[Barnabas och Saulus hade kommit tillbaka till Antiokia sedan de lämnat de insamlade medlen i Jerusalem, se . Med sig har de också Barnabas kusin, Johannes Markus, se ; . Apostlagärningarna skiftar nu fokus från Petrus och församlingen i Jerusalem till Saulus (som snart kommer att kallas Paulus) och hans missionsresor till hedningarna.
Ungefär tio år tidigare hade de första kristna kommit till Antiokia på grund av den svåra förföljelsen i Jerusalem, se . Många hade sedan kommit till tro och Barnabas hade skickats dit för att hjälpa till, se . På grund av den snabba tillväxten behövdes fler lärare så Barnabas sökte upp Saulus i Tarsus, se . Det hade då gått åtta år sedan Saulus dramatiska omvändelse skedde på vägen till Damaskus. Det är alltså i denna stora församling i Antiokia som man nu samlas till bön och fasta.] Men i
Antiokia [i Syrien], i den församling som fanns där, fanns
[verkade] profeter och lärare:
både
(gr. te) Barnabas
[som hade kommit från Jerusalem för att hjälpa den nya församlingen, se ] och Symeon,
som kallades Niger
[vilket betyder svart/mörk på latin och troligtvis antyder att han var från Nordafrika – kan ha varit samma Symeon som bar Jesu kors, se ], och Lucius från
Kyrene [som antagligen var bland de första som kom till Antiokia, se ],
[därtill] Manaen som hade vuxit upp tillsammans med
[som var fosterbror till/barndomsvän med] landsfursten
(tetrarken) Herodes
[Herodes Antipas, som lät halshugga Johannes Döparen (), regerade över Galileen 4-39 e.Kr.], och Saulus.
[Grammatiken i den här versen, ordet för "och" (gr. kai) mellan de tre första och två sista namnen, antyder att de tre första var profeter och de två sista var lärare. Dessa fem personer från mycket skilda bakgrunder utgjorde ett delat ledarskap i församlingen. Saulus hebreiska namn var Saul som betyder "efterfrågad i bön", men från och med och i övriga Nya testamentet omnämns han vid det grekiska namnet Paulus som betyder "den lille".] 
