9014 – ־‎ (-)

-, bindestreck


Typ: Punctation
Hebreiska: ־‎ (-)
Uttal: maqif
Talvärde: 0 ()    ord med samma talvärde
Användning: 42518 ggr i GT

Beskrivning

Skiljetecknet Maqif motsvarar vårt bindestreck. Den språkliga funktionen är densamma, dvs. att binda ihop två ord till ett nytt sammansatt ord. Hebreiska ordet Maqaf (מַקָּף‎) betyder just "sammanbindare". I hebreiskan skrivs Maqef som ett streck i den övre tänkta linjen ⟨־‎⟩, medan vårt västerländska bindestreck är centrerat (-).

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (42518 st)


1 Moseboken (2953)

Jorden (materien) var ännu öde (ofruktbar) och tom (omätbar), och det stora djupet var i mörker, men Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen (haven; vätemolnen – hebr. maim). [Bibeln använder den vetenskapligt korrekta termen vattnen, utifrån de ord som fanns att tillgå, för att beskriva universum som vi nu vet består till 90% av väteatomer. När kemister på 1700-talet upptäckte vätet skapade forskarna nya ord i våra språk som beskriver ämnets vätande egenskaper. Svenska ordet väte härstammar från verbet att väta, engelska hydrogen betyder "vattengöraren" och tyska wasserstoff betyder "vattenämnet", osv. I modern hebreiska skapades ordet maimn (bibelhebreiskans ord för vatten majim, följt av bokstaven Nun), vilket ger den ordagranna betydelsen "vattengöraren".
    Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i -book='5' data-chapter='32' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 32:11 där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till nästa steg i utvecklingen att börja flyga. Samma rot återfinns även i -book='24' data-chapter='23' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jer 23:9 där hans ben "darrar". Här i skapelseberättelsen beskriver ordet att Guds kreativa närvaro är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa sektion. -book='' data-chapter='' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='2' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Vers 1–2 ger en introduktion till det som ska komma. Den hebreiska grammatiken (där imperfekt konsekutiv används för första gången i -book='' data-chapter='' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 3) förstärker att universum med alla stjärnor och planeter är på plats inför nästa sektion som handlar om skapelsedagarna.]

-book='' data-chapter='' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Vers 1 består av sju hebreiska ord. Det mittersta ordet är två bokstäver, alef-tav, den första och sista bokstaven i alfabetet. Detta lilla ord som uttalas "et" på hebreiska är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är "himlarna", är objekt i satsen. Det är intressant att i -book='66' data-chapter='1' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 1:8 har Jesus motsvarande titel på grekiska, "alfa och omega", den första och den sista. Även om alef-tav bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan antyds att Jesus finns representerad mitt i Bibelns första vers, likställd med Gud!

Och Gud (Elohim) sade: "Låt det bli ljus", och det blev ljus.
Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att ljuset var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt), och Gud skilde (separerade) ljuset från mörkret.
Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon – dag ett (hebr. jom -id='H0259' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>echad). [Frasen "det blev kväll och det blev morgon" återkommer de första sex dagarna, se -book='' data-chapter='' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 8, -book='' data-chapter='' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>13, -book='' data-chapter='' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>19, -book='' data-chapter='' data-verse='23' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>23, -book='' data-chapter='' data-verse='31' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>31. När den första dagen beskrivs används grundtalet "ett" (hebr. -id='H0259' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>echad), inte ordningstalet "första" (hebr. rishon). Anledningen kan vara att indikera att det är här tiden startar. Inom judendomen räknas en dag från kvällen till nästa kväll. Rabbiner lär att anledningen är för att Gud vill att dagen ska börja med vila, inte arbete (-book='1' data-chapter='2' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='3' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:1–3). En annan aspekt är att dagen börjar i mörker, men slutar i ljus! Ordet för dag (hebr. jom) kan också beskriva ett större tidsintervall, men eftersom uttrycket "kväll och morgon" används (som är ett s.k. polar-merismos) betonas troligtvis att tidsperioden verkligen är en dag, se även -book='2' data-chapter='20' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 20:11. Det ska dock noteras att solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, först får den uppgiften den fjärde dagen, se -book='' data-chapter='' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 14. Inget tidsintervall anges heller från det att universum skapas i begynnelsen i -book='' data-chapter='' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1 fram till den första dagen.]
Gud (Elohim) gjorde (formade – hebr. asa) utsträckningen [atmosfären] och skilde vattnet som var under utsträckningen från vattnet som var ovan utsträckningen, och det skedde så.
Gud (Elohim) kallade utsträckningen (det som gjorts tunt) himmel. Det blev kväll och det blev morgon – andra dagen (hebr. jom sheni). [Ordet "utsträckning" är hebr. raqia, se -book='' data-chapter='' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='8' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 6–8 och -book='' data-chapter='' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='17' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>14–17. Det kan också översättas valv, fäste eller expansion. Ordet används för att beskriva en tunn uthamrad plåt (-book='4' data-chapter='16' data-verse='39' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 16:39) eller en duk som spänns ut (-book='23' data-chapter='42' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 42:5). Ordet beskriver det som sträckts ut och kan appliceras på den tunna expansionen som vi kallar atmosfär. Denna utsträckning, utvidgning och expansion förklarar det som fysikerna sett om hur galaxer så småningom kunde bildas. Utifrån den nära kopplingen mellan det hebreiska ordet för vatten maim och väte (se -book='' data-chapter='' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2), kan -book='' data-chapter='' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 6 också tolkas som att vätemoln skiljs från vätemoln i rymden så att de olika galaxerna bildades. Det hebreiska ordet för himlar är shamaim. Den sista delen, maim, är vatten. Den första delen kan vara sham, en oanvänd rot som tros ha betydelsen upphöjd. Betydelsen blir då "vattnet där ovan". En annan förklaring är att det kommer från ordet för eld esh och då blir himlen "eld-vattnen", vilket också är en passande beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner. Ordagrant är översättningen av shamajim (som står i dual i hela GT) "himlar". Betydelsen är vid och innefattar majestätisk plural, men visar också på hur himlen (skyn) kan skifta i många olika färger. Himlen används om stjärnhimlen och universum (1 Mos 1:1; 15:5), himlen där fåglarna flyger och vindarna blåser (-book='5' data-chapter='4' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 4:17) och platsen där Gud bor (-book='11' data-chapter='8' data-verse='30' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Kung 8:30). I grekiskan används både singular och plural, se -book='40' data-chapter='6' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='10' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 6:9–10.]
Gud (Elohim) sade: "Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)", och det skedde så.
Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet hav. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) sade: "Låt jorden (landytan) producera grönska [ordagrant: grönske jorden av grönska] – plantor som ger (sprider) frö, och fruktträd som bär (gör, formar – hebr. asa) frukt efter sitt slag (sin sort; klassificering)", och det skedde så. [Hebr. min kommer från en rot med betydelsen "dela upp, portionera ut", ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur, begreppet är bredare än ordet art, se -book='' data-chapter='' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 12, -book='' data-chapter='' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>21, -book='' data-chapter='' data-verse='24' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>24, -book='' data-chapter='' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>25.]
Jorden producerade grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sitt slag (sin sort), och fruktträd som bär (kontinuerligt gör, formar) frukt efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Det blev kväll och det blev morgon – tredje dagen (hebr. jom shlishi). [Detta är den enda dagen då Gud säger "det var gott" två gånger, se -book='' data-chapter='' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 10 och -book='' data-chapter='' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>12. Inom judendomen anses just därför tisdagen, den tredje dagen, vara en extra bra dag att starta något nytt på. Judiska bröllop sker därför än i dag ofta på tisdagar. Jesus gick på ett bröllop i Kana, just på "tredje dagen", se -book='43' data-chapter='2' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 2:1.]

och låt dem vara ljusbärare på himlens utsträckning (fäste, valv) för att ge ljus på jorden",
och det skedde så.

Gud (Elohim) gjorde (satte; tillförordnade – hebr. asa) de två stora ljusbärarna,
den större [solen] för att råda över dagen,
och den mindre [månen] för att råda över natten – liksom [även] stjärnorna [gör]. [Himlakropparna som tidigare skapats (-book='' data-chapter='' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1) tillskrivs nu sina uppgifter. Två olika hebreiska ord (bara och asa) för att skapa/göra används i skapelseberättelsen (-book='1' data-chapter='1' data-verse='1–2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:1–2:3). ]
Gud (Elohim) satte (placerade) dem [solen, månen och stjärnorna] på himlens utsträckning (fäste, valv) för att lysa på jorden,
för att råda över dagen och natten, och för att skilja (separera) ljuset från mörkret. [-book='' data-chapter='' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='18' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Vers 14–18 formar en kiasm. Den ramas in av att Gud sade och Gud såg. Ordet skiljer/skilja (hebr. -id='H0914' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>badal) används om dag/natt i -book='' data-chapter='' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 14b och om ljuset/mörkret i -book='' data-chapter='' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 18b. De görs till tecken i -book='' data-chapter='' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 14c och sätts att råda i -book='' data-chapter='' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 18a. De ska ge ljus på jorden (-book='' data-chapter='' data-verse='15' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 15 och -book='' data-chapter='' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>17b). Gud formade (-book='' data-chapter='' data-verse='16' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 16) solen och månen och satte (-book='' data-chapter='' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 17) dem på sina platser. Centralt i -book='' data-chapter='' data-verse='16' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 16b får de sin funktion att råda över dagen och natten.] Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Det blev kväll och det blev morgon – fjärde dagen (hebr. jom revii). [Jorden snurrar i en bana kring solen.
    - Ett år är den tid som det tar för jorden att fullborda ett helt varv runt solen. - En månad är den tid det tar för månen att snurra ett varv kring jorden. - Ett dygn är den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt sin egen axel. Den rotationen gör att det blir dag och natt.
Det finns många intressanta frågeställningar i Bibelns första kapitel som utmanar läsaren att tänka:
    - Det är först på fjärde dagen som solen, månen och stjärnorna formas och insätts i sin funktion. Hur långa var de tre första dagarna när inte solens funktion fanns? - Att vi har en vecka på sju dagar är egentligen ologiskt, sju är inte delbart med vare sig antal dagar på en månad (29 eller 30) eller årets 365 dagar. Trots detta har mänskligheten alltid använt sig av den Bibliska sjudagarsveckan. - Det hebreiska ordet för år är shana, det består av tre bokstäver Shin, Nun, He vars numeriska värde är 355 (300+50+5). Den hebreiska kalendern har tolv månader och baseras på månen, men kompenserar för de elva dagar som saknas från solåret genom att lägga till en extra 13:e månad vart annat eller tredje år. Ett normalt år är därför oftast 355 dagar – exakt det numeriska värdet för det hebreiska ordet för år.
]
Gud (Elohim) sade: "Låt vattnet vimla (svärma) med vimlande (svärmande) levande varelser [låt det finnas en mångfald av fiskstim], och låt fåglar (flygande djur; insekter) flyga över jorden i himlens utsträckning (expansion, fäste, valv) [atmosfären]."
Gud (Elohim) har skapat (hebr. -id='H1254a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>bara) de stora havsdjuren (krokodiler, ordagrant "de stora långsträckta havsdjuren") och alla levande varelser som fyller vattnet, efter sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min), på samma sätt alla fåglar (flygande insekter; alla djur med vingar), efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt fåglarna (insekterna, alla djur med vingar) föröka sig på jorden (landytan)."
Det blev kväll och det blev morgon – femte dagen (hebr. jom chamishi).
Gud (Elohim) sade: "Låt jorden frambringa levande varelser efter sitt slag (sin sort) [tre klassificeringar]:
    boskapsdjur,
    krypande djur (insekter, kräldjur, osv)
    och vilda djur enligt sitt slag."
Och det skedde så.
Ja, Gud (Elohim) gjorde (tillförordnade – hebr. asa)
    markens djur efter sitt slag
    och boskapsdjuren efter sitt slag
    och allt som kryper på marken efter sitt slag.
Och Gud (Elohim) såg att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) sade: "Låt oss göra (insätta – hebr. asa) människan (mänskligheten – hebr. adam) [man och kvinna] till vår avbild (hebr. tselem), för att likna oss. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen
    och över boskapsdjuren.
    Ja, över hela jorden och över allt krypande som kryper (rör sig) på jorden." [Här används både substantivet remes följt av verbet romes och innefattar kräldjur, groddjur, insekter och även små däggdjur, men kan även vara en sammanfattning av alla djur. Första person plural "låt oss" är ovanligt och förekommer bara dag sex då människan skapas, vilket visar att detta är en speciell händelse. Formen används bara två gånger till, och även då något utöver det vanliga sker, se -book='1' data-chapter='3' data-verse='22' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 3:22; -book='1' data-chapter='11' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>11:7. Pluralformen kan tolkas självövervägande, dvs. att Gud talar till sig själv, han överväger med sig själv. Skrivsättet inrymmer också treenigheten – Fader, Son och helig Ande. Ordet avbild kan användas om fysisk likhet, men eftersom Gud är Ande (-book='43' data-chapter='4' data-verse='24' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 4:24), reflekterar likheten människans andliga sida. I sammanhanget nämns "råda" vilket ger betydelsen att människan är en representant för Gud.]

Ja, Gud (Elohim) skapade (hebr. -id='H1254a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>bara) människan till sin avbild,
    till Guds (Elohims) avbild skapade han henne.
Man och kvinna
    skapade han
dem. [Denna vers har en poetisk struktur som gör att just skapandet av människan framhävs. Den parallella konstruktionen i de två första raderna förstärker att människan verkligen skapades till Guds avbild. Med ett avslutande kiastiskt mönster, där ordet skapa ramas in av "man och kvinna" och "dem", konstateras att Guds avbild, människan, skapades som man och kvinna. Detta att alla människor, män och kvinnor, skapas till Guds avbild är något helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repitionen av ordet skapa (hebr. -id='H1254a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>bara) gör versen speciell.]
Och Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa). Och Gud (Elohim) och sade till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen.
    Ja, över allt levande (alla djur) som kryper (rör sig) på jorden."
Gud (Elohim) sade: "Se [hebr. hinneh – ger betoning], jag ger er alla fröbärande ört på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda.
Ja, även för alla jordens (markens) djur
    och alla himlens fåglar
och alla som krälar (rör sig) på jorden – allt som har liv –
varje grön ört (växt) till föda (mat)." Och det skedde så.
Gud (Elohim) såg allt som han hade gjort (hebr. asa) [undersökte allt noggrant], och se (hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får betrakta skapelsen från Guds perspektiv]: Mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat)! [Ordagrant: gott mycket (hebr. tov meod), jmf -book='' data-chapter='' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 10, -book='' data-chapter='' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>12, -book='' data-chapter='' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>18, -book='' data-chapter='' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>21.] Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shlishi). [De första fem dagarna står i obestämd form. Ordagrant står det: dag ett (-book='' data-chapter='' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5), dag andra (-book='' data-chapter='' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 8), dag tredje (-book='' data-chapter='' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 13), osv. Den sjätte och sjunde dagen har däremot bestämd artikel på dagarna. Ordagrant står det "dag den sjätte" och "dag den sjunde" (-book='1' data-chapter='2' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:2, -book='1' data-chapter='2' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3). Detta skrivsätt betonar fulländning.]
[-book='' data-chapter='' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='3' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Vers 1–3 är fint strukturerade i flera kiasmer. Nyckelord som betonas är vila (hebr. shavat) och den sjunde dagen (hebr. jom ha-shevii).] Så blev nu himlarna och jorden fullbordade (iordningställda, färdiga) och allt i dem [alla stjärnorna].

Och Gud (Elohim) slutförde på den sjunde dagen
    det verk som han hade gjort (arbetat med; färdigställt – hebr. asa),
    och han vilade ("hade sabbat"; ordagrant: "upphörde med sitt arbete" – hebr. shavat)
på den sjunde dagen.
Gud (Elohim) välsignade (talade gott om)
    den sjunde dagen
och helgade den (dedikerade den som sin egen dag; särskilde den från andra dagar till att bli en speciell dag) eftersom han avslutade (vilade från – hebr. -id='7673a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>shavat) det han gjort, när han skapade (hebr. -id='H1254a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>bara). [Detta stycke avslutas inte som de andra dagarna med "Det blev kväll och det blev morgon, den sjunde dagen". Anledningen är antagligen att detta uttryck också inleder nästa dag, men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag. Istället nämns "Den sjunde dagen" tre gånger och ramar in ordet vila i -book='' data-chapter='' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2 och ramas in av välsigna/helga i -book='' data-chapter='' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 3. I judiska kalendrar är den första dagen söndagen. De första sex dagarna benämns jom rishon, jom sheni, jom shlishi, jom revii, jom chmishi och jom shishi. Den sjunde dagen, lördagen, bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shavat för att visa att den är speciell.]
men innan alla fältets växter (buskar; träd; vild vegetation – hebr. siach) ännu fanns på marken
    [det verkar finnas viss växtlighet],
    och ingen gröda (gröna örter) hade börjat växa på fältet,
för Herren Gud (Jahve Elohim) hade ännu inte låtit det regna över (ovanifrån och ner på – hebr. al) jorden,
    och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla).
Men underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (dimma steg upp från marken) och vattnade hela ytan (ansiktet) av marken (jordens mylla). [Det första hebreiska ordet ed används bara här och i -book='18' data-chapter='36' data-verse='27' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Job 36:27 där det är dimma/moln. Den grekiska översättningen Septauinta översätter med källa/flöde. Det nämns inte att det regnar på jorden förrän i -book='1' data-chapter='7' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 7:12. Klimatet var alltså annorlunda än nu på jorden vilket kan förklara varför människorna levde längre och förekomsten av stora djur som dinosaurer. Kanske kan det liknas vid ett stort växthus. Den närmsta klimatzonen som har några av dessa karaktärsdrag i vår tid är Redwoodskogen i norra Kalifornien. De tusenåriga träden där är över 100 meter höga. Anledningen till det gynnsamma klimatet är den ihållande dimman från Stilla havet som kyler träden under sommaren och minskar avdunstningen. Under ett ånghölje finns inte heller något direkt solljus och inga regnbågar bildas. Det förklarar varför regnbågen kunde bli ett tecken som först sågs efter syndafloden, se -book='1' data-chapter='9' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 9:13.
    Det finns många likheteter i introduktionen av Skapelsberättelsen (-book='1' data-chapter='1' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='2' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:1–2) och inledningen till Edeberättelsen (-book='' data-chapter='' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='6' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 4–6). Först finns ett konstaterande vad gäller tid "i begynnelsen" (-book='1' data-chapter='1' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:1) och "vid skapandet av dem" (-book='' data-chapter='' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 4b), alltså under den pågående processen. Sedan beskrivs situationen i något negativa termer "men jorden var öde och tom" (-book='1' data-chapter='1' data-verse='2a' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:2a) och "men ännu var inte all vegetation där och det hade inte regnat" (-book='' data-chapter='' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5). Sist kommer en positiv avslutning "Guds ande hovrade över vattnen" (-book='1' data-chapter='1' data-verse='2b' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:2b) och "ett flöde steg upp från jorden och vattnade den" (-book='' data-chapter='' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 6).]
Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. -id='H3335' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>jatsar) människan (hebr. adam) av stoft (material) från jorden (hebr. adamah) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh). [Det hebreiska ordet för människa adam, är snarlikt ordet för jordens mylla adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det är människans andliga sida som är lik Gud, se -book='1' data-chapter='1' data-verse='27' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:27. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se -book='1' data-chapter='1' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:20, -book='1' data-chapter='1' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>21, -book='1' data-chapter='1' data-verse='24' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>24, -book='1' data-chapter='1' data-verse='30' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>30. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platon och Aristoteles antika skrifter.
    Ordet för liv är chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Detta är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeende. Ordet består av bokstäverna Chet, Jod, Jod och Mem.]
Herren Gud (Jahve Elohim) planterade en trädgård (fruktträdgård) i Eden [betyder behaglig, lustfylld], åt öster [antagligen öster om Jordanfloden], och där satte han människan som han hade format (designat, skulpterat).
En flod flödade från Eden för att vattna trädgården, sedan delade den sig i fyra grenar.

Den första heter Pishon [betyder tillväxt],
    det är den som flyter runt hela landet Havia, där det finns guld,
Den andra floden heter Gihon [som betyder bryta, välla fram],
    det är den som flyter omkring hela landet Kush [Nubia; nuvarande Etiopien/Sudan].
Herren Gud (Jahve Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den.
Herren Gud gav denna befallning [det första budet] till mannen, och sade:
"Av alla träd ska du verkligen (fritt; ordagrant: ätandes) äta,
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Det är inte gott (tillräckligt bra) att mannen ska vara ensam, jag vill göra (hebr. asa) en hjälpare (passande, anpassad) för honom."
Från jord formade (skulpterade, designade – hebr. -id='H3335' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>jatsar) Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglar (insekterna och alla djuren som kan flyga) i himlen, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn.
Adam gav namn åt all boskapsdjur, alla fåglarna (insekterna och alla djur som kan flyga) i luften, och alla [vilda] djur på fältet. Men för Adam fanns ingen (passande, anpassad) hjälpare.
Herren Gud (Jahve Elohim) lät en tung sömn falla över Adam, och medan han sov tog han ett av hans revben från hans sida och fyllde platsen med kött.
Adam sade:
"Detta är nu ben
    av mina ben,
kött (kropp)
    från mitt kött (min kropp),
hon ska kallas kvinna (hebreiskt ord som betyder "tagen från man"),
    eftersom hon var tagen från mannen."
Därför ska en man lämna sin far och mor ["lösa upp" sitt ekonomiska och känslomässiga beroende till dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött [en förenad kropp – en ny familjeenhet]. [Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se -book='40' data-chapter='19' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='5' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 19:4–5. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. azab) och att hålla fast (hebr. dabaq) är termer som ofta används vid förbund, se -book='5' data-chapter='28' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 28:20; -book='28' data-chapter='4' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Hos 4:10. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.
    I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför, genom Mose, att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]
Ormen var listigare (ordagrant "naknare", se -book='1' data-chapter='2' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:25) än alla markens djur som Herren Gud (Jahve Elohim) hade gjort (hebr. asa). Han [Satan genom ormen, se -book='66' data-chapter='20' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 20:2] sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?"
Kvinnan sade till ormen: "Vi får äta frukterna från träden i trädgården,
men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud (Elohim) sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni." [Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd utom ett träd, se -book='-1' data-chapter='1 Mos 2' data-verse='16' data-chapterend='' data-verseend='17' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:16–17. Eva lägger till att de inte ens får röra trädet. Den död som talas om här är en andlig död – kontakten med Gud bryts. Denna andliga död får även konsekvenser för den fysiska kroppen som blir dödlig. I -book='-1' data-chapter='1 Mos 2' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:17 står det ordagrant "döende ska du dö" vilket indikerar att om de äter av den förbjudna frukten påbörjas döden som är en process.]
Då sade ormen till kvinnan: "Inte ska ni dö,
När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också. [I denna vers finns tre verb: såg, åt och gav. Synintrycken (såg ut att vara gott och den yttre attraktionen) tillsammans med de inre känslorna (löftet om att ge högre förstånd) ledde till ett ödesdigert beslut, se -book='59' data-chapter='1' data-verse='15' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jak 1:15; -book='62' data-chapter='2' data-verse='16' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Joh 2:16. Sökandet av vishet utan Gud har också att göra med stolthet, se -book='20' data-chapter='11' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ords 11:2. Ordet för begärligt är samma som används i förbudet mot begär, se -book='2' data-chapter='20' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 20:17.]
De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i lustgården.
Herren Gud (Jahve Elohim) kallade på Adam (människan) och sade till honom: "Var är du?" [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]
Han svarade: "Jag hörde din röst (vinden; hörde ljudet när du rörde dig) i lustgården, men jag blev rädd eftersom jag var naken, så jag gömde mig."
Mannen svarade: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig [frukt] från trädet, och jag åt."
Då sade Herren Gud (Jahve Elohim) till kvinnan: "Vad är det du har gjort?"
    Kvinnan svarade: "Ormen lurade (bedrog, förledde) mig, och jag åt." [Namnet Adam betyder människa och Eva betyder liv. Översätter man betydelsen av namnen blir Guds fråga i -book='' data-chapter='' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 9: "Människa, var är du?" och människornas sammanfattade svar i de följande verserna: "Livet bedrog mig".]
Herren Gud (Jahve Elohim) sade till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta stoft [det som finns på marken] så länge du lever.
Han sade till kvinnan: "Jag ska öka din (fysiska och emotionella) möda när du är havande, i smärta ska du föda dina barn. Och till din man är din åtrå (längtan; den du sträcker dig efter), men han ska råda över dig." [Det hebreiska ordet för åtrå/längtan teshoqa används bara tre gånger i GT, se -book='1' data-chapter='4' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 4:7 och -book='22' data-chapter='7' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Höga V 7:10. Ordet betyder "att sträcka sig efter något", och kan dels ha sexuell art, vilket är betydelsen i Höga Visan, medan ordets mer generella och sensuella innebörd finns i -book='1' data-chapter='4' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 4:7.]
Och till Adam sade han: "Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever.
Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens plantor (säd).
Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden (hebr. adamah), för från den var du tagen. Du är stoft, och till stoft ska du åter gå."
Adam kallade sin hustru Eva [betyder livskälla, den som lever] för hon var moder till allt levande.
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet ..." [Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.]
Så Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen.
När han drev ut människan, satte han keruberna [änglar] och det flammande svärdet [ett svärd som rörde sig från sida till sida] på den östra sidan om Edens trädgård för att vakta vägen till livets träd.
Adam kände sin hustru Eva (hade sexuellt umgänge med henne), och hon blev gravid och födde Kain [hebr. -id='H7014b' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>qajin; betyder: "jag har skapat"]. Då sade hon: "Jag har skapat (fått, förvärvat – hebr. qana) en man med Herrens hjälp. [Kan också översättas: "Jag har skapat en man, Herren själv." Det är inte otroligt att Eva trodde att han var den utlovade säden från löftet i -book='1' data-chapter='3' data-verse='15' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 3:15.]
Sedan födde hon hans bror Abel [hebr. Hevel – betyder meningslöshet]. [Förutom Kain, Abel och deras tredje son Set, fick de många söner och döttrar, se -book='1' data-chapter='5' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='4' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 5:3–4. Hebreiska namnet "Kain" låter nästan likadant som hebreiska kanah, som betyder köpa, få och skapa. Här är ett exempel på ordlek då båda dessa ord används i -book='' data-chapter='' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1. Abel betyder andetag, meningslöshet, fåfängligt, dimma, rök – dvs. något kort och flyktigt. Kanske Eva var missmodig efter första sonen som inte visade sig vara löftet i -book='1' data-chapter='3' data-verse='15' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 3:15.] Abel blev fåraherde medan Kain blev en jordbrukare [som levde under förbannelsen -book='1' data-chapter='3' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='18' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 3:17–18].
Abel bar också fram den förstfödda av sin hjord, den bästa delen (de feta delarna). Herren såg med välvilja till (respekterade, tog emot) Abel och hans offer,
men inte till Kain och hans offer. Då blev Kain väldigt arg, och han sänkte blicken (hans yttre uttryck föll, han blev deprimerad). [Anledningen till att Gud inte tog emot Kains offer var att det inte skedde i tro, se -book='58' data-chapter='11' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Heb 11:4. Abel offrade det bästa han hade, medan det verkar som om Kain inte gjorde det. Kains hjärta och motiv var inte rätt. I -book='23' data-chapter='1' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='20' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 1:10–20 är det uppenbart att Gud hatar religiöst hyckleri. På ett symboliskt och profetiskt plan talar Abels blodsoffer också om att bara Jesu blod kan rena från synd.]
Herren sade till Kain [resonerar i kärlek med honom, vill få honom att ändra sitt hjärta]: "Varför är du så arg, och varför sänker du blicken?
Är det inte så att om du gör det som är gott (behagar Gud), då kan du lyfta din blick? Men om du inte gör det som är rätt, då lurar (väntar, ligger) synden vid dörren [som ett vilddjur]. Den åtrår (längtar, sträcker sig efter att) dominera dig, men du måste råda (regera) över den."
Kain sade till sin bror Abel: "Kom med ut på fälten." När de väl var ute på fältet attackerade han sin bror Abel och dödade honom.
Då sade Herren till Kain: "Var är din bror Abel?"
    Han svarade: "Jag vet inte! Är jag min brors beskyddare (ska jag ta hand om honom)?"
Då sade Herren: "Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken.
Du är nu fördömd (förbannad) från marken, som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod från din hand.
När du försöker bruka marken ska den inte längre ge goda skördar. Du ska bli ostadig (instabil) och ständigt vandra från plats till plats på jorden."
Då sade Kain till Herren (Jahve): "Min skuld (missgärning; straff på grund av synd – hebr. avon) är större än vad jag kan bära (lyfta upp – hebr. nasa).
Eftersom du idag har fördrivit mig från jordens ansikte och jag måste vara dold från ditt ansikte (din närvaro), kommer jag att vara en rastlös vandrare på jorden, vem som helst som finner mig ska döda mig."
Men Herren (Jahve) sade till honom: Om det inträffar att någon dödar Kain ska han bli hämnad sju gånger. Herren (Jahve ) satte ett märke på Kain så att den som fann honom inte skulle slå ner honom.
Därefter lämnade Kain Herrens (Jahves) ansikte (närvaro) och bodde i vandrarnas land (i exil), öster om Eden. [Här används feminia formen för öster (hebr. -id='H6926' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>kedem). Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Detta är en plats där Kain har möjlighet att tänka över sitt liv och göra upp med sig själv kring det som inträffat. Detta ord erbjuder också en möjlighet till omstart.]
Kain kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) och hon blev havande och födde Henok. Han byggde en stad och uppkallade staden efter sin sons Henoks namn. [Henok uttalas på hebreiska Chanåch, med det hebreiska ch-ljudet bak i halsen både i början och slutet. Namnet betyder "invigd" och "tillägnad". En skandinavisk form av namnet är Enok och den engelska stavningen är Enoch.]
Till Henok föddes Irad [enlig sumeriska traditionen är Eridu den första staden],
    och Irad fick Mechojael,
    och Mechojael fick Metoshael,
    och Metoshael fick Lemech. [Det finns två Lemech i den tidiga bibelhistorien. Den förste Lemech, som nämns här, är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lemech var den första polygamisten och han skröt över att dödat en människa. Han är den sjätte generationen från Adam och Eva. Den andre Lemech är Noas far som var en rättfärdig man, se -book='1' data-chapter='5' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='28' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 5:25–28.]
Lemech tog sig två hustrur, den ena hette Ada och den andra hette Tsilla. [Namnet Ada härrör troligtvis från adi som betyder ornament och Tsilla med hebreiska sel (skugga), sil (plinga/ljuda) eller silsul (cymbal). Kanske förknippades de båda med skönhet och sång, se -book='-1' data-chapter='2' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Höga v 2:14.]
Ada födde Javal, han blev far (stamfader) till dem som bor i tält och har boskap.
Hans brors namn var Joval [betyder: "ström/fors"; snarlikt ordet för vädurshorn och shofar (hebr. -id='H3104' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>jovel)], han blev far (stamfader) till alla som hanterar (spelar) Kinnor-harpor (kitharor – hebr. kinnor) [en mindre harpa] och flöjter.
Även Tsilla födde barn, Tovalkain – hantverkare (hamrare, en som vässar – hebr. latas) till alla verktyg (instrument) av brons och järn. [Här saknas "far till", vilket visar att han var en av flera som arbetade med metaller. Han var en smed och tillverkade jordbruksredskap men även vapen. Hans namn, som har med brodermördaren Kains namn, tillsammans med släktskapet med Lemech, antyder att hans hantverk kunde bli använt också till ondska.] Och Tovalkain syster var Naama [betyder: "tilltalande/vacker"]. [Lemechs tre söner Javal, Joval och Toval-Kain är snarlika Abel (hebr., Hevel), men som förfader för de som bor i tält och har boskap är det Javal som speciellt är likt hans namn och bär vidare Abels profession som fåraherde, se -book='' data-chapter='' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2.]
Om Kain ska bli hämnad sjufalt [-book='' data-chapter='' data-verse='15' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 15],
    ska Lemech sannerligen [bli hämnad] sjuttio-sju-falt (ordagrant: "sjuttio och sju"). [Det är detta påstående Jesus anknyter till i -book='40' data-chapter='18' data-verse='22' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 18:22 när han talar om förlåtelse. En Jesu följare ska alltså vara lika benägen att förlåta som Lemech var att hämnas. På samma sätt som Lemech ville att straffet skulle överstiga brottet, ska förlåtelsen vida överstiga brottet.]
Adam kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) igen [-book='1' data-chapter='4' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 4:1] och hon födde en son och kallade honom Set [hebr. Shet; betyder "kompensation/ersättning"], eftersom Gud har utsett en annan säd till mig istället för Abel som Kain dödade.
Åt Set föddes också en son, och han kallade honom Enosh. På den tiden började människor åkalla Herrens (Jahves) namn.
till man och kvinna skapade han dem och välsignade dem och gav dem namnet "människor" (hebr. adam, se -book='1' data-chapter='1' data-verse='27' data-chapterend='' data-verseend='28' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:27–28) på den dag de skapades.
[Andra generationen föds – Set]
När Adam hade levt 130 år fick han en son som var honom lik, som hans egen avbild, och gav honom namnet Set [hebr. Shet – Ersättaren, se -book='1' data-chapter='4' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 4:25].
Sedan levde Adam ytterligare 800 år, fick söner och döttrar.
Alla hans levnadsdagar blev 930 år,
    sedan dog han.
[Tredje generationen föds – Enosh]
Set levde 105 år innan han fick Enosh,
och Set levde 807 år efter att han fått Enosh och fick söner och döttrar.
Sets alla dagar (hela hans livslängd) blev 912 år,
    sedan dog han.
[Fjärde generationen föds – Kenan]
Enosh levde 90 år innan han fick Kenan,
och Enosh levde 815 år efter att han fått Kenan och fick söner och döttrar.
Enoshs alla dagar (hela hans livslängd) var 905 år,
    sedan dog han.
[Femte generationen föds – Mahalalel]
Kenan levde 70 år innan han fick Mahalalel,
och Kenan levde 840 år efter att han fått Mahalalel och fick söner och döttrar.
Kenans alla dagar (hela hans livslängd) var 910 år,
    sedan dog han.
[Sjätte generationen föds – Jered]
Mahalalel levde 65 år innan han fick Jared,
och Mahalalel levde 830 år efter att han fått Jared och fick söner och döttrar.
Mahalalels alla dagar (hela hans livslängd) var 890 år,
    sedan dog han.
[Sjunde generationen föds – Henok]
Jared levde 162 år innan han fick Henok (Chanoch),
och Jared levde 800 år efter att han fått Henok (Chanoch) och fick söner och döttrar.
Jareds alla dagar (hela hans livslängd) var 962 år,
    sedan dog han.
[I det sjunde ledet bryts mönstret i hur personernas liv beskrivs. Istället för att säga att Chanoch (Henok) "levde", beskrivs hur han "vandrade med Gud". Verbformen hitpael är reflexiv och skulle kunna översättas "Chanoch, han själv, vandrade med Gud". Det var ett eget beslut från Chanochs sida att vilja ha gemenskap med Gud. I detta stycke används också den bestämda formen "ha-Elohim" som ordagrant är "Guden". Eftersom ordet elohim kan användas generellt om gudar så ger den bestämda artikeln betydelsen en betoning på den ende sanne Guden.] [Åttonde generationen föds – Metoshelach]
Henok [hebr. Chanoch – betyder "tillägnad" och "invigd"] levde 65 år innan han fick Metoshelach (Metusalem).
Henok vandrade i gemenskap (armkrok) med den sanne Guden [hebreiska ha-Elohim, elohim i bestämd form] i 300 år efter Metoshelachs födsel, och han fick fler söner och döttrar.
Henoks alla dagar (hela hans livslängd) var 365 år. [Här kommer inte frasen "sedan dog han".]
Sedan Henok så hade vandrat med den sanne Guden [ha-Elohim] fann man honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. [-book='58' data-chapter='11' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Heb 11:5]
[Nionde generationen föds – Lemech]
Metoshelach (Metusalem) [betyder "spjutets man"] levde 187 år innan han fick Lemech,
och Metoshelach levde 782 år efter att han fått Lemech och fick söner och döttrar.
Metoshelachs alla dagar (hela hans livslängd) var 969 år,
    sedan dog han. [Hans ålder är den högsta som finns angiven i Bibeln. Han var med och såg hur arken byggdes och dog samma år som floden kom. Det vet vi eftersom Noa var 600 år då floden kom, se -book='1' data-chapter='7' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 7:11. Metoshelach fick Lemech då han var 187 år. Ytterligare 182 år senare föddes Noa, se -book='1' data-chapter='5' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='29' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 5:25–29. Summan av 187 + 182 + 600 är 969.]
[Det finns två Lemech i den tidiga bibelhistorien. Den förste Lemech är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lemech var den första polygamisten och han skröt över att ha dödat en människa, se -book='1' data-chapter='4' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='24' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 4:19–24. Han var den sjätte generationen från Adam och Eva. Den andre Lemech var Noas far. Hans ålder blev exakt 777 år vilket indikerar att han var en rättfärdig man. Han är den åttonde generationen från Adam och Eva och en ättling till Set. Han träffade säkert Adam som dog då Lemech var omkring femtio år gammal. Det är mycket troligt att Lemech såg sin sons Noas ark, även om han dog fem år innan floden kom.] [Tionde generationen föds – Noa]
Lemech [betyder "kraftfull"] levde 182 år innan han fick en son. [Här bryts mönstret, istället för att direkt ange namnet beskrivs namngivningen mer detaljerat.]
Han gav honom namnet Noach (Noa), och sade:
"Denne ska lätta (hebr. nacham) oss från vårt arbete, ja från våra händers möda (slitsamma smärta – hebr. itsavon) med den mark [när vi brukar jorden] som Herren (Jahve) har förbannat." [Det hebreiska ordet för Noa förknippas både med nuach som betyder "vila", och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot nch som beskriver "vila", "andetag", "att ligga ner".]
Sedan Lemech hade fått Noa levde han 595 år och fick [andra] söner och döttrar.
Lemechs alla dagar (hela hans livslängd) var 777 år,
    sedan dog han.
När Noa var 500 år blev han far till Chem (Sem), Cham (Ham) och Jafet.
När människosläktet började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem,
såg Guds söner att människornas döttrar var vackra. De tog sig hustrur som det behagade dem. [Vilka var "Guds söner"? Frasen används bara här i -book='1' data-chapter='6' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 6:2, -book='1' data-chapter='6' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>4 och i -book='18' data-chapter='1' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Job 1:6; -book='18' data-chapter='2' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2:1; -book='18' data-chapter='38' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>38:7. I Jobs bok refererar det till änglaliknande varelser. Kontrasten till människosläktet talar för denna tolkning. I så fall tog dessa fallna änglar mänsklig gestalt eller besatte människor och fick barn som kallades jättar, se -book='' data-chapter='' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 4. En annan syn är att "Guds söner" är Sets ättlingar medan "människors döttrar" var Kains ättlingar. Se även Jesu undervisning om änglar i -book='40' data-chapter='22' data-verse='30' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 22:30.]
Då sade Herren: "Min Ande [min livgivande ande, se -book='1' data-chapter='2' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:7] ska inte bli kvar i [vara ansvarig för] människorna för alltid. De är kött och deras tid ska vara 120 år." [Hebreiska ordet jadon översatt "bli kvar" är ovanligt och används bara här i hela GT. På 1800-talet började forskare upptäcka och beskriva celldelning i växter och djur. Länge trodde man att cellerna kunde dela sig i all oändlighet, dock upptäckte den amerikanske mikrobiologen Leonard Hayflick på 1960-talet att mänskliga celler slutade dela sig efter 40-60 delningar. Denna gräns kom att kallas Hayflicks begränsning. Vetenskapliga beräkningar ger alltså en biologisk maximal livslängd för människan på just 120 år plus minus några år! David skriver i -book='19' data-chapter='90' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 90:10 att medellivslängden för en människa är 70-80 år, se även -book='23' data-chapter='38' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 38:5 där 15 år läggs till Hiskias liv.]
Nefilimerna (jättarna, ordagrant "de fallna", eller "de som orsakar andra att falla på jorden") fanns på jorden på den tiden – och även senare – när Guds söner hade sexuella relationer med människornas döttrar och dessa födde barn åt dem. Detta var urtidens väldiga män (krigare, hjältar – hebr. gibborim), och deras rykte var stort.
Men Herren såg att människornas ondska hade blivit stor på jorden. Deras hjärtans alla tankar och avsikter var alltid och alltigenom onda.
Då ångrade (sorg-tröstade – hebr nacham) Herren (Jahve) verkligen att han gjort människorna på jorden, ja han var sårad (det smärtade)[rakt] in i hans hjärta. [Ordet för att "ångra" (hebr. nicham) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen "inser att det var fel". Ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även -book='34' data-chapter='3' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Nah 3:7; -book='19' data-chapter='23' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 23:4; -book='19' data-chapter='71' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>71:21. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning! I denna vers förekommer tre verb (nacham, asha och itsavon/asav) som på hebreiska återklingar det som Lemech uttalade över Noach i -book='1' data-chapter='5' data-verse='29' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 5:29. De förekommer också i exakt samma ordning. Det enda som skiljer är grammatiken, vilket gör att betydelsen ändras.]
Herren sade: "Jag ska förgöra (utrota) människorna som jag har skapat från jordens yta – inte bara människan utan boskapsdjur, kräldjur och himlens fåglar – jag känner sorg (ångrar – hebr. nicham) att jag har gjort dem."
Detta är Noas fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. -id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledot).

Nu följer ett nytt stycke, se -book='1' data-chapter='2' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:4; -book='1' data-chapter='5' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5:1; -book='1' data-chapter='6' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>6:9; -book='1' data-chapter='10' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>10:1; -book='1' data-chapter='11' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>11:10, -book='1' data-chapter='11' data-verse='27' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>27; -book='1' data-chapter='25' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>25:12, -book='1' data-chapter='25' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>19; -book='1' data-chapter='36' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>36:1, -book='1' data-chapter='36' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>9; -book='1' data-chapter='37' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>37:2. Hela denna sektion är uppbyggd som en stor kiasm: A Noas familj (6:10-16)
 B En flod kommer (6:17)
  C Förbund med Noa (6:18-19)
   D Mat i arken (6:21)
    E Befallning att gå in i arken (7:1-3)
     F 7 dagars väntan (7:4-10)
      G Alla går in i arken (7:11-15)
       H Gud stänger dörren om Noa (6:16b)
        I 40 dagars flod (7:17a)
         J Bergstoppar täcks (7:19-20)
          K 150 dagar (7:21-24)
           L Gud kommer ihåg Noa (8:1)
          K´ 150 dagar (8:3)
         J´ Bergstoppar blir synliga (8:4-5)
        I´ 40 dagar (8:6a)
       H´ Noa öppnar ett fönster (8:6b)
      G´ Korp och duva lämnar arken (8:7-9)
     F´ 7 dagars väntan (8:10-13)
    E´ Befallning att gå ut från arken (8:15-17)
   D´ Mat utanför arken (9:1-4)
  C´ Förbund med allt levande (9:8-10)
 B´ Aldrig mer en flod (9:11-17)
A´ Noas familj (9:18-19) Tolv är också förbundets tal. Denna kiasm i tolv steg spänner över de kapitel som ligger till grund för Guds förbund med Noa. Detta är det första av Bibelns förbund mellan Gud och människan, sedan kommer förbundet med Abraham som förnyas genom Mose vid Sinai. En del räknar också förbundet med David och slutligen har vi det Nya förbundet i Jesus.

Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Noa vandrade [i ständig gemenskap] med Gud. [Här är första gången ordet rättfärdig (hebr. tsadik) används. Ett närbesläktat ord från samma rot är tsedaka som ofta översätts med en frivillig gåva till fattiga och behövande. Bibeln nämner särskilt änkor, föräldralösa/faderlösa barn och främlingen inom dina portar. Att ge tsedaka är något som i princip alla religiösa judar gör i någon form. Rättfärdighet och att vara rättfärdig eller leva ett rättfärdigt liv hör alltså intimt ihop med att se till att de behövande i min närhet, genom mina frivilliga gåvor, har det de behöver.]
Noa blev far till tre söner, Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet.
Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden.
Då sade Gud till Noa: "Jag har beslutat att göra slut på allt levande [ordagrant 'slutet på allt kött är här'], för på grund av dem är jorden fylld av våld (korruption, laglöshet). Nu ska jag förgöra [döma] dem med jorden.
Bygg en ark av goferträ. [Allmänt antas detta vara trä från den äkta cypressen, vanligt förekommande som båtvirke kring Medelhavet, men det kan också syfta på bearbetningen av träet, t.ex. att det ska vara hyvlat eller laminerat.] Inred arken med olika rum, och täck (bestryk) den med täckning (jordbeck) inuti och utanpå. [Verbet "täck" och substantivet "täckning" har samma hebreiska rot som också betyder försoning och att försona. Det används om offerblodet i -book='3' data-chapter='17' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 17:11. Arken är en fin "skuggbild" av Jesus. Den blev "tätad" så att syndaflodens vatten inte trängde in på samma sätt som Jesu blod "tätar" från syndens skuld så den inte förgör oss!]
Gör ett tak för båten och lämna ett utrymme på
    en aln [0,45 meter]
    
    mellan taket och sidorna [som en öppning för ljus].
Sätt en dörr till arken på ena sidan.
Inred arken så den får
    en undervåning,
    en mellanvåning
    och en övervåning.
Jag ska låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlarna. Allt på jorden ska dö,
men jag ska bekräfta mitt förbund med dig. Du ska gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur.
Du ska ta med dig ett par av alla levande varelser, hane och hona, för att de ska överleva tillsammans med dig.
Fåglar (flygande djur – hebr. of) av sina slag, boskapsdjur och markens kräldjur ska ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva.
Du måste också lägga upp ett förråd av all slags mat som man äter. Det ska bli mat för dig och för dem."
[De 120 åren av nåd och den tid det tagit att bygga arken var över, det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka.] Herren sade till Noa: "[Det är dags!] Gå in i arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation).
Ta sju par av alla rena fyrfotadjur (boskapsdjur), både hanar och honor; och ett par av de rituellt orena fyrfotadjuren, en hane och en hona.
Ta också sju par av himlens fåglar, hanar och honor, för att behålla deras säd [arter, släkten] vid liv på jorden.
Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna allt som finns till från jordens yta, allt som jag har gjort."[Gud ger senare sitt folk instruktioner om vilka djur som är rena och orena, se -book='3' data-chapter='11' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 11; -book='5' data-chapter='14' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 14. Vissa djur är rituellt rena till offer och också lämpliga till mat, dessa tar Noa med sig sju par av för att klara sig det dryga år som de befinner sig i arken, jmf -book='1' data-chapter='7' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 7:11; -book='1' data-chapter='8' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>8:14.]
Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra.
Noa var 600 år när floden översvämmade jorden.
Noa gick in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur, undan flodens vatten. [Totalt var de åtta personer, se -book='60' data-chapter='3' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Pet 3:20.]
Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte är rena, av fåglarna och av allt det som krälar på marken
kom ett par av varje art in till Noa i arken, hane och hona, så som Gud hade befallt Noa.
Efter sju dagar kom flodens vatten över jorden.
Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen öppnades alla det stora djupets källor upp och himlens dammluckor öppnades.
Det regnade på jorden under fyrtio dagar och fyrtio nätter.
Samma dag gick Noa och hans [tre] söner Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet, och Noas hustru och hans tre sonhustrur in i arken. [De hade påbörjat ombordstigningen sju dagar tidigare, nu på sjunde dagen när vattnet började komma gick de ombord.]
De och alla vilda djuren efter sitt slag (sin art) och alla boskapsdjur efter sitt slag (sin art) och alla kräldjur som krälar på jorden, efter sitt slag (sin art) och alla fåglar (djur som flyger – hebr. of) efter sitt slag (sin art) – alla fåglar (kvittrare – gr. tsipor), allt som har vingar.
De gick in i arken tillsammans med Noa, två och två av alla levande varelser.
De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa. Sedan stängde Herren igen [dörren] om honom.
Floden [regnet som öste ner] varade i fyrtio dagar över jorden. Vattnet steg och lyfte arken så den flöt över jorden.
Vattnet steg högt över jorden, och arken drev (ordagrant "vandrade") på vattnet. [I den ordagranna lydelsen finns en profetisk föraning som pekar på Jesus som också vandrade på vattnet, se -book='40' data-chapter='14' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 14:25. Jesus är arken som försonar och "tätar" mot synd och går på vattnet, se också -book='18' data-chapter='9' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Job 9:8.]
Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen.
Alla varelser som rörde sig på jorden gick under – fåglar och [tama] boskapsdjur och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor.
Allt på landytan som hade livsande i sin näsa dog.
Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.
Vattnet besegrade mäktigt jorden under 150 dagar. [Verbet "besegrade mäktigt" är på hebreiska gavgaar, samma rot som "mäktig hjälte" i -book='1' data-chapter='6' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 6:4. Ordvalet knyter samman hur Gud under fem månaders tid segrar över de som verkade vara jordens mäktiga och hjältar.]
Då tänkte Gud på [fullföljde han sitt förbund med] Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan.
Djupets källor och himlens dammluckor stängdes, regnet upphörde.
På sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken vilande (hebr. nuach – snarlikt Noas namn) på Araratbergen [bergskam i gränsområdet mellan Turkiet och Armenien].
Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken,
och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden.
Sedan släppte han ut en duva (hebr. -id='H3123' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>jonah) för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken.
Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.
Noa väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång.
Och duvan kom tillbaka till honom på kvällen, och se [hebr. -id='H2009' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vehinneh – perspektivbyte, vi får se med Noas ögon]: Ett friskt olivlöv i hennes näbb! Då förstod Noa, att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
Han väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan igen. Denna gång kom den inte tillbaka till honom.
Och det hände, i det 601:a året [1 + 600 år; av Noas livsdagar], i den första månaden, på den första [dagen], att vattnet hade torkat upp från jorden. Noa tog bort taket från arken, och såg, och se (hebr. -id='H2009' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vehinneh – perspektivbyte, vi får nu se med Noas ögon]: Marken hade torkat upp!
Då talade Gud till Noa och sade:
"[Det är dags!] Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur.
Släpp ut alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, så att de kan sprida ut sig över hela jorden och vara fruktsamma och föröka sig."
Då gick Noa ut tillsammans med sin hustru och sina söner och sonhustrur [efter att ha varit i arken i ett år och tio dagar].
Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra.
När Herren kände den välbehagliga doften, sade han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Så länge jorden finns kvar ska:
    sådd och skörd,
    köld och hetta,
    sommar och vinter,
    dag och natt
    aldrig upphöra."
Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden.
Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand (ni har fått auktoritet att råda över dem).
Allt som lever och rör sig ska vara er föda, på samma sätt som jag gav er de gröna örterna (grönsakerna), ger jag er allting. [Välsignelsen som Gud ger Noa speglar den välsignelse som Adam fick i -book='1' data-chapter='1' data-verse='28' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:28. En skillnad är att nu finns synden i världen, och människan ska inte längre "råda" över djuren. I stället för ett frivilligt underordnande så finns nu en komponent av rädsla hos djuren. Även om att äta kött tidigare var tillåtet, t.ex. Abels blodsoffer var välbehagligt inför Gud och Noas rena djur under deras år i arken, så blir det nu en tydligt uttalad tillåtelse att använda djur till föda.]
Men kött som har liv, det vill säga blod, i sig ska ni inte äta.
Och för ert eget blod [mänskligt liv], ska jag utkräva (begära – hebr. darash) [vedergällning],
    av varje djur ska jag utkräva (begära) [vedergällning]
    och från människans (hebr. adam) hand,
    från varje broder, ska jag utkräva (begära) [vedergällning] för mänskligt liv.

Den som utgjuter
    blod av
        en människa, genom
        en människa
    ska hans [förövarens] blod
utgjutas,
för Gud (Elohim) gjorde människan till sin avbild. [Hebreiskan har inga prepositioner och de första sex orden formar en tydlig kiasm: shofech dam haadam baadam damo jishafech. Texten betonar ordet människa, som både offer och den instans som ska verdergälla brottet, genom att placera hebr. adam centralt. Att frasen också har sex ord för också tankarna till människans tal som är sex. Att utguta blod används i betydelsen överlagt mord, se -book='1' data-chapter='37' data-verse='22' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:22; -book='11' data-chapter='2' data-verse='31' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Kung 2:31; -book='26' data-chapter='22' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Hes 22:4. Allt liv är heligt, och speciellt mänskligt liv. Anledningen till att Gud ser detta så viktigt är att människan är skapad till hans avbild. Att mörda en annan människa är ett angrepp på dess skapare, Gud själv.]
Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden.
Gud sade till Noa och hans söner:
"Se, jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande,
och med alla levande varelser som finns hos er – fåglar, boskap och alla vilda djur – alla de som gick ut ur arken tillsammans med er.
Jag upprättar mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv (kött) utrotas genom vatten från en världsvid översvämning. Aldrig mer ska en översvämning komma och fördärva jorden."
Gud sade: "Detta är tecknet på det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser som är med er, för alla kommande släktled:
Jag har placerat min båge [regnbågen] i skyn, och det ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden.
När jag härefter sänder moln över jorden, och bågen då syns bland molnen,
ska jag komma ihåg mitt förbund mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och vattnet ska aldrig bli till en översvämning som fördärvar allt levande.
När bågen visar sig i skyn ska jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden."
Gud sade till Noa: "Detta är tecknet [regnbågen, som antagligen var synlig för Noa just när Gud talar dessa ord] på det förbund som jag upprättar mellan mig och allt liv på jorden."
Noas söner som gick ut ur arken var Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet. Cham (Ham) var far till Kanaan [som föddes senare].
Han drack av vinet och blev drucken, och han var naken (utan täcke) inne i sitt tält.
Cham (Ham), far till Kanaan, såg sin fars nakenhet [genitalier – hebr. ervah] och berättade det för sina två bröder utanför (tältet).
Shem och Jafet tog ett skynke och lade på sina båda axlar och gick baklänges och dolde sin fars nakenhet. Deras båda ansikten var bortvända så att de inte såg sin fars nakenhet. [Vad hade Cham gjort för något. Att se någons nakenhet är en hebreisk omskrivning för en sexuell handling, se -book='3' data-chapter='18' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='19' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 18:6–19. Eftersom -book='' data-chapter='' data-verse='24' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 24 säger att Cham "gjorde" något med Noa kan det tolkas åt att han inte bara såg, utan också förnedrade sin far. En del judiska kommentatorer noterar att det nämns inte att Noa får några fler barn, så kanske kastrerade Cham honom. Andra har föreslagit en homosexuell akt, men där används andra ord i -book='3' data-chapter='18' data-verse='22' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 18:22. Straffet blir också väldigt allvarligt, vilket kan tyda på att han inte bara såg. Samtidigt är nakenhet något skamfyllt i den hebreiska kulturen, se -book='1' data-chapter='2' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:25; -book='1' data-chapter='3' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3:7. Att medvetet blotta sina föräldrar var allvarligt, se -book='2' data-chapter='20' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 20:12. Vad som talar för att han "bara" såg är att samma ord "se" används om bröderna Shem och Jafet som inte såg och fysiskt täckte över sin far. -book='' data-chapter='' data-verse='22' data-chapterend='' data-verseend='23' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Vers 22–23 är strukturerat som en kiasm där den första frasen "och såg ... sin fars nakenhet" och den avslutas med att bröderna "och sin fars nakenhet inte såg".]
Noa vaknade från sitt vin och han visste vad hans yngsta son hade gjort mot honom,
Må Gud (Elohim) utvidga Jafet och han ska bo i Shems tält och låta Kanaan bli deras tjänare."
Noa levde 350 år efter floden.
Alla dagar som Noa levde var 950 år, sedan dog han.
[Detta är det fjärde stycket. Det hebreiska ordet -id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledot används elva gånger i Första Moseboken, se -book='1' data-chapter='2' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:4; -book='1' data-chapter='5' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5:1; -book='1' data-chapter='6' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>6:9; -book='1' data-chapter='10' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>10:1; -book='1' data-chapter='11' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>11:10, -book='1' data-chapter='11' data-verse='27' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>27; -book='1' data-chapter='25' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>25:12, -book='1' data-chapter='25' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>19; -book='1' data-chapter='36' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>36:1, -book='1' data-chapter='36' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>9; -book='1' data-chapter='37' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>37:2. Kapitlet ger en släkttavla för alla folk på jorden. Indelningen är inte bara genealogiska utan också geografiska, språkliga och historiska, se -book='' data-chapter='' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5, -book='' data-chapter='' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>20 och -book='' data-chapter='' data-verse='31' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>31. ] Detta är Noas söners fortsatta historia (deras genealogi/släkttavla – hebr. -id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledot),
    Shem (Sem),
    Cham (Ham)
    och Jafet.
Söner föddes till dem [Noas tre söner] efter floden. [Noas tre söner var: I -book='' data-chapter='' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1 var ordningen Shem, Cham och Jafet. När deras släktleds beskrivs nedan i -book='' data-chapter='' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='32' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2–32 blir ordningen omvänd med först Jafet (-book='' data-chapter='' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2), sedan Cham (-book='' data-chapter='' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 6) och sist Shem (-book='' data-chapter='' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 21). Det är ett typiskt kiastisk mönster i flera led som gör att berättelsen om Babels torn, se -book='1' data-chapter='11' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='9' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:1–9, ramas in av Sems släkttavla som fortsätter i -book='1' data-chapter='11' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='26' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:10–26.]
Han var en mäktig (våldsam) jägare framför Herrens (Jahves) ansikte. Därför finns talesättet: "Likt Nimrod, en mäktig jägare inför Herren (Jahve)."
Från det landet kom Ashor fram och byggde Nineve och staden Rechovot och Kalach
och Resen mellan Nineve och Kalach (Nimrod), som är en stor stad.
Mitsrajim [Chams andra son, -book='' data-chapter='' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 6] fick:
    Lodim och
    Anamim och
    Lehavim och
    Nafettuchim
och
    Patrusim och
    Kasluchim, som blev (stamfar till) filistéerna, och
    Kafettorim.
Kanaan [Chams fjärde son som Noa förbannade, se -book='1' data-chapter='9' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='27' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 9:25–27] fick:
    Sidon [hebr. Tsidon, från verbet tsod att jaga/fiska; även namnet på kuststaden Sidon i nuvarande Libanon], hans förstfödde, och
    Chet [förfader till hittéerna],
och
    jevusiterna (jebuséerna) [folket som bodde i Jerusalem innan israeliterna kom dit] och
    amoréerna och
    girgaseerna
och
    hivéerna och
    arkiterna [fenikiskt folk] och
    siniterna [fenikiskt folk]
och
    arvaditerna [fenikiskt folk] och
    tsemariterna [fenikiskt folk] och
    hammatiterna [fenikiskt folk].
    [Dessa folk bodde i landet innan israeliterna kom dit.]
Därefter blev kananéernas familjer (klaner) utspridda (långt utanför sina tidigare gränser).
Kananeernas gränser sträckte sig från -toggle="modal" data-place-id=1191>Sidon [kuststaden i Syrien i norr], där man går mot Gerar, till -toggle="modal" data-place-id=545>Gaza [i söder] som man går mot Sodom och Gomorra och Adma och Tseboim till Lasha.
Detta är Chams (Hams) söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina länder.
[Totalt 26 ättlingar till Shem nämns. Till Sems söner ("semiterna") hör hebreerna (Evers ättlingar, se-book='' data-chapter='' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 21), arameerna, assyrierna m.fl. Områdena de rör sig till är främst österut och motsvarar Mesopotamien och Arabien. Introduktionen till Shem är annorlunda än för hans bröder Jafet och Chem (-book='' data-chapter='' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2 och -book='' data-chapter='' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>6) där det bara står "Jafets söner" och "Chems söner". Här betonas denna del av släkträdet genom att ha en längre skrivning "till Shem föddes barn". Det är via Shem, Arppacheshad, Shelach, Ever, Peleg som sedan Abraham kommer födas. Redan i inledningen betonas Ever som är den fjärde generationen från Noa, det släktled som kommer leda fram till Abraham och Messias.] Till Shem föddes också barn. Shem var förfader till alla Evers barn [fyra generationer framåt, se -book='' data-chapter='' data-verse='24' data-chapterend='' data-verseend='25' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 24–25, ordet betyder "gå över" och har gett upphov till ordet "hebré"] och Jafets bror den äldre. [Ordagrant avslutas den hebreiska meningen med "broder Jafet äldre". Det går att tolka hebreiska adjektiv haggadol så betydelsen blir: "Jafet var den äldre brodern". Så gör den grekiska översättningen Septuaginta och många judiska rabbiner. Andra tolkar frasen som "Jafets äldre broder" och att det är Shem som är Jafets äldre broder. Liknande formulering finns i -book='7' data-chapter='1' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Dom 1:13 där Kenas är Kalebs yngre bror. Den syriska, latinska och många moderna översättningar väljer denna tolkning. Kärnbibeln lutar sig mot -book='1' data-chapter='11' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:10 och -book='1' data-chapter='11' data-verse='26' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:26 där det verkar som om Jafet är äldst, se även -book='' data-chapter='' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1.]
[Evers andra son] Joktan fick:
Almodad och
    Shelef och
    Chatsarmavet [folk i Sydarabien] och
    Jerach
och
    Hadoram och
    Ozal och
    Dikla
och
    Oval och
    Avimael och
    Sheva
och
    Ofir och
    Chavila och
    Jovav,
alla dessa var Joktans söner.
Detta [-book='' data-chapter='' data-verse='22' data-chapterend='' data-verseend='30' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 22–30] är Shems söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina länder. [Denna vers avslutar och ramar in stycket om Shems söner.]
Hela jorden (världen) talade ett gemensamt språk och man uttryckte sig på samma sätt (hade ett gemensamt språk för både tal och skrift).
Sedan sade de till varandra: "Kom låt oss göra tegel och bränna det (härda det ordentlig)." Man använde tegel i stället för sten, och jordbeck i stället för murbruk.
De sade: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (ziggurat) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden. [Detta går helt emot vad Gud sade om att de skulle uppfylla hela jorden, se -book='1' data-chapter='9' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 9:1, -book='1' data-chapter='9' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>7. Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt på liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu – "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud på sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.]
Men Herren steg ner för att se staden och tornet som människorna hade börjat bygga.
Herren sade: "Folket är helt enat och de talar alla ett och samma språk. Detta är bara början på vad de kommer att göra [som går emot min vilja]. Ingenting de beslutar sig för att göra kommer att vara omöjligt för dem. [Det finns inga gränser för hur långt de kommer att fortsätta i sin synd.]
Så spridde Herren människorna över hela jorden, och de slutade att bygga staden.
Därför fick den namnet Babel, eftersom det var där Herren förvirrade jordens [gemensamma] språk till ett obegripligt "babbel", och därifrån spred ut människorna över hela jorden. [Ordet "Babel" är det hebreiska ordet för att "förvirra", och snarlikt det babyloniska ordet babilu som betyder "Porten till Gud". Vårt svenska ord "babbel" kommer just från detta ord.]
Detta är Shems (Sems) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. -id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledot). [Nu följer tio generationer från Shem fram till Abram.] När Shem var 100 år gammal födde han Arppacheshad, två år efter floden [hade startat].
Shems dagar efter att han fått Arppacheshad var 500 år och han fick söner och döttrar.
Arppacheshad levde 35 år innan han fick Shelach.
Arppacheshads dagar efter att han fått Shelach var 403 år och han fick söner och döttrar.
Shelach levde 30 år innan han fick Ever.
Shelachs dagar efter att han fått Ever var 403 år och han fick söner och döttrar.
Ever levde 34 år innan han fick Peleg.
Evers dagar efter att han fått Peleg var 430 år och han fick söner och döttrar.
Peleg levde 30 år innan han fick Reo.
Pelegs dagar efter att han fått Reo var 209 år och han fick söner och döttrar.
Reo levde 32 år innan han fick Serog.
Reos dagar efter att han fått Serog var 207 år och han fick söner och döttrar.
Serog levde 30 år innan han fick Nachor.
Serogs dagar efter att han fått Nachor var 200 år och han fick söner och döttrar.
Nachor levde 27 år innan han fick Terach.
Nachors dagar efter att han fått Terach var 119 år och han fick söner och döttrar.
Terach levde 70 år innan han fick Abram, Nachor och Haran.
Detta är Terachs (Teras) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. -id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledot). Terach fick Abram, Nachor och Haran, och Haran fick Lot.
Haran dog framför sin far Terachs ansikte i landet där han föddes, i Ur i Kaldéen.
Abram och Nachor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Saraj och Nachors hustru hette Milka, Harans dotter, far till Milka och far till Iska.
Terach tog Abram, sin son och Lot, Harans son, och Saraj, hans svärdotter Abrams hustru, och de vandrade iväg från Ur i Kaldéen och de kom till Haran där de vistades.
Alla dagar som Terach levde var 205 år, sedan dog Terach i Haran.
Nu sade Herren (Jahve) till Abram:
"Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha)
    från ditt land [Haran i Mesopotamien]
    och från din släkt (hemort)
    och från din fars hus [Tera och hans familj, se -book='1' data-chapter='11' data-verse='31' data-chapterend='' data-verseend='32' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:31–32]
    till landet jag ska visa dig. [Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se -book='58' data-chapter='11' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='10' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Heb 11:8–10. I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att "gå till sig själv", dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet släkt (hebr. moledet) betyder inte bara släkt utan även "platsen för din födelse" och "ursprung". Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se -book='40' data-chapter='10' data-verse='37' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 10:37. Tre gånger upprepas frasen "från", vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag och välsignelse till både honom själv och flera.]
Abram gick som Herren (Jahve) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (Charan) [-book='1' data-chapter='11' data-verse='31' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:31].
Abram tog Saraj sin hustru och Lot sin brorson och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt "själarna") som de hade fått i Charan. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.
Herren (Jahve) visade sig för Abram och sade: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land." Och han byggde ett altare där till Herren (Jahve) som hade visat sig för honom.
Och han flyttade från den platsen [Shechem] till bergen öster om -toggle="modal" data-place-id=301>Betel och slog upp sitt tält så att han hade -toggle="modal" data-place-id=301>Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahve) och åkallade Herrens (Jahves) namn.
Det blev hungersnöd i landet och Abram gick ner till Egypten (hebr. Mitsrajim) för att vistas där eftersom hungersnöden var svår (tung) i landet.
Det hände när han gick in i Egypten att han sade till sin hustru Saraj: "Se, jag vet att du är en mycket vacker kvinna att se på.
Det kommer att hända att när egyptierna ser dig så kommer de att säga; 'Det är hans hustru,' och de kommer att döda mig men låta dig leva.
Och det blev så att när Abram kom till Egypten, såg egyptierna kvinnan och att hon var mycket vacker.
Han behandlade Abram väl för hennes skull. Han hade småboskap och boskapshjordar och åsnor (hebr. chamor; hankön) och tjänare och tjänarinnor och åsneston (hebr. aton) och kameler.
Herren (Jahve) plågade farao och hans hus med svåra plågor för Abrams hustru Sarajs skull.
Farao kallade till sig Abram och sade: "Vad är det du har gjort mot mig? Varför berättade du inte att hon är din hustru?
Farao gav sina män befallningar om honom [Abram], och de förde bort honom och hans hustru och alla deras tillhörigheter. [Texten är inte helt tydligt om plågorna förhindrar farao att fullborda äktenskapet med Saraj. Abram blir given får, kor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler vilket talar för att han får betalt för henne. Samtidigt blir farao arg över vad Abram gjort när han drabbas av plågorna. När Abram på liknande sätt sviker Saraj ännu en gång (-book='1' data-chapter='20' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='18' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 20:17–18) verkar det som om någon typ av sjukdom gjort att kvinnorna inte kunde få barn, det kan vara en parallell till plågorna i -book='1' data-chapter='12' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:17 som drabbar farao, något som talar för att Gud bevarade Sara.]
Abram drog upp från Egypten (hebr. Mitsrajim), han och hans hustru [Saraj], tillsammans med allt som tillhörde honom, även [brorsonen] Lot var med honom fram till Negev [södra området i Kanaan].
Han vandrade från lägerplats till lägerplats från Negev [vidare] till -toggle="modal" data-place-id=301>Betel, till platsen där hans tält hade stått första gången, mellan -toggle="modal" data-place-id=301>Betel och -toggle="modal" data-place-id=136>Ai,
till platsen för altaret som han gjort [rest] där först. Och där åkallade Abram i Herrens (Jahves) namn. [Abram, Saraj och Lot (Abrams bror Harans son, se -book='1' data-chapter='11' data-verse='27' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:27) kom nu tillbaka till den första platsen de stannat till på när de kom till Kanaans land från Haran, se -book='1' data-chapter='12' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='8' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:6–8. Här i Beit-el, som betyder Guds hus, åkallar Abram Herren.]
Även Lot, som gick med Abram, hade småboskap och boskapshjordar och tält.
Men landet kunde inte uppehålla [bära] dem så att de kunde bo tillsammans. Ja, det var så att deras egendomar var så väldiga att de inte kunde bo tillsammans.
Det uppstod en dispyt mellan herdarna över Abrams hjordar och herdarna över Lots hjordar – kananéerna och periséerna bodde också i landet.
Abram sade till Lot: "Låt det nu inte råda någon osämja mellan dig och mig eller mellan mina herdar och dina herdar – vi är ju bröder.
Ligger inte hela landet framför dig? Separera dig från mig nu. Om du väljer vänster [går norrut], då tar jag höger [då går jag söderut], och om du tar höger, då tar jag vänster."
Lot lyfte upp sina ögon. Och han betraktade hela Jordanslätten [österut om Betel, se -book='1' data-chapter='12' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:8]. Ja, hela slätten (dess helhet) var rik på vatten överallt innan Herren ödelade Sodom och Gomorra – som en Herrens trädgård, som Egyptens land, hela vägen ner till -toggle="modal" data-place-id=1369>Tsoar. [Tsoar var en av de fem städerna i detta område. Det var hit Lot flydde från Sodom och Gomorra (-book='1' data-chapter='19' data-verse='22' data-chapterend='' data-verseend='23' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 19:22–23). Namnet betyder "obetydlighet", och den hette tidigare Bela som betyder "förstörelse". Namnen verkar indikera att det var en mindre stad.]
Så Lot valde hela Jordanslätten åt sig. Och Lot bröt upp (begav sig av) österut. Och de skiljdes åt, [som en] man från sin bror.
Efter att Lot hade skilt sig från honom, sade Herren (Jahve) till Abram:
"Lyft nu dina ögon! Och blicka ut från platsen där du är
    – mot norr och mot söder [längden]
    och mot öster och mot väster [bredden].
Ja, allt (hela) det land som du ser, åt dig ska jag ge det och åt din säd [alla dina efterkommande barn], till evig tid.

Jag ska göra din säd
som stoftet på jorden;
kan någon räkna stoftet på jorden, då ska din säd också [kunna] räknas.
Och Abram slog ihop sitt tält, och han for i väg, och han slog sig ner vid Mambres terebintlund (stora träd – hebr. elon) som ligger i Hebron, och där byggde han ett altare åt Herren (Jahve). [Den hebreiska texten har flera verb i tät följd, vilket indikerar en hastig rörelse och visar på Abrams omedelbara handling och försäkran om att löftet kommer att uppfyllas snabbt! Hebron (hebr. Chevron) ligger tre mil söder om Jerusalem och är knytpunkten för vägen från öst (Lachish) och södra området i Negev. Exakt var Mambre låg är inte helt klart, men nära Hebron. Omnämnande av ett fält (-book='1' data-chapter='23' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 23:17; -book='1' data-chapter='23' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>23:19) gör att det kan varit strax utanför Hebron.]
Det hände sig i de dagar då
    Amrafel var kung i Shinar [Babylon],
    Arioch var kung i Ellasar [troligtvis i Mesopotamien],
    Kedarlaomer var kung i Elam [nuvarande Iran]
    och Tidal var kung i Gojim [pluralformen av gojim används generellt för hednanationer].
De [fyra kungarna] gick till krig mot [fem andra kungar]:
Bera ["ondskans son"], kung i [staden] Sodom
och med Birsha ["med ondska"], kung i [staden] Gomorra,
Shinav ["faderns prakt/glans"], kung i [staden] Adma,
och Shemevel ["storslagen vinge/flykt"], kung i [staden] Tsevoim,
och kungen i [staden] Bela – det är [nuvarande] -toggle="modal" data-place-id=1369>Tsoar. [Exakt var dessa städer låg är inte känt, men det är troligt att alla dessa fem allierade kungar och deras städer låg nära varandra i Siddimsdalen.]
Tolv år tjänade de Kedarlaomer [kungen i Elam], men i det trettonde året gjorde de uppror.
Och i det fjortonde året kom Kedarlaomer och de kungar, som var med honom, och de slog rafaeerna i Asterot-Karnaim och suseerna i Ham och emeerna i Save-Kirjataim
och horeerna på deras berg Seir [sydöst om Döda havet – Edom], intill El-Paran, som är vid öknen.
Sedan vände de om och kom till En-Mishpat, det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoréerna som bodde i Hasason-Tamar.
Sodoms kung drog då ut tillsammans med Gomorras kung, Admas kung, Sebojims kung och kungen i Bela, det vill säga -toggle="modal" data-place-id=1369>Tsoar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen,
mot Elams kung Kedarlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjok – fyra kungar mot fem.
Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Sodoms och Gomorras kungar flydde och föll då ner i dem. De andra flydde till bergsbygden.
Så tog man [de fyra segrande kungarna] all egendom och all mat (proviant) som fanns i Sodom och Gomorra och tågade bort.
De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde, eftersom han bodde i Sodom.
Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebréen. Han bodde vid amoréen Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner, och de var i förbund med Abram.
När Abram hörde att hans broder [släktingen Lot] var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, 318 män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan [i norr].
Den natten delade han upp sitt folk [i grupper] och överföll dem med sina tjänare, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus [i Syrien]
och tog tillbaka all egendom. Sin broder [släkting] Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket.
När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedarlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen [alldeles i närheten av Jerusalem].
Melkisedek, kungen i Salem [Jerusalem, "shalem" betyder frid och helhet], bar ut bröd och vin. Han var präst åt den Högste Guden (El Elion).[Hebreiska namnet Malki-zedek betyder: "Min kung är rättfärdig". Se även -book='19' data-chapter='110' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 110; -book='58' data-chapter='5' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='10' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Heb 5:6–10; -book='58' data-chapter='6' data-verse='20' data-chapterend='7' data-verseend='28' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>6:20–7:28. Kopplingen mellan hans namn och staden finns också i orden "rättfärdighet" och "frid". Dessa två ord återfinns ofta tillsammans, se -book='19' data-chapter='85' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 85:11; -book='23' data-chapter='9' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 9:7; -book='23' data-chapter='32' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>32:17; -book='23' data-chapter='48' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>48:18; -book='23' data-chapter='60' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>60:17.]
och välsignad är Gud den Högste (El Elion)
    som har gett dina fiender i din hand." Och han gav honom tionde av allt [som han fört tillbaka som krigsbyte från slaget].
Och Sodoms kung sade till Abram: "Ge mig folket och ta godset för dig själv."
Men Abram sade till Sodoms kung: "Jag har lyft upp min hand till Herren (Jahve), Gud den Högste (El Elion) Skapare av himlarna och jorden,
att jag inte ska ta en tråd eller ett skosnöre eller något som är ditt, för att du inte ska säga att jag har gjort Abram rik,
En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn:
"Var inte rädd, Abram (Avram)!
Jag är din sköld,
    din belöning,
mycket stor." [Den sista delen kan tolkas som att Abrams belöning ska bli stor eller att Herren är hans stora belöning. Utifrån sammanhanget verkar det till en början syfta på en materiell belöning, men det kan vara en medveten dubbeltydighet i den hebreiska texten. Abram hade nyligen avböjt erbjudandet från Sodoms kung att behålla ett krigsbyte. Utifrån svaret i nästa vers, verkar det som Abram tolkar det som en materiell belöning, men undrar vad detta spelar för roll när han inte har någon arvinge. Gud har däremot något mycket större än bara rikedom för Abram – han ska bli Abraham och kallas "trons far" och få Herren som sin belöning.]
Abram sade: "Herre, Herre (Adonai Jahve) vad ska du ge mig? Du ser att jag går bort barnlös och han som ska ta över ägodelarna i mitt hus är Eliezer från Damaskus."
Abram sade vidare: "Se, till mig har du inte gett någon säd (arvinge, eget barn) och en som är född i mitt hushåll ska bli min arvinge" [Tjänarna i ett hushåll på denna tid kunde räknas som "tillhörigheter" i hushållet eftersom de hade en form av slavstatus. Att Abram har för avsikt att låta en av dessa ärva honom i brist på egna barn säger ganska mycket om hans sätt att se på dessa människor. Abram var en god Herre för sina tjänare.]
Men Herrens (Jahves) ord kom till honom, han sade: "Denna man ska inte bli din arvinge, utan den som kommer från din egen kropp [mage, tarm – hebr. -id='H4578' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>mee; syftar på nedre regionen av kroppen, inte enbart genitalierna, men de är inkluderade i uttrycket] ska bli din arvinge.
Herren förde ut Abram [från tältet till den stjärnklara natten] och sade: "Blicka upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!" Sedan sade han till honom: "Så talrika ska dina ättlingar bli."
Han sade till honom: "Jag är Herren (Jahve) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv."
Han tog allt detta till honom och delade dem på mitten och lade varje halva mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.
Och rovfåglarna kom ner på kadavren men Abram drev bort dem.
Och det hände när solen hade gått ner att en djup sömn föll över Abram och även fruktan och stort mörker föll över honom.
Han sade till Abram: "Du ska veta (känna väl till) att din säd (dina arvingar, efterkommande) ska bli främlingar i ett land som inte är deras, och skall tjäna dem och de ska vara plågade av dem i 400 år,
och även det landet, som de ska betjäna, ska jag döma. Efteråt ska de komma ut med stora rikedomar.
Men du ska gå till dina fäder i frid. Du ska bli begraven vid en god (hög) ålder.
I den fjärde generationen ska de komma tillbaka hit, för amoréernas missgärning är inte full än. [Deras synders mått har inte uppnått mängden som krävs för dom.]
Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sade: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat,
keniterna och keniziterna och kadmoneerna
och hetiterna och periséerna och rafaeerna
och amoréerna och kananéerna och girgashéerna och jevuséerna." [Namnen på de folkslag som levde i Kanaan innan israeliterna kom dit.] [Det unika med förbundet som ingås mellan Gud och Abram är att det ingås ensidigt. Gud bär det fullständiga och hela ansvaret för detta förbund! Ritualerna som ingår i ett blodsförbund är: 1. Byta mantel – ikläda sig den andra personen.
2. Byta bälte – vapen/redskap.
3. Skära – dela djur i halvor. Vandra mellan dem. Ett blodsförbund skärs alltid.
4. Byta/ta varandras namn.
5. Göra ett ärr (Blanda blod – handflatorna mot varandra).
6. Ge förbundslöften.
7. Äta minnesmåltid – dela bröd och vin.
8. Plantera ett minnesträd/vårdträd bestänkt med blod från djuren. När Gud säger till Abram "Jag är din sköld" (se -book='' data-chapter='' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1) tar Gud initiativet till att ge Abram sin mantel och sitt bälte. Manteln är inte fysisk i det här sammanhanget men den representerar personen, så det Gud säger är att han ger sig själv till Abram. Ärret som ska göras blir i Abrams fall omskärelsen. Eftersom ett blodsförbund kan gå i arv så måste varje ny son som föds själv välja om han vill vara kvar i förbundet. Detta sker varje gång en judisk son blir omskuren (för icke-judar motsvaras det av hjärtats omskärelse). Förbundslöftet är sonen, Isak, och att avkomman ska bli som stjärnorna och sandkornen och att alla folk ska bli välsignade genom honom. Det sker ett namnbytet när Abram blir Abraham, se -book='1' data-chapter='17' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 17:5. Han får också Guds eget namn tillagt i sitt eget och Gud kallas i fortsättningen för Abrahams Gud, vilket senare när förbundet förnyas med Isak och Jakob får tilläggen Isaks Gud och Jakobs Gud. Förbundsmåltiden sker när Abraham möter Melkisedek och de delar bröd och vin, se -book='1' data-chapter='14' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 14:18. Melkisedek (som betyder rättfärdighetens kung) är sannolikt Jesus själv som kommer till Abram vid detta tillfälle.]
Saraj sade till Abram: "Eftersom Herren har gjort så jag inte kan få barn, så ligg med min tjänarinna. Kanske kan jag få en familj genom henne." [Saraj följde den dåtida kulturens tradition att ge en av sina tjänarinnor till sin man för att bli surrogatmor.] Abram lyssnade på Sarajs ord (lydde henne).
Efter tio år i Kanaans land gav Saraj, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru.
Abram låg med Hagar och hon blev gravid. När Hagar fick reda på att hon var gravid började hon se ner på (förakta) sin föreståndarinna (härskarinna, överordnade).
Då sade Saraj till Abram: "Det är ditt fel att all denna laglöshet (terror, destruktiva kraft, plundring – hebr. chamas) har drabbat mig. Jag tillät min tjänare att ligga med dig, men när hon såg att hon var gravid började hon förakta mig. Låt Herren döma mellan mig och dig." [Sista delen kan också översättas: "Låt Gud straffa dig för det här."]
Abram sade till Saraj: "Eftersom du bestämmer över din tjänarinna, så gör vad du vill med henne." Då började Saraj gå så hårt åt Hagar att hon flydde bort från Saraj. [Abram tar inte ansvar, utan låter Saraj agera utifrån sin bitterhet.]
Herrens ängel (budbärare) hittade Hagar nära en vattenkälla i öknen, källan som ligger på vägen mot [öknen] Sur.
Ängeln frågade: "Hagar, Sarajs tjänarinna, varifrån kommer du och vart är du på väg?" Hon svarade: "Jag flyr från min föreståndarinna, Saraj." [Vattenkällan ligger på väg till Egypten, Hagar försökte kanske ta sig hem till sitt land, en sträcka på ca 25 mil. Att ensam och dessutom gravid försöka göra denna resa i oländig öken är dömt att misslyckas, vilket hon förstått eftersom hon inte svarar på frågan vart hon är på väg. Hon flyr mållöst från sina problem. Frågan "varifrån kommer du?" betyder på hebreiska inte så mycket från vilken plats, utan snarare från vilka omständigheter kommer du, vilken situation lämnar du?]
Då sade Herrens ängel till henne: "Vänd tillbaka till din föreståndarinna och ödmjuka dig under henne."
Herrens ängel sade: "Jag ska göra din ätt (ditt släkte) mycket stor. Den ska bli så stor att ingen kan räkna dem alla."
Sedan sade Herrens ängel till henne:
"Du är nu gravid
    och ska snart föda en son.
Du ska ge honom namnet Ismael [uttalas "Jishmael" på hebreiska; betyder "Herren hör"],
    för Herren (Jahve) har hört hur du plågats (varit under andras våld).
Din son ska bli en vild man (omöjlig att tämja, som en vildåsna);
    hans hand ska vara emot alla,
    och alla ska vara emot honom (det ska vara ständig konflikt runt omkring honom).
Han ska bo borta (österut) från alla sina bröder."
Hagar gav Herren, som hade talat med henne, ett namn: "Du är en Gud som ser." [På hebreiska är det "El-Roi".] Hon sade: "Har jag verkligen fått se en skymt (ryggen) av honom som ser mig? [Hagar var uppväxt i Egypten och van med gudar gjorda av trä och sten som varken talade eller såg. Nu hade hon med egna ögon fått se den levande Guden.]
Därför fick källan namnet "Den levandes brunn han som ser mig" (Beer Lachai-Roi på hebreiska), den ligger mellan Kadesh och Bared. [Det är vid samma källa eller brunn som Isak möter sin hustru Rebecka första gången, se -book='1' data-chapter='24' data-verse='62' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 24:62.]
Hagar födde en son till Abram och Abram gav sin son, som Hagar fött, namnet Ismael.
Abram levde 86 år innan Hagar födde Ismael åt Abram.
[Tretton år efter Ismaels födelse (-book='1' data-chapter='16' data-verse='16' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 16:16; -book='1' data-chapter='17' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>17:1, -book='1' data-chapter='17' data-verse='24' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>24) visar sig Herren för Abram igen, återupprepar löftet att han ska få en arvinge [-book='1' data-chapter='12' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='3' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:1–3; -book='1' data-chapter='13' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='17' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>13:14–17; -book='1' data-chapter='15' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>15:1, -book='1' data-chapter='15' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='5' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>4–5, -book='1' data-chapter='15' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='21' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>18–21] och instruerar honom om omskärkelsens förbund.] När Abram var 99 år gammal, visade sig Herren (Jahve) för Abram och sade till honom: "Jag är Gud Allsmäktig (El Shaddai), vandra inför mig (framför mitt ansikte) och var fullkomlig. [Ordet fullkomlig står här i plural vilket förstärker att det gäller alla områden i hela livet.]
Abram föll ner på sitt ansikte och Gud (Elohim) talade med honom och sade:
Du ska inte längre heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham. [Gud lägger till bokstaven h "He", så namnet blir Abraham. Detta är signifikant eftersom bokstaven "He" uttalas som en utandning. Det låter som när man blåser ut luft för att putsa ett par glasögon. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Abrahams namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske! På hebreiska uttalas hans namn "Avraham".] För jag ska låta dig bli en far för många nationer (folk).
och jag ska etablera mitt förbund mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer som ett evigt förbund, för att vara Gud (Elohim) till dig och till din säd efter dig,
och jag ska ge till dig och till din säd efter dig (dina ättlingar) landet som du vandrat runt i, hela Kanaans land, till en evig besittning, och jag ska vara deras Gud (Elohim)."
Gud sade till Abraham: "Vad gäller dig, ska du hålla mitt förbund, du och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer.
Detta är mitt förbund, som ni ska hålla, mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, varje man bland er ska bli omskuren.
Sonen som är åtta dagar gammal ska bli omskuren bland er, alla män i alla generationer, han som är född i huset eller köpt för pengar av någon främling, den som inte är din säd (egna barn).
Den oomskurne mannen som inte är omskuren på köttet på sin förhud, den mannen (bokstavligt själen) ska bli avhuggen (utesluten) från sitt folk, han har brutit mitt förbund.
Sedan sade Gud till Abraham: "Din hustru ska inte längre heta Saraj, utan hennes namn ska vara Sarah.
Då föll Abraham ner på sitt ansikte och skrattade och sade i sitt hjärta: "Ska ett barn födas till honom som är 100 år gammal och ska Sarah som är 90 år bli gravid?"
Och Abraham sade till Gud (Elohim): "Måtte Ismael leva inför dig!"
Gud svarade: "Nej, men Sarah din hustru ska föda en son och du ska ge honom namnet Isak [hebr. Jits-chak från verbet för att skratta], och jag ska etablera mitt förbund med honom som ett evigt förbund för honom och hans säd (efterkommande, ättlingar) efter honom.
Vad angår Ismael har jag hört dig, och se jag har välsignat honom och ska göra honom fruktsam och ska föröka honom rikligt. Tolv prinsar (furstar) ska han få och jag ska göra honom till ett stort folk.
Men mitt förbund ska jag etablera med Isak, som Sarah ska föda åt dig vid denna bestämda (avtalade, överenskomna) tid nästa år.
Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade sagt till honom.
Abraham var 99 år när han blev omskuren på köttet, på sin förhud.
Hans som Ismael var 13 år gammal när han blev omskuren på köttet, på sin förhud.
Alla män i hans hus, de som var födda där och de som hade köpts av främlingar för pengar, blev omskurna med honom.
Herren (Jahve) uppenbarade sig [igen] för Abraham vid de stora träden (ekarna eller terebinterna) i -toggle="modal" data-place-id=860>Mamre [strax utanför -toggle="modal" data-place-id=650>Hebron, tre mil söder om -toggle="modal" data-place-id=735>Jerusalem]. Abraham satt vid tältöppningen under den hetaste delen av dagen [på eftermiddagen, mellan två och fem].
Han sade: "Min Herre (Adonai), om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare.
Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta av era fötter och vila er under trädet här.
Låt mig hämta en bit bröd så ni kan styrka er nu när ni ändå har kommit förbi er tjänares hem. Sedan kan ni fortsätta igen."
    De svarade "Ja, gör det!"
Abraham skyndade in i tältet till Sarah och sade: "Skynda dig och ta tre sea-mått [totalt 20-30 liter] fint mjöl och baka runda bröd. [Bröd bakades dagligen för familjens behov. Det gick snabbt. Mjöl blandades med vatten och bakades på golvet under glödande kol. Dagsbehovet för en person, enligt -book='2' data-chapter='16' data-verse='16' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 16:16, var en omer som är 3/10 sea, så tre sea-mått var många gånger mer än vad som behövdes för tre gäster.]
Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att tillreda den. [Abrahams löfte i -book='' data-chapter='' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5 nämnde inget om om slaktade djur och extravagant måltid med det finaste köttet. Även mängden mjöl är mycket mer än vad som behövdes. Rabbiner lär att lova inte för mycket för tididigt, utan gör istället mer än vad man lovat.]
Sedan [när köttet var klart] tog han smör (ost) och mjölk och kalven som han tillrett och satte fram åt dem. Själv stod han [som en betjänt] under trädet medan de åt.
Och han sade: "Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se då ska din hustru Sarah ha en son". Sarah hörde detta (där hon stod) i tältdörren, som var bakom honom.
Sarah skrattade för sig själv och sade: "Skulle jag som blivit gammal ägna mig åt njutning? Min herre är också gammal."
Herren (Jahve) sade till Abraham: "Varför skrattar Sarah och säger – Ska jag som är gammal verkligen bära ett barn?
Jag har låtit honom lära känna mig (på ett förtroligt och intimt sätt) så att han för alltid ska befalla sina söner och (hela) sitt hushåll efter honom (alla hans ättlingar, födda, köpta och adopterade) att de ska hålla sig till Herrens väg, för att göra det som är rätt och rättfärdigt genom alla tider. Så ska Herren ge till Abraham allt som han har talat om honom."
Herren (Jahve) sade: "Ropet från Sodom [betyder "brinna"] och Gomorra [betyder "dop", grundordet handel, tyranni] är verkligen enormt och deras synd är överväldigande (ond bortom all beskrivning).
Nu vill jag gå ner och se huruvida de förtjänar förintelse så som ropet har kommit till mig. Om inte kommer jag att veta (få kunskap om) det."
Abraham kom närmare och sade: "Vill du verkligen svepa bort de rättfärdiga med de onda?"
Tänk om det finns 50 rättfärdiga i staden, vill du verkligen svepa bort dem och inte ge förlåtelse till platsen för de 50 rättfärdigas skull som finns därinne?"
Må det vara fjärran ifrån dig att göra så och slå de rättfärdiga tillsammans med de onda, så att de rättfärdiga behandlas som de onda. Låt det vara fjärran från dig! Ska inte domaren över hela jorden vara rättvis?" [Här tilltalar Abraham Gud som hela jordens domare.]
Herren (Jahve) svarade: "Om det finns 50 rättfärdiga i staden Sodom så ska jag rädda hela platsen för deras skull."
Sedan frågade Abraham: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) så fortsätter jag, trots att jag bara är stoft och aska.
Tänk om det fattas fem för att det ska bli 50 rättfärdiga, kommer du att förgöra hela staden för dessa fem människors skull?" Herren svarade: "Jag ska inte förgöra den om det finns 45 rättfärdiga där."
Då sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag fortsätter fråga! Vad händer om det bara är 30 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 30."
Abraham sade: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren så fortsätter jag. Vad händer om det bara är 20 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 20."
Till sist sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag frågar en gång till! Vad händer om det bara är 10 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 10." [Abraham ber inte bara för de rättfärdiga i staden utan för alla där. Gud vill rädda hela platsen om det finns 10 rättfärdiga där.]
Och Herren (Jahve) gick sin väg så fort han hade slutat samtala med Abraham, och Abraham återvände till sin plats.
De två änglarna kom till Sodom på kvällen och Lot satt i Sodoms port och Lot såg dem och reste sig upp och mötte dem och han föll ned med sitt ansikte mot marken. [Att buga sig djupt var en dåtida vanlig hedersbevisning.]
Han [Lot] sade: "Se vänligen mina herrar [budbärare], jag ber er vänd om och gå in i er tjänares hus och stanna där hela natten och tvätta era fötter, så kan ni stiga upp tidigt och gå vidare."
    De svarade: "Nej, men vi ska stanna på torget (den öppna platsen) över natten." [Det var inte ovanligt att resenärer sov på gatan insvept i sin mantel.]
Han vädjade intensivt till dem och de vände om till honom och gick in i hans hus och han gjorde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd och de åt.
Men innan de lade sig omringade stadens män huset, Sodoms män både unga och gamla, allt folk från varje kvarter.
De ropade på Lot och sade till honom: "Var är männen som kom in till dig i natt? För ut dem till oss så att vi kan känna (ha en sexuell relation med) dem."
Och han sade: "Jag ber er mina bröder, gör inte denna ondska.
Se, jag har två döttrar som inte har känt (haft en sexuell relation med) någon man, låt mig, jag ber er, föra ut dem till er och ni kan göra vad ni finner för gott i era ögon med dem, gör bara ingenting mot dessa män, så sant som de har kommit under skuggan av mitt tak (är under mitt beskydd)."
Och de svarade: "Flytta på dig" och de sade: "Dessa kom hit på genomresa och han [Lot] vill vara domare! Nu ska vi behandla dig värre än dem." Och de pressade sig hårt mot mannen, mot Lot, och kom nära för att bryta sönder dörren.
Men männen [änglarna] stack ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och dörren stängde de. [Den mer ovanliga hebreiska meningsbyggnaden med verbet sist, indikerar att dörren inte förseglas på ett vanligt sätt utan övernaturligt.]
Och de slog männen utanför dörren med blindhet [ordet används bara här och i -book='12' data-chapter='6' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Kung 6:18, kan syfta på både fysisk och mental blindhet], både små och stora, så att de tröttade ut sig själva på att finna dörren.
Och männen [de himelska besökarna] sade till Lot: "Har du några hos dig här, svärsöner, dina söner och dina döttrar och vem du än har i staden, för ut dem från denna plats,
för vi ska fördärva den här platsen, eftersom deras rop har vuxit sig stort inför Herrens (Jahves) ansikte och Herren (Jahve) har sänt oss för att fördärva den."
Och Lot gick ut och talade till sina svärsöner som hade gift sig med hans döttrar och sade: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahve) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [De lyssnade inte och trodde inte att han menade allvar.]
Och när morgonen grydde skyndade änglarna på Lot och sade: "Stå upp, ta din hustru och dina två döttrar som är här, annars blir du bortsvept med stadens överträdelser."
Men han [Lot] dröjde sig kvar och männen tog tag i hans hand och i hans hustrus hand och i händerna på hans två döttrar, Herren (Jahve) var barmhärtig mot honom. Och de förde ut honom och ställde honom utanför staden.
Och när de hade fört ut dem utanför sade han: "Fly för ert liv, se er inte tillbaka och stanna inte i slättlandet, fly till bergen, annars sveps ni bort." [Slättlandet var det område som förmodligen omstörtades och bildade Döda Havet.]
Lot sade till dem: "Inte så min herre,
se till att din tjänare har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, och du har visat stor nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot mig genom att du har räddat mitt liv. Jag kan inte [hinner inte] fly till bergen för att inte ondskan ska komma ikapp mig och jag dör. [Lot förhandlar med huvudängeln på liknande sätt som Abraham med sina gäster, se -book='1' data-chapter='18' data-verse='22' data-chapterend='' data-verseend='33' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 18:22–33. Han önskar fly till den lilla staden Tsoar. Här finns det hebreiska ordet chesed för första gången i GT. Det betyder nåd, omsorgsfull kärlek och trofasthet. Även ordet chen för nåd används här men det beskrivs ingående i -book='1' data-chapter='6' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 6:8. Chesed är det vanligaste ordet för nåd i GT. Det förekommer 241 gånger. Totalt finns det fem olika rötter som betyder nåd fast på lite olika sätt i hebreiskan. Chesed är den typen av nåd som beskriver en omsorgsfull kärlek och även trofasthet. Det är nåden som bryr sig om på ett praktiskt sätt, driven av äkta kärlek som håller över tid. Chesed är en nåd som aldrig sviker.]
Se nu, denna stad är nära att fly till och den är en liten (oansenlig) [Tsoar var den minsta av de fem städerna i detta område, se -book='1' data-chapter='10' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 10:19, så skona den], låt mig fly till den – är den inte en oansenlig [stad]? – och jag (min själ) ska leva.
Och han sade till honom: "Se jag har gått med på din önskan också i denna sak, så jag ska inte omstörta staden som du talar om.
Skynda dig, fly dit, för jag kan inte göra något förrän du kommit dit." Därför kallas staden Tsoar. [Tsoar betyder oansenlig, anspråkslös, ringa eller liten.]
Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till -toggle="modal" data-place-id=1369>Tsoar.
Då lät Herren (Jahve) eld och brinnande svavel regna över Sodom och Gomorra. Det sändes ner från himlarna av Herren (Jahve).
Och Abraham steg upp tidigt på morgonen på den plats där han hade stått inför Herren (Jahve).
Och han såg ut mot Sodom och Gomorra och mot slättlandet, och se, röken från landet steg upp som röken från en ugn.
Och det hände när Gud (Elohim) fördärvade slättlandets städer att Gud (Elohim) kom ihåg Abraham och skickade ut Lot från mitten av omstörtningen, när han omstörtade städerna som Lot hade bott i. [-book='5' data-chapter='29' data-verse='23' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 29:23; -book='23' data-chapter='1' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 1:9; -book='23' data-chapter='13' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>13:19; -book='24' data-chapter='50' data-verse='40' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jer 50:40; -book='30' data-chapter='4' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Amos 4:11; -book='40' data-chapter='10' data-verse='15' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 10:15; -book='40' data-chapter='11' data-verse='23–24' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>11:23–24; -book='65' data-chapter='1' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jud 1:7; -book='66' data-chapter='11' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 11:8]
Den förstfödde sade till den yngre: "Vår far är gammal och det finns inte en enda man på jorden som vill komma in till oss (ta oss till hustrur) på jordens vägar (kan betyda "att ingen kommer gående på de vägar som gör det möjligt för dem att träffas" eller "i enlighet med de världsliga traditionerna").
Kom, låt oss berusa vår far med vin och vi ska ligga med honom, så att vi kan bevara vår fars säd."
Och de berusade sin far med vin den natten. Och den förstfödda gick in och låg med sin far, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
På morgonen sade den förstfödda till den yngre: "Se, jag låg i natt med min far. Låt oss berusa honom med vin ikväll också och gå du in och ligg med honom, så att vi kan bevara vår fars säd."
Och de berusade sin far med vin den natten också. Och den yngre steg upp och låg med honom, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
Så blev båda Lots döttrar gravida med sin far.
Och den förstfödda födde en son och gav honom namnet Moab, denne är moabiternas stamfar till denna dag. [Moabiterna blev ett folk som bosatte sig öster om Döda havet i nuvarande Jordanien; namnet låter som "från fadern" på hebreiska.]
Och den yngre födde också en son och gav honom namnet Ben-Ammi [låter som "min släktings son"], denne är stamfar till ammoniternas söner till denna dag. [Ammoniterna bosatte sig norr om Moab; både Moab och Ammon var fiender till Israel.]
Men Gud (Elohim) kom till Avimelech i en dröm på natten och sade till honom: "Se, du ska dö på grund av kvinnan som du har tagit, för hon är en annan mans hustru."
Avimelech hade inte kommit nära (inte haft något intimt umgänge eller samlag med) henne och han sade: "Herre (Adonai), vill du slå även ett rättfärdigt land?
Sade han inte själv till mig: 'Hon är min syster' och hon sade själv: 'Han är min bror'. I mitt hjärtas enfald och med mina händers oskyldighet har jag gjort detta."
Och Gud (Elohim) sade till honom i drömmen: "Ja, jag vet att det är i ditt hjärtas enfald (okunnighet) som du har gjort detta och det är också därför som jag hindrar dig från att synda mot mig. Därför tillät jag inte att du rörde henne.
Återbörda nu mannens hustru för han är en profet och han ska be för dig så att du ska leva, och om du inte återbördar henne ska du veta att du med säkerhet ska dö, du och allt som hör till dig.
Avimelech steg upp tidigt på morgonen och kallade på alla sina tjänare och berättade allt detta (som han drömt) i deras öron och männen blev mycket rädda.
Sedan kallade Avimelech på Abraham och sade till honom: "Vad har du gjort mot oss? I vad har jag syndat mot dig eftersom du har fört denna stora synd över mig och mitt kungarike? Du har gjort sådant mot mig som inte ska göras!
Och Avimelech sade vidare till Abraham: "Hur förklarar du att du har gjort detta?"
Och Abraham sade: "Eftersom jag tänkte att gudsfruktan finns säkert inte på denna plats och de kommer att döda mig för min hustrus skull.
Dessutom är hon verkligen min syster, dotter till min far men inte dotter till min mor, och så blev hon min hustru.
Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [-book='1' data-chapter='12' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:1] att jag sade till henne: "Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror." [Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.]
Och till Sarah sade han : "Se, jag har gett din bror tusen silver, det är ett skydd (täcke) för dina ögon, till alla som är med dig, och inför alla män så att de ska veta att du är försvarad.
Och Abraham bad till Guden [den ende Guden – hebr. ha-elohim], och Gud (Elohim) botade Avimelech och hans hustru och slavinnor, så att de kunde få barn igen.
För Herren (Jahve) hade stängt alla livmödrar i Avimelechs hus på grund av Abrahams hustru Sara. [Här beskrivs det första helandet i Bibeln. Det finns en princip om "första förekomst", ofta finns lärdommar och principer när något beskrivs första gången. • Abraham får be för någon annan som lider av samma problem som han själv har innan han själv blir helad. I nästa kapitel blir Sarah gravid!
• Gud kan använda oss att be för andra trots våra egna brister.
• Resultatet av helandet syntes inte på en gång. Helandet skedde när Abraham bad, men det var först senare när kvinnorna började föda barn som man kunde se det synliga bevis på helandet!]
Och Herren (Jahve) kom ihåg Sarah som han hade sagt och Herren (Jahve) gjorde mot Sarah som han hade talat.
Och Sarah blev havande och födde en son till Abraham vid hans höga ålder, vid den bestämda tiden som Gud (Elohim) hade sagt till honom.
Och Abraham gav sin son, som föddes åt honom, som Sarah födde till honom, namnet Isak. [Isak (hebr. Jits-chak) betyder han skrattar. Då Isak är en viktig bild på Jesus är det värt att notera kopplingen till att han kommer med glädje.]
Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal som Gud (Elohim) hade befallt honom.
Och Abraham var hundra år gammal när hans son Isak föddes åt honom.
Och Sarah sade: "Gud (Elohim) har gjort ett skratt åt mig, alla som hör detta ska skratta med mig."
Och hon sade: "Vem skulle ha sagt till Abraham att Sarah ska amma ett barn? För jag har fött honom en son vid hans höga ålder."

Dessa händelser 2000 f.Kr. är profetiska. Isaks liv är fyllt med skuggbilder för den kommande Messias: Båda föds på ett mirakulöst sätt – Sarah hade för hög ålder, Jesus genom jungfrufödsel (-book='40' data-chapter='1' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 1:18)
Båda mödrarna frågar hur det ska gå till (-book='1' data-chapter='17' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 17:18; -book='1' data-chapter='18' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>18:12; -book='42' data-chapter='1' data-verse='34' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Luk 1:34)
Namnges innan födseln (-book='1' data-chapter='17' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 17:19; -book='40' data-chapter='1' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 1:21)
Föds vid förutsagd tid (-book='1' data-chapter='21' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 21:1; -book='48' data-chapter='4' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Gal 4:4)
Enfödd son (-book='1' data-chapter='22' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:2; -book='43' data-chapter='3' data-verse='16' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 3:16)
Älskad av sin far (-book='1' data-chapter='22' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:2; -book='43' data-chapter='3' data-verse='35' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 3:35)
Tas upp på Moria berg för att offras (-book='1' data-chapter='22' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:2)
Tjänarna följer inte med upp (-book='1' data-chapter='22' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:5; -book='43' data-chapter='13' data-verse='36' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 13:36)
Båda ska komma tillbaka (-book='1' data-chapter='22' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:5; -book='40' data-chapter='20' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='19' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 20:17–19)
Red på en åsna innan offret (-book='1' data-chapter='22' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:5; -book='40' data-chapter='21' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='11' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 21:1–11; -book='38' data-chapter='9' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Sak 9:9)
Bär på trä till offerplatsen (-book='1' data-chapter='22' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:6; -book='43' data-chapter='19' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 19:17)
Underordnade sig sin faders vilja (-book='1' data-chapter='22' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:6, -book='1' data-chapter='22' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>9; -book='40' data-chapter='26' data-verse='42' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 26:42)
Båda var i trettioårsåldern (-book='1' data-chapter='22' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='5' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:1–5; -book='42' data-chapter='3' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Luk 3:21)
Båda levde efter offret (-book='66' data-chapter='1' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 1:18)
Efter sonens död och uppståndelse sänder hans far ut tjänare för att hitta en brud åt honom (-book='1' data-chapter='24' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 24:14; -book='49' data-chapter='5' data-verse='23' data-chapterend='' data-verseend='32' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ef 5:23–32; -book='66' data-chapter='19' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='7' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 19:6–7)
Båda ber för sin hustru och framtida barn (-book='1' data-chapter='25' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 25:21; -book='43' data-chapter='1' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 1:12; -book='43' data-chapter='17' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>17:20)

Barnet växte och blev avvant. Och Abraham gjorde en stor fest på den dagen då Isak blev avvand. [Förmodligen först vid 4-5 års ålder.]
Och Sarah såg egyptiskan Hagars son, som hon hade fött åt Abraham, leka [kan även betyda utöva sportslig aktivitet].
Därför sade hon till Abraham: "Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, för tjänstekvinnans son ska inte vara arvtagare tillsammans med min son, min Isak."
Och Gud (Elohim) sade till Abraham: "Låt inte detta vara smärtsamt (sorgligt, bedrövligt) i dina ögon på grund av ynglingen och på grund av din tjänstekvinna. I allt som Sarah sagt till dig ska du lyssna på hennes röst (det hon sagt), för i (genom) Isak ska säd (avkomlingar, framtida generationer) uppkallas efter dig.
Men också av tjänstekvinnans son ska jag göra en nation (ett folkslag), eftersom han är din säd."
Och Abraham steg upp tidigt på morgonen och tog bröd och ett skinn med vatten och gav det till Hagar, lade det på hennes skuldra och barnet, och sände iväg henne och hon gick iväg och irrade omkring i Beer–Shevas öken.
Och vattnet i skinnet tog slut och hon övergav barnet under en buske (träd – hebr. siach). [Ovanligt ord för buske eller träd, kan vara en tamariskbuske, se även -book='1' data-chapter='2' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:5.]
Hon gick och satte sig ner mitt emot, ett gott stycke bort, så det var ett bågskott emellan, för hon sade: "Låt mig inte se när barnet dör." Och hon satt mitt emot honom och lyfte upp sin röst och grät.
Och Gud (Elohim) hörde ynglingens röst och Guds (Elohims) ängel (budbärare) ropade på Hagar från himlarna och sade till henne: "Vad plågar dig Hagar? Frukta inte, för Gud (Elohim) har hört ynglingens röst där han är.
Res på dig, lyft upp ynglingen och håll fast honom i din hand, för jag ska göra honom till ett stort folkslag (nation)."
Och Gud (Elohim) öppnade hennes ögon och hon såg en vattenkälla. Och hon gick och fyllde skinnet med vatten och gav ynglingen att dricka.
Och Gud (Elohim) var med ynglingen och han växte och han bodde i öknen och blev en bågskytt.
Och han bodde i Parans öken och hans mor tog (hämtade ut) en hustru åt honom från Egyptens land.
Och det hände vid den tiden att Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, talade med Abraham och sade: "Gud (Elohim) är med dig i allt som du gör.
Ge mig därför din ed (löfte) vid Gud (Elohim) att du inte agerar falskt (gör fel) mot mig, inte mot mina söner, inte mot mina sonsöner (barnbarn), utan i enlighet med den nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) som jag har visat (gjort mot) dig, så ska du göra mot mig och mot landet som du har vandrat omkring i."
Och Abraham tillrättavisade Avimelech på grund av vattenkällorna (brunnarna – hebr. -id='H875' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>beer) som Avimelechs tjänare med våld tagit bort (fördärvat) [förmodligen fyllt med jord och sten].
Och Avimelech sade: "Jag vet inte vem som har gjort detta, inte heller har du berättat för mig, jag har inte hört något om detta förrän idag."
Och Abraham tog sju lamm av honkön från flocken och placerade avsides.
Och Avimelech sade till Abraham: "Vad betyder dessa sju lamm av honkön som du placerat för sig själva?"
Och han svarade: "Dessa sju lamm av honkön ska du ta ur min hand, så att det blir ett vittnesbörd för mig att jag har grävt dessa sju brunnar (sju vattenkällor – hebr. beer sheva)."
Därför kallas platsen Beer-Sheva eftersom de båda avlade en ed (gav varandra löften). [Hebr. beer betyder källa och sheva har betydelsen sju och ed eller löfte. Att svära en ed kan också bokstavligt uttryckas som "att sjua sig själv". Talet sju hör ihop med fullbordan, fullkomlighet och tillfredsställelse. Det handlar också om perfektion, myckenhet och överflöd. Ordet inkluderar även att allt detta är med glädje, alltså något positivt.]
Så skar de ett förbund i Beer-Sheva och Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, reste sig och de återvände till filistéernas land.
Och Abraham planterade en tamarisk i Beer-Sheva och åkallade Herrens (Jahves) namn på platsen, den Evige Guden (El Olam). [Tamarisken växer långsamt, det tar 400 år innan den når full höjd. Ett träd planteras inte för sin egen skull, utan för kommande generationer. Detta är en profetisk handling av Abraham som säger att här ska kommande generationer bo och de ska få svalka sig i skuggan av detta träd! Tamarisken växer i jord med hög salthalt och är därför det enda träd som kan växa kring Döda havet. Under dagen utsöndrar trädet salt på sina löv, en process som kräver mycket vatten. Under natten absorberar saltet vatten, som sedan på mogonen avdunstar och ger en naturlig kylande effekt. Detta är en anledning till varför detta träd är populärt att plantera i trädgårdar. Se även -book='9' data-chapter='22' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Sam 22:6; -book='9' data-chapter='31' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>31:13.]
Och det hände sig därefter att Gud prövade Abraham och sade till honom: "Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Här är jag (hebr. hineni) är ett uttryck som inte i första hand handlar om att tala om var man befinner sig rent fysiskt eller geografiskt. Det är ett ord som istället innebär att "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Här i -book='1' data-chapter='22' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:1 förekommer ordet för första gången i Bibeln. Både Abraham och alla andra som ger detta svar är exempel på personer som går in i någon form av ledarroll när de säger hineni – här är jag. Isak säger det i -book='1' data-chapter='22' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:7, Jakob i -book='1' data-chapter='31' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 31:11, Mose i -book='2' data-chapter='3' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 3:4, profeten Samuel säger det i -book='9' data-chapter='3' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Sam 3:4, profeten Jesaja i -book='23' data-chapter='6' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 6:8, m.fl.]
Han (Gud) sade: "Ta nu din son, din ende son som du älskar, Isak, och gå till Morias land och offra honom där som ett brännoffer till mig, på ett berg som jag ska berätta för dig om. [I den här versen används ordet ahava för första gången i GT. Ahava betyder att älska eller kärlek. Det är signifikativt att på samma sätt som Abraham älskar Isak, är Jesus Guds älskade Son. Hela detta kapitel är en bild på hur Gud kommer att offra Jesus för hela mänskligheten. In i minsta detalj ser vi här många förebilder till det som kommer ske längre fram. Gud bevisade sin kärlek till oss att han utgav sin ende Son. Faktum är att här finns en viktig förutsättning för fortsättningen på det förbund som Gud ingick med Abraham i -book='1' data-chapter='15' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 15. Om Abraham är villig att offra sin son är Gud beredd att göra samma sak, vilket också sker 2000 år senare. I ett blodsförbund måste båda parter vara villiga till samma uppoffringar för varandra.]
Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (tjänstefolk) och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom.
På tredje dagen, lyfte Abraham sin blick och såg platsen långt borta.
Abraham sade till sina unga män (tjänstefolk): "Vänta här med åsnan, jag och gossen går vidare, vi ska tillbe och kommer tillbaka till er."[Isak är inte en ung pojke utan en vuxen man. Han hade lätt kunnat göra motstånd och övermannat sin gamle far, men går villigt med på att låta sig bindas. Isaks agerande utgör en förebild till Jesu offer på Golgata. Isak bär själv upp veden till offret, på samma sätt som Jesus själv bär tvärslån. Platsen är också den samma, Moria berg är höjden i Jerusalem där templet stod i den södra ändan av åsen som sträcker sig norrut, vilket möjliggör att Jesus faktiskt korsfästes på precis samma plats som Abraham byggde altaret.
    Utifrån Sarahs ålder kan vi se att Isak inte var äldre än 37 år. Hon dog 127 år gammal, se -book='1' data-chapter='23' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 23:1, och födde Isak då hon var 90 år, se -book='1' data-chapter='17' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 17:17; -book='1' data-chapter='21' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='5' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>21:1–5. Även orden "många dagar" i -book='1' data-chapter='21' data-verse='34' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 21:34 och "efter detta" i -book='1' data-chapter='22' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:1 antyder att händelsen inte sker när han är ett barn, utan när han är vuxen. Det skulle inte vara otroligt om Isak var 33 år, vilket i så fall exakt sammanfaller med Jesu ålder.]
Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Han tog elden i sin hand och kniven och de gick båda tillsammans.
Isak pratade med sin far Abraham och sade: "Min far" och han svarade: "Här är jag, min son." Han sade: "Vi har eld och ved men var är lammet till brännoffret?" [Detta är andra gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se -book='' data-chapter='' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1 och -book='' data-chapter='' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>11.]
Abraham svarade: "Gud (Elohim) ska själv förse sig med lammet till brännoffret, min son." De gick båda vidare tillsammans. [Att hebreiskan här uttrycker att Gud ska förse sig själv, talar profetiskt även om att Gud förser sig själv med det perfekta offret när Han senare ger sin son Jesus som det fullkomliga offret för världens och alla människors synder.]
De kom till platsen som Gud hade berättat för honom om och Abraham byggde ett altare där. Han lade i ordning veden och band Isak, sin son och lade honom på altaret ovanpå veden.
Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.
En Herrens (Jahves) ängel ropade till honom från himlen och sade: "Abraham, Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Detta är tredje gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se -book='' data-chapter='' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1 och -book='' data-chapter='' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>7.]
Abraham lyfte upp sina ögon och tittade och såg bakom sig en bagge som hade fastnat med sina horn i snåret. Abraham gick och tog baggen och offrade den som ett brännoffer istället för sin son.
Abraham gav platsen namnet Jahve Jire, som man säger än idag "på berget där Herren (Jahve) ska förse." [Det finns ett flertal beskrivande namn på Gud i GT. Jahve Jire, Herren vår försörjare, är ett av dem.]
och sade: "Vid mig själv har jag svurit (gett min ed) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), eftersom du har gjort denna sak och inte har undanhållit din son, din ende son,
som en välsignelse ska jag välsigna dig och föröka, jag ska föröka din säd som stjärnorna på himlen och som sanden som finns på havets strand, och din säd ska besitta sin fiendes port.
Och det hände sig efter dessa händelser att man berättade för Abraham och sade: "Se, Milka har fött barn till din bror Nachor." [-book='1' data-chapter='11' data-verse='29' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:29]
Ots, hans förstfödde och Boz hans bror och Kemoel, Arams far,
och Kesed och Chazå och Pileddash och Jidlaf och Betoel.
Och Betoel födde Rebecka, dessa åtta födde Milka åt Nachor, Abrahams bror.
Hans konkubin som hette Reoma födde Tevach och Gacham och Tachash och Maacha.
Abraham reste sig upp framför sin döda och talade till Chets söner och sade:
"Jag är en främling och en besökare bland er, ge mig en bit mark som begravningsplats hos er, så att jag kan begrava min döda i min närhet."
Chets söner svarade Abraham och sade till honom:
"Lyssna min herre, du är en mäktig furste ibland oss, välj bland våra gravar och begrav din döda, ingen av oss ska undanhålla dig sin grav, utan du ska kunna begrava din döda."
Abraham reste sig och böjde sig ner inför landets folk, Chets söner.
Han talade med dem och sade: "Om det är er önskan att jag ska få begrava min döda i min närhet, så lyssna på mig och bönfall för min räkning inför Efron, Tsoars son,
att han ska ge mig Machpelas grotta som han äger och som ligger vid ändan av hans fält. Låt honom ge mig den till fullt pris, i er mitt (med er som vittnen), till en egendom som begravningsplats."
Nu satt Efron mitt bland Chets söner, och hettiten Efron svarade Abraham så att alla Chets söner hörde vad han sade, alla som gått in i stadens port. [Den plats där alla viktiga affärsuppgörelser gjordes på denna tid]. Han sade:
"Nej min herre, lyssna på mig, fältet ger jag dig och grottan som finns där. Jag ger det till dig inför sönerna av mitt folk (som vittnen) ger jag det till dig. Begrav din döda."
Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sade: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där."
Efron svarade Abraham och sade:
"Min herre, lyssna på mig, en bit land värt 400 shekel silver, vad är det mellan oss? Begrav därför din döda."
Abraham hörsammade Efron och Abraham vägde upp silvret till Efron, som han hade nämnt så att Chets söner hade hört det. 400 shekel silver i aktuell valuta som köpmännen använder.
Efrons fält, som finns i Machpela, som ligger framför Mamre, fältet och grottan som är där och alla träd som är på fältet, det som fanns inom dess gränser runtom fastställdes
som Abrahams egendom inför Chets söner, inför alla (vittnen) som hade gått in i stadens port.
Därefter begravde Abraham sin hustru Sarah i grottan på Machpelas fält framför Mamre, det är Hebron i Kanaans land.
Fältet och grottan fastställdes som Abrahams egendom, till en begravningsplats, av Chets söner. [Detta är det första, och tills vidare enda, markområdet i Israel som juridiskt blir judarnas egendom, genom Abraham. Det kan betraktas som en förstlingsfrukt och försäkran om att resten av Guds löfte om landet också kommer att uppfyllas. Så sker när folket intar landet under Josuas ledning 300 år senare. De fulla gränser som Bibeln nämner har dock aldrig varit i judarnas ägo, det är förmodligen de gränser Israel kommer att ha under tusenårsriket.]
Abraham var gammal, han hade kommit till många dagar (levt länge) och Herren (Jahve) hade välsignat Abraham i allt (på alla områden, på allt sätt, i allt han gjort).
Abraham sade till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han hade: "Jag ber dig, lägg din hand under min höft.
Jag vill att du ska avlägga en ed inför Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) och jordens Gud (Elohim), att du inte ska ta en hustru åt min son från Kananéernas döttrar, bland dem som bor här.
Istället ska det vara någon från mitt land och från mina släktingar och du ska ta (söka upp, leta reda på) en hustru åt min son Isak."
Tjänaren sade till honom: "Om kvinnan inte är villig att följa med mig till det här landet, blir jag då tvungen att föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?"
Abraham svarade honom: "Passa dig noga så att du inte för tillbaka min son dit.
Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land", han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån.
Om kvinnan inte är villig att följa med dig ska du vara fri från min ed. Det enda du (för alltid) ska lova är att inte föra tillbaka min son dit."
Tjänaren lade sin hand under Abrahams, hans herres, höft och svor eden till honom i enlighet med dessa ord.
Tjänaren tog 10 kameler av sin herres kameler och reste iväg. Han hade allt gott (många dyrbara gåvor) från sin herres hand. Han stod upp och vandrade till Aram-Naharim, till staden Nachor.
På kvällen lät han kamelerna lägga sig (bokstavligt gå ner på knä) vid vattenkällan utanför staden, vid den tiden då kvinnorna går ut för att hämta vatten. [Måste vara ungefär sista timmen före solnedgången eftersom det inte går att hämta vatten när det blivit mörkt. Man vill heller inte utföra denna tunga syssla när dagen är som varmast.]
Han sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar till dig) låt idag något gott komma framför mitt ansikte och visa nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre Abraham.
Se, jag står vid vattenkällan och stadens döttrar ska komma ut och dra upp vatten.
Låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: Ställ ner din kruka så att jag får dricka, hon ska då svara: Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka, låt det vara den som är utvald för din tjänare, för Isak, så att jag kan veta att du har visat nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre."
Och det hände att redan innan han avslutat sin bön kom Rebecka ut, hon var född till Betoel, Milkas son, hustru till Nachor, och hon hade sin kruka på axeln.
Tjänaren sprang mot henne och sade: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka."
Hon svarade: "Drick, min herre" och hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och gav honom att dricka.
När hon hade gett honom att dricka sade hon: "Jag ska dra upp vatten till kamelerna också till dess att de har druckit" [En kamel kan dricka upp till 40 liter vatten vid ett och samma tillfälle, om 10 kameler ska dricka sig otörstiga betyder det att Rebecka kan ha dragit upp så mycket som 400 liter vatten. Det är alltså ingen självklarhet att hon skulle erbjuda sig detta.]
Hon skyndade sig att hälla krukan i tråget och sprang tillbaka till källan och drog upp vatten till alla hans kameler.
Mannen iakttog henne hela tiden och var tyst (förblev stilla) för att få veta om Herren (Jahve) hade gjort hans resa framgångsrik eller inte.
När kamelerna hade druckit klart tog mannen fram en guldring som vägde en beka [5,5 gram – motsvarar en halv shekel, se -book='2' data-chapter='38' data-verse='26' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 38:26] och två armband till hennes händer som vägde 10 shekel [110 gram] i guld.
Han sade: "Vems dotter är du? Berätta, jag ber dig. Finns det plats i din fars hus för oss att övernatta?"
Hon svarade honom: "Jag är dotter till Betoel, son till Milka som hon födde till Nachor."
Vidare sade hon: "Vi har både hö och tillräckligt med foder och rum att övernatta i."
Han sade: "Välsignad är Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som inte har försummat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) och sin sanning mot min herre. Herren (Jahve) har lett mig på vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brors hus." [Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se -book='2' data-chapter='34' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
Rebecka hade en bror som hette Laban, och Laban sprang ut till mannen vid källan.
Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sade: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan.
Man satte fram mat för att han skulle äta men han sade: "Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende." Han (Laban) sade: "Tala"
Herren (Jahve) har välsignat min herre rikligt och han har blivit stor. Han har gett honom småboskap och boskapshjordar (av nötkreatur), silver och guld och tjänare och tjänarinnor och kameler och åsnor.
Och Sara, min herres hustru, födde en son till min herre på sin ålderdom, och till honom har han givit allt han har.
Min herre har tagit en ed av mig och sagt: "Du ska inte ta en hustru till min son från kananéernas döttrar i vars land jag bor.
Istället ska du gå till min fars hus och till mina släktingar och ta en hustru till min son."
Jag sade till min herre, Och om kvinnan inte vill följa med mig?
Då sade han till mig: "Herren (Jahve) som jag vandrar inför, ska sända sin ängel med dig och göra din väg lyckosam, och du ska ta en hustru till min son bland mina släktingar och från min fars hus.
Sedan ska du vara fri från din ed när du kommer till mina släktingar. Om de inte ger henne till dig ska du vara fri från min ed."
Idag kom jag till källan och sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), låt nu den väg jag har gått vara lyckosam,
se, jag står vid vattenkällan, låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka",
hon ska då svara: "Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka", låt det vara den kvinna som Herren (Jahve) har utvalt till min herres son.
Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sade till henne: "Låt mig dricka, jag ber dig".
Hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och sade: "Drick, jag ska ge dina kameler att dricka också."
Jag frågade henne och sade: "Vems dotter är du?" och hon svarade: "Jag är dotter till Betoel, Nachors son, som Milka födde till honom." Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes handleder.
Så böjde jag mitt huvud och kastade mig till marken inför Herren (Jahve) och välsignade Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som har lett mig på den rätta vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brorsdotters hus för hans son.
Om ni vill vara nådiga (visa omsorgsfull kärlek) och sanna (trofasta) [se -book='' data-chapter='' data-verse='27' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 27] mot min herre så säg det, och om inte så säg mig det, så att jag kan gå till höger eller till vänster."
Då svarade Laban och Betoel och sade: "Det som kommer från Herren (Jahve) kan vi inte tala ont eller gott om.
Se, Rebecka är framför dig, ta henne och gå, och låt henne bli din herres sons hustru, så som Herren (Jahve) har talat."
När Abrahams tjänare hörde dessa ord böjde han sig ner till marken, till Herren (Jahve).
Tjänaren tog fram juveler av silver och juveler av guld och vackra kläder och gav till Rebecka, han gav också dyrbara ting till hennes bror och hennes mor.
De åt och drack, männen som var med honom och dröjde kvar hela natten. När de steg upp på morgonen sade han: "Skicka iväg mig till min herre."
Han sade till dem: "Försena mig inte, se Herren (Jahve) har gjort min resa lyckosam, sänd iväg mig så att jag kan gå till min herre."
De sade: "Vi ska kalla på den unga kvinnan och fråga hennes egen mun."
De kallade på Rebecka och sade till henne: "Vill du följa med denna man?"
    Hon svarade: "Jag vill gå."
De välsignade Rebecka och sade till henne:
"Vår syster, må du bli mor
    till tusen och tiotusen
och låt din säd (dina barn) inta
    portarna hos dessa som hatar dem."
Rebecka reste sig med sina tjänarinnor och de red på kamelerna och följde mannen. Tjänaren tog Rebecka och gick sin väg.
Rebecka lyfte upp sin blick och när hon såg Isak steg hon av sin kamel.
Hon sade till tjänaren: "Vilken man är det som går på fältet för att möta oss?" Tjänaren svarade: "Det är min herre." Hon tog sin slöja och dolde sig själv.
Tjänaren berättade för Isak allt vad han hade gjort.
Isak tog in henne i sin mor Sarahs tält och äktade Rebecka och hon blev hans hustru och han älskade henne. Isak blev tröstad efter sin mor.
[Abrahams fjärde son med Ketora] Midjans söner var
    Ejfa
    och Efer
    och Henok (Chanoch)
    och Avida
    och Eldaa. Alla dessa var Ketoras söner.
Men Abraham gav allt han ägde till Isak.
Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.
Och detta är dagarna och åren i Abrahams liv som han levde, 175 år.
Abraham drog sitt sista andetag och dog i en god, hög ålder, gammal och tillfredsställd. Sedan samlades han till sitt folk.
Isak och Ismael, hans söner, begravde honom i grottan i Machpela på fältet som ligger framför Mamre, det som (tidigare) tillhört Efron, Tsoars son, hettiten.
Efter Abrahams död välsignade Gud (Elohim) hans son Isak, och Isak bodde i Beer Lachaj Roi.
Detta är Ismaels fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – -id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledot). Abrahams son som egyptiskan Hagar, Sarahs tjänarinna, födde åt Abraham.
Detta är Ismaels söner och detta är deras namn efter deras byar och efter deras boplatser. Tolv furstar [-book='1' data-chapter='17' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 17:20] efter deras nationer.
De bodde från Chavila till Shor, som ligger före Egypten när man vandrar mot Assyrien. Han bosatte sig mittemot alla sina bröder.
Detta är Isaks, Abrahams sons, fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. -id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledot). Abraham födde Isak.
Isak var 40 år gammal när han tog Rebecka, araméen Betoels dotter från -toggle="modal" data-place-id=1014>Paddan-Aram, syster till araméen Laban, till att bli hans hustru.
Barnen var oroliga i hennes livmoder (ordagrant sönerna slogs med varandra) och hon sade: "Om det ska vara så här, varför ska jag leva?" Och hon gick till Herren (Jahve) för att fråga.
Efter kom hans bror och hans hand höll i Esaus häl. Han fick namnet Jakob [hebr. Jaaqov betyder "den som håller i hälen" eller "ersättare"]. Isak var 60 år när hon födde dem. [Isak var 40 år när han började be och det tog 20 år innan bönesvaret kom, se -book='' data-chapter='' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 20]
Isak älskade Esau eftersom han åt av hans byten och Rebecka älskade Jakob.
Jakob hade kokat en soppa när Esau kom in från fältet och var utmattad.
Esau sade till Jakob: "Låt mig äta, jag ber dig, lite av det röda, den röda soppan, för jag är utsvulten." Därför kallades han Edom. [Hebreiska Edom har samma rot som "adom" som betyder röd.]
Jakob svarade: "Avsäg (sälj ifrån) dig din förstfödslorätt (ordagrant dagen för ditt förbund) till mig."
Esau sade: "Se jag är vid dödens rand, vad har jag för vinning av dagen för mitt förbund (min förstfödslorätt)?"
Jakob sade: "Ge mig din ed först" och han svor eden till honom och han sålde sin förstfödslorätt till Jakob.
Jakob gav Esau bröd och linssoppa och han åt och drack och reste sig upp och gick sin väg. Så föraktade Esau dagen för sitt förbund (sin förstfödslorätt). [-book='58' data-chapter='12' data-verse='16' data-chapterend='' data-verseend='17' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Heb 12:16–17]
Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den som var under Abrahams dagar. Isak gick till Avimelech, filistéernas kung, till -toggle="modal" data-place-id=558>Gerar. [Gerar markerade den södra gränsen av Kanan, och låg nära -toggle="modal" data-place-id=545>Gaza, se -book='1' data-chapter='10' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 10:19.]
Herren (Jahve) visade sig för honom och sade: "Gå inte ner till Egypten [som Abraham gjorde, se -book='1' data-chapter='12' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:10]. Stanna [istället] i landet som jag ska berätta för dig om [peka ut till dig]. [Isak stannar i landet. Det är i likhet med hela Isaks liv en bild på Jesus. I det större perspektivet ser vi att Abraham lämnade landet och gick till Egypten, det är en bild på hur Israels barn hamnade i den babyloniska fångenskapen. På samma sätt är Jakobs alla år utanför Israel en bild på den stora diasporan för det judiska folket från år 70 e.Kr. fram till modern tid då de återvänt till Israel som återupprättades som stat 1948. Det faktum att Isak stannade hela sitt liv inom landets gränser pekar på att Jesus tillbringade all sin tid i landet när han var här första gången, på samma sätt som han snart kommer tillbaka till Jerusalem och kommer att vara där och därifrån regera över hela jorden. Att Jakob vistas en tid i Gerar, på samma sätt som Jesus vandrar igenom Dekapolis, motsäger inte detta då dessa områden tillhör och ligger inom löfteslandets gränser, även om de låg utanför det egentliga Israels gränser just vid Jesu tid.]
Stanna (lev där som en gäst, inte permanent – vandra runt) i detta land. Jag ska vara med dig och jag ska välsigna dig, för till dig och till din säd (avkomma, ättlingar) ska jag ge detta land. [Vilket sker flera hundra år senare.] Jag ska stadfästa den ed som jag svor till din far Abraham [-book='1' data-chapter='15' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='19' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 15:18–19],
och jag ska föröka din säd (avkomma, ättlingar) till att bli som stjärnorna på himlen och till din säd ska jag ge alla dessa länder. Genom din säd (avkomma, ättlingar) ska alla jordens länder själva bli välsignade [-book='1' data-chapter='12' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='3' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:1–3],
eftersom Abraham lyssnade på min röst och höll (vakade över; levde efter) mina befallningar (mishmar), mina budord (hebr. mitzvot), mina förordningar (chuqim; ordagrant "saker inristat") och min undervisning (Torah)." [Redan här används fyra olika hebreiska uttryck för Guds ord som inte ges till folket förrän Mose får ta emot och skriver ner de fem Moseböckerna. Mishmar – befallning, något som iakttas och efterlevs; mitzvot – budord, klara tydliga befallningar; chuqim – förordningar, ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta oföränderliga lagar, beskrivs ofta som bud som inte har en rationell förklaring och Torah – undervisning, vägledning och instruktioner. Det tycks självklart att redan Abraham, som den förste israeliten, lever efter dessa Guds ord och bud.]
Männen på platsen frågade honom om hans hustru och han sade: "Hon är min syster", för han fruktade att säga: "Min hustru" annars skulle männen på platsen döda mig för Rebeckas skull, eftersom hon var så vacker att se på. [Isak gör på samma sätt som hans far Abraham gjort två gånger tidigare, se -book='1' data-chapter='12' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='19' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:13–19; -book='1' data-chapter='20' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='5' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>20:2–5. På samma sätt som Abraham var fruktan orsaken till lögnen.]
Det hände när han hade varit där en lång tid att filistéernas kung Avimelech tittade ut genom ett fönster och såg och se, Isak (hebr. Yishaq) skrattade (hebr. metsachaq – kelade, roade sig, vänslades, "skojbråkade") med Rebecka, sin hustru. [Hebr. metsachaq är snarlikt Isaks namn som betyder "skratt", se -book='1' data-chapter='17' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 17:17, -book='1' data-chapter='17' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>19. Samma ord används av Potifars hustru när hon anklagar Josef för att ha antastat henne, se -book='1' data-chapter='39' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 39:14, -book='1' data-chapter='39' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>17. Ordet används också om hur Ismael förlöjligande Isak, se -book='1' data-chapter='21' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 21:9. Allt detta förstärker hur Isak ignorerade och "förlöjligade" Guds löfte om beskydd, och ljög för att skydda sig själv.]
Avimelech kallade på Isak och sade: "Se, hon är verkligen din hustru, hur kunde du säga att hon är min syster?"
    Isak svarade honom: "Eftersom jag sade för mig själv, annars dör jag för hennes skull."
Avimelech sade: "Vad är det du har gjort mot oss? En av vårt folk kunde enkelt ha legat med din hustru och du skulle ha dragit skuld över oss."
Avimelech befallde allt folket och sade: "Han som rör denna man eller hans hustru ska sannerligen döden dö."
Mannen blev stor och växte mer och mer till dess han blev mycket stor.
Han hade boskapshjordar och kreatursbesättningar och ett stort hushåll och filistéerna avundades honom.
Alla brunnar som han fars tjänare hade grävt under hans fars Abrahams dagar, hade filistéerna lagt igen och fyllt med stoft [löst material som sten, grus och jord].
Avimelech sade till Isak: "Gå ifrån oss för du är mycket mäktigare än vi."
Isak lämnade området och slog läger i Gerars dalar (wadi) och bosatte sig där.
Isak grävde på nytt upp brunnarna med vatten, som de hade grävt under hans far Abrahams dagar, eftersom filistéerna hade lagt igen dem efter Abrahams död. Han gav dem namn efter de namn som hans far hade gett dem.
Isaks tjänare grävde i dalen och fann en plats med en källa med levande (friskt) vatten.
Gerars herdar tvistade med Isaks herdar och sade: "Vattnet är vårt". Han gav källan namnet Esek [som betyder argument, tvist eller strid], eftersom de tvistade med honom.
De grävde en annan brunn och de tvistade om den också. Han gav den namnet Sitna. [Hebr. sitna betyder anklagelse, beskyllning eller kiv.]
Han lämnade området och grävde en annan brunn. Om den tvistade de inte. Han gav den namnet Rechovot [som betyder "mycket rymligt"] och han sade: "Nu har Herren (Jahve) gett oss utrymme och vi ska bli fruktsamma i landet." [Hebr. rechovot betyder vid, stor och rymlig och står här i plural, alltså mycket gott om plats! Isak är som nämnts tidigare den stora förebilden på Jesus bland patriarkerna. En av många saker som han gör är att både gräva nya brunnar och öppna upp gamla brunnar som blivit igenfyllda av fienden. Detta är en bild på Jesus som säger att han är det levande vattnet, brunnen och källflödet för det levande vattnet, se -book='43' data-chapter='7' data-verse='38' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 7:38. Precis som Jesaja profeterar om att ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor, se -book='23' data-chapter='12' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 12:3.]
Herren (Jahve) visade sig för honom samma natt och sade: "Jag är din fader Abrahams Gud. Frukta inte, för jag är med dig och ska välsigna dig och föröka din säd (dina ättlingar) för min tjänare Abrahams skull."
Han byggde ett altare där och åkallade Herrens namn och slog upp sitt tält på platsen och Isaks tjänare grävde en brunn på platsen.
Sedan gick Avimelech till honom från Gerar och Achuzat, hans vän, och Pichol, officer över hans här.
De svarade: "Vi såg tydligt att Herren (Jahve) var med dig, och vi sade, låt det nu bli en ed mellan oss, mellan oss och dig och låt oss skära ett förbund med dig,
så att du inte skadar oss, såsom vi inte har rört dig. Så som vi inte har gjort annat än gott mot dig och har sänt iväg dig i frid, så är du nu Herrens (Jahves) välsignade.
Det hände samma dag att Isaks tjänare kom och berättade för honom angående brunnarna som de hade grävt och sade till honom: " Vi har funnit vatten."
Han kallade den (brunnen) Shiva. Därför är namnet på staden -toggle="modal" data-place-id=269>Beer-Sheva än idag. [Ordet shiva eller sheva, samma rot med olika vokaler, betyder både sju och ed/löfte. Betydelsen av -toggle="modal" data-place-id=269>Beer-Sheva brukar översättas sju brunnar. Det är mest naturligt då det är det antal brunnar som Abraham ursprungligen lät gräva på platsen. Men det är lika rätt att översätta namnet till löftesbrunnen, och då kan man hänvisa till den ed som Isak ingick med Gerars kung. Alla namn i det hebreiska språket har en betydelse som gör det till mer än enbart ett namn. När det som i detta fall har mer än en betydelse går det som regel också att hänvisa till flera olika händelser som är orsaker till namngivningen.]
När Esau var 40 år gammal tog han Judit till hustru, dotter till hettiten Beeri och Basmat, dotter till hettiten Eilon.
När Isak var gammal och hans ögon var skumma [förmodligen av starr] så att han inte kunde se, kallade han på Esau, hans äldre son och sade till honom: "Min son"
    och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni – jag står till förfogande, jag är beredd att ta ansvar, se -book='1' data-chapter='22' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:1.]
Och han sade: "Se, nu är jag gammal, men jag vet inte vilken dag jag ska dö.
Därför ber jag dig ta dina vapen, ditt koger och din båge, och gå ut på fältet och fäll en hjort åt mig.
Gör smaklig mat åt mig, sådan som jag älskar, och ta hit den till mig så att jag kan äta och min själ ska välsigna dig innan jag dör."
Rebecka hörde när Isak talade med sin son Esau. Och Esau gick ut på fältet för att jaga en hjort och ta hem den.
Rebecka talade med sin son Jakob och sade: "Se, jag hörde din far tala med din bror Esau och säga:
'Hämta en hjort till mig och gör smaklig mat så att jag kan äta och välsigna dig inför Herren innan jag dör.'
Gå till flocken och hämta därifrån till mig två fina killingar av getterna och av dem ska jag göra smaklig mat åt din far, sådan som han älskar,
Jakob sade till Rebecka: "Se, Esau min bror är en hårig man och jag är en slät man.
Hans mor [Rebecka] svarade honom: "Över mig ska den förbannelsen komma min son, lyssna bara på min röst och gå och hämta dem åt mig."
Och Rebecka tog Esaus, hennes äldre sons, utvalda kläder som hon hade hos sig i huset, och satte dem på sin yngre son Jakob.
Och hon satte skinn från killingarna på hans händer och på den lena (hårlösa) delen av hans nacke.
Och hon gav den utsökta maten och bröd som hon gjort i ordning i sin son Jakobs händer.
Och han kom till sin far och sade: "Min far!"
    Han sade: "Här är jag, vem är du min son?"
Och Jakob sade till sin far: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du bad mig. Stå upp, jag ber dig, sitt och ät av min anrättning, så att din själ kan välsigna mig."
Och Isak sade till sin son: "Hur har du funnit det så snabbt min son?"
    Han svarade: "Eftersom Herren din Gud (Jahve Elohim) lät mig ha god jaktlycka (ordagrant sände mig framför sitt ansikte).
Då sade Isak till Jakob: "Kom nära, jag ber dig, så att jag får känna på dig min son, om du verkligen är min son Esau eller inte."
Och Jakob gick nära sin far Isak och han kände på honom och sade: "Rösten är Jakobs röst, men händerna är Esaus händer."
Och han kände inte igen honom eftersom hans händer var håriga som hans bror Esaus händer, och han välsignade honom.
Och han sade: "För det nära mig och jag ska äta av min sons anrättning så att min själ (hela min person) kan välsigna dig." Och han ställde det nära honom och han åt och han gav honom vin och han drack.
Och hans far Isak sade till honom: "Kom nära nu och kyss mig min son."
Och han kom nära och kysste honom. Och han kände doften av hans kläder och välsignade honom och sade:
"Se, doften av min son är
    som doften av fälten
    som Herren (Jahve) har välsignat.
Må Gud (Elohim) ge dig himlarnas dagg
    och jordens feta [rika/välsignade] platser,
    och överflöd av säd och vin.
Och det skedde att så snart Isak hade avslutat välsignelsen av Jakob, lämnade Jakob sin fars närhet och Esau, hans bror kom in från sin jakt.
Och även han gjorde välsmakande mat och bar in till sin far och han sade till sin far: "Låt min far stå upp och äta av sin sons anrättning, så att han kan välsigna mig."
Och Isak hans far sade till honom: "Vem är du?"
    Han svarade: "Jag är din son, din förstfödde, Esau."
Och Isak darrade våldsamt och sade: "Vem är då han som tog viltkött och gav det till mig, och jag har ätit allt av det innan du kom, och har välsignat honom? Ja, och han ska vara välsignad."
När Esau hörde sin fars ord, skrek han ett högt (mycket stort) och bittert skrik och han sade till sin far: "Välsigna mig, även mig, min far!"
Och han sade: "Heter han inte med rätta Jakob? [Jakob betyder "den som håller i hälen" eller "den som tränger undan".] För han har trängt undan mig dessa två gånger. Han tog min förstfödslorätt och se, nu har han tagit bort välsignelsen." Sedan frågade han: "Har du någon annan välsignelse för mig?"
Och Isak svarade och sade till Esau: "Se, jag har gjort honom till herre, och alla hans bröder har jag gett till honom som tjänare, och med säd och vin har jag försett honom, och vad mer ska jag göra för dig min son?"
Och Esau sade till sin far: "Har du inte någon välsignelse min far? Välsigna mig, även mig, min far." Och Esau lyfte upp sin röst och grät.
och med (genom) ditt svärd ska du leva,
    och du ska tjäna din bror,
och det ska ske när du bryter dig loss
    att du skakar av dig hans ok från din nacke."
Och Esau hatade Jakob på grund av välsignelsen som hans far välsignat honom med. Och Esau sade (tänkte) i sitt hjärta: "Låt sorgedagarna efter min far passera, sedan ska jag döda min bror Jakob."
Och Esaus, hennes äldre sons ord, berättades för Rebecka och hon skickade efter Jakob, hennes yngre son och sade till honom: "Se, din bror Esau som rör vid dig, tröstar sig själv och har för avsikt att döda dig.
Lyssna därför min son till min röst och stig upp, fly till Laban, min bror i Haran,
och stanna hos honom några dagar till dess din brors raseri har lagt sig,
till dess hans vrede har vänts bort från dig, och han glömmer det som du har gjort mot honom. Sedan ska jag sända och hämta dig därifrån, varför skulle jag berövas er båda på samma dag?"
Och Rebecka sade till Isak: "Jag är livrädd på grund av Chets döttrar. Om Jakob tar en hustru av Chets döttrar, en som dessa av döttrarna från landet, vilken glädje har jag då av livet?"
Och Isak kallade på Jakob och välsignade honom och förmanade honom och sade till honom: "Du ska inte ta en hustru från Kanaans döttrar.
Stå upp och gå till Paddan-Aram till Betoels hus, din mors far, och ta dig en hustru därifrån, från Labans döttrar, din mors bror.
och ger till dig Abrahams välsignelser och till din säd med dig, så att du kan ärva landet som du vistats i, som Gud (Elohim) gav till Abraham."
Och Isak sände iväg Jakob och han gick till Paddan-Aram, till Laban, Betoels son, araméen, Rebeckas bror, Jakobs och Esaus mor.
När Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt iväg honom till Paddan-Aram för att ta sig en hustru därifrån, och att han välsignat honom och förmanat honom och sagt: "Du ska inte ta dig en hustru av Kanaans döttrar,"
och att Jakob lyssnat till sin far och till sin mor och hade gått till Paddan-Aram,
då gick han till Ismael och tog Mahalat, Ismaels dotter, Abrahams son, Nevaiots syster, till att bli hans hustru, utöver de fruar han hade.
Jakob kom till en speciell plats där han måste stanna över natten eftersom solen hade gått ner. [I hebreiskan bara "platsen" i bestämd form. Allteftersom berättelsen utvecklas blir det till den heliga platsen -toggle="modal" data-place-id=301>Betel (se -book='' data-chapter='' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 19) som betyder "Guds hus". Det är 3-4 dagars vandring från -toggle="modal" data-place-id=269>Beer-Sheva till -toggle="modal" data-place-id=301>Betel som ligger 2,5 mil norr om Jerusalem.] Han tog en av stenarna på platsen, placerade den vid huvudet och lade sig ned för att sova. [Stenen kan ha använts som kudde, eller tjänat något annat syfte. Det verkar inte som Jakob ännu var helt övertygad om att Herren var den enda guden, se -book='' data-chapter='' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='21' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 20–21. Många folk över jorden ser vissa stenar som magiska och heliga, och kanske hade han också sådana föreställningar.]
Se, jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig." [Jakob hade ännu inte någon fru, men skulle bli far till tolv söner, nationen Israel, och finns med i släktledet för den utlovade Messias – Jesus.]
Han greps av fruktan och sade: "Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlarnas port."
Och Jakob steg upp tidigt på morgonen och tog stenen som han haft under sitt huvud och reste upp den som en pelare och hällde ut olja ovanpå den.
Och han gav platsen namnet Betel. Men likväl (en skarp betonong och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) var Loz stadens namn till en början.
Och Jakob avlade ett löfte och sade: "Om Gud (Elohim) är med mig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mig på den väg jag går och ger mig bröd att äta och kläder att klä mig med,
så att jag kommer tillbaka till min fars hus i frid (shalom) då ska Herren (Jahve) vara min Gud (Elohim),
och denna sten som jag har rest upp som en pelare ska vara Guds (Elohims) hus, och av allt som du ger mig ska jag ge tionde till dig."
Och Jakob lyfte sin fot (fortsatte sin färd) [från -toggle="modal" data-place-id=301>Betel mot Paddan-Aram, se -book='1' data-chapter='28' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 28:1, -book='1' data-chapter='28' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>19] och kom till österns söner [bred term för folkslagen öster om Kanaan]. [Uttrycket "lyfta upp sin fot" är ovanligt. Ordet lyfta upp (hebr. nasa) brukar användas om "att lyfta upp sina ögon". Kanske är det författarens sätt att förbereda läsaren att vara uppmärksam på nästa gång detta ord används, vilket är i -book='' data-chapter='' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 11. Det kan även vara en koppling till drömmen föregående natt då han blickat upp och sett stegen, änglarna och fick ett möte med Gud, se -book='1' data-chapter='28' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='13' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 28:12–13.]
Och han såg och se, en källa på fältet, och tre flockar med får låg vid den. För från den källan vattnade de flockarna. Och stenen över källans öppning var stor.
Och dit samlades alla flockar och de rullade stenen från källans öppning och vattnade fåren och lade tillbaka stenen över källans öppning på sin plats.
Då frågade han dem: "Känner ni Laban (hebr. Lavan – betyder "vit"), Nachors son?"
    De svarade: "[Ja!] Vi känner honom."
Han frågade dem: "Är det väl med honom?"
    Och de svarade: "Det är väl, och se, Rakel, hans dotter, kommer med fåren."
Han sade: "Det är fortfarande mitt på dagen och inte tid att samla ihop boskapen. Vattna fåren och gå och mata dem."
Men de svarade: "Vi kan inte förrän alla flockar har samlats ihop och de rullar undan stenen från källans öppning, sedan vattnar vi fåren."
Medan har fortfarande talade med dem kom Rakel med sin fars får för hon vallade dem.
Och det hände när Jakob såg Rakel, Labans dotter hans mors bror, och Labans får hans mors bror, att Jakob kom nära och rullade undan stenen från källans öppning och vattnade Labans flock, hans mors bror.
Och Jakob kysste Rakel och lyfte upp sin röst och grät.
Och Jakob berättade för Rakel att han var hennes fars bror och att han var Rebeckas son, och hon sprang och berättade för sin far.
Och det skedde när Laban hörde nyheten om Jakob hans systers son, att han sprang och mötte honom och omfamnade honom och kysste honom och förde honom till sitt hus. Och han berättade om allting för Laban.
Och Laban sade till Jakob: "Eftersom du är min bror, ska du inte tjäna mig för ingenting. Säg mig vilken lön jag ska ge dig."
Och Leas ögon var svaga men Rakel hade en vacker gestalt och vacker att se på.
Och Jakob älskade Rakel och han sade: "Jag vill tjäna dig sju år för din yngre dotter Rakel."
Sedan [sju år senare] sade Jakob till Laban: "Ge mig min hustru, för mina dagar är fyllda, så att jag kan gå in till henne."
Så Laban samlade ihop alla platsens män och gjorde en fest.
Och det skedde på kvällen att han tog sin dotter Lea och förde till honom, och hon kom in till honom.
Och Laban gav Zilpa, sin tjänstekvinna till sin dotter Lea som tjänstekvinna.
Och det hände på morgonen att se, det var Lea, och han sade till Laban: "Vad är detta du har gjort mot mig? Har jag inte tjänat dig för Rakel? Varför har du bedragit mig?"
Laban svarade: "Vi gör inte så här (det är inte vår sed) att vi ger den yngre före den förstfödda.
Fullfölj veckorna för denna och vi ska även ge dig den andra för det arbete som du ska göra i ytterligare sju år."
Och Jakob gjorde så och fullföljde sina veckor, och han gav honom Rakel, sin dotter till hustru.
Och Laban gav till sin dotter Rakel Bilha, hans tjänstekvinna till att bli hennes tjänstekvinna.
Och han gick in även till Rakel och han älskade Rakel mer än Lea, och tjänade hos honom ytterligare sju år.
[Följande stycke innehåller kontraster som älskad/hatad och fruktsam/ofruktsam. I det hebreiska språkbruket innebär det inte att Jakob aktivt "hatade" Lea (-book='25' data-chapter='3' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Klag 3:8; -book='30' data-chapter='5' data-verse='15' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Amos 5:15), han älskade Rakel mer, som han arbetat två sjuårsperioder för att få gifta sig med. Betydelsen är snarare oälskad, negligerad och avvisad, se -book='23' data-chapter='54' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 54:6; -book='39' data-chapter='1' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='3' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Mal 1:2–3. Se även -book='5' data-chapter='21' data-verse='15' data-chapterend='' data-verseend='17' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 21:15–17; -book='9' data-chapter='1' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='6' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Sam 1:5–6. I Ordspråksboken så är en av fyra saker som får jorden att darra, just en "hatad" kvinna som blir gift, se -book='20' data-chapter='30' data-verse='23' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ords 30:23. Denna obalans blir tydlig där konflikten i familjen fortsätter mellan barnen. De 11 sönerna (och dottern Dina) som räknas upp här föds inom en sjuårsperiod, se -book='1' data-chapter='31' data-verse='41' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 31:41; -book='1' data-chapter='30' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='26' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>30:25–26. Senare föds Benjamin, se -book='1' data-chapter='35' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 35:18.] Och Herren (Jahve) såg att Lea var hatad (oälskad, motbjudande, avvisad), och han öppnade hennes livmoder, men Rakel var barnlös.
Så blev Lea gravid och födde en son och hon gav honom namnet Ruben [hebr. Reoven – betyder: "Se, en son!"], för hon sade: "Eftersom Herren (Jahve) har sett till min nöd (misär; mitt elände – hebr. oni) så kommer min man nu att älska mig."
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Eftersom Herren (Jahve) har hört (hebr. shama) att jag är hatad (oälskad, motbjudande, avvisad), har han gett mig även denna son." Och hon gav honom namnet Simon (hebr. Shimon – betyder: "höra").
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Nu, denna gång ska min man förenas med (vara nära – hebr. lava) mig eftersom jag har fött honom tre söner." Därför gav hon honom namnet Levi [betyder: "förenad med"].
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och hon sade: "Denna gång ska jag prisa (hebr. jada) Herren (Jahve)." Därför gav hon honom namnet Juda [betyder: "prisa"] och hon slutade att bli gravid.
Och när Rakel såg att hon inte födde några barn till Jakob avundades hon sin syster och hon sade till Jakob: "Ge mig barn, annars dör jag."
Och Jakobs vrede upptändes mot Rakel och han svarade henne: "Är jag i Guds (Elohims) ställe, som inte har låtit dig få frukt i din livmoder?"
Då sade hon: "Se min tjänstekvinna Bilha, gå in till henne och hon kan få barn över min välsignelse, så att även jag blir uppbyggd genom henne."
Och hon gav honom Bilha, sin tjänstekvinna till hustru, och Jakob gick in till henne.
Och Rakel sade: "Gud (Elohim) har dömt (hebr. danan) mig och även hört min röst och har gett mig en son." Därför gav (kallade) hon honom namnet Dan [betyder: domare].
Och Rakel sade: "Guds närkamper har jag utkämpat (stretat, 'vridit mig'; brottats) med min syster och jag har [verkligen] fått överhanden (övervunnit)." Så gav (kallade) hon honom namnet Naftali [betyder: "min kamp"; eller möjligtvis "slug närkamp"].
När Lea såg att hon hade lämnat (slutat) att bli gravid, tog hon Zilpa sin tjänstekvinna, och gav henne till Jakob som bihustru.
Och Lea sade: "Lyckan (hebr. gad) har kommit!" Och hon gav (kallade) hon honom namnet Gad. [Namnet betyder lycka eller förmögenhet, men kan också betyda en skara eller trupp.]
Och Lea sade: "Jag är glad (välsignad – hebr. asher) för döttrarna ska kalla mig lycklig." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Asher. [Asher betyder glad och att känna sig välsignad, men även att vara ärlig och gå rakt fram.]
Och Ruben [Jakobs förstfödde, Leas son som nu var i 5-6 års åldern] gick ut till veteskörden på dagarna och hittade alrunor (mandragora; "kärleksäpplen" – hebr. -id='H1736' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>dodaj) på fältet och tog hem det till sin mor Lea. Då sade Rakel till Lea: "Ge mig, jag ber dig, från din sons alrunor." [Alruna (Mandragora officinarum) är en art i familjen potatisväxter. Örten har grova rötter som ofta kan få former som påminner om nakna människokroppar. De användes ibland som husgudar (hebr. terafim). Från roten växer långa mörkgröna blad som bildar som en rosett. Den bildar blekt purpurblå blommor som under våren blir till små gul/röda frukter. Frukten har beskrivits som ett gult fågelägg i ett genomskinligt bo. Vid den här tiden på våren, då veteskörden bärgas, är frukten mogen och den doftar också, se -book='22' data-chapter='7' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Höga V 7:13. Frukten kan skalas och ätas. Mest troligt är att den 5-6 årige Ruben bara plockar frukten och tar med sig den hem. Det finns antika berättelser hur hundar och åsnor användes för att dra upp de djupa rötterna, så med tanke på hans ålder, är det inte troligt att han gräver upp roten. Dess frukter ansågs verka som ett afrodisiakum med en stärkande effekt på könsdriften. Araberna kallade frukten "djävulens äpplen" och i den grekiska världen fick den smeknamnet "kärleksäpple". Kopplingen till kärlek finns även i det hebreiska namnet -id='H1736 ' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>dodaj (som också delar rot med namnet David), som är snarligt ordet för kärlek (hebr. dod) och "min älskade" i Höga visan, se -book='22' data-chapter='2' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Höga V 2:2. Den grekiska naturforskaren Dioskorides (40-90 e.Kr.) skriver hur mandragoraroten kunde kokas i vin och ges som smärtlindrande medel. Det verkade även mot sömnlöshet och användes inför operativa ingrepp. Mandragora växer än idag på fälten i Israel.]
Och hon [Lea] sade till henne [Rakel]: "Är det en liten sak (är det inte tillräckligt illa) att du har tagit bort min man? Ska du nu också ta bort min sons alrunor ("kärleksäpplen")?"
    Och Rakel sade: "[Okej.] Därför ska han ligga med dig i natt för [i utbyte mot] din sons alrunor."
När Jakob kom från fältet på kvällen gick Lea ut och mötte honom och sade: "Du måste komma in till mig, för jag har verkligen köpt dig med min sons alrunor." [Lea väntade inte hemma utan går ut och möter Jakob.] Och han låg hos henne den natten. [Här används inte känna (hebr. -id='H3045' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>jada, se -book='1' data-chapter='4' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 4:1) som är det ord som brukar användas om äktenskapligt samliv, utan "ligga" som oftare har med utomäktenskaplig sex att göra, se -book='1' data-chapter='39' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 39:12. De fyra första sönerna som Lea föder står det bara att hon föder (-book='1' data-chapter='29' data-verse='32' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 29:32, -book='1' data-chapter='29' data-verse='33' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>33, -book='1' data-chapter='29' data-verse='34' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>34, -book='1' data-chapter='29' data-verse='35' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>35), med de två sista föder hon "till Jakob" (-book='' data-chapter='' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 17 och -book='' data-chapter='' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>19), precis som Bilha (-book='' data-chapter='' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5 och -book='' data-chapter='' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>7) och Zilpa (-book='' data-chapter='' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 10 och -book='' data-chapter='' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>12). även Josef och Benjamin har annorlunda formulering och saknar frasen "till Jakob", se -book='' data-chapter='' data-verse='23' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 23 och -book='1' data-chapter='35' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 35:18.]
Och Gud (Elohim) lyssnade till Lea och hon blev gravid och födde en femte son till Jakob.
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har gett mig min lön (hebr. shachar) eftersom jag gav min tjänstekvinna till min man. Och hon gav (kallade) hon honom namnet Jisashchar. (Jisashachar betyder det finns lön, kompensation eller belöning.)
Och Lea blev gravid igen och födde en sjätte son till Jakob.
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har skänkt (hebr. zavad) mig en god hemgift (hebr. zeved), nu ska min man umgås (hebr. zaval) med mig, eftersom jag har fött honom sex söner." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Zevolun. [Zevolun betyder upphöjd, men även boplats, habitat.]
Därefter födde hon en dotter. Och hon gav (kallade) henne namnet Dina. [Dina betyder rätt eller domare, den feminina formen av Dan.]
Gud (Elohim) kom ihåg Rakel och Gud (Elohim) lyssnade till henne och öppnade hennes livmoder.
Hon blev gravid och födde en son och sade: "Gud (Elohim) har tagit bort min förebråelse."
Och hon gav (kallade) hon honom namnet Josef och sade: "Herren (Jahve) har förökat (hebr. josef) till mig ännu en son." [Josef betyder Herren förökar.] [Rakel får ännu ett barn, men hon dör i barnsäng när hon får honom. -book='1' data-chapter='35' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 35:18. Benjamin blir den tolfte sonen.]
Och det skedde när Rakel hade fött Josef att Jakob sade till Laban: "Sänd iväg mig så att jag kan gå till min plats och till mitt land.
Ge mig mina fruar och mina barn för vilka jag har tjänat dig och låt mig gå, för du känner mycket väl till hur jag har tjänat dig."
Och Laban sade till honom: "Om, jag ber dig, jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, jag har observerat tecknen, och Herren (Jahve) har välsignat mig för din skull."
Och han sade till honom: "Du vet (har god kännedom om, är väl förtrogen med) hur jag har tjänat dig och hur din boskap har haft det med mig.
Innan jag kom hade du lite och den har förökat sig och blivit talrik, och Herren (Jahve) har välsignat dig oavsett vart du har vänt dig. Och nu ska jag förse även mitt eget hus (hushåll)."
Och han sade: "Vad ska jag ge dig?"
    Och Jakob sade: "Du ska inte ge mig vad som helst, om du vill göra detta för mig, ska jag igen föda din flock och ta hand om den.
Jag ska idag gå igenom dina hjordar och ta bort därifrån varje spräckligt och fläckigt, och alla mörka bland fåren, och de fläckiga och spräckliga från getterna, och de ska vara min lön.
Så ska min rättfärdighet vittna mot mig idag och framåt, när du kommer för att se över min lön som är inför dig. Alla som inte är fläckiga och spräckliga bland getterna och mörka bland fåren, om de blir funna hos mig ska de räknas som stulna."
Och den dagen tog han bort alla getter av hankön som var strimmiga och fläckiga och alla getter av honkön som var spräckliga och fläckiga, alla som hade något vitt (i pälsen), och alla de mörka bland fåren, och gav dem i sina söners hand.
Och han lät det vara tre dagresor mellan sig själv och Jakob. Och Jakob skötte resten av Labans flockar.
Och Jakob tog sig käppar av färska popplar och av mandelträd och av platanträd, och skalade vita ränder i dem så att det vita blev synligt på käpparna.
Och han placerade käpparna som han hade skalat mittemot flockarna i rännorna, i vattentrågen dit flocken kom för att dricka, och de blev dräktiga när de kom för att dricka.
Och flockarna blev dräktiga i käpparnas åsyn och flockarna födde strimmiga, spräckliga och fläckiga.
Och Jakob skiljde lammen av hankön, och vände flockens ansikten mot det strimmiga och alla mörka i Labans flock, och han placerade sina egna flockar åt sidan och placerade dem inte i Labans flock.
Och det skedde när de starka i flocken skulle para sig att Jakob lade käpparna framför deras ögon i flockens vattentråg, så att de blev dräktiga bland käpparna,
Och mannen förökades väldigt mycket och hade stora flockar och tjänarinnor och tjänare och kameler och åsnor.
Jakob fick höra hur Labans söner sade: "Jakob har tagit allt vår far ägde. Han har skaffat sig all den rikedomen av det som tillhör vår far."
Jakob märkte också att Laban inte såg på honom med samma ögon som förut (hans attityd var förändrad).
Då sade Herren till Jakob: "Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig."
Och Jakob skickade efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på marken till hans hjord,
och han sade till dem: "Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud har varit med mig.
Ni vet själva att jag har tjänat er far med all min kraft.
Ändå har er far offentligt förnedrat (lurat – hebr. talal) mig och ändrat min lön tio gånger [gång på gång], men Gud har inte tillåtit honom att göra mig något ont. [Det ovanliga ordet har samma rot som ordet tel som används om en stad som byggts upp och rivits ner. Labans sätt är som ett grymt skämt där Jakobs förvänting har byggts upp som en stad synlig för alla, för att sedan raseras, på nytt byggas upp för att igen raseras.]
När han sade: De spräckliga ska vara din lön, då fick hela hjorden spräcklig avkomma. Och när han sade: De strimmiga ska vara din lön, då fick hela hjorden strimmig avkomma.
Så har Gud tagit er fars boskap och gett den åt mig.
När parningstiden för småboskapen kom hade jag en dröm. Jag lyfte min blick och fick se att hannarna, som betäckte småboskapen, var strimmiga, spräckliga och fläckiga.
Då sade han: 'Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig.
Jag är den Gud (El) som såg dig i -toggle="modal" data-place-id=301>Betel [för 15 år sedan], där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte. Bryt nu upp och dra ut ur detta land och vänd tillbaka till ditt fosterland.' "
Är vi inte som främlingar för honom? Han har ju sålt oss och sedan gjort slut på det han fick i betalning för oss.
Hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig."
Jakob bröt då upp och satte sina barn och hustrur på kamelerna
och tog med sig all sin boskap och all egendom som han hade samlat, boskapen han hade förvärvat och skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin far Isak i Kanaans land.
Men Laban hade gått för att klippa sina får. Då stal Rakel sin fars husgudar (hebr. terafim).
Och Jakob smög sig i väg från aramén Laban utan att låta honom märka att han tänkte fly.
Han bröt upp och flydde med allt han hade och gick över floden [Eufrat] och vände sitt ansikte (begav sig av) [österut] mot Gileads bergsbygd.
Då tog han med sig sina bröder och satte efter honom, och efter sju dagar hann han upp honom i Gileads bergsbygd [högplatån öster om Jordanfolden, sista anhalten innan Jakob kom till Kanans land].
Men Gud kom till aramén Laban i en dröm om natten och sade till honom: "Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont."
När Laban hann upp Jakob, hade denne slagit läger på berget. Också Laban och hans män slog läger på Gileads berg.
Då sade Laban till Jakob: "Vad har du gjort? Du smög dig i väg från mig och förde bort mina döttrar likt fångar tagna med svärd.
Varför flydde du i hemlighet och rymde från mig? När du inte lät mig veta något kunde jag inte sända i väg dig med jubel och sång, med tamburin och harpa.
Jag har makt att göra er illa, men er fars Gud sade till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont.
Nu gav du dig i väg för att du längtade hem så mycket. Men varför stal du mina gudar?"
Jakob svarade Laban: "Jag var rädd för dig, för jag tänkte att du skulle ta dina döttrar från mig med våld.
Men den som du hittar dina gudar hos ska inte få leva. Här inför våra släktingar får du se efter om jag har något hos mig som är ditt, och i så fall ta det." Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem.
Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet utan att finna dem.
Och hon sade till sin far: "Bli inte arg, herre (låt det inte vara förargelseväckande i min herres ögon), att jag inte kan resa mig inför dig, för det är med mig på kvinnors vis (jag har det som kvinnor brukar ha)" [-book='3' data-chapter='15' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 15:19] Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.
Jakob blev arg och kom i gräl med Laban och sade till honom: "Vad är mitt brott, vad är min synd, eftersom du förföljer mig så våldsamt?
Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda.
Jag kom aldrig med något ihjälrivet djur till dig, jag var tvungen att ersätta det själv. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten.
I 20 år [år 1929-1909 f.Kr.] har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i 14 år för dina båda döttrar och i 6 år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger.
Hade inte min fars Gud varit med mig – Abrahams Gud som även Isak vördar – så hade du säkert låtit mig gå med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt."
Laban svarade Jakob: "Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Vad skulle jag kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de fött?
Sedan sade han till sitt folk: "Samla ihop sten." Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset.
Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.
Och Laban sade: "Detta röse ska i dag vara vittne mellan mig och dig." Så fick det namnet Galed.
Om du behandlar mina döttrar illa eller tar andra hustrur vid sidan av mina döttrar, ska du komma ihåg att Gud är vittne mellan mig och dig, även om ingen människa är närvarande."
Röset här ska vara ett vittne, och stoden ska vara ett vittne att jag inte ska gå förbi röset mot dig med onda avsikter, och att inte heller du ska gå mot mig förbi röset och stoden.
Sedan offrade Jakob slaktoffer på berget och bjöd in sina släktingar till en måltid. De åt och stannade på berget över natten.
Och Jakob gick sin väg och Guds (Elohims) ängel mötte honom.
Och Jakob sade när han såg dem: "Detta är Guds (Elohims) läger." Och han gav den platsen namnet Machanajim [betyder "två läger", en plats i Gileads bergsbyggd öster om Jordanfloden i närheten av Jabbok, se -book='6' data-chapter='13' data-verse='26' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jos 13:26, -book='6' data-chapter='13' data-verse='30' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>30].
Och Jakob sände budbärare framför sig till Esau sin bror, till Seirs land [landet öster och syd om Döda havet], Edoms fält (öppna landskap).
Och han befallde dem och sade: "Så ska ni säga till min herre Esau: 'Så säger din tjänare Jakob, jag har vistats hos Laban och stannat till nu.
Och jag har oxar och åsnor och småboskap och tjänare och tjänarinnor, och jag har sänt för att berätta för min herre, för att jag ska finna nåd (oförtjänt kärlek, favör – hebr. chen) i dina ögon.' "
Och budbärarna återvände till Jakob och sade: "Vi kom till din bror Esau och nu kommer han för att möta dig och 400 män med honom."
Jakob blev mycket rädd och hade ångest. Han delade folket som var med honom, och småboskapen och kreaturen och kamelerna, i två läger.
Och han sade: "Om Esau kommer till det ena lägret och slår det, då kan det andra lägret som är kvar fly."
Jag är inte värdig all din nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) och all sanning (trofasthet – hebr. emet) som du har visat din tjänare, för med min stav gick jag över denna Jordan och nu är jag två läger.
Befria mig, jag ber dig, från min brors hand, från Esaus hand, för jag är rädd för honom, annars kommer han att slå mig, mor med söner.
Och han höll sig där den natten, och tog av det han hade med sig en gåva till Esau hans bror.
Och han gav dem i sin tjänares hand, varje flock för sig, och han sade till sin tjänare: "Gå över före mig och se till att det är ett avstånd mellan flock och mellan flock."
Och han befallde de första (de som gick längst fram) och sade: "När Esau min bror möter er och frågar er och säger. 'Vilka är ni och vart går ni och vems är dessa framför er?'
Då ska ni säga: 'De är din tjänare Jakobs, det är en gåva sänd till min herre, till Esau och se, han är även bakom oss.' "
Och han befallde även den andra och den tredje och alla som följde flockarna och sade: På detta sätt ska ni tala till Esau när ni finner honom
och ni ska säga: "Se, även din tjänare Jakob är bakom oss." För han sade (tänkte): "Jag ska blidka honom med gåvan som går framför mig och därefter ska jag se hans ansikte, måhända ska han ta emot mig."
Gåvan gick över före honom och själv stannade han i lägret den natten.
Samma natt steg Jakob upp och tog sina två hustrur, sina två slavinnor, och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället.
Han tog dem och förde över dem till andra sidan forsen, och sedan skickade han över alla sina ägodelar. [Jabbok rinner från öster och mynnar ut i Jordanfloden mitt emellan Döda havet och Galileiska sjön. Själva ordet Jabbok är väldigt snarlikt det hebreiska ordet för "kamp". Ordagrant betyder Jabbok "att tömma", "hälla ur".]
När mannen såg att han inte kunde vinna över Jakob rörde han vid Jakobs höftled, så att höften gick ur led medan de brottades med varandra.
Sedan sade mannen: "Låt mig gå, för solen har börjat gå upp." Jakob svarade: "Jag släpper dig inte om du inte välsignar mig."
Då svarade mannen honom: "Vad heter du?" Han svarade: "Jakob." [I GT reflekterar namnet personligheten. Namnet Jakob betyder: "svindlare, en som ligger i bakhåll och attackerar", ordagrant "en som tar genom hälen". Namnet står alltså för en människa som lurar och bedrar, något som har präglat Jakobs liv och nu blir uppenbart för honom.]
Mannen sade: "Du ska inte längre heta Jakob (svindlare), utan Israel, för du har stridit både mot Gud (Elohim) och människor och vunnit (överlevt)." [Namnet Israel har flera betydelser: "att kämpa mot Gud" eller "att Gud kämpar för oss", "att Gud regerar" eller "att vi regerar tillsammans med Gud". På hebreiska är namnen Jakob och Israel helt olika förutom en bokstav som är gemensam, nämligen bokstaven jod. Detta är den minsta av alla hebreiska bokstäver och symboliserar därför ofta ödmjukhet. Detta förstärker att det enda som finns kvar av den gamle Jakob är hans ödmjukhet, han behövde bli tömd på sin egen stolthet. Jakob kämpade med Gud och i processen blev han ödmjuk. På den grunden blir han Israel, en ärlig man och en regent tillsammans med Gud som segrar! Se även -book='28' data-chapter='12' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='4' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Hos 12:3–4.]
Då frågade Jakob: "Jag ber dig, låt mig få veta ditt namn?" Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn?" Sedan välsignade han Jakob där.
Jakob kallade platsen Peniel (Guds ansikte). Han sade: "För jag har sett Gud (Elohim) ansikte mot ansikte, och överlevt."
När han passerat Penuel [en stad vid floden Jabbok, alternativ stavning till Peniel] såg han solen gå upp, men han haltade på grund av sin höftskada. [Efter mötet med Gud vandrade Jakob annorlunda.]
Därför äter inte Israels söner höftmuskeln som är på låret till denna dag eftersom han rörde vid Jakobs höft, vid höftmuskeln på låret.
[Den hebreiska språkliga konstruktionen målar upp skeendet då Esau snabbt närmar sig, och Jakob agerar och delar upp sin familj.] Och Jakob lyfte upp sina ögon och såg, och se, Esau kom och med honom 400 män. Och han delade barnen till Lea och till Rakel och till de två tjänstekvinnorna.
Och han ställde tjänstekvinnorna och deras barn först och Lea och hennes barn efter och Rakel och Josef längst bak.
Själv gick han över framför dem och böjde sig till marken sju gånger till dess han kom nära sin bror.
Men Esau sprang och mötte honom och omfamnade honom och föll honom om halsen och kysste honom och grät.
Och han lyfte upp sina ögon och såg kvinnorna och barnen och frågade: "Vilka är dessa som du har med dig"?
    Och han [Jakob] svarade: "Barnen som Gud i sin nåd (oförtjänta kärlek – hebr. chanan) har gett sin tjänare."
Även Lea och hennes barn kom nära och böjde sig ner, och efter kom Josef nära och Rakel och de böjde sig ner. [Samma ordning som i -book='' data-chapter='' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='3' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2–3.]
Sedan frågade han [Esau]: "Vad menar du med den stora skara (alla de läger) som jag mött [som du sänt framför dig]"?
    Och han [Jakob] svarade: "För att finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon min herre."
Och Esau sade: "Jag har nog, min bror, låt det du har vara ditt."
Och Jakob svarade: "Nej, jag ber dig, om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, ta då emot gåvorna ur min hand, för så sant som jag har sett ditt ansikte, som när någon ser Guds (Elohims) ansikte, ger du mig nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa).
Jag ber dig (vädjar), ta emot min gåva som jag har fört till dig, eftersom Gud (Elohim) har handlat med nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanan) mot mig, och eftersom jag har nog." Och han bad enträget och han tog emot den.
Och han sade till honom: "Min herre vet att barnen är späda och att flockarna och hjordarna som ger di är viktiga för mig, och om vi driver dem för hårt en dag kan hela flocken dö.
Jag ber dig, låt min herre gå över före hans tjänare och jag ska vandra vidare långsamt, efter boskapens takt (tempo) och i barnens takt (tempo), till dess jag kommer till min herre i Seir."
Och Esau sade: "Låt mig lämna några från mitt folk med dig." Och han sade: "Varför detta? Låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i min herres ögon."
Och Jakob vandrade till Sukkot [öster om Jordanfloden nära Jabbok; troligtvis nuvarande Tel Deir Alla] och byggde sig ett hus och gjorde stall (hebr. sukkot) till sin boskap. Därför har den platsen namnet Sukkot. [Sukkot betyder hydda och motsvarar de boskapsskydd som man byggde som stall på den här tiden. Samma ord finns i lövhyddohögtiden som heter Sukkot på hebreiska.]
Och Jakob kom i frid till staden Shechem i Kanaans land när han kom från Paddan-Aram [-book='1' data-chapter='25' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 25:20] och slog läger framför staden.
Och han köpte den biten mark som han slog upp (bokstavligt spred ut) sina tält på från Chamors söners hand, Shechems far, för 100 kesita.
Och han reste där ett altare och kallade det El Elohei Israel (Gud, Israels Gud).
Och Dina, Leas dotter, som hon hade fött till Jakob, gick ut för att se (träffa) landets döttrar.
Och Shechem, Chamors son, hivéen, landets furste, såg henne och han tog henne och låg med henne och förödmjukade henne.
Och hans själ fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och han älskade ungmön och talade till ungmöns hjärta.
Och Shechem talade med sin far Chamor och sade: "Ge mig denna ungmö till hustru."
Nu hörde Jakob att han hade skändat hans dotter Dina och hans söner var på fältet med boskapen, och Jakob teg till dess de kom.
Och Chamor, Shechems far, gick ut till Jakob för att tala med honom.
Och Jakobs söner kom in från fältet när de hörde det. Och männen var bedrövade och de var mycket arga eftersom han hade gjort en vidrig gärning i Israel när han låg med Jakobs dotter, något som aldrig skulle ha gjorts.
Och ingå äktenskap med oss, ge era döttrar till oss och ta våra döttrar till er.
Och Shechem sade till hennes far och till hennes bröder: "Låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i era ögon, och det ni säger till mig ska jag ge.
Be mig om mycket, en stor hemgift, och jag ska ge er vad ni säger (begär), bara ni ger mig ungmön till hustru."
Och Jakobs söner svarade Shechem och hans far Chamor med list och talade eftersom han hade vanhelgat deras syster Dina
och sade till dem: "Vi kan inte göra detta, att ge vår syster till någon som är oomskuren, för det är en förebråelse mot oss.
Endast på det villkoret kan vi samtycka med er, om ni blir som vi är, att alla era män blir omskurna,
sedan kan vi ge våra döttrar till er och vi kan ta era döttrar till oss och vi kan bo tillsammans med er och vi kan bli ett folk.
Men om ni inte vill lyssna till oss och omskära er, då tar vi våra döttrar och går vår väg."
Och deras ord var goda i Chamors ögon och i Shechems, Chamors sons ögon.
Och ynglingen dröjde inte med att göra detta eftersom han älskade Jakobs dotter. Och han var upphöjd över alla i sin fars hus.
Och Chamor och hans son Shechem kom till stadens port och talade med stadens män och sade:
"Dessa män är fridsamma mot oss, låt dem därför bo i landet och idka handel där, för se, landet är stort nog för dem, låt oss ta deras döttrar åt oss som hustrur och låt oss ge dem våra döttrar.
Bara på det villkoret ska männen samtycka med oss (bo med oss), att vi blir ett folk, om varje man bland oss blir omskuren som de är omskurna.
Ska inte deras boskap och deras ägodelar bli våra? Låt oss bara samtycka med dem så att de vill leva med oss."
Och alla som gick ut genom stadens port lyssnade till Chamor och till hans son Shechem, och varje man blev omskuren, alla som gick ut genom stadens port.
Och det skedde på den tredje dagen när de var i smärta, att två av Jakobs söner, Simon och Levi, Dinas bröder, tog var man sitt svärd och kom över staden obemärkt och slog alla dess män.
Och de slog Chamor och hans son Shechem med svärdsegg och tog ut Dina från Shechems hus, och gick vidare.
Jakobs söner kom över de slagna och ödelade staden eftersom de hade vanhelgat deras syster.
De tog deras flockar och deras hjordar och deras åsnor och det som fanns i staden och det som fanns på fältet,
och allt deras av värde, och alla deras små och deras hustrur tog de som fångar, och ödelade allt som fanns i deras hus.
Och Jakob sade till Simon och Levi: "Ni har gett mig bekymmer, att göra mig förhatlig för landets invånare, för kananéerna och periséerna, och jag är få i antal, de kommer att samla ihop sig mot mig och slå mig, och jag blir fördärvad, jag och mitt hus."
Och de sade: "Ska någon få hantera vår syster som en sköka?"
Och Gud (Elohim) sade till Jakob. "Stig upp och gå till -toggle="modal" data-place-id=301>Betel och bo där. Och gör ett altare till Gud (El) som visade sig för dig när du flydde från din bror Esaus ansikte."
Då sade Jakob till sitt hushåll och till alla som var med honom: "Ta bort avgudarna som är ibland er och rena er själva och byt ut era kläder
och låt oss stå upp och gå till Betel. Där ska jag göra ett altare till Gud (El) som svarade mig den dag jag var i nöd (var trängd) och som har varit med mig på den väg jag har vandrat."
Och de gav Jakob alla främmande gudar som fanns i deras hand och ringarna i sina öron, och Jakob gömde dem under terebinten som fanns i Shechem.
Och de vandrade och en gudsfruktan kom över alla städer runtomkring dem och man förföljde inte Jakobs söner.
Och han byggde där ett altare och kallade platsen El--toggle="modal" data-place-id=301>Betel [Guds "Guds hus"], för där hade Gud uppenbarat sig för honom när han flydde från sin brors [Esaus] ansikte. [Tillägget här av El (som betyder Gud) till platsen -toggle="modal" data-place-id=301>Betel betonar Guds närvaro på den platsen, se även -book='1' data-chapter='28' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 28:19.]
Och Debora, Rebeckas barnflicka dog, och hon begravdes nedanför -toggle="modal" data-place-id=301>Betel under eken, och den fick namnet Alon-Bachot [betyder: "eken som gråter"].
Och Gud (Elohim) visade sig för Jakob igen när han kom från Paddan-Aram och välsignade honom.
Och Gud (Elohim) sade till honom: "Ditt namn är Jakob, men du ska inte längre heta Jakob utan Israel ska vara ditt namn" och han gav honom namnet Israel.
Och landet som jag gav till Abraham och Isak det ger jag till dig, och till din säd efter dig ska jag ge landet."
Och Gud (Elohim) steg upp från honom på den platsen där han talat med honom.
Och Jakob reste en pelare på platsen där han talat med honom, en stenpelare, och han hällde ut ett drickoffer på den och hällde olja på den.
Och Jakob kallade platsen där Gud talat med honom för -toggle="modal" data-place-id=301>Betel [-toggle="modal" data-place-id=301>Betel betyder Guds hus].
Och de vandrade från -toggle="modal" data-place-id=301>Betel och det var fortfarande ett stycke för att komma till Efrat, och Rakel födde, men hon hade en svår förlossning.
Och det skedde när hon var i svåra födslosmärtor att barnmorskan sade till henne: "Frukta inte för även detta är en son till dig."
Och det skedde när hennes själ var på väg att lämna henne, för hon dog, att hon kallade honom Ben-Oni, men hans far kallade honom Benjamin. [Ben-Oni betyder min smärtas son, Benjamin betyder min högra hands son.]
Och Jakob reste en pelare över hennes grav, det är Rakels gravpelare till denna dag.
Och Jakob vandrade och spred ut sina tält till Migdal-Eder ["tornet i Edar"; ordagrant "flockens torn"]. [Platsen är troligtvis mellan Betlehem och Hebron, se även -book='-1' data-chapter='4' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Mik 4:8.]
Och det hände när Israel [som tidigare hette Jakob, se -book='1' data-chapter='32' data-verse='28' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 32:28] bodde i landet att Ruben gick och låg (hade sexuellt umgänge) med Bilha, sin fars bihustru [som hörde till den nu avlidna Rakel], och Israel [hans far] hörde om det. [Denna vers hör tematiskt ihop med hur Dina skändas av Chamor, se -book='1' data-chapter='34' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='2' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 34:1–2. Rubens tilltag gjorde att han blir fördömnd, se -book='1' data-chapter='49' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 49:4. Detta var både ett förbjudet incestförhållande (-book='3' data-chapter='18' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 18:8) och ett försök att få akutoritet över sin far. Orsakerna var troligen andra än sexuell attraktion. Bilha var Rakels tjänstekvinna, och genom att skända henne minskar Ruben chansen att hon skulle ta över Rakels roll som Jakobs favorit. Troligtvis var detta dåraktiga tilltag ett försök att hjälpa sin mor Lea. Händelsen med alrunorna ("kärleksäpplena") kan också finnas med som bakomliggande orsak, se -book='1' data-chapter='30' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='15' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 30:14–15. Ruben är omkring 5 år när han blir indragen i bråket mellan Rakel och hans mor, och Rakel tar hans fynd från åkern.]

Jakobs tolv söner

Jakob hade tolv söner:
Leas [två] söner via tjänstekvinnan Zilpa:
    Gad och Asher. Dessa är Jakobs söner som föddes åt honom i Paddan-Aram.
Och Jakob kom till Isak, sin far, i Mamre, till Kirjat-Arba, det är Hebron (Chevron), där Abraham och Isak vistades.
Och Isak slutade att andas och dog, och blev samlad till sitt folk, gammal och full (mätt, fullkomnad; ordagrant: "sjuad" – hebr. savea) av dagar, och Esau och Jakob, hans söner, begravde honom.

Uppräkningen här av de tolv sönerna följer mödrarna (Lea, Rakel, Bilha och Zilpa) och födelseordningen hos varje moder. Josef och Benjamin är centralt placerade. Nedan är sönerna, med även inbördes födelseordning först: Lea
1. Ruben
2. Simon
3. Levi
4. Juda 9. Isaskar
10. Sebulon Rakel
11. Josef
12. Benjamin Bilha (Rakels tjänstekvinna)
5. Dan
6. Naftali Zilpa (Leas tjänstekvinna)
7. Gad
8. Asher I GT finns totalt 28 uppräkningar: baserad på födelseordning (-book='1' data-chapter='29' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 29–30), placering i förhållande till tabernaklet (-book='4' data-chapter='2' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 2), tilldelat landområde (-book='26' data-chapter='48' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Hes 48) och de tolv portarna (-book='26' data-chapter='48' data-verse='30' data-chapterend='' data-verseend='35' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Hes 48:30–35). I NT finns en uppräkning i -book='66' data-chapter='7' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='8' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 7:4–8; -book='66' data-chapter='21' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>21:12.

och Basemat, Ismaels dotter, syster till Nevajot.
Och Ada födde till Esau Elifaz (Elifas),
och Basemat födde Reoel,
och Oholivama födde Jeosh och Jalam och Korach. Detta är Esaus söner som föddes till honom i Kanaans land.
Och Esau tog sina hustrur och sina söner och sin dotter och alla personer i sitt hus, och sin boskap och alla sina djur och alla sina ägodelar som han hade samlat i Kanaans land och gick till ett land bort från sin bror Jakob.
För deras ägodelar var för stora för dem för att bo tillsammans, och landet där de vistades kunde inte klara dem för all deras boskap. [Betet räckte inte till alla djur.]
Detta är namnen på Esaus söner:
    Elifaz, son till Ada, Esaus hustru, Reoel son till Basemat, Esaus hustru.
Och Timna var bihustru till Elifaz, Esaus son, och hon födde Amalek till Elifaz. Dessa är söner till Ada, Esaus hustru. [Amalek blir stamfar till amalekiterna. Detta folk är det första som anfaller Israels söner efter att de kommit ut ur Egypten och vandrat ungefär en månad från övergången av Vasshavet. I Refidim besegrar de amalekiterna -book='2' data-chapter='17' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='16' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 17:8–16. Senare uppmanar Mose dem att inte glömma att förgöra amalekiterna utan verkligen komma ihåg detta, se -book='5' data-chapter='25' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 25:19. Därefter är det Saul som strider mot amalekiterna och är olydig, vilket gör att han inte längre får vara kung, eftersom han inte tillspilloger hela bytet och underlåter att döda deras kung. -book='9' data-chapter='15' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Sam 15. I Esters bok är den onde Haman ättling till en amalekit. Han vill utrota alla judar men misslyckas. Amalek är också den andemakt som genom historien har stått för/representerat all slags antisemitism, dvs. en önskan att utrota judarna. Den har tagit sig många uttryck genom historien och även ersättningsteologin är en variant av antisemitismen.]
Och dessa är söner till Oholivama:
    Anas dotter, dotter till Tsiveon, Esaus hustru. Och hon födde till Esau Jeosh och Jalam och Korach.
Dessa är furstarna för Esaus söner, Elifaz söner, Esaus förstfödde: fursten för Teman, fursten för Omar, fursten för Tsefo, fursten för Kenaz,
fursten för Korach, fursten för Gatam, fursten för Amalek. Dessa är furstarna som kommer från Elifaz i Edoms land. Dessa är Adas söner.
Och dessa är söner till Reoel, Esaus son: fursten för Nachat, fursten för Zerach, fursten för Shama, fursten för Miza. Dessa är furstarna som kommer från Reoel i Edoms land. Dessa är söner till Basemat, Esaus hustru.
Och dessa är sönerna till Oholivama, Esaus hustru: fursten för Jeosh, fursten för Jalam, fursten för Korach. Dessa är furstarna som kommer från Oholivama, Anas dotter, Esaus hustru.
Dessa är Esaus söner, de och deras furstar, det är Edom.
Detta var horén Seirs söner, landets tidigare invånare: Lotan, Shobal, Sibon, Ana,
Lotans söner var Hori och Hemam, och Lotans syster var Timna.
Sibons söner var Aja och Ana. Det var den Ana som fann de varma källorna i öknen när han vaktade sin far Sibons åsnor.
Anas barn var Dishon och Oholivama, Anas dotter.
Esers söner var Bilhan, Saavan och Akan.
Dishans söner var Us och Aran.
Detta är de kungar som regerade i Edoms land innan någon kung regerade över israeliterna.
Beors son Bela var kung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.
När Bela dog blev Jobab, Seras son, från Bosra, kung efter honom.
När Husham dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom. Det var han som slog midjaniterna på Moavs mark, och hans stad hette Avit.
När Saul dog blev Baal-Hanan, Akbors son, kung efter honom.
När Akbors son Baal-Hanan dog blev Chadar [andra handskrifter Chadad] kung efter honom. Hans stad hette Pagu och hans hustru hette Mehetabel, dotter till Matred som var dotter till Me-Sahab.
Detta är Jakobs fortsatta historia (hans genealogi/släktträd – hebr. -id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledot).

Nu följer ett nytt stycke, se -book='1' data-chapter='2' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:4; -book='1' data-chapter='5' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5:1; -book='1' data-chapter='6' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>6:9; -book='1' data-chapter='10' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>10:1; -book='1' data-chapter='11' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>11:10, -book='1' data-chapter='11' data-verse='27' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>27; -book='1' data-chapter='25' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>25:12, -book='1' data-chapter='25' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>19; -book='1' data-chapter='36' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>36:1, -book='1' data-chapter='36' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>9; -book='1' data-chapter='37' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>37:2. Detta är den tolfte och sista sektionen i Första Mosebok. Temat är Josef som också är en förebild på Jesus. Även detta stycke följer ett kiastiskt mönster: A Brödernas hat mot Josef (37:3-11)
 B Josef tros vara död, Jakob sörjer (37:12-36)
  C Mellanakt: Juda och Tamar (38:1-26)
   D Oväntade omvända roller – Peres och Sera (38:27-39:23)
    E Josefs vishet (40:1-42:57)
     F Bröderna till Egypten (43:1-46:7)
      X Israels släkttavla (46:8-27)
     F´ Flytten till Egypten (46:28-47:12)
    E´ Josefs vishet (47:13-26)
   D´ Oväntade omvända roller – Efraims och Manasses (48:1-22)
  C´ Mellanakt: Jakob välsignar sina söner (49:1-28)
 B´ Jakobs död, Josef begraver honom (49:29-50:14)
A´ Josef lugnar sina bröder (50:15-26)

Josef, hans son som nu var 17 år – fortfarande en yngling, vallade småboskapen tillsammans med sina [äldre] bröder, sönerna till Bilha [Dan och Naftali, se -book='1' data-chapter='35' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 35:25] och sönerna till Zilpa [Gad och Asher, se -book='1' data-chapter='35' data-verse='26' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 35:26], hans fars fruar. Josef lämnade (kom hem med) dåliga rapporter om dem till sin far. [Josef var Jakobs elfte son, Rakels förstfödda, se -book='1' data-chapter='30' data-verse='24' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 30:24. Jakob var 108 år. Uttrycket "en yngling" kan tolkas att han var en hjälpreda, eller så betonas att han var ung och hade ansvar över flocken. Det anas att det är komplicerade familjerelationer, att Bilha (Rakels tjänstekvinna) och Zilpa (Leas tjänstekvinna) nämns påminner också om rivaliteten mellan Lea och Rakel, se -book='-1' data-chapter='30' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>30:3, -book='-1' data-chapter='30' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>9. En del har sett Josef som en skvallrare, men utifrån hur hans karaktär beskrivs i övrigt verkar det snarare vara så att han är noga med detaljer och trofast i det lilla, för att så småningom bli betrodd med mycket, se -book='42' data-chapter='16' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Luk 16:10. I -book='' data-chapter='' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 13 beskrivs hur han är redo och villig att skickas ut på uppdrag av sin far.]
Israel älskade Josef mer än sina andra söner eftersom han var den son som han fått på sin ålderdom [91 år, med Rakel som han älskade mer än Lea, se -book='1' data-chapter='29' data-verse='30' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 29:30], och han lät göra en speciell mantel åt honom. [Ordet för "speciell mantel" (hebr. ketonet passim) kan betyda mångfärgad, långärmad eller broderad med ornament.]
När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.

Jakobs tolv söner, från den äldste till den yngste: 1. Ruben (Lea)
2. Simon (Lea)
3. Levi (Lea)
4. Juda (Lea)
5. Dan (Bilha, Rakels tjänstekvinna)
6. Naftali (Bilha, Rakels tjänstekvinna)
7. Gad (Zilpa, Leas tjänstekvinna)
8. Asher (Zilpa, Leas tjänstekvinna)
9. Isaskar (Lea)
10. Sebulon (Lea)
11. Josef (Rakel)
12. Benjamin (Rakel)

Han sade till dem: "Lyssna, detta är en dröm som jag har drömt.
Vi band kärvar på fältet och min kärve reste på sig och stod upprätt, och se, era kärvar kom och stod runt omkring och bugade sig för min kärve."
Hans bröder sade till honom: "Skulle du verkligen regera över oss? Eller ska du råda över oss?"
Och de hatade honom ännu mer på grund av hans drömmar och hans ord.
Han berättade det för sin far och sina bröder, men hans far tillrättavisade honom och sade till honom: "Vad är denna dröm som du drömmer? Ska jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner på marken inför dig?"
Hans bröder var avundsjuka på honom men hans far kom ihåg (lade på minnet) vad han hade sagt.
Hans bröder gick iväg för att valla sin fars hjord i Shechem (Sikem). [Shechem, nuvarande Nablus ligger 11 mil norr om Hebron. En fem dagars vandring. Troligtvis är det torrt i trakten kring Hebron och Betlehem (se t.ex. -book='8' data-chapter='1' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Rut 1:1), så man tar flocken nordväst på framkanten av Juda bergsbygd där det är mer nederbörd och frodigare ängsmarker.]
Israel sade till Josef: "Vallar inte dina bröder flocken i Shechem (Sikem)? Kom, jag ska sända dig till dem", och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar", se -book='1' data-chapter='22' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:1.]
Han sade till honom: "Gå nu och se att allt står väl till med dina bröder och att allt är väl med småboskapen. Kom sedan tillbaka och berätta för mig." Han sände iväg honom från Hebrons dal och han kom till Shechem (Sikem).
En man fann honom där och såg hur han vandrade (irrade omkring) på fälten, och frågade honom: "Vad letar du efter?"
"Mina bröder, letar jag efter", svarade han, "Tala om för mig var de vallar sin hjord." [Den hebreiska ordföljden är "mina bröder jag söker". Att "mina bröder" kommer först förstärker Josefs tillit och hur han ser dem som sin familj, något som gör brödernas svek ännu större.]
De sade till varandra: "Se, där kommer den där 'drömmästaren'.
Kom nu och låt oss döda honom och kasta honom i en av brunnarna, sedan säger vi att ett rovdjur slukade honom, så får vi se vad det blir av hans drömmar."
Ruben fortsatte: "Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte)." Han sade så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra tillbaka honom till hans far.
När Josef kom till sina bröder, ryckte de av honom manteln han hade på sig, den speciella mantel [mångfärgade eller långärmade manteln med ornament som Jakob gett honom, se -book='' data-chapter='' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 3].
Sedan satte de sig ner och åt. [En måltid mättar inte bara magen, den fyller en viktig social funktion. Här blir hårdheten i brödernas hjärtan uppenbar. Josef saknade mat och vatten och de hörde hans rop, se -book='1' data-chapter='42' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 42:21. Samtidigt dukar de upp och äter alldeles intill. Drygt 20 år senare kommer dock situationen omvänd, då är Josef den som föder bröderna, se -book='1' data-chapter='42' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 42:3, -book='1' data-chapter='42' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>6.] När de lyfte upp sina ögon och tittade, fick de se en karavan med ismaeliter komma från Gilead med sina kameler som bar på kryddor och balsam och myrra, som de skulle gå med till Egypten.
Juda sade till sina bröder: "Vilken vinning har vi av att döda vår bror och dölja hans blod?
Kom, så säljer vi honom till ismaeliterna och låter inte vår hand komma vid honom, han är ju trots allt vår bror, vårt kött." Hans bröder lyssnade på honom.
När de midjanitiska köpmännen [-book='' data-chapter='' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 25] gick förbi, drog de [bröderna] upp Josef från brunnen och sålde Josef till ismaeliterna för 20 shekel silver. [Priset för en ung manlig slav var 20 silver shekel, se -book='3' data-chapter='27' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 27:5. Priset finns även dokumenterat i Hammurabis lagar, se §116, §214 och §252.] Och de tog Josef till Egypten. [Den ovanliga trefaldiga upprepningen av Josefs namn i denna vers "drog upp Josef ... sålde Josef ... tog Josef" betonar och indikerar att händelsen är viktig för fortsättningen av berättelsen. Karavanen bestod troligtvis av både ismaeliter och midjaniter, se -book='1' data-chapter='17' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 17:20; -book='1' data-chapter='37' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>37:25, -book='1' data-chapter='37' data-verse='27' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>27, -book='1' data-chapter='37' data-verse='36' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>36; -book='1' data-chapter='39' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>39:1; -book='7' data-chapter='8' data-verse='24' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Dom 8:24. Här finns också en historisk konflikt som går flera generationer tillbaka. Ismaeliterna var ättlingar till Ismael, som Abraham fick med den egyptiska Hagar omkring 180 år tidigare, se -book='1' data-chapter='21' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 21:21. Midjaniterna var också ättlingar till Abraham från hans äktenskap med Ketura och deras son Midjan, se -book='1' data-chapter='25' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='4' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 25:1–4]
Ruben återvände till brunnen men Josef var inte i brunnen och han rev sönder sina kläder [för att visa sin sorg och upprördhet].
Han återvände till sina bröder och sade: "Barnet finns inte mer... och jag... vart ska jag ta vägen?" [Hebreiska ordet för barn är jeled som beskriver ett litet barn. Även om Josef var 17 år (-book='1' data-chapter='37' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:2), så ser Ruben honom som sin skyddsling. Vi anar desperationen och villrådigheten hos Ruben, vad ska han ta sig till, ska han försöka leta efter Josef eller fly från sin far.]
De tog Josefs mantel och dödade en bagge och doppade manteln i blodet.
De skickade iväg den speciella manteln och tog den till deras far och sade: "Vi har funnit denna. Vet du om det är din sons mantel eller inte?"
Jakob rev sönder sina kläder och satte säcktyg på sina höfter och sörjde Josef i många dagar.
Alla hans söner och hans döttrar steg upp för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas och han sade: "Jag ska gå ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), till min son och sörja." Och hans far grät över honom.
[Samtidigt var Josef vid liv.] Midjaniterna sålde honom i Egypten till Potifar, en av faraos generaler, chefen över livvakten.
[Huvudpersonen i den sista sektionen (kap 37-50) av Första Mosebok är Josef. Här i kapitel 38 sker dock ett abrupt avbrott som handlar om Juda och Tamar. Till en början kan det vara svårt att förstå hur detta kapitel, som är en enda härva av felaktiga sexuella relationer, passar in i berättelsen. Juda vägrar att gifta bort sin yngsta son till Tamar, hon tar saken i egna händer och förför sin svärfar, han går villigt till henne som är förklädd till en prostituerad. Genom att placera berättelsen om Juda mitt i berättelsen om Josef skapas en litterär poäng. Två olika vägar framträder. Josef flyr från sexuell omoral (-book='1' data-chapter='39' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 39:12) medan Juda villigt går in i den med öppna ögon.] Vid den tiden gick Juda ner [rent höjdmässigt, men även moraliskt] från sina bröder [i Hebron, se -book='1' data-chapter='37' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:14] och vände sig till (slog ner sitt tält vid) en viss adullamit som hette Chira [som betyder "ädel"]. [Ner till Adullam, som ligger 2 mil nordväst om Hebron, är det en höjdskillnad på 700 meter.]
Hon blev gravid och födde en son och han gav honom namnet Er. [Er betyder "vaken", antagligen var det ett barn som inte sov så mycket!]
Hon blev gravid igen och födde en son och hon gav honom namnet Onan [Uttalas "Ånan" och betyder "stark"].
Då sade Juda till Onan: "Gå in till din brors hustru och utför din plikt som hennes äkta mans bror och se till att din bror får avkomlingar (barn, ordagrant säd).
Men Onan visste att säden (barnet) inte skulle bli hans, när han därför gick in till sin brors hustru spillde han sädesvätskan på marken, så att han inte skulle ge avkomma till sin bror.
Efter detta sade Juda till sin svärdotter Tamar: "Förbli en änka i din fars hus till dess min son Shela har vuxit upp." Han sade (tänkte för sig själv) annars dör han också, som sina bröder. Och Tamar gick iväg och bodde i sin fars hus.
Efter en tid (många dagar) dog Shoas dotter, Judas hustru. Juda blev tröstad och gick upp till sina fårskötare i Timna, han och hans vän adullamiten Chira.
Hon tog av sig sina änkekläder och täckte sig själv med sin slöja och svepte in sig själv och satte sig vid porten till [staden] Einaim [betyder: ögonen eller källorna; kanske samma stad som Enam, se -book='6' data-chapter='15' data-verse='34' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jos 15:34], som ligger på vägen till Timna. Hon såg att Shela hade vuxit upp (blivit giftasvuxen) men att hon inte blivit given till honom som hustru.
Han vände sig till henne vid vägen och sade: "Kom, låt mig komma in till dig", för han visste inte att hon var hans svärdotter.
    Hon svarade: "Vad ska du ge mig för att du får komma in till mig?"
Han sade: "Jag ska skicka en killing från flocken". Hon svarade: "Vill du ge mig en pant till dess du sänder den?"
Han sade: "Vilken pant ska jag ge dig?" Hon svarade: "Din sigill [med Judas personliga stämpel] och tråden [det flätade prydnadssnöret sigillet hängde i] och staven som du håller i din hand." Han gav dem till henne och kom in till (hade sexuellt umgänge med) henne och hon blev gravid genom honom.
Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten från kvinnans hand, men han fann henne inte.
Då frågade han männen efter hennes plats och sade: "Var är tempelskökan som satt vid vägkanten i Einaim [stad i låglandet (hebr. Shefela), mellan Hebron och Timna]?"
    De svarade: "Det har inte funnits någon tempelsköka här."
Han återvände till Juda och sade: "Jag har inte hittat henne och även männen på platsen säger att det inte har varit någon tempelsköka där."
Juda svarade: "Låt henne behålla det, annars blir vi utskämda, se, jag skickade denna killing och du har inte hittat henne."
När hon fördes fram lät hon säga till sin svärfar: "Genom den man som dessa ting tillhör är jag gravid." Hon sade vidare: "Avgör vem som är ägare till sigillet och tråden [den flätade tråden sigillet är fäst i] och staven." [-book='1' data-chapter='38' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 38:18]
Juda kände igen dem och sade: "Hon är mer rättfärdig än jag, eftersom jag inte gav henne min son Shela." Han träffade henne inte mer (hade inget sexuellt umgänge med henne).
Och det kom sig att den ene stack ut sin hand och barnmorskan tog en röd tråd och band om handleden och sade: "Denne kom ut först."
Men han drog tillbaka sin hand och hans bror kom ut och hon sade: "Varför har du brutit dig fram?" Därför fick han namnet Parets. [Här finns en ordlek. Namnet betyder brytning eller rämna och det är samma ord som används i frågan "Varför har du brutit dig fram?"]
Efter kom hans bror som hade den röda tråden runt sin handled. Han fick namnet Zerach. [I detta kapitel finns namnen Boas, Rut, Oved, Jishaj och David inkodade i -book='' data-chapter='' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='28' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 11–28 med 49 bokstävers mellanrum. De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se -book='8' data-chapter='4' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='22' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Rut 4:21–22, återfinns alltså exakt i rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall just i detta stycke som handlar om Parets, fem släktled innan Boas. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.]
Hans herre [Potifar] såg att Herren (Jahve) var med honom och att Herren (Jahve) lät allt han gjorde lyckas väl i hans hand.
Josef fann nåd (oförtjänt kärlek; favör) i hans ögon och blev hans personlige tjänare. [En position som finns väl dokumenterad i egyptisk litteratur.] Potifar utsåg Josef till arbetsledare (tillsyningsman) över sitt hus och allt som tillhörde honom gav han i hans hand [att ansvara över].
Från den tiden då Potifar utsåg Josef till arbetsledare i sitt hus och över allt han ägde, lät Herren (Jahve) egyptierns hus bli välsignat på grund av Josef. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, i huset och på fältet.
Så Potifar betrodde allt han ägde i Josefs hand (vård, förvaltarskap) och gjorde sig inget bekymmer om något (han litade helt på Josef), förutom [valet av] maten han åt.

Josef fängslas

Josef hade en välskapt kropp och såg bra ut. [Samma uttryck används om hans mor Rakel, se -book='1' data-chapter='29' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 29:17.]
Det hände efter en tid att hans herres [Potifars] hustru kastade sina blickar på Josef och sade: "Ligg med mig!" [-book='20' data-chapter='7' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='27' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ords 7:6–27]
Men Josef vägrade och sade till sin herres hustru: "Se, min herre som äger mig vet inte ens vad som finns i hans hus [har inte koll på alla småsaker], han har gett allt som tillhör honom i min hand (låter mig förvalta allting).
Han är inte större i detta hus än vad jag är, inte heller har han undanhållit mig något förutom dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna gör denna stora ondska och synda mot Gud (Elohim)?" [Josef argumenterar i flera punkter: Det skulle vara ett missbruk av förtroende, ett svek mot Potifar, något ondskefullt och även en synd mot Gud. Se även -book='2' data-chapter='20' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 20:14; -book='20' data-chapter='5' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ords 5–7.]
Även om hon fortsatte att tala till Josef dag efter dag, lyssnade han inte på henne eller ville ligga hos henne eller ens vara (vistas i samma rum; umgås) med henne.
När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt undan,
När han hörde att jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig, flydde och tog sig ut." [Ibland är flykt ett tecken på svaghet, andra gånger mod. Josef förlorade sin mantel, men behöll sin integritet.]
Hon lade hans mantel bredvid sig till dess att hennes herre kom hem.
Sedan sade hon samma sak till honom: "Den hebreiske tjänaren som du tog hit kom in till mig och ville förnedra mig (roa sig med mig).
När hans herre hörde sin hustrus ord som hon talade till honom när hon sade: "Detta gjorde din tjänare mot mig", då upptändes hans vrede.
Josefs herre [Potifar] tog honom och satte honom i fängelset, platsen där kungens fångar hölls bundna. Han var nu där i fängelset. [Det är inte tydligt vem Potifar blir arg på. Kanske kände han till sin frus sätt. Enligt Yalkut Shimoni, en medeltida rabbin, gjorde Potifars dotter Asenat allt hon kunde för att upprätta och fria Josef från anklagelserna. När Josef senare blir fri från fängelset gifter han sig med Asenat som är Potifars dotter, se -book='1' data-chapter='41' data-verse='44' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 41:44. Tiden i fängelse var en prövning för Josef, den beskrivs i -book='19' data-chapter='105' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='19' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 105:17–19
    Berättelsen om Josef är fylld med cykliska mönster och upprepningar: Han har två drömmar (kap 37), han tyder två drömmar (kap 40), hans bröder gör två resor för att se honom (kap 42-43), och här är han oskyldigt fängslad en andra gång.]
Men Herren (Jahve) var med Josef och visade honom nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – hebr. chesed) och gav honom nåd (favör, oförtjänt kärlek – hebr. chen) i fängelsechefens ögon.
Fängelsechefen satte Josef till att ansvara för alla fångarna (han gav dem i Josefs hand) och allt som gjordes där, det gjordes [beslutades, administrerades] genom honom.
Fängelsechefen tittade inte på (gjorde sig ingen oro för) något som var i hans (Josefs) hand, eftersom Herren (Jahve) var med honom och allt som han [Josef] gjorde lät Herren (Jahve) lyckas väl.
[Josef kom till Egypten som 17-åring, se -book='1' data-chapter='37' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:2. Han tjänade hos Potifar i drygt 10 år innan han blev falskt anklagad för att försökt våldta hans hustru. Han är nu omkring 28 år. Två år senare, som 30-åring, blir han befordrad av farao, se -book='1' data-chapter='41' data-verse='46' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 41:46.] Efter en tid hände det sig att munskänken till kungen i Egypten och hans bagare, förolämpade sin herre, Egyptens kung. [Deras brott nämns inte. Enlig judisk tradition hade en fluga fallit ner i faraos vin och en sten i hans bröd. Andra judiska kommentarer föreslår att de försökt förgifta farao.]
Han satte dem i förvar i generalens hus, chefen över livvakten, i fängelset, platsen där Josef var bunden.
Chefen över livvakten befallde Josef att vara med dem och han betjänade dem. Dagarna gick och de förblev i fängelset.
Han frågade faraos förmän som var med honom i fängelset i hans herres hus: "Varför ser ni så bekymrade ut idag?"
De sade till honom: "Vi har drömt en dröm och det finns ingen som kan tolka den."
    Josef sade till dem: "Tillhör inte uttydningen Gud (Elohim)? Berätta den (drömmen) för mig."
Munskänkarnas förman berättade sin dröm för Josef och sade till honom: "I min dröm såg jag vin framför mig,
och faraos bägare var i min hand och jag tog druvorna och pressade dem i faraos bägare och jag gav bägaren till faraos hand."
Om tre dagar ska farao lyfta upp ditt huvud och upprätta dig till din ställning (tjänst – hebr. ken; samma ord som översätts "fundament" i -book='2' data-chapter='30' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 30:18), du ska ge farao bägaren i hans hand så som du tidigare gjort, när du var hans förman.
Men kom ihåg mig när det går väl för dig, och visa mig nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – chesed) och berätta om mig för farao och för mig ut ur detta hus.
För jag har verkligen blivit (oskyldigt) bortrövad från hebréernas land och inte heller här har jag gjort något som förtjänar att jag har hamnat i fängelsehålan." [Josef kände sig bortglömd. Han blev en slav som 17-åring, oskyldigt anklagad och kastad i fängelse. Först när han är 30 år blir han fri – 13 år är en lång tid! Människor kan glömma, men Gud glömmer inte -book='24' data-chapter='29' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='13' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jer 29:11–13.]
När bagarnas förman såg att uttydningen var god, sade han till Josef: "Jag hade också en dröm, och i den såg jag tre korgar med bröd som var på mitt huvud.
I den översta korgen fanns alla sorters bakat bröd för farao men fåglarna åt upp det i korgen på mitt huvud."
Om tre dagar ska farao lyfta upp (ta av) ditt huvud från dig, han ska hänga upp dig på trä och fåglarna ska äta upp allt ditt kött från din kropp."
Tre dagar senare, på faraos födelsedag, ställde han till fest för alla sina tjänare. Han "lyfte upp huvudet" (upphöjde) på sin förman över munskänkarna [återinsatte honom i tjänst, se -book='' data-chapter='' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 13] och "lyfte upp huvudet" (halshögg) på sin förman över bagarna.
Han återinsatte förmannen för munskänkarna i hans ämbete och han gav bägaren till faraos hand.
Men förmannen för munskänkarna kom inte ihåg Josef utan glömde bort honom.
När två hela år hade gått [sedan munskänken blivit återinsatt i sin tjänst] hade farao en dröm. Han drömde att han stod vid floden [Nilen].
Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta och de åt av sjögräset.
Sju andra kor kom upp efter dem från floden, de var klena och utmärglade och stod bredvid de andra korna på flodstranden.
På morgonen var han orolig i sitt inre och sände efter och kallade på Egyptens spåmän (skrivare, från ordet för penna) och alla visa män. Farao berättade sin dröm men det fanns ingen som kunde uttyda den för farao.
[Förmannen till munskänkarna hörde om drömmarna och kom ihåg Josef.] Då talade förmannen för munskänkarna till farao och sade: "Jag kommer ihåg min försummelse idag,
farao var vred på sin tjänare och satte mig i fängelse i generalens hus, chefen över livvakten, mig och förmannen för bagarna.
Med oss var en ung man, en hebré, tjänare hos chefen över livvakten. När vi berättade för honom om våra drömmar, tydde han dem och berättade för var och en av oss uttydningen.
Då skickade farao efter och kallade på Josef och de skyndade sig att hämta honom från fängelsehålan. Han rakade sig och bytte kläder och kom inför farao.
Farao sade till Josef: "Jag har drömt en dröm och det finns ingen som kan uttyda den för mig. Jag har hört sägas om dig att när du hör en dröm kan du uttyda den."
Josef svarade farao och sade: "Det är inte i min egen kraft, men Gud ska ge farao ett fridsamt (shalom) svar (ett lugnande svar)."
Farao talade till Josef:
<mark><mark>-</mark></mark>
"I min dröm stod jag på stranden till floden [Nilen].
Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta och de åt av sjögräset.
Sju andra kor kom upp efter dem, de var klena och utmärglade, något så anskrämligt har jag aldrig sett i Egyptens land.
När de hade ätit upp dem kunde man inte förstå att de hade ätit dem, de var fortfarande lika klena och utmärglade som från början. Sedan vaknade jag.
De tunna och tomma slukade de sju frodiga och välmatade stjälkarna.
<mark><mark>-</mark></mark>
Jag berättade för mina spåmän (skrivare, från ordet för penna) men det var ingen som kunde ge mig en förklaring."
Josef sade till farao: "Faraos dröm är en. [De två drömmarna hör ihop.] Gud har [profetiskt] uppenbarat för farao vad han ska göra.
Detta är de ting jag talar med farao om, det som Gud är på gång att göra har han visat för farao.
Se, det kommer sju år som ska ge riklig (god, överflödande) avkastning i Egyptens land.
Efter dem ska det komma sju år av hungersnöd och överflödet ska glömmas bort i Egyptens land och hungersnöden ska (istället) förtära landet.
På grund av hungersnöden som kommer efter, ska man inte komma ihåg (ordagrant inte veta om) överflödet, eftersom hungersnöden ska bli så fruktansvärd.
Av den anledningen fick farao två drömmar, eftersom dessa ting är beslutade av Gud (Elohim) och Gud ska snart låta det ske."
[Josef fortsatte:] "Därför bör farao nu utse en förståndig och vis person och sätta honom över Egyptens land.
Låt farao göra detta och låt honom utse tillsyningsmän över landet. Samla in en femtedel [spara 20%] från Egyptens land under de sju överflödande åren (då det blir stora skördar).
Låt dem samla all mat som skördas under de överflödande åren som kommer och lagra upp säden i faraos hand [i faraos lador] till mat i städerna och låt dem bevara (ta väl hand om) den.
Maten ska lagras i landet för de sju åren av hungersnöd, som ska komma i Egyptens land, så att landet inte går under genom hungersnöden."
Detta (förslag) syntes gott i faraos ögon och i hans tjänares ögon.
Farao sade till sina tjänare: "Kan vi finna en man som denna, en man som har Guds (Elohims) Ande i sig?"
Farao sade till Josef: "Eftersom Gud (Elohim) har visat dig allt detta, finns det ingen lika förståndig och vis person som du.
Du ska råda över mitt hus och i enlighet med dina ord ska allt mitt folk regeras, bara tronen ska vara större än du." [Josef blir befordrad till den högste ämbetsmannen i Egypten, bara farao själv är högre i rang. Ordagrant: "din mun ska allt mitt folk kyssa", jmf. -book='19' data-chapter='2' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='12' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 2:11–12.]
Vidare sade farao till Josef: "Se jag har satt dig över hela Egyptens land."
Farao tog sin signetring från sin hand och satte den på Josefs hand och klädde honom i praktfulla dräkter av fint linne och satte en guldkedja runt hans hals. [Istället för fängelsekläder får Josef fina linnekläder. Två gånger hade han förlorat sin mantel, nu får han en ny. Istället för fängelsets järnkedjor (-book='19' data-chapter='105' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 105:18) får han nu kedjor av guld!]
Han lät honom åka i den andra vagnen (vagnen bakom faraos egen vagn) som han hade och de ropade framför honom: "Avrech [knäböj]!" Och han satte honom över hela Egyptens land. [Ordet avrech är troligtvis ett egyptiskt ord som är en uppmaning att böja knä, ett sätt att visa respekt som i Egypten främst gällde vördnad för gudarna. Farao betraktades som en gud och genom att visa samma respekt för Josef upphöjs även han till en gudomlig status.]
Farao sade till Josef: "Jag är farao och utan din tillåtelse ska ingen man lyfta upp sin hand eller sin fot i hela Egyptens land."
Farao gav Josef namnet Zafenat-Panea [som betyder "uppenbarare av hemligheter"], och till hustru gav han honom prästen Potiferas dotter Asenat från On. Och Josef vandrade ut över Egyptens land. [Potiferas är en längre form av namnet Potifar. De tidigaste rabbinska traditionerna (Rashi, Rashbam och Alshish) säger att det var samma Potifar (-book='1' data-chapter='39' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 39:4, -book='1' data-chapter='39' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>20) som fängslade Josef.]
Josef var 30 år gammal när han stod inför farao, kungen i Egypten. Josef gick ut från faraos ansikte och vandrade runt i [inspekterade] hela Egyptens land. [Det finns flera slående paralleller mellan Josef och Jesus. Josef fick en brud samtidigt som han fortfarande var förkastad av sina egna bröder. Den kristna kyrkan har sedan slutet på Apostlagärningarnas tid bestått mest av hedningar, se -book='45' data-chapter='11' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Rom 11:25. Jesus var också 30 år när han började sin publika tjänst, se -book='42' data-chapter='3' data-verse='23' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Luk 3:23]
Han samlade upp all mat under de sju åren som var i Egyptens land och lagrade maten i städerna [nära där människorna bodde]. Markens mat som fanns runtomkring varje stad samlade han [strategiskt] in i den staden.
Josef lagrade säd som havets sand, enorma mängder, tills det inte längre var möjligt att hålla räkning på (bokföra) allting för det var så stora mängder (bokstavligt utan siffror, omöjligt att räkna). [En del språkvetare tror att Josef uppfann det första alfabetet i syfte att förenkla bokföring över alla grödor som skulle förvaras. Fram till den här tiden användes skriftspråk i form av hieroglyfer, vilket Josef säkerligen fick lära sig när han togs i tjänst hos farao. Men om det är så att Josef istället uppfann alfabetet så var det detta som Mose fick lära sig under sina år i faraos palats så att han sedan hade ett skriftspråk med alfabetets bokstäver när han under ökenvandringen skrev ner de fem Moseböckerna.]
Till Josef föddes två söner innan hungeråren kom, som Asenat dotter till Potifera prästen i On, födde åt honom.
Josef gav sin förstfödda namnet Manasse, för Gud har fått mig att glömma min träldom och min fars hus. [Namnet Manasse betyder "få att glömma".]
Den andra gav han namnet Efraim, för Gud har gjort mig fruktsam i mina bedrövelsers land. [Namnet Efraim betyder "dubbel frukt".] [Guds ordning är först Manasse, sedan Efraim. Först måste vi "glömma" och komma över det som varit, förräderiet, de falska anklagelserna, fängelset och det orättfärdiga behandlandet innan vi kan bära frukt. Istället för att söka hämnd, måste vi förlåta våra bröder och föda "Manasse", se -book='50' data-chapter='4' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Fil 4:8.]
och de sju hungeråren började, precis som Josef hade sagt. Det var hungersnöd i alla länder (runt hela Medelhavet och även söderut i Afrika) men i Egypten fanns det bröd.
När hela Egypten svalt, ropade folket till farao efter bröd, och farao sade till alla egyptier: "Gå till Josef och det han säger till er, gör det."
Hungersnöden var över hela jorden. Men Josef öppnade upp alla förrådshus och sålde till egyptierna. Hungersnöden var svår i Egyptens land.
Alla länder kom till Egypten, till Josef, för att köpa säd eftersom hungersnöden var svår i hela världen.
När nu Jakob såg (förstod) att det fanns säd i Egypten sade Jakob till sina söner: "Varför ser ni på varandra?" [Trots att Jakob var på väg att bli blind, se -book='1' data-chapter='48' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 48:8, hade han en klarhet att se vad som skulle göras. Brödernas oförmåga att se och agera står i skarp kontrast med Josef som både förutsåg hungersnöden och förberedde.]
Han sade: "Se, jag har hört att det finns säd i Egypten. Gå ner dit och köp därifrån åt oss, så att vi kan leva och inte dö [av hungersnöd]."
Josefs tio [halv-]bröder gick då ner för att köpa säd från Egypten.
Men Benjamin, Josefs [yngre] bror, sände Jakob inte iväg med sina bröder för han sade (tänkte för sig själv): "Tänk om någon olycka ska drabba honom." [Benjamin och Josef var helbröder – Rakel var deras mor.]
Israels söner kom bland alla de andra som kom [den 8-10 dagars långa resan ner till Egypten] för att handla, för hungersnöden var stor i Kanaans land.
[Josef kom som 17-åring till Egypten. Vid 30 års ålder blev han befordrad, och nu 9 år senare kommer hans bröder för att köpa säd av honom – 22 år sedan de sålde honom som slav. Den första drömmen som Josef haft går nu i uppfyllelse, se -book='1' data-chapter='37' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='8' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:5–8 – nästan. När de böjde sig för honom räknar han dem; de var tio, inte elva. Var är den elfte?] Josef var guvernör över landet, det var han som skötte försäljningen till alla människor i landet. Josefs bröder [tio av dem, se -book='' data-chapter='' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 3] kom och bugade inför honom med sina ansikten mot marken.
Josef såg sina bröder och kände igen dem, men gjorde sig själv oigenkännlig för dem och talade hårt (med myndig röst) till dem och han sade till dem: "Varifrån kommer ni?" och de svarade: "Från Kanaans land för att köpa mat."
Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom.
Josef kom ihåg drömmarna som han hade drömt om dem [-book='1' data-chapter='37' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='11' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:5–11] och sade till dem: "Ni är spioner som kommer för att se landets nakenhet (var svagheterna finns)."
De sade till honom: "Nej min herre, dina tjänare har kommit för att köpa mat.
Vi är alla en mans söner, vi är ärliga män, dina tjänare är inte några spioner."
Han sade till dem: "Nej, för att se landets nakenhet (var svagheterna finns) har ni kommit."
De sade: "Vi dina tjänare är tolv bröder, söner till en man i Kanaans land, vår yngste är hos sin far och en finns inte längre."
Härigenom ska ni prövas, så sant farao lever, ni ska inte gå härifrån om inte er yngste bror kommer hit.
Sänd en av er och låt honom hämta er bror och ni ska vara bundna för att era ord ska prövas, huruvida det är sanning i er, annars, så sant farao lever, är ni verkligen spioner."
Han satte dem alla tillsammans i förvar i tre dagar.
På tredje dagen sade Josef till dem: "Gör detta så får ni leva, för jag fruktar (vördar) Gud (Elohim),
om ni är ärliga män, låt en av era bröder vara bunden i fängelset, men gå ni och ta med er säd för hungersnöden i era hus,
och ta med er yngsta bror till mig, så ska era ord bli prövade och ni ska inte dö." De gjorde så. [Simon, den näst äldste sonen, lämnas kvar i Egypten, se -book='' data-chapter='' data-verse='36' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 36.]
[Samtidigt som Josef var där började bröderna prata med varandra.] De sade: "Vi är verkligen skyldiga för vår bror, när vi såg ångesten i hans själ när han ropade efter nåd (hebr. chanan) utan att lyssna, därför har denna olycka kommit över oss."
Ruben svarade dem och sade: "Talade jag inte till er och sade att ni inte skulle synda mot barnet, men ni lyssnade inte? Därför utkrävs hans blod"
[Josef blev djupt rörd av vad han hörde.] Han vände sig ifrån dem och grät. Han återvände till dem och talade till dem och tog Simon från dem och band honom inför deras ögon. [Simon betyder "den som hör". Josef prövar sina bröder om de skulle överge Simon, på samma sätt som de övergav honom. Simon var känd för sin hårdhet, se -book='1' data-chapter='34' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 34:25; -book='1' data-chapter='49' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='7' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>49:5–7. Kanske var det han som var den drivande bakom hur bröderna behandlade Josef 20 år tidigare.]
Sedan befallde Josef att man skulle fylla deras kärl med säd och ge tillbaka varje mans pengar i hans säck och ge dem matsäck för resan, och så gjordes för dem.
De lastade sina åsnor med sin säd och reste därifrån.
När en av dem öppnade sin säck på rastplatsen för att utfodra sin åsna, upptäckte han sina pengar och se, de låg överst i säcken.
Han sade till sina bröder: "Mina egna pengar har lagts tillbaka, och de ligger i min egen säck."
    De blev förskräckta (deras hjärtan svek dem) och de vände sig oroligt till varandra och sade: "Vad är det som Gud (Elohim) har gjort mot oss?"
De kom tillbaka till sin far Jakob, i Kanaans land, och berättade för honom allt som hade hänt dem och sade:
"Mannen, herren i landet, talade hårt (med myndig röst) till oss och tog oss för att vilja spionera på landet.
Vi är tolv bröder, söner till vår far, en finns inte och den yngste är hos sin far de här dagarna, i Kanaans land.
Mannen, herren i landet sade till oss, härigenom ska jag veta att ni är ärliga män, lämna en av era bröder hos mig och ta med er säd för hungersnöden i era hus och gå er väg.
Ta med er yngste bror till mig, då ska jag veta att ni inte är spioner utan ärliga män. Då ska jag befria er bror till er och ni kan röra er i landet."
När de tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung i sin säck. När de och deras far såg penningpungarna blev de rädda.
Jakob, deras far, sade till dem: "Ni har berövat mig på mina barn. Josef finns inte och Simon finns inte och nu vill ni ta bort Benjamin. Över mig har allt detta kommit (allt detta har drabbat mig)."
Ruben talade till sin far och sade: "Du ska dräpa mina två söner om jag inte för honom tillbaka till dig. Ge honom i min hand och jag ska föra tillbaka honom till dig." [Ruben hade fyra söner, så hebreiskan antyder "två av mina söner".]
Jakob svarade: "Min son [Benjamin] ska inte gå ner med dig, för hans bror är död och han är den ende som är kvar, om något ont drabbar honom på vägen som ni går, då störtar ni ner mina gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats)." [Josef och Benjamin är Rakels enda söner som hon födde åt Jakob. Eftersom Rakel var hans första kärlek, se -book='1' data-chapter='29' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 29:18, är dessa två söner extra viktiga för honom. Hon dog dessutom i barnsäng när Benjamin föddes.]
När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten sade deras far till dem: "Gå igen och köp oss lite mat."
Juda talade till honom och sade: "Mannen varnade oss tydligt och sade: 'Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.'
Om du sänder vår bror med oss ska vi gå ner och köpa dig mat,
men om du inte vill låta honom gå, kommer vi inte att gå, för mannen sade till oss: "Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er."
De svarade: "Mannen frågade detaljerat om oss och angående vår släkt och sade: Lever er far fortfarande? Har ni ytterligare en bror? Vi svarade honom med dessa ord. Skulle vi på något sätt kunna veta att han skulle säga: För hit er bror?"
Juda sade till sin far Israel: "Sänd gossen [Benjamin] med mig så ska vi stå upp och gå, så att vi får leva och inte dö, både vi och du och även våra små.
Jag ska vara garanten för honom. Från min hand ska du utkräva honom om jag inte för honom tillbaka till dig och ställer honom framför dig. Då ska jag bära skulden för det för evigt.
Om vi inte hade dröjt oss kvar skulle vi redan vara tillbaka en andra gång." [Detta var ett anmärkningsvärt uttalande från Juda. Vi anar att hans hjärta var ångerfullt. Juda hade själv förlorat två söner, se -book='1' data-chapter='38' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 38:7, -book='1' data-chapter='38' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>10, han förstod verkligen sin fars känslor och kunde av personlig erfarenhet känna med honom.]
Deras far Israel sade till dem: "Om det måste vara så nu så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. [Ironiskt nog är det samma varor som fanns i karavanen som förde med Josef till Egypten, se -book='1' data-chapter='37' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:25, som nu förs ned som gåvor till Josef.]
Ta med er dubbla summan pengar i er hand och de pengarna som kom tillbaka överst i era säckar. Måhända var det ett misstag.
Ta också er bror [Benjamin] och stå upp och gå igen till mannen.
Må Allsmäktig Gud (El Shaddai) ge er evig nåd (gränslös barmhärtighet) inför den mannen [som ju är Josef – ännu dold för dem], så att han befriar er andra bror [Simon, se -book='2' data-chapter='42' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 42:19, -book='2' data-chapter='42' data-verse='36' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>36] och Benjamin. Och för min del – om jag blir barnlös (berövas mina barn), så är jag barnlös (berövad)." [Jakob förtröstar på att Guds vilja ska få ske, se -book='12' data-chapter='7' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Kung 7:4; -book='17' data-chapter='4' data-verse='16' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Est 4:16.][Detta är första gången som det hebreiska ordet rachamim förekommer i GT. Det betyder evig nåd, obegränsad barmhärtighet, gränslöst medlidande, oändligt förbarmande. Då ordet står i plural finns det ingen början och inget slut, det är omöjligt att räkna, det saknar begränsningar. Därav översättningar som på olika sätt uttrycker detta med adjektiv som evig, oändlig, gränslös m.m. Huvudbetydelsen i ordet är nåd, men hebreiskan har fem olika rötter för detta ord. Just denna rot betonar att nåden innebär barmhärtighet, medlidande och förbarmande.
    Rachamim delar även rot med ordet för livmoder rechem. Det ger nåden i detta uttryck ytterligare en dimension av att vara värnande och beskyddande på samma sätt som livmodern är det lilla, hjälplösa och värnlösa barnets beskydd. På samma sätt som det ofödda barnet också är helt beroende av navelsträngen för att få näring, ligger i detta ord för nåd även en dimension som visar att vi är helt och hållet beroende av Guds eviga nåd för att ens överleva! Det gör att barmhärtigheten, medlidandet och förbarmandet får mycket djupare dimensioner än en allmän välvilja.]
Männen [de tio bröderna] tog gåvorna och de tog dubbla summan pengar i sina händer samt Benjamin och steg upp och gick ner till Egypten och stod inför Josef.
När Josef såg Benjamin med dem sade han till betjänterna i sitt hus: "För in männen i huset, slakta ett djur och gör i ordning köttet, för männen ska äta middag med mig idag."
Mannen gjorde som Josef bett honom och han förde in männen i Josefs hus.
Männen [bröderna] var rädda eftersom de fördes in i Josefs hus och de sade: "På grund av pengarna som lagts tillbaka i våra säckar första gången har vi förts in, för att han ska kunna söka en anledning mot oss och överfalla oss och ta oss som slavar med våra åsnor."
De kom nära betjänten i Josefs hus och de talade med honom vid dörren till huset
och sade: "Min herre, vi kom verkligen ner för att köpa mat första gången,
men det hände att när vi kom till rastplatsen, öppnade vi våra säckar och var och en fann sina pengar överst i sin säck, våra pengar i full vikt. [1 Mos 42:26-28] Vi har nu tagit med oss dem tillbaka i våra händer.
Vi har också tagit med oss andra pengar hit ner i våra händer för att köpa mat. Vi vet inte vem som lagt våra pengar i våra säckar."
Josef svarade: "Frid (shalom) vare med er, frukta inte. Er Gud (Elohim) och era fäders Gud har gett er skatter i era säckar. Jag hade era pengar." Sedan förde han ut Simon till dem.
Tjänaren tog in bröderna i Josefs hus och gav dem vatten och de tvättade sina fötter och han gav deras åsnor foder.
De gjorde i ordning sina gåvor inför Josefs ankomst vid middagstiden, för de hörde att de skulle äta mat där.
När Josef kom hem tog de fram gåvorna som var i deras händer och förde in dem i huset och böjde sig ner inför honom, ända till marken.
Han lyfte upp sina ögon och såg sin bror Benjamin, hans [egen] mors [Rakels] son, och sade: "Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?" Han sade vidare: "Må Gud (Elohim) visa nåd (oförtjänt kärlek, trofasthet – -id='H2603a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>chanan) mot dig min son."
Josef fick bråttom att söka efter en plats där han kunde gråta, eftersom han berördes djupt av nåd (barmhärtighet, medlidande) gentemot sina bröder, och han gick in i sin kammare och grät där.
De serverade (dukade fram) [först] åt honom för sig, och [sedan] bröderna för sig och [sist] egyptierna som åt med honom för sig själva. Egyptierna kan nämligen inte äta tillsammans med hebréerna, eftersom det skulle vara anstötligt för dem. [Egyptierna ansåg sig förmer än andra folk, och man assosierade sig inte med dem genom att äta vid samma bord. Den grekiska historikern Herodotos (484-425 f.Kr.) bekräftar att egyptierna inte ens använde kärl, knivar eller spett gjorda i Grekland. De tog inte kött uppskuret med en grekisk kniv i sin mun. Egyptierna såg också ned på folk som var boskapsskötare, se -book='1' data-chapter='46' data-verse='34' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 46:34.]
De satt framför honom, den förstfödde i enlighet med hans förstfödslorätt, och den yngste efter hans ålder. [Josef har placerat dem så att alla sitter i åldersordning.] Männen [de 11 bröderna] tittade förundrat på varandra. [De förundrades över hur Josef kunde veta deras inbördes ålder. Sannolikheten att slumpmässigt välja denna ordning är ytterst liten, en på närmare 40 miljoner.]
Han befallde husets tjänare och sade: "Fyll männens säckar med mat, så mycket som de kan bära, och lägg var och ens pengar överst i säcken.
Lägg sedan min bägare, silverbägaren, överst i den yngstes säck och hans pengar för säden." De gjorde så som Josef hade sagt.
När de hade kommit ut ur staden och inte hunnit så långt, sade Josef till sin tjänare: "Gå efter männen och när du kommer ikapp dem ska du säga till dem: 'Varför har ni lönat gott med ont?
När han kom ikapp dem talade han dessa ord till dem.
Hos den av dina tjänare som den blir funnen, låt honom dö, och vi ska bli vår herres slavar."
Han svarade: "Låt det nu bli som ni har sagt. Den hos vilken den blir funnen ska vara min slav och ni övriga ska vara oskyldiga."
Då skyndade de sig, var och en, att ta ner sin säck på marken och var och en av dem öppnade sin egen säck.
De rev sönder sina kläder [i sorg och förtvivlan]! Sedan lastade var och en sin egen åsna och de återvände till staden.
Josef sade till dem: "Vad är det som ni har gjort? Vet ni inte att en man som jag verkligen är gudomlig?"
Juda svarade: "Vad kan vi säga till vår herre? Vad ska vi tala? Hur ska vi förklara oss själva (rättfärdiga oss)? Gud har funnit dina tjänares missgärningar, vi är min herres slavar, både vi och den i vars hand bägaren blev funnen."
Men Josef sade: "Det skulle vara fjärran från mig att göra så. Den man i vars hand bägaren blev funnen, han ska vara min slav, men ni andra, stå upp och gå i frid (shalom) till er far."
Juda kom nära honom och sade: "Min herre, låt din tjänare, jag ber dig (vädjar) få tala ett ord i min herres öra, och låt inte din vrede upptändas mot din tjänare, för du är som farao.
Min herre frågade sin tjänare och sade: 'Har ni en far eller en bror?'
Vi svarade min herre: 'Vi har en far som nu är gammal, och han har en son som han fått på gamla dagar. Pojkens bror är död. Därför är han ensam kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.'
Du sade till dina tjänare: 'För honom ner med er så att jag kan se honom med mina ögon.'
Vi sade till min herre: 'Ynglingen kan inte lämna sin far, för om han lämnar sin far kan hans far dö.'
Men du sade till dina tjänare: 'Om ni inte er yngsta bror följer med er ner hit, ska ni inte se mitt ansikte igen.'
När dina tjänare kom till vår far berättade vi min herres ord för honom.
Och vår far sade. 'Gå igen och köp oss lite mat,'
och vi svarade: 'Vi kan inte gå ner om inte vår yngste bror är med oss, då ska vi gå ner, för vi får inte se mannens ansikte om inte vår yngste bror är med oss.'
Då sade din tjänare, min far, till oss: 'Ni vet att min hustru födde två söner åt mig,
och den ene har gått ifrån mig' och han sade: 'Han har säkert slitits i stycken och jag har inte sett honom sedan dess,
om ni tar denne enda ifrån mig också och något drabbar honom så för ni ner mitt gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats).'
Vet därför att när jag [Juda] kommer till din tjänare, min far [Jakob], och ynglingen inte är med oss – eftersom hans eget liv är helt sammanfogat med hans liv [ordagrant: hans själ är bunden i hans själ]
då kommer det bli hans död, om han ser att inte ynglingen är med. Din tjänare [jag Juda] kommer att dra ner de gråa håren på din tjänare, vår far [Jakob], med sorg till Sheol (underjorden).
Din tjänare blev en garant för ynglingen gentemot min far och jag sade: 'Om jag inte för tillbaka honom till dig ska jag bära skulden och skammen för min far för evigt.' [-book='1' data-chapter='43' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 43:9]
Låt därför nu din tjänare, jag ber dig (vädjar), stanna här som slav åt min herre istället för ynglingen, och låt ynglingen gå upp med sina bröder.
Hur ska jag kunna gå upp till min far om ynglingen inte är med mig? Annars måste jag se på det onda som kommer över min far."
Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: "Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!" Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder.
Han grät högljutt så att egyptierna hörde och faraos hus hörde.
Josef sade till sina bröder [på hebreiska]: "Jag är Josef! Lever min far fortfarande?" Hans bröder kunde inte svara honom, de stod där förskräckta (chockade) framför honom.
Josef sade till sina bröder: "Kom närmare mig", så de kom nära [så Josef kunde viska till dem utan att egyptierna skulle höra deras konversation]. Då sade han [i låg ton]: "Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. [-book='1' data-chapter='37' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='28' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:25–28]
Var inte ledsna och arga på er själva för att ni sålde mig hit. Gud har sänt mig före er för att bevara människors liv.
I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och i ytterligare 5 år ska man varken plöja eller skörda.
Skynda er att gå upp till min far och säg till honom: "Så säger din son Josef, Gud har gjort mig till herre över hela Egypten, kom ner till mig, dröj inte. [Josefs ord måste ha påmint dem om vad han sagt tidigare, se -book='1' data-chapter='37' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:8.]
Du ska bo i landet Goshen och du ska vara nära mig, du och dina söner och dina sonsöner och dina hjordar och dina herdar och allt det du äger.
Jag ska försörja dig där, för det är fortfarande 5 år kvar av hungersnöden. Annars blir du fattig, du, ditt hushåll och allt som du har.
Och se, era ögon ser och min bror Benjamins ögon (ser), att det är min mun som talar till er.
Ni ska berätta för min far om all min härlighet i Egypten, och om allt som ni har sett och ni ska skynda er att föra min far hit."
Han kysste alla sina bröder och grät med dem. Sedan talade hans bröder med honom.
Farao sade till Josef: "Säg till dina bröder: 'Detta ska ni göra; lasta era djur och gå till Kanaans land,
och ta er far och ert hushåll och kom till mig. Jag ska ge er det goda i Egyptens land och ni ska äta det feta i landet. [-book='26' data-chapter='34' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Hes 34