9009 – /ה (hé)

[best. form]


Typ:
Hebreiska: (hé)
Uttal:
Talvärde: 5 (5)    ord med samma talvärde
Användning: 23921 ggr i GT

Engelsk översättning

[the]

Engelsk beskrivning

Prefix hé article

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (23921 st)


1 Moseboken (1524)

[Uttrycket himlar (hebr. shamajim, i dualform) tillsammans med jorden beskriver all materia som existerar – hela universum. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i "krökta rum", se 2 Sam 22:10. Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till början från slutet, och samtidigt finnas i tiden.] I begynnelsen (som en början/startpunkt) [när tiden startade] skapade (hebr. bara) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum].
Jorden (materien) var ännu öde (ofruktbar) och tom (omätbar), och det stora djupet var i mörker, men Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen (haven; vätemolnen – hebr. maim). [Bibeln använder den vetenskapligt korrekta termen vattnen, utifrån de ord som fanns att tillgå, för att beskriva universum som vi nu vet består till 90% av väteatomer. När kemister på 1700-talet upptäckte vätet skapade forskarna nya ord i våra språk som beskriver ämnets vätande egenskaper. Svenska ordet väte härstammar från verbet att väta, engelska hydrogen betyder "vattengöraren" och tyska wasserstoff betyder "vattenämnet", osv. I modern hebreiska skapades ordet maimn (bibelhebreiskans ord för vatten majim, följt av bokstaven Nun), vilket ger den ordagranna betydelsen "vattengöraren".
    Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i 5 Mos 32:11 där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till nästa steg i utvecklingen att börja flyga. Samma rot återfinns även i Jer 23:9 där hans ben "darrar". Här i skapelseberättelsen beskriver ordet att Guds kreativa närvaro är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa sektion. Vers 1–2 ger en introduktion till det som ska komma. Den hebreiska grammatiken (där imperfekt konsekutiv används för första gången i vers 3) förstärker att universum med alla stjärnor och planeter är på plats inför nästa sektion som handlar om skapelsedagarna.]

Vers 1 består av sju hebreiska ord. Det mittersta ordet är två bokstäver, alef-tav, den första och sista bokstaven i alfabetet. Detta lilla ord som uttalas "et" på hebreiska är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är "himlarna", är objekt i satsen. Det är intressant att i Upp 1:8 har Jesus motsvarande titel på grekiska, "alfa och omega", den första och den sista. Även om alef-tav bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan antyds att Jesus finns representerad mitt i Bibelns första vers, likställd med Gud!

Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att ljuset var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt), och Gud skilde (separerade) ljuset från mörkret.
Gud (Elohim) sade: "Låt det vara en utsträckning (någonting som expanderats, bretts ut och gjorts tunt – hebr. raqia) [dvs. atmosfären, se vers 8] mitt i vattnet, som skiljer (separerar) vatten från vatten."
Gud (Elohim) gjorde (formade – hebr. asa) utsträckningen [atmosfären] och skilde vattnet som var under utsträckningen från vattnet som var ovan utsträckningen, och det skedde så.
Gud (Elohim) sade: "Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)", och det skedde så.
Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet hav. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) sade: "Låt jorden (landytan) producera grönska [ordagrant: grönske jorden av grönska] – plantor som ger (sprider) frö, och fruktträd som bär (gör, formar – hebr. asa) frukt efter sitt slag (sin sort; klassificering)", och det skedde så. [Hebr. min kommer från en rot med betydelsen "dela upp, portionera ut", ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur, begreppet är bredare än ordet art, se vers 12, 21, 24, 25.]
Jorden producerade grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sitt slag (sin sort), och fruktträd som bär (kontinuerligt gör, formar) frukt efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
[Det finns en fin parallell symmetri mellan de tre första och de följande tre dagarna. Det som har skapats fylls med innehåll i tur och ordning. Första dagen skapas ljuset (och tiden) som fjärde dagen "fylls med" solen, månen och stjärnorna som får sin funktion som ljusbärare och tecken för dagar, månader och år. Andra dagen avskiljs vatten och sky som femte dagen fylls med havsdjur och fåglar. Tredje dagen avskiljs marken från vattnet och jorden får vegetation som sjätte dagen fylls med djur och människan. Samtidigt finns det en parallellism (A B C – A´ B´ C´). Dag 4–6 ramas också in av de stora himlakropparna (vers 14) och de minsta fröna (vers 29).] Gud (Elohim) sade: "Låt det bli ljusbärare på himlens (skyarnas) utsträckning (expansion – hebr. raqia)
som skiljer (separerar) mellan dag och natt,
låt dem bli tecken (signaler) för att indikera särskilda
tider (högtider – hebr. moadim) [3 Mos 23], dagar och år,

och låt dem vara ljusbärare på himlens utsträckning (fäste, valv) för att ge ljus på jorden",
och det skedde så.

Gud (Elohim) gjorde (satte; tillförordnade – hebr. asa) de två stora ljusbärarna,
den större [solen] för att råda över dagen,
och den mindre [månen] för att råda över natten – liksom [även] stjärnorna [gör]. [Himlakropparna som tidigare skapats (vers 1) tillskrivs nu sina uppgifter. Två olika hebreiska ord (bara och asa) för att skapa/göra används i skapelseberättelsen (1 Mos 1:1–2:3).
    - Hebr. bara används vid nya dramatiska skeden som när hela universum skapas (vers 1), när djurlivet börjar skapas (vers 21), när människan skapas (tre ggr i vers 26) och berättelsens sista sammanfattande vers (1 Mos 2:3) och ramar in hela den första enheten vars fokus är just skapandet. - Hebr. asa är vanligt i GT och användas om att göra, tillverka eller placera/sätta något på ett visst sätt eller till en viss funktion. Men även för att färdigställa, ordna eller arrangera något, att insätta eller tillförordna någon/något i en uppgift eller funktion, vilket är betydelsen här, se vers 7, 11, 12, 16, 25, 26, 31 och 1 Mos 2:2.
]
Gud (Elohim) satte (placerade) dem [solen, månen och stjärnorna] på himlens utsträckning (fäste, valv) för att lysa på jorden,
för att råda över dagen och natten, och för att skilja (separera) ljuset från mörkret. [Vers 14–18 formar en kiasm. Den ramas in av att Gud sade och Gud såg. Ordet skiljer/skilja (hebr. badal) används om dag/natt i vers 14b och om ljuset/mörkret i vers 18b. De görs till tecken i vers 14c och sätts att råda i vers 18a. De ska ge ljus på jorden (vers 15 och 17b). Gud formade (vers 16) solen och månen och satte (vers 17) dem på sina platser. Centralt i vers 16b får de sin funktion att råda över dagen och natten.] Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) sade: "Låt vattnet vimla (svärma) med vimlande (svärmande) levande varelser [låt det finnas en mångfald av fiskstim], och låt fåglar (flygande djur; insekter) flyga över jorden i himlens utsträckning (expansion, fäste, valv) [atmosfären]."
Gud (Elohim) har skapat (hebr. bara) de stora havsdjuren (krokodiler, ordagrant "de stora långsträckta havsdjuren") och alla levande varelser som fyller vattnet, efter sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min), på samma sätt alla fåglar (flygande insekter; alla djur med vingar), efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt fåglarna (insekterna, alla djur med vingar) föröka sig på jorden (landytan)."
Gud (Elohim) sade: "Låt jorden frambringa levande varelser efter sitt slag (sin sort) [tre klassificeringar]:
    boskapsdjur,
    krypande djur (insekter, kräldjur, osv)
    och vilda djur enligt sitt slag."
Och det skedde så.
Ja, Gud (Elohim) gjorde (tillförordnade – hebr. asa)
    markens djur efter sitt slag
    och boskapsdjuren efter sitt slag
    och allt som kryper på marken efter sitt slag.
Och Gud (Elohim) såg att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) sade: "Låt oss göra (insätta – hebr. asa) människan (mänskligheten – hebr. adam) [man och kvinna] till vår avbild (hebr. tselem), för att likna oss. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen
    och över boskapsdjuren.
    Ja, över hela jorden och över allt krypande som kryper (rör sig) på jorden." [Här används både substantivet remes följt av verbet romes och innefattar kräldjur, groddjur, insekter och även små däggdjur, men kan även vara en sammanfattning av alla djur. Första person plural "låt oss" är ovanligt och förekommer bara dag sex då människan skapas, vilket visar att detta är en speciell händelse. Formen används bara två gånger till, och även då något utöver det vanliga sker, se 1 Mos 3:22; 11:7. Pluralformen kan tolkas självövervägande, dvs. att Gud talar till sig själv, han överväger med sig själv. Skrivsättet inrymmer också treenigheten – Fader, Son och helig Ande. Ordet avbild kan användas om fysisk likhet, men eftersom Gud är Ande (Joh 4:24), reflekterar likheten människans andliga sida. I sammanhanget nämns "råda" vilket ger betydelsen att människan är en representant för Gud.]

Ja, Gud (Elohim) skapade (hebr. bara) människan till sin avbild,
    till Guds (Elohims) avbild skapade han henne.
Man och kvinna
    skapade han
dem. [Denna vers har en poetisk struktur som gör att just skapandet av människan framhävs. Den parallella konstruktionen i de två första raderna förstärker att människan verkligen skapades till Guds avbild. Med ett avslutande kiastiskt mönster, där ordet skapa ramas in av "man och kvinna" och "dem", konstateras att Guds avbild, människan, skapades som man och kvinna. Detta att alla människor, män och kvinnor, skapas till Guds avbild är något helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repitionen av ordet skapa (hebr. bara) gör versen speciell.]
Och Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa). Och Gud (Elohim) och sade till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen.
    Ja, över allt levande (alla djur) som kryper (rör sig) på jorden."
Gud (Elohim) sade: "Se [hebr. hinneh – ger betoning], jag ger er alla fröbärande ört på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda.
Ja, även för alla jordens (markens) djur
    och alla himlens fåglar
och alla som krälar (rör sig) på jorden – allt som har liv –
varje grön ört (växt) till föda (mat)." Och det skedde så.
Gud (Elohim) såg allt som han hade gjort (hebr. asa) [undersökte allt noggrant], och se (hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får betrakta skapelsen från Guds perspektiv]: Mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat)! [Ordagrant: gott mycket (hebr. tov meod), jmf vers 10, 12, 18, 21.] Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shlishi). [De första fem dagarna står i obestämd form. Ordagrant står det: dag ett (vers 5), dag andra (vers 8), dag tredje (vers 13), osv. Den sjätte och sjunde dagen har däremot bestämd artikel på dagarna. Ordagrant står det "dag den sjätte" och "dag den sjunde" (1 Mos 2:2, 3). Detta skrivsätt betonar fulländning.]
[Vers 1–3 är fint strukturerade i flera kiasmer. Nyckelord som betonas är vila (hebr. shavat) och den sjunde dagen (hebr. jom ha-shevii).] Så blev nu himlarna och jorden fullbordade (iordningställda, färdiga) och allt i dem [alla stjärnorna].

Och Gud (Elohim) slutförde på den sjunde dagen
    det verk som han hade gjort (arbetat med; färdigställt – hebr. asa),
    och han vilade ("hade sabbat"; ordagrant: "upphörde med sitt arbete" – hebr. shavat)
på den sjunde dagen.
Gud (Elohim) välsignade (talade gott om)
    den sjunde dagen
och helgade den (dedikerade den som sin egen dag; särskilde den från andra dagar till att bli en speciell dag) eftersom han avslutade (vilade från – hebr. shavat) det han gjort, när han skapade (hebr. bara). [Detta stycke avslutas inte som de andra dagarna med "Det blev kväll och det blev morgon, den sjunde dagen". Anledningen är antagligen att detta uttryck också inleder nästa dag, men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag. Istället nämns "Den sjunde dagen" tre gånger och ramar in ordet vila i vers 2 och ramas in av välsigna/helga i vers 3. I judiska kalendrar är den första dagen söndagen. De första sex dagarna benämns jom rishon, jom sheni, jom shlishi, jom revii, jom chmishi och jom shishi. Den sjunde dagen, lördagen, bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shavat för att visa att den är speciell.]
[Här kommer ett nytt stycke. Det hebreiska ordet toledot, som inleder denna vers, används elva gånger i Första Moseboken. I de följande fallen gäller det en person. Gemensamt är att huvudpersonen redan är introducerad, och det som följer är en detaljerad fortsättning av hans liv och hans barn. Se 1 Mos 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Här kommer alltså "himlarnas och jordens" fortsatta historia. Det är inte en andra skapelseberättelse utan en mer detaljerad beskrivning av skapelsen, och då speciellt hur människan skapades från jordens stoft. Versen har också en tydlig kiasm där frasen "himlar och jord" och "jord och himlar" är speglad för att rama in.] Detta är den fortsatta historien (berättelsen; genealogin/släkttavlan – hebr. toledot) om
    himlarna och jorden. Vid skapandet (hebr. bara) av dem – när Herren Gud (Jahve Elohim) gjorde (insatte, färdigställde – hebr. asa)
    jorden och himlarna,
men innan alla fältets växter (buskar; träd; vild vegetation – hebr. siach) ännu fanns på marken
    [det verkar finnas viss växtlighet],
    och ingen gröda (gröna örter) hade börjat växa på fältet,
för Herren Gud (Jahve Elohim) hade ännu inte låtit det regna över (ovanifrån och ner på – hebr. al) jorden,
    och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla).
Men underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (dimma steg upp från marken) och vattnade hela ytan (ansiktet) av marken (jordens mylla). [Det första hebreiska ordet ed används bara här och i Job 36:27 där det är dimma/moln. Den grekiska översättningen Septauinta översätter med källa/flöde. Det nämns inte att det regnar på jorden förrän i 1 Mos 7:12. Klimatet var alltså annorlunda än nu på jorden vilket kan förklara varför människorna levde längre och förekomsten av stora djur som dinosaurer. Kanske kan det liknas vid ett stort växthus. Den närmsta klimatzonen som har några av dessa karaktärsdrag i vår tid är Redwoodskogen i norra Kalifornien. De tusenåriga träden där är över 100 meter höga. Anledningen till det gynnsamma klimatet är den ihållande dimman från Stilla havet som kyler träden under sommaren och minskar avdunstningen. Under ett ånghölje finns inte heller något direkt solljus och inga regnbågar bildas. Det förklarar varför regnbågen kunde bli ett tecken som först sågs efter syndafloden, se 1 Mos 9:13.
    Det finns många likheteter i introduktionen av Skapelsberättelsen (1 Mos 1:1–2) och inledningen till Edeberättelsen (vers 4–6). Först finns ett konstaterande vad gäller tid "i begynnelsen" (1 Mos 1:1) och "vid skapandet av dem" (vers 4b), alltså under den pågående processen. Sedan beskrivs situationen i något negativa termer "men jorden var öde och tom" (1 Mos 1:2a) och "men ännu var inte all vegetation där och det hade inte regnat" (vers 5). Sist kommer en positiv avslutning "Guds ande hovrade över vattnen" (1 Mos 1:2b) och "ett flöde steg upp från jorden och vattnade den" (vers 6).]
Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. jatsar) människan (hebr. adam) av stoft (material) från jorden (hebr. adamah) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh). [Det hebreiska ordet för människa adam, är snarlikt ordet för jordens mylla adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det är människans andliga sida som är lik Gud, se 1 Mos 1:27. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se 1 Mos 1:20, 21, 24, 30. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platon och Aristoteles antika skrifter.
    Ordet för liv är chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Detta är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeende. Ordet består av bokstäverna Chet, Jod, Jod och Mem.]
Herren Gud (Jahve Elohim) planterade en trädgård (fruktträdgård) i Eden [betyder behaglig, lustfylld], åt öster [antagligen öster om Jordanfloden], och där satte han människan som han hade format (designat, skulpterat).
Herren Gud (Jahve Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat växa upp ur marken, också livets träd [Upp 2:7; 22:2, 14, 19] mitt i trädgården och kunskapens träd på gott (välsignelse, överflöd) och ont (misär, lidande).
En flod flödade från Eden för att vattna trädgården, sedan delade den sig i fyra grenar.

Den första heter Pishon [betyder tillväxt],
    det är den som flyter runt hela landet Havia, där det finns guld,
och landets guld är gott (vackert, av hög kvalité). Där finns också bdelliumharts [antagligen en sorts vitaktig pärla] och onyxsten [ädelsten]. [Guld är det första metallen som nämns i Bibeln. Här även tillsammans med ordet för gott (hebr. tov). Detta är det första som kallas "gott" sedan skapelsen (1 Mos 1:4, 10, 12, 18, 21, 25, 31). Genom alla tider har just guld ansetts vara den mest värdefulla metallen. Färgen på mannat, som troligtvis var vitaktigt, jämfördes med Bdelliumharts, se 4 Mos 11:7.]
Den andra floden heter Gihon [som betyder bryta, välla fram],
    det är den som flyter omkring hela landet Kush [Nubia; nuvarande Etiopien/Sudan].
Den tredje floden heter Hiddekel [som betyder snabb, det grekiska namnet är "Tigris"],
    det är den som har sitt lopp öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat [som betyder fruktsam, flöda över, ge i överflöd].
Herren Gud (Jahve Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den.
Herren Gud gav denna befallning [det första budet] till mannen, och sade:
"Av alla träd ska du verkligen (fritt; ordagrant: ätandes) äta,
men ät inte av kunskapens träd på gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande),
för den dag du äter av det ska du med all säkerhet döden dö (döende ska du dö). [I vers 16 finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att "leva livet levande". I vers 17 finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd (vers 9) finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även 5 Mos 30:15, 19. I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det "ätande ska du äta" och "döende ska du dö". Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta, men även det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jmf Matt 6:11; Joh 4:32. Även döden har en andlig och fysisk aspekt. Den dagen då Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig, se Rom 8:20.]
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Det är inte gott (tillräckligt bra) att mannen ska vara ensam, jag vill göra (hebr. asa) en hjälpare (passande, anpassad) för honom."
Från jord formade (skulpterade, designade – hebr. jatsar) Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglar (insekterna och alla djuren som kan flyga) i himlen, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn.
Adam gav namn åt all boskapsdjur, alla fåglarna (insekterna och alla djur som kan flyga) i luften, och alla [vilda] djur på fältet. Men för Adam fanns ingen (passande, anpassad) hjälpare.
Herren Gud (Jahve Elohim) lät en tung sömn falla över Adam, och medan han sov tog han ett av hans revben från hans sida och fyllde platsen med kött.
Från revbenet från mannens sida som Herren Gud hade tagit byggde han upp (modellerade han skickligt – hebr. bana) kvinnan och förde henne till mannen. [Fyra olika hebreiska ord används kring skapandet av människan: asa (1 Mos 1:26), bara (1 Mos 1:27), jatsar (2 Mos 2:7, 19) och bana här.]
Adam sade:
"Detta är nu ben
    av mina ben,
kött (kropp)
    från mitt kött (min kropp),
hon ska kallas kvinna (hebreiskt ord som betyder "tagen från man"),
    eftersom hon var tagen från mannen."
De var båda nakna, men skämdes (blygdes) inte inför varandra. [Det hebreiska ordet för naken är arummim. Det är nära besläktat med ordet "listig" (hebr. arum) som beskriver ormens natur i nästa vers, se 1 Mos 3:1. Ordvalet binder samman detta stycke med det följande.]
Ormen var listigare (ordagrant "naknare", se 1 Mos 2:25) än alla markens djur som Herren Gud (Jahve Elohim) hade gjort (hebr. asa). Han [Satan genom ormen, se Upp 20:2] sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?"
Kvinnan sade till ormen: "Vi får äta frukterna från träden i trädgården,
men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud (Elohim) sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni." [Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd utom ett träd, se 1 Mos 2:16–17. Eva lägger till att de inte ens får röra trädet. Den död som talas om här är en andlig död – kontakten med Gud bryts. Denna andliga död får även konsekvenser för den fysiska kroppen som blir dödlig. I 1 Mos 2:17 står det ordagrant "döende ska du dö" vilket indikerar att om de äter av den förbjudna frukten påbörjas döden som är en process.]
Då sade ormen till kvinnan: "Inte ska ni dö,
När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också. [I denna vers finns tre verb: såg, åt och gav. Synintrycken (såg ut att vara gott och den yttre attraktionen) tillsammans med de inre känslorna (löftet om att ge högre förstånd) ledde till ett ödesdigert beslut, se Jak 1:15; 1 Joh 2:16. Sökandet av vishet utan Gud har också att göra med stolthet, se Ords 11:2. Ordet för begärligt är samma som används i förbudet mot begär, se 2 Mos 20:17.]
De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i lustgården.
Herren Gud (Jahve Elohim) kallade på Adam (människan) och sade till honom: "Var är du?" [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]
Då sade han: "Vem har sagt att ni är nakna? [Ordet naken har samma hebreiska rot som ordet för listig, se 1 Mos 3:1.] Åt ni från trädet som jag förbjöd er att äta från?" [1 Mos 2:16–17]
Mannen svarade: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig [frukt] från trädet, och jag åt."
Då sade Herren Gud (Jahve Elohim) till kvinnan: "Vad är det du har gjort?"
    Kvinnan svarade: "Ormen lurade (bedrog, förledde) mig, och jag åt." [Namnet Adam betyder människa och Eva betyder liv. Översätter man betydelsen av namnen blir Guds fråga i vers 9: "Människa, var är du?" och människornas sammanfattade svar i de följande verserna: "Livet bedrog mig".]
Herren Gud (Jahve Elohim) sade till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta stoft [det som finns på marken] så länge du lever.
Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma (säd, barn, släkte) och hennes avkomma (säd, barn, släkte), han [Jesus] ska attackera (trampa, krossa) ditt huvud och du ska [ligga på lur och] attackera hans häl. [orsaka Jesu lidande]" [Innan Gud fortsätter med domen till Adam och Eva ger Gud hopp om att ondskan ska krossas. Att det står kvinnans säd, och inte mannens säd, antyder också Jesu jungfrufödsel.]
Han sade till kvinnan: "Jag ska öka din (fysiska och emotionella) möda när du är havande, i smärta ska du föda dina barn. Och till din man är din åtrå (längtan; den du sträcker dig efter), men han ska råda över dig." [Det hebreiska ordet för åtrå/längtan teshoqa används bara tre gånger i GT, se 1 Mos 4:7 och Höga V 7:10. Ordet betyder "att sträcka sig efter något", och kan dels ha sexuell art, vilket är betydelsen i Höga Visan, medan ordets mer generella och sensuella innebörd finns i 1 Mos 4:7.]
Och till Adam sade han: "Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever.
Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens plantor (säd).
Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden (hebr. adamah), för från den var du tagen. Du är stoft, och till stoft ska du åter gå."
Adam kallade sin hustru Eva [betyder livskälla, den som lever] för hon var moder till allt levande.
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet ..." [Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.]
Så Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen.
När han drev ut människan, satte han keruberna [änglar] och det flammande svärdet [ett svärd som rörde sig från sida till sida] på den östra sidan om Edens trädgård för att vakta vägen till livets träd.
Adam kände sin hustru Eva (hade sexuellt umgänge med henne), och hon blev gravid och födde Kain [hebr. qajin; betyder: "jag har skapat"]. Då sade hon: "Jag har skapat (fått, förvärvat – hebr. qana) en man med Herrens hjälp. [Kan också översättas: "Jag har skapat en man, Herren själv." Det är inte otroligt att Eva trodde att han var den utlovade säden från löftet i 1 Mos 3:15.]
Då tiden var inne. [Ordagrant "vid dagarnas slut" eller "en tidsperiods slut", kan syfta på skördetiden eller årets slut.]
Då bar Kain fram ett offer till Herren av markens frukt.
Då sade Herren: "Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken.
Du är nu fördömd (förbannad) från marken, som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod från din hand.
När du försöker bruka marken ska den inte längre ge goda skördar. Du ska bli ostadig (instabil) och ständigt vandra från plats till plats på jorden."
Eftersom du idag har fördrivit mig från jordens ansikte och jag måste vara dold från ditt ansikte (din närvaro), kommer jag att vara en rastlös vandrare på jorden, vem som helst som finner mig ska döda mig."
Kain kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) och hon blev havande och födde Henok. Han byggde en stad och uppkallade staden efter sin sons Henoks namn. [Henok uttalas på hebreiska Chanåch, med det hebreiska ch-ljudet bak i halsen både i början och slutet. Namnet betyder "invigd" och "tillägnad". En skandinavisk form av namnet är Enok och den engelska stavningen är Enoch.]
Lemech tog sig två hustrur, den ena hette Ada och den andra hette Tsilla. [Namnet Ada härrör troligtvis från adi som betyder ornament och Tsilla med hebreiska sel (skugga), sil (plinga/ljuda) eller silsul (cymbal). Kanske förknippades de båda med skönhet och sång, se Höga v 2:14.]
Henok vandrade i gemenskap (armkrok) med den sanne Guden [hebreiska ha-Elohim, elohim i bestämd form] i 300 år efter Metoshelachs födsel, och han fick fler söner och döttrar.
Sedan Henok så hade vandrat med den sanne Guden [ha-Elohim] fann man honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. [Heb 11:5]
Han gav honom namnet Noach (Noa), och sade:
"Denne ska lätta (hebr. nacham) oss från vårt arbete, ja från våra händers möda (slitsamma smärta – hebr. itsavon) med den mark [när vi brukar jorden] som Herren (Jahve) har förbannat." [Det hebreiska ordet för Noa förknippas både med nuach som betyder "vila", och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot nch som beskriver "vila", "andetag", "att ligga ner".]
När människosläktet började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem,
såg Guds söner att människornas döttrar var vackra. De tog sig hustrur som det behagade dem. [Vilka var "Guds söner"? Frasen används bara här i 1 Mos 6:2, 4 och i Job 1:6; 2:1; 38:7. I Jobs bok refererar det till änglaliknande varelser. Kontrasten till människosläktet talar för denna tolkning. I så fall tog dessa fallna änglar mänsklig gestalt eller besatte människor och fick barn som kallades jättar, se vers 4. En annan syn är att "Guds söner" är Sets ättlingar medan "människors döttrar" var Kains ättlingar. Se även Jesu undervisning om änglar i Matt 22:30.]
Nefilimerna (jättarna, ordagrant "de fallna", eller "de som orsakar andra att falla på jorden") fanns på jorden på den tiden – och även senare – när Guds söner hade sexuella relationer med människornas döttrar och dessa födde barn åt dem. Detta var urtidens väldiga män (krigare, hjältar – hebr. gibborim), och deras rykte var stort.
Men Herren såg att människornas ondska hade blivit stor på jorden. Deras hjärtans alla tankar och avsikter var alltid och alltigenom onda.
Då ångrade (sorg-tröstade – hebr nacham) Herren (Jahve) verkligen att han gjort människorna på jorden, ja han var sårad (det smärtade)[rakt] in i hans hjärta. [Ordet för att "ångra" (hebr. nicham) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen "inser att det var fel". Ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även Nah 3:7; Ps 23:4; 71:21. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning! I denna vers förekommer tre verb (nacham, asha och itsavon/asav) som på hebreiska återklingar det som Lemech uttalade över Noach i 1 Mos 5:29. De förekommer också i exakt samma ordning. Det enda som skiljer är grammatiken, vilket gör att betydelsen ändras.]
Herren sade: "Jag ska förgöra (utrota) människorna som jag har skapat från jordens yta – inte bara människan utan boskapsdjur, kräldjur och himlens fåglar – jag känner sorg (ångrar – hebr. nicham) att jag har gjort dem."
Detta är Noas fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot).

Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Hela denna sektion är uppbyggd som en stor kiasm: A Noas familj (6:10-16)
 B En flod kommer (6:17)
  C Förbund med Noa (6:18-19)
   D Mat i arken (6:21)
    E Befallning att gå in i arken (7:1-3)
     F 7 dagars väntan (7:4-10)
      G Alla går in i arken (7:11-15)
       H Gud stänger dörren om Noa (6:16b)
        I 40 dagars flod (7:17a)
         J Bergstoppar täcks (7:19-20)
          K 150 dagar (7:21-24)
           L Gud kommer ihåg Noa (8:1)
          K´ 150 dagar (8:3)
         J´ Bergstoppar blir synliga (8:4-5)
        I´ 40 dagar (8:6a)
       H´ Noa öppnar ett fönster (8:6b)
      G´ Korp och duva lämnar arken (8:7-9)
     F´ 7 dagars väntan (8:10-13)
    E´ Befallning att gå ut från arken (8:15-17)
   D´ Mat utanför arken (9:1-4)
  C´ Förbund med allt levande (9:8-10)
 B´ Aldrig mer en flod (9:11-17)
A´ Noas familj (9:18-19) Tolv är också förbundets tal. Denna kiasm i tolv steg spänner över de kapitel som ligger till grund för Guds förbund med Noa. Detta är det första av Bibelns förbund mellan Gud och människan, sedan kommer förbundet med Abraham som förnyas genom Mose vid Sinai. En del räknar också förbundet med David och slutligen har vi det Nya förbundet i Jesus.

Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Noa vandrade [i ständig gemenskap] med Gud. [Här är första gången ordet rättfärdig (hebr. tsadik) används. Ett närbesläktat ord från samma rot är tsedaka som ofta översätts med en frivillig gåva till fattiga och behövande. Bibeln nämner särskilt änkor, föräldralösa/faderlösa barn och främlingen inom dina portar. Att ge tsedaka är något som i princip alla religiösa judar gör i någon form. Rättfärdighet och att vara rättfärdig eller leva ett rättfärdigt liv hör alltså intimt ihop med att se till att de behövande i min närhet, genom mina frivilliga gåvor, har det de behöver.]
Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld (terror, laglöshet – hebr. chamas).
Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden.
Då sade Gud till Noa: "Jag har beslutat att göra slut på allt levande [ordagrant 'slutet på allt kött är här'], för på grund av dem är jorden fylld av våld (korruption, laglöshet). Nu ska jag förgöra [döma] dem med jorden.
Bygg en ark av goferträ. [Allmänt antas detta vara trä från den äkta cypressen, vanligt förekommande som båtvirke kring Medelhavet, men det kan också syfta på bearbetningen av träet, t.ex. att det ska vara hyvlat eller laminerat.] Inred arken med olika rum, och täck (bestryk) den med täckning (jordbeck) inuti och utanpå. [Verbet "täck" och substantivet "täckning" har samma hebreiska rot som också betyder försoning och att försona. Det används om offerblodet i 3 Mos 17:11. Arken är en fin "skuggbild" av Jesus. Den blev "tätad" så att syndaflodens vatten inte trängde in på samma sätt som Jesu blod "tätar" från syndens skuld så den inte förgör oss!]
Så ska du bygga den:
    300 alnar [133 meter] lång,
    50 alnar [22 meter] bred och
    30 alnar [13 meter] hög.
Gör ett tak för båten och lämna ett utrymme på
    en aln [0,45 meter]
    
    mellan taket och sidorna [som en öppning för ljus].
Sätt en dörr till arken på ena sidan.
Inred arken så den får
    en undervåning,
    en mellanvåning
    och en övervåning.
Jag ska låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlarna. Allt på jorden ska dö,
men jag ska bekräfta mitt förbund med dig. Du ska gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur.
Du ska ta med dig ett par av alla levande varelser, hane och hona, för att de ska överleva tillsammans med dig.
Fåglar (flygande djur – hebr. of) av sina slag, boskapsdjur och markens kräldjur ska ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva.
[De 120 åren av nåd och den tid det tagit att bygga arken var över, det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka.] Herren sade till Noa: "[Det är dags!] Gå in i arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation).
Ta sju par av alla rena fyrfotadjur (boskapsdjur), både hanar och honor; och ett par av de rituellt orena fyrfotadjuren, en hane och en hona.
Ta också sju par av himlens fåglar, hanar och honor, för att behålla deras säd [arter, släkten] vid liv på jorden.
Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna allt som finns till från jordens yta, allt som jag har gjort."[Gud ger senare sitt folk instruktioner om vilka djur som är rena och orena, se 3 Mos 11; 5 Mos 14. Vissa djur är rituellt rena till offer och också lämpliga till mat, dessa tar Noa med sig sju par av för att klara sig det dryga år som de befinner sig i arken, jmf 1 Mos 7:11; 8:14.]
Noa var 600 år när floden översvämmade jorden.
Noa gick in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur, undan flodens vatten. [Totalt var de åtta personer, se 1 Pet 3:20.]
Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte är rena, av fåglarna och av allt det som krälar på marken
kom ett par av varje art in till Noa i arken, hane och hona, så som Gud hade befallt Noa.
Efter sju dagar kom flodens vatten över jorden.
Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen öppnades alla det stora djupets källor upp och himlens dammluckor öppnades.
Det regnade på jorden under fyrtio dagar och fyrtio nätter.
Samma dag gick Noa och hans [tre] söner Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet, och Noas hustru och hans tre sonhustrur in i arken. [De hade påbörjat ombordstigningen sju dagar tidigare, nu på sjunde dagen när vattnet började komma gick de ombord.]
De och alla vilda djuren efter sitt slag (sin art) och alla boskapsdjur efter sitt slag (sin art) och alla kräldjur som krälar på jorden, efter sitt slag (sin art) och alla fåglar (djur som flyger – hebr. of) efter sitt slag (sin art) – alla fåglar (kvittrare – gr. tsipor), allt som har vingar.
De gick in i arken tillsammans med Noa, två och två av alla levande varelser.
De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa. Sedan stängde Herren igen [dörren] om honom.
Floden [regnet som öste ner] varade i fyrtio dagar över jorden. Vattnet steg och lyfte arken så den flöt över jorden.
Vattnet steg högt över jorden, och arken drev (ordagrant "vandrade") på vattnet. [I den ordagranna lydelsen finns en profetisk föraning som pekar på Jesus som också vandrade på vattnet, se Matt 14:25. Jesus är arken som försonar och "tätar" mot synd och går på vattnet, se också Job 9:8.]
Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen.
Vattnet steg mer än 15 alnar [7 meter] över bergen.
Alla varelser som rörde sig på jorden gick under – fåglar och [tama] boskapsdjur och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor.
Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.
Vattnet besegrade mäktigt jorden under 150 dagar. [Verbet "besegrade mäktigt" är på hebreiska gavgaar, samma rot som "mäktig hjälte" i 1 Mos 6:4. Ordvalet knyter samman hur Gud under fem månaders tid segrar över de som verkade vara jordens mäktiga och hjältar.]
Då tänkte Gud på [fullföljde han sitt förbund med] Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan.
Djupets källor och himlens dammluckor stängdes, regnet upphörde.
Vattnet drog sig efter hand bort från jorden, så att det efter 150 dagar hade minskat.
På sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken vilande (hebr. nuach – snarlikt Noas namn) på Araratbergen [bergskam i gränsområdet mellan Turkiet och Armenien].
Vattnet fortsatte hela tiden att minska fram till den tionde månaden. På den första dagen i den tionde månaden blev bergens toppar synliga.
Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken,
och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden.
Sedan släppte han ut en duva (hebr. jonah) för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken.
Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.
Noa väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång.
Och duvan kom tillbaka till honom på kvällen, och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får se med Noas ögon]: Ett friskt olivlöv i hennes näbb! Då förstod Noa, att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
Han väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan igen. Denna gång kom den inte tillbaka till honom.
Och det hände, i det 601:a året [1 + 600 år; av Noas livsdagar], i den första månaden, på den första [dagen], att vattnet hade torkat upp från jorden. Noa tog bort taket från arken, och såg, och se (hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får nu se med Noas ögon]: Marken hade torkat upp!
I den 2:a månaden på den 27:e dagen var marken helt torr.
"[Det är dags!] Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur.
Släpp ut alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, så att de kan sprida ut sig över hela jorden och vara fruktsamma och föröka sig."
Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra.
Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret.
När Herren kände den välbehagliga doften, sade han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Så länge jorden finns kvar ska:
    sådd och skörd,
    köld och hetta,
    sommar och vinter,
    dag och natt
    aldrig upphöra."
Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden.
Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand (ni har fått auktoritet att råda över dem).
Och för ert eget blod [mänskligt liv], ska jag utkräva (begära – hebr. darash) [vedergällning],
    av varje djur ska jag utkräva (begära) [vedergällning]
    och från människans (hebr. adam) hand,
    från varje broder, ska jag utkräva (begära) [vedergällning] för mänskligt liv.

Den som utgjuter
    blod av
        en människa, genom
        en människa
    ska hans [förövarens] blod
utgjutas,
för Gud (Elohim) gjorde människan till sin avbild. [Hebreiskan har inga prepositioner och de första sex orden formar en tydlig kiasm: shofech dam haadam baadam damo jishafech. Texten betonar ordet människa, som både offer och den instans som ska verdergälla brottet, genom att placera hebr. adam centralt. Att frasen också har sex ord för också tankarna till människans tal som är sex. Att utguta blod används i betydelsen överlagt mord, se 1 Mos 37:22; 1 Kung 2:31; Hes 22:4. Allt liv är heligt, och speciellt mänskligt liv. Anledningen till att Gud ser detta så viktigt är att människan är skapad till hans avbild. Att mörda en annan människa är ett angrepp på dess skapare, Gud själv.]
och med alla levande varelser som finns hos er – fåglar, boskap och alla vilda djur – alla de som gick ut ur arken tillsammans med er.
Jag upprättar mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv (kött) utrotas genom vatten från en världsvid översvämning. Aldrig mer ska en översvämning komma och fördärva jorden."
Gud sade: "Detta är tecknet på det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser som är med er, för alla kommande släktled:
Jag har placerat min båge [regnbågen] i skyn, och det ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden.
När jag härefter sänder moln över jorden, och bågen då syns bland molnen,
ska jag komma ihåg mitt förbund mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och vattnet ska aldrig bli till en översvämning som fördärvar allt levande.
När bågen visar sig i skyn ska jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden."
Gud sade till Noa: "Detta är tecknet [regnbågen, som antagligen var synlig för Noa just när Gud talar dessa ord] på det förbund som jag upprättar mellan mig och allt liv på jorden."
Noas söner som gick ut ur arken var Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet. Cham (Ham) var far till Kanaan [som föddes senare].
Dessa tre var Noas söner och från dem har jordens alla folk spritt ut sig. [Se släktträdet i 1 Mos 10.]
Och Noa, en man av jorden, började plantera en vingård.
Han drack av vinet och blev drucken, och han var naken (utan täcke) inne i sitt tält.
Shem och Jafet tog ett skynke och lade på sina båda axlar och gick baklänges och dolde sin fars nakenhet. Deras båda ansikten var bortvända så att de inte såg sin fars nakenhet. [Vad hade Cham gjort för något. Att se någons nakenhet är en hebreisk omskrivning för en sexuell handling, se 3 Mos 18:6–19. Eftersom vers 24 säger att Cham "gjorde" något med Noa kan det tolkas åt att han inte bara såg, utan också förnedrade sin far. En del judiska kommentatorer noterar att det nämns inte att Noa får några fler barn, så kanske kastrerade Cham honom. Andra har föreslagit en homosexuell akt, men där används andra ord i 3 Mos 18:22. Straffet blir också väldigt allvarligt, vilket kan tyda på att han inte bara såg. Samtidigt är nakenhet något skamfyllt i den hebreiska kulturen, se 1 Mos 2:25; 3:7. Att medvetet blotta sina föräldrar var allvarligt, se 2 Mos 20:12. Vad som talar för att han "bara" såg är att samma ord "se" används om bröderna Shem och Jafet som inte såg och fysiskt täckte över sin far. Vers 22–23 är strukturerat som en kiasm där den första frasen "och såg ... sin fars nakenhet" och den avslutas med att bröderna "och sin fars nakenhet inte såg".]
Noa vaknade från sitt vin och han visste vad hans yngsta son hade gjort mot honom,
Noa levde 350 år efter floden.
[Detta är det fjärde stycket. Det hebreiska ordet toledot används elva gånger i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Kapitlet ger en släkttavla för alla folk på jorden. Indelningen är inte bara genealogiska utan också geografiska, språkliga och historiska, se vers 5, 20 och 31. ] Detta är Noas söners fortsatta historia (deras genealogi/släkttavla – hebr. toledot),
    Shem (Sem),
    Cham (Ham)
    och Jafet.
Söner föddes till dem [Noas tre söner] efter floden. [Noas tre söner var:
    - Jafet – troligtvis äldste sonen, se 1 Mos 10:21. Han föddes när Noa var 500 år gammal, se 1 Mos 5:32. - Shem (Sem) – troligtvis mellansonen. Han var 100 år gammal två år efter floden, se 1 Mos 11:10. Eftersom floden kom när Noa var 600 år, måste han varit född när Noa var 502 år, och är alltså två år yngre än Jafet. Anledningen att han nämns först i alla uppräkningar, här i vers 1 och i 1 Mos 5:32; 6:10; 7:13; 1 Krön 1:4, beror på att hans släktträd leder till Abraham och slutligen Messias, se Luk 3:34–36! - Cham (Ham) – den yngste sonen, se 1 Mos 9:24. Hur mycket yngre han är anges inte, men han var född innan floden.
I vers 1 var ordningen Shem, Cham och Jafet. När deras släktleds beskrivs nedan i vers 2–32 blir ordningen omvänd med först Jafet (vers 2), sedan Cham (vers 6) och sist Shem (vers 21). Det är ett typiskt kiastisk mönster i flera led som gör att berättelsen om Babels torn, se 1 Mos 11:1–9, ramas in av Sems släkttavla som fortsätter i 1 Mos 11:10–26.]
Av dessa [kan syfta på alla Jafets söner, eller bara Javans söner] blev ländernas öar uppdelade i sina länder, var och en efter sitt språk och efter sina familjer (släkter) i länderna. [Ländernas öar skulle kunna syfta på kontinenterna. Den grekiska formen av Jafet är Iapetos, och enligt grekisk tradition är det grekernas förfader. Det hebreiska namnet Javan betyder "ung" men också landet Grekland, se Dan 8:21; 10:20. Jafet är alltså troligtvis förfader till "sjöfolken" som spred ut sig runt Medelhavet.]
Från det landet kom Ashor fram och byggde Nineve och staden Rechovot och Kalach
och Resen mellan Nineve och Kalach (Nimrod), som är en stor stad.
och
    jevusiterna (jebuséerna) [folket som bodde i Jerusalem innan israeliterna kom dit] och
    amoréerna och
    girgaseerna
och
    hivéerna och
    arkiterna [fenikiskt folk] och
    siniterna [fenikiskt folk]
och
    arvaditerna [fenikiskt folk] och
    tsemariterna [fenikiskt folk] och
    hammatiterna [fenikiskt folk].
    [Dessa folk bodde i landet innan israeliterna kom dit.]
Därefter blev kananéernas familjer (klaner) utspridda (långt utanför sina tidigare gränser).
Kananeernas gränser sträckte sig från Sidon [kuststaden i Syrien i norr], där man går mot Gerar, till Gaza [i söder] som man går mot Sodom och Gomorra och Adma och Tseboim till Lasha.
[Totalt 26 ättlingar till Shem nämns. Till Sems söner ("semiterna") hör hebreerna (Evers ättlingar, severs 21), arameerna, assyrierna m.fl. Områdena de rör sig till är främst österut och motsvarar Mesopotamien och Arabien. Introduktionen till Shem är annorlunda än för hans bröder Jafet och Chem (vers 2 och 6) där det bara står "Jafets söner" och "Chems söner". Här betonas denna del av släkträdet genom att ha en längre skrivning "till Shem föddes barn". Det är via Shem, Arppacheshad, Shelach, Ever, Peleg som sedan Abraham kommer födas. Redan i inledningen betonas Ever som är den fjärde generationen från Noa, det släktled som kommer leda fram till Abraham och Messias.] Till Shem föddes också barn. Shem var förfader till alla Evers barn [fyra generationer framåt, se vers 24–25, ordet betyder "gå över" och har gett upphov till ordet "hebré"] och Jafets bror den äldre. [Ordagrant avslutas den hebreiska meningen med "broder Jafet äldre". Det går att tolka hebreiska adjektiv haggadol så betydelsen blir: "Jafet var den äldre brodern". Så gör den grekiska översättningen Septuaginta och många judiska rabbiner. Andra tolkar frasen som "Jafets äldre broder" och att det är Shem som är Jafets äldre broder. Liknande formulering finns i Dom 1:13 där Kenas är Kalebs yngre bror. Den syriska, latinska och många moderna översättningar väljer denna tolkning. Kärnbibeln lutar sig mot 1 Mos 11:10 och 1 Mos 11:26 där det verkar som om Jafet är äldst, se även vers 1.]
Till Ever föddes två söner:
Namnet på den ena var Peleg [snarlikt ordet för "delad"], för under hans dagar delades (hebr. pilag) jorden, och hans bror hette Joktan. [Pelegs fortsatta släktled fortsätter i 1 Mos 11:16–26 och leder fram till Abrahams far Tera. Peleg betyder delning. Det skulle mycket väl kunna vara så att det som står här att jorden delades under hans dagar kan syfta på uppdelningen av Pangea i de olika kontinenterna med hav emellan, som vi känner dem idag. I så fall inträffade denna delning ungefär 100 år efter floden. Se även slutet på vers 32.]
De hade sina boplatser från Mesha som går mot Sefar till bergen i öster. [Här används hebr. kedem för öster. Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Vi får göra upp med det som har varit och se visioner och planera för framtiden i detta väderstreck. Det finns också mycket annat knutet till öster som soluppgången med alla dess typologier, morgonstjärnan i öster och så vidare.]
Detta [vers 1–30] är Noas söners familjer, efter släktled (toledot plural) i deras folk. Och från dessa finns de folk som utbrett sig på jorden efter floden. [Denna vers ramar in hela kapitlet om Noas söner. Frasen och den avslutande refrängen "efter deras språk i sina landområden och i sina länder" återkommer i vers 5, 20 och 31.]
Hela jorden (världen) talade ett gemensamt språk och man uttryckte sig på samma sätt (hade ett gemensamt språk för både tal och skrift).
Sedan sade de till varandra: "Kom låt oss göra tegel och bränna det (härda det ordentlig)." Man använde tegel i stället för sten, och jordbeck i stället för murbruk.
De sade: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (ziggurat) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden. [Detta går helt emot vad Gud sade om att de skulle uppfylla hela jorden, se 1 Mos 9:1, 7. Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt på liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu – "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud på sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.]
Men Herren steg ner för att se staden och tornet som människorna hade börjat bygga.
Så spridde Herren människorna över hela jorden, och de slutade att bygga staden.
Därför fick den namnet Babel, eftersom det var där Herren förvirrade jordens [gemensamma] språk till ett obegripligt "babbel", och därifrån spred ut människorna över hela jorden. [Ordet "Babel" är det hebreiska ordet för att "förvirra", och snarlikt det babyloniska ordet babilu som betyder "Porten till Gud". Vårt svenska ord "babbel" kommer just från detta ord.]
Detta är Shems (Sems) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot). [Nu följer tio generationer från Shem fram till Abram.] När Shem var 100 år gammal födde han Arppacheshad, två år efter floden [hade startat].
Nu sade Herren (Jahve) till Abram:
"Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha)
    från ditt land [Haran i Mesopotamien]
    och från din släkt (hemort)
    och från din fars hus [Tera och hans familj, se 1 Mos 11:31–32]
    till landet jag ska visa dig. [Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se Heb 11:8–10. I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att "gå till sig själv", dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet släkt (hebr. moledet) betyder inte bara släkt utan även "platsen för din födelse" och "ursprung". Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se Matt 10:37. Tre gånger upprepas frasen "från", vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag och välsignelse till både honom själv och flera.]
Och jag ska inympa (välsigna – hebr. va-avarecha)
    dem som välsignar dig (hebr. mevarcheicha),
    och den som vanärar dig (inte respekterar; ordagrant: "tar lätt på dig" – hebr. mekilel)
ska jag förbanna (helt förgöra – hebr. arar), och inympade (blandade med, välsignade – hebr. ve-nivrechu) – ska alla jordens familjer (släkter, nationer) bli i dig [Abram]." [Vers 2–3 formar en kiasm i flera nivåer. Den yttre ramen handlar om folkslag/familjer, se vers 2a och 3c. Den andra nivån har att göra med välsignelse. Den hebreiska roten för välsigna (hebr. barach) har även betydelsen att böja knä och inympa. Här finns en djup sanning att den som välsignar Guds folk, också blir inympad i Guds familj. Centralt i vers 3a finns en kiasm med kontraster. I hebreiskan förstärks det av att orden för jag ska välsigna/förbanna båda börjar på bokstaven Alef och centralt står det två ord som båda börjar på Mem. Det är också sju välsignelser: Jag ska göra dig till ett stort folkslag
  Jag ska välsigna dig
    Jag ska göra ditt namn stort
      Du ska bli till en välsignelse
    Jag ska välsigna dem som välsignar dig
  Jag ska förbanna de som förbannar dig
I dig ska jordens alla folk bli välsignade (inympade)]
Abram tog Saraj sin hustru och Lot sin brorson och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt "själarna") som de hade fått i Charan. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.
Abram gick genom landet till platsen Shechem, till Mores terebint. På den tiden bodde kananéerna i landet.
Herren (Jahve) visade sig för Abram och sade: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land." Och han byggde ett altare där till Herren (Jahve) som hade visat sig för honom.
Och han flyttade från den platsen [Shechem] till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahve) och åkallade Herrens (Jahves) namn.
Abram drog upp tältpinnarna och fortsatte vandra mot Negev (söderut).
Det blev hungersnöd i landet och Abram gick ner till Egypten (hebr. Mitsrajim) för att vistas där eftersom hungersnöden var svår (tung) i landet.
Det kommer att hända att när egyptierna ser dig så kommer de att säga; 'Det är hans hustru,' och de kommer att döda mig men låta dig leva.
Och det blev så att när Abram kom till Egypten, såg egyptierna kvinnan och att hon var mycket vacker.
Faraos prinsar såg henne och prisade henne inför farao och kvinnan togs till faraos hus. [Saraj var 65 år (1 Mos 17:7; 12:4) och levde tills hon blev 127 (1 Mos 23:1), vilket gör att hon var i medelåldern.]
Abram drog upp från Egypten (hebr. Mitsrajim), han och hans hustru [Saraj], tillsammans med allt som tillhörde honom, även [brorsonen] Lot var med honom fram till Negev [södra området i Kanaan].
Han vandrade från lägerplats till lägerplats från Negev [vidare] till Betel, till platsen där hans tält hade stått första gången, mellan Betel och Ai,
till platsen för altaret som han gjort [rest] där först. Och där åkallade Abram i Herrens (Jahves) namn. [Abram, Saraj och Lot (Abrams bror Harans son, se 1 Mos 11:27) kom nu tillbaka till den första platsen de stannat till på när de kom till Kanaans land från Haran, se 1 Mos 12:6–8. Här i Beit-el, som betyder Guds hus, åkallar Abram Herren.]
Även Lot, som gick med Abram, hade småboskap och boskapshjordar och tält.
Men landet kunde inte uppehålla [bära] dem så att de kunde bo tillsammans. Ja, det var så att deras egendomar var så väldiga att de inte kunde bo tillsammans.
Det uppstod en dispyt mellan herdarna över Abrams hjordar och herdarna över Lots hjordar – kananéerna och periséerna bodde också i landet.
Ligger inte hela landet framför dig? Separera dig från mig nu. Om du väljer vänster [går norrut], då tar jag höger [då går jag söderut], och om du tar höger, då tar jag vänster."
Lot lyfte upp sina ögon. Och han betraktade hela Jordanslätten [österut om Betel, se 1 Mos 12:8]. Ja, hela slätten (dess helhet) var rik på vatten överallt innan Herren ödelade Sodom och Gomorra – som en Herrens trädgård, som Egyptens land, hela vägen ner till Tsoar. [Tsoar var en av de fem städerna i detta område. Det var hit Lot flydde från Sodom och Gomorra (1 Mos 19:22–23). Namnet betyder "obetydlighet", och den hette tidigare Bela som betyder "förstörelse". Namnen verkar indikera att det var en mindre stad.]
Så Lot valde hela Jordanslätten åt sig. Och Lot bröt upp (begav sig av) österut. Och de skiljdes åt, [som en] man från sin bror.
Abram slog sig ner i Kanaans land medan Lot slog sig ned vid städerna på slätten. [Fem städer nämns vid Jordanslätten, se 1 Mos 14:2, 8]. Ja, han [Lot] satte upp sitt tält invid Sodom.
Efter att Lot hade skilt sig från honom, sade Herren (Jahve) till Abram:
"Lyft nu dina ögon! Och blicka ut från platsen där du är
    – mot norr och mot söder [längden]
    och mot öster och mot väster [bredden].
Ja, allt (hela) det land som du ser, åt dig ska jag ge det och åt din säd [alla dina efterkommande barn], till evig tid.

Jag ska göra din säd
som stoftet på jorden;
kan någon räkna stoftet på jorden, då ska din säd också [kunna] räknas.
Alla dessa kom samman i Siddimsdalen, som nu (numera) är Salthavet (Döda havet) [1 Mos 13:10; 19:25].
Och i det fjortonde året kom Kedarlaomer och de kungar, som var med honom, och de slog rafaeerna i Asterot-Karnaim och suseerna i Ham och emeerna i Save-Kirjataim
och horeerna på deras berg Seir [sydöst om Döda havet – Edom], intill El-Paran, som är vid öknen.
Sedan vände de om och kom till En-Mishpat, det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoréerna som bodde i Hasason-Tamar.
Sodoms kung drog då ut tillsammans med Gomorras kung, Admas kung, Sebojims kung och kungen i Bela, det vill säga Tsoar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen,
mot Elams kung Kedarlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjok – fyra kungar mot fem.
Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Sodoms och Gomorras kungar flydde och föll då ner i dem. De andra flydde till bergsbygden.
Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebréen. Han bodde vid amoréen Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner, och de var i förbund med Abram.
och tog tillbaka all egendom. Sin broder [släkting] Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket.
När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedarlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen [alldeles i närheten av Jerusalem].
Och Sodoms kung sade till Abram: "Ge mig folket och ta godset för dig själv."
förutom det som de unga männen har ätit och deras del av männen som gick med mig, Aner, Eshkol och Mamre, låt dem ta sin del."
En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn:
"Var inte rädd, Abram (Avram)!
Jag är din sköld,
    din belöning,
mycket stor." [Den sista delen kan tolkas som att Abrams belöning ska bli stor eller att Herren är hans stora belöning. Utifrån sammanhanget verkar det till en början syfta på en materiell belöning, men det kan vara en medveten dubbeltydighet i den hebreiska texten. Abram hade nyligen avböjt erbjudandet från Sodoms kung att behålla ett krigsbyte. Utifrån svaret i nästa vers, verkar det som Abram tolkar det som en materiell belöning, men undrar vad detta spelar för roll när han inte har någon arvinge. Gud har däremot något mycket större än bara rikedom för Abram – han ska bli Abraham och kallas "trons far" och få Herren som sin belöning.]
Herren förde ut Abram [från tältet till den stjärnklara natten] och sade: "Blicka upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!" Sedan sade han till honom: "Så talrika ska dina ättlingar bli."
Han sade till honom: "Jag är Herren (Jahve) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv."
Han tog allt detta till honom och delade dem på mitten och lade varje halva mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.
Och rovfåglarna kom ner på kadavren men Abram drev bort dem.
Och det hände när solen hade gått ner att en djup sömn föll över Abram och även fruktan och stort mörker föll över honom.
och även det landet, som de ska betjäna, ska jag döma. Efteråt ska de komma ut med stora rikedomar.
I den fjärde generationen ska de komma tillbaka hit, för amoréernas missgärning är inte full än. [Deras synders mått har inte uppnått mängden som krävs för dom.]
Och det hände när solen gick ner och där var ett tjockt mörker, att då syntes en rykande ugn och en flammande fackla som passerade mellan styckena (de delade djuren). [Här beskrivs en del av den ritual som hör till när man ingår ett blodsförbund med varandra]
Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sade: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat,
keniterna och keniziterna och kadmoneerna
och hetiterna och periséerna och rafaeerna
och amoréerna och kananéerna och girgashéerna och jevuséerna." [Namnen på de folkslag som levde i Kanaan innan israeliterna kom dit.] [Det unika med förbundet som ingås mellan Gud och Abram är att det ingås ensidigt. Gud bär det fullständiga och hela ansvaret för detta förbund! Ritualerna som ingår i ett blodsförbund är: 1. Byta mantel – ikläda sig den andra personen.
2. Byta bälte – vapen/redskap.
3. Skära – dela djur i halvor. Vandra mellan dem. Ett blodsförbund skärs alltid.
4. Byta/ta varandras namn.
5. Göra ett ärr (Blanda blod – handflatorna mot varandra).
6. Ge förbundslöften.
7. Äta minnesmåltid – dela bröd och vin.
8. Plantera ett minnesträd/vårdträd bestänkt med blod från djuren. När Gud säger till Abram "Jag är din sköld" (se vers 1) tar Gud initiativet till att ge Abram sin mantel och sitt bälte. Manteln är inte fysisk i det här sammanhanget men den representerar personen, så det Gud säger är att han ger sig själv till Abram. Ärret som ska göras blir i Abrams fall omskärelsen. Eftersom ett blodsförbund kan gå i arv så måste varje ny son som föds själv välja om han vill vara kvar i förbundet. Detta sker varje gång en judisk son blir omskuren (för icke-judar motsvaras det av hjärtats omskärelse). Förbundslöftet är sonen, Isak, och att avkomman ska bli som stjärnorna och sandkornen och att alla folk ska bli välsignade genom honom. Det sker ett namnbytet när Abram blir Abraham, se 1 Mos 17:5. Han får också Guds eget namn tillagt i sitt eget och Gud kallas i fortsättningen för Abrahams Gud, vilket senare när förbundet förnyas med Isak och Jakob får tilläggen Isaks Gud och Jakobs Gud. Förbundsmåltiden sker när Abraham möter Melkisedek och de delar bröd och vin, se 1 Mos 14:18. Melkisedek (som betyder rättfärdighetens kung) är sannolikt Jesus själv som kommer till Abram vid detta tillfälle.]
Efter tio år i Kanaans land gav Saraj, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru.
Abram sade till Saraj: "Eftersom du bestämmer över din tjänarinna, så gör vad du vill med henne." Då började Saraj gå så hårt åt Hagar att hon flydde bort från Saraj. [Abram tar inte ansvar, utan låter Saraj agera utifrån sin bitterhet.]
Herrens ängel (budbärare) hittade Hagar nära en vattenkälla i öknen, källan som ligger på vägen mot [öknen] Sur.
Hagar gav Herren, som hade talat med henne, ett namn: "Du är en Gud som ser." [På hebreiska är det "El-Roi".] Hon sade: "Har jag verkligen fått se en skymt (ryggen) av honom som ser mig? [Hagar var uppväxt i Egypten och van med gudar gjorda av trä och sten som varken talade eller såg. Nu hade hon med egna ögon fått se den levande Guden.]
Den oomskurne mannen som inte är omskuren på köttet på sin förhud, den mannen (bokstavligt själen) ska bli avhuggen (utesluten) från sitt folk, han har brutit mitt förbund.
Och Abraham sade till Gud (Elohim): "Måtte Ismael leva inför dig!"
Men mitt förbund ska jag etablera med Isak, som Sarah ska föda åt dig vid denna bestämda (avtalade, överenskomna) tid nästa år.
Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade sagt till honom.
På en och samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna.
Herren (Jahve) uppenbarade sig [igen] för Abraham vid de stora träden (ekarna eller terebinterna) i Mamre [strax utanför Hebron, tre mil söder om Jerusalem]. Abraham satt vid tältöppningen under den hetaste delen av dagen [på eftermiddagen, mellan två och fem].
Han lyfte sin blick och fick se tre män inte så långt ifrån honom. [De verkar ha dykt upp från ingenstans.] På en gång när han såg dem reste han sig upp från sin plats och sprang emot dem och bugade sig mot marken [för att hälsa dem välkomna och visa vördnad].
Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta av era fötter och vila er under trädet här.
Abraham skyndade in i tältet till Sarah och sade: "Skynda dig och ta tre sea-mått [totalt 20-30 liter] fint mjöl och baka runda bröd. [Bröd bakades dagligen för familjens behov. Det gick snabbt. Mjöl blandades med vatten och bakades på golvet under glödande kol. Dagsbehovet för en person, enligt 2 Mos 16:16, var en omer som är 3/10 sea, så tre sea-mått var många gånger mer än vad som behövdes för tre gäster.]
Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att tillreda den. [Abrahams löfte i vers 5 nämnde inget om om slaktade djur och extravagant måltid med det finaste köttet. Även mängden mjöl är mycket mer än vad som behövdes. Rabbiner lär att lova inte för mycket för tididigt, utan gör istället mer än vad man lovat.]
Sedan [när köttet var klart] tog han smör (ost) och mjölk och kalven som han tillrett och satte fram åt dem. Själv stod han [som en betjänt] under trädet medan de åt.
Och han sade: "Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se då ska din hustru Sarah ha en son". Sarah hörde detta (där hon stod) i tältdörren, som var bakom honom.
[Följande stycke ramas in av att Abraham "går med" besökarna, se vers 16, och sedan "återvänder" till sitt tält i vers 33. Två olika perspektiv framträder, Gud som hör ropet från staden (vers 17–21) och hur Abraham ser staden (vers 22–32).] Männen reste sig därifrån och såg ut mot Sodom och Abraham gick med dem för att se till så de kom lyckligt iväg.
Abraham ska verkligen bli ett stort och mäktigt folk och alla (andra) folk ska bli välsignade i honom.
Nu vill jag gå ner och se huruvida de förtjänar förintelse så som ropet har kommit till mig. Om inte kommer jag att veta (få kunskap om) det."
Männen gick därifrån och gick till Sodom, men Abraham stod fortfarande inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve).
Tänk om det finns 50 rättfärdiga i staden, vill du verkligen svepa bort dem och inte ge förlåtelse till platsen för de 50 rättfärdigas skull som finns därinne?"
Må det vara fjärran ifrån dig att göra så och slå de rättfärdiga tillsammans med de onda, så att de rättfärdiga behandlas som de onda. Låt det vara fjärran från dig! Ska inte domaren över hela jorden vara rättvis?" [Här tilltalar Abraham Gud som hela jordens domare.]
Herren (Jahve) svarade: "Om det finns 50 rättfärdiga i staden Sodom så ska jag rädda hela platsen för deras skull."
Tänk om det fattas fem för att det ska bli 50 rättfärdiga, kommer du att förgöra hela staden för dessa fem människors skull?" Herren svarade: "Jag ska inte förgöra den om det finns 45 rättfärdiga där."
Abraham talade till honom igen: "Vad händer om det bara är 40 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 40."
Abraham sade: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren så fortsätter jag. Vad händer om det bara är 20 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 20."
Till sist sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag frågar en gång till! Vad händer om det bara är 10 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 10." [Abraham ber inte bara för de rättfärdiga i staden utan för alla där. Gud vill rädda hela platsen om det finns 10 rättfärdiga där.]
De två änglarna kom till Sodom på kvällen och Lot satt i Sodoms port och Lot såg dem och reste sig upp och mötte dem och han föll ned med sitt ansikte mot marken. [Att buga sig djupt var en dåtida vanlig hedersbevisning.]
Men innan de lade sig omringade stadens män huset, Sodoms män både unga och gamla, allt folk från varje kvarter.
De ropade på Lot och sade till honom: "Var är männen som kom in till dig i natt? För ut dem till oss så att vi kan känna (ha en sexuell relation med) dem."
Och Lot gick ut till dem vid dörren och stängde dörren bakom sig.
Se, jag har två döttrar som inte har känt (haft en sexuell relation med) någon man, låt mig, jag ber er, föra ut dem till er och ni kan göra vad ni finner för gott i era ögon med dem, gör bara ingenting mot dessa män, så sant som de har kommit under skuggan av mitt tak (är under mitt beskydd)."
Och de svarade: "Flytta på dig" och de sade: "Dessa kom hit på genomresa och han [Lot] vill vara domare! Nu ska vi behandla dig värre än dem." Och de pressade sig hårt mot mannen, mot Lot, och kom nära för att bryta sönder dörren.
Men männen [änglarna] stack ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och dörren stängde de. [Den mer ovanliga hebreiska meningsbyggnaden med verbet sist, indikerar att dörren inte förseglas på ett vanligt sätt utan övernaturligt.]
Och de slog männen utanför dörren med blindhet [ordet används bara här och i 2 Kung 6:18, kan syfta på både fysisk och mental blindhet], både små och stora, så att de tröttade ut sig själva på att finna dörren.
Och männen [de himelska besökarna] sade till Lot: "Har du några hos dig här, svärsöner, dina söner och dina döttrar och vem du än har i staden, för ut dem från denna plats,
för vi ska fördärva den här platsen, eftersom deras rop har vuxit sig stort inför Herrens (Jahves) ansikte och Herren (Jahve) har sänt oss för att fördärva den."
Och Lot gick ut och talade till sina svärsöner som hade gift sig med hans döttrar och sade: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahve) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [De lyssnade inte och trodde inte att han menade allvar.]
Och när morgonen grydde skyndade änglarna på Lot och sade: "Stå upp, ta din hustru och dina två döttrar som är här, annars blir du bortsvept med stadens överträdelser."
Men han [Lot] dröjde sig kvar och männen tog tag i hans hand och i hans hustrus hand och i händerna på hans två döttrar, Herren (Jahve) var barmhärtig mot honom. Och de förde ut honom och ställde honom utanför staden.
Och när de hade fört ut dem utanför sade han: "Fly för ert liv, se er inte tillbaka och stanna inte i slättlandet, fly till bergen, annars sveps ni bort." [Slättlandet var det område som förmodligen omstörtades och bildade Döda Havet.]
se till att din tjänare har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, och du har visat stor nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot mig genom att du har räddat mitt liv. Jag kan inte [hinner inte] fly till bergen för att inte ondskan ska komma ikapp mig och jag dör. [Lot förhandlar med huvudängeln på liknande sätt som Abraham med sina gäster, se 1 Mos 18:22–33. Han önskar fly till den lilla staden Tsoar. Här finns det hebreiska ordet chesed för första gången i GT. Det betyder nåd, omsorgsfull kärlek och trofasthet. Även ordet chen för nåd används här men det beskrivs ingående i 1 Mos 6:8. Chesed är det vanligaste ordet för nåd i GT. Det förekommer 241 gånger. Totalt finns det fem olika rötter som betyder nåd fast på lite olika sätt i hebreiskan. Chesed är den typen av nåd som beskriver en omsorgsfull kärlek och även trofasthet. Det är nåden som bryr sig om på ett praktiskt sätt, driven av äkta kärlek som håller över tid. Chesed är en nåd som aldrig sviker.]
Se nu, denna stad är nära att fly till och den är en liten (oansenlig) [Tsoar var den minsta av de fem städerna i detta område, se 1 Mos 10:19, så skona den], låt mig fly till den – är den inte en oansenlig [stad]? – och jag (min själ) ska leva.
Och han sade till honom: "Se jag har gått med på din önskan också i denna sak, så jag ska inte omstörta staden som du talar om.
Skynda dig, fly dit, för jag kan inte göra något förrän du kommit dit." Därför kallas staden Tsoar. [Tsoar betyder oansenlig, anspråkslös, ringa eller liten.]
Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Tsoar.
Då lät Herren (Jahve) eld och brinnande svavel regna över Sodom och Gomorra. Det sändes ner från himlarna av Herren (Jahve).
Han omstörtade dessa städer och hela slätten och städernas invånare och det som växte på marken. [Förmodligen är denna omstörtning av hela slätten orsaken till att Salthavet (Döda havet) bildas, se 1 Mos 13:10; 14:3.]
Och Abraham steg upp tidigt på morgonen på den plats där han hade stått inför Herren (Jahve).
Och han såg ut mot Sodom och Gomorra och mot slättlandet, och se, röken från landet steg upp som röken från en ugn.
Och det hände när Gud (Elohim) fördärvade slättlandets städer att Gud (Elohim) kom ihåg Abraham och skickade ut Lot från mitten av omstörtningen, när han omstörtade städerna som Lot hade bott i. [5 Mos 29:23; Jes 1:9; 13:19; Jer 50:40; Amos 4:11; Matt 10:15; 11:23–24; Jud 1:7; Upp 11:8]
Den förstfödde sade till den yngre: "Vår far är gammal och det finns inte en enda man på jorden som vill komma in till oss (ta oss till hustrur) på jordens vägar (kan betyda "att ingen kommer gående på de vägar som gör det möjligt för dem att träffas" eller "i enlighet med de världsliga traditionerna").
Och de berusade sin far med vin den natten. Och den förstfödda gick in och låg med sin far, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
På morgonen sade den förstfödda till den yngre: "Se, jag låg i natt med min far. Låt oss berusa honom med vin ikväll också och gå du in och ligg med honom, så att vi kan bevara vår fars säd."
Och de berusade sin far med vin den natten också. Och den yngre steg upp och låg med honom, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
Och den förstfödda födde en son och gav honom namnet Moab, denne är moabiternas stamfar till denna dag. [Moabiterna blev ett folk som bosatte sig öster om Döda havet i nuvarande Jordanien; namnet låter som "från fadern" på hebreiska.]
Och den yngre födde också en son och gav honom namnet Ben-Ammi [låter som "min släktings son"], denne är stamfar till ammoniternas söner till denna dag. [Ammoniterna bosatte sig norr om Moab; både Moab och Ammon var fiender till Israel.]
Abraham vandrade därifrån [Hebron, se 1 Mos 13:18] söderut i landet [Negev, se 1 Mos 13:1] och bodde mellan Kadesh [1 Mos 16:14] och Shor [1 Mos 16:7] och han vandrade omkring i Gerar.
Men Gud (Elohim) kom till Avimelech i en dröm på natten och sade till honom: "Se, du ska dö på grund av kvinnan som du har tagit, för hon är en annan mans hustru."
Och Gud (Elohim) sade till honom i drömmen: "Ja, jag vet att det är i ditt hjärtas enfald (okunnighet) som du har gjort detta och det är också därför som jag hindrar dig från att synda mot mig. Därför tillät jag inte att du rörde henne.
Återbörda nu mannens hustru för han är en profet och han ska be för dig så att du ska leva, och om du inte återbördar henne ska du veta att du med säkerhet ska dö, du och allt som hör till dig.
Avimelech steg upp tidigt på morgonen och kallade på alla sina tjänare och berättade allt detta (som han drömt) i deras öron och männen blev mycket rädda.
Och Avimelech sade vidare till Abraham: "Hur förklarar du att du har gjort detta?"
Och Abraham sade: "Eftersom jag tänkte att gudsfruktan finns säkert inte på denna plats och de kommer att döda mig för min hustrus skull.
Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [1 Mos 12:1] att jag sade till henne: "Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror." [Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.]
Och Abraham bad till Guden [den ende Guden – hebr. ha-elohim], och Gud (Elohim) botade Avimelech och hans hustru och slavinnor, så att de kunde få barn igen.
Och Abraham gav sin son, som föddes åt honom, som Sarah födde till honom, namnet Isak. [Isak (hebr. Jits-chak) betyder han skrattar. Då Isak är en viktig bild på Jesus är det värt att notera kopplingen till att han kommer med glädje.]
Och Sarah sade: "Gud (Elohim) har gjort ett skratt åt mig, alla som hör detta ska skratta med mig."
Barnet växte och blev avvant. Och Abraham gjorde en stor fest på den dagen då Isak blev avvand. [Förmodligen först vid 4-5 års ålder.]
Och Sarah såg egyptiskan Hagars son, som hon hade fött åt Abraham, leka [kan även betyda utöva sportslig aktivitet].
Därför sade hon till Abraham: "Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, för tjänstekvinnans son ska inte vara arvtagare tillsammans med min son, min Isak."
Denna sak var mycket smärtsam (sorglig, bedrövande) i Abrahams ögon på grund av hans son.
Och Gud (Elohim) sade till Abraham: "Låt inte detta vara smärtsamt (sorgligt, bedrövligt) i dina ögon på grund av ynglingen och på grund av din tjänstekvinna. I allt som Sarah sagt till dig ska du lyssna på hennes röst (det hon sagt), för i (genom) Isak ska säd (avkomlingar, framtida generationer) uppkallas efter dig.
Men också av tjänstekvinnans son ska jag göra en nation (ett folkslag), eftersom han är din säd."
Och Abraham steg upp tidigt på morgonen och tog bröd och ett skinn med vatten och gav det till Hagar, lade det på hennes skuldra och barnet, och sände iväg henne och hon gick iväg och irrade omkring i Beer–Shevas öken.
Och vattnet i skinnet tog slut och hon övergav barnet under en buske (träd – hebr. siach). [Ovanligt ord för buske eller träd, kan vara en tamariskbuske, se även 1 Mos 2:5.]
Hon gick och satte sig ner mitt emot, ett gott stycke bort, så det var ett bågskott emellan, för hon sade: "Låt mig inte se när barnet dör." Och hon satt mitt emot honom och lyfte upp sin röst och grät.
Och Gud (Elohim) hörde ynglingens röst och Guds (Elohims) ängel (budbärare) ropade på Hagar från himlarna och sade till henne: "Vad plågar dig Hagar? Frukta inte, för Gud (Elohim) har hört ynglingens röst där han är.
Res på dig, lyft upp ynglingen och håll fast honom i din hand, för jag ska göra honom till ett stort folkslag (nation)."
Och Gud (Elohim) öppnade hennes ögon och hon såg en vattenkälla. Och hon gick och fyllde skinnet med vatten och gav ynglingen att dricka.
Och Gud (Elohim) var med ynglingen och han växte och han bodde i öknen och blev en bågskytt.
Och det hände vid den tiden att Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, talade med Abraham och sade: "Gud (Elohim) är med dig i allt som du gör.
Ge mig därför din ed (löfte) vid Gud (Elohim) att du inte agerar falskt (gör fel) mot mig, inte mot mina söner, inte mot mina sonsöner (barnbarn), utan i enlighet med den nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) som jag har visat (gjort mot) dig, så ska du göra mot mig och mot landet som du har vandrat omkring i."
Och Abraham tillrättavisade Avimelech på grund av vattenkällorna (brunnarna – hebr. beer) som Avimelechs tjänare med våld tagit bort (fördärvat) [förmodligen fyllt med jord och sten].
Och Avimelech sade: "Jag vet inte vem som har gjort detta, inte heller har du berättat för mig, jag har inte hört något om detta förrän idag."
Och Abraham tog sju lamm av honkön från flocken och placerade avsides.
Och Avimelech sade till Abraham: "Vad betyder dessa sju lamm av honkön som du placerat för sig själva?"
Och han svarade: "Dessa sju lamm av honkön ska du ta ur min hand, så att det blir ett vittnesbörd för mig att jag har grävt dessa sju brunnar (sju vattenkällor – hebr. beer sheva)."
Därför kallas platsen Beer-Sheva eftersom de båda avlade en ed (gav varandra löften). [Hebr. beer betyder källa och sheva har betydelsen sju och ed eller löfte. Att svära en ed kan också bokstavligt uttryckas som "att sjua sig själv". Talet sju hör ihop med fullbordan, fullkomlighet och tillfredsställelse. Det handlar också om perfektion, myckenhet och överflöd. Ordet inkluderar även att allt detta är med glädje, alltså något positivt.]
Och det hände sig därefter att Gud prövade Abraham och sade till honom: "Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Här är jag (hebr. hineni) är ett uttryck som inte i första hand handlar om att tala om var man befinner sig rent fysiskt eller geografiskt. Det är ett ord som istället innebär att "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Här i 1 Mos 22:1 förekommer ordet för första gången i Bibeln. Både Abraham och alla andra som ger detta svar är exempel på personer som går in i någon form av ledarroll när de säger hineni – här är jag. Isak säger det i 1 Mos 22:7, Jakob i 1 Mos 31:11, Mose i 2 Mos 3:4, profeten Samuel säger det i 1 Sam 3:4, profeten Jesaja i Jes 6:8, m.fl.]
Han (Gud) sade: "Ta nu din son, din ende son som du älskar, Isak, och gå till Morias land och offra honom där som ett brännoffer till mig, på ett berg som jag ska berätta för dig om. [I den här versen används ordet ahava för första gången i GT. Ahava betyder att älska eller kärlek. Det är signifikativt att på samma sätt som Abraham älskar Isak, är Jesus Guds älskade Son. Hela detta kapitel är en bild på hur Gud kommer att offra Jesus för hela mänskligheten. In i minsta detalj ser vi här många förebilder till det som kommer ske längre fram. Gud bevisade sin kärlek till oss att han utgav sin ende Son. Faktum är att här finns en viktig förutsättning för fortsättningen på det förbund som Gud ingick med Abraham i 1 Mos 15. Om Abraham är villig att offra sin son är Gud beredd att göra samma sak, vilket också sker 2000 år senare. I ett blodsförbund måste båda parter vara villiga till samma uppoffringar för varandra.]
Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (tjänstefolk) och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom.
På tredje dagen, lyfte Abraham sin blick och såg platsen långt borta.
Abraham sade till sina unga män (tjänstefolk): "Vänta här med åsnan, jag och gossen går vidare, vi ska tillbe och kommer tillbaka till er."[Isak är inte en ung pojke utan en vuxen man. Han hade lätt kunnat göra motstånd och övermannat sin gamle far, men går villigt med på att låta sig bindas. Isaks agerande utgör en förebild till Jesu offer på Golgata. Isak bär själv upp veden till offret, på samma sätt som Jesus själv bär tvärslån. Platsen är också den samma, Moria berg är höjden i Jerusalem där templet stod i den södra ändan av åsen som sträcker sig norrut, vilket möjliggör att Jesus faktiskt korsfästes på precis samma plats som Abraham byggde altaret.
    Utifrån Sarahs ålder kan vi se att Isak inte var äldre än 37 år. Hon dog 127 år gammal, se 1 Mos 23:1, och födde Isak då hon var 90 år, se 1 Mos 17:17; 21:1–5. Även orden "många dagar" i 1 Mos 21:34 och "efter detta" i 1 Mos 22:1 antyder att händelsen inte sker när han är ett barn, utan när han är vuxen. Det skulle inte vara otroligt om Isak var 33 år, vilket i så fall exakt sammanfaller med Jesu ålder.]
Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Han tog elden i sin hand och kniven och de gick båda tillsammans.
Isak pratade med sin far Abraham och sade: "Min far" och han svarade: "Här är jag, min son." Han sade: "Vi har eld och ved men var är lammet till brännoffret?" [Detta är andra gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 11.]
Abraham svarade: "Gud (Elohim) ska själv förse sig med lammet till brännoffret, min son." De gick båda vidare tillsammans. [Att hebreiskan här uttrycker att Gud ska förse sig själv, talar profetiskt även om att Gud förser sig själv med det perfekta offret när Han senare ger sin son Jesus som det fullkomliga offret för världens och alla människors synder.]
De kom till platsen som Gud hade berättat för honom om och Abraham byggde ett altare där. Han lade i ordning veden och band Isak, sin son och lade honom på altaret ovanpå veden.
Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.
En Herrens (Jahves) ängel ropade till honom från himlen och sade: "Abraham, Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Detta är tredje gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 7.]
Han (Herrens ängel) svarade: "Lägg inte din hand på gossen, gör ingenting mot honom, för nu vet jag att du är en gudfruktig man, jag ser att du inte har undanhållit din son, din ende son, från mig." [Heb 11:17–19; Jak 2:21–23]
Abraham lyfte upp sina ögon och tittade och såg bakom sig en bagge som hade fastnat med sina horn i snåret. Abraham gick och tog baggen och offrade den som ett brännoffer istället för sin son.
Abraham gav platsen namnet Jahve Jire, som man säger än idag "på berget där Herren (Jahve) ska förse." [Det finns ett flertal beskrivande namn på Gud i GT. Jahve Jire, Herren vår försörjare, är ett av dem.]
Herrens (Jahves) ängel (budbärare) [1 Mos 16:7] ropade till Abraham från himlen en andra gång
och sade: "Vid mig själv har jag svurit (gett min ed) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), eftersom du har gjort denna sak och inte har undanhållit din son, din ende son,
som en välsignelse ska jag välsigna dig och föröka, jag ska föröka din säd som stjärnorna på himlen och som sanden som finns på havets strand, och din säd ska besitta sin fiendes port.
I din säd ska alla jordens nationer vara välsignade, eftersom du har lyssnat till min röst."
Och det hände sig efter dessa händelser att man berättade för Abraham och sade: "Se, Milka har fött barn till din bror Nachor." [1 Mos 11:29]
Abraham reste sig och böjde sig ner inför landets folk, Chets söner.
att han ska ge mig Machpelas grotta som han äger och som ligger vid ändan av hans fält. Låt honom ge mig den till fullt pris, i er mitt (med er som vittnen), till en egendom som begravningsplats."
Nu satt Efron mitt bland Chets söner, och hettiten Efron svarade Abraham så att alla Chets söner hörde vad han sade, alla som gått in i stadens port. [Den plats där alla viktiga affärsuppgörelser gjordes på denna tid]. Han sade:
"Nej min herre, lyssna på mig, fältet ger jag dig och grottan som finns där. Jag ger det till dig inför sönerna av mitt folk (som vittnen) ger jag det till dig. Begrav din döda."
Abraham böjde sig inför folket i landet.
Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sade: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där."
Abraham hörsammade Efron och Abraham vägde upp silvret till Efron, som han hade nämnt så att Chets söner hade hört det. 400 shekel silver i aktuell valuta som köpmännen använder.
Efrons fält, som finns i Machpela, som ligger framför Mamre, fältet och grottan som är där och alla träd som är på fältet, det som fanns inom dess gränser runtom fastställdes
Därefter begravde Abraham sin hustru Sarah i grottan på Machpelas fält framför Mamre, det är Hebron i Kanaans land.
Fältet och grottan fastställdes som Abrahams egendom, till en begravningsplats, av Chets söner. [Detta är det första, och tills vidare enda, markområdet i Israel som juridiskt blir judarnas egendom, genom Abraham. Det kan betraktas som en förstlingsfrukt och försäkran om att resten av Guds löfte om landet också kommer att uppfyllas. Så sker när folket intar landet under Josuas ledning 300 år senare. De fulla gränser som Bibeln nämner har dock aldrig varit i judarnas ägo, det är förmodligen de gränser Israel kommer att ha under tusenårsriket.]
Abraham sade till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han hade: "Jag ber dig, lägg din hand under min höft.
Jag vill att du ska avlägga en ed inför Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) och jordens Gud (Elohim), att du inte ska ta en hustru åt min son från Kananéernas döttrar, bland dem som bor här.
Tjänaren sade till honom: "Om kvinnan inte är villig att följa med mig till det här landet, blir jag då tvungen att föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?"
Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land", han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån.
Om kvinnan inte är villig att följa med dig ska du vara fri från min ed. Det enda du (för alltid) ska lova är att inte föra tillbaka min son dit."
Tjänaren lade sin hand under Abrahams, hans herres, höft och svor eden till honom i enlighet med dessa ord.
Tjänaren tog 10 kameler av sin herres kameler och reste iväg. Han hade allt gott (många dyrbara gåvor) från sin herres hand. Han stod upp och vandrade till Aram-Naharim, till staden Nachor.
På kvällen lät han kamelerna lägga sig (bokstavligt gå ner på knä) vid vattenkällan utanför staden, vid den tiden då kvinnorna går ut för att hämta vatten. [Måste vara ungefär sista timmen före solnedgången eftersom det inte går att hämta vatten när det blivit mörkt. Man vill heller inte utföra denna tunga syssla när dagen är som varmast.]
Han sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar till dig) låt idag något gott komma framför mitt ansikte och visa nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre Abraham.
Se, jag står vid vattenkällan och stadens döttrar ska komma ut och dra upp vatten.
Låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: Ställ ner din kruka så att jag får dricka, hon ska då svara: Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka, låt det vara den som är utvald för din tjänare, för Isak, så att jag kan veta att du har visat nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre."
Den unga kvinnan var vacker att se på, en jungfru, ingen man hade känt henne, och hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och kom upp.
Tjänaren sprang mot henne och sade: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka."
Hon skyndade sig att hälla krukan i tråget och sprang tillbaka till källan och drog upp vatten till alla hans kameler.
Mannen iakttog henne hela tiden och var tyst (förblev stilla) för att få veta om Herren (Jahve) hade gjort hans resa framgångsrik eller inte.
När kamelerna hade druckit klart tog mannen fram en guldring som vägde en beka [5,5 gram – motsvarar en halv shekel, se 2 Mos 38:26] och två armband till hennes händer som vägde 10 shekel [110 gram] i guld.
Mannen böjde sitt huvud och kastade sig till marken inför Herren (Jahve).
Den unga kvinnan sprang iväg och berättade alla dessa ord i sin mors hus.
Rebecka hade en bror som hette Laban, och Laban sprang ut till mannen vid källan.
Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sade: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan.
Han sade: "Kom in, du välsignade av Herren (Jahve), varför står du här ute? Jag har gjort i ordning huset och gjort plats för dina kameler."
Mannen kom in i huset och sadlade av sina kameler och han gav kamelerna hö och foder. Han fick vatten till att tvätta sina fötter och fötterna på de män som var med honom.
Min herre har tagit en ed av mig och sagt: "Du ska inte ta en hustru till min son från kananéernas döttrar i vars land jag bor.
Jag sade till min herre, Och om kvinnan inte vill följa med mig?
Idag kom jag till källan och sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), låt nu den väg jag har gått vara lyckosam,
se, jag står vid vattenkällan, låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka",
hon ska då svara: "Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka", låt det vara den kvinna som Herren (Jahve) har utvalt till min herres son.
Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sade till henne: "Låt mig dricka, jag ber dig".
Hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och sade: "Drick, jag ska ge dina kameler att dricka också."
Jag frågade henne och sade: "Vems dotter är du?" och hon svarade: "Jag är dotter till Betoel, Nachors son, som Milka födde till honom." Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes handleder.
Då svarade Laban och Betoel och sade: "Det som kommer från Herren (Jahve) kan vi inte tala ont eller gott om.
Tjänaren tog fram juveler av silver och juveler av guld och vackra kläder och gav till Rebecka, han gav också dyrbara ting till hennes bror och hennes mor.
De åt och drack, männen som var med honom och dröjde kvar hela natten. När de steg upp på morgonen sade han: "Skicka iväg mig till min herre."
Hennes bror och hennes mor sade: "Låt den unga kvinnan vara hos oss några få dagar, åtminstone 10. Sedan ska hon gå."
De kallade på Rebecka och sade till henne: "Vill du följa med denna man?"
    Hon svarade: "Jag vill gå."
Rebecka reste sig med sina tjänarinnor och de red på kamelerna och följde mannen. Tjänaren tog Rebecka och gick sin väg.
Isak kom på vägen från Beer Lachaj Roi, för han bodde i landet i söder (Negev).
Rebecka lyfte upp sin blick och när hon såg Isak steg hon av sin kamel.
Hon sade till tjänaren: "Vilken man är det som går på fältet för att möta oss?" Tjänaren svarade: "Det är min herre." Hon tog sin slöja och dolde sig själv.
Tjänaren berättade för Isak allt vad han hade gjort.
Isak tog in henne i sin mor Sarahs tält och äktade Rebecka och hon blev hans hustru och han älskade henne. Isak blev tröstad efter sin mor.
Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.
Isak och Ismael, hans söner, begravde honom i grottan i Machpela på fältet som ligger framför Mamre, det som (tidigare) tillhört Efron, Tsoars son, hettiten.
Fältet som Abraham köpte av Chets söner [1 Mos 23:1–20], där som Abraham begravde sin hustru Sara.
Detta är Ismaels fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – toledot). Abrahams son som egyptiskan Hagar, Sarahs tjänarinna, födde åt Abraham.
Isak var 40 år gammal när han tog Rebecka, araméen Betoels dotter från Paddan-Aram, syster till araméen Laban, till att bli hans hustru.
Barnen var oroliga i hennes livmoder (ordagrant sönerna slogs med varandra) och hon sade: "Om det ska vara så här, varför ska jag leva?" Och hon gick till Herren (Jahve) för att fråga.
Den som föddes först var rödblommig och hade hår som en mantel över hela kroppen. Han fick namnet Esau [hebr. Esav betyder hårig].
Pojkarna växte upp och Esau var en skicklig jägare, en man som trivdes ute på fältet. Jakob var en stillsam man som höll sig i tälten.
Jakob hade kokat en soppa när Esau kom in från fältet och var utmattad.
Esau sade till Jakob: "Låt mig äta, jag ber dig, lite av det röda, den röda soppan, för jag är utsvulten." Därför kallades han Edom. [Hebreiska Edom har samma rot som "adom" som betyder röd.]
Jakob gav Esau bröd och linssoppa och han åt och drack och reste sig upp och gick sin väg. Så föraktade Esau dagen för sitt förbund (sin förstfödslorätt). [Heb 12:16–17]
Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den som var under Abrahams dagar. Isak gick till Avimelech, filistéernas kung, till Gerar. [Gerar markerade den södra gränsen av Kanan, och låg nära Gaza, se 1 Mos 10:19.]
Stanna (lev där som en gäst, inte permanent – vandra runt) i detta land. Jag ska vara med dig och jag ska välsigna dig, för till dig och till din säd (avkomma, ättlingar) ska jag ge detta land. [Vilket sker flera hundra år senare.] Jag ska stadfästa den ed som jag svor till din far Abraham [1 Mos 15:18–19],
och jag ska föröka din säd (avkomma, ättlingar) till att bli som stjärnorna på himlen och till din säd ska jag ge alla dessa länder. Genom din säd (avkomma, ättlingar) ska alla jordens länder själva bli välsignade [1 Mos 12:1–3],
Männen på platsen frågade honom om hans hustru och han sade: "Hon är min syster", för han fruktade att säga: "Min hustru" annars skulle männen på platsen döda mig för Rebeckas skull, eftersom hon var så vacker att se på. [Isak gör på samma sätt som hans far Abraham gjort två gånger tidigare, se 1 Mos 12:13–19; 20:2–5. På samma sätt som Abraham var fruktan orsaken till lögnen.]
Det hände när han hade varit där en lång tid att filistéernas kung Avimelech tittade ut genom ett fönster och såg och se, Isak (hebr. Yishaq) skrattade (hebr. metsachaq – kelade, roade sig, vänslades, "skojbråkade") med Rebecka, sin hustru. [Hebr. metsachaq är snarlikt Isaks namn som betyder "skratt", se 1 Mos 17:17, 19. Samma ord används av Potifars hustru när hon anklagar Josef för att ha antastat henne, se 1 Mos 39:14, 17. Ordet används också om hur Ismael förlöjligande Isak, se 1 Mos 21:9. Allt detta förstärker hur Isak ignorerade och "förlöjligade" Guds löfte om beskydd, och ljög för att skydda sig själv.]
Avimelech sade: "Vad är det du har gjort mot oss? En av vårt folk kunde enkelt ha legat med din hustru och du skulle ha dragit skuld över oss."
Avimelech befallde allt folket och sade: "Han som rör denna man eller hans hustru ska sannerligen döden dö."
Isak sådde i landet och fick samma år en hundrafaldig skörd [den största avkastningen man kan få, se Matt 13:8] och Herren (Jahve) välsignade honom.
Mannen blev stor och växte mer och mer till dess han blev mycket stor.
Alla brunnar som han fars tjänare hade grävt under hans fars Abrahams dagar, hade filistéerna lagt igen och fyllt med stoft [löst material som sten, grus och jord].
Isak grävde på nytt upp brunnarna med vatten, som de hade grävt under hans far Abrahams dagar, eftersom filistéerna hade lagt igen dem efter Abrahams död. Han gav dem namn efter de namn som hans far hade gett dem.
Gerars herdar tvistade med Isaks herdar och sade: "Vattnet är vårt". Han gav källan namnet Esek [som betyder argument, tvist eller strid], eftersom de tvistade med honom.
Herren (Jahve) visade sig för honom samma natt och sade: "Jag är din fader Abrahams Gud. Frukta inte, för jag är med dig och ska välsigna dig och föröka din säd (dina ättlingar) för min tjänare Abrahams skull."
Det hände samma dag att Isaks tjänare kom och berättade för honom angående brunnarna som de hade grävt och sade till honom: " Vi har funnit vatten."
Han kallade den (brunnen) Shiva. Därför är namnet på staden Beer-Sheva än idag. [Ordet shiva eller sheva, samma rot med olika vokaler, betyder både sju och ed/löfte. Betydelsen av Beer-Sheva brukar översättas sju brunnar. Det är mest naturligt då det är det antal brunnar som Abraham ursprungligen lät gräva på platsen. Men det är lika rätt att översätta namnet till löftesbrunnen, och då kan man hänvisa till den ed som Isak ingick med Gerars kung. Alla namn i det hebreiska språket har en betydelse som gör det till mer än enbart ett namn. När det som i detta fall har mer än en betydelse går det som regel också att hänvisa till flera olika händelser som är orsaker till namngivningen.]
När Esau var 40 år gammal tog han Judit till hustru, dotter till hettiten Beeri och Basmat, dotter till hettiten Eilon.
När Isak var gammal och hans ögon var skumma [förmodligen av starr] så att han inte kunde se, kallade han på Esau, hans äldre son och sade till honom: "Min son"
    och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni – jag står till förfogande, jag är beredd att ta ansvar, se 1 Mos 22:1.]
Därför ber jag dig ta dina vapen, ditt koger och din båge, och gå ut på fältet och fäll en hjort åt mig.
Rebecka hörde när Isak talade med sin son Esau. Och Esau gick ut på fältet för att jaga en hjort och ta hem den.
Gå till flocken och hämta därifrån till mig två fina killingar av getterna och av dem ska jag göra smaklig mat åt din far, sådan som han älskar,
Och Rebecka tog Esaus, hennes äldre sons, utvalda kläder som hon hade hos sig i huset, och satte dem på sin yngre son Jakob.
Och hon satte skinn från killingarna på hans händer och på den lena (hårlösa) delen av hans nacke.
Och hon gav den utsökta maten och bröd som hon gjort i ordning i sin son Jakobs händer.
Och Jakob gick nära sin far Isak och han kände på honom och sade: "Rösten är Jakobs röst, men händerna är Esaus händer."
Må Gud (Elohim) ge dig himlarnas dagg
    och jordens feta [rika/välsignade] platser,
    och överflöd av säd och vin.
Och Isak darrade våldsamt och sade: "Vem är då han som tog viltkött och gav det till mig, och jag har ätit allt av det innan du kom, och har välsignat honom? Ja, och han ska vara välsignad."
Och Isak hans far svarade och sade till honom:
"Se, jordens feta [rika/välsignade] platser ska vara din boning
    och himlarnas dagg från ovan,
Och Esau hatade Jakob på grund av välsignelsen som hans far välsignat honom med. Och Esau sade (tänkte) i sitt hjärta: "Låt sorgedagarna efter min far passera, sedan ska jag döda min bror Jakob."
Och Esaus, hennes äldre sons ord, berättades för Rebecka och hon skickade efter Jakob, hennes yngre son och sade till honom: "Se, din bror Esau som rör vid dig, tröstar sig själv och har för avsikt att döda dig.
Och Rebecka sade till Isak: "Jag är livrädd på grund av Chets döttrar. Om Jakob tar en hustru av Chets döttrar, en som dessa av döttrarna från landet, vilken glädje har jag då av livet?"
Och Isak sände iväg Jakob och han gick till Paddan-Aram, till Laban, Betoels son, araméen, Rebeckas bror, Jakobs och Esaus mor.
Jakob kom till en speciell plats där han måste stanna över natten eftersom solen hade gått ner. [I hebreiskan bara "platsen" i bestämd form. Allteftersom berättelsen utvecklas blir det till den heliga platsen Betel (se vers 19) som betyder "Guds hus". Det är 3-4 dagars vandring från Beer-Sheva till Betel som ligger 2,5 mil norr om Jerusalem.] Han tog en av stenarna på platsen, placerade den vid huvudet och lade sig ned för att sova. [Stenen kan ha använts som kudde, eller tjänat något annat syfte. Det verkar inte som Jakob ännu var helt övertygad om att Herren var den enda guden, se vers 20–21. Många folk över jorden ser vissa stenar som magiska och heliga, och kanske hade han också sådana föreställningar.]
Han drömde [den natten en gudomligt inspirerad dröm] och såg en stege vara rest på jorden. Toppen nådde ända upp till himlarna och han såg hur Guds (Elohims) änglar steg upp och ner på den.
Plötsligt såg han Herren själv stå högst upp och säga: "Jag är Herren, din fader [förfader] Abrahams Gud och [din far] Isaks Gud. [Notera att ännu har Gud inte blivit Jakobs Gud, det är först efter brottningskampen i 1 Mos 32.] Marken som du nu ligger på ska jag ge åt dig och din säd.
Din avkomma ska bli [talrik] som stoftet på jorden och du ska utbreda dig åt havet [till Medelhavet i väster] och öster, och norr, och till Negev [öknen i söder]. Genom dig och din avkomma ska alla folkslag på jorden bli välsignade. [1 Mos 12:3; 15:5; 22:16–18]
Se, jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig." [Jakob hade ännu inte någon fru, men skulle bli far till tolv söner, nationen Israel, och finns med i släktledet för den utlovade Messias – Jesus.]
[Drömmen tog slut och] Jakob vaknade upp ur sömnen och sade: "Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte."
Han greps av fruktan och sade: "Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlarnas port."
Och Jakob steg upp tidigt på morgonen och tog stenen som han haft under sitt huvud och reste upp den som en pelare och hällde ut olja ovanpå den.
Och han gav platsen namnet Betel. Men likväl (en skarp betonong och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) var Loz stadens namn till en början.
Och Jakob avlade ett löfte och sade: "Om Gud (Elohim) är med mig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mig på den väg jag går och ger mig bröd att äta och kläder att klä mig med,
och denna sten som jag har rest upp som en pelare ska vara Guds (Elohims) hus, och av allt som du ger mig ska jag ge tionde till dig."
Och han såg och se, en källa på fältet, och tre flockar med får låg vid den. För från den källan vattnade de flockarna. Och stenen över källans öppning var stor.
Och dit samlades alla flockar och de rullade stenen från källans öppning och vattnade fåren och lade tillbaka stenen över källans öppning på sin plats.
Han frågade dem: "Är det väl med honom?"
    Och de svarade: "Det är väl, och se, Rakel, hans dotter, kommer med fåren."
Han sade: "Det är fortfarande mitt på dagen och inte tid att samla ihop boskapen. Vattna fåren och gå och mata dem."
Men de svarade: "Vi kan inte förrän alla flockar har samlats ihop och de rullar undan stenen från källans öppning, sedan vattnar vi fåren."
Medan har fortfarande talade med dem kom Rakel med sin fars får för hon vallade dem.
Och det hände när Jakob såg Rakel, Labans dotter hans mors bror, och Labans får hans mors bror, att Jakob kom nära och rullade undan stenen från källans öppning och vattnade Labans flock, hans mors bror.
Och det skedde när Laban hörde nyheten om Jakob hans systers son, att han sprang och mötte honom och omfamnade honom och kysste honom och förde honom till sitt hus. Och han berättade om allting för Laban.
Och Laban hade två döttrar, den äldre hette Lea och den yngre var Rakel.
Och Jakob älskade Rakel och han sade: "Jag vill tjäna dig sju år för din yngre dotter Rakel."
Så Laban samlade ihop alla platsens män och gjorde en fest.
Laban svarade: "Vi gör inte så här (det är inte vår sed) att vi ger den yngre före den förstfödda.
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Nu, denna gång ska min man förenas med (vara nära – hebr. lava) mig eftersom jag har fött honom tre söner." Därför gav hon honom namnet Levi [betyder: "förenad med"].
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och hon sade: "Denna gång ska jag prisa (hebr. jada) Herren (Jahve)." Därför gav hon honom namnet Juda [betyder: "prisa"] och hon slutade att bli gravid.
Och hon [Lea] sade till henne [Rakel]: "Är det en liten sak (är det inte tillräckligt illa) att du har tagit bort min man? Ska du nu också ta bort min sons alrunor ("kärleksäpplen")?"
    Och Rakel sade: "[Okej.] Därför ska han ligga med dig i natt för [i utbyte mot] din sons alrunor."
När Jakob kom från fältet på kvällen gick Lea ut och mötte honom och sade: "Du måste komma in till mig, för jag har verkligen köpt dig med min sons alrunor." [Lea väntade inte hemma utan går ut och möter Jakob.] Och han låg hos henne den natten. [Här används inte känna (hebr. jada, se 1 Mos 4:1) som är det ord som brukar användas om äktenskapligt samliv, utan "ligga" som oftare har med utomäktenskaplig sex att göra, se 1 Mos 39:12. De fyra första sönerna som Lea föder står det bara att hon föder (1 Mos 29:32, 33, 34, 35), med de två sista föder hon "till Jakob" (vers 17 och 19), precis som Bilha (vers 5 och 7) och Zilpa (vers 10 och 12). även Josef och Benjamin har annorlunda formulering och saknar frasen "till Jakob", se vers 23 och 1 Mos 35:18.]
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har skänkt (hebr. zavad) mig en god hemgift (hebr. zeved), nu ska min man umgås (hebr. zaval) med mig, eftersom jag har fött honom sex söner." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Zevolun. [Zevolun betyder upphöjd, men även boplats, habitat.]
Och han sade: "Vad ska jag ge dig?"
    Och Jakob sade: "Du ska inte ge mig vad som helst, om du vill göra detta för mig, ska jag igen föda din flock och ta hand om den.
Jag ska idag gå igenom dina hjordar och ta bort därifrån varje spräckligt och fläckigt, och alla mörka bland fåren, och de fläckiga och spräckliga från getterna, och de ska vara min lön.
Och den dagen tog han bort alla getter av hankön som var strimmiga och fläckiga och alla getter av honkön som var spräckliga och fläckiga, alla som hade något vitt (i pälsen), och alla de mörka bland fåren, och gav dem i sina söners hand.
Och han lät det vara tre dagresor mellan sig själv och Jakob. Och Jakob skötte resten av Labans flockar.
Och Jakob tog sig käppar av färska popplar och av mandelträd och av platanträd, och skalade vita ränder i dem så att det vita blev synligt på käpparna.
Och han placerade käpparna som han hade skalat mittemot flockarna i rännorna, i vattentrågen dit flocken kom för att dricka, och de blev dräktiga när de kom för att dricka.
Och flockarna blev dräktiga i käpparnas åsyn och flockarna födde strimmiga, spräckliga och fläckiga.
Och Jakob skiljde lammen av hankön, och vände flockens ansikten mot det strimmiga och alla mörka i Labans flock, och han placerade sina egna flockar åt sidan och placerade dem inte i Labans flock.
Och det skedde när de starka i flocken skulle para sig att Jakob lade käpparna framför deras ögon i flockens vattentråg, så att de blev dräktiga bland käpparna,
men när flocken var svag lade han inte dit dem. På det sättet blev de svaga Labans och de starka Jakobs.
Och mannen förökades väldigt mycket och hade stora flockar och tjänarinnor och tjänare och kameler och åsnor.
Jakob fick höra hur Labans söner sade: "Jakob har tagit allt vår far ägde. Han har skaffat sig all den rikedomen av det som tillhör vår far."
Och Jakob skickade efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på marken till hans hjord,
När han sade: De spräckliga ska vara din lön, då fick hela hjorden spräcklig avkomma. Och när han sade: De strimmiga ska vara din lön, då fick hela hjorden strimmig avkomma.
När parningstiden för småboskapen kom hade jag en dröm. Jag lyfte min blick och fick se att hannarna, som betäckte småboskapen, var strimmiga, spräckliga och fläckiga.
Och Guds ängel sade till mig i drömmen: 'Jakob!' Jag svarade: 'Här är jag (hebr. hineni; jag tar ansvar, står till förfogande).'
Då sade han: 'Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig.
Jag är den Gud (El) som såg dig i Betel [för 15 år sedan], där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte. Bryt nu upp och dra ut ur detta land och vänd tillbaka till ditt fosterland.' "
Hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig."
Jakob bröt då upp och satte sina barn och hustrur på kamelerna
Men Laban hade gått för att klippa sina får. Då stal Rakel sin fars husgudar (hebr. terafim).
Och Jakob smög sig i väg från aramén Laban utan att låta honom märka att han tänkte fly.
Han bröt upp och flydde med allt han hade och gick över floden [Eufrat] och vände sitt ansikte (begav sig av) [österut] mot Gileads bergsbygd.
På tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt.
Då tog han med sig sina bröder och satte efter honom, och efter sju dagar hann han upp honom i Gileads bergsbygd [högplatån öster om Jordanfolden, sista anhalten innan Jakob kom till Kanans land].
Men Gud kom till aramén Laban i en dröm om natten och sade till honom: "Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont."
När Laban hann upp Jakob, hade denne slagit läger på berget. Också Laban och hans män slog läger på Gileads berg.
Laban gick då in i Jakobs tält, och sedan in i Leas tält och de båda slavinnornas tält, men han fann inget. När han hade kommit ut ur Leas tält gick han in i Rakels tält.
Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet utan att finna dem.
Och hon sade till sin far: "Bli inte arg, herre (låt det inte vara förargelseväckande i min herres ögon), att jag inte kan resa mig inför dig, för det är med mig på kvinnors vis (jag har det som kvinnor brukar ha)" [3 Mos 15:19] Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.
Laban svarade Jakob: "Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Vad skulle jag kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de fött?
Sedan sade han till sitt folk: "Samla ihop sten." Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset.
Och Laban sade: "Detta röse ska i dag vara vittne mellan mig och dig." Så fick det namnet Galed.
Men det kallades också Mispa [betyder: "vaktplats, utkik"], för han sade: "Herren ska hålla vakt mellan mig och dig när vi inte längre ser varandra.
Laban sade vidare till Jakob: "Se detta röse och se denna stod som jag rest mellan mig och dig.
Röset här ska vara ett vittne, och stoden ska vara ett vittne att jag inte ska gå förbi röset mot dig med onda avsikter, och att inte heller du ska gå mot mig förbi röset och stoden.
Och Jakob sade när han såg dem: "Detta är Guds (Elohims) läger." Och han gav den platsen namnet Machanajim [betyder "två läger", en plats i Gileads bergsbyggd öster om Jordanfloden i närheten av Jabbok, se Jos 13:26, 30].
Och budbärarna återvände till Jakob och sade: "Vi kom till din bror Esau och nu kommer han för att möta dig och 400 män med honom."
Jakob blev mycket rädd och hade ångest. Han delade folket som var med honom, och småboskapen och kreaturen och kamelerna, i två läger.
Och han sade: "Om Esau kommer till det ena lägret och slår det, då kan det andra lägret som är kvar fly."
Och Jakob sade: "Min far Abrahams Gud (Elohim) och min far Isaks Gud (Elohim), Herre (Jahve) du som sagt till mig: 'Återvänd till ditt land och till din släkt och jag ska göra väl mot dig.'
Jag är inte värdig all din nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) och all sanning (trofasthet – hebr. emet) som du har visat din tjänare, för med min stav gick jag över denna Jordan och nu är jag två läger.
Och du sade: 'Jag ska verkligen göra dig gott och göra din säd som havets sand [1 Mos 22:17], vars antal inte kan räknas.' " [I vers 10 används orden nåd och sanning. De hör oskiljaktigt ihop och presenteras alltid i samma inbördes ordning (1 Mos 24:27; Ps 40:12; Ords 3:3; Ords 16:6; Jes 16:5). Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
Och han höll sig där den natten, och tog av det han hade med sig en gåva till Esau hans bror.
Och han befallde de första (de som gick längst fram) och sade: "När Esau min bror möter er och frågar er och säger. 'Vilka är ni och vart går ni och vems är dessa framför er?'
Och han befallde även den andra och den tredje och alla som följde flockarna och sade: På detta sätt ska ni tala till Esau när ni finner honom
och ni ska säga: "Se, även din tjänare Jakob är bakom oss." För han sade (tänkte): "Jag ska blidka honom med gåvan som går framför mig och därefter ska jag se hans ansikte, måhända ska han ta emot mig."
Gåvan gick över före honom och själv stannade han i lägret den natten.
Han tog dem och förde över dem till andra sidan forsen, och sedan skickade han över alla sina ägodelar. [Jabbok rinner från öster och mynnar ut i Jordanfloden mitt emellan Döda havet och Galileiska sjön. Själva ordet Jabbok är väldigt snarlikt det hebreiska ordet för "kamp". Ordagrant betyder Jabbok "att tömma", "hälla ur".]
Jakob var ensam kvar [på den norra flodbanken]. En man [Jesus, Gud själv i mänsklig gestalt, se vers 30] brottades med honom fram tills solen gick upp.
Sedan sade mannen: "Låt mig gå, för solen har börjat gå upp." Jakob svarade: "Jag släpper dig inte om du inte välsignar mig."
Jakob kallade platsen Peniel (Guds ansikte). Han sade: "För jag har sett Gud (Elohim) ansikte mot ansikte, och överlevt."
När han passerat Penuel [en stad vid floden Jabbok, alternativ stavning till Peniel] såg han solen gå upp, men han haltade på grund av sin höftskada. [Efter mötet med Gud vandrade Jakob annorlunda.]
Därför äter inte Israels söner höftmuskeln som är på låret till denna dag eftersom han rörde vid Jakobs höft, vid höftmuskeln på låret.
[Den hebreiska språkliga konstruktionen målar upp skeendet då Esau snabbt närmar sig, och Jakob agerar och delar upp sin familj.] Och Jakob lyfte upp sina ögon och såg, och se, Esau kom och med honom 400 män. Och han delade barnen till Lea och till Rakel och till de två tjänstekvinnorna.
Och han ställde tjänstekvinnorna och deras barn först och Lea och hennes barn efter och Rakel och Josef längst bak.
Och han lyfte upp sina ögon och såg kvinnorna och barnen och frågade: "Vilka är dessa som du har med dig"?
    Och han [Jakob] svarade: "Barnen som Gud i sin nåd (oförtjänta kärlek – hebr. chanan) har gett sin tjänare."
Sedan kom tjänstekvinnorna nära, de och deras barn och de böjde sig ner.
Sedan frågade han [Esau]: "Vad menar du med den stora skara (alla de läger) som jag mött [som du sänt framför dig]"?
    Och han [Jakob] svarade: "För att finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon min herre."
Och han sade till honom: "Min herre vet att barnen är späda och att flockarna och hjordarna som ger di är viktiga för mig, och om vi driver dem för hårt en dag kan hela flocken dö.
Jag ber dig, låt min herre gå över före hans tjänare och jag ska vandra vidare långsamt, efter boskapens takt (tempo) och i barnens takt (tempo), till dess jag kommer till min herre i Seir."
Och Esau sade: "Låt mig lämna några från mitt folk med dig." Och han sade: "Varför detta? Låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i min herres ögon."
Och Esau återvände den dagen på sin väg till Seir.
Och Jakob vandrade till Sukkot [öster om Jordanfloden nära Jabbok; troligtvis nuvarande Tel Deir Alla] och byggde sig ett hus och gjorde stall (hebr. sukkot) till sin boskap. Därför har den platsen namnet Sukkot. [Sukkot betyder hydda och motsvarar de boskapsskydd som man byggde som stall på den här tiden. Samma ord finns i lövhyddohögtiden som heter Sukkot på hebreiska.]
Och Jakob kom i frid till staden Shechem i Kanaans land när han kom från Paddan-Aram [1 Mos 25:20] och slog läger framför staden.
Och han köpte den biten mark som han slog upp (bokstavligt spred ut) sina tält på från Chamors söners hand, Shechems far, för 100 kesita.
Och Dina, Leas dotter, som hon hade fött till Jakob, gick ut för att se (träffa) landets döttrar.
Och Shechem, Chamors son, hivéen, landets furste, såg henne och han tog henne och låg med henne och förödmjukade henne.
Och hans själ fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och han älskade ungmön och talade till ungmöns hjärta.
Och Shechem talade med sin far Chamor och sade: "Ge mig denna ungmö till hustru."
Och Jakobs söner kom in från fältet när de hörde det. Och männen var bedrövade och de var mycket arga eftersom han hade gjort en vidrig gärning i Israel när han låg med Jakobs dotter, något som aldrig skulle ha gjorts.
Och ni ska bo med oss och landet finns framför er (ligger öppet för er), bo och idka handel där och få era besittningar där."
Be mig om mycket, en stor hemgift, och jag ska ge er vad ni säger (begär), bara ni ger mig ungmön till hustru."
och sade till dem: "Vi kan inte göra detta, att ge vår syster till någon som är oomskuren, för det är en förebråelse mot oss.
Och ynglingen dröjde inte med att göra detta eftersom han älskade Jakobs dotter. Och han var upphöjd över alla i sin fars hus.
"Dessa män är fridsamma mot oss, låt dem därför bo i landet och idka handel där, för se, landet är stort nog för dem, låt oss ta deras döttrar åt oss som hustrur och låt oss ge dem våra döttrar.
Bara på det villkoret ska männen samtycka med oss (bo med oss), att vi blir ett folk, om varje man bland oss blir omskuren som de är omskurna.
Och det skedde på den tredje dagen när de var i smärta, att två av Jakobs söner, Simon och Levi, Dinas bröder, tog var man sitt svärd och kom över staden obemärkt och slog alla dess män.
Jakobs söner kom över de slagna och ödelade staden eftersom de hade vanhelgat deras syster.
Och Jakob sade till Simon och Levi: "Ni har gett mig bekymmer, att göra mig förhatlig för landets invånare, för kananéerna och periséerna, och jag är få i antal, de kommer att samla ihop sig mot mig och slå mig, och jag blir fördärvad, jag och mitt hus."
Och Gud (Elohim) sade till Jakob. "Stig upp och gå till Betel och bo där. Och gör ett altare till Gud (El) som visade sig för dig när du flydde från din bror Esaus ansikte."
Då sade Jakob till sitt hushåll och till alla som var med honom: "Ta bort avgudarna som är ibland er och rena er själva och byt ut era kläder
och låt oss stå upp och gå till Betel. Där ska jag göra ett altare till Gud (El) som svarade mig den dag jag var i nöd (var trängd) och som har varit med mig på den väg jag har vandrat."
Och de gav Jakob alla främmande gudar som fanns i deras hand och ringarna i sina öron, och Jakob gömde dem under terebinten som fanns i Shechem.
Och de vandrade och en gudsfruktan kom över alla städer runtomkring dem och man förföljde inte Jakobs söner.
Och Jakob kom till Loz som är i Kanaans land, det är samma som Betel [Betel betyder Guds hus, se även vers 15], han och folket som var med honom.
Och han byggde där ett altare och kallade platsen El-Betel [Guds "Guds hus"], för där hade Gud uppenbarat sig för honom när han flydde från sin brors [Esaus] ansikte. [Tillägget här av El (som betyder Gud) till platsen Betel betonar Guds närvaro på den platsen, se även 1 Mos 28:19.]
Och Debora, Rebeckas barnflicka dog, och hon begravdes nedanför Betel under eken, och den fick namnet Alon-Bachot [betyder: "eken som gråter"].
Och landet som jag gav till Abraham och Isak det ger jag till dig, och till din säd efter dig ska jag ge landet."
Och Jakob kallade platsen där Gud talat med honom för Betel [Betel betyder Guds hus].
Och de vandrade från Betel och det var fortfarande ett stycke för att komma till Efrat, och Rakel födde, men hon hade en svår förlossning.
Och det skedde när hon var i svåra födslosmärtor att barnmorskan sade till henne: "Frukta inte för även detta är en son till dig."
Och Jakob reste en pelare över hennes grav, det är Rakels gravpelare till denna dag.
Och det hände när Israel [som tidigare hette Jakob, se 1 Mos 32:28] bodde i landet att Ruben gick och låg (hade sexuellt umgänge) med Bilha, sin fars bihustru [som hörde till den nu avlidna Rakel], och Israel [hans far] hörde om det. [Denna vers hör tematiskt ihop med hur Dina skändas av Chamor, se 1 Mos 34:1–2. Rubens tilltag gjorde att han blir fördömnd, se 1 Mos 49:4. Detta var både ett förbjudet incestförhållande (3 Mos 18:8) och ett försök att få akutoritet över sin far. Orsakerna var troligen andra än sexuell attraktion. Bilha var Rakels tjänstekvinna, och genom att skända henne minskar Ruben chansen att hon skulle ta över Rakels roll som Jakobs favorit. Troligtvis var detta dåraktiga tilltag ett försök att hjälpa sin mor Lea. Händelsen med alrunorna ("kärleksäpplena") kan också finnas med som bakomliggande orsak, se 1 Mos 30:14–15. Ruben är omkring 5 år när han blir indragen i bråket mellan Rakel och hans mor, och Rakel tar hans fynd från åkern.]

Jakobs tolv söner

Jakob hade tolv söner:
Esau tog sig [tre ick-judiska] fruar från Kanaans döttrar [mot sin fars Isaks vilja, se 1 Mos 28:1, 6]:
    Ada dotter till Elon, hetiten,
    och Oholivama, Anas dotter hivéen Tsiveons dotter
    
Detta var horén Seirs söner, landets tidigare invånare: Lotan, Shobal, Sibon, Ana,
Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horeernas stamfurstar, Seirs söner i Edoms land.
Sibons söner var Aja och Ana. Det var den Ana som fann de varma källorna i öknen när han vaktade sin far Sibons åsnor.
Horeernas stamfurstar var Lotan, Shobal, Sibon, Ana,
Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horeernas stamfurstar i Seirs land, varje furste för sig.
Detta är de kungar som regerade i Edoms land innan någon kung regerade över israeliterna.
När Jobab dog blev Husham från temaneernas land kung efter honom.
När Husham dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom. Det var han som slog midjaniterna på Moavs mark, och hans stad hette Avit.
När Samla dog blev Saul från Rehobot vid floden kung efter honom.
Han sade till dem: "Lyssna, detta är en dröm som jag har drömt.
Vi band kärvar på fältet och min kärve reste på sig och stod upprätt, och se, era kärvar kom och stod runt omkring och bugade sig för min kärve."
Han drömde en annan dröm och berättade den för sina bröder och sade: "Se, jag har haft ännu en dröm och solen och månen och 11 stjärnor böjde sig ner inför mig."
Han berättade det för sin far och sina bröder, men hans far tillrättavisade honom och sade till honom: "Vad är denna dröm som du drömmer? Ska jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner på marken inför dig?"
Hans bröder var avundsjuka på honom men hans far kom ihåg (lade på minnet) vad han hade sagt.
Han sade till honom: "Gå nu och se att allt står väl till med dina bröder och att allt är väl med småboskapen. Kom sedan tillbaka och berätta för mig." Han sände iväg honom från Hebrons dal och han kom till Shechem (Sikem).
En man fann honom där och såg hur han vandrade (irrade omkring) på fälten, och frågade honom: "Vad letar du efter?"
Mannen [i Shechem] sade: "De har gått härifrån, jag hörde dem säga; låt oss gå till Dotan." Josef gick efter sina bröder och fann dem i Dotan. [Dotan betyder "två källor" och var en stad omkring 3 mil norr om Shechem. Staden ligger längs med handelsrutten Via Maris (som gick mellan Egypten i syd, via Damaskus (i Syrien) till Mesopotamien i öster). Profeten Elisha (Elisa) bodde senare i Dotan, se 2 Kung 6:13. Det är möjligt att bröderna var kända – särskilt i trakten kring Shechem (efter händelserna med Dina, se 1 Mos 34) – eller för storleken på flocken som gjorde att de kändes igen. I judisk tradition tolkas mannen som en ängel i mänsklig form. Läsaren blir också påmind om den man som Jakob brottades med, se 1 Mos 32:24–32.]
De sade till varandra: "Se, där kommer den där 'drömmästaren'.
Kom nu och låt oss döda honom och kasta honom i en av brunnarna, sedan säger vi att ett rovdjur slukade honom, så får vi se vad det blir av hans drömmar."
Ruben fortsatte: "Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte)." Han sade så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra tillbaka honom till hans far.
När Josef kom till sina bröder, ryckte de av honom manteln han hade på sig, den speciella mantel [mångfärgade eller långärmade manteln med ornament som Jakob gett honom, se vers 3].
Och de grep honom och kastade honom i en brunn, brunnen var tom, det var inget vatten i den.
När de midjanitiska köpmännen [vers 25] gick förbi, drog de [bröderna] upp Josef från brunnen och sålde Josef till ismaeliterna för 20 shekel silver. [Priset för en ung manlig slav var 20 silver shekel, se 3 Mos 27:5. Priset finns även dokumenterat i Hammurabis lagar, se §116, §214 och §252.] Och de tog Josef till Egypten. [Den ovanliga trefaldiga upprepningen av Josefs namn i denna vers "drog upp Josef ... sålde Josef ... tog Josef" betonar och indikerar att händelsen är viktig för fortsättningen av berättelsen. Karavanen bestod troligtvis av både ismaeliter och midjaniter, se 1 Mos 17:20; 37:25, 27, 36; 39:1; Dom 8:24. Här finns också en historisk konflikt som går flera generationer tillbaka. Ismaeliterna var ättlingar till Ismael, som Abraham fick med den egyptiska Hagar omkring 180 år tidigare, se 1 Mos 21:21. Midjaniterna var också ättlingar till Abraham från hans äktenskap med Ketura och deras son Midjan, se 1 Mos 25:1–4]
Ruben återvände till brunnen men Josef var inte i brunnen och han rev sönder sina kläder [för att visa sin sorg och upprördhet].
Han återvände till sina bröder och sade: "Barnet finns inte mer... och jag... vart ska jag ta vägen?" [Hebreiska ordet för barn är jeled som beskriver ett litet barn. Även om Josef var 17 år (1 Mos 37:2), så ser Ruben honom som sin skyddsling. Vi anar desperationen och villrådigheten hos Ruben, vad ska han ta sig till, ska han försöka leta efter Josef eller fly från sin far.]
De tog Josefs mantel och dödade en bagge och doppade manteln i blodet.
De skickade iväg den speciella manteln och tog den till deras far och sade: "Vi har funnit denna. Vet du om det är din sons mantel eller inte?"
[Samtidigt var Josef vid liv.] Midjaniterna sålde honom i Egypten till Potifar, en av faraos generaler, chefen över livvakten.
[Huvudpersonen i den sista sektionen (kap 37-50) av Första Mosebok är Josef. Här i kapitel 38 sker dock ett abrupt avbrott som handlar om Juda och Tamar. Till en början kan det vara svårt att förstå hur detta kapitel, som är en enda härva av felaktiga sexuella relationer, passar in i berättelsen. Juda vägrar att gifta bort sin yngsta son till Tamar, hon tar saken i egna händer och förför sin svärfar, han går villigt till henne som är förklädd till en prostituerad. Genom att placera berättelsen om Juda mitt i berättelsen om Josef skapas en litterär poäng. Två olika vägar framträder. Josef flyr från sexuell omoral (1 Mos 39:12) medan Juda villigt går in i den med öppna ögon.] Vid den tiden gick Juda ner [rent höjdmässigt, men även moraliskt] från sina bröder [i Hebron, se 1 Mos 37:14] och vände sig till (slog ner sitt tält vid) en viss adullamit som hette Chira [som betyder "ädel"]. [Ner till Adullam, som ligger 2 mil nordväst om Hebron, är det en höjdskillnad på 700 meter.]
Men Onan visste att säden (barnet) inte skulle bli hans, när han därför gick in till sin brors hustru spillde han sädesvätskan på marken, så att han inte skulle ge avkomma till sin bror.
Efter en tid (många dagar) dog Shoas dotter, Judas hustru. Juda blev tröstad och gick upp till sina fårskötare i Timna, han och hans vän adullamiten Chira.
Han vände sig till henne vid vägen och sade: "Kom, låt mig komma in till dig", för han visste inte att hon var hans svärdotter.
    Hon svarade: "Vad ska du ge mig för att du får komma in till mig?"
Han sade: "Jag ska skicka en killing från flocken". Hon svarade: "Vill du ge mig en pant till dess du sänder den?"
Han sade: "Vilken pant ska jag ge dig?" Hon svarade: "Din sigill [med Judas personliga stämpel] och tråden [det flätade prydnadssnöret sigillet hängde i] och staven som du håller i din hand." Han gav dem till henne och kom in till (hade sexuellt umgänge med) henne och hon blev gravid genom honom.
Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten från kvinnans hand, men han fann henne inte.
Då frågade han männen efter hennes plats och sade: "Var är tempelskökan som satt vid vägkanten i Einaim [stad i låglandet (hebr. Shefela), mellan Hebron och Timna]?"
    De svarade: "Det har inte funnits någon tempelsköka här."
Han återvände till Juda och sade: "Jag har inte hittat henne och även männen på platsen säger att det inte har varit någon tempelsköka där."
Juda svarade: "Låt henne behålla det, annars blir vi utskämda, se, jag skickade denna killing och du har inte hittat henne."
När hon fördes fram lät hon säga till sin svärfar: "Genom den man som dessa ting tillhör är jag gravid." Hon sade vidare: "Avgör vem som är ägare till sigillet och tråden [den flätade tråden sigillet är fäst i] och staven." [1 Mos 38:18]
Och det kom sig att den ene stack ut sin hand och barnmorskan tog en röd tråd och band om handleden och sade: "Denne kom ut först."
Efter kom hans bror som hade den röda tråden runt sin handled. Han fick namnet Zerach. [I detta kapitel finns namnen Boas, Rut, Oved, Jishaj och David inkodade i vers 11–28 med 49 bokstävers mellanrum. De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se Rut 4:21–22, återfinns alltså exakt i rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall just i detta stycke som handlar om Parets, fem släktled innan Boas. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.]
Josef fördes ner till Egypten och Potifar [namnet betyder "tillhör solen" eller "hängiven solen"], en av faraos generaler, chefen över livvakten, en egyptier köpte honom från ismaeliternas hand, de som hade fört honom dit ner.
Herren (Jahve) var med Josef [frasen återkommer tre gånger till, se vers 3, 21, 23] och han var en framgångsrik man. Han var i sin herres hus, egyptiern.
Från den tiden då Potifar utsåg Josef till arbetsledare i sitt hus och över allt han ägde, lät Herren (Jahve) egyptierns hus bli välsignat på grund av Josef. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, i huset och på fältet.
Så Potifar betrodde allt han ägde i Josefs hand (vård, förvaltarskap) och gjorde sig inget bekymmer om något (han litade helt på Josef), förutom [valet av] maten han åt.

Josef fängslas

Josef hade en välskapt kropp och såg bra ut. [Samma uttryck används om hans mor Rakel, se 1 Mos 29:17.]
Det hände efter en tid att hans herres [Potifars] hustru kastade sina blickar på Josef och sade: "Ligg med mig!" [Ords 7:6–27]
Han är inte större i detta hus än vad jag är, inte heller har han undanhållit mig något förutom dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna gör denna stora ondska och synda mot Gud (Elohim)?" [Josef argumenterar i flera punkter: Det skulle vara ett missbruk av förtroende, ett svek mot Potifar, något ondskefullt och även en synd mot Gud. Se även 2 Mos 20:14; Ords 5–7.]
En dag hände det när han gick in i huset för att uträtta sina sysslor att ingen av de personer som brukade vara i huset var där inne.
Då tog hon tag i hans mantel och sade: "Ligg med mig!" Men han lämnade sin mantel i hennes hand, flydde och tog sig ut [ur huset].
När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt undan,
När han hörde att jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig, flydde och tog sig ut." [Ibland är flykt ett tecken på svaghet, andra gånger mod. Josef förlorade sin mantel, men behöll sin integritet.]
Sedan sade hon samma sak till honom: "Den hebreiske tjänaren som du tog hit kom in till mig och ville förnedra mig (roa sig med mig).
När jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig, flydde och tog sig ut."
När hans herre hörde sin hustrus ord som hon talade till honom när hon sade: "Detta gjorde din tjänare mot mig", då upptändes hans vrede.
Josefs herre [Potifar] tog honom och satte honom i fängelset, platsen där kungens fångar hölls bundna. Han var nu där i fängelset. [Det är inte tydligt vem Potifar blir arg på. Kanske kände han till sin frus sätt. Enligt Yalkut Shimoni, en medeltida rabbin, gjorde Potifars dotter Asenat allt hon kunde för att upprätta och fria Josef från anklagelserna. När Josef senare blir fri från fängelset gifter han sig med Asenat som är Potifars dotter, se 1 Mos 41:44. Tiden i fängelse var en prövning för Josef, den beskrivs i Ps 105:17–19
    Berättelsen om Josef är fylld med cykliska mönster och upprepningar: Han har två drömmar (kap 37), han tyder två drömmar (kap 40), hans bröder gör två resor för att se honom (kap 42-43), och här är han oskyldigt fängslad en andra gång.]
Men Herren (Jahve) var med Josef och visade honom nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – hebr. chesed) och gav honom nåd (favör, oförtjänt kärlek – hebr. chen) i fängelsechefens ögon.
Fängelsechefen satte Josef till att ansvara för alla fångarna (han gav dem i Josefs hand) och allt som gjordes där, det gjordes [beslutades, administrerades] genom honom.
Fängelsechefen tittade inte på (gjorde sig ingen oro för) något som var i hans (Josefs) hand, eftersom Herren (Jahve) var med honom och allt som han [Josef] gjorde lät Herren (Jahve) lyckas väl.
[Josef kom till Egypten som 17-åring, se 1 Mos 37:2. Han tjänade hos Potifar i drygt 10 år innan han blev falskt anklagad för att försökt våldta hans hustru. Han är nu omkring 28 år. Två år senare, som 30-åring, blir han befordrad av farao, se 1 Mos 41:46.] Efter en tid hände det sig att munskänken till kungen i Egypten och hans bagare, förolämpade sin herre, Egyptens kung. [Deras brott nämns inte. Enlig judisk tradition hade en fluga fallit ner i faraos vin och en sten i hans bröd. Andra judiska kommentarer föreslår att de försökt förgifta farao.]
Farao var vred mot sina två förmän – mot förmannen över munskänkarna och förmannen över bagarna.
Han satte dem i förvar i generalens hus, chefen över livvakten, i fängelset, platsen där Josef var bunden.
Chefen över livvakten befallde Josef att vara med dem och han betjänade dem. Dagarna gick och de förblev i fängelset.
En natt hade de båda – munskänken och bagaren hos kungen i Egypten som satt fängslade – var sin dröm. Var och en med sin egen uttydning (betydelse).
Han frågade faraos förmän som var med honom i fängelset i hans herres hus: "Varför ser ni så bekymrade ut idag?"
Munskänkarnas förman berättade sin dröm för Josef och sade till honom: "I min dröm såg jag vin framför mig,
och faraos bägare var i min hand och jag tog druvorna och pressade dem i faraos bägare och jag gav bägaren till faraos hand."
Josef sade till honom: "Detta är uttydningen, de tre grenarna är tre dagar.
Om tre dagar ska farao lyfta upp ditt huvud och upprätta dig till din ställning (tjänst – hebr. ken; samma ord som översätts "fundament" i 2 Mos 30:18), du ska ge farao bägaren i hans hand så som du tidigare gjort, när du var hans förman.
Men kom ihåg mig när det går väl för dig, och visa mig nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – chesed) och berätta om mig för farao och för mig ut ur detta hus.
För jag har verkligen blivit (oskyldigt) bortrövad från hebréernas land och inte heller här har jag gjort något som förtjänar att jag har hamnat i fängelsehålan." [Josef kände sig bortglömd. Han blev en slav som 17-åring, oskyldigt anklagad och kastad i fängelse. Först när han är 30 år blir han fri – 13 år är en lång tid! Människor kan glömma, men Gud glömmer inte Jer 29:11–13.]
När bagarnas förman såg att uttydningen var god, sade han till Josef: "Jag hade också en dröm, och i den såg jag tre korgar med bröd som var på mitt huvud.
I den översta korgen fanns alla sorters bakat bröd för farao men fåglarna åt upp det i korgen på mitt huvud."
Josef svarade och sade: "Detta är uttydningen, de tre korgarna är tre dagar.
Om tre dagar ska farao lyfta upp (ta av) ditt huvud från dig, han ska hänga upp dig på trä och fåglarna ska äta upp allt ditt kött från din kropp."
Tre dagar senare, på faraos födelsedag, ställde han till fest för alla sina tjänare. Han "lyfte upp huvudet" (upphöjde) på sin förman över munskänkarna [återinsatte honom i tjänst, se vers 13] och "lyfte upp huvudet" (halshögg) på sin förman över bagarna.
Han återinsatte förmannen för munskänkarna i hans ämbete och han gav bägaren till faraos hand.
Men han hängde upp förmannen för bagarna [på trä – dödade honom], i enlighet med det som Josef uttytt för dem. [1 Mos 40:19]
Men förmannen för munskänkarna kom inte ihåg Josef utan glömde bort honom.
När två hela år hade gått [sedan munskänken blivit återinsatt i sin tjänst] hade farao en dröm. Han drömde att han stod vid floden [Nilen].
Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta och de åt av sjögräset.
Sju andra kor kom upp efter dem från floden, de var klena och utmärglade och stod bredvid de andra korna på flodstranden.
De klena och utmärglade korna åt upp de välgödda och feta korna. Sedan vaknade farao.
De sju tunna och tomma slukade de sju frodiga och välmatade. Farao vaknade och förstod att det var en dröm. [Det var en skrämmande dröm.]
[Förmannen till munskänkarna hörde om drömmarna och kom ihåg Josef.] Då talade förmannen för munskänkarna till farao och sade: "Jag kommer ihåg min försummelse idag,
farao var vred på sin tjänare och satte mig i fängelse i generalens hus, chefen över livvakten, mig och förmannen för bagarna.
Med oss var en ung man, en hebré, tjänare hos chefen över livvakten. När vi berättade för honom om våra drömmar, tydde han dem och berättade för var och en av oss uttydningen.
Då skickade farao efter och kallade på Josef och de skyndade sig att hämta honom från fängelsehålan. Han rakade sig och bytte kläder och kom inför farao.
Farao talade till Josef:
-
"I min dröm stod jag på stranden till floden [Nilen].
Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta och de åt av sjögräset.
De klena och utmärglade korna åt upp de sju första välgödda och feta korna.
De tunna och tomma slukade de sju frodiga och välmatade stjälkarna.
-
Jag berättade för mina spåmän (skrivare, från ordet för penna) men det var ingen som kunde ge mig en förklaring."
Josef sade till farao: "Faraos dröm är en. [De två drömmarna hör ihop.] Gud har [profetiskt] uppenbarat för farao vad han ska göra.
De sju välgödda och feta korna är sju år och de sju frodiga och välmatade stjälkarna är sju år. Drömmen är en (och densamma).
De sju klena och utmärglade korna som kom upp efter dem är sju år och även de sju stjälkarna som var tunna och tomma och pinade av östanvinden, det är sju år av hungersnöd.
Detta är de ting jag talar med farao om, det som Gud är på gång att göra har han visat för farao.
Efter dem ska det komma sju år av hungersnöd och överflödet ska glömmas bort i Egyptens land och hungersnöden ska (istället) förtära landet.
På grund av hungersnöden som kommer efter, ska man inte komma ihåg (ordagrant inte veta om) överflödet, eftersom hungersnöden ska bli så fruktansvärd.
Av den anledningen fick farao två drömmar, eftersom dessa ting är beslutade av Gud (Elohim) och Gud ska snart låta det ske."
Låt farao göra detta och låt honom utse tillsyningsmän över landet. Samla in en femtedel [spara 20%] från Egyptens land under de sju överflödande åren (då det blir stora skördar).
Låt dem samla all mat som skördas under de överflödande åren som kommer och lagra upp säden i faraos hand [i faraos lador] till mat i städerna och låt dem bevara (ta väl hand om) den.
Maten ska lagras i landet för de sju åren av hungersnöd, som ska komma i Egyptens land, så att landet inte går under genom hungersnöden."
Detta (förslag) syntes gott i faraos ögon och i hans tjänares ögon.
Du ska råda över mitt hus och i enlighet med dina ord ska allt mitt folk regeras, bara tronen ska vara större än du." [Josef blir befordrad till den högste ämbetsmannen i Egypten, bara farao själv är högre i rang. Ordagrant: "din mun ska allt mitt folk kyssa", jmf. Ps 2:11–12.]
Farao tog sin signetring från sin hand och satte den på Josefs hand och klädde honom i praktfulla dräkter av fint linne och satte en guldkedja runt hans hals. [Istället för fängelsekläder får Josef fina linnekläder. Två gånger hade han förlorat sin mantel, nu får han en ny. Istället för fängelsets järnkedjor (Ps 105:18) får han nu kedjor av guld!]
Han lät honom åka i den andra vagnen (vagnen bakom faraos egen vagn) som han hade och de ropade framför honom: "Avrech [knäböj]!" Och han satte honom över hela Egyptens land. [Ordet avrech är troligtvis ett egyptiskt ord som är en uppmaning att böja knä, ett sätt att visa respekt som i Egypten främst gällde vördnad för gudarna. Farao betraktades som en gud och genom att visa samma respekt för Josef upphöjs även han till en gudomlig status.]
Under de sju överflödande åren gav marken sin gröda i stora mängder.
Han samlade upp all mat under de sju åren som var i Egyptens land och lagrade maten i städerna [nära där människorna bodde]. Markens mat som fanns runtomkring varje stad samlade han [strategiskt] in i den staden.
Josef lagrade säd som havets sand, enorma mängder, tills det inte längre var möjligt att hålla räkning på (bokföra) allting för det var så stora mängder (bokstavligt utan siffror, omöjligt att räkna). [En del språkvetare tror att Josef uppfann det första alfabetet i syfte att förenkla bokföring över alla grödor som skulle förvaras. Fram till den här tiden användes skriftspråk i form av hieroglyfer, vilket Josef säkerligen fick lära sig när han togs i tjänst hos farao. Men om det är så att Josef istället uppfann alfabetet så var det detta som Mose fick lära sig under sina år i faraos palats så att han sedan hade ett skriftspråk med alfabetets bokstäver när han under ökenvandringen skrev ner de fem Moseböckerna.]
Till Josef föddes två söner innan hungeråren kom, som Asenat dotter till Potifera prästen i On, födde åt honom.
Josef gav sin förstfödda namnet Manasse, för Gud har fått mig att glömma min träldom och min fars hus. [Namnet Manasse betyder "få att glömma".]
Den andra gav han namnet Efraim, för Gud har gjort mig fruktsam i mina bedrövelsers land. [Namnet Efraim betyder "dubbel frukt".] [Guds ordning är först Manasse, sedan Efraim. Först måste vi "glömma" och komma över det som varit, förräderiet, de falska anklagelserna, fängelset och det orättfärdiga behandlandet innan vi kan bära frukt. Istället för att söka hämnd, måste vi förlåta våra bröder och föda "Manasse", se Fil 4:8.]
De sju överflödande åren som var i Egyptens land tog slut,
och de sju hungeråren började, precis som Josef hade sagt. Det var hungersnöd i alla länder (runt hela Medelhavet och även söderut i Afrika) men i Egypten fanns det bröd.
När hela Egypten svalt, ropade folket till farao efter bröd, och farao sade till alla egyptier: "Gå till Josef och det han säger till er, gör det."
Hungersnöden var över hela jorden. Men Josef öppnade upp alla förrådshus och sålde till egyptierna. Hungersnöden var svår i Egyptens land.
Alla länder kom till Egypten, till Josef, för att köpa säd eftersom hungersnöden var svår i hela världen.
Israels söner kom bland alla de andra som kom [den 8-10 dagars långa resan ner till Egypten] för att handla, för hungersnöden var stor i Kanaans land.
[Josef kom som 17-åring till Egypten. Vid 30 års ålder blev han befordrad, och nu 9 år senare kommer hans bröder för att köpa säd av honom – 22 år sedan de sålde honom som slav. Den första drömmen som Josef haft går nu i uppfyllelse, se 1 Mos 37:5–8 – nästan. När de böjde sig för honom räknar han dem; de var tio, inte elva. Var är den elfte?] Josef var guvernör över landet, det var han som skötte försäljningen till alla människor i landet. Josefs bröder [tio av dem, se vers 3] kom och bugade inför honom med sina ansikten mot marken.
Josef kom ihåg drömmarna som han hade drömt om dem [1 Mos 37:5–11] och sade till dem: "Ni är spioner som kommer för att se landets nakenhet (var svagheterna finns)."
Han sade till dem: "Nej, för att se landets nakenhet (var svagheterna finns) har ni kommit."
De sade: "Vi dina tjänare är tolv bröder, söner till en man i Kanaans land, vår yngste är hos sin far och en finns inte längre."
Härigenom ska ni prövas, så sant farao lever, ni ska inte gå härifrån om inte er yngste bror kommer hit.
På tredje dagen sade Josef till dem: "Gör detta så får ni leva, för jag fruktar (vördar) Gud (Elohim),
och ta med er yngsta bror till mig, så ska era ord bli prövade och ni ska inte dö." De gjorde så. [Simon, den näst äldste sonen, lämnas kvar i Egypten, se vers 36.]
[Samtidigt som Josef var där började bröderna prata med varandra.] De sade: "Vi är verkligen skyldiga för vår bror, när vi såg ångesten i hans själ när han ropade efter nåd (hebr. chanan) utan att lyssna, därför har denna olycka kommit över oss."
De visste inte att Josef förstod dem, för tolken var emellan dem.
När en av dem öppnade sin säck på rastplatsen för att utfodra sin åsna, upptäckte han sina pengar och se, de låg överst i säcken.
De kom tillbaka till sin far Jakob, i Kanaans land, och berättade för honom allt som hade hänt dem och sade:
"Mannen, herren i landet, talade hårt (med myndig röst) till oss och tog oss för att vilja spionera på landet.
Vi är tolv bröder, söner till vår far, en finns inte och den yngste är hos sin far de här dagarna, i Kanaans land.
Mannen, herren i landet sade till oss, härigenom ska jag veta att ni är ärliga män, lämna en av era bröder hos mig och ta med er säd för hungersnöden i era hus och gå er väg.
Ta med er yngste bror till mig, då ska jag veta att ni inte är spioner utan ärliga män. Då ska jag befria er bror till er och ni kan röra er i landet."
Hungersnöden var svår i landet.
När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten sade deras far till dem: "Gå igen och köp oss lite mat."
Juda talade till honom och sade: "Mannen varnade oss tydligt och sade: 'Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.'
men om du inte vill låta honom gå, kommer vi inte att gå, för mannen sade till oss: "Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er."
De svarade: "Mannen frågade detaljerat om oss och angående vår släkt och sade: Lever er far fortfarande? Har ni ytterligare en bror? Vi svarade honom med dessa ord. Skulle vi på något sätt kunna veta att han skulle säga: För hit er bror?"
Juda sade till sin far Israel: "Sänd gossen [Benjamin] med mig så ska vi stå upp och gå, så att vi får leva och inte dö, både vi och du och även våra små.
Jag ska vara garanten för honom. Från min hand ska du utkräva honom om jag inte för honom tillbaka till dig och ställer honom framför dig. Då ska jag bära skulden för det för evigt.
Deras far Israel sade till dem: "Om det måste vara så nu så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. [Ironiskt nog är det samma varor som fanns i karavanen som förde med Josef till Egypten, se 1 Mos 37:25, som nu förs ned som gåvor till Josef.]
Ta med er dubbla summan pengar i er hand och de pengarna som kom tillbaka överst i era säckar. Måhända var det ett misstag.
Ta också er bror [Benjamin] och stå upp och gå igen till mannen.
Må Allsmäktig Gud (El Shaddai) ge er evig nåd (gränslös barmhärtighet) inför den mannen [som ju är Josef – ännu dold för dem], så att han befriar er andra bror [Simon, se 2 Mos 42:19, 36] och Benjamin. Och för min del – om jag blir barnlös (berövas mina barn), så är jag barnlös (berövad)." [Jakob förtröstar på att Guds vilja ska få ske, se 2 Kung 7:4; Est 4:16.][Detta är första gången som det hebreiska ordet rachamim förekommer i GT. Det betyder evig nåd, obegränsad barmhärtighet, gränslöst medlidande, oändligt förbarmande. Då ordet står i plural finns det ingen början och inget slut, det är omöjligt att räkna, det saknar begränsningar. Därav översättningar som på olika sätt uttrycker detta med adjektiv som evig, oändlig, gränslös m.m. Huvudbetydelsen i ordet är nåd, men hebreiskan har fem olika rötter för detta ord. Just denna rot betonar att nåden innebär barmhärtighet, medlidande och förbarmande.
    Rachamim delar även rot med ordet för livmoder rechem. Det ger nåden i detta uttryck ytterligare en dimension av att vara värnande och beskyddande på samma sätt som livmodern är det lilla, hjälplösa och värnlösa barnets beskydd. På samma sätt som det ofödda barnet också är helt beroende av navelsträngen för att få näring, ligger i detta ord för nåd även en dimension som visar att vi är helt och hållet beroende av Guds eviga nåd för att ens överleva! Det gör att barmhärtigheten, medlidandet och förbarmandet får mycket djupare dimensioner än en allmän välvilja.]
Männen [de tio bröderna] tog gåvorna och de tog dubbla summan pengar i sina händer samt Benjamin och steg upp och gick ner till Egypten och stod inför Josef.
När Josef såg Benjamin med dem sade han till betjänterna i sitt hus: "För in männen i huset, slakta ett djur och gör i ordning köttet, för männen ska äta middag med mig idag."
Mannen gjorde som Josef bett honom och han förde in männen i Josefs hus.
Männen [bröderna] var rädda eftersom de fördes in i Josefs hus och de sade: "På grund av pengarna som lagts tillbaka i våra säckar första gången har vi förts in, för att han ska kunna söka en anledning mot oss och överfalla oss och ta oss som slavar med våra åsnor."
De kom nära betjänten i Josefs hus och de talade med honom vid dörren till huset
men det hände att när vi kom till rastplatsen, öppnade vi våra säckar och var och en fann sina pengar överst i sin säck, våra pengar i full vikt. [1 Mos 42:26-28] Vi har nu tagit med oss dem tillbaka i våra händer.
Tjänaren tog in bröderna i Josefs hus och gav dem vatten och de tvättade sina fötter och han gav deras åsnor foder.
De gjorde i ordning sina gåvor inför Josefs ankomst vid middagstiden, för de hörde att de skulle äta mat där.
När Josef kom hem tog de fram gåvorna som var i deras händer och förde in dem i huset och böjde sig ner inför honom, ända till marken.
Han frågade dem om deras hälsa och sade: "Är allting väl med er far, den gamle mannen som ni talade om? Lever han fortfarande?"
Han lyfte upp sina ögon och såg sin bror Benjamin, hans [egen] mors [Rakels] son, och sade: "Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?" Han sade vidare: "Må Gud (Elohim) visa nåd (oförtjänt kärlek, trofasthet – chanan) mot dig min son."
Josef fick bråttom att söka efter en plats där han kunde gråta, eftersom han berördes djupt av nåd (barmhärtighet, medlidande) gentemot sina bröder, och han gick in i sin kammare och grät där.
De serverade (dukade fram) [först] åt honom för sig, och [sedan] bröderna för sig och [sist] egyptierna som åt med honom för sig själva. Egyptierna kan nämligen inte äta tillsammans med hebréerna, eftersom det skulle vara anstötligt för dem. [Egyptierna ansåg sig förmer än andra folk, och man assosierade sig inte med dem genom att äta vid samma bord. Den grekiska historikern Herodotos (484-425 f.Kr.) bekräftar att egyptierna inte ens använde kärl, knivar eller spett gjorda i Grekland. De tog inte kött uppskuret med en grekisk kniv i sin mun. Egyptierna såg också ned på folk som var boskapsskötare, se 1 Mos 46:34.]
De satt framför honom, den förstfödde i enlighet med hans förstfödslorätt, och den yngste efter hans ålder. [Josef har placerat dem så att alla sitter i åldersordning.] Männen [de 11 bröderna] tittade förundrat på varandra. [De förundrades över hur Josef kunde veta deras inbördes ålder. Sannolikheten att slumpmässigt välja denna ordning är ytterst liten, en på närmare 40 miljoner.]
Han befallde husets tjänare och sade: "Fyll männens säckar med mat, så mycket som de kan bära, och lägg var och ens pengar överst i säcken.
Lägg sedan min bägare, silverbägaren, överst i den yngstes säck och hans pengar för säden." De gjorde så som Josef hade sagt.
Så snart morgonen grydde sändes männen iväg, de och deras åsnor.
När de hade kommit ut ur staden och inte hunnit så långt, sade Josef till sin tjänare: "Gå efter männen och när du kommer ikapp dem ska du säga till dem: 'Varför har ni lönat gott med ont?
När han kom ikapp dem talade han dessa ord till dem.
De svarade honom: "Varför talar min herre ord som dessa? Det är fjärran från dina tjänare att göra något sådant.
Han sökte och började med den äldste och fortsatte [i åldersordning] till den yngste ... och bägaren blev funnen i Benjamins säck.
De rev sönder sina kläder [i sorg och förtvivlan]! Sedan lastade var och en sin egen åsna och de återvände till staden.
Josef sade till dem: "Vad är det som ni har gjort? Vet ni inte att en man som jag verkligen är gudomlig?"
Juda svarade: "Vad kan vi säga till vår herre? Vad ska vi tala? Hur ska vi förklara oss själva (rättfärdiga oss)? Gud har funnit dina tjänares missgärningar, vi är min herres slavar, både vi och den i vars hand bägaren blev funnen."
Men Josef sade: "Det skulle vara fjärran från mig att göra så. Den man i vars hand bägaren blev funnen, han ska vara min slav, men ni andra, stå upp och gå i frid (shalom) till er far."
Vi sade till min herre: 'Ynglingen kan inte lämna sin far, för om han lämnar sin far kan hans far dö.'
Men du sade till dina tjänare: 'Om ni inte er yngsta bror följer med er ner hit, ska ni inte se mitt ansikte igen.'
och vi svarade: 'Vi kan inte gå ner om inte vår yngste bror är med oss, då ska vi gå ner, för vi får inte se mannens ansikte om inte vår yngste bror är med oss.'
och den ene har gått ifrån mig' och han sade: 'Han har säkert slitits i stycken och jag har inte sett honom sedan dess,
Vet därför att när jag [Juda] kommer till din tjänare, min far [Jakob], och ynglingen inte är med oss – eftersom hans eget liv är helt sammanfogat med hans liv [ordagrant: hans själ är bunden i hans själ]
då kommer det bli hans död, om han ser att inte ynglingen är med. Din tjänare [jag Juda] kommer att dra ner de gråa håren på din tjänare, vår far [Jakob], med sorg till Sheol (underjorden).
Din tjänare blev en garant för ynglingen gentemot min far och jag sade: 'Om jag inte för tillbaka honom till dig ska jag bära skulden och skammen för min far för evigt.' [1 Mos 43:9]
Låt därför nu din tjänare, jag ber dig (vädjar), stanna här som slav åt min herre istället för ynglingen, och låt ynglingen gå upp med sina bröder.
Hur ska jag kunna gå upp till min far om ynglingen inte är med mig? Annars måste jag se på det onda som kommer över min far."
Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: "Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!" Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder.
I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och i ytterligare 5 år ska man varken plöja eller skörda.
Ja, det var Gud som skickade hit mig, inte ni [1 Mos 50:19–20; Ps 105:17]. Han har gjort mig till faraos närmaste rådgivare, herre över hans hus, och härskare över hela Egyptens land.
Och se, era ögon ser och min bror Benjamins ögon (ser), att det är min mun som talar till er.
Uppståndelsen hördes i faraos hus, det sades: "Josefs bröder har kommit!" Det behagade farao väl, liksom hans tjänare.
och ta er far och ert hushåll och kom till mig. Jag ska ge er det goda i Egyptens land och ni ska äta det feta i landet. [Hes 34:3]
De berättade alla Josefs ord som han hade sagt till dem. När han såg vagnarna som Josef hade sänt för att bära honom, blev Jakobs, deras fars, ande förnyad (återupplivad) i honom.
Gud talade till Israel i en dröm på natten och sade: "Jakob, Jakob!"
    "Här är jag," svarade han. [Det var 22 år sedan Jakob hade hört Herrens röst på detta sätt, han var nu 130 år, se 1 Mos 47:9. Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar. Jakob svarar detta första gången i 1 Mos 31:11 när han är hos Laban och har en dröm där Gud kallar honom tillbaka till Kanaans land. Se även 1 Mos 22:1.]
Han sade: "Jag är Gud (El) dina fäders Gud (Elohim). Frukta inte att gå ner till Egypten, för där ska jag göra dig till ett stort folkslag.
[Nu följer en uppräkning av Jakobs söner. Frasen "Detta är namnet på" är en vanlig fras, se 1 Mos 25:13; 36:10; 2 Mos 6:16. Versen är uppbyggd som en kiasm.] Och detta är namnen på sönerna till
    Israel
    
    som kom till Egypten,
    Jakob
och hans söner: [Leas sex barn:]
Ruben, Jakobs förstfödda.
Simons (Shimåns) söner:
    Jemoel och Jamin och Ohad (Åhad) och Jachin och Sochar (Tsåchar) och Saul (Shaol), sonen till en kananeisk kvinna.
[Sammanfattning:]
Alla personer (själar, liv) som tillhörde Jakob, som kom till Egypten, de som kommit från hans länd, liksom Jakobs söners hustrur – totalt var de 66 personer (själar, liv).
Josefs söner som föddes åt honom i Egypten var två – alla personer i Jakobs hus, som kom till Egypten, var totalt 70 stycken. [Det finns olika sätt att se på vilka som ingår i antalet 66 och 70. En skillnad verkar belysas i formuleringen "kom med Jakob". I den gruppen bör Josefs två söner inte ingå. Summan av de fyra delsummorna som ges i stycket ovan är 70 personer (33 + 16 + 14 + 7), se vers vers 15, 18, 22 och 25. De 70 kan inkludera Jakob själv och de 71 ättlingarna (inklusive Dina, Josef, Manasse och Efraim) som räknas upp i vers 8–25, minus Er och Onan som dött, se vers 12.]
Israel sade till Josef: "Nu kan jag dö när jag har sett ditt ansikte och att du är vid liv."
männen är herdar för de har varit boskapsskötare och de har tagit med sig sina hjordar och sin småboskap och allt som de äger.'
De sade till farao: "Vi har kommit för att vistas i landet, för det finns inget bete för dina tjänares hjordar eftersom hungersnöden och torkan är stor i Kanaans land. Därför ber (vädjar) vi dig nu, låt dina tjänare bo i Goshens land."
Egyptens land ligger framför dig, se till att din far och dina bröder bor i den bästa delen av landet. Låt dem bo i Goshens land. Om du vet om (känner till) några duktiga män ibland dem, så gör dem till chefer över min boskap."
Josef etablerade sin far och sina bröder och gav dem besittningar i Egyptens land, i den bästa delen av landet, i landet Rameses [som senare blev en stad i området som också kallas Goshen vid Nilens deltaområde, se 2 Mos 1:11; 12:37], som farao hade befallt.
Josef försåg sin far och sina bröder och hela hans fars hushåll med bröd, i enlighet med vad de behövde för sina små.
Det fanns inget bröd i hela landet för hungersnöden var mycket svår, så att Egyptens land och Kanaans land förtvinade på grund av hungersnöden.
Josef samlade in alla pengar som fanns i Egyptens land och i Kanaans land, för den säd som de köpte. Och Josef tog in pengarna till faraos hus.
När pengarna var spenderade i Egyptens land och i Kanaans land, kom alla egyptier till Josef och sade: "Ge oss bröd, för varför skulle vi dö i din åsyn? För alla våra pengar är slut."
De förde sin boskap till Josef och Josef gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, boskap, småboskap och deras åsnor. Han gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap det året.
När det året gått till ända kom de till honom ett andra år och sade till honom: "Vi vill inte undanhålla för vår herre hur alla våra pengar är spenderade, och småboskapen och boskapshjordarna är min herres. Ingenting är kvar i min herres åsyn förutom våra kroppar och vår mark.
Varför skulle vi dö inför dina ögon, både vi och vår mark? Köp oss och vår mark för bröd, och vi och vår mark ska vara faraos slavar. Ge oss bröd så att vi kan leva och inte dö och så att marken inte blir ödelagd."
Josef köpte Egyptens mark till farao eftersom egypterna, alla män, sålde sina fält på grund av att svälten var så svår för dem. Så blev marken faraos.
Angående folket, förflyttade han dem stad för stad från den ena änden av Egyptens gräns till den andra.
Endast prästernas mark köpte han inte (löste inte in), eftersom prästerna hade sin del från farao och åt den ranson som farao gav dem. Därför sålde de inte sin mark.
Sedan sade Josef till folket: "Se, jag har idag köpt er och er mark till farao. Här är säd åt er och ni ska beså marken.
Det skall ske att när ni samlar in skörden, ska ni ge en femtedel till farao och fyra delar ska vara era egna till att beså fälten och till er mat för dem som är i ert hushåll och till mat för era små."
Josef upprättade en stadga angående Egyptens land denna dag, att farao ska ha en femtedel, bara prästernas mark ska inte tillhöra farao.
Han [Jakob] sade: "Ge mig din ed" Och han gav honom sin ed och Israel böjde sig ner över sängens huvudända.
[På Abraham, Isak och Jakobs tid är traditionen att den förstfödde blir det nästa huvudet i familjen och ärver namn, status och sin fars egendom. Som vi redan sett flera exempel på i Första Mosebok väljer Gud att överraska. I detta stycke följer Josef traditionen och placerar Manasse, hans förstfödde, på den högra sidan för att ta emot den största välsignelsen. Jakob korsar då sina armar och välsignar Efraim med sin högra hand. Josef tar för givet att det är ett misstag, men Jakob vet exakt vad han gör.] Efter allt detta kom man till Josef och sade: "Se, din far är sjuk." Då tog han med sig sina två söner Manasse och Efraim.
Och man berättade för Jakob och sade: "Se, din son Josef kommer till dig." Israel styrkte sig själv (samlade ihop sina krafter) och satt på sängen.
och sade till mig: 'Se, jag ska göra dig fruktsam och föröka dig, och av dig ska jag göra ett helt kompani (en stor skara eller en hel armé) av människor, och jag ska ge detta land till din säd efter dig som en evig egendom.'
[Jakob fortsätter tala till Josef:] Nu är dina två söner mina, de som föddes till dig i Egyptens land innan jag kom till dig i Egyptens land, Efraim och Manasse, precis som Ruben och Simon är och ska vara mina.
Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud – som var den yngre – och sin vänstra hand på Manasses huvud, så att han korsade sina händer, för Manasse var den förstfödde.
Han välsignade Josef och sade:
"Guden (Elohim; i bestämd form) inför vilken mina fäder
    Abraham och Isak vandrade,
Guden (Elohim; i bestämd form) som har varit min herde
    hela mitt långa liv till denna dag,
ängeln (budbäraren) som återlöste (friköpte) mig från allt ont (all ondska)
    – må han välsigna ynglingarna,
och låt mitt namn nämnas i dem
    och min fars namn Abraham och Isak,
    och låt dem växa till i stort antal (bli många) över (mitt på) jorden."[Här används hebreiska verbet gaal – återlösa, första gången i Bibeln. Substantivet på samma rot – återlösare, är ett av namnen på Jesus. Hans uppdrag på korset var att återlösa oss, se Joh 1:29; Ef 1:7; Heb 9:12. Därför är det betydelsefullt att just uttrycket "allt ont" finns här där ordet gaal förekommer för första gången i GT. Det pekar profetiskt på vad som ligger i Guds frälsningsplan.]
Josef sade till sin far: "Inte så min far, för detta är den förstfödde, lägg din högra hand över hans huvud".
Hans far vägrade och sade: "Jag vet (känner mycket väl till) det min son. Jag vet det. Han ska också bli ett folk och även han ska bli stor. Likväl (en skarp betonong och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) ska hans yngre bror bli större än honom och hans säd (efterkommande) ska bli en myckenhet av folk (nationer).
Han välsignade dem den dagen och sade:
"Av dig ska Israel välsigna och säga:
'Gud (Elohim) ska göra dig som Efraim och som Manasse', och han satte Efraim före Manasse.
Jag ger dig nu, utöver vad dina bröder får, en bergsrygg (sluttning eller staden Shechem) som jag tagit från amoréerna med svärd och båge." [Hebr. shekhem kan syfta på en bergsrygg, sluttning eller även staden Shechem. Han kan referera till marken han köpte, se 1 Mos 33:18–19, men eftersom en strid nämns talar det för att det är händelserna i 1 Mos 34:25–29 som åsyftas. Josef begravdes senare i Shechem, se Jos 24:32.]

Tolv eller tretton stammar?
Josefs söner, Efraim och Manasse, adopteras av Jakob (vers 5), så totalt blir det som om Israel hade 14 söner! När landet senare fördelas får Josef inget landområde, istället är det Manasse och Efraim som tilldelas land, och Josef ersätts alltså av sina söner. Här finns en förebild på hur Jesus återlöser två folk (judar och hedningar) och låter dessa två folk ta hans plats som ett folk, men ändå två (vers 16).
    Även om det är tretton stammar som går in i det nya landet är det bara tolv stammar som får landområden. Levi har inte ett eget område (Herren är deras arv, se 5 Mos 18:19–20). Det finns flera samband mellan talet 13 och talet 1. Det hebreiska ordet för räknetalet ett är echad. Ordet består av tre bokstäver Alef (talvärde 1), Chet (talvärde 8) och Dalet (talvärde 4). Summan av talvärdena för dessa tre bokstäver är 13. Inom judendomen så är 13 det nummer som krävs för att starta något nytt. Talet ett tillsammans med tretton förekommer på många områden. När en pojke når tretton års ålder (och firar Bar mitzvah) räknas han som en man och "blir ett" med folket.

Jakob kallade på sina söner och sade: Samla ihop er tillsammans, så att jag kan tala om för er vad som ska ske (hända) med er vid dagarnas slut. [Redan från födseln hade Jakobs liv varit kantat med stridigheter inom familjen men även en brottningskamp med Gud, se 1 Mos 25:26, 33; 28:12; 32:25. Här i livets slutskede profeterar han från djupet av sin ande över sina söner. Profetiorna baseras både på deras karaktär och handlingar. Dessa ord är både välsignelser över sönerna och profetior om framtiden, därav uttrycket vid dagarnas slut, eftersom en del av det som sägs inte kommer att fullbordas förrän i ändens tid.]
Isaskar [betyder "det finns gottgörelse"] är en storvuxen åsna,
    som ligger ner mellan två fårfållor (lägerplatser, bördor).
Han såg en viloplats att den var god (bördig, bekväm)
    och att landet var tilltalande (vackert, prunkande, rofyllt).
Han böjde sina skuldror till att bära (bördor)
    och blev en plikttrogen tjänare i sitt arbete. [Ordet fårfållor (hebr. mispetayim) i vers 14 är svåröversatt. Ordet står i dualis, vilket verkar betyda att åsnan har lagt sig mellan två föremål/platser av samma sort. Eftersom vers 15 talar om viloplats och bördor kan betydelsen ha med dessa ord att göra. Isaskars söner omnämns att de var "män som förstod tidens tecken och insåg vad Israel borde göra", se 1 Krön 12:13.]
Dan ska vara en orm på vägen,
    en behornad orm på den vältrampade (välkända och av många använda) vägen,
som biter hästens häl
    så att ryttaren faller baklänges.
Naftali [betyder "brottning"] är en hind som blivit fri,
    han ger goda ord (talar välsignelse, uppmuntran och tröst). [Detta är en profetia om att lärjungarna ska förkunna evangeliet, de goda orden, det glada budskapet. Nästan alla Jesu lärjungar kommer från Sebulons och Naftalis stam, eftersom dessa båda stammar beblandade sig i området vid Genesarets sjö som ursprungligen tilldelades Naftali och var området där Jesus kallade de flesta lärjungarna. Nasaret ligger i Sebulons område och Kapernaum i Naftalis område.]
Han befallde och sade till dem: "Jag är på väg att samlas till mitt folk, begrav mig med mina fäder i grottan som finns på hettiten Efrons fält,
i grottan på Machpelas fält framför Mamre, i Kanaans land som Abraham köpte med fältet från hettiten Efron som en egendom och begravningsplats.
Fältet och grottan som är där, som köptes från hettiternas söner."
När Jakob hade slutat att befalla sina söner, samlade han ihop (drog upp) sina fötter i sängen och andades sitt sista andetag och blev samlad till sitt folk.
Josef befallde sina tjänare, läkarna, att balsamera hans far och läkarna balsamerade Israel [Jakob].
Det tog 40 dagar, vilket är så många dagar en balsamering tar. Egyptierna grät över honom i 70 dagar. [De 70 dagarna inkludera troligtvis de 40 dagar som det tog att balsamera, följt av 30 dagars sorg, se 5 Mos 34:8.]
Med honom gick både vagnar och ryttare och det var ett stort sällskap.
De kom till Atads tröskplats på andra sidan Jordanfloden. Där sörjde de och jämrade sig högljutt. Han sörjde sin far i sju dagar.
När landets invånare, kananéerna, såg sorgen på Atads tröskplats sade de: "Detta är en djup sorg för egypterna." Därför fick den namnet Evel-Mitsraim (betyder Egyptens klagan eller sorgesång), som ligger bortom Jordanfloden.
Hans söner bar honom till Kanaans land och begravde honom i grottan på Machpelas fält, som Abraham köpte med fältet som en egendom och begravningsplats från hettiten Efron, framför Mamre.
Efter att han begravt sin far, återvände Josef till Egypten, han och hans bröder och alla som gått upp med honom för att begrava hans far.
När Josefs bröder såg (började inse konsekvenserna av) att deras far [Jakob] var död, sade de: "Vad händer om Josef hatar oss (är bitter och långsint) och nu kommer att hämnas för allt ont vi gjort mot honom?"
Ni ville skada mig, men som ni kan se har Gud vänt det till något gott, för att rädda många människors liv.
Josef sade till sina bröder: "Jag dör men Gud (Elohim) ska verkligen besöka er (hebr. paqad paqad) och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.

2 Moseboken (1676)

Och namnen på Israels söner, de som kom tillsammans med sina familjer [från Kanaans land på grund av en stor hungersnöd] till Egypten (hebr. mitsrajim), var:
[Tiden gick och] Josef dog, och det gjorde även hans bröder. Snart var hela den [första] generationen [som kom till Egypten] borta.
Men israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev mycket starka (talrika) och hela landet fylldes av dem. [Gud uppfyllde sitt löfte till Abraham, Isak och Jakob – israeliterna hade blivit ett stort folk. De hade blivit så stora att de var ett eget folk bland egyptierna. Det hebreiska namnet för Egypten är mitsrajim. Det ordet användes inte av Egyptierna själva, de hade namnet Tavi som betyder "två länder" och syftar troligtvis på det övre och nedre Egypten. Det hebreiska ordet mitsrajim härstammar från Chams (Hams) andra son Misrajim (1 Mos 10:6). Ordet står i formen dual, vilket kan ha att göra med kopplingen till det övre och nedre Egypten. Betydelsen är inte helt känd, men liknar ord som belägring, inträngd osv. Genom att använda detta ord blir berättelsen mer generell och kan appliceras på alla möjliga situationer och områden som kan förslava och tränga in från den plan Gud har för en människa.]
Nu måste vi handla klokt i den här situationen. Annars blir de ännu fler och om det blir krig kan de alliera sig med våra fiender och kämpa mot oss, och sedan ge sig av härifrån."
[Den första åtgärden med hårt arbete fungerade inte, så farao vidtar mer direkta åtgärder för att begränsa antalet israeliska män.] Den egyptiske kungen talade med de hebreiska barnmorskorna, en av dem hette Shifra ["den vackra"] och den andra Pua ["den glänsande"]. [Israeliterna var så många att det är troligt att Shifra och Pua var de som ansvarade över alla hebreiska barnmorskor. Namnen på dessa två gudfruktiga kvinnor nämns i texten, medan den dåtida "viktiga" kungen inte namnges.]
Han sade: "När ni hjälper de hebreiska kvinnorna vid förlossningen ska ni se efter om det är en pojke eller flicka. Är det en pojke så döda honom, är det en flicka så låt henne leva."
Men barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud och gjorde inte som egyptiernas kung befallt dem, utan lät pojkarna leva.
Då kallade kungen till sig dem igen och sade: "Varför gör ni så att pojkarna får leva?"
Barnmorskorna svarade farao: "De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska, de är fysiskt starkare, och de har redan fött innan barnmorskan kommer till dem."
Gud beskyddade barnmorskorna, och folket ökade snabbt i antal och blev stort.
Eftersom barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud, lät Gud deras hus växa.
Då gav farao denna befallning till hela sitt folk: "Alla pojkar som föds måste kastas i floden [Nilen], men alla flickor kan ni låta leva." [Att gå emot detta bud var antagligen förenat med dödsstraff.]
Hustrun blev gravid [för tredje gången] och födde en son. När hon såg att han var frisk (vacker, god) gömde hon honom i tre månader.
När hon inte längre kunde dölja honom, tog hon en korg av papyrusgräs och strök på jordbeck och tjära [för att göra den vattentät]. Sedan lade hon barnet i korgen (arken) och satte ut den i vassen vid strandkanten [av floden Nilen]. [Samma hebreiska fras (tov moed) som när Gud sade "det är mycket gott" när han skapat människorna i 1 Mos 1:31 använder Jokebed här när hon säger att hennes barn var "mycket vackert". Även ordet för "korg" (hebr. teva) som Mose mor gör i ordning, används i 1 Mos 6:14 om arken som räddade Noa och hans familj.]
Då kom faraos dotter ner för att bada i floden. Hennes väninnor (unga kvinnor) gick [vidare] längs med strandkanten. När faraos dotter fick se korgen i vattnet skickade hon dit sin tjänarinna för att hämta den.
När hon öppnade den såg hon den lille pojken. Han grät och hon fick medlidande med honom och sade: "Detta är ett av de hebreiska barnen."
Då sade hans syster [Mirjam] till faraos dotter: "Ska jag gå och hämta en hebreisk ammande kvinna, så hon kan amma barnet åt dig?"
Faraos dotter sade till henne: "Ja gå." Då gick den unga tonårsflickan och kallade dit barnets moder.
Faraos dotter sade till henne [Jokebed, barnets mor]: "Tag med dig detta barn och amma det åt mig, jag ska ge dig lön för det." Så kvinnan tog barnet och ammade det.
När barnet blev större [antagligen 3-4 år gammalt] tog hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, för hon sade: "Jag har dragit upp honom från vattnet."
[Berättelsen hoppar nu ungefär 36 år framåt i tiden. Mose var omkring 4 år när han blev adopterad, och är nu 40 år gammal, se Apg 7:23–30 och 2 Mos 7:7.] En dag, när Mose hade växt upp, gick han ut till sina bröder [sitt folk – israeliterna] och såg deras tunga arbete. Han fick se hur en egyptisk man slog en av hans bröder.
Han tittade sig omkring, och när ingen såg på slog han ihjäl egyptiern och gömde kroppen i sanden.
Han gick ut nästa dag och såg två av sina hebreiska bröder slåss med varandra. Då sade Mose till den som startat bråket: "Varför slår du din landsman?"
Han svarade: "Vem har satt dig till herre och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern [igår]?"
    Då greps Mose av panik och tänkte: "Det jag har gjort måste ha blivit känt."
[Hans farhågor stämde och ryktet spred sig fort.] När farao fick höra vad som hänt, ville han döda Mose. Men Mose flydde undan farao [österut] ända till midjaniternas land där han stannade. Där satte han sig ner vid en brunn.
Nu var det så att prästen i Midjan hade sju döttrar. [Mose satt vid brunnen och vilade sig efter sin resa.] Döttrarna kom och öste upp vatten och fyllde hoarna för att vattna fåren åt sin far.
När några herdar kom och körde i väg dem, försvarade Mose dem och hjälpte sedan till att vattna deras får.
När döttrarna kom hem till sin far Reguel [som betyder "Guds vän", han kallas också Jetro] frågade han: "Varför är ni hemma så tidigt i dag?"
De svarade: "En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. [De andra herdarnas trakasserier mot dem verkade vara något de var vana vid.] Han öste även upp vatten och vattnade fåren åt oss."
Då sade han till sina döttrar: "Var är han nu? Varför lämnade ni honom [där vid brunnen]? Gå och hämta honom och bjud in honom på middag."
[De hittade Mose och han tackade ja till inbjudan.] Mose var villig (kom överens om) att stanna hos prästen. Mose fick [så småningom prästen] Jetros dotter Sippora till hustru.
Många år senare dog Egyptens kung [som var ute efter Mose liv]. Israeliterna fortsatte att sucka på grund av sitt slaveri. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud.
Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, som var präst i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds berg Horeb. [Mose är nu 80 år, han lämnade Egypten vid 40-års ålder och har vallat sin svärfars får sedan dess, se Apg 7:30. Horeb är ett annat namn för Sinai berg. Här var han nu som en enkel herde då Gud kallar honom att bli en herde för Israels folk och föra dem hit. Det var på Sinai berg Gud senare skulle ge dem lagen och bekräfta sitt förbund.]
Herrens ängel (utsände budbärare) uppenbarade sig för honom i en eldslåga mitt i en törnbuske. [Den som talar ur busken kallas både Herrens ängel och Gud. En allmänt accepterad uppfattning är att det är Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt.]
    Mose tittade och såg att törnbusken brann av elden, men törnbusken blev inte förtärd.
Så Mose tänkte (sade till sig själv): "Jag går dit (lämnar flocken) för att se denna märkliga syn! Varför brinner inte törnbusken upp?"
När Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!"
    Han svarade: "Här är jag." [Det hebreiska ordet för törnbuske är seneh, snarlikt Sinai. Ordet används bara här och i 5 Mos 33:16. Den exakta arten på busken är inte känd, men ordet beskriver en buske med taggar. Antagligen är det ett mindre akacieträd, samma träslag som Mose senare får instruktionen att använda som material för tabernaklet, förbundsarken och skådebrödsbordet, se 2 Mos 25:10, 23; 26:15. Törne är förknippat med det mänskliga och förbannelsen, se 1 Mos 3:18, men genom historien vänder Gud på den förbannelsen. Mose får se Gud ta sin boning i en oansenlig törnbuske och senare manifestera sin närvaro i förbundsarken av akaciaträ. Finalen sker då Jesus, krönt med en törnekrona, bar världens synd på korset.]
Gud sade: "Kom inte närmare! Ta av dig dina sandaler, för den plats du står på är helig mark." [Det är på grund av Guds närvaro som det blir en helig, en från världen avskild, plats.]
Han fortsatte: "Jag är din fars Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud."
    Då dolde Mose sitt ansikte, för han var rädd för att se på Gud.
Därför har jag kommit ner för att befria dem från egyptierna och föra upp dem från detta land till ett land som både är gott och rymligt och som flödar av mjölk och honung, det område där det nu bor kananéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. [Trots egentligen ogynnsamma förhållanden med hög luftfuktighet och hetta har Israel drastiskt ökat sin mjölkproduktion sedan 1950-talet då en ko i genomsnitt producerar 4 000 liter mjölk per år till otroliga 12 000 liter de senaste åren. Varje år på kvällen som inleder veckohögtid Shavuot (pingsten på våren) släpps "mjölk– och honungsrapporten" från den israeliska statistiska centralbyrån. Israel är det land i världen som leder statistiken överlägset med över 30% över USA som kommer på andra plats. En israelisk ko producerade 2019 i genomsnitt 11 852 liter mjölk per år, medan motsvarande siffra i Sverige var omkring 9 000 liter. Genomsnittet i Europa var 6 000 liter och i Indien 1 000 liter.]
Se, israeliternas rop har nått mig, och jag har också själv sett hur egyptierna förtrycker (torterar) dem.
Men Mose sade till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra israeliterna ut ur Egypten?"
Gud svarade: "Jag ska verkligen vara med dig (jag är med nu och kommer alltid att vara med dig). Detta ska vara tecknet för dig att jag har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna Gud på detta berg." [Detta är inledningen till Guds förklaring av sitt namn. Det viktiga är inte tjänarens kvalifikationer, utan vem Gud är och att han är med sin tjänare, då är inget omöjligt.]
Men Mose sade till Gud: "Anta att jag skulle gå till israeliterna och säga: 'Era fäders Gud har sänt mig till er', och de frågar mig: 'Vad är hans namn?' Vad skulle jag svara dem?"
Gå nu och kalla samman Israels äldste och säg till dem: 'Herren, era fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har uppenbarat sig för mig och sagt att jag har sett vad som händer er i Egypten,
och att jag har beslutat att föra er bort från förtrycket i Egypten upp till
kananéernas,
hettiternas,
amoréernas,
perisséernas,
hivéernas och
jevuséernas land. Till ett land som flödar av mjölk och honung.'
De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahve), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
Jag ska göra så att egyptierna kommer att behandla detta folk [som är mitt folk] väl. När ni lämnar Egypten, ska ni inte gå därifrån tomhänta.
[Herren sade:] "Om de inte tror eller bryr sig om det första tecknet [med staven], så kanske de tror det andra tecknet [med handen].
Men om de inte tror på dessa två tecken eller lyssnar på dig, så ska du ta lite vatten från Nilen och hälla det på torra landet (marken). [Detta blir det tredje tecknet.] Då ska vattnet från floden förvandlas till blod på torra land." [Två olika hebreiska ord för "torrt land" används i denna vers. Det första är det generella ordet som används i skapelsen och när israeliterna korsar Röda havet och Jordan torrskodda. Det sista används bara här och i Ps 95:5, där det används om hur Gud är större än alla avgudar.]
Då blev Herren arg på Mose, och sade: "Har du inte en bror, Aron, leviten [som är en skolad präst och är van att tala Guds ord]? Jag vet att han är duktig på att tala, och han är faktiskt på väg just nu för att möta dig. När han ser dig kommer han att glädja sig i sitt hjärta.
Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun, och jag ska vara med din mun och med hans mun, och jag ska lära er båda två vad ni ska göra.
Han ska vara din talesman inför folket, och du ska vara som en gud (elohim) för honom och ge honom budskap från mig.
Du ska också ta denna stav i din hand, med den ska du göra tecknen."
Herren sade till Mose medan han var i Midjan: "Gå tillbaka till Egypten. [Jag försäkrar dig:] Alla de män som var ute efter att ta ditt liv lever inte längre." [Mose var nu åttio år gammal. De som fyrtio år tidigare ville döda Mose var nu döda, se 2 Mos 2:15. Det kan vara Amenotep I och hans efterträdare Amenotep II, och i så fall är den nuvarande farao Amenotep III. En intressant detalj är att hans förstfödda son Tutankhamun dog bara 18-19 år gammal, vilket stämmer bra in på den tionde plågan i kapitel 12.]
Då tog Mose sin hustru och sina söner [Gershom och Elieser, se 2 Mos 18:2–4] och lät dem sitta upp på en åsna och återvände till Egypten. Han hade Guds stav i handen. [Mose stav i vers 2 har nu blivit Guds stav. Det verkar som det var ett misstag att ta med sin familj i detta läge, i 2 Mos 18:1–6 skickar han hem dem.]
Herren sade till Mose: "När du går tillbaka till Egypten ska du inför farao utföra alla de övernaturliga tecken som jag har gett dig makt att göra. Men jag ska förhärda hans hjärta så att han inte släpper folket. [Bibeln är tydlig med att också farao själv förhärdar sitt hjärta, se 2 Mos 7:13; 8:15, 32; 9:34.]
Herren sade till Aron [Moses tre år äldre bror som var kvar i Egypten]: "Gå och möt Mose i öknen." Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom. [Det var ett kärt återseende efter fyrtio år. Det visar också att de inte hade någon osämja mellan sig eftersom kyssen på den här tiden var ett viktigt fredstecken.]
Mose berättade för Aron allt som Herren hade sänt honom att säga och alla tecken han hade fått befallning att utföra.
Aron upprepade allt vad Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folket,
och folket trodde [på Mose och Arons ord]. När de hörde att Herren hade tagit sig an israeliterna och att han hade sett hur de led, föll de ner och böjde sig ner och tillbad [i tacksägelse till Gud].
De svarade: "Hebréernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med pest eller svärd."
Kungen i Egypten svarade dem: "Mose och Aron, varför har ni gjort så att folket slutat arbeta [gett dem falska förhoppningar]? Gå tillbaka till ert slavarbete!"
Farao sade [till dem eller tänkte för sig själv]: "Befolkningen är stor, och ni vill att de ska slippa arbeta!"
Samma dag kommenderade han [de egyptiska] slavdrivarna som var över folket och [de israeliska] förmännen [som ledde sina landsmän, se vers 14]:
"Ni ska inte längre ge folket halm för att göra tegel. Låt dem gå ut och hämta halm själva.
Ni ska dock kräva samma mängd tegel av dem som förut, minska inte kvoten. De är lata, det är därför de ropar: 'Låt oss gå och offra till vår Gud.'
Gör därför deras arbete så hårt för dem så att de inte har tid att tänka på något annat än arbete. Kanske slutar de då att lyssna på dessa lögner [som Mose och Aron talar]!"
Då gick slavdrivarna över folket och förmännen ut och sade till folket: "Så säger farao: 'Jag ger er inte någon halm.
Folket begav sig ut över hela Egypten för att samla strå [kortare stubb från fälten] för att ha som halm.
Slavdrivarna pressade dem hårt och sade: "Fullgör ert arbete, er dagliga kvot på samma sätt som när ni fick halm."
De israeliska förmännen som faraos slavdrivare hade satt över folket, blev slagna och man sade: "Varför har ni inte fullgjort er kvot av tegel som tidigare, varken i går eller i dag?"
Då vände sig Mose på nytt till Herren (Jahve) och sade: "Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), varför har du låtit så mycket elände komma över detta folk? Varför har du sänt mig?
Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har hans ondska mot detta folk bara ökat, och du har inte gjort något för att rädda ditt folk."
Jag ska göra er till mitt folk.
Jag ska vara er Gud.
Ni ska förstå att
    jag är Herren, er Gud,
    som för er bort från förtrycket hos egyptierna.
Jag ska föra er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob.
Jag ska ge det åt er till arv och egendom.
Jag är Herren.' " [I vers 6 används hebr. gaal för första gången i 2 Mosebok. Hela denna berättelse om Guds handlade med israeliterna när han befriar dem ur slaveriet i Egypten är den enskilt största typologin i hela GT på det som Jesus gör under påskveckan när han går till korset för oss som vår Goel, substantivet till "gaal", och återlöser oss genom att döma all synd och sjukdom och vinna full frälsning åt oss.]
Sönerna till Simon [Shimon – Jakobs andra son]:
    Jemuel, Jamin, Ohad, Jachin, Sochar (Tsochar) och Saul (Shaol), sonen till en kananeisk kvinna;
detta var de simonitiska familjerna.
Sönerna till Merari:
    Machli och Mushi.
Detta var de levitiska familjerna i åldersordning.
Sönerna till Korach:
    Assir, Elkana och Aviasaf;
detta var de korachitiska familjerna. [Att Korach finns med här beror antagligen på det uppror han senare kom att leda, se 4 Mos 16. Rent släktmässigt hade han samma status som Mose och Aron.]
Elasar, Arons son, gifte sig med en av Putiels döttrar, och hon födde honom:
    Pinchas. Dessa var överhuvuden för de levitiska släkterna, familj för familj.
Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att israeliterna skulle föras ut ur landet – just dessa båda, Mose och Aron.
Sedan sade Herren till Mose: "Faraos hjärta är hårt (tillslutet). Han vägrar att släppa folket.
Gå till farao på morgonen, då går han ut till vattnet och du ska stå på flodstranden och möta honom. Staven som blev en orm ska du ha i din hand.
Du ska säga till honom: 'Herren, hebréernas Gud har sänt mig till dig och säger; Släpp mitt folk så att de kan tjäna (hålla gudstjänst till) mig i öknen, och se, du har inte lyssnat.' [Här används det hebreiska ordet avad för att "betjäna". Ordet betyder både att tillbe men också att arbeta. Samma ord används i vers 2 Mos 20:9 om att "arbeta" sex dagar och om slavarbetet i 2 Mos 1:13, 14, se även 1 Mos 2:5; 15. I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop.]
Detta är vad Herren säger: 'Genom detta ska du veta att Jag är Herren. Se jag ska slå vattnet som är i floden med staven i min hand och det ska förvandlas till blod.
Fisken som är i floden ska dö och floden ska bli stinkande [av all rutten fisk] och egyptierna ska avsky (tappa tålamodet; tröttas ut av) att dricka flodens vatten.' " [Här används hebr. laa i betydelsen att de blir uttröttade, irriterade och tappar tålamodet på att söka efter rent dricksvatten.]
Mose och Aron gjorde som Herren (Jahve) hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod (blev det blodrött). [Hebreiskan kan tolkas så att vattnet bokstavligt blev till blod, eller att det blev färgat blodrött. Ordet symboliserar också död, vilket blev effekten eftersom fiskarna dör och folket får gräva brunnar för att få drickbart vatten, se vers 21, 24.]
Fiskarna som fanns i floden dog och floden stank (luktade och smakade) så illa att egyptierna inte kunde dricka vattnet. Blodet var överallt (i alla slags vatten) över hela Egyptens land. [Plågorna var riktade "mot alla gudar i Egypten", se 2 Mos 12:12. Egyptierna tillbad fler än 2 000 olika gudar. Eftersom Nilen med dess årliga översvämningar skapade de bördiga förutsättningarna var flera gudar kopplade till just Nilen. Den stora skaparguden Khnum var Nilens beskyddare. Hapi var Nilens ande och guden för flodens årliga översvämming. Han ansvarade för fiskarna, fåglarna och bördigheten i marken runt floden genom översvämningarna. Dessa båda gudar sågs som livets källa, Khnum gav livet och Hapi gav mat och vatten som är förutsättningen för att livet ska bestå. Osiris var underjordens gud och Nilen ansågs vara hans blodflöde.]
Alla egyptier grävde runt floden efter dricksvatten för de kunde inte dricka vattnet från Nilen.
Det gick sju fulla dagar efter att Herren (Jahve) hade slagit Nilen. [En hel vecka utan drickbart vatten någonstans i hela Egypten påverkade hela samhället. Det fanns säkert vin och andra drycker i förråden som gjorde att man inte var helt utan vätska likaså finns det fortfarande mat i landet, men mycket av denna mat krävde vatten för att kunna tillagas. Därför kan vi utgå ifrån att detta blev en vecka som alltmer övergick i svält för folket i landet, både i faraos palats och alla andra hem. Att plågan varade i sju fulla dagar talar bildligt om att detta är något som kommer att bli komplett, fullbordat och fullföljt. En bild på evigt straff för den som inte vill lyda Guds vilja. Eftersom Gud är långmodig och stor i mildhet ger han fler möjligheter för farao att vända om innan han slutgiltigt sätter sin plan i verket. Att det blir just tio plågor är också ett tal för Guds fullhet och fullbordan.]
Floden ska krylla av grodor och de ska komma upp (ur floden) och komma in i ditt hus, och komma in i ditt sovrum, och upp i din säng. De ska komma in i dina tjänares hus och i folkets hus in i deras ugnar och upp i deras baktråg.
Grodorna ska klättra upp på dig själv, ditt folk och alla dina tjänare. [Mängder av grodor kommer att krypa omkring på kroppen på alla människor.]
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Säg till Aron: 'Sträck ut din hand med din stav över floden, kanalerna och pölarna så att grodor kommer upp över hela Egyptens land.' "
Då sträckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten och grodorna kom upp och täckte hela landet.
Men spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster och fick upp grodor över hela Egyptens land.
Då kallade farao på Mose och Aron och sade: "Be till Herren (Jahve) att han tar bort grodorna från mig och från mitt folk. Sedan ska jag låta folket gå så att de kan offra till Herren (Jahve)."
Mose svarade farao: "Gör mig den äran! Vid vilken tid ska jag be för dig, dina tjänare och ditt folk att grodorna ska lämna (bokstavligt bli avhuggna från) dig och ditt hus och endast finnas kvar i Nilen?"
Grodorna ska lämna dig, ditt hus, dina tjänare och ditt folk. De ska bara finnas kvar i Nilen."
Efter att Mose och Aron hade gått ut från farao, ropade Mose till Herren (Jahve) angående grodorna som han hade sänt över farao.
Herren (Jahve) gjorde i enlighet med Mose ord och grodorna dog från husen, från gårdarna och från fälten.
Man samlade ihop dem i trave på trave (många stora högar) och landet stank. [Det luktade vedervärdigt av döda grodor precis överallt.]
Men när farao såg lättnaden, förhärdade (tillslöt) han sitt hjärta och lyssnade inte på dem så som Herren (Jahve) hade sagt.
Herren (Jahve) talade till Mose: Säg till Aron; Sträck ut din stav och slå stoftet på marken så ska det komma upp insekter (hebr. kenim) [troligtvis knott eller löss; kanske myggor] ur marken i hela Egypten.
De gjorde så. Aron sträckte ut sin hand med sin stav och slog stoftet på marken och det kom upp insekter på människor och boskap. Allt stoft på marken blev till insekter över hela Egyptens land. [Den egyptiske guden Geb var markens gud i Egypten. Nu hade han plötsligt inte kontroll över marken längre när myriader av stickande insekter kom upp ur marken. Man trodde också att Geb kunde behålla dig i graven eller låta dig gå vidare till livet efter detta. Därför var det viktigt att tillbe honom så att man inte blev kvar i graven. Ordet för insekter är pluralformen av hebr. ken. Ordet används bara i detta kontext och kan syfta på knott, löss eller någon annan liten insekt som angriper både människor och djur. Eftersom Aron slår sin stav på markens stoft (hebr. afar) är det troligare att det är knott eller löss, än myggor som ofta kläcks i våtmark. Myggor är vanliga eftersom Nilen varje år svämmar över och skapar gynsamma förhållanden för myggor.]
När spåmännen (skrivare, från ordet för penna) försökte göra samma sak och få fram insekter med hjälp av sina hemliga konster, kunde de inte det, de misslyckades. Nu var det fullt med insekter överallt, på både människor och boskap.
Spåmännen (skrivare, från ordet för penna) sade till farao: "Detta är Guds (Elohims) finger." Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem så som Herren (Jahve) hade sagt.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao. När han kommer till vattnet (Nilen) ska du säga till honom: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Annars, om du inte låter mitt folk gå, ska jag sända flugsvärmar över dig, dina tjänare, ditt folk och in i era hus. Egyptens hus ska bli fulla (så att det fullständigt kryllar) av svärmande flugor till och med i husgrunderna. [Den egyptiska guden Khepri hade kontrollen över alla insekter, flugor och skalbaggar. Han hade kontroll över skapelsen och han ansågs även så mäktig att han var den som personligen flyttade solen över himlen varje dag.]
Men på den dagen ska jag göra skillnad för landet Goshen, där mitt folk bor, så att ingen flugsvärm kommer dit, för att du ska veta att Jag, Herren (Jahve) är (finns) mitt på jorden. [Här gör Gud för första gången åtskillnad på egyptierna och israeliterna så att plågan inte drabbar det judiska folket.]
Jag ska göra en åtskillnad mellan mitt folk och ditt folk. I morgon ska denna plåga inträffa. [Farao har dagen på sig att ångra sig, men gör det inte.]
Herren (Jahve) gjorde precis så. En massiv flugsvärm kom in i faraos alla hus och in i hans tjänares hus. Hela Egyptens land ruinerades på grund av de enorma flugsvärmarna.
Mose svarade: "Se, jag går ut från dig, och jag ska be till Herren (Jahve) att flugsvärmarna lämnar farao, hans tjänare och folket imorgon. Bara farao upphör med att vara bedräglig (luras, hånar) och inte låta folket gå för att offra till Herren (Jahve)."
Herren (Jahve) gjorde precis som Mose hade sagt och tog bort flugsvärmarna från farao, från hans tjänare och från hans folk. Ingenting blev kvar.
Men farao förhärdade (tillslöt) sitt hjärta och lät inte folket gå.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Herren (Jahve) har också satt ut en bestämd tid och säger: "I morgon ska detta äga rum i landet."
Nästa dag utförde Herren (Jahve) denna gärning. All boskap [hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter, se vers 3] i Egypten dog, men inte ett enda boskap som tillhörde Israels söner (barn) dog.
När farao frågade hade inte ett enda djur som tillhörde Israels söner (barn) dött. Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lät inte folket gå.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose och Aron: "Ta händerna fulla med aska från ugnen [kan syfta på aska från de ugnar där man bränt kadavren efter de döda djuren] och låt Mose kasta upp den mot himlen inför faraos åsyn.
Det ska bli fint damm över hela Egyptens land och ska bli som bölder som blommar upp med sår på både människor och djur över hela landet." [Med denna sjätte plåga tar Herren itu med hela det egyptiska systemet för läkedom. I Egypten grasserade alla upptänkliga sjukdomar och krämpor. Men läkedom handlade inte om medicin utan uteslutande om magi och ockultism. Olika åkommor tillskrevs skilda gudar och gudinnor som antingen kunde förhindra eller förorsaka dessa sjukdomar. Varje åkomma hade sin egen ritual, trolldryck eller amulett för att beveka den specifika guden.
    En av ritualerna för helande var särskilt grym. Den föreskrev att man skulle offra en levande människa som brändes på ett högt altare. Sedan kastade man upp askan i luften och trodde att när den spreds med vinden skulle det ge välsignelse och helande. När Mose tar aska i handen och kastar upp i luften mot himlen framför farao så är det en direkt konfrontation mot denna sed.]
Så de tog aska från ugnen och stod framför faraos ansikte. När Mose kastade upp askan mot himlen blev den till bölder som blommade upp med sår på både människor och djur över hela landet.
Trollkarlarna kunde inte stå framför Mose på grund av bölderna, för de var på trollkarlarna precis som på alla egyptier.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Denna gång ska jag sända alla hemsökelser (plågor – heb. magefa) till ditt hjärta, och till dina tjänare och till ditt folk, så att ni ska veta att det finns ingen som jag i hela världen.
Sannerligen skulle jag nu ha kunnat sträcka ut min hand och slå dig och ditt folk med en pest som hade sopat bort dig från jordens yta.
Likväl (en skarp betonong och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) har jag låtit dig stå av denna anledning; för att visa dig min makt och för att mitt mäktiga namn ska proklameras, deklareras, förkunnas ut över hela jorden.
Se, imorgon vid den här tiden ska jag låta det regna med en mycket häftig hagelstorm, vars like aldrig har skådats i Egypten sedan den dag det grundades och till nu.
Sänd ut detta ord (gör det känt i hela Egypten); Stalla in din boskap och allt som du har ute på fälten. Varje person eller djur som är kvar ute på fältet och inte tagits hem (till stallet) kommer att dö när haglet faller ner på dem.' "
Var och en som fruktar (vördar) Herren (Jahve) bland faraos tjänare måste se till att hans egna tjänare och boskap flyr in i husen,
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och låt det hagla över hela Egypten, på människor, på djur och allt som växer på fälten över hela landet." [Den egyptiska gudinnan Nut hörde ihop med himlen. Hon förfogade över en barriär som skilde kaos från den kosmiska ordningen i den här världen. Hon är hustru till markens gud Geb och sågs som beskyddare av jorden. Nut ansågs särskilt ansvarig för natthimlen med sina stjärnkonstellationer som kunde förutspå framtiden, det vi kallar för astrologi. Nut var en av de viktigaste gudinnorna. Egyptierna trodde att de skyddades från naturens destruktiva krafter när de tjänade henne. När haglet fördärvade både djur, grödor och människor visade sig hennes kraft verkningslös.]
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och Herren (Jahve) sände åska och hagel. Eld kom ner på jorden när Herren (Jahve) lät hagel falla över Egyptens land.
Haglet föll tungt med blixtar mitt i haglet. Dess like hade aldrig tidigare skådats över Egypten sedan landet blev till. [Haglet består både av eld och is. Mirakulöst smäter inte elden isen och isen släcker inte elden. Dessa motsatta krafter verkar tillsammans för att utföra Guds vilja. Den medeltida franska rabbinen Rashi, som skrivit det mest inflytelserika kommentarverket till GT, noterar också hur ordet för himmel (hebr. shamaim) består av två ord: eld (hebr. esh) och vatten (hebr. maim).]
Haglet slog ner allt som fanns på fälten, både människor och djur, allt i hela Egyptens land. Det slog också ner alla grödor på fälten och bröt sönder alla träd.
Farao kallade på Mose och Aron och sade till dem: "Jag har syndat denna gång. Herren (Jahve) är rättfärdig, medan jag och mitt folk är onda.
Mose sade till honom: "Så snart jag har gått ut ur staden ska jag sträcka ut min hand till Herren (Jahve). Åskan ska sluta och haglet ska upphöra så att du må veta att jorden är Herrens (Jahves).
Linet och kornet var fördärvat, eftersom kornet hade gått i ax och linet stod i blom.
Men vetet och speltvetet hade inte fördärvats eftersom det skördas senare. [Av dessa agrara notiser vet vi att detta måste ha ägt rum i månadsskiftet mars/april.]
Mose gick ut ur staden, bort från farao, och sträckte upp sin hand till Herren (Jahve). Då slutade åskan och haglet upphörde och regnet vräkte inte längre ner på jorden.
Men när farao såg att regnet, haglet och åskan hade upphört, utökade han sin synd och förhärdade (tillslöt) sitt hjärta, både han och hans tjänare.
Mose och Aron gick in till farao och sade till honom: "Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: 'Hur länge ska du vägra att ödmjuka dig själv inför mig? Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Sedan ska de täcka jordens yta (bokstavligt "ansikte"), så att ingen ska kunna se marken. De ska äta det som undkom, det som blev kvar efter haglet och äta alla era träd ute på fälten.
Dina hus ska fyllas (av gräshopporna), det ska också dina tjänares hus och alla egyptiers hus, på ett sätt som dina fäder eller förfäder aldrig har sett från den dag då de kom till jorden till idag.' " Sedan vände han sig om och gick ut från farao. [Med gräshopporna är det flera egyptiska gudar som straffas. Shu var den gud som kontrollerade vindarna och Gud sänder gräshopporna med östanvinden. Nefri vaktade utsädet, Renenutet var gudinnan som vakade över skörden, Geb var markens gud så alla dessa fick se sig omintetgjorda när Gud lät gräshopporna fördärva all vegetation. Heset var överflödets gud i Egypten och även detta togs bort när inte marken gav någon gröda. Alla dessa gudar var sådana man litade på i Egypten för tillväxt och en säker och god skörd som gav välstånd.]
Faraos tjänare sade till honom: "Hur länge ska den här mannen vara en snara för oss? Skicka iväg dessa människor så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) sin Gud (Elohim). Inser du inte att hela Egypten blir fördärvat?"
Mose och Aron hämtades till farao igen och han sa till dem: "Gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren er Gud (Jahve Elohim). Vilka är det som går?"
Inte på det viset. Gå nu ni som är män och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve), för det är vad ni önskar." Sedan drevs de ut från faraos ansikte (närvaro).
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand över Egyptens land så att gräshopporna kan komma upp över Egypten och äta varje planta som haglet har lämnat."
Mose sträckte ut sin stav över Egyptens land och Herren (Jahve) förde en östanvind över landet, hela den dagen och hela natten, när det blev morgon förde östanvinden med sig gräshoppssvärmarna.
Gräshoppssvärmarna kom upp över hela Egyptens land och stannade kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser), så tätt att dess like aldrig varit tidigare, och inte heller ska bli igen.
De täckte hela marken så att den blev förmörkad, och de åt upp varenda planta i hela landet och all frukt från träden som haglet hade lämnat. Inte en enda tillstymmelse till något grönt, inget träd eller planta på fälten fanns kvar i hela Egyptens land.
Förlåt nu min synd bara denna gång, be till Herren er Gud (Jahve Elohim) så att han tar bort denna död ifrån mig."
Då vände Herren (Jahve) vinden så att den kom mycket starkt från väster och den förde bort gräshopporna och drev ut dem i Vasshavet. Inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser).
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och det ska bli mörkt över hela Egyptens land. Ett mörker som man kan ta på." [Ps 105:28] [Detta mörker var inget vanligt mörker utan ett som man fysiskt kan ta på och känna/erfara. Solguden Ra var den högsta i rang bland Egyptens gudar och nu kan han inte skingra detta mörker. Men dessutom fanns en annan gud som heter Apep som var en motståndare till Ra och som rådde över mörkret. Även han konfronterades i denna plåga eftersom Gud lät solen skina bland israeliterna och därmed visade att det var Gud som bestämde även över mörkret.]
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och det blev ett tjockt mörker över hela Egyptens land som varade i tre dagar.
Tala nu in i folkets öra och låt varje man bland er begära av sin granne, och varje kvinna av sin grannfru, juveler av silver och juveler av guld.
Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon. Mannen Mose var verkligen, sannerligen stor i faraos tjänares ögon och i folkets ögon. [I princip alla egyptier såg vid det här laget på Mose som en stor, kanske den största guden som fanns, eftersom han, genom alla tecken som Herren låtit honom göra, nu hade visat att Egyptens alla stora gudar inte hade den makt som folket tills nu hade tillskrivit dem.]
Mose sade: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Vid midnatt ska jag gå ut mitt i Egypten,
och alla förstfödda i Egyptens land ska dö. Från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland tjänarinnorna vid kvarnen, tillsammans med allt förstfött bland boskapen. [I denna plåga är det farao själv som utmanas. Farao var en av de högsta gudarna i Egypten tillsammans med gudinnan Isis som var barnens beskyddare. När det står allt förstfött gäller det oavsett ålder. Det är alltså inte bara barn som dör utan också äldre personer som är förstfödda i sin familj.]
Och alla dessa dina tjänare ska komma ner till mig och falla ner inför mig och säga: Dra ut, du och allt ditt folk som följer dig. Därefter ska jag gå. Sedan gick han ut från farao i brinnande vrede.
Mose och Aron gjorde alla dessa tecken inför farao och Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, så att han inte lät Israels söner (barn) gå ut ur hans land.
"Denna månad [Aviv/Nisan – på våren] ska vara den viktigaste månaden, den ska bli den första av årets månader. [Israeliternas nya år ska börja med att komma ihåg uttåget från Egypten. Den första månaden är på hebreiska Aviv och betyder "månaden då axen mognar", det babylonska namnet är Nisan och den judiska månaden motsvarar ungefär mars/april. De tolv månaderna är: Nisan (Aviv), Ijar, Sivan, Tamuz, Av, Elul, Tishri, Cheshvan, Kislev, Tevet, Shevat, Adar.
Det judiska nyåret, då man växlar år, infaller dock i den sjunde månaden Tishri på den första dagen som är Rosh Hashana (som är det namn som Jom Teroah, Shofarhögtiden, kallas sedan 1600-talet).]
Berätta för hela Israels folk: På den 10:e dagen i denna månad ska varje familj ta ett lamm – ett lamm för varje hushåll.
Om något hushåll är för litet för ett lamm [om man är färre än tio personer], så ska mannen och hans närmsta granne dela på ett lamm. Beroende på hur mycket varje person äter och antal familjemedlemmar ska ni beräkna hur många som kan dela på ett lamm.
Lammet ska vara felfritt (fullkomligt, oskyldigt) [Heb 7:26; 1 Pet 1:19], av hankön, och ett år gammalt. Ni kan välja det bland fåren eller getterna.
Ni ska ta hand om det fram till den 14:e i denna månad. [Lammet ska vara separerat fyra dagar från de andra fåren.] Sedan ska hela Israels folk slakta det vid skymningen. [Ordagrant "mellan aftnarna" (hebr. ben arbaim), från det att solen börjar gå ner fram till solnedgången. I Israel är det någon gång mellan klockan 15-18. Under NT:s tid hade man börjat tolka det som mellan 12 och 18, antagligen pga. logistiska problem med att alla skulle slakta i templet och köa i stället för att alla slaktade hemma.
    Detta är en förebild på Jesus som red in i Jerusalem fyra dagar innan gripandet och korsfästelsen. På samma sätt som lammet här ska leva med och synas av den familj som sedan ska slakta och äta det, måste Jesus bli synad av prästerna i Jerusalem innan han kunde gå till korset. Även dörrposterna och tvärslån är en bild på korset där Jesus göt sitt blod (vers 7). Jesus var ett heloffer (vers 9). Jesu kropp togs ner från korset innan kvällen (vers 19).]
De ska ta från blodet och stryka det på de båda dörrposterna och på träslån över dörren i alla de husen där man ska äta det.
De ska äta köttet samma natt, de ska äta det stekt över eld med bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig] och med bittra örter [för att påminna om slaveriet och lidandet i Egypten].
Ni får inte lämna kvar något till nästa morgon, det som blir kvar måste ni bränna upp i eld.
För samma natt ska jag passera igenom Egyptens land och attackera allt förstfött i Egypten, både människor och djur. Jag ska döma alla Egyptens gudar – Jag Är Herren (Jahve).
Blodet som ni strukit på era hus ska vara ett tecken [för mig] på var ni är. När jag ser blodet ska jag passera förbi er (hebr. pasa), och denna plåga ska inte komma över er och förgöra er när jag attackerar Egyptens land. [På samma sätt ser Gud på oss idag när vi har accepterat Jesu försoning i våra liv. Då slipper vi straffet för våra synder eftersom Jesus tagit det i vårt ställe.]
Denna dag ska bli en dag som ni ska komma ihåg. Ni ska fira den som en Herrens högtid genom alla släktled, gör det till en sed (vana, tradition) för evigt.
Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd (bröd bakat utan jäst – hebr. matsa). [Osyrat bröd är en bild på syndfrihet.] På den första dagen måste ni ta bort all jäst (surdeg – hebr. chamets) från era hus. Den som äter bröd bakat med jäst mellan den första och sjunde dagen [under högtiden] ska bli utestängd (avskuren) från Israel.
På den första dagen av högtiden och även på den sjunde, samla alla till en helig sammankomst. Inget arbete ska göras på dessa två dagar, förutom att förbereda det som var och en behöver för att äta.
Ni ska fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. Det ska vara en evig stadga för er att fira denna dag från släkte till släkte.
Från kvällen den 14:e dagen i första månaden ända till kvällen den 21:a dagen i månaden ska ni äta osyrat bröd.
Ingen jäst (surdeg) får finnas i era hus under dessa sju dagar [av högtid]. Den som äter något som har jäst i sig ska bli utestängd (avskuren) från Israel. Det spelar ingen roll om han är en främling eller född i landet [principen gäller alla].
Sedan kallade Mose till sig alla de äldste och sade till dem: "Gå och tag ett småboskap (får, lamm) för varje familj, och slakta påskalammet (hebr. pesach).
Tag en handfull isopstjälkar. [Isop har en styv och förgrenad stjälk och blir upp till 0,5 meter lång.] Doppa dem i skålen med blodet [som ni tömt från lammet] och stryk det ovanför dörren och ner på de båda dörrposterna. Ingen av er får sedan gå ut förrän nästa morgon.
Herren (Jahve) ska gå fram [genom landet under natten] för att slå Egypten. Men när han ser blodet ovanför dörren och på de båda dörrposterna, ska han passera förbi dörren och inte tillåta fördärvaren [dödsängeln] att komma in i era hus och slå er.
Ni och era barn ska hålla denna händelse som en stadga för evigt.
Även efter det att ni kommit in i det land som Herren har lovat [Israel] ska ni hålla (bevara) denna högtid (ceremoni, gudstjänst).
När era barn frågar er: "Varför firar vi den här högtiden?" [Ordagrant "Vad betyder den här ceremonin för er?"]
Då ska ni svara: "Det är påskalammet åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men skonade våra hus." Då böjde folket sig ner och tillbad.
Så hände det vid midnatt att Herren (Jahve) slog allt förstfött i Egyptens land från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland fångarna i fängelsehålan, tillsammans med allt förstfött bland boskapen.
Nu uppmanade egyptierna folket ivrigt och enträget och skickade ut dem ur landet med hast, så fort de kunde, för de tänkte att annars dör vi allihop.
Folket tog sin deg innan den hade hunnit jäsa och band upp sina baktråg i kläderna på sina axlar.
Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon så att de lät dem få allt de bad om. Så blev egyptierna plundrade.
Sedan vandrade Israels söner (barn) från Ramses [Tanis eller Zoan] till Sukkot [troligtvis Tell el Maskhuta, åt sydöst från Ramses], omkring 600 000 starka män [över 20 år] till fots, därtill barnen (familjerna). [I 4 Mos 1 vid räkningen efter uttåget är de 625 550 män över 20 år.]
De hade bakat osyrat (ojäst) bröd av degen som de tog med sig från Egypten. Den var ojäst eftersom de inte hann låta den jäsa när de blev utslängda från Egypten. Inte heller hade de hunnit proviantera (inför uttåget).
Och det hände sig att i slutet av de 430 åren, just på den dagen, att alla Herrens (Jahves) arméer drog ut från Egyptens land.
Det var en vaknatt för Herren (Jahve) för att föra dem ut ur Egyptens land. Denna samma natt är en vaknatt för Herren (Jahve), för alla Israels söner (barn) genom generationerna.
Och Herren (Jahve) sade till Mose och Aron: Detta är förordningen om påsken. [Syftar både på högtiden och själva måltiden, påskalammet.] Ingen främling får äta den,
I ett och samma hus ska det ätas, ni ska inte bära ut något av köttet ut ur huset, inte heller får något ben krossas. [Denna passage är en tydlig skuggbild av Jesus som vår påsk, vårt påskalamm, bara den som är omskuren enligt förbundets regler får äta, på samma sätt som bara den som är frälst, och därmed har sitt hjärta omskuret i det Nya förbundet kan ta del av Jesus. Redan här förutsägs det också att inget av hans ben ska krossas och det skedde inte heller, se Joh 19:33; Ps 22:18.]
Men om någon utomstående som bor bland er vill hålla påsken för Herren (Jahve) måste alla män bli omskurna. Sedan kan de komma nära och hålla den. Han ska då räknas som en infödd i landet. Men ingen oomskuren ska äta av det.
Samma undervisning (hebr. Torah) gäller för den infödde som för främlingen som bor bland er.
Det var på exakt den dagen som Herren förde Israels söner (barn) ut ur Egyptens land som en armé. [2 Mos 12:17]
Mose sade till folket: Kom ihåg den här dagen, då ni kom ut ur Egypten, ut ur slavhuset (slaveriet), för med styrka förde Herrens (Jahves) hand ut er från denna plats. Inget syrat (hebr. chamets) [bröd eller mat som innehåller jäst] ska ätas.
Denna dag i månaden Aviv [det kaananeiska namnet på månaden som också kallas Nisan, se 2 Mos 12:2] drog ni ut.
Och det ska ske när Herren (Jahve) ska föra in er i kananéernas och hettiternas och amoréernas och hiviternas och jevuséernas land, som han har lovat med ed till era fäder att ge er [1 Mos 12:1–3], ett land som flyter av mjölk och honung, att ni ska betjäna, hålla denna gudstjänst i denna månad.
[Mose talar till folket:] "I sju dagar ska du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen ska bli en Herrens högtid.
Alla de sju dagarna ska du äta bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig], ingenting syrat får finnas hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land.
På den dagen ska du förklara för din son: 'Det är på grund av vad Herren gjorde för mig när jag kom ut ur Egypten.'
Därför ska du hålla denna högtid denna tid år efter år."
Nu när Herren (Jahve) för er in i kananéernas land, som han har lovat med ed till er och era fäder och ger det till er,
då ska ni avskilja för Herren alla förstfödda från livmodern, och alla förstfödda handjur som ni får ska tillhöra Herren (Jahve).
och när farao vägrade att låta oss gå, slog Herren (Jahve) allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap. Därför offrar jag allt förstfött av hankön till Herren (Jahve) men jag löser ut alla förstfödda av mina söner." [Ceremonin kallas Pidyon haben, hebreiska för "friköpandet av sonen", se 4 Mos 8:16. Seden praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa på fem silvermynt. En förstfödd från en prästsläkt – kohen – omfattas inte av budet, se 4 Mos 3:12.]
Efter det att farao låtit folket gå, ledde Gud (Elohim) dem inte på vägen mot filistéernas land, även om den var närmast, kortast, för Gud (Elohim) sade: Folket kan ändra sig om de ser krig och vilja vända tillbaks till Egypten. [Gud valde att inledningsvis skona folket från motgångar för att ge dem möjligheten att bli trygga i sin nya situation och lära sig förstå att Gud alltid är pålitlig. Men senare vill han lära oss att lita på honom även i motgång för det tillhör livet som frälst att kunna möta både med– och motgångar tillsammans med Gud. Denna vers lär oss att hjälpa nyfrälsta syskon så att vi skyddar dem från onödiga motgångar i början på sin vandring med Jesus.]
Gud lät folket gå runt genom öknen mot Röda havet. Israeliterna marscherade som en krigshär (ordnade i strukturerade grupper) ut genom Egypten
Israeliterna bröt upp från Suckot och slog läger i Etam på gränsen till öknen. [De tar inte den snabbaste havsvägen "Via Maris" som går genom Filistéernas land, se vers 17, utan går i sydostlig riktning genom öknen Sinai.]
Herren (Jahve) gick framför dem. På dagen i en molnstod för att visa dem vägen och på natten i en eldstod för att ge dem ljus. På så sätt kunde de vandra både dag och natt.
Han tog inte bort molnstoden på dagen och inte heller eldstoden på natten.
Säg åt israeliterna att vända om och slå läger utanför Pi Hachirot [detta ord är snarlikt det hebreiska ordet herut, som betyder frihet] mellan Migdol [betyder torn] och havet; mitt emot Baal Tsefon ska ni slå läger vid havet.
Farao ska säga angående Israels söner (folk): De vandrar planlöst i landet, öknen har stängt in dem. [Pi Hachirot betyder "platsen där papyrusplantan växer" och bör vara i Egyptens lågland, troligtvis inte så långt från Nilen. En annan tolkning är att det är ingången till grävningarna", och i så fall refererar det till den kanal som byggdes i nordsydlig riktning, och som går genom regionen nära Qantara. Baal Tsefon är "porten till norr". Eftersom de vandrade söderut på Sinaihalvön var de omringade av vatten på alla sidor utom norrut och det kunde mänskligt sett verka helt meningslöst att gå den vägen, det skulle bara leda dem tillbaka till utgångspunkten om de inte hade några båtar som kunde ta dem över vattnet.]
När man berättade för Egyptens kung att folket hade flytt förändrades faraos och hans tjänares hjärtan mot folket och de sade: Vad är det vi har gjort som låtit Israel lämna sin plats som våra slavar?
Men egyptierna jagade dem med alla faraos hästar och vagnar, liksom hans körsvenner och hans armé, och kom ikapp dem där de var lägrade vid havet utanför Pi Hachirot mitt emot Baal Tsefon. [På nytt nämns platserna, se vers 2.]
Var det inte det vi sade i Egypten? Vi sade: 'Lämna oss ifred så att vi kan vara slavar under egyptierna.' Det är bättre för oss att tjäna egyptierna som slavar än att dö i öknen."
Mose sade till folket: "Sluta att känna fruktan! Stå fasta (fly inte) och ni ska få se hur Herren befriar (frälser) er i dag. De egyptier ni ser i dag, ska ni aldrig mer se igen. [Går också att översätta: "Så som ni ser egyptierna idag, ska ni aldrig mer se dem igen."]
Lyft upp din stav och sträck ut din hand över havet och dela det, och israeliterna ska gå på torr mark rakt igenom havet.
Guds ängel (budbärare), som [vanligtvis] gick före Israels läger (armé), flyttade sig och gick [nu] bakom dem, så molnstoden [2 Mos 13:21] flyttade sig från [att vara] framför dem och stod [nu] bakom dem.
Den [molnstoden, ängeln] kom på det sättet emellan egyptiernas läger och israeliternas läger. Molnet var där med mörker [för egyptierna], ändå gav det ljus där under natten [åt israeliterna], ingen kom nära den andre på hela natten. [Hebreiska texten är inte helt tydlig i vers 20, som ordagrant lyder: "Molnet och mörkret var där och lyste upp natten." Den grekiska översättningen Septuaginta översätter: "Mörkret föll, och hela natten gick utan att arméerna kom i närheten av varandra." Poängen är att de båda lägren var åtskilda och ingen kunde passera molnstoden som var emellan dem.]
Mose sträckte ut sin hand mot havet, och Herren drev undan havet med en stark vind från öster hela natten. Han förvandlade havet till torrt land och vattnet delades.
Israeliterna vandrade tvärs igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor om dem. [Totalt är det omkring två miljoner människor som passerar genom havet den natten, se 2 Mos 12:37.]
Men egyptierna jagade efter dem och gick ut efter dem till mitten av havet, alla faraos hästar, hans vagnar och hans körsvenner.
Nu hände det sig under morgonväkten [den sista av de tre nattväkterna – från klockan två till sex på morgonen] att Herren (Jahve) tittade ner på Egyptens armé från eldstoden och molnstoden och förorsakade panik i den egyptiska hären.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: Sträck ut din hand över havet så att vattnet kommer tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och över deras körsvenner.
Så Mose sträckte ut sin hand över havet och havet återvände till sin styrka när morgonen grydde och egyptierna flydde mot det och Herren (Jahve) störtade egyptierna mitt i havet.
Och vattnet återvände och övertäckte vagnarna och körsvennerna, liksom hela faraos armé som gått efter dem ut i havet, inte så mycket som en enda en av dem fanns kvar (överlevde).
Men Israels söner (barn) vandrade på torr mark mitt i havet och vattnet stod som en mur för dem på deras högra sida och på deras vänstra sida.
På det sättet frälste (räddade) Herren (Jahve) Israel ur egyptiernas hand den dagen och Israel såg egyptierna döda på stranden.
Och Israel såg det stora verk som Herren (Jahve) gjorde på egyptierna, och folket fruktade, vördade Herren (Jahve) och de trodde på Herren (Jahve) och hans tjänare Mose.
[Alla israeliterna, omkring två miljoner, har passerat torrskodda genom Röda havet, medan farao och hans armé som förföljde dem just har dränkts i vattenmassorna bakom dem. Röda havet har två armar på vardera sidan om Sinaihalvön, den västra är Suezviken och den östra är Aqabaviken. Svensken Lennart Möller (i sin bok the Exodus Case) ger förslaget Nuweiba vid Aqabaviken i nuvarande Egypten. Det är knappt två mil över till andra sidan, nuvarande Saudiarabien. Just på den här sträckningen finns en 2 kilometer bred förhöjning på botten som gör att som djupast är det bara omkring 80 meter.] Då sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren, de sjöng:
"Jag vill sjunga till Herren,
    för han har vunnit en överväldigande seger.
Häst och ryttare störtade (slungade) han ner i havet.
För faraos hästar med hans vagnar och hans körsvenner gick ut i havet, men Herren (Jahve) förde tillbaka vattnet över dem. Ändå kunde Israels söner (folk) gå mitt i havet på torr mark.
Sedan tog profetissan Mirjam, Arons syster, en tamburin i sin hand och alla kvinnor följde henne med tamburiner och med dans,
Och folket knotade mot Mose och sade: Vad ska vi dricka?
Och han ropade till Herren (Jahve) och Herren (Jahve) visade honom ett träd, och han kastade det i vattnet och vattnet blev sött. Där gjorde han en stadga och en förordning för dem och där prövade han dem.
Han [Mose] sade: "Om du hör Herren (Jahve) din Guds (Elohim) röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, ska jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, för jag är Herren (Jahve) din läkare." [Detta är det första av förbundsnamnen som Herren låter Israels barn få veta. Det sker i den andra månaden i den hebreiska kalendern som är Ijar. Det är intressant att frasen "Jag Herren din läkare" (hebr. ani Jahve Rafa) består av tre ord. Den första bokstaven i varje ord är de tre bokstäverna Alef, Jod och Resh – Ijar. Frasen är en akronym för just månaden Ijar!]
Sedan kom de till Elim där det fanns 12 vattenkällor och 70 palmträd. Där lägrade de sig vid vattnet.
När hela Israels folk vandrade ut från Elim och kom till Sinaiöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden sedan de hade lämnat Egypten,
Israeliterna sade till dem: "Om vi ändå hade fått dött för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger."
Då sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla ett dagsbehov för varje dag, så jag kan pröva dem, om de vill vandra efter min undervisning (hebr. Torah) eller inte.
På den sjätte dagen ska de tillreda det de får in, och det ska vara dubbelt så mycket som det de samlar in de andra dagarna.
Medan Aron sedan talade till israeliterna, tittade de alla mot öknen, och då syntes Herrens härlighet (ära, glans, påtagliga närvaro) i ett moln.
"Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: 'På kvällarna ska ni få kött att äta, och på morgonen ska ni få bröd att äta så ni blir mätta (får alla behov fyllda), så ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.' "
Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och nästa morgon var öknen runt lägerplatsen våt av dagg. [Vaktlar är en flyttfågel, vid ett annat tillfälle förde Herren dem till lägret med hjälp av en vind, se 4 Mos 11:31.]
När daggen var borta låg det ute i öknen något kornliknande (frasigt), tunt som rimfrost på marken.
När israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. ["Vad är det här" är på hebreiska man hu, och ordet som senare används för manna är man.]
    Mose sade till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta.
Detta är vad Herren har befallt: 'Samla in det ni behöver för att bli mätta, en omer [ca 3 liter] per person. Ta till alla de som bor i ditt tält.' " [Per person är ordagrant "per skalle" (hebr. gul-golet) jämför ordet "golgata", se Joh 19:13. Omer-måttet, som var dagsbehovet av manna för en person, definieras i vers 36 till en tiondels efa.]
Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre.
När de mätte upp det med ett omer-mått, hade den som samlat mycket ingenting över, och den som hade samlat lite inte för lite. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat.
Så de samlade det morgon för morgon, var och en efter sitt eget behov, och när solen blev varm (steg högre på himlen) smälte det (bort).
På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket bröd, två omer [omkring 6 liter] till varje person. Och alla ledare för folket kom och avlade rapport till Mose.
Men han sade till dem: Detta är vad Herren (Jahve) har sagt. Imorgon är det sabbatsvila, en helig sabbat för Herren (Jahve). Baka allt ni har lust till och koka det ni vill koka. Lägg undan åt er allt som bli över och spara det till imorgon.
Så de sparade det till morgonen, precis som Mose instruerat och det ruttnade inte och det föddes inga maskar i det.
Sedan sade Mose: Ät detta idag, för idag är det Herrens sabbat. Idag hittar ni ingenting på marken.
Ni ska samla det under sex dagar men den sjunde dagen är sabbat, och då finns det ingenting.
Likväl, på den sjunde dagen gick några ut för att samla, men de fann ingenting.
Se, Herren (Jahve) har gett er sabbaten, så på den sjätte dagen ger han er bröd för två dagar. Låt var och en stanna på sin plats och låt ingen gå ut på den sjunde dagen.
Då vilade folket på den sjunde dagen.
Sedan sade Mose: Detta är vad Herren (Jahve) har befallt. Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
Mose sade till Aron: Ta en kruka och fyll den med en full omer [ca 3 liter] av manna. Spara den inför Herren (Jahve) så att den bevaras för kommande generationer.
Precis som Herren (Jahve) befallde Mose, sparade Aron det framför vittnesbördet, så att det bevarades.
Israels söner (barn) åt manna i 40 år. De åt mannat till dess de kom för att bosätta sig i landet, när de kom till gränsen av Kanaans land. [Jos 5:11–12]
En omer [ca 3 liter – dagsbehovet av manna för en person, se vers 16] är en tiondels efa. [Både omer och efa var volymmått. Citat från olika antika texter visar att efa-måttet var allt från 20 till 45 liter. En tiondels efa (en omer) motsvarar då omkring 3 liter. Måttet omer används bara i detta kapitel, hebreiska ordet omer kommer från amar som betyder "samla" och att "binda kärvar". Måttet var troligen unikt för ökenfärden och var inte i bruk på senare tid, eftersom Mose förklarar hur många efa det motsvarar i denna kommentar i slutet på detta stycke som är som en fotnot. Omer-måttet ska inte förväxlas med chomer-måttet som används i 2 Mos 8:10; 2 Mos 11:32; Hes 45:11, 13–14.]
Hela Israels folk fortsatte sin vandring från Sinaiöknen och följde Herrens instruktioner [de följde molnstoden, se 4 Mos 9:18, 19]. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. [Detta är ett mycket torrt område i södra Sinaiöknen utan några vattenkällor. Israeliterna beräknas var omkring två miljoner människor, se 2 Mos 12:37.]
Då började folket strida mot Mose (de ställde honom inför rätta och gjorde en rättslig tvist av denna fråga och ville avsätta honom).
    De sade: "Ge oss vatten att dricka."
    Mose svarade: "Varför strider ni med mig? Varför frestar (prövar) ni Herren?"
Men folket var så uttorkade och i desperat behov av vatten att de fortsatte att klaga på Mose och muttrade: "Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det för att vi, våra barn och vår boskap skulle dö av törst?"
Då ropade Mose till Herren och sade: "Vad ska jag ta mig till med detta folk? De är nästan redo att stena mig [till döds]."
Herren svarade Mose: "Gå framför folket och ta med dig några av de äldste i Israel. Ta den stav i din hand som du hade då du slog på Nilen, och börja gå.
Jag ska stå framför dig på klippan vid Horeb, och du ska slå på klippan, och då ska det komma vatten från den så att folket kan dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
Han gav platsen namnet "Massa" och "Meriva", eftersom israeliterna hade stridit [mot Mose och Gud] och eftersom de frestat (prövat) Herren, och sagt: "Är Herren med oss eller inte?" [Hebreiska ordet massa betyder fresta och pröva. Ordet meriva betyder strida, provocera.]
Mose sade till Josua: "Välj ut åt oss män, gå ut och strid med amalekiterna. I morgon ska jag stå på toppen av kullen med Guds (Elohims) stav i min hand.
Josua gjorde som Mose hade sagt och stred med amalekiterna, medan Mose, Aron [Mose bror] och Hur [en vän; konstnären Betsalels farfar, se 2 Mos 31:2] gick upp till toppen av kullen (höjden – hebr. giva).
Mose hand blev tung, så de tog en sten och lade under honom och han satte sig på den. Aron och Hur höll upp hans händer, en på ena sidan och den andra på andra sidan. Och hans händer var stadiga (stabila; ordagrant "sanna" – hebr. emonah) till dess att solen gick ner. [Detta är första gången hebreiska ordet emonah förekommer. Det är ett rikt ord som betyder stabilitet, trofasthet och även sanning. Det kommer från ordet för sanning (hebr. emet) som rent bokstavligt också står stadigt, se inledningen till Ps 12. Emonah används totalt 49 ggr och 22 av dem i Psaltaren.]
Herren sade till Mose: "Skriv ner detta som ett minne i en skrift (bokrulle), och upprepa det i Josuas öron (läs/berätta det för honom), för jag ska utplåna [radera – som ett manuskript som görs ren från skrift] minnet av Amalek under himlarna (ordagrant: 'från under himlarna')." [Detta är första gången som det antyds att Josua är den som kommer efterträda Mose. Skriftrullen kan syfta på Andra Mosebok, eller en annan separat bokrulle. I 5 Mos 25:17–19 upprepas denna uppmaning att inte glömma vad amalekiterna gjorde. Att Amaleks minne helt ska utplånas på jorden beskrivs utifrån Guds perspektiv – jag ska utplåna från himlarna. I Predikaren används perspektiven "under solen" (Pred 1:1) och "under himlarna" (Pred 3:1; 2 Kor 12:2) som är det högsta och utgår från Guds tronrum.]
med hennes två söner [2 Mos 4:24–26]. En [den förstfödde] hade namnet Gershom [på hebreiska låter det som "främling där", se 2 Mos 4:22], eftersom han sade: "jag är en främling i ett annat land",
och namnet på den andra var Elieser [Eliezer, på hebreiska låter det som "Gud – min hjälp"], eftersom han sade: "Min faders Gud (Elohim) är min hjälp, och räddade mig från faraos svärd."
Så Jetro, Mose svärfar, kom med hans söner och hans hustru till Mose i öknen där han slagit läger på Guds (Elohims) berg.
Då gick Mose ut för att möta sin svärfar och böjde sig ner och kysste honom. De frågade varandra om hur det stod till (varandras väl och ve) och de kom in i tältet.
Mose berättade för sin svärfar om allt som Herren (Jahve) hade gjort mot farao och egyptierna för Israels skull, liksom om alla prövningar som kommit över dem under vägen och hur Herren (Jahve) hade hjälpt dem.
Jetro gladdes (var mycket glad) över all den godhet som Herren (Jahve) hade visat mot Israel, eftersom Han hade befriat dem ur Egyptens hand.
Och Jetro sade: "Välsignad vare Herren (Jahve) som har befriat er ur egyptiernas hand och ur faraos hand och har befriat folket från Egyptens hand.
Nu vet jag att Herren (Jahve) är större än alla gudar, eftersom de har handlat övermodigt mot dem.
Sedan bar Jetro, Moses svärfar, fram ett brännoffer och offrade det till Gud (Elohim). Aron kom också, tillsammans med alla äldste från Israel för att äta bröd med Moses svärfar inför Gud (Elohim).
Nästa dag satt Mose och dömde folket och de stod runt Mose från morgonen till kvällen.
När Mose svärfar såg allt han gjorde för folket, sade han: "Vad är det du gör för folket? Varför sitter du själv, ensam, med allt folket stående omkring dig från morgon till kväll?"
Mose svarade sin svärfar: "Det är för att folket kommer till mig för att fråga Gud (Elohim).
När de har ett bekymmer kommer de till mig och jag dömer mellan en man och hans granne. På det sättet får jag dem att förstå Guds (Elohims) stadgar och undervisning (hebr. Torah) [instruktionerna i de fem Moseböckerna]."
Men Mose svärfar sade till honom: "Det du gör är inte bra.
Du kommer att trötta ut dig själv, liksom folket som är med dig, för uppgiften är för stor för dig. Du kan inte göra allt själv, ensam.
Lyssna till min röst (på det som jag säger), jag ska ge dig råd och Gud (Elohim) ska vara med dig. Du representerar folket inför Gud och tar deras angelägenheter till Gud (Elohim).
Upplys dem om stadgar och undervisning, och visa dem vilken väg de måste gå och vilket arbete de måste utföra.
Men du ska leta upp kapabla män bland allt folket, män som fruktar (vördar, respektera) Gud (Elohim), sanningsenliga män (män som håller sig till sanningen), som hatar mutor. Utse dem till att råda över tusen, hundra, femtio och tio.
Låt dem döma folket under alla tider. Låt sedan alla stora (komplicerade) ärenden tas till dig men alla småärenden kan de döma själva, på det sättet delar de bördan med dig (avlastar dig).
Om du gör detta (på det sätt) som Gud (Elohim) har befallt dig, ska du kunna uthärda (klara av arbetsbördan) och alla dessa människor ska gå till sin plats i frid (shalom, tillfreds med lösningen på sina problem).
Mose valde ut dugliga män från hela Israel och gjorde dem till ledare över folket, ledare för tusen, hundra, femtio och tio.
De dömde folket hela tiden. De svåra (komplicerade) ärendena tog de till Mose, men alla småsaker dömde de själva.
Precis på dagen tre månader efter att Israels söner (barn) hade gått ut från Egyptens land kom de till Sinais öken.
De lämnade nämligen Refidim och kom till Sinais öken och slog läger i öknen. De slog läger framför berget [Sinai].
Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget:
"Så ska du säga till Jakobs hus (släkt) och förkunna för israeliterna:
Och nu, om ni noggrant lyssnar till mig och håller mitt förbund, då ska ni vara min dyrbara egendom [med speciellt privilegium, men också väldigt ansvar] framför (ut från) alla andra folk, för hela jorden är min.
Och ni ska vara ett rike av präster (hebr. kohanim) för mig och ett heligt folk [avskilt för ett uppdrag].' [2 Mos 12:1–3] Detta är vad du ska säga till israeliterna." [Uttrycket "rike av präster" är unikt här för hela GT (även om språket är snarlikt i Jes 61:6). Ordet rike förutsätter en kung, vilket är Herren själv. En präst hebreiska kohen (plural kohanim) har i sin betydelse att vara en som tjänar en överordnad. Israeliterna har ett uppdrag att vara Guds representanter för världen, se 2 Mos 19:5. Den tolkningen stöds även i ur frasen används i NT, se 1 Pet 2:9; Upp 1:6. Den första prästen (kohen) som nämns i GT är Melkisedek, se 1 Mos 14:18. Ordet används även om präster, se 1 Mos 41:45; 2 Mos 3.1; 1 Kung 4:5.]
När Mose kom tillbaka sammankallade han folkets äldste. Han lade fram för dem alla dessa ord som Herren hade befallt honom att säga,
och hela folket svarade tillsammans: "Allt som Herren har befallt ska vi göra." Mose gick tillbaka till Herren med folkets svar.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag är på väg att komma till dig i ett tjockt moln så att folket ska höra när jag talar med dig och tro på dig för alltid." Sedan talade Mose folkets ord till Herren (Jahve).
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå till folket och helga dem idag och imorgon. Låt dem tvätta sina kläder.
Var redo på den tredje dagen. För på den tredje dagen ska Herren (Jahve) komma ner på berget Sinai i folkets åsyn.
Du ska sätta upp gränser för folket runtom och säga: "Var noggranna med att inte gå upp på berget eller beröra dess gräns. Den som rör berget ska med säkerhet dödas.
Inte en hand får röra det [att röra vid en död kropp gjorde en person oren, se 4 Mos 5:2], utan blir stenad eller genomborrad, oavsett om det är ett djur eller en människa, ska det inte leva. När shofaren (vädurshornet) ljuder, ska de komma till berget."
Sedan gick Mose ned från berget till folket, helgade dem och sedan tvättade de sina kläder.
Han sade till folket: "Var redo på den tredje dagen. Kom inte nära era fruar (ha inget sexuellt umgänge)." [3 Mos 15:16–18]
På morgonen på den tredje dagen var det åska (röster) och blixtar (ljungeldar), ett tjockt moln på berget och tonen (ljudet) av en extraordinärt skarp (hög, ljudlig) shofar. Allt folket i lägret bävade. [Det finns några intressanta kommentarer till denna passage i den judiska traditionen. Rabbi Johanan skriver: "Guds röst splittrades till 70 röster som talade på 70 språk så att alla länder kunde förstå. När varje land hörde rösten på sitt eget modersmål ingav det dem fruktan." Här kan vi se likheter med vad som skedde på pingsten, se Apg 2.]
Då förde Mose ut folket ur lägret för att möta Gud (Elohim), och de stod på den lägsta delen av berget.
Nu var hela Sinai berg höljt i rök, eftersom Herren (Jahve) hade stigit ned på det i eld. Röken steg upp som röken från en ugn. Hela berget skakade kraftigt.
När ljudet av shofaren blev starkare och starkare talade Mose och Gud (Elohim) svarade honom med ett åskmullrande ljud.
Sedan kom Herren (Jahve) ner till berget Sinai, till toppen på berget. Herren kallade upp Mose till toppen på berget, så Mose gick upp.
Även prästerna som kommer nära Herren (Jahve) måste helga sig själva så att Herren (Jahve) inte far ut (blir vred) mot dem."
Mose sade till Herren (Jahve): "Folket kan inte komma upp på berget Sinai för du är den (den ende), [syftar på att Herren är en som det står i 5 Mos 6:4] som har varnat oss och sagt: Sätt gränser runt berget och håll det heligt."
Sedan sade Herren (Jahve) till honom: "Gå ner. Du ska komma tillbaka upp, du och Aron med dig. Men låt inte prästerna och folket bryta igenom för att komma upp till Herren (Jahve), annars ska Han fara ut mot dem."
Så Mose gick ner till folket och berättade för dem.
[Detta stycke är ett av de mest välkända i Bibeln, det återkommer även i 5 Mos 5:6–12 då det upprepas för en ny generation. Även om stycket ofta har rubriken "tio Guds bud" står det ordagrant "ord" och inte "bud" i den hebreiska texten. Det förstärker att det handlar om instruktioner. Ett annat namn är "dekalogen", en term från grekiskt ursprung som också betyder "tio ord". Jesus nämner alla dessa tio budord och förstärker alla utom sabbatsbudet, se Matt 5:17–48; 19:18–19; 22:35–40. Se även Rom 13:9; Ef:6:2–3; Upp 9:20–21.
    Lite längre fram i Andra Mosebok är det tydligt att detta stycke består av tio punkter och skrevs på två stentavlor, se 2 Mos 34:1, 28. Bibeln anger inte om bara första ordet skrevs ned, eller hur de delades in, men det är rimligt att tro att det är fem på den ena och fem på den andra, på samma sätt som vi har fem fingrar på vardera handen.
    De tio orden kan delas in i två grupper där den första handlar om vördnad och respekt för Gud och den andra om vördnad och respekt för andra människor. Att älska Gud och människor sammanfattar hela undervisningen, se Matt 22:36–40. Det är värt att notera att det första ordet inte är ett förbud utan en beskrivning på något som Herren har gjort (vers 2). Det är ett Guds kärleksord hur han har befriat från slaveri. Det ligger som en grund för det som följer. En annan viktig poäng är att orden inte är plural utan singular. Gud riktar sig personligt till var och en av oss.
    I den judiska traditionen inkluderas den inledande frasen med första budet, vilket inte den lutherska, katolska eller reformerta traditionen gör. En annan skillnad är placeringen av budet att vörda sina föräldrar, beroende på om det anses höra till den första eller andra gruppen blir det 5:e eller 6:e budet.
    Kärnbibelns rubriker följer den judiska uppdelningen. Det finns både en tematisk och tydlig strukturell struktur som talar för detta, förutom att den var den äldsta och även gällde bland de första kristna. De första fem punkterna består alla av två sektioner där den första beskriver budordet och den andra ger förklaring eller beskrivning. De första fem har också samma text "Herren din Gud" i varje punkt. De sista fem punkterna består däremot av kortare fraser med förbud. Här nämns inte Guds namn och det finns inte heller någon tillhörande förklaring.
    Det finns också ett spegelvänt mönster i båda dessa halvor som börjar med hjärtat, tar sig uttryck i tal och sedan sist i handlingar. Det är ett kiastiskt mönster där den första och sista punkten handlar om en inre osynlig kvalitet; både första punkten som handlar om tron på Gud och sista som handlar om girighet har att göra med hjärtat. Det andra temat är ord; förbudet att ingå eder och vittna falskt hör ihop. Vad hjärtat är fullt av det talar munnen och leder vidare till praktiska handlingar som att inte respektera vilodagen, sina föräldrar, människoliv, äktenskap och andras egendom.]
Sedan talade Gud dessa ord:
[Följande gäller dig och din familj:] Kom ihåg sabbatsdagen [vilket inte bara betyder att inte glömma bort, utan att högtidlighålla betydelsen och innebörden som är skapelsen och uttåget ur Egypten], och håll den helig (avsätt den som en speciell dag dedikerad till Gud).
men den sjunde är Herren, din Guds, sabbat. Då ska du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren inom dina portar (i dina städer).
För på sex dagar formade Gud himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Det är därför Herren har välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag (avsatt den som en speciell dag). [Det judiska folket firar sabbat från fredag kväll då solen går ner fram till lördag kväll en timma efter solnedgången. Det är ett dygn då man avstår från arbete och istället umgås med familjen och går till synagogan. Inom judendomen finns idag 39 Melachot. Det är 39 aktiviteter som är förbjudna att göra på sabbaten. Bland dessa regler finns beskrivet att man t.ex. inte ska skriva, radera, bygga, släcka eller starta en eld, osv. Detta innebär att sabbatsljusen måste tändas innan sabbaten börjar på fredagskvällen. Detta ska göras 18 minuter innan solnedgången. Även att trycka på en elektrisk strömbrytare räknas som att göra upp en eld, eftersom brytaren alstrar en gnista. Ortodoxa judar låter därför spisen vara påslagen på 80 grader hela sabbaten, så man kan värma maten som är tillagad och förberedd innan. Av samma anledning är det förbjudet att köra bil, inte för att bilen rör sig, utan för att motorn alstrar gnistor. Hissar har "sabbats-läge" och stannar på varje plan, för att man inte ska behöva bryta mot sabbatsbudet och trycka på en knapp.
    Dagens judiska rabbiner lär att icke-judar inte ska följa sabbaten på samma sätt som judarna gör. Ingenstans i Nya testamentet befalls de kristna att hålla sabbatsbudet på detta sätt. När dessa frågor diskuteras på apostlamötet i Jerusalem säger Jakob att "inte göra det svårt för hedningarna" och sabbaten finns inte med bland de fyra punkter som nämns i brevet till hedningarna, se Apg 15:19–20. Budet är ett "tecken" mellan Gud och israeliterna, se 2 Mos 31:12–13. Jesus säger dock att människan inte är till för sabbaten, utan att sabbaten är till för människan, se Mark 2:27. Vi behöver en dag av vila, en dag att söka Gud enskilt och fira gudstjänst tillsammans med familjen. Sabbaten instiftas redan i skapelsen på den sjunde dagen, se 1 Mos 2:2–3. Se även Kol 2:17; Rom 14:5; 1 Kor 8:9.]
Hedra (värdera högt, visa vördnad och respekt för) din far och din mor. Då ska du få leva länge i det land som Herren, din Gud ska ge dig. [Detta bud har både att göra med vördnad för Gud och vördnad för människor. För ett barn är deras föräldrar som en gud. Ett barn lär sig att vörda Gud genom att vörda sina föräldrar. Genom livet förändras betydelsen av att "vörda sina föräldrar". För ett barn är att vörda att lyda, som vuxen att ha en jämlik relation och när föräldrarna blir äldre att ta hand om dem.]
Allt folket blev vittnen till åskmullret och blixtarna och ljudet från shofaren och rykandet (röken som rykte) på berget. När folket såg det blev de förskräckta och stod långt bort.
Mose sade till folket: "Frukta inte, var inte rädda, för Gud (Elohim) ska pröva er, för att vördnad för Honom ska finnas i er så att ni inte syndar."
Folket stod på behörigt avstånd när Mose gick närmare det tjocka mörkret (ett tjockt mörkt moln) där Gud (Elohim) var.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Detta ska du säga till Israels söner (barn); ni har själva sett att jag har talat med er från himlen.
Ni ska göra ett altare av jord till mig och offra brännoffer [3 Mos 1:3–16] på det och shalomoffer [ett gemenskapsoffer som alla i familjen åt tillsammans, se 3 Mos 7:11–21], dina får och dina oxar. På varje plats där jag vill att mitt namn ska bli omnämnt ska jag komma till er och välsigna er.
[Kapitel 21-22 beskriver olika juridiska scenarion kring slaveri, personskador och stöld. Det följer mönstret om detta sker, då ska det göras upp så här.] Detta är de påbud (bindande juridiska beslut) som du ska lägga fram för dem [israeliterna].
Om hans herre ger honom en hustru och hon föder söner eller döttrar till honom, ska hustrun och hennes barn vara hennes herres, och han ska gå (lämna) för sig själv.
Men om tjänaren tydligt säger: "Jag älskar min herre, min hustru och mina barn, jag vill inte gå (lämna) frivilligt",
då ska hans herre föra fram honom till Gud (Elohim) och ska föra honom till dörren eller till dörrposten och hans herre ska genomborra hans öra med en syl, och han ska tjäna honom för alltid.
Och om en man säljer sin dotter till att bli en tjänarinna ska hon inte lämna som de manliga tjänarna gör.
Och om han tar henne till hustru åt sin son ska han handla med henne som med en dotter.
Men om en man inte ligger på lur [det var inte ett överlagt mord] och Gud (Elohim) låter det komma till hans hand, då ska jag utse en plats åt dig dit han kan fly. [För att avgöra om det var olyckshändelse eller mord skulle den som orsakat en annan människas död ta sig till en av sex fristäder och invänta rättegång där fallet kunde prövas, se 4 Mos 35.]
om han reser sig igen och går böjd över sin stav, då ska den som slog honom vara tyst. Han ska ersätta honom för hans förlorade tid och ska ombesörja att han blir fullt återställd.
Om män bråkar med varandra och skadar en gravid kvinna så att hon får missfall och inga andra skador uppstår, då ska han med säkerhet bli skadeståndsskyldig, i enlighet med det som kvinnans make ålägger honom, och han ska betala som domarna fastställer.
Och om en oxe stångar en man eller en kvinna så att de dör, då ska oxen med säkerhet stenas och dess kött ska inte ätas, och oxens ägare ska förbli tyst. [Han får inte klaga över det som drabbat honom. Han måste finna sig i att förlora sin oxe som var en dyrbar och viktig tillgång på den här tiden i ett samhälle där jordbruket var centralt och oxen gjorde mycket av det tunga arbetet.]
Men om oxen har stångats tidigare, och dess ägare har blivit varnad men inte brytt sig om varningen, och den dödar en man eller kvinna, då ska oxen stenas och dess ägare ska också dödas.
Oavsett om den har stångat en son eller har stångat en dotter, efter detta påbud (bindande juridiska beslut) ska det göras mot honom.
Om oxen stångar en tjänare eller tjänarinna, ska han ge deras herre 30 shekel silver och oxen ska stenas.
då ska brunnens ägare betala ersättning, han ska ge silver till deras ägare och det döda djuret ska vara hans.
Och om en mans oxe skadar en annans så att den dör, då ska han sälja den levande oxen och de ska dela på betalningen för den och de ska dela på den döda oxen.
Eller om det blir känt att en oxe har stångats tidigare och ägaren inte har brytt sig om det, ska han med säkerhet betala oxe för oxe och den döda kroppen ska vara hans egen.
Om en man stjäl en oxe eller ett får och dödar det eller säljer det, ska han betala 5 oxar för 1 oxe och 4 får för 1 får.
Om en tjuv blir påkommen med att bryta sig in och blir slagen så att han dör, ska det inte vara någon blodskuld för honom.
Om solen går upp över honom ska det var blodskuld för honom, då ska han återbetala. Om han inte har något då ska han bli såld [som slav] för sin stöld.
Om tjuven blir påkommen (med stöldgodset) i hans hand levande, om det är en oxe eller åsna eller får, ska han betala dubbelt [igen].
Om eld bryter ut och får tag i törne så att sädesskylarna eller den stående säden eller fältet slukas, ska han som tände elden ersätta den ordentligt.
Om en man överlämnar pengar eller andra tillhörigheter till sin granne för att han ska förvara det och det blir stulet från den mannens hus, om tjuven blir funnen ska han betala dubbelt tillbaka.
Om tjuven inte blir funnen, då ska husets herre komma nära Gud (Elohim) för att se om han har lagt sin hand på sin grannes tillhörigheter.
För varje slags överträdelse, om det gäller en oxe, en åsna, ett får, kläder eller för någonting som har gått förlorat, varom någon [hittar det och] säger: "Det här är det [som är mitt]", ska båda parters sak komma inför Gud (Elohim). Den som Gud (Elohim) dömer skyldig [visar har felat] ska betala dubbelt till sin granne. [På samma sätt som i vers 4 och vers 7 eftersom det stulna också återfås, inte fyrfallt som i vers 1.]
Om det har gått sönder ska han föra fram det som bevis, han ska inte återgälda det som är trasigt.
Om hennes far vägrar att ge henne till honom, ska han betala silver efter hemgiften för en ungmö.
Om du lånar ut pengar till någon av mitt folk, till den fattige (hebr. ani) som är hos dig, ska du inte vara för honom som en kreditgivare, inte heller ska du ta ränta av honom.
Om du tar din grannes mantel i pant ska du återlämna den till honom vid solnedgången,
På samma sätt ska du göra med din oxe och med ditt får. 7 dagar ska den gå med sin mor, på den åttonde dagen ska du ge den till mig.
Du ska inte ta emot mutor, för mutan förblindar de som ska se klart (de visa) [så att de inte ser sanningen] och förvränger orden hos de [som skulle vara] rättfärdiga.
Förtryck (krossa) inte en främling (invandrare). [I sammanhanget syftar det antagligen på en rättslig process.] Ni vet hur det är att vara främlingar, ni var ju själva främlingar i Egypten.
men det sjunde året ska du låta marken vila och ligga i träda. Då kan de fattiga i ditt folk få sin föda från den och det som blir över kan de vilda djuren äta. På samma sätt ska du också göra med din vingård och dina olivträd.
Under sex dagar ska du utföra ditt arbete, men på den sjunde dagen ska du vila (hålla sabbat). När du gör det får din oxe och åsna vila, vilodagen ger också tid för slavkvinnans son och främlingen (gästarbetaren) att återhämta sig. [Ordet "återhämta" är ett rikt ord som ordagrant kan översättas "att andas ut" eller "att någon andas på dig." Det delar samma hebreiska rot som ordet för själ och liv, och för tankarna tillbaka till skapelsen i 1 Mos 2:7 där Gud andades in liv i den första människan. Vilodagen är en dag då vi låter Gud få andas på oss igen. Livet återhämtas och åter-skapas in i människan.]
Osyrade brödets högtid (hebr. chag matsah) ska du hålla. Sju dagar ska ni äta osyrat bröd (hebr. matsah) som jag har befallt er, på den bestämda tiden i månaden Aviv [ett annat namn på månaden Nisan, motsvarar mars/april], för denna månad kom ni ut från Egypten. Ingen ska komma inför mig tomhänt [det krävs en offergåva]. [Detta är den första av de stora vallfärdshögtiderna. Den inleds den 15:e i den första månaden Nisan (3 Mos 23:6–8, hebr. Aviv betyder "månaden då axen mognar", det babylonska namnet är Nisan). Ytterligare två högtider infaller under de här dagarna och förknippas med Osyrade brödets högtid. Pesach firas kvällen innan (den 14:e, se 3 Mos 23:4–5) och Förstlingsfruktens högtid (Bikkurim) infaller andra eller tredje dagen under Osyrade brödets högtid (3 Mos 23:9–4).]
Skördehögtiden (hebr. chag qatsir) [även kallad Veckohögtiden (Shavuot) och pingst – en skördefest på försommaren] ska ni också hålla, förstlingsfrukten (hebr. bikorim) av ert arbete som ni har sått på fälten [korn och vete]. [Detta är enda gången namnet skördehögtid används om denna högtid. Det vanligaste namnet är Shavuot (veckohögtiden), se 2 Mos 34:22; 3 Mos 23:17–22; 5 Mos 16:10–12; Apg 2:1. Vårt svenska namn pingst kommer från grekiska pentekoste, se 3 Mos 23:16.]

Insamlingshögtiden – Lövhyddohögtiden (Sukkot)

Insamlingshögtiden (hebr. chag asif) [även kallad lövhyddohögtiden (Sukkot) – en skördefest på hösten] ska du också hålla i slutet av året när ni har samlat in alla grödor från era fält. [En glädjefylld skördefest på hösten i oktober, se 3 Mos 23:33–43; 5 Mos 16:13–17; Neh 8:14–17; Joh 7:2. Denna högtid har uttryckligen ett bud att vara glad, se 3 Mos 23:40.]
Tre gånger om året ska era män träda fram inför Herren (Adon) er Guds (Jahves) ansikte. [Vid dessa tre högtider, som också kallas vallfartshögtiderna, samlas man en hel vecka i Jerusalem. Alla familjer ska vara representerade av minst en manlig familjemedlem, men även kvinnor och barn var välkomna. Däremot hade de inte samma plikt att komma till Jerusalem eftersom resan kunde vara lång och besvärlig till exempel för den som var gravid eller hade små barn hemma. Att vandra långt till fots var ansträngande för mindre barn. Först vid tolv års ålder förväntades pojkarna att göra sin första högtidsresa. Det var också den ålder som Jesus hade när han besökte Jerusalem första gången, se Luk 2:41.]
Se, jag sänder en ängel, en budbärare, framför dig, för att vaka över dig på dina vägar och föra dig till den plats som jag har gjort i ordning (åt er).
För min ängel, min budbärare, ska gå framför dig och föra dig till amoréerna, hettiterna, periséerna, kananéerna, hivéerna och jevuséerna och jag ska hugga av dem.
Jag ska sända min skräck framför dig och slå alla människor med panik, som du ska komma till, och göra så att alla dina fiender vänder ryggen mot dig (så att de flyr för dig).
Jag ska sända bålgetingar (skräck, modlöshet) framför dig som kommer att driva undan hivéerna, kananéerna och hettiterna för dig.
[Bålgetingar (hebr. tsira) kan också betyda plåga, men även syfta på skräck, förvirring, modlöshet och pest, se Jos 24:12.]
Jag ska inte driva ut dem på ett år, för att inte landet ska bli öde och fältens vilda djur förökar sig mot dig.
Lite i taget (steg för steg, långsamt) ska jag jag driva ut dem framför dig, till dess du har förökat dig [är tillräckligt många] och kan ta över (besitta) landet.
Jag ska sätta dina gränser från Röda havet (Vasshavet) till Filistéernas hav [Medelhavet] och från öknen (Negev eller Sinai) till floden Eufrat. För jag ska lämna landets invånare i din hand, och du ska driva ut dem ifrån dig.
och Mose ensam ska komma nära intill Herren (Jahve), men de andra ska inte komma nära, inte heller ska folket gå upp med dem."
Mose kom [från berget som han gått upp på, se 2 Mos 20:21] och berättade för folket alla Herrens ord och stadgar. Hela folket svarade tillsammans (med en mun): "Allt vad Herren har sagt vill vi göra."
och Mose skrev ned alla Herrens ord. Tidigt nästa morgon byggde Mose ett altare nedanför berget och reste tolv stenar – en för varje stam i Israel.
Mose tog hälften av blodet och hällde det i karen, och den andra hälften stänkte han på altaret.
Sedan tog han förbundsakten [hebr. sefer haberit – som nyligen hade skrivits ned, se 2 Mos 20–23] och läste upp den för folket, och de sade: "Allt vad Herren (Jahve) har sagt vill vi göra (agera efter) [följa] och lyda (höra, hörsamma)." [Här i vers 7 läggs nu även verbet höra/lyda/hörsamma (hebr. shama) till, jmf med vers 3. I Israels trosbekännelse Shema Jisrael ("Hör, Israel"), finns samma koppling till att hörsamma och lystra till själva innehållet genom att gensvara, se 5 Mos 6:4–9; Mark 12:29.]
Då tog Mose blodet [den kvarvarande hälften som tömts i karen] och stänkte det på folket [de i främsta leden, eller de äldste, eftersom de var omkring två miljoner] och sade: "Detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord." [Folket och Gud blev nu förenade i ett blodsförbund, som är den starkaste form av kontrakt som finns. Det som nu gällde var att din strid är min strid, dina fiender är mina fiender, mina tillgångar är dina tillgångar, vi är ett och jag kommer att beskydda dig med livet som insats.]
och de såg Israels Gud. Under hans fötter var som ett golv av safir [blå ädelsten], och det var [till substansen precis] likt själva himlarna i klarhet (renhet, glans).
Men han lyfte inte sin hand mot de [sjuttio] äldste i Israel [för att hindra dem från att se honom, eller slå ner dem eftersom ingen kan leva och se Guds ansikte, se 2 Mos 33:20]. De såg (som i en syn) Gud, och de åt och drack [i hans närvaro]. [De såg antagligen en profetisk syn eller en gudomlig manifestation av Guds närvaro, men inte fullheten av hans härlighet eftersom Mose senare frågar efter att få se mer av Gud, se 2 Mos 33:18.]
Herren (Jahve) sade till Mose: "Kom upp till mig på berget och var kvar där, så ska jag ge dig stentavlorna med undervisningen (hebr. Torah) och buden, som jag har skrivit för att undervisa folket." [De tio budorden hade redan talats men skulle nu ges i skriftlig form.]
Mose började gå tillsammans med sin tjänare Josua, och Mose gick upp på Guds berg.
Han sade till de äldste: "Vänta på oss på den här platsen tills vi kommer tillbaka. Aron och Hur är kvar här med er. Den som behöver få en fråga avgjord [en rättslig konflikt, ordagrant "har många ord" eller "är en mästare av ord"] kan vända sig till dem."
Mose gick [högre] upp på berget [tillsammans med Josua], och molnet täckte berget.
Herrens härlighet vilade på berget Sinai och molnet täckte det under sex dagar. [Mose följer löftet att "vara kvar där" som han fick i vers 12.] På den sjunde dagen kallade Gud på Mose inifrån molnet.
Herrens härlighet visade sig som en förtärande eld inför israeliterna, på bergets topp.
Mose gick in i mitten på molnet och steg upp på berget. Där var han fyrtio dagar och fyrtio nätter [utöver de första sex dagarna som han och Josua väntade längre ner på berget].
Detta är det offer du ska ta från dem:
[Metaller:] Guld, silver och brons.

[Oljor:] Olja till ljus, kryddor till smörjelseoljan [för smörjelse Ps 133] och till den väldoftande rökelsen.
I enlighet med allt som jag har visat dig, ritningen till tabernaklet (hebr. miskan) och ritningarna till dess inredning (möblemang), precis så ska du tillverka det. [Tabernaklets alla förebilder skulle inte kunna fungera som den undervisning det är, om några detaljer "hade slarvats bort". Dessutom visar denna vers att det är viktigt att vi inte blandar in våra egna idéer när vi utför Guds arbete på jorden.]

Tabernaklets typologier
Tabernaklet i öknen har många typologier till vår relation med Gud, se Kol 2:17. Psalm 100 beskriver hur vi går in i Herrens portar med tacksamhet, i hans gårdar med lov för att slutligen tillbe i det inre, se Ps 100:4. Att gå in i tabernaklet är en beskrivning på hur vi måste agera när vi vill nalkas Gud som bor i tabernaklets innersta på nådastolen som täcker arken i det allra heligaste. Vi behöver passera offeraltaret och reningskaret med tacksamhet, se på menoran, skådebrödsbordet och rökelsealtaret med lovsång för att slutligen få komma nära arken och nådastolen med tillbedjan. Gud är noga med att allting måste göras exakt enligt instruktionerna. När man ser vad alla dessa mönsterbilder/typologier betyder genom hela Bibelns frälsningshistoria förstår man varför just denna instruktion är så viktig. Här finns många förebilder på vår väg till frälsningen: 1. Tabernakelområdet – Det första steget är att komma in på området, vi måste närma oss Gud och komma inom hörhåll för ordet och frälsningen.
2. Brännofferaltaret visar att det krävs försoning för våra synder och reningskaret visar behovet av att tvätta bort det gamla livet.
3. Därefter går vi in i det Heliga där skådebrödsbordet visar oss på vikten av att äta Guds ord varje dag så att vi blir bevarade i tron.
4. Menoran visar oss att Jesus är vår ljuskälla genom den Helige Ande som hjälper oss.
5. Rökelsealtaret visar hur bönen är vårt personliga samtal med Gud. Detta rum utrustar oss för vår vandring med Gud här på jorden.
7. Arken och nådastolen – Slutligen kommer vi in i det allra Heligaste som är förebilden på himlen och det nya Jerusalem där Gud själv bor och vi ska få bo med honom i evighet. En annan generell typologi finns i parallellen mellan tabernaklet och pilgrimshögtiderna. Påsken undervisar oss om återlösning och rening som återfinns på tabernaklets gård. I altaret – återlöst genom blodet och reningskaret – renad från orenhet. Pingsten undervisar oss om vår försörjning som återfinns i det heliga i tabernaklet. Skådebrödsbordet – fysisk försörjning, menoran – den Helige Ande, rökelse – tillträde till Gud genom bön. Lövhyddohögtiden undervisar oss om Guds härlighet och att finnas i hans närvaro. I tabernaklet är detta det allra heligaste med arken och nådastolen där Gud manifesterar sin härlighet.

Du ska gjuta fyra ringar av guld för den och sätta dem ovanpå de fyra fötterna, två ringar på den ena sidan och två ringar på den andra sidan.
Du ska sätta stavarna i ringarna på sidorna av arken, med dem ska du bära arken. [Ringarna är en bild på spikarna på korset som visar att Jesus varit korsfäst, se Upp 5:6. Vi måste bära vår korsmärkta Jesus med oss och även ut till alla omkring oss.]
Stavarna ska vara kvar (förbli) i ringarna på arken, du ska inte ta bort dem därifrån. [På samma sätt som stavarna behövs för att bära arken blir vi burna av Jesus när vi förblir i honom som grenarna på vinrankan, se Joh 15:5.]
I arken ska du lägga vittnesbördet som jag ska ge dig. [De två stentavlorna med de tio budorden. Att budorden ligger i Jesus visar att han är vår profet. Jesus kom inte för att upphäva utan för att fullborda dessa budord. Jesus var ställd under lagen, se Gal 4:4 och uppfyllde den. Lagen är helig, rättfärdig och god och undervisar oss om Guds vilja. Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig, säger Jesus i Joh 4:34.]
Du ska göra två keruber av guld, av drivet arbete ska du göra dem, på de båda kortsidorna av locket till arken.
Gör en kerub på den ena sidan och en kerub på den andra sidan, i ett stycke med locket till arken ska du göra keruberna på de två kortsidorna av locket.
Keruberna ska sprida ut sina vingar på höjden och täcka locket till arken med dem, de ska vända sina ansikten mot varandra, mot locket på arken ska de vända sina ansikten.
Du ska sätta locket ovanpå arken, och i arken ska du lägga vittnesbördet som jag ska ge dig.
Jag ska möta dig där, ovanför locket till arken mellan de två [bevingade] keruberna som är ovanpå vittnesbördets ark. Där ska jag tala med dig om allt som jag vill ge dig instruktioner om till Israels söner. [Nådastolen, eller arkens lock, är ett självständigt föremål som dock hör intimt ihop med arken. Arken var en öppen låda utan lock men nådastolen som görs med samma mått som arken läggs ovanpå denna och blir därmed som ett lock till arken. Lägg märke till att nådastolen inte på något sätt fästs ihop med arken utan ligger löst ovanpå. En annan detalj i sammanhanget är det faktum att om man räknar de olika föremålen i tabernaklet blir det 6 stycken, om man betraktar arken och nådastolen som ett föremål, men 7 stycken om de behandlas som de separata föremål de faktiskt är.]
Du ska göra fyra ringar av guld till det och sätta ringarna i de fyra hörnen som är på dess fyra fötter.
Ringarna ska vara nära listen, de är till stavarna som bordet ska bäras med. [Att ringarna ska vara nära listen visar oss att det Jesus gjorde på korset, ringarna symboliserar spikarna, hör intimt ihop med hans konungslighet, listen som med sin dekor är kronan. När vi bär ut brödet Jesus till människorna måste vi förkunna både om honom som det slaktade lammet och som den kung han är.]
Du ska göra stavar av akaciaträ och klä dem i guld så att bordet kan bäras med dem. [Det är vi som ska bära skådebrödsbordet, se 1 Pet 2:9. Jesus, sann Gud och sann människa, både ger och uppehåller livet. Jesus uppmanar oss att be om vårt dagliga bröd, se Matt 6:11. Det är nödvändigt att ge anden i oss mat varje dag på samma sätt som vi äter för vår kropps välbefinnande.]
På bordet ska det alltid ligga bröd inför mitt ansikte. [Brödet är en bild på Guds ord och det faktum att det alltid ska finnas bröd på bordet undervisar oss om vikten att alltid "äta" ordet, det vill säga ha en god daglig vana att alltid läsa Guds ord och begrunda det. Att det är inför Guds ansikte/ögon betyder att vi aldrig ska titta bort från Ordet utan istället låta Bibeln vara våra "glasögon" som vi använder som filter framför allt annat som vi tittar på så att vi kan avgöra vad som är rent, sant, gott och Guds vilja i varje situation.]
Du ska göra en menora (sjuarmad ljusstake) av rent guld, i hamrat arbete ska menoran göras, också dess fot och dess stam. Dess bägare, dess knoppar och dess blommor ska göras i ett stycke med den. [För att kunna göra ett drivet arbete i hamrat guld måste metallen upphettas till höga temperaturer. Det betyder att guldet inte bara bearbetas utan också renas och luttras under tillverkningsprocessen. Det är en bild på hur Gud vill forma oss så att bara det värdefulla i oss blir kvar. Menoran är också en bild på Jesus som säger att Jag är världens ljus, se Joh 8:12. Ytterligare en bild som menoran visar oss är den Helige Ande. Lamporna kräver olja för att lysa. På samma sätt behöver vi den Helige ande för att kunna vara ljus för våra medmänniskor. Menoran är gjord som ett träd med grenar och det pekar på vad Jesus säger i Joh 15 att han är stammen och vi är grenarna. På samma sätt som menoran ska tillverkas i ett stycke måste vi vara i Jesus, som ett med honom. Detta talar även Paulus om när han beskriver församlingen som den Smordes kropp, 1 Kor 12:27]
Det ska vara sex grenar som går ut från dess sidor, tre grenar av menoran ska gå ut på ena sidan och tre grenar av menoran ska gå ut på den andra sidan.
Tre bägare gjorda som mandelblommor i en gren, en kula och en blomma, och tre bägare gjorda som mandelblommor i de andra grenarna, en kula och en blomma, och likadant i de sex grenarna som kommer ut från menoran. [Mandelblomma och vaksamhet har samma rot på hebreiska shin-kof-dalet. Detta anspelar Jeremia på i Jer 1:11–12. För oss är bilden därför även att vi behöver ljuset för att kunna vara vaksamma, se Ps 119:105.]
Och en kula under två grenar i ett stycke med den, och en kula under två grenar i ett stycke med den, och en kula under två grenar i ett stycke med den, för de sex grenarna som går ut från menoran.
Av en talent [omkring 44 kilo] rent guld ska den göras med alla sina verktyg.
Du ska göra tabernaklet med 10 våder av fint tvinnat linne, och blått och purpur och scharlakansrött med keruber. Du ska låta en skicklig hantverkare göra dem.

Längden på varje våd ska vara 28 alnar [12,5 meter]
och bredden på varje våd ska vara 4 alnar [1,8 meter].
Alla våder ska ha ett och samma mått (vara likadana, identiska).
Fem våder ska sammanfogas med varandra och ytterligare 5 våder ska sammanfogas med varandra.
Du ska göra öglor av blått längs kanten på den våd som är ytterst i det första setet och på samma sätt ska du göra längs kanten på den våd som är ytterst i det andra setet.
50 öglor ska du göra på den ena våden och 50 öglor ska du göra på den andra våden som är i det andra setet, öglorna ska placeras mitt emot varandra.
Och du ska göra 50 spännen av guld och koppla ihop våderna med varandra med spännena så att tabernaklet blir ett helt.
Och du ska göra våder av gethår, till ett tält över tabernaklet, 11 våder ska du göra av dem.

Längden på varje våd ska vara 30 alnar [13,2 m]
och bredden på varje våd ska vara 4 alnar [1,8 m].
De 11 våderna ska ha ett och samma mått (vara likadana, identiska).
Och du ska sammanfoga 5 våder med varandra och 6 våder ska du sammanfoga med varandra och den sjätte våden ska läggas dubbelvikt på framsidan av tältet.
Och du ska göra 50 öglor på kanten av den ena våden som är ytterst i det första setet och 50 öglor på kanten av våden som är ytterst i det andra setet.
Och du ska göra 50 spännen av brons och sätta spännena i öglorna och koppla ihop våderna med varandra så att tältet blir ett helt.
Och för den överhängande delen av tältets våder ska den halva våden som återstår hänga över den bakre delen av tabernaklet.
Och alnen på den ena sidan och alnen på den andra sidan av det som återstår av extra längd på tältets våder ska hänga över sidorna på tabernaklet, på dess ena sida och dess andra sida, för att täcka det.
Och du ska göra ramverket (väggarna) till tabernaklet av akaciaträ, upprättstående plankor.
Tio alnar ska vara höjden på varje planka och en och en halv aln bredden på varje planka. [Att plankorna är 10 alnar höga betyder att vi är fullkomliga i Jesus. 10 är ett fullkomlighetstal.]
Det ska vara två tappar på varje planka så att de fogas samman med varandra, detta ska du göra på alla tabernaklets plankor.
Och du ska göra plankorna till tabernaklet, 20 plankor för den södra sidan söderut,
och du ska göra 40 fotstycken av silver under de 20 plankorna; två fotstycken under en planka till dess två tappar, och två fotstycken under nästa planka för dess tappar; [Fotstyckena av silver symboliserar grunden, se Ef 2:20–22. Att det är två fotstycken under varje planka pekar på att vi behöver både GT, profeterna, och NT, apostlarna. Hela Bibeln är grunden. Totalt är det 100 fotstycken av silver, se 2 Mos 38:27. I Ps 12:7 liknas Herrens tal vid silver. Jesus är Ordet, se Joh 1:1. Talet 100 är ett fullkomlighetstal och i Kol 2:9 står det att Jesus är fullkomlig i allt.]
Och för den andra sidan av tabernaklet, den norra sidan, 20 plankor
och deras 40 fotstycken av silver, två fotstycken under en planka och två fotstycken under nästa planka.
Och till baksidan av tabernaklet, västerut ska du göra 6 plankor.
Och 2 plankor ska du göra till hörnen på tabernaklet på baksidan. [Beskrivningen av de två plankorna till hörnen är extremt kortfattad och svårtolkad på hebreiska. Det finns många förslag på hur denna konstruktion ska se ut. Det som man kan säga med säkerhet är i alla fall att det är två plankor utöver de sex som hör till den västra sidan.]
De ska vara dubbla i botten och även dubbla upptill, till den första ringen. Så ska det vara med dem båda. De ska sättas i de båda hörnen.
Så ska det vara 8 plankor och deras fotstycken av silver, 16 fotstycken, två fotstycken under en planka och två fotstycken under nästa planka.
Och du ska göra stänger av akaciaträ, 5 stycken för plankorna på den ena sidan av tabernaklet,
och 5 stänger för plankorna på den andra sidan av tabernaklet, och 5 stänger för plankorna på sidan av tabernaklet, på baksidan västerut,
och den mellersta stången i mitten av plankorna som ska gå igenom från den ena ändan till den andra.
Och du ska överdra plankorna med guld och göra deras ringar av guld som hållare för stängerna och du ska överdra stängerna med guld. [Plankorna kan symbolisera de troende. Att de hålls samman symboliserar församlingen. Fyra stänger binder ihop plankorna utvändigt fem och fem, vilket symboliserar hur vi hör ihop i den lokala församlingen, medan den femte stången binder ihop samtliga plankor inuti, vilket symboliserar hur Jesu kärlek håller samman hela hans kropp på jorden. Att de är gjorda av akaciaträ symboliserar vår mänskliga (syndiga) natur, att de är överdragna med guld symboliserar vår rättfärdighet i Jesus. Tapparna som fäster i fotstycket är vår tro.]
Och du ska resa upp tabernaklet i enlighet med dess ritningar som jag har visat dig på berget. [Man kan se på plankorna som individer i församlingen. Då är vi vända med ansiktet inåt, alltså står var och en av oss med blicken fäst på de föremål som finns inne i tabernaklet som symboliserar Jesus och Gud själv. Då står vi samtidigt skuldra vid skuldra med våra syskon i tron och vänder ryggen mot världen. De är den position som varje troende behöver ha för att ha rätt fokus i sitt liv.]
Och du ska hänga upp förhänget under spännena [som fogar ihop takvåderna, se vers 6] och där innanför förhänget ska du ställa in vittnesbördets ark, och förhänget ska skilja mellan det heliga och det allra heligaste (ordagrant heligheternas heliga).
Och du ska placera Nådastolen ovanpå vittnesbördets ark i heligheternas heliga.
Och du ska placera bordet utanför förhänget och menoran mittemot bordet på ena sidan i tabernaklet söderut, och du ska ställa bordet på den norra sidan.
[Förhänget till ingången till tabernaklet:]
Och du ska göra ett förhänge till tabernaklets entré av blått och purpur och rosenrött [i hebreiskan nämns bara färgerna, men de måste förstås som att det handlar om tyger eller garner i dessa färger] och fint tvinnat linne, ett brokigt arbete av en vävare. [Detta förhänge hade inga motiv av keruber, se vers 31.]
Och du ska göra altaret av akaciaträ, 5 alnar [2,25 meter] långt och 5 alnar [2,25 meter] brett, altaret ska vara kvadratiskt och dess höjd ska vara 3 alnar [1,35 meter].
Gör också ett bronsgaller till det och på gallret ska du göra fyra bronsringar i de fyra hörnen.
Du ska placera det under avsatsen runt altaret, under så att det når halvvägs upp på altaret.
Stängerna ska sättas i ringarna och stavarna ska vara på två sidor om altaret när ni bär det. [Det var viktigt att arken och bordet kunde bäras utan mänsklig direktkontakt.]
Du ska också göra en förgård till tabernaklet. På den södra sidan ska det vara förhängen till gården av fint tvinnat linne, 100 alnar [45 meter] lång på en sida.
Och stolparna till det ska vara 20 stycken och deras socklar 20 stycken av brons, krokarna på stolparna och deras hyskor ska vara av silver.
På samma sätt på den norra sidan. Längden på förhängena ska vara 100 alnar [45 meter] och stolparna ska vara 20 stycken, och deras socklar 20 stycken av brons, och krokarna på stolparna och deras hyskor ska vara av silver.
Och till bredden på gården på den västra sidan ska förhänget vara 50 alnar [22,5 meter], dess stolpar 10 stycken och dess socklar 10.
Och bredden av förhänget på den östra sidan ska vara 50 alnar [22,5 meter].
Och för den andra sidan (om porten) ska förhänget vara 15 alnar [7 meter], dess stolpar tre och dess socklar tre.
Och porten till gården ska vara ett draperi som är 20 alnar [9 meter] av blått, av purpur, av rött och fint tvinnat linne, ett vävt arbete i färger, dess stolpar ska vara fyra och dess socklar fyra.
Alla stolpar runt hela förgården ska vara klädda med silver, dess krokar av silver och dess socklar av brons.
Längden på förgården ska vara 100 alnar [45 meter] och bredden 50 alnar [22,5 meter] och höjden 5 alnar [2,25 meter], av fint tvinnat linne och dess socklar av brons.
Alla tillbehör till tabernaklet, till all tjänstgöring där, och alla dess tältpinnar tillsammans med alla tältpinnar till förgården, ska göras av brons.
I tabernaklet, utanför förhänget som hänger framför vittnesbördet, ska Aron och hans söner göra i ordning den, till att brinna från kväll till morgon inför Herren (Jahve). Det ska vara en evig stadga genom alla generationer för Israels söners (barns) räkning.
Detta är plaggen som de ska tillverka:
en bröstsköld
en efod
en rock
en tunika av rutigt arbete
en huvudbonad och
en gördel De ska tillverka en helig ämbetsdräkt till din bror Aron och hans söner så att han kan göra tjänst för mig i prästämbetet.
Och de ska ta [tyger i färgerna] guld och blått och purpur och scharlakansrött och fint [vitt] linne. [I hebreiskan står bara färgerna men det är uppenbart att dessa färger avser fina garner eller tyger i respektive färg. Fint är hebr. shesh som kommer från ett egyptiskt ord som beskriver linne av hög kvalité importerat från Egypten. Linnet är vitt.]
De ska göra en efod av guld, av blått och purpur, scharlakansrött och fint tvinnat linne, tillverkat av en yrkesskicklig man.
Sex av namnen på den första stenen [Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan och Naftali] och de sex återstående namnen på den andra stenen [Gad, Asher, Isaskar, Sebulon, Josef och Benjamin], efter den ordning som de är födda [från den äldste till den yngste].
Med en gravörs arbete i sten som en graverad signetring ska du gravera de två stenarna efter namnen på Israels söner. Du ska göra dem med infattningar av guld.
Och du ska sätta de två stenarna på axelstyckena av efoden, till att vara minnesstenar för Israels söner, och Aron ska bära deras namn inför Herrens (Jahves) ansikte på sina två skuldror som en hågkomst.
och två kedjor av rent guld, av tvinnad tråd ska du göra dem, ett kransarbete, och du ska sätta kranskedjorna på infattningen.
Och du ska göra infattningar med stenar, fyra rader med stenar.
En rad med
[1] karneol [röd – hebr. odem, från adam som betyder rödaktig; troligtvis är det den äldste (första) sonen Ruben som ristas in på denna sten (även om rubin på svenska syftar på en hårdare sten, så finns en äldre språklig koppling mellan rubin, röd och namnet Ruben); stenen används även för att beskriva Gud i tronrummet, se Upp 4:3; grekiska översättningen Septuaginta översätter med sardion den sjätte grundstenen (centralt placerad), se Upp 21:20], [2] topas [olivgrön, gulaktig; hebr. pitda, okänt ursprung; grekiska översättningen Septuaginta översätter med topazion som är den nionde grundstenen, se Upp 21:20]
    och
[3] smaragd [genomskinlig grön; hebr. bareqet (från baraq att glittra, reflektera); används bara i GT om den tredje stenen i bröstskölden; grekiska översättningen Septuaginta översätter med smaragdos som är den fjärde grundsten, se Upp 21:19], den första raden.
Och den andra raden,
[4] karbunkel [hebr. nofesh, från ett ord som betyder att gnistra], [5] safir [heb. sapir – "en blå sten"; himmelsblå. Under antiken benämndes alla blå ädelstenar safirer och är mer sannolikt att det är den blå bergarten lapis lazuli som avses här, än den blå korund som kallas safir idag. Den romerska naturfilosofen Plinius (23-79 e.Kr.) beskriver hur sapphiros också har inslag av guldstänk (vilket lapis kan ha). Första gången stenen omnämns är i 2 Mos 24:10 där den beskrivs vara lik själva himlarna i klarhet. Den andra grundstenen, se Upp 21:19]
    och
[6] kalcedon [rökfärgad, vitaktig eller ljusblå – hebr. jahalom kommer från halam som betyder slå ner, bryta sönder; det kan beskriva att det är en hårdare sten, kanske diamant. Den tredje grundstenen, se Upp 21:19].
Och den tredje raden,
[7] hyacint [mörkröd, lila – hebr. leshem, används bara i GT om den sjunde stenen i bröstskölden; den elfte grundstenen, se Upp 21:20], [8] agat [hebr. shevo, används bara i GT om den sjunde stenen i bröstskölden]
    och
[9] ametist [purpur och violett – hebr. achlama, används bara i GT om den nionde stenen i bröstskölden; den tolfte grundstenen, se Upp 21:20].
Och den fjärde raden,
[10] krysolit [hebr. tarsis, troligtvis från staden Tarshish, kanske importerad från avlägset håll],
    och
[11] onyx [hebr. shoham; troligtvis från ordet att bleka, samma sten som i vers 9]
    och
[12] jaspis [grön sten – hebr. jashfe; från ordet att polera; under antiken användes ordet främst för gröna (delvis genomskinliga) stenar, men idag används termen även för andra färger; denna sten är grunden i muren i det nya Jerusalem, se Upp 21:12–19.]. De var ditsatta med infattningar av guld.
Och stenarna ska vara efter namnen på Israels söner, tolv [till antalet], efter deras namn, graverade som en signetring, var och en med sitt namn för de tolv stammarna. [Exakt vilket namn som motsvarar varje sten defineras inte. Att Ruben kommer först är troligt. I Hes 48:30–34 räknas stammarnas placering upp. Troligvis hade varje stams flagga inslag av stenens färg, se 4 Mos 2:2. Dessa tolv stenar återfinns också i beskrivningen av det nya Jerusalem i Uppenbarelseboken, se Upp 21:19–20.]
Och på bröstskölden ska du göra flätade kedjor, ett kransarbete av rent guld.
Och på bröstskölden ska du göra två ringar av guld och sätta de två ringarna på de två sidorna av bröstskölden.
Och du ska sätta de två flätade kedjorna av guld på de två ringarna på bröstsköldens sidor.
Och de två andra ändarna på de två tvinnade kedjorna ska du sätta på de två infattningarna och sätta dem på efodens två axelstycken, på dess främre del.
Och du ska göra två ringar av guld och sätta dem på de två ändarna av bröstskölden, på dess kant som är vända mot sidan på efodens insida.
Och du ska göra två ringar av guld och sätta dem på efodens två axelstycken undertill, i dess framkant, nära dess sammankoppling ovanför efodens skickligt vävda band.
Och de ska binda fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå tråd, så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden.
Och Aron ska bära Israels söners namn på rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat) över sitt hjärta när han går in till den heliga platsen, som en ständig (oavbruten) åminnelse inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska lägga urim och tummim i rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat), och de ska vara på Arons hjärta när han går inför Herrens (Jahves) ansikte. Och Aron ska bära Israels söners rättvisa (hebr. mishpat) inför Herrens (Jahves) ansikte alltid (hela tiden, oavbrutet, kontinuerligt). [Hebreiska ordet mishpat betyder påbud och bindande juridiska beslut. Det har med rätt och rättvisa att göra och här är det Gud som svarar med sitt rätta och rättvisa domslut när Aron använder urim och tummim för att få veta Guds vilja i enskilda frågor.]
Och du ska göra efodens rock (ämbetsdräkt) helt i blått.
en guldklocka och ett granatäpple, en guldklocka och ett granatäpple runt klädnadens fåll [längst ner].
Och den ska Aron ha på sig när han tjänstgör och dess ljud ska höras när han går in till den heliga platsen inför Herrens (Jahves) ansikte, och när han kommer ut, för att han inte ska dö.
Och du ska sätta en blå tråd i den för att fästa den ovanpå turbanen, på framsidan av turbanen ska den sitta.
Och den ska vara över Arons panna och Aron ska bära synderna som begås med de heliga tingen, som Israels söner ska helga, till alla deras helgade gåvor, och den ska alltid vara på hans panna så att de får nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska väva tunikor av rutigt arbete i fint linne. Och du ska göra en turban av fint linne. Och du ska göra en gördel, en vävares arbete i färger.
Och de ska vara på Aron och hans söner när de går in i mötestältet eller när de kommer nära altaret för att tjänstgöra på den heliga platsen, så att de inte bär på synd och dör. Det ska vara en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt för honom och hans säd efter honom.
Och dessa är de saker som du ska göra med dem för att helga dem till att tjänstgöra till mig i prästämbetet. Ta en ung oxe och två felfria (hebr. tamim) baggar,
Och du ska lägga dem i en korg och föra fram dem i korgen med oxen och de två baggarna.
Och du ska ta kläderna och sätta tunikan på Aron, och efodens rock och efoden och bröstskölden och omgjorda honom med efodens konstfullt vävda band.
Och du ska sätta turbanen på honom och sätta den heliga kronan på turbanen.
Sedan ska du ta smörjelseoljan och hälla ut över hans huvud och smörja honom.
Och du ska föra fram oxen framför mötestältet och Aron och hans söner ska lägga sina händer på oxens huvud.
Och du ska slakta oxen inför Herrens (Jahves) ansikte i mötestältets öppning.
Och du ska ta blodet från oxen och stryka det på altarets horn med ditt finger och du ska hälla ut hela återstoden av blodet vid altarets fot.
Och du ska ta allt det feta som täcker inälvorna och hinnorna som är över levern och de två njurarna och fettet som är på dem och låta det bli en rök ovanpå altaret.
Men oxens kött och dess skinn och dess dynga ska du bränna i eld utanför lägret. Det är ett syndoffer.
Du ska ta den ena baggen och Aron och hans söner ska lägga sina händer på baggens huvud.
Och du ska slakta baggen och du ska ta dess blod och stänka det runtomkring mot altaret.
Och du ska dela baggen i sina delar och tvätta inälvorna och dess ben och lägga dem med sina delar och med dess huvud.
Och du ska göra hela baggen till en rök på altaret, det är ett brännoffer till Herren (Jahve), det är en söt arom, ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Och du ska ta den andra baggen och Aron och hans söner ska lägga sina händer på baggens huvud.
Sedan ska du slakta baggen och ta av dess blod och stryka det på Arons högra örsnibb och på den högra örsnibben på hans söner, och på tummen på deras högra händer, och på stortån på deras högra fötter och stänka blodet mot altaret runtomkring.
Och du ska ta av blodet som är på altaret och av smörjelseoljan och stänka det över Aron och över hans kläder och över hans söner och över sönernas kläder med honom. Och han och hans kläder ska bli helgade och hans söner och hans söners kläder med honom.
Och du ska ta bort det feta från baggen och fettsvansen och det feta som täcker inälvorna och hinnorna som är över levern och de två njurarna och fettet som är på dem och det högra lårstycket, för detta är en bagge till invigning,
och en rund brödkaka och ett oljat bröd och en tunn brödkaka ur korgen med osyrat bröd som är inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska placera alltihop över (i) Arons händer och över (i) händerna på hans söner och ska vifta dem som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska ta det från deras händer och göra det till en rök på altaret ovanpå brännoffret, som en söt arom inför Herrens (Jahves) ansikte, det är ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Och du ska ta bröststycket från Arons invigningsoffer och vifta det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och det ska vara deras del.
Och du ska helga viftoffrets bröststycke och lyftoffrets lår, som är viftat och som är upplyft från invigningsbaggen, det som är Arons och det som är hans söners.
Och Arons heliga kläder ska vara för hans söner efter honom, för att bli smorda i dem och för att bli invigda (avskilda) i dem.
Sju dagar ska sonen som blir präst i hans ställe ha dem på sig, han som kommer in i mötestältet för att tjänstgöra på den heliga platsen.
Och du ska ta invigningsbaggen och koka dess kött på en helig plats.
Och Aron och hans söner ska äta baggens kött och brödet som är i korgen vid mötestältets öppning.
Och om något överblivet av invigningsköttet eller av brödet finns kvar till morgonen, då ska det överblivna brännas med eld, det ska inte ätas eftersom det är heligt.
Och varje dag ska du offra en oxe som syndoffer vid sidan om de andra offren för försoning, och du ska göra reningen ovanpå altaret när du bringar försoning för det, och du ska smörja det och helga det.
Sju dagar ska du bringa försoning för altaret och helga det, så ska altaret bli högheligt, allt som vidrör altaret blir heligt.
Detta är vad du ska offra på altaret varje dag för all framtid: Två årsgamla lamm.
Det ena lammet ska du offra på morgonen och det andra i skymningen.
Till det första lammet ska du offra en tiondels efa [3,5 liter] fint mjöl, blandat med en fjärdedels hin [0,9 liter] olja av stötta oliver och som drickoffer en fjärdedels hin [0,9 liter] vin.
Det andra lammet ska du offra vid skymningen, och gör med det som med matoffret på morgonen och som dess drickoffer, som en söt arom, ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Så ska jag helga mötestältet och altaret. Jag ska även helga Aron och hans söner till att göra tjänst inför mig som präster.
Och du ska göra stänger av akaciaträ och plätera dem med guld.
Och du ska ställa det framför draperiet (förhänget) som är vid vittnesbördets ark, framför locket som täcker vittnesbördet, där jag ska möta (träffa, umgås med) dig.
Och Aron ska bränna rökelse på det av söta kryddor, varje morgon när han gör i ordning lamporna (trimmar vekarna), ska han bränna den.
Och när Aron tänt lamporna vid skymningen ska han bränna den som en evig rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte genom era generationer.
Och Aron ska bringa försoning över dess horn en gång om året, med blodet från syndoffret för försoning en gång om året ska han bringa försoning för det genom era generationer. Det är det allra heligaste till Herren (Jahve). [Detta är en del av arbetet som översteprästen gör på Jom Kippur – Försoningsdagen, se 3 Mos 16.]
Detta ska de ge, var och en av dem som går förbi som är räknad, en halv shekel efter helgedomens shekel – shekeln är 20 gera – en halv shekel som ett offer till Herren (Jahve).
Alla som går förbi bland dem som räknas, från 20 års ålder och uppåt ska ge offret till Herren (Jahve).
De rika ska inte ge mer och de fattiga ska inte ge mindre än den halva shekeln, när de ger offret till Herren (Jahve) för att bringa försoning för sina själar.
Och du ska ta försoningspengarna från Israels söner och helga det till arbetet i mötestältet, så att det blir ett minne för Israels söner inför Herrens (Jahves) ansikte, till att bringa försoning för deras själar.
"Du ska göra ett vattenkar av brons och dess fundament av brons, till att tvätta sig, och du ska ställa det mellan mötestältet och altaret, och du ska hälla vatten i det.
när de går in i mötestältet ska de tvätta sig med vatten så att de inte dör, eller när de kommer nära altaret för att tjänstgöra, när de låter ett eldsoffer bli en rök till Herren (Jahve),
och av kryddkassia 500, efter helgedomens shekel, och av en hin [3,5 liter] olivolja.
Och med den ska du smörja mötestältet och vittnesbördets ark,
och bordet och alla dess redskap och menoran och dess redskap och rökelsealtaret,
och brännofferaltaret med alla dess redskap och vattenkaret och dess fundament.
Och du ska helga dem så att de blir högheliga, allt som vidrör dem ska bli heligt.
Och du ska mala en del av det väldigt fint och placera det framför vittnesbördet i mötestältet, där jag ska umgås med dig, det ska för dig vara högheligt.
Och rökelsen som du ska göra efter dess recept, ska du inte göra till dig själv, det ska för dig vara helgat till Herren (Jahve).

mötestältet,
vittnesbördets ark,
nådastolen (locket, bokstavligt "det som täcker") som är ovanpå
och alla tältets möbler.
Bordet och dess redskap,
den rena menoran med alla dess redskap
och rökelsealtaret,
och brännofferaltaret med alla dess redskap
och vattenkaret på dess fundament,
och de broderade kläderna
    och de heliga kläderna till prästen Aron
    och kläderna till hans söner för att tjänstgöra i prästämbetet,
och smörjelseoljan,
och rökelsen av söta kryddor till det heliga. I enlighet med allt som jag har befallt dig ska de göra. [Enligt det mönster Herren instruerat Mose, se 2 Mos 25:9, 40; 26:30;