9011 – ה/ (ha)

Gör ett tak för båten och lämna ett utrymme på
    en aln [0,52 meter] mellan taket och sidorna [som en öppning för ljus].
Sätt en dörr till arken på ena sidan.
Inred arken så den får
    en undervåning,
    en mellanvåning
    och en övervåning.

Kort eller lång aln?
Hebreiska ordet för aln ammah härstammar från ordet för mor (hebr. imma). Man skulle kunna översätta "modern till alla mått", vilket är ett lämpligt namn för ett av de äldsta måtten. Som det brukar vara med antika mått utgår de från kroppen. En aln motsvarar längden på en mans underarm – avståndet mellan armbågen och långfingret. Enheten användes redan tidigt i historien hos sumererna i Mesopotamien och sedan i Egypten och Israel. Det användes i romarriket och fanns i Sverige på medeltiden fram till slutet på 1800-talet då det metriska systemet infördes efter franska revolutionen. I de antika kulturerna finns alnen i två varianter:    • en vanlig kort aln (44-45 cm)
   • en kunglig lång aln (50-52 cm) Det äldsta arkeologiska fyndet av en aln är en måttstock från staden Nippor i Sumeren. Den dateras till 2650 f.Kr. och mäter 51,85 cm. Detta mått motsvarar den längre kungliga alnen som också användes för pyramiderna i Egypten. Forskare kommer fram till olika resultat, men troligast är ändå att alnen som Noa använder sig av är den längre äldre måttet av alnen. Den fullskaliga modellen av Noas ark i Kentucky i USA som blev klar 2016 använder detta längre måttet (51,8 cm), medan holländaren Huibers modell från 2012 använder det kortare (44,45 cm). Arkens dimensioner med den kortare alnen är 133 x 22 x 13 meter.

Vattnet steg mer än 15 alnar [7 meter] över bergen.

Kananeernas gränser sträckte sig från Sidon [kuststaden i Syrien i norr], där man går mot Gerar, till Gaza [i söder] som man går mot Sodom och Gomorra och Adma och Tseboim till Lasha.

De hade sina boplatser från Mesha som går mot Sefar till bergen i öster. [Här används hebr. kedem för öster. Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Vi får göra upp med det som har varit och se visioner och planera för framtiden i detta väderstreck. Det finns också mycket annat knutet till öster som soluppgången med alla dess typologier, morgonstjärnan i öster och så vidare.]

Terach tog Abram, sin son och Lot, Harans son, och Saraj, hans svärdotter Abrams hustru, och de vandrade iväg från Ur i Kaldéen och de kom till Haran där de vistades.

Abram tog Saraj sin hustru och Lot sin brorson och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt "själarna") som de hade fått i Charan. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.

Och han flyttade från den platsen [Shechem] till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahve) och åkallade Herrens (Jahves) namn.

Abram drog upp tältpinnarna och fortsatte vandra mot Negev (söderut).

Det blev hungersnöd i landet och Abram gick ner till Egypten (hebr. Mitsrajim) för att vistas där eftersom hungersnöden var svår (tung) i landet.

Det hände när han gick in i Egypten att han sade till sin hustru Saraj: "Se, jag vet att du är en mycket vacker kvinna att se på.

Och det blev så att när Abram kom till Egypten, såg egyptierna kvinnan och att hon var mycket vacker.

Abram drog upp från Egypten (hebr. Mitsrajim), han och hans hustru [Saraj], tillsammans med allt som tillhörde honom, även [brorsonen] Lot var med honom fram till Negev [södra området i Kanaan].

Efter att Lot hade skilt sig från honom, sade Herren (Jahve) till Abram:
"Lyft nu dina ögon! Och blicka ut från platsen där du är
    – mot norr och mot söder [längden]
    och mot öster och mot väster [bredden].

Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Sodoms och Gomorras kungar flydde och föll då ner i dem. De andra flydde till bergsbygden.

Herren förde ut Abram [från tältet till den stjärnklara natten] och sade: "Blicka upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!" Sedan sade han till honom: "Så talrika ska dina ättlingar bli."

Han lyfte sin blick och fick se tre män inte så långt ifrån honom. [De verkar ha dykt upp från ingenstans.] På en gång när han såg dem reste han sig upp från sin plats och sprang emot dem och bugade sig mot marken [för att hälsa dem välkomna och visa vördnad].

Abraham skyndade in i tältet till Sarah och sade: "Skynda dig och ta tre sea-mått [totalt 20-30 liter] fint mjöl och baka runda bröd. [Bröd bakades dagligen för familjens behov. Det gick snabbt. Mjöl blandades med vatten och bakades på golvet under glödande kol. Dagsbehovet för en person, enligt 2 Mos 16:16, var en omer som är 3/10 sea, så tre sea-mått var många gånger mer än vad som behövdes för tre gäster.]

Männen gick därifrån och gick till Sodom, men Abraham stod fortfarande inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve).

De två änglarna kom till Sodom på kvällen och Lot satt i Sodoms port och Lot såg dem och reste sig upp och mötte dem och han föll ned med sitt ansikte mot marken. [Att buga sig djupt var en dåtida vanlig hedersbevisning.]

Och Lot gick ut till dem vid dörren och stängde dörren bakom sig.

Men männen [änglarna] stack ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och dörren stängde de. [Den mer ovanliga hebreiska meningsbyggnaden med verbet sist, indikerar att dörren inte förseglas på ett vanligt sätt utan övernaturligt.]

Och när de hade fört ut dem utanför sade han: "Fly för ert liv, se er inte tillbaka och stanna inte i slättlandet, fly till bergen, annars sveps ni bort." [Slättlandet var det område som förmodligen omstörtades och bildade Döda Havet.]

se till att din tjänare har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, och du har visat stor nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot mig genom att du har räddat mitt liv. Jag kan inte [hinner inte] fly till bergen för att inte ondskan ska komma ikapp mig och jag dör. [Lot förhandlar med huvudängeln på liknande sätt som Abraham med sina gäster, se 1 Mos 18:22–33. Han önskar fly till den lilla staden Tsoar. Här finns det hebreiska ordet chesed för första gången i GT. Det betyder nåd, omsorgsfull kärlek och trofasthet. Även ordet chen för nåd används här men det beskrivs ingående i 1 Mos 6:8. Chesed är det vanligaste ordet för nåd i GT. Det förekommer 241 gånger. Totalt finns det fem olika rötter som betyder nåd fast på lite olika sätt i hebreiskan. Chesed är den typen av nåd som beskriver en omsorgsfull kärlek och även trofasthet. Det är nåden som bryr sig om på ett praktiskt sätt, driven av äkta kärlek som håller över tid. Chesed är en nåd som aldrig sviker.]

Se nu, denna stad är nära att fly till och den är en liten (oansenlig) [Tsoar var den minsta av de fem städerna i detta område, se 1 Mos 10:19, så skona den], låt mig fly till den – är den inte en oansenlig [stad]? – och jag (min själ) ska leva.

Skynda dig, fly dit, för jag kan inte göra något förrän du kommit dit." Därför kallas staden Tsoar. [Tsoar betyder oansenlig, anspråkslös, ringa eller liten.]

Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Tsoar.

Abraham vandrade därifrån [Hebron, se 1 Mos 13:18] söderut i landet [Negev, se 1 Mos 13:1] och bodde mellan Kadesh [1 Mos 16:14] och Shor [1 Mos 16:7] och han vandrade omkring i Gerar.

Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [1 Mos 12:1] att jag sade till henne: "Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror." [Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.]

Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sade: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där."

Abraham svarade honom: "Passa dig noga så att du inte för tillbaka min son dit.

Om kvinnan inte är villig att följa med dig ska du vara fri från min ed. Det enda du (för alltid) ska lova är att inte föra tillbaka min son dit."

Den unga kvinnan var vacker att se på, en jungfru, ingen man hade känt henne, och hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och kom upp.

Rebecka hade en bror som hette Laban, och Laban sprang ut till mannen vid källan.

Mannen kom in i huset och sadlade av sina kameler och han gav kamelerna hö och foder. Han fick vatten till att tvätta sina fötter och fötterna på de män som var med honom.

Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sade till henne: "Låt mig dricka, jag ber dig".

När Abrahams tjänare hörde dessa ord böjde han sig ner till marken, till Herren (Jahve).

Isak tog in henne i sin mor Sarahs tält och äktade Rebecka och hon blev hans hustru och han älskade henne. Isak blev tröstad efter sin mor.

Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.

Fältet som Abraham köpte av Chets söner [1 Mos 23:1–20], där som Abraham begravde sin hustru Sara.

De bodde från Chavila till Shor, som ligger före Egypten när man vandrar mot Assyrien. Han bosatte sig mittemot alla sina bröder.

Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den som var under Abrahams dagar. Isak gick till Avimelech, filistéernas kung, till Gerar. [Gerar markerade den södra gränsen av Kanan, och låg nära Gaza, se 1 Mos 10:19.]

Herren (Jahve) visade sig för honom och sade: "Gå inte ner till Egypten [som Abraham gjorde, se 1 Mos 12:10]. Stanna [istället] i landet som jag ska berätta för dig om [peka ut till dig]. [Isak stannar i landet. Det är i likhet med hela Isaks liv en bild på Jesus. I det större perspektivet ser vi att Abraham lämnade landet och gick till Egypten, det är en bild på hur Israels barn hamnade i den babyloniska fångenskapen. På samma sätt är Jakobs alla år utanför Israel en bild på den stora diasporan för det judiska folket från år 70 e.Kr. fram till modern tid då de återvänt till Israel som återupprättades som stat 1948. Det faktum att Isak stannade hela sitt liv inom landets gränser pekar på att Jesus tillbringade all sin tid i landet när han var här första gången, på samma sätt som han snart kommer tillbaka till Jerusalem och kommer att vara där och därifrån regera över hela jorden. Att Jakob vistas en tid i Gerar, på samma sätt som Jesus vandrar igenom Dekapolis, motsäger inte detta då dessa områden tillhör och ligger inom löfteslandets gränser, även om de låg utanför det egentliga Israels gränser just vid Jesu tid.]

Lyssna därför min son till min röst och stig upp, fly till Laban, min bror i Haran,

Stå upp och gå till Paddan-Aram till Betoels hus, din mors far, och ta dig en hustru därifrån, från Labans döttrar, din mors bror.

Och Isak sände iväg Jakob och han gick till Paddan-Aram, till Laban, Betoels son, araméen, Rebeckas bror, Jakobs och Esaus mor.

När Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt iväg honom till Paddan-Aram för att ta sig en hustru därifrån, och att han välsignat honom och förmanat honom och sagt: "Du ska inte ta dig en hustru av Kanaans döttrar,"

och att Jakob lyssnat till sin far och till sin mor och hade gått till Paddan-Aram,

Jakob lämnade [sina föräldrar Isak och Rebecka och sin bror Esau i] Beer-Sheva och begav sig mot Haran. [Haran ligger i Mesopotamien, ca 80 mil norr om Beer-Sheva, minst en månads vandring till fots. Rebeckas plan att klaga över Esaus kanaaneiska hustrur hade lyckats. Hon fick sin man Isak att skicka i väg hennes favoritson Jakob för att hitta en israelisk hustru långt i norr, och på så vis skydda honom från att bli dödad av sin tvillingbror Esau.]

Han drömde [den natten en gudomligt inspirerad dröm] och såg en stege vara rest på jorden. Toppen nådde ända upp till himlarna och han såg hur Guds (Elohims) änglar steg upp och ner på den.

Din avkomma ska bli [talrik] som stoftet på jorden och du ska utbreda dig åt havet [till Medelhavet i väster] och öster, och norr, och till Negev [öknen i söder]. Genom dig och din avkomma ska alla folkslag på jorden bli välsignade. [1 Mos 12:3; 15:5; 22:16–18]

Och Jakob lyfte sin fot (fortsatte sin färd) [från Betel mot Paddan-Aram, se 1 Mos 28:1, 19] och kom till österns söner [bred term för folkslagen öster om Kanaan]. [Uttrycket "lyfta upp sin fot" är ovanligt. Ordet lyfta upp (hebr. nasa) brukar användas om "att lyfta upp sina ögon". Kanske är det författarens sätt att förbereda läsaren att vara uppmärksam på nästa gång detta ord används, vilket är i vers 11. Det kan även vara en koppling till drömmen föregående natt då han blickat upp och sett stegen, änglarna och fick ett möte med Gud, se 1 Mos 28:12–13.]

Och dit samlades alla flockar och de rullade stenen från källans öppning och vattnade fåren och lade tillbaka stenen över källans öppning på sin plats.

och tog med sig all sin boskap och all egendom som han hade samlat, boskapen han hade förvärvat och skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin far Isak i Kanaans land.

Och Jakob sände budbärare framför sig till Esau sin bror, till Seirs land [landet öster och syd om Döda havet], Edoms fält (öppna landskap).

Själv gick han över framför dem och böjde sig till marken sju gånger till dess han kom nära sin bror.

Jag ber dig, låt min herre gå över före hans tjänare och jag ska vandra vidare långsamt, efter boskapens takt (tempo) och i barnens takt (tempo), till dess jag kommer till min herre i Seir."

Och Esau återvände den dagen på sin väg till Seir.

Och Jakob vandrade till Sukkot [öster om Jordanfloden nära Jabbok; troligtvis nuvarande Tel Deir Alla] och byggde sig ett hus och gjorde stall (hebr. sukkot) till sin boskap. Därför har den platsen namnet Sukkot. [Sukkot betyder hydda och motsvarar de boskapsskydd som man byggde som stall på den här tiden. Samma ord finns i lövhyddohögtiden som heter Sukkot på hebreiska.]

Och Jakob kom till Loz som är i Kanaans land, det är samma som Betel [Betel betyder Guds hus, se även vers 15], han och folket som var med honom.

Han berättade det för sin far och sina bröder, men hans far tillrättavisade honom och sade till honom: "Vad är denna dröm som du drömmer? Ska jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner på marken inför dig?"

Han sade till honom: "Gå nu och se att allt står väl till med dina bröder och att allt är väl med småboskapen. Kom sedan tillbaka och berätta för mig." Han sände iväg honom från Hebrons dal och han kom till Shechem (Sikem).

Mannen [i Shechem] sade: "De har gått härifrån, jag hörde dem säga; låt oss gå till Dotan." Josef gick efter sina bröder och fann dem i Dotan. [Dotan betyder "två källor" och var en stad omkring 3 mil norr om Shechem. Staden ligger längs med handelsrutten Via Maris (som gick mellan Egypten i syd, via Damaskus (i Syrien) till Mesopotamien i öster). Profeten Elisha (Elisa) bodde senare i Dotan, se 2 Kung 6:13. Det är möjligt att bröderna var kända – särskilt i trakten kring Shechem (efter händelserna med Dina, se 1 Mos 34) – eller för storleken på flocken som gjorde att de kändes igen. I judisk tradition tolkas mannen som en ängel i mänsklig form. Läsaren blir också påmind om den man som Jakob brottades med, se 1 Mos 32:24–32.]

Och de grep honom och kastade honom i en brunn, brunnen var tom, det var inget vatten i den.

Sedan satte de sig ner och åt. [En måltid mättar inte bara magen, den fyller en viktig social funktion. Här blir hårdheten i brödernas hjärtan uppenbar. Josef saknade mat och vatten och de hörde hans rop, se 1 Mos 42:21. Samtidigt dukar de upp och äter alldeles intill. Drygt 20 år senare kommer dock situationen omvänd, då är Josef den som föder bröderna, se 1 Mos 42:3, 6.] När de lyfte upp sina ögon och tittade, fick de se en karavan med ismaeliter komma från Gilead med sina kameler som bar på kryddor och balsam och myrra, som de skulle gå med till Egypten.

När de midjanitiska köpmännen [vers 25] gick förbi, drog de [bröderna] upp Josef från brunnen och sålde Josef till ismaeliterna för 20 shekel silver. [Priset för en ung manlig slav var 20 silver shekel, se 3 Mos 27:5. Priset finns även dokumenterat i Hammurabis lagar, se §116, §214 och §252.] Och de tog Josef till Egypten. [Den ovanliga trefaldiga upprepningen av Josefs namn i denna vers "drog upp Josef ... sålde Josef ... tog Josef" betonar och indikerar att händelsen är viktig för fortsättningen av berättelsen. Karavanen bestod troligtvis av både ismaeliter och midjaniter, se 1 Mos 17:20; 37:25, 27, 36; 39:1; Dom 8:24. Här finns också en historisk konflikt som går flera generationer tillbaka. Ismaeliterna var ättlingar till Ismael, som Abraham fick med den egyptiska Hagar omkring 180 år tidigare, se 1 Mos 21:21. Midjaniterna var också ättlingar till Abraham från hans äktenskap med Ketura och deras son Midjan, se 1 Mos 25:1–4]

Alla hans söner och hans döttrar steg upp för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas och han sade: "Jag ska gå ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), till min son och sörja." Och hans far grät över honom.

Men Onan visste att säden (barnet) inte skulle bli hans, när han därför gick in till sin brors hustru spillde han sädesvätskan på marken, så att han inte skulle ge avkomma till sin bror.

Efter en tid (många dagar) dog Shoas dotter, Judas hustru. Juda blev tröstad och gick upp till sina fårskötare i Timnah, han och hans vän adullamiten Chira.

Detta berättades för Tamar: "Se din svärfar går upp till Timnah för att klippa sina får." [Timnah, nuvarande Tel Batash, var en stad i Juda, 2 mil nordväst om Adullam och 7 km norr om Bet Shemesh. Det var en gränsstad för Juda stams område, se Jos 15:10. Det är här Simson så småningom tar en av filistéernas döttrar som fru, se Dom 14:1.]

Hon tog av sig sina änkekläder och täckte sig själv med sin slöja och svepte in sig själv och satte sig vid porten till [staden] Einaim [betyder: ögonen eller källorna; kanske samma stad som Enam, se Jos 15:34], som ligger på vägen till Timnah. Hon såg att Shela hade vuxit upp (blivit giftasvuxen) men att hon inte blivit given till honom som hustru.

Josef fördes ner till Egypten och Potifar [namnet betyder "tillhör solen" eller "hängiven solen"], en av faraos generaler, chefen över livvakten, en egyptier köpte honom från ismaeliternas hand, de som hade fört honom dit ner.

En dag hände det när han gick in i huset för att uträtta sina sysslor att ingen av de personer som brukade vara i huset var där inne.

Då tog hon tag i hans mantel och sade: "Ligg med mig!" Men han lämnade sin mantel i hennes hand, flydde och tog sig ut [ur huset].

När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt undan,

När han hörde att jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig, flydde och tog sig ut." [Ibland är flykt ett tecken på svaghet, andra gånger mod. Josef förlorade sin mantel, men behöll sin integritet.]

När jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig, flydde och tog sig ut."

Alla länder kom till Egypten, till Josef, för att köpa säd eftersom hungersnöden var svår i hela världen.

Han sade: "Se, jag har hört att det finns säd i Egypten. Gå ner dit och köp därifrån åt oss, så att vi kan leva och inte dö [av hungersnöd]."

[Josef kom som 17-åring till Egypten. Vid 30 års ålder blev han befordrad, och nu 9 år senare kommer hans bröder för att köpa säd av honom – 22 år sedan de sålde honom som slav. Den första drömmen som Josef haft går nu i uppfyllelse, se 1 Mos 37:5–8 – nästan. När de böjde sig för honom räknar han dem; de var tio, inte elva. Var är den elfte?] Josef var guvernör över landet, det var han som skötte försäljningen till alla människor i landet. Josefs bröder [tio av dem, se vers 3] kom och bugade inför honom med sina ansikten mot marken.

De kom tillbaka till sin far Jakob, i Kanaans land, och berättade för honom allt som hade hänt dem och sade:

Jakob svarade: "Min son [Benjamin] ska inte gå ner med dig, för hans bror är död och han är den ende som är kvar, om något ont drabbar honom på vägen som ni går, då störtar ni ner mina gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats)." [Josef och Benjamin är Rakels enda söner som hon födde åt Jakob. Eftersom Rakel var hans första kärlek, se 1 Mos 29:18, är dessa två söner extra viktiga för honom. Hon dog dessutom i barnsäng när Benjamin föddes.]

När Josef såg Benjamin med dem sade han till betjänterna i sitt hus: "För in männen i huset, slakta ett djur och gör i ordning köttet, för männen ska äta middag med mig idag."

Mannen gjorde som Josef bett honom och han förde in männen i Josefs hus.

Tjänaren tog in bröderna i Josefs hus och gav dem vatten och de tvättade sina fötter och han gav deras åsnor foder.

När Josef kom hem tog de fram gåvorna som var i deras händer och förde in dem i huset och böjde sig ner inför honom, ända till marken.

Josef fick bråttom att söka efter en plats där han kunde gråta, eftersom han berördes djupt av nåd (barmhärtighet, medlidande) gentemot sina bröder, och han gick in i sin kammare och grät där.

Då skyndade de sig, var och en, att ta ner sin säck på marken och var och en av dem öppnade sin egen säck.

De rev sönder sina kläder [i sorg och förtvivlan]! Sedan lastade var och en sin egen åsna och de återvände till staden.

Juda och hans bröder kom tillbaka till Josefs hus. [Juda kommer ha en avgörande roll i denna del, så han lyfts redan nu fram i berättlelsen. Han var den som lovat ta hand om Benjamin, se 1 Mos 43:9. I stycket som följer referar han 14 ggr till sin "far".] Josef var fortfarande kvar där [i huset, han var förberedd och väntade på dem] och de föll ner på marken inför honom.

om ni tar denne enda ifrån mig också och något drabbar honom så för ni ner mitt gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats).'

då kommer det bli hans död, om han ser att inte ynglingen är med. Din tjänare [jag Juda] kommer att dra ner de gråa håren på din tjänare, vår far [Jakob], med sorg till Sheol (underjorden).

Josef sade till sina bröder: "Kom närmare mig", så de kom nära [så Josef kunde viska till dem utan att egyptierna skulle höra deras konversation]. Då sade han [i låg ton]: "Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. [1 Mos 37:25–28]

Farao sade till Josef: "Säg till dina bröder: 'Detta ska ni göra; lasta era djur och gå till Kanaans land,

Israel [Jakob] gjorde resan med allt som han ägde och kom till Beer-Sheva. Där offrade han till sin far Isaks Gud (Elohim).

Han sade: "Jag är Gud (El) dina fäders Gud (Elohim). Frukta inte att gå ner till Egypten, för där ska jag göra dig till ett stort folkslag.

Jag ska gå med dig ner till Egypten och jag ska också garanterat föra dig upp igen och Josef ska lägga sin hand på dina ögon." (Josef ska tillsluta dina ögon när du dör).

De tog sin boskap och sina ägodelar, som de hade fått i Kanaans land, och kom till Egypten, Jakob och hans säd (avkomma, barn) med honom,

hans söner och hans sonsöner med honom, hans döttrar och hans dotterdöttrar och alla hans efterkommande tog han med sig till Egypten.

[Nu följer en uppräkning av Jakobs söner. Frasen "Detta är namnet på" är en vanlig fras, se 1 Mos 25:13; 36:10; 2 Mos 6:16. Versen är uppbyggd som en kiasm.] Och detta är namnen på sönerna till
    Israel
    
    som kom till Egypten,
    Jakob
och hans söner: [Leas sex barn:]
Ruben, Jakobs förstfödda.

[Sammanfattning:]
Alla personer (själar, liv) som tillhörde Jakob, som kom till Egypten, de som kommit från hans länd, liksom Jakobs söners hustrur – totalt var de 66 personer (själar, liv).

Josefs söner som föddes åt honom i Egypten var två – alla personer i Jakobs hus, som kom till Egypten, var totalt 70 stycken. [Det finns olika sätt att se på vilka som ingår i antalet 66 och 70. En skillnad verkar belysas i formuleringen "kom med Jakob". I den gruppen bör Josefs två söner inte ingå. Summan av de fyra delsummorna som ges i stycket ovan är 70 personer (33 + 16 + 14 + 7), se vers vers 15, 18, 22 och 25. De 70 kan inkludera Jakob själv och de 71 ättlingarna (inklusive Dina, Josef, Manasse och Efraim) som räknas upp i vers 8–25, minus Er och Onan som dött, se vers 12.]

Han [Jakob] sände Juda [vars namn betyder lovprisning] före honom till Josef, för att visa vägen framför honom till Goshen och de kom till Goshens land.

Josef gjorde i ordning sin vagn och gick upp för att möta sin far Israel i Goshen, och han presenterade sig själv för honom och föll honom om halsen och grät vid hans hals en lång stund.

Josef samlade in alla pengar som fanns i Egyptens land och i Kanaans land, för den säd som de köpte. Och Josef tog in pengarna till faraos hus.

[Jakob fortsätter tala till Josef:] Nu är dina två söner mina, de som föddes till dig i Egyptens land innan jag kom till dig i Egyptens land, Efraim och Manasse, precis som Ruben och Simon är och ska vara mina.

Josef tog ner dem från sina knän och föll ner (böjde sig) med sitt ansikte mot marken.

Där begravde de Abraham och Sara, hans hustru. Där begravde de Isak och Rebecka, hans hustru, och där begravde jag Lea.

Min far tog en ed av mig och sade: "Se, jag ska snart dö. Du måste begrava mig i min grav som jag har grävt ut för mig själv i Kanaans land" Så, vänligen, låt mig nu gå upp och begrava min far och sedan återvända."

Hans söner bar honom till Kanaans land och begravde honom i grottan på Machpelas fält, som Abraham köpte med fältet som en egendom och begravningsplats från hettiten Efron, framför Mamre.

Efter att han begravt sin far, återvände Josef till Egypten, han och hans bröder och alla som gått upp med honom för att begrava hans far.

Och namnen på Israels söner, de som kom tillsammans med sina familjer [från Kanaans land på grund av en stor hungersnöd] till Egypten (hebr. mitsrajim), var:

Då gav farao denna befallning till hela sitt folk: "Alla pojkar som föds måste kastas i floden [Nilen], men alla flickor kan ni låta leva." [Att gå emot detta bud var antagligen förenat med dödsstraff.]

Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, som var präst i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds berg Horeb. [Mose är nu 80 år, han lämnade Egypten vid 40-års ålder och har vallat sin svärfars får sedan dess, se Apg 7:30. Horeb är ett annat namn för Sinai berg. Här var han nu som en enkel herde då Gud kallar honom att bli en herde för Israels folk och föra dem hit. Det var på Sinai berg Gud senare skulle ge dem lagen och bekräfta sitt förbund.]

Han svarade: "En [fåraherdes] stav."
    Herren sade: "Kasta den på marken."
    Han kastade den på marken, och den förvandlades till en orm, och Mose ryggade tillbaka [av rädsla]. [Att använda en orm som ett tecken skulle vara något som rörde om i deras begreppsvärld, eftersom kobran var en av de religiösa symbolerna i Egypten.]

Då tog Mose sin hustru och sina söner [Gershom och Elieser, se 2 Mos 18:2–4] och lät dem sitta upp på en åsna och återvände till Egypten. Han hade Guds stav i handen. [Mose stav i vers 2 har nu blivit Guds stav. Det verkar som det var ett misstag att ta med sin familj i detta läge, i 2 Mos 18:1–6 skickar han hem dem.]

Herren sade till Mose: "När du går tillbaka till Egypten ska du inför farao utföra alla de övernaturliga tecken som jag har gett dig makt att göra. Men jag ska förhärda hans hjärta så att han inte släpper folket. [Bibeln är tydlig med att också farao själv förhärdar sitt hjärta, se 2 Mos 7:13; 8:15, 32; 9:34.]

Herren sade till Aron [Moses tre år äldre bror som var kvar i Egypten]: "Gå och möt Mose i öknen." Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom. [Det var ett kärt återseende efter fyrtio år. Det visar också att de inte hade någon osämja mellan sig eftersom kyssen på den här tiden var ett viktigt fredstecken.]

Gå till farao på morgonen, då går han ut till vattnet och du ska stå på flodstranden och möta honom. Staven som blev en orm ska du ha i din hand.

Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao. När han kommer till vattnet (Nilen) ska du säga till honom: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.

Herren (Jahve) gjorde precis så. En massiv flugsvärm kom in i faraos alla hus och in i hans tjänares hus. Hela Egyptens land ruinerades på grund av de enorma flugsvärmarna.

Sedan sade Herren (Jahve) till Mose och Aron: "Ta händerna fulla med aska från ugnen [kan syfta på aska från de ugnar där man bränt kadavren efter de döda djuren] och låt Mose kasta upp den mot himlen inför faraos åsyn.

Så de tog aska från ugnen och stod framför faraos ansikte. När Mose kastade upp askan mot himlen blev den till bölder som blommade upp med sår på både människor och djur över hela landet.

Sänd ut detta ord (gör det känt i hela Egypten); Stalla in din boskap och allt som du har ute på fälten. Varje person eller djur som är kvar ute på fältet och inte tagits hem (till stallet) kommer att dö när haglet faller ner på dem.' "

Mose sträckte ut sin hand mot himlen och Herren (Jahve) sände åska och hagel. Eld kom ner på jorden när Herren (Jahve) lät hagel falla över Egyptens land.

Mose gick ut ur staden, bort från farao, och sträckte upp sin hand till Herren (Jahve). Då slutade åskan och haglet upphörde och regnet vräkte inte längre ner på jorden.

Då vände Herren (Jahve) vinden så att den kom mycket starkt från väster och den förde bort gräshopporna och drev ut dem i Vasshavet. Inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser).

Vår boskap ska också gå med oss, inte en enda klöv ska lämnas bakom. Vi måste ta av dem för att betjäna Herren vår Gud (Jahve Elohim). Själva vet vi inte hur vi ska betjäna Herren (Jahve) förrän vi kommer dit.

Sedan vandrade Israels barn (söner) från Ramses [Tanis eller Zoan] till Sukkot [troligtvis Tell el Maskhuta, åt sydöst från Ramses], omkring 600 000 starka män [över 20 år] till fots, därtill barnen (familjerna). [I 4 Mos 1 vid räkningen efter uttåget är de 625 550 män över 20 år.]

I ett och samma hus ska det ätas, ni ska inte bära ut något av köttet ut ur huset, inte heller får något ben krossas. [Denna passage är en tydlig skuggbild av Jesus som vår påsk, vårt påskalamm, bara den som är omskuren enligt förbundets regler får äta, på samma sätt som bara den som är frälst, och därmed har sitt hjärta omskuret i det Nya förbundet kan ta del av Jesus. Redan här förutsägs det också att inget av hans ben ska krossas och det skedde inte heller, se Joh 19:33; Ps 22:18.]

Därför ska du hålla denna högtid denna tid år efter år."

Efter det att farao låtit folket gå, ledde Gud (Elohim) dem inte på vägen mot filistéernas land, även om den var närmast, kortast, för Gud (Elohim) sade: Folket kan ändra sig om de ser krig och vilja vända tillbaks till Egypten. [Gud valde att inledningsvis skona folket från motgångar för att ge dem möjligheten att bli trygga i sin nya situation och lära sig förstå att Gud alltid är pålitlig. Men senare vill han lära oss att lita på honom även i motgång för det tillhör livet som frälst att kunna möta både med– och motgångar tillsammans med Gud. Denna vers lär oss att hjälpa nyfrälsta syskon så att vi skyddar dem från onödiga motgångar i början på sin vandring med Jesus.]

Och när de kom till Mara kunde de inte dricka Maras vatten för det var bittert. Därför kallades platsen Mara (som betyder bitter).

Sedan kom de till Elim där det fanns 12 vattenkällor och 70 palmträd. Där lägrade de sig vid vattnet.

Mose sade till Aron: Ta en kruka och fyll den med en full omer [ca 3 liter] av manna. Spara den inför Herren (Jahve) så att den bevaras för kommande generationer.

Då gick Mose ut för att möta sin svärfar och böjde sig ner och kysste honom. De frågade varandra om hur det stod till (varandras väl och ve) och de kom in i tältet.

Men om en man inte ligger på lur [det var inte ett överlagt mord] och Gud (Elohim) låter det komma till hans hand, då ska jag utse en plats åt dig dit han kan fly. [För att avgöra om det var olyckshändelse eller mord skulle den som orsakat en annan människas död ta sig till en av sex fristäder och invänta rättegång där fallet kunde prövas, se 4 Mos 35.]

Och om en man öppnar en brunn, eller om en man gräver en brunn, och inte täcker över den, och en oxe eller en åsna faller i den,

Herren (Jahve) sade till Mose: "Kom upp till mig på berget och var kvar där, så ska jag ge dig stentavlorna med undervisningen (hebr. Torah) och buden, som jag har skrivit för att undervisa folket." [De tio budorden hade redan talats men skulle nu ges i skriftlig form.]

Keruberna ska sprida ut sina vingar på höjden och täcka locket till arken med dem, de ska vända sina ansikten mot varandra, mot locket på arken ska de vända sina ansikten.

Du ska sätta locket ovanpå arken, och i arken ska du lägga vittnesbördet som jag ska ge dig.

Och du ska göra ett täcke till tältet av vädursskinn som är färgat rött, och ett täcke av skinn ovanpå.

Och du ska göra plankorna till tabernaklet, 20 plankor för den södra sidan söderut,

Och till baksidan av tabernaklet, västerut ska du göra 6 plankor.

och 5 stänger för plankorna på den andra sidan av tabernaklet, och 5 stänger för plankorna på sidan av tabernaklet, på baksidan västerut,

Och du ska hänga upp förhänget under spännena [som fogar ihop takvåderna, se vers 6] och där innanför förhänget ska du ställa in vittnesbördets ark, och förhänget ska skilja mellan det heliga och det allra heligaste (ordagrant heligheternas heliga).

Och du ska placera bordet utanför förhänget och menoran mittemot bordet på ena sidan i tabernaklet söderut, och du ska ställa bordet på den norra sidan.

Du ska också göra en förgård till tabernaklet. På den södra sidan ska det vara förhängen till gården av fint tvinnat linne, 100 alnar [45 meter] lång på en sida.

Och bredden av förhänget på den östra sidan ska vara 50 alnar [22,5 meter].

Och du ska göra två ringar av guld och sätta dem på de två ändarna av bröstskölden, på dess kant som är vända mot sidan på efodens insida.

Och du ska ta allt det feta som täcker inälvorna och hinnorna som är över levern och de två njurarna och fettet som är på dem och låta det bli en rök ovanpå altaret.

Och du ska göra hela baggen till en rök på altaret, det är ett brännoffer till Herren (Jahve), det är en söt arom, ett eldsoffer till Herren (Jahve).

Och du ska ta det från deras händer och göra det till en rök på altaret ovanpå brännoffret, som en söt arom inför Herrens (Jahves) ansikte, det är ett eldsoffer till Herren (Jahve).

Det ska vara ett oavbrutet brännoffer genom era generationer vid mötestältets öppning inför Herrens (Jahves) ansikte, där jag möter er för att tala med er.

Och där ska jag möta Israels söner, och bli helig i min härlighet.

Och du ska ställa det framför draperiet (förhänget) som är vid vittnesbördets ark, framför locket som täcker vittnesbördet, där jag ska möta (träffa, umgås med) dig.

Alla som går förbi bland dem som räknas, från 20 års ålder och uppåt ska ge offret till Herren (Jahve).

"Du ska göra ett vattenkar av brons och dess fundament av brons, till att tvätta sig, och du ska ställa det mellan mötestältet och altaret, och du ska hälla vatten i det.

Och du ska mala en del av det väldigt fint och placera det framför vittnesbördet i mötestältet, där jag ska umgås med dig, det ska för dig vara högheligt.

Och när Mose gick ut (varje gång han gick) till tältet, reste sig alla upp [i respekt] och betraktade (studerade noggrant) Mose till dess han kommit in i tältet. [Folkets förakt för Mose hade nu försvunnit, se 2 Mos 32:1, och deras respekt för honom hade återvänt.]

Varje gång Mose gick in i tältet, steg molnstoden [2 Mos 13:21–22; 14:19, 24] ned och stod vid ingången (öppningen) och han [Herren] talade med Mose.

Och Mose skyndade sig och böjde sitt huvud mot marken och tillbad.

Och han gjorde ett överdrag till tältet av rödfärgat getskinn och ett täcke av sälskinn ovanpå.

Och han gjorde brädorna till tabernaklet, 20 brädor för den södra sidan söderut.

Och till den bakre delen av tabernaklet västerut gjorde han 6 brädor.

och 5 stänger till brädorna på den andra sidan av tabernaklet och 5 stänger till tabernaklets brädor i den bakre delen västerut.

Och keruberna spred ut sina vingar på höjden, så att de täckte locket med sina vingar. Med ansikte vända mot varandra var kerubernas ansikten också vända mot locket.

Och han gjorde gården. För södra sidan söderut var gårdens våder gjorda av fint tvinnat linne 100 alnar [45 meter].

Och för den östra sidan 50 alnar [22,5 meter].

En beka [silvermynt på 5,5 gram] per huvud, det är en halv shekel efter helgedomens vikt, för varje som gick över till dem som är räknade, från 20 års ålder och uppåt, 603 550 män. [Antalet är exakt samma som vid folkräkningen i 4 Mos 1:46.]

Och de gjorde två ringar av guld och satte dem på de två ändarna av bröstskölden, på dess kant som var vända mot sidan på efodens insida.

Och de knöt en blå tråd i den för att fästa den ovanpå turbanen, som Herren (Jahve) befallt Mose.

Han bredde ut tältet över Tabernaklet och lade tältets överdrag ovanpå det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.

Han tog och lade vittnesbördet i arken och satte stängerna på arken och lade arkens täckning (nådastolen, locket) ovanpå arken.

Han satte bordet i mötestältet på sidan i tabernaklet norrut, utanför förhänget

Han [Mose] ställde ljusstaken i mötestältet mittemot bordet på Tabernaklets södra sida

Han ställde vattenkaret mellan mötestältet och altaret och hällde vatten i det för att tvätta sig,

Men inälvorna och benen ska han tvätta i vatten, och prästen ska bränna allt på altaret till ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahve).

Och han ska döda det på den norra sidan av altaret inför Herrens (Jahves) ansikte och Arons söner, prästen, ska stänka dess blod runtomkring över altaret.

Men han ska tvätta inälvorna och benen i vatten, och prästen ska ta allt och bränna det på altaret. Det är ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahve).

Och prästen ska föra den till altaret och vrida av dess huvud och bränna den på altaret, och dess blod ska hällas ut vid sidan av altaret.

Och han ska ta av skinnet med dess fjädrar och kasta det bredvid altaret på östra sidan på platsen för askan.

Och han ska klyva den med dess vingar men inte dela den helt, och prästen ska bränna den på altaret, på veden som ligger på elden som ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahve).

Och han ska föra fram det till Arons söner – prästerna. Prästen ska ta en handfull [dvs en mindre del] av mjölet, tillsammans med oljan med all rökelse, och han ska bränna denna minnesdel (som ett påminnelseoffer – hebr. azkarah) på altaret till ett eldsoffer som en välbehaglig doft till Herren (Jahve).

Och prästen ska ta från matoffret ett minne av det och ska bränna det på altaret, det är ett offer gjort av eld som en söt doft till Herren (Jahve).

Och Arons söner ska bränna det på altaret ovanpå brännoffret som är ovanpå veden som är på elden, det är ett offer gjort av eld som en söt doft till Herren (Jahve).

Och prästen ska bränna det på altaret, det är matoffret gjort med eld till Herren (Jahve).

Och prästen ska bränna det på altaret, det är matoffret gjort med eld som en söt doft, allt det feta är Herrens (Jahves).

Och han ska ta allt det feta från den och bränna det på altaret.

Och han ska bränna allt dess fett på altaret, som fettet från shalomoffren, och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom för hans synd, och han ska bli förlåten.

Och han ska ta bort allt dess fett som fettet tas bort från shalomoffret, och prästen ska bränna det på altaret till en söt doft till Herren (Jahve), och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom och han ska bli förlåten.

Och han ska ta bort allt dess fett som fettet tas bort från lammet till shalomoffret, och prästen ska bränna det på altaret i likhet med de offers som görs med eld till Herren (Jahve), och prästen ska bringa försoning för (täcka över) hans synd som han har bekänt och han ska bli förlåten.

Sedan ska han föra fram det till prästen som ska ta en handfull av det och ett minne därav, och bränna det på altaret i enlighet med offer gjorda med eld till Herren (Jahve). Det är ett syndoffer.

Och prästen ska bränna det på altaret som ett eldsoffer till Herren (Jahve). Det är ett skuldoffer.

Och prästen ska bränna det feta på altaret men bringan ska vara Arons och hans söners.

Och han tog allt det feta som täcker inälvorna, och hinnorna som är över levern och de två njurarna och deras fett, och Mose brände det på altaret.

Och han tvättade inälvorna och benen i vatten, och Mose brände hela baggen på altaret. Det är ett brännoffer med en söt doft och ett eldsoffer till Herren (Jahve), som Herren (Jahve) hade befallt Mose.

Och Mose tog dem från deras händer och brände dem på altaret ovanpå brännoffret, det är invigningen som en söt doft, det är ett eldsoffer till Herren (Jahve).

Men det feta och njurarna och hinnorna över levern på syndoffret brände han på altaret, som Herren (Jahve) befallt Mose.

Och han tvättade inälvorna och benen och brände dem ovanpå brännoffret på altaret.

och de lade det feta på bröststycket och han brände det feta ovanpå altaret.

Och prästen ska offra brännoffret och matoffret ovanpå altaret och prästen ska bringa försoning för honom och han ska vara ren.

Men geten, på vilken lotten föll att bli en syndabock, ska ställas fram levande inför Herren, för att bringa försoning med den och låta den gå som syndabock ut i ödemarken (öknen).

Han ska ta av oxblodet och stänka det med sitt finger ovanpå nådastolens ansikte österut och framför nådastolen ska han stänka av blodet med sitt finger sju gånger. [Den östra sidan av nådastolen är dess framsida. tabernaklet, och senare templet, placerades alltid så att ingången var vänd mot öster. Därav följer att även arken och nådastolen blir placerade så att de alltid vänds med framsidan mot öster. Därför kan man säga att Gud blickar österut när han sitter på nådastolen, kerubernas vingar är ju hans tron. Öster är ett väderstreck som inte bara betyder en viss riktning i förhållande till omgivningen. I detta ord, hebr. kedem, ligger många fler betydelser. Öster är ett av de två eviga väderstrecken, till skillnad från norr och söder som har sina begränsningar vid respektive pol. Öster handlar om det eviga perspektivet också på det sättet att det ser både bakåt och framåt samtidigt. Det är ett ord som knyter ihop tidens begränsning med evighetens gränslöshet. Det är också ett ord som handlar om möten, att möta sig själv och att möta Gud. Det är när man blickar bakåt ett ord som innebär att man gör bokslut med det som har varit. På samma sätt när man blickar framåt ser man profetiskt vad som ska komma. Det är även ett ord som talar om vägledning, vilket är precis det man får när man profetiskt blickar framåt. I förståelsen av ordet öster ligger inte bara människans möjlighet att se hela sitt liv, utan också förståelsen av Gud som den som står utanför tid och rum och ser allting samtidigt från sitt evighetsperspektiv.]

Aron ska lägga båda sina händer på den levande getens huvud och bekänna över den alla Israels folks missgärningar och alla deras överträdelser i alla deras synder och lägga dem på getens huvud och sända iväg den till ödemarken, i handen på en man som är redo [någon som ska leda ut geten i ödemarken, det är öknen öster om Jerusalem]. [Här talas också profetiskt om vad som skulle ske med Jesus. När översteprästerna slår Jesus i ansiktet uppfylls denna förebild, se Matt 26:67; Mark 14:65; Joh 18:22.]

Det feta av syndoffret ska han bränna på altaret.

Ni ska inte göra som man gör i Egypten,
    där ni har bott.
Ni ska inte heller göra som man gör i Kanaans land,
    dit jag för er.
Ni ska inte vandra i (leva efter) deras [Egyptens och Kanaans]
    stadgar (förordningar, ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta lagar).

Ni ska hålla alla mina stadgar och regler och följa dem, för att landet inte ska spy ut er, det land dit jag nu för er så att ni får bo där.

Och om det är från 60 års ålder och uppåt,
    ska uppskattningen (värderingen) vara 15 shekel silver för män och 10 shekel silver för kvinnor.

från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig i Israel. Ni ska räkna dem efter deras härordning (deras plats i armén), du och Aron.

De samlade hela menigheten tillsammans på den första dagen i den andra månaden och de kungjorde deras stamtavlor efter deras familjer, enligt deras fäders hus, i enlighet med antalet namn från 20 års ålder och uppåt, varje man var för sig.

Rubens söner, Israels förstfödde, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,

Simons söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,

Gads söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,

Juda söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,

Issachars söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,

Sebulons (Zevoluns) söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,

Josef söner,
av Efraims söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,

Manasses (Manashes) söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,

Benjamins söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,

Dans söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,

Ashers söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,

Naftalis söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,

Dessa som räknades av Israels söner efter sina fäders hus (stammar) från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,

De som nu slår läger på den östra sidan, mot soluppgången,
ska vara de i lägret som tillhör Judas baner,
    enligt deras avdelningar.
Ledaren för Juda söner är Nachshon, Amminadavs son,

På den södra sidan
ska vara de i lägret som tillhör Rubens baner,
    enligt deras avdelningar.
Ledaren för Rubens söner är Elitsor, Shedejors son,

På den västra sidan
ska vara de i lägret som tillhör Efraims baner,
    enligt deras avdelningar.
Ledaren för Efraims söner är Elishama, Ammihods son,

På den norra sidan
ska vara de i lägret som tillhör Dans baner,
    enligt deras avdelningar.
Ledaren för Dans söner är Achiezer, Ammishaddajs son,

"Räkna Levis söner efter deras fäders hus, efter deras familjer, alla män från en månads ålder och uppåt ska du räkna bland dem."

De som räknades bland dem enligt antalet av alla män från en månads ålder och uppåt, de som räknades bland dem var 7 500.

Gershoniternas familjer ska slå läger bredvid tabernaklet västerut.

enligt antalet av alla män från en månads ålder och uppåt, 8 600, väktare av helgedomens angelägenheter.

Kehatiternas familjer ska slå läger bredvid tabernaklet söderut.

Och de som räknades bland dem enligt antalet av alla män från en månads ålder och uppåt, de som räknades bland dem var 7 500.

Ledaren för fädernas hus bland Merariterna är Tsoriel, Avichajils son. De ska slå läger bredvid tabernaklet norrut.

Och dessa som ska slå läger framför tabernaklet österut, framför mötestältet mot soluppgången, är Mose och Aron och hans söner, (de ska) hålla (sköta om, vakta, skydda) helgedomens angelägenheter och Israels söners angelägenheter, och en vanlig människa som kommer nära ska dödas.

Alla de som räknades av leviterna, som Mose och Aron räknade på Herrens (Jahves) befallning efter deras familjer, alla män från en månads ålder och uppåt, var 22 000.

Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Räkna alla förstfödda män av Israels söner, från en månads ålder och uppåt, och ta antalet av deras namn.

Och alla förstfödda män enligt antalet namn, från en månads ålder och uppåt, av dem som räknades bland dem, var 22 273.

från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder i tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.

och ovanpå ska de lägga ett täcke av skinn och breda ut ett blått tyg över och de ska sätta stängerna på plats.

från 30 år och uppåt till 50 år ska du räkna dem, alla som träder in och väntar på sin tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.

De ska bära tabernaklets tyger och mötestältet, dess täcke och skinntäcket som är ovanpå det och förhänget till mötestältets dörr, (förhänget in till det heliga)

från 30 år och uppåt till 50 år ska du räkna dem, alla som träder in och väntar på sin tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.

från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder in i tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.

från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder in i tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.

från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder in i tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.

från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder in i arbetet för att tjänstgöra för att utföra arbetet med att bära bördor i mötestältet.

Och prästen ska ta en handfull av matoffret, som påminnelse (minnesdelen) av det, och göra det till rök på altaret, och därefter ska han låta kvinnan dricka av vattnet.

"Detta är det som gäller för (tillhör) leviterna, från 25 års ålder och uppåt ska de komma för att tjänstgöra i arbetet i mötestältet,

Och när de blåser en larmsignal ska lägret som är på den östra sidan avtåga.

Och när de blåser en larmsignal andra gången, då ska lägret på den södra sidan avtåga. De ska blåsa ett alarm för deras avtågande.

Men två män var kvar i lägret, den ene hette Eldad och den andre hette Medad, och anden vilade över dem för de var bland dem som var räknade men hade inte gått ut till tältet, och de profeterade i lägret.

Och de gick och kom till Mose och till Aron och till hela Israels söners församling, till öknen Paran, till Kadesh och förde tillbaka ord till dem och till hela församlingen och visade dem landets frukt.

Och varför har Herren (Jahve) fört oss till detta land för att dö för svärdet? Våra fruar och våra små ska bli ett [krigs-]byte, är det inte bättre för oss att återvända till Egypten?"

Så de sade till varandra (en man till sin bror): "Låt oss utse (ge oss) en ledare (ett huvud – hebr. rosh) och låt oss återvända till Egypten."

Men min tjänare Kaleb, eftersom en annan ande är i honom och han har följt mig helhjärtat, honom ska jag föra in i landet som han vandrade i, och hans säd ska besätta det. [Jos 15:13–19; Dom 1:9–15]

Era döda kroppar ska falla i denna öken, och alla de av er som blev räknade, efter hela ert antal, från 20 års ålder och uppåt, ni som har knotat (klagat) mot mig,

Tala till Israels söner och säg till dem: "När ni kommer in i landet dit jag för er,

Men om Herren (Jahve) gör något nytt och marken öppnar sin mun och slukar dem med allt som tillhör dem, och de far ner levande i Sheol (avgrunden, underjorden – de dödas plats), då ska man förstå att dessa män har föraktat Herren (Jahve)."

så gick de och alla som hörde till dem ner levande i Sheol (avgrunden – de dödas plats), och jorden stängde sin mun över dem, och de utrotades från församlingen. [Här beskrivs hur ett slukhål uppför sig. Företeelsen är idag ganska vanlig i områden vid Döda Havet.]

Och du ska lägga dem i mötestältet framför vittnesbördet [2 Mos 25:10] där jag möter (träffar, umgås med) dig.

hur våra fäder gick ner till Egypten och vi bodde i Egypten en lång tid, och egypterna handlade illa mot oss och våra fäder.

Och därifrån till Beer [som betyder källa]. Det är källan (hebr. beer) om vilken Herren (Jahve) sade till Mose: "Samla ihop folket och jag ska ge dem vatten."

Men Sichon kunde inte stå ut med att Israel passerade genom hans gränser. Och Sichon samlade allt sitt folk och gick ut mot Israel i öknen och kom till Jahats, och han stred mot Israel.

Och han sände budbärare till Bileam, Beors son, till Petora som är vid floden, till folkets söner i landet och kallade på honom och sade:
"Se, det är ett folk som har kommit ut från Egypten,
    se, de täcker jordens ansikte (yta),
    och de har lägrat sig mittemot mig.

"Räkna huvudena i hela Israels söners församling, från 20 års ålder och uppåt, efter deras fäders hus, alla som är dugliga att dra ut i strid i Israel."

"[Ja, räkna alla män:] Från 20 års ålder och uppåt, som Herren (Jahve) befallt Mose!" [Nästan 38,5 år har gått sedan den första folkräkningen, se 4 Mos 1:20–43. Folkräkningen behövs för att kunna dela upp landet som de snart kommer att inta. Mirjam (4 Mos 20:1) och Aron (4 Mos 20:25–28) hade dött, och Mose var också gammal. Ordningen av uppräkningen följer den första räkningen i bokens inledning. Vid 20 års ålder var en man stidsduglig, se 2 Krön 25:5.] Detta är Israels söner som kommit ut från Egyptens land:

Och de som blev räknade bland dem var 23 000, alla män från en månads ålder och uppåt, för de räknades inte bland Israels söner eftersom de inte fick något arv bland Israels söner.

Sannerligen ska ingen av de män som kom upp från Egypten, från 20 års ålder och uppåt, se det land som jag med ed lovade till Abraham, till Isak och till Jakob, eftersom de inte helhjärtat har följt mig,

För vi ska inte ärva med dem på den andra sidan Jordan och längre bort, eftersom vårt arv tillfaller oss på denna sida, öster om Jordan."

Och Machirs söner, Manasses son, gick till Gilead och tog det, och fördrev amoréerna som var där.

Och de vandrade från Pihachirot och passerade mitt genom havet till öknen, och de gick tre dagsresor in i Etams öken och slog läger i Mara [2 Mos 15:23].

Och de vandrade från Mara och kom till Elim, och i Elim fanns tolv vattenkällor och 70 palmträd, och slog läger där.

Och ni ska ärva (hebr. nachal) landet genom lottkastning efter era familjer, till de som är fler ska det ges ett större arv, och till dem som är färre ska det ges ett mindre arv. Varthelst lotten faller för en man, det ska vara hans. Efter (i enlighet med) era fäders stammar ska ni ärva.

Er södra sida ska vara från Öknen Tsin intill Edoms sida, och er södra gräns börjar vid slutet av Salthavet (Döda Havet) österut,

och er gräns ska vända söderut vid Akrabims sluttning, och gå längs Tsin, och gå ut söder om Kadesh Barnea, och den ska gå fram till Chatsar Adar och passera fram till Atsmon,

Och gränsen ska vända från Atsmon/a> [i Sinaiöknen, ner mot] till Egyptens bäck, och därifrån ska den gå ut till havet. [Wadi al Arish i Sinaihalvön har sitt utlopp i Medelhavet 5 mil sydväst om Rafah, södra gränsövergången mellan Israel och Egypten.]

från berget Hor ska ni dra en linje till ingången till Chamat, och gränsen ska gå till Tsedads gräns,

och gränsen ska gå fram till Zifrona, och därifrån ska den gå till Chatsar Ejnan, detta ska vara er norra gräns.

Och ni ska dra en linje för er östra gräns från Chatsar Ejnan till Shefama,

och gränsen ska gå ner från Shefama till Rivla öster om Ajin, och gränsen ska gå ner och ska gå utefter sjön Kinnerets sluttningar österut.

och gränsen ska gå ner till Jordan och följa dess sträckning till Salthavet (Döda Havet). Detta ska vara ert land efter dess gränser runtom.' "

De två stammarna och en halv stam har tagit emot sitt arv på andra sidan Jordan, mittemot Jeriko österut, mot soluppgången."

Och den öppna marken runtomkring städerna som ni ska ge till leviterna ska vara från stadsmuren och utåt 1 000 alnar [525 meter] runtomkring.

Och ni ska mäta utanför staden
    på den östra sidan 2 000 alnar [1 050 meter]
    och på den södra sidan 2 000 alnar [1 050 meter]
    och på den västra sidan 2 000 alnar [1 050 meter]
    och på den norra sidan 2 000 alnar [1 050 meter],
staden ska vara i mitten. Detta ska vara för dem den öppna marken runtomkring städerna.

Och städerna som ni ska ge till leviterna, ska vara de sex fristäderna som en mandråpare kan fly till, och vid sidan av dem ska ni ge dem 42 städer.

Tala till Israels söner och säg till dem: "När ni går över Jordan in i Kanaans land,

då ska ni utse de städer som ska vara fristäder för er, så att mandråpare som dödar en annan man oavsiktligt (av misstag) kan fly ditin.

För Israels söner och för främlingen och bosättaren ibland er ska dessa sex städer vara fristäder, så att alla som dödar någon annan person av misstag kan fly dit.

och församlingen ska fria mandråparen från blodshämnarens hand, och församlingen ska upprätta honom i fristaden till vilken han har flytt, och han ska bo därinne till dess översteprästen som var smord med helig olja är död.

Men om mandråparen vid något tillfälle går utanför fristadens gräns, till vilken han flytt,

och de vände och gick upp till bergen och kom till Eshkols dal och utforskade den.

Josua, Nuns son, som står framför er, han ska gå till platsen, uppmuntra honom (gör honom stark och frimodig) för han ska låta Israel ärva det.

Era små som ni sade skulle bli ett byte och era söner som inte känner (har intim kunskap om) gott och ont idag, de ska komma till platsen och till dem ska jag ge den och de ska besitta den.

Men ni, vänd er om och ta vägen till Vasshavet (Röda havet)."

Då svarade ni och sade till mig: "Vi har syndat mot Herren (Jahve), vi ska gå upp och strida i enlighet med allt som Herren vår Gud (Jahve Elohim) har befallt oss." Och ni omgjordade er, varje man med sitt stridsvapen och menade att det var en enkel sak att gå upp i bergsbygden.

Så talade jag till er men ni lyssnade inte utan var upproriska mot Herrens (Jahves) befallningar och var övermodiga och gick upp till bergsbygden.

Sedan [äntligen, efter 38 års vandring] vände vi och vandrade in i öknen längs vägen till Vasshavet (Röda Havet), som Herren (Jahve) talade till mig, och vi gick runt berget Seir [sydväst om Döda havet; bergsplatån där Edom ligger] många dagar.

"Ni har gått runt detta berg länge nog, vänd norrut.

Sedan kom Sichon ut mot oss, han och hans folk till strid i Jahats.

även Arava, Jordan är dess gräns från Kinneret ända till Aravahavet, det Salta havet [Döda havet] under Pisgas sluttningar österut.

Och jag befallde Josua vid den tiden och sade: "Dina ögon har sett allt som Herren din Gud (Jahve Elohim) har gjort mot dessa två kungar, så ska Herren (Jahve) göra mot alla kungariken när du går över.

Gå du upp till toppen av Pisga och lyft upp dina ögon västerut och norrut och söderut och österut och se med dina egna ögon, för du ska inte gå över denna Jordan.

Se, jag har undervisat er förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som Herren min Gud (Jahve Elohim) befallt mig, för att ni ska göra dem mitt i landet som ni går in i för att besitta.

Och Herren (Jahve) befallde mig vid den tiden att undervisa er förordningarna (ordagrant "saker inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) för att ni ska göra dem i landet dit ni går över för att besätta det.

annars lyfter du upp dina ögon mot himlarna och när du ser solen och månen och stjärnorna, hela himlarnas härskara, dras du iväg och tillber dem och tjänar dem som Herren din Gud (Jahve Elohim) har tilldelat alla folkslag under alla himlarna. [Avgudarna som beskrivs i vers 16–19 börjar med djur som tillbads i Egypten och stjärnorna som dyrkades i Kanaan.]

jag kallar himlarna och jorden att vittna mot er idag, att ni då med hast fullständigt ska förgås från landet som ni går över Jordan för att besätta. Era dagar ska inte bli många och långa där utan ni ska fullständigt förgås,

och Herren (Jahve) ska skingra er bland folken, ni ska lämnas få till antalet bland länderna dit Herren (Jahve) leder er bort.

Sedan avskilde Mose tre städer på andra sidan Jordan, mot soluppgången (på östra sidan),

för att en person som oavsiktligt dräpt någon (ordagrant: "den mandråpare som dödat") ska kunna fly dit [4 Mos 35:9–34], och inte har hatat honom dessförinnan, och som har flytt till en av dessa städer för att kunna leva.

och hela Arava på andra sidan Jordan österut ända till Aravahavet [Döda havet] under Pisgas sluttningar.

Detta är budorden (de tydliga befallningarna) och förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som Herren er Gud (Jahve Elohim) har befallt att lära er, så att ni kan göra dem i landet när ni går över och besätter det,

När Herren din Gud (Jahve Elohim) ska föra dig in i landet dit du går för att ta det i besittning, ska han kasta ut många folkslag framför dig,
    hetiterna
    och girgasiterna
    och amoréerna
    och kananéerna
    och periséerna
    och hivéerna
    och jebusiterna,
sju folkslag större och mäktigare än er,

När jag var borta uppe på berget för att ta emot stentavlorna, förbundets tavlor (förbundet) som Herren (Jahve) skurit med er, då stannade jag på berget i 40 dagar och 40 nätter, jag varken åt bröd eller drack vatten,

Vid den tiden sade Herren (Jahve) till mig: "Hugg dig två tavlor av sten, likadana som de första, och kom upp till mig på berget och gör dig en ark av trä,

Så jag gjorde en ark av akaciaträ och högg två stentavlor, likadana som de första, och gick upp på berget med de två tavlorna i mina händer.

Därifrån vandrade de till Gudgoda [betyder: att skära bort] och från Gudgoda till Jotvata [betyder: trivsel], ett land med vattenbäckar.

Dina fäder gick ner till Egypten med 70 personer och nu har Herren (Jahve) din Gud (Elohim) gjort dig som himlarnas stjärnor i antal.

Därför ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) alla budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural) som jag har befallt er idag, för att ni ska vara starka och gå in och inta landet som ni går över för att besätta,

Landet som du går för att besätta är inte Egyptens land, från vilket du kom, där du sådde din säd och vattnade den med dina fötter som en örtträdgård,

utan landet som du går över för att besätta, är ett land med berg och dalar och det dricker vatten när regnet från himlarna kommer ner (faller).

Och det ska bli när Herren din Gud (Jahve Elohim) för dig in i landet som du går för att besätta, att du ska placera välsignelsen på berget Gerizim och förbannelsen på berget Ejval [5 Mos 27–28; Jos 8:30–35].

Endast på den plats som Herren ska välja från alla era stammar för att fästa sitt namn, där ska ni söka hans närvaro.

Och dit ska ni föra era brännoffer och era offer och ert tionde och era händers offer och era löften och era frivilliga offer och förstlingen från er hjord och flock,

då ska det ske att platsen som Herren er Gud (Jahve Elohim) ska välja för att låta sitt namn bo där, dit ska ni föra allt som jag har befallt er, era brännoffer och era offer och ert tionde och era händers offer och era löften som ni har lovat Herren (Jahve).

När Herren din Gud (Jahve Elohim) hugger av nationerna framför dig dit du går för att fördriva dem och bo i deras land,

och pelikanen
och smutsgamen
och skarven

Dock (detta gäller), han ska inte samla hästar i mängd åt sig [Jes 2:7–9], inte heller få folket att återvända till Egypten för att skaffa många hästar [1 Kung 10:26]. Som Herren (Jahve) med betoning har sagt till er: "Ni ska aldrig mer gå tillbaka denna väg."

Du ska iordningställa dina vägar (göra dem farbara) och dela upp landet, som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) låter dig ärva, i tre delar med gränser så att alla som (av misstag) dräper en människa kan fly dit.

Detta gäller en mandråpare som ska fly dit och leva [2 Mos 21:13–14; 4 Mos 35:6–34; Jos 20]. Vemhelst som råkar döda sin granne utan uppsåt (av misstag, olyckshändelse) och inte hatade honom dessförinnan,

då ska ungmöns far och hennes mor föra fram tecknen på ungmöns jungfrulighet till de äldste i stadens port.

Du ska också ha en plats utanför lägret dit du kan gå ut.

Från en främling kan du ta ränta, men av din broder ska du inte ta någon ränta, för att Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska kunna välsigna dig i allt du använder dina händer till i landet som du går för att inta.

Du ska stanna utanför och mannen som du lånar till ska komma ut med panten till dig.

Om bröder bor tillsammans och en av dem dör och inte har några barn. Då ska hustrun till den döde inte bli bortgift med någon som inte är av hans släkt. Hennes mans bror ska gå in till henne och ta henne som hustru och fullfölja sitt ansvar som makens bror för henne. [Detta kallas leviratäktenskap och är vad Boas gör för Rut och Noomi i Ruts bok, se även 1 Mos 38 med Juda och Tamar.]

Om mannen inte vill ta sin brors hustru, då ska broderns hustru gå upp till de äldste i stadens port och säga: "Min mans bror vägrar att resa upp sin brors namn i Israel, han vill inte fullfölja sitt ansvar som bror till min make för mig".

Och du ska tala och säga inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim):
"En kringvandrande armenier var min far och han gick ner till Egypten och vistades där, ett fåtal, där blev han en nation, stor mäktig och folkrik.

Och Herren (Jahve) ska göra dig till huvud och inte till svans, och du ska vara över och inte under, om du lyssnar till Herrens (Jahves) din Guds (Elohims) budord (klara tydliga befallningar), som jag befaller dig idag så att du håller (vaktar, skyddar) och gör (handlar, agerar) efter dem.

Herren (Jahve) ska låta pesten klänga sig fast vid dig, till dess den har förtärt dig från landet, som du går för att inta.

Och du ska väcka förundran och bli ett ordspråk och en visa (ett ordspråk) bland alla de folk dit Herren (Jahve) ska leda dig bort. [1 Kung 9:7; Jer 24:9]

Främlingen som är i din mitt ska sätta sig upp över dig, högre och högre, och du ska komma ner och bli lägre och lägre.

Och det ska ske att som Herren (Jahve) fröjdade sig över dig för att göra dig gott och för att föröka dig, så ska Herren (Jahve) fröjda sig över dig för att du ska gå under och för att fördärva dig, och du ska ryckas bort (som ogräs) från landet som du går för att inta.

Och det ska ske när alla dessa saker kommer över dig – välsignelserna och förbannelserna som jag har ställt framför dig – och du ska tänka för dig själv bland alla länderna, om det är Herren (Jahve) din Gud (Elohim) som har fördrivit dig [2 Kung 25:1–21; 2 Krön 36:17–20; Jer 39:1–10; 52:1–30],

Då ska Herren (Jahve) din Gud (Elohim) vända din fångenskap och ha nåd (barmhärtighet, medlidande, förbarmande) med dig, och ska återvända och samla dig från alla de folk till vilka Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har förskingrat dig.

De är inte i himlarna, så att du skulle säga: "Vem ska gå upp åt oss till himlarna, och ta hit det till oss och låta oss få höra det, så att vi kan göra (agera, handla efter) det"

Vad jag befaller dig i dag är att älska Herren din Gud,
    vandra på hans vägar
    och hålla budord (klara tydliga befallningar)
    och förordningar (ordagrant "saker inristat")
    och påbud (bindande juridiska beslut).
Då ska du leva och föröka dig och Herren din Gud ska välsigna dig i det land som du snart ska ta i besittning.

då förklarar jag för er i dag att ni kommer att utplånas. Ni kommer inte leva länge i landet på andra sidan Jordan som ni ska ta i besittning.

och så att deras barn som inte känner till [undervisningen] ska höra och lära sig att frukta (vörda) Herren deras Gud (Jahve Elohim) [Ords 1:7]. Detta ska ni göra så länge ni lever i landet dit ni går över Jordanfloden, för att ta det i besittning."

Sabbatsår
På samma sätt som den sjunde dagen i veckan är en vilodag för människan, är det sjunde året ett viloår för marken. Under detta sabbatsår (shmita-året) låter man all odlingsmark ligga i träda. Detta är också året då skulder regleras så att man blir skuldfri, se 2 Mos 23:10–11; 5 Mos 15. Det är ett år då det finns mer tid och då ska hela Torah (de fem Moseböckerna) läsas under lövhyddohögtiden. Shmita efterlevs idag i Israel, men genom ett försäljningskontrakt (hebr. heter mechira), som rabbinerna upprättar mellan judiska landägare med en icke-jude, säljs marken för ett års tid. Denna teknikalitet gör att man rent tekniskt sett inte äger någon mark som behöver ligga i träda. Jubelår
Det 49:e året är ett jubelår (hebr. jovel-år). Förutom att landet ligger i träda ska även slavar bli fria och marken ska återgå till sina ursprungliga familjer, se 3 Mos 25:8–34. Det är detta som anspelas i Jes 61:1–2 och som Jesus refererar till i Luk 4:16–22. Jubelåret är en radikal justering av ägandet av mark, som gör att även om någons föräldrar misslyckats ekonomiskt, så får nästa generation en ny chans. Jubelåret har inte firats och efterlevts de senaste 2 000 åren, och kanske inte någon gång. Eftersom det står "alla invånare" i 3 Mos 25:10 har rabbiner tolkat att det villkoret inte är uppfyllt då inte alla 12 stammarna lever i landet längre, och på så vis har man inte behövt följa detta bud som skulle få långtgående ekonomiska konsekvenser för hela samhället.

Herren sade till Mose: "Se, du ska snart sova [ett uttryck för att vara död] med dina fäder och detta folk ska resa sig och vandra iväg efter landets främmande gudar, dit de går för att vara bland dem. De ska överge mig och bryta mitt förbund som jag har gjort (ingått) med dem.

För det är ingen fåfäng sak för er, eftersom det är ert liv, och genom dessa ord ska ni förlänga era dagar i landet som ni går över Jordan för att inta (besitta).

och dö på berget som du går upp på och bli samlad till ditt folk, som Aron, din bror dog på berget Hor, och samlades till sitt folk. [4 Mos 20:22–29].

Du ska se landet på avstånd men du ska inte gå in dit, in i landet som jag ger Israels söner. [Från berget Nebo, i nuvarande Jordanien, kan man vid klart väder se hela Israel från berget Hermon i norr ner till området söder om Beer-Sheva i Negevöknen och ända ut till Medelhavet i väster.]

Herren (Jahve) sade till honom: "Detta är landet som jag med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras säd (efterkommande). Jag låter dig se det med dina egna ögon, men du kommer inte att gå över dit."

Josua, Nuns son, skickade i hemlighet i väg två spejare från Shittim [en stad öster om Jordanfloden strax norr om Döda havet där israeliterna hade slagit läger under en längre tid] och sade: "Gå in i landet [väster om Jordan] och undersök det, och då särskilt [staden] Jeriko"
    De begav sig i väg och stannade till vid en prostituerads hus [byggt ovanpå muren, troligen nära Jerikos port]. Kvinnan hette Rahab (Rachav) och de sov över där. [Detta var en strategiskt bra plats att gömma sig på. De större städerna i Kanaan var små kungadömen där varje stad styrdes av en lokal kung. Trots spejarnas försiktighet måste vakterna vid stadsporten ha sett dem.]

I själva verket hade hon fört männen upp på taket och gömt dem i linhalmen hon hade utspridd där [på tork för att sedan användas för att producera linnetyg].

Och hon sade till dem: "Gå upp i [judeiska] bergen, så att inte förföljarna kommer ikapp er, och göm er där i tre dagar till dess att förföljarna har återvänt [till Jeriko], sedan kan ni fortsätta er väg [tillbaka till lägret på andra sidan Jordan]."

Se, när vi kommer in i landet, ska du binda ett rosenrött rep i fönstret som du firar ner oss genom, och du ska samla till dig i huset din far och din mor och dina bröder och hela din fars hushåll.

Och det ska ske att vem som än går ut på gatan genom dörren på ditt hus, hans blod ska komma över hans eget huvud, och vi ska inte hållas skyldiga, och vem som än är hos dig i huset, hans blod ska komma över våra huvuden om någon lägger sin hand på honom (skadar honom).

Och de gick och kom till bergen och uppehöll sig där i tre dagar, till dess förföljarna hade återvänt, och förföljarna letade efter dem på alla vägar men fann dem inte.

Och det ska ske att när prästerna som bär Herrens (Jahves) förbundsark sätter sina fotsulor i Jordans vatten, då ska hela jordens Herre (Adonaj) låta Jordans vatten skäras av, även vattnet som kommer uppströms ifrån och det ska stå i en hög. [Detta påminner om hur de korsade Röda havet, se 2 Mos 14.]

att vattnet som kom uppströms ifrån stod still och reste sig som en hög vägg långt bort vid staden Adam [3 mil norr om Jeriko], staden bredvid Tsaretan, och så var det ända ner till Aravahavet, Salthavet (Döda havet). Det (vattnet) var helt avskuret och folket gick över mitt emot Jeriko.

[Kapitel 5 är den fjärde sektionen, och den centrala av de sju första (kap 1-8). Israeliterna helgar sig inför Herren och crescendot finns i vers 10 då man för första gången firar Pesach i det nya landet.] Och det skedde när alla amoréernas kungar som var bortom Jordan, västerut, och alla kananéernas kungar som var vid havet [Medelhavet], hörde hur Herren (Jahve) hade torkat upp Jordan framför Israels söner till dess att alla gått över, att deras hjärtan smälte [av rädsla], inte heller var deras ande kvar i dem längre på grund av Israels söner. [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Kungarna skakade av skräck och kunde inte göra någonting åt situationen.]

Och han sade: "Nej, men jag är härförare för Herrens (Jahves) härskara. Nu har jag kommit." [2 Mos 15:3]
    Och Josua föll med sitt ansikte mot jorden och böjde sig ned och sade till honom: "Vad säger min herre till sin tjänare?"

[Utgrävningar av Tel es-Sultan, som kullen där Jeriko låg heter, visar att staden var väl befäst. Den yttre muren var 7 meter hög och den inre närmare 10 meter hög. En vattenkälla, som än idag flödar med vatten, var belägen innanför muren i den sydöstra delen. Staden hade några tusen invånare. När Josua och israeliterna intar Jeriko är det vår och skörden var just bärgad, se Jos 3:15. Vid utgrävningar på 1930-talet av Garstang hittades flera stora krukor fulla med spannmål som bekräftar detta, och visar att Jeriko kunde klarat flera års belägring. Man hittade också ett lager med stenar som ligger huller om buller, som om det sjunkit rakt ned, och tecken på att staden bränts. Egyptiska målningar på krukor och lampor ringar in dateringen till mellan 1500 och 1400-talet f.Kr., vilket stämmer med Bibelns kronologi att intåget skedde våren 1406 f.Kr. Arkeologen Kenyon, som gjorde utgrävningar där på 1950-talet, beskriver hur hon hittade högar av rött tegel som troligtvis rasat ner från den högre inre muren nedanför den yttre muren. Detta skulle då kunnat skapat en naturlig ramp så israeliterna kunde gå "upp" i staden. Redan i den första utgrävningen 1907-1909 upptäcktes de raserade murarna. I alla utgrävningar såg man att en del av den norra muren var intakt. Det tyder på att Rahabs (Rachavs) hus låg i den norra delen av staden, närmast bergen, se Jos 2:15.] Så folket ropade och (prästerna) blåste i shofarerna. Och det skedde när folket hörde ljudet av shofarerna att folket ropade med ett starkt (stort) rop (ett härskri) och murarna kom ner platt (ordagrant: murarna föll under sig själva), så att folket gick upp [vilket bekräftats av arkeologin], in i staden, varje man rakt framför sig, och de intog staden.

De återvände till Josua och sade till honom: "Låt inte hela folket dra upp, utan låt omkring två eller tretusen män gå upp och slå Ai. Låt inte hela folket anstränga sig med att gå dit, för de är få."

Så omkring tretusen män gick dit, men de tvingades fly för männen från Ai.

Och Josua rev sönder sina kläder och föll till marken med sitt ansikte mot jorden framför Herrens ark ända till aftonen, han och de äldste i Israel, och de kastade jord på sina huvuden. [Att kasta jord på sitt huvud är ett sätt att visa djup sorg och bedrövelse.]

Josua sände budbärare och de sprang till tältet och se, det var gömt i tältet och silvret underst.

Och när männen från Ai vände sig om, såg de hur röken från staden steg upp mot himlarna, och de hade ingen kraft att fly den ena vägen eller den andra vägen. Och folket [israeliterna] som flydde till öknen vände sig om mot förföljarna.

Och Givons män sände (bud) till Josua till lägret i Gilgal [intill Jeriko] och sade: "Släpp inte dina händer från dina tjänare, kom upp till oss snabbt och rädda oss och hjälp oss, för alla amoréernas kungar som bor i bergsbygden [Jerusalem, Hebron, Jarmot, Lachish och Eglon] har samlat sig tillsammans mot oss."

Och Josua återvände, och alla Israels män med honom, till lägret i Gilgal. [Händelserna här inleds med att Josua har vandrat hela natten, se vers 9. Ett stort oväder med hagel, stora som stenar, har fallit över fiendehärarna. Sedan sker en märklig händelse som påverkar både solen och månen. Att solen och månen "blir tysta" kan beskriva att de slutar göra det de brukar. Ett förslag är att det är en soleklips där månen passerar framför solen, men det måste då också vara något unikt som gjort denna dag speciell så det inte funnits någon sådan förr eller senare. Författaren verkar nästan mer än undret i sig lyfta fram att det stora var att Gud hörde en mans bön. De två tidigare stora miraklen – Jordanflodens vatten som stoppade i Adam (Jos 3:16) och segern över Jeriko (Jos 6:20) – hade varit på Guds initiativ. Denna gång var det som svar på en människas bön!]

Och Josua gick från Livna och hela Israel med honom till Lachish och slog läger mittemot det och stred mot Lachish.

Och Josua gick från Lachish och hela Israel med honom till Eglon och slog läger mittemot det och stred mot det.

Och Josua gick från Eglon och hela Israel med honom till Hebron och stred mot det.

Och Josua återvände och hela Israel med honom till Devira och stred mot det.

Och han tog det och dess kung och alla dess städer och de slog dem med svärdsegg, och förgjorde i grunden alla själar som var därinne, han lämnade ingen, som han hade gjort med Hebron så gjorde han med Devira och dess kung, liksom han hade gjort med Livna och dess kung.

Och Josua återvände, och hela Israel med honom, till lägret i Gilgal.

Och Herren (Jahve) gav dem i Israels hand och de slog dem och jagade dem till stora Sidon [vid Medelhavskusten i nordväst, se Dom 19:28] och till Misrefot Majim ["brännande vatten" – varma källor; syftar troligtvis på en plats eller område i närheten av Sidon, se Jos 13:6] och Mitspes dal österut [nordost från Chatsor], och slog dem till dess ingen var lämnad kvar.

Detta är landets kungar som Israels söner slog och besatte deras land på andra sidan Jordan mot soluppgången, från Arnons dal till berget Hermon och hela Arava österut.

och Arava till Chinrots hav österut och till Aravas hav, Salthavet, österut vägen till Beit Hajeshimot åt söder under Pisgas sluttningar [5 Mos 34:1],

Och dessa är landets kungar som Josua och Israels söner slog på andra sidan Jordan västerut, från Baal Gad i Libanons dal [i norr] till de kala bergen som går upp till Seir [Edom – i söder]. Och Josua gav det till Israels stammar som en besittning efter deras indelning,

från Shichor som är framför Egypten till gränsen mot Ekron norrut som räknas som kananéernas, de fem filisteiska ledarna, Gaza och Ashdod och Ashkelon och Gittit och Ekron, även Avim.

I söder, hela kananéernas land och Mera som tillhör sidonierna [Kanaans ättlingar från Tsidon, se 1 Mos 10:15 – från Sidon i nuvarande Libanon] till Afek till amoréernas gräns,

Med honom tog rubeniterna och gaditerna emot deras arv som Mose gav dem på andra sidan Jordan österut som Mose Herrens (Jahves) tjänare gav dem

och Jahats och Kedemot och Mefaat,

och i dalen Beit–Haram och Beit–Nimra och Sukkot och Tsafon och resten av Sichons, Cheshbons kungs kungarike, vars gräns är Jordan till den yttersta delen av sjön Kinneret bortom Jordan österut.

Detta är arvet som Mose fördelade på Moavs slätt bortom Jordan vid Jeriko österut.

[Nu följer uppdeleningen för Juda stam. I det kiastiska mönstret så har denna nivå barnen till de som inte är Rakels barn (Juda och Simon), för att i nästa nivå handla om Josef och Benjamin.] Och lotten för Juda söners stam efter deras familjer var till gränsen mot Edom till öknen Tsin söderut till den yttersta gränsen i söder.

Och deras södra gräns var från änden av Salthavet (Döda havet), från dess södra vik (mot Negev).

Och den går söderut längs Akrabims sluttningar och passerar utefter Tsin och går upp söder om Kadesh-Barnea och passerar längs Chetsron och går upp till Adar och vänder mot Karkaa,

Och den går till Atsmon och vidare till Egyptens bäck och gränsen går ut till havet (Medelhavet). Detta ska vara er södra gräns.

Och den östra gränsen är Salthavet (Döda havet) till slutet av Jordan.
    Och gränsen på den norra sidan är från viken av havet (Döda havet) vid slutet på Jordan.

Och gränsen går upp till Devir från Achors dal och norrut och mot Gilgal, det är mittemot Adumims sluttning som är den södra sidan av bäcken, och gränsen passerar längs Ein-Shemesh vatten och går därifrån till Ein-Rogel,

och gränsen går upp i Hinnoms sons dal till sidan av jevuséerna söderut, det är Jerusalem, och gränsen går upp till toppen på berget som ligger framför Hinnoms dal västerut som är den yttersta gränsen av Refaims dal norrut.

Och gränsen vänder från Baala västerut till berget Seir och passerar längs sidan av berget Jearim i norr, det är Chesalon, och går ner till Beit-Shemesh och går vidare till Timnah.

Och gränsen går till sidan av Ekron norrut och gränsen är dragen till Shikrona och passerar till berget Baala och går ut vid Javneel och gränsen går ut vid havet (Medelhavet).

Och den västra gränsen, Stora havet (Medelhavet) är dess gräns. Detta är gränsen för Juda söner runtomkring efter deras familjer.

Och städerna i de yttersta delarna av Juda söners stam mot gränsen till Edom i söder är:
Kavtsel och Eder och Jagor

från Ekron till havet (Medelhavet) allt som fanns vid sidan om Ashdod med deras byar.

[I detta stycke handlar det om Rakes son Josef, och hans söners arv. Det hör ihop med Benjamin i Jos 18:11–28.] Och lotten för Josefs söner gick ut från Jordan vid Jeriko, vid Jerikos vatten i öster och gick upp från Jeriko genom bergsbygden till öknen, till Betel.

Och den gick ut från Betel-Loza och passerade utefter gränsen mot arkiterna till Atarot,

och den gick ner västerut till gränsen mot jafliterna till gränsen mot Beit-Choron, den nedre, till Gezer [halvvägs mellan Joppe och Jerusalem] och går därifrån till havet.

Och gränsen för Efraims söner efter deras familjer var denna. Gränsen för arvet österut var Atrot-Adar till Beit-Choron den övre,

och gränsen går västerut, Michmetat är i norr och gränsen vänder österut till Taanat-Shilo och passerar utmed det öster om Janocha,

och den går ner från Janocha till Atarot och till Naara och når till Jeriko och går ut till Jordan.

Från Tappoach går gränsen västerut till bäcken Kana, och därifrån går den ut till havet. Detta är arvet för Efraims söners stam efter deras familjer,

Och gränsen gick ner till Kanas bäck söderut från bäcken med städer som tillhör Efraim bland Manasses städer, men Manasses gräns är på den norra sidan om bäcken och går därifrån ut till havet (Medelhavet).

Söderut är Efraims och norrut är Manasses och havet är hans gräns och den sträcker sig till Asher i norr och till Isaskar i öster.

Och Josua sade till dem: "Om du är ett stort folk gå då upp till skogen och hugg ner för dig själv där i perisséernas land och Refaim, eftersom Efraims bergsbygd är för trångt för dig." [Efraims bergsbygd sträckte sig från Betel, norr om Jerusalem, upp till Jisreelslätten.]

Men leviterna har ingen del ibland er eftersom Herrens prästämbete är deras arv, och Gad och Ruben och halva Manasse har tagit emot sina arv på andra sidan Jordan, österut, som Herrens (Jahves) tjänare Mose gav dem."

Och deras gräns på den norra sidan var från Jordan och gränsen gick upp till sidan av Jeriko i norr och gick upp genom bergsbygden västerut, och därifrån gick den till Beit-Avens öken.

Och gränsen passerade därifrån till Loz, till sidan av Loz, det är Betel söderut, och gränsen gick ner till Atrot-Adar vid bergen som ligger söder om Beit-Choron, det nedre. [Samma som Josefs stammars södra gräns, se Jos 16:1–4]

Och gränsen drogs och vände på den västra sidan söderut från bergen som ligger framför Beit-Choron söderut och går ut därifrån vid Kirjat-Baal, samma som Kirjat-Jearim, en av Juda söners städer, detta var den västra sidan.

Och den södra sidan var från den yttersta delen av Kirjat-Jearim och gränsen gick västerut och kom till Neftoachs vattenkälla.

Och gränsen gick ner till den yttersta delen av bergen som ligger framför Hinnoms söners dal, som är i Refaims dal norrut, och den gick ner från Hinnoms dal till sidan av jevusiterna söderut och gick ner till Ein-Rogel.

Och den gick utefter sidan mittemot Arava norrut och gick ner till Arava.

Och gränsen gick utefter sidan av Beit-Chogla norrut och gränsen gick vid den norra viken av Salthavet (Döda Havet) vid den södra änden av Jordan. Detta är den södra gränsen.

Och Jordan var gränsen på dess östra sida. Detta var Benjamins söners arv med dess gränser runtom efter deras familjer.

Och deras gräns gick upp västerut till Marala och nådde till Dabbashet och den nådde till bäcken som är framför Jokneam.

Och den vände från Sarid österut mot soluppgången till Kislot-Tavors gräns och den gick till Dovrat och vände upp till Jafia.

Och därifrån gick den österut till Gita-Chefer, till Et-Katsin och den gick ut till Rimmon-Metoar till Nea.

Och deras gräns var [16 städer:]
Jizreel
och Kesolot
och Shonem

och Alam-Melech
och Amad
och Mishal
och den sträckte sig till Karmel västerut och till Shichor-Livnat.

Och den vände åt öster (mot soluppgången) till Beit-Dagon och nådde till Zevolun och till Jiftachels dal norrut vid Beit-Emek och Niel och den vände ut till Kavol [1 Kung 9:11–13] åt vänster.

Och gränsen vände till Rama och till den befästa staden Tyros och gränsen vände till Chosa och gick ut där till havet från Chevel till Achziva

Och gränsen vände västerut till Aznot-Tavor
och gick därifrån till Chokoka
och nådde till Zevolun i söder
och nådde till Asher i väster
och till Juda vid Jordan mot soluppgången.

och Elon
och Timnah
och Ekron

så att mandråparen som dödar en annan själ (person) av misstag eller olyckshändelse kan fly dit. De ska vara en tillflykt för er från blodshämnaren.

Och han ska fly till en av dessa städer och stanna i ingången till stadens port och förklara sitt ärende i öronen på stadens äldste, och de ska ta in honom till sig i staden och ge honom en plats där han kan bo ibland dem.

Och bortom [öster om] Jordan vid Jeriko österut avskilde de [också 3 städer:]
    Betser i låglandets öken från Rubens stam och
    Ramot i Gilead från Gads stam och
    Golan i Bashan från Manasse stam.

Dessa [6 fristäder] vara de städer som blev avskilda för alla Israels söner och för främlingen som vistades ibland dem. Dit skulle var och en som av misstag (av en olyckshändelse) dödat någon kunna fly för att inte dö för blodshämnarens hand innan han stälts inför församlingen [och fått en rättvis dom].

Och från Rubens stam Betser med den öppna marken runtom, och Jahats med den öppna marken runtom,

Och till halva Manasse stam hade Mose gett arv i Bashan, men till den andra halvan gav Josua bland deras bröder bortom Jordan västerut. När Josua sände iväg dem till deras tält välsignade han dem,

Och Josua samlade alla Israels stammar i Shechem och kallade på alla Israels äldste och på deras huvuden (ledare) och på deras domare och på deras härförare, och de ställde sig inför Guds (Elohims) ansikte.

Och jag förde era fäder ut ur Egypten och ni kom till havet, och egyptierna jagade efter era fäder med vagnar och ryttare till Vasshavet (Röda Havet).

Och amoréerna tvingade Dans söner till bergsbygden, för de ville inte låta dem komma ner till dalen [Jos 19:47–48; Dom 18].

Och amoréernas gräns gick från hörnet av Akrabim [hebreiska för "skorpion"] från Sela [söder om Döda havet; Edoms huvudstad, troligtvis nuvarande Petra] och uppåt.

Även skaftet följde med in efter bladet och fettet omslöt bladet, för han drog inte ut svärdet från hans buk och avföring kom ut.

Sedan gick Ehud ut genom balkongen (hebr. misderon; ordet kommer från ceder och kan antyda "rummet över takbjälkarna") och stängde dörrarna till det övre rummet om honom och låste dem.

Och de väntade tills de skämdes, men se, han öppnade inte dörrarna till det övre rummet. Därför tog de nycklarna och öppnade, och se, deras herre hade fallit ner död på golvet (marken).

Och Ehud flydde medan de dröjde kvar och hade passerat förbi stenbilderna [se vers 19] och flydde till Seira. [Troligtvis ett skogsområde i sydöstra Efraims bergsbygd, där det var lätt att gömma sig.]

Och hon sade [hennes andra tal]: "Jag ska verkligen gå med dig, trots detta ska resan som du ska företa dig inte bli till din ära, för Herren (Jahve) ska ge Sisera i en kvinnas hand."

Truppen samlas – går upp

Och Debora steg upp och gick med Barak till Kedesh.

Och Barak kallade samman Zevolun och Naftali till Kedesh, och de gick upp 10 000 män till fots och Debora gick upp med honom.

Och Jael gick ut och mötte Sisera och sade till honom: "Kom in, min herre, kom in till mig, frukta inte." Och han gick in till henne i hennes tält och hon täckte honom med en filt.

Och när Gideon kom, se, där var en man som berättade sin dröm för sin granne och sade: "Se, jag drömde en dröm och en brödkaka av korn rullade in i Midjans läger och kom till tältet och slog det och det föll och vändes upp och ned så att tältet låg platt."

Och Gideon kom till Jordan och gick över, han och hans 300 män som var med honom, svaga, men förföljde fortfarande [midianiterna].

Och de svarade: "Vi vill gärna ge dem." Och de spred ut en mantel och kastade varje man öronringarna från sitt byte.

Och Avimelech, Jerubaals son, gick till Shechem till sin mors bröder och talade med dem och med hela släkten i sin morfars hus. Han sade:

Och han gick till sin fars hus i Ofra och slog sina bröder, Jerubaals söner, 70 män, ovanpå en sten, men Jotam, Jerubaals yngste son var borta för han hade gömt sig.

Och Jotam sprang iväg och flydde och gick till Beer och bodde där av fruktan för Avimelech, hans bror.

Och han sände budbärare till Avimelech i Torma och sade: "Se, Gaal, Eveds son, och hans bröder har kommit till Shechem, och se, de vill hetsa staden mot dig.

Men det fanns ett starkt torn i staden och dit flydde alla män och kvinnor, alla som var i staden, och stängde in sig själva och gick upp på tornets tak.

Men när de kom ut från Egypten vandrade Israel genom öknen till Vasshavet och kom till Kadesh,

Men Sichon litade inte på Israel till att passera hans gränser och Sichon samlade ihop hela sitt folk och slog läger i Jatsa och de stred mot Israel.

att Israels döttrar gick ut årligen för att sörja giladiten Jiftachs dotter fyra dagar om året.

Och Efraims män samlades och gick över till Tsafon och de sade till Jiftach: "Varför gick du över och stred mot Ammons söner utan att kalla på oss att gå med dig? Ditt hus ska vi bränna över dig i eld."

Och han hade 30 söner. Och 30 döttrar sände han utomlands och 30 döttrar förde han från utlandet till sina söner. Och han dömde Israel sju år.

Och det skedde när flamman steg upp mot himlarna från över altaret att Herrens (Jahves) ängel steg upp i altarets flamma. Och Manoach och hans hustru såg det och de föll ner på sina ansikten på marken.

Och Simson gick ned [från bergsbygden] till [den filisteiska staden] Timnah och såg en kvinna i Timnah, en dotter till en filisté. [Timnah (Tel Batash) var en stad i Juda 7 km norr om Bet Shemesh. Det var en gränsstad för Juda stams område, se Jos 15:10. Det var hit Juda gick och Tamar förklädde sig till en prostituerad, se 1 Mos 38:12–14. Beskrivningen "gick ned" och de tidigare händelserna här med Juda, förbereder läsaren på att det som nu kommer ske inte är bra. Simson har alla förutsättningar med föräldrar som ville leva rättfärdigt i en ogudaktig tid och till och med en ängel som proklamerade hans födelse. I jämförelse med Jiftach som var född av en prostituerad och blev driven ut ur hemmet, se Dom 11:2, hade han alla förutsättningar, men det krävs mer för att följa Guds väg. Det är en skillnad mellan att tillfälligt verka i Andens kraft och vara kontrollerad av Anden, en av Andens frukt är självbehärskning, se Gal 5:23.]

Och han kom upp och berättade för sin far och för sin mor och sade: "Jag har sett en kvinna i Timnah, en dotter till en filisté, gå nu och ta henne till hustru åt mig."

Så gick Simson ner till Timnah, tillsammans med hans mor och far. När de kom till Timnahs vingårdar, då mötte plötsligt ett ungt rytande lejon honom. [Det första verbet "gick" är i singular, vilket betonar att det var Simson som var den pådrivande i att de går ner, och hans föräldrar följde honom. Nästa verb "kom" är i plural, vilket visar att de alla kom förbi vingården. Förmodligen kommer Simson till vingården före sina föräldrar, eller så dröjer han kvar medan de går vidare, eftersom de inte är medvetna om vad som hänt (vers 6). Denna händelse blir en parallellhandling som vävs samman i Simsons gåta och når sitt crescendo i Dom 15.9.]

Och männen i staden sade till honom på den sjunde dagen innan solen gick ner:
"Vad är sötare än honung
    och vad är starkare än ett lejon?" Och han sade till dem: "Om ni inte hade plöjt med min kviga, hade ni inte löst min gåta."

Och det skedde efter en tid, när det var dags för veteskörden [i maj-juni] att Simson besökte sin hustru [i Timnah] med en killing och han sade: "Jag vill gå in till (ha sexuellt umgänge med) min hustru i kammaren." Men hennes far lät honom inte gå in.

Och Simson gick ner [ända] till Gaza. Där såg han en prostituerad kvinna och gick in till henne (hade sexuellt umgänge med henne). [Gaza var den sydligaste av de fem större filisteiska städerna, se Jos 13:3. Simson är långt nere i det filisteiska området, se Dom 6:4. Det var en stor stad på 55 hektar, idag är den antika staden omgiven av moderna byggnader. Det hebreiska namnet är Aza som kommer från ordet az – stark!]

Och filistéerna grep i honom och rev ut (ordagrant: grävde bort) hans ögon och de gick ner med honom till Gaza och fängslade honom i bronskättingar och lät honom mala i huset där han var fängslad. [Simsons stora svaghet var att han var svag för kvinnor. Att han ser vackra kvinnor och låter sina ögon styra honom leder honom till hans avfall från Gud. Se 1 Joh 2:15–17; Matt 5:29. Därför är det också logiskt att det är just hans ögon som här tas ifrån honom.]

Huset [templet] var fyllt av män och kvinnor och alla filistéernas furstar var där. Och på taket fanns 3 000 män och kvinnor som såg när Simson hånades.

Och de fem männen gick vidare och kom till Laish [i norr]. [Hebr. lajish betyder "fullvuxet lejon". Staden kallas även Leshem, se Jos 19:47. Den ligger vid foten av berget Hermon i Israels nordligaste del och döps senare om till Dan, se vers 29. I Mose välsignelse över Dan är formuleringen att Dan ska vara en lejonunge som skuttar fram i Bashan (som är ett annat namn på samma område), se 5 Mos 33:22.] De [de fem spejarna] såg folket som var där inne, [de] bodde tryggt efter sidoniernas påbud (bindande juridiska beslut – hebr. mishpat), hade ro och trygghet och ingen talade skam i landet [med] ärvt styre (hebr. etser, finns bara här) och de var avlägsna (på långt avstånd) från sidonierna, och ingen talade till dem med en människa.

Och de gick åt sidan dit och kom till ynglingens hus, leviten, Michas hus och frågade honom om hans shalom (hur han har det, om allt står väl till).

Och de fem männen som gått för att genomsöka (bespeja, spionera på) landet gick upp och kom dit och tog den skurna avbilden och efoden [prästens klädnad] och terafimen (husguden) och den gjutna avbilden. Och prästen stod i portens öppning med de 600 männen omgjordade med sina stridsvapen.

Och de tog av från vägen och gick in till Giva för att övernatta där. Och han gick in och satte sig på stadens öppna plats (torg) [synligt för alla]. Men ingen man tog in dem till sitt hus till att övernatta. [I motsats till det vänliga bemötandet i Betlehem är det ingen som visar gästfrihet i Giva. Det hörde till traditionen att låta erbjuda husrum för förbipasserande, särskilt sina egna landsmän. Kommentaren att staden tillhör Benjamin kommer att ha ]

Och han sade till honom: "Vi passerar från Betlehem i Juda till den andra sidan av Efraims berg, därifrån kommer jag och jag gick till Betlehem i Juda och nu går jag till Herrens (Jahves) hus men ingen man tar (bjuder) in mig i sitt hus.

Och leviten, kvinnans man, (hon) som blev mördad, svarade och sade: "Jag kom till Giva som tillhör Benjamin, jag och min konkubin till att övernatta.

Och Benjamins söner samlade sig från sina städer till Giva, till att gå ut i strid med Israels söner.

Och Benjamins söner gick ut från Giva och de slog ner i Israel den dagen 22 000 män på marken.

Och Benjamin gick till att möta dem från Giva den andra dagen. De slog igen ner Israels söner 18 000 män till marken, alla dessa med dragna svärd.

Och Benjamins söner gick till att möta folket, de drogs bort från staden och de började att slå från folket och döda som förra gången, genom huvudvägen som en går upp till Betel och en till Givata genom fältet, omkring 30 män i Israel.

Men när facklan började att resa sig upp som en pelare av rök från staden såg benjaminiterna bakom sig och se, hela staden steg upp i rök till himlarna.

Och de vände och de flydde mot öknen till Rimmons klippa, och deras efterskörd i huvudvägarna [var] 5 000 män och de hann upp efter dem ända till Gidom och de slog [där] från (av) dem 2 000 män.

Men de vände och de flydde mot öknen till Rimmons klippa, 600 män, och de stannade i Rimmons klippa fyra månader.

Och de sade: "Se, Herrens högtider i Shilo från år till år (dagarnas dagar) som från norr till Betel, solens uppgång till huvudvägen som går upp från Betel (till) Shechem och söder till Levona.

Hon begav hon sig i väg, tillsammans med sina två svärdöttrar, från den plats hon bott på, och de vandrade på vägen tillbaka till Juda land. [En sträcka på 8 mil, tar 1-2 veckor att gå till fots.] [Hebreiska verbformerna "stod upp" och "begav sig" i vers 6–7 är i feminin singular, vilket visar att det var Noomi som tog initiativet och var den drivande – svärdöttrarna följde bara med. Med tiden, under Noomis ledarskap, blir de mer involverade och "de" (feminin plural) vandrar tillsammans mot detta mål. Hittills har det inte varit några dialoger i beskrivningen. Nu följer tre sektioner där Ruts roll blir mer och mer framträdande.]

Rut föll ned med ansiktet mot marken och sade till honom: "Varför är du så god och vänlig (nåderik) mot mig, jag är ju bara en främling?"

Och denne man [Elkana] gick upp ut från sin stad från [bestämda] dagar till [nästa bestämda] dagar [dvs. varje Herrens högtid – de tre årliga Herrens högtider] för att tillbe och offra till Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) i Shilo [1,5 mil norr om Betel, se Jos 18:1]. Elis två söner Chofni och Pinchas var präster till Herren (Jahve) där. [Här är första gången Guds namn Herren Sebaot används. Jahve är Guds personliga namn. Sebaot är den feminina formen av det hebreiska ordet Tsava, som betyder armé, strid eller krig. I kombinationen av dessa två namn beskrivs en allsmäktig och i allt kraftfull och mäktig Gud.]

Och de steg upp tidigt på morgonen och tillbad inför Herrens (Jahves) ansikte och återvände och kom till sitt hem i Rama, och Elkana kände (hade samlag med) sin hustru Channa och Herren (Jahve) kom ihåg henne.

Och Elkana gick till Rama till sitt hus. Och barnet tjänstgjorde åt Herren (Jahve), hos prästen Eli.

Och hans mor gjorde en liten rock till honom som hon kom med varje år, när hon kom upp med sin man för att offra dagarnas (det årliga) offer.

Och Samuel växte och Herren (Jahve) var med honom och lät inte något av hans ord falla till marken. [De profetiska orden han uttalade uppfylldes.]

Nu när filistéerna hade tagit Guds (Elohims) ark, förde de den från Even-Ezer [i Ela-dalen, se 1 Sam 4:1] till [sin stad] Ashdod [vid Medelhavet].

Och när Ashdods invånare steg upp tidigt nästa morgon, se, då hade Dagon fallit på sitt ansikte på marken framför Herrens (Jahves) ark. Och de tog Dagon och satte honom på sin plats igen.

Och när de steg upp tidigt nästa morgon, se, då hade Dagon fallit på sitt ansikte på marken framför Herrens (Jahves) ark (igen), och Dagons huvud och båda hans handflator låg avhuggna på tröskeln, bara Dagons kropp var kvar av honom.

Ta nu och gör i ordning en ny vagn och två diande kor som inte har haft något ok och bind korna vid vagnen och för hem deras kalvar från dem. [Om en ko och kalv blivt separerad romar de för att försöka hitta varandra, om kornas inte följer sin instikt och istället levererar arken till Israel blir Guds inblandning bekräftad.]

Och Samuel sade: "Samla hela Israel till Mitspa och jag ska be för er till Herren (Jahve)."

Och de samlades tillsammans i Mitspa och drog upp vatten och hällde ut det inför Herrens (Jahves) ansikte och fastade den dagen och sade där: "Vi har syndat mot Herren (Jahve)." Och Samuel dömde Israels söner i Mitspa.

Och när filistéerna hörde att Israels söner hade samlats i Mitspa drog filistéernas ledare upp mot Israel. Och när Israels söner hörde det var de rädda för filistéerna.

Och han återvände till Rama för där hade han sitt hus, och där dömde han Israel. Och där byggde han ett altare till Herren (Jahve).

Då samlade alla Israels äldste ihop sig och kom till Samuel i Rama.

Han hade en son som hette Saul – ung och såg bra ut (ordagrant: utvald och god/bra/vacker), bland Israels söner fanns ingen man såg så bra ut som han, han var huvudet högre än alla andra (från skuldrorna och uppåt var han högre än någon i hela folket).

Så snart ni kommer in i staden hittar ni honom rakt fram, innan han går upp på höjden för att äta, för folket vill inte äta förrän han kommer, eftersom han brukar välsigna offret och efteråt äter de som är bjudna. Gå därför upp nu för just nu kan ni finna honom."

Och Samuel tog Saul och hans tjänare och förde in dem i salen och lät dem sitta på honnörsplatsen bland dem som var bjudna, vilket var omkring 30 personer.

Och de steg upp tidigt och det hände i gryningen att Samuel kallade på Saul på taket och sade: "Upp, så att jag kan sända iväg dig." Och Saul steg upp och de gick båda två, han och Samuel, utomhus.

Och när de kom dit till Giva, se, en grupp profeter mötte honom och Guds (Elohims) Ande kom över honom och han profeterade bland dem.

Och de sprang och hittade honom där. Och när han stod bland folket var han högre än någon av folket, från hans skuldror och uppåt.

Och Saul gick också till sitt hus i [sin hemstad] Giva, och med honom gick de tappra männen (stridsmän – män i sina bästa år – fulla av egen styrka och kraft), vars hjärtan Gud (Elohim) hade berört.

och en grupp tog vägen till Beit-Choron,
och en grupp tog gränsvägen som ser ner över Tsevoims dal mot öknen.

Och de slog filistéerna den dagen från Michmas till Ajalon och folket var mycket utmattat.

Och folket klädde sig i det tillspillogivna och tog får och oxar och kalvar och slaktade dem på marken och folket åt det med blodet. [Att äta ett slaktat djur med sitt blod var strängt förbjudet, men här gör hungern att folket inte bryr sig om att låta blodet rinna ut ur djuret innan de äter det.]

Men folket sade till Saul: "Ska Jonatan dö? Vem har gett denna stora seger till Israel? Bort med det, Herren (Jahve) lever, inte ett hårstrå ska falla från hans huvud till marken, för han har stridit tillsammans med Gud (Elohim) idag."

Och Samuel steg upp tidigt för att möta Saul på morgonen. Och man berättade för Samuel och sade: "Saul kom till Karmel och se, han har satt upp ett monument åt sig och har gått vidare och gått ner till Gilgal."

Sedan gick Samuel till Rama och Saul gick upp till sitt hus till Givat-Shaol.

Och Samuel tog oljehornet och smorde honom i hans bröders mitt. Och Herrens (Jahves) Ande kom mäktigt över David från den dagen och framåt. Och Samuel steg upp och gick till Rama.

Och David steg upp tidigt på morgonen och lämnade fåren hos en vakt, och tog och gick som Jishaj hade befallt honom. Och han kom till lägret när armén precis skulle dra ut och uppgav härskri.

Och David stack ner sin hand i väskan och tog upp en sten och slungade den och träffade filistén i pannan. Stenen sjönk djupt in i Goliats panna, och han föll ner med ansiktet mot marken.

Nu hade David flytt och undkommit. Han gick till Samuel i Rama [3 km öster om Giva] och berättade för honom allt vad Saul gjort mot honom. Han och Samuel gick [tillsammans, vilket beskriver att de hade gemenskap] och vistades i Najot [tältlägren vid profetskolan i Rama]. [Najot används bara i detta kapitel och är troligtvis inte en stad, utan beskriver en lägerplats i Rama. Hebr. nave används för herdetält och navah är boning och även fält. Det är troligtvis namnet på det området där Samuels profetskola höll till. Troligtvis samma plats som omnämns i 1 Sam 9:22 med en matsal med plats för 30 personer.]

Då gick även han [sträckan som tar 1,5 timme att gå] till Rama och kom till den stora cisternen (brunnen) som finns i Secho. [I arkeologiska utgrävningar från alla perioder är cisterner för att samla regnvatten vanliga. I allt från hus till mer publika större reservoarer. Secho låg någonstans mellan Giva och Rama. Secho betyder "vakttornet" och antyder att det låg på en höjd. Den grekiska översättningen har "brunnen vid tröskplatsen i Sefi", där sefi är ett translittererat hebreiskt ord för ett berg utan träd – dvs. var en utsiktsplats.] Han [Saul] frågade [de som var där]: "Var är Samuel och David?"
    Och en sade: "Se, de är i Najot i Rama."

Och jag ska skjuta tre pilar åt sidan som om jag skjuter mot ett mål (märke).

Och så snart pojken hade gått steg David upp från sin plats åt söder och föll på sitt ansikte till marken och böjde sig ner tre gånger. Och de kysste varandra och grät tillsammans tills David inte kunde gråta mer.

Sedan kom David till Nov [levitisk stad i Benjamins område, troligtvis strax nordöst om Jerusalem på berget Scopus, bara 3 km söder om Davids gömställe i Anatot], till prästen Achimelech, och Achimelech kom darrande för att möta David och sade till honom: "Varför är du ensam och har ingen man med dig?"

Då gick David därifrån och flydde till Adullams grotta [i Låglandet (Shefela) – halvvägs mellan Gat och Betlehem], och när hans bröder och hela hans fars hus hörde det, gick de ner till honom där.

Då svarade edomiten Doeg, som var satt över Sauls tjänare, och sade: "Jag såg Jishajs son [David] komma till Nov, till Achimelech, Achitovs son. [1 Sam 21:7; Ps 52:2]

Men några zifiter [en klan från staden Zif, strax sydost om Hebron] drog upp till Saul i [hans hemstad] Giva och sade: "Gömmer sig inte David bland oss i fästena (bergfästena – hebr. masad) i skogen, på Chachilas kullar som ligger i södra Jeshimon?

Och de steg upp och gick till Zif före Saul. Men David och hans män var i Maons öken i Arava söder om Jeshimon.

Och David reste sig efter och gick ut ur grottan och ropade efter Saul och sade: "Min herre kungen" Och när Saul såg bakom sig böjde sig David med sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv.

Så David sände 10 unga män och sade till de unga männen: "Gå upp till Karmel och gå till Naval och hälsa honom i mitt namn.

Och när Davids tjänare kom till Avigajil till Karmel, talade de till henne och sade: "David har sänt oss till dig för att ta dig till honom som hustru."

Och hon steg upp och böjde sig ner med ansiktet mot marken och sade: "Se, din tjänarinna är en tjänare till att tvätta min herres tjänares fötter."

Zifiterna [en klan från staden Zif, strax sydost om Hebron] kom till Saul i Giva och sade: "Gömmer inte David sig själv bland Chachilas kullar som är före Jeshimon?"

Och Saul slog läger bland Chachilas kullar som är framför Jeshimon vid vägen. Men David vistades i öknen och han såg att Saul kom efter honom i öknen.

Och nu, låt inte mitt blod falla till marken långt bort från Herrens (Jahves) ansikte, för Israels kung har kommit ut för att leta efter en ensam loppa, som en som jagar rapphöns i bergen."

Och David och hans män gick upp och gjorde en räd mot geshuriterna och gizriterna och amalekiterna för dessa var landets invånare sedan gammalt, när man går upp till Shora och till Egyptens land.

Han frågade henne: "Hur ser han ut?"
    Hon svarade: "En gammal man kommer upp och han är täckt i en mantel." Och Saul förstod att det var Samuel och han böjde sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv.

Och Saul föll raklång i sin fulla längd på marken och var mycket rädd, på grund av Samuels ord. Och det fanns ingen styrka i honom, för han åt inget bröd hela dagen eller hela natten. [Saul hade tydligen fastat som en förberedelse inför detta besök. Ironiskt nog utövade han religiös hängivenhet för att bryta mot Guds bud.]

Och filistéerna samlade (mobiliserade) hela sin armé till Afek (Ras el-Ain) och Israelerna slog läger vid källan i Jizreel.

Och det var så från den dagen och framåt. Han gjorde det till en förordning (ordagrant "saker inristat") och ett påbud (bindande juridiskt beslut) för Israel till denna dag.

reste sig alla stridbara män och gick hela natten och tog Sauls kropp och hans söners kroppar från Beit-Sheans mur och de kom till Javesh och brände dem där.

Och de tog deras ben och begravde dem under tamarisken i Javesh och fastade i sju dagar.

På den tredje dagen kom en man från Sauls läger [i Jezereldalen] med sina kläder sönderrivna och jord på sitt huvud [två tydliga tecken på sorg]. När han kom till David föll han ner på marken och böjde sig ner. [Avstånden mellan Sauls läger i Gilboa i Jezereldalen ner till området i Negev kring Beer-Sheva är drygt 20 mil, vanligtvis är det en 4-5 dagars vandring, men referensen till tredje dagen tyder på att han rört sig raskt med dessa brådskande nyheter.]

Och det skedde efter detta att David frågade Herren (Jahve) och sade: "Ska jag gå upp till någon av Juda städer?"
    Herren (Jahve) svarade honom: "Gå upp."
    Då frågade David: "Till vilken ska jag gå upp?"
    Och han sade: "Till Hebron (Chevron)."

Och Avner, Ners son, och Ishboshets, Sauls sons tjänare gick ut från Mahanajim till Givona.

Och ännu en gång sade Avner till Asahel: "Vänd dig bort från att följa mig, varför ska jag slå dig till marken? Hur ska jag sedan kunna visa mitt ansikte för din bror Joav?"

men beerotiterna flydde till Gittajim och har vistats där till denna dag. [Staden Beerot låg 7 km norr om Jerusalem i Benjamins stams område. Staden/byn Gittajim (som betyder "två vinpressar") har inte identifierats men bör ligga på en plats där man skördade mycket vindruvor och var känd för sina två vinpressar. Den nämns bara här och i Neh 11:33, och där också en av benjaminiternas städer intill Rama och Chadid (Neh 11:34) norr om Jerusalem nämns.]

Sedan kom alla Israels stammar till David i Hebron och talade och sade: "Se, vi är dina ben och ditt kött.

Och alla Israels äldste kom till kungen i Hebron och kung David skar ett förbund med dem i Hebron inför Herrens (Jahves) ansikte och de smorde David till kung över Israel.

Och David bodde i befästningen och kallade den för Davids stad. Och David byggde runtomkring från Millo och inåt.

Och han slog Moav och mätte dem med ett mätsnöre, lät dem lägga sig ner på marken och han mätte två rader som han dödade och en hel rad fick leva. Och moabiterna blev Davids tjänare (slavar) och bar fram gåvor.

Och det berättades för David och han samlade hela Israel tillsammans och gick över Jordan och kom till Chejlam. Och araméerna ställde upp sig i slagordning mot David och stred med honom.

Och David bönade till Gud (Elohim) för ynglingen (hebr. naar) och David fastade och så ofta han gick in låg han hela natten på marken. [Även om Orija är död och David nu gift med Batsheva påminns läsaren om att barnet blev till när Orija levde. Tre olika ord för barnet används i vers 14–16: son, barn och yngling. Hebr. jeled är det vanliga ordet för ett litet barn, se vers 15, 18, 19, 21, 22. Att ordet naar används här (enda gången i detta kapitel) förstärker troligtvis Davids önskan att barnet skulle få växa upp till en frisk ung man. En liknande motsatt angivning av ålder återfinns i Rut 1:5.]

Och David samlade ihop hela folket och gick till Rabba och stred mot den och intog den.

Och David sände till Tamars hus och sade: "Gå, jag ber dig, till din bror Amnons hus och laga mat åt honom."

Och Amnon sade till Tamar: "Ta in maten i kammaren så att jag kan äta ur din hand." Och Tamar tog brödkakorna som hon hade gjort och förde in dem i kammaren till Amnon, hennes bror.

Och han kallade på sin tjänare som betjänade honom och sade: "Skicka iväg denna kvinna ut från mig och bomma igen dörren efter henne."

Och kungen steg upp och rev sönder sina kläder och låg på marken, och alla hans tjänare stod hos honom med sina kläder sönderrivna.

Och Joav sände till Tekoa och hämtade därifrån en vis kvinna och sade till henne: "Jag ber dig, förklä dig själv till en som sörjer och ta på dig en sorgdräkt, jag ber dig, och smörj inte dig själv med olja utan var som en kvinna som har sörjt länge över en död,

Och när kvinnan från Tekoa talade till kungen föll hon ner med sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv och sade: "Rädda (hjälp) kungen!"

Och hon sade: "Jag ber dig, låt kungen komma ihåg Herren din Gud (Jahve Elohim) så att blodshämnaren inte fördärvar mer, annars fördärvar de min son." Och han sade: "Herren (Jahve) lever, inte ett hår på din son ska falla till marken."

För vi måste döden dö och är som vatten utspillt på marken som inte kan samlas upp igen, men Gud (Elohim) tar inte bort en själ (utsläcker inte liv) utan han har planer i syfte att den förvisade inte ska vara utstött för alltid från honom.

Och Joav föll ner på marken på sitt ansikte och ödmjukade sig själv och välsignade kungen och sade: "Idag vet din tjänare att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, min herre kungen, i det att kungen har beviljat sin tjänares begäran."

Och Joav steg upp och gick till Geshora och förde Avshalom till Jerusalem.

Och Joav steg upp och kom till Avshalom till hans hus och sade till honom: "Varför har dina tjänare satt eld på mitt fält?"

Och Joav kom till kungen och berättade för honom. Och när han kallat på Avshalom böjde han sig ner med ansiktet mot marken framför kungen och kungen kysste Avshalom.

Och kungen sade till honom: "Gå i frid." Och han steg upp och gick till Hebron.

Och Jehonatan och Achimaats var i Ein-Rogel och en tjänstekvinna gick och berättade för dem, och de gick och berättade för David, för de ville inte bli sedda inne i staden.

Och Avshaloms tjänare kom till husets kvinna och de sade: "Var är Achimaats och Jehonatan?" Kvinnan svarade dem: "De har gått över vattenbäcken." Och när de hade letat och inte kunde finna dem återvände de till Jerusalem.

Och David kom till Machanajma, och Avshalom gick över Jordan, han och alla Israels män med honom.

Och det skedde när David kom till Machanajma, att Shovi

Och Joav sade till mannen som berättat för honom: "Och se, du såg det och varför slog du inte ner honom till marken? Jag skulle ha gett dig 10 stycken silver och en gördel."

Och Achimaats ropade och sade: "Shalom (allt är väl)" och böjde sig ner inför kungen med sitt ansikte mot marken och sade: "Välsignad är Herren din Gud (Jahve Elohim) som har gett männen som lyfte sina händer mot min herre kungen."

Och kungen återvände och kom till Jordan.
    Och Juda kom till Gilgal för att gå och möta kungen och föra kungen över Jordan.

Och kungen gick över till Gilgal och Kimham gick över med honom. Och hela Juda folk förde över kungen och hälften av Israels folk.

Men Amasa tänkte inte på svärdet som var i Joavs hand, han slog honom med det i ljumsken och hans inälvor kom ut och han slog honom inte igen och han dog. Och Joav och hans bror Avishaj jagade efter Sheva, Bichris son.

Och han gick genom alla Israels stammar till Avel och Beit-Maacha och alla beriterna, och de samlade ihop sig och gick efter honom.

Och de kom och belägrade honom i Beit-Maachas Avel och de kastade upp en vall mot staden och de stod uppgivna, och hela folket som var med Joav slog på muren för att riva ner den.

Och de kom till Gilead och till Tachtim-Chadshis land, och de kom till Dan-Jaan och runt om till Sidon,

Och Araona tittade upp och såg kungen och hans tjänare komma mot honom, och Araona gick ut och böjde sig ner framför kungen med sitt ansikte mot marken.

Så Batsheva gick in till kungen, in i kammaren [där David var sängliggande]. Nu var kungen mycket gammal och Avishag, shunnamitiskan, betjänade kungen.

Och de berättade för kungen och sade: "Se, Natan, profeten." Och när han kom framför kungen böjde han sig ner inför kungen med ansiktet mot marken.

Och Salomo sade: "Om han visar sig vara en ärbar (rättskaffens, ärlig) man ska inte ett hårstrå falla från honom till marken, men om ondska blir funnen hos honom ska han dö."

Och Shimi steg upp och sadlade sin åsna och gick till Gat, till Achish för att leta efter sina tjänare, och Shimi gick och förde tillbaka sina tjänare från Gat.

Och kungen gick till Givona och offrade där, för det var den stora höga platsen. 1 000 brännoffer offrade Salomo på altaret.

Baana, Achilods son – i Taanach och Megiddo och hela Beit-Shean som ligger bredvid Tsaretan, mellan Jizreel från Beit-Shean till Avel-Mechola så långt som bortom Jokmeam;

Achinadav, Iddos son – i Machanajim;

Mina tjänare ska föra ner det från Libanon till havet och jag ska låta dem göra (binda ihop) det till flottar för att transporteras på havet till den plats som du ska utse åt mig, och jag ska se till att det blir uppburet där och du ska ta emot det, och du ska uppfylla mina önskningar med att ge bröd (mat) till mitt hus."

Och han sände dem till Libanon, 10 000 en månad i grupper, en månad var de i Libanon och två månader var de hemma, och Adoniram var ledare över de tjänstepliktiga.

Den nedersta våningen av kamrarna var 5 alnar [2,3 meter] bred och den mellersta 6 alnar [2,7 meter] bred och den tredje 7 alnar [3,2 meter] bred, för på utsidan gjorde han en avsats i husets mur runtom, så att bjälkarna inte skulle sitta fast i husets mur.

Och han byggde husets väggar invändigt med plankor av cederträ, från husets golv till takets bjälklag täckte han dem med trä och han täckte husets golv med plankor av cypress.

Och ovanpå var dyrbara stenar efter måttet på huggen sten och cederträ.

Det stod på tolv oxar, tre vände sina ansikten åt norr, och tre vände sina ansikten åt väster, och tre vände sina ansikten åt söder och tre vände sina ansikten åt öster, och havet var placerat på dem, ovanpå och alla deras bakdelar var inuti (vända mot varandra under havet).

Och dess mun (öppning) invändigt kapitälet och ovanför var 1 aln (45 cm) hög, och dess mun var rund som stället, 1.5 aln [68 cm] och på munnen var det snidat, och dess kant var kvadratisk, inte rund.

Och han placerade ställen, 5 på den högra sidan om huset och 5 på den vänstra sidan om huset och han ställde havet på höger sida om huset österut, vänt mot söder.

för keruberna spred ut sina vingar över arkens plats och keruberna täckte arken och dess stavar ovanför den.

Och stavarna var så långa att ändarna av dem syntes från det Heliga framför det allra Heligaste, men de kunde inte ses utifrån, och där är de till denna dag.

Och de kom till Ofir [region känd för sitt guld, se Job 28:16; Jes 13:12; troligtvis söder om Röda havet] och köpte guld därifrån, 420 talenter [16 ton], och förde till kung Salomo.

Hon kom till Jerusalem med ett mycket stort följe, kameler lastade med väldoftande kryddor, guld i mängd och dyrbara ädelstenar. Hon besökte Salomo och samtalade med honom om allt som låg på hennes hjärta.

Och kungen sade till gudsmannen: "Kom med mig till mitt hus och vederkvick dig och jag ska ge dig en gåva."

Och han sade till honom: "Kom med mig till mitt hus och ät bröd."

Stig upp och gå till ditt hus, och när dina fötter stiger in i staden ska barnet dö.

Och Jerovams hustru steg upp och lämnade och kom till Tirtsa, och när hon kom till husets tröskel dog ynglingen.

"Lämna den här platsen [staden Samarien där Elia besökte kungen Ahab och gav detta budskap, se 1 Kung 16:29] och gå österut. Göm dig vid bäckravinen Kerit öster om Jordan [en sträcka på ca 5 mil].

"Stå upp, gå till Sarefat som ligger intill Sidon och slå dig ner (bo) där. Jag har redan befallt en änka som bor där att förse dig med mat."

Så Elia gav sig i väg till Sarefat. [En sträcka på 16 mil från Kerit där han gömt sig från Isebel fram till nu. Sarefat betyder "smälta, testa, pröva", och blir en plats där Elia prövas. Staden låg mellan Tyros och Sidon vid Medelhavets kust i området som styrdes av Isebels far Etbaal, se 1 Kung 16:31. Här i hjärtat av baalsdyrkan lovar Gud att försörja Elia genom en fattig änka!] När han kom till stadsporten såg han en änka som samlade pinnar till ved. Han ropade till henne: "Kan du hämta lite vatten i en kopp, så jag får dricka."

Elia tog pojken, och gick ner med honom från sitt rum och gav honom till hans mor, och Elia sade: "Se, din son lever."

Så Achav steg upp och åt och drack. Men Elia gick upp till toppen av Karmel och han böjde sig ner över marken med sitt huvud mellan sina knän. [Den vanliga ställningen för bön var stående eller på knä. Här knäböjde Elia och sänkte sedan ner sitt huvud mot marken, mellan knäna, tills hans panna rörde vid marken. Han intar en kroppsställning som påminner om den en kvinna har när hon föder barn.]

Och det skedde efter en liten stund att himlarna blev svarta av moln och vind och det kom ett stort regn. Och Achav red och kom till [hans hemstad] Jizreel.

Och Herrens (Jahves) hand var över Elia och han band upp sina kläder och sprang före Achav till Jizreels ingång.

Herren sade till honom: "Gå tillbaka samma väg du kom [genom Israel öster om Döda havet och Jordan] och fortsätt till öknen kring Damaskus. När du kommer fram ska du smörja Hasael till kung över Aram (Syrien).

Och han sände budbärare till Israels kung Ahav, in i staden

Och det hände när året kom tillbaka (ett år hade gått) att Benhadad mönstrade araméerna och gick upp till Afek för att strida mot Israel.

Men resten flydde till Afek in i staden och muren föll över 27 000 män som var kvar. Och Benhadad flydde och kom in i staden in i ett inre rum.

Och Israels kung gick till sitt hus tjurig (bitter, trumpen) och rasande (stormig; andades häftigt – hebr. zaef) och kom till Samarien. [Frasen tjurig och rasande återkommer i 1 Kung 21:4.]

Jehoshafat gjorde Tarshishskepp för att gå till Ofir efter guld, men de for inte, för skeppen gick sönder i Etsion-Gever.

Och Elia sade till honom: "Stanna här, jag ber dig, för Herren (Jahve) har sänt mig ända till Jordan."
    Men han sade: "Herren (Jahve) lever och din själ lever, jag ska inte lämna dig." Så vandrade de två vidare.

Och när profetsönerna som var i Jeriko såg honom på avstånd sade de: "Elias ande vilar över Elisha." Och de kom och mötte honom och bugade sig ner till marken för honom.

Och alla Moavs kungar hörde att kungarna var på väg upp för att strida mot dem och samlade ihop sig, alla som kunde bära en rustning (var tillräckligt gamla) och uppåt och de stod på gränsen.

Och det hände en dag att Elisha passerade Shonem och där fanns en stor kvinna och hon nödgade honom att äta bröd. Och det blev så att så ofta som han kom förbi kom han in dit och åt bröd.

Låt oss göra, jag ber dig, en liten kammare på taket och låt oss ställa en säng åt honom där och ett bord och en stol och en ljusstake. Och det ska vara så när han har vägarna förbi oss att han ska komma hit."

Och det hände en dag att han kom dit och gick upp i den övre kammaren och låg där.

Och när Elisha kom in i huset se, då var ynglingen död och låg på hans bädd.

Och hon gick in och föll ner vid hans fötter och böjde sig ner till marken och hon tog upp sin son och gick ut.

Och Elisha kom till Gilgal, och där var hungersnöd i landet och profeternas söner satt framför honom och han sade till sin tjänare: "Sätt på en stor gryta och koka soppa till profeternas söner."

Må Herren (Jahve) förlåta din tjänare i denna sak, när min herre går in i Rimmons hus för att tillbe där, och han stödjer sig på min hand, och jag ödmjukar (böjer) mig själv i Rimmons hus. När jag ödmjukar (böjer) mig själv i Rimmons hus må Herren (Jahve) förlåta din tjänare i denna sak."

Så han gick med dem.
    De gick till Jordan och började hugga ner träd.

Gudsmannen [Elisha] frågade: "Var föll den?" Och han visade honom platsen. Och han skar av en gren och kastade i den där, och fick järnet att flyta.

Därför sände han dit hästar och vagnar och en stor armé, och de kom på natten och omringade staden runtom.

Och Elisha sade till dem: "Detta är inte vägen och inte heller staden, följ mig och jag ska föra er till mannen som ni söker." Och han ledde dem till Samarien.

Och Joram gick över till Tsaira och alla hans vagnar med honom, och han steg upp på natten och slog edomiterna som omringade honom och vagnarnas förare och folket flydde till sina tält.

Och när du kommer dit se (leta) efter Jehu, Jehoshafats son, Nimshis son, och gå in och låt honom resa sig från sina bröder och för in honom till en inre kammare.

Och han steg upp och gick in i huset, och han hällde oljan över hans huvud och sade till honom: "Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Jag har smort dig till kung över Herrens (Jahves) folk, över Israel.

Och Jehu åkte i en vagn och gick till Jizreel, för Joram låg där. Och Achazja, Juda kung hade kommit ner för att se Joram.

Och hans tjänare bar honom i en vagn till Jerusalem och begravde honom i hans grav med hans fäder i Davids stad.

Och Jehu kom till Jizreel och Izevel hörde det och hon målade sina ögon och klädde sitt huvud och tittade ut genom fönstret.

Och han skrev ett brev en andra gång till dem och sade: "Om ni är på min sida och om ni lyssnar till min röst, ta er huvudena av männen av er herres söner och kom till mig i morgon vid denna tid."
    Och kungens söner som var 70 personer var med stadens stora män som förde upp dem.

Och det skedde när brevet kom till dem att de tog kungens söner och slog dem 70 män, och lade deras huvuden i korgar och sände dem till honom i Jizreel.

Vet nu att inget av Herrens (Jahves) ord ska falla till marken som Herren (Jahve) har talat om Achav. För Herren (Jahve) har gjort det som han talade genom sin tjänare Elia."

Och prästen Jehojada tog en kista och borrade ett hål i locket på den och ställde den bredvid altaret, på höger sida när man kommer in i Herrens (Jahves) hus. Och prästerna vaktade (skyddade, bevarade) skatterna som lades däri, allt silver som fördes in i Herrens (Jahves) hus.

Och han sade: "Öppna fönstret österut." Och han öppnade det. Och Elisha sade: "Skjut!" Och han sköt. Och han sade: "Herrens (Jahves) segerpil, segerpilen mot Aram, för du ska slå araméerna i Afek till dess du har slukat dem."

Och han sade: "Ta pilarna." Och han tog dem. Och han sade till Israels kung: "Slå på marken." Och han slog tre gånger och slutade.

Och han tog allt guld och silver och alla redskap som fanns i Herrens (Jahves) hus och skatterna i kungens hus och gisslans söner och återvände till Samarien.

Och de gjorde en sammansvärjning mot honom i Jerusalem och han flydde till Lachish, men de sände efter honom och dödade honom där.

I Peqachs, Israels kungs, dagar kom Tiglat-Peleser, Assyriens kung och tog Ijon och Avel-Beit-Maacha och Janoach och Qedesh och Chatsor och Gilead och Galiléen, hela Naftali land, och han bar dem i fångenskap till Assyrien.

Och Assyriens kung lyssnade på honom och Assyriens kung gick upp mot Damaskus och tog det och bar bort folket i fångenskap till Qir och dödade Retsin.

Och bronsaltaret som fanns framför Herren (Jahve) flyttade han från framsidan av huset, från mellan hans altare och Herrens (Jahves) hus, och ställde det på norra sidan om sitt altare.

I Hoseas 9:e år tog Assyriens kung Samarien och förde bort Israel till Assyrien och satte dem i Chalach och i Chavor, vid floden Gozan och i Mediens städer.

förrän Herren (Jahve) flyttade bort Israel från sitt ansikte, som han hade talat genom handen på alla sina tjänare profeterna. Och Israel bars bort från sitt land till Assyrien till denna dag.

Och Assyriens kung förde män
    från Babel
    och från Kota [stad i Babyon]
    och från Iva [okänd stad]
    och från Chamat [stad i centrala Syrien]
    och Sefarvajim [Sefarvim (betyder: "de två skrivarna") – stad i norra Syrien på östra sidan av Eufrat som Assyrien intagit]
och placerade dem i Samariens städer istället för Israels söner och de intog Samarien och bodde i dess städer.

Och Assyriens kung befallde och sade: "För dit en av prästerna som togs därifrån och låt honom gå och bo där, och låt honom undervisa folket om sättet (hur man gör) med landets Gud (Elohim)."

Och Assyriens kung förde bort Israel till Assyrien och placerade dem i Chalach och i Chavor vid floden Gozan och i Mediens städer,

Och Hiskia, Juda kung sände till Assyriens kung i Lachish och sade: "Jag har förolämpat, vänd bort från mig, det som du lägger på mig ska jag bära." Och Assyriens kung bestämde över Hiskia, Juda kung, 300 talenter silver och 30 talenter guld.

Och kvarlevan som har flytt från Juda hus
    ska igen slå rot nedåt och bära frukt uppåt.

Se, dagarna kommer då allt som finns i ditt hus och som dina fäder har lagt på hög till denna dag ska bäras bort till Babel, ingenting ska bli kvar säger Herren (Jahve).

Vad mer finns om Hiskias gärningar och hans styrka och hur han gjorde dammen och kanalen (Hiskias tunnel) och förde in vatten i staden, det är skrivet i Juda kungars krönika.

Och han förde ut alla präster från Juda städer och orenade de höga platserna där prästerna hade offrat, från Geva till Beer-Sheva och han bröt ner portarnas höga platser som fanns i ingången till Jehoshuas, stadens borgmästares port, som var på en mans vänstra [hand, sida] när han går in genom stadens port.

Och han bar bort Jehojachin till Babel och kungens mor och kungens fruar och hans hövitsmän och huvudmännen i landet bar han till fångenskap från Jerusalem till Babel.

Och alla stridsmän, 7 000, och hantverkarna och smederna, 1 000, alla av dem starka och lämpliga för strid, och dem förde Babels kung i fångenskap till Babel.

Och de tog kungen och bar honom till kungen i Babel, till Rivla, och de dömde honom.

Och bronspelarna som var i Herrens (Jahves) hus och fundamenten och bronshavet som var i Herrens (Jahves) hus, bröt kaldéerna i bitar och förde dess brons till Babel.

Och Nevozaradan, ledaren för vakten tog dem och förde dem till Babels kung, till Rivla.

Javans söner var
    Elisha och
    Tarshish och
    Kittim (kitteerna) och
     Rodamim (rodaneerna).

Men dessa som här är uppskrivna med namn kom i Juda kung Hiskias tid [715-687 f.Kr.] och förstörde deras tält och slog de meiniter som fanns där och utrotade dem så att de inte mer finns till. Sedan bosatte de sig i deras land, för där fanns bete för deras boskap.

Österut nådde hans boplatser ända fram till öknen som sträcker sig från floden Eufrat. De hade nämligen stora boskapshjordar i Gileads land.

På andra sidan Jordan, mitt emot Jeriko, öster om Jordan, fick de från Rubens stam Beser i öknen med betesmarker, Jahas med betesmarker,

De tjänstgör ännu vid Kungsporten på östra sidan. Dessa var dörrvakterna i Levi barns läger.

Dörrvakterna hade sina platser efter de fyra väderstrecken: i öster, väster, norr och söder.

bröt alla vapenföra män upp och tog Sauls och hans söners döda kroppar och förde dem till Jabesh. De begravde deras ben under terebinten i Jabesh och fastade sedan i sju dagar.

Hela Israel samlades till David i Hebron och sade: "Vi är ditt eget kött och blod.

När alla de äldste i Israel kom till kungen i Hebron, slöt David ett förbund med dem i Hebron inför Herren. Sedan smorde de David till kung över Israel, enligt Herrens ord genom Samuel.

Av gaditerna gick några över till David i bergfästet i öknen, tappra män, krigsmän, skickliga att strida, rustade med sköld och spjut. Deras ansikten var som lejons och de var snabba som gaseller på bergen:

Detta är antalet av det beväpnade krigsfolk som kom till David i Hebron för att efter Herrens befallning flytta Sauls kungamakt över till honom:

Alla dessa krigsmän kom till Hebron, beredda till strid, fast beslutna att göra David till kung över hela Israel. Hela det övriga Israel var också enigt i att göra David till kung.

David drog med hela Israel upp till Baala, till Kirjat-Jearim som tillhör Juda, för att därifrån föra upp Herren Guds ark, hans som tronar på keruberna och efter vilken den hade sitt namn.

David förstod att Herren hade befäst honom som kung över Israel, för han hade låtit hans rike bli upphöjt för sitt folk Israels skull.

David gjorde som Gud hade befallt honom. De slog filisteernas här och förföljde dem från Gibeon ända till Gezer.

David slog också Hadadezer, kungen i Soba vid Hamat, när han hade dragit bort för att befästa sitt välde vid floden Eufrat.

När ammoniterna såg att arameerna tog till flykten, flydde också de för hans bror Abishaj och gick in i staden. Och Joav kom till Jerusalem.

när David kom till honom. Han såg upp och fick syn på David, och han kom ut från tröskplatsen och föll ner till marken på sitt ansikte för David.

Han tänkte (sade) nämligen: "Min son Salomo är ung och vek, och huset som ska byggas åt Herren måste göras mycket stort så att det blir berömt och prisat i alla länder. Därför ska jag göra förberedelser för det." Så gjorde David en stor mängd förberedelser före sin död.

Men Herrens ord kom till mig. Han sade: Du har spillt mycket blod och fört många krig. [Flera av krigen besrkvis i 1 Krön 14:8; 18–20; Ps 18.] Du ska inte bygga ett hus åt mitt namn, för du har spillt mycket blod på jorden inför mina ögon.

De leviter som var trettio år eller äldre blev räknade. Deras antal var allt som allt 38 000 män.

Eliesers son var:
    Rehabja, huvudmannen.
    Elieser hade inga andra söner men Rehabjas söner var mycket talrika.

Dessa var Levi barn efter deras familjer, huvudmännen för familjerna, de som mönstrades. Varje namn räknades särskilt och varje person för sig, de som kunde utföra sysslor vid tjänstgöringen i Herrens hus, nämligen de som var 20 år eller äldre.

Enligt berättelsen om Davids sista tid räknades nämligen av Levi barn de som var 20 år eller äldre.

Lotten för öster föll då på Shelemja. För hans son Sakarja, som var en klok rådgivare, kastade man lott, och för honom föll lotten ut för norr.

För Obed-Edom blev det lotten för söder, medan hans söner fick förrådshuset på sin del.

Österut stod sex leviter, norrut fyra för varje dag, söderut fyra för varje dag och vid förrådshuset två åt gången.

Av hebroniterna togs Hashabja och hans bröder, 1 700 dugliga män, till ämbetsförvaltningen i Israel på andra sidan Jordan, på västra sidan, till alla slags sysslor åt Herren och till kungens tjänst.

för andra hälften av Manasse, den i Gilead, Jiddo, Sakarjas son,
för Benjamin Jaasiel, Abners son,

Eftersom jag älskar min Guds hus ger jag också vad jag själv äger i guld och silver till min Guds hus, utöver allt som jag förut har skaffat till det heliga huset:

Och Herren gjorde Salomo mycket stor inför hela Israel och lät hans kungliga härlighet bli större än någon annans som varit kung över Israel före honom.

Salomo (hebr. Shlomo) [relaterat till hebr. shalom – frid, fred och helhet], Davids son, stärkte sig själv över sitt rike, för Herren (Jahve) hans Gud (Elohim) var med honom och gjorde honom mycket stor.

Havet stod på tolv oxar. Tre var vända mot norr, tre mot väster, tre mot söder och tre mot öster. Havet stod ovanpå oxarna, och deras bakdelar var alla vända inåt.

Havet ställde han på högra sidan, åt sydost.

Keruberna höll nämligen sina vingar utbredda över den plats där arken stod, så att arken och dess stänger upptill täcktes av keruberna.

Stängerna var så långa att deras ändar som sköt ut från arken kunde ses framför koret, men de var inte synliga längre ut. Arken har blivit kvar där ända till denna dag.

Han hade gjort en talarstol av koppar, 5 alnar [2,25 meter] lång, 5 alnar [2,25 meter] bred och 3 alnar [1,35 meter] hög, och ställt den mitt på den yttre förgården, och han stod nu i talarstolen. Sedan föll han ner på knä inför Israels hela församling, räckte ut sina händer mot himlen

När alla Israels barn såg hur elden kom ner och såg Herrens härlighet över huset, föll de ner på den stenlagda gården med ansiktena mot marken och tillbad Herren och tackade [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahve), för han är god,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).

Och Huram sände till honom genom sina tjänare skepp och sjökunnigt manskap. De for tillsammans med Salomos tjänare till Ofir och hämtade därifrån 400femtio talenter guld som de förde till kung Salomo.

[Resten av boken gör en uppräkning med 19 kungar.] Rehabeam begav sig till Shekem, eftersom hela Israel hade kommit till Shekem för att göra honom till kung.

I sitt trettionionde regeringsår fick Asa en mycket allvarlig sjukdom i sina fötter. Men trots sin sjukdom sökte han inte Herren, utan bara läkare.

Joshafat blev mäktigare och mäktigare och byggde borgar och förrådsstäder i Juda.

Då böjde Joshafat sig ner med ansiktet mot marken, och alla Juda män och Jerusalems invånare föll ner för Herren och tillbad Herren.

Och de leviter som hörde till kehatiternas och koraiternas folk, stod upp och lovade Herren, Israels Gud, med hög och stark röst.

När Juda män kom upp på höjden med utsikt över öknen vände de sig mot fiendeskaran, och se, där låg döda kroppar fallna på marken. Ingen hade kommit undan.

På kungens befallning gjorde man en kista och ställde den utanför porten till Herrens hus.

Efter en tid ville Joash reparera Herrens hus.

De som gaddade ihop sig mot honom var Sabad, son till ammonitiskan Shimeat, och Josabad, son till moabitiskan Shimrit.

Och ammoniterna betalade skatt till Ussia, och ryktet om honom sträckte sig ända till Egypten, för han blev mycket mäktig.

Men prästerna gick in i det inre av Herrens hus för att rena det, och all orenhet som de fann i Herrens tempel bar de ut på förgården till Herrens hus. Där tog leviterna emot det och bar ut det i Kidrondalen.

De slaktade då tjurarna, och prästerna tog blodet och stänkte det på altaret. Därefter slaktade de baggarna och stänkte blodet på altaret. Sedan slaktade de lammen och stänkte blodet på altaret.

Och prästerna slaktade dem och lät deras blod som syndoffer komma på altaret till försoning för hela Israel. Kungen hade nämligen befallt att dessa brännoffer och syndoffer skulle offras för hela Israel.

Leviten Kore, Jimnas son, som var dörrvakt på östra sidan, hade uppsikten över de frivilliga gåvorna åt Gud och skulle fördela Herrens offergåvor och det högheliga av offren.

Undantagna var alla av mankön som var tre år eller äldre, de som var upptecknade i sina släktregister och som skulle infinna sig i Herrens hus för att varje dag utföra de för den dagen bestämda sysslorna, enligt de åligganden de hade efter sina avdelningar.

Prästernas släktregister var uppgjort efter deras familjer. Av leviterna var de upptagna som var 20 år eller äldre enligt deras särskilda åligganden och avdelningar.

Han tog också mod till sig och byggde upp muren överallt där den hade raserats, byggde tornen högre och uppförde en annan mur längre ut, befäste Millo i Davids stad och tillverkade vapen (hebr. shelach) och sköldar i stor mängd.

Den assyriske kungen Sanherib, som med hela sin krigshär låg framför Lakish, sände sina tjänare till Jerusalem, till Juda kung Hiskia och till alla dem av Juda som fanns i Jerusalem och lät säga:

Det var också Hiskia som täppte till Gihonvattnets övre källa och ledde vattnet neråt, väster om Davids stad [i en tunnel som mynnade ut i Siloamdammen]. Hiskia lyckades i allt han företog sig.

Då lät Herren (Jahve) den assyriske kungens arméer komma över dem. De slog Manasse i bojor och fängslade honom med kopparbojor och förde honom till Babel.

Han byggde en yttermur till Davids stad väster om Gihon i dalen, fram till ingången till Fiskporten och runt omkring Ofel och gjorde den mycket hög. Sedan tillsatte han befälhavare i alla befästa städer i Juda.

Han avlägsnade de främmande gudarna och avgudabilden från Herrens hus, liksom alla de altaren som han hade byggt på det berg där Herrens hus stod, och i Jerusalem, och han kastade ut dem utanför staden.

Baalsaltarna bröts ner inför honom, solstoderna som stod på dem högg han ner, och asherapålarna och de snidade och gjutna avgudabilderna slog han sönder och krossade till stoft, som han strödde ut på de mäns gravar som hade offrat åt dem.

Och kungen av Egypten gjorde hans bror Eljakim till kung över Juda och Jerusalem och ändrade hans namn till Jehojaqim (Jojakim). Men Neko tog med sig hans bror Joahas och förde honom till Egypten.

Och Babels kung Nebukadnessar drog upp mot honom och fängslade honom med kopparbojor och förde bort honom till Babel.

I början av nästa år lät kung Nebukadnessar hämta honom och förde honom till Babel tillsammans med de dyrbara kärlen i Herrens hus. Och han gjorde hans bror Sidkia till kung över Juda och Jerusalem.

I den andra månaden på det andra året, efter att de kommit till Herrens (Elohims) hus i Jerusalem, Serubbabel (Zerubbavel), Shealtiels son, och Jeshoa, Jotsadaks son och resten av deras bröder, prästerna, leviterna och alla dem som återvänt från fångenskapen till Jerusalem, började arbetet. De utsåg leviterna från 20 års ålder och äldre till att övervaka arbetet på Herrens (Jahves) hus.

och jag bad: "O, min Gud (Elohim), jag är skamsen och rodnar av blygsel att lyfta upp mitt ansikte inför dig, min Gud (Elohim), för våra överträdelser har ökat och gått över våra huvuden och vår skuld har vuxit upp till himlarna.

På vilken plats ni än är när ni hör ljudet från hornet (larmsignalen), så kom närmare (ta er tillflykt till) oss. Vår Gud (Elohim) ska strida för oss."

Esra välsignade Herren (Jahve), den store Guden (Elohim), och hela folket svarade "Amen, amen" medan de lyfte upp sina händer och de böjde sina huvuden och föll ner inför Herren (Jahve) med sina ansikten mot marken.

När Job hörde detta ställde han sig upp och rev sönder sin mantel och rakade sitt huvud [dåtida seden för att visa sorg, se Joel 2:13; Jer 7:29; Mika 1:16]. Sedan kastade han sig raklång till marken [i vördnad för Gud]

och sade:
"Naken [utan ägodelar] föddes jag (kom jag ur min moders liv),
    och naken kommer jag dö (återvända).
Herren (Jahve) gav [alla ägodelar]
    och Herren (Jahve) tog [bort dem].
Lovat är Herrens (Jahves) namn!" [Versen har en fin poetisk rytm där ordet "naken" binder ihop den första delen tillsammans med de två verben som ordagrant är: "kom" och "återvända". Återvända kan syfta på att återvända till jorden, se 1 Mos 3:19; Ps 139:15, men viktigt att komma ihåg är att hela stycket här har poetisk karaktär och huvudbetydelsen är: Jag föddes naken utan några ägodelar, och jag dör naken utan att ta med mig några ägodelar. Nästa del har också liknande kontrast "gav" och "tog". Sammanfattningsvis i allt detta, oavsett omständigheter: Herren är den som är värdig att prisas.]

Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft mot himlen över sina huvuden [dåtida sed för att visa sorg].

låt då mina skuldror falla loss från skulderbladen
    och mina armar brytas loss från skelettet.

Vem gav honom befallning över jorden?
    Eller vem har ordnat hela världen?

De [åskmolnen] far runt åt alla håll efter hans styrning
    och utför allt han befaller dem över hela jordens yta.

De gudlösa (ogudaktiga, ondskefulla) ska återvända till (är på väg mot) Sheol (graven, underjorden – de dödas plats),
    alla hedniska folk som glömmer (ignorerar) Gud (Elohim). [Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – Jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Handen symboliserar styrka och kraft. Ordet "återvända" börjar med denna bokstav och förstärker hur Gud står emot de ogudaktiga. Samma ord används i vers 4 där fienderna "vänder tillbaka" och stapplar mot sin undergång. Ordet "återvända" i hebreiskan har många nyanser och behöver inte bokstavligt betyda att de ogudaktiga redan varit i dödsriket, snarare är betydelsen här att de går i den riktningen. En dag kommer de uppstå och möta den andra döden, se Dan 12:2; Upp 20:11–15. I föregående vers och i denna nämns ordet "den ogudaktige" igen. Förra gången var i vers 6. På nytt blir det en störning i mönstret i psalmen. Istället för att vara två verser är stycket bara en vers, se även Ps 9:6–7; 10:2–11.]

Gud (Elohim) ger de ensamma ett hem [han inhyser/placerar dem i en familj]
    – för ut fångar (tjänare) i frihet (lycka, framgång, sång),
    men de som öppet trotsar (de som vänder sig bort; de som är envisa och gör uppror) [är ovilliga att förändras] får bo i öknen (en torr öde vildmark). [1 Tim 5:6]

Det verkade som om yxor höjts
    bland tätt stående träd (tät träddunge).
    [Templets förstörelse liknas vid hur skogshuggare fäller träd.]

Där bröt han bågens flammor (blixtrande pilar),
    skölden, svärdet och striden (slaget, kriget). Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits. Pilar, sköld och svärd är metaforer för att Gud avbryter, avslutar allt som står i vägen för fridsriket (tusenårsriket).]

Jag ska infria mina löften till Herren (Jahve),
    i närvaro av (framför) hela hans folk.

Dyrbart i Herrens (Jahves) ögon
    är hans benådades död.

jag ska infria mina löften till Herren (Jahve),
    i närvaro av (framför) hela hans folk,

En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.] I min ångest ropade jag (höjde jag min röst i bön) till Herren (Jahve)
    och han svarade mig.

Där har troner satts fram för domarna,
    troner för Davids hus.

då hade vattenmassor dränkt oss,
    strömmarna hade överväldigat oss (våra själar),

Ska din avkomma bli spridd utanför [ditt hem]
    som vatten i gatans rännstenar?

Den förståndige vandrar uppåt [mot himmelen] på livets stig (välkända, upptrampade gångväg),
    och på så vis undviker han Sheol (underjorden – de dödas plats) därnere.

Dessutom såg jag under solen,
    på rättens plats – att ondskan var där,
    och på rättfärdighetens plats – att ondskan var där.

Vem vet om människans ande går uppåt eller om vilddjurets ande går nedåt till jorden?

varför jag prisar de döda
    som redan har dött
mer än de levande
    som fortfarande lever.

Vadhelst din hand tar tag i för att göra med din styrka, gör det, för det finns inget arbete, inget råd, ingen kunskap, ingen visdom i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats) dit du går.

[Bokens sjunde och sista enhet består av en serie av tal. Till skillnad från tidigare stycken som alltid börjat med älskarna på skilda håll för att sedan förenas, börjar denna med att de är tillsammans.] [Kören:] Vem är hon som kommer ur öknen,
    lutad mot sin älskade (raring)?
[Mannen:] Under äppelträdet väckte jag dig,
    där var din mor i födslovåndor med dig,
    där var hon i födslovåndor och födde fram sitt barn.

"Begär ett tecken från Herren din Gud. Begär det nerifrån djupet (Sheol) eller uppifrån höjden" [Gud uppmanar honom att begära något utöver det vanliga, han får fråga efter något mirakulöst. Gud vill att han väljer honom.]

Med pil och båge ska man komma dit, eftersom landet ska vara tistel och törne.

På alla kullar som sköttes med hackan, ska du inte längre gå av rädsla för tistel och törne. Istället ska det vara (en plats) för betande oxar och kringströvande får.

Och de [som sökt i det ockulta istället för Gud] ska gå genom det [landet] hårt pressade och hungriga. Och det ska ske att när de blir hungriga ska de förhärda själva och förbanna sin kung och sin Gud [Ps 5:2; 68:24; Upp 16:9, 11, 21]. Och vare sig de tittar uppåt [mot himlen]

För det ska inte förbli nattsvart mörker [i det land] där det nu råder ångest (tvång, begränsning) [inget dystert tungsinne ska vila över henne]. Förr i tiden (i den första tidsåldern) lät han Sebulons land och Naftalis land vara ringaktat (förbannat; utan välsignelse), men efteråt [senare i kommande dagar] ska han ära (ge tyngd åt) området kring vägen vid [Galileiska] sjön, landet på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen. [Dessa två israeliska områden i norr intogs av Assyrien tio år innan Jesaja skriver detta, se 2 Kung 15:29. Det var i detta område runt Kapernaum Jesus verkade, och som han uppfyllde denna profetia. Se Matt 4:14–16; Luk 1:79.]

De ska flyga ner över Filistéens skuldror i väst, tillsammans ska de grusa österns söner, de ska räcka ut sin hand över Edom och Moab och Ammons söner ska lyda dem.

som gjorde världen till en vildmark
    och fördärvade dess städer,
som inte öppnade fångarnas hus?'

Skicka lamm till landets härskare från Sela (den branta klippan)
    från öknen till Sions döttrars berg.

På den dagen ska det vara en huvudväg från Egypten till Assyrien, och assyrierna ska komma till Egypten och egypterna till Assyrien och egypterna ska tillbe med assyrierna.

Det år då Tartan kom till Ashdod, när Assyriens kung Sargon skickade honom (dit) och han stred mot Ashdod och intog det,

Och det hände när dina utvalda dalar var fyllda med vagnar
    och ryttarna ställde sig själva i slagordning i porten,

Han ska med våld rulla ihop dig
    och kasta dig som en boll till ett stort land,
där ska du dö och där ska vagnarna vara din ära,
    du skam för Herrens (Adonajs) hus!

Passera över Tarshish. Ve er invånare i kustlandet.

och en domens ande
    för den som sitter på domen,
och till styrka
    för dem som avvärjer striden i porten.

Se, deras tappra ropar därute [gatorna; de öppna ytorna],
    deras fredsmäklare gråter bittert,

Där ska pilormen (hebr. qipoz; maskulin form) bygga hennes bo
    och hon [Lilit, se vers 14] ska lägga [ägg] och kläcka (klyva, bryta upp, kraftfullt dela i två) [Jes 59:5]
    och ruva under hennes skugga,
ja där ska falkarna samlas,
    var och en med sin maka.

Assyriens kung sände sin befälhavare [hebr. ravshake – "stor munskänk", troligtvis en titel på den som ledde fälttåget, se även 2 Kung 18:17] från Lachish till Jerusalem [2 Krön 32:9], till kung Hiskia med en stor armé. Och han stod vid kanalen till den övre dammen på huvudvägen vid valkarnas fält [där man tvättade och torkade kläder]. [Detta är exakt samma plats som Jesaja mötte Achas, se Jes 7:3. Troligtvis i trakten av den nuvarande norra Damaskusporten i Jerusalem. Medan Assyriens kung Sancheriv belägrade Lachish sände han sin befälhavare (främsta munskänk) till Jerusalem för att pressa Hiskia att kapitulera utan strid. Han var troligen vald till uppdraget eftersom han pratade flytande hebreiska, se vers 11–13. Belägringen av Lachish finns väl dokumenterad i en serie reliefer på väggarna i Sancherivs festsal i Nineve.]

Och kvarlevan av Juda hus som flydde
    ska igen slå rot neråt och bära frukt uppåt.

Så säger Herren (Jahve),
    er återlösare, Israels Helige:
För er skull har jag sänt [en armé] mot Babel,
    och jag ska driva dem på flykten (slå ner deras låsta portar),
    kaldéerna (babylonierna) i skepp som var deras fröjd [stolthet].
    [Här beskrivs hur Babylon kommer att besegras av Kyros, och hur man försöker fly med båtar längs med Eufrat till Persiska viken.]

För liksom regnet och snön
    faller från himlen (ordagrant: himlarna),
och inte vänder tillbaka dit
    utan att ha vattnat jorden
och fått den att bära frukt och grönska (gro, spira)
    – så att den ger säd att så (säd till den som sår) och bröd att äta (bröd till den som äter) –

Jag ska föra fram en säd från Jakob
    och från Juda en arvtagare till mina berg,
och mina utvalda ska ärva det
    och min tjänare ska bo där.

Och Herrens (Jahves) ord kom en andra gång och sade: "Vad ser du?" Och jag svarade: "Jag ser en sjudande gryta och dess ansikte är från norr."

för jag ska kalla på alla familjer från kungarikena i norr förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
och de ska komma och de ska ställa sina troner
    vid ingången till Jerusalems portar
och mot alla dess murar runt omkring
    och mot alla Juda städer.

Gå och förkunna dessa ord till norr och säg: Återvänd du avfälliga Israel, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
    jag ska inte dölja mitt ansikte mot dig,
eftersom jag är nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
    jag ska inte hysa agg för evigt.

Res upp ett baner Sion, bli stark (ta skydd, rädda dig), res dig inte, eftersom jag ska låta ondska komma från norr, en stor förödelse.

Vad har min älskade att göra i mitt hus när jag ser att hon har framkallat oförskämdheter med många, och det helgade köttet är borta från dig? När du gör ont triumferar du.

"Ta gördeln som du har tagit dig, som är på dina länder och stig upp. Gå till Perata och göm den där i en klyfta i berget."