9034 – הָ ()

henne


Typ: Os3f
Hebreiska: הָ ()
Uttal:
Talvärde: 5 (5)    ord med samma talvärde
Användning: 1708 ggr i GT

*Vi arbetar med att ta fram svenska beskrivningar på alla ord, i de fall de inte finns ännu finns visas den engelska här. Även fältet ursprung är inte fullständigt och kan ha blandat engelska och svenska.

Engelsk översättning

her

Engelsk beskrivning

Personal object pronoun - suffix for propositions and verbs without an object: 3rd person feminine singular

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (1708 st), nedan visas bara de första 1000


1 Moseboken (139)

Och Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa). Och Gud (Elohim) och sade till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen.
    Ja, över allt levande (alla djur) som kryper (rör sig) på jorden."
Herren Gud (Jahve Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den.
Herren Gud (Jahve Elohim) lät en tung sömn falla över Adam, och medan han sov tog han ett av hans revben från hans sida och fyllde platsen med kött.
Från revbenet från mannens sida som Herren Gud hade tagit byggde han upp (modellerade han skickligt – hebr. bana) kvinnan och förde henne till mannen. [Fyra olika hebreiska ord används kring skapandet av människan: asa (1 Mos 1:26), bara (1 Mos 1:27), jatsar (1 Mos 2:7, 19) och bana här.]
När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också. [I denna vers finns tre verb: såg, åt och gav. Synintrycken (såg ut att vara gott och den yttre attraktionen) tillsammans med de inre känslorna (löftet om att ge högre förstånd) ledde till ett ödesdigert beslut, se Jak 1:15; 1 Joh 2:16. Sökandet av vishet utan Gud har också att göra med stolthet, se Ords 11:2. Ordet för begärligt är samma som används i förbudet mot begär, se 2 Mos 20:17.]
Och till Adam sade han: "Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever.
Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden (hebr. adamah), för från den var du tagen. Du är stoft, och till stoft ska du åter gå."
Han gav honom namnet Noach (Noa), och sade:
"Denne ska lätta (hebr. nacham) oss från vårt arbete, ja från våra händers möda (slitsamma smärta – hebr. itsavon) med den mark [när vi brukar jorden] som Herren (Jahve) har förbannat." [Det hebreiska ordet för Noa förknippas både med nuach som betyder "vila", och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot nch som beskriver "vila", "andetag", "att ligga ner".]
Bygg en ark av goferträ. [Allmänt antas detta vara trä från den äkta cypressen, vanligt förekommande som båtvirke kring Medelhavet, men det kan också syfta på bearbetningen av träet, t.ex. att det ska vara hyvlat eller laminerat.] Inred arken med olika rum, och täck (bestryk) den med täckning (jordbeck) inuti och utanpå. [Verbet "täck" och substantivet "täckning" har samma hebreiska rot som också betyder försoning och att försona. Det används om offerblodet i 3 Mos 17:11. Arken är en fin "skuggbild" av Jesus. Den blev "tätad" så att syndaflodens vatten inte trängde in på samma sätt som Jesu blod "tätar" från syndens skuld så den inte förgör oss!]
Så ska du bygga den:
    300 alnar [156 meter] lång,
    50 alnar [26 meter] bred och
    30 alnar [15,6 meter] hög.
Gör ett tak för båten och lämna ett utrymme på
    en aln [0,52 meter] mellan taket och sidorna [som en öppning för ljus].
Sätt en dörr till arken på ena sidan.
Inred arken så den får
    en undervåning,
    en mellanvåning
    och en övervåning.

Kort eller lång aln?
Hebreiska ordet för aln ammah härstammar från ordet för mor (hebr. imma). Man skulle kunna översätta "modern till alla mått", vilket är ett lämpligt namn för ett av de äldsta måtten. Som det brukar vara med antika mått utgår de från kroppen. En aln motsvarar längden på en mans underarm – avståndet mellan armbågen och långfingret. Enheten användes redan tidigt i historien hos sumererna i Mesopotamien och sedan i Egypten och Israel. Det användes i romarriket och fanns i Sverige på medeltiden fram till slutet på 1800-talet då det metriska systemet infördes efter franska revolutionen. I de antika kulturerna finns alnen i två varianter:    • en vanlig kort aln (44-45 cm)
   • en kunglig lång aln (50-52 cm) Det äldsta arkeologiska fyndet av en aln är en måttstock från staden Nippor i Sumeren. Den dateras till 2650 f.Kr. och mäter 51,85 cm. Detta mått motsvarar den längre kungliga alnen som också användes för pyramiderna i Egypten. Forskare kommer fram till olika resultat, men troligast är ändå att alnen som Noa använder sig av är den längre äldre måttet av alnen. Den fullskaliga modellen av Noas ark i Kentucky i USA som blev klar 2016 använder detta längre måttet (51,8 cm), medan holländaren Huibers modell från 2012 använder det kortare (44,45 cm). Arkens dimensioner med den kortare alnen är 133 x 22 x 13 meter.

Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.
Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden.
När bågen visar sig i skyn ska jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden."
Saraj var ofruktsam, hon hade inga barn.
Faraos prinsar såg henne och prisade henne inför farao och kvinnan togs till faraos hus. [Saraj var 65 år (1 Mos 17:7; 12:4) och levde tills hon blev 127 (1 Mos 23:1), vilket gör att hon var i medelåldern.]
Han behandlade Abram väl för hennes skull. Han hade småboskap och boskapshjordar och åsnor (hebr. chamor; hankön) och tjänare och tjänarinnor och åsneston (hebr. aton) och kameler.
Varför sade du: 'hon är min syster', så att jag tog henne till hustru. Här är din hustru, ta henne och gå härifrån!"
Ja, allt (hela) det land som du ser, åt dig ska jag ge det och åt din säd [alla dina efterkommande barn], till evig tid.
Stå upp! Vandra genom landet [Jos 1:3]
    – i hela dess längd och dess bredd.
Ja, till dig ska jag ge det!" [Vers 14b–17 formar en inclusio som ramas in av två parallella satser i vers 14ba–15 och vers 17. Uppmaningen att lyfta upp ögonen och blicka ut över landet hör ihop med att stå upp och vandra genom landet, som båda avslutas med ett löfte att det ska ges. Centralt i vers 16 finns en kiasm som ramas in av ordet säd (hebr. zera) som jämförs med "stoftet på jorden" som är ett uttryck som beskriver allt finfördelat material (som sand, jord och grus) över hela jorden! Poängen är att lika oräkneliga ska Abrams efterkommande bli!]
Abram trodde (litade, förtröstade) på Herren, och Herren räknade honom som rättfärdig (tillskrevs rättfärdighet – han gjordes fri från synd och skuld, fick det rätt ställt med Gud). [Abram trodde på löftet om ett barn, och talrika ättlingar, han trodde att Messias skulle komma genom hans säd och trodde på honom som sin Frälsare, se Joh 8:56. Både i GT och NT finns det bara ett sätt att bli rättfärdig på, nämligen av nåd genom tro, se Rom 4:3.]
Han sade till honom: "Jag är Herren (Jahve) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv."
Han sade: "Herre, Herre (Adonaj Jahve) hur ska jag veta (kunna känna till) att jag ska ärva det?"
Abram och hans hustru Saraj var barnlösa. [I denna kultur var detta något skamfullt. Gud hade dock lovat dem ett eget barn som skulle bli deras arvinge, se 1 Mos 12:2. Tio år tidigare hade Abram försökt adoptera sin tjänare Elieser för att få en arvinge, men Gud förtydligade då sitt löfte att det verkligen skulle vara hans egen son, se 1 Mos 15:2–4. Abram är nu 85 år och Saraj 75 år, se 1 Mos 12:4, 17:17.] Saraj hade en egyptisk tjänstekvinna som hette Hagar [som de troligen fått av farao när de var i Egypten, se 1 Mos 12:16].
Saraj sade till Abram: "Eftersom Herren har gjort så jag inte kan få barn, så ligg med min tjänarinna. Kanske kan jag få en familj genom henne." [Saraj följde den dåtida kulturens tradition att ge en av sina tjänarinnor till sin man för att bli surrogatmor.] Abram lyssnade på Sarajs ord (lydde henne).
Efter tio år i Kanaans land gav Saraj, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru.
Abram sade till Saraj: "Eftersom du bestämmer över din tjänarinna, så gör vad du vill med henne." Då började Saraj gå så hårt åt Hagar att hon flydde bort från Saraj. [Abram tar inte ansvar, utan låter Saraj agera utifrån sin bitterhet.]
Herrens ängel (budbärare) hittade Hagar nära en vattenkälla i öknen, källan som ligger på vägen mot [öknen] Sur.
Då sade Herrens ängel till henne: "Vänd tillbaka till din föreståndarinna och ödmjuka dig under henne."
Herrens ängel sade: "Jag ska göra din ätt (ditt släkte) mycket stor. Den ska bli så stor att ingen kan räkna dem alla."
Sedan sade Herrens ängel till henne:
"Du är nu gravid
    och ska snart föda en son.
Du ska ge honom namnet Ismael [uttalas "Jishmael" på hebreiska; betyder "Herren hör"],
    för Herren (Jahve) har hört hur du plågats (varit under andras våld).
Hagar gav Herren, som hade talat med henne, ett namn: "Du är en Gud som ser." [På hebreiska är det "El-Roi".] Hon sade: "Har jag verkligen fått se en skymt (ryggen) av honom som ser mig? [Hagar var uppväxt i Egypten och van med gudar gjorda av trä och sten som varken talade eller såg. Nu hade hon med egna ögon fått se den levande Guden.]
Jag ska välsigna henne och ska tillsammans med dig ge henne en son. Jag ska välsigna henne och hon ska bli en mor till många nationer (folk). Kungar över nationer ska komma från henne!" [På samma sätt som Gud lägger till bokstaven h, "He", i Abrahams namn (se vers 5), så gör Gud på samma sätt med Saraj så hennes namn blir Sarah. Detta är signifikant eftersom bokstaven He uttalas som en utandning. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Sarajs namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske!]
för vi ska fördärva den här platsen, eftersom deras rop har vuxit sig stort inför Herrens (Jahves) ansikte och Herren (Jahve) har sänt oss för att fördärva den."
Avimelech hade inte kommit nära (inte haft något intimt umgänge eller samlag med) henne och han sade: "Herre (Adonaj), vill du slå även ett rättfärdigt land?
Och Gud (Elohim) sade till honom i drömmen: "Ja, jag vet att det är i ditt hjärtas enfald (okunnighet) som du har gjort detta och det är också därför som jag hindrar dig från att synda mot mig. Därför tillät jag inte att du rörde henne.
Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [1 Mos 12:1] att jag sade till henne: "Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror." [Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.]
Och Abraham steg upp tidigt på morgonen och tog bröd och ett skinn med vatten och gav det till Hagar, lade det på hennes skuldra och barnet, och sände iväg henne och hon gick iväg och irrade omkring i Beer–Shevas öken.
Hon gick och satte sig ner mitt emot, ett gott stycke bort, så det var ett bågskott emellan, för hon sade: "Låt mig inte se när barnet dör." Och hon satt mitt emot honom och lyfte upp sin röst och grät.
Och Gud (Elohim) hörde ynglingens röst och Guds (Elohims) ängel (budbärare) ropade på Hagar från himlarna och sade till henne: "Vad plågar dig Hagar? Frukta inte, för Gud (Elohim) har hört ynglingens röst där han är.
Ge mig därför din ed (löfte) vid Gud (Elohim) att du inte agerar falskt (gör fel) mot mig, inte mot mina söner, inte mot mina sonsöner (barnbarn), utan i enlighet med den nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) som jag har visat (gjort mot) dig, så ska du göra mot mig och mot landet som du har vandrat omkring i."
Sara dog i Kirjat Arba, det är Hebron i Kanaans land, och Abraham kom för att sörja Sarah och gråta över henne.
att han ska ge mig Machpelas grotta som han äger och som ligger vid ändan av hans fält. Låt honom ge mig den till fullt pris, i er mitt (med er som vittnen), till en egendom som begravningsplats."
"Nej min herre, lyssna på mig, fältet ger jag dig och grottan som finns där. Jag ger det till dig inför sönerna av mitt folk (som vittnen) ger jag det till dig. Begrav din döda."
Låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: Ställ ner din kruka så att jag får dricka, hon ska då svara: Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka, låt det vara den som är utvald för din tjänare, för Isak, så att jag kan veta att du har visat nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre."
Den unga kvinnan var vacker att se på, en jungfru, ingen man hade känt henne, och hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och kom upp.
Tjänaren sprang mot henne och sade: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka."
Mannen iakttog henne hela tiden och var tyst (förblev stilla) för att få veta om Herren (Jahve) hade gjort hans resa framgångsrik eller inte.
Idag kom jag till källan och sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), låt nu den väg jag har gått vara lyckosam,
se, jag står vid vattenkällan, låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka",
Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sade till henne: "Låt mig dricka, jag ber dig".
Hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och sade: "Drick, jag ska ge dina kameler att dricka också."
Jag frågade henne och sade: "Vems dotter är du?" och hon svarade: "Jag är dotter till Betoel, Nachors son, som Milka födde till honom." Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes handleder.
De kallade på Rebecka och sade till henne: "Vill du följa med denna man?"
    Hon svarade: "Jag vill gå."
De välsignade Rebecka och sade till henne:
"Vår syster, må du bli mor
    till tusen och tiotusen
och låt din säd (dina barn) inta
    portarna hos dessa som hatar dem."
Isak tog in henne i sin mor Sarahs tält och äktade Rebecka och hon blev hans hustru och han älskade henne. Isak blev tröstad efter sin mor.
Herren (Jahve) sade till henne:
"Två nationer finns i din livmoder
    och två folkslag ska bli åtskilda från din buk.
Det ena folket ska vara starkare än det andra folket
och den äldre ska tjäna den yngre." [Rom 9:10–13]
Avimelech kallade på Isak och sade: "Se, hon är verkligen din hustru, hur kunde du säga att hon är min syster?"
    Isak svarade honom: "Eftersom jag sade för mig själv, annars dör jag för hennes skull."
De grävde en annan brunn och de tvistade om den också. Han gav den namnet Sitna. [Hebr. sitna betyder anklagelse, beskyllning eller kiv.]
Han lämnade området och grävde en annan brunn. Om den tvistade de inte. Han gav den namnet Rechovot [som betyder "mycket rymligt"] och han sade: "Nu har Herren (Jahve) gett oss utrymme och vi ska bli fruktsamma i landet." [Hebr. rechovot betyder vid, stor och rymlig och står här i plural, alltså mycket gott om plats! Isak är som nämnts tidigare den stora förebilden på Jesus bland patriarkerna. En av många saker som han gör är att både gräva nya brunnar och öppna upp gamla brunnar som blivit igenfyllda av fienden. Detta är en bild på Jesus som säger att han är det levande vattnet, brunnen och källflödet för det levande vattnet, se Joh 7:38. Precis som Jesaja profeterar om att ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor, se Jes 12:3.]
Han kallade den (brunnen) Shiva. Därför är namnet på staden Beer-Sheva än idag. [Ordet shiva eller sheva, samma rot med olika vokaler, betyder både sju och ed/löfte. Betydelsen av Beer-Sheva brukar översättas sju brunnar. Det är mest naturligt då det är det antal brunnar som Abraham ursprungligen lät gräva på platsen. Men det är lika rätt att översätta namnet till löftesbrunnen, och då kan man hänvisa till den ed som Isak ingick med Gerars kung. Alla namn i det hebreiska språket har en betydelse som gör det till mer än enbart ett namn. När det som i detta fall har mer än en betydelse går det som regel också att hänvisa till flera olika händelser som är orsaker till namngivningen.]
Och Rebecka tog Esaus, hennes äldre sons, utvalda kläder som hon hade hos sig i huset, och satte dem på sin yngre son Jakob.
Plötsligt såg han Herren själv stå högst upp och säga: "Jag är Herren, din fader [förfader] Abrahams Gud och [din far] Isaks Gud. [Notera att ännu har Gud inte blivit Jakobs Gud, det är först efter brottningskampen i 1 Mos 32.] Marken som du nu ligger på ska jag ge åt dig och din säd.
Och Jakob steg upp tidigt på morgonen och tog stenen som han haft under sitt huvud och reste upp den som en pelare och hällde ut olja ovanpå den.
Och han såg och se, en källa på fältet, och tre flockar med får låg vid den. För från den källan vattnade de flockarna. Och stenen över källans öppning var stor.
Laban svarade: "Det är bättre att jag ger henne till dig än att jag ska ge henne till någon annan man, stanna hos mig."
Så Jakob tjänade sju år för Rakel, men han upplevde de som bara några få dagar på grund av den kärlek han hade till henne.
Sedan [sju år senare] sade Jakob till Laban: "Ge mig min hustru, för mina dagar är fyllda, så att jag kan gå in till henne."
Och det skedde på kvällen att han tog sin dotter Lea och förde till honom, och hon kom in till honom.
Och Laban gav Zilpa, sin tjänstekvinna till sin dotter Lea som tjänstekvinna.
Och Laban gav till sin dotter Rakel Bilha, hans tjänstekvinna till att bli hennes tjänstekvinna.
Då sade hon: "Se min tjänstekvinna Bilha, gå in till henne och hon kan få barn över min välsignelse, så att även jag blir uppbyggd genom henne."
Och hon gav honom Bilha, sin tjänstekvinna till hustru, och Jakob gick in till henne.
När Lea såg att hon hade lämnat (slutat) att bli gravid, tog hon Zilpa sin tjänstekvinna, och gav henne till Jakob som bihustru.
Och hon [Lea] sade till henne [Rakel]: "Är det en liten sak (är det inte tillräckligt illa) att du har tagit bort min man? Ska du nu också ta bort min sons alrunor ("kärleksäpplen")?"
    Och Rakel sade: "[Okej.] Därför ska han ligga med dig i natt för [i utbyte mot] din sons alrunor."
När Jakob kom från fältet på kvällen gick Lea ut och mötte honom och sade: "Du måste komma in till mig, för jag har verkligen köpt dig med min sons alrunor." [Lea väntade inte hemma utan går ut och möter Jakob.] Och han låg hos henne den natten. [Här används inte känna (hebr. jada, se 1 Mos 4:1) som är det ord som brukar användas om äktenskapligt samliv, utan "ligga" som oftare har med utomäktenskaplig sex att göra, se 1 Mos 39:12. De fyra första sönerna som Lea föder står det bara att hon föder (1 Mos 29:32, 33, 34, 35), med de två sista föder hon "till Jakob" (vers 17 och 19), precis som Bilha (vers 5 och 7) och Zilpa (vers 10 och 12). även Josef och Benjamin har annorlunda formulering och saknar frasen "till Jakob", se vers 23 och 1 Mos 35:18.]
Gud (Elohim) kom ihåg Rakel och Gud (Elohim) lyssnade till henne och öppnade hennes livmoder.
Och det skedde när de starka i flocken skulle para sig att Jakob lade käpparna framför deras ögon i flockens vattentråg, så att de blev dräktiga bland käpparna,
Jag kom aldrig med något ihjälrivet djur till dig, jag var tvungen att ersätta det själv. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten.
Då tog Jakob en sten och reste den till en stod.
Och Shechem, Chamors son, hivéen, landets furste, såg henne och han tog henne och låg med henne och förödmjukade henne.
Och Chamor talade med dem och sade: "Min son Shechems själ längtar efter din dotter, jag ber dig, ge henne som hustru till honom.
Och ni ska bo med oss och landet finns framför er (ligger öppet för er), bo och idka handel där och få era besittningar där."
"Dessa män är fridsamma mot oss, låt dem därför bo i landet och idka handel där, för se, landet är stort nog för dem, låt oss ta deras döttrar åt oss som hustrur och låt oss ge dem våra döttrar.
Och landet som jag gav till Abraham och Isak det ger jag till dig, och till din säd efter dig ska jag ge landet."
Och Jakob reste en pelare på platsen där han talat med honom, en stenpelare, och han hällde ut ett drickoffer på den och hällde olja på den.
Och det skedde när hon var i svåra födslosmärtor att barnmorskan sade till henne: "Frukta inte för även detta är en son till dig."
Han kände igen den och sade: "Det är min sons mantel, ett vilddjur har slukat honom. Josef är utan tvekan sliten i stycken."
Där fick Juda se dottern till en kananenisk man som hette Shoa [betyder "rikedom"], han tog henne och gick in till (hade sexuellt umgänge med) henne. [På liknande sätt som Esau, 1 Mos 26:34, lämnade Juda föreskrifterna och tog en hustru från en kananeisk familj, se 5 Mos 7:3–4; 1 Kung 11:1–2.]
Då sade Juda till Onan: "Gå in till din brors hustru och utför din plikt som hennes äkta mans bror och se till att din bror får avkomlingar (barn, ordagrant säd).
Hon tog av sig sina änkekläder och täckte sig själv med sin slöja och svepte in sig själv och satte sig vid porten till [staden] Einaim [betyder: ögonen eller källorna; kanske samma stad som Enam, se Jos 15:34], som ligger på vägen till Timnah. Hon såg att Shela hade vuxit upp (blivit giftasvuxen) men att hon inte blivit given till honom som hustru.
När Juda såg henne tänkte han att hon var en tempelsköka eftersom hon hade täckt sitt ansikte.
Han vände sig till henne vid vägen och sade: "Kom, låt mig komma in till dig", för han visste inte att hon var hans svärdotter.
    Hon svarade: "Vad ska du ge mig för att du får komma in till mig?"
Han sade: "Vilken pant ska jag ge dig?" Hon svarade: "Din sigill [med Judas personliga stämpel] och tråden [det flätade prydnadssnöret sigillet hängde i] och staven som du håller i din hand." Han gav dem till henne och kom in till (hade sexuellt umgänge med) henne och hon blev gravid genom honom.
Hon steg upp och gick sin väg och tog av sig sin slöja och satte på sig sina änkekläder.
Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten från kvinnans hand, men han fann henne inte.
Han återvände till Juda och sade: "Jag har inte hittat henne och även männen på platsen säger att det inte har varit någon tempelsköka där."
Juda svarade: "Låt henne behålla det, annars blir vi utskämda, se, jag skickade denna killing och du har inte hittat henne."
Det hände ungefär tre månader senare att man berättade för Juda och sade: "Tamar, din svärdotter har varit tempelsköka och nu har hon dessutom blivit gravid, hon är med barn genom prostitution."
    Juda sade: "Ta hit henne och låt henne brännas."
Juda kände igen dem och sade: "Hon är mer rättfärdig än jag, eftersom jag inte gav henne min son Shela." Han träffade henne inte mer (hade inget sexuellt umgänge med henne).
Även om hon fortsatte att tala till Josef dag efter dag, lyssnade han inte på henne eller ville ligga hos henne eller ens vara (vistas i samma rum; umgås) med henne.
Hon lade hans mantel bredvid sig till dess att hennes herre kom hem.
Farao tog sin signetring från sin hand och satte den på Josefs hand och klädde honom i praktfulla dräkter av fint linne och satte en guldkedja runt hans hals. [Istället för fängelsekläder får Josef fina linnekläder. Två gånger hade han förlorat sin mantel, nu får han en ny. Istället för fängelsets järnkedjor (Ps 105:18) får han nu kedjor av guld!]
Han samlade upp all mat under de sju åren som var i Egyptens land och lagrade maten i städerna [nära där människorna bodde]. Markens mat som fanns runtomkring varje stad samlade han [strategiskt] in i den staden.
Jakob svarade: "Min son [Benjamin] ska inte gå ner med dig, för hans bror är död och han är den ende som är kvar, om något ont drabbar honom på vägen som ni går, då störtar ni ner mina gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats)." [Josef och Benjamin är Rakels enda söner som hon födde åt Jakob. Eftersom Rakel var hans första kärlek, se 1 Mos 29:18, är dessa två söner extra viktiga för honom. Hon dog dessutom i barnsäng när Benjamin föddes.]
Josef upprättade en stadga angående Egyptens land denna dag, att farao ska ha en femtedel, bara prästernas mark ska inte tillhöra farao.
Israel bodde i Egyptens land, i landet Goshen och de fick sina besittningar där och var fruktsamma och förökade sig mycket.
För mig, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land på vägen, när det fortfarande var ett stycke kvar till Efrat. Jag begravde henne där på vägen till Efrat." Platsen heter idag Betlehem.
När Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, ogillade han det (det var något ont i hans ögon), så han tog tag i sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses huvud.
Ni ville skada mig, men som ni kan se har Gud vänt det till något gott, för att rädda många människors liv.

2 Moseboken (72)

När hon inte längre kunde dölja honom, tog hon en korg av papyrusgräs och strök på jordbeck och tjära [för att göra den vattentät]. Sedan lade hon barnet i korgen (arken) och satte ut den i vassen vid strandkanten [av floden Nilen]. [Samma hebreiska fras (tov moed) som när Gud sade "det är mycket gott" när han skapat människorna i 1 Mos 1:31 använder Jokebed här när hon säger att hennes barn var "mycket vackert". Även ordet för "korg" (hebr. teva) som Mose mor gör i ordning, används i 1 Mos 6:14 om arken som räddade Noa och hans familj.]
Då kom faraos dotter ner för att bada i floden. Hennes väninnor (unga kvinnor) gick [vidare] längs med strandkanten. När faraos dotter fick se korgen i vattnet skickade hon dit sin tjänarinna för att hämta den.
Faraos dotter sade till henne: "Ja gå." Då gick den unga tonårsflickan och kallade dit barnets moder.
Faraos dotter sade till henne [Jokebed, barnets mor]: "Tag med dig detta barn och amma det åt mig, jag ska ge dig lön för det." Så kvinnan tog barnet och ammade det.
När barnet blev större [antagligen 3-4 år gammalt] tog hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, för hon sade: "Jag har dragit upp honom från vattnet."
Herren sade också till honom [och ger ett andra tecken]: "Stick handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen sjuk (hebr. tsara) – vit som snö. [Det hebreiska ordet tsaraat är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. Det är en sorts mögel som visar sig som ljusa fläckar och svullnadader på huden, se 3 Mos 13–14. Traditionellt har ordet spetälska använts, men det motsvarar inte den sjukdom som vi idag kallar lepra eller Hansens sjukdom.]
Herren sade: "Stick på nytt handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen normal igen, som resten av hans kropp.
Gör därför deras arbete så hårt för dem så att de inte har tid att tänka på något annat än arbete. Kanske slutar de då att lyssna på dessa lögner [som Mose och Aron talar]!"
Jag har också upprättat mitt förbund med dem och lovat att ge dem Kanaan, det land där de bodde som främlingar.
Jag ska föra er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob.
Jag ska ge det åt er till arv och egendom.
Jag är Herren.' " [I vers 6 används hebr. gaal för första gången i 2 Mosebok. Hela denna berättelse om Guds handlade med israeliterna när han befriar dem ur slaveriet i Egypten är den enskilt största typologin i hela GT på det som Jesus gör under påskveckan när han går till korset för oss som vår Goel, substantivet till "gaal", och återlöser oss genom att döma all synd och sjukdom och vinna full frälsning åt oss.]
Annars, om du inte låter mitt folk gå, ska jag sända flugsvärmar över dig, dina tjänare, ditt folk och in i era hus. Egyptens hus ska bli fulla (så att det fullständigt kryllar) av svärmande flugor till och med i husgrunderna. [Den egyptiska guden Khepri hade kontrollen över alla insekter, flugor och skalbaggar. Han hade kontroll över skapelsen och han ansågs även så mäktig att han var den som personligen flyttade solen över himlen varje dag.]
Men på den dagen ska jag göra skillnad för landet Goshen, där mitt folk bor, så att ingen flugsvärm kommer dit, för att du ska veta att Jag, Herren (Jahve) är (finns) mitt på jorden. [Här gör Gud för första gången åtskillnad på egyptierna och israeliterna så att plågan inte drabbar det judiska folket.]
Inte på det viset. Gå nu ni som är män och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve), för det är vad ni önskar." Sedan drevs de ut från faraos ansikte (närvaro).
Nu när Herren (Jahve) för er in i kananéernas land, som han har lovat med ed till er och era fäder och ger det till er,
Sedan tog profetissan Mirjam, Arons syster, en tamburin i sin hand och alla kvinnor följde henne med tamburiner och med dans,
Mose hand blev tung, så de tog en sten och lade under honom och han satte sig på den. Aron och Hur höll upp hans händer, en på ena sidan och den andra på andra sidan. Och hans händer var stadiga (stabila; ordagrant "sanna" – hebr. emonah) till dess att solen gick ner. [Detta är första gången hebreiska ordet emonah förekommer. Det är ett rikt ord som betyder stabilitet, trofasthet och även sanning. Det kommer från ordet för sanning (hebr. emet) som rent bokstavligt också står stadigt, se inledningen till Ps 12. Emonah används totalt 49 ggr och 22 av dem i Psaltaren.]
Han sade till Mose: "Jag, din svärfar Jetro, kommer till dig, och din hustru och dina två söner med henne."
Upplys dem om stadgar och undervisning, och visa dem vilken väg de måste gå och vilket arbete de måste utföra.
Och om du gör ett altare till mig av sten, ska du inte bygga det av huggna stenar, för om du rör det med ett verktyg har du förorenat det.
Om hon inte behagar sin herre som har tagit henne till hustru åt sig själv, då ska han låta henne bli återlöst. Att sälja henne till en främling står inte i hans makt, eftersom han har agerat svekfullt mot henne.
Och om han tar henne till hustru åt sin son ska han handla med henne som med en dotter.
Och om dessa tre inte görs för henne, då ska hon gå fri utan silver.
Och om en man slår sin tjänare i ögat eller slår sin tjänarinna i ögat, och ögat fördärvas, ska han låta honom gå fri för ögats skull.
Och om en man förleder en ungmö som inte är förlovad, och ligger med henne, ska han med säkerhet betala en hemgift för henne så att hon blir hans hustru.
Om hennes far vägrar att ge henne till honom, ska han betala silver efter hemgiften för en ungmö.
men det sjunde året ska du låta marken vila och ligga i träda. Då kan de fattiga i ditt folk få sin föda från den och det som blir över kan de vilda djuren äta. På samma sätt ska du också göra med din vingård och dina olivträd.
Du ska göra en menora (sjuarmad ljusstake) av rent guld, i hamrat arbete ska menoran göras, också dess fot och dess stam. Dess bägare, dess knoppar och dess blommor ska göras i ett stycke med den. [För att kunna göra ett drivet arbete i hamrat guld måste metallen upphettas till höga temperaturer. Det betyder att guldet inte bara bearbetas utan också renas och luttras under tillverkningsprocessen. Det är en bild på hur Gud vill forma oss så att bara det värdefulla i oss blir kvar. Menoran är också en bild på Jesus som säger att Jag är världens ljus, se Joh 8:12. Ytterligare en bild som menoran visar oss är den helige Ande. Lamporna kräver olja för att lysa. På samma sätt behöver vi den Helige ande för att kunna vara ljus för våra medmänniskor. Menoran är gjord som ett träd med grenar och det pekar på vad Jesus säger i Joh 15 att han är stammen och vi är grenarna. På samma sätt som menoran ska tillverkas i ett stycke måste vi vara i Jesus, som ett med honom. Detta talar även Paulus om när han beskriver församlingen som den Smordes kropp, 1 Kor 12:27]
Och en kula under två grenar i ett stycke med den, och en kula under två grenar i ett stycke med den, och en kula under två grenar i ett stycke med den, för de sex grenarna som går ut från menoran.
Dess kulor och dess grenar ska vara i ett stycke med den, i ett stycke av hamrat arbete av rent guld.
Av en talent [omkring 44 kilo] rent guld ska den göras med alla sina verktyg.
[Förhänget till det allra heligaste:]
Och du ska göra ett förhänge av blått och purpur och rosenrött [i hebreiskan nämns bara färgerna, men de måste förstås som att det handlar om tyger eller garner i dessa färger] och fint tvinnat linne, med keruber. Ett arbete som ska göras av en skicklig hantverkare. [Förhängets färger representerar de smorda ämbetena profet: blått, kung: purpur och präst: rosenrött (offertjänsten) och vitt (förbönstjänsten).]
Och du ska hänga det på 4 pelare av akaciaträ överdragna med guld, deras hyskor av guld, på 4 fotstycken av silver.
Du ska placera det under avsatsen runt altaret, under så att det når halvvägs upp på altaret.
Det andra lammet ska du offra vid skymningen, och gör med det som med matoffret på morgonen och som dess drickoffer, som en söt arom, ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Och Aron ska bränna rökelse på det av söta kryddor, varje morgon när han gör i ordning lamporna (trimmar vekarna), ska han bränna den.
Och när Aron tänt lamporna vid skymningen ska han bränna den som en evig rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte genom era generationer.
Och du ska göra rökelse utav det, en parfym med en parfymörs skicklighet, kryddat med salt, rent och heligt.
Och du ska mala en del av det väldigt fint och placera det framför vittnesbördet i mötestältet, där jag ska umgås med dig, det ska för dig vara högheligt.
Den som tillverkar detta åt sig själv, för att lukta på det, ska huggas av från sitt folk."
Därför ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) sabbaten, för det är heligt för er. Den som vanhelgar den ska dödas, för alla som gör något arbete, den själen (personen) ska huggas av från sitt folk.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå upp, du och folket som du har fört upp ut ur Egyptens land, till landet som jag lovade (svor, gav min ed) till Abraham, till Isak och till Jakob och sade: 'till din säd ska jag ge det',
Vakta (skydda, bevara) dig själv, så att du inte skär förbund med invånarna i landet dit du går, så att de inte blir till en snara i din mitt.
"Ta ibland er ett offer till Herren (Jahve), alla som har ett villigt hjärta låt honom föra fram det, ett Herrens (Jahves) offer, guld och silver och brons,
Och Mose kallade på Betsalel och Oholiav och alla män med ett vist hjärta, i vars hjärta Herren (Jahve) har lagt vishet, alla vars hjärta manade honom att komma till arbetet och utföra det.
Och de tog av Mose emot hela offret som Israels söner hade burit fram till arbetet för tjänsten i helgedomen, det (materialet) som det skulle tillverkas av. Och de bar fortfarande fram frivilliga gåvor till honom varje morgon.
och de talade till Mose och sade: "Folket för fram mycket mer än nog för det som behövs till arbetet som Herren (Jahve) har befallt att göra."
För materialet som de hade var tillräckligt till allt arbete för tillverkningen och alldeles för mycket.
Och han gjorde draperiet (förhänget) av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne, arbetet av en skicklig yrkesman, med keruber.
Och han gjorde till detta 4 pelare av akaciaträ och pläterade dem med guld, deras hakar gjordes av guld och han göt 4 socklar till dem av silver.
Och han gjorde menoran (ljusstaken) av rent guld. I drivet arbete gjorde han menoran med sin fot och sin stjälk, dess skålar, dess knoppar och dess blommor, allt var gjort i ett stycke.
och en knopp under 2 grenar i ett stycke med den, och en knopp under 2 grenar i ett stycke med den, och en knopp under 2 grenar i ett stycke med den, på de 6 grenarna som gick ut från den.
Dess knoppar och dess grenar var gjorda i ett stycke med den. Det var gjort i ett stycke, hamrat arbete i rent guld.
Av en talent rent guld tillverkade han den och alla dess redskap.
Med det gjorde han socklarna till mötestältets öppning och bronsaltaret och dess galler av brons och altarets alla redskap,
Och Mose såg allt arbete, och se, de hade gjort det som Herren (Jahve) hade befallt, precis så hade de gjort det. Och Mose välsignade dem. [Herren var mycket noggrann med att allt skulle göras exakt efter ritningarna och mönstren som Mose hade fått när han var uppe på berget Sinai, se 2 Mos 25:9, 40 m.fl.]

3 Moseboken (99)

Och han ska flå brännoffret och dela det i sina bitar.
Och han ska ta av skinnet med dess fjädrar och kasta det bredvid altaret på östra sidan på platsen för askan.
Och när någon (ordagrant en själ) vill offra ett matoffer [hebr. mincha] till Herren (Jahve), ska hans offer vara av fint mjöl och han ska hälla olja över det och lägga rökelse på det.
Och han ska föra fram det till Arons söner – prästerna. Prästen ska ta en handfull [dvs en mindre del] av mjölet, tillsammans med oljan med all rökelse, och han ska bränna denna minnesdel (som ett påminnelseoffer – hebr. azkarah) på altaret till ett eldsoffer som en välbehaglig doft till Herren (Jahve).
Du ska dela det i bitar och hälla olja på det, det är ett matoffer.
Och du ska ta matoffret som du har gjort av dessa ting till Herren (Jahve) och när det är förevisat för prästen ska han ta det till altaret.
Och du ska hälla olja över det och lägga rökelse på det, det är ett matoffer.
och de två njurarna och det feta på dem, som är vid länderna, och hinnorna som är över levern (och) över njurarna, det ska han ta bort.
Och han ska offra shalomoffret, ett offer gjort av eld till Herren (Jahve), dess fett och hela feta svansen [fåren i Mellanöstern har kända för deras tjocka svansar] ska han ta bort nära svansfästet (ryggradsslutet, korsbenet; lat. sacrum), och fettet som täcker inälvorna och allt fett som är på inälvorna,
och de två njurarna och det feta på dem, som är vid länderna, och hinnorna som är över levern (och) över njurarna, det ska han ta bort.
och de två njurarna och det feta på dem, som är vid länderna, och hinnorna som är över levern (och) över njurarna, det ska han ta bort.
och de två njurarna och det feta på dem, som är vid länderna, och hinnorna som är över levern (och) över njurarna, det ska han ta bort,
när synden som de har syndat blir känd, då ska församlingen offra en ung oxe för synden och föra fram den framför mötestältet.
eller om hans synd som han har syndat med kommer till hans kännedom, ska han föra fram sitt offer, en felfri (tamim) killing av hankön,
Och om han för fram ett lamm som syndoffer ska han föra fram ett felfritt (tamim) hondjur.
Och han ska lägga sin hand på syndoffrets huvud och döda det som ett syndoffer på platsen där man dödar brännoffret.
Eller om han rör vid det orena hos en människa, vilken orenhet det än är som orenar en människa, och det döljs för honom, när han känner till (får kunskap om) det ska han vara skyldig.
Och det ska ske när han är skyldig i en av dessa saker att han ska bekänna att han har syndat i detta.
Men om han inte har möjlighet att föra fram två duvor eller två turturduvor, då ska han som har syndat föra fram som sitt offer en tiondels efa av fint mjöl som ett syndoffer, han ska inte hälla någon olja på det, inte heller ska han lägga någon rökelse på det, för det är ett syndoffer.
Sedan ska han föra fram det till prästen som ska ta en handfull av det och ett minne därav, och bränna det på altaret i enlighet med offer gjorda med eld till Herren (Jahve). Det är ett syndoffer.
eller har funnit något förlorat och varit oärlig med det, eller ljugit under ed. Om någon människa har gjort något av allt detta och syndat,
Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom inför Herrens (Jahves) ansikte, och han ska bli förlåten angående vadhelst han därmed har gjort sig skyldig till.
Och elden på altaret ska brinna på det, den ska inte släckas, och prästen ska bränna ved på det varje morgon, och lägga i ordning brännoffret över den, och han ska där bränna det feta från shalomoffret.
Detta är undervisningen om matoffret. Arons söner ska offra det inför Herrens (Jahves) ansikte, framför altaret.
Och resten av det ska Aron och hans söner äta. Med osyrat bröd ska det ätas på en helig plats, på mötestältets gård ska de äta det.
Det ska inte bakas med jäst. Jag har gett det till dem som deras del av mitt eldsoffer. Det är högheligt liksom syndoffret och skuldoffret.
Alla män av Arons söner ska äta av det. Det ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") i dina släktled angående Herrens (Jahves) offer gjorda med eld. Var och en som rör dem ska vara heliga.
Det ska göras i en panna med olja, och när det är bakat ska du föra fram de bakade bitarna av matoffret och du ska offra det som en söt doft till Herren (Jahve).
Och prästerna bland hans söner som är smorda i hans ställe [i kommande generationer] ska offra det. Det är en evig förordning (ordagrant "saker inristat") till Herren (Jahve). Det ska brännas helt och hållet.
Prästen som förrättar syndoffret ska äta av det, det ska ätas på en helig plats, på mötestältets gård.
Vadhelst som berör dess kött ska vara heligt, och om något av blodet stänker på någon klädnad ska du tvätta det som blivit nedstänkt på en helig plats.
Alla män bland prästerna ska äta av det. Det är högheligt.
och de två njurarna och det feta på dem, som är vid länderna, och hinnorna som är över levern (och) över njurarna, det ska han ta bort.
Och alla matoffer som är bakade i ugnen och allt som är tillrett i stekpannan och i pannan ska tillhöra prästen som offrar det.
Vem som än äter det feta från något djur som en man har offrat som ett eldsoffer till Herren (Jahve), den person (själ) som äter det ska huggas av från sitt folk.
Och han förde fram brännoffret och offrade det i enlighet med föreskrifterna.
Och han förde fram matoffret och tog en handfull därav och brände det på altaret vid sidan av morgonens brännoffer.
Och Arons [två äldsta] söner Nadav [betyder "generös"] och Aviho [betyder "min far (är) han"] tog sina fyrfat och lade eld i dem och lade rökelse ovanpå och offrade främmande (otillåten – hebr. zarah) eld (hebr. esh) inför Herrens (Jahves) ansikte, som han hade befallt dem att låta bli.
Och Mose talade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner som var kvar: "Ta matoffret som återstår av Herrens (Jahves) eldsoffer och ät det utan jäst bredvid altaret, för det är högheligt.
Och ni ska äta det på en helig plats eftersom det är din föreskrivna del och dina söners föreskrivna del av Herrens (Jahves) eldsoffer, för så har jag befallt.
"Varför har ni inte ätit syndoffret på en helig plats? Det är högheligt, och det har getts till er att bära församlingens överträdelser, att bringa försoning för (täcka över) dem inför Herrens (Jahves) ansikte.
Se blodet av det fördes inte in i den heliga platsen, ni skulle verkligen ha ätit det på en helig plats som jag befallde.
Alla som har klövar, som är kluvna helt igenom, och som [också] idisslar (för upp mat – hebr. ma´ale gera), dem ska ni äta. [Boskapsdjur, får och getter är partåiga hovdjur, vars klövar är delade i två. Detta är djur som idisslar och har ett komplext magsystem med tre eller fyra kammare. I 5 Mos 14:4–6 nämns totalt tio djur, både boskap och vilda, som är rena. Många olika förslag på vad som gör djuren rena/orena har getts. Det finns flera rent praktiska implikationer som att griskött innehåller trikiner, osv. Men kanske den enklaste förklaringen är att "israeliternas matsedel" också ska likna "Guds diet". Om det inte kunde offras till Gud, då var det inte heller lämpligt att äta. Reglerna kring vad som fick ätas gjorde att israeliterna särskilde sig från andra folk. Det var svårt att ha gemenskap om man inte kunde äta tillsammans, se även Mark 7:19; Apg 10:13, 15, 28. Dessa dietbud har likheter med budet Adam och Eva fick att inte äta från ett visst träd, se 1 Mos 3:2.]
som ska offra det inför Herrens (Jahves) ansikte och bringa försoning för henne. Och hon ska vara ren från sitt blod.

Sammanfattning

Detta är undervisningen om henne som har fött en son eller dotter.
Om hon inte kan föra fram ett lamm ska hon föra fram två duvor eller två unga turturduvor, den ena som brännoffer, den andra som syndoffer och prästen ska bringa försoning för henne och hon ska vara ren. [Det var detta offer Jesu mor Maria (Mirjam) offrade, se Luk 2:22–24.]
Men om prästen ser på (undersöker) den och ser att där inte finns några vita hår och om det inte är lägre än huden men är mörkare, då ska prästen stänga in (isolera) honom i sju dagar.
Men om de ljusa fläckarna stannar på sin plats och inte breder ut sig är det en böld och prästen ska förklara honom ren.
då ska prästen se på (undersöka) den och se om håret på den ljusa fläcken har blivit vitt och se (undersöka) om fläcken är lägre än huden. Då är det en svampinfektion (mögel) som har brutit ut i brännsåret, därför ska prästen förklara honom oren. Det är en fläck med svampinfektion (mögel).
Men om prästen ser på (undersöker) den och ser att där inte finns några vita hår och att det inte är lägre än huden men är mörkare, då ska prästen stänga in (isolera) honom i sju dagar.
Men om den ljusa fläcken stannar på sin plats och inte sprider sig i huden men är lite mörkare, då är det en upphöjd brännskada och prästen ska förklara honom ren, för det är en inflammation i brännskadan.
Sedan ska han ta den levande fågeln och cederträet och det röda och isopen och ska doppa det och den levande fågeln i blodet från fågeln som dödades över det rinnande vattnet.
Även kvinnan som mannen legat med när säden förspilldes, de ska båda bada sig själva i vatten och vara orena till kvällen.
Om en kvinna har ett bekymmer och hennes bekymmer i kroppen är blod, ska hon vara avskild (separerad, isolerad) i sju dagar, och vemhelst som rör henne ska vara oren till kvällen.
Och om någon man ligger hos henne kommer hennes orenhet över honom, han ska vara oren i sju dagar, och hela sängen som han legat på ska vara oren.
Varje säng som hon ligger i alla dagar som hennes blödning varar ska för henne vara som sängen för hennes avskildhet och allt som hon sitter på ska vara orent, liksom orenheten för hennes avskildhet.
Men om hon blir ren från sin blödning ska hon räkna sju dagar och sedan ska hon vara ren.
Och på den åttonde dagen ska hon ta två turturduvor eller två unga duvor och föra dem till prästen till dörren på mötestältet.
Och prästen ska offra den ena som ett syndoffer och den andra som ett brännoffer och prästen ska bringa försoning för henne inför Herrens (Jahves) ansikte för hennes orenhet med blödningen.
Detta är undervisningen om honom som har en flytning och om honom vars säd lämnar honom så att han blir oren av det,
Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem förtär något blod, ska jag vända mitt ansikte mot den som äter blodet [3 Mos 3:17] och utrota honom ur hans folk.
Ni ska inte göra som man gör i Egypten,
    där ni har bott.
Ni ska inte heller göra som man gör i Kanaans land,
    dit jag för er.
Ni ska inte vandra i (leva efter) deras [Egyptens och Kanaans]
    stadgar (förordningar, ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta lagar).
[Kvinna och hennes syster – inte giftemål]
Och du ska inte ta en kvinna och hennes syster som hustru,
    och skapa fiendskap (rivalitet) mellan dem,
    och blotta båda deras nakenhet medan din första fru lever (du ska inte ha sexuellt umgänge med två systrar).
[Jakobs giftermål med Lea och Rakel är ett exempel på vilka problem detta skapar, se 1 Mos 29:23–30.]
[Tidigare stycke (vers 6–19) handlade om förbjudna sexuella relationer inom familjen. Nästföljande stycke (vers 20–23) behandlar förbjudna sexuella relationer utanför familjen. Här beskrivs en nedåtgående spiral i depraverat beteende, se även Rom 1:24–27. Det börjar med äktenskapsbrott, fortsätter med barnoffer, män som ligger med män, män som ligger med djur och sist en kvinna som försöker para sig med ett djur. I vers 20 och 21 används hebreiska ordet för säd, zera. Skrivsättet gör att detta stycke betonar frukten av sexualiteten, dvs. barn. Otukt med en annan kvinna producerar ett utomäktenskapligt barn (utanför släkten). Ett barn offrat till Molok dödas, en sexuell relation med en man kan inte producera ett barn, och en man eller kvinna som har sex med ett djur (som inte är en människa) kan inte ens producera en avkomma.] [Äktenskapsbrott]
Och med din nästas hustru ska du inte ligga (ha sexuellt umgänge med) och ge din säd,
    och på så sätt bli oren tillsammans med henne. [Äktenskapsbrott förbjöds också i 2 Mos 20:14; 5 Mos 5:18; Joh 8:2–5 och straffades med döden för båda parter, se 3 Mos 20:10; 22:22. Allvaret i denna överträdelse beror på att äktenskapet var instiftat av Gud, se 1 Mos 2:18, 24; Ords 2:17; 18:22; Mal 2:14.]
[Med ett djur – tidelag]
Du ska inte ligga (ha sexuellt umgänge) med ett djur, så att du blir oren;
    och ingen kvinna ska stå framför ett djur (för att ha sexuellt umgänge med det)
    – det är galenskap (förvirring; naturvidrigt – bryter mot naturens ordning) [hebr. tevel används här och i 3 Mos 20:12]!
[På samma sätt som förbud mot homosexualitet och tidelag står intill varandra här i Tredje Moseboken har de följts åt i svensk lagstiftning. Fram till 1944 kunde homosexuella handlingar bestraffas med straffarbete i högst två år. År 1944 avkriminaliserades både homosexualitet och tidelag, men från och med 1 april 2014 blev tidelag på nytt straffbart. Även om ordet homosexualitet är relativt nytt, så är fenomenet inte nytt. Jesus visar på äktenskapets höga standard, och hur en del har avstått för himmelrikets skull, se Matt 19:3–12.]
Och landet är därför orenat, och jag ska hemsöka deras missgärning på dem, så att landet själv utspyr sina invånare. [3 Mos 20:23–24] [I detta kapitel beskrivs att sexuell synd är något skändligt (vers 17), avskyvärt (vers 22) och förvirrat (vers 23). Samma nedåtgående moraliska spiral beskrivs av Paulus, se Rom 1:24–32. Guds nåd och tålamod är stort 2 Pet 3:9. Här i Mosebokerna nämns Guds tålamod i fyra generationer, se 1 Mos 15:16. I Korintierbrevet lyfter Paulus fram fem sexuella synder tillsammans med avgudadyrkan och girighet och är tydlig med att ingen som lever så ska ärva Guds rike. Han fortsätter sedan med att sådana har några av er varit, men ni har tvättats rena och blivit helgade och förklarats rättfärdiga i Herren Jesu namn, se 1 Kor 6:9–11. Till äktenskapsbryterskan säger Jesus "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer", se Joh 8:11.]
Gör inte så att landet spyr ut er,
    genom att orena det,
på samma sätt som det spydde ut det folk som bodde där före er.
Om en man har legat med en kvinna som är en annan mans slavinna
och sädesuttömning har skett, och hon inte har blivit friköpt eller frigiven, ska de straffas men inte dödas eftersom hon inte var fri.
Vanära (ohelga) inte din dotter genom att låta henne bli prostituerad,
    så att landet blir fördärvat av otukt och uppfyllt av skamligheter.
[Ordet vanära är ett rikt ord med betydelsen att inte värdesätta, men har också betydelsen att genomborra, såra, döda och offra. I ordet finns också betydelsen "att börja" och initiera en process. Betydelsen kan vara att ge bort sin dotter till kananeiska fruktbarhetsriter, se Jer 2:20; Hos 2, men också incestförhållande, se 3 Mos 18:17.]
[Kvinna + djur, se 3 Mos 18:23]
Om en kvinna gör närmanden mot något djur för att ligga med det,
    ska du döda både kvinnan och djuret.
De ska straffas med döden.
    De bär på blodskuld.
Ni ska hålla alla mina stadgar och regler och följa dem, för att landet inte ska spy ut er, det land dit jag nu för er så att ni får bo där.
Därför har jag sagt till er: Ni ska ärva deras land, för jag ska ge er det till arvedel, ett land som flödar av mjölk och honung. Jag är Herren er Gud (Jahve Elohim), som har avskilt er från andra folk. [3 Mos 18:24–25]
och för hans syster som är en jungfru, som står nära honom och som inte har någon man, för henne kan han bli orenad.
Det som är självdött eller rivet av rovdjur ska han inte äta och orena sig själv med. Jag är Herren (Jahve).
Men om prästens dotter blir änka eller frånskild och inte har några barn och återvänder till sin fars hus som i sin ungdom, ska hon äta av sin fars kött. Men ingen främling ska äta av det.
Och du ska ta fint mjöl och baka 12 kakor av det, två tiondels efa i varje kaka.
Och den som dödar ett djur ska gottgöra djur för djur (här står det ordagrant ett själiskt djur som ska gottgöras själ för själ).
Och den som dödar ett djur, han ska återställa (ersätta) det och han som dödar en människa ska dödas.
Och landet ska ge sin frukt och ni ska äta er mätta och bo där i trygghet.
Ni ska inte göra någon avgud eller skuren bild, inte heller resa upp någon stod. Ni ska inte sätta upp någon bild av sten i ert land för att böja er ner inför den, för jag är Herren er Gud (Jahve Elohim).
Och jag ska göra landet till ödemark och era fiender som bor där ska bli förundrade.
Så länge det ligger öde ska det vila, för det fick ingen vila under era sabbater när ni bodde där.
Och om det är ett djur som man för fram som offer till Herren (Jahve), allt som någon ger av sådant till Herren (Jahve) ska vara heligt.
Om det är något orent djur som man inte offrar något offer till Herren (Jahve) med, då ska han visa djuret för prästen.
Och prästen ska värdera det om det är gott eller ont, och som han värderar det som är präst, så ska det vara.
Men om han alls vill lösa det ska han lägga till en femtedel av det uppskattade värdet.

4 Moseboken (80)

När lägret drar vidare ska Aron gå in och hans söner, och de ska ta ner förhänget (som hänger mellan det heliga och det allra heligaste rummet) och täcka vittnesbördets ark med det,
Och de ska ta ett blått tyg och täcka menoran och dess lampor och dess tänger och dess vektrimmare och alla dess oljeverktyg som de sköter den med.
Och de ska lägga den och alla dess tillbehör i ett täcke av skinn, och sedan ska de lägga den på ett ok.
och en man ligger med henne, och det är dolt från hennes mans ögon, blir hon hemligt orenad, och där finns inga vittnen mot henne, inte heller blir hon påkommen i akten,
Då ska mannen ta sin hustru till prästen och ska bära fram ett offer för henne, tiondelen av en efa av kornmjöl, han ska inte hälla någon olja på det, och inte lägga någon rökelse på det, för det är ett matoffer för avundsjuka [3 Mos 2:1], ett matoffer för åminnelse som gör att synden blir ihågkommen.
Och prästen ska föra henne nära och sätta henne inför Herren (Jahve).
Och prästen ska låta henne avlägga en ed och säga till kvinnan: 'Om ingen man har legat med dig, och om du inte har gått åt sidan till orenhet, medan du varit under din man, ska du vara fri från detta bitterhetens vatten som orsakar förbannelse,
Och han ska låta kvinnan dricka bitterhetens vatten som orsakar förbannelsen, och vattnet som orsakar förbannelsen ska gå in i henne och bli bittert.
Och prästen ska ta avundsjukans matoffer ur kvinnans hand och ska vifta matoffret inför Herren (Jahve) och ta det till altaret.
Och när han har låtit henne dricka vattnet, då ska det visa sig om hon är orenad och har agerat otroget mot sin man, genom att vattnet som orsakar förbannelsen kommer in i henne och blir bittert och hennes mage sväller upp och hennes lår faller av, och kvinnan ska bli en förbannelse bland sitt folk.
eller när avundsjukans ande kommer över mannen och han är avundsjuk över sin hustru, då ska han sätta hustrun inför Herren (Jahve) och prästen ska verkställa denna lag över henne.
Och Mose ropade till Herren (Jahve) och sade: "Gud (El) jag bönfaller dig, hela (bota) henne nu."

och se (titta noga på) landet – hur det är;
och folket som bor därinne – om de är starka eller svaga, om de är få eller många;

och hurudant landet är som de bor i – om det är gott eller dåligt (ont), och vilka städerna är som de bor i – om det är läger (tält) eller starka fästen (stenhus);
och hur landet är – om det är bördigt eller kargt, om det finns skog därinne eller inte. Och var starka (fasta, säkra, tappra) och ta med er av landets frukt." [Vers 17bb–20 formar en kiasm där den centrala frågan är om landet är gott eller ont.] Detta var vid den tiden då de första druvorna skördas. [Det var sen sommar eller tidig höst, någonstans i slutet av juli fram till tidigt i september. Israeliterna hade lämnat Egypten på våren, så denna händelse sker några månader efter det.]
Men Kaleb lugnade folket inför Mose och sade: "Vi ska gå upp nu och besätta det, för vi är väl rustade att övervinna dem."
Och de [10 männen – Shamoa, Shafat, Jigal, Palti, Gadiel, Gaddi, Amiel, Setor, Nachbi och Goel, se vers 4–15] spred ut ett ont rykte (missvisande information) om landet som de bespejat åt Israels söner och sade: "Landet som vi har vandrat igenom för att undersöka det, är ett land som slukar (äter upp) sina invånare [syftar troligtvis på att det varit många stridigheter i området, och hur det skulle bli svårt att inta och sedan behålla landet från inkräktare], och hela folket som vi såg där är högresta män.
Och de talade till hela Israels söners församling och sade: "Landet som vi har vandrat genom för att utforska (undersöka), är ett mycket gott land.
Om Herren (Jahve) har sitt behag i (lutar sig mot, klänger sig fast vid) oss, då ska han föra oss till detta land och ge det till oss som ett land som flyter av mjölk och honung [2 Mos 3:8].
med säkerhet ska de inte se landet som jag med ed lovade till deras fäder, inte någon av dem som föraktat mig ska se det.
Men min tjänare Kaleb, eftersom en annan ande är i honom och han har följt mig helhjärtat, honom ska jag föra in i landet som han vandrade i, och hans säd ska besätta det. [Jos 15:13–19; Dom 1:9–15]
ni ska sannerligen inte komma in i landet, för vilket jag lyfte upp min hand så att jag skulle låta er bo där, förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
Men era små, om vilka ni sade att de skulle bli ett byte, dem ska jag föra in och de ska känna landet som ni har förkastat.
Av er första deg ska ni ta undan en kaka som en gåva, som det ni tar undan från tröskplatsen, så ska ni avskilja en del.
Eftersom han har föraktat Herrens (Jahves) ord och har brutit hans budord (tydliga befallningar) ska han (den själen) med säkerhet huggas bort, hans synd är över honom."
Och Mose sade till Aron: "Ta ditt rökelsekar och lägg eld från altaret på det och lägg rökelse ovanpå, och bär det snabbt till församlingen och bringa försoning för dem, för det är en vrede som har gått från Herren (Jahve), hemsökelsen (plågan) har börjat."
Detta är undervisningens (Torah) förordningar (ordagrant "saker inristat") som Herren (Jahve) har befallt och sagt: Tala till Israels söner att de för fram en röd kviga (hebr. parah adoma) till dig, felfri (rituellt ren – hebr. tamim) som är utan defekt, som aldrig har burit något ok. [Offren av djur för att göra stänkelsevattnet var annorlunda än offren för synder och tacksägelse. Det var en hona (inte en hane som i alla andra offer), färgen var specificerad, den skulle dödas utanför lägret och mer material skulle kastas med in i offret. Denna text ingår i Torah-läsningen den sista sabbaten i månaden Adar, just innan Pesah. Det är en av flera kopplingar till Jesus död utanför stadsmuren, se Heb 13:12.]
Och ni ska ge henne till prästen Elazar och hon ska föras utanför lägret och hon ska slaktas framför hans ansikte.
Och den som bränner henne ska tvätta sina kläder i vatten och bada sin kropp i vatten och ska vara oren till kvällen.
Sedan sjöng Israel denna sång:
"Källa, stig upp (flöda över)!
    Sjung om den,
källan som furstarna grävde,
    som folkets ädla gjorde djup med sina spiror och sina stavar." Och från öknen till Mattana,
Och åsnan såg Herrens (Jahves) ängel stå på vägen med sitt svärd draget i sin hand, och åsnan vek av från vägen och gick ut på fältet, och Bileam slog åsnan för att vända henne till vägen. [Satiren och komiken i det som nu sker går inte att missa, en "dum åsna" ser ängeln medan den professionella siaren totalt missar detta.]
Och åsnan såg Herrens (Jahves) ängel och pressade sig själv mot muren och klämde Bileams fot mot muren, och han slog henne igen.
och din åsna såg mig och vände undan från mig dessa tre gånger. Hade hon inte vänt åt sidan från mig skulle jag nu ha slagit dig och räddat henne levande."
Gud (El) är inte en man så att han kan ljuga,
    inte en människoson så att han kan ändra sig (gå från sorg till att trösta – hebr. nicham).
När han har sagt, ska han då inte göra det?
    Eller när han talar, ska han då inte fullborda det?
Se, jag är instruerad att välsigna
    och när han har välsignat kan jag inte kalla tillbaka (upphäva) det.
Och Amrams hustru hette Jocheved, Levis dotter, som föddes till Levi i Egypten, och hon födde
    Aron
    och Mose
    och deras syster Mirjam. [Jocheved och Miriam är de enda kvinnorna som nämns i det levitiska släktträdet. Notera att det står att Jocheved födde barnen, ofta brukar annars bara fadern och sönerna nämnas i släktregistren. I sammanhanget står hur "Jocheved föddes till Levi" och "till Aron föddes", se vers 60. Se även 1 Mos 4:18; 6:10; 5:7. Ordet "föddes" kan också användas i betydelsen ättling till Levi. Ibland kan namn utelämnas i släktled, se t.ex. Matt 1:1, 8.]
Och om hans far inte har några bröder
    då ska ni ge arvet till hans släkting, den i hans familj som står närmast och han ska besitta det.' Och det ska för Israels söner vara till en förordning (ordagrant "saker inristat"), ett påbud (bindande juridiska beslut) som Herren (Jahve) har befallt Mose." [Det var viktigt att det fanns arvingar i alla familjer så att Israels folk kunde fortsätta att besitta landet som Gud har gett dem. I första hand var det äldste sonen som ärvde, men även döttrarna kunde få ärva just för att bevara landet Israel hos de judiska familjerna. Leviratäktenskapet fanns också till för att föra familjens släkt vidare, se 5 Mos 25:5–10. I ett samhälle där änkan annars skulle tvingats ut i tiggeri garanterar det hennes försörjning och bevarar den avlidne mannens namn.]
Och när du har sett det ska du bli samlad till ditt folk, som Aron din bror blev samlad,
och hennes far hör hennes ed eller hennes löfte varmed hon binder sin själ, och hennes far inte säger emot henne, då ska hennes ed stå fast och varje löfte som hon binder sin själ med ska stå fast.
Men om hennes far inte tillåter henne den dagen han hör henne (svära en ed), ska inga av hennes eder eller löften varmed hon binder sin själ vara giltiga, och Herren (Jahve) ska förlåta henne eftersom hennes far inte tillät henne.
Och om hon gifter sig med en man medan hennes ed gäller för henne, eller hennes förhastade uttalande på hennes läppar varmed hon bundit sin själ,
och hennes man hör det, oavsett vilken dag han hör det men tiger mot henne, då gäller hennes ed och hennes löfte som hon bundit sin själ med står fast. [Här finns en skillnad mellan hennes far som måste höra eden samma dag medan maken kan höra talas om den i efterhand.]
Men om hennes man inte tillåter henne samma dag som han hör om det, då ska han annullera hennes ed som gäller henne och hennes förhastade uttalande på hennes läppar varmed hon bundit sin själ, och Herren (Jahve) ska förlåta henne.
Men eden från en änka eller från en frånskild ska i varje sak varmed hon bundit sin själ, gälla för henne.
och hennes man hör det och tiger och inte hindrar henne, då ska alla hennes eder vara giltiga, och varje löfte varmed hon binder sin själ, ska gälla för henne.
Men om hennes man annullerar dem den dagen han hör dem, vad som än kommer ut över hennes läppar, om det är en ed eller ett löfte som binder hennes själ, gäller det inte, hennes man har ogiltigförklarat dem, och Herren (Jahve) ska förlåta henne.
Men om hennes man tiger mot henne från dag till dag då låter han alla hennes eder gälla, och allt hon lovat gäller henne. Han har låtit det gälla eftersom han teg mot henne den dagen som han hörde dem.
Och Machirs söner, Manasses son, gick till Gilead och tog det, och fördrev amoréerna som var där.
Och Mose gav Gilead till Machir, Manasses son, och han bodde där.
Och Novach gick och tog Kenat och dess byar och kallade det Novach, efter sitt eget namn.
Och ni ska driva ut landets invånare och bo där, för till er har jag gett landet för att ta det i besittning.
Men om ni inte driver ut landets invånare framför er, då ska deras kvarleva bli som törnen i era ögon, och som taggar i era sidor, och de ska plåga er i landet som ni bor i. [Det kan vara detta talesätt som Paulus refererar till när han nämner om sin "törntagg", se 2 Kor 12:7.]
Och Mose befallde Israels söner och sade: "Detta är landet där ni ska ta emot arvet genom lottkastning, som Herren (Jahve) har befallt att ge till de nio stammarna, och till en halv stam,
Och om han slår honom med en sten i sin hand och han dör,
    då är han en mördare, mördaren ska ni låta dö.
eller med en sten som en människa kan dö av,
    utan att se honom och kastar den på honom så att han dör,
och han inte var hans fiende och inte heller ville skada honom,
och församlingen ska fria mandråparen från blodshämnarens hand, och församlingen ska upprätta honom i fristaden till vilken han har flytt, och han ska bo därinne till dess översteprästen som var smord med helig olja är död.
Och ni ska inte orena landet som ni är i, för blod orenar landet, och ingen försoning kan göras för landet för det blod som spillts där, utom genom blodet av den som spillde det.
Och ni ska inte orena landet som ni ärvt, i vars mitt jag bor, för jag (Herren) bor mitt bland Israels söner."

5 Moseboken (134)

Och ni kom nära mig, varenda en av er och sade: "Låt oss sända ut män som kan utforska landet åt oss och komma tillbaka med ord om vägen som vi måste dra upp och om städerna som vi ska komma till."
och de vände och gick upp till bergen och kom till Eshkols dal och utforskade den.
som gick före er på vägen och sökte en plats där ni kunde slå upp era tält, i eld på natten för att visa vilken väg ni skulle gå och i ett moln på dagen."
förutom Kaleb, Jefunnes son, han ska se det och till honom ska jag ge landet som han har trampat på, och till hans barn eftersom han helhjärtat har följt Herren (Jahve).
Josua, Nuns son, som står framför er, han ska gå till platsen, uppmuntra honom (gör honom stark och frimodig) för han ska låta Israel ärva det.
Era små som ni sade skulle bli ett byte och era söner som inte känner (har intim kunskap om) gott och ont idag, de ska komma till platsen och till dem ska jag ge den och de ska besitta den.
Eméerna ["skräck-folket"] bodde där tidigare, ett stort folk, många och resliga som anakiterna,
och när ni kommer nära, mitt emot Ammons söner, ansätt dem inte och strid inte med dem, för jag ska inte ge er Ammons söners land som en besittning, eftersom jag har gett det till Lots söner som en besittning.
Det räknas också som ett Refaims land, Refaim bodde där tidigare men Ammoniterna kallade dem Zamzumim,
Och jag befallde dig vid den tiden och sade: "Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett er detta land som en besittning, ni ska gå över beväpnade framför era bröder Israels hus alla stridsdugliga män,
Se, jag har undervisat er förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som Herren min Gud (Jahve Elohim) befallt mig, för att ni ska göra dem mitt i landet som ni går in i för att besitta.
Och Herren (Jahve) befallde mig vid den tiden att undervisa er förordningarna (ordagrant "saker inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) för att ni ska göra dem i landet dit ni går över för att besätta det.
jag kallar himlarna och jorden att vittna mot er idag, att ni då med hast fullständigt ska förgås från landet som ni går över Jordan för att besätta. Era dagar ska inte bli många och långa där utan ni ska fullständigt förgås,
Men du, stanna här hos mig och jag ska tala till dig alla de budord (tydliga befallningar) och förordningar (ordagrant "saker inristat") och påbud (bindande juridiska beslut) som du ska lära dem så att de ska göra dem i landet som jag ger dem att besätta.
Detta är budorden (de tydliga befallningarna) och förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som Herren er Gud (Jahve Elohim) har befallt att lära er, så att ni kan göra dem i landet när ni går över och besätter det,
När Herren din Gud (Jahve Elohim) ska föra dig in i landet dit du går för att ta det i besittning, ska han kasta ut många folkslag framför dig,
    hetiterna
    och girgasiterna
    och amoréerna
    och kananéerna
    och periséerna
    och hivéerna
    och jebusiterna,
sju folkslag större och mäktigare än er,
Ett land utan fattigdom där du ska äta bröd, du ska inte sakna något i det, ett land vars stenar är järn och ur dess berg ska du bryta (gräva) koppar [som används för att ta fram brons].
Vet därför (ha intim kunskap om) att det inte är för din rättfärdighet som Herren din Gud (Jahve Elohim) ger dig detta goda land för att besätta det, för du är ett styvnackat folk.
Se, himlarna och himlarnas himmel, jorden och allt som är på den tillhör Herren (Jahve) din Gud (Elohim).
Därför ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) alla budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural) som jag har befallt er idag, för att ni ska vara starka och gå in och inta landet som ni går över för att besätta,
Landet som du går för att besätta är inte Egyptens land, från vilket du kom, där du sådde din säd och vattnade den med dina fötter som en örtträdgård,
utan landet som du går över för att besätta, är ett land med berg och dalar och det dricker vatten när regnet från himlarna kommer ner (faller).
Ett land som Herren din Gud (Jahve Elohim) bryr sig om (tar hand om, är noga med), för Herren din Guds (Jahve Elohims) ögon är alltid (oavbrutet, hela tiden) över det, från årets början till årets slut. [Detta är enda gången som Bibeln säger vad Gud ägnar sin tid åt. Universums skapare väljer att fokusera oavbrutet på Israel. Han gör förvisso annat också men detta säger oss något om Guds prioriteringar.]
Om ni noggrant håller (vaktar, skyddar, bevarar) alla dessa budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural) som jag befaller er, för att göra dem, för att älska Herren din Gud (Jahve Elohim) för att vandra på alla hans vägar och hålla fast (klänga sig fast, vara fastklistrad) vid honom.
Där ska ingen man kunna stå emot dig för Herren din Gud (Jahve Elohim) ska lägga fruktan för dig och skräck för dig över alla de länder ni ska trampa på, som han har sagt till er.
Och det ska bli när Herren din Gud (Jahve Elohim) för dig in i landet som du går för att besätta, att du ska placera välsignelsen på berget Gerizim och förbannelsen på berget Ejval [5 Mos 27–28; Jos 8:30–35].
För ni ska gå över Jordan för att gå och inta landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) gett er, och ni ska besätta det och bo där.
Detta är förordningarna (ordagrant "saker inristat" – hebr. chukim) och påbuden (bindande juridiska beslut – hebr. mishpatim) som ni ska hålla (vakta, skydda, bevara) i landet som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har gett er att besätta alla dagar som ni lever på jorden.
Och profeten eller drömmaren som drömmer ska du döda eftersom han har talat perverst mot Herren din Gud (Jahve Elohim), som fört dig ut ur Egyptens land och befriat dig från slavhuset, för att få dig att gå åt sidan från vägen som Herren din Gud (Jahve Elohim) befallt dig att vandra på. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
och du ska slå, slå invånarna i den staden med svärdsegg, förgöra dem fullständigt och allt som är därinne och dess boskap med din svärdsegg. Jag skrev slå, slå eftersom jag inte riktigt vet vilket förstärkningsord som blir bäst här.
Alla djur som har delade klövar och har klövarna helt delade i två och som idisslar bland djuren, dem ska ni äta.
Ni ska inte äta av något som är självdött, det kan du ge till främlingen som är inom dina portar så att han kan äta det eller du kan sälja det till en främling, för du är ett heligt folk för Herren din Gud (Jahve Elohim). Du ska inte koka kalven i dess moders mjölk. [Detta bud har gett upphov till dagens kosherregler, men handlar om kananeiska ockulta fertilitets riter, se 2 Mos 23:19.]
För där ska inte längre finnas några behövande bland er, för Herren (Jahve) ska rikligt välsigna (ordagrant välsigna, välsigna) dig i landet som Herren din Gud (Jahve Elohim) ger dig som ett arv att besätta,
[Här finns flera begränsningar och en uppmaning. Detta var unikt för Israel, andra omgivande riken hade inte den här typen av restriktioner. Israeliternas kung skulle vara en landsman, inte ha för stor militär makt (samla många hästar), inte ha många fruar och samla på sig en egen stor rikedom. Den sista och femte punkten är att göra en egen personlig kopia av Moseböckerna och dagligen läsa den, det är en uppmaning att låta Guds undervisning få bli personlig. Flera av dessa råd kan även appliceras på troende idag, se 1 Pet 2:9.] När ni kommer till landet, som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett till er, och ska inta det, och ska bosätta er där, och ni då säger: "Jag ska sätta en kung över mig som alla länder runtomkring mig" [1 Sam 8:5, 20],
då ska du avskilja tre städer i mitten av ditt land, som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig för att inta.
om du håller alla hans budord så att du gör dem, som jag har befallt denna dag, att älska Herren (Jahve) din Gud (Elohim) och alltid vandra på hans stigar, då ska du lägga till (addera) ytterligare tre städer vid sidan om (utöver) dessa tre städer,
Du ska inte flytta på din grannes råmärke som har funnits där sen gamla (urminnes) tider i ditt arv [5 Mos 27:17; Job 24:2–4; Ords 23:10–11; Hos 5:10]. Det markerar vad du ska ärva i landet som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig för att inta (besätta).
Och vilken man finns bland er som har trolovat sig med en kvinna,
    men inte tagit henne till hustru?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kanske han dör i striden och en annan man tar henne." [En liknande lag finns i 5 Mos 24:5 som friställer en nygift man under ett år för hans frus skull.] [Rabbiner lär utifrån denna ordning att en man ska först ordna en bostad och ha ett arbete (plantera en vingård) innan han gifter sig.]
När du närmar dig en stad för att strida mot den, då ska du förkunna frid (shalom) till den.
Om staden svarar dig med frid (shalom) och öppnar sina portar för dig, då ska allt folk som finns därinne bli dina tvångsarbetare (skattskyldiga) och de ska betjäna dig.
Om de inte vill ingå fred med dig utan vill strida mot dig, då ska du belägra dem.
När Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dem i din hand, då ska du slå varje man därinne med din svärdsegg (döda alla män),
När du belägrar en stad en längre tid, då du strider mot den för att inta den, ska du inte fördärva dess träd genom att slunga en yxa mot dem, för du ska äta av dem [trädens frukt] och du ska inte hugga ner dem, för fältets träd är väl inte en människa så att du behöver belägra det?
Om någon hittas död i landet, som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig för att besitta (inta), liggandes på fältet och det är okänt hur han har blivit slagen.
Och det ska ske att den stad som är närmast mannen som dödats, de äldste i den staden ska ta en kviga från sin hjord som inte har använts till arbete och som inte har gått i något ok.
och ser en vacker kvinna bland fångarna och upptänds av åtrå till henne, så att du vill ta henne till hustru,
då ska du föra hem henne till ditt hus och hon ska raka sitt huvud och klippa sina naglar,
och hon ska ta av sig sin fångdräkt och ska stanna i ditt hus och sörja sin far och sin mor en hel månad (dagarna av ett helt månvarv). Sedan kan du gå in till henne och bli hennes make och hon ska bli din kvinna.
Och det ska ske att om du inte finner tillfredsställelse i henne, då ska du låta henne gå vart hon vill, men du får inte sälja henne för pengar. Du ska inte behandla henne som en slav, för att inte förnedra henne.
Så ska du göra med hans åsna, och så ska du göra med hans mantel, och så ska du göra med alla din broders förlorade tillhörigheter, som han har tappat bort och som du har återfunnit, ignorera det inte (du får inte gömma dig själv).
Du ska göra åt dig tvinnade tofsar på de fyra hörnen av din klädnad som du täcker dig själv med.
Om en man tar sig en hustru och går in till henne och hatar henne,
och anklagar henne för att vara en lättsinnig kvinna och kallar henne för elaka saker och säger: "Jag tog denna kvinna och när jag gick in till henne fann jag inte hennes tecken på jungfrulighet",
Ungmöns far ska säga till de äldste: "Jag gav min dotter till denna man som hustru och han hatar henne,
De ska bötfälla honom med 100 shekel silver och ge dem till ungmöns far eftersom han har kallat en jungfru i Israel för elaka saker, och hon ska vara hans hustru och han får inte förskjuta henne i hela sitt liv (ordagrant alla dagar).
då ska man föra ut ungmön framför dörren till hennes fars hus, och stadens män ska stena henne med stenar så att hon dör, eftersom hon har gjort lättsinniga saker i Israel och uppfört sig som en sköka i sin fars hus. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
Om det finns en ungmö som är en jungfru som är trolovad med en man, och en annan man finner henne i staden och ligger med henne,
Men om mannen som finner ungmön som är trolovad ute på fältet, och mannen övermannar henne och ligger med henne, då ska endast våldtäktsmannen (mannen som låg med henne) dö.
eftersom han fann henne ute på fältet och den trolovade ungmön ropade, men det fanns ingen som kunde rädda henne. [Ingen hörde hennes rop ute på fältet.]
Om en man finner en ungmö som är en jungfru som inte är trolovad och övermannar henne och ligger med henne, och man finner dem,
då ska mannen som låg med henne ge ungmöns far 50 shekel silver och hon ska vara hans hustru, eftersom han har förödmjukat henne. Han får inte förskjuta henne i hela sitt liv (ordagrant alla dagar). [2 Mos 22:16–17]
Och du ska ha en spade bland dina vapen, och den ska du använda när du sätter dig ner utanför (lägret). Du ska gräva med den och lägga tillbaka och täcka över det som har kommit ut ur dig. [Bibeln har en tydlig föreskrift för hygienen runt toalettbesök]
Från en främling kan du ta ränta, men av din broder ska du inte ta någon ränta, för att Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska kunna välsigna dig i allt du använder dina händer till i landet som du går för att inta.
När en man tar en hustru och äktar henne, och det sedan händer att hon inte finner nåd (oförtjänt kärlek) i hans ögon, eftersom han har funnit något oanständigt hos henne och skriver ett skilsmässobrev (hebr. sefer kritot) till henne och ger i hennes hand och skickar ut henne ur hans hus,
och den senare mannen hatar henne och skriver ett skilsmässobrev till henne och ger i hennes hand och skickar ut henne ur hans hus, eller om den senare mannen dör, som tog henne till sin hustru,
då ska hennes tidigare man som sände iväg henne inte ta henne till hustru igen efter att hon blivit orenad. Det är en styggelse inför Herren (Jahve) och du ska inte förorsaka att landet syndar, som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig som arv. [Ordet skilsmässa (hebr. kritot) finns inte i singular utan står i feminin plural. Anledningen är att det krävs två för att en skilsmässa ska vara möjlig. Roten kommer från ordet karat som betyder skära, hugga av och dela. Se även Matt 5:31–32; 19:3–9.]
Om bröder bor tillsammans och en av dem dör och inte har några barn. Då ska hustrun till den döde inte bli bortgift med någon som inte är av hans släkt. Hennes mans bror ska gå in till henne och ta henne som hustru och fullfölja sitt ansvar som makens bror för henne. [Detta kallas leviratäktenskap och är vad Boas gör för Rut och Noomi i Ruts bok, se även 1 Mos 38 med Juda och Tamar.]
Då ska stadens äldste kalla på honom och tala med honom. Om han håller fast och säger: "Jag vill inte ta henne",
Därför ska det vara så: När Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig ro från alla dina fiender runtomkring i det land som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig som ett arv för att besitta (inta) det, då ska du fullständigt utradera minnet av Amalek från under himlarna. Glöm inte detta! [Saul glömde, se 1 Sam 15, men amalekiterna (även kallade agagiterna) mötte sitt öde i slutet på Esters bok, se Est 3:1; 9:10.]
Och det ska ske när du kommer in i det land som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig som arv och intar det och bosätter dig där,
Herren (Jahve) ska låta pesten klänga sig fast vid dig, till dess den har förtärt dig från landet, som du går för att inta.
Du ska trolova dig med en kvinna,
    men en annan man ska våldta henne [hebr. shagal, se Jes 13:16; Sak 14:2].
Du ska bygga ett hus,
    men du ska inte bo i det.
Du ska plantera en vingård,
    men inte äta dess frukt.
Och det ska ske att som Herren (Jahve) fröjdade sig över dig för att göra dig gott och för att föröka dig, så ska Herren (Jahve) fröjda sig över dig för att du ska gå under och för att fördärva dig, och du ska ryckas bort (som ogräs) från landet som du går för att inta.
Herren (Jahve) ska föra dig tillbaka till Egypten på skepp, på den väg om vilken jag sade: "Du ska aldrig se den igen" och där ska ni sälja er själva som drängar och pigor men ingen ska köpa er. [Detta skedde med omkring en miljon judar efter Jerusalems förstöring år 70 e.Kr.]
Och vi tog deras land och gav det till rubeniterna och till gaditerna och till halva Manasses stam. [4 Mos 21:21–34; 32]
Och de kommande generationerna, dina söner som ska resas upp efter dig, och främlingen som ska komma fjärran ifrån, ska säga, när de ser landets plågor och sjukdomarna med vilka Herren (Jahve) har låtit det insjukna,
och att hela detta land är svavel och salt och en eld, att det inte är besått, inte blomstrar, inget gräs växer där, det är omstörtat som Sodom och Gomorra [1 Mos 19], Adma och Zeboim [1 Mos 14:2; Hos 11:8], som Herren (Jahve) omstörtade i sin vrede och i sin ilska,
därför upptändes Herrens (Jahves) vrede mot detta land, för att ge dem alla de förbannelser som är skrivna i denna bok,
Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska föra dig in i det land som dina fäder besuttit, och du ska besitta det, och han ska göra dig gott och föröka dig, mer än dina fäder.
De är inte i himlarna, så att du skulle säga: "Vem ska gå upp åt oss till himlarna, och ta hit det till oss och låta oss få höra det, så att vi kan göra (agera, handla efter) det"
Inte heller är de bortom havet, så att du skulle säga: "Vem ska gå över havet åt oss och ta hit det till oss och låta oss få höra det, så att vi kan göra (agera, handla efter) det?"
Vad jag befaller dig i dag är att älska Herren din Gud,
    vandra på hans vägar
    och hålla budord (klara tydliga befallningar)
    och förordningar (ordagrant "saker inristat")
    och påbud (bindande juridiska beslut).
Då ska du leva och föröka dig och Herren din Gud ska välsigna dig i det land som du snart ska ta i besittning.
då förklarar jag för er i dag att ni kommer att utplånas. Ni kommer inte leva länge i landet på andra sidan Jordan som ni ska ta i besittning.
Sedan kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför (framför ögonen på, inom synhåll för) hela Israel:
"Var stark (fast, säker, tapper)
    och frimodig (ståndaktig, alert, modig),
för du ska gå med (föra) detta folk in i det land som Herren (Jahve) med ed har lovat (svurit) deras fäder att ge dem [med ed har svurit: "sjuat sig själv", dvs. använt fullkomlighetens tal för att intyga sitt löfte till deras fäder], och du ska göra det till deras egendom (låta dem ärva det, låta dem ta över det).
Mose skrev ner denna undervisning (instruktion, Torah) och gav den till prästerna, Levis söner, som bar Herrens förbundsark [2 Mos 25:10], och till de äldste i Israel.
och så att deras barn som inte känner till [undervisningen] ska höra och lära sig att frukta (vörda) Herren deras Gud (Jahve Elohim) [Ords 1:7]. Detta ska ni göra så länge ni lever i landet dit ni går över Jordanfloden, för att ta det i besittning."

Sabbatsår
På samma sätt som den sjunde dagen i veckan är en vilodag för människan, är det sjunde året ett viloår för marken. Under detta sabbatsår (shmita-året) låter man all odlingsmark ligga i träda. Detta är också året då skulder regleras så att man blir skuldfri, se 2 Mos 23:10–11; 5 Mos 15. Det är ett år då det finns mer tid och då ska hela Torah (de fem Moseböckerna) läsas under lövhyddohögtiden. Shmita efterlevs idag i Israel, men genom ett försäljningskontrakt (hebr. heter mechira), som rabbinerna upprättar mellan judiska landägare med en icke-jude, säljs marken för ett års tid. Denna teknikalitet gör att man rent tekniskt sett inte äger någon mark som behöver ligga i träda. Jubelår
Det 49:e året är ett jubelår (hebr. jovel-år). Förutom att landet ligger i träda ska även slavar bli fria och marken ska återgå till sina ursprungliga familjer, se 3 Mos 25:8–34. Det är detta som anspelas i Jes 61:1–2 och som Jesus refererar till i Luk 4:16–22. Jubelåret är en radikal justering av ägandet av mark, som gör att även om någons föräldrar misslyckats ekonomiskt, så får nästa generation en ny chans. Jubelåret har inte firats och efterlevts de senaste 2 000 åren, och kanske inte någon gång. Eftersom det står "alla invånare" i 3 Mos 25:10 har rabbiner tolkat att det villkoret inte är uppfyllt då inte alla 12 stammarna lever i landet längre, och på så vis har man inte behövt följa detta bud som skulle få långtgående ekonomiska konsekvenser för hela samhället.

Därför ska du skriva denna sång och lära ut den till Israels söner, lägg den i deras munnar så att denna sång blir ett vittne för mig emot Israels söner.
Mose skrev denna sång samma dag och lärde ut den till Israels söner.
För det är ingen fåfäng sak för er, eftersom det är ert liv, och genom dessa ord ska ni förlänga era dagar i landet som ni går över Jordan för att inta (besitta).
Herren (Jahve) sade till honom: "Detta är landet som jag med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras säd (efterkommande). Jag låter dig se det med dina egna ögon, men du kommer inte att gå över dit."

Josua (83)

"Gå in i lägret och befall folket: 'Gör i ordning tillräckligt med proviant, för om tre dagar ska ni gå över denna Jordan och inta (erövra, besätta) det land som Herren, er Gud, ger åt er att inta.' " [Israels äganderätt till landet är ovillkorlig, men att inta och besätta det är upp till dem.]
till dess Herren (Jahve) har gett era bröder vila, precis som ni har, och de också har intagit landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) ger dem, sedan ska ni återvända till era egna besittningar, som Herrens (Jahves) tjänare Mose gav er på andra sidan Jordan mot soluppgången."
I själva verket hade hon fört männen upp på taket och gömt dem i linhalmen hon hade utspridd där [på tork för att sedan användas för att producera linnetyg].
Männen sade till henne: "Om du dör, då dör vi också. Om du inte förråder oss ska vi visa barmhärtighet mot dig när Herren ger oss landet." [Männen går i borgen med sina egna liv.]
Och männen sade till henne: "Vi ska vara oskyldiga (skuldfria) till den ed som du låtit oss svära.
men var noga med att låta det vara ett avstånd på omkring 2 000 alnar [900 meter; 4 Mos 35:5] mellan den och er. Närmare bör ni inte komma den, för att ni ska veta vilken väg ni ska gå, eftersom ni inte har gått den vägen förut." [Arken symboliserar Guds närvaro, person och hans löften. I den guldbelagda trälådan 1,2 m lång och 0,6 m bred och hög låg stentavlorna med budorden, se 2 Mos 25:10–22. Arken var alltid i mitten av lägret både när man stod still och när man vandrade. De leviter som var ättlingar till Kehat, kehatiterna, skötte i normala fall sysslorna vid arken och bar den, men nu skulle i stället prästerna, dvs. ättlingarna till Aron, bära arken före folket. Dessa instruktioner är specifika för just detta tillfälle då man ska passera Jordanfloden, en anledning kan vara att arken skulle vara synlig för alla och lätt att följa då man korsar över floden. Texten säger inte om arken fortfarande är täckt av förhänget som under transporten tidigare i öknen, se 2 Mos 40:19. Avståndet 2 000 alnar är den sträcka man fick gå på en sabbat, se 4 Mos 35:5.]
Och det ska ske att när de blåser en lång signal i hornet (hebr. qeren) och ni hör ljudet av shofarerna, då ska hela folket ropa högt (uppge ett härskri), och stadens murar ska rasa samman (bokstavligt komma ned och bli platta) och folket ska gå upp, var och en rakt fram, framför honom."
och staden och allt som är i den, ska vara helgad (avskild) [Jos 2:10] till Herren (Jahve), endast skökan Rahab (Rachav) ska leva, hon och alla som är med henne i huset, eftersom hon gömde budbärarna som vi sände [Jos 2:1–14.]
[Utgrävningar av Tel es-Sultan, som kullen där Jeriko låg heter, visar att staden var väl befäst. Den yttre muren var 7 meter hög och den inre närmare 10 meter hög. En vattenkälla, som än idag flödar med vatten, var belägen innanför muren i den sydöstra delen. Staden hade några tusen invånare. När Josua och israeliterna intar Jeriko är det vår och skörden var just bärgad, se Jos 3:15. Vid utgrävningar på 1930-talet av Garstang hittades flera stora krukor fulla med spannmål som bekräftar detta, och visar att Jeriko kunde klarat flera års belägring. Man hittade också ett lager med stenar som ligger huller om buller, som om det sjunkit rakt ned, och tecken på att staden bränts. Egyptiska målningar på krukor och lampor ringar in dateringen till mellan 1500 och 1400-talet f.Kr., vilket stämmer med Bibelns kronologi att intåget skedde våren 1406 f.Kr. Arkeologen Kenyon, som gjorde utgrävningar där på 1950-talet, beskriver hur hon hittade högar av rött tegel som troligtvis rasat ner från den högre inre muren nedanför den yttre muren. Detta skulle då kunnat skapat en naturlig ramp så israeliterna kunde gå "upp" i staden. Redan i den första utgrävningen 1907-1909 upptäcktes de raserade murarna. I alla utgrävningar såg man att en del av den norra muren var intakt. Det tyder på att Rahabs (Rachavs) hus låg i den norra delen av staden, närmast bergen, se Jos 2:15.] Så folket ropade och (prästerna) blåste i shofarerna. Och det skedde när folket hörde ljudet av shofarerna att folket ropade med ett starkt (stort) rop (ett härskri) och murarna kom ner platt (ordagrant: murarna föll under sig själva), så att folket gick upp [vilket bekräftats av arkeologin], in i staden, varje man rakt framför sig, och de intog staden.
Och Josua sade till de båda män som hade utforskat (bespejat) landet: "Gå in i skökans hus och för ut skökan och alla som är med henne, så som ni lovat henne."
Och de unga männen som spejat gick in och förde ut Rahab (Rachav) och hennes far och hennes mor och hennes bröder, alla som var hos henne, alla hennes släktingar förde de ut, och de placerade dem i Israels läger.
Och de brände staden i eld och allt som fanns därinne. Endast silvret, och guldet och redskapen av brons och av järn lade de bland skatterna i Herrens (Jahves) hus.
Men skökan Rahab (Rachav) och hennes fars hus och allt som hon hade, lät Josua rädda levande, och hon bor mitt i Israel till denna dag, eftersom hon gömde budbärarna som Josua hade sänt för att bespeja Jeriko [Matt 1:5; Heb 11:31; Jak 2:25].
Vid den tiden tog Josua en ed av folket och sade:
"Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man inför Herren (Jahve)
    som står upp och återuppbygger denna stad Jeriko, han ska förlora sin förstfödde
    när han lägger dess grund
och sin yngste son
    när han sätter upp dess portar."[Arkeologiska inskriptioner i Assyrien visar att det inte var ovanligt att förstörda städer inte skulle byggas upp igen. Dock har ingen av dessa en åtföljande ed. Josuas ord här har likheter med Mose instruktioner i 4 Mos 13:12–16. Många år senare får denna förbannelse sin fullbordan när Hiel, en man från Betel, bygger upp Jeriko igen. Han förlorar sin förstfödde Aviram och sin yngste son Segov, se 1 Kung 16:34]
I morgon bitti ska ni därför komma nära med era stammar, och det ska ske att den stam som Herren (Jahve) visar (tar, pekar ut) ska komma nära familj efter familj, och den familj som Herren (Jahve) visar (tar, pekar ut) ska komma nära hushåll för hushåll, och det hushåll som Herren (Jahve) visar (tar, pekar ut) ska komma nära man för man.
Jag såg bland bytet en fin mantel från Sinear [dessa fint broderade mantlar från Babylon (1 Mos 10:10) sveptes vid den här tiden över ena axeln med den andra änden över andra armen] och 200 shekel [omkring 2,5 kg] silver och en tunga (stav) av guld [kanske en skulptur eller en avlång guldtacka] med vikten 50 shekel [omkring 0,5 kg], då åtrådde [2 Mos 20:17] jag dem och tog dem. Och se, jag har gömt dem i marken mitt i mitt tält. Silvret ligger underst."
Josua sände budbärare och de sprang till tältet och se, det var gömt i tältet och silvret underst.
Och du ska göra med Ai och dess kung som du gjorde med Jeriko och dess kung. Förutom att du ska ta det tillspillogivna och dess boskap och behålla som byte för er själva. [Hade Achan övervunnit sin girighet i Jeriko, så hade han fått bytet här.] Gör ett bakhåll för staden, bakom (på andra sidan; väster om) den."
Då ska ni resa er upp från bakhållet och inta staden, för Herren (Jahve) er Gud (Elohim) har gett staden i er hand.
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Sträck ut sabeln (kortare böjt svärd – hebr. kidon) som du har i din hand mot Ai, för jag ska ge det i din hand." Och Josua sträckte ut spjutet som var i hans hand mot staden. [Troligtvis reflekterades solen i sabelns egg och gav en blixtrade signal. Här används inte det vanliga hebreiska ordet för spjut chanit.]
Och de i bakhållet reste sig snabbt från sina platser och de sprang, så snart han [Josua] hade sträckt ut sin hand, och kom in i staden och tog den och de skyndade sig att sätta den i brand.
Och det skedde när Israel gjorde slut på slaktandet av alla Ais invånare på fältet, även i öknen där de förföljt dem, och de alla hade fallit för svärdseggen till dess de var förtärda, att hela Israel återvände till Ai och slog det med svärdsegg.
Så brände Josua Ai och gjorde det till en grushög, ja en ödemark till denna dag. [Ai betyder just ruin.]
Och kungen i Ai hängde han i ett träd fram till kvällen, och när solen gick ned befallde Josua att de skulle ta ner hans kropp från trädet och kasta den i ingången till porten i staden och de kastade upp en stor hög med stenar över den, till denna dag.
[Detta är första gången Jerusalem nämns i Bibeln. Det hebreiska namnet är Jeroshalajim. Hebreiskan har förutom singular och plural även dual som innebär två – ändelsen "-ajim" indikerar detta. Dualformen på Jerusalem har ibland tolkats som de två berg som staden vilar på, men går också bokstavligt att se som att staden betyder dubbel frid. Här antyds också att det finns två Jerusalem – det himmelska och det jordiska. I Uppenbarelseboken är det helt tydligt (Upp 21:2, 10), men även passager från profeterna (Jes 26:1–3) gör att den åsikten också finns i den rabbinska tolkningen. I antika egyptiska källor kallas staden "Ursalimmu" vilket betyder "fridens fundament/fredens grund".] Och det hände sig att när Adonitsedek [Namnet betyder "min herre är rättfärdighet"], Jerusalems kung, hörde hur Josua hade intagit Ai och fullständigt ödelagt staden, så som han hade gjort med Jeriko och dess kung, så hade han gjort med Ai och dess kung, och hur invånarna i Givon hade ingått (gjort) fred med Israel och var (vistades) ibland dem,
Därför samlade sig de fem kungarna från amoréerna, Jerusalems kung, Hebrons kung, Jarmots kung, Lachishs kung, Eglons kung tillsammans och gick upp, de och deras härar och slog läger mitt emot Givon och krigade mot dem.
Josua svarade: "Rulla stora stenar framför grottans öppning [ordagrant mun] och sätt män där att bevaka dem,
Och Josua tog Makeda den dagen och slog det med eggen av svärdet och dess kung, han ödelade dem fullständigt och själarna som var där inne, han lämnade ingen, och han gjorde med Makedas kung som han hade gjort med Jerikos kung.
Och Herren (Jahve) gav även det och dess kung i Israels hand, och han slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, han lämnade ingen där, och han gjorde mot dess kung som han hade gjort med Jerikos kung. [Livna har inte med säkerhet identifierats, men fynd vid utgrävningar i Tel Burna 2015, gör att det kan vara den bibliska Livna.]
Och Josua gick från Livna och hela Israel med honom till Lachish och slog läger mittemot det och stred mot Lachish.
Och Herren (Jahve) gav Lachish i Israels hand och han tog det på andra dagen, och slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, på samma sätt som han gjort med Livna.
Och Josua gick från Lachish och hela Israel med honom till Eglon och slog läger mittemot det och stred mot det.
Och de tog det på den dagen och han slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne förgjorde han fullständigt den dagen, på samma sätt som han gjort med Lachish.
Och Josua gick från Eglon och hela Israel med honom till Hebron och stred mot det.
Och de tog det och slog det med svärdsegg, och dess kung och alla dess städer och alla själar som var därinne, han lämnade ingen på samma sätt som han gjort med Eglon, han förgjorde det fullständigt och alla själar som var därinne.
Och Josua återvände och hela Israel med honom till Devira och stred mot det.
Och han tog det och dess kung och alla dess städer och de slog dem med svärdsegg, och förgjorde i grunden alla själar som var därinne, han lämnade ingen, som han hade gjort med Hebron så gjorde han med Devira och dess kung, liksom han hade gjort med Livna och dess kung.
Och de slog alla själar som var där med svärdsegg och förgjorde dem grundligt, ingen var kvar som andades och han brände Chatsor i eld.
Så tog Josua hela landet i enlighet med allt det som Herren (Jahve) hade talat till Mose, och Josua gav det som ett arv till Israel enligt uppdelningen i deras stammar. Och landet vilade (var tyst; hade ro) från krig.
Mose, Herrens (Jahves) tjänare, och Israels söner slog dem och Mose, Herrens (Jahves) tjänare, gav det [landet öster om Jordan] som besittning till rubeniterna och gaditerna och halva Manasses stam [4 Mos 32:1–42; Jos 13:8–32].
Och dessa är landets kungar som Josua och Israels söner slog på andra sidan Jordan västerut, från Baal Gad i Libanons dal [i norr] till de kala bergen som går upp till Seir [Edom – i söder]. Och Josua gav det till Israels stammar som en besittning efter deras indelning,
Och Josua var gammal och kommen till hög ålder (många år) och Herren (Jahve) sade till honom: "Du är gammal och kommen till hög ålder (många år) och det återstår fortfarande mycket land att besätta.
alla invånare i bergsbygden från Libanon till Misrefot-Maim, alla sidonier, dem ska jag driva ut från Israels söner, du ska bara fördela det som ett arv åt Israel som jag har befallt dig.
Och Mose svor på den dagen och sade. 'Sannerligen, landet som dina fötter har trampat på ska vara ett arv till dig och till dina söner för evigt, eftersom du helhjärtat följde Herren min Gud (Jahve Elohim).'
Och Kaleb sade: "Han som slår Kirjat-Sefer och tar det, till honom ska jag ge min dotter Achsa till hustru."
Och Otniel, Kenaz son bror till Kaleb, tog det och han gav honom sin dotter Achsa till hustru.
Och det skedde när hon kom till honom att hon övertalade honom att be hennes far om ett fält, och hon steg ner från sin åsna och Kaleb sade till henne "Vad behöver du?"
Och hon svarade: "Ge mig en välsignelse, eftersom du har satt mig i sydlandet, ge mig därför en vattenkälla." Och han gav henne den Övre källan och den Nedre källan.
Utse åt er tre män för varje stam och jag ska sända dem och de ska stå upp och vandra genom landet och beskriva det som är ert arv och de ska komma till mig.
Och de ska dela det i sju delar, Juda ska vistas inom sina gränser i söder och Josefs hus ska vistas inom sina gränser i norr.
Och männen steg upp och gick, och Josua befallde dem som gick för att beskriva landet och sade: "Gå och vandra genom landet och beskriv det och kom tillbaka till mig och jag ska kasta lott för er här inför Herrens (Jahves) ansikte i Shilo."
Och männen gick och passerade genom landet och beskrev det med städerna i sju delar i en bok och de kom tillbaka till Josua, till lägret i Shilo.
Men gränsen för Dans söner var för snäv (trång) för dem, så Dans söner gick upp och stred mot Leshem och tog det och slog det med svärdsegg och besatte det och bodde där och kallade Leshem Dan efter namnet på deras stamfar Dan.
Som Herren (Jahve) hade befallt [4 Mos 14:30], gav de honom [Josua] den stad han begärde – Timnat-Serach i Efraims bergsbygd. Och han byggde en stad och bodde i den.
Och de gav dem Kirjat-Arba, det Arba som var Anaks fars, samma som Hebron (Chevron), i Juda bergsland med den öppna marken runtom.
dessa städer, var och en med den öppna marken runtom, så ska det vara med alla städerna.
Så gav Herren (Jahve) Israel hela landet som han hade lovat (gett sin ed) till deras fäder och de besatte det och bodde där.
Så återvände Rubens söner och Gads söner och halva Manasse stam och lämnade Israels söner. De gick ut från Shilo, som är i Kanaans land, för att gå till Gileads land [öster om Jordanfloden], till landet för deras besittningar som de intagit enligt Herrens (Jahves) befallning genom Mose hand. [4 Mos 32:20–24]
Dessa ord behagade Israels söner och Israels söner välsignade Herren (Jahve) och talade inte mer om att gå upp och strida mot dem, för att fördärva landet där Rubens söner och Gads söner bodde.
Och jag gav er ett land på vilket ni inte hade arbetat, och städer som ni inte hade byggt, och ni bodde i dem, ni åt av vingårdar och olivlundar som ni inte planterat.
Vi vet att Herren är vår Gud, han är den som har fört oss och våra fäder ut ur Egyptens land, ur slavhuset [2 Mos 20:2]. Vi kommer ihåg hur han har gjort stora under inför våra ögon. Han beskyddade oss på vår vandring och från folken vi passerade.
Och Josua skrev dessa ord i boken med Guds undervisning (Torah), och han tog en stor sten och satte upp den där under eken vid Herrens (Jahves) helgedom.

Domarboken (75)

Och Juda söner stred mot Jerusalem [som också kallades Jebus, se Jos 15:63] och tog det och slog det med svärdsegg och satte staden i brand. [Detta var en tillfällig seger (Jos 15:63; Dom 1:21; 19:10–12). David intar senare staden, se 2 Sam 5:7.]
Och Kaleb sade: "Han som slår Kirjat-Sefer och tar det, till honom ska jag ge min dotter Achsa till hustru."
Och Otniel, Kenaz son, Kalebs yngre bror, tog det och han gav honom sin dotter Achsa till hustru.
Och det skedde när hon kom till honom att hon övertalade honom att be hennes far om ett fält, och hon steg ner från sin åsna och Kaleb sade till henne "Vad behöver du?" [Jos 15:16–18]
Och hon svarade: "Ge mig en välsignelse [extra favör], eftersom du har satt mig i Sydlandet, ge mig därför vattenkällor." Och Kaleb gav henne den Övre källan och den Nedre källan [Jos 15:19].
Och Juda gick med Simon, sin bror, och de slog kananéerna som bodde i Tsfat [12 km öster om Ber-Sheva i Negevöknen] och förgjorde dem [Jos 2:10; 6:17–19]. Och de kallade staden Chorma [som låter som ordet för "total förstörelse" på hebreiska, se 4 Mos 21:3].
Och Ehud gjorde ett tveeggat svärd för honom [sig själv eller för Eglon], en aln långt [45 cm], och han fäste det under sina kläder på sin högra sida. [Eftersom de flesta var högerhänta, såg det ut som om Ehud var obeväpnad eftersom han inte hade vapnet på sin vänstra sida. Vapnet behövde vara tillräckligt långt för att kunna döda Eglon, som var en stor man, och tillräckligt nätt för att kunna gömmas under kläderna.]
Och Ehud drog fram sin vänstra hand och tog svärdet från sin högra höft och drev in det i hans buk.
Hon satt under Deboras palmträd (daddelpalm – hebr. tomer) mellan Rama [betyder: "höjd"] och Betel [betyder: "Guds hus"] i Efraims bergsbygd [1-2 mil norr om Jerusalem], och Israels söner kom upp till henne för juridiska beslut. [Deboras dubbla roll som profetissa och domare återkommer språkligt i att saker beskrivs i två. Texten nämner två höjder: Rama (profeten, domaren och prästen Samuels födelseplats) och Betel (där Jakob brottades med Gud). Efraim betyder "dubbelt fruktsam" och ordet för dadelpalm tomer delar rot med Tamar som födde tvillingar till Juda (1 Mos 38:27–30).]
Och Barak sade till henne: "Om du går upp med mig då ska jag gå, men om du inte går med mig går inte jag heller."
Och Jael gick ut och mötte Sisera och sade till honom: "Kom in, min herre, kom in till mig, frukta inte." Och han gick in till henne i hennes tält och hon täckte honom med en filt.
Och han sade till henne: "Ge mig, jag ber dig, lite vatten att dricka för jag är törstig." Och hon öppnade ett mjölkkrus och gav honom att dricka och täckte över honom.
Och han sade till henne: "Stå i tältöppningen [och håll vakt]. Om någon kommer och frågar dig om det finns någon man här, så svara nej."
Och se, medan Barak jagade Sisera kom Jael ut och mötte honom, och sade till honom: "Kom och jag ska visa dig mannen som du söker." Och han kom till henne, och se, Sisera låg död och tältpinnen satt (kvar) i hans tinning.
Hennes klokaste hovdamer svarar henne,
    hon återger svaret för sig själv:
För de kom in med sin boskap och sina tält och de kom som gräshoppor i stora skaror – både de och deras kameler var omöjliga att räkna – och de kom in i landet för att förstöra det.
Och Avimelech stred mot staden hela dagen och han tog staden och slog folket som var därinne och han bröt ner staden och beströdde den med salt.
Och Avimelech gick upp på berget Tsalmon, han och hela folket som var med honom. Och Avimelech tog en yxa i sin hand och högg ner en gren från träden och tog upp den och lade den på sin skuldra, och han sade till folket som var med honom: "Det ni har sett mig göra, skynda er och gör som jag har gjort."
Och Avimelech gick till Tevets och slog läger mittemot Tevets och tog det.
Och det skedde när han såg henne att han rev sönder sina kläder och sade: "Ack (åh nej), min dotter! Du har böjt mina knän mycket djupt (ödmjukat mig) och har gjort mig drabbad (har blivit mitt bekymmer). Jag öppnade min mun till Herren (Jahve) och kan inte backa (ta tillbaka det jag sagt)." [Se 4 Mos 30:3]
Och han sade: "Gå." Och han sände iväg henne två månader och hon lämnade, hon och hennes vänner och begrät hennes oskuld på bergen.
Och det skedde när de två månaderna var slut att hon kom tillbaka till hennes far som gjorde med henne efter eden som han avlagt. Och hon hade inte känt någon man.
    Och det blev en sedvänja i Israel
Och Herrens (Jahves) ängel (budbärare) visade sig för kvinnan och sade till henne:
"Se, jag ber dig, du är ofruktsam och föder inte, men du ska bli gravid och föda en son.
Och Gud (Elohim) lyssnade på Manoachs röst och Guds (Elohims) ängel kom igen till kvinnan och hon satt på fältet, men Manoach hennes man var inte med (hos) henne.
Från allt som växer från vinrankan ska hon inte äta och vin och starka drycker ska hon inte dricka och allt orent ska hon inte äta, allt som jag befallde henne ska hon hålla (vakta, skydda, bevara)."
Och Herrens (Jahves) ängel sade till Manoach: "Även om du håller kvar mig ska jag inte äta av ditt bröd och om du gör i ordning ett brännoffer måste du offra det till Herren (Jahve)." Eftersom Manoach inte visste att han var Herrens (Jahves) ängel.
Och han kom upp och berättade för sin far och för sin mor och sade: "Jag har sett en kvinna i Timnah, en dotter till en filisté, gå nu och ta henne till hustru åt mig."
Men hans far och hans mor sade till honom: "Finns det ingen kvinna bland dina bröders döttrar eller bland hela mitt folk [det judiska folket], så att du måste gå och ta en hustru från de oomskurna filistéerna?"
    Men Simson sade till sin far: "Hon – ta henne till mig, för hon är den rätta för mina ögon." [Den hebreiska ordföljden har "hon" först, vilket betonar Simsons beslut, som bara är baserat på känslor, att det inte finns några alternativ – det är hon han ska ha. Intressant är också föräldrarnas argumentation och vilka skäl de anger. De verkar mest se det som ett kulturellt problem. De nämner inget om förbudet i 5 Mos 7:1–5 eller nasirlöftet och tilltalet att han ska rädda Israel från just filistéerna (Dom 13:2).]
Och efter en tid (ordagrant dagar) [troligen ett år, den normala seden mellan trolovning och bröllop] återvände han för att ta henne [som sin hustru], och han vek av för att se [resterna av] lejonets kropp, och se, där var en församling (hebr. edah) [en bisvärm] i lejonets kropp och honung. [Bin söker sig inte normalt sett till kadaver, men här har kroppen förmultnat och torkat. Även detta visar att det gått ett år sedan händelsen. Ordvalet edah istället för det vanliga ordet för svärm (hebr. seres) är medvetet av författaren. Ordet används alltid (förutom i Ps 68:30) om människor, och då en grupp israeliter (se t.ex. 2 Mos 12:3). Mitt i en miljö av förruttnelse, kan Gud låta det komma honung och sötma. Frågan kommer nu om Simson kommer följa sitt nasirlöfte och inte röra vid något dött (3 Mos 6:6), något som även gällde alla israeliter (3 Mos 11:24–25, 39).]
Simson sade då till dem: "Låt mig förelägga en gåta (hebr. chod chida; ordagrant: "låt mig gåta en gåta") för er. Om ni kan berätta gåtans lösning för mig inom festens sju dagar och finna den, då ska jag ge er 30 linneskjortor och 30 ombyten kläder.
Men om ni inte kan berätta för mig, då ska ni ge mig 30 linneskjortor och 30 ombyten kläder." De svarade honom: "Förelägg gåtan för oss och låt oss höra." [Dåtidens investeringar var bland annat kläder, se Matt 6:19. Utifrån männens protester i vers 15 förstår vi också att värdet på belöningen var stor.]
Och Simsons hustru grät över (på) honom [klängde sig mot honom] och sade: "Du hatar mig bara, du älskar mig inte, du har förelagt en gåta till mitt folks söner och berättar inte för mig."
Och hon grät över honom den sjunde dagen, medan festen pågick, och det skedde på den sjunde dagen att han berättade för henne, eftersom hon pressade honom hårt. Och hon berättade gåtan för sitt folks söner.
Och hennes far sade: "Jag tänkte verkligen att du hatar henne, därför gav jag henne till din kompanjon [som ansvarade för festligheterna kring bröllopet]. Är inte hennes yngre syster vackrare än hon? Ta henne [den yngre], jag ber dig, istället för henne [din hustru]."
Och filistéerna sade: "Vem har gjort detta?" Och de sade: "Simson, timnitens svärson, eftersom han har tagit hans hustru och gett henne till hans kompanjon [hans vän som ansvarade för bröllopet]."
    Så filistéerna kom upp och brände henne och hennes far i eld. [Det som de filisteiska bröllopsvännerna hotat att göra mot Simsons hustru om hon inte ger dem svaret på gåtan, sker nu ändå eftersom hennes far inte har respekterat att hon är Simsons hustru, se Dom 14:15.]
Och han hittade en färsk åsnekäke [här används samma ord för käke som i platsen Lechis namn] och sträckte fram sin hand och tog den och slog 1 000 män [med den].
Och Simson gick ner [ända] till Gaza. Där såg han en prostituerad kvinna och gick in till henne (hade sexuellt umgänge med henne). [Gaza var den sydligaste av de fem större filisteiska städerna, se Jos 13:3. Simson är långt nere i det filisteiska området, se Dom 6:4. Det var en stor stad på 55 hektar, idag är den antika staden omgiven av moderna byggnader. Det hebreiska namnet är Aza som kommer från ordet az – stark!]
Då kom filistéernas furstar upp till henne och sade till henne: "Locka (ordagrant: öppna upp) honom och se vad hans stora styrka är (i vad den består av) och hur vi kan komma åt honom och fängsla honom så vi kan förödmjuka (plåga – hebr. ana) honom. Och vi ska ge dig 1 100 silver var." [Mönstret från Dom 14:15 upprepar sig. Delila går med på detta förslag. Det är troligt att texten syftar på de fem filisteiska kungarna, vilket gör att totala summan är 5 500 silver. Den vanliga årslönen för en arbetare var 10 silvermynt, Abraham köpte ett fält för 400 shekel silver (1 Mos 23:15–16).]
Simson svarade [med en lögn]: "Om de binder mig med sju färska linor (tältlinor; rep av senor; hebr. jeter) som inte har hunnit torka, så blir jag lika svag som en [vanlig] människa." [Tältlinor och bågsträngar gjordes ofta av inälvorna av boskapsdjur. Även senor från ben av får användes. Jämför med hebr. avot i vers 11.]
Då kom filistéernas furstar upp till henne med sju färska linor som aldrig hade torkat och hon band honom med dem.
De som satt i bakhåll hos henne var i den inre kammaren. Hon sade då till honom [Simson]: "Filistéerna är över dig Simson!" Han slet sönder linorna som man sliter sönder en tråd av lingarn i hans andedräkts eld, och han lät [henne] inte veta (få kunskap om) hans styrka. [Se Dom 15:14 om linet!]
Han sade till henne [och ljög igen]: "Om de binder mig i nya rep (hebr. avot; tvinnat rep) som inte har brukats till något (ordagrant: som inget arbete gjorts med) så blir jag lika svag som en [vanlig] människa."
Och Delila sade till Simson: "Se, hittills har du förnedrat (lurat – hebr. talal) mig och talat till mig osanning [varje gång]. Berätta till (för) mig i hur du kan bindas."
    Och han sade till henne: "Om du väver mitt huvuds sju lockar med väven." [Nu börjar Simson leka med elden, han involverar sitt hår som är nyckeln.]
Och han berättade till henne hela sitt hjärta och sade till henne: "Ingen rakkniv har kommit över mitt huvud eftersom jag är en Guds (Elohims) nasir från min mors livmoder. Om jag blir rakad viker min styrka ifrån mig och jag ska bli svag och vara likadan som alla [vanliga] människor."
Då nu Delila förstod att han berättat hela sitt hjärta till henne sände hon och kallade på filistéernas furstar och sade: "Kom upp den här gången eftersom han har berättat hela sitt hjärta till mig." Och filistéernas furstar kom upp till henne och tog med sig silvret i sina händer.
Och Dans söner sände från deras familjer fem män från deras mitt, män, soldatsöner, från Tsora [Simsons födelsestad, se Dom 13:2] och från Eshtaol [det var i området mellan dessa städer i Låglandet som Herrens Ande började röra vid Simson, se Dom 13:25] till att genomsöka (bespeja, spionera på) landet och till att utforska det, och de sade till dem: "Gå och utforska landet."
    Och de kom till Efraims bergsbygd och till Michas hus och övernattade där.
Och de sade till honom: "Fråga, vi ber dig, genom Gud (Elohim) och låt oss veta att vår väg har framgång som vi går på."
Och prästen sade till dem: "Gå med frid (shalom), framför Herren (Jahve) är er väg som ni går i (på).
När vi kommer ska vi komma till ett tryggt folk och landet är rymligt händerna eftersom Gud (Elohim) har gett det i våra händer, en plats som ingen där har behov av, alla ting som [finns] i världen (på jorden).
Och det fanns ingen räddning eftersom de var långt bort från Sidon och de talade inte med någon människa, och det var i dalen som är vid Beit-Rachov.
    Och de byggde staden och bodde i den.
Och hennes man steg upp och gick efter henne i hopp om att vinna tillbaka hennes hjärta. Hans tog med sig sin yngling (en ung tjänare – hebr. naar) och ett par åsnor. Och hon förde in honom till sin fars hus och den unga kvinnans (hebr. naarah) [här används femininformen av naar] far såg honom och gladdes åt att möta honom.
De var vid Jevus och det var sent på dagen [ordagrant: "dagen hade gått ner mycket", kan syfta på att solen var nästan nere].
    Ynglingen sade till sin herre: "Kom – jag ber dig, låt oss stanna till i jevusiternas stad och övernatta där!"
Men männen lyssnade inte till honom och mannen tog hans konkubin och förde ut henne till dem och de kände (hade sexuellt umgänge med) henne och skändade (kränkte) henne hela natten till morgonen och när dagen grydde sände de iväg henne.
Och han sade till henne: "Stig upp och låt oss gå", men [fick] inget svar. Och han tog upp henne på åsnan och mannen reste sig och han gick till sin plats.
Och han kom till sitt hus och tog kniven och tog ett starkt (fast) tag i sin konkubin och styckade henne till hennes ben i tolv delar och sände iväg henne i hela Israels område.
Och det skedde att alla som såg det sade: "Något sådant har inte skett och inte setts från den dag Israels söner kom ut från Egyptens land till denna dag." [Syftet med mannens handling var att mobilisera militärt genom att shocka och skapa fruktan. Det finns en parallell mellan 1 Sam 11:7 och vers 29–30 som är slående.] Tänk på henne (sätt dig in i hennes situation)!
Överväg!
Tala! [Hebreiskan är märklig här och byter pronomen. En del sätter de sista orden i munnen på de som fick den makabra försändelsen, men mer troligt är att författaren gör något väldigt ovanligt här och talar till läsaren direkt. Denna händelse är horribel och ber läsaren noggrant läsa det som följer. Det finns flera detaljer som måste påpekas. Det står aldrig att kvinnan är död innan mannen styckar henne, en viss ovisshet finns här. När mannen sedan återberättar händelsen blir fokus att de var ute efter honom, han utelämnar detaljen att det var han som utlämnade henne för att rädda sitt eget liv, jmf Dom 19:25; 20:5.]
Och jag tog min konkubin och delade henne i stycken och sände iväg henne genom hela Israels ärvda land eftersom denna dårskap har gjorts i Israel.
Men nu är detta den sak vi ska göra mot Giva, [dra upp] över honom genom lotten.

Rut (26)

Hon begav hon sig i väg, tillsammans med sina två svärdöttrar, från den plats hon bott på, och de vandrade på vägen tillbaka till Juda land. [En sträcka på 8 mil, tar 1-2 veckor att gå till fots.] [Hebreiska verbformerna "stod upp" och "begav sig" i vers 6–7 är i feminin singular, vilket visar att det var Noomi som tog initiativet och var den drivande – svärdöttrarna följde bara med. Med tiden, under Noomis ledarskap, blir de mer involverade och "de" (feminin plural) vandrar tillsammans mot detta mål. Hittills har det inte varit några dialoger i beskrivningen. Nu följer tre sektioner där Ruts roll blir mer och mer framträdande.]
och sade till henne: "Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk."
Då brast de ut i gråt igen. Sedan kysste Orpa sin svärmor farväl [och begav sig tillbaka], men Rut höll sig nära (tätt intill, ordagrant "klängde sig fast vid, var ihopklistrad med") Noomi. [Ruts bok används som mall när någon vill konvertera till judendomen. Vissa rabbiner avvisar den som vill konvertera flera gånger för att pröva genuiniteten i beslutet. Det finns också paralleller med hur Jesus uppmanar den som vill bli hans lärjunge att beräkna kostnaden, se Luk 14:25–33. Det är intressant att betydelsen av Orpas namn är gasell och styvnackad. Gasellen vill leva ett fritt liv utan någon som har synpunkter på vart hon går och styvnackad är ett uttryck som återkommer när Gud beskriver dem som är upproriska mot honom, se 2 Mos 33:3.]
När Noomi förstod att Rut var helt övertygad i sitt beslut att följa med henne, slutade hon att försöka övertala henne.
Så Noomi och hennes svärdotter, moabitiskan Rut, återvände från Moavs land. De kom till Betlehem när kornskörden startade [på våren, omkring april månad]. [Även om vetet var mer eftertraktat än kornet, var kornet ett viktigt spannmål eftersom det var tåligare och växte på platser som var för torra för andra sädesslag. Dess tidiga skörd gjorde det till en viktig del av mattillförseln medan man väntade på att de andra grödorna skulle mogna. Kornskörden är årets första skörd. Den äger rum i april, vilket innebär att huvuddelen av Ruts berättelse sker tidigt på våren.]
En dag sade moabitiskan Rut till Noomi: "Låt mig gå ut på skördefältet. Kanske är någon vänlig nog (ger mig nåd) och låter mig få plocka ax efter sig." [Enligt Mose lag skulle jordägare låta fattiga, änkor och faderlösa ta del av det överblivna under skörden, se 3 Mos 19:9; 23:22; 5 Mos 24:19–22.]
    Hon svarade: "Gå du, min dotter."
Boas svarade henne: "Man har berättat för mig om allt du gjort för din svärmor [Noomi] sedan din make [Mahlon, se Rut 4:10] dog – hur du har lämnat dina föräldrar och ditt hemland och begett dig till ett folk som du inte kände förut.
Senare när det var dags att äta lunch sade Boas till Rut: "Kom nära oss, ät här med oss! Ta av brödet och doppa bitarna i ättiksvinet."
    Då satte hon sig ned och åt med hans skördefolk; han räckte henne rostad säd (ax). Hon åt sig mätt och fick även över. [Att Boas åt med sina arbetare, som Jesus med sina lärjungar, visar igen på goda relationer. Rut höll sig på avstånd, men bjöds in i måltidsgemenskapen. I Mellanöstern fyller inte måltiden bara funktionen att mätta magen, utan handlar också om gästfrihet och relationer, se 1 Mos 18:1–8. Lunchen bestod av tre rätter, bröd, ättiksvin och rostade ax.
    Ordet för att "han räckte" är ett speciellt hebreiskt ord, tsavat, som bara används här i hela Bibeln. Ordet består av tre bokstäver: Tsade, Bet och Tet. De hebreiska piktogrammen förstärker i sammanhanget ordet "sträcka ut" som får en djupare betydelse i perspektivet av Boas roll som Ruts återlösare. Tecknet för Tsade avbildar en fiskkrok och betyder att fånga, stark längtan men också rättfärdighet. Bet avbildar ett hus och hem. Den sista bokstaven Tet avbildar en hopringlad orm och kan användas både i negativ och positiv betydelse om att vara omgärdad av någon/något, vilket kan vara ett hot eller beskydd. Här sträcker Boas ut sin egen hand med en stark längtan att föra Rut till sitt hem under hans beskydd. Det finns också en fin bild här i kopplingen mellan bokstaven Tsade och rättfärdighet. Boas är en bild på Jesus vår återlösare som återlöser från synden, se Jes 59:16–17, 20; Gal 4:4–5. Även "brödet" som erbjuds har en symbolisk innebörd. Jesus kallas "livets bröd" som bryts och erbjuds, se Joh 6:35; Luk 22:19. Att ordet tsavat bara förekommer en gång betyder att något unikt sker här. Jesus, som vill vara vår återlösare, sträcker ut sin hand och erbjuder beskydd, omsorg och frälsning. Det finns ingen annan väg till Gud, se Joh 14:6.]
[Efter lunchen:] När Rut hade rest sig och gått tillbaka till arbetet, gav Boas order till sina arbetare: "Låt henne plocka ax mellan kärvarna. Skäm inte ut (håna och förnedra inte) henne. [De skulle inte tala nedvärderande och skymfa henne.]
Dra också medvetet ut strån från de kärvar som redan är bundna, och lämna dem där, så hon får plocka upp dem. Se till att ingen tillrättavisar henne för det." [Boas går längre än lagen kräver för att Ruts arbete skulle bli belönat.]
Rut tog det med sig och gick in i staden, och hennes svärmor såg hur mycket hon samlat. Hon tog också fram och gav henne det hon hade fått över [från lunchen] sedan hon själv ätit sig mätt.
Hennes svärmor [Noomi] frågade henne: "Var [i hela världen] har du plockat [allt detta] idag? Var har du arbetat? Må den som såg dig vara välsignad!" [Verben i Noomis fråga är lite märkligt placerade. Anledningen är troligtvis för att skapa en ordlek. Det inledande frågande adverbet "var" är hebreiska epho som är snarlikt måttet "efa" i vers 17. Frasen uttrycker Noomis förvåning över Ruts produktivitet, och redan innan Rut hinner svara ber Noomi ut Guds välsignelse över den mannen!] Så Rut berättade för sin svärmor var hon arbetat och sade: "Namnet på mannen jag arbetat hos är Boas."
Noomi sade till sin sonhustru: "Välsignad vare han av Herren (Jahve), som inte har slutat att visa nåd (trofast kärlek, omsorg) både mot levande och döda." [Uttrycket levande och döda syftar på hela Noomis familj. Noomi och Rut levde; Elimelek, Mahlon och Kiljon var döda. I denna vers är det andra gången som bokens viktiga nyckelord chesed används, se även Rut 1:8. Ordet beskriver nåd, kärlek, omsorg, godhet, trofasthet, osv. Här är betoningen Guds trofasthet och omsorg om Noomis familj.]
    Noomi sade också till henne: "Den mannen är en nära släkting till oss; han är en av våra återlösare (beskyddare)." [Enligt judisk tradition var Boas Elimeleks brorson, och därför kusin med Ruts avlidne man Mahlon. Boas far var alltså bror med Noomis avlidne man Elimelek. Återlösare, hebreiska gaal, är en nära släkting som har extra juridisk omsorg för sina anhöriga. Kan i viss mån jämföras lite med en fadder. De tre frivilliga åtagandena för en återlösare var: 1. Om hans äldre bror dör barnlös ska han gifta sig med hans hustru, se 5 Mos 25:5–10. Dessa äktenskap kallas leviratsäktenskap, från det latinska ordet levir, som betyder svåger. I ett samhälle där änkan annars skulle tvingats ut i tiggeri garanterar det hennes försörjning och bevarar den avlidne mannens namn. Seden fanns redan före Moseböckernas undervisning, se 1 Mos 38:8. I Israel var det extra viktigt att det fanns arvingar i alla familjer så att Israels folk kunde fortsätta att besitta landet som Gud har gett dem. I första hand var det äldste sonen som ärvde, men även döttrarna kunde få ärva just för att bevara landet Israel hos de judiska familjerna. Selofhads döttrar är ett sådant exempel, se 4 Mos 27:1–10.
2. Återlösa mark som en släkting tvingats sälja, se 3 Mos 25:35.
3. Hämnas en mördad släkting, se 4 Mos 35:19.]
[Efter att skörden hade bärgats var det dags att tröska kornet och vetet för att skilja agnarna från säden. Det skedde under den torra perioden i senare delen av maj och i juni. Tröskplatsen låg vanligtvis på en öppen plats utsatt för vinden. Ytan var stenlagd eller hårt stampad, ofta som en cirkel upp till 15 meter i diameter. Kärvarna av korn eller vete löstes upp och breddes ut på några decimeters höjd. På mindre tröskplatser klappade man ut kornen för hand genom att slå med en stav, se Rut 2:17. På större tröskplatser använde man djur som fick trampa runt och krossa kornen, se 5 Mos 25:4. Ibland användes tröskslädar, se Jes 41:15.
    Nästa steg i processen var att skilja sädeskornen från agnarna. Under kvällsbrisen kastades blandningen upp med hjälp av en skovel eller gaffel. Vinden blåste då de lättare agnarna och halmen åt sidan, medan kornen föll ner igen på tröskplatsen. När kornen sedan hade sållats, rensats från småsten och skräp, var de klara att malas eller lagras, se Amos 9:9; Luk 22:31. Händelserna här i kapitel 3 utspelar sig troligtvis i juni när skörden är över. Det har gått en till två månader sedan händelserna i kapitel 2 och kornskörden håller på att tröskas, se Rut 3:2. Rut är inte längre på fälten utan hemma hos Noomi på dagarna. En dag tar Noomi upp ett ämne som vi förstår att hon har funderat på en längre tid. Hon har också tänkt ut en plan.]
Noomi, Ruts svärmoder, sade till henne: "Min dotter, det är mitt ansvar att se till att du kan få ro [ett tryggt hem och en god make], så det går väl för dig (så du får ett gott liv).
Rut svarade Noomi: "Allt vad du säger ska jag göra." [Tröskplatsen låg oftast utanför de städer som var skyddade av murar. För att vakta kornet och vetet som höll på att tröskas, sov arbetarna på plats. Författaren använder ord som är dubbeltydiga, att en kvinna ska ta på sig parfym och lägga sig hos en man på natten kan te sig märkligt för en nutida läsare. Saken blir inte bättre av att Rut är en moabit, hennes släkt härstammar från Lots äldsta dotter som hade ett incestförhållande med sin far efter att han "ätit och druckit", se 1 Mos 19:30–38. Författaren leder läsaren medvetet till att nästan förvänta sig att Rut ska följa Tamars exempel i 1 Mos 38:13–16, vilken i en liknande situation säljer sig som en prostituerad. Ord och uttryck kan tolkas sexuellt, men behöver inte göra det. Istället visar texten på Boas och Ruts höga moral och goda karaktär, något som också har byggts upp i bokens första två kapitel, och även här, se vers 11. Detta tillsammans med detaljer som mantelfliken, se vers 9, och den judiska chalitzah-seden, där mannens fot och sko har en viktig roll, se Rut 4:7, visar hur hela händelsen handlar om hur Rut följer den judiska seden för att visa att hon är redo att gifta sig, om Boas vill det.]
Rut gick ner till tröskplatsen och gjorde allt som hennes svärmor hade instruerat henne.
Han sade: "Ge mig sjalen du har på dig, sträck ut den."
    Så hon höll fram den. Han mätte upp sex mått korn i den och lade den på henne [på ryggen eller huvudet och sände iväg henne]. Sedan gick han in i staden. [Vissa senare manuskript har "hon gick" istället för "han gick", men den hebreiska texten indikerar att efter att Rut har gått, beger sig Boas in till staden på en gång. Det förstärker hur han tar tag i situationen på en gång och vill lösa den. Måttenheten anges inte. I Rut 2:6 var måttet "efa". Om det är samma mått här motsvarar sex efa-mått totalt omkring 100 kg, vilket är för mycket för att bära hem. Nästa mått i storleksordning är "sea", men det är tveksamt om tyget kunde hålla 30 kg som sex sea-mått motsvarar. Ett mer rimligt mått är i så fall en "omer", som är en tiondels efa. Sex sådana mått motsvarar 8-13 kg. Eftersom måttet inte specificeras kanske sex mått syftar på ett mått med båda händerna kupade, eller av något mindre kärl som fanns där för att skopa upp kornet. Läsaren får inte reda på varför Boas ger henne denna gåva? Det är först om några verser i Ruts konversation med sin svärmor Noomi som vi får fler detaljer från Boas och Ruts konversation.]
När Rut kom tillbaka till sin svärmor frågade Noomi: "Vem är du, min dotter?" [Frågan bottnar i Ruts identitet, samma fras "vem är du" finns i vers 6 där Rut kallar sig Boas tjänarinna. Noomi undrar om planen fungerat, är hon fortfarande moabitiskan Rut eller Boas framtida fru?] Då berättade hon allt vad mannen hade gjort mot henne.
Boas tog Rut till sig, och hon blev hans hustru. Han gick in till henne, och Herren (Jahve) tillät henne att bli gravid och hon födde en son.

1 Samuelsboken (47)

Och hennes rival (hebr. sarah; från ordet för fiende) retades smärtsamt och gjorde henne orolig eftersom Herren (Jahve) hade stängt hennes livmoder.
Och han gjorde så år efter år [här står det år till skillnad från vers 3 som har dagar] när hon gick upp till Herrens (Jahves) hus så retade hon henne, därför grät hon och kunde inte äta.
Och Elkana sade till henne: "Channa, varför gråter du? Och varför äter du inte? Och varför sörjer ditt hjärta? Är inte jag bättre för dig än tio söner?"
Men Channa talade över sitt hjärta, hennes läppar rörde sig bara men hennes röst hördes inte, därför tänkte Eli att hon var berusad,
och han sade till henne: "Hur länge ska du vara berusad? Gör dig av med ditt vin."
Och hon sade: "Låt din tjänarinna finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon." Så gick kvinnan sin väg och åt, och hennes ansiktsuttryck var inte längre sorgset.
Och de steg upp tidigt på morgonen och tillbad inför Herrens (Jahves) ansikte och återvände och kom till sitt hem i Rama, och Elkana kände (hade samlag med) sin hustru Channa och Herren (Jahve) kom ihåg henne.
Hennes man Elkana sade till henne: "Gör det du tycker är bäst, vänta tills han är avvand. Låt Herren (Jahve) få uppfylla sitt löfte." Så stannade hustrun hemma och ammade sin son till dess han var avvand.
Nu när han var avvand tog hon honom dit upp, tillsammans med tre tjurar, en efa mjöl [35 liter] och en vinlägel. [Manuskript från Dödahavsrullarna och grekiska översättningen skriver att det var en tre år gammal oxe., men enligt 5 Mos 15:8–10 skulle i så fall det räckt med mycket mindre mängd mjöl.] Hon tog med honom in i Herrens (Jahves) hus i Silo, och barnet var bara ett barn. [Vissa handskrifter har "en treårig tjur," i stället för tre tjurar. Språkbruket där ordet "barn" upprepas förstärker att Samuel var mycket ung när han kom till templet. Han var antagligen bara tre år gammal.]
Och hans svärdotter, Pinchas hustru, var gravid och nära att föda. När hon hörde budskapet att Guds (Elohims) ark var tagen och att hennes svärfar och hennes make vara döda, böjde hon sig ner och födde, för hennes smärtor kom plötsligt över henne.
Och när hon höll på att dö sade kvinnorna som var hos henne: "Frukta inte, för du har fött en son." Men hon svarade inte och tog det inte till sitt hjärta.
och de gyllene mössen efter antalet av filisteernas städer tillhörde de 5 ledarna, både de befästa städerna och landsbyarna, ända till Avel vid den stora stenen, där de satte ner Herrens (Jahves) ark. Denna sten finns kvar på betshemiten Josuas fält till denna dag.
Och han sade till honom: "Se nu, där i staden [troligtvis Rama] finns en gudsman, och han är en man som hålls i ära, allt som han säger sker verkligen, låt oss nu gå dit, till äventyrs kan han berätta för oss om vår resa, vart vi ska gå."
Och Samuel sade till kocken: "Bär fram portionen som jag gav till dig, om vilken jag sade till dig: Sätt den hos dig."
Och kocken tog upp låret och det som var på det och satte det framför Saul. Och [Samuel] sade: "Se vad som har blivit sparat, sätt det framför dig och ät, för det har sparats till dig för den bestämda tiden och jag säger: Jag har bjudit in folket." Så Saul åt med Samuel den dagen.
Och ammoniten Nachash sade till dem: "På detta villkor ska jag skära ett förbund med er, att allas högra öga sticks ut, och jag ska lägga det som en förebråelse över hela Israel." [Att stympa fiender var vanligt bland hednafolken, se Dom 16:21; 2 Kung 25:7. Folket skulle kunna se tillräckligt mycket för att kunna fungera som arbetskraft, men vara oförmögna att bli skickliga stridsmän och skapa uppror.]
Men Jonatan hörde inte när hans far band folket med eden, och han sträckte fram staven som var i hans hand och doppade den i honungskakan och förde den till sin mun och hans ögon blev klara.
Men Saul och folket skonade Agag och det bästa av fåren och oxarna och tvååringarna och lammen av hankön och allt som var gott och förstörde det inte fullständigt, men allt värdelöst och svagt förstörde de fullständigt.
Och Samuel sade till honom: "Herren (Jahve) har ryckt bort Israels kungadöme från dig idag, och har gett det till en annan som är bättre än du.
Och David sprang och stod över filistén och tog hans svärd och drog ut det ur dess skida och slog honom och högg av honom huvudet med det. Och när filistéerna såg att deras hjälte var död, flydde de.
Och Saul sade till David: "Se, min äldsta dotter Merav [betyder: "ökning"], henne vill jag ge dig till hustru, bara du är en tapper son och strider Herrens (Jahves) strider." För Saul sade (tänkte): "Låt inte min hand vara över honom, utan låt filistéernas hand vara över honom." [Saul ger uttryck för en förhoppning om att David ska dödas. Detta är Sauls tredje försök att Döda David.]
Och Saul sade (tänkte): "Jag ska ge henne åt honom så att hon kan bli en snara för honom, så att filistéernas hand vänds mot honom." Därför sade Saul till David: "Du ska idag bli min svärson genom en av de två." [Detta är Sauls fjärde försök att döda David.]
Och Jonatan sade: "Vare det långt bort från mig, om jag alls visste att ont var bestämt över dig av min far, skulle jag då inte berätta det för dig?"
Prästen svarade: "Filistén Goliats svärd, som du slog i Ela-dalen (Terebintdalen) [1 Sam 17]; se, det är inlindat i ett tyg och står bakom efoden [2 Mos 28.6–14]. Om du vill ha det, ta det, för det finns ingenting annat här." Och David sade: "Det finns inget likt det, ge det till mig."
Dessutom min far, se, se vingen från din mantel i min hand, för i det att jag skar av vingen från din mantel dödade jag dig inte, du vet och ser att där inte är ondska eller överträdelse i min hand, och jag har inte syndat mot dig fast du ligger och väntar efter min själ för att ta den.
Och det skedde när hon red på sin åsna och kom ner till bergets gömställe, att se, David och hans män kom ner mot henne och hon mötte dem.
Och trots att människor står upp och jagar dig och söker din själ (vill döda dig), ska min herres själ likväl vara bunden i livets knyte (knippe, bunt) med Herren din Gud (Jahve Elohim), och dina fienders själar ska han slunga bort som man slungar (en sten) med slungan (slangbellan).
Och David tog emot av hennes hand det som hon fört med sig till honom, och han sade till henne: "Gå i frid (shalom ) till ditt hus, se jag har lyssnat till din röst och tagit emot ditt ansikte."
När David hörde att Naval var död sade han: "Välsignad är Herren (Jahve) som har utfört min sak från Navals hand och har hållit tillbaka sin tjänare från ondska, och den onde Naval har Herren (Jahve) vedergällt över hans eget huvud."
    David skickade då (ett sändebud) och talade med Avigajil om att få ta henne till hustru.
Och när Davids tjänare kom till Avigajil till Karmel, talade de till henne och sade: "David har sänt oss till dig för att ta dig till honom som hustru."
Och David svarade och sade: "Se kungens spjut! Låt en ung man komma över och hämta det.
Då sade Saul till sin tjänare: "Sök upp en kvinna åt mig som kan fråga en ande, så att jag kan gå till henne och fråga henne."
    Och hans tjänare svarade honom: "Se, det finns en kvinna som frågar en ande i Ein-Dor." [Tjänaren visste på en gång om denna kvinna som använde sig av svartkonst, nekromanti och andebesvärjelse för att tala med andar. Ein-Dor är troligtvis Tel Tsaftaafot bara några kilometer söder om berget Tabor i Jezereldalen.]
Och Saul lovade (gav sin ed) till henne vid Herren (Jahve) och sade: "Herren (Jahve) lever, inget straff ska drabba dig för detta."
Och kungen sade till henne: "Var inte rädd. Vad ser du?" Och kvinna sade till Saul: "Jag ser en gudalik varelse komma upp ur jorden."
Han frågade henne: "Hur ser han ut?"
    Hon svarade: "En gammal man kommer upp och han är täckt i en mantel." Och Saul förstod att det var Samuel och han böjde sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv.
Och Herren (Jahve) är vred när han talar genom mig och Herren (Jahve) har ryckt kungariket ur din hand [1 Sam 15:27–29] och gett det till en annan, till David [1 Sam 16:1–13].
Och det hände när David och hans män kom till Tsiklag [gränsstad mellan Juda och filistéerna i sydväst] på den tredje dagen, att amalekiterna hade gjort en räd i söder och över Tsiklag och hade slagit Tsiklag och bränt det i eld,
och hade tagit kvinnorna och alla som fanns där som fångar, både små och stora, de dödade ingen men förde bort dem och gick sin väg.
Och det var så från den dagen och framåt. Han gjorde det till en förordning (ordagrant "saker inristat") och ett påbud (bindande juridiskt beslut) för Israel till denna dag.
Och Saul sade till sin vapendragare: "Dra ditt svärd och genomborra mig med det, annars kommer dessa oomskurna att genomborra mig och göra hån av mig."
    Men vapenbäraren ville inte, för han var mycket rädd. Därför tog Saul sitt svärd och hävde sig över det.

2 Samuelsboken (49)

Då sände Ishboshet [bud] och tog henne från hennes make, från Paltiel, Laish son. [I 1 Sam 25:44 är namnet det kortare Palti.]
Hennes man gick med henne gråtande när han gick, och följde henne till Bachurim. Till sist sade Avner till honom: "Gå, vänd tillbaka." Så han vände om.
Och David bodde i befästningen och kallade den för Davids stad. Och David byggde runtomkring från Millo och inåt.
Och Michal, Sauls dotter, fick inga barn till sin dödsdag.
Men Ammons söners furstar sade till Chanon, deras herre: "Tror du verkligen att David vill hedra din far, genom att han har sänt tröstare till dig? Har inte David skickat sina tjänare till dig för att utforska staden och bespeja och omstörta den?"
[David kunde inte släppa tankarna på Batsheva.] Så David sände budbärare och tog henne och hon kom in till honom och han låg med henne, för hon hade renat sig från sin orenhet (menstruation), och hon återvände till sitt hus. [David var väl medveten om 2 Mos 20:14; 3 Mos 18:20; 5 Mos 5:18 och det faktum att hans handling var belagt med dödsstraff, se 3 Mos 20:10; 5 Mos 22:22.]
Och David sade till budbäraren: "Detta ska du säga till Joav: 'Låt inte denna sak misshaga dig, för svärdet slukar på det ena sättet eller det andra, låt er styrkas (bli fasta, säkra, tappra) i striden mot staden och omstörta den,' och styrk honom du."
Och när sorgetiden var förbi, sände David och tog henne till sitt hus och hon blev hans hustru och födde en son till honom. Men det som David hade gjort misshagade Herren (Jahve).
Men den fattiga mannen hade ingenting förutom ett litet lamm som han hade köpt. Han födde upp det, och det växte upp tillsammans med honom och hans söner. Det åt av hans mat, drack från hans glas och sov i hans armar. Det var som en dotter för honom.
När den rike mannen fick besök av en resenär, ville han inte använda något av sina egna lamm eller boskap för att ge mat åt sin besökare. I stället tog han den fattige mannens lamm och tillredde det till mannen." [Besökaren i den här liknelsen kan anspela på den frestelse som kom över David. Till en början bara en besökare som sedan bjuds in och som tillåts ta över.]
Och David tröstade Batsheva (Batseba), sin hustru och gick in till henne och låg med henne och hon födde en son och hon gav (kallade) hon honom namnet Salomo. Och Herren (Jahve) älskade honom
Samla nu ihop resten av folket och slå läger mittemot staden och ta den, annars tar jag staden och den blir uppkallad efter mitt namn."
Och David samlade ihop hela folket och gick till Rabba och stred mot den och intog den.
Och han förde ut folket som var därinne och ställde dem
    under sågar
    och under harvar av järn
    och under yxor av järn
    och lät dem gå genom tegelugnen (hebr. malben),
och så gjorde han mot alla Ammons söners städer. Och David och allt folket återvände till Jerusalem. [Uttrycket "ställde under" kan antingen syfta på att han satte dem i hårt arbete dvs. "underställde dem" (ordet används på det sättet i 2 Sam 8:6, 14). Det kan också tolkas rent bokstavligt att han placerade dem under sågar och andra redskap för att tortera och döda, se Heb 11:37. Ammoniterna var kända för sin grymhet, se 1 Sam 11:2; Amos 1:13. Ammoniternas avgud var Milkom (även kallad Molok), se 1 Kung 11:5, 7, 33. Ordvalet "passera" och tegel/tegelugn kan också vara en referens till de barnoffer i eld som dessa folk praktiserade, se 3 Mos 18:21; 2 Kung 23:10; Jer 32:35; Hes 20:31. Nu fick de själva gå genom samma eld som de dödat sina barn i.]
Och det skedde därefter att Avshalom (Absalom), Davids son, hade en vacker syster vars namn var Tamar och Amnon, Davids son, älskade henne.
Och Amnon var så olycklig att han kände sig sjuk för sin syster Tamars skull, för hon var en jungfru och det verkade omöjligt för Amnon att göra någonting till henne.
Och när hon hade fört dem nära honom för att äta, tog han ett starkt (fast, säkert) grepp om henne och sade till henne: "Kom, ligg med mig min syster."
Likväl ville han inte lyssna till hennes röst, utan var starkare än henne och han tvingade henne och låg med henne.
Och Amnon hatade henne med ett mycket stort hat, för hatet som han hatade henne med var större än kärleken som han hade älskat henne med. Och Amnon sade till henne: "Stig upp och försvinn."
Och hon sade till honom: "Inte så eftersom detta stora fel att köra ut mig är värre än det andra som du har gjort mot mig."
    Men han lyssnade inte på henne.
Och han kallade på sin tjänare som betjänade honom och sade: "Skicka iväg denna kvinna ut från mig och bomma igen dörren efter henne."
Och hon hade en dräkt i många färger på sig, för med sådana kläder var kungens döttrar klädda när de var jungfrur. Och hans tjänare skickade ut henne och bommade igen dörren efter henne.
Och Tamar lade aska på sitt huvud och rev sönder kläderna med många färger som hon hade på sig och hon lade sin hand på huvudet och gick sin väg och grät högt när hon gick.
Och Avshalom hennes bror sade till henne: "Har Amnon din bror varit med dig? Lugna dig min syster, han är din bror, ta inte detta till hjärtat." Och Tamar förblev ensam i sin bror Avshaloms hus.
Och Joav sände till Tekoa och hämtade därifrån en vis kvinna och sade till henne: "Jag ber dig, förklä dig själv till en som sörjer och ta på dig en sorgdräkt, jag ber dig, och smörj inte dig själv med olja utan var som en kvinna som har sörjt länge över en död,
Och kungen sade till henne: "Vad fattas dig?"
    Hon svarade: "I sanning jag är en änka, min man är död.
Därför sade han till sina tjänare: "Se, Joavs fält är nära mitt och han har korn där, gå och sätt eld på det." Och Avshaloms tjänare satte eld på fältet.
Och Avshalom hade under sin livstid rest upp en pelare åt sig som finns i Kungadalen, för han sade: "Jag har ingen son som bevarar mitt namn i hågkomst." Och han gav pelaren sitt eget namn och den kallas Avshaloms hand till denna dag.
Och han sade: "Min herre kungen, min tjänare bedrog mig, för din tjänare sade: Jag ska sadla en åsna åt mig så att jag kan rida på den och gå med kungen eftersom din tjänare är lam.
Men Amasa tänkte inte på svärdet som var i Joavs hand, han slog honom med det i ljumsken och hans inälvor kom ut och han slog honom inte igen och han dog. Och Joav och hans bror Avishaj jagade efter Sheva, Bichris son.
Och han kom nära henne och kvinnan sade: "Är du Joav?"
    Han svarade: "Det är jag."
    Hon sade till honom: "Hör din tjänarinnas ord."
    Han sade: "Jag lyssnar."
Och Ritspa, Ajas dotter, tog säcktyg och spred ut åt sig på klippan från början av skörden till dess vatten hälldes ut på det från himlarna, och hon tillät inte himmelens fåglar att vila på det på dagen och inte fältets djur på natten. [Normalt sett regnar det inte i Israel från det att kornskörden börjar på våren till dess att hela skörden är avslutad på hösten efter högtiderna. Från slutet på mars till slutet på oktober i vår kalender.]
Eftersom jag har haft hans domar för ögonen,
    och inte vikit av från hans regler.
Men han stod mitt på fältet och försvarade det och slog filistéerna och Herren (Jahve) gav en stor seger.
Och när ängeln (budbäraren) sträckte ut sin hand mot Jerusalem för att fördärva det sörjde (ångrade, sörj-tröstade) Herren (Jahve) det onda och sade till ängeln som fördärvade folket: "Det är nog, stoppa din hand." Och Herrens (Jahves) ängel (budbärare) var vid jevusiten Araonas tröskplats.

1 Kungaboken (47)

Så de sökte efter en ung dam genom hela Israel och fann Avishag, shunnamitiskan, och förde henne till kungen. [Avishag var från staden Shunnem i Jezereldalen nära berget Gilboa, kvinnan i Höga Visan är också från Shunem, se Höga V 6:13.]
Och den unga damen var mycket vacker, och hon blev uppasserska åt kungen och betjänade honom, men kungen hade ingen intim relation med henne.
Och Batsheva kom inför kung Salomo till att tala med honom för Adonijaho. Och kungen reste sig och böjde sig inför henne och satt ner på sin tron och såg till att en tron ställdes fram till kungens mor och hon satt på hans högra.
Sedan sade hon: "Jag vill be dig om en liten sak, vänd inte bort ditt ansikte (neka mig inte)." Kungen svarade henne: "Be mig, jag ska inte vända bort mitt ansikte."
Och Salomo gick i allians med farao, Egyptens kung, genom äktenskap och tog faraos dotter och förde henne till Davids stad, till dess han avslutat byggandet av sitt hus och Herrens (Jahves) hus och Jerusalems mur runtomkring.
Den första kvinnan sade: "Hör på mig, herre. Jag och den här kvinnan bor i samma hus och jag födde barn där i huset hos henne.
Den kvinna som var mor till barnet som levde sade då till kungen, för hennes hjärta brann av kärlek till sonen: "Min herre, ge henne barnet som lever, döda det inte!"
    Men den andra sade: "Det ska varken vara mitt eller ditt. Hugg ni!"
Då tog kungen till orda och sade: "Ge henne [kvinnan som inte vill att barnet dödas] det levande barnet. Döda det inte. Hon är barnets mor."
Och överst på stället fanns en rund omslutning (kant), 0.5 aln [23 cm] hög Upptill på varje ställ satt hållare och sidolister, gjorda i ett stycke med det.
och du hör (lyssnar) i himlarna och förlåter dina tjänares synd och ditt folk Israel, när du undervisar dem den goda vägen som de ska vandra, och sänder regn över landet som du har gett till ditt folk som ett arv.
Om ditt folk går ut i strid mot sina fiender, vilken väg du än sänder dem, och de ber till Herren (Jahve) mot staden som du har valt och mot huset som jag har byggt till ditt namn,
Farao, Egyptens kung, hade gått upp och tagit Gezer [handelsstad halvvägs mellan Joppe och Jerusalem] och bränt det i eld och slagit kananéerna som bodde i staden och gett den som en del till sin dotter, Salomos hustru. [Han gifte sig med henne tidigt, se 1 Kung 3:1. Att hon får ett eget hus visar en särställning bland Salomos 700 fruar, se 1 Kung 7:8; 11:3.]
Men faraos dotter [i Egypten] kom ut från Davids stad [Jerusalem] till sitt hus som byggdes till henne, sedan byggde han Millo [försvarsmuren och förstärkningsvallen för palatset, se vers 15].
Salomo svarade på alla hennes frågor. Det fanns ingenting som var dolt för kungen (någon fråga som var för komplex), han kunde ge henne svar på allt.
rätterna på hans bord, hur tjänarna satt vid borden, hur de personliga tjänarna betjänade, hur de var klädda, hans munskänkar (vinprovare), och brännoffren som han bar fram i Herrens hus, blev hon helt mållös (tappade hon andan).
Och kung Salomo gav Sabas drottning allt hon önskade, som hon bad om, förutom det han gav till henne som kung Salomos hand. Och hon vände och gick till sitt land, hon och hennes tjänare.
Och Herren (Jahve) sade till Salomo: "Eftersom detta finns i ditt sinne och du inte har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) mitt förbund och mina förordningar (ordagrant "saker inristat") som jag har befallt dig, ska jag med säkerhet riva isär kungariket från dig och ska ge det till dina tjänare.
Men jag ska inte göra det i dina dagar, för din far Davids skull, men jag ska riva isär det ur handen på din son.
Och han samlade män runt honom och blev hövitsman för en trupp när David slog dem, och de gick till Damaskus och bodde där och regerade i Damaskus.
Och Achija tog den nya manteln som han hade på sig och rev isär den i tolv bitar.
men han ska ha en stam för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, staden som jag har utvalt bland alla Israels stammar,
Men jag ska ta kungariket ur hans söners händer och ska ge det till dig, 10 stammar.
Och Jerovam byggde Shechem i Efraims bergsbygd och bodde där och han gick därifrån och byggde Penoel.
Och det skedde när kungen hörde vad gudsmannen sade, som han ropade mot altaret i Betel, att Jerovam sträckte fram sin hand mot altaret och sade: "Ta tag i honom" och hans hand som han hade sträckt fram mot honom torkade (stelnade) så att han inte kunde dra tillbaks den.
Och han gick en annan väg och återvände inte den väg som han kommit till Betel.
för det sades till mig genom Herrens (Jahves) ord: "Du ska inte äta bröd, inte dricka vatten och inte återvända samma väg som du kom."
Och när han gått mötte honom ett lejon på vägen och slog honom, och hans kropp kastades på vägen och åsnan stod vid den och lejonet stod också vid kroppen.
Och se, män passerade förbi och såg kroppen kastad på marken och lejonet stående vid kroppen, och de berättade det i staden där den gamla profeten bodde.
Och Herren (Jahve) sade till Achija: "Se, Jerovams hustru kommer för att fråga dig om hennes son för han är sjuk. Så och så ska du säga till henne, för det ska ske när hon kommer in att hon ska utge sig själv för att vara en annan kvinna."
och rivit isär kungariket från Davids hus och gett det till dig, och ändå har du inte varit som min tjänare David som höll (vaktade, skyddade, bevarade) mina budord (tydliga befallningar) och som vandrade efter mig med hela sitt hjärta till att göra endast det som var rätt i mina ögon,
Ja, även sin farmor [mor/farmor] Maacha avsatte han från sin position som drottningmoder, eftersom hon hade gjort en styggelse, en asera [påle för avgudadyrkan]. Och Asa högg ner hennes avgud och brände den i Kidrondalen.
I hans dagar byggde beteliten Chiel upp Jeriko, med Aviram hans förstfödde lade han dess grund och med hans yngste son Segov satte han upp dess portar, i enlighet med Herrens (Jahves) ord som han hade talat genom Josuas hand, Nuns son. [Jos 6:26]
Så Elia gav sig i väg till Sarefat. [En sträcka på 16 mil från Kerit där han gömt sig från Isebel fram till nu. Sarefat betyder "smälta, testa, pröva", och blir en plats där Elia prövas. Staden låg mellan Tyros och Sidon vid Medelhavets kust i området som styrdes av Isebels far Etbaal, se 1 Kung 16:31. Här i hjärtat av baalsdyrkan lovar Gud att försörja Elia genom en fattig änka!] När han kom till stadsporten såg han en änka som samlade pinnar till ved. Han ropade till henne: "Kan du hämta lite vatten i en kopp, så jag får dricka."
När hon var på väg för att hämta vattnet ropade han: "Kan du också ta med dig en liten brödbit i din hand?"
Elia sade till henne: "Var inte rädd. Gå och gör som du har sagt, men gör först ett litet tunt bröd och kom med det till mig [ära Gud genom att ge bort den första delen, se Hes 44:30, Ords 3:9], sedan gör du i ordning något till dig och din son,
Men han sade till henne: "Ge mig din son." Han tog honom från hennes armar och bar upp honom till det övre rummet (gästrummet) där han bodde och lade honom på sin säng.
Elia ropade till Herren och sade: "O Herre, min Gud, skulle du göra så illa mot denna änka som jag bor hos, att hennes son skulle dö?"
Så de delade landet mellan sig och gick igenom det. Achav gick en väg för sig själv och Ovadjaho gick en annan väg för sig själv.
Elia svarade: "Jag har varit helt överlåten (nitälskat med stor nitälskan, varit hänförd) Herren (Jahve), Guden över härskarorna (Elohim Sebaot), även om israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Nu är jag ensam kvar, och de är ute efter mitt liv."
Han svarade [igen]: "Jag har varit helt överlåten (nitälskat med stor nitälskan, varit hänförd) Herren (Jahve), Guden över härskarorna (Elohim Sebaot), även om israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Nu är jag ensam kvar, och de är ute efter mitt liv."
Och Benhadad, Arams kung samlade ihop hela sin armé och det var 32 kungar med honom och häst och vagn, och han gick upp och belägrade Samarien och stred mot det.
Han svarade henne: "Eftersom jag talade med Navot, jizreliten, och sade till honom: Ge mig din vingård för silver [mynt] eller om det behagar dig, ska jag ge dig en annan vingård istället, och han svarade: Jag vill inte ge dig min vingård."
Och Israels kung sade till sina tjänare: "Vet ni att Ramot-Gilead är vårt, och vi är passiva och tar det inte ur Arams kungs hand?"

2 Kungaboken (72)

Vet nu att så säger Herren (Jahve): Du ska inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö." Och Elia gick därifrån.
Och de sade till honom:"Det kom en man och mötte oss och sade till oss: Gå, återvänd till kungen som sände er och säg till honom: Så säger Herren (Jahve): Är det för att det inte finns en Gud (Elohim) i Israel som du går och frågar Ekrons gud Baal-Zevov? Därför ska du inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö."
Och han sade till honom: "Så säger Herren (Jahve): Eftersom du har sänt budbärare för att fråga Baal-Zevov, guden i Ekron, är det för att det inte finns någon Gud (Elohim) i Israel? Därför ska du inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö."
Likväl klängde han sig fast vid Jerovams, Navats sons synder, varmed han fick Israel att synda, han lämnade dem inte.
Och när de kom till Israels läger steg israelerna upp och slog moaviterna så att de flydde för dem. Och de slog landet Moav mäktigt (kraftfullt, ordentligt, rejält).
Och de slog ner städerna, och på varje gott stycke av land [odlingsbar mark] kastade varje man sin sten och fyllde det [fältet], och de stängde igen (täckte, gömde) alla vattenkällor och fällde alla goda träd till dess bara Kir-Charaset [kan syfta på Kir-Moav, en större stad i södra Moav] var kvar med sin stenmur och slungkastarna omringade den och bröt ner den.
Och Elisha sade till henne: "Vad ska jag göra för dig? Berätta, vad har du i ditt hus?" Och hon sade "Din tjänarinna har ingenting i huset förutom ett krus med olja."
Och hon gick från honom och stängde dörren om sig och om sina söner, de förde fram kärl till henne och hon hällde upp.
Och det skedde när alla kärl var fulla att hon sade till sin son: "Ge mig ett kärl till." Och han sade till henne: "Det finns inte fler kärl." Och oljan stannade.
Och han sade till Gechazi sin tjänare: "Kalla på denna shunnamitiska." Och när han kallade på henne stod hon framför honom.
Och han sade till honom: "Säg nu till henne: Se, du har varit tjänstvillig mot oss med alla dessa omsorger, vad ska vi göra för dig? Vill du att vi för din talan inför kungen eller inför arméns härhövitsman?"
    Och hon svarade: "Jag bor bland mitt eget folk."
Och han sade: "Vad ska vi då göra för henne?" Och Gechazi svarade: "Hon har ingen son och hennes man är gammal."
Och han sade: "Kalla på henne." Och när han kallade på henne stod hon i dörren.
Men kvinnan blev gravid och födde en son vid den tiden då året kommit runt, som Elisha hade sagt till henne.
Så hon gick och kom till gudsmannen på berget Karmel. [Där konfrontationen med Baalsprofeterna hade skett, se 1 Kung 18.] När gudsmannen fick syn på henne på avstånd sade han till sin tjänare Gechazi: "Se, där borta är shunnamitiskan.
Spring nu, jag ber dig, och möt henne och fråga henne: 'Är allt väl (shalom) med dig? Är allt väl (shalom) med din man? Är allt väl (shalom) med barnet?' "
    Hon svarade: "Frid (Shalom)."
Men när hon kom till gudsmannen på (vid) berget, tog hon ett fast tag i hans fötter. Då gick Gechazi fram för att mota bort henne, men gudsmannen sade: "Låt henne vara för hennes själ är bitter i henne och Herren (Jahve) har gömt det för mig och har inte berättat för mig."
Och ynglingens mor sade: "Herren (Jahve) lever och din själ lever, jag lämnar dig inte." Och han steg upp och följde med henne.
Och han kallade på Gechazi och sade: "Kalla på denna shunnamitiska." Och han kallade på henne. Och när hon kom in till honom sade han: "Ta upp din son."
Och Israels kung sände till platsen som gudsmannen berättat om och varnat honom för, och han vaktade (skyddade, bevarade) sig själv där, inte en gång, inte två gånger.
Och där var en stor hungersnöd i Samarien [och förråden av mat tog slut]. De belägrade staden så länge att ett åsnehuvud [en av de minst önskvärda delarna] såldes för 80 [shekel] silver [motsvarar totalt närmare 7 årslöner för en arbetare] och en fjärdedels kav duvträck [för mat eller bränsle] för 5 [shekel] silver [5 månadslöner]. [Texten har inte med enheten, men troligast är att det är silvermyntet shekeln. En arbetares månadslön var en shekel, så dessa priser är hutlösa. I texter från Mesopotanien från 2200 f.Kr. (Naram-Sin) finns exempel där en veckas förbrukning av bröd för en persn (ca 6 liter) kostade 50 silvermynt under en belägring.]
Och kungen frågade henne: "Vad vill du?"
    Hon svarade: "Denna kvinna sade till mig: Ge din son så att vi kan äta honom idag och vi ska äta min son i morgon.
Och vi kokade min son och åt honom, och jag sade till henne nästa dag: Ge din son så att vi kan äta honom, men hon hade gömt sin son."
Men en av hans tjänare svarade och sade: "Låt några ta, jag ber dig, fem av de återstående hästarna som är kvar i staden, se de är som hela Israels skara som är kvar i den, se de är som hela Israels skara som är förtärd, och låt oss sända dem och se."
Och när kungen frågade kvinnan berättade hon för honom.
    Och kungen utsåg en tjänsteman åt henne och sade: "Återbörda allt som var hennes och hela fältets frukt sedan den dag hon lämnade landet och till nu."
Och han sade: "Kasta ner henne." Och de kastade ner henne och en del av hennes blod skvätte på muren och på hästarna och hon blev nedtrampad.
Och han kom in och åt och drack och han sade: "Ta hand om, jag ber er, denna förbannelse (hebr. arar) och begrav henne, för hon är en kungs dotter."
Och de gick för att begrava henne, men de fann inte mer än hennes skalle och fötterna och hennes händer.
Och de tog ut pelarna som var i baals hus och brände dem.
Och han var gömd med henne i Herrens (Jahves) hus i 6 år. Och Atalja regerade över landet.
Och prästen Jehojada befallde ledarna över de hundra och härhövitsmännen och sade till dem: "För ut henne mellan folket, och den som följer henne ska ni slakta med svärdet," för prästen sade: "Låt henne inte bli dödad i Herrens (Jahves) hus."
Och de banade väg för henne och hon gick ut via hästarnas entré till kungens hus och där dödades hon.
Vid den tiden drog Chazael, Arams kung upp och stred mot Gat och tog det. Och Chazael vände sitt ansikte mot Jerusalem.
Och han gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon och följde Jerovam, Nevats sons synder, varmed han fick Israel att synda. Han vände inte bort från dem.
Likväl vände de inte om från Jerovams hus synder, varmed han fått Israel att synda utan vandrade i dem. Och även aseran [påle för avgudadyrkan] i Samarien fanns kvar.
Och han gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon. Han lämnade inte alla Jerovam, Nevats sons synder, varmed han fick Israel att synda, utan han vandrade i dem.
Han byggde Eilat och återställde det till Juda efter att kungen sov hos sina fäder.
Sedan slog Menachem Tifsach och alla som var där och dess gränser, från Tirtsa, eftersom de inte öppnade för honom, därför slog han det, och alla gravida kvinnor därinne skar han upp.
Och Assyriens kung lyssnade på honom och Assyriens kung gick upp mot Damaskus och tog det och bar bort folket i fångenskap till Qir och dödade Retsin.
Och kung Achaz skar av (bröt i bitar) kanten på fundamentet och tog bort bäckenet från det, och han tog bort havet från kopparoxarna som var under det och ställde det på ett fundament (golv) av stenar.
Och Assyriens kung kom upp genom hela landet och gick upp till Samarien och belägrade det i tre år.
Och Israel vandrade i alla Jerovams synder som han gjorde och de lämnade dem inte
Och det skedde i det fjärde året till kung Hiskia, som var det sjunde året till Hosea, Elas son, Israels kung att Shalmaneser, Assyriens kung, kom upp mot Samarien och belägrade det.
Och i slutet av det tredje året tog de det [Samarien] i Hiskias sjätte år som var Hoseas 9:e år som Israels kung, blev Samarien intaget.
Se, du litar på denna stav av flisig vass, på Egypten, som ifall man lutar sig mot den, går in i handen och genomborrar den. Sådan är farao, Egyptens kung, för alla som litar på honom.
Har jag kommit upp utan Herren (Jahve) mot detta land för att fördärva det? Herren (Jahve) har sagt till mig: Gå upp mot detta land och fördärva det."
Har du inte hört?
    För länge sedan gjorde jag det,
i forna tider skapade jag det,
    nu har jag låtit det ske, det är gjort,
de befästa städerna ska läggas öde
    i ruinhögar.
Eftersom du rasar mot mig
    och ditt tumult har kommit upp i mina öron,
därför ska jag sätta en krok i din näsa
    och mitt betsel i dina läppar,
och jag ska vända tillbaka dig
    på den väg som du kom.
Därför säger Herren (Jahve) så angående Assyriens kung:
Han ska inte komma till denna stad,
    inte skjuta någon pil där,
han ska inte komma framför den med någon sköld
    och inte kasta en belägringsvall mot den.
Den väg som han kom, samma väg ska han återvända
    och han ska inte komma till denna stad förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).

Jag ska försvara staden och rädda den för min egen skull och för min tjänare Davids skull."
Och Chilkijaho, prästen och Achiqam och Achbor och Shafan och Asaja gick till profetissan Hulda (Chulda), hustru till Shallum, Tiqvas son, Charchas son klädkammarens väktare, och hon bodde i Jerusalem i det andra kvarteret, och de talade med henne.
Och han förde ut aseran [påle för avgudadyrkan] från Herrens (Jahves) hus utanför Jerusalem till Kidrons bäck och brände den vid Kidrons bäck och gjorde den till fint (tunnt) stoft och kastade stoftet på folkets söners gravar.
Och Nebukadnessar, Babels kung kom till staden medan hans tjänare belägrade den.
Och det skedde i hans 9:e regeringsår, i den tionde månaden på den 10:e dagen i månaden att Nebukadnessar, Babels kung kom, han och hela hans armé, mot Jerusalem och slog läger mot henne och de byggde belägringsvallar mot henne runtom.

1 Krönikeboken (13)

Därefter gick Hesron in till Makirs, Gileads fars, dotter. Henne tog han till hustru när han var sextio år gammal. Hon födde Segub åt honom.
och de fick Hebron i Juda land med omgivande betesmarker,
Han [Saul] sade till sin väpnare: "Dra ditt svärd och genomborra mig, så att inte de oomskurna kommer och skymfar mig."
    Men hans väpnare ville inte, för han var mycket rädd. Då tog Saul själv svärdet och kastade sig över det.
Då ställde de sig mitt på åkern och försvarade den och slog filisteerna, och Herren lät dem vinna en stor seger.
Han har bekräftat det till Jakob som en stadga,
    till Israel ett evigt förbund.
När de bara var ett fåtal, ja mycket få,
    och färdades genom det (utlovade landområdet),
Från Hadadezers städer Tibhat och Kun tog David koppar i mycket stor mängd. Av den gjorde sedan Salomo bronshavet, pelarna och bronskärlen.
Och det skedde vid årsskiftet (när året återvände, upprepade sig) [månadsskiftet Adar/Nisan] vid tiden då kungarna drar ut [i strid, vilket brukar ske tidig vår, efter vinterregnen i mars och innan skörden bärgas i maj och all arbetskraft behövdes på fälten] att Joav tågade ut med krigshären och härjade i ammoniternas land och kom till Rabba [nuvarande Amman, Jordaniens huvudstad] och belägrade det, men David stannade kvar i Jerusalem. [Här sker händelsen med Batsheva, se 2 Sam 11:1–12:25] Joav intog Rabba och förstörde det [2 Sam 12:26–31].
David tog kronan från huvudet på deras kung. Den visade sig väga en talent guld och var smyckad med en ädelsten, och man satte den på Davids huvud. Och bytet som han förde ut ur staden var mycket stort.
Folket därinne förde han ut och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och yxor. Så gjorde David med ammoniternas alla städer. Sedan vände David med allt folket tillbaka till Jerusalem.
Gud sände en ängel mot Jerusalem för att ödelägga det. Men när ängeln höll på med ödeläggelsen såg Herren det och ångrade det onda, och han sade till ängeln, Fördärvaren: "Det är nog. Dra tillbaka din hand." Herrens ängel stod då vid jebusiten Ornans tröskplats.

2 Krönikeboken (22)

hör det då i himlen och förlåt dina tjänares och ditt folk Israels synd och lär dem den goda väg de ska vandra. Och låt det regna över ditt land som du gett åt ditt folk till arvedel.
Om ditt folk drar ut till strid mot sina fiender på den väg du sänder dem och de ber till dig, vända i riktning mot denna stad som du utvalt och det hus som jag byggt åt ditt namn,
Och Salomo drog till Hamat-Soba och lade det under sig.
Och Salomo förde faraos dotter från Davids stad till det hus han hade byggt åt henne, för han sade: "Min hustru ska inte bo i Davids, Israels kungs, hus. Det är en helig plats, eftersom Herrens ark har kommit dit."
Salomo svarade på alla hennes frågor. Ingenting var dolt för Salomo, utan han kunde ge henne svar på allt.
rätterna på hans bord och hur hans tjänare satt där och hur de som betjänade honom skötte sina sysslor och hur de var klädda, och hans hovmän och hur de var klädda, och när hon såg trappan på vilken han gick upp till Herrens hus, då blev hon utom sig av förundran.
Efter henne tog han Maaka, Avshaloms (Absaloms) dotter, till hustru. Hon födde Abia, Attaj, Sisa och Shelomit åt honom.
Kung Asa avsatte också sin farmor (mor/farmor – hebr. im) Maaka från sin position som drottningmoder, eftersom att hon hade satt upp en avgudabild åt Ashera. Asa högg ner hennes avgudabild, krossade den och brände den i Kidrondalen.
Var det inte du, vår Gud, som fördrev detta lands invånare för ditt folk Israel och gav landet åt din vän Abrahams efterkommande för evig tid?
De bodde där, och de byggde där en helgedom åt ditt namn och sade:
Han vandrade på sin far Asas väg och vek inte av från den, för han gjorde det som var rätt i Herrens ögon.
De drog upp mot Juda och bröt in där och förde bort alla dyrbarheter som fanns i kungapalatset, dessutom hans söner och hustrur, så att han inte hade kvar någon av sina söner utom Joahas, sin yngste son.
Men prästen Jojada lät befälen som anförde skaran träda fram, och han sade till dem: "För ut henne mellan leden! Och om någon följer henne ska han dödas med svärd." Prästen förbjöd dem nämligen att döda henne i Herrens hus.
Så grep de henne, och när hon hade kommit fram dit där Hästporten leder in i kungapalatset dödade de henne där.
Det var han som byggde upp Elot och han lade det åter under Juda, sedan kungen hade gått till vila hos sina fäder.
Han byggde en yttermur till Davids stad väster om Gihon i dalen, fram till ingången till Fiskporten och runt omkring Ofel och gjorde den mycket hög. Sedan tillsatte han befälhavare i alla befästa städer i Juda.
Och Hilkia och de som kungen hade utsett gick till profetissan Hulda, hustru till Shallum, klädkammarvaktaren, som var son till Tokehat, Hasras son. Hon bodde i Jerusalem, i Nya staden. Och de talade med henne så som de hade blivit tillsagda.

Esra (9)

Sedan jag befallt att det skulle göras efterforskningar, fann man att denna stad har en lång historia av att sätta sig upp mot kungar och att uppror och oroligheter har anstiftats där.
Vid samma stund [en viktig och avgörande tid] kom Tattenaj [vars namn betyder "undervisning"], ståthållaren i landet på andra sidan floden [provinsen väster om Eufrat], och Setar-Bosenai [betyder "strålande stjärna"] och deras medbröder (kollegor) och sade till dem [judarna som byggde upp templet]: "Vem har gett er tillåtelse att bygga detta hus och slutföra denna mur?"
Detta är svaret som de gav oss: Vi är tjänare till himlarnas och jordens Gud, och vi bygger på nytt upp det hus som för många år sedan stod här och som en stor kung i Israel hade byggt och gjort färdigt.
Men eftersom våra fäder gjorde himlarnas Gud vred, gav han dem i kaldén Nebukadnessars hand, den babyloniske kungen. Han förstörde detta hus och förde bort folket till Babel.
Dessutom lät kung Kyros hämta från templet i Babel de kärl av guld och silver som hade tillhört Guds hus men som Nebukadnessar hade tagit från templet i Jerusalem och fört till templet i Babel. Kung Koresh överlämnade dem åt en man vid namn Sheshbassar, som han hade tillsatt som ståthållare,
och sade till honom: Ta dessa kärl, res i väg och bär in dem i templet i Jerusalem och låt Guds hus byggas upp på sin plats.
som du befallde genom dina tjänare profeterna som sade: "Landet som ni kommer in i för att ta i besittning är ett land som är besudlat med orenhet av folket i landet. Genom deras styggelser har de befläckat det från den ena ändan till den andra med sina orenheter.
Låt nu våra furstar (ledare), stå för hela församlingen och låt dem som är i våra städer och har gift sig med främmande kvinnor komma på bestämda tider, och med dem de äldste i varje stad och deras domare, till dess att vår Guds (Elohims) brinnande vrede har vänts bort från oss, när vi nu tar tag i detta ärende.

Nehemja (12)

och jag svarade kungen: "Om det synes gott för kungen och om din tjänare har funnit favör inför dig, sänd mig till staden i Juda där mina förfäder är begravda så att jag kan återuppbygga den."
gick jag och några män upp mitt i natten. Jag hade inte berättat för någon vad Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Jag tog inte med mig något annat djur än det jag själv red på.
Men nu sade jag till dem: "Ni ser vilken svår situation vi är i, hur Jerusalem ligger i ruiner och dess portar är nedbrända. Kom! Låt oss bygga upp Jerusalems mur igen och göra slut på vår vanära!"
Det hände sig när det rapporterades till Sanvallat och Tovija (Tobia) och till Geshem, araben, och till resten av våra fiender, att jag hade byggt upp muren och att det inte längre fanns några skador därinne, även om jag vid denna tidpunkt inte hade satt in dörrarna i portarna,
Så jag sände en budbärare till dem och svarade: "Jag håller på med ett stort arbete så jag kan inte komma ner, varför skulle arbetet få avstanna medan jag lämnar det och kommer ner till er?"
där det stod skrivet:
"Det rapporteras bland länderna, och Geshem säger det, att du och judarna tänker göra uppror. Därför bygger du muren, och du ska bli deras kung, enligt dessa ord.
Du är Herren (Jahve), bara du! Du har gjort himlarna,
    himlarnas himlar tillsammans med hela dess härskara [alla stjärnor eller änglar],
jorden,
    och allt som finns på den,
haven,
    och allt som är i dem.
Det är du som upprätthåller allt liv,
    och den himmelska härskaran böjer sig [i tillbedjan] inför dig.
Du ledde dem med en molnpelare om dagen
    och en eldpelare om natten,
för att lysa dem
    på vägen de skulle gå.
På grund av din oändliga nåd (barmhärtighet, ömsinta kärlek) övergav du inte dem i öknen. Molnstoden försvann inte på dagen, utan ledde dem på deras väg. Eldstoden slutade inte att lysa upp den väg de skulle gå på natten. [Molnet och elden är en bild av den helige Ande och hans ledning.]
Se, vi – idag – slavar [till idag är vi slavar till persiska riket]
    i det land som du gav våra fäder
    att äta dess frukt och dess goda,
se, där är vi slavar.
Efter den andra lovsångskören, som gick åt motsatt håll, följde jag med den andra hälften av folket, ovanpå muren, upp genom Ugnstornet ("tornet med ugnarna" – hebr. migdal ha-tanurim) ända till Breda muren,
Tyrierna som vistades där förde in fisk och alla slags varor och sålde dem på sabbaten till judarna och i Jerusalem.

Ester (25)

Om det behagar kungen, låt ett kungligt påbud gå ut från honom och låt det bli inskrivet i Persiens och Mediens lag, som inte kan upphävas, att Vasti aldrig mer får visa sig inför kung Ahasveros (Xerxes) igen, och kungen bör ge hennes kungliga status till någon annan som är mer värdig än hon.
Efter dessa händelser när kung Ahasveros (Xerxes) vrede hade lagt sig, kom han ihåg Vasti och vad hon hade gjort och vad som hade bestämts om henne. [Här anar man att kungen funderar lite på om han möjligen tagit i för hårt, i ordet zachar – minnas, komma ihåg, ligger en positiv grundton som anger att han egentligen inte har slutat att älska Vasti.]
Han stöttade Hadassa – dvs. Ester – sin farbrors dotter, för hon hade varken far eller mor. Och den unga kvinnan var vacker med fina former och behaglig att se på. När hennes far och mor dött, hade Mordochaj tagit (adopterat) henne som sin egen dotter. [Esters judiska namn var Hadassa som betyder "Myrten". Det är en växt som förknippas med bröllop och är ännu en av bokens dolda profetiska budskap – redan i hennes namn anas att hon ska bli brud. Hennes persiska namn Ester, som betyder "stjärna", kommer från samma rot som den babyloniske kärleksgudinnan Ishtars namn. Ester var kusin till Mordochaj.]
Jungfrun [Ester] behagade honom [Hege] och hon vann hans välvilja (blev vänligt bemött). Han gav henne omgående hennes skönhetsbehandlingar (rengörande behandlingar; med tvål, salvor och parfymer) och hennes ranson [troligen den kost hon blev tilldelad] och de sju tärnorna som var utvalda för henne från kungens hus (hushåll) och han flyttade henne och hennes tärnor till den bästa platsen i kvinnornas hus.
Ester hade inte avslöjat vilket folk eller vilken släkt hon kom ifrån, eftersom Mordochaj hade sagt till henne att inte berätta om det.
Varje dag vandrade Mordochaj [fram och tillbaka] utanför gården till kvinnornas hus för att få veta om Ester hade det bra och vad som hände (hur man gjorde med) henne.
Turen kom för varje jungfru att gå in till Ahasveros (Xerxes), efter att allting blivit gjort för henne i enlighet med lagen för kvinnorna, tolv månader varade deras dagar med smörjelse (skönhetsbehandlingar). Det var sex månader med myrraolja och sex månader med söta dofter och med andra krämer för kvinnorna.
När jungfrurna skulle gå in till kungen fick de ta med sig allt som de önskade från kvinnornas hus till kungens hus och det gavs till dem.
Hon gick på kvällen och på morgonen återvände hon till det andra kvinnohuset, under överinseende av Shaashgaz, kungens kammarherre som ansvarade för konkubinerna. Hon kom inte till kungen igen om inte kungen fann sådant behag i henne att hon kallades med namn.
När det nu blev Esters tur, dotter till Avichajil, Mordochajs farbror, han som hade tagit henne som sin dotter, när hennes tur hade kommit att gå in till kungen, önskade hon ingenting förutom det som Hege, kungens kammarherre och väktaren över kvinnorna rekommenderade. Och Ester hade favör hos alla som såg på henne.
Kungen älskade Ester mer än (över) alla andra kvinnor och hon fick (fann) nåd (oförtjänt kärlek; favör) och nåd (barmhärtighet, omsorgsfull kärlek) inför honom, mer än alla jungfrur. [Två synonymer för nåd, hebr. chen följt av chesed, förstärker Esters utstrålning, som har sin källa från hennes gudstro.] Han satte den kungliga kronan på hennes huvud och gjorde henne till drottning i Vastis ställe.
hade Ester fortfarande inte röjt sin släkt eller sitt folk (sin härkomst), såsom Mordochaj hade bett henne, eftersom Ester följde Mordochajs råd precis som när hon växte upp hos honom.
Kungen tog sin ring från sin hand och gav den till Haman, son till Hammedata, agagiten, judarnas fiende,
Esters jungfrur och kammartärnor kom och berättade det för henne, och drottningen tog mycket illa vid sig och hon skickade en skrud för att klä Mordochaj och ta ifrån honom hans säcktyg, men han accepterade inte detta.
Han gav honom även en kopia av brevet med dekretet som getts ut i Susa för att förgöra dem, så att han kunde visa det för Ester och läsa det för henne. Han instruerade henne att gå in till kungen och vädja till honom och göra en framställan för hennes folk.
Sedan frågade kungen henne: "Vad vill du drottning Ester? Vilken begäran du än har intill halva mitt kungarike ska jag ge dig."



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.