9033 – וֹ (å)


Typ: Os3m
Hebreiska: וֹ (å)
Ursprung:
Användning: 5378 ggr i GT

Engelsk översättning

him

Engelsk beskrivning

Personal object pronoun - suffix for propositions and verbs without an object: 3rd person masculine singular

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (5378 st)


Gud (Elohim) sade: "Låt jorden (landytan) producera grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sin art (sort) och fruktträd som bär (gör, formar) frukt efter sin art (sort)", och det skedde så.
Jorden producerade grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sin art, och fruktträd som kontinuerligt bär (gör, formar) frukt efter sin art. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) skapade (initierade) människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Han skapade dem till man och kvinna.
Gud (Elohim) sade: "Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt. Det ska vara er mat.
Åt alla djuren på jorden, och alla fåglarna i luften, och alla kräldjur som rör sig på jorden – allt som har liv – åt dem ger jag alla gröna växter som mat." Och det blev så.
Gud (Elohim) välsignade (talade gott om)
    den sjunde dagen
och helgade den (dedikerade den som sin egen dag; särskilde den från andra dagar till att bli en speciell dag) eftersom han avslutade (vilade från – hebr. shavat) sitt arbete med skapelsen. [Detta stycke avslutas inte som de andra dagarna med "Det blev kväll och det blev morgon, den sjunde dagen". Anledningen är antagligen att detta uttryck också inleder nästa dag, men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag. Istället nämns "Den sjunde dagen" tre gånger och ramar in ordet vila i vers 2 och ramas in av välsigna/helga i vers 3. I judiska kalendrar är den första dagen söndagen. De första sex dagarna benämns jom rishon, jom sheni, jom shlishi, jom revii, jom chmishi och jom shishi. Den sjunde dagen, lördagen, bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shavat för att visa att den är speciell.]
Herren Gud (Jahve Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den.
men ät inte av kunskapens träd på gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande),
för den dag du äter av det ska du med all säkerhet döden dö (döende ska du dö). [I vers 16 finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att "leva livet levande". I vers 17 finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd (vers 9) finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även 5 Mos 30:15, 19. I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det "ätande ska du äta" och "döende ska du dö". Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta, men även det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jmf Matt 6:11; Joh 4:32. Även döden har en andlig och fysisk aspekt. Den dagen då Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig, se Rom 8:20.]
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Det är inte gott (tillräckligt bra) att mannen ska vara ensam, jag vill göra (forma) en hjälpare (passande, anpassad) för honom."
Från jord formade Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglarna (insekterna och alla djuren som kan flyga) i luften, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn.
Adam gav namn åt all boskap, alla fåglarna (insekterna och alla djur som kan flyga) i luften, och alla [vilda] djur på fältet. Men för Adam fanns ingen (passande, anpassad) hjälpare.
men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud (Elohim) sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni." [Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd utom ett träd, se 1 Mos 2:16–17. Eva lägger till att de inte ens får röra trädet. Den död som talas om här är en andlig död – kontakten med Gud bryts. Denna andliga död får även konsekvenser för den fysiska kroppen som blir dödlig. I 1 Mos 2:17 står det ordagrant "döende ska du dö" vilket indikerar att om de äter av den förbjudna frukten påbörjas döden som är en process.]
för Gud vet att den dagen ni äter av den öppnas era ögon, och ni blir som Gud (gudomliga varelser) som förstår skillnaden mellan gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande)."
Herren Gud (Jahve Elohim) kallade på Adam (människan) och sade till honom: "Var är du?" [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]
Då sade han: "Vem har sagt att ni är nakna? [Ordet naken har samma hebreiska rot som ordet för listig, se 1 Mos 3:1.] Åt ni från trädet som jag förbjöd er att äta från?" [1 Mos 2:16–17]
Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma (säd, barn, släkte) och hennes avkomma (säd, barn, släkte), han [Jesus] ska attackera (trampa, krossa) ditt huvud och du ska [ligga på lur och] attackera hans häl. [orsaka Jesu lidande]" [Innan Gud fortsätter med domen till Adam och Eva ger Gud hopp om att ondskan ska krossas. Att det står kvinnans säd, och inte mannens säd, antyder också Jesu jungfrufödsel.]
Och till Adam sade han: "Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever.
Så Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen.
Är det inte så att om du gör det som är gott (behagar Gud), då kan du lyfta din blick? Men om du inte gör det som är rätt, då lurar (väntar, ligger) synden vid dörren [som ett vilddjur]. Den åtrår (längtar, sträcker sig efter att) dominera dig, men du måste råda (regera) över den."
Kain sade till sin bror Abel: "Kom med ut på fälten." När de väl var ute på fältet attackerade han sin bror Abel och dödade honom.
Men Herren (Jahve) sade till honom: Om det inträffar att någon dödar Kain ska han bli hämnad sju gånger. Herren (Jahve ) satte ett märke på Kain så att den som fann honom inte skulle slå ner honom.
Lemech tog sig två hustrur, den ena hette Ada och den andra hette Tsilla. [Namnet Ada härrör troligtvis från adi som betyder ornament och Tsilla med hebreiska sel (skugga), sil (plinga/ljuda) eller silsul (cymbal). Kanske förknippades de båda med skönhet och sång, se Höga v 2:14.]
Adam kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) igen [1 Mos 4:1] och hon födde en son och kallade honom Set [hebr. Shet; betyder "kompensation/ersättning"], eftersom Gud har utsett en annan säd till mig istället för Abel som Kain dödade.
[Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Här beskrivs Adams, den första generationens, fortsatta historia. I varje led nämns nu sex gånger en sista liten fras "sedan dog han", se vers 5, 8, 11, 14, 17, 20. Det blir en påminnelse om att döden regerar, se Rom 5:14. Den sjunde generationen dog inte, se vers 24. Sedan nämns samma fras igen i vers 27 och 31.] Detta är boken (skriften; den skrivna redogörelsen) om Adams fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot). När Gud skapade människan, gjorde han honom i Guds avbild,
Sedan Henok så hade vandrat med den sanne Guden [ha-Elohim] fann man honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. [Heb 11:5]
Jag ska låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlarna. Allt på jorden ska dö,
Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra, ja han gjorde allt detta. [Upprepningen betonar Noas lydnad.]
Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra.
Noa gick in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur, undan flodens vatten. [Totalt var de åtta personer, se 1 Pet 3:20.]
De gick in i arken tillsammans med Noa, två och två av alla levande varelser.
De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa. Sedan stängde Herren igen [dörren] om honom.
Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.
Då tänkte Gud på [fullföljde han sitt förbund med] Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan.
Sedan släppte han ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken.
Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.
På kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
Han väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan igen. Denna gång kom den inte tillbaka till honom.
Då gick Noa ut tillsammans med sin hustru och sina söner och sonhustrur [efter att ha varit i arken i ett år och tio dagar].
Och för ert eget blod ska jag kräva vedergällning. Jag ska utkräva den av varje djur, och av varje människa ska jag kräva vedergällning, om hon dödar en annan människa.
Gud sade till Noa och hans söner:
Noa vaknade från sitt vin och han visste vad hans yngsta son hade gjort mot honom,
Abram gick som Herren (Jahve) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (Charan) [1 Mos 11:31].
Herren (Jahve) visade sig för Abram och sade: "Till din säd ska jag ge detta land." Och han byggde ett altare där till Herren (Jahve) som hade visat sig för honom.
Han behandlade Abram väl för hennes skull. Han hade får och oxar och åsnor och tjänare och tjänarinnor och åsneston och kameler.
Farao gav sina män befallningar om honom [Abram], och de förde bort honom och hans hustru och alla deras tillhörigheter. [Texten är inte helt tydligt om plågorna förhindrar farao att fullborda äktenskapet med Sara. Abram blir given får, kor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler vilket talar för att han får betalt för henne. Samtidigt blir farao arg över vad Abram gjort när han drabbas av plågorna. När Abram på nytt svek mot Sara igen i 1 Mos 20:17–18 verkar det som om någon typ av sjukdom gjort att kvinnorna inte kunde få barn, det kan vara en parallell till plågorna i 1 Mos 12 som drabbar farao, något som talar för att Gud skyddade Sara från att bli utnyttjad.]
Abram drog upp från Egypten, han och hans hustru [Sara] med allt de hade (förvaltade), och Lot gick med dem till Negev (landet i syd).
Lot valde åt sig Jordanslätten och Lot vandrade österut. De gick skilda vägar från varandra. [Det finns många underliggande betydelser i denna vers. Att Lot gick österut (hebr. kedem) antyder att han ser både framåt och bakåt och i en mening gör upp med sitt liv för att gå in i något nytt. Att de går skilda vägar är inte bara av praktisk natur utan något som sker även på ett andligt plan där Abram fortsätter att vandra med Gud medan Lot går sina egna vägar och följer sina känslor, snarare än det som är rätt och sant. Han räknas fortfarande som rättfärdig när domen faller över Sodom, men samtidigt märker man i den berättelsen att han har börjat kompromissa, se 1 Mos 19.]
Efter att Lot hade skilt sig från honom, sade Herren till Abram: "Lyft upp dina ögon och blicka ut från platsen där du är, mot norr och mot söder, mot öster och mot väster,
Och i det fjortonde året kom Kedarlaomer och de kungar, som var med honom, och de slog rafaeerna i Asterot-Karnaim och suseerna i Ham och emeerna i Save-Kirjataim
När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedarlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen [alldeles i närheten av Jerusalem].
Och han välsignade honom och sade:
"Välsignad är Abram av Gud den Högste (El Elion),
    Skapare av himlarna och jorden,
och välsignad är Gud den Högste (El Elion)
    som har gett dina fiender i din hand." Och han gav honom tionde av allt [som han fört tillbaka som krigsbyte från slaget].
Men Herrens (Jahves) ord kom till honom, han sade: "Denna man ska inte bli din arvinge, utan den som kommer från din egen kropp [mage, tarm – hebr. mee; syftar på nedre regionen av kroppen, inte enbart genitalierna, men de är inkluderade i uttrycket] ska bli din arvinge.
Herren förde ut Abram [från tältet till den stjärnklara natten] och sade: "Blicka upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!" Sedan sade han till honom: "Så talrika ska dina ättlingar bli."
Abram trodde (litade, förtröstade) på Herren, och Herren räknade honom som rättfärdig (tillskrevs rättfärdighet – han gjordes fri från synd och skuld, fick det rätt ställt med Gud). [Abram trodde på löftet om ett barn, och talrika ättlingar, han trodde att Messias skulle komma genom hans säd och trodde på honom som sin Frälsare, se Joh 8:56. Både i GT och NT finns det bara ett sätt att bli rättfärdig på, nämligen av nåd genom tro, se Rom 4:3.]
Han sade till honom: "Jag är Herren (Jahve) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv."
Han sade till honom: "Ta till mig en tre år gammal kviga, och en tre år gammal get av honkön, och en tre år gammal bagge, och en turturduva och en ung duva."
Han tog allt detta till honom och delade dem på mitten och lade varje halva mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.
Och det hände när solen hade gått ner att en djup sömn föll över Abram och även fruktan och stort mörker föll över honom.
Abram och hans hustru Sarai var barnlösa. [I denna kultur var detta något skamfullt. Gud hade dock lovat dem ett eget barn som skulle bli deras arvinge, se 1 Mos 12:2. Tio år tidigare hade Abram försökt adoptera sin tjänare Elieser för att få en arvinge, men Gud förtydligade då sitt löfte att det verkligen skulle vara hans egen son, se 1 Mos 15:2–4. Abram är nu 85 år och Sarai 75 år, se 1 Mos 12:4, 17:17.] Sarai hade en egyptisk tjänstekvinna som hette Hagar [som de troligen fått av farao när de var i Egypten, se 1 Mos 12:16].
Efter tio år i Kanaans land gav Sarai, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru.
Din son ska bli en vild man (omöjlig att tämja, som en vildåsna);
    hans hand ska vara emot alla,
    och alla ska vara emot honom (det ska vara ständig konflikt runt omkring honom).
Han ska bo borta (österut) från alla sina bröder."
[Tretton år efter Ismaels födelse (1 Mos 16:16; 17:1, 24) visar sig Herren för Abram igen, återupprepar löftet att han ska få en arvinge [1 Mos 12:1–3; 13:14–17; 15:1, 4–5, 18–21] och instruerar honom om omskärkelsens förbund.] När Abram var 99 år gammal, visade sig Herren (Jahve) för Abram och sade till honom: "Jag är Gud Allsmäktig (El Shaddai), vandra inför mig (framför mitt ansikte) och var fullkomlig. [Ordet fullkomlig står här i plural vilket förstärker att det gäller alla områden i hela livet.]
Abram föll ner på sitt ansikte och Gud (Elohim) talade med honom och sade:
Gud svarade: "Nej, men Sara din hustru ska föda en son och du ska ge honom namnet Isak [hebr. Jits-chak från verbet för att skratta], och jag ska etablera mitt förbund med honom som ett evigt förbund för honom och hans säd (efterkommande, ättlingar) efter honom.
Vad angår Ismael har jag hört dig, och se jag har välsignat honom och ska göra honom fruktsam och ska föröka honom rikligt. Tolv prinsar (furstar) ska han få och jag ska göra honom till ett stort folk.
Han slutade prata med honom och Gud (Elohim) steg upp från Abraham.
Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade sagt till honom.
Alla män i hans hus, de som var födda där och de som hade köpts av främlingar för pengar, blev omskurna med honom.
Herren (Jahve) uppenbarade sig [igen] för Abraham vid de stora träden (ekarna eller terebinterna) i Mamre [strax utanför Hebron, tre mil söder om Jerusalem]. Abraham satt vid tältöppningen under den hetaste delen av dagen [på eftermiddagen, mellan två och fem].
Han lyfte sin blick och fick se tre män inte så långt ifrån honom. [De verkar ha dykt upp från ingenstans.] På en gång när han såg dem reste han sig upp från sin plats och sprang emot dem och bugade sig mot marken [för att hälsa dem välkomna och visa vördnad].
Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att tillreda den. [Abrahams löfte i vers 5 nämnde inget om om slaktade djur och extravagant måltid med det finaste köttet. Även mängden mjöl är mycket mer än vad som behövdes. Rabbiner lär att lova inte för mycket för tididigt, utan gör istället mer än vad man lovat.]
De sade till honom: "Var är din hustru Sara?" Han svarade: "Hon är i tältet"
Och han sade: "Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se då ska din hustru Sara ha en son". Sara hörde detta (där hon stod) i tältdörren, som var bakom honom.
Abraham ska verkligen bli ett stort och mäktigt folk och alla (andra) folk ska bli välsignade i honom.
Jag har låtit honom lära känna mig (på ett förtroligt och intimt sätt) så att han för alltid ska befalla sina söner och (hela) sitt hushåll efter honom (alla hans ättlingar, födda, köpta och adopterade) att de ska hålla sig till Herrens väg, för att göra det som är rätt och rättfärdigt genom alla tider. Så ska Herren ge till Abraham allt som han har talat om honom."
Abraham talade till honom igen: "Vad händer om det bara är 40 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 40."
Han vädjade intensivt till dem och de vände om till honom och gick in i hans hus och han gjorde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd och de åt.
De ropade på Lot och sade till honom: "Var är männen som kom in till dig i natt? För ut dem till oss så att vi kan känna (ha en sexuell relation med) dem."
Och Lot gick ut till dem vid dörren och stängde dörren bakom sig.
Men han [Lot] dröjde sig kvar och männen tog tag i hans hand och i hans hustrus hand och i händerna på hans två döttrar, Herren (Jahve) var barmhärtig mot honom. Och de förde ut honom och ställde honom utanför staden.
Och han sade till honom: "Se jag har gått med på din önskan också i denna sak, så jag ska inte omstörta staden som du talar om.
Men hans hustru såg sig om bakom honom och hon blev en saltpelare.
Och Lot drog upp från Tsoar och bodde i bergen och hans två döttrar med honom, för han var rädd för att bo i Tsoar och han bodde i en grotta, han och hans två döttrar.
Kom, låt oss berusa vår far med vin och vi ska ligga med honom, så att vi kan bevara vår fars säd."
På morgonen sade den förstfödda till den yngre: "Se, jag låg i natt med min far. Låt oss berusa honom med vin ikväll också och gå du in och ligg med honom, så att vi kan bevara vår fars säd."
Och de berusade sin far med vin den natten också. Och den yngre steg upp och låg med honom, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
Men Gud (Elohim) kom till Avimelech i en dröm på natten och sade till honom: "Se, du ska dö på grund av kvinnan som du har tagit, för hon är en annan mans hustru."
Och Gud (Elohim) sade till honom i drömmen: "Ja, jag vet att det är i ditt hjärtas enfald (okunnighet) som du har gjort detta och det är också därför som jag hindrar dig från att synda mot mig. Därför tillät jag inte att du rörde henne.
Sedan kallade Avimelech på Abraham och sade till honom: "Vad har du gjort mot oss? I vad har jag syndat mot dig eftersom du har fört denna stora synd över mig och mitt kungarike? Du har gjort sådant mot mig som inte ska göras!
Och Avimelech tog får och oxar och tjänare och tjänarinnor och gav dem till Abraham och återlämnade hans hustru Sara till honom.
Och Sara blev havande och födde en son till Abraham vid hans höga ålder, vid den bestämda tiden som Gud (Elohim) hade sagt till honom.
Och Abraham gav sin son, som föddes åt honom, som Sara födde till honom, namnet Isak. [Isak, hebr. Jits-chak, betyder han skrattar. Då Isak är en viktig bild på Jesus är det noterbart att han också är den som kommer med glädje.]
Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal som Gud (Elohim) hade befallt honom.
Och Abraham var hundra år gammal när hans son Isak föddes åt honom.
Men också av tjänstekvinnans son ska jag göra en nation (ett folkslag), eftersom han är din säd."
Res på dig, lyft upp ynglingen och håll fast honom i din hand, för jag ska göra honom till ett stort folkslag (nation)."
Och han bodde i Parans öken och hans mor tog (hämtade ut) en hustru åt honom från Egyptens land.
Och det hände sig därefter att Gud prövade Abraham och sade till honom: "Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Här är jag, hebr. hineni, är ett uttryck som inte i första hand handlar om att tala om var man befinner sig rent fysiskt eller geografiskt. Det är ett ord som istället innebär att "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Här i 1 Mos 22:1 förekommer ordet för första gången i Bibeln. Både Abraham och alla andra som ger detta svar är exempel på personer som går in i någon form av ledarroll när de säger hineni – här är jag. Isak säger det i 1 Mos 22:7, Jakob i 1 Mos 31:11, Mose i 2 Mos 3:4, profeten Samuel säger det i 1 Sam 3:4, profeten Jesaja i Jes 6:8, m.fl.]
Han (Gud) sade: "Ta nu din son, din ende son som du älskar, Isak, och gå till Morias land och offra honom där som ett brännoffer till mig, på ett berg som jag ska berätta för dig om. [I den här versen används ordet ahava för första gången i GT. Ahava betyder att älska eller kärlek. Det är signifikativt att på samma sätt som Abraham älskar Isak, är Jesus Guds älskade Son. Hela detta kapitel är en bild på hur Gud kommer att offra Jesus för hela mänskligheten. In i minsta detalj ser vi här många förebilder till det som kommer ske längre fram. Gud bevisade sin kärlek till oss att han utgav sin ende Son. Faktum är att här finns en viktig förutsättning för fortsättningen på det förbund som Gud ingick med Abraham i 1 Mos 15. Om Abraham är villig att offra sin son är Gud beredd att göra samma sak, vilket också sker 2000 år senare. I ett blodsförbund måste båda parter vara villiga till samma uppoffringar för varandra.]
Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (tjänstefolk) och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom.
Abraham svarade: "Gud (Elohim) ska själv förse sig med lammet till brännoffret, min son." De gick båda vidare tillsammans. [Att hebreiskan här uttrycker att Gud ska förse sig själv, talar profetiskt även om att Gud förser sig själv med det perfekta offret när Han senare ger sin son Jesus som det fullkomliga offret för världens och alla människors synder.]
De kom till platsen som Gud hade berättat för honom om och Abraham byggde ett altare där. Han lade i ordning veden och band Isak, sin son och lade honom på altaret ovanpå veden.
En Herrens (Jahves) ängel ropade till honom från himlen och sade: "Abraham, Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Detta är tredje gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 7.]
Han (Herrens ängel) svarade: "Lägg inte din hand på gossen, gör ingenting mot honom, för nu vet jag att du är en gudfruktig man, jag ser att du inte har undanhållit din son, din ende son, från mig." [Heb 11:17–19; Jak 2:21–23]
Abraham lyfte upp sina ögon och tittade och såg bakom sig en bagge som hade fastnat med sina horn i snåret. Abraham gick och tog baggen och offrade den som ett brännoffer istället för sin son.
Chets söner svarade Abraham och sade till honom:
att han ska ge mig Machpelas grotta som han äger och som ligger vid ändan av hans fält. Låt honom ge mig den till fullt pris, i er mitt (med er som vittnen), till en egendom som begravningsplats."
"Nej min herre, lyssna på mig, fältet ger jag dig och grottan som finns där. Jag ger det till dig inför sönerna av mitt folk (som vittnen) ger jag det till dig. Begrav din döda."
Efron svarade Abraham och sade:
Efrons fält, som finns i Machpela, som ligger framför Mamre, fältet och grottan som är där och alla träd som är på fältet, det som fanns inom dess gränser runtom fastställdes
Fältet och grottan fastställdes som Abrahams egendom, till en begravningsplats, av Chets söner. [Detta är det första, och tills vidare enda, markområdet i Israel som juridiskt blir judarnas egendom, genom Abraham. Det kan betraktas som en förstlingsfrukt och försäkran om att resten av Guds löfte om landet också kommer att uppfyllas. Så sker när folket intar landet under Josuas ledning 300 år senare. De fulla gränser som Bibeln nämner har dock aldrig varit i judarnas ägo, det är förmodligen de gränser Israel kommer att ha under tusenårsriket.]
Abraham sade till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han hade: "Jag ber dig, lägg din hand under min höft.
Tjänaren sade till honom: "Om kvinnan inte är villig att följa med mig till det här landet, blir jag då tvungen att föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?"
Abraham svarade honom: "Passa dig noga så att du inte för tillbaka min son dit.
Tjänaren lade sin hand under Abrahams, hans herres, höft och svor eden till honom i enlighet med dessa ord.
Hon svarade: "Drick, min herre" och hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och gav honom att dricka.
När hon hade gett honom att dricka sade hon: "Jag ska dra upp vatten till kamelerna också till dess att de har druckit" [En kamel kan dricka upp till 40 liter vatten vid ett och samma tillfälle, om 10 kameler ska dricka sig otörstiga betyder det att Rebecka kan ha dragit upp så mycket som 400 liter vatten. Det är alltså ingen självklarhet att hon skulle erbjuda sig detta.]
Hon svarade honom: "Jag är dotter till Betoel, son till Milka som hon födde till Nachor."
Vidare sade hon: "Vi har både hö och tillräckligt med foder och rum att övernatta i."
Mannen kom in i huset och sadlade av sina kameler och han gav kamelerna hö och foder. Han fick vatten till att tvätta sina fötter och fötterna på de män som var med honom.
Herren (Jahve) har välsignat min herre rikligt och han har blivit stor. Han har gett honom småboskap och boskapshjordar (av nötkreatur), silver och guld och tjänare och tjänarinnor och kameler och åsnor.
Och Sara, min herres hustru, födde en son till min herre på sin ålderdom, och till honom har han givit allt han har.
Jag frågade henne och sade: "Vems dotter är du?" och hon svarade: "Jag är dotter till Betoel, Nachors son, som Milka födde till honom." Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes handleder.
De åt och drack, männen som var med honom och dröjde kvar hela natten. När de steg upp på morgonen sade han: "Skicka iväg mig till min herre."
De välsignade Rebecka och sade till henne:
"Vår syster, må du bli mor
    till tusen och tiotusen
och låt din säd (dina barn) inta
    portarna hos dessa som hatar dem."
Isak tog in henne i sin mor Saras tält och äktade Rebecka och hon blev hans hustru och han älskade henne. Isak blev tröstad efter sin mor.
Hon födde [sex barn] åt honom:
Zimran
och Jokshan
och Medan
och Midjan [förfäder till midianiterna; Sippora var från den stammen, se 2 Mos 2:21; 3:1]
och Jishbak
och Shoach.
Men Abraham gav allt han ägde till Isak.
Isak och Ismael, hans söner, begravde honom i grottan i Machpela på fältet som ligger framför Mamre, det som (tidigare) tillhört Efron, Tsoars son, hettiten.
Isak var 40 år gammal när han tog Rebecka, araméen Betoels dotter från Paddan-Aram, syster till araméen Laban, till att bli hans hustru.
Isak bad enträget till Herren (Jahve) för sin hustru, eftersom hon var barnlös. Herren lät sig bönfallas av honom och Rebecka blev gravid.
Jakob sade: "Ge mig din ed först" och han svor eden till honom och han sålde sin förstfödslorätt till Jakob.
Herren (Jahve) visade sig för honom och sade: "Gå inte ner till Egypten [som Abraham gjorde, se 1 Mos 12:10]. Stanna [istället] i landet som jag ska berätta för dig om [peka ut till dig]. [Isak stannar i landet. Det är i likhet med hela Isaks liv en bild på Jesus. I det större perspektivet ser vi att Abraham lämnade landet och gick till Egypten, det är en bild på hur Israels barn hamnade i den babyloniska fångenskapen. På samma sätt är Jakobs alla år utanför Israel en bild på den stora diasporan för det judiska folket från år 70 e.Kr. fram till modern tid då de återvänt till Israel som återupprättades som stat 1948. Det faktum att Isak stannade hela sitt liv inom landets gränser pekar på att Jesus tillbringade all sin tid i landet när han var här första gången, på samma sätt som han snart kommer tillbaka till Jerusalem och kommer att vara där och därifrån regera över hela jorden. Att Jakob vistas en tid i Gerar, på samma sätt som Jesus vandrar igenom Dekapolis, motsäger inte detta då dessa områden tillhör och ligger inom löfteslandets gränser, även om de låg utanför det egentliga Israels gränser just vid Jesu tid.]
Det hände när han hade varit där en lång tid att filistéernas kung Avimelech tittade ut genom ett fönster och såg och se, Isak (hebr. Yishaq) skrattade (hebr. metsachaq – kelade, roade sig, vänslades, "skojbråkade") med Rebecka, sin hustru. [Hebr. metsachaq är snarlikt Isaks namn som betyder "skratt", se 1 Mos 17:17, 19. Samma ord används av Potifars hustru när hon anklagar Josef för att ha antastat henne, se 1 Mos 39:14, 17. Ordet används också om hur Ismael förlöjligande Isak, se 1 Mos 21:9. Allt detta förstärker hur Isak ignorerade och "förlöjligade" Guds löfte om beskydd, och ljög för att skydda sig själv.]
Avimelech kallade på Isak och sade: "Se, hon är verkligen din hustru, hur kunde du säga att hon är min syster?"
    Isak svarade honom: "Eftersom jag sade för mig själv, annars dör jag för hennes skull."
Isak sådde i landet och fick samma år en hundrafaldig skörd [den största avkastningen man kan få, se Matt 13:8] och Herren (Jahve) välsignade honom.
Han hade boskapshjordar och kreatursbesättningar och ett stort hushåll och filistéerna avundades honom.
Gerars herdar tvistade med Isaks herdar och sade: "Vattnet är vårt". Han gav källan namnet Esek [som betyder argument, tvist eller strid], eftersom de tvistade med honom.
Herren (Jahve) visade sig för honom samma natt och sade: "Jag är din fader Abrahams Gud. Frukta inte, för jag är med dig och ska välsigna dig och föröka din säd (dina ättlingar) för min tjänare Abrahams skull."
Sedan gick Avimelech till honom från Gerar och Achuzat, hans vän, och Pichol, officer över hans här.
Och de steg upp på morgonen och svor (ingick förbundsed) till varandra och Isak sände iväg dem och de lämnade honom i frid.
Det hände samma dag att Isaks tjänare kom och berättade för honom angående brunnarna som de hade grävt och sade till honom: " Vi har funnit vatten."
När Isak var gammal och hans ögon var skumma [förmodligen av starr] så att han inte kunde se, kallade han på Esau, hans äldre son och sade till honom: "Min son"
    och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni – jag står till förfogande, jag är beredd att ta ansvar, se 1 Mos 22:1.]
Hans mor [Rebecka] svarade honom: "Över mig ska den förbannelsen komma min son, lyssna bara på min röst och gå och hämta dem åt mig."
Och Jakob gick nära sin far Isak och han kände på honom och sade: "Rösten är Jakobs röst, men händerna är Esaus händer."
Och han kände inte igen honom eftersom hans händer var håriga som hans bror Esaus händer, och han välsignade honom.
Och han sade: "För det nära mig och jag ska äta av min sons anrättning så att min själ (hela min person) kan välsigna dig." Och han ställde det nära honom och han åt och han gav honom vin och han drack.
Och hans far Isak sade till honom: "Kom nära nu och kyss mig min son."
Och han kom nära och kysste honom. Och han kände doften av hans kläder och välsignade honom och sade:
"Se, doften av min son är
    som doften av fälten
    som Herren (Jahve) har välsignat.
Och Isak hans far sade till honom: "Vem är du?"
    Han svarade: "Jag är din son, din förstfödde, Esau."
Och Isak darrade våldsamt och sade: "Vem är då han som tog viltkött och gav det till mig, och jag har ätit allt av det innan du kom, och har välsignat honom? Ja, och han ska vara välsignad."
Och Isak svarade och sade till Esau: "Se, jag har gjort honom till herre, och alla hans bröder har jag gett till honom som tjänare, och med säd och vin har jag försett honom, och vad mer ska jag göra för dig min son?"
Och Isak hans far svarade och sade till honom:
"Se, jordens feta [rika/välsignade] platser ska vara din boning
    och himlarnas dagg från ovan,
Och Esau hatade Jakob på grund av välsignelsen som hans far välsignat honom med. Och Esau sade (tänkte) i sitt hjärta: "Låt sorgedagarna efter min far passera, sedan ska jag döda min bror Jakob."
Och Esaus, hennes äldre sons ord, berättades för Rebecka och hon skickade efter Jakob, hennes yngre son och sade till honom: "Se, din bror Esau som rör vid dig, tröstar sig själv och har för avsikt att döda dig.
och stanna hos honom några dagar till dess din brors raseri har lagt sig,
till dess hans vrede har vänts bort från dig, och han glömmer det som du har gjort mot honom. Sedan ska jag sända och hämta dig därifrån, varför skulle jag berövas er båda på samma dag?"
Och Isak kallade på Jakob och välsignade honom och förmanade honom och sade till honom: "Du ska inte ta en hustru från Kanaans döttrar.
När Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt iväg honom till Paddan-Aram för att ta sig en hustru därifrån, och att han välsignat honom och förmanat honom och sagt: "Du ska inte ta dig en hustru av Kanaans döttrar,"
då gick han till Ismael och tog Mahalat, Ismaels dotter, Abrahams son, Nevaiots syster, till att bli hans hustru, utöver de fruar han hade.
Han drömde [den natten en gudomligt inspirerad dröm] och såg en stege vara rest på jorden. Toppen nådde ända upp till himlarna och han såg hur Guds (Elohims) änglar steg upp och ner på den.
Plötsligt såg han Herren själv stå högst upp och säga: "Jag är Herren, din fader [förfader] Abrahams Gud och [din far] Isaks Gud. [Notera att ännu har Gud inte blivit Jakobs Gud, det är först efter brottningskampen i 1 Mos 32.] Marken som du nu ligger på ska jag ge åt dig och din säd.
och denna sten som jag har rest upp som en pelare ska vara Guds (Elohims) hus, och av allt som du ger mig ska jag ge tionde till dig."
Han frågade dem: "Är det väl med honom?"
    Och de svarade: "Det är väl, och se, Rakel, hans dotter, kommer med fåren."
Och det skedde när Laban hörde nyheten om Jakob hans systers son, att han sprang och mötte honom och omfamnade honom och kysste honom och förde honom till sitt hus. Och han berättade om allting för Laban.
Och Laban sade till honom: "Med säkerhet är du mina ben och mitt kött." Och han vistades hos honom i en månads tid.
Och det skedde på kvällen att han tog sin dotter Lea och förde till honom, och hon kom in till honom.
Och Jakob gjorde så och fullföljde sina veckor, och han gav honom Rakel, sin dotter till hustru.
Och han gick in även till Rakel och han älskade Rakel mer än Lea, och tjänade hos honom ytterligare sju år.
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Nu, denna gång ska min man förenas med (vara nära – hebr. lava) mig eftersom jag har fött honom tre söner." Därför gav hon honom namnet Levi [betyder: "förenad med"].
Och hon gav honom Bilha, sin tjänstekvinna till hustru, och Jakob gick in till henne.
När Jakob kom från fältet på kvällen gick Lea ut och mötte honom och sade: "Du måste komma in till mig, för jag har verkligen köpt dig med min sons alrunor." [Lea väntade inte hemma utan går ut och möter Jakob.] Och han låg hos henne den natten. [Här används inte känna (hebr. jada, se 1 Mos 4:1) som är det ord som brukar användas om äktenskapligt samliv, utan "ligga" som oftare har med utomäktenskaplig sex att göra, se 1 Mos 39:12. De fyra första sönerna som Lea föder står det bara att hon föder (1 Mos 29:32, 33, 34, 35), med de två sista föder hon "till Jakob" (vers 17 och 19), precis som Bilha (vers 5 och 7) och Zilpa (vers 10 och 12). även Josef och Benjamin har annorlunda formulering och saknar frasen "till Jakob", se vers 23 och 1 Mos 35:18.]
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har skänkt (hebr. zavad) mig en god hemgift (hebr. zeved), nu ska min man umgås (hebr. zaval) med mig, eftersom jag har fött honom sex söner." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Zevolun. [Zevolun betyder upphöjd, men även boplats, habitat.]
Och Laban sade till honom: "Om, jag ber dig, jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, jag har observerat tecknen, och Herren (Jahve) har välsignat mig för din skull."
Och han sade till honom: "Du vet (har god kännedom om, är väl förtrogen med) hur jag har tjänat dig och hur din boskap har haft det med mig.
Och den dagen tog han bort alla getter av hankön som var strimmiga och fläckiga och alla getter av honkön som var spräckliga och fläckiga, alla som hade något vitt (i pälsen), och alla de mörka bland fåren, och gav dem i sina söners hand.
Och han lät det vara tre dagresor mellan sig själv och Jakob. Och Jakob skötte resten av Labans flockar.
Och Jakob tog sig käppar av färska popplar och av mandelträd och av platanträd, och skalade vita ränder i dem så att det vita blev synligt på käpparna.
Och Jakob skiljde lammen av hankön, och vände flockens ansikten mot det strimmiga och alla mörka i Labans flock, och han placerade sina egna flockar åt sidan och placerade dem inte i Labans flock.
Och mannen förökades väldigt mycket och hade stora flockar och tjänarinnor och tjänare och kameler och åsnor.
Jakob märkte också att Laban inte såg på honom med samma ögon som förut (hans attityd var förändrad).
Ändå har er far offentligt förnedrat (lurat – hebr. talal) mig och ändrat min lön tio gånger [gång på gång], men Gud har inte tillåtit honom att göra mig något ont. [Det ovanliga ordet har samma rot som ordet tel som används om en stad som byggts upp och rivits ner. Labans sätt är som ett grymt skämt där Jakobs förvänting har byggts upp som en stad synlig för alla, för att sedan raseras, på nytt byggas upp för att igen raseras.]
Då sade Rakel och Lea: "Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom?
Är vi inte som främlingar för honom? Han har ju sålt oss och sedan gjort slut på det han fick i betalning för oss.
Och Jakob smög sig i väg från aramén Laban utan att låta honom märka att han tänkte fly.
Han bröt upp och flydde med allt han hade och gick över floden [Eufrat] och vände sitt ansikte (begav sig av) [österut] mot Gileads bergsbygd.
Då tog han med sig sina bröder och satte efter honom, och efter sju dagar hann han upp honom i Gileads bergsbygd [högplatån öster om Jordanfolden, sista anhalten innan Jakob kom till Kanans land].
Men Gud kom till aramén Laban i en dröm om natten och sade till honom: "Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont."
Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.
Och Jakob gick sin väg och Guds (Elohims) ängel mötte honom.
Och budbärarna återvände till Jakob och sade: "Vi kom till din bror Esau och nu kommer han för att möta dig och 400 män med honom."
Jakob blev mycket rädd och hade ångest. Han delade folket som var med honom, och småboskapen och kreaturen och kamelerna, i två läger.
Och han sade: "Om Esau kommer till det ena lägret och slår det, då kan det andra lägret som är kvar fly."
Befria mig, jag ber dig, från min brors hand, från Esaus hand, för jag är rädd för honom, annars kommer han att slå mig, mor med söner.
Och han befallde även den andra och den tredje och alla som följde flockarna och sade: På detta sätt ska ni tala till Esau när ni finner honom
Han tog dem och förde över dem till andra sidan forsen, och sedan skickade han över alla sina ägodelar. [Jabbok rinner från öster och mynnar ut i Jordanfloden mitt emellan Döda havet och Galileiska sjön. Själva ordet Jabbok är väldigt snarlikt det hebreiska ordet för "kamp". Ordagrant betyder Jabbok "att tömma", "hälla ur".]
Jakob var ensam kvar [på den norra flodbanken]. En man [Jesus, Gud själv i mänsklig gestalt, se vers 30] brottades med honom fram tills solen gick upp.
När mannen såg att han inte kunde vinna över Jakob rörde han vid Jakobs höftled, så att höften gick ur led medan de brottades med varandra.
Då svarade mannen honom: "Vad heter du?" Han svarade: "Jakob." [I GT reflekterar namnet personligheten. Namnet Jakob betyder: "svindlare, en som ligger i bakhåll och attackerar", ordagrant "en som tar genom hälen". Namnet står alltså för en människa som lurar och bedrar, något som har präglat Jakobs liv och nu blir uppenbart för honom.]
Då frågade Jakob: "Jag ber dig, låt mig få veta ditt namn?" Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn?" Sedan välsignade han Jakob där.
När han passerat Penuel [en stad vid floden Jabbok, alternativ stavning till Peniel] såg han solen gå upp, men han haltade på grund av sin höftskada. [Efter mötet med Gud vandrade Jakob annorlunda.]
[Den hebreiska språkliga konstruktionen målar upp skeendet då Esau snabbt närmar sig, och Jakob agerar och delar upp sin familj.] Och Jakob lyfte upp sina ögon och såg, och se, Esau kom och med honom 400 män. Och han delade barnen till Lea och till Rakel och till de två tjänstekvinnorna.
Men Esau sprang och mötte honom och omfamnade honom och föll honom om halsen och kysste honom och grät.
Jag ber dig (vädjar), ta emot min gåva som jag har fört till dig, eftersom Gud (Elohim) har handlat med nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanan) mot mig, och eftersom jag har nog." Och han bad enträget och han tog emot den.
Och han sade till honom: "Min herre vet att barnen är späda och att flockarna och hjordarna som ger di är viktiga för mig, och om vi driver dem för hårt en dag kan hela flocken dö.
Och Jakob vandrade till Sukkot [öster om Jordanfloden nära Jabbok; troligvis nuvarande Tel Deir Alla] och byggde sig ett hus och gjorde stall (hebr. sukkot) till sin boskap. Därför har den platsen namnet Sukkot. [Sukkot betyder hydda och motsvarar de boskapsskydd som man byggde som stall på den här tiden. Samma ord finns i lövhyddohögtiden som heter Sukkot på hebreiska.]
Och han reste där ett altare och kallade det El Elohei Israel (Gud, Israels Gud).
Och Chamor, Shechems far, gick ut till Jakob för att tala med honom.
Och Chamor talade med dem och sade: "Min son Shechems själ längtar efter din dotter, jag ber dig, ge henne som hustru till honom.
och sade till dem: "Vi kan inte göra detta, att ge vår syster till någon som är oomskuren, för det är en förebråelse mot oss.
Då sade Jakob till sitt hushåll och till alla som var med honom: "Ta bort avgudarna som är ibland er och rena er själva och byt ut era kläder
Och Jakob kom till Loz som är i Kanaans land, det är samma som Betel [Betel betyder Guds hus, se även vers 15], han och folket som var med honom.
Och han byggde där ett altare och kallade platsen El-Betel [Guds "Guds hus"], för där hade Gud uppenbarat sig för honom när han flydde från sin brors [Esaus] ansikte. [Tillägget här av El (som betyder Gud) till platsen Betel betonar Guds närvaro på den platsen, se även 1 Mos 28:19.]
Och Gud (Elohim) visade sig för Jakob igen när han kom från Paddan-Aram och välsignade honom.
Och Gud (Elohim) sade till honom: "Ditt namn är Jakob, men du ska inte längre heta Jakob utan Israel ska vara ditt namn" och han gav honom namnet Israel.
Och Gud (Elohim) sade till honom: "Jag är Allsmäktig Gud (El Shaddai). Var fruktsam och föröka dig. Ett folk och flera folk ska komma från dig och kungar ska komma från din länd. [Ordet för länd syftar på hela den nedre delen av kroppen, inklusive könsorganen.]
Och Gud (Elohim) steg upp från honom på den platsen där han talat med honom.
Och Jakob reste en pelare på platsen där han talat med honom, en stenpelare, och han hällde ut ett drickoffer på den och hällde olja på den.
Och Jakob kallade platsen där Gud talat med honom för Betel [Betel betyder Guds hus].
Och det skedde när hennes själ var på väg att lämna henne, för hon dog, att hon kallade honom Ben-Oni, men hans far kallade honom Benjamin. [Ben-Oni betyder min smärtas son, Benjamin betyder min högra hands son.]
Leas [två] söner via tjänstekvinnan Zilpa:
    Gad och Asher. Dessa är Jakobs söner som föddes åt honom i Paddan-Aram.
Och Isak slutade att andas och dog, och blev samlad till sitt folk, gammal och full (mätt, fullkomnad; ordagrant: "sjuad" – hebr. savea) av dagar, och Esau och Jakob, hans söner, begravde honom.

Uppräkningen här av de tolv sönerna följer mödrarna (Lea, Rakel, Bilha och Zilpa) och födelseordningen hos varje moder. Josef och Benjamin är centralt placerade. Nedan är sönerna, med även inbördes födelseordning först: Lea
1. Ruben
2. Simon
3. Levi
4. Juda 9. Isaskar
10. Sebulon Rakel
11. Josef
12. Benjamin Bilha (Rakels tjänstekvinna)
5. Dan
6. Naftali Zilpa (Leas tjänstekvinna)
7. Gad
8. Asher I GT finns totalt 28 uppräkningar: baserad på födelseordning (1 Mos 29–30), placering i förhållande till tabernaklet (4 Mos 2), tilldelat landområde (Hes 48) och de tolv portarna (Hes 48:30–35). I NT finns en uppräkning i Upp 7:4–8; 21:12.

och Oholivama födde Jeosh och Jalam och Kora. Detta är Esaus söner som föddes till honom i Kanaans land.
När Bela dog blev Jobab, Seras son, från Bosra, kung efter honom.
När Jobab dog blev Husham från temaneernas land kung efter honom.
När Husham dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom. Det var han som slog midjaniterna på Moabs mark, och hans stad hette Avit.
När Hadad dog blev Samla från Masreka kung efter honom.
När Samla dog blev Saul från Rehobot vid floden kung efter honom.
När Saul dog blev Baal-Hanan, Akbors son, kung efter honom.
När Akbors son Baal-Hanan dog blev Chadar [andra handskrifter Chadad] kung efter honom. Hans stad hette Pagu och hans hustru hette Mehetabel, dotter till Matred som var dotter till Me-Sahab.
Israel älskade Josef mer än sina andra söner eftersom han var den son som han fått på sin ålderdom [91 år, med Rakel som han älskade mer än Lea, se 1 Mos 29:30], och han lät göra en speciell mantel åt honom. [Ordet för "speciell mantel", hebr. ketonet passim, kan betyda mångfärgad, långärmad eller broderad med ornament.]
När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.

Jakobs tolv söner, från den äldste till den yngste: 1. Ruben (Lea)
2. Simon (Lea)
3. Levi (Lea)
4. Juda (Lea)
5. Dan (Bilha, Rakels tjänstekvinna)
6. Naftali (Bilha, Rakels tjänstekvinna)
7. Gad (Zilpa, Leas tjänstekvinna)
8. Asher (Zilpa, Leas tjänstekvinna)
9. Isaskar (Lea)
10. Sebulon (Lea)
11. Josef (Rakel)
12. Benjamin (Rakel)

Josef drömde en dröm, och han berättade den för sina bröder, och de hatade honom ännu mer.
Hans bröder sade till honom: "Skulle du verkligen regera över oss? Eller ska du råda över oss?"
Och de hatade honom ännu mer på grund av hans drömmar och hans ord.
Han drömde en annan dröm och berättade den för sina bröder och sade: "Se, jag har haft ännu en dröm och solen och månen och 11 stjärnor böjde sig ner inför mig."
Han berättade det för sin far och sina bröder, men hans far tillrättavisade honom och sade till honom: "Vad är denna dröm som du drömmer? Ska jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner på marken inför dig?"
Hans bröder var avundsjuka på honom men hans far kom ihåg (lade på minnet) vad han hade sagt.
Israel sade till Josef: "Vallar inte dina bröder flocken i Shechem (Sikem)? Kom, jag ska sända dig till dem", och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar", se 1 Mos 22:1.]
Han sade till honom: "Gå nu och se att allt står väl till med dina bröder och att allt är väl med småboskapen. Kom sedan tillbaka och berätta för mig." Han sände iväg honom från Hebrons dal och han kom till Shechem (Sikem).
En man fann honom där och såg hur han vandrade (irrade omkring) på fälten, och frågade honom: "Vad letar du efter?"
De [Josefs bröder] såg honom på långt håll [över de flacka gräsfälten – och även hans mantel måste ha utmärkt Josef] och innan han kom nära dem smidde de [onda] planer mot honom och bestämde sig för att döda honom.
Kom nu och låt oss döda honom och kasta honom i en av brunnarna, sedan säger vi att ett rovdjur slukade honom, så får vi se vad det blir av hans drömmar."
Men Ruben [den äldste bland bröderna] hörde det och räddade honom ur deras hand och sade: "Låt oss inte ta hans liv."
Ruben fortsatte: "Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte)." Han sade så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra tillbaka honom till hans far.
När Josef kom till sina bröder, ryckte de av honom manteln han hade på sig, den speciella mantel [mångfärgade eller långärmade manteln med ornament som Jakob gett honom, se vers 3].
Och de grep honom och kastade honom i en brunn, brunnen var tom, det var inget vatten i den.
Kom, så säljer vi honom till ismaeliterna och låter inte vår hand komma vid honom, han är ju trots allt vår bror, vårt kött." Hans bröder lyssnade på honom.
Han kände igen den och sade: "Det är min sons mantel, ett vilddjur har slukat honom. Josef är utan tvekan sliten i stycken."
Alla hans söner och hans döttrar steg upp för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas och han sade: "Jag ska gå ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), till min son och sörja." Och hans far grät över honom.
[Samtidigt var Josef vid liv.] Midjaniterna sålde honom i Egypten till Potifar, en av faraos generaler, chefen över livvakten.
Ännu en gång födde hon en son och gav honom namnet Shela [som betyder "bön" eller "frid"]. Han [Juda] var i Cheziv när hon födde honom. [Cheziv, som betyder "falsk", var en stad i Judéen, troligen samma som Achzib och Chezeva, se Jos 15:44; Mika 1:14–15; 1 Krön 4:22. Den ligger 1 timmes vandring norr om Adullam, se vers 1. Intressant att Juda är borta i en stad som heter "falsk", när den tredje sonen föds, och då ger hans hustru honom namnet "frid". Läsaren anar att familjeförhållandena inte är de bästa, de två äldsta sönerna växer upp och blir onda i Herrens ögon, se vers 6, 10.]
Men Er, Judas förstfödde, var ond i Herrens (Jahves) ögon och Herren (Jahve) dödade honom.
Men Onan visste att säden (barnet) inte skulle bli hans, när han därför gick in till sin brors hustru spillde han sädesvätskan på marken, så att han inte skulle ge avkomma till sin bror.
Detta som han gjorde var ont i Herrens (Jahves) ögon och han dödade honom också. [Här ser vi bibelns första exempel på leviratäktenskap, se 5 Mos 25:5–10: Rut 2:20; 4:7–12; Matt 22:24.]
Hon tog av sig sina änkekläder och täckte sig själv med sin slöja och svepte in sig själv och satte sig vid porten till [staden] Einaim [betyder: ögonen eller källorna; kanske samma stad som Enam, se Jos 15:34], som ligger på vägen till Timna. Hon såg att Shela hade vuxit upp (blivit giftasvuxen) men att hon inte blivit given till honom som hustru.
Han sade: "Vilken pant ska jag ge dig?" Hon svarade: "Din signetring och din träns och staven som du håller i din hand." Han gav dem till henne och kom in till (hade sexuellt umgänge med) henne och hon blev gravid genom honom.
När hon fördes fram lät hon säga till sin svärfar: "Genom den man som dessa ting tillhör är jag gravid." Hon sade vidare: "Avgör vem som är ägare till signetringen, tränset och staven."
Josef fördes ner till Egypten och Potifar [namnet betyder "tillhör solen" eller "hängiven solen"], en av faraos generaler, chefen över livvakten, en egyptier köpte honom från ismaeliternas hand, de som hade fört honom dit ner.
Hans herre [Potifar] såg att Herren (Jahve) var med honom och att Herren (Jahve) lät allt han gjorde lyckas väl i hans hand.
Josef fann nåd (oförtjänt kärlek; favör) i hans ögon och blev hans personlige tjänare. [En position som finns väl dokumenterad i egyptisk litteratur.] Potifar utsåg Josef till arbetsledare (tillsyningsman) över sitt hus och allt som tillhörde honom gav han i hans hand [att ansvara över].
Från den tiden då Potifar utsåg Josef till arbetsledare i sitt hus och över allt han ägde, lät Herren (Jahve) egyptierns hus bli välsignat på grund av Josef. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, i huset och på fältet.
Så Potifar betrodde allt han ägde i Josefs hand (vård, förvaltarskap) och gjorde sig inget bekymmer om något (han litade helt på Josef), förutom [valet av] maten han åt.

Josef fängslas

Josef hade en välskapt kropp och såg bra ut. [Samma uttryck används om hans mor Rakel, se 1 Mos 29:17.]
Men Josef vägrade och sade till sin herres hustru: "Se, min herre som äger mig vet inte ens vad som finns i hans hus [har inte koll på alla småsaker], han har gett allt som tillhör honom i min hand (låter mig förvalta allting).
Då tog hon tag i hans mantel och sade: "Ligg med mig!" Men han lämnade sin mantel i hennes hand, flydde och tog sig ut [ur huset].
Sedan sade hon samma sak till honom: "Den hebreiske tjänaren som du tog hit kom in till mig och ville förnedra mig (roa sig med mig).
När hans herre hörde sin hustrus ord som hon talade till honom när hon sade: "Detta gjorde din tjänare mot mig", då upptändes hans vrede.
Josefs herre [Potifar] tog honom och satte honom i fängelset, platsen där kungens fångar hölls bundna. Han var nu där i fängelset. [Det är inte tydligt vem Potifar blir arg på. Kanske kände han till sin frus sätt. Enligt Yalkut Shimoni, en medeltida rabbin, gjorde Potifars dotter Asenat allt hon kunde för att upprätta och fria Josef från anklagelserna. När Josef senare blir fri från fängelset gifter han sig med Asenat som är Potifars dotter, se 1 Mos 41:44. Tiden i fängelse var en prövning för Josef, den beskrivs i Ps 105:17–19
    Berättelsen om Josef är fylld med cykliska mönster och upprepningar: Han har två drömmar (kap 37), han tyder två drömmar (kap 40), hans bröder gör två resor för att se honom (kap 42-43), och här är han oskyldigt fängslad en andra gång.]
Men Herren (Jahve) var med Josef och visade honom nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – hebr. chesed) och gav honom nåd (favör, oförtjänt kärlek – hebr. chen) i fängelsechefens ögon.
Fängelsechefen tittade inte på (gjorde sig ingen oro för) något som var i hans (Josefs) hand, eftersom Herren (Jahve) var med honom och allt som han [Josef] gjorde lät Herren (Jahve) lyckas väl.
Han frågade faraos förmän som var med honom i fängelset i hans herres hus: "Varför ser ni så bekymrade ut idag?"
De sade till honom: "Vi har drömt en dröm och det finns ingen som kan tolka den."
    Josef sade till dem: "Tillhör inte uttydningen Gud (Elohim)? Berätta den (drömmen) för mig."
Munskänkarnas förman berättade sin dröm för Josef och sade till honom: "I min dröm såg jag vin framför mig,
Josef sade till honom: "Detta är uttydningen, de tre grenarna är tre dagar.
Men förmannen för munskänkarna kom inte ihåg Josef utan glömde bort honom.
Med oss var en ung man, en hebré, tjänare hos chefen över livvakten. När vi berättade för honom om våra drömmar, tydde han dem och berättade för var och en av oss uttydningen.
Det skedde precis som han sagt till oss – jag blev återinsatt i mitt ämbete (ställning) [av farao, se 1 Mos 40:13], men den andre [bagaren] blev upphängd [på trä, se 1 Mos 40:19]."
Då skickade farao efter och kallade på Josef och de skyndade sig att hämta honom från fängelsehålan. Han rakade sig och bytte kläder och kom inför farao.
Farao sade till Josef: "Jag har drömt en dröm och det finns ingen som kan uttyda den för mig. Jag har hört sägas om dig att när du hör en dröm kan du uttyda den."
Av den anledningen fick farao två drömmar, eftersom dessa ting är beslutade av Gud (Elohim) och Gud ska snart låta det ske."
[Josef fortsatte:] "Därför bör farao nu utse en förståndig och vis person och sätta honom över Egyptens land.
Farao sade till sina tjänare: "Kan vi finna en man som denna, en man som har Guds (Elohims) Ande i sig?"
Farao tog sin signetring från sin hand och satte den på Josefs hand och klädde honom i praktfulla dräkter av fint linne och satte en guldkedja runt hans hals. [Istället för fängelsekläder får Josef fina linnekläder. Två gånger hade han förlorat sin mantel, nu får han en ny. Istället för fängelsets järnkedjor (Ps 105:18) får han nu kedjor av guld!]
Han lät honom åka i den andra vagnen (vagnen bakom faraos egen vagn) som han hade och de ropade framför honom: "Avrech [knäböj]!" Och han satte honom över hela Egyptens land. [Ordet avrech är troligtvis ett egyptiskt ord som är en uppmaning att böja knä, ett sätt att visa respekt som i Egypten främst gällde vördnad för gudarna. Farao betraktades som en gud och genom att visa samma respekt för Josef upphöjs även han till en gudomlig status.]
Farao gav Josef namnet Zafenat-Panea [som betyder "uppenbarare av hemligheter"], och till hustru gav han honom prästen Potiferas dotter Asenat från On. Och Josef vandrade ut över Egyptens land. [Potiferas är en längre form av namnet Potifar. De tidigaste rabbinska traditionerna (Rashi, Rashbam och Alshish) säger att det var samma Potifar (1 Mos 39:4, 20) som fängslade Josef.]
Till Josef föddes två söner innan hungeråren kom, som Asenat dotter till Potifera prästen i On, födde åt honom.
Men Benjamin, Josefs [yngre] bror, sände Jakob inte iväg med sina bröder för han sade (tänkte för sig själv): "Tänk om någon olycka ska drabba honom." [Benjamin och Josef var helbröder – Rakel var deras mor.]
[Josef kom som 17-åring till Egypten. Vid 30 års ålder blev han befordrad, och nu 9 år senare kommer hans bröder för att köpa säd av honom – 22 år sedan de sålde honom som slav. Den första drömmen som Josef haft går nu i uppfyllelse, se 1 Mos 37:5–8 – nästan. När de böjde sig för honom räknar han dem; de var tio, inte elva. Var är den elfte?] Josef var guvernör över landet, det var han som skötte försäljningen till alla människor i landet. Josefs bröder [tio av dem, se vers 3] kom och bugade inför honom med sina ansikten mot marken.
Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom.
De sade till honom: "Nej min herre, dina tjänare har kommit för att köpa mat.
[Josef blev djupt rörd av vad han hörde.] Han vände sig ifrån dem och grät. Han återvände till dem och talade till dem och tog Simon från dem och band honom inför deras ögon. [Simon betyder "den som hör". Josef prövar sina bröder om de skulle överge Simon, på samma sätt som de övergav honom. Simon var känd för sin hårdhet, se 1 Mos 34:25; 49:5–7. Kanske var det han som var den drivande bakom hur bröderna behandlade Josef tjugo år tidigare.]
De kom tillbaka till sin far Jakob, i Kanaans land, och berättade för honom allt som hade hänt dem och sade:
Vi sade till honom: Vi är ärliga män, vi är inte spioner.
Ruben talade till sin far och sade: "Du ska dräpa mina två söner om jag inte för honom tillbaka till dig. Ge honom i min hand och jag ska föra tillbaka honom till dig." [Ruben hade fyra söner, så hebreiskan antyder "två av mina söner".]
Jakob svarade: "Min son [Benjamin] ska inte gå ner med dig, för hans bror är död och han är den ende som är kvar, om något ont drabbar honom på vägen som ni går, då störtar ni ner mina gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats)." [Josef och Benjamin är Rakels enda söner som hon födde åt Jakob. Eftersom Rakel var hans första kärlek, se 1 Mos 29:18, är dessa två söner extra viktiga för honom. Hon dog dessutom i barnsäng när Benjamin föddes.]
Juda talade till honom och sade: "Mannen varnade oss tydligt och sade: 'Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.'
De svarade: "Mannen frågade detaljerat om oss och angående vår släkt och sade: Lever er far fortfarande? Har ni ytterligare en bror? Vi svarade honom med dessa ord. Skulle vi på något sätt kunna veta att han skulle säga: För hit er bror?"
Jag ska vara garanten för honom. Från min hand ska du utkräva honom om jag inte för honom tillbaka till dig och ställer honom framför dig. Då ska jag bära skulden för det för evigt.
De kom nära betjänten i Josefs hus och de talade med honom vid dörren till huset
men det hände att när vi kom till rastplatsen, öppnade vi våra säckar och var och en fann sina pengar överst i sin säck, våra pengar i full vikt. [1 Mos 42:26-28] Vi har nu tagit med oss dem tillbaka i våra händer.
När Josef kom hem tog de fram gåvorna som var i deras händer och förde in dem i huset och böjde sig ner inför honom, ända till marken.
De serverade (dukade fram) [först] åt honom för sig, och [sedan] bröderna för sig och [sist] egyptierna som åt med honom för sig själva. Egyptierna kan nämligen inte äta tillsammans med hebréerna, eftersom det skulle vara anstötligt för dem. [Egyptierna ansåg sig förmer än andra folk, och man assosierade sig inte med dem genom att äta vid samma bord. Den grekiska historikern Herodotos (484-425 f.Kr.) bekräftar att egyptierna inte ens använde kärl, knivar eller spett gjorda i Grekland. De tog inte kött uppskuret med en grekisk kniv i sin mun. Egyptierna såg också ned på folk som var boskapsskötare, se 1 Mos 46:34.]
Framför honom delades portioner ut åt dem, men Benjamins portion var fem gånger så stor som någon av de andras. De drack och var glada med honom. [Varför ger Josef Benjamin mer mat, och även senare mer pengar och 5 dräkter, se 1 Mos 45:22? Följde han sin fars spår att favorisera en av bröderna? Nej, Josef prövade bröderna för att se om de skulle bli avundsjuka igen. Hade de ödmjukat sig, kunde de glädja sig även om en broder blev mer välsignad, eller skulle de göra sig av med Benjamin på samma sätt som de försökt göra sig av med Josef?]
Är det inte denna som min herre dricker ur och genom vilken han verkligen blir gudomlig? Ni har gjort ont som har gjort detta."
De svarade honom: "Varför talar min herre ord som dessa? Det är fjärran från dina tjänare att göra något sådant.
Hos den av dina tjänare som den blir funnen, låt honom dö, och vi ska bli vår herres slavar."
Han svarade: "Låt det nu bli som ni har sagt. Den hos vilken den blir funnen ska vara min slav och ni övriga ska vara oskyldiga."
Juda kom nära honom och sade: "Min herre, låt din tjänare, jag ber dig (vädjar) få tala ett ord i min herres öra, och låt inte din vrede upptändas mot din tjänare, för du är som farao.
Vi svarade min herre: 'Vi har en far som nu är gammal, och han har en son som han fått på gamla dagar. Pojkens bror är död. Därför är han ensam kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.'
Du sade till dina tjänare: 'För honom ner med er så att jag kan se honom med mina ögon.'
När dina tjänare kom till vår far berättade vi min herres ord för honom.
och den ene har gått ifrån mig' och han sade: 'Han har säkert slitits i stycken och jag har inte sett honom sedan dess,
om ni tar denne enda ifrån mig också och något drabbar honom så för ni ner mitt gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats).'
Din tjänare blev en garant för ynglingen gentemot min far och jag sade: 'Om jag inte för tillbaka honom till dig ska jag bära skulden och skammen för min far för evigt.' [1 Mos 43:9]
Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: "Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!" Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder.
Josef sade till sina bröder [på hebreiska]: "Jag är Josef! Lever min far fortfarande?" Hans bröder kunde inte svara honom, de stod där förskräckta (chockade) framför honom.
Skynda er att gå upp till min far och säg till honom: "Så säger din son Josef, Gud har gjort mig till herre över hela Egypten, kom ner till mig, dröj inte. [Josefs ord måste ha påmint dem om vad han sagt tidigare, se 1 Mos 37:8.]
Han kysste alla sina bröder och grät med dem. Sedan talade hans bröder med honom.
De berättade för honom och sade: "Josef lever fortfarande och han är ledare över hela Egyptens land." Då lamslogs hans hjärta [slutade hans hjärta nästan att slå], för han kunde inte tro dem.
De berättade alla Josefs ord som han hade sagt till dem. När han såg vagnarna som Josef hade sänt för att bära honom, blev Jakobs, deras fars, ande förnyad (återupplivad) i honom.
Israel sade: "Det är nog. Josef min son lever fortfarande. Jag vill gå och se honom innan jag dör."
Israel [Jakob] gjorde resan med allt som han ägde och kom till Beer-Sheva. Där offrade han till sin far Isaks Gud (Elohim).
Jakob steg upp från Beer-Sheva och Israels söner bar Jakob, sin far, och deras små och deras fruar i vagnarna som farao hade sänt för att bära honom.
De tog sin boskap och sina ägodelar, som de hade fått i Kanaans land, och kom till Egypten, Jakob och hans säd (avkomma, barn) med honom,
hans söner och hans sonsöner med honom, hans döttrar och hans dotterdöttrar och alla hans efterkommande tog han med sig till Egypten.
Till Josef i Egyptens land föddes Manasse och Efraim genom hans fru Asenat, prästen Potiferas dotter från On [1 Mos 41:45].
Josefs söner som föddes åt honom i Egypten var två – alla personer i Jakobs hus, som kom till Egypten, var totalt 70 stycken. [Det finns olika sätt att se på vilka som ingår i antalet 66 och 70. En skillnad verkar belysas i formuleringen "kom med Jakob". I den gruppen bör Josefs två söner inte ingå. Summan av de fyra delsummorna som ges i stycket ovan är 70 personer (33 + 16 + 14 + 7), se vers vers 15, 18, 22 och 25. De 70 kan inkludera Jakob själv och de 71 ättlingarna (inklusive Dina, Josef, Manasse och Efraim) som räknas upp i vers 8–25, minus Er och Onan som dött, se vers 12.]
Josef gjorde i ordning sin vagn och gick upp för att möta sin far Israel i Goshen, och han presenterade sig själv för honom och föll honom om halsen och grät vid hans hals en lång stund.
Josef sade till sina bröder och till sin fars hus: "Jag ska gå upp och berätta för farao och säga till honom: 'Mina bröder och min fars hus, som var i landet Kanaan, har kommit till mig,
Josef tog in sin far Jakob och satte honom framför farao och Jakob välsignade farao. [Abraham är satt att bli en välsignelse för alla familjer på jorden, se 1 Mos 12:3. Jakob, Abrahams barnbarn, talar nu ut en välsignelse över farao.]
När det året gått till ända kom de till honom ett andra år och sade till honom: "Vi vill inte undanhålla för vår herre hur alla våra pengar är spenderade, och småboskapen och boskapshjordarna är min herres. Ingenting är kvar i min herres åsyn förutom våra kroppar och vår mark.
Angående folket, förflyttade han dem stad för stad från den ena änden av Egyptens gräns till den andra.
Tiden närmade sig när Israel [Jakob] måste dö och han kallade på sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, lägg, jag ber dig, din hand under min höft och agera välvilligt och trofast med mig. Jag ber dig, begrav mig inte i Egypten.
Han [Jakob] sade: "Ge mig din ed" Och han gav honom sin ed och Israel böjde sig ner över sängens huvudända.
[På Abraham, Isak och Jakobs tid är traditionen att den förstfödde blir det nästa huvudet i familjen och ärver namn, status och sin fars egendom. Som vi redan sett flera exempel på i Första Mosebok väljer Gud att överraska. I detta stycke följer Josef traditionen och placerar Manasse, hans förstfödde, på den högra sidan för att ta emot den största välsignelsen. Jakob korsar då sina armar och välsignar Efraim med sin högra hand. Josef tar för givet att det är ett misstag, men Jakob vet exakt vad han gör.] Efter allt detta kom man till Josef och sade: "Se, din far är sjuk." Då tog han med sig sina två söner Manasse och Efraim.
Nu var Israels ögon grumliga på grund av hög ålder så att han inte kunde se. Han förde dem nära honom och han kysste dem och omfamnade dem.
Josef tog dem båda, Efraim i sin högra hand mot Israels vänstra hand, och Manasse i sin vänstra hand mot Israels högra hand, och förde dem nära honom.
Hans far vägrade och sade: "Jag vet (känner mycket väl till) det min son. Jag vet det. Han ska också bli ett folk och även han ska bli stor. Likväl ska hans yngre bror bli större än honom och hans säd (efterkommande) ska bli en myckenhet av folk (nationer).
Juda är ett lejons unge,
    från bytet har du stigit upp.
Han lutar sig ner, han lägger sig som ett lejon,
    som en lejoninna – vem ska resa upp honom?
Spiran ska inte lämna Juda,
    inte härskarstaven från hans fötter,
så länge man kommer till Shilo [eller "till dess han kommer som den tillhör"],
    och till honom ska folkens lydnad vara.
Gad [betyder "en som skär" – attackeraren] ska skära (attackera) honom
    men han ska skära (attackera) dem [fienden] i hälen [där de är sårbara, på flykten]. [Namnet Gad betyder korianderfrö men även trupp eller stor folkskara. Roten kommer från verbet gadad som betyder att skära, attackera eller invadera, alltså beskrivningar på vad en militär trupp gör. Tillsammans med Ruben och Manasse låg Gads område mellan moabiterna i söder, ammoniterna i öst och arameerna i nordöst. På grund av alla krigen för sin existens blev de kända som krigsmän, se 1 Krön 5:18; 12:8, 12.]
Bågskyttarna har varit hätska mot honom
    och skjutit på honom och hatat honom.
Fältet och grottan som är där, som köptes från hettiternas söner."
Då föll Josef ner över sin fars ansikte, grät över honom och kysste honom.
40 dagar fullföljdes för honom, för så många dagar tar balsameringen. Egyptierna grät över honom i 70 dagar.
Josef gick upp och begravde sin far, och med honom gick faraos tjänare upp, de äldste i hans hus och alla äldste i Egyptens land,
Med honom gick både vagnar och ryttare och det var ett stort sällskap.
Hans söner gjorde mot honom i enlighet med hans befallning till dem.
Hans söner bar honom till Kanaans land och begravde honom i grottan på Machpelas fält, som Abraham köpte med fältet som en egendom och begravningsplats från hettiten Efron, framför Mamre.
Efter att han begravt sin far, återvände Josef till Egypten, han och hans bröder och alla som gått upp med honom för att begrava hans far.
När Josefs bröder såg (började inse konsekvenserna av) att deras far [Jakob] var död, sade de: "Vad händer om Josef hatar oss (är bitter och långsint) och nu kommer att hämnas för allt ont vi gjort mot honom?"
bad han oss meddela dig, Josef, detta: 'Jag ber dig [Josef],
var snäll och förlåt dina bröders synder
    och allt illa de gjort mot dig.' Vi, tjänare åt din fars Gud, ber dig att förlåta oss." När Josef hörde dessa ord brast han i gråt.
Så dog Josef, han blev 110 år. De balsamerade honom och lade honom i en kista i Egypten. [När israeliterna flera hundra år senare lämnar Egypten fullföljer Mose detta löfte, se 2 Mos 13:19, och Jakob blir begravd i Shechem, se Jos 24:32.
    Berättelsen om Josef slutar med att israeliterna kommer till Egypten. I många generationer kommer de leva där, men också veta att deras framtid är i ett annat land, ett löftesland som de flesta av dem inte sett.]
Nu måste vi handla klokt i den här situationen. Annars blir de ännu fler och om det blir krig kan de alliera sig med våra fiender och kämpa mot oss, och sedan ge sig av härifrån."
[Planen för att minska folkmängden var hårt arbete och fattigdom, vilket indirekt skulle leda till att många dog i förtid.] Därför satte man slavdrivare över israeliterna för att förtrycka dem med hårt arbete. De tvingade dem att bygga förråddsstäderna Pitom och Ramses [för att härbärgera skördar] åt farao.
Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig. På grund av detta kände sig egyptierna ännu mer hotade.
Han sade: "När ni hjälper de hebreiska kvinnorna vid förlossningen ska ni se efter om det är en pojke eller flicka. Är det en pojke så döda honom, är det en flicka så låt henne leva."
Då gav farao denna befallning till hela sitt folk: "Alla pojkar som föds måste kastas i floden [Nilen], men alla flickor kan ni låta leva." [Att gå emot detta bud var antagligen förenat med dödsstraff.]
Hustrun blev gravid [för tredje gången] och födde en son. När hon såg att han var frisk (vacker, god) gömde hon honom i tre månader.
När hon inte längre kunde dölja honom, tog hon en korg av papyrusgräs och strök på jordbeck och tjära [för att göra den vattentät]. Sedan lade hon barnet i korgen (arken) och satte ut den i vassen vid strandkanten [av floden Nilen]. [Samma hebreiska fras (tov moed) som när Gud sade "det är mycket gott" när han skapat människorna i 1 Mos 1:31 använder Jokebed här när hon säger att hennes barn var "mycket vackert". Även ordet för "korg" (hebr. teva) som Mose mor gör i ordning, används i 1 Mos 6:14 om arken som räddade Noa och hans familj.]
Hans syster [tonårsdottern Mirjam] ställde sig (positionerade sig) en bit därifrån för att se hur det skulle gå för honom.
När hon öppnade den såg hon den lille pojken. Han grät och hon fick medlidande med honom och sade: "Detta är ett av de hebreiska barnen."
Faraos dotter sade till henne [Jokebed, barnets mor]: "Tag med dig detta barn och amma det åt mig, jag ska ge dig lön för det." Så kvinnan tog barnet och ammade det.
När barnet blev större [antagligen 3-4 år gammalt] tog hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, för hon sade: "Jag har dragit upp honom från vattnet."
Han tittade sig omkring, och när ingen såg på slog han ihjäl egyptiern och gömde kroppen i sanden.
Då sade han till sina döttrar: "Var är han nu? Varför lämnade ni honom [där vid brunnen]? Gå och hämta honom och bjud in honom på middag."
Herrens ängel (utsände budbärare) uppenbarade sig för honom i en eldslåga mitt i en törnbuske. [Den som talar ur busken kallas både Herrens ängel och Gud. En allmänt accepterad uppfattning är att det är Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt.]
    Mose tittade och såg att törnbusken brann av elden, men törnbusken blev inte förtärd.
När Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!"
    Han svarade: "Här är jag." [Det hebreiska ordet för törnbuske är seneh, snarlikt Sinai. Ordet används bara här och i 5 Mos 33:16. Den exakta arten på busken är inte känd, men ordet beskriver en buske med taggar. Antagligen är det ett mindre akacieträd, samma träslag som Mose senare får instruktionen att använda som material för tabernaklet, förbundsarken och skådebrödsbordet, se 2 Mos 25:10, 23; 26:15. Törne är förknippat med det mänskliga och förbannelsen, se 1 Mos 3:18, men genom historien vänder Gud på den förbannelsen. Mose får se Gud ta sin boning i en oansenlig törnbuske och senare manifestera sin närvaro i förbundsarken av akaciaträ. Finalen sker då Jesus, krönt med en törnekrona, bar världens synd på korset.]
Gud sade: "Kom inte närmare! Ta av dig dina sandaler, för den plats du står på är helig mark." [Det är på grund av Guds närvaro som det blir en helig, en från världen avskild, plats.]
Herren sade: "Jag har verkligen sett (det har inte undgått mig) hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop, på grund av deras slavdrivare. Jag känner väl till deras lidande.
Därför har jag kommit ner för att befria dem från egyptierna och föra upp dem från detta land till ett land som både är gott och rymligt och som flödar av mjölk och honung, det område där det nu bor kananéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. [Trots egentligen ogynnsamma förhållanden med hög luftfuktighet och hetta har Israel drastiskt ökat sin mjölkproduktion sedan 1950-talet då en ko i genomsnitt producerar 4 000 liter mjölk per år till otroliga 12 000 liter de senaste åren. Varje år på kvällen som inleder veckohögtid Shavuot (pingsten på våren) släpps "mjölk– och honungsrapporten" från den israeliska statistiska centralbyrån. Israel är det land i världen som leder statistiken överlägset med över 30% över USA som kommer på andra plats. En israelisk ko producerade 2019 i genomsnitt 11 852 liter mjölk per år, medan motsvarande siffra i Sverige var omkring 9 000 liter. Genomsnittet i Europa var 6 000 liter och i Indien 1 000 liter.]
De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahve), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
Då sade Herren till honom: "Vad har du i din hand?"
Han svarade: "En [fåraherdes] stav."
    Herren sade: "Kasta den på marken."
    Han kastade den på marken, och den förvandlades till en orm, och Mose ryggade tillbaka [av rädsla]. [Att använda en orm som ett tecken skulle vara något som rörde om i deras begreppsvärld, eftersom kobran var en av de religiösa symbolerna i Egypten.]
Men Herren sade till Mose: "Sträck ut din hand och ta den i stjärten."
    [Mose övervinner sin rädsla.] Han sträckte ut sin hand och tog den, och ormen blev åter en stav i hans hand.
Herren sade också till honom [och ger ett andra tecken]: "Stick handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen sjuk (hebr. tsara) – vit som snö. [Det hebreiska ordet tsaraat är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. Det är en sorts mögel som visar sig som ljusa fläckar och svullnadader på huden, se 3 Mos 13–14. Traditionellt har ordet spetälska använts, men det motsvarar inte den sjukdom som vi idag kallar lepra eller Hansens sjukdom.]
Herren (Jahve) sade till honom: "Vem har skapat människans mun? Vem skapar de stumma, de döva, de som kan se eller de som är blinda? Är det inte jag, Herren?
Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun, och jag ska vara med din mun och med hans mun, och jag ska lära er båda två vad ni ska göra.
Han ska vara din talesman inför folket, och du ska vara som en gud (elohim) för honom och ge honom budskap från mig.
Du ska också ta denna stav i din hand, med den ska du göra tecknen."
Mose gick hem till sin svärfar Jetro och sade: "Låt mig gå tillbaka till mina bröder och systrar i Egypten, jag vill se om de fortfarande lever."
    Jetro sade till Mose: "Gå i frid (var välsignad)."
Jag har sagt till dig att släppa min son, så att han kan frambära offer åt mig. Men du har vägrat, och därför ska jag döda din förstfödde son.' " [Texten i vers 22–33 är riktad till farao. Den andra delen kan dock vara riktad både till farao och Mose. Farao släppte folket motvilligt först efter 10 plågor, men det är motvilligt Mose ger sig av tillbaka till Egypten. Det går att hitta 10 punkter där Mose förhalar och motsätter sig uppdraget. Den tionde är i nästa vers när de stannar.]
Längs med vägen [mot Egypten] stannade de på en plats för att övernatta. [Ännu en antydan att Mose försenar sitt uppdrag.] Där kom Herren emot honom och det verkade som han ville döda honom [troligtvis den förstfödde sonen Gershom]. [Hebreiska texten har "honom". Av de fyra personerna där kan det syfta på Mose, hans förstfödde Gershom eller Elieser, se 2 Mos 18:2.]
När han [syftar antagligen på Gud] lät honom [Mose] vara, sade Sippora "du är min blodsbrudgum på grund av omskärelsen." [I Guds förbund med Abraham och Israels folk var omskärelsen av pojkar viktig, se 1 Mos 17:9–14. Det verkar som om Mose och Sippora hade försummat att göra detta för en eller båda av deras söner. Även om den exakta betydelsen av dessa verser inte är helt klar, ser vi att Gud var noga med att Mose som skulle befria sitt folk följde Guds bud.]
Herren sade till Aron [Moses tre år äldre bror som var kvar i Egypten]: "Gå och möt Mose i öknen." Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom. [Det var ett kärt återseende efter fyrtio år. Det visar också att de inte hade någon osämja mellan sig eftersom kyssen på den här tiden var ett viktigt fredstecken.]
Mose berättade för Aron allt som Herren hade sänt honom att säga och alla tecken han hade fått befallning att utföra.
Ni ska dock kräva samma mängd tegel av dem som förut, minska inte kvoten. De är lata, det är därför de ropar: 'Låt oss gå och offra till vår Gud.'
Gud talade till Mose: "Jag är Herren (Jahve).
Amram gifte sig med Jokebed, sin faster, och hon födde honom
    Aron och
    Mose.
Amram blev 137 år gammal.
Aron gifte sig med Elisheva, dotter till Amminadav och syster till Nachshon, och hon födde honom:
    Nadav och Avihu,
    Elasar och Itamar.
Elasar, Arons son, gifte sig med en av Putiels döttrar, och hon födde honom:
    Pinechas. Dessa var överhuvuden för de levitiska släkterna, familj för familj.
Gå till farao på morgonen, då går han ut till vattnet och du ska stå på flodstranden och möta honom. Staven som blev en orm ska du ha i din hand.
Du ska säga till honom: 'Herren, hebréernas Gud har sänt mig till dig och säger; Släpp mitt folk så att de kan tjäna (hålla gudstjänst till) mig i öknen, och se, du har inte lyssnat.' [Här används det hebreiska ordet avad för att "betjäna". Ordet betyder både att tillbe men också att arbeta. Samma ord används i vers 2 Mos 20:9 om att "arbeta" sex dagar och om slavarbetet i 2 Mos 1:13, 14, se även 1 Mos 2:5; 15. I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop.]
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose och sade: Gå till farao och säg till honom: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao. När han kommer till vattnet (Nilen) ska du säga till honom: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose och Aron: "Ta händerna fulla med aska från ugnen [kan syfta på aska från de ugnar där man bränt kadavren efter de döda djuren] och låt Mose kasta upp den mot himlen inför faraos åsyn.
Så de tog aska från ugnen och stod framför faraos ansikte. När Mose kastade upp askan mot himlen blev den till bölder som blommade upp med sår på både människor och djur över hela landet.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Se, imorgon vid den här tiden ska jag låta det regna med en mycket häftig hagelstorm, vars like aldrig har skådats i Egypten sedan den dag det grundades och till nu.
Haglet föll tungt med blixtar mitt i haglet. Dess like hade aldrig tidigare skådats över Egypten sedan landet blev till. [Haglet består både av eld och is. Mirakulöst smäter inte elden isen och isen släcker inte elden. Dessa motsatta krafter verkar tillsammans för att utföra Guds vilja. Den medeltida franska rabbinen Rashi, som skrivit det mest inflytelserika kommentarverket till GT, noterar också hur ordet för himmel (hebr. shamaim) består av två ord: eld (hebr. esh) och vatten (hebr. maim).]
Mose sade till honom: "Så snart jag har gått ut ur staden ska jag sträcka ut min hand till Herren (Jahve). Åskan ska sluta och haglet ska upphöra så att du må veta att jorden är Herrens (Jahves).
Mose och Aron gick in till farao och sade till honom: "Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: 'Hur länge ska du vägra att ödmjuka dig själv inför mig? Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Faraos tjänare sade till honom: "Hur länge ska den här mannen vara en snara för oss? Skicka iväg dessa människor så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) sin Gud (Elohim). Inser du inte att hela Egypten blir fördärvat?"
Gräshoppssvärmarna kom upp över hela Egyptens land och stannade kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser), så tätt att dess like aldrig varit tidigare, och inte heller ska bli igen.
Då vände Herren (Jahve) vinden så att den kom mycket starkt från väster och den förde bort gräshopporna och drev ut dem i Vasshavet. Inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser).
Den ene kunde inte se den andre och ingen kunde resa sig från sin plats på tre dagar. Men alla Israels söner (allt folk) hade ljus där de vistades.
Vår boskap ska också gå med oss, inte en enda klöv ska lämnas bakom. Vi måste ta av dem för att betjäna Herren vår Gud (Jahve Elohim). Själva vet vi inte hur vi ska betjäna Herren (Jahve) förrän vi kommer dit.
Farao sa till honom: "Gå bort från mig. Akta dig själv från att komma inför mitt ansikte igen, för på den dagen (som du gör det) kommer du att dö."
Det ska bli en stor gråt över hela Egyptens land, dess like har aldrig hörts förut och kommer inte att höras igen.
Ni ska ta hand om det fram till den fjortonde dagen i denna månad. [Lammet ska vara separerat fyra dagar från de andra fåren.] Sedan ska hela Israels folk slakta det vid skymningen. [Ordagrant "mellan aftnarna" (hebr. ben arbaim), från det att solen börjar gå ner fram till solnedgången. I Israel är det någon gång mellan klockan 15-18. Under NT:s tid hade man börjat tolka det som mellan 12 och 18, antagligen pga. logistiska problem med att alla skulle slakta i templet och köa i stället för att alla slaktade hemma.
    Detta är en förebild på Jesus som red in i Jerusalem fyra dagar innan gripandet och korsfästelsen. På samma sätt som lammet här ska leva med och synas av den familj som sedan ska slakta och äta det, måste Jesus bli synad av prästerna i Jerusalem innan han kunde gå till korset. Även dörrposterna och tvärslån är en bild på korset där Jesus göt sitt blod (vers 7). Jesus var ett heloffer (vers 9). Jesu kropp togs ner från korset innan kvällen (vers 19).]
De ska ta från blodet och stryka det på de båda dörrposterna och på träslån över dörren i alla de husen där man ska äta det.
De ska äta köttet samma natt, de ska äta det stekt över eld med bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig] och med bittra örter [för att påminna om slaveriet och lidandet i Egypten].
Ät inte köttet rått eller kokat i vatten, utan stekt över eld med huvudet, benen och innanmäte.
Ni får inte lämna kvar något till nästa morgon, det som blir kvar måste ni bränna upp i eld.
Så här ska ni äta det: Var klädda som inför en resa [ordagrant "var omgjordade kring länderna" dvs. bind upp rocken för att vara redo att ge sig av], ha sandalerna på era fötter och staven i er hand. Ni ska äta det med hast. Detta är Herrens påsk (hebr. pesach). [Ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach, som i sin tur går tillbaka till hebreiska verbet pasach som betyder "gå förbi". I vers 13 förklaras hur Herrens straff går förbi och Israels folk skonas från döden. På engelska heter högtiden passover.]
Denna dag ska bli en dag som ni ska komma ihåg. Ni ska fira den som en Herrens högtid genom alla släktled, gör det till en sed (vana, tradition) för evigt.
Och Herren (Jahve) sade till Mose och Aron: Detta är förordningen om påsken.[Syftar både på högtiden och själva måltiden, påskalammet.] Ingen främling får äta den,
men alla mäns tjänare som är köpta för pengar, när ni har omskurit dem ska de äta av det.
En besökare och en inhyrd tjänare ska inte äta av det.
I ett och samma hus ska det ätas, ni ska inte bära ut något av köttet ut ur huset, inte heller får något ben krossas. [Denna passage är en tydlig skuggbild av Jesus som vår påsk, vårt påskalamm, bara den som är omskuren enligt förbundets regler får äta, på samma sätt som bara den som är frälst, och därmed har sitt hjärta omskuret i det Nya förbundet kan ta del av Jesus. Redan här förutsägs det också att inget av hans ben ska krossas och det skedde inte heller, se Joh 19:33; Ps 22:18.]
Hela Israels församling måste hålla detta.
Men om någon utomstående som bor bland er vill hålla påsken för Herren (Jahve) måste alla män bli omskurna. Sedan kan de komma nära och hålla den. Han ska då räknas som en infödd i landet. Men ingen oomskuren ska äta av det.
Varje förstfödd åsna ska du lösa ut med ett lamm, och om du inte löser ut det ska du bryta av dess nacke. Men du måste lösa ut varje förstfödd son bland dina söner. [När det handlar om djuren är det alltså valfritt att lösa ut ett förstfött djur eller inte, men när det gäller människorna finns inte den valmöjligheten. Jesus är den som löser ut oss alla om vi låter oss bli utlösta.]
När din son i framtiden frågar dig: "Vad är detta?" Ska du svara honom: "Med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten, ut ur träldomshuset,
Mose tog även med sig Josefs ben, eftersom han hade tagit en ed, ett löfte av Israels söner (barn) och sagt: Gud (Elohim) ska säkerligen komma ihåg er och då ska ni ta mina ben med er. [Josef kände med säkerhet till det ord som Gud talat till Abraham när han sagt att de skulle vara slavar i Egypten under fyra generationer och sedan komma tillbaka till landet, se 1 Mos 15:13–16, därför tog han detta löfte av Israels söner som nu Mose uppfyller.]
Säg åt israeliterna att vända om och slå läger utanför Pi Hachirot [detta ord är snarlikt det hebreiska ordet "herut", som betyder frihet] mellan Migdol och havet; mitt emot Baal Sefon ska ni slå läger vid havet.
Han [farao] gjorde i ordning sin vagn och tog sitt folk med sig.
Lyft upp din stav och sträck ut din hand över havet och dela det, och israeliterna ska gå på torr mark rakt igenom havet.
Han lät hjulen falla av (grekiska översättningen har "fastna") deras vagnar och fick dem att köra tungt så att egyptierna sade: Gå bort från Israels ansikte (kom inte nära Israel) för Herren (Jahve) strider för dem, mot egyptierna.
Så Mose sträckte ut sin hand över havet och havet återvände till sin styrka när morgonen grydde och egyptierna flydde mot det och Herren (Jahve) störtade egyptierna mitt i havet.
Herren (Jah, kortformen av Jahve, betecknar att han alltid har existerat) är min styrka (starkhet) och min lovsång,
    han blev min frälsning (räddning).
Han är min Gud (El) och jag vill prisa honom,
    min faders Gud och jag vill upphöja honom.
Och han ropade till Herren (Jahve) och Herren (Jahve) visade honom ett träd, och han kastade det i vattnet och vattnet blev sött. Där gjorde han en stadga och en förordning för dem och där prövade han dem.
Då sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla ett dagsbehov för varje dag, så jag kan pröva dem, om de vill vandra efter min undervisning (hebr. Torah) eller inte.
Mose sade [ordföljden i denna mening är i grundtexten abrupt och repeterar vers 6 och 7, det kan vara så att det återspeglar att Mose inte var en god talare]: "Ni ska förstå detta när Herren (Jahve) ger er kött att äta på kvällen, och bröd på morgonen för att mätta er, eftersom Herren har hört er klagan, att ni klagar på honom. Vad det gäller oss, vilka är vi? Er klagan är inte mot oss, utan mot Herren (Jahve)."
Detta är vad Herren har befallt: 'Samla in det ni behöver för att bli mätta, en omer [ca 3 liter] per person. Ta till alla de som bor i ditt tält.' " [Per person är ordagrant "per skalle", hebr. gul-golet, jämför ordet "golgata", se Joh 19:13. Omer-måttet definieras i se vers 36.]
Mose sade också till dem: Låt ingen spara någonting av detta till morgonen.
Likväl lyssnade de inte på Mose. Några av dem sparade det till nästa morgon, men det föddes maskar (i det) och det ruttnade. Och Mose var vred på dem.
Så de samlade det morgon för morgon, var och en efter sitt eget behov, och när solen blev varm (steg högre på himlen) smälte det (bort).
Så de sparade det till morgonen, precis som Mose instruerat och det ruttnade inte och det föddes inga maskar i det.
Sedan sade Mose: Ät detta idag, för idag är det Herrens sabbat. Idag hittar ni ingenting på marken.
Ni ska samla det under sex dagar men den sjunde dagen är sabbat, och då finns det ingenting.
Se, Herren (Jahve) har gett er sabbaten, så på den sjätte dagen ger han er bröd för två dagar. Låt var och en stanna på sin plats och låt ingen gå ut på den sjunde dagen.
Sedan sade Mose: Detta är vad Herren (Jahve) har befallt. Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
Mose sade till Aron: Ta en kruka och fyll den med en full omer [ca 3 liter] av manna. Spara den inför Herren (Jahve) så att den bevaras för kommande generationer.
Precis som Herren (Jahve) befallde Mose, sparade Aron det framför vittnesbördet, så att det bevarades.
Herren svarade Mose: "Gå framför folket och ta med dig några av de äldste i Israel. Ta den stav i din hand som du hade då du slog på Nilen, och börja gå.
Jag ska stå framför dig på klippan vid Horeb, och du ska slå på klippan, och då ska det komma vatten från den så att folket kan dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
Josua gjorde som Mose hade sagt och stred med amalekiterna, medan Mose, Aron [Mose bror] och Hur [en vän; konstnären Betsalels farfar, se 2 Mos 31:2] gick upp till toppen av kullen (höjden – hebr. giva).
Mose hand blev tung, så de tog en sten och lade under honom och han satte sig på den. Aron och Hur höll upp hans händer, en på ena sidan och den andra på andra sidan. Och hans händer var stadiga (stabila; ordagrant "sanna" – hebr. emona) till dess att solen gick ner. [Detta är första gången hebreiska ordet emona förekommer. Det är ett rikt ord som betyder stabilitet, trofasthet och även sanning. Det kommer från ordet för sanning, hebr. emet, som rent bokstavligt också står stadigt, se inledningen till Ps 12. Emona används totalt 49 ggr och 22 av dem i Psaltaren.]
Då gick Mose ut för att möta sin svärfar och böjde sig ner och kysste honom. De frågade varandra om hur det stod till (varandras väl och ve) och de kom in i tältet.
Jetro gladdes (var mycket glad) över all den godhet som Herren (Jahve) hade visat mot Israel, eftersom Han hade befriat dem ur Egyptens hand.
Men Mose svärfar sade till honom: "Det du gör är inte bra.
Du kommer att trötta ut dig själv, liksom folket som är med dig, för uppgiften är för stor för dig. Du kan inte göra allt själv, ensam.
Sedan lät Mose sin svärfar lämna och han gick sin väg till sitt eget land.
Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget:
"Så ska du säga till Jakobs hus (släkt) och förkunna för israeliterna:
När Mose kom tillbaka sammankallade han folkets äldste. Han lade fram för dem alla dessa ord som Herren hade befallt honom att säga,
Inte en hand får röra det [att röra vid en död kropp gjorde en person oren, se 4 Mos 5:2], utan blir stenad eller genomborrad, oavsett om det är ett djur eller en människa, ska det inte leva. När shofaren (vädurshornet) ljuder, ska de komma till berget."
Nu var hela Sinai berg höljt i rök, eftersom Herren (Jahve) hade stigit ned på det i eld. Röken steg upp som röken från en ugn. Hela berget skakade kraftigt.
När ljudet av shofaren blev starkare och starkare talade Mose och Gud (Elohim) svarade honom med ett åskmullrande ljud.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå ner och varna folket, så att de inte bryter igenom (gränsen) och ser Herren (Jahve) och många av dem dör.
Mose sade till Herren (Jahve): "Folket kan inte komma upp på berget Sinai för du är den (den ende), [syftar på att Herren är en som det står i 5 Mos 6:4] som har varnat oss och sagt: Sätt gränser runt berget och håll det heligt."
Sedan sade Herren (Jahve) till honom: "Gå ner. Du ska komma tillbaka upp, du och Aron med dig. Men låt inte prästerna och folket bryta igenom för att komma upp till Herren (Jahve), annars ska Han fara ut mot dem."
[Följande gäller dig och din familj:] Kom ihåg sabbatsdagen [vilket inte bara betyder att inte glömma bort, utan att högtidlighålla betydelsen och innebörden som är skapelsen och uttåget ur Egypten], och håll den helig (avsätt den som en speciell dag dedikerad till Gud).
För på sex dagar formade Gud himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Det är därför Herren har välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag (avsatt den som en speciell dag). [Det judiska folket firar sabbat från fredag kväll då solen går ner fram till lördag kväll en timma efter solnedgången. Det är ett dygn då man avstår från arbete och istället umgås med familjen och går till synagogan. Inom judendomen finns idag 39 Melachot. Det är 39 aktiviteter som är förbjudna att göra på sabbaten. Bland dessa regler finns beskrivet att man t.ex. inte ska skriva, radera, bygga, släcka eller starta en eld, osv. Detta innebär att sabbatsljusen måste tändas innan sabbaten börjar på fredagskvällen. Detta ska göras 18 minuter innan solnedgången. Även att trycka på en elektrisk strömbrytare räknas som att göra upp en eld, eftersom brytaren alstrar en gnista. Ortodoxa judar låter därför spisen vara påslagen på 80 grader hela sabbaten, så man kan värma maten som är tillagad och förberedd innan. Av samma anledning är det förbjudet att köra bil, inte för att bilen rör sig, utan för att motorn alstrar gnistor. Hissar har "sabbats-läge" och stannar på varje plan, för att man inte ska behöva bryta mot sabbatsbudet och trycka på en knapp.
    Dagens judiska rabbiner lär att icke-judar inte ska följa sabbaten på samma sätt som judarna gör. Ingenstans i Nya testamentet befalls de kristna att hålla sabbatsbudet på detta sätt. När dessa frågor diskuteras på apostlamötet i Jerusalem säger Jakob att "inte göra det svårt för hedningarna" och sabbaten finns inte med bland de fyra punkter som nämns i brevet till hedningarna, se Apg 15:19–20. Budet är ett "tecken" mellan Gud och israeliterna, se 2 Mos 31:12–13. Jesus säger dock att människan inte är till för sabbaten, utan att sabbaten är till för människan, se Mark 2:27. Vi behöver en dag av vila, en dag att söka Gud enskilt och fira gudstjänst tillsammans med familjen. Sabbaten instiftas redan i skapelsen på den sjunde dagen, se 1 Mos 2:2–3. Se även Kol 2:17; Rom 14:5; 1 Kor 8:9.]
Ni ska göra ett altare av jord till mig och offra brännoffer [3 Mos 1:3–16] på det och shalomoffer [ett gemenskapsoffer som alla i familjen åt tillsammans, se 3 Mos 7:11–21], dina får och dina oxar. På varje plats där jag vill att mitt namn ska bli omnämnt ska jag komma till er och välsigna er.
Inte heller ska du gå upp på trappsteg till mitt altare, för att din nakenhet inte ska bli avslöjad därpå.
Om han kommer av sig själv (frivilligt) ska han gå (lämna dig) av sig själv (frivilligt), om han gifter sig ska hans hustru gå med honom.
Om hans herre ger honom en hustru och hon föder söner eller döttrar till honom, ska hustrun och hennes barn vara hennes herres, och han ska gå (lämna) för sig själv.
då ska hans herre föra fram honom till Gud (Elohim) och ska föra honom till dörren eller till dörrposten och hans herre ska genomborra hans öra med en syl, och han ska tjäna honom för alltid.
Om han tar sig en annan hustru ska hennes mat, hennes kläder och hennes äktenskapliga rättigheter inte förminskas.
Men om en man avsiktligt kommer till sin granne och slår honom med svek, då ska han tas bort från mitt altare så att han kan dö.
Och den som stjäl (kidnappar) en man och säljer honom, eller om han blir funnen i hans hand, ska med säkerhet dödas.
Om män bråkar med varandra och skadar en gravid kvinna så att hon får missfall och inga andra skador uppstår, då ska han med säkerhet bli skadeståndsskyldig, i enlighet med det som kvinnans make ålägger honom, och han ska betala som domarna fastställer.
Och om en man slår sin tjänare i ögat eller slår sin tjänarinna i ögat, och ögat fördärvas, ska han låta honom gå fri för ögats skull.
Och om han slår ut sin tjänares tand eller sin tjänarinnas tand, ska han låta honom gå fri för tandens skull.
Men om oxen har stångats tidigare, och dess ägare har blivit varnad men inte brytt sig om varningen, och den dödar en man eller kvinna, då ska oxen stenas och dess ägare ska också dödas.
Om en lösensumma läggs på honom, då ska han för sin återlösning ge allt som läggs på honom.
Oavsett om den har stångat en son eller har stångat en dotter, efter detta påbud (bindande juridiska beslut) ska det göras mot honom.
Och om en man öppnar en brunn, eller om en man gräver en brunn, och inte täcker över den, och en oxe eller en åsna faller i den,
då ska brunnens ägare betala ersättning, han ska ge silver till deras ägare och det döda djuret ska vara hans.
Eller om det blir känt att en oxe har stångats tidigare och ägaren inte har brytt sig om det, ska han med säkerhet betala oxe för oxe och den döda kroppen ska vara hans egen.
Om en man stjäl en oxe eller ett får och dödar det eller säljer det, ska han betala 5 oxar för 1 oxe och 4 får för 1 får.
Om en tjuv blir påkommen med att bryta sig in och blir slagen så att han dör, ska det inte vara någon blodskuld för honom.
Om solen går upp över honom ska det var blodskuld för honom, då ska han återbetala. Om han inte har något då ska han bli såld [som slav] för sin stöld.
Men om det är stulet från honom ska han ersätta dess ägare.
Om det har gått sönder ska han föra fram det som bevis, han ska inte återgälda det som är trasigt.
Och om en man lånar något av sin granne och det skadas eller dör, och dess ägare inte har haft det hos sig, ska han vara noga med att ersätta det.
Om dess ägare har haft det hos sig, ska han inte gottgöra det. Om det är en mutkolv, förlorar han sin ersättning.
Och om en man förleder en ungmö som inte är förlovad, och ligger med henne, ska han med säkerhet betala en hemgift för henne så att hon blir hans hustru.
Om hennes far vägrar att ge henne till honom, ska han betala silver efter hemgiften för en ungmö.
En främling (invandrare som bor i landet – hebr. ger) ska du inte förorätta (behandla fel, utnyttja) eller förtrycka (krossa), ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.
Om du behandlar dem illa på något sätt – för om de ropar till mig ska jag sannerligen höra deras rop –
Om du lånar ut pengar till någon av mitt folk, till den fattige (hebr. ani) som är hos dig, ska du inte vara för honom som en kreditgivare, inte heller ska du ta ränta av honom.
Om du tar din grannes mantel i pant ska du återlämna den till honom vid solnedgången,
På samma sätt ska du göra med din oxe och med ditt får. 7 dagar ska den gå med sin mor, på den åttonde dagen ska du ge den till mig.
Ni ska vara heliga män till mig, därför ska ni inte äta något kött från ett rivet djur på fältet, det ska ni kasta till hundarna.
Om du träffar på en bortsprungen oxe eller åsna som tillhör din ovän [fiende som du ligger i rättslig tvist med], ska du göra allt du kan för att föra tillbaka djuret till honom.
Om du ser att åsnan, som tillhör någon som hatar dig, har dignat under sin last ska du inte ignorera honom utan hjälpa honom befria djuret från sin last. [Djuren ska inte behöva lida på grund av att ägaren står i konflikt med dig.]
Osyrade brödets högtid ska du hålla. Sju dagar ska ni äta osyrat bröd som jag har befallt er, på den bestämda tiden i månaden Aviv [ett annat namn på månaden Nisan, motsvarar mars/april], för denna månad kom ni ut från Egypten. Ingen ska komma inför mig tomhänt. [Man måste ha en offergåva med sig till Herren.]
Ge akt på honom (bokstavligt: "bevaka från hans ansikte"), lyssna noga på hans röst. Var inte upproriska mot honom, för han ska inte ursäkta dina överträdelser, för mitt namn är i honom. [Denna ängel eller budbärare är Jesus, fast ännu inte i mänsklig gestalt.]
För min ängel, min budbärare, ska gå framför dig och föra dig till amoréerna, hettiterna, periséerna, kananiterna, hivéerna och jevuséerna och jag ska hugga av dem.
Jag ska inte driva ut dem på ett år, för att inte landet ska bli öde och fältens vilda djur förökar sig mot dig.
Lite i taget (steg för steg, långsamt) ska jag jag driva ut dem framför dig, till dess du har förökat dig [är tillräckligt många] och kan ta över (besitta) landet.
och Mose ensam ska komma nära intill Herren (Jahve), men de andra ska inte komma nära, inte heller ska folket gå upp med dem."
Mose började gå tillsammans med sin tjänare Josua, och Mose gick upp på Guds berg.
Herrens härlighet vilade på berget Sinai och molnet täckte det under sex dagar. [Mose följer löftet att "vara kvar där" som han fick i vers 12.] På den sjunde dagen kallade Gud på Mose inifrån molnet.
Säg till Israels söner (alla israeliter) att de ska ta upp ett offer till mig (Herren), från alla människor som har hjärtan som gjorts villiga, [2 Kor 9:7–8] ska du ta mitt offer.
Du ska klä in den i rent guld, invändigt och utvändigt ska du klä in den och ovanpå den ska du göra en krona av guld runtom. [Arken är en bild på Jesus, sann Gud – guldet, och sann människa – akaciaträ. Den är också en bild på Jesus som kung, kronan av guld runtom.]
Du ska gjuta fyra ringar av guld för den och sätta dem ovanpå de fyra fötterna, två ringar på den ena sidan och två ringar på den andra sidan.
Stavarna ska vara kvar (förbli) i ringarna på arken, du ska inte ta bort dem därifrån. [På samma sätt som stavarna behövs för att bära arken blir vi burna av Jesus när vi förblir i honom som grenarna på vinrankan, se Joh 15:5.]
Du ska klä in det i rent guld och till det ska du göra en krona av guld runtom.[Precis som med arken är även detta en bild på Jesus, sann Gud, guldet, och sann människa, akaciaträ. Den är också en bild på Jesus som kung, kronan av guld runtom. Här har vi också en bild på det som Jesus säger om sig själv att Jag är Livets bröd, se Joh 6:35.]
Du ska göra en handsbred list till det runtom och du ska göra en krona av guld till listen runtom.
Du ska göra fyra ringar av guld till det och sätta ringarna i de fyra hörnen som är på dess fyra fötter.
Och alnen på den ena sidan och alnen på den andra sidan av det som återstår av extra längd på tältets våder ska hänga över sidorna på tabernaklet, på dess ena sida och dess andra sida, för att täcka det.
Och du ska göra hornen till det på dess fyra hörn, hornen ska göras i ett stycke med altaret och du ska klä in det i brons. [Talen som används har en symbolisk innebörd. Talet 5 är Guds nåd och altaret som bild på Jesu försoningsoffer på korset är uppfyllelsen av all slags nåd som finns. Talet 3 säger oss att vi ska se upp till Gud i hans fulla treenighet, Fader, Son och Ande. Talet 4 står ofta för världen och allt skapat och allt skapat (det finns fyra väderstreck). Akaciaträ pekar på Jesu mänskliga natur och kopparen på Jesu gudomliga natur, i ringhetsgestalt, till skillnad från guldet, som är Jesu gudomliga natur i härlighetsgestalt.]
Och du ska göra dess hinkar att föra bort askan med, dess skovlar, dess fat, och dess köttkrokar och dess eldstäder, alla redskap som hör till ska du göra i brons.
Gör också ett bronsgaller till det och på gallret ska du göra fyra bronsringar i de fyra hörnen.
Stängerna ska sättas i ringarna och stavarna ska vara på två sidor om altaret när ni bär det. [Det var viktigt att arken och bordet kunde bäras utan mänsklig direktkontakt.]
De ska tillverka dem av plankor så de är ihåliga. Precis som jag har visat dig på berget (Sinai) så ska det tillverkas. [Här är Gud åter noggrann med att vi följer hans instruktioner exakt.]
I tabernaklet, utanför förhänget som hänger framför vittnesbördet, ska Aron och hans söner göra i ordning den, till att brinna från kväll till morgon inför Herren (Jahve). Det ska vara en evig stadga genom alla generationer för Israels söners (barns) räkning.
Ta till dig Aron, din [äldre] bror så att han är nära dig och hans söner med honom, från Israels söner för att de ska göra tjänst för mig i prästämbetet, Aron, Nadav och Aviho [som offrade främmande eld, se 3 Mos 10], Elazar [den älste sonen som tog över efter Aron, se 4 Mos 20:24–29] och Itamar, Arons söner.
Och du ska tala till alla som har visa hjärtan, som jag har fyllt med vishetens ande att de gör (tillverkar) Arons kläder för att helga (avskilja) honom så att han kan tjänstgöra för mig i prästämbetet.
Detta är plaggen som de ska tillverka:
en bröstsköld
en efod
en rock
en tunika av rutigt arbete
en huvudbonad och
en gördel De ska tillverka en helig ämbetsdräkt till din bror Aron och hans söner så att han kan göra tjänst för mig i prästämbetet.
Den ska ha två axeldelar, som fogas samman i ändarna så att den hålls samman.
De konstfullt vävda banden som är på den, som den ska bindas fast med, ska vara lika som resten av arbetet och i ett stycke med det, av guld och blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne. [I hebreiskan nämns bara färgerna, men det är underförstått att dessa färger avser fina garner eller tyger i respektive färg. Fint linne är vitt.]
Och du ska göra en rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat), arbetet av en skicklig yrkesman, som arbetet med efoden ska du göra den, av guld och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne ska du göra den.
Och du ska göra infattningar med stenar, fyra rader med stenar.
En rad med
[1] karneol [röd – hebr. odem, från adam som betyder rödaktig; troligtvis är det den äldste (första) sonen Ruben som ristas in på denna sten (även om rubin på svenska syftar på en hårdare sten, så finns en äldre språklig koppling mellan rubin, röd och namnet Ruben); stenen används även för att beskriva Gud i tronrummet, se Upp 4:3; grekiska översättningen Septuaginta översätter med sardion den sjätte grundstenen (centralt placerad), se Upp 21:20], [2] topas [olivgrön, gulaktig; hebr. pitda, okänt ursprung; grekiska översättningen Septuaginta översätter med topazion som är den nionde grundstenen, se Upp 21:20]
    och
[3] smaragd [genomskinlig grön; hebr. bareqet (från baraq att glittra, reflektera); används bara i GT om den tredje stenen i bröstskölden; grekiska översättningen Septuaginta översätter med smaragdos som är den fjärde grundsten, se Upp 21:19], den första raden.
Och den ska ha ett hål för huvudet i dess mitt och den ska ha en snörning runt dess hål, som hålet på en pansarskjorta, så att det inte kan repas upp. [Rocken är gjord i ett stycke och saknar alltså knäppning.]
Och du ska göra en platta av rent guld och gravera på den som man graverar en signetring: "Helgad till Herren (Jahve)."
Och du ska sätta en blå tråd i den för att fästa den ovanpå turbanen, på framsidan av turbanen ska den sitta.
Och du ska sätta dem på Aron din bror och hans söner med honom, och ska smörja dem och avskilja (inviga) dem och helga dem så att de kan tjänstgöra till mig i prästämbetet.
Och de ska vara på Aron och hans söner när de går in i mötestältet eller när de kommer nära altaret för att tjänstgöra på den heliga platsen, så att de inte bär på synd och dör. Det ska vara en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt för honom och hans säd efter honom.
Och du ska ta kläderna och sätta tunikan på Aron, och efodens rock och efoden och bröstskölden och omgjorda honom med efodens konstfullt vävda band.
Sedan ska du ta smörjelseoljan och hälla ut över hans huvud och smörja honom.
Och du ska ta av blodet som är på altaret och av smörjelseoljan och stänka det över Aron och över hans kläder och över hans söner och över sönernas kläder med honom. Och han och hans kläder ska bli helgade och hans söner och hans söners kläder med honom.
Och du ska ta bröststycket från Arons invigningsoffer och vifta det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och det ska vara deras del.
Och Arons heliga kläder ska vara för hans söner efter honom, för att bli smorda i dem och för att bli invigda (avskilda) i dem.
Sju dagar ska sonen som blir präst i hans ställe ha dem på sig, han som kommer in i mötestältet för att tjänstgöra på den heliga platsen.
Och varje dag ska du offra en oxe som syndoffer vid sidan om de andra offren för försoning, och du ska göra reningen ovanpå altaret när du bringar försoning för det, och du ska smörja det och helga det.
Sju dagar ska du bringa försoning för altaret och helga det, så ska altaret bli högheligt, allt som vidrör altaret blir heligt.
Och du ska göra ett altare att bränna rökelse på, av akaciaträ ska du göra det.
Dess längd ska vara 1 aln [45 cm] och dess bredd ska vara 1 aln [45 cm], kvadratiskt ska det vara, och 2 alnar [0,9 meter] ska vara dess höjd, dess horn ska vara i ett stycke med det.
Och du ska plätera det med rent guld, dess ovansida och dess sidor runtom och dess horn. Och du ska göra en krona av guld runtom.
Och två guldringar ska du göra till det, under dess krona på dess två ben, på de två sidorna av det ska du göra dem, och de ska vara hållare för stängerna som det ska bäras med.
Och du ska ställa det framför draperiet (förhänget) som är vid vittnesbördets ark, framför locket som täcker vittnesbördet, där jag ska möta (träffa, umgås med) dig.
Och Aron ska bränna rökelse på det av söta kryddor, varje morgon när han gör i ordning lamporna (trimmar vekarna), ska han bränna den.
Ni ska inte offra främmande rökelse på det, inget brännoffer, inget matoffer och ni ska inte hälla ut något drickoffer på det.
Och Aron ska bringa försoning över dess horn en gång om året, med blodet från syndoffret för försoning en gång om året ska han bringa försoning för det genom era generationer. Det är det allra heligaste till Herren (Jahve). [Detta är en del av arbetet som översteprästen gör på Yom Kippor – Försoningsdagen. Se. 3 Mos. 16.]
Och du ska ta försoningspengarna från Israels söner och helga det till arbetet i mötestältet, så att det blir ett minne för Israels söner inför Herrens (Jahves) ansikte, till att bringa försoning för deras själar.
"Du ska göra ett vattenkar av koppar och dess fundament av koppar, till att tvätta sig, och du ska ställa det mellan mötestältet och altaret, och du ska hälla vatten i det.
Och Aron och hans söner ska tvätta sina händer och sina fötter i det,
då ska de tvätta sina händer och sina fötter så att de inte dör. Detta ska vara en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt för dem, för honom och för hans säd genom deras generationer."
Och du ska göra en helig smörjelseolja av det, en parfym sammansatt med en parfymörs skicklighet, det ska vara en helig smörjelseolja.
Och med den ska du smörja mötestältet och vittnesbördets ark,
Den ska inte hällas på någon människas kropp, inte heller ska någon tillverka något efter dess recept, den är helig och den ska vara (förbli) helig för er.
Den som tillverkar något likadant eller vemhelst som använder något av den på en främling, han ska bli avhuggen från sitt folk.' "
Jag har fyllt honom med Guds Ande, med vishet (förmågan att skilja mellan rätt och fel) förstånd (förmågan att kunna bygga och konstruera) och kunskap (en personlig erfarenhet av) att kunna utföra uppgiften, och i alla slags hantverk,
Och jag, se jag har gett honom Oholiav, son till Achisamach av Dans stam. Och i hjärtat på alla som har ett vist hjärta har jag gett visheten, så att de kan göra allt som jag har befallt dig [i kapitel 25-30]:

mötestältet,
vittnesbördets ark,
nådastolen (locket, bokstavligt "det som täcker") som är ovanpå
och alla tältets möbler.
Och han gav till Mose, när han hade fullbordat talandet med honom på berget Sinai, vittnesbördets två stentavlor skrivna med Guds (Elohims) finger.
Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sade till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
Han tog emot guldet av dem. Med hjälp av verktyg formade han avbilden som skulle göras. [Antingen en träram som sedan bekläddes med guld, eller en träform som man sedan göt i.] Han använde det smälta guldet och formade en kalv (en avbild av en ung tjur). Sedan sade de [ledarna från folket som var initiativtagare till att göra egna gudar]: "Detta, Israel, är er gud som har fört er ut från Egypten." [Guldkalven är en skrämmande symbol. I Egypten tillbad man tjurguden Apis. Även guden Baal, som tillbads i Kanaans land, förkroppsligades och avbildades ofta som en ung oxe. Aron hade varit med och gjort så att folket bröt mot de tre första buden. De tillbad en annan Gud, de hade gjort en avbild och vanärat Herrens namn i avgudadyrkan.]
De har hastigt vänt sig bort från vägen som jag befallde dem, de har gjort sig en gjuten kalv och har tillbett den och har offrat till den och sagt: 'Detta är din gud Israel som har fört dig ut ur Egyptens land.' "
Och Mose sade till Aron: "Vad har detta folk gjort mot dig, så att du har fört fram en stor synd över dem?"
Så de sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå före oss, för vi vet inte vad det har blivit av den där mannen Mose som förde oss ut ur Egypten.'
Och jag sade till dem: "Den som har något guld, låt honom bryta av det, och de gav det till mig och jag kastade det i elden och det kom ut en kalv."
Och när Mose såg att folket var tygellöst, för Aron hade låtit dem bli tygellösa på grund av deras fienders hån,
då ställde sig Mose i lägrets port och sade: "Vem är på Herrens (Jahves) sida, låt honom komma till mig." Och alla Levi söner samlade sig till honom.
Herren svarade Mose: "Den som har syndat mot mig ska jag utplåna ur min bok.
Och när folket hörde dessa onda ord, sörjde de och ingen man satte på sig sina smycken.
Och Mose tog tältet och reste det långt utanför lägret, och han kallade det "mötestältet" [hebr. ohel moed]. Var och en som ville rådfråga (söka) Herren (Jahve) måste gå ut till mötestältet utanför lägret. [Här används den hebreiska frasen ohel moed (på svenska "mötestältet"). Ett annat ord mishkan (översatt "tabernaklet") hade Mose tidigare fått instruktioner om att bygga mitt i lägret (2 Mos 25). Vid detta tillfälle är det ännu inte byggt, se även 2 Mos 27:21; 3 Mos 1:1. Detta mötestält som tillhörde Mose fungerade som en temporär helgedom.]
Herren (Jahve) talade med Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar med en vän [4 Mos 12:6–8]. Sedan vände Mose tillbaka till lägret, men hans tjänare (assistent) Josua, Nuns son, en ung man, lämnade inte tältet. [Mose var nu drygt 80 år, se 2 Mos 7:7. Josua, som är Moses högra hand och efterträdare, är nu troligtvis i 40-årsåldern, se Jos 1:1; 2 Mos 17:9–14; 24:13; 32:17.]
Och han sade till honom: "Om ditt ansikte (din närvaro) inte går med oss, så för oss inte upp dit.
Och han högg ut två stentavlor, likadana som de första, och Mose steg upp tidigt på morgonen och gick upp på berget Sinai som Herren (Jahve) hade befallt honom och tog de två stentavlorna i sina händer.
Och Herren (Jahve) steg ned i ett moln och stod med honom där och ropade ut Herrens (Jahves) namn.
Det förstfödda av en åsna ska du lösa ut med ett lamm, och om du inte vill lösa ut den ska du bryta av dess nacke. Allt förstfött av dina söner ska du lösa ut. Och ingen ska komma tomhänt inför mig.
När Mose kom ner från Sinai berg med vittnesbördets två stentavlor i sin hand, visste han inte om att hans ansikte strålade (att ljus sköt fram som horn), därför att han hade talat med Herren.
När Aron och alla israeliterna såg strålglansen från Mose ansikte vågade de inte komma emot honom.
Men Mose ropade till dem, och Aron och alla folkets ledare vände tillbaka till honom, och Mose talade till dem.
Sedan kom alla israeliterna fram till honom, och han befallde dem allt som Herren hade sagt på Sinai berg.
Men när Mose trädde fram inför Herrens ansikte för att tala med honom, tog han av sig slöjan till dess han gick ut igen. När han kom ut, talade han till israeliterna det som han fått befallning om.
Israeliterna såg Mose ansikte, hur det strålade, så Mose hängde slöjan över ansiktet igen till dess han gick in för att tala med Herren.
Sex dagar ska arbete göras men den sjunde dagen ska för er vara en helig dag, en sabbat med fullkomlig vila (hebr. shabbat shabbaton) till Herren (Jahve). Den som gör något arbete (den dagen) ska dödas.
brännofferaltaret med dess galler av koppar, dess stänger och alla dess redskap, vattenkaret och dess fundament,
Och de kom, alla vars hjärta uppmuntrade honom, och alla vars ande gjort honom villig, och förde fram Herrens (Jahves) offer till arbetet med mötestältet och för all dess tjänstgöring och till de heliga kläderna.
Och alla män hos vilka man fann blått och purpur och scharlakansrött och fint linne och gethår och rödfärgat getskinn och sälskinn, förde fram dem.
Alla som kunde bidra med ett offer av silver och koppar förde fram Herrens (Jahves) offer, och alla män som hade akaciaträ till något av arbetet förde fram det.
och han har fyllt honom med Guds Ande i vishet, i förståelse och i kunskap och i allt slags hantverkskunskap,
Och Mose kallade på Betsalel och Oholiav och alla män med ett vist hjärta, i vars hjärta Herren (Jahve) har lagt vishet, alla vars hjärta manade honom att komma till arbetet och utföra det.
Och de tog av Mose emot hela offret som Israels söner hade burit fram till arbetet för tjänsten i helgedomen, det (materialet) som det skulle tillverkas av. Och de bar fortfarande fram frivilliga gåvor till honom varje morgon.
Och han pläterade den med rent guld på insidan och utsidan och gjorde en krona av guld till den runtom.
Och han göt 4 ringar av guld till den, till dess 4 fötter, 2 ringar på ena sidan och 2 ringar på andra sidan.
Och han pläterade det med rent guld och gjorde en krona av guld till det runtom.
Och han gjorde en handsbred kant till det runtom och gjorde en krona av guld på kanten runtom.
Och han göt 4 ringar av guld till det, och satte ringarna i de 4 hörnen som var på dess 4 fötter.
Och han gjorde rökelsealtaret av akaciaträ, 1 aln var dess längd och 1 aln var dess bredd, kvadratiskt, och 2 alnar var dess höjd, dess horn var gjorda i ett stycke med det.
Och han pläterade det med rent guld, dess ovansida och dess sidor runtom och hornen på det. Och han gjorde en krona av guld runtom.
Och han gjorde till det 2 guldringar under dess krona, på dess två sidor, som hållare för stängerna som det ska bäras med.
Och han gjorde dess horn på dess 4 hörn, dess horn var gjorda i ett stycke med det, och han pläterade det med koppar.
Och han satte stängerna i ringarna på altarets sidor, för att bära det, han gjorde det ihåligt med plankor.
Och med honom var Oholiav, Achisamachs son från Dans stam, en hantverkare och en skicklig yrkesman och en vävare med färger, i blått och i purpur och i scharlakansrött och fint linne. [Det var leviterna som ansvarade för att sätta upp, ta ner och transportera tabernaklet under ökenfärden, se 4 Mos 3–4. Genom att på nytt även nämna Betsalel (2 Mos 31:2; 35:30; 36:1–2; 37:1) och Oholiav (2 Mos 31:6; 35:34; 36:1–2) och att de var från Juda och Dans stam, blir det en påminnelse att tabernaklet var ett projekt som involverade hela folket. I följande verser blir det också tydligt att hantverkare från olika stammar hade arbetat tillsammans.]
Och med det gjorde han socklarna till mötestältets öppning och kopparaltaret och dess galler av koppar och altarets alla redskap,
De gjorde axelstycken för den, sammanfogade, i de två ändarna var den sammanfogad.
Och de skickligt vävda banden som var på den, som man fäster den med, var av samma stycke och likadant arbete, av guld, av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de satte på den fyra rader med stenar.
En rad med
    [1] karneol [röd sten – hebr. odem],
    [2] topas [olivgrön, gulaktig]
    [3] och smaragd [hebr. bareqet (från baraq att glittra, reflektera); ordet används bara här och i 2 Mos 28:17],
den första raden.
Och de gjorde den heliga plattan, en krona av rent guld och skrev en text på den som man graverar en signetring: "Helgad till Herren (Jahve)."
Och de knöt en blå tråd i den för att fästa den ovanpå turbanen, som Herren (Jahve) befallt Mose.
kopparaltaret
    och dess galler av koppar,
    dess stänger och alla dess redskap, vattenkaret och dess fundament,
Och du ska ta smörjelseoljan och smörja Tabernaklet och allt som är i det och ska helga (avskilja) det och alla dess möbler, och det ska vara heligt.
Och du ska smörja vattenkaret och dess fundament och helga det.
Och du ska sätta på Aron de heliga kläderna och du ska smörja honom och helga honom så att han kan betjäna mig i prästämbetet.
Och Mose gjorde i enlighet med allt som Herren (Jahve) befallt honom, så gjorde han.
Och han spred ut tältet över Tabernaklet och lade tältets täcke ovanpå det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han gjorde i ordning en rad med bröd på det inför Herrens (Jahves) ansikte, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
och han brände rökelse av söta kryddor på det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och brännofferaltaret ställde han vid öppningen till mötestältets Tabernakel och offrade på det brännoffer och shalomoffer, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
så att Mose och Aron och hans söner kunde tvätta sina händer och sina fötter i det.
Mose kunde inte gå in i tabernaklet, eftersom molnet vilade över det och Herrens härlighet (ära, tyngd, dignitet; mättade gudsnärvaro) fyllde tabernaklet.
Herrens moln vilade över tabernaklet om dagen, och om natten lyste en eld i molnet inför israeliternas ögon under alla deras vandringar. [Oavsett ljus eller mörker, dag eller natt var molnet som är Guds närvaro alltid där, synlig för Guds folk. Ordet "vandringar" (vers 36 och 38) är i plural och beskriver "uppbrott och delsträckor". Totalt namnges 42 platser som israeliterna slår läger på under sin vandring till Kanaans land.]
Och Herren (Jahve) kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet. Han sade:
Om hans offer är ett brännoffer från hjorden, ska han offra ett felfritt djur av hankön. Han ska offra det vid ingången till församlingens mötestält till nåd (till behag, villkorad nåd – hebr. ratson) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska lägga sin hand på brännoffrets huvud och det ska ge nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) och ge försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom.
Och om hans offer är från småboskapen, från fåren eller från getterna som ett brännoffer, ska han föra fram ett felfritt djur av hankön.
Och han ska döda det på den norra sidan av altaret inför Herrens (Jahves) ansikte och Arons söner, prästen, ska stänka dess blod runtomkring över altaret.
Och han ska dela det i sina bitar med sitt huvud och sitt fett och prästen ska lägga dem i ordning på veden som ligger på elden som är på altaret.
Och prästen ska föra den till altaret och vrida av dess huvud och bränna den på altaret, och dess blod ska hällas ut vid sidan av altaret.
Och han ska klyva den med dess vingar men inte dela den helt, och prästen ska bränna den på altaret, på veden som ligger på elden som ett brännoffer, ett offer gjort med eld till en söt doft till Herren (Jahve).
Inget matoffer som ska föras fram till Herren (Jahve) får vara gjort med jäst, för ni ska inte bränna något syrat eller någon honung i något offer gjort med eld till Herren (Jahve).
Och om hans offer är ett shalomoffer (gemenskapsoffer) om han offrar det från hjorden, oavsett om det är ett handjur eller hondjur, ska det vara felfritt (rent, hebr. tamim) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska lägga sin hand på huvudet på sitt offerdjur och döda det vid ingången till församlingens mötestält, och Arons söner, prästerna, ska stänka blodet över altaret runtomkring.
Och Arons söner ska bränna det på altaret ovanpå brännoffret som är ovanpå veden som är på elden, det är ett offer gjort av eld som en söt doft till Herren (Jahve).
Och om hans offer till shalomoffer till Herren (Jahve) kommer från småboskapen, oavsett om det är ett handjur eller hondjur, ska det vara felfritt (rent, hebr. tamim) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Om han offrar ett lamm som sitt offer, ska han offra det inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska lägga sin hand på huvudet på sitt offerdjur och döda det framför församlingens mötestält, och Arons söner ska stänka blodet över altaret runtomkring.
Och prästen ska bränna det på altaret, det är matoffret gjort med eld till Herren (Jahve).
Och om hans offer är en get ska han offra den inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska lägga sin hand på dess huvud och döda det framför församlingens mötestält, och Arons söner ska stänka dess blod över altaret runtomkring.
Och han ska offra sitt offer, ett offer gjort med eld till Herren (Jahve), det feta som täcker inälvorna och allt fett som är på inälvorna,
Och prästen som är smord ska ta av oxens blod och föra in det i mötestältet,
Och han ska ta bort allt det feta från oxen till syndoffret, det feta som täcker inälvorna och allt fett som är på inälvorna,
hela oxen ska han bära bort utanför lägret till en ren plats där askan ska spridas ut, och bränna den på ved med eld. Där askan sprids ut ska den brännas.
när synden som de har syndat blir känd, då ska församlingen offra en ung oxe för synden och föra fram den framför mötestältet.
Och han ska ta allt det feta från den och bränna det på altaret.
Och han ska göra med oxen som han gjorde med syndoffersoxen, så ska han göra med den och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) dem och de ska bli förlåtna.
Och han ska bära bort oxen utanför lägret och bränna den som han brände den första oxen, det är ett syndoffer för församlingen (menigheten).
eller om hans synd som han har syndat med kommer till hans kännedom, ska han föra fram sitt offer, en felfri (tamim) killing av hankön,
och han ska lägga sin hand på killingens huvud och döda den på platsen där man dödar brännoffret inför Herrens (Jahves) ansikte, det är ett syndoffer.
Och han ska bränna allt dess fett på altaret, som fettet från shalomoffren, och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom för hans synd, och han ska bli förlåten.
eller om hans synd som han har syndat med kommer till hans kännedom, ska han föra fram sitt offer, en felfri (tamim) killing av honkön, för den synd som han har syndat.
Och han ska ta bort allt dess fett som fettet tas bort från shalomoffret, och prästen ska bränna det på altaret till en söt doft till Herren (Jahve), och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom och han ska bli förlåten.
Och han ska ta bort allt dess fett som fettet tas bort från lammet till shalomoffret, och prästen ska bränna det på altaret i likhet med de offers som görs med eld till Herren (Jahve), och prästen ska bringa försoning för (täcka över) hans synd som han har bekänt och han ska bli förlåten.
Eller om en själ rör vid något orent föremål, om det är ett kadaver från ett orent djur, eller ett kadaver från oren boskap, eller ett kadaver från orena kräldjur, och om det har blivit dolt för honom, ska han också vara oren och skyldig.
Eller om han rör vid det orena hos en människa, vilken orenhet det än är som orenar en människa, och det döljs för honom, när han känner till (får kunskap om) det ska han vara skyldig.
Eller om en själ svär (avlägger en ed) och uttalar med sina läppar att göra ont, eller att göra gott, vad det än är som en människa säger med en ed, och det göms för honom, när han känner till (får kunskap om) det ska han vara skyldig i endera avseendet.
Och han ska föra fram offret för sin överträdelse till Herren (Jahve) för synden som han har syndat, ett hondjur från flocken, ett lamm eller en killing som ett syndoffer. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom för hans synd.
Och han ska offra den andra som ett brännoffer enligt förordningen (för brännoffer), och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom, för hans synd som han har syndat, och han ska bli förlåten.
Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom, angående hans synd som han syndat i något av detta, och han ska bli förlåten. Och det som är kvar ska vara prästens som ett matoffer.
Och han ska gottgöra för den skada som han åsamkat det heliga, och ska lägga till en femtedel av värdet och ge det till prästen. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom med baggen till skuldoffret, och han ska bli förlåten.
Och han ska föra fram en felfri (tamim) bagge från sin flock, med en jämförbar summa, som ett skuldoffer till prästen. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom angående hans oaktsamhet varmed han gjort fel utan att veta (förstå) det, och han ska bli förlåten. [Se vers 15.]
då ska det ske, om han som har syndat och är skyldig, ska lämna tillbaka (återställa) det som han har stulit eller det han skaffat med förtryck, eller handpenningen eller panten som fanns hos honom, eller det förlorade som blev funnet,
eller vadhelst annat som han svurit falskt om. Han ska återställa det till fullo och ska lägga till en femtedel mer till det [20% extra av dess värde] till den som det tillhör ska han ge det, samma dag som han befinns skyldig.
Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom inför Herrens (Jahves) ansikte, och han ska bli förlåten angående vadhelst han därmed har gjort sig skyldig till.
Befall Aron och hans söner och säg: Detta är undervisningen om brännoffret. Det är brännoffret ovanpå elden ovanpå altaret hela natten till morgonen och altarets eld ska vara brinnande på det.
Och prästen ska sätta på sig sin linneklädnad, och hans linnebyxor ska han sätta på sin kropp (ordagrant över sitt kött), och ska ta upp askan som elden förtärt med brännoffret på altaret, och han ska lägga den vid sidan om altaret.
Och elden på altaret ska brinna på det, den ska inte släckas, och prästen ska bränna ved på det varje morgon, och lägga i ordning brännoffret över den, och han ska där bränna det feta från shalomoffret.
Och han ska ta sin hand full av det, av mjöl från matoffret och av dess olja, och all dess rökelse som är på matoffret och ska bränna det på altaret som en söt doft, och minnet av det till Herren (Jahve).
Detta är Aron och hans söners offer som de ska offra till Herren (Jahve) den dagen när han blir smord. En tiondel av en efa fint mjöl som ett evigt matoffer, hälften av det på morgonen och hälften av det på kvällen.
Och prästerna bland hans söner som är smorda i hans ställe [i kommande generationer] ska offra det. Det är en evig förordning (ordagrant "saker inristat") till Herren (Jahve). Det ska brännas helt och hållet.
Men lerkärlen som blivit nersölade ska krossas, och om det är ett kopparkärl som blivit nedsölat ska det både bli skurat och sköljt i vatten.
Och han ska offra allt dess fett, bakdelen och fettet som täcker inälvorna,
Varje man bland prästerna ska äta av det, det ska ätas på en helig plats. Det är högheligt.
Liksom syndoffret så är skuldoffret, det finns en undervisning om dem. Prästen som bringar försoning med det, honom ska det tillhöra.
Och prästen som offrar någon mans brännoffer, den prästen ska ha dess skinn själv från brännoffret som han har offrat.
Och alla matoffer som är bakade i ugnen och allt som är tillrett i stekpannan och i pannan ska tillhöra prästen som offrar det.
Om han offrar det som en tacksägelsegåva, då ska han offra det med tacksägelseoffret, osyrat bröd blandat med olja, och osyrade kakor smorda med olja och stekta kakor av fint mjöl blandade med olja.
Och av dem ska han offra en av alla från hela offret som ett viftoffer till Herren (Jahve), och den ska tillhöra den präst som stänker blodet från shalomoffret.
Och köttet från hans shalomoffer som tacksägelse ska ätas samma dag som det offras, inget av det får lämnas kvar till morgonen.
Men om offret som han offrar är en ed eller ett frivilligt offer, ska det ätas samma dag som det offras och på morgonen ska det överblivna ätas.
Men om något av köttet från hans shalomoffer äts på den tredje dagen, ska ingen nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) ges [offret accepteras inte], det ska inte tillräknas honom som offrar, istället ska det vara en styggelse och den personen (den själ) som äter av det ska bära sin synd.
Men den person (själ) som äter av det kött från shalomoffret som tillhör Herren (Jahve), han har sin orenhet över sig. Den personen (själen) ska huggas av från sitt folk.
Men det feta från självdöda djur, och fettet från det som är rivet av vilddjur, kan ni använda till andra saker, men ni får på inget sätt äta av det.
Hans egna händer ska föra fram offret till Herren (Jahve), gjort med eld. Det feta med bringan ska han föra fram så att bringan kan viftas som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
Den bland Arons söner som offrar blodet och det feta från shalomoffret, han ska ha den högra skuldran som sin del.
"Ta Aron tillsammans med hans söner,
    och kläderna
    och smörjelseoljan
    och en oxe som syndoffer [3 Mos 4:3]
    och två baggar
    och en korg med osyrat bröd,
Och Mose gjorde som Herren (Jahve) befallt och församlingen samlades tillsammans vid ingången till mötestältet.
Och han satte på honom kläderna [2 Mos 28:39–41] och omgjordade honom med gördeln och klädde honom i ämbetsdräkten [2 Mos 28:39–41] och satte efoden [2 Mos 28:6–14] på honom och omgjordade honom med efodens praktfulla gördel och band fast den [efoden] på honom med den [den praktfulla gördeln].
Och han satte bröstskölden på honom [2 Mos 28:15–30], och i bröstskölden lade han ner Urim och Tummim. [Urim och Tummim var namnet på de två föremål (troligtvis två mindre stenar eller stavar) som prästen bar i sin prästsköld och som användes för att kasta lott, se 2 Mos 28:30; 1 Sam 14:42.]
Sedan tog Mose smörjelseoljan och smorde tabernaklet (hebr. miskan) och allt som fanns därinne och helgade det.
Och han stänkte därav på altaret sju gånger, och smorde altaret [2 Mos 27:1–8] och alla dess redskap, både vattenkaret [2 Mos 30:17–21] och dess fundament, till att helga dem.
Och han hällde ut smörjelseoljan över Arons huvud [Ps 133] och smorde honom, till att helga honom.
Och han slaktade den och Mose tog blodet och strök det med sitt finger på altarets horn [de fyra hörnen, se 2 Mos 27:2] runtom och renade altaret och hällde blodet vid altarets fot och helgade (avskilde) det till att bringa försoning (täcka över) på det.
Och Mose tog bröstet och viftade det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte. Som baggen för invigning var det Moses del som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet som var på altaret och stänkte det över Aron och över hans kläder och över hans söner och över hans söners kläder med honom, och helgade (avskilde) Aron och hans kläder och hans söner och hans söners kläder med honom.
Och Mose sade till Aron och till hans söner: "Koka köttet vid ingången till mötestältet och ät det där med bröd som är i korgen för invigningen som jag har befallt och sagt, Aron och hans söner ska äta det.
Och Aron gick till altaret och slaktade kalven för syndoffret som var för honom själv.
Och Arons söner förde blodet till honom och han doppade sitt finger i blodet och strök det på altarets horn och hällde ut blodet vid foten av altaret.
Och han slaktade brännoffret och Arons söner bar fram blodet till honom som han stänkte runt omkring över altaret.
Och de bar fram brännoffret till honom med dess delar och huvudet och han brände dem på altaret.
Och han förde fram folkets offer och tog geten som var folkets syndoffer och slaktade den och offrade den för synd, som det första (folkets fösta syndoffer).
Han slaktade oxen och baggen som shalomoffer som var för folket, och Arons söner förde fram blodet till honom som han stänkte över altaret runt omkring.
Detta ska ni äta av allt som finns i vattnet. Allt som har fenor och fjäll i vattnet, i haven och i floderna, det ska ni äta.
Och allt som inte har fenor och fjäll i haven och i floderna och allt som rör sig i vattnen, och av alla levande ting som finns i vattnen, de ska vara något avskyvärt (hebr. shiqats) för er.
Vad det än må vara som inte har fenor och fjäll i vattnet ska vara något avskyvärt för er.
Men alla bevingade (flygande) småkryp som har fyra fötter [fram] ska vara något avskyvärt för er. [Hebreiskan är väldigt exakt i sin beskrivning. Prepositionen "fram/på" används för de fyra insekternas fyra "fötter" (hebr. regel) i vers 21 och sedan beskrivs två kraftigare ben (hebr. kera) som den hoppar med. Totalt är det alltså sex fötter och två ben, vilket korrekt beskriver denna grupp av insekters sex gångben.]
Och vad som helst som råkar ramla på dem när de är döda ska vara orent, om det är ett redskap av trä eller kläder eller skinn eller säcktyg, vilket redskap det må vara som man gör något arbete med, det måste läggas i vatten och ska vara orent till kvällen, så ska det bli rent.
Och alla lerkärl som de faller ner i, oavsett vad det innehåller, ska vara orent och ni ska krossa det.
Och allt kött som man kan äta varpå sådant vatten kommer ska vara orent, och all dryck som man kan dricka i varje sådant kärl ska vara oren.
Och varje ting varpå någon del av deras kadaver faller ska vara orent, oavsett om det är ugnen eller olika sorters krukor så ska de krossas, för de är orena och ska vara orena för dig.
Men om något vatten hälls över säden och någon del av kadavret faller på den då ska den vara oren för dig. [Anledningen kan vara att det blöta spannmålet var förberett för att användas i matlagning och bak, medan det torra inte var det.]
som ska offra det inför Herrens (Jahves) ansikte och bringa försoning för henne. Och hon ska vara ren från sitt blod.

Sammanfattning

Detta är undervisningen om henne som har fött en son eller dotter.
Och prästen ska titta på fläcken på huden på kroppen (köttet), och om håret i fläcken har blivit vitt och om fläcken ser djupare ut än huden på hans kropp är det en fläck med svampinfektion (mögel) och prästen ska se på (undersöka) honom och förklara honom oren.
Och prästen ska se på (undersöka) honom den sjunde dagen, och se, om fläcken är oförändrad när han ser på (undersöker) den och fläcken inte har spridit sig på huden, då ska han stänga in (isolera) honom i ytterligare sju dagar. [Totalt två veckors karantän.]
Och prästen ska se på (undersöka) honom en andra gång den sjunde dagen, och se, om fläcken har blivit mörk och fläcken inte har spridit sig på huden, ska prästen förklara honom ren, då är det en sårskorpa och han ska tvätta sina kläder och vara ren.
Och om prästen ser att fläcken har spridit sig på huden, då ska prästen förklara honom oren, det är en svampinfektion (mögel).
då är det en gammal svampinfektion (mögel) på huden på hans kött och prästen ska förklara honom oren, och han ska inte stänga in (isolera) honom för han är oren.
Men när det friska köttet visar sig på honom ska han vara oren.
Och prästen ska se på (undersöka) det friska köttet och förklara honom oren, för det friska köttet är orent, det är svampinfektion (mögel).
Och prästen ska se på (undersöka) honom, och se om fläcken har blivit vit, då ska prästen förklara honom ren som har haft fläcken – han är ren.
[Job drabbades av bölder, se Job 2:7 och en av de tio plågorna över Egypten var bölder, se 2 Mos 9:9–11.] Och köttet där det i dess hud fanns en böld, är botat.
och om prästen när han ser (undersöker) den och den ser lägre ut än huden och dess hår har blivit vitt, ska prästen förklara honom oren, det är en fläck med svampinfektion (mögel) som har brutit ut från bölden.
Men om prästen ser på (undersöker) den och ser att där inte finns några vita hår och om det inte är lägre än huden men är mörkare, då ska prästen stänga in (isolera) honom i sju dagar.
Och om det sprider ut sig i huden ska prästen förklara honom oren, det är en plåga (sjukdom).
Men om de ljusa fläckarna stannar på sin plats och inte breder ut sig är det en böld och prästen ska förklara honom ren.
då ska prästen se på (undersöka) den och se om håret på den ljusa fläcken har blivit vitt och se (undersöka) om fläcken är lägre än huden. Då är det en svampinfektion (mögel) som har brutit ut från bölden, därför ska prästen förklara honom oren. Det är en fläck med svampinfektion (mögel).
Men om prästen ser på (undersöker) den och ser att där inte finns några vita hår och att det inte är lägre än huden men är mörkare, då ska prästen stänga in (isolera) honom i sju dagar.
Och prästen ska se på (undersöka) honom den sjunde dagen, och om det har spridit ut sig över huden ska prästen förklara honom oren. Det är en fläck med svampinfektion (mögel).
Och om den ljusa fläcken stannar på sin plats och inte sprider sig i huden men är lite mörkare, då är det en upphöjd böld och prästen ska förklara honom ren, för det är en inflammation i bölden.
Om en man eller kvinna har en fläck på huvudet eller i skägget,
då ska prästen se på (undersöka) fläcken och se om den ser djupare ut än huden och om där finns gult tunt hår, då ska prästen förklara honom oren. Det är torra fjäll och svampinfektion (mögel) på huvudet eller i skägget.
Och om prästen ser fläcken med fjäll och ser att den inte är djupare än huden och att det inte finns några svarta hår i den, då ska prästen stänga in (isolera) den som har fläcken med fjäll i sju dagar.
Och på sjunde dagen ska prästen se på (undersöka) fläcken och se om fjällen inte har spridit sig och om det inte finns något gult hår och om fjällen inte ser ut att ligga djupare än huden.
Och på sjunde dagen ska prästen se på (undersöka) och se på fjällen, och se om fjällen inte har spridit sig i huden och se om det inte ser djupare ut än huden, då ska prästen förklara honom ren och han ska tvätta sina kläder och vara ren.
ska prästen se på (undersöka) honom och se om fjällen har spridit sig på huden, prästen ska inte leta efter gula hår. Han är oren.
Men om fjällen när han ser dem har stannat och det finns svarta hår som vuxit upp där, då är fjällen botade, han är ren och prästen ska förklara honom ren.
Då ska prästen se på (undersöka) och se om det upphöjda såret är vitt rödaktigt på hans skalliga huvud eller hans skalliga panna, som en svampinfektion (mögel) visar sig i huden på kroppen,
han är en man som lider av svampinfektion (mögel). Han är oren. Prästen ska förklara honom totalt oren (orent oren), hans fläck är på hans huvud.
[Detta sammanfattande stycke berör de som har blivit diagnostiserade med någon av de ovanstående sju olika fallen.] Och den som lider av svampinfektionen (möglet), hans kläder ska rivas söner och hans huvud rakas, och han ska täcka över sin överläpp och ropa "Oren, oren". [Hebr. tame tame!]
Alla dagar som fläcken är på honom ska han vara orenad. Han är oren. Han ska bo ensam (isolerad), utanför lägret ska han ha sin boplats.
Kläderna som plågan med möglet (svampinfektionen) är i, oavsett om det är yllekläder eller linnekläder,
Han ska därför bränna den klädnaden, oavsett om det är vävt eller stickat, av ull eller linne eller någonting av skinn där fläcken är ett frätande mögel (svampinfektion). Det ska brännas i eld.
då ska prästen befalla att de tvättar det som fläcken varit på och han ska stänga in (isolera) det i ytterligare sju dagar. [Totalt två veckors karantän.]
Och prästen ska se på (undersöka) fläcken efter att den är tvättad och se om färgen inte har förändrats och om fläcken inte har spritt ut sig, är den oren. Du ska bränna den i eld. Den fräter inåt antingen den är inuti eller utanpå.
Men om prästen ser på (undersöker) och ser att fläcken har mörknat efter att den har tvättats, då ska han riva ut den ur plagget eller ur skinnet eller ur väven eller ur det stickade.
Och om det fortfarande syns i klädnaden eller i det vävda eller i det stickade eller i någonting av skinn, då är det en fläck som sprider sig. Du ska bränna det som har fläcken med eld.
Detta är undervisningen om fläckar med mögel (svampinfektion) i kläder av ull eller linne, antingen det är vävt eller stickat, och om allting av skinn, för att förklara det rent eller för att förklara det orent.
Och han ska stänka det sju gånger över den som blivit fri från svampinfektionen (möglet) och han ska förklara honom ren och ska låta den levande fågeln flyga iväg över det öppna fältet (ordagrant över fältets mun).
Och prästen ska ta ett av lammen av hankön och offra det som ett skuldoffer och måttet av olja och vifta dem som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och resten av oljan som är i prästens hand ska han hälla över huvudet på honom som ska bli ren och prästen ska bringa försoning för honom inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och prästen ska offra brännoffret och matoffret ovanpå altaret och prästen ska bringa försoning för honom och han ska vara ren.
Och om han är fattig och inte kan ge så mycket då ska han ta ett lamm som skuldoffer som ska viftas för att bringa försoning för honom och en tiondels fint mjöl blandat med olja som ett matoffer och ett mått olja.
Och resten av oljan som är i prästens hand ska han hälla över huvudet på honom som ska bli ren och prästen ska bringa försoning för honom inför Herrens (Jahves) ansikte.
Detta är undervisningen om den som är drabbad av svampinfektion (mögel), vars hand inte har möjlighet att ge det som (egentligen) krävs för att bli ren.
och den som äger huset ska komma och berätta för prästen och säga: "Det ser ut som om det är fläckar i mitt hus."
Dessutom ska den som har gått in i huset medan det varit stängt (låst) vara oren till kvällen.
Varje säng som han som har en flytning ligger på är oren, och varje möbel som han sitter på är oren.
Och han som sitter på någonting som han med flytningen har suttit på, ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och varje sadel som han som har en flytning rider på ska vara oren.
Och vemhelst som vidrör något som varit under honom som har en flytning ska vara oren till kvällen, och han som har burit (flyttat på) något av dessa ting ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och vemhelst som vidrör honom som har en flytning och inte har sköljt sina händer i vatten, han ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och redskap av lera (keramik) som han med flytningen har kommit i beröring med ska krossas, och varje redskap av trä ska sköljas i vatten.
Och när han som har flytningen är ren från sin flytning ska han räkna för sig själv sju dagar [jmf 3 Mos 12:2; 13:4; 15:19] för sin rening och tvätta sina kläder och bada sig själv i rinnande vatten och ska vara ren.
Och på den åttonde dagen ska han ta åt sig två turturduvor eller två unga duvor och komma inför Herrens (Jahves) ansikte till dörren på mötestältet och ge dem till prästen.
Och prästen ska offra dem, den ena som ett syndoffer och den andra som ett brännoffer, och prästen ska bringa försoning för honom inför Herrens (Jahves) ansikte för hans flytning.
Om någon mans säd lämnar honom (spills vid sidan) vid ett samlag, då ska han tvätta sin kropp i vatten och vara oren till kvällen.
Och varje plagg och varje skinn varpå (den spillda) säden från samlaget finns ska tvättas med vatten och vara orent till kvällen.
Allting som hon ligger på under sin avskildhet ska vara orent och allting som hon sitter på under sin avskildhet ska vara orent.
Och vemhelst som rör någonting som hon suttit på ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och om det är på hennes säng eller någonting som hon suttit på, när han rör det är han oren till kvällen.
Och om någon man ligger hos henne kommer hennes orenhet över honom, han ska vara oren i sju dagar, och hela sängen som han legat på ska vara oren.
Varje säng som hon ligger i alla dagar som hennes blödning varar ska för henne vara som sängen för hennes avskildhet och allt som hon sitter på ska vara orent, liksom orenheten för hennes avskildhet.
Detta är undervisningen om honom som har en flytning och om honom vars säd lämnar honom så att han blir oren av det,



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.