Bibelns bokrullar har dock alltid varit indelade i rader där den sista raden avslutats med blanksteg och nästa rad (som motsvarar en ny vers) börjat på nästa rad. Det finns även tomrum mellan vissa rader som markerar olika sektioner. De hebreiska manuskripten har också markeringar för avsnitt, sk parashot. Dessa finns t.ex. i Jesajarullen som hittades i Qumran och dateras till ca 200 f.kr..
Samtidigt som det är det bra att lätt kunna slå upp i sin Bibel, har det ibland blivit olyckliga uppdelningar mitt i stycken som egentligen hör ihop. Ett exempel är Johannes 8:1 som hör ihop med kapitel 7. Ett annat är andra kapitlet i Första Moseboken som borde ha varit några verser längre fram i 1 Mos 2:4.
Den kapitelindelning vi har i dag kom till i början på 1200-talet av Stephen Langton (1150–1228 e.Kr.). Han delade in den latinska Bibeln (Vulgata) i sektioner som kom att bli våra kapitel. När John Wycliffe översatte Bibeln från latin till engelska i slutet på 1300-talet använde han Langtons kapitelindelning. Sedan dess har hans indelning blivit standard för alla moderna Biblar.
Den hebreiska Bibeln delades in i verser av en judisk rabbin vid namn Nathan år 1448 e.Kr.
Robert Estienne, som också var känd som Stephanus, var den förste att dela in Nya testamentet i standardnumrerade verser, år 1555. Stephanus använde i huvudsak Nathans versindelning för Gamla testamentet. Sedan dess, med början i Genèvebibeln, har den kapitel- och versindelning som Stephanus använde accepterats i nästan alla bibelversioner.
I Kärnbibelns nätversion kan man välja att visa kapitel och versnummer. I digitala versioner finns det andra sätt att slå upp än i en pappersutgåva. Prova gärna att slå av kapitel och versnummer nästa gång du läser en Bibelbok!
Stephen Langton (1150–1228 e.Kr.) var en engelsk kardinal i den romersk-katolska kyrkan och ärkebiskop av Canterbury på medeltiden mellan år 1207 och sin död 1228.
Det är en lite märklig historia om hur hans grav hamnade mitt i en vägg, så han har fötterna utanför kyrkan och huvudet innanför!
Men vad hände egentligen? Som brukligt var begravdes inflytelserika personer i kyrkan i olika gravrum. Stephen begravdes på den högra sidan i katedralen i Canterbury i södra England vid sin död 1228 e.Kr..
Några hundra år senare har kyrkan ont om pengar och en rik adelskvinna som hette Margaret Holland, hertiginna av Clarence (1385-1439 e.Kr.) bekostar reparationer och utbyggnader. När Liselotte och jag besöker katedralen 2019 berättar en guide att det nog också rörde sig om en del mutor och allt gick inte helt rätt till.
Margaret Holland, hertiginna av Clarence
Hertiginnas ekonomiska inflytande gör att hon också bestämmer den bästa platsen för sin egen gravkammare. Problemet är att där finns Stephen Langtons grav, men det hindrar inte henne att bygga ut kyrkan för att bereda plats för henne och hennes förste och andre man på var sin sida om henne.
Väggen för hennes grav byggs rakt över Stehpen Langtons grav! Detta gör att en del av hans kista är inuti kyrkan och den andra delen utanför!
Här är Stephens Langtons halva grav inuti kyrkan med hans överkropp och huvud.
Bilden nedan är tagen utanför kyrkan. Här ser man den andra delen av kistan, med hans fötter, som hamnar utanför väggen.
En del säger att mannen som delade upp Bibeln blev själv uppdelad. Själv brukar jag säga att han har huvudet i kyrkan, men verkade och gjorde skillnad utanför kyrkan!
