se .] Den som ni förlåter, förlåter också jag. [Paulus visar att förlåtelse är en viljehandling.] Det jag har förlåtit, om jag haft något att förlåta, det har jag gjort inför den Smordes (Kristi) ansikte för er skull,
för några en doft av död till död,
för andra en doft av liv till liv.
Vem är kvalificerad (duglig, räcker till för att stå i den här tjänsten)? [Svaret ges i 3:5-6: det är inte i egen styrka utan genom Guds Ande!] [Tankarna går till tidernas främste fältherre – makedoniern Alexander den store, som tre hundra år tidigare just från detta område hade skapat världshistoriens största imperium. Det grekiska ordet för triumfera, thriambeuo, beskriver det triumftåg där generalen går först, följd av präster som bar rökelsekar med välluktande rökelse. Den tillfångatagna fiendekungen går bakom i bojor, helt avklädd utan vapen. På samma sätt har evangeliet segrat över döden och offentligt visat att han inte längre har någon makt över Jesus! För dem som är frälsta är det en väldoft som leder till liv, medan för motståndarna är det en doft som leder till död.]
som har kvalificerat (utrustat) oss att vara tjänare till ett helt nytt (bättre) förbund [frälsningen genom Jesus], inte tjänare för bokstaven [skriven i lagen], utan tjänare för Anden, för bokstaven [i lagen] dödar, men Anden ger liv.
Den här tidsålderns gud [djävulen] har förblindat sinnet (tankarna) hos dem som inte tror, så att de inte ser evangeliets (klara strålande) ljus om härligheten hos den Smorde (Messias, Kristus), Guds avbild.
För [samma] Gud, som [i begynnelsen, i , se även ; ; ] sade: "Ljus ska lysa fram ur mörkret", har låtit ljuset skina i våra hjärtan, för att kunskapen om (en personlig erfarenhet av) Guds härlighet, som strålar från (kan ses i) Jesu den Smordes (Kristi) ansikte, ska lysa fram (sprida sitt sken).
Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill ju inte bli avklädda utan påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet.
Vi måste alla träda fram inför den Smordes (Kristi) domstol, för att var och en ska få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.
Vi blev uppmuntrade inte bara av hans ankomst (närvaro) utan också genom trösten han fått hos er. Han berättade för oss om er längtan [att få se Paulus igen], er klagan [sorg över hur de behandlat Paulus under hans senaste besök, se ; ] och er iver för mitt bästa, och då gladde jag mig ännu mer.
Tillsammans med honom har vi sänt den broder som får beröm i alla församlingarna för sitt arbete i evangeliets tjänst. [Han var en välkänd evangelist.]
Tillsammans med dem har vi sänt vår broder
[den tredje personen som följer med Titus tillbaka till Korint, kanske Tychikus]. Han har ofta och på många sätt prövats och funnits hängiven, särskilt nu eftersom han har så stort förtroende för er.
Jag vet hur villiga ni
[korintier] är, och inför makedonierna
[i nuvarande norra Grekland] brukar jag berömma er och berätta att
Achaia [den romerska provinsen i södra Grekland] har varit redo sedan i fjol. Er iver
(entusiasm) har sporrat
(i positiv bemärkelse provocerat) de flesta av dem.
[Efter en längre undervisning om givande där han uppmanar korintierna att förnya sin iver för insamlingen till de troende i Jerusalem, tar Paulus upp sin egen roll som apostel. Paulus börjar detta stycke med auktoritet och tydlighet. Han har blivit anklagad av falska apostlar för att vara djärv när han skriver brev på avstånd, men feg väl på plats, se . Nu i brevets sista kapitel besvarar han den kritiken.] Jag, Paulus, vädjar personligen vid den Smordes
(Kristi) mildhet och godhet, jag som
[enligt vissa, se ] är så "ödmjuk" när jag möter er ansikte mot ansikte, men "modig" när jag är långt borta
[och skriver mina brev].
Jag bönfaller er [det starkaste ordet för vädjan], att när jag kommer [till er korintier] ska jag inte behöva vara så modig och bestämd mot några som menar att vi vandrar efter köttet (lever på världens sätt, har mänskliga motiv).
Ja, även om jag skulle vara ännu frimodigare med den auktoritet som Herren har gett oss för att bygga upp er, inte för att bryta ner er, så skulle jag inte behöva skämmas.
Vi däremot berömmer oss inte gränslöst (utan förbehåll), utan håller oss inom gränsen för det område (gr. kanon, den måttstock, norm) som Gud har tilldelat oss, att vi skulle nå fram även till er.
Det är ju inte den som rekommenderar sig själv som består provet, utan den som Herren rekommenderar.
För om någon kommer och
predikar en annan Jesus
än den vi har predikat,
eller om ni tar emot en annan ande
än den ni har fått
eller predikar ett annat evangelium
än det ni tidigare tagit emot,
då accepterar ni det gärna. [Vi vet inte exakt vad dessa falska apostlar predikade; vi vet dock att Paulus predikade Jesus som korsfäst, se , och Herre, se .]
Och jag tänker fortsätta göra som jag gör [predika utan att ta betalt], för att hindra dem som söker ett tillfälle att framstå som våra jämlikar i vad de skryter med.
Då är det inte underligt om även hans tjänare förklär sig till rättfärdighetens tjänare. [De som lever ett rättfärdigt liv är "rättfärdighetens tjänare", inte de som utger sig för att vara det eller predikar för andra om rättfärdighet. Ett av kännetecknen på ett falskt budskap är att mörker sägs vara ljus.] Men de ska få det slut som deras gärningar förtjänar.
Det jag nu säger, det säger jag inte så som Herren skulle säga utan som en dåre, i den fasta övertygelsen att jag har skäl att berömma mig.
Till min skam måste jag säga att vi har varit för svaga för det. Men vad andra vågar skryta med – jag talar som en dåre – det vågar jag också.
blev uppryckt till paradiset och fick höra ord som ingen människa kan eller får uttala. [Ordet "paradiset" har persiskt ursprung och beskriver en anlagd trädgård eller park. Det är en rofylld och glädjerik plats och används i den grekiska översättningen av Gamla testamentet om Edens lustgård, se . Ordet används tre gånger i Nya testamentet. I beskriver det platsen efter döden för de rättfärdiga, och i syftar det på det återupprättade Edens lustgård. Paradiset här är troligen en parallell till "tredje himlen" i . Om den första himlen är luften och atmosfären kring jorden, och den andra universum, så refererar den tredje himlen till den plats där Gud bor. I judisk och utombiblisk litteratur finns sju himlar beskrivna, men det är inte troligt att Paulus skulle använda dessa referenser.]
Om jag ville berömma mig vore jag ändå ingen dåre, jag skulle bara säga sanningen. Men jag avstår, för att ingen ska tänka högre om mig än man gör när man ser eller hör mig.
På vilket sätt blev ni sämre behandlade än de andra församlingarna, förutom att jag själv [till skillnad från de falska apostlarna] inte låg er till last [genom att kräva finansiellt stöd]? [Paulus avslutar nu ironiskt:] Förlåt mig den oförrätten!
Har jag utnyttjat er genom någon av dem som jag sände till er?
Ja, jag är rädd att min Gud ska förödmjuka mig inför er när jag kommer tillbaka, och att jag måste sörja över många som tidigare har syndat och inte omvänt sig från den
orenhet (sexuell orenhet i tanke och handling, utsvävande liv, mer fokus på den moraliska orenheten än den fysiska akten),
sexuell lössläppthet (otukt) och sensualitet (lösaktighet, egen njutningslystnad utan några moraliska gränser), som de tidigare har praktiserat (ägnat sig åt).
Ni vill ju ha (kräver) bevis på att den Smorde (Messias, Kristus) talar genom mig. Han är inte svag mot er
utan mäktig (visar sin kraft) bland er.
Därför skriver jag detta innan jag kommer, för att inte behöva gå hårt fram hos er i kraft av den auktoritet som Herren har gett mig för att bygga upp, inte för att riva ner.
Galaterbrevet (24)
Honom tillhör äran (all majestät, härlighet) i evigheters evigheter (genom alla tidsåldrar som varit och i de som kommer)!
Amen (låt det bli så, det är sant, sannerligen).
Inte för att det finns något annat [äkta evangelium, glatt budskap]. Däremot finns det somliga som hela tiden förvillar (skapar oro, sår in tvivel hos) er och vill förvränga den Smordes (Kristi) evangelium (ändra det glada budskapet till något helt motsatt).
Men även om vi eller om så vore en ängel (budbärare ) från himlen skulle predika ett annat (parallellt) evangelium än det vi har predikat för er, så låt honom vara under förbannelse [bli ställd under Guds dom – gr. anathema]!
Som vi sagt förut, så säger jag igen: Om någon predikar ett annat evangelium än det ni fick från oss, låt honom vara under förbannelse!
Nu skriver jag detta som om jag stod inför Guds ansikte, jag ljuger inte!
De hade bara hört upprepade gånger att han som förut ständigt förföljde oss, predikar nu den tro som han förut försökte förgöra (utrota),
Jag gick på grund av (i lydnad till) en uppenbarelse. Jag lade fram det evangelium som jag predikar bland hedningarna. Dock presenterade jag det först i ett enskilt möte med de av högt anseende (de inflytelserika personerna), detta för att jag inte skulle springa eller ha sprungit i onödan [mitt arbete inte skulle vara fruktlöst].
Denna fråga [om huruvida alla ska omskära sig] uppstod på grund av några falska bröder som i hemlighet hade smugit sig in [i församlingen] för att spionera på den frihet vi har i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, för att åter föra oss in i slaveriet [under lagen].
Men vi böjde oss inte för dem, inte för ett ögonblick. Detta för att evangeliets sanning skulle bevaras för er [i sanning].
Deras enda önskan var att vi skulle komma ihåg de fattiga, just det som jag själv verkligen ihärdigt
(uthålligt) arbetat för.
[Detta andra besök i Jerusalem verkar vara samma besök som nämns i ; , där Barnabas och Saulus överlämnar de finansiella gåvorna till församlingen i Jerusalem.]För om jag återigen bygger upp det som jag själv [en gång] rev ner [detta att man skulle bli frälst genom laggärningar], gör jag mig själv till en överträdare [framstår jag själv som en lagöverträdare som bryter mot Guds bud].
nu (dessutom) lever inte längre jag [gr. ego – här betonar Paulus med eftertryck sitt eget jag, precis som i början av ], utan den Smorde (Messias, Kristus) lever i mig. Och det [liv] som jag nu lever i köttet (i kroppen), det lever jag genom tro från Guds Son [jag får del av den förtröstan han äger], han som [osjälviskt] älskade mig och utgav sig själv för mig. [; ; ]
Ni oförstående (tanklösa) galater!
Vem har förhäxat (kastat en förbannelse på, charmat, lurat) er?
Mitt framför era ögon var Jesus den Smorde (Messias, Kristus) tydligt beskriven (som ett plakat, oförglömligt) som korsfäst.
För alla de som förlitar sig på [utgår från; förutsätter; "är av"] laggärningar är under förbannelse [är dömda till förkastelse – som resulterar i det straff som måste komma ner], för det står:
"Förbannad är var och en som inte fortsätter att göra [inte ständigt praktiserar och lever efter; som inte gör och förblir vid] allt det [i plural] som är skrivet i [den älskade] lagens bok (skriftrulle)." [] [Här används diminutiva formen av biblos – biblion – dvs. att det är en liten bok eller rulle och troligen även med innebörden att den är älskad.]
Nu gavs löftena till Abraham och hans avkomma (säd, arvinge). Han [Gud, Skriften] säger inte, "och åt dina avkomlingar", som när man talar om många, i stället talas det om en, "och åt din avkomling". Det är den Smorde (Messias, Kristus).
Vad var syftet med lagen? Den lades till [senare, efter löftet] på grund av överträdelserna (synden, lagbrotten) [för att vara en måttstock och överbevisa människorna om synd], för att gälla fram tills arvingen skulle komma, han som löftet getts till. Lagen gavs (dikterades, befalldes, påbjöds) av änglar via en medlares hand [Mose, en medlare mellan Gud och människan].
Men nu, när ni har lärt känna (fått en personlig erfarenhet av) Gud, eller snarare, Gud har lärt känna (fått en personlig relation med) er, hur kan ni då vända tillbaka till dessa svaga och tomma krafter (element, primitiva religioner, vidskepelse)? Vill ni bli slavar under dem igen?
Mina kära barn [älskade unga familjemedlemmar i tron], som jag på nytt känner födslovånda över, tills den Smorde (Messias, Kristus) tagit form i er (ni blivit lika Jesus).
vem
