9015 – ()


Typ: ¦
Hebreiska: ()
Ursprung:
Användning: 2268 ggr i GT

Engelsk översättning



Engelsk beskrivning

[ ]

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (2268 st)


Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon – dag ett (hebr. jom echad). [Frasen "det blev kväll och det blev morgon" återkommer de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. När den första dagen beskrivs används grundtalet "ett" (hebr. echad), inte ordningstalet "första" (hebr. rishon). Anledningen kan vara att indikera att det är här tiden startar. Inom judendomen räknas en dag från kvällen till nästa kväll. Rabbiner lär att anledningen är för att Gud vill att dagen ska börja med vila, inte arbete (1 Mos 2:1–3). En annan aspekt är att dagen börjar i mörker, men slutar i ljus! Det hebreiska ordet dag kan också beskriva ett större tidsintervall, men eftersom uttrycket "kväll och morgon" används (som är ett s.k. polar-merismos) betonas troligtvis att tidsperioden verkligen är en dag, se även 2 Mos 20:11. Det ska dock noteras att solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, först får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14. Inget tidsintervall anges heller från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen.]
Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet hav. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) har skapat (initierat) de stora havsdjuren (krokodiler, ordagrant "de stora långsträckta havsdjuren") och alla levande varelser som fyller vattnet, efter deras sort (art), på samma sätt alla fåglar (insekter, alla djur med vingar), efter deras sort (art). Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) skapade (initierade) människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Han skapade dem till man och kvinna.
Gud (Elohim) sade: "Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt. Det ska vara er mat.
Åt alla djuren på jorden, och alla fåglarna i luften, och alla kräldjur som rör sig på jorden – allt som har liv – åt dem ger jag alla gröna växter som mat." Och det blev så.
Det fanns ännu inte någon buske (vild vegetation) på marken, och ingen gröda hade börjat växa på fältet, för Herren Gud (Jahve Elohim) hade inte låtit det regna på jorden, och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla).
Herren Gud (Jahve Elohim) lät en tung sömn falla över Adam, och medan han sov tog han ett av hans revben från hans sida och fyllde platsen med kött.
Från revbenet från mannens sida som Herren Gud hade tagit byggde han upp (modellerade han skickligt) kvinnan och förde henne till mannen.
Herren Gud (Jahve Elohim) sade till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta jord (stoft) [och vad det innehåller] så länge du lever.
Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma (säd, barn, släkte) och hennes avkomma (säd, barn, släkte), han [Jesus] ska attackera (trampa, krossa) ditt huvud och du ska [ligga på lur och] attackera hans häl. [orsaka Jesu lidande]" [Innan Gud fortsätter med domen till Adam och Eva ger Gud hopp om att ondskan ska krossas. Att det står kvinnans säd, och inte mannens säd, antyder också Jesu jungfrufödsel.]
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet ..." [Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.]
Gör ett tak för båten och lämna ett utrymme på
    en aln [0,45 meter]
    
    mellan taket och sidorna [som en öppning för ljus].
Sätt en dörr till arken på ena sidan.
Inred arken så den får
    en undervåning,
    en mellanvåning
    och en övervåning.
Ta sju par av alla rena fyrfotadjur, både hanar och honor; och ett par av de rituellt orena, en hane och en hona.
Alla varelser som rörde sig på jorden gick under – fåglar och [tama] boskapsdjur och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor.
Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.
Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret.
De sade: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (ziggurat) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden. [Detta går helt emot vad Gud sade om att de skulle uppfylla hela jorden, se 1 Mos 9:1, 7. Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt på liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu – "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud på sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.]
Herren (Jahve) plågade farao och hans hus med svåra plågor för Abrams hustru Sarais skull.
Lot lyfte upp sina ögon och såg hela Jordanslätten. Den var grönskande (ordagrant: ett område bevattnat av källflöden) överallt, som en Herrens trädgård, lik Egyptens land när man går till Soar, innan Herren förstörde Sodom och Gomorra. [Här beskrivs området som idag är Döda havet som om det vore Edens lustgård. Det är inte otänbart att Döda havet bildades när Sodom och Gomorra förstördes, se 1 Mos 14:3; 19:25.]
Jag ska göra dina ättlingar som dammkornen på marken. Om någon kan räkna jordens alla dammkorn, då ska din avkomma också kunna räknas.
De [fyra kungarna] gick till krig mot [fem andra kungar]:
Bera ["ondskans son"], kung i [staden] Sodom
och med Birsha ["med ondska"], kung i [staden] Gomorra,
Shinav ["faderns prakt/glans"], kung i [staden] Adma,
och Shemevel ["storslagen vinge/flykt"], kung i [staden] Tsevoim,
och kungen i [staden] Bela – det är [nuvarande] Soar. [Exakt var dessa städer låg är inte känt, men det är troligt att alla dessa fem allierade kungar och deras städer låg nära varandra i Siddimsdalen.]
Den natten delade han upp sitt folk [i grupper] och överföll dem med sina tjänare, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus [i Syrien]
En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn:
"Var inte rädd, Abram (Avram)!
Jag är din sköld,
    din belöning,
mycket stor." [Den sista delen kan tolkas som att Abrams belöning ska bli stor eller att Herren är hans stora belöning. Utifrån sammanhanget verkar det till en början syfta på en materiell belöning, men det kan vara en medveten dubbeltydighet i den hebreiska texten. Abram hade nyligen avböjt erbjudandet från Sodoms kung att behålla ett krigsbyte. Utifrån svaret i nästa vers, verkar det som Abram tolkar det som en materiell belöning, men undrar vad detta spelar för roll när han inte har någon arvinge. Gud har däremot något mycket större än bara rikedom för Abram – han ska bli Abraham och kallas "trons far" och få Herren som sin belöning.]
Han sade till Abram: "Du ska veta (känna väl till) att din säd (dina arvingar, efterkommande) ska bli främlingar i ett land som inte är deras, och skall tjäna dem och de ska vara plågade av dem i 400 år,
och jag ska ge till dig och till din säd efter dig (dina ättlingar) landet som du vandrat runt i, hela Kanaans land, till en evig besittning, och jag ska vara deras Gud (Elohim)."
Han som är född i ditt hus och han som är köpt med dina pengar måste bli omskuren. Mitt förbund ska vara på ditt kött som ett evigt förbund.
Den oomskurne mannen som inte är omskuren på köttet på sin förhud, den mannen (bokstavligt själen) ska bli avhuggen (utesluten) från sitt folk, han har brutit mitt förbund.
Vad angår Ismael har jag hört dig, och se jag har välsignat honom och ska göra honom fruktsam och ska föröka honom rikligt. Tolv prinsar (furstar) ska han få och jag ska göra honom till ett stort folk.
Sara nekade och sade: "Jag skrattade inte", för hon var rädd. Han sade: "Jo, du skrattade."
Nu vill jag gå ner och se huruvida de förtjänar förintelse så som ropet har kommit till mig. Om inte kommer jag att veta (få kunskap om) det."
Må det vara fjärran ifrån dig att göra så och slå de rättfärdiga tillsammans med de onda, så att de rättfärdiga behandlas som de onda. Låt det vara fjärran från dig! Ska inte domaren över hela jorden vara rättvis?" [Här tilltalar Abraham Gud som hela jordens domare.]
Och de svarade: "Flytta på dig" och de sade: "Dessa kom hit på genomresa och han [Lot] vill vara domare! Nu ska vi behandla dig värre än dem." Och de pressade sig hårt mot mannen, mot Lot, och kom nära för att bryta sönder dörren.
Och Lot gick ut och talade till sina svärsöner som hade gift sig med hans döttrar och sade: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahve) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [De lyssnade inte och trodde inte att han menade allvar.]
Men han [Lot] dröjde sig kvar och männen tog tag i hans hand och i hans hustrus hand och i händerna på hans två döttrar, Herren (Jahve) var barmhärtig mot honom. Och de förde ut honom och ställde honom utanför staden.
Och Abraham steg upp tidigt på morgonen och tog bröd och ett skinn med vatten och gav det till Hagar, lade det på hennes skuldra och barnet, och sände iväg henne och hon gick iväg och irrade omkring i Beer–Shevas öken.
Och Gud (Elohim) hörde ynglingens röst och Guds (Elohims) ängel (budbärare) ropade på Hagar från himlarna och sade till henne: "Vad plågar dig Hagar? Frukta inte, för Gud (Elohim) har hört ynglingens röst där han är.
En Herrens (Jahves) ängel ropade till honom från himlen och sade: "Abraham, Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Detta är tredje gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 7.]
Han (Herrens ängel) svarade: "Lägg inte din hand på gossen, gör ingenting mot honom, för nu vet jag att du är en gudfruktig man, jag ser att du inte har undanhållit din son, din ende son, från mig." [Heb 11:17–19; Jak 2:21–23]
Abraham gav platsen namnet Jahve Jire, som man säger än idag "på berget där Herren (Jahve) ska förse." [Det finns ett flertal beskrivande namn på Gud i GT. Jahve Jire, Herren vår försörjare, är ett av dem.]
"Lyssna min herre, du är en mäktig furste ibland oss, välj bland våra gravar och begrav din döda, ingen av oss ska undanhålla dig sin grav, utan du ska kunna begrava din döda."
Efrons fält, som finns i Machpela, som ligger framför Mamre, fältet och grottan som är där och alla träd som är på fältet, det som fanns inom dess gränser runtom fastställdes
Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: "Till din säd ska jag ge detta land", han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån.
Han sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar till dig) låt idag något gott komma framför mitt ansikte och visa nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre Abraham.
Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sade: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan.
Isak grävde på nytt upp brunnarna med vatten, som de hade grävt under hans far Abrahams dagar, eftersom filistéerna hade lagt igen dem efter Abrahams död. Han gav dem namn efter de namn som hans far hade gett dem.
De svarade: "Vi såg tydligt att Herren (Jahve) var med dig, och vi sade, låt det nu bli en ed mellan oss, mellan oss och dig och låt oss skära ett förbund med dig,
Det hände samma dag att Isaks tjänare kom och berättade för honom angående brunnarna som de hade grävt och sade till honom: " Vi har funnit vatten."
När Isak var gammal och hans ögon var skumma [förmodligen av starr] så att han inte kunde se, kallade han på Esau, hans äldre son och sade till honom: "Min son"
    och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni – jag står till förfogande, jag är beredd att ta ansvar, se 1 Mos 22:1.]
då gick han till Ismael och tog Mahalat, Ismaels dotter, Abrahams son, Nevaiots syster, till att bli hans hustru, utöver de fruar han hade.
Medan har fortfarande talade med dem kom Rakel med sin fars får för hon vallade dem.
Och det skedde när Laban hörde nyheten om Jakob hans systers son, att han sprang och mötte honom och omfamnade honom och kysste honom och förde honom till sitt hus. Och han berättade om allting för Laban.
Och Rakel sade: "Guds närkamper har jag utkämpat (stretat, 'vridit mig'; brottats) med min syster och jag har [verkligen] fått överhanden (övervunnit)." Så gav (kallade) hon honom namnet Naftali [betyder: "min kamp"; eller möjligtvis "slug närkamp"].
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har skänkt (hebr. zavad) mig en god hemgift (hebr. zeved), nu ska min man umgås (hebr. zaval) med mig, eftersom jag har fött honom sex söner." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Zevolun. [Zevolun betyder upphöjd, men även boplats, habitat.]
Jag ska idag gå igenom dina hjordar och ta bort därifrån varje spräckligt och fläckigt, och alla mörka bland fåren, och de fläckiga och spräckliga från getterna, och de ska vara min lön.
Jag har makt att göra er illa, men er fars Gud sade till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont.
Laban gick då in i Jakobs tält, och sedan in i Leas tält och de båda slavinnornas tält, men han fann inget. När han hade kommit ut ur Leas tält gick han in i Rakels tält.
Laban sade vidare till Jakob: "Se detta röse och se denna stod som jag rest mellan mig och dig.
Samma natt steg Jakob upp och tog sina två hustrur, sina två slavinnor, och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället.
Och de vandrade och en gudsfruktan kom över alla städer runtomkring dem och man förföljde inte Jakobs söner.
Och Timna var bihustru till Elifas, Esaus son, och hon födde Amalek till Elifas. Dessa är söner till Ada, Esaus hustru. [Amalek blir stamfar till amalekiterna. Detta folk är det första som anfaller Israels söner efter att de kommit ut ur Egypten och vandrat ungefär en månad från övergången av Vasshavet. I Refidim besegrar de amalekiterna 2 Mos 17:8–16. Senare uppmanar Mose dem att inte glömma att förgöra amalekiterna utan verkligen komma ihåg detta, se 5 Mos 25:19. Därefter är det Saul som strider mot amalekiterna och är olydig, vilket gör att han inte längre får vara kung, eftersom han inte tillspilloger hela bytet och underlåter att döda deras kung. 1 Sam 15. I Esters bok är den onde Haman ättling till en amalekit. Han vill utrota alla judar men misslyckas. Amalek är också den andemakt som genom historien har stått för/representerat all slags antisemitism, dvs. en önskan att utrota judarna. Den har tagit sig många uttryck genom historien och även ersättningsteologin är en variant av antisemitismen.]
Magdiel och Iram. Dessa var alltså Edoms furstar efter deras boplatser i landet de tog i besittning. Edom är densamme som Esau, edomiternas stamfar.
Detta är Jakobs fortsatta historia (hans genealogi/släktträd – hebr. toledot).

Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Detta är den tolfte och sista sektionen i Första Mosebok. Temat är Josef som också är en förebild på Jesus. Även detta stycke följer ett kiastiskt mönster: A Brödernas hat mot Josef (37:3-11)
 B Josef tros vara död, Jakob sörjer (37:12-36)
  C Mellanakt: Juda och Tamar (38:1-26)
   D Oväntade omvända roller – Peres och Sera (38:27-39:23)
    E Josefs vishet (40:1-42:57)
     F Bröderna till Egypten (43:1-46:7)
      X Israels släkttavla (46:8-27)
     F´ Flytten till Egypten (46:28-47:12)
    E´ Josefs vishet (47:13-26)
   D´ Oväntade omvända roller – Efraims och Manasses (48:1-22)
  C´ Mellanakt: Jakob välsignar sina söner (49:1-28)
 B´ Jakobs död, Josef begraver honom (49:29-50:14)
A´ Josef lugnar sina bröder (50:15-26)

Josef, hans son som nu var 17 år – fortfarande en yngling, vallade småboskapen tillsammans med sina [äldre] bröder, sönerna till Bilha [Dan och Naftali, se 1 Mos 35:25] och sönerna till Zilpa [Gad och Asher, se 1 Mos 35:26], hans fars fruar. Josef lämnade (kom hem med) dåliga rapporter om dem till sin far. [Josef var Jakobs elfte son, Rakels förstfödda, se 1 Mos 30:24. Jakob var 108 år. Uttrycket "en yngling" kan tolkas att han var en hjälpreda, eller så betonas att han var ung och hade ansvar över flocken. Det anas att det är komplicerade familjerelationer, att Bilha (Rakels tjänstekvinna) och Zilpa (Leas tjänstekvinna) nämns påminner också om rivaliteten mellan Lea och Rakel, se 30:3, 9. En del har sett Josef som en skvallrare, men utifrån hur hans karaktär beskrivs i övrigt verkar det snarare vara så att han är noga med detaljer och trofast i det lilla, för att så småningom bli betrodd med mycket, se Luk 16:10. I vers 13 beskrivs hur han är redo och villig att skickas ut på uppdrag av sin far.]
Kom nu och låt oss döda honom och kasta honom i en av brunnarna, sedan säger vi att ett rovdjur slukade honom, så får vi se vad det blir av hans drömmar."
Ruben fortsatte: "Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte)." Han sade så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra tillbaka honom till hans far.
Det hände ungefär tre månader senare att man berättade för Juda och sade: "Tamar, din svärdotter har varit tempelsköka och nu har hon dessutom blivit gravid, hon är med barn genom prostitution."
    Juda sade: "Ta hit henne och låt henne brännas."
Men han drog tillbaka sin hand och hans bror kom ut och hon sade: "Varför har du brutit dig fram?" Därför fick han namnet Parets. [Här finns en ordlek. Namnet betyder brytning eller rämna och det är samma ord som används i frågan "Varför har du brutit dig fram?"]
Men Josef vägrade och sade till sin herres hustru: "Se, min herre som äger mig vet inte ens vad som finns i hans hus [har inte koll på alla småsaker], han har gett allt som tillhör honom i min hand (låter mig förvalta allting).
Även om hon fortsatte att tala till Josef dag efter dag, lyssnade han inte på henne eller ville ligga hos henne eller ens vara (vistas i samma rum; umgås) med henne.
Fängelsechefen tittade inte på (gjorde sig ingen oro för) något som var i hans (Josefs) hand, eftersom Herren (Jahve) var med honom och allt som han [Josef] gjorde lät Herren (Jahve) lyckas väl.
Om tre dagar ska farao lyfta upp ditt huvud och upprätta dig till din ställning (tjänst – hebr. ken; samma ord som översätts "fundament" i 2 Mos 30:18), du ska ge farao bägaren i hans hand så som du tidigare gjort, när du var hans förman.
Om tre dagar ska farao lyfta upp (ta av) ditt huvud från dig, han ska hänga upp dig på trä och fåglarna ska äta upp allt ditt kött från din kropp."
Tre dagar senare, på faraos födelsedag, ställde han till fest för alla sina tjänare. Han "lyfte upp huvudet" (upphöjde) på sin förman över munskänkarna [återinsatte honom i tjänst, se vers 13] och "lyfte upp huvudet" (halshögg) på sin förman över bagarna.
Han sov och drömde en andra gång. Se, sju stjälkar med säd sköt upp, frodiga och välmatade.
Jag såg i min dröm sju stjälkar med säd skjuta upp, frodiga och välmatade.
Han samlade upp all mat under de sju åren som var i Egyptens land och lagrade maten i städerna [nära där människorna bodde]. Markens mat som fanns runtomkring varje stad samlade han [strategiskt] in i den staden.
De sade: "Vi dina tjänare är tolv bröder, söner till en man i Kanaans land, vår yngste är hos sin far och en finns inte längre."
[Samtidigt som Josef var där började bröderna prata med varandra.] De sade: "Vi är verkligen skyldiga för vår bror, när vi såg ångesten i hans själ när han ropade efter nåd (hebr. chanan) utan att lyssna, därför har denna olycka kommit över oss."
Ruben svarade dem och sade: "Talade jag inte till er och sade att ni inte skulle synda mot barnet, men ni lyssnade inte? Därför utkrävs hans blod"
Deras far Israel sade till dem: "Om det måste vara så nu så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. [Ironiskt nog är det samma varor som fanns i karavanen som förde med Josef till Egypten, se 1 Mos 37:25, som nu förs ned som gåvor till Josef.]
Var inte ledsna och arga på er själva för att ni sålde mig hit. Gud har sänt mig före er för att bevara människors liv.
Gud talade till Israel i en dröm på natten och sade: "Jakob, Jakob!"
    "Här är jag," svarade han. [Det var 22 år sedan Jakob hade hört Herrens röst på detta sätt, han var nu 130 år, se 1 Mos 47:9. Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar. Jakob svarar detta första gången i 1 Mos 31:11 när han är hos Laban och har en dröm där Gud kallar honom tillbaka till Kanaans land. Se även 1 Mos 22:1.]
Detta är Leas söner som hon födde till Jakob i Paddan-Aram, [hon födde] även hans dotter Dina.
Alla hans söner och hans döttrar – totalt 33 stycken personer (liv, själar). [Hälften av alla, se vers 26 – det högsta antalet i denna släkttavla.]
Tiden närmade sig när Israel [Jakob] måste dö och han kallade på sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, lägg, jag ber dig, din hand under min höft och agera välvilligt och trofast med mig. Jag ber dig, begrav mig inte i Egypten.
För mig, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land på vägen, när det fortfarande var ett stycke kvar till Efrat. Jag begravde henne där på vägen till Efrat." Platsen heter idag Betlehem.
[Berättelsen hoppar nu ungefär 36 år framåt i tiden. Mose var omkring 4 år när han blev adopterad, och är nu 40 år gammal, se Apg 7:23–30 och 2 Mos 7:7.] En dag, när Mose hade växt upp, gick han ut till sina bröder [sitt folk – israeliterna] och såg deras tunga arbete. Han fick se hur en egyptisk man slog en av hans bröder.
Därför har jag kommit ner för att befria dem från egyptierna och föra upp dem från detta land till ett land som både är gott och rymligt och som flödar av mjölk och honung, det område där det nu bor kananéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. [Trots egentligen ogynnsamma förhållanden med hög luftfuktighet och hetta har Israel drastiskt ökat sin mjölkproduktion sedan 1950-talet då en ko i genomsnitt producerar 4 000 liter mjölk per år till otroliga 12 000 liter de senaste åren. Varje år på kvällen som inleder veckohögtid Shavuot (pingsten på våren) släpps "mjölk– och honungsrapporten" från den israeliska statistiska centralbyrån. Israel är det land i världen som leder statistiken överlägset med över 30% över USA som kommer på andra plats. En israelisk ko producerade 2019 i genomsnitt 11 852 liter mjölk per år, medan motsvarande siffra i Sverige var omkring 9 000 liter. Genomsnittet i Europa var 6 000 liter och i Indien 1 000 liter.]
Mose gick hem till sin svärfar Jetro och sade: "Låt mig gå tillbaka till mina bröder och systrar i Egypten, jag vill se om de fortfarande lever."
    Jetro sade till Mose: "Gå i frid (var välsignad)."
Jag har också hört israeliternas jämmer över att egyptierna har gjort dem till slavar, och jag har tänkt på (inte glömt) mitt förbund.
Detta är vad Herren säger: 'Genom detta ska du veta att Jag är Herren. Se jag ska slå vattnet som är i floden med staven i min hand och det ska förvandlas till blod.
Herren sade till Mose: "Säg till Aron: 'Ta din stav och sträck ut din hand över Egyptens vatten, över floden, över dess strömmar, över dess pölar och över alla dess dammar så att det blir till blod.' Det ska vara blod över hela Egyptens land även i träkärl och stenkärl (allt vatten, både naturligt och uppsamlat ska bli till blod)."
Mose och Aron gjorde som Herren (Jahve) hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod (blev det blodrött). [Hebreiskan kan tolkas så att vattnet bokstavligt blev till blod, eller att det blev färgat blodrött. Ordet symboliserar också död, vilket blev effekten eftersom fiskarna dör och folket får gräva brunnar för att få drickbart vatten, se vers 21, 24.]
Mose svarade farao: "Gör mig den äran! Vid vilken tid ska jag be för dig, dina tjänare och ditt folk att grodorna ska lämna (bokstavligt bli avhuggna från) dig och ditt hus och endast finnas kvar i Nilen?"
Denna gång ska jag sända alla plågor till ditt hjärta, och till dina tjänare och till ditt folk, så att ni ska veta att det finns ingen som jag i hela världen.
Sedan ska de täcka jordens yta (bokstavligt "ansikte"), så att ingen ska kunna se marken. De ska äta det som undkom, det som blev kvar efter haglet och äta alla era träd ute på fälten.
Tala nu in i folkets öra och låt varje man bland er begära av sin granne, och varje kvinna av sin grannfru, juveler av silver och juveler av guld.
Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon. Mannen Mose var verkligen, sannerligen stor i faraos tjänares ögon och i folkets ögon. [I princip alla egyptier såg vid det här laget på Mose som en stor, kanske den största guden som fanns, eftersom han, genom alla tecken som Herren låtit honom göra, nu hade visat att Egyptens alla stora gudar inte hade den makt som folket tills nu hade tillskrivit dem.]
Men inte så mycket som en hund kommer att morra mot någon av Israels söner (barn), varken mot människa eller boskap, så att ni ska veta att Herren (Jahve) gör åtskillnad mellan Egypten och Israel.
Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd (bröd bakat utan jäst). [Osyrat bröd är en bild på syndfrihet.] På den första dagen måste ni ta bort all jäst från era hus. Den som äter bröd bakat med jäst mellan den första och sjunde dagen [under högtiden] ska bli utestängd (avskuren) från Israel.
Ingen jäst (surdeg) får finnas i era hus under dessa sju dagar [av högtid]. Den som äter något som har jäst i sig ska bli utestängd (avskuren) från Israel. Det spelar ingen roll om han är en främling eller född i landet [principen gäller alla].
Så hände det vid midnatt att Herren (Jahve) slog allt förstfött i Egyptens land från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland fångarna i fängelsehålan, tillsammans med allt förstfött bland boskapen.
då ska ni avskilja för Herren alla förstfödda från livmodern, och alla förstfödda handjur som ni får ska tillhöra Herren (Jahve).
Efter det att farao låtit folket gå, ledde Gud (Elohim) dem inte på vägen mot filistéernas land, även om den var närmast, kortast, för Gud (Elohim) sade: Folket kan ändra sig om de ser krig och vilja vända tillbaks till Egypten. [Gud valde att inledningsvis skona folket från motgångar för att ge dem möjligheten att bli trygga i sin nya situation och lära sig förstå att Gud alltid är pålitlig. Men senare vill han lära oss att lita på honom även i motgång för det tillhör livet som frälst att kunna möta både med– och motgångar tillsammans med Gud. Denna vers lär oss att hjälpa nyfrälsta syskon så att vi skyddar dem från onödiga motgångar i början på sin vandring med Jesus.]
Gud lät folket gå runt genom öknen mot Röda havet. Israeliterna marscherade som en krigshär (ordnade i strukturerade grupper) ut genom Egypten
När farao var nära, upptäckte israeliterna att egyptierna var på marsch mot dem, och israeliterna blev helt skräckslagna och ropade till Herren,
Den [molnstoden, ängeln] kom på det sättet emellan egyptiernas läger och israeliternas läger. Molnet var där med mörker [för egyptierna], ändå gav det ljus där under natten [åt israeliterna], ingen kom nära den andre på hela natten. [Hebreiska texten är inte helt tydlig i vers 20, som ordagrant lyder: "Molnet och mörkret var där och lyste upp natten." Den grekiska översättningen Septuaginta översätter: "Mörkret föll, och hela natten gick utan att arméerna kom i närheten av varandra." Poängen är att de båda lägren var åtskilda och ingen kunde passera molnstoden som var emellan dem.]
Mose sträckte ut sin hand mot havet, och Herren drev undan havet med en stark vind från öster hela natten. Han förvandlade havet till torrt land och vattnet delades.
Herren ska regera från evighet till evighet!
Han [Mose] sade: "Om du hör Herren (Jahve) din Guds (Elohim) röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, ska jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, för jag är Herren (Jahve) din läkare." [Detta är det första av förbundsnamnen som Herren låter Israels barn få veta. Det sker i den andra månaden i den judiska kalendern som är Ijar. Det är intressant att frasen "Jag Herren din läkare" (hebr. ani Jahve Rafa) består av tre ord. Den första bokstaven i varje ord är de tre bokstäverna Alef, Jod och Resh – Ijar. Frasen är en akronym för just månaden Ijar!]
På den sjätte dagen ska de tillreda det de får in, och det ska vara dubbelt så mycket som det de samlar in de andra dagarna.
På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket bröd, två omer [omkring 6 liter] till varje person. Och alla ledare för folket kom och avlade rapport till Mose.
Se, Herren (Jahve) har gett er sabbaten, så på den sjätte dagen ger han er bröd för två dagar. Låt var och en stanna på sin plats och låt ingen gå ut på den sjunde dagen.
Sedan sade Mose: Detta är vad Herren (Jahve) har befallt. Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
Jag ska stå framför dig på klippan vid Horeb, och du ska slå på klippan, och då ska det komma vatten från den så att folket kan dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
Han gav platsen namnet "Massa" och "Meriva", eftersom israeliterna hade stridit [mot Mose och Gud] och eftersom de frestat (prövat) Herren, och sagt: "Är Herren med oss eller inte?" [Hebreiska ordet massa betyder fresta och pröva. Ordet meriva betyder strida, provocera.]
Då byggde Mose ett altare och gav det namnet Herren mitt segerbaner (Jahve Nissi).
Sedan bar Jetro, Moses svärfar, fram ett brännoffer och offrade det till Gud (Elohim). Aron kom också, tillsammans med alla äldste från Israel för att äta bröd med Moses svärfar inför Gud (Elohim).
Var redo på den tredje dagen. För på den tredje dagen ska Herren (Jahve) komma ner på berget Sinai i folkets åsyn.
Du ska inte göra dig någon bildstod (staty i trä eller sten) eller någon avbild
    av något uppe i himlen
    eller nere på jorden
    eller i vattnet under jorden.
men den sjunde är Herren, din Guds, sabbat. Då ska du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren inom dina portar (i dina städer).
Om oxen stångar en tjänare eller tjänarinna, ska han ge deras herre 30 shekel silver och oxen ska stenas.
Om du lånar ut pengar till någon av mitt folk, till den fattige (hebr. ani) som är hos dig, ska du inte vara för honom som en kreditgivare, inte heller ska du ta ränta av honom.
Tre gånger om året ska era män träda fram inför Herren (Adon) er Guds (Jahves) ansikte. [Vid dessa tre högtider, som också kallas vallfartshögtiderna, samlas man en hel vecka i Jerusalem. Då ska alla familjer vara representerade av minst en manlig familjemedlem, men även kvinnor och barn var välkomna. Däremot hade de inte samma plikt att komma till Jerusalem eftersom resan kan vara lång och besvärlig till exempel för den som är gravid eller har ett litet dibarn att ta hand om. Att vandra långt till fots kan vara besvärligt även för mindre barn. Först vid tolv års ålder förväntades pojkarna att göra sin första högtidsresa. Det var också den ålder som Jesus hade när han besökte Jerusalem första gången.]
Jag ska sätta dina gränser från Röda havet (Vasshavet) till Filistéernas hav [Medelhavet] och från öknen (Negev eller Sinai) till floden Eufrat. För jag ska lämna landets invånare i din hand, och du ska driva ut dem ifrån dig.
Det ska vara sex grenar som går ut från dess sidor, tre grenar av menoran ska gå ut på ena sidan och tre grenar av menoran ska gå ut på den andra sidan.

Längden på varje våd ska vara 28 alnar [12,5 meter]
och bredden på varje våd ska vara 4 alnar [1,8 meter].
Alla våder ska ha ett och samma mått (vara likadana, identiska).

Längden på varje våd ska vara 30 alnar [13,2 m]
och bredden på varje våd ska vara 4 alnar [1,8 m].
De 11 våderna ska ha ett och samma mått (vara likadana, identiska).
Och porten till gården ska vara ett draperi som är 20 alnar [9 meter] av blått, av purpur, av rött och fint tvinnat linne, ett vävt arbete i färger, dess stolpar ska vara fyra och dess socklar fyra.
Längden på förgården ska vara 100 alnar [45 meter] och bredden 50 alnar [22,5 meter] och höjden 5 alnar [2,25 meter], av fint tvinnat linne och dess socklar av brons.
Du ska befalla Israels söner (barn) att de bär fram till dig ren olivolja, pressad för ljuset, så att den (Menoran) kan brinna oavbrutet.
Och de ska vara på Aron och hans söner när de går in i mötestältet eller när de kommer nära altaret för att tjänstgöra på den heliga platsen, så att de inte bär på synd och dör. Det ska vara en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt för honom och hans säd efter honom.
Och du ska ta bort det feta från baggen och fettsvansen och det feta som täcker inälvorna och hinnorna som är över levern och de två njurarna och fettet som är på dem och det högra lårstycket, för detta är en bagge till invigning,
Och du ska helga viftoffrets bröststycke och lyftoffrets lår, som är viftat och som är upplyft från invigningsbaggen, det som är Arons och det som är hans söners.
Och två guldringar ska du göra till det, under dess krona på dess två ben, på de två sidorna av det ska du göra dem, och de ska vara hållare för stängerna som det ska bäras med.
Detta ska de ge, var och en av dem som går förbi som är räknad, en halv shekel efter helgedomens shekel – shekeln är 20 gera – en halv shekel som ett offer till Herren (Jahve).
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Ta dig söta kryddor, självrunnen kåda, sjönagel och galban, söta kryddor med ren rökelseharts, av varje (sort) ska du ta samma vikt. [Rökelse är en bild på bön (Ps 14:2; Upp 5:8). De olika ingredienserna symboliserar skilda typer av bön. Självrunnen kåda är bilden på när vi ber och bekänner. Den andra ingrediensen, sjönagel, är skal av en mussla från havsdjupen och en bild på bön för våra behov (Ps 130:1–2; 50:15). Den tredje ingrediensen, galban, är en kåda med stark väldoft. Det är en bild på tacksägelse. Slutligen har vi rent rökelseharts om är en bild på tillbedjan. Dessutom ska denna blandning vara kryddad med salt. Det är en bild på renhet och helighet. Salt skyddar mot förruttnelse och i 3 Mos 2:13 säger Gud att saltet är ett förbundssalt. Därför ska det vara med överallt som ett förbundstecken mellan oss och Gud.]

mötestältet,
vittnesbördets ark,
nådastolen (locket, bokstavligt "det som täcker") som är ovanpå
och alla tältets möbler.
Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sade till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
Så de sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå före oss, för vi vet inte vad det har blivit av den där mannen Mose som förde oss ut ur Egypten.'
Gå tillbaka nu, led folket till den plats jag har talat med dig om. Min ängel ska gå framför dig. Men den dag kommer då jag ska gå till rätta med dem för deras synd."
Och Mose tog tältet och reste det långt utanför lägret, och han kallade det "mötestältet" [hebr. ohel moed]. Var och en som ville rådfråga (söka) Herren (Jahve) måste gå ut till mötestältet utanför lägret. [Här används den hebreiska frasen ohel moed (på svenska "mötestältet"). Ett annat ord mishkan (översatt "tabernaklet") hade Mose tidigare fått instruktioner om att bygga mitt i lägret (2 Mos 25). Vid detta tillfälle är det ännu inte byggt, se även 2 Mos 27:21; 3 Mos 1:1. Detta mötestält som tillhörde Mose fungerade som en temporär helgedom.]
För hur ska det bli känt att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, jag och ditt folk? Är det inte genom att du går med oss så att vi är avskilda, jag och ditt folk, från alla andra folk som finns på jordens ansikte (yta)?
Herren (Jahve) gick förbi honom och ropade:
"Herren (Jahve), Herren (Jahve) är en barmhärtig och nådig Gud (El),
    sen till vrede och rik på nåd (omsorgsfull kärlek) och sanning (stabilitet, fasthet, trofasthet),
som bevarar nåd (omsorgsfull kärlek) mot tusenden [i alla kommande släktled, för evigt],
    förlåter (lyfter upp) missgärning och överträdelse och synd. [Ordet nåd, hebr. chesed beskriver Guds nåd och trofasta kärlek. Ordet förekommer både i vers 6 och 7. Den första förekomsten beskriver Guds nåd och barmhärtighet mot Israel när han förnyar förbundet och ger dem Torah för andra gången. I vers 7 handlar det om nåd för tusenden. Det syftar på framtida släktled och även andra folk än Israel. En parallell finns i Guds löfte till Abraham i 1 Mos 12:3 där Gud lovar sin välsignelse både till honom och kommande släktled. Samma tanke finns i Joh 1:17. Nåd och sanning, hebr. chesed ve emet, hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning (1 Mos 24:27; Ps 40:12; Ords 3:3; Ords 16:6; Jes 16:5). Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.] Samtidigt låter han inte den skyldige bli ostraffad,
    utan låter straffet för fädernas skuld drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led." [Gud straffar inte barn och barnbarn för något som deras fäder gjort, i stället beskriver det Guds rättvisa straff för en viss synd i varje generation. Gud påminner att en generation inte kan komma undan Guds straff, eftersom Gud straffade en tidigare generation. Gud är rättvis och hans natur är både nåd och sanning, se vers 6.]
för att inte skära förbund med landets invånare och de går iväg efter andra gudar och offrar till deras gudar och de kallar på dig och du äter av deras offer,
Tre gånger om året ska alla dina män komma inför (framför ansiktet på) Herren Herren (Adonai Jahve), Israels Gud (Elohim).
Herren sade till Mose: "Skriv ned dessa ord (befallningar), för i enlighet med dem har jag slutit ett förbund med dig och med Israel."
brännofferaltaret med dess galler av koppar, dess stänger och alla dess redskap, vattenkaret och dess fundament,
Och de kom, både män och kvinnor, så många som hade ett villigt hjärta och bar fram näsringar och örhängen och signetringar och gördlar, alla (slags) juveler av guld, och alla män förde fram ett offer av guld till Herren (Jahve).
Dem har han fyllt med hjärtats vishet till att utföra allt slags hantverk, gravyr och flätning och vävning med färger, i blått och i purpur, i scharlakansrött och i fint linne och vävning, till att göra allt slags konstfullt hantverk.
Och Betsalel och Oholiav ska arbeta och varje man med ett vist hjärta i vilken Herren (Jahve) har lagt vishet och förståelse till att veta hur man gör allt arbete för tjänsten i helgedomen enligt allt som Herren (Jahve) har befallt."
Och han gjorde redskapen som var på bordet, dess fat, dess krukor, dess skålar och dess kannor som används till att hälla ut (utgjutande), av rent guld.
Och 6 grenar gick ut från dess sidor, 3 av menorans grenar gick ut på dess ena sida och 3 av menorans grenar gick ut på dess andra sida.
Och han gjorde till det 2 guldringar under dess krona, på dess två sidor, som hållare för stängerna som det ska bäras med.
Och han gjorde gården. För södra sidan söderut var gårdens våder gjorda av fint tvinnat linne 100 alnar [45 meter].
Allt guld som användes till arbetet i hela arbetet med helgedomen, även guldet till offret var 29 talenter och 730 shekel, efter helgedomens vikt [totalt 87 730 shekel – motsvarar 1 ton]. [Uttrycket "helgedomens vikt" var antagligen en standardvikt som användes i mätvågen. Talenten (hebr. kikkar) var den största viktenheten vid den här tiden. En talent motsvarade 3 000 shekel (hebr. sheqel), som var en viktenhet på 11,5 gram. Totala mängden guld här var alltså (29 x 3000 + 730) 87 730 shekel – motsvarar 1 ton.]
kopparaltaret
    och dess galler av koppar,
    dess stänger och alla dess redskap, vattenkaret och dess fundament,
Och prästen ska stryka en del av blodet över altarets horn med söt rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte, som är i mötestältet och ska hälla ut allt blod från oxen vid foten på altaret med brännoffret som står vid ingången till mötestältet.
Och han ska stryka en del av blodet över altarets horn som är inför Herrens (Jahves) ansikte, som är i mötestältet och ska hälla ut allt blod från oxen vid foten på altaret med brännoffret som står vid ingången till mötestältet.
Eller om en själ svär (avlägger en ed) och uttalar med sina läppar att göra ont, eller att göra gott, vad det än är som en människa säger med en ed, och det göms för honom, när han känner till (får kunskap om) det ska han vara skyldig i endera avseendet.
Sedan ska han föra fram det till prästen som ska ta en handfull av det och ett minne därav, och bränna det på altaret i enlighet med offer gjorda med eld till Herren (Jahve). Det är ett syndoffer.
Om han offrar det som en tacksägelsegåva, då ska han offra det med tacksägelseoffret, osyrat bröd blandat med olja, och osyrade kakor smorda med olja och stekta kakor av fint mjöl blandade med olja.
Men om offret som han offrar är en ed eller ett frivilligt offer, ska det ätas samma dag som det offras och på morgonen ska det överblivna ätas.
Den själ som rör vid något orent, som det orena hos en människa eller något orent djur, eller något avskyvärt orent ting, och äter av köttet som offrats som shalomoffer, som tillhör Herren (Jahve), den själen ska huggas av från sitt folk.
Viftoffersbringan och viftofferskuldran har jag tagit från Israels söner från deras shalomoffer, och gett det till Aron, prästen, och till hans söner som en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt bland Israels söner.
"Ta Aron tillsammans med hans söner,
    och kläderna
    och smörjelseoljan
    och en oxe som syndoffer [3 Mos 4:3]
    och två baggar
    och en korg med osyrat bröd,
Och han slaktade den och Mose tog av dess blod och strök det på Arons högra örsnibb, och på tummen på hans högra hand, och på stortån på hans högra fot [2 Mos 29:20].
och från korgen med osyrat bröd som var inför Herrens (Jahves) ansikte [2 Mos 25:30], tog han en osyrad brödkaka och en kaka med inoljat bröd och en kaka och lade dem på det feta och på den högra skuldran.
Då sade Mose till Aron:
"Detta är vad Herren (Jahve) talade och sade,
    jag ska vara helig
i dem som kommer nära mig
    och över hela folkets ansikte ska jag förhärligas." Aron var tyst (som förstelnad, rörde sig inte, väntade). [Ordet används ofta vid katastrofer, se Hes 24:17.]
Och Mose sade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner: "Täck inte av era huvuden och riv inte sönder era kläder, för att ni inte ska dö så att vreden kommer över hela folket, men låt era bröder, hela Israels hus begråta elden (som dödade Nadav och Aviho) som Herren (Jahve) tände.
"Drick inte vin eller starka drycker, inte du eller dina söner med dig när ni går in i mötestältet för att inte dö. Det ska vara en förordning (ordagrant 'saker inristat') för evigt genom dina generationer,
    
Och Mose talade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner som var kvar: "Ta matoffret som återstår av Herrens (Jahves) offer gjort med eld och ät det utan jäst bredvid altaret, för det är högheligt.
Och bröstet som viftats och skuldran som viftats ska ni äta på en ren plats, du och dina söner och dina döttrar med dig, för det är din föreskrivna del och dina söners föreskrivna del som är givet av offret från Israels söners shalomoffer.
Mose frågade noggrant efter (hebr. darosh darash – ordagrant: "frågande frågade", vilket förstärker sökandet efter) syndoffersbocken [3 Mos 4:3; 9:15; 10:1], men se, den var uppbränd. [Orden darosh darash är den matematiska mittpunkten av alla hebreiska ord i Torah (de fem Moseböckerna). Det är intressant att det finns totalt 77 dubbelord i Tora som t.ex. "Abraham, Abraham" (1 Mos 25:19) och "Noa, Noa" (1 Mos 6:9). Av dessa 77 dubbelord finns det 39:e och mittersta darosh, darash just här. Det är mer än en slump att i mitten av alla 304 805 ord i Torarhullen är de två ord (ord nummer 152 402 och 152 403) också ett dubbelord som i sin tur är den mittersta av alla 77 dubbelord! Dessutom handlar denna vers om att Mose noggrant söker efter syndabocken vilket pekar på den centrala frågan – vem kan försona oss med Gud? Johannes döparen (den störste profeten, se Matt 11:11) ger svaret: "Se, Guds Lamm, som utplånar världens synd", se Joh 1:29.] Då blev Mose vred på Elazar och Itamar, Arons kvarvarande söner, och sade:
"Varför har ni inte ätit syndoffret på en helig plats? Det är högheligt, och det har getts till er att bära församlingens överträdelser, att bringa försoning för (täcka över) dem inför Herrens (Jahves) ansikte.
Alla som har klövar, som är kluvna helt igenom, och som [också] idisslar (för upp mat – hebr. ma´ale gera), dem ska ni äta. [Boskapsdjur, får och getter är partåiga hovdjur, vars klövar är delade i två. Detta är djur som idisslar och har ett komplext magsystem med tre eller fyra kammare. I 5 Mos 14:4–6 nämns totalt tio djur, både boskap och vilda, som är rena. Många olika förslag på vad som gör djuren rena/orena har getts. Det finns flera rent praktiska implikationer som att griskött innehåller trikiner, osv. Men kanske den enklaste förklaringen är att "israeliternas matsedel" också ska likna "Guds diet". Om det inte kunde offras till Gud, då var det inte heller lämpligt att äta. Reglerna kring vad som fick ätas gjorde att israeliterna särskilde sig från andra folk. Det var svårt att ha gemenskap om man inte kunde äta tillsammans, se även Mark 7:19; Apg 10:13, 15, 28. Dessa dietbud har likheter med budet Adam och Eva fick att inte äta från ett visst träd, se 1 Mos 3:2.]
Kadavret av varje djur som har delade klövar men inte idisslar är orena för dig, alla som berör dem ska vara orena.
Och vadhelst som går på sina tassar bland alla slags fyrbenta djur, dessa är orena för er, vemhelst som kommer i beröring med dess kadaver ska vara oren till kvällen.
Och vad som helst som råkar ramla på dem när de är döda ska vara orent, om det är ett redskap av trä eller kläder eller skinn eller säcktyg, vilket redskap det må vara som man gör något arbete med, det måste läggas i vatten och ska vara orent till kvällen, så ska det bli rent.
Och varje ting varpå någon del av deras kadaver faller ska vara orent, oavsett om det är ugnen eller olika sorters krukor så ska de krossas, för de är orena och ska vara orena för dig.
Vadhelst som går på magen och vadhelst som går på alla fyra eller vadhelst som har fler ben bland alla krypande ting som kryper över jorden, de ska ni inte äta, för de är något avskyvärt.
För jag är Herren (Jahve) som för er ut ur Egyptens land för att vara er Gud (Elohim). Ni ska därför vara heliga, för jag är helig.
Och när dagarna för hennes rening är fullbordade, för en son eller för en dotter, ska hon föra fram ett årsgammalt lamm som ett brännoffer [3 Mos 1:1–17] och en ung duva eller turturduva som ett syndoffer [reningsoffer, 3 Mos 4:3] vid ingången till mötestältet, till prästen
Och prästen ska titta på fläcken på huden på kroppen (köttet), och om håret i fläcken har blivit vitt och om fläcken ser djupare ut än huden på hans kropp är det en fläck med svampinfektion (mögel) och prästen ska se på (undersöka) honom och förklara honom oren.
Men om prästen ser på (undersöker) den och ser att där inte finns några vita hår och om det inte är lägre än huden men är mörkare, då ska prästen stänga in (isolera) honom i sju dagar.
Men om prästen ser på (undersöker) den och ser att där inte finns några vita hår och att det inte är lägre än huden men är mörkare, då ska prästen stänga in (isolera) honom i sju dagar.
[Detta sammanfattande stycke berör de som har blivit diagnostiserade med någon av de ovanstående sju olika fallen.] Och den som lider av svampinfektionen (möglet), hans kläder ska rivas söner och hans huvud rakas, och han ska täcka över sin överläpp och ropa "Oren, oren". [Hebr. tame tame!]
och om fläcken är grönaktig eller rödaktig i kläderna eller på skinnet, på det vävda eller på det stickade eller på någonting tillverkat av skinn, är det en fläck med mögel (svampinfektion) och ska visas för prästen.
Han ska därför bränna den klädnaden, oavsett om det är vävt eller stickat, av ull eller linne eller någonting av skinn där fläcken är ett frätande mögel (svampinfektion). Det ska brännas i eld.
Och prästen ska se på (undersöka) fläcken efter att den är tvättad och se om färgen inte har förändrats och om fläcken inte har spritt ut sig, är den oren. Du ska bränna den i eld. Den fräter inåt antingen den är inuti eller utanpå.
Detta är undervisningen om fläckar med mögel (svampinfektion) i kläder av ull eller linne, antingen det är vävt eller stickat, och om allting av skinn, för att förklara det rent eller för att förklara det orent.
Sedan ska han ta den levande fågeln och cederträet och det röda och isopen och ska doppa det och den levande fågeln i blodet från fågeln som dödades över det rinnande vattnet.
Och prästen ska ta av oljan som är i hans hand och stryka på den högra örsnibben på honom som ska bli ren och på tummen på hans högra hand och på stortån på hans högra fot ovanpå platsen med blodet från skuldoffret.
Och han ska ta cederträet och isopen och den karmosinröda färgen och den levande fågeln och ska doppa det i blodet från fågeln som dödades och i det rinnande vattnet och stänka det på huset sju gånger.
Och på den åttonde dagen ska han ta åt sig två turturduvor eller två unga duvor och komma inför Herrens (Jahves) ansikte till dörren på mötestältet och ge dem till prästen.
Han ska placera rökelsen ovanpå elden framför Herrens ansikte, så att molnet av rökelse kan täcka nådastolen som är ovanpå vittnesbördet (arken), så att han inte dör.
Ingen människa får vistas i församlingens mötestält när han [Aron, översteprästen] går in för att bringa försoning på den heliga platsen, till dess att han kommer ut och har bringat försoning för sig själv och för sitt hushåll och för hela Israels församling.
Syndoffersoxen och syndoffersgeten vars blod bars in för att bringa försoning på den heliga platsen ska bäras bort utanför lägret, och de ska brännas i eld, deras hud och deras kött och deras exkrement.
Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).
Tala till Israels barn och säg till dem:

Avgudadyrkan – samhället ska straffa

Om någon av Israels barn eller av främlingarna som bor i Israel ger något av sina barn åt Molok, ska han straffas med döden. Folket i landet ska stena honom. [3 Mos 18:21; 2 Kung 3:27; Ps 106:38; Jer 32:35]
så ska jag själv vända mitt ansikte mot den mannen och mot hans släkt. Och jag ska utrota honom ur folket tillsammans med alla som följt honom och i trolös avfällighet dyrkat Molok.
[Översteprästen har fler krav än en vanlig präst.]
Och han som är överstepräst bland sina bröder, över vars huvud smörjelseoljan är utgjuten och som är avskild för att ta på sig kläderna, ska inte avtäcka sitt huvud och inte riva sönder sina kläder.
Säg till dem: "Vemhelst han är av all er säd bland era generationer (för all framtid) som går till de heliga tingen, som Israels söner har helgat till Herren (Jahve), och har sin orenhet på sig, den själen ska huggas bort från framför mitt ansikte (min närvaro). Jag är Herren (Jahve).
Du ska [då, på den femtionde dagen] föra ut från ditt hus två stycken bröd till ett viftoffer. De ska göras av två tiondelar av en efa fint mjöl [ca 5-7 liter] och du ska baka dem med jäst som en förstlingsfrukt till Herren (Jahve). [Detta är det enda offret i hela Tora som inte bara får, utan ska vara gjort med jäst! Det är signifikativt på flera sätt. För det första är det två bröd som talar om judar och hedningar tillsammans. Men det är också jästen som symboliserar synden i våra liv. När pingsten får sin uppfyllelse i Apg 2 utgjuts den Heliga Ande över alla människor. Därmed blir det möjligt för oss som syndiga varelser att få del av rättfärdigheten från Gud genom Jesus. På så vis kan vi komma med synden inför Gud utan att bli dömda till evig död, eftersom vi nu får åberopa Jesu blod som gör oss syndfria i Guds ögon trots vår egen syndfullhet. Det är den Helige Andes uppgift att övertyga oss om vår synd och behovet av frälsningen som Jesus erbjuder oss.
    Denna högtid firas i modern tid bara en eller två dagar, till skillnad från Pesach och Sukkot som fortfarande firas i sju dagar.]
Prästen ska vifta dem tillsammans med brödet från förstlingsfrukten som ett viftoffer framför Herrens (Jahves) ansikte, med de två lammen. De ska helgas åt Herren (Jahve) för prästerna.
Du ska utfärda ett påbud (förkunna, proklamera) samma dag att det ska vara en helig sammankomst, och du ska inte utföra något arbete. Det ska vara ett evigt påbud överallt där ni bor genom alla generationer.
Med många år ska du öka priset och med få år ska du sänka dess pris, för efter antalet år med frukt säljer han till dig.
Och ni ska så det åttonde året och fortfarande äta av den gamla frukten till det nionde året, till dess hennes frukt kommer in ska ni äta av det gamla förrådet.
Och om en man ska helga en del av sitt fält av hans besittning till Herren (Jahve), då ska uppskattningen göras i förhållande till dess gröda. En chomer korn [den vikt en åsna kunder bära] ska värderas till 50 shekel silver.
Och detta är namnen på Arons söner: Nadav, den förstfödde, och Aviho, Elazar och Itamar.
Och dessa som ska slå läger framför tabernaklet österut, framför mötestältet mot soluppgången, är Mose och Aron och hans söner, (de ska) hålla (sköta om, vakta, skydda) helgedomens angelägenheter och Israels söners angelägenheter, och en vanlig människa som kommer nära ska dödas.
Och över skådebrödsbordet ska de sprida ut ett blått tyg och ovanpå ska de lägga fat, grytor och skålar och kannorna som de utgjuter med, och brödet ska ligga kvar därpå.
Och de ska ta ett blått tyg och täcka menoran och dess lampor och dess tänger och dess vektrimmare och alla dess oljeverktyg som de sköter den med.
Och på det gyllene altaret ska de sprida ut ett blått tyg och täcka över det med ett skinn, och sedan ska de sätta in dess stänger.
Elazar, prästen Arons son, är ansvarig för ljusoljan (lampoljan), och den söta rökelsen, och det oavbrutna matoffret (skådebröden) och smörjelseoljan, han ansvarar för hela tabernaklet och allt som är i det, både helgedomen och dess möbler."
utan gör så här mot dem för att de ska leva och inte dö när de närmar sig de heligaste föremålen: Aron och hans söner ska gå in och förordna var och en av dem till hans arbete och till hans börda,
och gårdens hängen och förhänget till dörren in till gården som är runt omkring tabernaklet och vid altaret runt om och deras rep och alla tillbehör för arbetet, och allt som kan tänkas bli gjort med dem, där ska de betjäna.
och detta vatten som förorsakar förbannelsen ska vara i dina tarmar och få din mage att svälla upp och ditt lår att ramla av (ta bort dina förmåga att bli gravid)',
    och kvinnan ska säga: 'Amen, amen.' [Dvs. instämma och hålla med.]
Och prästen ska vifta dem som ett viftoffer inför Herren (Jahve), detta är helgat (avskilt) till prästen, tillsammans med viftofferstycket (bröstet från baggen) och låret, och därefter kan nasiren dricka vin.
Må Herren (Jahve) låta sitt ansikte lysa över (mot) dig (komma med sin närvaro)
    och visa dig sin nåd (välvilja; trösta och ge dig oförtjänt kärlek).
Må Herren (Jahve) vända (upplyfta) sitt ansikte till dig
    och ge dig frid (fred; fullständig harmoni; helhet på alla områden – hebr. shalom).
-
2 vagnar och 4 oxar gav han till Gershons söner i enlighet med deras tjänstgöring. [Gershoniterna var från Levis stam, deras uppgifter redogörs för i 4 Mos 3:21–26 och ännu mer detaljerat i 4 Mos 4:21–28.]
Och 4 vagnar och 8 oxar gav han till Meraris söner i enlighet med deras tjänstgöring, under Itamars hand, son till prästen Aron. [Itamar var den yngste av Arons fyra söner, se 2 Mos 6:23. Merariterna var också ättlingar till Levi, deras uppgifter redogörs för i 4 Mos 3:33–37 och ännu mer detaljerat i 4 Mos 4:29–33.]

Hans offer var ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer [3 Mos 2:1–16],

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,

Han förevisade som sitt offer ett silverfat, och dess vikt var 130 shekel [1,5 kg], en silverskål om 70 shekel [0,8 kg] efter helgedomens shekel, båda av dem fyllda med fint mjöl, ringlad med olja för ett matoffer,
Detta var altarets invigningsoffer, den dag då det smordes, i händerna på Israels ledare:
silverfat – 12 [st],
silverskålar – 12 [st],
guldskålar – 12 [st].
All boskap till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) var:
    24 oxar,
    baggarna – 60 [st],
    getterna av hankön – 60 [st],
    årsgamla lamm av hankön – 60 [st]. Detta var altarets invigningsoffer efter att det blivit smort.
Och jag har gett leviterna, de är givna till Aron och till hans söner från Israels söner, för att betjäna Israels söner i mötestältet, och för att bringa försoning för Israels söner, för att ingen plåga ska drabba Israels söner när Israels söner kommer nära helgedomen."
Tala till Israels söner och säg: "Om någon bland er eller era efterkommande blir [rituellt] oren på grund av en död kropp (ordagrant själ) eller är på en resa långt bort, ska han fira Herrens (Jahves) påsk
Men den man som är ren och inte är på resa långt bort och underlåter att fira påsken, den själen ska bli avhuggen från sitt folk, eftersom han inte bär fram Herrens (Jahves) offer på sin bestämda tid, den mannen ska bära sin synd.
Och Mose sade till Chovav, midjaniten Roels son, Moses svärfar: "Vi vandrar till platsen om vilken Herren (Jahve) har sagt 'Jag ska ge den till er,' följ du med oss och vi ska göra gott mot dig, för Herren (Jahve) har talat gott över Israel."
Han svarade då: "Lämna oss inte, jag ber dig, för du har stor kunskap om hur vi kan slå läger i öknen och du ska vara för oss istället för våra ögon.
Och det ska ske om du går med oss, ja så ska det bli, att det goda som Herren (Jahve) ska göra mot oss, detsamma ska vi göra mot dig."
– ׆ –Och det hände, varje gång arken bröt upp, att Mose ropade:
"Stå upp (hebr. kumah, jmf Mark 5:41), Herre (Jahve)!
    Må dina fiender förskingras,
    och må dina motståndare fly för dig!"
    [De tre verben är desamma som i Ps 68:2.]
Om du handlar så här mot mig så döda mig, jag ber dig döda; om jag har funnit nåd (oförtjänt nåd – hebr. chen) i dina ögon, låt mig inte se mitt elände."
Ni ska äta [kött], inte bara en dag, eller två dagar, eller fem dagar, eller tio dagar eller tjugo dagar [i streck]
utan en hel månad, tills det kommer ut ur era näsborrar och det blir vämjeligt för er, eftersom ni har förkastat Herren (Jahve) som är ibland er och oroat honom med gråt och sagt: Varför kom vi ut från Egypten?"
Och Herren (Jahve) kom ner i ett moln och talade till honom och tog av anden som var över honom och lade den över de 70 äldste, och det hände sig att när anden vilade över dem profeterade de, men det upphörde (de gjorde det inte igen).
Men två män var kvar i lägret, den ene hette Eldad och den andre hette Medad, och anden vilade över dem för de var bland dem som var räknade men hade inte gått ut till tältet, och de profeterade i lägret.
Och det kom en vind från Herren (Jahve) och förde med sig vaktlar från havet, och lät dem falla ner över lägret, till omkring en dagsvandring från ena sidan av det och en dagsvandring på den andra sidan, runtom lägret och ungefär två alnar högt över markens ansikte.
Och folket stod upp hela den dagen och hela natten och hela nästa dag och samlade vaktlar, den som samlade minst samlade tio chomer [en chomer var ett stort mått på flera hundra liter – ordet kommer från ordet för åsna och den vikt den kunde bära] och de spred ut dem överallt omkring sig runtom lägret.
ska de säga till invånarna i detta land, som har hört att Herren (Jahve) är mitt bland detta folk, liksom att du Herren (Jahve) låtit dig ses öga mot öga, att ditt moln [som representerar Guds närvaro] har stått över dem och du går framför dem i en molnpelare på dagen och i en eldpelare på natten [2 Mos 13:20–22].
Jag Herren (Jahve) har talat. Med säkerhet ska jag göra detta mot denna onda församling som har samlat ihop sig mot mig. I denna öken ska de förtäras och där ska de dö."
Men den person (själ) som gör något med en hög hand (avsiktligt), oavsett om han är infödd eller en främling, den hädar Herren (Jahve), och den personen (själen) ska huggas av från sitt folk.
Eftersom han har föraktat Herrens (Jahves) ord och har brutit hans budord (tydliga befallningar) ska han (den själen) med säkerhet huggas bort, hans synd är över honom."
och lägg eld i dem och lägg rökelse ovanpå dem inför Herrens (Jahves) ansikte i morgon, och det ska ske att den man som Herren (Jahve) då väljer, han ska vara helig, ni tar på er mycket, Levi söner."
och ta var och en sitt rökelsekar och lägg rökelse på dem och för fram det inför Herrens (Jahves) ansikte, var man sitt eget rökelsekar, 250 rökelsekar, och du och Aron, var man med hans rökelsekar."
Och Aron tog det Mose hade sagt och sprang in mitt i församlingen, och se, hemsökelsen (plågan) hade börjat bland folket, och han lade på rökelsen och bringade försoning för folket.
Tala till Israels söner och ta av dem stavar, en för varje fars hus av alla deras ledare efter deras fäders hus, 12 stavar. Du ska skriva varje mans namn på hans stav.
Och Mose talade till Israels söner och alla deras ledare gav honom stavar, en för varje ledare efter deras fäders hus, 12 stavar och Arons stav var bland dem.
Alla som kommer nära, som kommer nära Herrens (Jahves) Tabernakel dör. Ska vi helt förgås?"
Allting som öppnar livmodern, av allt kött som de offrar till Herren (Jahve), både människor och djur ska vara ditt, likväl ska en förstfödd man alltid lösas ut och det förstfödda av orena djur ska du lösa ut. [Pojkar ska alltid lösas ut, men inte de rena djuren. De orena djuren är exempelvis åsnor och kameler som är tamdjur som kan vara i någons ägo. Då dessa djur klassas som orena och inte får ätas så får de inte heller offras. Därför ska man antingen lösa ut det förstfödda eller bryta nacken av det om man inte anser sig kunna lösa ut det.]
Alla lyftoffer av heliga saker som Israels söner offrar till Herren (Jahve) har jag gett dig och dina söner och dina döttrar med dig, som en förordning för evigt. Det är ett evigt saltförbund inför Herrens (Jahves) ansikte, för dig och din säd med dig."
Detta är undervisningens (Torah) förordningar (ordagrant "saker inristat") som Herren (Jahve) har befallt och sagt: Tala till Israels söner att de för fram en röd kviga (hebr. parah adoma) till dig, felfri (rituellt ren – hebr. tamim) som är utan defekt, som aldrig har burit något ok. [Offren av djur för att göra stänkelsevattnet var annorlunda än offren för synder och tacksägelse. Det var en hona (inte en hane som i alla andra offer), färgen var specificerad, den skulle dödas utanför lägret och mer material skulle kastas med in i offret. Denna text ingår i Torah-läsningen den sista sabbaten i månaden Adar, just innan Pesah. Det är en av flera kopplingar till Jesus död utanför stadsmuren, se Heb 13:12.]
Och en man som är ren ska samla ihop askan efter kvigan och lägga den utanför lägret på en ren plats, den ska vaktas (skyddas, bevaras) till stänkelsevatten till Israels söners församling, det är en rening från synd [3 Mos 4:3].
Och varför har du låtit oss komma ut ur Egypten för att föra oss till denna onda plats? Det är ingen plats för säd eller fikon eller vin eller granatäpplen, och inte finns det något vatten att dricka."
Edom vägrade att ge Israel fri lejd genom hans gränser, därför vände Israel bort från honom.
Och kananéerna, Arads kung som bodde i söder (Negev), hörde att Israel kom på Atarims väg. Då stred han mot dem och tog några som fångar.
Och Gud (Elohim) kom till Bileam på natten och sade till honom: "Om männen har kommit för att kalla på dig, stå upp och gå med dem, men bara de ord jag talar till dig ska du göra."
"Räkna huvudena i hela Israels söners församling, från 20 års ålder och uppåt, efter deras fäders hus, alla som är dugliga att dra ut i strid i Israel."
Dessa är Levis familjer:
livniternas familj,
chevroniternas familj,
macheliternas familj,
moshiternas familj
och korachiternas familj.
Och Kechat födde Amram.
Och Amrams hustru hette Jocheved, Levis dotter, som föddes till Levi i Egypten, och hon födde
    Aron
    och Mose
    och deras syster Mirjam. [Jocheved och Miriam är de enda kvinnorna som nämns i det levitiska släktträdet. Notera att det står att Jocheved födde barnen, ofta brukar annars bara fadern och sönerna nämnas i släktregistren. I sammanhanget står hur "Jocheved föddes till Levi" och "till Aron föddes", se vers 60. Se även 1 Mos 4:18; 6:10; 5:7. Ordet "föddes" kan också användas i betydelsen ättling till Levi. Ibland kan namn utelämnas i släktled, se t.ex. Matt 1:1, 8.]
Och de som blev räknade bland dem var 23 000, alla män från en månads ålder och uppåt, för de räknades inte bland Israels söner eftersom de inte fick något arv bland Israels söner.
Men om hennes man annullerar dem den dagen han hör dem, vad som än kommer ut över hennes läppar, om det är en ed eller ett löfte som binder hennes själ, gäller det inte, hennes man har ogiltigförklarat dem, och Herren (Jahve) ska förlåta henne.
Och lägra er utanför lägret i sju dagar, vemhelst som har dödat någon och vemhelst som har vidrört någon slagen (dödad). Rena er själva på tredje dagen och på sjunde dagen och era fångar.
Och av Israels söners halva ska du ta ut en av varje 50, av människor, av oxarna, av åsnorna och av småboskapen och av all boskap och ge dem till leviterna som ansvarar för (vakar över och sköter om) Herrens (Jahves) Tabernakel.
Och allt guldet från gåvan som de avskilde för Herren (Jahve) från ledarna för 1 000 och ledarna för 100, var 16 750 shekel,
Rubens söner och Gads söner hade väldigt mycket boskap, och när de såg Jazers land och Gileads land, såg de att platsen var ett område lämpligt för boskap.
Och Mose sade till dem: "Om Gads söner och Rubens söner ska gå över Jordan med er, varje man rustad till strid inför Herren (Jahve), och landet ska underkuvas inför er, så ska ni ge dem Gileads land som besittning,
Och Mose gav till dem, till Gads söner och till Rubens söner och till halva Manasse stam, Josefs son, Sichons kungarike, amoréernas kung, och Ogs kungarike, Bashans kung, landet med dess städer och deras gränser, liksom landets städer runt omkring.
Och ni ska mäta utanför staden på den östra sidan 2 000 alnar [1 050 meter], och på den södra sidan 2 000 alnar [1 050 meter], och på den västra sidan 2 000 alnar [1 050 meter], och på den norra sidan 2 000 alnar [1 050 meter], staden ska vara i mitten. Detta ska vara för dem den öppna marken runtomkring städerna.
Tre städer ska ni ge på andra sidan Jordan och tre städer ska ni ge i Kanaans land. De ska vara fristäder.
Men om han slår honom med ett järnföremål så att han dör, då är han en mördare, mördaren ska ni låta dö.
vänd er och vandra till amoréernas bergsland och till alla platser runtomkring i Arava, i bergsbygden, i låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och i söder och utefter kusten, kananéernas land och Libanon så långt bort som den stora floden, floden Eufrat.
Vad möter oss när vi går upp? Våra bröder har fått våra hjärtan att smälta och sagt: 'Folket är större och högre än vi, städerna är stora och befästa ända upp till himlarna och dessutom har vi sett anakiternas söner där.' "
som gick före er på vägen och sökte en plats där ni kunde slå upp era tält, i eld på natten för att visa vilken väg ni skulle gå och i ett moln på dagen."
Då svarade ni och sade till mig: "Vi har syndat mot Herren (Jahve), vi ska gå upp och strida i enlighet med allt som Herren vår Gud (Jahve Elohim) har befallt oss." Och ni omgjordade er, varje man med sitt stridsvapen och menade att det var en enkel sak att gå upp i bergsbygden.
För Herren din Gud (Jahve Elohim) har välsignat dig i allt arbete som dina händer utför, han känner till (är intimt förtrogen med) din vandring i denna stora öken. Dessa 40 år har Herren er Gud (Jahve Elohim) varit med er, ingenting har fattats er (ni har inte saknat något).
Och dagarna då vi kom från Kadesh Barnea till dess vi kom över bäcken Zered var 38 år, till dess hela generationen alla stridsdugliga män, hade försvunnit (dött, förgåtts) från lägrets mitt, som Herren (Jahve) svurit till dem.
alla städer på slätten och hela Gilead och hela Bashan till Salcha och Edreij, städerna i Ogs kungarike i Bashan.
till dess Herren (Jahve) ger vila åt era bröder, precis som åt er och de också besitter landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett dem på andra sidan Jordan, sedan ska ni återvända, var och en till sin besittning som jag har gett er."
Gå du upp till toppen av Pisga och lyft upp dina ögon västerut och norrut och söderut och österut och se med dina egna ögon, för du ska inte gå över denna Jordan.
Se, jag har undervisat er förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som Herren min Gud (Jahve Elohim) befallt mig, för att ni ska göra dem mitt i landet som ni går in i för att besitta.
Fråga nu om de första dagarna som var före dig, från dagen då Gud (Elohim) skapade människan på jorden, och från himlarnas ena ända till himlarnas andra ände, om det har förekommit något sådant som detta stora ting är, eller om man hört talas om något liknande.
Eller har Gud (Elohim) prövat att gå och ta åt sig ett folk från mitten av ett annat folk med prövningar, med tecken och med under och med krig, och med mäktig hand och med en utsträckt arm och med stor skräck på samma sätt som Herren din Gud (Jahve Elohim) gjorde för dig i Egypten inför dina ögon?
Och de tog hans land som en besittning och Bashans kung Ogs land, amoréernas två kungar som fanns på andra sidan Jordan mot soluppgången (österut)
Ansikte mot ansikte talade Herren (Jahve) på berget, ut ur mitten av elden.
Du ska inte göra dig några skurna bilder, inte på något sätt några avbilder av det som finns i himlarna eller det som finns på jorden under, eller det som finns i vattnet under jorden.
Håll (vakta, skydda, bevara) sabbatsdagen till att vara helig som Herren din Gud (Jahve Elohim) har befallt er.
men den sjunde dagen är en sabbat för Herren din Gud (Jahve Elohim), på den ska du inte göra något slags arbete, varken du själv, din son eller din dotter eller din tjänare eller din tjänarinna, inte din oxe, inte din åsna eller någon av din boskap, inte främlingen inom dina portar, så att din tjänare och din tjänarinna får vila precis som du.
Du ska komma ihåg att du var en slav i Egypten och att Herren din Gud (Jahve Elohim) förde dig ut därifrån med en mäktig hand och med en utsträckt arm, därför befaller Herren din Gud (Jahve Elohim) dig att hålla (vakta, skydda, bevara) sabbatsdagen.
Hedra (värdesätt, högakta, respektera) din far och din mor som Herren din Gud (Jahve Elohim) befallt dig, för att dina dagar ska bli många och det ska gå dig väl (bra) i det land (ordagrant: "på/över den mark") som Herren din Gud (Jahve Elohim) gett dig. [Det är föräldrarnas uppgift, inte de religiösa ledarnas, att föra vidare Guds undervisning till nästa generation. Detta bud har både att göra med vördnad för Gud och vördnad för människor (och är placerat centralt). För ett barn är deras föräldrar som en gud. Genom att respektera sina föräldrar, som ett barn kan se, lär det sig att respektera Gud som de inte kan se. Barnet ser också hur föräldrarna står under sin Fader i himlarna som de lyder. Genom detta lär sig barnet också gudsfruktan. Den sista delen "i det land..." finns inte med i 2 Mos 20:12, och refereras inte heller i Ef 6:2. ]
Om vi fortsätter att höra Herrens, vår Guds, röst kommer denna stora eld att förtära oss och vi kommer att dö! Varför ska vi låta det ske?
Du [Mose], får gå nära och höra allt vad Herren, vår Gud, säger. Tala sedan om för oss allt vad Herren, vår Gud, har sagt dig så ska vi lyssna och lyda."
[Följande vers utgör den judiska trosbekännelsen Shema ("Hör" från hebr. shama – att höra, hörsamma, lyda). Frasen läses flera gånger under dagen och lyder:
    Shama Jisrael Adonai elohenu Adonai echad.
JHVH (Jahve) uttalas aldrig utan byts på grund av sin helighet ut till Adonai (Herre). Beroende på dialekt kan shama också uttalas shema. På frågan vilket det största budet är citerar Jesus denna text, se Matt 22:37–38.]
Hör, Israel!
    Herren (Jahve) [är] vår Gud (Elohim), Herren (Jahve)
    är en (den ende).
[Räkneordet echad (en, ett), som här skulle kunna översättas "den ende", har dessutom betydelsen "unik", "enad, förenad" och används även om man och hustru som blir "ett kött", se 1 Mos 2:24.]
Och det ska vara när Herren din Gud (Jahve Elohim) för dig in i landet som han svurit (lovat) till dina fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob att ge dig, stora och goda städer som du inte har byggt (själv),
Och Herren (Jahve) visade tecken och under, stora och svåra över Egypten, över farao och över hela hans hus inför våra ögon.
När Herren din Gud (Jahve Elohim) ska föra dig in i landet dit du går för att ta det i besittning, ska han kasta ut många folkslag framför dig,
    hetiterna
    och girgasiterna
    och amoréerna
    och kananiterna
    och periseerna
    och hivéerna
    och jebusiterna,
sju folkslag större och mäktigare än er,
För du är ett heligt folk inför Herren, din Gud (ett annorlunda folk som ska vara helgat, skilt från synd och avgudar). Han har utvalt dig att bli hans dyrbara egendomsfolk framför alla andra folk på jorden.
Och det ska ske eftersom ni lyssnar till dessa påbud (bindande juridiska beslut) och håller (vaktar, skyddar, bevarar) och gör dem, att Herren din Gud (Jahve Elohim) ska hålla (vakta, skydda, bevara) förbundet med er och nåden (den omsorgsfulla kärleken) som han svor till era fäder.
Och du ska inte föra in en styggelse i ditt hus och bli förbannad tillsammans med den (styggelsen), du ska innerligt avsky den, för det är ett invigt (avskilt) föremål.
som ledde dig genom den stora och skräckinjagande öknen
    
    där det fanns ormar, ettriga ormar och skorpioner, och törstig mark utan vatten,
    som gav dig vatten ur den hårda klippan [2 Mos 17:1–7],
    
Tala (tänk) inte i ditt hjärta efter att Herren din Gud (Jahve Elohim) har kastat ut dem framför dig och säg: "För min rättfärdighet har Herren (Jahve) fört hit mig för att besätta detta land", då det är för dessa länders ondska som Herren (Jahve) driver ut dem framför dig.
Inte för din rättfärdighet och ditt hjärtas rakhet går du in för att besätta deras land, utan för dessa länders ondska driver Herren din Gud (Jahve Elohim) ut dem framför dig och för att stadfästa ordet som Herren (Jahve) gav med ed (svor, lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.
Kom ihåg, glöm inte hur du gjorde Herren din Gud (Jahve Elohim) vred i öknen. Från den dag då du gick ut från Egyptens land till dess du kom till denna plats, har du varit upprorisk mot Herren (Jahve).
Och jag tog er synd, kalven som ni hade gjort och brände den i eld och slog den i bitar och malde ner den tills det bara var fint damm, och jag kastade dess damm i bäcken som rann ner från berget.
Och vet (var intimt förtrogen med) idag [kom ihåg detta], för jag har inte talat till era söner som inte har känt till och inte har sett Herren er Guds (Jahve Elohims) tuktan, hans storhet, hans mäktiga hand och hans utsträckta arm,
Där ska ingen man kunna stå emot dig för Herren din Gud (Jahve Elohim) ska lägga fruktan för dig och skräck för dig över alla de länder ni ska trampa på, som han har sagt till er.
Därutöver kan du slakta och äta kött inom dina portar som du själv (din själ) önskar efter den välsignelse som Herren din Gud (Jahve Elohim) har gett dig, de orena och de rena kan äta av det, som med gasellen och med hjorten.
Och profeten eller drömmaren som drömmer ska du döda eftersom han har talat perverst mot Herren din Gud (Jahve Elohim), som fört dig ut ur Egyptens land och befriat dig från slavhuset, för att få dig att gå åt sidan från vägen som Herren din Gud (Jahve Elohim) befallt dig att vandra på. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
Om din bror, din mors son eller din son eller din dotter eller hustrun i din famn eller din vän som är som din egen själ (en själsfrände) förleder dig i hemlighet och säger: "Låt oss gå och tjäna andra gudar" som du inte känner, varken du eller dina fäder,
Och du ska äta inför Herren din Gud (Jahve Elohim) på den plats som han väljer för att låta sitt namn bo där. Tiondet av din säd, av ditt vin och av din olja och förstlingen av din hjord och av din flock, för att du ska lära dig att alltid vörda Herren din Gud (Jahve Elohim).
I slutet av vart tredje år, även för det innevarande året, ska du föra fram allt tionde av ditt förvärv och ska samla det inom dina portar.
Du ska frikostigt (villigt) ge till honom och ditt hjärta ska inte vara sorgset (ont, motvilligt) [ett lån så nära friåret, var detsamma som att ge bort pengarna], för på grund av en sådan sak ska Herren din Gud välsigna allt ditt arbete (det du gör, din inkomst) och allt du företar dig (lägger din hand vid).
Och du ska glädja dig inför Herren din Gud (Jahve Elohim), du och din son och din dotter och din tjänare och din tjänarinna och leviten som finns inom dina murar och främlingen och den faderlöse och änkan som finns i din mitt, på den plats som Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välja för att hans namn ska bo där.
Tre gånger varje år ska alla dina män komma inför Herren din Guds (Jahve Elohims) ansikte på platsen som han ska välja. På det Osyrade brödets högtid och på veckohögtiden (Shavout) och på lövhyddofesten (Sukkot). Och de ska inte komma inför Herrens (Jahves) ansikte tomhänta.
och har gått och tjänat andra gudar och tillbett dem eller solen eller månen eller någon annan av himlarnas härar, som jag har befallt er att låta bli [5 Mos 4:19],
Utifrån (ordagrant över munnen) på två vittnen eller tre vittnen, ska den som ska dö dödas. Utifrån (ordagrant över munnen) ett vittne ska han inte dödas. [4 Mos 35:30]
Om det kommer fram ett ärende som är för svårt för dig att döma,
    mellan blod och blod [mord och dråp – medvetet eller olyckshändelse, se 2 Mos 21:18–21],
    mellan påstående och påstående (där ord står mot ord)
    och mellan slag och slag (där någon har slagit eller spottat på),
    liksom kontroversiella frågor inom dina portar.
Då ska du resa dig upp och gå upp till platsen som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska visa dig. [5 Mos 12:4–7]
Dessa länder, som du ska besätta (inta), lyssnar till siare och till spåmän. Men Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har inte tillåtit dig att göra sådant.
Ett vittne ska inte stå upp mot en man för någon missgärning eller för någon synd, oavsett i vad han har syndat. Över munnen på två vittnen eller över munnen på tre vittnen ska ett ärende bevisas (vara giltigt).

Om ett fågelbo råkar komma i din väg, i något träd eller på marken, med ungar eller ägg, och fågelmamman sitter på ungarna eller på äggen (har ungarna under sina vingar eller ruvar på äggen) ska du inte ta fågelmamman med ungarna.
Om en man ertappas då han ligger med en gift kvinna som har en make, då ska de båda dö. Mannen som låg med kvinnan och kvinnan. Så ska du ta bort ondskan från Israel. [Joh 8:2–10]
då ska båda föras ut till stadens port och ni ska stena dem med stenar så att de dör. Ungmön därför att hon inte ropade när hon var i staden och mannen eftersom han har förödmjukat sin nästas hustru. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
För Herren (Jahve) din Gud (Elohim) vandrar mitt i ditt läger för att befria dig och ge dig dina fiender framför dig. Därför ska ditt läger vara heligt, så att han inte ser något opassande hos dig och vänder sig bort från dig.
Därför ska det vara så: När Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig ro från alla dina fiender runtomkring i det land som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig som ett arv för att besitta (inta) det, då ska du fullständigt utradera minnet av Amalek från under himlarna. Glöm inte detta! [Saul glömde, se 1 Sam 15, men amalekiterna (även kallade agagiterna) mötte sitt öde i slutet på Esters bok, se Est 3:1; 9:10.]
att du ska ta det första av all frukt från marken,
som du ska bärga från marken som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig, och du ska lägga det i en korg och du ska gå till den plats som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska utvälja för att hans namn ska bo där,
Och du ska tala och säga inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim):
"En kringvandrande armenier var min far och han gick ner till Egypten och vistades där, ett fåtal, där blev han en nation, stor mäktig och folkrik.

Och du ska skriva på dem alla ord i denna undervisning när du har gått över, för att du ska gå in i landet som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) gett dig, ett land som flyter av mjölk och honung som Herren (Jahve) dina fäders Gud (Elohim) har lovat dig.
Och Mose och prästerna och leviterna talade till hela Israel och sade: "Var tyst och lyssna Israel! – Denna dag har ni blivit ett folk som tillhör (ägs av) Herren (Jahve) er Gud (Elohim).
Herren (Jahve) ska öppna för dig hans goda skattkammare – himlarna, till att ge dig landets regn i sin tid (rätt årstid) och till att välsigna alla dina händers verk (arbete), och du ska låna ut till många länder, men du (själv) ska inte låna av någon.
Och Herren (Jahve) ska göra dig till huvud och inte till svans, och du ska vara över och inte under, om du lyssnar till Herrens (Jahves) din Guds (Elohims) budord (klara tydliga befallningar), som jag befaller dig idag så att du håller (vaktar, skyddar) och gör (handlar, agerar) efter dem.
Herren (Jahve) ska sända dessa förbannelser över dig, nederlag (förvirring) [5 Mos 7:23] och bestraffning (fruktan, tillrättavisning) i allt som du sätter din hand till att göra, till dess du blir fördärvad, och till dess du med hast går under, på grund av de onda gärningar du gör när du överger mig.
Herren (Jahve) ska låta dig bli slagen inför dina fiender [som hände vid Ai, se Jos 8], du ska dra ut mot dem på en väg och ska fly på sju vägar inför dem (framför deras ansikte) och du ska bli ett skräckexempel (varnande exempel) för alla jordens kungadömen.
så att han inte ska ge någon av dem av hans barns kött som han ska äta, eftersom han inte har något över, i belägringen och i den nöd som din fiende ska försätta dig i, i alla dina portar.
och mot hennes efterbörd som kommer ut mellan hennes ben, och mot hennes barn som hon ska föda, för hon ska äta dem i hemlighet i brist på allt, i belägringen och i den nöd som din fiende ska försätta dig i, i alla dina portar. [Klag 2:20]
Herren (Jahve) ska föra dig tillbaka till Egypten på skepp, på den väg om vilken jag sade: "Du ska aldrig se den igen" och där ska ni sälja er själva som drängar och pigor men ingen ska köpa er. [Detta skedde med omkring en miljon judar efter Jerusalems förstöring år 70 e.Kr.]
för att han ska göra er till sitt eget folk (sin ägodel) idag och han ska vara en Gud till er (er ägodel) så som han har sagt till dig, och som han har gett sin ed till dina fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob. [1 Mos 12:1–3; 15:17–20]
Och Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska göra dig överflödande (låta dig ha med god råge, rikligt, mer än vad som kan härbärgeras) i alla dina händers verk (arbete), i din livmoders frukt, och i din boskaps frukt, och i din marks frukt, till gott. För Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska åter fröjda sig över dig för gott, som han fröjdade sig över dina fäder,
Herren (Jahve), din Gud (Elohim), han ska gå (korsa över) framför dig. Han ska förgöra dessa folk för dig och du ska fördriva dem. Josua ska gå framför dig [Israel], som Herren (Jahve) har sagt [5 Mos 1:37; 4 Mos 27:18–22; Jos 1].
[Mose uppmanar nu folket:]
Var starka (fasta, säkra, tappra)
    och frimodiga (ståndaktiga, alerta, modiga)!
Var inte rädda [det hebreiska ordet yare kan även användas om att "frukta Herren", dvs. att vörda och respektera honom]
    eller förskräckta (rädda, uppskrämda) för dem [era fiender],
för Herren (Jahve), din Gud (Elohim),
    går själv (han är den som går) med dig [Israel].
Han ska inte lämna dig (svika dig, låta dig sjunka)
    eller överge (lämna, släppa taget om) dig [Heb 13:5]."
Herren (Jahve) går själv (han är den som går) framför dig
    – han ska vara med dig.
Han ska inte lämna dig (svika dig, låta dig sjunka)
    eller överge (lämna, släppa taget om) dig.
Var inte rädd (frukta inte)
    eller förfärad (bestört, modfälld, nedslagen).
    [Herren upprepar senare dessa ord till Josua, se Jos 1:5, 9.]
Mose befallde dem och sade: "I slutet av vart sjunde år, på den bestämda tiden för sabbatsåret (hebr. shmita, året för befrielse, vila; ordagrant: eftergift och förlåtelse). [Under sabbatsåret sker flera saker. En av dem är att man låter all odlingsmark ligga i träda. Men detta är också året då skulder regleras så att man blir skuldfri, det är vad eftergift och förlåtelse syftar på.] Gör det under lövhyddohögtiden [2 Mos 23:16; 34:22; 3 Mos 23:33–36]
Herren sade till Mose: "Se, du ska snart sova [ett uttryck för att vara död] med dina fäder och detta folk ska resa sig och vandra iväg efter landets främmande gudar, dit de går för att vara bland dem. De ska överge mig och bryta mitt förbund som jag har gjort (ingått) med dem.
För när jag har tagit dem in i landet som jag svor till deras fäder, det som flyter av mjölk och honung [2 Mos 3:8], och de har ätit sig mätta och blivit feta, och de då vänder sig till andra gudar och tjänar dem och föraktar mig och bryter mitt förbund,
När Mose hade kommit till slutet av skrivandet av alla ord i boken med undervisning och instruktioner (hebr. Torah) och avslutat arbetet,
Se nu att jag, jag är han,
    och det finns ingen annan gud vid sidan av (tillsammans med) mig.
Jag dödar och jag gör levande,
    jag sårar och jag helar,
    och det finns ingen som kan rädda ut ur min hand (ingen som kan ändra på det som Herren har bestämt).
"Gå in i lägret och befall folket: 'Gör i ordning tillräckligt med proviant, för om tre dagar ska ni gå över denna Jordan och inta (erövra, besätta) det land som Herren, er Gud, ger åt er att inta.' " [Israels äganderätt till landet är ovillkorlig, men att inta och besätta det är upp till dem.]
till dess Herren (Jahve) har gett era bröder vila, precis som ni har, och de också har intagit landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) ger dem, sedan ska ni återvända till era egna besittningar, som Herrens (Jahves) tjänare Mose gav er på andra sidan Jordan mot soluppgången."
Men kvinnan gömde de två männen och svarade: "Ja, männen var mina klienter, men jag visste inte varifrån de kom.
Och det ska ske att vem som än går ut på gatan genom dörren på ditt hus, hans blod ska komma över hans eget huvud, och vi ska inte hållas skyldiga, och vem som än är hos dig i huset, hans blod ska komma över våra huvuden om någon lägger sin hand på honom (skadar honom).
men var noga med att låta det vara ett avstånd på omkring tvåtusen alnar [900 meter] mellan den och er. Närmare bör ni inte komma den, för att ni ska veta vilken väg ni ska gå, eftersom ni inte har gått den vägen förut." [Arken symboliserar Guds närvaro, person och hans löften. I den guldbelagda trälådan 1,2 m lång och 0,6 m bred och hög låg stentavlorna med budorden, se 2 Mos 25:10–22. Arken var alltid i mitten av lägret både när man stod still och när man vandrade. De leviter som var ättlingar till Kehat, kehatiterna, skötte i normala fall sysslorna vid arken och bar den, men nu skulle i stället prästerna, dvs. ättlingarna till Aron, bära arken före folket. Dessa instruktioner är specifika för just detta tillfälle då man ska passera Jordanfloden, en anledning kan vara att arken skulle vara synlig för alla och lätt att följa då man korsar över floden. Texten säger inte om arken fortfarande är täckt av förhänget som under transporten tidigare i öknen, se 2 Mos 40:19.]
Anledningen till att Josua omskar dem var denna: Allt folket som hade dragit ut från Egypten – alla män av stridbar ålder – hade dött i öknen under vägen från Egypten.
För Israels söner vandrade fyrtio år i öknen, även stridsmännen som kom ut ur Egypten förgicks, eftersom de inte lyssnade till Herrens (Jahves) ord, varför Herren (Jahve) svurit att han inte skulle låta dem se landet som Herren med ed lovade deras fäder att han skulle ge oss, ett land som flyter av mjölk och honung.
Och han sade: "Nej, men jag är härförare för Herrens (Jahves) härskara. Nu har jag kommit." [2 Mos 15:3]
    Och Josua föll med sitt ansikte mot jorden och böjde sig ned och sade till honom: "Vad säger min herre till sin tjänare?"
Och det ska ske att när de blåser en lång signal i hornet (hebr. qeren) och ni hör ljudet av shofarerna, då ska hela folket ropa högt (uppge ett härskri), och stadens murar ska rasa samman (bokstavligt komma ned och bli platta) och folket ska gå upp, var och en rakt fram, framför honom."
Och det skedde på den sjunde dagen att de steg upp tidigt när dagen grydde, och de omringade (gick runt) staden på samma sätt sju gånger. Bara på den dagen omringade de (gick de runt) staden sju gånger.
Men allt silver och guld och redskap av brons och järn är heligt för Herren, det ska komma till Herrens (Jahves) skatter."
Och de brände staden i eld och allt som fanns därinne. Endast silvret, och guldet och redskapen av brons och av järn lade de bland skatterna i Herrens (Jahves) hus.
Och Josua sade: "Ack, Herre, Herre (Adonai Jahve) varför har du överhuvud taget fört ditt folk över Jordan? För att lämna oss i händerna på amoréerna och få oss att förgås? Det hade varit nog om vi hade fått bo på andra sidan Jordan.
Herren sade till Josua: "Frukta inte och var inte förskräckt, ta hela krigsfolket med dig och stå upp och gå till Ai. Se, jag har gett kungen i Ai och hans folk och hans stad och hans land i din hand.
Och hela Israel, deras äldste och ledare och deras domare stod på båda sidor om arken och mittemot stod prästerna, leviterna som bar Herrens förbundsark, både främlingen och den i huset födde. Hälften av dem framför berget Gerizim och hälften av dem framför berget Ejval (Ebal). Som Herrens tjänare Mose hade befallt till välsignelse av Israels folk först.
och vad han gjorde mot de två ammonitiska kungarna som bodde bortom Jordan, mot Sichon, kung i Cheshbon och mot Og kung i [området] Bashan i [staden] Ashtarot. [Dessa två städer låg längs med kungsvägen, se 4 Mos 20:17; 21:22, den viktiga nordsydliga handelsvägen och militärrutten öster om Jordan som förband Damaskus i norr och Etsjon-Gever (nuvarande Eilat) i söder.]
Detta är brödet som vi tog med oss som proviant från våra hem den dagen då vi gick för att möta er, men nu, se det är torrt och smuligt.
Därför samlade sig de fem kungarna från amoréerna, Jerusalems kung, Hebrons kung, Jarmots kung, Lachishs kung, Eglons kung tillsammans och gick upp, de och deras härar och slog läger mitt emot Givon och krigade mot dem.
Och det hände när de flydde från framför Israel när de var på väg ner från Bet Choron, att Herren (Jahve) kastade ner stora stenar från himlarna över dem ända till Azeqa och de dog. Det var fler som dog av haglet än dem som Israels söner slog med svärdet. [Samma ord för hagel (hebr. barad) används även om den sjätte plågan i Egypten, se 2 Mos 9:18–33; Ps 18:14–15.]
Sedan talade Josua till Herren (Jahve) på den dagen när Herren (Jahve) gav amoréerna inför Israels söner, och han sade i Israels åsyn:
"Sol stå stilla (var tyst – hebr. dom) över Givon
    och du måne i Ajalons dal."
Och de gjorde så och förde fram dessa fem kungar till honom från grottan, Jerusalems kung, Hebrons kung, Jarmots kung, Lachishs kung, Eglons kung.
Och det hände vid den tid då solen gick ner, att Josua befallde och de tog ner dem från träden och slängde dem i den grotta där de hade gömt sig, och de lade stora stenar framför grottöppningen, till denna dag.
För det var Herrens (Jahves) avsikt att förhärda deras hjärtan och komma mot Israel i strid för att de i grunden skulle förgöras. De hade ingen nåd (oförtjänt kärlek; favör) utan de skulle fördärvas som Herren (Jahve) befallt Mose.
Detta är landets kungar som Israels söner slog och besatte deras land på andra sidan Jordan mot soluppgången, från Arnons dal till berget Hermon och hela Arava österut.
från Shichor som är framför Egypten till gränsen mot Ekron norrut som räknas som kananeernas, de fem filisteiska ledarna, Gaza och Ashdod och Ashkelon och Gittit och Ekron, även Avim.
och alla städer i låglandet och hela Sichons kungarike, amoréernas kung som regerade i Cheshbon, som Mose slog med Midjans ledare, Evi och Rekem och Tsor och Chor och Reva, Sichons furstar som bodde i landet,
Och gränsen var från Mahanaim, alla Ogs, Bashans kungs kungariken, och Jairs byar, som är i Bashan, 60 städer.
Och nu, se Herren (Jahve) har bevarat mig vid liv, som han talade, dessa 45 år från den tiden då Herren (Jahve) talade dessa ord till Mose medan Israel vandrade i öknen. Och nu, jag är idag 85 år.
Och gränsen går upp till Devir från Achors dal och norrut och ser mot Gilgal, det är mittemot Adumims sluttning som är den södra sidan av bäcken, och gränsen passerar längs Ein-Shemesh vatten och går därifrån till Ein-Rogel,
och Chatsor och Chadata och Keriot och Chetsron, det är Chatsor
Maon, Karmel och Zif och Jotta
Och de kom nära framför prästen Elazar och framför Josua, Nuns son, och inför ledarna och sade: "Herren (Jahve) befallde Mose att ge oss ett arv bland våra bröder." Därför, efter Herrens (Jahves) befallning, gav han dem ett arv bland deras fars bröder.

Ain,
Rimmon
och Eter
och Ashan. Fyra städer med sina byar.
Och deras gräns gick upp västerut till Marala och nådde till Dabbashet och den nådde till bäcken som är framför Jokneam.
Men gränsen för Dans söner var för snäv (trång) för dem, så Dans söner gick upp och stred mot Leshem och tog det och slog det med svärdsegg och besatte det och bodde där och kallade Leshem Dan efter namnet på deras stamfar Dan.
Detta är arvslotterna som prästen Elazar och Josua, Nuns son, och Israels söners stammars ledare för deras fäders hus fördelade som arv i Shilo inför Herrens (Jahves) ansikte, vid mötestältets öppning. Så avslutade de uppdelningen av landet.
Och han ska fly till en av dessa städer och stanna i ingången till stadens port och förklara sitt ärende i öronen på stadens äldste, och de ska ta in honom till sig i staden och ge honom en plats där han kan bo ibland dem.
Och han ska bo i den staden till dess att han kan stå till svars inför församlingen, till dess den som då är överstepräst är död. Sedan kan mandråparen återvända och komma tillbaka till sin egen stad och till sitt eget hus, till staden varifrån han flydde.
Dessa vara de avskilda städerna för alla Israels söner och för främlingen som vistades ibland dem, så att alla som dödar en annan själ av misstag (olyckshändelse) kan fly dit och inte dö för blodshämnarens hand innan han stått inför församlingen.
Och till översteprästen Aron gav de Hebron (Chevron) med dess öppna land runtom, fristaden för en mandråpare, och Livna med den öppna marken runtom,
Och från Naftali stam, Kedesh i Galiléen med den öppna marken runtom, fristaden för en mandråpare, och Chamot-Dor med den öppna marken runtom, och Kartan med den öppna marken runtom – tre städer.
Nu har Herren er Gud (Jahve Elohim) gett vila till era bröder, som han talade till dem. Vänd nu därför tillbaka och gå till era tält i landet där ni har er besittning, som Herrens (Jahves) tjänare Mose gav till er på andra sidan Jordan.
Var bara mycket noggranna med att hålla (vakta, skydda, bevara) för att göra budorden (tydliga befallningar) och undervisningen (Torah) som Herrens (Jahves) tjänare Mose har befallt er, att älska Herren er Gud (Jahve Elohim) och vandra på alla hans vägar och hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) och hålla (klänga, klistra sig) fast vid honom och tjäna honom med hela ert hjärta och med hela er själ (person). [5 Mos 6:5]
Och till halva Manasse stam hade Mose gett arv i Bashan, men till den andra halvan gav Josua bland deras bröder bortom Jordan västerut. När Josua sände iväg dem till deras tält välsignade han dem,
Och Rubens söner och Gads söner och halva Manasse stam återvände och lämnade Israels söner ut från Shilo, som är i Kanaans land för att gå till Gileads land, till landet för deras besittningar som de intagit enligt Herrens (Jahves) befallning genom Mose hand.
"Så säger hela Herrens (Jahves) församling: Vilket förräderi är detta som ni har begått mot Israels Gud (Elohim), att denna dag vända bort från att följa Herren (Jahve), när ni har byggt detta altare för att denna dag göra uppror mot Herren (Jahve)?
Gjorde inte Achan, Zerachs son, en överträdelse angående de heliga tingen, och vreden föll över hela Israels församling? Och den mannen förgicks inte ensam i sin synd."
"Gud, Gud Herren (El, Elohim Jahve) Gud, Gud Herren (El, Elohim Jahve), han vet (är intimt förtrogen med) och Israel han ska veta (bli intimt förtrogen med), om det är i uppror eller om det är förrädiskt mot Herren (Jahve), rädda oss inte idag,
Och Pinchas, prästen Elazars son, sade till Rubens söner och Gads söner och Manasses söner: "Idag vet vi (är vi intimt förtrogna med) att Herren (Jahve) är i vår mitt, eftersom ni inte har varit förrädiska mot Herren (Jahve), och inte utlämnat Israels söner till att komma bort från Herrens (Jahves) hand."
Och Pinchas, prästen Elazars son, återvände från Rubens söner och från Gads söner ut från Gileads land till Kanaans land till Israels söner och tog med sig ord.
En man av er har jagat tusen, eftersom Herren er Gud (Jahve Elohim) är den som stridit för er som han har talat till er.
Om ni på något sätt går tillbaka och håller er till kvarlevan av dessa länder, av de folk som finns kvar bland er, och ingår äktenskap med dem och går in hos dem och de till er,
Och se, idag går jag all världens väg, betänk därför i hela ert hjärta och med hela er själ att inte en enda sak av allt det goda som Herren er Gud (Jahve Elohim) talade över er har uteblivit, allt har kommit till er, inget av det saknas.
Och när de ropade till Herren (Jahve) satte han ett mörker mellan er och egyptierna, och lät havet skölja över dem, och era ögon såg vad jag gjorde i Egypten och ni bodde i öknen i många dagar.
Och jag gav er ett land på vilket ni inte hade arbetat, och städer som ni inte hade byggt, och ni bodde i dem, ni åt av vingårdar och olivlundar som ni inte planterat.
Och Israel tjänade Herren (Jahve) alla Josuas dagar och alla dagar som de äldste, som kände till Herrens (Jahves) gärningar som han hade gjort för Israel, levde efter Josua.
Och Josefs ben som Israels söner fört upp från Egypten, begravde man i Shechem, på den mark som Jakob köpt av Chamors son, Shechems far för 100 silver, och det blev Josefs söners arv.
Adoni-Bezek sade då: "70 kungar som samlar mat under mitt bord har sina tummar och stortår avhuggna. Som jag har gjort så har Gud (Elohim) återgäldat mig." De förde honom till Jerusalem och han dog där.
Och folket tjänade Herren (Jahve) så länge Josua levde (alla Josuas dagar) och alla dagar som de äldste överlevde Josua, de som hade sett Herrens (Jahves) alla stora gärningar som han hade gjort för Israel.
Och de övergav Herren (Jahve) deras fäders Gud (Elohim) som fört dem ut från Egyptens land och följde andra gudar, folkets gudar som var runt omkring dem, och tillbad dem och de provocerade (förtörnade) Herren (Jahve).
Överallt dit de gick var Herrens (Jahves) hand emot dem för ont, som Herren (Jahve) hade talat och som Herren (Jahve) hade lovat (gett sin ed) till dem och de var mycket pressade (i stort trångmål, ångest).
Och när Herren (Jahve) reste upp domare åt dem, då var Herren (Jahve) med domarna och räddade dem ur handen på deras fiender, domarnas alla dagar, för det rörde Herren (Jahve) till medlidande när de jämrade sig på grund av dem som plågade dem och förtryckte dem.
Men det hände när domarna hade dött (var döda) att de återvände och handlade mer fördärvligt (korrupt) än sina fäder när de följde andra gudar och tjänade dem och tillbad dem, de lämnade ingenting ogjort i sitt avguderi eller på sina halsstarriga (envisa) vägar.

De fem filisteiska furstarna [för städerna Gaza, Ashkelon, Ashdod vid Medelhavskusten och Ekron och Gat lite längre in från kustremsan, se Jos 13:3],
och alla kananéer [generell term för folkslagen i landet]
och sidoniterna [Fenikien, nuvarande kustremsan vid Libanon med städerna Tsor (Tyros) och Sidon, se Dom 1:31; 1 Mos 10:15] och hivéerna [1 Mos 34:2] som bodde i Libanons berg
    från berget Baal-Hermon [Jos 11:17] till Lebo Chamat [hebr. lebo betyder "ingång" och kan också syfta på Chamats bergspass; troligtvis staden Labweh i norra Libanon vid Orontesflodens källor]. [Filisteerna är en beteckning på de sjöfolk som på 1200-talet f.Kr. kom från de grekiska öarna (främst Kreta, se 1 Mos 10:13–14; 4 mos 24:24; Jer 47:4; Amos 9:7). Dessa fem städer/riken (pentapolis) hade ett gemensamt stadsförbund och var israels fiende, se 1 Sam 6:16–18.]
Ehud kom då till honom och han satt för sig själv, ensam i sitt svala övre rum. Och Ehud sade: "Jag har ett något (ord, budskap, sak – hebr. davar) från Gud (Elohim) till dig" Och han reste sig från sin stol.
Och hon sände efter och kallade på Barak, Avinoams son från Kedesh-Naftali, och sade till honom [detta är det första av tre tal till Balak som Debora ger]: "Har inte Herren Israels Gud (Jahve Elohim) befallt och sagt: 'Gå och dra ut mot berget Tavor och ta med dig 10 000 män från Naftali söner och från Zevulons söner?'
Och midjaniternas hand segrade mot Israel och på grund av midjaniterna gjorde sig Israels söner hålor i bergen och grottorna och bergfästningarna [naturliga bergfästen och klippor – hebr. masad; samma ord som den kända antika fästningen Masada i Negevöknen].
att Herren (Jahve) sände en man, en profet, till dem. [Han nämns inte vid namn, men är den första profeten efter Mose, efter honom kommer Samuel.]
    Han sade: Så säger Herren, Israels Gud [och påminner dem om vem Gud är, hur de lämnat honom och börjat tillbe avgudar i stället]:
"Det var jag som förde er ut ur Egypten,
    förde er ut ur träldomshuset (slaveriet).
Och Joash sade till alla som stod över (flockades runt, trängde sig på) honom: "Ska ni ta strid för (försvara med ord) Baal? Eller ska ni rädda honom? Den som vill strida för honom ska dödas före morgonen, om han är en gud, låt honom strida för (försvara) sig själv, eftersom hans altare är nedbrutet."
Och Herren (Jahve) sade till Gideon: "Folket är fortfarande för många, för ner dem till vattnet och jag ska pröva dem åt dig där. Och det ska vara så att om dem som jag säger: ’De ska gå med dig’, de ska gå med dig och dem om vilka jag säger att: ’De ska inte gå med dig’, de ska inte gå med dig."
Och Zevach och Tsalmunna flydde och han jagade efter dem, och han tog Midjans två kungar, Zevach och Tsalmunna, och gjorde hela hären modfälld.
Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon. [Elimeleks namn betyder: "min Gud är kung"; Noomi "välbehag/den ljuva"; sönerna "sjuklig" och "bräcklig/vekling".] Familjen var efratiter från Betlehem i Juda. [Efrata var ett område kring Betlehem, se 1 Mos 35:19; 1 Sam 17:12; Mika 5:2.] De kom till Moabs land och stannade där. [Första kapitlet börjar och slutar i den lilla staden Betlehem i Juda. Det är en nästan ironisk poäng att det är hungersnöd i Bet-lechem, på hebreiska "brödhuset". Den naturliga orsaken till hungersnöden var troligtvis flera år med torka och uteblivna skördar. Ur ett teologiskt perspektiv fanns också andliga orsaker. Israels folk hade övergett Gud och hängett sig åt avgudar, och en konsekvens av detta var att Guds beskyddande hand lämnade folket, se 3 Mos 26:18–20; 5 Mos 28:23–24.
    Moab ligger öster om Döda havet, se 1 Mos 19:37; 4 Mos 31:12. Bara någon generation tidigare hade israeliterna varit i strid med Moab, se Dom 3:12. Beslutet att bege sig till Moab, och inte till sina judiska bröder öster om Jordanfloden, kan beskriva det andliga avfallet. Giftermål med moabitiska kvinnor var inte förbjudet, men ingen moabit, eller hans söner till tionde generationen, tilläts upptas i Herrens församling, se 5 Mos 23:3–6. Anledningen var folkets ursprung, incestrelationen mellan Lot och hans äldsta dotter, se 1 Mos 19:33. Vidare var det Moabiterna som betalade för att Bileam skulle förbanna Israel, se 4 Mos 22:4–6.]
skulle ni då vänta på att de blev vuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, följ inte med mig. Mitt öde är så bittert att dela [änka i ett okänt land, fattigdom], för Herrens hand har drabbat mig."
Moabitiskan Rut sade: "Han sade även till mig att hålla mig nära hans arbetare ända tills hela skörden är bärgad."
Tvätta dig, smörj dig [med välluktande olja] och klä dig [lägg bort dina sorgekläder]. [Här används det generella ordet för kläder, hebr. simla. Samma ordningsföljd med att "tvätta, smörja och klä sig" finns i 2 Sam 12:20 där David avbryter en tid av sorg. Det finns även en parallell med Guds handlande med Jerusalem, där Gud breder ut sin mantel, tvättar, smörjer och klär sin blivande brud, se Hes 16:8–14. Noomi uppmanar nu troligtvis Rut att byta ut sina sorgekläder till vanliga kläder, och troligtvis också hennes finaste klänning. Vi vet inte hur länge Rut bar sorgekläder, men i exemplet med Tamar rör det sig om många år, se 1 Mos 38:14, 19. Om så är fallet hade hon sorgekläder när hon arbetade på fältet. Det kan förklara varför Boas inte gjort någon ansats att uppfylla sin roll som återlösare, utan väntar på att hon ska vara redo.] Gå sedan ner till tröskplatsen [utanför Betlehem], men [var försiktig] låt honom inte se dig innan han avslutat sin måltid (ätit och druckit).
Var kvar här i natt. [På nytt är författaren noga med ord så att det inte kan missuppfattas. Istället för "ligg här" väljs ordet "var här", samma ord som används när Rut säger att hon vill vara varhelst Noomi är, jämför Rut 1:16; 4:13.] Imorgon på morgonen [på en gång] ska jag ge honom möjlighet att få agera som en återlösare [och gifta sig med dig]. Om han vill det så får han göra det, men om han inte vill så lovar jag så sant Herren (Jahve) lever att göra det. Var kvar här tills det blir morgon. [Det är inte tryggt för dig att bege dig iväg nu mitt i natten.]"
Allt folket vid porten och de äldste sade:
"Vi är vittnen! [Eftersom biblisk hebreiska inte har ett ord för ja, svarar folket med att återupprepa Boas sista ord "edim", vi är vittnen!] Må Herren (Jahve) göra den kvinna som nu går in i ditt hus [hem här i Betlehem] lik Rakel och Lea, de två kvinnor som byggt upp Israels hus. [Jakob, som Gud senare gav namnet Israel, födde tolv söner genom dem och deras bihustrur, se 1 Mos 29:31–30:24.]
Må du bli mäktig (ärbar, stark, segerrik, framgångsrik) [jmf. Rut 2:1; 3:11]
    i området Efrata [området kring Betlehem]
och ditt namn bli vida känt (ordagrant 'namnge en person')
    i Betlehem. [Mika 5:2; Matt 2:1, 5]
Och denne man [Elkana] gick upp ut från sin stad från [bestämda] dagar till [nästa bestämda] dagar [dvs. varje Herrens högtid – de tre årliga Herrens högtider] för att tillbe och offra till Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) i Shilo [1,5 mil norr om Betel, se Jos 18:1]. Elis två söner Chofni och Pinchas var präster till Herren (Jahve) där. [Här är första gången Guds namn Herren Sebaot används. Jahve är Guds personliga namn. Sebaot är den feminina formen av det hebreiska ordet Tsava, som betyder armé, strid eller krig. I kombinationen av dessa två namn beskrivs en allsmäktig och i allt kraftfull och mäktig Gud.]
Och hon gav ett löfte och sade: "O Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), om du verkligen vill se på din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma bort din tjänarinna, men vill ge din tjänarinna en son, då ska jag ge honom till Herren (Jahve) för hela hans liv, och ingen rakkniv ska komma på hans huvud." [Han ska bli en Guds nasir, se 4 Mos 6:1–21.]
Innan det feta hade gjorts till rök kom prästens tjänare och sade till den man som offrade: "Ge kött åt prästen till grillning, för han vill inte ha blött kött av dig utan rått."
Och om mannen sade till honom: "Låt det feta bli rök först, sedan kan du ta så mycket du önskar", då brukade han säga: "Nej, du ska ge det till mig nu, om inte tar jag det med våld."
Och hans mor gjorde en liten rock till honom som hon kom med varje år, när hon kom upp med sin man för att offra dagarnas (det årliga) offer.
Då kom Herren och ställde sig nära (positionerade sig intill) och ropade som han gjort tidigare [detta är fjärde gången Herren ropar]: "Samuel, Samuel." Samuel svarade: "Tala, din tjänare lyssnar."
Och det hände när han nämnde om Guds (Elohims) ark, att han föll baklänges från sin stol vid sidan av porten och hans nacke bröts och han dog, eftersom han var en gammal man och tung. Och han hade dömt Israel i 40 år.
Och när de steg upp tidigt nästa morgon, se, då hade Dagon fallit på sitt ansikte på marken framför Herrens (Jahves) ark (igen), och Dagons huvud och båda hans handflator låg avhuggna på tröskeln, bara Dagons kropp var kvar av honom.
Och det skedde att när de hade burit den dit, var Herrens (Jahves) hand mot staden med stora nederlag, och han slog stadens män både små och stora, och bölder visade sig på dem.
Och ta Herrens (Jahves) ark och ställ den på vagnen och lägg föremålen av guld, som ni ger honom som ett skuldoffer, i en låda bredvid och sänd iväg den så att den kan gå.
Och leviterna tog ner Herrens (Jahves) ark och lådan som var med den, där guldsakerna låg och ställde dem på den stora stenen. Och Beit-Shemeshs män offrade brännoffer och offrade offer till Herren (Jahve) samma dag.
och de gyllene mössen efter antalet av filisteernas städer tillhörde de 5 ledarna, både de befästa städerna och landsbyarna, ända till Avel vid den stora stenen, där de satte ner Herrens (Jahves) ark. Denna sten finns kvar på betshemiten Josuas fält till denna dag.
Och Kirjat-Jearims män kom och hämtade upp Herrens (Jahves) ark och förde in den i Avinadavs hus på kullen, och helgade hans son Elazar till att vakta (skydda, bevara) Herrens (Jahves) ark.
Och de samlades tillsammans i Mitspa och drog upp vatten och hällde ut det inför Herrens (Jahves) ansikte och fastade den dagen och sade där: "Vi har syndat mot Herren (Jahve)." Och Samuel dömde Israels söner i Mitspa.
Och medan Samuel offrade brännoffret kom filistéerna nära för att strida mot Israel, men Herren (Jahve) dundrade med ett stort dån över filistéerna den dagen och gäckade dem den dagen och de slogs ner inför Israel.
Och städerna som filistéerna hade tagit från Israel återbördades till Israel, från Ekron till Gat, och dess gränser befriades Israel från filistéernas hand. Och det var fred mellan Israel och amoréerna.
Tidigare i Israel när en man gick för att fråga Gud (Elohim) då sade han: "Kom och låt oss gå till siaren." För den som nu kallas profet kallades tidigare en siare.
Sedan sade Saul till sin tjänare: "Väl talat, kom låt oss gå." Så de gick till staden där gudsmannen var.
Och de svarade dem och sade: "Det är han, se han är framför er, skynda er nu, för han kom till staden idag, för folket har idag offrat på en hög plats.
"Imorgon vid denna tid ska jag sända dig en man från Benjamins land, och du ska smörja honom till furste över mitt folk Israel, och han ska rädda folket från filistéernas hand, för jag har sett till mitt folk eftersom deras rop har kommit till mig."
Och kocken tog upp låret och det som var på det och satte det framför Saul. Och [Samuel] sade: "Se vad som har blivit sparat, sätt det framför dig och ät, för det har sparats till dig för den bestämda tiden och jag säger: Jag har bjudit in folket." Så Saul åt med Samuel den dagen.
Sedan ska du gå vidare därifrån och du ska komma till Tavors terebint, och där ska tre män möta dig som går upp till Gud (Elohim) i Betel. En har med sig 3 killingar och en annan bär på 3 brödkakor och en annan bär en kanna vin.
Och han sade till Israels söner: "Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Jag förde upp Israel ur Egypten och jag befriade er ut ur egyptiernas hand och ut ur handen på alla kungariken som förtryckte er.
Och han tog ett ok av oxen och bröt det i delar och sände dem genom hela Israel i budbärares händer och sade: "Vemhelst som inte kommer efter Saul och efter Samuel, så ska det göras med hans oxe." Och fruktan för Herren (Jahve) föll över folket och de drog ut som en man.
Och nu, se, kungen går framför er och jag är gammal och gråhårig, och se, mina söner är med er, och jag har vandrat framför er från min ungdom till idag.
Här är jag, vittna mot mig framför Herren (Jahve) och framför hans smorde. Vems oxe har jag tagit? Eller vem har jag bedragit? Eller vem har jag förtryckt? Eller av vems hand har jag tagit en del för att förblinda mina ögon med det? Då ska jag återgälda er."
och vänd er inte bort, för då går ni efter fåfänga ting som inte kan ge vinning eller befria, för de är fåfänga.
Endast vörda Herren (Jahve) och tjäna honom i sanning med hela ert hjärta, och begrunda hur stora ting han har gjort för er. [Detta påminner om det Jesus säger som svar på vad som är det största budet.]
Och filistéerna samlade sig [sina styrkor] för att strida med Israel, 30 000 vagnar och 6 000 ryttare och folk – som sanden på havets strand – i mängder [Jos 11:4; Dom 7:12], och de kom upp och slog läger i Michmas öster om Beit-Aven [intill Betel, se Jos 7:2].
och Achija, Achitovs son, Ichavods son, Pinchas son, Elis son, Herrens (Jahves) präst i Shilo [där tabernaklet stod] som bar en efod [den heliga prästvästen, se 2 Mos 28:6–14]. Och folket visste inte att Jonatan hade gått.
Och Jonatan sade till ynglingen som bar hans rustning: "Kom och låt oss gå över till dessa oomskurnas förläggning [1 Mos 17:9–14], kanhända ska Herren (Jahve) göra det för oss, eftersom det inte finns något hinder för Herren (Jahve) att rädda genom många eller genom få."
Och männen i förläggningen talade med Jonatan och hans vapenbärare och sade: "Kom upp till oss och vi ska visa er något."
    Då sade Jonatan till sin vapenbärare: "Kom upp efter mig för Herren (Jahve) har gett dem i Israels hand."
Och Saul sade: "Låt oss gå ner efter filistéerna i natt [när det blivit mörkt] och tillspilloge dem tills morgonen ljusnar (fram till gryningen), och låt oss inte lämna en man av dem."
    Och de sade: "Gör det som är gott i dina ögon."
    Och prästen sade: "Låt oss komma nära hit till Gud (Elohim)." [Kasta Urim och Tummim, se 3 Mos 8:8.]
Och folket sade till Saul: "Ska Jonatan dö? Vem har gett denna stora seger till Israel? Bort med det, Herren (Jahve) lever, inte ett hårstrå ska falla från hans huvud till marken, för han har stridit tillsammans med Gud (Elohim) idag."
Och Saul erövrade kungamakten över Israel och stred mot alla sina fiender på alla sidor, mot Moav och mot Ammons söner och mot Edom och mot Tsovas kungar och mot filistéerna. Och varthelst han vände sig själv slog han dem.
Han [Samuel] svarade: "Frid (shalom), jag kommer för att offra till Herren (Jahve). Helga er själva och kom med mig till offret." Och han helgade Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret.
Men Herren (Jahve) sade till Saul: "Se inte på hans utseende, eller på hans längd, för jag har förkastat honom, för det är inte som människan ser, för människan ser det som är för ögonen, men Herren (Jahve) ser till hjärtat."
Och Jishajs tre äldsta söner hade gått efter Saul i striden, och namnen på de tre sönerna som hade dragit ut i strid var: Eliav – hans förstfödde, Avinodav – den andre, och Shamma – den tredje. [1 Krön 2:13]
Och medan han talade med dem, se där kom hjälten, filisteen från Gat som hette Goliat ut från filistéernas uppställning och talade samma ord, och David hörde dem.
Och en israelisk man sade: "Har ni sett denne man som kommer fram? För att håna Israel kommer han upp. Och det ska ske att den man som dödar honom, ska kungen förläna stor rikedom och ska ge honom sin dotter och göra hans fars hus skuldfritt (skattebefriat) i Israel."
Och Eliav, hans äldsta bror hörde när han talade med männen, och Eliavs vrede upptändes mot David och han sade: "Varför har du kommit ner? Och med vem har du lämnat fåren i öknen? Jag känner din äventyrslystnad och ditt hjärtas lättsinne. Du har kommit ner för att du vill titta på striden."
Och han tog sin stav i handen, valde ut fem släta stenar från bäcken, placerade dem i ett fodral som han lade ner i sin herdeväska, och med slungan i sin hand gick han rakt mot filistén.
Och det hände på morgonen att en ond ande från Herren (Jahve) kom över Saul [på nytt, se 1 Sam 16:14], och han profeterade [rasade, gormade, betedde sig våldsamt] mitt i huset, men David spelade med sin hand som han brukade varje dag, och Saul hade sitt spjut i sin hand.
Och David steg upp och gick, han och hans män, och slog 200 män av filistéerna, och David tog deras förhudar och gav hela antalet till kungen, för att bli kungens svärson. Och Saul gav honom sin dotter Michal som hustru. [David uppfyller kungens önskan dubbelt upp och ger en dubbel brudgåva. Det visar på hans hängivenhet och iver att få bli en del av den kungliga familjen. Saul har inget annat val än att ge låta Michal gifta sig med David.]
Sedan gick filistéernas furstar fram, och det hände att så ofta som de steg fram, hade David mer framgång än alla Sauls tjänare, så att hans namn blev mycket tungt (aktat, respekterat).
Och en ond ande från Herren (Jahve) var över Saul [igen, se 1 Sam 16:14] när han satt i sitt hus med sitt spjut i sin hand och David spelade [på lyran] med sin hand. [Att sitta med "sitt spjut i sin hand", fullt redo för krig inne i sitt eget palats, visar på Saul rädsla och mentala obalans. David var väl medveten om Sauls tidigare utbrott, se 1 Sam 18:10–11 och beredd.]
Och David flydde från Najot i Rama [eftersom Saul var där, se 1 Sam 19:24] och kom och sade inför Jonatan [i Giva]: "Vad har jag gjort? Vad är min överträdelse? Vad är min synd inför din far [Saul], eftersom han söker mitt liv (min själ)?"
Och Jonatan sade: "Vare det långt bort från mig, om jag alls visste att ont var bestämt över dig av min far, skulle jag då inte berätta det för dig?"
Och Jonatan sade till David: "Herren (Jahve) är Israels Gud (Elohim) – när jag hör min far vid denna tid i morgon eller tredje dagen, se, om det är gott gentemot David, ska jag då inte sända till dig och avslöja det för dig?
Och se, jag ska sända pojken: 'Gå och leta efter pilen.' Om jag säger till pojken: 'Se, pilen är på den här sidan om dig,' ta dem och kom för då är det frid (shalom) till dig och inget (ont) ord, Herren (Jahve) lever.
Och kungen satt på sin stol som de andra gångerna, på sin stol vid väggen, och Jonatan stod upp och Avner satt vid Sauls sida, men Davids plats var tom.
Och så snart pojken hade gått steg David upp från sin plats åt söder och föll på sitt ansikte till marken och böjde sig ner tre gånger. Och de kysste varandra och grät tillsammans tills David inte kunde gråta mer.
Och Jonatan sade till David: "Gå i frid (shalom) som vi båda har avlagt ed i Herrens (Jahves) namn och sagt: Herren (Jahve) ska vara mellan mig och mellan dig och mellan min säd och mellan din säd för evigt."
Och prästen sade: "Filisteen Goliats svärd, som du slog i Ela-dalen (Terebintdalen) [1 Sam 17]; se, det är inlindat i ett tyg och står bakom efoden [2 Mos 28.6–14]. Om du vill ha det, ta det, för det finns ingenting annat här." Och David sade: "Det finns inget likt det, ge det till mig."
Och David gick därifrån till Mitspe i Moav och han sade till Moavs kung: "Låt min far och min mor, jag ber dig, komma hit och vara hos dig, till dess jag vet vad Gud (Elohim) ska göra för mig."
Och kungen sade till vakten som stod bredvid honom: "Vänd och slå Herrens (Jahves) präst, eftersom deras hand också är med David, och eftersom de inte visste att han flydde och inte avslöjade det för mig."
    Men kungens tjänare kunde inte sträcka fram sina händer till att slå Herrens (Jahves) präster. [Detta är andra gången som det nämns att de som stod under Sauls ledarskap vägrade lyda hans order, se 1 Sam 14:44–45. Detta styrker hur israeliterna ansåg att en jordisk kung hade begränsad makt och det var viktigt att lyda Gud mer än människor, se Apg 5:29.]
Och kungen sade till Doeg: "Vänd dig och slå prästen." Och edomiten Doeg vände och han slog prästen, och han slog den dagen 85 personer som bar en linne-efod. [Linnevästen som bars av prästerna var lätt att känna igen, se 2 Mos 28:6–14.]
Se, denna dag har dina ögon sett hur Herren (Jahve) idag har gett dig i min hand i grottan, och några bad mig döda dig, men mina ögon skonade dig och jag sade: Jag ska inte sträcka ut min hand mot min herre, för han är Herrens (Jahves) smorde.
Och det hände när David hade slutat tala dessa ord till Saul att Saul sade: "Är detta din röst min son David?" Och Saul lyfte upp sin röst och grät.
Och David sade till sina män: "Omgjorda er var man med sitt svärd." Och de omgjordade sig var man med sitt svärd och David tog på sig sitt eget svärd och de gick upp efter David, omkring 400 män. Och 200 män stannade vid deras tillhörigheter.
Men en av de unga männen [i Navals hus] berättade för Avichajil, Navals hustru, och sade: "Se, David sände budbärare från öknen för att hälsa vår herre och han var girig mot dem.
Och det skedde när hon red på sin åsna och kom ner till bergets gömställe, att se, David och hans män kom ner mot henne och hon mötte dem.
Låt inte min herre, jag ber dig, fästa någon vikt vid denne man, vid Naval, för han är som sitt namn, sådan är han. Naval är hans namn och han är rå, girig och buffelaktig, men jag din tjänarinna såg inte min herres unga män som du sände.
Och trots att människor står upp och jagar dig och söker din själ (vill döda dig), ska min herres själ likväl vara bunden i livets knyte (knippe, bunt) med Herren din Gud (Jahve Elohim), och dina fienders själar ska han slunga bort som man slungar (en sten) med slungan (slangbellan).
att detta inte ska bli en snubbelsten för dig, ingen överträdelse för min herres hjärta eller att du har utgjutit blod utan orsak eller att min herre har funnit gottgörelse för sig själv (tagit rätten i egna händer). Kom ihåg din tjänarinna när Herren (Jahve) har gjort gott mot min herre."
För i själva verket som Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) lever som har undanhållit min hand från att skada dig, förutom att du har skyndat dig och kommit för att möta mig, det hade med säkerhet inte lämnats kvar en enda av Navals män till morgonljuset (gryningen)."
Och Avichajil kom till Naval och se, han höll en fest i huset, som en kungs fest, och Navals hjärta var glatt i honom för han var mycket berusad, därför sade hon ingenting till honom, litet och stort, förrän morgonen ljusnade.
Och därför sade David till Achimelech, hettiten och till Avishaj, Tserojas son, bror till Joav och sade: "Vem vill gå ner med mig till Saul i lägret?" Och Avishaj sade: "Jag vill gå ner med dig."
Och David och Avishaj kom till folket på natten, och se, Saul låg och sov innanför barrikaden med sitt spjut nerstucket i marken vid sitt huvud, och Avner och folket låg runt omkring honom.
Detta är inte en god sak som du har gjort. Herren (Jahve) lever, du förtjänar att dö eftersom du inte vakade över din herre, Herrens (Jahves) smorde. Och se nu var kungens spjut är, och vattenkruset som stod vid hans huvud."
Därför ber jag dig, låt min herre kungen höra sin tjänares ord. Om det är Herren (Jahve) som har uppviglat dig mot mig, låt honom ta emot ett offer, men om det är människors söner ska de vara förbannade (i grund förgöras – hebr. aror) inför Herrens (Jahves) ansikte, för de har drivit ut mig denna dag för att jag inte ska hålla fast vid (klistra mig till) Herrens (Jahves) arv och har sagt: Gå och tjäna andra gudar.
Och Herren (Jahve) ska löna varje man för hans rättfärdighet och hans trofasthet, som Herren (Jahve) har gett dig i min hand idag och jag inte sträckte ut min hand mot Herrens (Jahves) smorde.
Men David [var trött på att ständigt behöva fly från Saul och] sade i sitt hjärta (tänkte för sig själv): "En dag kommer jag bli bortsvept (undanröjd) av Sauls hand. Det finns inget bättre för mig än att jag flyr till filistéernas land. Då måste Saul ge upp (tröttna) på att leta efter mig överallt inom Israels gränser och jag undkommer hans hand."
Samuel sade till Saul: "Varför har du oroat mig och fört upp mig?"
    Saul svarade: "Jag är mycket betryckt för filistéerna strider mot mig och Gud (Elohim) har lämnat mig och svarar mig inte längre, inte profeterna, inte genom drömmar. Därför har jag kallat på dig så att jag kan få veta vad jag ska göra.
Filistéernas ledare frågade: "Vad gör dessa hebréer här?"
    Achish svarade filistéernas ledare: "Är inte detta David, Sauls tjänare Israels kung, som har varit hos mig dessa dagar även dessa år, och jag har inte funnit något (svek) i honom sedan han kom till mig till denna dag?"
Och David kom till de 200 männen som var utmattade och inte kunnat följa David och vistats vid bäcken Besor, och de gick fram och mötte David och folket som var med honom. Och när David kom nära folket hälsade han dem.
Och vem ska lyssna på er i detta ärende? För den som dragit ut i striden ska ha samma del som den som stannat i trossen. De ska dela lika."
Och Saul sade till sin vapendragare: "Dra ditt svärd och genomborra mig med det, annars kommer dessa oomskurna att genomborra mig och göra hån av mig."
    Men vapenbäraren ville inte, för han var mycket rädd. Därför tog Saul sitt svärd och hävde sig över det.
Och när Israels män som var på den andra sidan dalen och de som var bortom Jordan, såg att Israels män flydde och att Saul och hans söner var döda, övergav de städerna och flydde, och filistéerna kom och bodde i dem.
då skedde det på tredje dagen att se, en man kom ut från lägret från Saul med sina kläder sönderrivna och jord på sitt huvud, och så var det när han kom till David att han föll ner på jorden och böjde sig ner.
Och den unga mannen som berättade för honom sade:
"När jag råkade vara på berget Gilboa, se då lutade sig Saul över sitt spjut och vagnarna och ryttarna ansatte honom hårt.
Så jag stod bredvid honom och dräpte honom eftersom jag visste att han inte skulle leva när han fallit, och jag tog kronan som var på hans huvud och armbandet som var på hans arm och har tagit hit dem till min herre."
Och det skedde efter detta att David frågade Herren (Jahve) och sade: "Ska jag gå upp till någon av Juda städer?"
    Herren (Jahve) svarade honom: "Gå upp."
    Då frågade David: "Till vilken ska jag gå upp?"
    Och han sade: "Till Hebron (Chevron)."
Låt nu era händer bli starka (få mod och handlingskraft) och var tapperhetens söner, för er herre Saul är död, men Juda hus har smort mig till kung över dem."
Och de tog ett stadigt tag varje man i sin motparts huvud och stack svärdet i sin motparts sida så att de föll tillsammans. Och till platsen gavs (kallades) namnet Chelqat-Hatsurim [betyder: "De släta klipporna"], som är i Givona. [Chelqat kommer från en rot som betyder slät, jämn och smidig. Hatsurim är bestämd form plural av en rot som betyder klippa.]
Och Avner blev mycket arg över Ishboshets ord och sade: "Är jag ett hundhuvud som tillhör Juda? Idag har jag gjort nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot din far Sauls hus, till dina bröder och till hans vänner och har inte gett dig i Davids hand, och du anklagar mig idag för en synd med denna kvinna!
Och Avner sände budbärare till David rakt ner och sade: "Vems är landet?" Och sade: "Skär ett förbund med mig och se, min hand ska vara med dig till att föra hela Israel till dig."
Och han sade: "Gott, jag ska skära ett förbund med dig, men jag begär en sak av dig som är att du inte ska se mitt ansikte om du inte först för hit Michal, Sauls dotter, sedan kan du komma och se mitt ansikte." [Michal blev först Davids hustru som belöning för att han slog Goliat, men sedan måste han vinna henne med 200 förhudar. Därefter ångrar sig Saul och ger henne till en annan man. Nu vill David ha sin hustru.]
och nu gör det. För Herren (Jahve) har talat till David och sagt: Genom min tjänare Davids hand ska jag rädda mitt folk Israel ur filistéernas hand och ur alla deras fienders hand."
Och Avner sade till David: "Jag vill stå upp och gå och ska samla hela Israel till min herre kungen, så att de kan skära förbund med dig och du kan regera över alla som din själ önskar." Och David sände iväg Avner och han gick i frid (shalom).
Men David svarade Rechav och hans bror Baana, Rimmons söner, beerotiten, och sade till dem: "Herren (Jahve) lever som har räddat min själ från alla trångmål.
Och David steg upp och gick med hela folket som var med honom från Baale i Juda för att därifrån föra upp Guds (Elohims) ark, över vilken Namnet är uppkallat, Namnet Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) som sitter på keruberna.
Och David och hela Israels hus spelade inför Herrens (Jahves) ansikte med alla slags instrument gjorda av cypressträ och med Kinnor-harpor (kitharor – hebr. kinnor) och med Nevel-lyror (psaltare) och med tamburiner och med skallror och med cymbaler.
Och det skedde när Herrens (Jahves) ark kom in i Davids stad att Michal, Sauls dotter, tittade ut genom fönstret och såg kung David hoppa och dansa inför Herrens (Jahves) ansikte, och hon föraktade honom i sitt hjärta.
När din tid är slut och du vilar hos dina fäder ska jag efter dig upphöja din avkomling [Salomo (1 Kung 1:30), men även Messias – Davids Son, se Matt 1:1; Luk 1:32] som ska utgå ur ditt liv, och jag ska befästa hans kungadöme.
Du har gjort ditt folk Israel till ditt folk för evig tid, och du, Herre (Jahve), har blivit deras Gud (Elohim).
Och nu Herrarnas Herre (Adonai Jahve), du ensam är Gud (Elohim) och dina ord är sanning, och du har lovat dessa goda ting (ord – hebr. davar, kan betyda både ord och sak, ting, föremål) till din tjänare.
Och David sade: "Jag ska visa nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) [hålla mitt förbund] till Nachash son Chanon på samma sätt som han visade nåd (hebr. chesed) [var lojal] mot mig." Så David sände i sina tjänares händer (gåvor med sina tjänare) för att trösta honom efter hans far.
    Och Davids tjänare kom till Ammons söners land.
[Det har nu gått ett år.] Och det skedde vid årsskiftet (när året återvände, upprepade sig) [månadsskiftet Adar/Nisan] vid tiden då kungarna drar ut [i strid, vilket brukar ske tidig vår, efter vinterregnen i mars och innan skörden bärgas i maj och all arbetskraft behövdes på fälten] att David sände Joav [som sin general] och sina tjänare (sin armé) med honom. De fördärvade (förgjorde) Ammons söner och belägrade Rabba [nuvarande Amman, Jordaniens huvudstad]. Men David stannade i Jerusalem.
Och det hände vid kvällstiden [kring solnedgången en vårkväll] att David steg upp från sin bädd [efter eftermiddagsvilan] och gick upp på taket till kungens hus, och från taket såg han en kvinna som badade, och kvinnan var mycket vacker (god) att se på.
Varför har du föraktat Herrens (Jahves) ord till att göra det som är ont i mina ögon? Orija, hettiten har du slagit med svärd och hans hustru har du tagit till att bli din hustru, och honom har du slagit med Ammons söners svärd.
Så säger Herren (Jahve): Se, jag ska resa upp ondska mot dig från ditt eget hus och jag ska ta dina fruar framför dina ögon och ge dem åt en annan man (till din granne) och han ska ligga med dina fruar mitt på ljusa dagen (i solskenet) [vilket Absalom gör, se 2 Sam 16:22],
Och det hände på den sjunde dagen att barnet dog. Och Davids tjänare var rädda för att tala om att barnet var dött, för de sade: "Se, när barnet fortfarande levde talade vi med honom men han lyssnade inte till vår röst, hur ska vi då kunna tala om för honom att barnet är dött utan att han skadar sig själv?"
Men nu är han död. Varför ska jag då fasta? Kan jag föra honom tillbaka igen [till livet]? Jag ska gå till honom [kommer en dag att dö], men han kommer inte tillbaka till mig [blir inte levande igen]."
Och Avshaloms tjänare gjorde mot Amnon som Avshalom hade befallt. Och alla kungens söner steg upp och varje man steg upp på sin mula och flydde.
Och Jonadav, Shimeas son, Davids bror, svarade och sade: "Låt inte min herre tro att de har dödat alla de unga männen, kungens söner, för Amnon är den ende som är död, för Avshalom har bestämt detta och varit fast besluten från den dag då han våldtog hans syster Tamar.
Och det skedde så snart han hade slutat tala att se, kungens söner kom och lyfte upp sina röster och grät, och även kungen grät och alla hans tjänare grät mycket.
Och se hela familjen har rest sig mot din tjänarinna och de säger: Ge oss den som slog sin bror så att vi kan döda honom för hans brors liv som han slog och så fördärva arvtagaren också. På detta sätt vill de släcka mitt kol som är kvar och lämna min man utan varken namn eller hågkomst på jordens ansikte."
Och hon sade: "Låt, jag ber dig, min herre kungens ord vara mig till tröst, för som en Herrens (Jahves) ängel så är min herre kungen i att urskilja det goda och det onda och Herren din Gud (Jahve Elohim) är med dig."
Och kungen sade: "Är Joavs hand med dig i allt detta?" Och kvinnan svarade och sade: "Min själ lever, min herre kungen, ingen kan vända (vika av) till höger och till vänster, från allt som min herre kungen talar, för din tjänare Joav han bad mig och han lade alla dessa ord i din tjänarinnas mun,
Och när han klippte sitt huvud, vid slutet på varje år klippte han det, eftersom håret var tungt på honom därför klippte han det, vägde han håret på sitt huvud och det vägde 200 shekel [2,3 kg] efter kungens vikt.
Och Avshalom sade till Joav: "Kom hit så att jag kan sända dig till kungen och säga: Varför har jag kommit hit från Geshor? Det vore bättre för mig att fortfarande vara där. Låt mig se kungens ansikte och om det finns synd i mig, låt honom döda mig."
Detta är namen på Davids hjältar (mäktiga stridsmän): Joshev-Bashevet [betyder "vilar i vila"],
    en tachmonit, den främste av kämparna.
    det samma var Adino, etsniten, som svängde sitt spjut över 800 slagna på en gång. [Han rapporterade direkt till David.]
han stod fast och slog filistéerna tills hans hand var trött och fastnade i svärdet, och Herren (Jahve) gav en stor seger den dagen, och folket återvände efter honom för att plundra de slagna.
Och Avishaj, Joavs bror, Tserojas son, var ledare för de tre. Och han lyfte upp sitt spjut mot 300 och slog dem och hade ett namn (var högt aktad) bland de tre.
Och kungen sade till Joav, arméns härförare som var med honom: "Gå nu fram och tillbaka bland alla Israels stammar från Dan [i norr] till Beer-Sheva [i söder] och räkna folket, så att jag vet folkmängden."
Och Joav sade till kungen: "Och Herren din Gud (Jahve Elohim) ska låta folket (armén) bli hundra gånger fler mitt framför min herre kungens ögon. Men varför behagar det min herre kungen att göra detta?"
Och Gad kom till David och berättade för honom och sade: "Ska sju år av hungersnöd komma till dig i landet? Eller vill du fly tre månader framför dina fiender när de jagar dig? Eller ska det vara tre dagar med pest i landet? Ta nu råd och tänk igenom vilket svar jag ska ge till honom som har sänt mig."
Och när ängeln (budbäraren) sträckte ut sin hand mot Jerusalem för att fördärva det sörjde (ångrade, sörj-tröstade) Herren (Jahve) det onda och sade till ängeln som fördärvade folket: "Det är nog, stoppa din hand." Och Herrens (Jahves) ängel (budbärare) var vid jevusiten Araonas tröskplats.
Och David sade till Herren (Jahve) när han såg ängeln som slog folket och sade: "Se jag har syndat och jag har handlat orättfärdigt, men dessa får, vad har de gjort? Låt din hand, jag ber dig, vara mot mig och mot min fars hus."
Gå in till kung David och säg till honom: Har inte du min herre kung svurit (avlagt ed) till din tjänstekvinna och sagt: Med säkerhet ska din son Salomo regera efter mig och han ska sitta på min tron? Varför regerar Adonija nu?
För han har gått ner idag och har slaktat oxar och göddjur och får i mängd, och har kallat på alla kungens söner och arméns härförare och Avjatar, prästen, och se de äter och dricker inför honom och säger: Länge leve kung Adonija.
Och kung David sade: "Kalla till mig Tsadok, prästen, och Natan profeten, och Benaja, Jehojadas son." Och de kom inför kungens ansikte.
Och Benaja, Jehojadas son, svarade kungen och sade: "Amen, så säger Herren (Jahve) Gud (Elohim) min konungs Herre (Adonai).
och var noga med att hålla (vakta, skydda, bevara) Herren din Guds (Jahve Elohims) vägar så att du vandrar på dem till att hålla (vakta, skydda, bevara) hans förordningar (ordagrant "saker inristat") hans budord (tydliga befallningar) och hans påbud (bindande juridiska beslut) och hans stadgar (vittnesbörd, Guds grundläggande regler) i enlighet med allt som är skrivet i Moses undervisning, för att du ska ha framgång i allt som du företar dig och vad du än vänder dig själv till,
Och Benaja kom till Herrens (Jahves) tält och sade till honom: "Så säger kungen: Kom ut."
    Men han svarade: "Nej jag vill dö här."
    Och Benaja framförde detta till kungen och sade: "Så sade Joav och så svarade han mig."
Och kungen sade till honom: "Gör som han har sagt och fall över honom och begrav honom, så att du tar bort blodet, som Joav har spillt utan anledning, från mig och min fars hus.
För den dagen du går ut och passerar över bäcken Qidron, ska du med säkerhet veta att du ska döden dö, ditt blod ska komma över ditt eget huvud."
ska jag göra som du vill. Jag ska ge dig ett vist och förståndigt hjärta så att det aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas någon som är lik dig.
Om du vandrar på mina vägar och håller fast vid mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och budord (tydliga befallningar), så som din fader David gjorde, då ska jag också lägga till dagar till ditt liv."
Och Salomo vaknade, och se, det var en dröm, och han kom till Jerusalem och stod framför Herrens (Jahves) förbundsark och offrade brännoffer och offrade shalomoffer och gjorde en fest för alla sina tjänare.
Den kvinna som var mor till barnet som levde sade då till kungen, för hennes hjärta brann av kärlek till sonen: "Min herre, ge henne barnet som lever, döda det inte!" Men den andra sade: "Det ska varken vara mitt eller ditt. Hugg ni!"
Gever, Uris son – i Gileads land, landet som tillhört Sichon, amoréernas kung och Og, Bashans kung, och en ledare i landet (betyder förmodligen att han var chef över de övriga ledarna i samma område).
Eftersom han rådde över hela området på denna sida floden från Tifsach ända till Gaza, över alla kungar på denna sida floden, och han hade fred (shalom) på alla sidor runtomkring.
Och se, jag har för avsikt att bygga ett hus till Herren min Guds (Jahve Elohims) namn så som Herren min Gud (Jahve Elohim) talade till min far David och sade: "Din son, som jag ska sätta på din tron i ditt ställe, han ska bygga huset till mitt namn."
Befall därför nu att de hugger cederträ åt mig från Libanon, och mina tjänare ska vara tillsammans med dina tjänare, och jag ska betala dig för dina tjänare efter allt som du säger, för du vet att det finns ingen bland oss som har samma skicklighet att hugga timmer som tsidonierna."
Och han placerade keruberna i husets innersta, och vingen på en kerub var utsträckt så att vingen rörde vid ena väggen och vingen på den andra keruben rörde den andra väggen och deras vingar rörde varandra mitt i huset.
Och han snidade alla husets väggar runtom med utskurna motiv av keruber och palmträd och utslagna (öppna) blommor invändigt och utvändigt.
Och han byggde huset av Libanons skog, dess längd var 100 alnar och dess bredd var 50 alnar och dess höjd var 30 alnar, på fyra rader av cederpelare med cederbjälkar på pelarna.
Och han gjorde det gjutna havet, 10 alnar från kant till kant (diameter), runt i formen och dess höjd var 5 alnar och omkretsen var 30 alnar runtom.
Och kalebasser (som avlånga knoppar) var under kanten på det runt om, runt det, 10 alnar omgav havet runt havet, kalebasserna var i två rader gjutna i ett stycke (med havet).
Det stod på tolv oxar, tre vände sina ansikten åt norr, och tre vände sina ansikten åt väster, och tre vände sina ansikten åt söder och tre vände sina ansikten åt öster, och havet var placerat på dem, ovanpå och alla deras bakdelar var inuti (vända mot varandra under havet).
Och på sidorna, mellan hörnen, fanns [utsmyckningar av] lejon, oxar och keruber, och vid hörnen, både ovan och under lejonen och oxarna, fanns dekorerade hängande kransar (ordagrant: "kransar utformade hängande"). [Budordet att inte göra någon avbild (2 Mos 20:3–5) har genom alla tider präglat judisk konst. Det är lätt att särskilja judisk mosaik, utsmyckningar och mönster eftersom det aldrig avbildar människor eller djur. Istället är det ornament, blommor och växter. I instruktionerna för tabernaklet och dess inredning som Mose ger i 2 Mos 30:17 nämns inget om lejon och oxar för dessa ställ (se även vers 36). Det är möjligt att detta var Chirams idé. Salomo och hans rådgivare måste ha känt till budorden, men resonerade kanske att dessa fundament inte var föremål för egen tillbedjan och gav sitt godkännande. I 5 Mos 17:14–20 ges fem krav på en kung. Senare i hans liv gjorde Salomo tvärtom på flera av dessa punkter, se 1 Kung 11:1–12.]
Och överst på stället fanns en rund omslutning ½ aln hög, … var gjort i ett stycke med det.
Och han gjorde tio kopparskålar, en skål rymde 40 volymenheter och varje skål var 4 alnar. Och på varje av de tio ställen en skål.
Och hela arbetet fullbordades som kung Salomo hade gjort i Herrens (Jahves) hus. Och Salomo förde in föremålen som David, hans far, hade avskilt (helgat), silvret och guldet och redskapen och placerade dem i skattkammaren i Herrens (Jahves) hus.
Och nu Herre (Jahve) Israels Gud (Elohim), håll (vakta, skydda, bevara) till din tjänare David, min far, det som du har talat till honom, och sagt: "Det ska inte saknas en ättling till dig (ordagrant: huggas av till dig en man från) framför mitt ansikte som sitter på Israels tron, om bara dina söner håller (vaktar, skyddar, bevarar) deras vägar till att vandra inför mitt ansikte, som du har vandrat inför mitt ansikte."
hör (lyssna) då du i himlarna och gör och döm din tjänare, förklara den onde skyldig och låt hans egna vägar komma över hans huvud, och rättfärdiga den rättfärdige till att ge honom efter hans rättfärdighet.
och du hör (lyssnar) i himlarna och förlåter dina tjänares synd och ditt folk Israel, när du undervisar dem den goda vägen som de ska vandra, och sänder regn över landet som du har gett till ditt folk som ett arv.
om de där kommer till besinning i landet dit de förts i fångenskap, och vänder om och bönfaller till dig i landet dit de har förts som fångar och säger: "Vi är skyldiga och vi har syndat vi har gjort det onda."
För du har avskilt dem från alla jordens folk, till att vara ditt arv som du har talat genom din tjänare Moses hand när du förde ut våra fäder ur Egypten, Herrarnas Herre (Adonai Jahve)."
Och det skedde när Salomo slutat att be till Herren (Jahve) alla böner och dessa innerliga böner, att han reste sig från framför Herrens (Jahves) altare, från att knäböja på sina knän med sina händer uppsträckta mot himlarna.
Och låt dessa mina ord som jag har bett inför Herrens (Jahves) ansikte vara nära Herren vår Gud (Jahve Elohim) dag och natt, så att han kan utföra (upprätthålla) sin tjänares sak och kan utföra (upprätthålla) sitt folk Israels sak, som behövs varje dag,
Och Salomo höll fest vid denna tid och hela Israel med honom, en stor församling från Chamats ingång till Egyptens bäck, inför Herren vår Guds (Jahve Elohims) ansikte, sju dagar och sju dagar, fjorton dagar.
Och detta är orsaken till den arbetsstyrka (skatt, arbetsplikt, tvångsarbetare – hebr. mas) som kung Salomo samlade för att bygga
    Herrens (Jahves) hus
    och sitt eget hus
    och Millo [försvarsmuren och förstärkningsvallen för palatset]
    och Jerusalems mur
    och [städerna] Chatsor [norr om Galileiska sjön]
    och Megiddo [i Jezereldalen]
    och Gezer [handelsstaden halvvägs mellan Joppe och Jerusalem].
och alla förrådsstäder som Salomo hade, och städerna till hans vagnar och städerna till hans ryttare, och det som Salomo längtat efter (villigt förbundit sig vid att göra, hebr. chesheq) att bygga för sin tillfredsställelse (hebr. chashaq) i Jerusalem och i Libanon och i hela landet som han rådde över. [30 000 rekryterades för dessa projekt, se 1 Kung 5:13; 12:4.]
Detta är hövitsmännen över Salomos arbete, 550 som var ledare för folket som utförde arbetet.
Och hon gav kungen 120 talenter [4 ton] guld och kryddor i mycket stora mängder och dyrbara stenar, där kom aldrig mer en så stor myckenhet av kryddor som den Sabas drottning gav kung Salomo.
För kungen hade Tarshishskepp på havet med Chirams skepp. Vart tredje år kom Tarshishskeppen och hade med sig guld och silver, elfenben och apor och påfåglar.
Och farao sade till honom: "Men vad har du saknat hos mig, varför ber du att få gå till ditt eget land?" Och han svarade: "Ingenting, men låt mig få lämna ändå."
men han ska ha en stam för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, staden som jag har utvalt bland alla Israels stammar,
eftersom de har övergett mig och har tillbett ashtoret, zidoniernas gudinna, chemos Moavs gud och milkom amoréernas gud, och inte vandrat på mina vägar till att göra det som är rätt i mina ögon och hålla (vakta, skydda, bevara) mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och mina påbud (bindande juridiska beslut) som hans far David gjorde.
Men jag ska inte ta hela kungariket ur hans hand utan jag ska låta honom vara furste alla hans livs dagar, för min tjänare Davids skull som jag valde, eftersom han höll (vaktade, skyddade, bevarade) mina budord (tydliga befallningar) och mina förordningar (ordagrant "saker inristat").
Och till hans son ska jag ge en stam, så att David min tjänare alltid har en lampa inför mitt ansikte i Jerusalem, staden som jag har valt åt mig för att placera mitt namn där.
Och det skedde när Jerovam, Nevats son, hörde om det, för han var fortfarande i Egypten dit han hade flytt från kung Salomos ansikte, och Jerovam bodde i Egypten,
Och när hela Israel såg att kungen inte lyssnade på dem svarade folket kungen och sade: "Vilken del har vi i David? Vi har inget arv i Jishajs son, till era tält Israel, se om ditt eget hus David." Och Israel gick till sina tält.
Om folket går upp och offrar offer i Herrens (Jahves) hus i Jerusalem då kommer folkets hjärta att återvända till sin herre, till Rechavam Juda kung, och de kommer att döda mig och återvända till Rechavam Juda kung."
Och Jerovam påbjöd en fest i den åttonde månaden på den femtonde dagen i månaden som liknade festerna i Juda, och han gick upp till altaret. Detta gjorde han i Betel och offrade till kalven som han hade gjort, och han placerade prästen i Betel på den höga platsen som han hade gjort.
Och han gick upp till altaret som han hade gjort i Betel på den femtonde dagen i den åttonde månaden, den åttonde månaden som han hade bestämt i sitt eget hjärta, och han påbjöd en fest för Israels söner och gick upp till altaret och offrade.
Och se, där kom en gudsman från Juda med Herrens (Jahves) ord till Betel, och Jerovam stod vid altaret för att offra.
Och det skedde när kungen hörde vad gudsmannen sade, som han ropade mot altaret i Betel, att Jerovam sträckte fram sin hand mot altaret och sade: "Ta tag i honom" och hans hand som han hade sträckt fram mot honom torkade (stelnade) så att han inte kunde dra tillbaks den.
Och kungen svarade och sade till gudsmannen: "Bönfall, jag ber dig, vid Herren (Jahve) din Guds (Elohims) ansikte och be för mig att min hand blir återställd." Och gudsmannen bönföll Herren (Jahve) och kungens hand blev återställd och blev som den var tidigare.
För så är det bestämt för mig genom Herrens (Jahves) ord som sade: "Du ska inte äta bröd, inte dricka vatten och inte återvända samma väg som du kom."
Och en gammal profet bodde i Betel, och hans söner kom och berättade för honom allt det som gudsmannen hade gjort den dagen i Betel och de ord som han hade talat till kungen och de berättade detta för deras far.
Och Rechavam Salomos son regerade i Juda. Rechavam var 41 år när han började regera och han regerade 17 år i Jerusalem, staden som Herren (Jahve) hade utvalt bland alla Israels stammar för att placera sitt namn där, och hans mor var Naama, ammonitiskan.
Och även sin mor Maacha fråntog han hennes drottningvärdighet eftersom hon hade gjort en styggelse, en asera [påle för avgudadyrkan]. Och Asa högg ner hennes avgud och brände den i Kidrondalen.
Och Asa tog allt silver och guldet som var kvar i skattkammaren i Herrens (Jahves) hus och skatterna i kungens hus och gav dem i sina tjänares händer och kung Asa sände dem till Benchadad, Tavrimons son, Chezions son, Arams kung som bodde i Damaskus och sade:
"Lika mycket som jag upphöjde dig ur stoftet och gjorde dig till furste över mitt folk Israel, och du har vandrat på Jerovams vägar och har fått mitt folk Israel att synda och provocera mig med sina synder,
Och även genom profeten Jehus hand, Chananis son, kom Herrens (Jahves) ord mot Baasha och mot hans hus, över allt ont som han gjorde i Herrens (Jahves) ögon för att provocera honom med sina händers arbete, genom att vara på samma sätt som Jerovams hus och eftersom han slog honom.
Så Elia gav sig i väg till Sarefat. [En sträcka på 16 mil från Kerit där han gömt sig från Isebel fram till nu. Sarefat betyder "smälta, testa, pröva", och blir en plats där Elia prövas. Staden låg mellan Tyros och Sidon vid Medelhavets kust i området som styrdes av Isebels far Etbaal, se 1 Kung 16:31. Här i hjärtat av baalsdyrkan lovar Gud att försörja Elia genom en fattig änka!] När han kom till stadsporten såg han en änka som samlade pinnar till ved. Han ropade till henne: "Kan du hämta lite vatten i en kopp, så jag får dricka."
Och Achav sade till Ovadjaho: "Gå genom landet till alla vattenkällor och till alla bäckar, till äventyrs ska du finna gräs och rädda hästarnas och åsnornas liv, så att vi inte förlorar alla djur."
Herren din Gud (Jahve Elohim) lever, det finns inget land eller kungarike där min herre inte har sänt för att söka dig, och när de säger: 'han är inte här,' tar han en ed av det kungariket och landet att de inte har funnit dig.
Och det ska ske så snart jag har gått ifrån dig att Herrens (Jahves) Ande för bort dig, vart vet jag inte, och när jag kommer och berättar för Achav och han inte kan finna dig kommer han att slakta mig, men jag din tjänare har vördat Herren (Jahve) från min ungdom.
Låt dem därför ge oss två oxar och låt dem välja en oxe åt sig själva och dela den i bitar och lägga den på veden, men lägg ingen eld under, och jag ska göra i ordning den andra oxen och lägga den på veden men inte lägga någon eld under.
Och det skedde när det var tid för aftonoffret att profeten Elia kom nära och sade: "Herre (Jahve) Abrahams Gud och Isaks Gud och Israels Gud, låt det bli känt idag att du är Gud (Elohim) i Israel, och att jag är din tjänare, och att jag har gjort allt detta på ditt ord (därför att du har sagt det).
Och Elia sade till dem: "Ta Baals profeter, låt inte någon av dem fly." Och de tog dem och Elia förde ner dem till Kishons bäck och dräpte dem där.
Och det skedde efter en liten stund att himlarna blev svarta av moln och vind och det kom ett stort regn. Och Achav red och kom till [hans hemstad] Jizreel.
medan han gick en dagsresa [2-4 mil] ut i öknen. Efter vandringen satte han sig under en ginstbuske och önskade sig döden: "Nu räcker det. Herre, ta mitt liv på en gång. Jag är inte bättre än mina fäder."
Herrens ängel kom tillbaka igen, rörde vid honom och sade: "Sätt dig upp och ät, annars blir vägen för lång för dig."
Då gick han upp och åt och drack. Måltiden gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och nätter tills han nådde Guds berg Horeb. [Elia är fortfarande på flykt. Det tar omkring en vecka att vandra Från Beer-Sheva till berget Horeb. Tankarna förs tillbaka till hur israeliterna vandrade 40 år i öknen, och hur Mose var 40 dagar på berget Horeb, se 2 Mos 34:28.]
Elia svarade: "Jag har varit helt överlåten (nitälskat med stor nitälskan, varit hänförd) Herren (Jahve), Guden över härskarorna (Elohim Sebaot), även om israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Nu är jag ensam kvar, och de är ute efter mitt liv."
När Elia hörde detta täckte han ansiktet med sin mantel och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en röst till honom och sade: "Vad gör du här, Elia?"
Han svarade [igen]: "Jag har varit helt överlåten (nitälskat med stor nitälskan, varit hänförd) Herren (Jahve), Guden över härskarorna (Elohim Sebaot), även om israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Nu är jag ensam kvar, och de är ute efter mitt liv."
men jag ska sända mina tjänare till dig i morgon vid denna tid, och de ska genomsöka ditt hus och dina tjänares hus, och det ska ske att vadhelst som behagar deras ögon ska de ta i sina händer och föra bort det."
Och se, en profet kom nära till Israels kung Ahav och sade: "Så säger Herren (Jahve): Har du sett hela denna stora skara? Se, jag ska ge den i din hand idag, och du ska veta att jag är Herren (Jahve)."
Och räkna åt dig en armé, som den du har förlorat, häst för häst och vagn för vagn, och vi ska strida mot dem på fältet och vi ska säkert vara starkare (fastare, säkrare, tapprare) än dem." Och han lyssnade till deras röst och gjorde så.
Och de slog läger den ene mittemot den andre i sju dagar. Och det var så att på den sjunde dagen inleddes striden och Israels söner slog av araméerna 100 000 fotfolk på en dag.
Men resten flydde till Afek in i staden och muren föll över 27 000 män som var kvar. Och Benhadad flydde och kom in i staden in i ett inre rum.
Och när kungen gick förbi ropade han till kungen och sade: "Din tjänare gick ut mitt i striden, och se en man avvek och förde en man till mig och sade: Håll (vakta, skydda, bevara) denna man. Om han saknas (försvinner) på något sätt, då ska ditt liv utkrävas för hans liv eller du ska betala en talent silver.
Och Ahav talade med Navot och sade: "Ge mig din vingård så att jag kan ha den som trädgård till örter, eftersom den är nära mitt hus. Jag ska ge dig en bättre vingård istället eller om det är gott i dina ögon ska jag ge dig dess värde i silver."
Och det skedde när Jizevel hörde att Navot var stenad och var död att Jizevel sade till Ahav: "Stig upp och ta i besittning jizreliten Navots vingård, som han vägrade att ge dig för silver, för Navot lever inte utan är död."
Och Israels kung sade till Jehoshafat: "Det finns en man genom vilken vi kan fråga Herren (Jahve), men jag hatar honom för han profeterar inte gott om mig utan ont, Michajeho, Imlas son."
    Och Jehoshafat sade: "Låt inte kungen säga så."
Och budbäraren som gick och kallade på Michajeho talade till honom och sade "Se, profeternas ord förkunnar gott till kungen med en mun, låt ditt ord, jag ber dig, bli som orden från en av dem och tala gott."
Och de tvättade vagnen vid Samariens vattencistern och hundarna slickade upp hans blod, och skökorna tvättade sig där, enligt Herrens (Jahves) ord som han talat.
Och de sade till honom:"Det kom en man och mötte oss och sade till oss: Gå, återvänd till kungen som sände er och säg till honom: Så säger Herren (Jahve): Är det för att det inte finns en Gud (Elohim) i Israel som du går och frågar Ekrons gud Baal-Zevov? Därför ska du inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö."
Och igen sände han till honom en tredje hövitsman över 50 och hans 50. Och den tredje hövitsmannen över 50 kom och föll ner på sina knän framför Elia och bad honom och sade: "Gudsman, jag ber dig, låt mitt liv och dessa dina 50 tjänares, vara dyrbart i dina ögon.
Så dog han i enlighet med Herrens (Jahves) ord som Elia hade talat. Och Jehoram började regera i hans ställe, i Jehorams, Jehoshafats sons andra år, eftersom han inte hade någon son.
Och Elia sade till honom: "Elisha, stanna här, jag ber dig, för Herren (Jahve) har sänt mig till Jeriko."
    Men han svarade: "Herren (Jahve) lever och din själ lever, jag ska inte lämna dig." Så vandrade de [tillsammans] ner till Jeriko.
Under tiden Elisha såg detta ropade han: "Min fader, min fader! Du som är Israels vagnar och ryttare!" [Syftar antagligen på Elia, vars profetiska tjänst var som en armé som skyddade Israel.] Sedan kunde han inte längre se honom. Han tog tag i sina kläder och rev dem i två stycken.
Han tog manteln som hade fallit av Elia, och slog på vattnet med den och sade: "Var är Herren (Jahve), Elias Gud?" När han slog på vattnet, delade det sig och Elisha gick över.
Därifrån [Jeriko] begav sig Elisha upp till Betel [strax norr om Jerusalem, en dagsmarsch från Jeriko, och fortsätter att gå tillbaka samma väg som han tidigare kommit med Elia]. På vägen dit upp kom ett gäng unga män [kan röra sig om ett hundratal i åldern 12-30 år] ut ur staden [och mötte honom], och de hånade (kallade honom värdelös). De ropade till honom: "Far upp flintskalle! Far upp flintskalle!" [Elisha är i 25-årsåldern. Det kan vara så att förolämpningen med flintskalle har att göra med att Elisha avgett ett nasirlöfte och rakat sitt hår, och därför är flintskallig. I så fall var hånet direkt riktat mot Herren som han representerade. Uttrycket "far upp" syftar på att han ska försvinna på samma sätt som hans föregångare Elia "for upp" till himlen. Det är ett dödshot. När norra riket blev självständigt 930 f.Kr. insatte kung Jerobeam avgudadyrkan i två städer, Dan i norr och Betel i söder, se 1 Kung 12:25–33. När denna händelse inträffar är det åttonde kungen efter honom och dessa två städer har utvecklats till stora centrum för alla möjliga avgudar. De unga männen kan mycket väl ha varit baalsprofeter.]
Och han sade: "Så säger Herren (Jahve): Gör denna dal full av diken.
För så säger Herren (Jahve): Ni ska inte se vind och ni ska inte se regn, men dalen ska bli fylld med vatten och ni ska dricka, både ni och er boskap och era djur.
Och det skedde när alla kärl var fulla att hon sade till sin son: "Ge mig ett kärl till." Och han sade till henne: "Det finns inte fler kärl." Och oljan stannade.
Och han sade till honom: "Säg nu till henne: Se, du har varit tjänstvillig mot oss med alla dessa omsorger, vad ska vi göra för dig? Vill du att vi för din talan inför kungen eller inför arméns härhövitsman?"
    Och hon svarade: "Jag bor bland mitt eget folk."
Och han sade till sin far: "Mitt huvud, mitt huvud!"
    Och han sade till sin tjänare: "Bär honom till hans mor."
Och det var så att när gudsmannen Elisha hörde att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, att han sände till kungen och sade: "Varför har du rivit sönder dina kläder? Låt honom komma till mig nu och han ska veta att det finns en profet i Israel."
Naaman blev arg och gick sin väg, och sade: "Jag trodde att han personligen skulle komma ut till mig, åkalla Herren, sin Guds namn och föra sin hand fram och tillbaka över stället och på så vis ta bort hudsjukdomen. [Det var en vanlig föreställning att en kung kunde hela genom att föra sin hand över ett sår.]
Må Herren (Jahve) förlåta din tjänare i denna sak, när min herre går in i Rimmons hus för att tillbe där, och han stödjer sig på min hand, och jag ödmjukar (böjer) mig själv i Rimmons hus. När jag ödmjukar (böjer) mig själv i Rimmons hus må Herren (Jahve) förlåta din tjänare i denna sak."
Men Gechazi gudsmannen Elishas tjänare, sade: "Se, min herre har avstått att ta emot från hans hand det som denne Naaman, araméen, hade med sig. Herren (Jahve) lever, jag ska verkligen springa efter honom och ta något från honom."
Och han sade: "Allt är i sin ordning. Min herre har sänt mig och sagt: "Se, nu kom det till mig från Efraims bergsland två unga män av profetsönerna, ge dem, jag ber dig, en talent silver och två ombyten dräkter."
Men Elisha satt i sitt hus och de äldste var hos honom, och kungen sände en man före sig, men innan budbäraren kom till honom, sade han till de äldste: "Ser ni hur denne son till mördare har sänts för att ta bort mitt huvud? Se, när budbäraren kommer, ska ni stänga dörren och hålla fast dörren mot honom. Är det inte ljudet av hans herres fötter bakom honom?"
Och Elisha sade: "Hör Herrens (Jahves) ord: Så säger Herren (Jahve): I morgon vid denna tid ska ett sea-mått [7-12 liter] fint vete säljas för en shekel och två sea-mått [totalt 15-20 liter] korn för en shekel [en månadslön] på gatorna i Samarien."
För Herren (Jahve) hade låtit araméernas armé höra ett ljud av vagnar och ett ljud av hästar och av en stor armé, och de sade till varandra: "Se, Israels kung har värvat (mot betalning lejt mot oss) hettiternas kungar och egyptiernas kungar, för att komma över oss."
Sedan sade de till varandra: "Vi gör inte rätt. Denna dag är en god dag och vi håller tyst. Om vi väntar till gryningen kommer straffet över oss. Kom nu och låt oss gå och berätta för kungens hus."
… befälhavaren (hebr. ravshake)
Om inte Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska höra alla befälhavarens ord som Assyriens kung, hans herre har sänt honom att håna den levande Guden (Elohim) med och ska bestraffa orden som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har hört. Be därför för kvarlevan som finns kvar."
Och Jesaja sade till dem: "Så ska ni säga till er herre: Så säger Herren (Jahve): Var inte rädd för orden som du har hört, varmed Assyriens kungs tjänare har hånat mig.
Se, du har hört vad Assyriens kung har gjort med alla länder, i det han fullständigt har förgjort dem, och skulle du bli räddad?
Luta ditt öra Herre (Jahve) och lyssna, öppna dina ögon Herre (Jahve) och se och lyssna till Sancherivs ord med vilka han har sänt honom att håna den levande Guden (Elohim).
Genom budbärarna
    har du hånat Herren (Adonai)
och har sagt:
    Med mina många vagnar
har jag kommit upp på bergens höjder,
    till det innersta av Libanon,
och jag har huggit ner dess höga cedrar
    och dess utvalda cypresser,
och jag har gått längst in i hans loge
    och fältens fruktrika skog.
[Detta stycke är den centrala delen i stycket som handlar om Hiskias regeringstid.] Och det hände den natten att en Herrens (Jahves) ängel (budbärare) gick fram och slog i Assyriens läger 185 000, och när männen steg upp på morgonen, se då var alla kroppar döda.
Och det skedde när han tillbad i nisrochs hus, hans gud, att Adramelech och Saretser, hans söner, slog honom med svärdet och de flydde till Ararats land. Och hans son Esarchadon regerade i hans ställe.
Och Hiskia lyssnade till dem och visade dem hela sin skattkammare, silvret och guldet och kryddorna och den goda (dyrbara) oljan och vapenhuset och allt som fanns i hans skattkammare. Det var ingenting i hans hus som fanns i hans ägo som Hiskia inte visade dem.
Och Jesaja, profeten, kom till Hiskia och sade till honom: "Vad sade dessa män? Och varifrån kom de till dig?" Och Hiskia sade: "De kom från ett land långt bort, från Babel."
Se, dagarna kommer då allt som finns i ditt hus och som dina fäder har lagt på hög till denna dag ska bäras bort till Babel, ingenting ska bli kvar säger Herren (Jahve).
jag ska inte längre låta Israels fötter vandra iväg ut från landet som jag gett deras fäder, om de bara håller (vaktar, skyddar, bevarar) till att göra allt som jag befallt dem och till all undervisning (Torah) som min tjänare Mose befallt dem."
Och kungen befallde Chilkijaho, prästen och Achiqam, Shafans son och Achbor, Michajas son och Shafan, skrivaren och Asaja, kungens tjänare och sade:
Och Chilkijaho, prästen och Achiqam och Achbor och Shafan och Asaja gick till profetissan Hulda (Chulda), hustru till Shallum, Tiqvas son, Charchas son klädkammarens väktare, och hon bodde i Jerusalem i det andra kvarteret, och de talade med henne.
eftersom ni har övergett mig och har offrat till andra gudar, så att ni provocerat mig med alla era händers förehavanden, därför ska min vrede upptändas mot denna plats och den ska inte dämpas (släckas).
eftersom de gjorde ditt hjärta mjukt och du ödmjukade dig inför Herrens (Jahves) ansikte när du hörde det som jag talade mot denna plats och mot dess invånare, att de ska bli ödelagda och förbannade (vanärade hebr. qlala) och du har rivit isär dina kläder och gråtit inför mitt ansikte, därför har jag även hört dig förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Och kungen stod på en plattform och skar ett förbund inför Herrens (Jahves) ansikte att vandra efter Herren (Jahve) och till att hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) och hans stadgar (vittnesbörd) och hans förordningar (ordagrant "saker inristat") med hela sitt hjärta och hela sin själ till att stå upp för (befästa, bevara och bekräfta) förbundets ord som är skrivet i denna bok. Och hela folket bekräftade (stod upp för) förbundet.
Och altaret som var på taket till Achas övre kammare som Juda kung hade gjort och altarna som Manasse hade gjort på de båda gårdarna i Herrens (Jahves) hus, bröt han sönder och han slog ner dem därifrån och kastade dammet av dem i Qidrons bäck.
Och de höga platserna som var över Jerusalems ansikte, som var till höger på förödelsens berg, som Salomo Israels kung hade byggt till ashtoret, zidoniernas avskyvärdhet och till chemosh Moavs avskyvärdhet och till milkom Ammons söners avskyvärdhet, orenade kungen.
Och även de höga platsernas alla hus som var i Samariens städer, som Israels kungar hade gjort för att provocera, tog Joshijaho bort och gjorde med dem på samma sätt som han gjort i Betel.
Men Herren (Jahve) vände sig inte bort från sitt häftiga stora raseri, varmed hans vrede var upptänd mot Juda på grund av alla deras provokationer som Manasse hade provocerat honom med.
Och Herren (Jahve) sände mot honom kaldéernas trupper och araméernas trupper och moabiternas trupper och Ammons söners trupper och sände dem mot Juda för att fördärva enligt Herrens (Jahves) ord som han talat genom sina tjänare profeternas hand.
Över Herrens (Jahves) mun kommer detta i Juda till att ta bort dem från hans ansikte, för Manasses synder för allt som han gjort,
Och han bar bort hela Jerusalem och alla furstar och alla mäktiga stridsmän, 10 000 fångar, och alla hantverkare och smeder, ingen blev kvar förutom landets klenaste folk.
Över Herrens (Jahves) vrede skedde det i Jerusalem och Juda till dess han kastat ut dem från sitt ansikte. Och Tsidqijaho gjorde uppror mot Babels kung.
Och en genombrytning gjordes i staden och alla stridsmän flydde på natten via portvägen mellan de två murarna, som var vid kungens trädgård. Och kaldéerna var mot staden runtom och kungen gick längs Aravavägen.
De två pelarna, det enda havet och fundamenten som Salomo hade gjort till Herrens (Jahves) hus, kopparen från alla redskap hade ingen (saknade) [uppmätt] vikt.
Höjden på en pelare var 18 alnar och ett kapitäl av brons var ovanpå den, och höjden på kapitälet var tre alnar, med nätverk och granatäpplen över kapitälet runtom, allt av koppar. Och på samma sätt var den andra pelaren med nätverk.
och från staden tog han en ledare som var satt över stridsmännen och fem män av dem som såg kungens ansikte, som de fann i staden, och skrivaren till arméns härhövitsman, som mönstrade landets folk, och 60 män från landets folk som blev funna i staden.
Men det hände i den sjunde månaden att Jishmael, Netanjas son, Elishamas son av kunglig börd, kom och tio män med honom och slog Gedaljaho så att han dog och judarna och kaldéerna som var med honom i Mitspa.
… nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed)
Din, Herre (Jahve), är [dig tillhör]
storheten
och makten
och härligheten
och glansen
och majestätet (prakten). Ja, allt [som är] i himlarna och på jorden.
Ditt är [dig tillhör] riket (kungariket), Herre (Jahve),
    och du är den upphöjde härskaren (han som lyfter upp sig själv till huvud) över allting.
… och tackade [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahve), för han är god,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
[Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem. Det finns också ett särskilt ord för detta i hebreiskan alija, vilket används här.] Dessa är provinsens söner som gick upp [till Jerusalem] från fångenskapen, av dem som förts bort, som Nebukadnessar, Babylons kung, hade fört till Babylon, och som återvände till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad;
I den andra månaden på det andra året, efter att de kommit till Herrens (Elohims) hus i Jerusalem, Serubbabel (Zerubbavel), Shealtiels son, och Jeshoa, Jotsadaks son och resten av deras bröder, prästerna, leviterna och alla dem som återvänt från fångenskapen till Jerusalem, började arbetet. De utsåg leviterna från 20 års ålder och äldre till att övervaka arbetet på Herrens (Jahves) hus.
Detta är vad som stod skrivet i det brev som Tattenaj, ståthållaren i landet på andra sidan floden, och Shetar-Bosenaj och hans medbröder afarsekiterna på andra sidan floden sände till kung Darejavesh.
Kungen bör veta att vi kom till provinsen Judéen, till den store Gudens hus. Detta bygger man nu upp med stora stenar [ordagrant: "stenar som måste rullas"] och sätter trävirke [balkar] i väggarna. Arbetet utförs med omsorg och går snabbt framåt under deras ledning.
och sade till honom: Ta dessa kärl, res i väg och bär in dem i templet i Jerusalem och låt Guds hus byggas upp på sin plats.
Då gav kung Darejavesh sin befallning, och man gjorde efterforskningar i arkiven som fanns i skattkammaren i Babel.
Vad de behöver av ungtjurar, baggar och lamm till brännoffer åt himlarnas Gud, liksom vete, salt, vin och olja, ska efter uppgift av prästerna i Jerusalem ges dem dag för dag utan försummelse.
Må den Gud som låtit sitt namn bo där slå ner alla kungar och folk som räcker ut sin hand för att överträda denna förordning och förstöra detta Guds hus i Jerusalem. Jag, Darejavesh, ger denna befallning. Se till att den blir noggrant utförd!"
de firade det Osyrade Brödets högtid [2 Mos 12:17–20; 34:18] med glädje i sju dagar, eftersom Herren (Jahve) hade gett dem glädje och hade förvandlat den assyriske kungens hjärta och vänt det till dem, för att styrka deras händer i arbetet på Guds (Elohims) hus, Israels Gud (Elohim). [Mellan kapitel 6 och 7 inträffar händelserna i Esters bok då Ahasveros (Xerxes I) regerade (486-465 f.Kr.), se Est 1:1. Ester blir drottning omkring 479 f.Kr.]
Nu är detta en kopia av brevet som kung Arttacheshasettas gav till prästen Esra, den skriftlärde, en lärare i frågor som angår Herrens (Jahves) budord och hans stadgar för Israel.
För dessa pengar ska du noggrant välja ut och köpa tjurar, baggar, lamm [till bränn- och syndoffer] och sådant som behövs till de matoffer och drickoffer som hör till. Detta ska du offra på altaret i er Guds hus i Jerusalem. [Esra hade säkert berättat för Arttacheshasetta om vad som behövdes för offren i templet, se vers 6.]



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.