Referenser (862 st)
Esra (206)
[Här i skiftar texten från hebreiska till arameiska fram till . Judarna var tvåspråkiga vid den här tiden, så för att undvika att hoppa mellan arameiska (som de persiska dokumenten som citeras var skrivna på) och hebreiska så skrivs även kommentarerna mellan breven på arameiska. var troligtvis den sammanfattning av innehållet som fanns på skriftrullens utsida.] Rechum, befälhavaren
(ordagrant: herre av befallningar), och Shimshaj, stadssekreteraren, skrev ett brev angående Jerusalem till kung Artaxerxes med följande innehåll:
Rechum, befälhavaren, och Shimshaj, stadssekreteraren, tillsammans med övriga kollegor (stadsanställda): domarna, ämbetsmännen, förvaltningsmännen, tjänstemännen, männen från Erek, Babylon och Susa, dvs. elamiterna,
och alla andra folk som den store och mäktige Asenappar hade fört bort och låtit bo i Samariens städer och i övriga delar av provinsen Väster om Eufrat. [Asenappar är ett annat namn för Ashurbanipal. Han efterträdde sin far Esarhaddon som kung i Assyrien 669 f.Kr. Omkring 645 f.Kr. plundrar de Elams huvudstad Susa, och en del av dessa fördes bort till Samarien och andra platser.]
Detta är en avskrift av brevet de sände till honom:
"Till kung Artaxerxes. Från dina tjänare, männen på andra sidan floden [väster om floden Eufrat].
Kungen bör veta att de judar som gav sig i väg från dig har kommit hit till oss i Jerusalem. De bygger nu upp den upproriska och onda staden, de reparerar murarna och förbättrar fundamenten.
Kungen bör nu veta att om denna stad byggs upp och murarna repareras kommer de varken att betala skatt, tull eller vägpengar, och det kommer att skada kungarnas inkomster.
Eftersom vi äter palatsets salt [är avlönade; i står kungens tjänst och är lojala mot honom, se ; ; ] och det inte är rätt att vi ser hur kungen blir vanärad, sänder vi nu denna skrivelse och låter kungen veta
så att det kan efterforskas i dina fäders krönikor. Du ska då i dessa krönikor finna att denna stad har varit en upprorisk stad, till skada för kungar och länder. Sedan gammalt har det där anstiftats oroligheter, och därför har också denna stad förstörts.
Vi låter nu kungen veta att om denna stad byggs upp och dess murar repareras, då har du ingen besittning kvar i landet på andra sidan floden." [Uttrycket "äta palatsets salt" är ett idiomatiskt uttryck för att vara i kungens tjänst. Engelska ordet för lön "salary" kommer från latinska salarium – saltpengar.]
Kungen sände detta svar:
"Till rådsherren Rechum och skrivaren Shimshaj och de andra, deras medbröder, som bor i Samarien och i resten av landet på andra sidan floden. Frid!
Skrivelsen ni sände till oss har blivit noggrant uppläst för mig.
Sedan jag befallt att det skulle göras efterforskningar, fann man att denna stad har en lång historia av att sätta sig upp mot kungar och att uppror och oroligheter har anstiftats där.
I Jerusalem har det också funnits mäktiga kungar som har härskat över hela landet på andra sidan floden. Skatt, tull och vägpengar har getts till dem.
Utfärda därför en befallning att dessa män ska sluta. Denna stad ska inte byggas upp förrän jag befaller det.
Se till att ni inte är försumliga med denna sak, så att skadan inte växer och kungarna blir lidande."
När det som stod i kung Artaxerxes skrivelse hade blivit uppläst för Rechum och skrivaren Shimshaj och deras medbröder, gick de till judarna i Jerusalem och hindrade dem med våld och makt.
Alltså upphörde arbetet på Guds hus i Jerusalem. Det blev förhindrat ända till den persiske kungen Darejaveshs andra regeringsår [520 f.Kr.]. [Darejavesh I övertog makten i Persien efter inbördeskriget efter Kambyses död. Några år in i sitt styre hade det politiska läget stabiliserats (förutom några strider med Egypten 518-519 f.Kr.). Under Darejavesh styre 522-486 f.Kr. nådde det persiska riket sin storhetstid.]
Profeten Haggai och Sakarja, Iddos son, profeterade för judarna i Juda och Jerusalem i Israels Guds namn som var över dem.
Serubbabel, Shealtiels son, och Jeshua, Josadaks son, började då bygga på Guds hus i Jerusalem. Guds profeter var med dem och hjälpte dem.
Vid samma stund [en viktig och avgörande tid] kom Tattenaj [vars namn betyder "undervisning"], ståthållaren i landet på andra sidan floden [provinsen väster om Eufrat], och Setar-Bosenai [betyder "strålande stjärna"] och deras medbröder (kollegor) och sade till dem [judarna som byggde upp templet]: "Vem har gett er tillåtelse att bygga detta hus och slutföra denna mur?"
Sedan frågade de vad männen hette som uppförde byggnaden.
Guds öga vakade över judarnas äldste, så att ingen hindrade dem innan saken hade kommit inför Darejavesh [som regerade 522-486 f.Kr.] och de hade fått brev tillbaka från honom om detta.
Detta är vad som stod skrivet i det brev som Tattenaj, ståthållaren i landet på andra sidan floden, och Shetar-Bosenaj och hans medbröder afarsekiterna på andra sidan floden sände till kung Darejavesh.
De sände nämligen en redogörelse till honom, och i den stod det:
"Frid i allt vare med kung Darejavesh.
Kungen bör veta att vi kom till provinsen Judéen, till den store Gudens hus. Detta bygger man nu upp med stora stenar [ordagrant: "stenar som måste rullas"] och sätter trävirke [balkar] i väggarna. Arbetet utförs med omsorg och går snabbt framåt under deras ledning.
Då frågade vi de äldste där: Vem har befallt er att bygga detta hus och att återställa denna mur?
Vi frågade dem också vad de hette, för att kunna underrätta dig och skriva upp namnen på de män som ledde dem.
Detta är svaret som de gav oss: Vi är tjänare till himlarnas och jordens Gud, och vi bygger på nytt upp det hus som för många år sedan stod här och som en stor kung i Israel hade byggt och gjort färdigt.
Men eftersom våra fäder gjorde himlarnas Gud vred, gav han dem i kaldén Nebukadnessars hand, den babyloniske kungen. Han förstörde detta hus och förde bort folket till Babel.
Men i sitt första regeringsår befallde Babels kung Kyros (Koresh) att man skulle bygga upp detta Guds hus.
Dessutom lät kung Kyros hämta från templet i Babel de kärl av guld och silver som hade tillhört Guds hus men som Nebukadnessar hade tagit från templet i Jerusalem och fört till templet i Babel. Kung Koresh överlämnade dem åt en man vid namn Sheshbassar, som han hade tillsatt som ståthållare,
och sade till honom: Ta dessa kärl, res i väg och bär in dem i templet i Jerusalem och låt Guds hus byggas upp på sin plats.
Så kom denne Sheshbassar hit och lade grunden till Guds hus i Jerusalem. Från den tiden och ända till nu har man byggt på det, och det är ännu inte färdigt.
Om kungen samtycker bör man göra efterforskningar i kungens skattkammare i Babel för att ta reda på om kung Kyros har gett befallning att bygga detta Guds hus i Jerusalem. Därefter bör kungen meddela oss sin vilja om saken."
Då gav kung Darejavesh sin befallning, och man gjorde efterforskningar i arkiven som fanns i skattkammaren i Babel.
I Ekbatanas borg [en av de gamla huvudstäderna] i provinsen Medien [nuvarande nordvästra Iran] fann man en bokrulle där följande stod skrivet:
"I sitt första regeringsår gav kung Kyros denna befallning om Guds hus i Jerusalem []: Huset ska byggas upp och vara en plats där man bär fram offer. Grunden ska läggas fast. Det ska byggas 60 alnar [27 meter] högt och 60 alnar [27 meter] brett
med tre varv stora stenar och med ett varv nytt trävirke. Vad som behövs för omkostnaderna ska betalas ut från kungens hus. [En aln motsvarar ungefär 45 cm. Måttet härstammar från längden på en mans underarm; avståndet mellan armbågen och långfingret. Dessa mått för att bygg om templet är det dubbla från Salomos tempel, se .]
De kärl av guld och silver från Guds hus som Nebukadnessar tog ur templet i Jerusalem och förde till Babel [] ska också lämnas tillbaka. De ska på nytt komma till sin rätta plats i templet i Jerusalem och sättas in i Guds hus."
Nu ska du Tattenaj, ståthållare i landet på andra sidan floden, och du Shetar-Bosenaj och era medbröder afarsekiterna på andra sidan floden, hålla er borta därifrån.
Lämna arbetet på detta Guds hus i fred. Judarnas ståthållare och äldste ska bygga detta Guds hus på dess plats.
Härmed ger jag befallning om vad ni ska göra för judarnas äldste när de bygger på detta Guds hus. Av de pengar som kungen får i skatt från landet på andra sidan floden ska det som behövs för omkostnaderna fullt ut betalas till dessa män så att arbetet inte avbryts.
Vad de behöver av ungtjurar, baggar och lamm till brännoffer åt himlarnas Gud, liksom vete, salt, vin och olja, ska efter uppgift av prästerna i Jerusalem ges dem dag för dag utan försummelse.
Så ska de kunna bära fram offer till en ljuvlig doft åt himlarnas Gud och be för kungens och hans söners liv.
Härmed befaller jag att om någon överträder denna förordning, så ska man bryta loss en bjälke ur hans hus och hänga upp honom på den. Hans hus ska förvandlas till en sophög, därför att han har gjort så.
Må den Gud som låtit sitt namn bo där slå ner alla kungar och folk som räcker ut sin hand för att överträda denna förordning och förstöra detta Guds hus i Jerusalem. Jag, Darejavesh, ger denna befallning. Se till att den blir noggrant utförd!"
Eftersom kung Darejavesh hade sänt ut en sådan befallning, blev den noggrant utförd av Tattenaj, ståthållare på andra sidan floden, och av Shetar-Bosenaj liksom av deras medbröder.
Judarnas äldste byggde vidare och gjorde framsteg i arbetet genom profeterna Haggais och Sakarjas, Iddos sons, profetiska ord. Man byggde och slutförde det så som Israels Gud hade befallt och som Kyros och Darejavesh och Artaxerxes (Artachast) [som regerade 465-424 f.Kr., se , ], kung av Persien, hade befallt.
Templet blev färdigt på den tredje dagen i månaden Adar [på våren, 12 mars] i Darius sjätte regeringsår [516 f.Kr. – ganska precis 70 år sedan templets förstörelse i augusti 587 f.Kr.]. [Esra ger den exakta dagen för färdigställandet sedan Serubbabel lagt grunden 21 år tidigare, se . Från det att arbetet återupptagits, genom de två profeternas Haggai och Sakarjas inflytande, var tiden bara fyra år, fem månader och tio dagar.]
Israels barn, prästerna och leviterna och de andra som hade kommit tillbaka från fångenskapen firade husets invigning med glädje.
Till invigningen av Guds hus offrade man 100 tjurar, 200 baggar och 400 lamm, och som syndoffer [] för hela Israel tolv bockar, efter antalet av Israels stammar.
De insatte prästerna efter deras skiften och leviterna efter deras avdelningar [exakta detaljer ges i ] till att förrätta Guds tjänst i Jerusalem, så som det var föreskrivet i Moses bok. [Här avslutas den arameiska sektionen som började i , är hebreiska.]
[ är på arameiska:]
"[Från:] Artaxerxes, kungarnas kung [en dåtida populär titel – beskriver styre över många folk],
till prästen Esra, lärare i himlarnas Guds påbud (aram. dat).
Jag utfärdar nu en förordning, att var och en av Israels folk och deras präster och leviter som bor i mitt rike och som vill (av egen fri vilja) fara till Jerusalem ska resa med dig.
Kungen och hans sju rådgivare sänder i väg dig för att undersöka förhållandena i Juda och Jerusalem utifrån din Guds påbud, som är i din hand.
Du ska föra dit silver och guld som kungen och hans rådgivare frivilligt har gett till Israels Gud som bor i Jerusalem.
Ta också med dig allt silver och guld som du kan få i hela Babel tillsammans med de frivilliga gåvor som folket och prästerna ger till sin Guds hus i Jerusalem.
För dessa pengar ska du noggrant välja ut och köpa tjurar, baggar, lamm [till bränn- och syndoffer] och sådant som behövs till de matoffer och drickoffer som hör till. Detta ska du offra på altaret i er Guds hus i Jerusalem. [Esra hade säkert berättat för Arttacheshasetta om vad som behövdes för offren i templet, se .]
Och med det silver och guld som blir över får du och dina bröder göra det ni anser vara bäst, efter Guds vilja.
Alla de kärl du får till tempeltjänsten i din Guds hus ska du överlämna inför Jerusalems Gud.
Det du måste betala för resten av det som behövs till din Guds hus, ska du utbetala ur kungens skattkammare.
Jag, kung Artaxerxes, utfärdar nu en befallning till alla skattmästare i landet på andra sidan floden: Allt som prästen Esra, lärare i himlarnas Guds påbud, begär av er, det ska noggrant göras och ges,
Allt vad himlarnas Gud befaller ska noggrant göras och ges till himlarnas Guds hus, för att inte vrede ska komma över kungens och hans söners rike.
Vi kungör för er att ingen ska ha rätt att lägga skatt, tull eller vägpengar på någon präst eller levit, sångare, dörrvakt, tempeltjänare eller annan tjänare i detta Guds hus.
Och du Esra, ska efter den vishet du fått av Gud utse domare och lagkloka som ska skipa rätt bland allt folket i landet på andra sidan floden, alla dem som känner din Guds påbud. Om någon inte känner dem ska ni lära honom dem.
Den som inte följer din Guds påbud och kungens påbud ska omgående (noggrant) dömas, antingen till döden eller till förvisning, indragning av egendom eller fängelse."
Jeremia (5)
[Här skiftar språket till arameiska.] Så ska ni säga dem: Dessa gudar
gjorde inte
(aram. la´avadu) himlar och jord.
Försvinna
(aram. je´vadul) från jorden och från under himlarna ska
dessa
[avgudar].
[Det är den enda arameiska versen i hela Jeremia vilket gör att den står ut (arameisk text förekommer annars på följande ställen i GT: ; ; ). Denna vers är den centrala och klimax i kontrasten mellan Herren och avgudar i . Gud är den levande guden () som skapat jorden och himlarna (). Den är också strukturerad som en kiasm där centralt även en arameisk ordlek förstärker strukturen. Centralt står de två verben som beskriver hur dessa avgudar inte har gjort någonting och de kommer att försvinna.] Daniel (651)
Då sade drömtydarna (kaldéerna) till kungen på arameiska [från och med nu till och med kapitel 7 är också boken skriven på kaldéernas vardagliga språk arameiska]: "Må kungen leva för evigt! Berätta drömmen för dina tjänare så ska vi tyda den."
Kungen [Nebukadnessar] svarade dem: "Mitt beslut står fast. Ni ska berätta för mig vad jag drömt och vad det betyder. Om ni inte gör det ska ni slitas i stycken och era [familjers] hus ska [demoleras och] bli till grushögar. [Se även ; , där samma ord används. Än i dag rivs dömda brottslingars hus i vissa delar i Mellanöstern för att utplåna deras minne. I antiken finns även exempel där tempel och hus har raserats och gjorts om till offentliga toaletter för att förödmjuka och vanära den tidigare ägarens namn, se .]
Men om ni berättar drömmen och ger uttydningen, ska jag ge er gåvor, en belöning [en speciell bonus, befordran] och stor ära. Berätta nu drömmen och vad den betyder!" [Det arameiska ordet azda, som översatts att beslutet "står fast" i , är ovanligt och används bara här och i . Ibland har det tolkats som att det kommer från roten azad och då översatts "är borta från mig", vilket lett till tolkningen att Nebukadnessar glömt vad han drömt. Dock är det inte troligt eftersom drömtydarna i försöker få kungen att berätta drömmen.]
De svarade för andra gången: "Konung, säg vad du drömt till dina tjänare, så ska vi ge uttydningen."
Kungen [Nebukadnessar] svarade: "Jag förstår nog hur det ligger till, ni försöker bara vinna tid eftersom ni vet att mitt beslut står fast.
Om ni inte berättar min dröm finns det bara en utgång för er [en dom – döden]! Ni har konspirerat tillsammans för att berätta lögner och förleda mig, i tron om att situationen ska ändra sig. Berätta därför vad jag drömt, då vet jag att ni också kan ge den rätta uttydningen!" [Varför är Nebukadnessar villig att döda alla sina visa män och rådgivare? För det första visade deras oförmåga att berätta om drömmen att de inte hade kontakt med gudarna som de utgav sig för att ha. För det andra hade drömmen gjort Nebukadnessar oroad, se . Drömmen om en människoliknande staty som krossades var olycksbådande. Nebukadnessar hade nyligen kommit till makten, kanske planerades en kupp mot honom. Detta var inte ovanligt vid den här tiden; två av de tre efterföljande regenterna blev lönnmördade direkt vid deras tronbestigning. Nebukadnessar kan ha tolkat drömmen som en varning att det fanns en förrädare bland hans närmsta rådgivare.]
Då svarade drömtydarna (kaldéerna): "Det finns ingen människa på jorden som kan tala om det kungen begär. Aldrig har någon kung, hur stor han än varit, begärt något sådant av en spåman, besvärjare eller drömtydare.
Det kungen begär är omöjligt. Bara gudarna kan uppenbara detta för kungen, men gudarna bor inte bland människorna (deras hem/boning är inte med kött)."
När kungen hörde deras svar blev han rasande, alldeles ursinnig, och befallde att alla visa [generell term för den höga sociala och religiösa klass som fanns nära kungen, se ] i Babylon skulle dödas.
Befallningen kungjordes, och alla visa var på väg att bli avrättade. [Det arameiska verbet är i particip, vilket indikerar hur händelserna är nära förestående.] Man sökte också efter Daniel och hans vänner, för att också avrätta dem [eftersom de också räknades till denna grupp].
Då talade Daniel med visa, väl valda ord till Arjok, som ansvarade för kungens alla bödlar och som var utsänd att döda alla visa i Babel.
Han sade till Arjok, kungens befälhavare: "Varför är kungens befallning så brådskande (sträng)?" Arjok förklarade då situationen för Daniel.
Daniel gick in till kungen [Nebukadnessar] och bad om att få tid på sig, så skulle han berätta vad drömmen betydde.
Sedan skyndade Daniel hem och berättade vad som hänt för sina vänner Hananja, Mishael och Asarja.
Han uppmanade dem att bönfalla himlarnas Gud att visa dem nåd och hjälpa dem förstå hemligheten, så att inte han och hans vänner och alla andra visa i Babylon skulle mista livet.
Då uppenbarades hemligheten för Daniel i en syn om natten, och Daniel prisade himlarnas Gud.
Daniel sade:
"Prisa (välsigna) Guds namn från evighet till evighet,
för han har vishet och makt!
Han bestämmer tider (generell tid, dagar, år) och stunder (en speciell tidsperiod, skiften – säsonger),
avsätter och tillsätter kungar.
[Vilket Nebukadnessars dröm handlar om.]
Han ger de visa deras vishet,
och de förståndiga deras förstånd.
Han avslöjar det som är djupt och fördolt.
Han vet vad som finns i mörkret,
och hos honom bor ljuset.
[Daniel avslutar nu bönen med tacksägelse. Bönen blir också mer personlig och orden jag, min, du, vi och oss används.] Till dig, mina fäders Gud, riktar jag mitt tack och pris,
för du har gett mig vishet och kraft.
[Jag erkänner att det är från dig detta bönesvar kommer.]
Du har nu låtit mig få veta det vi bad dig om.
För du har låtit oss veta svaret på kungens fråga [hans dilemma]."
Då gick Daniel till Arjok, han som hade fått uppdraget av kungen [Nebukadnessar] att avrätta alla de visa i Babylon. Daniel sade till honom: "Döda inte de visa i Babylon! För mig till kungen så ska jag berätta vad drömmen betyder (ge uttydningen)."
Arjok tog på en gång med sig Daniel till kungen [Nebukadnessar] och sade: "Jag har funnit en man bland de judiska fångarna som kan tyda drömmen!" [Daniels osjälviskhet visar sig när hans första ord till Arjok är att inte förgöra "alla visa i Babylon". Detta står i kontrast till Arjok, som verkar vilja ta åt sig äran genom att säga att "han har hittat en man". Dock kan man ana hans entusiasm över att det oangenäma uppdraget att avrätta alla visa inte behöver utföras.]
Kungen svarade Daniel, som hade fått namnet Belteshassar: "Kan du säga mig vad jag drömt och också uttyda drömmen?"
Daniel svarade kungen:
"Den hemlighet som kungen begär att få veta är något som inga visa män, besvärjare, spåmän (skrivare, från ordet för penna) eller astrologer (från ordet att rista, avgöra och utröna) kan uppenbara.
Däremot finns det en Gud i himlen som uppenbarar (förklarar) det som är dolt. Han har låtit kung Nebukadnessar få veta vad som ska hända i framtiden (de sista dagarna, ordagrant "slutet av dagarna"). Detta är din dröm, de syner du såg i ditt huvud när du låg på din bädd:
När du, o konung, låg på din bädd kom tankar om vad som ska ske i framtiden, och han som uppenbarar hemligheter lät dig veta vad som ska ske.
Detta mysterium har nu blivit uppenbarat för mig, inte för att jag har större vishet än någon annan levande varelse, utan för att du ska få veta uttydningen och förstå dina innersta tankar.
O konung, du såg i din syn (dröm) en stor staty framför dig. Den var mäktig (enorm), starkt glänsande – fruktansvärd (skräckinjagande) att se på. [Denna mäktiga koloss som till största delen bestod av metall reflekterade ljuset vilket gjorde att den strålade.]
Huvudet på statyn var av rent guld.
Bröstet och armarna av silver.
Buken och höfterna av brons.
Medan du såg på statyn, såg du hur en sten höggs ut [från ett berg], dock utan att någon mänsklig hand rörde vid den. [Vilket antyder att Gud gjorde det.] Den träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem.
Då krossades alltsammans på en gång, järnet, leran, bronset, silvret och guldet. Allt blev som agnar från tröskplatserna på sommaren. Vinden tog tag i dem och förde bort dem och inget blev kvar. Men stenen som hade träffat statyn blev ett stort berg som uppfyllde hela jorden.
Detta var drömmen. Nu ska vi [ett ödmjukt sätt att säga att tolkningen inte var hans egen, se ] berätta vad den betyder:
Du, o konung, är den största kungen (kungars kung, se ) [här på jorden]. Himlarnas Gud har gett dig rike, styrka, makt och ära.
Gud har gett dig alla människor (människors barn), markens vilda djur och himlens fåglar. Du råder över dem varhelst de bor. Du är huvudet av guld. [Den översta och första delen av statyn identifieras med kung Nebukadnessar själv och hans rike. Det nybabyloniska riket bestod knappt 100 år, fram till 539 f.Kr. I uttydningen används termen kung och kungarike synonymt. Det går inte att ha ett kungarike utan en kung och inte heller en kung utan ett rike.]
Efter dig ska ett annat rike [av silver, se ] uppstå, ett som är svagare (lägre) än ditt. [Det medo-persiska riket grundades av Kyros som var kung i Persien. Han gifte sig med Mediens kungs dotter och de två folkslagen blev ett rike. Tillsammans besegrade de Babylon 539 f.Kr. De två armarna av silver beskriver fint detta rike som varade över 200 år. Babylon var en absolut monarki där kungen hade all makt. I det medo-persiska riket stod inte kungen över lagen, se , , , .]
Rike 3 – Grekiska riket
Sedan ska ett tredje rike av koppar [under Alexander den store] komma och regera över hela jorden. [Alexander den store började regera 336 f.Kr. Han besegrade medierna och perserna och intog hela den då kända världen fram till hans död, bara 33 år gammal. I beskrivs riket som en get med ett stort horn, följt av fyra horn i dess ställe. Det beskriver hur hans rike delades mellan hans fyra generaler. Det grekiska riket bestod i 250-300 år. De grekiska soldaterna hade vapen främst från brons.
Den som inte tror att Bibeln kan innehålla profetia väljer att tolka det andra riket som Medien och det tredje som Persien. Man daterar också Daniels bok till ett sent datum så att den är skriven efter att händelserna har inträffat. Det som dock styrker Bibelns trovärdighet är att Medien och Persien vanligtvis annars benämns som ett rike. De identifieras i klartext som ett rike och representeras av ett djur – baggen, se . Daniels bok ingick också bland de över 900 manuskript som hittades intill Döda havet i Qumran 1947. Det finns fragment från alla tolv kapitel och de dateras till 150 f.Kr. Detta gör att Daniels bok måste varit skriven långt tidigare för att kunna ha fått spridning, kopierats och funnits med i Qumransektens bibliotek.]Det fjärde riket ska bli starkt som järn. På samma sätt som järn tillintetgör och slår sönder allt [i sin väg, är den hårdaste av dessa metaller], ska detta rike krossa som järn, stampa och bryta sönder [alla andra riken]. [Fem synonymer används för att beskriva kraften i detta fjärde rike. Det ska tillintetgöra, slå sönder, krossa, stampa och bryta sönder allt i sin väg.] [År 65 f.Kr. besegrar den romerska generalen Pompejus Syrien och 30 f.Kr. hade Augustus besegrat Egypten och tagit över Jerusalem. Värdet på metallerna i synen minskar. Det stämmer med hur kejsarens makt i det romerska imperiet var svagare än tidigare riken. Däremot är järnet det hårdaste, vilket överensstämmer med hur dess militära styrka var den starkaste.]
Du såg att fötterna och tårna var delvis av krukmakarens lera och delvis av järn. [Troligtvis beskrivs blöt lera som krukmakaren använde för att forma kärl, men också nästa steg i processen kan åsyftas i nästa vers. När materialet torkat och bränts i ugn blir det hårt men är skört.] Det betyder att det ska vara ett delat rike. Det kommer att ha något av järnets hårdhet (fasthet), du såg ju att järnet var blandat med lerjord.
Att tårna på fötterna var delvis av järn och delvis av lera, betyder att riket delvis ska vara starkt och delvis svagt (bräckligt).
Du såg järnet blandat med lera, på samma sätt ska folk blanda sig med varandra via mänsklig säd [DNA; via giftermål], men ändå inte hålla samman, lika lite som järn kan förenas med lera. [Till det yttre kan man blanda järn och lera, men det blir ingen bestående förening mellan materialen.]
Under dessa kungars tid kommer himlarnas Gud att upprätta ett annat rike som aldrig ska förstöras [Guds rike]. Dess makt ska inte överlämnas åt något annat folk [vilket skett i alla de föregående världsimperierna]. Det ska krossa och utplåna alla andra riken, men självt ska det bestå för evigt!
Du [kung Nebukadnessar] såg ju hur en sten höggs ut från ett berg, men inte genom en mänsklig hand. Stenen krossade järnet, kopparn, leran, silvret och guldet. Den store Guden har uppenbarat för kungen vad som ska ske i framtiden. Drömmen är sann och tydningen tillförlitlig." [Profetiskt talar och om Jesus – hörnstenen, se ; ; . Troende kallas "levande stenar" i Guds husbygge, se . Se även .]
Då föll kung Nebukadnessar ner på sitt ansikte inför Daniel och tillbad. Nebukadnessar befallde att man skulle bära fram ett slaktoffer och tända rökelse till honom.
Kungen sade till Daniel: "Er Gud är verkligen en Gud över andra gudar, en Herre över kungar och en som uppenbarar hemligheter, eftersom du har kunnat avslöja denna hemlighet."
Sedan gav kungen Daniel många gåvor och satte honom på en hög position i sitt rike. Nebukadnessar gjorde honom till herre över hela provinsen Babylon, och satte honom över alla de visa i Babylon.
På Daniels begäran utsåg kungen Shadrak, Meshak och Aved-Nego att förvalta Babels provins, medan Daniel själv stannade vid kungens hov.
Kung Nebukadnessar lät göra en staty av guld, 60 alnar hög [30 meter] och 6 alnar bred [3 meter]. Han ställde upp den på Duraslätten i Babels provins. [Uppenbarelsen som Nebukadnessar fick om sin roll i mänsklighetens historia kan vara orsaken till denna staty. Han var ju huvudet av guld, se . Statyn byggdes efter händelserna i kapitel 2, eftersom Daniels tre vänner har en ledande ställning, se . Den grekiska översättningen Septuaginta har tillägget att det skedde i Nebukadnessars artonde regeringsår, ett år innan Jerusalems fall, se . Det kan vara så, men den hebreiska texten har ingen tidsangivelse.
Dura var ett vanligt namn i Mesopotamien för en plats omgiven av berg eller en mur. Det kan vara mellan de två murarna i Babylon, eller upp till några mil söder om staden. Arkeologer har hittat ett stort kvadratiskt fundament av tegel en mil söder om Babylon. Det kan vara piedestalen som statyn har stått på. Bredden 6 alnar och höjden 60, proportionerna 1/10, gör att statyn verkar varit en obelisk klädd med guld. Höjden 30 meter är inte orealistisk, på 280-talet f.Kr. byggdes Kolossen på Rhodos som var 33 meter hög. En del av statyn kan ha varit en avbildning av någon babylonisk Gud. Den grekiske historikern Herodotos, verksam på 400-talet f.Kr., skriver om en guldstaty av guden Marduk i Babylon.]
Kung Nebukadnessar kallade och samlade:
satraperna (hans högsta representanter som ansvarade för olika provinser, ordet betyder "beskyddare av landet"),
föreståndarna (kan även ha militärt ansvar)
och
guvernörerna,
rådgivarna (överdomare),
skattmästarna (ansvarade för skatter och finanser),
domarna (ordet betyder "beskyddare av lagen"),
polischeferna
och
alla ledarna i provinserna [statsanställda i lägre positioner] för att de skulle komma till invigningsceremonin av den staty som kung Nebukadnessar hade ställt upp. [Det arameiska ordet för invigning är chanukka, vilket beskriver en religiös ceremoni, se . Troligtvis lovade man trohet till kungen och staten. Hundra år tidigare hade den assyriska kungen Ashurbanipal samlat sina högsta rådsherrar i Babylon för att avlägga en trohetsed. Denna händelse är känd eftersom det finns ett brev bevarat från en av rådsherrarna som var utomlands och inte kunde närvara. Han avlade sin ed om trohet på den ort han befann sig på, och det nämns att han gör det omgiven av gudabilder.
Detta är inte en samling för allmänheten. Nebukadnessar samlar de civila, militära och rättsliga makthavarna för sitt land. Den exakta innebörden av de olika titlarna och deras ansvarsområde är inte helt känd. Uppräkningen verkar ske i fallande grad av inflytande. De är tre grupper separerade med ordet "och". Det rör sig om totalt flera hundra, kanske tusental. Senare tillsätter Darejavesh 120 satraper över riket, och över dem tre furstar där Daniel är en av dem, se . Nebukadnessar utnämnde lokala ledare för avlägsna provinser, ett sådant exempel är Gedalja som sattes att regera över Juda, se .]
Då samlades satraperna, föreståndarna och guvernörerna, rådgivarna, skattmästarna, domarna, polischeferna och alla ledarna i provinserna till [den religiösa] invigningsceremonin av den staty som kung Nebukadnessar hade byggt. De stod alla framför den staty som han låtit resa.
Då ropade en härold (kungens talesperson) med hög röst:
"Folk, nationer och alla språkgrupper – detta är vad ni ska göra:
När ni hör ljudet av
horn (någon typ av blåsinstrument, troligtvis horn från något djur),
flöjt (pipa, det arameiska ordet är besläktat med ett hebreiskt ord för att blåsa och vissla),
cittra (stränginstrument med mellan tre och tolv strängar),
lyra (trigon, mindre triangelformat instrument, troligen med tre strängar för högre toner),
harpa (aram. pesanterin, från gr. psalterion – psaltare, ett stränginstrument i trekantig form),
trumma (aram. sumponeya, från gr. symphonia eller tympanon – blås eller slaginstrument)
och alla slags instrument,
ska ni falla ner och tillbe den gyllene statyn som kung Nebukadnessar har ställt upp. [De två första instrumenten är troligtvis blåsinstrument, följt av tre olika typer av stränginstrument. Det sjätte instrumentet är svårast att identifiera. Vanliga förslag är säckpipa eller trumma. Utifrån inskriptioner av orkestrar från den här tiden, och placeringen i uppräkningen, är det troligen något slags slagverk.
Orden för cittra, harpa och trummor/säckpipa är de enda grekiska låneorden i Daniels bok. Förekomsten av dessa har ibland använts som argument för ett senare datum av boken, dock nämns grekiska musikanter och instrument i assyriska skrifter före Nebukadnessars tid.
Det finns flera paralleller med Uppenbarelseboken kapitel 13. Vilddjuret från jorden gör en bild som alla måste tillbe och hans tal är 666, se . Talet sex återkommer flera gånger i detta kapitel. Statyn är 60 alnar hög och 6 alnar bred, se . Det är också sex instrument som namnges och räknas upp tre gånger, se , , .]
Men den som inte faller ner och tillber ska genast kastas i den brinnande ugnen." [Ugnar användes vid den här tiden för att bränna tegel och smälta metaller. Nebukadnessars alla byggprojekt krävde enorma mängder tegel. Ugnen som här får tjäna som straff kan vara den som använts för att bygga statyn. Temperaturen är troligtvis omkring 1 000 grader. Nebukadnessar anser sig vara en gud och har en egen version av helvetet.]
Så därför när alla samlade hörde ljudet av horn, flöjt, cittra, lyra, harpa och alla de andra instrumenten, föll de ner och tillbad guldstatyn som kung Nebukadnessar hade rest.
Då kom några drömtydare (kaldéer, ett folkslag men också benämningen på den välutbildade eliten och prästerskapet i Babylon) och anklagade judarna (ordagrant "åt upp dem levande"). [Orsaken kan vara avundsjuka, se ; .]
De sade till kung Nebukadnessar: "Må kungen leva för evigt!
O konung, du har gett befallningen att alla här ska falla ner och tillbe den gyllne statyn när de hör ljudet av horn, flöjt, cittra, lyra, harpa, trumma och alla de andra instrumenten.
Den som inte gör det ska kastas i den brinnande ugnen.
Det finns några judiska män som du har gett uppdraget att förvalta provinsen Babylon som inte har lytt din order. [Det verkar finnas ett antisemitiskt hat mot det judiska folket, det finns egentligen ingen orsak att behöva nämna deras nationalitet.] Deras namn är Shadrak, Meshak och Aved-Nego. De dyrkar inte dina gudar och tillber inte (böjer sig inte inför) den staty du ställt upp." [Anklagarna anspelar på Nebukadnessars ego och betonar hur de tre judiska männen inte lytt "dina" order, inte dyrkat "dina" gudar och böjt sig för "din" staty. Anledningen till att de inte böjer sig beror på förbudet mot bildstoder och avgudar, se . Daniels frånvaro förklaras inte. Han kan ha varit på resa i andra uppdrag, eller kvar i Babylon för att ta hand om styret. Daniel blev ju satt till en hög position, se , och kanske hans position inte inkluderades i de grupper som räknas upp i . Rent litterärt finns det en fin struktur som förstärks av att inte Daniel nämns här. Hela boken, och särskilt kapitel 2-7 formar en kiasm. Kapitel 3, där Hananja, Mishael och Asarja kastats i ugnen, hör tematiskt ihop med hur Daniel kastas i lejongropen i kapitel 6.]
I vrede och ilska [två ord används för att beskriva hans väldiga ursinne] befallde Nebukadnessar att man skulle hämta Shadrak, Meshak och Aved-Nego. När de förts till kungen
frågade Nebukadnessar dem: "Shadrak, Meshak och Aved-Nego, är det ett medvetet val att ni inte dyrkar mina gudar och inte tillber (böjer er inför) den guldstaty jag ställt upp?
Nu, om ni är redo att falla ner och tillbe den staty jag byggt när ni hör ljudet av horn, pipa, cittra, lyra, harpa, trumma och alla de andra instrumenten ... [Meningen är inte fullständig, den avslutas inte. Det är en "aposiopesis", som förstärker att det blir en känsloladdad tystnad. Om de tar denna nya chans så kommer allt vara väl. Sedan fortsätter Nebukadnessar med det andra alternativet.] Men om ni inte tillber blir ni omedelbart kastade i den brinnande ugnen. Vad finns det för Gud som kan rädda er ur min hand?" [Nebukadnessar jämställer sig själv med Gud. Jeremia dokumenterar fler tillfällen där Nebukadnessar dödar med eld, se .]
Shadrak, Meshak och Aved-Nego svarade då kungen: "Nebukadnessar, vi behöver inte svara dig på detta.
Om det är så [att vår Gud existerar, eller att vi blir kastade i ugnen], förmår vår Gud, som vi tillber, att rädda oss från den brinnande ugnen. Han kan rädda oss ur din hand, o konung.
Men om inte [även om han inte skulle rädda oss], så ska du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte tillber guldstatyn som du har ställt upp." [Det är troligt att dessa händelser utspelar sig efter Jerusalems fall 586 f.Kr. Om judarnas Gud inte hade kunnat försvara sitt eget tempel måste ju Nebukadnessar vara starkare än deras Gud. Nebukadnessar är segerviss och känner sig som en gud.
De tre judiska pojkarna Hananja, Mishael och Asarja gör ett uttalande av verklig tro. De vägrar böja sig oavsett om de blir räddade eller inte, se ; . Har Gud all makt? Ja. Kan Gud befria troende från alla problem och svårigheter? Ja. Befriar Gud troende från alla svåra situationer? Nej. Ibland tillåter Gud prövningar, se . Ibland är syftet med prövningarna uppenbara, andra gånger inte, men Guds önskan är att hans barn ska lita på honom, se ; ; ; ; . Gud garanterar inte ett problemfritt liv, men han lovar att alltid vara med, se ; .]
Då fylldes Nebukadnessar av vrede mot Shadrak, Meshak och Aved-Nego, och hans ansikte förvreds av raseri. Han gav order om att ugnen skulle göras sju gånger hetare än vanligt. [Talet sju används ofta symboliskt i Bibeln för att beskriva något som är fulländat och fullkomligt, se ; . Uttrycket "sju gånger" beskriver troligtvis hur ugnen ska göras så het som det är möjligt.]
Han beordrade också några av de starkaste soldaterna i hans armé att binda Shadrak, Meshak och Aved-Nego och kasta dem i den brinnande ugnen.
De bands och kastades i den brinnande ugnen med mantlar, byxor, turbaner och övriga kläder på sig. [Det vanliga var att de dömda fråntogs sina kläder, men eftersom kungen med sådan hast har beslutat om deras avrättning har de på sig sina officiella högtidskläder.]
Eftersom kungens befallning kommit så hastigt, och ugnen var så fruktansvärt het, blev de som förde upp Shadrak, Meshak och Aved-Nego [till den övre öppningen på ugnen], dödade av eldslågorna.
Men de tre männen Shadrak, Meshak och Aved-Nego föll bundna ner i den brinnande ugnen. [Ugnen hade en öppning överst och även på sidan. Den var troligtvis byggd vid en kulle så soldaterna kunde gå upp och kasta ner de tre hebréerna i den. Senare tittar Nebukadnessar in i öppningen på sidan och ser dem i elden, se även .]
Plötsligt reste sig kung Nebukadnessar alldeles bestört och frågade sina rådgivare: "Var det inte tre män vi kastade bundna i elden?"
"Jovisst, o konung", svarade de konungen.
Han svarade: "Men jag ser fyra män gå runt fria mitt i elden! Ingen av dem är skadad, och den fjärde ser ut som en gudason (ordagrant 'gudars son', en gudomlig varelse)." [Nebukadnessar hade en polyteistisk gudsuppfattning. För honom är frasen "gudars son" troligtvis ett spontant uttryck för att den fjärde personen måste vara någon form av övernaturlig varelse. I säger han att det var en ängel som israeliternas Gud sänt. Ängeln kan ha varit Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt, se .]
Sedan gick Nebukadnessar fram till öppningen till den brinnande ugnen och ropade: "Shadrak, Meshak och Aved-Nego, den högste Gudens tjänare! Kom ut, kom ut!"
Då kom Shadrak, Meshak och Aved-Nego ut ur elden.
Då samlades satraperna, föreståndarna och guvernörerna och kungens rådgivare runtomkring, de såg hur männen var helt fysiskt oskadda av eld (elden hade inte haft någon makt över deras kroppar). Inte ett enda hår på deras huvuden var svett, deras byxor (ytterkläder) var inte skadade, man kunde inte ens känna lukten av rök från dem!
Nebukadnessar tog då till orda och sade: "Lovad är Shadraks, Meshaks och Aved-Negos Gud, som sände sin ängel och räddade sina tjänare. De litade på honom och gick emot kungens befallning och vågade sina liv för att inte tvingas dyrka eller tillbe någon annan gud än sin egen Gud.
Sedan befordrade kungen Shadrak, Meshak och Aved-Nego i Babylons provins.
[Följande tre verser och hela kapitel 4 är ovanliga på många sätt. Det är ett brev skrivet av en hednisk kung.] [Från:] Kung Nebukadnessar.
Till alla folk, nationer och språkgrupper över hela jorden: Fred och framgång (ordagrant: "låt er fred/välgång bli stor", en hälsningsfras)!
[Syftet med brevet:]
Jag vill tillkännage de tecken och under som den högste Guden har gjort med mig.
Jag beordrade alla Babylons visa män att komma inför mig och ge mig uttydningen av drömmen.
Då kom spåmännen (skrivare, från ordet för penna), besvärjarna (exorcister, medier som talade med andar), drömtydarna (kaldéerna) och astrologerna (från ordet att rista, avgöra och utröna). Jag berättade min dröm, men de kunde inte ge någon uttydning.
Till sist kom Daniel inför mig. [Ingen förklaring ges till varför Daniel dröjde. Det kan ha varit medvetet, för att visa de hedniska drömtydarnas oförmåga, eller så var det praktiska orsaker; kanske var han på resa, se . Hans ledande position som satrap kan också ha inneburit att han administrerade arbetet. I så fall kom bara de ärenden, som hans underordnade inte klarade av, på hans bord, se ; ; .] [Nebukadnessar ger nu en kommentar på Daniels babyloniska namn:] Han kallades Belteshassar efter min [och Babylons] guds namn [Bel, generellt namn för den högsta guden i Babylon som vid den här tiden var Marduk, se ], och i vilken gudars ande är. Jag berättade min dröm för honom:
"Belteshassar, du som är den störste (högst uppsatte, ledare) bland spåmännen, jag vet att heliga gudars ande bor i dig och att ingen hemlighet är för svår för dig. Säg mig vad jag såg i min dröm och vad det betyder!" [Det har gått över 20 år sedan Daniel tydde kungens första drömsyn där han sett en staty, se kapitel 2. Den unge Daniel fick då en hög position, se , som han fortfarande hade kvar, vilket visar på hans trofasthet.]
[Nebukadnessar återberättar synen för Daniel:] "Detta var synen jag såg när jag låg på min bädd:
Jag såg ett träd mitt på (i centrum av) jorden,
och det var mycket högt. [Daniel identifierar trädet som en bild på Nebukadnessar själv och det babyloniska riket. Att det står centralt och breder ut sig i alla riktningar beskriver hur det genomsyrar och påverkar hela världen. Träd används ofta i Bibeln: Livets träd stod mitt i Edens lustgård, se . Både landet Assyrien och farao i Egypten liknas vid ett träd av Hesekiel, se . Jesus liknar Gudsriket vid ett stort träd, se . En lertavla som hittats i Babylon beskriver hur Nebukadnessars rike liknas vid ett träd.]
Trädet växte sig stort och mäktigt. Toppen reste sig högt i skyn; den kunde ses från jordens (landet, rikets) yttersta gräns. [Kan vara en anspelning på arrogans, på motsvarande sätt som Babels torn reste sig mot skyn, se .]
Dess lövverk var vackert. Det bar rikligt med frukt, tillräckligt med föda för alla. Markens djur (djuren på fältet) fann skugga under det, och himmelens fåglar byggde bo bland grenarna. Allt levande (allt kött) fick sin föda från det.
[Men det var inte allt, mer hände.] I synerna som kom [fortsatte att komma] när jag låg på min bädd såg jag en helig väktare (ängel) komma ner från himlen. [Ordagrant två ord: 'en väktare, någon som är vaken och vaktar' följt av 'en helig en'. Uttrycket återfinns bara i detta kapitel, se , och . Den grekiska översättningen Septuaginta översätter med "angelo" som är ängel och budbärare.]
Han sade med hög röst [med stor kraft]:
'Hugg ner trädet och skär av grenarna,
rensa bort lövverket och sprid ut (kasta bort) frukten.
Låt djuren [som haft skydd] under trädet fly bort, och fåglarna lämna grenarna,
men lämna kvar stubben med dess rötter i jorden. [Även om trädet huggs ner finns den livgivande roten kvar. Detta är en exakt beskrivning på vad som kommer att ske med Nebukadnessar då han blir galen och förlorar sitt rike, men återfår det när han kommit till besinning igen. Att drömmen handlar om en person blir också helt tydligt. Trädet och stubben beskrivs från och med nu som en människa med ett hjärta och i termerna honom och han.] Bunden med kedjor av järn och brons,
omgiven av markens gräs: Låt honom bli fuktad av himmelens dagg.
Låt hans lott vara med djuren bland markens gröda.
Låt hans hjärta förvandlas från en människas hjärta,
och låt honom få ett djurs hjärta [bli förvirrad, inte längre bete sig mänskligt].
[Det finns en psykisk sjukdom, lykantropi, där en människa tror sig vara ett djur.]
Låt sju tidsperioder gå (passera) över honom. [Troligtvis syftar det på 7 år.]
Så är det bestämt genom väktarna [se ],
och så är det befallt av de heliga [änglarna, se även ].
Detta för att de levande [alla folk] ska veta att den Högste råder över människornas riken (mänskligheten på jorden).
Han ger dem till vem han vill,
och kan resa upp den ringaste av människor [till att få makt att regera].'
Detta var drömmen som jag, kung Nebukadnessar, hade. Tala nu om för mig, Belteshassar [Daniels babyloniska namn, se ], vad drömmen betyder (ge uttydningen). Ingen av de vise männen i mitt rike kan tyda den, men du kan, för heliga gudars ande är i dig."
[Daniels barmhärtighet blir synlig i hur han förmedlar tolkningen. Daniel skulle kunnat ha gett uttydningen och gått därifrån, istället ser vi Daniels medlidande. Han blir personligt berörd och har svårt att veta hur han ska förmedla budskapet. Daniel är inte känslokall för en dom över en hednisk kung som fört bort honom från sitt hemland. Hans engagemang visar sig även i hans avslutande råd där han vädjar till Nebukadnessar att omvända sig. Daniels tillvägagångssätt ger en biblisk mall för hur ett budskap om dom förmedlas i kärlek med praktiska instruktioner.] Daniel, som kallades Belteshassar, blev till en början synbart bestört (chockerad, tagen), uppfylld av oroliga (skrämmande) tankar.
Men kungen sade: "Belteshassar, låt inte drömmen eller tydningen skrämma dig."
Belteshassar [Daniel] svarade: "Min herre, om drömmen ändå hade gällt dina fiender, och betydelsen dina motståndare!
Trädet som du såg växa och bli mäktigt, vars topp som nådde till himlen, synligt över hela världen,
vars lövverk var vackert och hade så mycket frukt att det räckte till föda för alla, under vilket markens djur bodde och i vars grenar himlens fåglar hade sina bon –
det är du, o konung! Du har blivit stor och mäktig, din makt når ända upp till himlen och ditt välde (makt, inflytande) sträcker sig till världens ände.
Vad det gäller den heliga väktare som kungen såg komma ned från himlen som sade:
'Hugg ner trädet och förstör det,
men lämna stubben med rötterna kvar i jorden.
Bunden med kedjor av järn och brons, omgiven av markens gräs: Låt honom bli fuktad av himmelens dagg och leva med markens djur, tills sju tidsperioder [år] har gått fram över honom.'
Här är betydelsen, o kung; detta är vad den Högste har beslutat att låta drabba dig, min herre och kung:
Du kommer att drivas bort från människor och tvingas bo bland markens djur. Du kommer att äta gräs som en oxe och fuktas av himlens dagg. Sju tidsperioder [år] ska passera (gå över dig), tills du insett att den Högste [Gud] regerar över alla riken på jorden och han ger dem åt vem han vill.
Det som uttalades [av väktarna] om trädets stubbe, att rötterna skulle lämnas kvar, det betyder att du ska återfå ditt rike när du har förstått (lärt dig och insett) att det är [Gud i] himlen som har makten (regerar).
Så därför, o konung, lyd (välkomna) mitt råd: Bryt dig loss (befria dig) från din synd [som när ok runt en hals bryts] och gör det som är rätt [lev rättfärdigt]; istället för att göra det som är ont, var barmhärtig mot de fattiga []. Det kan hända att din framgång (lycka, välgång) då kan bestå."
Allt detta drabbade kung Nebukadnessar.
Tolv månader senare gick kungen omkring på taket till sitt palats i Babylon. [Från sitt palats kunde Nebukadnessar se ut över staden och alla hans lyckade byggnadsprojekt. Här fanns de hängande trädgårdarna, som grekerna senare kom att beteckna som ett av världens sju underverk. För att bygga allt detta krävdes en enorm arbetsstyrka där många hade usla förhållanden, något som Daniel troligen refererar till, se . Den romerska historikern Herodotos beskriver hur staden var rektangulär där varje sida var över 2 mil lång. Genom staden flöt floden Eufrat och ett avancerat system med kanaler gav bevattning. Den yttre muren var 9 mil lång, 100 meter hög och 25 meter bred. Han skriver att den var så bred att två hästekipage, vardera med fyra hästar i bredd, med lätthet kunde mötas på den. Från Ishtarporten ledde paradgatan in till Marduks tempel. Totalt fanns över 50 tempel, 180 altare till Ishtar och en guldstaty av Baal. Centralt fanns också en ziggurat, som var ett torn, en nybyggd replik av Babels torn som tidigare funnits i staden. Nebukadnessar hade tre palats, där den storslagna festsalen i ett av dem beskrivs i nästa kapitel.]
Han sade [till sig själv]: "Se, är inte detta det stora Babylon som jag har byggt, som mitt kungliga residens genom min väldiga makt, till min ära?"
Medan orden ännu var på kungens läppar kom (ordagrant "föll") en röst från himlen [troligtvis är det en ängel som tillkännager domen]: "Kung Nebukadnessar, detta är sagt om dig: Ditt rike har tagits från dig!
Du ska drivas bort från människorna och tvingas bo bland markens djur. Du kommer att äta gräs som en oxe. Sju tidsperioder [år] ska passera (gå över dig), tills du insett att den Högste råder över människornas riken och ger dem åt vem han vill."
Där och då gick orden i uppfyllelse över Nebukadnessar. Han blev utstött från människorna och åt gräs som en oxe. Himlens dagg fuktade hans kropp tills hans hår växte och blev som örnfjädrar och hans naglar blev som fågelklor. [Det är ovanligt att denna typ av händelser skulle dokumenteras, eftersom det inte gav en positiv bild av kungen, dock kan en av de tusentals lertavlor med kilskrift från Babylon ge svar. Tavlan, som har beteckningen BM 34113 och finns i arkiven på Brittiska museet, nämner Nebukadnessars namn och har bland annat följande text: "Livet har mist sin mening för honom... han ger motstridiga order... han visar ingen kärlek för sina barn... familj och släkt finns inte längre." Det är också intressant att under en sjuårsperiod mellan 582 och 575 f.Kr. finns det inga dokumenterade händelser eller förordningar från babyloniska riket. Det skulle kunna tala för att det var då Nebukadnessar var avsidestagen.]
"När den tiden [de sju åren] hade gått, lyfte jag, Nebukadnessar, mina ögon mot himlen. [Från sitt palats hade han tittat ned på staden i högmod, nu är det från markens gräs han lyfter sin blick mot Gud i ödmjukhet.] Mitt förstånd återvände. Jag prisade den Högste och lovade och ärade honom som lever för evigt:
Hans välde är ett evigt välde!
Hans rike (kungliga styre) varar från släkte till släkte.
Jordens invånare är att betrakta som ingenting [i jämförelse med Guds styre, se ].
Han gör som han vill med himlens härskara och med jordens invånare. Ingen kan stå emot hans [mäktiga] hand eller [ifrågasättande] säga till honom: 'Vad har du gjort?'
Där och då fick jag tillbaka mitt förstånd. Även min härlighet och glans kom tillbaka, till ära för mitt rike. Mina rådgivare och stormän sökte upp mig. Jag blev på nytt insatt i mitt rike och jag fick än större storhet. [Gud ärar den som ärar honom, se .]
Därför vill jag, Nebukadnessar, nu prisa, upphöja och ära himlens konung. Allt han gör är rätt (sanning) och rättvist (rättfärdigt) och han kan ödmjuka de som beter sig högmodigt."
[Det har gått 25-30 år sedan Nebukadnessars upprättelse i slutet på förra kapitlet. Detta kapitel beskriver händelserna som ägde rum kvällen den 12 oktober 539 f.Kr. Nebukadnessar hade dött en naturlig död 23 år tidigare år 562 f.Kr. Han blev drygt sjuttio år gammal. Efter några politiskt turbulenta år med flera skiften av kungar kom Nabonidus till makten genom en statskupp 556 f.Kr. Han är den sista kungen i det babyloniska riket. Nabonidus var dock inte så intresserad av Babylons största gud Marduk, han reste i stället mycket i riket. Han tillbringade 10 år i oasen Teima i Arabien där han dyrkade månguden Sin och byggde många altare till andra gudar. Eftersom han var borta från Babylon tillsatte han sin son Belshassar som medregent. Fram till mitten på 1800-talet fanns inga antika källor, förutom Bibeln, som nämnde Belshassars namn. Sedan dess har flera arkeologiska fynd hittats, som t.ex. Nabonidusrullen, som bekräftar att Belshassar var Nabonidus son och medregent.] Kung Belshassar [Nabonidus son och medregent] anordnade en stor festmåltid (bankett, en galamåltid med religiösa inslag) [i staden Babylon] för tusen stormän (högt uppsatta gäster) och drack vin med dem. [Det babyloniska riket hade sin storhetstid under Nebukadnessars styre, men efter hans död började mederna och perserna ta över mer och mer och var på väg att bli nästa stora världsvälde. Samtidigt som festen pågår finns den persiska armén utanför Babylons murar. De senaste veckorna hade de avancerat från norr och plundrat flera städer. Detta var inte obekant för Belshassar, dock tog han det med ro. Babylon hade matförråd för 20 år. Yttermuren var 9 mil lång, 25 meter bred och nära 100 meter hög. Innanför den fanns ännu en mur. Trots belägring kände man ingen fara – Babylon var ju ointagligt! Nebukadnessars vittnesbörd i kapitel 4 avslutas med att Gud kan ödmjuka de högmodiga, se . Att Belshassars bjuder in till en vild fest mitt under en belägring är höjden av högmod.]
Medan Belshassar drack vin (påverkad av alkoholen), befallde han att guld- och silverkärlen som hans företrädare (far, förfader, kanske farfar) Nebukadnessar hade plundrat från templet i Jerusalem skulle hämtas fram så att kungen, hans stormän, hans fruar och konkubiner (älskarinnor) kunde dricka ur dem. [Det var inte vanligt att kvinnorna var med, se t.ex. , . Omkring 50 år tidigare, samtidigt som Daniel blev bortförd, tog även Nebukadnessar dessa heliga kärl från Jerusalem, se . Tusentals kärl hade förts bort, en förteckning över dem finns i .
Texten framhäver Belshassars koppling till Nebukadnessar. Orden far och son används ofta i en vidare betydelse för efterträdare i antiken. I en assyrisk text som brukar kallas för "den svarta obelisken" av Salmanassar III, kallas Jehu "Omris son", trots att han inte var hans son. Han var från en helt annan släkt. Det är troligt att Belshassar var släkt med Nebukadnessar. Det finns skäl att tro att Nabonidus gifte sig med en av Nebukadnessars döttrar, vilket då gör att Belshassar kallas Nebukadnessars barnbarn. Han kände väl till historien hur kärlen kommit till Babylon, se . Det faktum att Israels guds heliga kärl fanns som krigsbyte i Babylon visade, i Belshassars tankevärld, att de babyloniska gudarna var mäktigare än andra folks gudar. Att vanhelga och dricka ur dessa kärl just denna kväll ansåg nog den alkoholpåverkade Belshassar vara en utmärkt idé att på ett demonstrativt sätt visa på Babylons makt, se .]
Då bar man fram guldkärlen som hade tagits ur Guds tempel i Jerusalem. Kungen, hans stormän, hans fruar och konkubiner drack vin ur dem.
Medan de drack prisade de sina gudar av guld, silver, koppar, järn, trä och sten. [I arkeologiska utgrävningar i södra delen av Babylon har man hittat ett palats med en stor sal 52 x 17 meter. Längs med ena långsidan, mitt emot ingången, fanns ett podium där tronen kan ha stått. Som jämförelse är Blå hallen i Stockholms stadshus 50 x 30 meter och Nobelmiddagen har 1300 inbjudna gäster.]
I samma stund syntes (kom det fram) fingrar från en människohand som skrev på den vitkalkade väggen mitt emot den stora ljusstaken i kungens palats. Kungen såg [följde med blicken] baksidan på handen som skrev.
Kungens [Belshassars] ansikte bleknade (hans glans förändrades), hans tankar skrämde honom, hans höftleder gav vika och hans knän skakade. [Ordagrant står det "knutar/leder hans höft gav vika", vilket också kan beskriva ett urinläckage eller ofrivillig tarmtömning.]
Kungen ropade med hög röst att man skulle hämta besvärjarna, drömtydarna (kaldéerna) och astrologerna. Han sade till de visa i Babylon: "Den som kan läsa skriften och tala om för mig vad den betyder ska bli klädd i purpur [få kunglig status], få en guldkedja runt sin hals [se ; ] och bli den tredje i riket." [Detta stämmer historiskt. Belshassars far Nabonidus var kung, men eftersom han var borta längre perioder insatte han sin son som medregent. Belshassar är den andre i rang och har befogenhet att insätta den tredje i riket.]
Då kom kungens alla vise män in, men de kunde inte läsa skriften och inte heller berätta för kungen vad texten betydde (ge uttydningen). [Skriften bestod av fyra arameiska ord, se . Arameiska var det vardagliga språket i Babylon, så de kunde troligtvis läsa orden. Svårigheten var att orden både var verb och substantiv. Även om de kom fram till den exakta betydelsen var det ingen fullständig mening. En uttydning krävdes också för att få fram ett meningsfullt budskap.]
Kung Belshassar blev ännu mer förskräckt och alldeles likblek (färgen vek bort från hans ansikte). Hans stormän var också helt rådvilla (omskakade, förstummade av rädsla eftersom de inte förstod vad som hänt).
[Ryktet om vad som hänt spred sig snabbt i palatset.] När drottningen [troligtvis Nebukadnessars fru eller dotter] fick höra vad kungen och stormännen sade gick hon till festsalen. [Drottningen var inte Belshassars fru, eftersom hans fruar redan fanns där, se . Hon måste ha varit väl respekterad eftersom hon kommer in i hallen oinbjuden, och väl där tar hon kommandot. Hon är antingen Nebukadnessars eller Nabonidus fru. Är hon Nabonidus fru är hon Belshassars mamma och då också troligtvis Nebukadnessars dotter. Hon har förstahandsinformation om Daniels tjänst i hovet, något som stämmer om hon var Nebukadnessars fru eller dotter.] Hon sade: "Må kungen leva för evigt! Låt inte dina tankar skrämma dig, och var inte blek (låt inte färgen vika bort från ditt ansikte).
Det finns en man i ditt rike som har heliga gudars ande i sig. I din företrädares (fars eller kanske farfars) dagar [se ] visade han sig ha insikt (ljus), förstånd och vishet som gudarna. Din företrädare, kung Nebukadnessar, satte honom över spåmännen (skrivare, från ordet för penna), besvärjarna (exorcister, medier som talade med andar), drömtydarna (kaldéerna) och astrologerna (från ordet att rista, avgöra och utröna).
Mannen jag pratar om heter Daniel, han fick [det babyloniska] namnet Belteshassar []. Han hade en extraordinär ande (en andlig förmåga utöver det vanliga, se ), kunskap och förmåga att tyda drömmar, lösa gåtor och lösa invecklade problem (lösa upp knutar). Kalla in Daniel. Han kan tolka (tyda) skriften på väggen."
Så blev Daniel [som nu är i 80-årsåldern] förd till kungen, och kungen sade till honom: "Du är ju Daniel, en av de judiska fångar som min företrädare (far), kungen, förde hit från Juda!
De vise männen och besvärjarna fördes till mig för att läsa denna skrift och förklara vad den betyder (ge uttydningen), men de kunde inte ge någon förklaring.
Men jag har hört om dig, att du kan ge uttydningar och ge svar på svåra frågor. Läs texten och förklara vad det betyder för mig. Om du kan göra det ska jag klä dig i purpur [ge dig kunglig status], hänga en guldkedja runt din hals och ge dig den tredje högsta positionen i riket."
Då svarade Daniel kungen:
"Behåll dina fina gåvor själv eller ge dem till någon annan! Men skriften [på väggen] ska jag läsa för dig och berätta vad den betyder (ge uttydningen). [Att Daniel inte vill ta emot kungens gåvor beror nog inte på stolthet eller oartighet, snarare vill han undvika missförstånd att man kan köpslå med Guds gåvor. Innan texten tolkas talar Daniel några allvarsord med kungen. Han börjar med att påminna om högmodets konsekvenser hos Babylons största kung, Nebukadnessar, i . Han avslutar med att fördöma Belshassars medvetna handling att häda den högste Guden i . I Nebukadnessars fall gav Gud en 12 månaders nådatid innan domen föll, se . För Belshassar, som borde vetat bättre, rör det sig om timmar innan orden besannas, se . Att Gud skriver på väggen visar ändå på att han vill omvändelse.]
O kung, den högsta Guden gav din företrädare (far, förfader, kanske farfar) Nebukadnessar ett rike, storhet, ära och majestät.
Eftersom Gud hade låtit honom få så stor makt, darrade människor från alla folk, stammar och språkgrupper inför honom.
Den han ville blev dödad,
den han ville blev skonad.
Den han ville blev upphöjd (ärad, befordrad),
den han ville blev avsatt (förödmjukad).
Men när Nebukadnessar blev högmodig och arrogant (hans hjärta lyftes upp och hans ande förhärdades så han agerade stolt), störtades han från sin kungatron och blev fråntagen sin ära.
Han drevs bort från människor, och hans hjärta blev som ett djurs. Han levde bland vildåsnor och åt gräs som en oxe och hans kropp fuktades av himlens dagg. Detta pågick ända tills han insåg att Gud den Högste råder över människors riken och upphöjer vem han vill till att härska över dem.
I stället har du satt dig upp mot himmelens Herre. Du tog fram kärlen från hans hus [templet i Jerusalem]. Sedan drack du, dina stormän, dina fruar och konkubiner (älskarinnor) vin ur dem. Du prisade gudar av silver och guld, brons, järn, trä och sten – gudar som varken kan se eller höra eller förstå! Men du har inte ärat den Gud som har ditt nästa andetag och hela din existens (alla dina vägar) i sin hand! [I stället har du vanärat och hädat honom – detta är allvarligt.]
Därför har han sänt denna hand och skrivit detta.
Det här är skriften (texten) som är skriven:
Mene (räknad)
mene (räknad)
tekel (vägd)
u-pharsin (och delad). [De arameiska orden kan tolkas som verb eller substantiv. Det måste ha försvårat tolkningen och gjort de vise i Babylon förbryllade. Tolkas orden som substantiv beskriver de vikter och myntenheter. En möjlig tolkning är då att låta det första ordet vara ett verb och de tre sista substantiv: "räknad: en mina, shekel och en halv-shekel". Är orden verb blir meningen: "räknad, räknad, vägd och delad". Det är den rätta tolkningen, men även om de vise hade kommit så långt, krävs en uttydning för att förklara vad som menas.]
Detta är vad orden betyder (vad som ska ske):
Mene (räknad) – Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort slut på det.
[Upprepningen "räknad, räknad" betonar hur detta beslut står fast.]
Tekel (vägd) – du har blivit vägd på balansvågen och funnen för lätt (otillräcklig, det saknas).
På Belshassars befallning blev Daniel klädd i purpur [fick kunglig status], en guldkedja hängdes om hans hals, och man utropade honom att få den tredje högsta positionen i riket. [Daniel visste att detta var värdelösa gåvor och titlar i ett rike som skulle falla om några timmar! Det verkar som Daniel ändå accepterar att ta emot belöningarna som prackas på honom mot hans vilja, se . Kanske hade protester i detta läge gjort att han blivit anklagad för förräderi?]
Samma natt blev Belshassar, kaldéernas [det babyloniska folkets] kung, dödad.
Dareios, medern, tog över riket. Han var då 62 år gammal. [Kyros hade börjat sin militärkampanj mot Babylon i början av oktober 539 f.Kr. då han vann slaget vid Opis 8 mil norr om Babylon. Den 11 oktober intog han Sippar 6 mil norr om Babylon och närmar sig Babylon. Floden Eufrat rinner rakt genom Babylon. Genom att gräva flera kanaler till en sänka strax norr om Babylon minskas Eufrats vattennivå så mycket att armén kan ta sig in under muren. Strax innan gryningen den 13 oktober marscherar den persiska armén in i Babylon. Den grekiske historikern Herodotos beskriver hur det pågick firande av en religiös högtid och folket var upptagna med att dansa och fira i gryningen när den persiska armén intog staden. Hade man varit på sin vakt hade det lätt gått att försvara staden från murarna som omgärdade floden. Kyros själv kommer till staden 17 dagar senare och utropas som dess befriare.
Jeremia hade tidigare profeterat om att babylonierna skulle regera i 70 år, se . Intressant nog var det just år 609 f.Kr. som Nebukadnessars far Nabopolassar brände det sista assyriska fästet i Harran. Några år tidigare hade han plundrat och bränt assyriernas huvudstad Nineve och de överlevande hade flytt till Harran. Han belägrar staden under något års tid tills den faller 609 f.Kr. Det är alltså exakt 70 år mellan 609 f.Kr. – då babylonierna blev världshärskare – fram till 539 f.Kr. då de förlorar makten till mederna och perserna.]
[Dareios introducerades i föregående vers som "medern Dareios". Det är inte historiskt bekräftat vem denne Dareios är. Namnet härstammar från persiskan och betyder ordagrant: "hålla fast vid det som är gott" eller "han äger" eller "rik och kunglig". Det kan vara namn eller en titel. De två troliga förslagen är: kungen Kyros själv eller Gubaru, den general som hjälpte Kyros att inta staden Babylon och också fungerade som dess guvernör. Det var inte ovanligt att kungen hade olika namn och benämningar i olika delar av riket. På samma sätt som namnet Belshassar i föregående kapitel var oidentifierat fram till slutet på 1800-talet finns förhoppningen att framtida arkeologiska fynd kan ge klarhet i vem denne Dareios var.] Dareios (Darejavesh) ansåg att det var en bra idé att utse 120 satraper (ordagrant "landets beskyddare") som skulle finnas i hela riket.
Över dem satte han tre ministrar, varav Daniel var en av dem. [Troligtvis ansvarade ministrarna för 40 satraper var.] Satraperna skulle rapportera till dessa tre ministrar så att kungen inte led någon förlust. [Det medo-persiska riket expanderar och kungen tillsätter ledare och en ny administration för att behålla nyligen intagna områden och säkra att de betalar skatt. Ordet "förlust" används i om skatt, tull och vägavgifter. Det var inte ovanligt med korruption på alla nivåer. Tulltjänstemän och administratörer tog ofta ut högre avgifter än bestämt och lät överskottet gå in i sin egen ficka.]
Denne Daniel utmärkte sig (överglänste, gjorde ett bättre jobb) jämfört med de andra [två] ministrarna och [de 120] satraperna, för han hade en extraordinär ande (en andlig förmåga utöver det vanliga, se ). Kungen tänkte (planerade att) sätta Daniel över hela riket. [Daniel hade en hög moral, han följde Guds lag och var ärlig och trofast. Daniel hade också en lång erfarenhet av att arbeta som administratör för Babylon, han hade tjänat närmare 40 år under Nebukadnessar, se . Daniels tilltänkta befordran skapade avundsjuka, se . Här fanns en tidigare judisk slav som tjänat i det besegrade babyloniska riket som skulle bli deras överordnade!]
Då försökte de andra [två] ministrarna och [en grupp av] satraperna att hitta något att anklaga Daniel för i hans tjänsteutövning (i det som gällde riket). De kunde dock inte hitta någonting som var orätt [något ämbetsbrott] eller någon korruption (moraliskt fel), eftersom han var trofast (hade hög moral och integritet) fanns det ingen försummelse (slarv) eller korruption (moraliskt orätt).
Till sist sade männen: "Vi kommer aldrig att hitta något att anklaga denne Daniel för [vad det gäller hur han utför sitt arbete]. Kanske kan vi hitta något som rör hans Guds lag?" [Daniel var nu i 80-årsåldern. Det har gått en relativt kort tid sedan den nya administrationen tagit över i Babylon. Daniels tro på Israels Gud var troligen fortfarande obekant för kungen. Dock genomsyrade tron både Daniels privat- och arbetsliv. Han var lojal, hederlig och hade god arbetsmoral.]
Så ministrarna och satraperna kom som en grupp (otåligt, enade i en konspiration, stormade in) till kungen och sade:
"Kung Dareios, lev för evigt!
Alla rikets ministrar, guvernörer, satraper, rådgivare och ståthållare (militära ledare) har enats om en kunglig förordning (lag) som borde utfärdas:
'Den som under de kommande 30 dagarna gör en förfrågan (ber) till någon annan gud eller människa än dig, konungen, ska kastas i lejongropen.' [Ordet för grupp kan även betyda storma eller rycka fram. Det beskriver den stämning och bakomliggande brådska som fanns i denna samling. Gruppen leddes av de två ministrarna och säkert några representanter från de andra grupperna. De fick det att låta som att de förankrat förslaget hos alla. Något som var en lögn eftersom Daniel inte var med på detta.]
Utfärda ett sådant påbud nu, o konung, och signera det [dokumentet] så det enligt Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas." [Dareios har just besegrat Babylon. Han kommer från ett annat land och kultur och behöver ena riket. Det är många beslut som ska fattas på kort tid och detta låter som en bra idé. I det babyloniska riket stod kungen över lagen, i det medo-persiska riket stod även kungen under lagen, se även ; . Något som även stämmer med Nebukadnessars dröm med statyn. Han var huvudet av guld och det efterföljande – bröstet och armarna av silver – var ett svagare rike, se . En anledning till att lagen inte kunde ändras var att perserna betraktade sina kungar som gudar – de var Ormudz avbild, en forniransk himmelsgud. Om kungen ändrade sig var han inte en gud. Det finns flera exempel från historien på denna sed. En grekisk historiker beskriver hur Darios III låter en man bli dödad, trots att han visste att han var oskyldig. Det var ett kungligt beslut som inte gick att ändra.]
Därför lät kung Dareios sätta upp ett skriftligt påbud (signerade han dokumentet med förordningen).
Även efter att Daniel fått reda på att den nya lagen var uppsatt (signerad och börjat gälla), gick han till sitt hus där han hade ett rum på taket med fönster som var öppna i riktning mot Jerusalem. [I riktning mot väster från Babylon.] Där böjde han knä tre gånger om dagen och tackade sin Gud på samma sätt som han alltid gjort. [Seden att be mot templet i Jerusalem bygger på Salomos ord, se , , , . Daniel fortsätter sin vana att be tre gånger om dagen. Han lyder Gud mer än människor, se . David skriver hur han ber kväll, morgon och mitt på dagen, se (kvällsbönen nämns först eftersom den judiska dagen börjar vid solnedgången). I templet i Jerusalem var tiderna för bönen 9, 12 och 15, se även ; ; ; ; .]
Männen gick som en grupp dit (skyndade, stormade de in) och upptäckte hur Daniel bad om Guds hjälp (nåd).
Sedan gick de inför kungen och frågade honom om det kungliga påbudet: "Har inte du utfärdat ett påbud att ingen får be till någon gud eller människa förutom dig, o kung? Säger det inte att någon som bryter mot det under de närmsta trettio dagarna ska bli kastad i lejongropen?"
Kungen svarade: "Jo, det stämmer (det står fast) enligt Mediens och Persiens lag som inte kan återkallas."
Sedan sade de till kungen: "Daniel, en av de judiska fångarna (ordagrant 'en av sönerna av de bortförda från Juda'), rättar sig varken efter dig eller det påbud som du har signerat. Tre gånger om dagen ber han sin bön." [De vill låta Daniel framstå i dåligt ljus. De betonar att Daniel inte är en av dem. Enda orsaken att nämna att han varit en fånge var att förnedra honom och misstänkliggöra Daniels intentioner. För det andra säger de att Daniels handlande var inte bara mot lagen, utan mot kungen själv. Inte nog med att Daniel gått emot kungen och lagen, han gjorde det medvetet tre gånger om dagen. Det var inte bara ett missförstånd utan en medveten handling.]
När kungen hörde detta, tog han mycket illa vid sig. [Det arameiska ordet beesh används här. Det betyder "lukta illa" och används bildligt för hur "hela situationen stinker". Det som skett är helt fel, skamfyllt och orättfärdigt. Kungen förstår hur han har blivit lurad.] Han bestämde sig för att göra allt han kunde för att rädda Daniel. Ända till solnedgången försökte han hitta en utväg.
Sedan kom männen i en grupp (konspirerade de, ryckte de fram) och sade till honom: "Kom ihåg, o kung, att enligt medisk och persisk lag kan inga påbud från kungen ändras."
Då gav kungen [Dareios] order om att hämta Daniel och kasta honom i lejongropen, och kungen sade till Daniel: "Din Gud som du troget (ständigt, oavsett omständigheter) tjänar, han ska rädda dig!"
Man hämtade en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns sigill, så att inget skulle ändras vad det gäller beslutet som fattats mot Daniel.
Sedan gick kungen till sitt palats. Han åt ingenting på kvällen (han fastade), och han lät ingen underhållning (musik, dans) föras in till honom. Den natten kunde han inte sova.
Tidigt nästa morgon, så fort det började ljusna, steg han upp och skyndade sig till lejongropen.
Då han närmade sig gropen, ropade han på Daniel med ängslan i rösten: "Daniel, den levande Gudens tjänare! Har den Gud som du troget (ständigt, oavsett omständigheter) dyrkar kunnat rädda dig från lejonen?"
Då talade Daniel till kungen: "Ers Majestät, länge leve konungen!
Min Gud har sänt sin ängel som stängde till gapet på lejonen så de inte har skadat mig, eftersom jag visade mig vara oskyldig inför Gud. Jag har inte heller gjort något ont mot dig, ers majestät." [Daniel säger inte att han är en syndfri människa, se . Däremot är han oskyldig i det här fallet, när han tillbad Gud, och trotsade kung Dareios förordning som förbjöd detta.]
Kungen blev mycket glad och befallde att Daniel skulle lyftas ur gropen. Så Daniel lyftes upp ur gropen och han var inte det minsta skadad, för han hade litat (trott) på sin Gud.
Sedan befallde kungen att männen som anklagat Daniel (ordagrant "ätit honom levande") skulle hämtas och föras till lejongropen. De, deras fruar och barn kastades i gropen. Lejonen kastade sig över dem innan de nått marken och slet dem i stycken. [Både tematiskt och rent textmässigt hör detta stycke i kapitel 6 ihop med kapitel 3 där Daniels tre vänner kastas i den brinnande ugnen. Samma ovanliga ord för anklaga, används i och . På samma sätt som Nebukadnessar skrev ett brev gör även Dareios det, se och .]
Därefter lät kung Dareios skriva till alla folk, stammar och språkgrupper i hela världen:
"Med önskan om stor frid (välgång)!
Härmed ger jag en ny förordning att man i mitt rike ska frukta och vörda Daniels Gud. För han är den levande Guden,
som förblir för evigt.
Hans rike går inte under,
och hans välde består till slutet.
Han räddar och befriar,
gör tecken och under,
i himlen och på jorden.
Han är den som räddade Daniel ur lejonens våld (hand)."
Daniel hade framgång (blev befordrad, fick ära, rikedom och makt) under Dareios regeringstid, och (även) under persern Kyros (Koresh) regeringstid. [Texten kan läsas på två sätt. Antingen beskriver den hur Dareios och Kyros är två samtida ledare. I så fall är Dareios guvernören som Kyros satte över staden Babylon, och som historiskt sett skulle kunna vara en general vid namn Gubaru, se . Den hebreiska konjunktionen "vav" översätts vanligtvis med "och", men kan också översättas "även". I så fall blir den andra delen en förklaring och förtydligande: "även, det vill säga, under persern Kyros regeringstid". Daniel indikerar då att medern Dareios, se , är samma person som persern Kyros. Det som försvårar tolkningen är att samma personer har olika namn i olika regioner, det gäller ju även Daniel och hans vänner, se . Förhoppningsvis kan framtida arkeologiska fynd där Dareios namn nämns hjälpa till i tolkningen här.]
I Belshassars första regeringsår [omkring 550 f.Kr.] hade Daniel en dröm och såg syner i sitt inre (i sitt huvud) när han låg på sin bädd. [Belshassar var Nabonidus äldste son. Nabonidus kom till tronen 556 f.Kr. och regerade till 539 f.Kr. I Nabonidusrullen nämns att de regerade tillsammans i Nabonidus sjunde regeringsår, vilket är 549 f.Kr. Dock saknas uppteckningar för år fyra, fem och halva sjätte året. Belshassars första regeringsår är alltså någonstans mellan 553 och 550 f.Kr. Det är drygt tio år sedan Nebukadnessars död, se . Daniel är omkring 60-70 år när han har denna syn.] Han skrev ner huvudpunkterna i drömmen.
Här är skildringen: Jag såg synen på natten. I synen blåste himlens fyra vindar, och det stora havet rördes upp. [Det stora havet är ofta en referens till Medelhavet som är Israels gräns mot väster, men kan också profetiskt tala om folk och nationer, se . Här verkar betydelsen vara hur det stormar politiskt och nya riken och stormakter växer fram. den persiske kungen Kyros besegrar Mederna 550 f.Kr. och den kommande stormakten Medo-Persien formas; en händelse som kommer att påverka hela världshistorien. Intressant nog tangerar dessa omvälvande världshändelser tidpunkten då Daniel har denna syn.]
Fyra stora vilddjur reste sig ur havet, var och ett olikt det andra. [ gör det klart att dessa djur representerar fyra kungar och deras riken. Än i dag förknippas länder med djur. Sveriges riksvapen har t.ex. två lejon, drakar associeras med Kina, örnen med USA osv. Flera gånger betonas den symboliska karaktären i denna syn. Uttryck som "liknade" och "var som" används. Alla dessa djur är rovdjur, vilket beskriver djurens karaktär att jaga och hur dessa riken intar andra länder. Det kan vara värt att reflektera över att det djur som Jesus och hans rike liknas med är ett lamm. De följande fyra djuren har en parallell i Nebukadnessars syn i kapitel 2 med de fyra delarna i statyn.]
Det första [vilddjuret – som symboliserar en kung och ett rike, se ] liknade ett lejon, men hade vingar som en örn. Medan jag betraktade det rycktes vingarna av. Det lyftes upp från marken så att det stod på två fötter som en människa, och det fick ett mänskligt hjärta. [Lejonet och örnen förknippas med det babyloniska riket. Nebukadnessar jämförs med båda dessa bilder i Bibeln, som ett lejon, se ; ; , , och som en örn i ; ; ; . Lejonet var också en av Babylons symboler. Över 100 lejon prydde den berömda Ishtarporten. Statyer med vingbeprydda lejon har hittats i Babylons ruiner och det antas att det var rikets symbol. Både lejonet och örnen är rovdjur. Lejonet är kungen på land och örnen är luftens konung.
Synen där vingarna tas bort kan symboliskt beskriva vad som hände med Nebukadnessar när han ödmjukades i kapitel 4. De sju åren då han var sinnessjuk for han inte fram och erövrade fler områden. Efter hans upprättande styr han inte längre som ett vilddjur utan har fått ett mänskligt hjärta.]
Efter detta [efter det andra djuret] fick jag se ännu ett vilddjur [som symboliserar en kung och ett rike, se ]. Det såg ut som en leopard med fyra vingar på sin rygg (sidor) som såg ut som fågelvingar. Vilddjuret hade fyra huvuden och det fick stor makt (auktoritet att råda). [Karaktärsdragen hos en leopard är snabbheten och dess blodtörst. De fyra vingarna ökar hastigheten för detta redan snabba djur. Detta beskriver exakt det grekiska riket som blixtsnabbt intog hela den då kända världen. Alexander den store blev kung bara 20 år gammal 336 f.Kr. På mindre än 10 år hade han intagit hela Medo-Persien ända till gränsen mot Indien. Det sägs att han då gråtit över att det inte fanns något mer territorium att inta. Att det var fyra vingar kan också anspela på jordens fyra hörn och att det skulle vara ett världsrike.
De fyra huvudena kan representera regenter, se ; ; , . I synen förutsägs att det grekiska riket skulle mynna ut i fyra riken, och det är exakt vad som hände. Alexander dog 323 f.Kr. i staden Babylon på grund av alkoholförgiftning, bara 32 år gammal. Efter interna stridigheter delas riket upp mellan fyra av hans generaler.]
Efter detta [efter det tredje djuret] fick jag se ännu ett vilddjur [ännu ett rike, se ] i mina syner om natten. Det var fruktansvärt, skräckinjagande och mycket starkt. [Detta fjärde vilddjur passar inte in på någon existerande klassificering av ett djur.] Det hade stora tänder av järn. Det slukade och krossade, och det som var kvar trampade det under sina fötter. Det var olikt de tidigare djuren och hade tio horn.
Medan jag betraktade (reflekterade över) [de tio] hornen, sköt ett annat horn upp mellan dem och stötte bort tre av hornen. Det hade ögon som liknade människoögon och en mun som talade stora ting. [Stora och hädiska ord, enligt .]
En flod av eld strömmade ut,
från hans närvaro.
Tusen gånger tusen tjänade honom,
och tiotusen gånger tiotusen stod redo att tjäna honom.
Han satte sig ner för att döma,
och böcker öppnades.
[Daniels uppmärksamhet riktades nu mot det lilla hornet.] Jag fortsatte titta, eftersom [det lilla] hornet talade så stora ord. Jag såg vidare [i synen] ända tills odjuret dödades och dess kropp förstördes och kastades i den brinnande elden.
[Det sista vilddjuret förgörs helt.] Vad det gäller de andra [tre] vilddjuren togs deras makt ifrån dem, men de tilläts leva ännu en bestämd tid och stund (längd av liv gavs till dem). [Detta stämmer bra med historien. De tre tidigare imperierna absorberades in i varandra. Perserna och mederna tar över babyloniska riket, som i sin tur övertas av grekerna osv. Däremot blir det fjärde riket helt förgjort och ersatt av en ny världsordning – Guds rike. På motsvarande sätt kollapsar inte statyn i kapitel 2 förrän den lägsta delen – fötterna och tårna av järn och lera – träffas av stenen, se , .]
I synerna på natten såg jag något annat:
Jag tittade och fick se en människoson,
som kom med himlens skyar.
Han närmade sig den Gamle av dagar [Gud den evige Fadern bortom all tid],
och fördes (eskorterades) fram inför hans närvaro.
Åt honom [Messias] gavs makt och ära och herravälde (ett rike, konungslig auktoritet att regera),
och alla folk och stammar och språk ska tjäna (tillbe) honom.
Hans välde är ett evigt välde som inte ska ta slut,
och hans rike (kungavälde) ska aldrig gå under.
Jag gick fram till en av dem som stod där [en ängel, kanske Gabriel som förklarar synen, se ; ] och frågade om vad allt det här kunde betyda. Han svarade mig och berättade vad det betydde:
"De fyra stora vilddjuren är fyra kungar som ska träda fram (resa sig upp) på jorden [och regera över stora riken].
Men de heliga, som tillhör den Högste (Elionin – plural), ska ta emot riket (börja regera).
De ska äga det (ha det i besittning) för evigt, ja, i evigheters evighet."[De heliga kan syfta på änglar eller människor som helgats, eller både och. De heliga nämns också i och . Där utsätts de för förföljelse och motstånd. Arameiska Elionin är ordagrant "de Högste" i plural. Frasen används bara här och i , och . Uttrycket motsvarar det hebreiska Elion, se . Det är inte ovanligt att plural används som ett förstärkande attribut, flera hebreiska ord som liv, himlar, vatten osv, är nästan alltid i plural, och visar att det på fler dimensioner och aspekter än vad som ryms i singular. Här betonar "de Högste" i plural troligtvis att Gud är majestätisk, men även hur han verkar "mycket" och på många olika sätt. På samma sätt som det hebreiska ordet för Gud, Elohim, är i plural (men böjs som singular) anar vi en antydan på treenig Gud även här i Elionin!]
[Efter denna kortfattade övergripande förklaring vill Daniel veta mer. Särskilt det fjärde vilddjuret hade väckt Daniels intresse.] Jag ville veta innebörden av (den fulla sanningen om) det fjärde vilddjuret. Det var olikt alla andra, skräckinjagande med tänder av järn och klor av brons. [Klorna är en ny detalj som inte nämndes i .] Det krossade och slukade det den dödat och sedan trampade och krossade vilddjuret det som var kvar under fötterna.
Jag ville också förstå betydelsen av de tio hornen på dess huvud, och det nya [det elfte] hornet som sköt upp där. Det hade gjort så att tre horn fallit av och det [nya hornet] såg större ut än de övriga hornen. Det hade ögon och en mun som talade stora ord. [Det verkade ha tagit över ledarrollen bland hornen.]
Medan jag tittade började hornet [det elfte nya hornet] föra krig mot de heliga [] och besegrade (ha makt över) dem,
tills den Gamle av dagar [Gud den evige Fadern bortom all tid, se även och ] kom. Han dömde och gav den Högstes (Elionins) heliga rätt (en frikännande dom eller rätten att döma). Sedan kom tiden för de heliga att ta riket i besittning.
[Ängeln förklarar nu för Daniel betydelsen av det fjärde odjuret, de tio hornen, det lilla hornet och det slutgiltiga Gudsriket.] Då svarade han:
"Det fjärde vilddjuret är ett fjärde rike som ska komma på jorden.
Det är annorlunda från alla de andra rikena.
Det ska sluka hela jorden, trampa och krossa den.
De tio hornen är tio kungar som ska uppstå (resa sig, komma till makten) i detta [fjärde] rike. Efter dem [de tio kungarna] ska en annan kung uppstå (resa sig, ta makten).
Han kommer att vara annorlunda från de tidigare kungarna, och han kommer att trycka ned (slå ned) tre kungar.
Han ska tala mot den Högste. []
Han ska trakassera (nöta ut, trötta ut, plåga) den Högstes (Elionins) heliga.
Han ska försöka (hans uppsåt är) att ändra tider (högtider och heliga dagar) och lagen,
och de [den Högstes heliga] ska vara under hans hand (styre),
i en tid, tider och en halv tid [motsvarar troligtvis 3,5 år].
[Arameiska ordet för tider är zeman, och beskriver en speciell tidpunkt. Tider och lagen syftar troligen på Herrens högtider, se . Det kan också tolkas som att högtider ska ändras genom nya lagar. Andra förslag är att det gäller förändringar av hur dagar och veckor räknas. Efter franska revolutionen användes under några år ett system med tiodagarsvecka.
Det sista uttrycket "en tid, tider och en halv tid" använder ett annat arameiskt ord för tid, "aidan". Detta har att göra med kronologisk tid och motsvarar troligtvis ett år, och tolkas naturligast så i uttrycket i där Nebukadnessar är galen i sju tider. Första uttrycket "en tid" motsvarar i så fall ett år. Det andra "tider" är i plural, och tolkas ofta som två år. Det sista "en halv tid" motsvarar ett halvår. Summan av 1 + 2 + 0,5 är 3,5 år. Det stämmer även med antal dagar i , , . Uttrycket återfinns även centralt i en kiasm i Uppenbarelseboken tillsammans med samma tidsperiod, även angiven som 1 260 dagar och 42 månader, se ; ; ; ; .]
Domen verkställs [den himmelska domstolen samlas och beslutar mot denna arroganta sista kung].
Hans välde (rätt att regera) ska tas ifrån honom – förgjord och utplånad för all framtid!
Sedan ska riket
och väldet
och makten över rikena under himlen
ges till det folk som är den Högstes (Elionins) heliga.
Hans rike är ett evigt rike, och alla härskare ska tjäna och lyda dem."
Här slutar denna skildring [av drömmen och synerna]. Jag, Daniel, blev skräckslagen av mina tankar [över det jag sett och förstått skulle ske i framtiden] och mitt ansikte bleknade (glansen förändrades). Men allt detta [drömmen och ängelns tolkning] behöll jag i mitt hjärta (för mig själv). [Denna dröm har många paralleller med Nebukadnessars dröm av statyn i . Där beskrivs de fyra rikena utifrån människans ögon – dyrbara metaller som är vackra och glänsande. Gud däremot ser deras inre karaktär och beskriver dem som vilddjur, se även där Jesus beskriver hur falska profeter är som rovlystna vargar. Rent strukturellt hör också dessa två syner ihop i det kiastiska mönstret som finns i Daniels bok, se inledningen. Tillsammans ger dessa syner flera detaljer. Det finns även tidigare exempel där två drömmar stryker under sanningen i drömmen. Farao hade två drömmar om den kommande hungersnöden, se , . Josef får förklaringen att anledningen till att det var två drömmar var därför att händelsen var "fast bestämd av Gud och skulle ske snart", se .]
[best. form]
