9005 – /ל (l)

till, för


Typ: Preposition
Hebreiska: (l)
Uttal: l
Talvärde: 30 (30)    ord med samma talvärde
Användning: 20794 ggr i GT

Engelsk översättning

to/for

Engelsk beskrivning

Prefix lamed

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (20794 st)


1 Moseboken (1357)

Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon – dag ett (hebr. jom echad). [Frasen "det blev kväll och det blev morgon" återkommer de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. När den första dagen beskrivs används grundtalet "ett" (hebr. echad), inte ordningstalet "första" (hebr. rishon). Anledningen kan vara att indikera att det är här tiden startar. Inom judendomen räknas en dag från kvällen till nästa kväll. Rabbiner lär att anledningen är för att Gud vill att dagen ska börja med vila, inte arbete (1 Mos 2:1–3). En annan aspekt är att dagen börjar i mörker, men slutar i ljus! Ordet för dag (hebr. jom) kan också beskriva ett större tidsintervall, men eftersom uttrycket "kväll och morgon" används (som är ett s.k. polar-merismos) betonas troligtvis att tidsperioden verkligen är en dag, se även 2 Mos 20:11. Det ska dock noteras att solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, först får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14. Inget tidsintervall anges heller från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen.]
Gud (Elohim) sade: "Låt det vara en utsträckning (någonting som expanderats, bretts ut och gjorts tunt – hebr. raqia) [dvs. atmosfären, se vers 8] mitt i vattnet, som skiljer (separerar) vatten från vatten."
Gud (Elohim) gjorde (formade – hebr. asa) utsträckningen [atmosfären] och skilde vattnet som var under utsträckningen från vattnet som var ovan utsträckningen, och det skedde så.
Gud (Elohim) kallade utsträckningen (det som gjorts tunt) himmel. Det blev kväll och det blev morgon – andra dagen (hebr. jom sheni). [Ordet "utsträckning" är hebr. raqia, se vers 6–8 och 14–17. Det kan också översättas valv, fäste eller expansion. Ordet används för att beskriva en tunn uthamrad plåt (4 Mos 16:39) eller en duk som spänns ut (Jes 42:5). Ordet beskriver det som sträckts ut och kan appliceras på den tunna expansionen som vi kallar atmosfär. Denna utsträckning, utvidgning och expansion förklarar det som fysikerna sett om hur galaxer så småningom kunde bildas. Utifrån den nära kopplingen mellan det hebreiska ordet för vatten maim och väte (se vers 2), kan vers 6 också tolkas som att vätemoln skiljs från vätemoln i rymden så att de olika galaxerna bildades. Det hebreiska ordet för himlar är shamaim. Den sista delen, maim, är vatten. Den första delen kan vara sham, en oanvänd rot som tros ha betydelsen upphöjd. Betydelsen blir då "vattnet där ovan". En annan förklaring är att det kommer från ordet för eld esh och då blir himlen "eld-vattnen", vilket också är en passande beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner. Ordagrant är översättningen av shamajim (som står i dual i hela GT) "himlar". Betydelsen är vid och innefattar majestätisk plural, men visar också på hur himlen (skyn) kan skifta i många olika färger. Himlen används om stjärnhimlen och universum (1 Mos 1:1; 15:5), himlen där fåglarna flyger och vindarna blåser (5 Mos 4:17) och platsen där Gud bor (1 Kung 8:30). I grekiskan används både singular och plural, se Matt 6:9–10.]
Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet hav. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) sade: "Låt jorden (landytan) producera grönska [ordagrant: grönske jorden av grönska] – plantor som ger (sprider) frö, och fruktträd som bär (gör, formar – hebr. asa) frukt efter sitt slag (sin sort; klassificering)", och det skedde så. [Hebr. min kommer från en rot med betydelsen "dela upp, portionera ut", ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur, begreppet är bredare än ordet art, se vers 12, 21, 24, 25.]
Jorden producerade grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sitt slag (sin sort), och fruktträd som bär (kontinuerligt gör, formar) frukt efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
[Det finns en fin parallell symmetri mellan de tre första och de följande tre dagarna. Det som har skapats fylls med innehåll i tur och ordning. Första dagen skapas ljuset (och tiden) som fjärde dagen "fylls med" solen, månen och stjärnorna som får sin funktion som ljusbärare och tecken för dagar, månader och år. Andra dagen avskiljs vatten och sky som femte dagen fylls med havsdjur och fåglar. Tredje dagen avskiljs marken från vattnet och jorden får vegetation som sjätte dagen fylls med djur och människan. Samtidigt finns det en parallellism (A B C – A´ B´ C´). Dag 4–6 ramas också in av de stora himlakropparna (vers 14) och de minsta fröna (vers 29).] Gud (Elohim) sade: "Låt det bli ljusbärare på himlens (skyarnas) utsträckning (expansion – hebr. raqia)
som skiljer (separerar) mellan dag och natt,
låt dem bli tecken (signaler) för att indikera särskilda
tider (högtider – hebr. moadim) [3 Mos 23], dagar och år,

och låt dem vara ljusbärare på himlens utsträckning (fäste, valv) för att ge ljus på jorden",
och det skedde så.

Gud (Elohim) gjorde (satte; tillförordnade – hebr. asa) de två stora ljusbärarna,
den större [solen] för att råda över dagen,
och den mindre [månen] för att råda över natten – liksom [även] stjärnorna [gör]. [Himlakropparna som tidigare skapats (vers 1) tillskrivs nu sina uppgifter. Två olika hebreiska ord (bara och asa) för att skapa/göra används i skapelseberättelsen (1 Mos 1:1–2:3).
    - Hebr. bara används vid nya dramatiska skeden som när hela universum skapas (vers 1), när djurlivet börjar skapas (vers 21), när människan skapas (tre ggr i vers 26) och berättelsens sista sammanfattande vers (1 Mos 2:3) och ramar in hela den första enheten vars fokus är just skapandet. - Hebr. asa är vanligt i GT och användas om att göra, tillverka eller placera/sätta något på ett visst sätt eller till en viss funktion. Men även för att färdigställa, ordna eller arrangera något, att insätta eller tillförordna någon/något i en uppgift eller funktion, vilket är betydelsen här, se vers 7, 11, 12, 16, 25, 26, 31 och 1 Mos 2:2.
]
Gud (Elohim) satte (placerade) dem [solen, månen och stjärnorna] på himlens utsträckning (fäste, valv) för att lysa på jorden,
för att råda över dagen och natten, och för att skilja (separera) ljuset från mörkret. [Vers 14–18 formar en kiasm. Den ramas in av att Gud sade och Gud såg. Ordet skiljer/skilja (hebr. badal) används om dag/natt i vers 14b och om ljuset/mörkret i vers 18b. De görs till tecken i vers 14c och sätts att råda i vers 18a. De ska ge ljus på jorden (vers 15 och 17b). Gud formade (vers 16) solen och månen och satte (vers 17) dem på sina platser. Centralt i vers 16b får de sin funktion att råda över dagen och natten.] Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) har skapat (hebr. bara) de stora havsdjuren (krokodiler, ordagrant "de stora långsträckta havsdjuren") och alla levande varelser som fyller vattnet, efter sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min), på samma sätt alla fåglar (flygande insekter; alla djur med vingar), efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt fåglarna (insekterna, alla djur med vingar) föröka sig på jorden (landytan)."
Gud (Elohim) sade: "Låt jorden frambringa levande varelser efter sitt slag (sin sort) [tre klassificeringar]:
    boskapsdjur,
    krypande djur (insekter, kräldjur, osv)
    och vilda djur enligt sitt slag."
Och det skedde så.
Ja, Gud (Elohim) gjorde (tillförordnade – hebr. asa)
    markens djur efter sitt slag
    och boskapsdjuren efter sitt slag
    och allt som kryper på marken efter sitt slag.
Och Gud (Elohim) såg att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Och Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa). Och Gud (Elohim) och sade till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen.
    Ja, över allt levande (alla djur) som kryper (rör sig) på jorden."
Gud (Elohim) sade: "Se [hebr. hinneh – ger betoning], jag ger er alla fröbärande ört på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda.
Ja, även för alla jordens (markens) djur
    och alla himlens fåglar
och alla som krälar (rör sig) på jorden – allt som har liv –
varje grön ört (växt) till föda (mat)." Och det skedde så.
Gud (Elohim) välsignade (talade gott om)
    den sjunde dagen
och helgade den (dedikerade den som sin egen dag; särskilde den från andra dagar till att bli en speciell dag) eftersom han avslutade (vilade från – hebr. shavat) det han gjort, när han skapade (hebr. bara). [Detta stycke avslutas inte som de andra dagarna med "Det blev kväll och det blev morgon, den sjunde dagen". Anledningen är antagligen att detta uttryck också inleder nästa dag, men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag. Istället nämns "Den sjunde dagen" tre gånger och ramar in ordet vila i vers 2 och ramas in av välsigna/helga i vers 3. I judiska kalendrar är den första dagen söndagen. De första sex dagarna benämns jom rishon, jom sheni, jom shlishi, jom revii, jom chmishi och jom shishi. Den sjunde dagen, lördagen, bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shavat för att visa att den är speciell.]
men innan alla fältets växter (buskar; träd; vild vegetation – hebr. siach) ännu fanns på marken
    [det verkar finnas viss växtlighet],
    och ingen gröda (gröna örter) hade börjat växa på fältet,
för Herren Gud (Jahve Elohim) hade ännu inte låtit det regna över (ovanifrån och ner på – hebr. al) jorden,
    och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla).
Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. jatsar) människan (hebr. adam) av stoft (material) från jorden (hebr. adamah) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh). [Det hebreiska ordet för människa adam, är snarlikt ordet för jordens mylla adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det är människans andliga sida som är lik Gud, se 1 Mos 1:27. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se 1 Mos 1:20, 21, 24, 30. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platon och Aristoteles antika skrifter.
    Ordet för liv är chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Detta är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeende. Ordet består av bokstäverna Chet, Jod, Jod och Mem.]
Herren Gud (Jahve Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat växa upp ur marken, också livets träd [Upp 2:7; 22:2, 14, 19] mitt i trädgården och kunskapens träd på gott (välsignelse, överflöd) och ont (misär, lidande).
En flod flödade från Eden för att vattna trädgården, sedan delade den sig i fyra grenar.
Herren Gud (Jahve Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den.
Herren Gud gav denna befallning [det första budet] till mannen, och sade:
"Av alla träd ska du verkligen (fritt; ordagrant: ätandes) äta,
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Det är inte gott (tillräckligt bra) att mannen ska vara ensam, jag vill göra (hebr. asa) en hjälpare (passande, anpassad) för honom."
Från jord formade (skulpterade, designade – hebr. jatsar) Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglar (insekterna och alla djuren som kan flyga) i himlen, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn.
Adam gav namn åt all boskapsdjur, alla fåglarna (insekterna och alla djur som kan flyga) i luften, och alla [vilda] djur på fältet. Men för Adam fanns ingen (passande, anpassad) hjälpare.
Från revbenet från mannens sida som Herren Gud hade tagit byggde han upp (modellerade han skickligt – hebr. bana) kvinnan och förde henne till mannen. [Fyra olika hebreiska ord används kring skapandet av människan: asa (1 Mos 1:26), bara (1 Mos 1:27), jatsar (2 Mos 2:7, 19) och bana här.]
Adam sade:
"Detta är nu ben
    av mina ben,
kött (kropp)
    från mitt kött (min kropp),
hon ska kallas kvinna (hebreiskt ord som betyder "tagen från man"),
    eftersom hon var tagen från mannen."
Därför ska en man lämna sin far och mor ["lösa upp" sitt ekonomiska och känslomässiga beroende till dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött [en förenad kropp – en ny familjeenhet]. [Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se Matt 19:4–5. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. azab) och att hålla fast (hebr. dabaq) är termer som ofta används vid förbund, se 5 Mos 28:20; Hos 4:10. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.
    I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför, genom Mose, att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]
När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också. [I denna vers finns tre verb: såg, åt och gav. Synintrycken (såg ut att vara gott och den yttre attraktionen) tillsammans med de inre känslorna (löftet om att ge högre förstånd) ledde till ett ödesdigert beslut, se Jak 1:15; 1 Joh 2:16. Sökandet av vishet utan Gud har också att göra med stolthet, se Ords 11:2. Ordet för begärligt är samma som används i förbudet mot begär, se 2 Mos 20:17.]
Då öppnades båda deras ögon, och de förstod (såg) att de var nakna, och de band ihop (flätade, sydde) löv (grenar) från fikonträd som gördlar [för att täcka livet]. [Människans försök att i egen kraft täcka sin egen nakenhet räcker inte i längden, löven vissnar, så Gud ger dem kläder att bära, se vers 21.]
De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i lustgården.
Herren Gud (Jahve Elohim) kallade på Adam (människan) och sade till honom: "Var är du?" [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]
Då sade han: "Vem har sagt att ni är nakna? [Ordet naken har samma hebreiska rot som ordet för listig, se 1 Mos 3:1.] Åt ni från trädet som jag förbjöd er att äta från?" [1 Mos 2:16–17]
Mannen svarade: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig [frukt] från trädet, och jag åt."
Då sade Herren Gud (Jahve Elohim) till kvinnan: "Vad är det du har gjort?"
    Kvinnan svarade: "Ormen lurade (bedrog, förledde) mig, och jag åt." [Namnet Adam betyder människa och Eva betyder liv. Översätter man betydelsen av namnen blir Guds fråga i vers 9: "Människa, var är du?" och människornas sammanfattade svar i de följande verserna: "Livet bedrog mig".]
Och till Adam sade han: "Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever.
Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens plantor (säd).
Till Adam och hans hustru gjorde Herren Gud (Jahve Elohim) kläder (tunikor, heltäckande kläder, långa kappor) av skinn och klädde dem. [Det är oklart exakt hur kläderna såg ut, men ordet "kläder" beskriver något som är heltäckande. Samma ord används nästa gång i 1 Mos 37:3 om Josefs speciella "fotsida dräkt" som han fick av sin far Jakob. Denna klädnad av skinn som Gud ger Adam och Eva, där ett djur blivit offrat, ger också en föraning om offertanken där djur kommer att täcka människors synd och skuld. Det pekar också fram på Jesu offer som fullständigt täcker människans synd.]
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet ..." [Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.]
Så Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen.
När han drev ut människan, satte han keruberna [änglar] och det flammande svärdet [ett svärd som rörde sig från sida till sida] på den östra sidan om Edens trädgård för att vakta vägen till livets träd.
Sedan födde hon hans bror Abel [hebr. Hevel – betyder meningslöshet]. [Förutom Kain, Abel och deras tredje son Set, fick de många söner och döttrar, se 1 Mos 5:3–4. Hebreiska namnet "Kain" låter nästan likadant som hebreiska kanah, som betyder köpa, få och skapa. Här är ett exempel på ordlek då båda dessa ord används i vers 1. Abel betyder andetag, meningslöshet, fåfängligt, dimma, rök – dvs. något kort och flyktigt. Kanske Eva var missmodig efter första sonen som inte visade sig vara löftet i 1 Mos 3:15.] Abel blev fåraherde medan Kain blev en jordbrukare [som levde under förbannelsen 1 Mos 3:17–18].
Då tiden var inne. [Ordagrant "vid dagarnas slut" eller "en tidsperiods slut", kan syfta på skördetiden eller årets slut.]
Då bar Kain fram ett offer till Herren av markens frukt.
men inte till Kain och hans offer. Då blev Kain väldigt arg, och han sänkte blicken (hans yttre uttryck föll, han blev deprimerad). [Anledningen till att Gud inte tog emot Kains offer var att det inte skedde i tro, se Heb 11:4. Abel offrade det bästa han hade, medan det verkar som om Kain inte gjorde det. Kains hjärta och motiv var inte rätt. I Jes 1:10–20 är det uppenbart att Gud hatar religiöst hyckleri. På ett symboliskt och profetiskt plan talar Abels blodsoffer också om att bara Jesu blod kan rena från synd.]
Herren sade till Kain [resonerar i kärlek med honom, vill få honom att ändra sitt hjärta]: "Varför är du så arg, och varför sänker du blicken?
Är det inte så att om du gör det som är gott (behagar Gud), då kan du lyfta din blick? Men om du inte gör det som är rätt, då lurar (väntar, ligger) synden vid dörren [som ett vilddjur]. Den åtrår (längtar, sträcker sig efter att) dominera dig, men du måste råda (regera) över den."
Du är nu fördömd (förbannad) från marken, som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod från din hand.
När du försöker bruka marken ska den inte längre ge goda skördar. Du ska bli ostadig (instabil) och ständigt vandra från plats till plats på jorden."
Men Herren (Jahve) sade till honom: Om det inträffar att någon dödar Kain ska han bli hämnad sju gånger. Herren (Jahve ) satte ett märke på Kain så att den som fann honom inte skulle slå ner honom.
Därefter lämnade Kain Herrens (Jahves) ansikte (närvaro) och bodde i vandrarnas land (i exil), öster om Eden. [Här används feminia formen för öster (hebr. kedem). Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Detta är en plats där Kain har möjlighet att tänka över sitt liv och göra upp med sig själv kring det som inträffat. Detta ord erbjuder också en möjlighet till omstart.]
Till Henok föddes Irad [enlig sumeriska traditionen är Eridu den första staden],
    och Irad fick Mechojael,
    och Mechojael fick Metoshael,
    och Metoshael fick Lemech. [Det finns två Lemech i den tidiga bibelhistorien. Den förste Lemech, som nämns här, är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lemech var den första polygamisten och han skröt över att dödat en människa. Han är den sjätte generationen från Adam och Eva. Den andre Lemech är Noas far som var en rättfärdig man, se 1 Mos 5:25–28.]
Lemech tog sig två hustrur, den ena hette Ada och den andra hette Tsilla. [Namnet Ada härrör troligtvis från adi som betyder ornament och Tsilla med hebreiska sel (skugga), sil (plinga/ljuda) eller silsul (cymbal). Kanske förknippades de båda med skönhet och sång, se Höga v 2:14.]
Lemech sade till sina båda hustrur Ada och Tsilla:
"Hör min röst ni Lemechs hustrur,
    lyssna noga på mitt tal,
för jag har dräpt en man som skadat mig
    och en ung man för att han gav mig blåmärken.
Adam kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) igen [1 Mos 4:1] och hon födde en son och kallade honom Set [hebr. Shet; betyder "kompensation/ersättning"], eftersom Gud har utsett en annan säd till mig istället för Abel som Kain dödade.
Åt Set föddes också en son, och han kallade honom Enosh. På den tiden började människor åkalla Herrens (Jahves) namn.
Han gav honom namnet Noach (Noa), och sade:
"Denne ska lätta (hebr. nacham) oss från vårt arbete, ja från våra händers möda (slitsamma smärta – hebr. itsavon) med den mark [när vi brukar jorden] som Herren (Jahve) har förbannat." [Det hebreiska ordet för Noa förknippas både med nuach som betyder "vila", och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot nch som beskriver "vila", "andetag", "att ligga ner".]
När människosläktet började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem,
såg Guds söner att människornas döttrar var vackra. De tog sig hustrur som det behagade dem. [Vilka var "Guds söner"? Frasen används bara här i 1 Mos 6:2, 4 och i Job 1:6; 2:1; 38:7. I Jobs bok refererar det till änglaliknande varelser. Kontrasten till människosläktet talar för denna tolkning. I så fall tog dessa fallna änglar mänsklig gestalt eller besatte människor och fick barn som kallades jättar, se vers 4. En annan syn är att "Guds söner" är Sets ättlingar medan "människors döttrar" var Kains ättlingar. Se även Jesu undervisning om änglar i Matt 22:30.]
Då sade Herren: "Min Ande [min livgivande ande, se 1 Mos 2:7] ska inte bli kvar i [vara ansvarig för] människorna för alltid. De är kött och deras tid ska vara 120 år." [Hebreiska ordet jadon översatt "bli kvar" är ovanligt och används bara här i hela GT. På 1800-talet började forskare upptäcka och beskriva celldelning i växter och djur. Länge trodde man att cellerna kunde dela sig i all oändlighet, dock upptäckte den amerikanske mikrobiologen Leonard Hayflick på 1960-talet att mänskliga celler slutade dela sig efter 40-60 delningar. Denna gräns kom att kallas Hayflicks begränsning. Vetenskapliga beräkningar ger alltså en biologisk maximal livslängd för människan på just 120 år plus minus några år! David skriver i Ps 90:10 att medellivslängden för en människa är 70-80 år, se även Jes 38:5 där 15 år läggs till Hiskias liv.]
Nefilimerna (jättarna, ordagrant "de fallna", eller "de som orsakar andra att falla på jorden") fanns på jorden på den tiden – och även senare – när Guds söner hade sexuella relationer med människornas döttrar och dessa födde barn åt dem. Detta var urtidens väldiga män (krigare, hjältar – hebr. gibborim), och deras rykte var stort.
Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld (terror, laglöshet – hebr. chamas).
Då sade Gud till Noa: "Jag har beslutat att göra slut på allt levande [ordagrant 'slutet på allt kött är här'], för på grund av dem är jorden fylld av våld (korruption, laglöshet). Nu ska jag förgöra [döma] dem med jorden.
Bygg en ark av goferträ. [Allmänt antas detta vara trä från den äkta cypressen, vanligt förekommande som båtvirke kring Medelhavet, men det kan också syfta på bearbetningen av träet, t.ex. att det ska vara hyvlat eller laminerat.] Inred arken med olika rum, och täck (bestryk) den med täckning (jordbeck) inuti och utanpå. [Verbet "täck" och substantivet "täckning" har samma hebreiska rot som också betyder försoning och att försona. Det används om offerblodet i 3 Mos 17:11. Arken är en fin "skuggbild" av Jesus. Den blev "tätad" så att syndaflodens vatten inte trängde in på samma sätt som Jesu blod "tätar" från syndens skuld så den inte förgör oss!]
Gör ett tak för båten och lämna ett utrymme på
    en aln [0,45 meter]
    
    mellan taket och sidorna [som en öppning för ljus].
Sätt en dörr till arken på ena sidan.
Inred arken så den får
    en undervåning,
    en mellanvåning
    och en övervåning.
Jag ska låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlarna. Allt på jorden ska dö,
Du ska ta med dig ett par av alla levande varelser, hane och hona, för att de ska överleva tillsammans med dig.
Fåglar (flygande djur – hebr. of) av sina slag, boskapsdjur och markens kräldjur ska ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva.
Du måste också lägga upp ett förråd av all slags mat som man äter. Det ska bli mat för dig och för dem."
[De 120 åren av nåd och den tid det tagit att bygga arken var över, det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka.] Herren sade till Noa: "[Det är dags!] Gå in i arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation).
Ta sju par av alla rena fyrfotadjur (boskapsdjur), både hanar och honor; och ett par av de rituellt orena fyrfotadjuren, en hane och en hona.
Ta också sju par av himlens fåglar, hanar och honor, för att behålla deras säd [arter, släkten] vid liv på jorden.
Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna allt som finns till från jordens yta, allt som jag har gjort."[Gud ger senare sitt folk instruktioner om vilka djur som är rena och orena, se 3 Mos 11; 5 Mos 14. Vissa djur är rituellt rena till offer och också lämpliga till mat, dessa tar Noa med sig sju par av för att klara sig det dryga år som de befinner sig i arken, jmf 1 Mos 7:11; 8:14.]
Efter sju dagar kom flodens vatten över jorden.
Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen öppnades alla det stora djupets källor upp och himlens dammluckor öppnades.
De och alla vilda djuren efter sitt slag (sin art) och alla boskapsdjur efter sitt slag (sin art) och alla kräldjur som krälar på jorden, efter sitt slag (sin art) och alla fåglar (djur som flyger – hebr. of) efter sitt slag (sin art) – alla fåglar (kvittrare – gr. tsipor), allt som har vingar.
Vattnet steg mer än 15 alnar [7 meter] över bergen.
På sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken vilande (hebr. nuach – snarlikt Noas namn) på Araratbergen [bergskam i gränsområdet mellan Turkiet och Armenien].
Vattnet fortsatte hela tiden att minska fram till den tionde månaden. På den första dagen i den tionde månaden blev bergens toppar synliga.
Sedan släppte han ut en duva (hebr. jonah) för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken.
Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.
Och duvan kom tillbaka till honom på kvällen, och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får se med Noas ögon]: Ett friskt olivlöv i hennes näbb! Då förstod Noa, att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
Och det hände, i det 601:a året [1 + 600 år; av Noas livsdagar], i den första månaden, på den första [dagen], att vattnet hade torkat upp från jorden. Noa tog bort taket från arken, och såg, och se (hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får nu se med Noas ögon]: Marken hade torkat upp!
I den 2:a månaden på den 27:e dagen var marken helt torr.
Då talade Gud till Noa och sade:
Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra.
Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret.
När Herren kände den välbehagliga doften, sade han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden.
Allt som lever och rör sig ska vara er föda, på samma sätt som jag gav er de gröna örterna (grönsakerna), ger jag er allting. [Välsignelsen som Gud ger Noa speglar den välsignelse som Adam fick i 1 Mos 1:28. En skillnad är att nu finns synden i världen, och människan ska inte längre "råda" över djuren. I stället för ett frivilligt underordnande så finns nu en komponent av rädsla hos djuren. Även om att äta kött tidigare var tillåtet, t.ex. Abels blodsoffer var välbehagligt inför Gud och Noas rena djur under deras år i arken, så blir det nu en tydligt uttalad tillåtelse att använda djur till föda.]
Och för ert eget blod [mänskligt liv], ska jag utkräva (begära – hebr. darash) [vedergällning],
    av varje djur ska jag utkräva (begära) [vedergällning]
    och från människans (hebr. adam) hand,
    från varje broder, ska jag utkräva (begära) [vedergällning] för mänskligt liv.
Gud sade till Noa och hans söner:
och med alla levande varelser som finns hos er – fåglar, boskap och alla vilda djur – alla de som gick ut ur arken tillsammans med er.
Jag upprättar mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv (kött) utrotas genom vatten från en världsvid översvämning. Aldrig mer ska en översvämning komma och fördärva jorden."
Gud sade: "Detta är tecknet på det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser som är med er, för alla kommande släktled:
Jag har placerat min båge [regnbågen] i skyn, och det ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden.
ska jag komma ihåg mitt förbund mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och vattnet ska aldrig bli till en översvämning som fördärvar allt levande.
När bågen visar sig i skyn ska jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden."
Cham (Ham), far till Kanaan, såg sin fars nakenhet [genitalier – hebr. ervah] och berättade det för sina två bröder utanför (tältet).
Noa vaknade från sitt vin och han visste vad hans yngsta son hade gjort mot honom,
och han sade: "Förbannad är Kanaan, en tjänares tjänare (slav) ska han vara för sina bröder,"
och han sade vidare: "Välsignad vare Herren (Jahve), Shems Gud, och låt Kanaan bli hans tjänare.
Må Gud (Elohim) utvidga Jafet och han ska bo i Shems tält och låta Kanaan bli deras tjänare."
[Detta är det fjärde stycket. Det hebreiska ordet toledot används elva gånger i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Kapitlet ger en släkttavla för alla folk på jorden. Indelningen är inte bara genealogiska utan också geografiska, språkliga och historiska, se vers 5, 20 och 31. ] Detta är Noas söners fortsatta historia (deras genealogi/släkttavla – hebr. toledot),
    Shem (Sem),
    Cham (Ham)
    och Jafet.
Söner föddes till dem [Noas tre söner] efter floden. [Noas tre söner var:
    - Jafet – troligtvis äldste sonen, se 1 Mos 10:21. Han föddes när Noa var 500 år gammal, se 1 Mos 5:32. - Shem (Sem) – troligtvis mellansonen. Han var 100 år gammal två år efter floden, se 1 Mos 11:10. Eftersom floden kom när Noa var 600 år, måste han varit född när Noa var 502 år, och är alltså två år yngre än Jafet. Anledningen att han nämns först i alla uppräkningar, här i vers 1 och i 1 Mos 5:32; 6:10; 7:13; 1 Krön 1:4, beror på att hans släktträd leder till Abraham och slutligen Messias, se Luk 3:34–36! - Cham (Ham) – den yngste sonen, se 1 Mos 9:24. Hur mycket yngre han är anges inte, men han var född innan floden.
I vers 1 var ordningen Shem, Cham och Jafet. När deras släktleds beskrivs nedan i vers 2–32 blir ordningen omvänd med först Jafet (vers 2), sedan Cham (vers 6) och sist Shem (vers 21). Det är ett typiskt kiastisk mönster i flera led som gör att berättelsen om Babels torn, se 1 Mos 11:1–9, ramas in av Sems släkttavla som fortsätter i 1 Mos 11:10–26.]
Av dessa [kan syfta på alla Jafets söner, eller bara Javans söner] blev ländernas öar uppdelade i sina länder, var och en efter sitt språk och efter sina familjer (släkter) i länderna. [Ländernas öar skulle kunna syfta på kontinenterna. Den grekiska formen av Jafet är Iapetos, och enligt grekisk tradition är det grekernas förfader. Det hebreiska namnet Javan betyder "ung" men också landet Grekland, se Dan 8:21; 10:20. Jafet är alltså troligtvis förfader till "sjöfolken" som spred ut sig runt Medelhavet.]
Kush [Chems första son, se vers 6] födde Nimrod.
Han blev en mäktig på jorden. [Namnet Nimrod härstammar från verbet marad som betyder "att göra uppror" och förknippas med Babels torn, se 1 Mos 11:1–9, se även 1 Krön 1:10; Mika 5:5.]
Han var en mäktig (våldsam) jägare framför Herrens (Jahves) ansikte. Därför finns talesättet: "Likt Nimrod, en mäktig jägare inför Herren (Jahve)."
Detta är Chams (Hams) söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina länder.
[Totalt 26 ättlingar till Shem nämns. Till Sems söner ("semiterna") hör hebreerna (Evers ättlingar, severs 21), arameerna, assyrierna m.fl. Områdena de rör sig till är främst österut och motsvarar Mesopotamien och Arabien. Introduktionen till Shem är annorlunda än för hans bröder Jafet och Chem (vers 2 och 6) där det bara står "Jafets söner" och "Chems söner". Här betonas denna del av släkträdet genom att ha en längre skrivning "till Shem föddes barn". Det är via Shem, Arppacheshad, Shelach, Ever, Peleg som sedan Abraham kommer födas. Redan i inledningen betonas Ever som är den fjärde generationen från Noa, det släktled som kommer leda fram till Abraham och Messias.] Till Shem föddes också barn. Shem var förfader till alla Evers barn [fyra generationer framåt, se vers 24–25, ordet betyder "gå över" och har gett upphov till ordet "hebré"] och Jafets bror den äldre. [Ordagrant avslutas den hebreiska meningen med "broder Jafet äldre". Det går att tolka hebreiska adjektiv haggadol så betydelsen blir: "Jafet var den äldre brodern". Så gör den grekiska översättningen Septuaginta och många judiska rabbiner. Andra tolkar frasen som "Jafets äldre broder" och att det är Shem som är Jafets äldre broder. Liknande formulering finns i Dom 1:13 där Kenas är Kalebs yngre bror. Den syriska, latinska och många moderna översättningar väljer denna tolkning. Kärnbibeln lutar sig mot 1 Mos 11:10 och 1 Mos 11:26 där det verkar som om Jafet är äldst, se även vers 1.]
Till Ever föddes två söner:
Namnet på den ena var Peleg [snarlikt ordet för "delad"], för under hans dagar delades (hebr. pilag) jorden, och hans bror hette Joktan. [Pelegs fortsatta släktled fortsätter i 1 Mos 11:16–26 och leder fram till Abrahams far Tera. Peleg betyder delning. Det skulle mycket väl kunna vara så att det som står här att jorden delades under hans dagar kan syfta på uppdelningen av Pangea i de olika kontinenterna med hav emellan, som vi känner dem idag. I så fall inträffade denna delning ungefär 100 år efter floden. Se även slutet på vers 32.]
Detta [vers 22–30] är Shems söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina länder. [Denna vers avslutar och ramar in stycket om Shems söner.]
Detta [vers 1–30] är Noas söners familjer, efter släktled (toledot plural) i deras folk. Och från dessa finns de folk som utbrett sig på jorden efter floden. [Denna vers ramar in hela kapitlet om Noas söner. Frasen och den avslutande refrängen "efter deras språk i sina landområden och i sina länder" återkommer i vers 5, 20 och 31.]
Sedan sade de till varandra: "Kom låt oss göra tegel och bränna det (härda det ordentlig)." Man använde tegel i stället för sten, och jordbeck i stället för murbruk.
De sade: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (ziggurat) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden. [Detta går helt emot vad Gud sade om att de skulle uppfylla hela jorden, se 1 Mos 9:1, 7. Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt på liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu – "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud på sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.]
Men Herren steg ner för att se staden och tornet som människorna hade börjat bygga.
Herren sade: "Folket är helt enat och de talar alla ett och samma språk. Detta är bara början på vad de kommer att göra [som går emot min vilja]. Ingenting de beslutar sig för att göra kommer att vara omöjligt för dem. [Det finns inga gränser för hur långt de kommer att fortsätta i sin synd.]
Så spridde Herren människorna över hela jorden, och de slutade att bygga staden.
Abram och Nachor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Saraj och Nachors hustru hette Milka, Harans dotter, far till Milka och far till Iska.
Saraj var ofruktsam, hon hade inga barn.
Terach tog Abram, sin son och Lot, Harans son, och Saraj, hans svärdotter Abrams hustru, och de vandrade iväg från Ur i Kaldéen och de kom till Haran där de vistades.
Nu sade Herren (Jahve) till Abram:
"Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha)
    från ditt land [Haran i Mesopotamien]
    och från din släkt (hemort)
    och från din fars hus [Tera och hans familj, se 1 Mos 11:31–32]
    till landet jag ska visa dig. [Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se Heb 11:8–10. I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att "gå till sig själv", dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet släkt (hebr. moledet) betyder inte bara släkt utan även "platsen för din födelse" och "ursprung". Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se Matt 10:37. Tre gånger upprepas frasen "från", vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag och välsignelse till både honom själv och flera.]
Jag ska göra dig till ett stort folkslag [en stor familj]
och jag ska välsigna dig
    och göra ditt namn stort (dig ärbar)
    och du ska bli
en välsignelse.
Abram tog Saraj sin hustru och Lot sin brorson och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt "själarna") som de hade fått i Charan. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.
Herren (Jahve) visade sig för Abram och sade: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land." Och han byggde ett altare där till Herren (Jahve) som hade visat sig för honom.
Och han flyttade från den platsen [Shechem] till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahve) och åkallade Herrens (Jahves) namn.
Det blev hungersnöd i landet och Abram gick ner till Egypten (hebr. Mitsrajim) för att vistas där eftersom hungersnöden var svår (tung) i landet.
Det hände när han gick in i Egypten att han sade till sin hustru Saraj: "Se, jag vet att du är en mycket vacker kvinna att se på.
Snälla, jag ber dig, säg att du är min syster, så att det går väl med mig för din skull, så att min själ får leva på grund av dig." [1 Mos 20:1–18; 26; Abram litar inte på att Gud ska beskydda honom.]
Han behandlade Abram väl för hennes skull. Han hade småboskap och boskapshjordar och åsnor (hebr. chamor; hankön) och tjänare och tjänarinnor och åsneston (hebr. aton) och kameler.
Farao kallade till sig Abram och sade: "Vad är det du har gjort mot mig? Varför berättade du inte att hon är din hustru?
Varför sade du: 'hon är min syster', så att jag tog henne till hustru. Här är din hustru, ta henne och gå härifrån!"
Farao gav sina män befallningar om honom [Abram], och de förde bort honom och hans hustru och alla deras tillhörigheter. [Texten är inte helt tydligt om plågorna förhindrar farao att fullborda äktenskapet med Saraj. Abram blir given får, kor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler vilket talar för att han får betalt för henne. Samtidigt blir farao arg över vad Abram gjort när han drabbas av plågorna. När Abram på liknande sätt sviker Saraj ännu en gång (1 Mos 20:17–18) verkar det som om någon typ av sjukdom gjort att kvinnorna inte kunde få barn, det kan vara en parallell till plågorna i 1 Mos 12:17 som drabbar farao, något som talar för att Gud bevarade Sara.]
Abram drog upp från Egypten (hebr. Mitsrajim), han och hans hustru [Saraj], tillsammans med allt som tillhörde honom, även [brorsonen] Lot var med honom fram till Negev [södra området i Kanaan].
Han vandrade från lägerplats till lägerplats från Negev [vidare] till Betel, till platsen där hans tält hade stått första gången, mellan Betel och Ai,
Även Lot, som gick med Abram, hade småboskap och boskapshjordar och tält.
Men landet kunde inte uppehålla [bära] dem så att de kunde bo tillsammans. Ja, det var så att deras egendomar var så väldiga att de inte kunde bo tillsammans.
Ligger inte hela landet framför dig? Separera dig från mig nu. Om du väljer vänster [går norrut], då tar jag höger [då går jag söderut], och om du tar höger, då tar jag vänster."
Lot lyfte upp sina ögon. Och han betraktade hela Jordanslätten [österut om Betel, se 1 Mos 12:8]. Ja, hela slätten (dess helhet) var rik på vatten överallt innan Herren ödelade Sodom och Gomorra – som en Herrens trädgård, som Egyptens land, hela vägen ner till Tsoar. [Tsoar var en av de fem städerna i detta område. Det var hit Lot flydde från Sodom och Gomorra (1 Mos 19:22–23). Namnet betyder "obetydlighet", och den hette tidigare Bela som betyder "förstörelse". Namnen verkar indikera att det var en mindre stad.]
Så Lot valde hela Jordanslätten åt sig. Och Lot bröt upp (begav sig av) österut. Och de skiljdes åt, [som en] man från sin bror.
Men männen i Sodom var väldigt onda [plural] och stora (fruktansvärda) syndare inför Herren (Jahve). [Onda (hebr. raim) står i plural vilket förstärker att de var "väldigt onda". Tankarna förs tillbaka till Noachs tid, se 1 Mos 6:5; 8:2. Detta är första gången substantivet syndare (hebr. chata) används. Ordet kommer från verbet chata vars bokstavliga betydelse är "att missa målet", se Dom 20:16. Hesekiel beskriver Sodoms sexuella synder, men också deras högmod och skamlösa behandlande av den fattige och nödställde, se Hes 16:49–50.]
Ja, allt (hela) det land som du ser, åt dig ska jag ge det och åt din säd [alla dina efterkommande barn], till evig tid.

Jag ska göra din säd
som stoftet på jorden;
kan någon räkna stoftet på jorden, då ska din säd också [kunna] räknas.
Stå upp! Vandra genom landet [Jos 1:3]
    – i hela dess längd och dess bredd.
Ja, till dig ska jag ge det!" [Vers 14b–17 formar en inclusio som ramas in av två parallella satser i vers 14ba–15 och vers 17. Uppmaningen att lyfta upp ögonen och blicka ut över landet hör ihop med att stå upp och vandra genom landet, som båda avslutas med ett löfte att det ska ges. Centralt i vers 16 finns en kiasm som ramas in av ordet säd (hebr. zera) som jämförs med "stoftet på jorden" som är ett uttryck som beskriver allt finfördelat material (som sand, jord och grus) över hela jorden! Poängen är att lika oräkneliga ska Abrams efterkommande bli!]
Och Abram slog ihop sitt tält, och han for i väg, och han slog sig ner vid Mambres terebintlund (stora träd – hebr. elon) som ligger i Hebron, och där byggde han ett altare åt Herren (Jahve). [Den hebreiska texten har flera verb i tät följd, vilket indikerar en hastig rörelse och visar på Abrams omedelbara handling och försäkran om att löftet kommer att uppfyllas snabbt! Hebron (hebr. Chevron) ligger tre mil söder om Jerusalem och är knytpunkten för vägen från öst (Lachish) och södra området i Negev. Exakt var Mambre låg är inte helt klart, men nära Hebron. Omnämnande av ett fält (1 Mos 23:17; 23:19) gör att det kan varit strax utanför Hebron.]
Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebréen. Han bodde vid amoréen Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner, och de var i förbund med Abram.
Den natten delade han upp sitt folk [i grupper] och överföll dem med sina tjänare, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus [i Syrien]
När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedarlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen [alldeles i närheten av Jerusalem].
Melkisedek, kungen i Salem [Jerusalem, "shalem" betyder frid och helhet], bar ut bröd och vin. Han var präst åt den Högste Guden (El Elion).[Hebreiska namnet Malki-zedek betyder: "Min kung är rättfärdig". Se även Ps 110; Heb 5:6–10; 6:20–7:28. Kopplingen mellan hans namn och staden finns också i orden "rättfärdighet" och "frid". Dessa två ord återfinns ofta tillsammans, se Ps 85:11; Jes 9:7; 32:17; 48:18; 60:17.]
Och han välsignade honom och sade:
"Välsignad är Abram av Gud den Högste (El Elion),
    Skapare av himlarna och jorden,
och välsignad är Gud den Högste (El Elion)
    som har gett dina fiender i din hand." Och han gav honom tionde av allt [som han fört tillbaka som krigsbyte från slaget].
Och Sodoms kung sade till Abram: "Ge mig folket och ta godset för dig själv."
att jag inte ska ta en tråd eller ett skosnöre eller något som är ditt, för att du inte ska säga att jag har gjort Abram rik,
En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn:
"Var inte rädd, Abram (Avram)!
Jag är din sköld,
    din belöning,
mycket stor." [Den sista delen kan tolkas som att Abrams belöning ska bli stor eller att Herren är hans stora belöning. Utifrån sammanhanget verkar det till en början syfta på en materiell belöning, men det kan vara en medveten dubbeltydighet i den hebreiska texten. Abram hade nyligen avböjt erbjudandet från Sodoms kung att behålla ett krigsbyte. Utifrån svaret i nästa vers, verkar det som Abram tolkar det som en materiell belöning, men undrar vad detta spelar för roll när han inte har någon arvinge. Gud har däremot något mycket större än bara rikedom för Abram – han ska bli Abraham och kallas "trons far" och få Herren som sin belöning.]
Abram sade: "Herre, Herre (Adonai Jahve) vad ska du ge mig? Du ser att jag går bort barnlös och han som ska ta över ägodelarna i mitt hus är Eliezer från Damaskus."
Abram sade vidare: "Se, till mig har du inte gett någon säd (arvinge, eget barn) och en som är född i mitt hushåll ska bli min arvinge" [Tjänarna i ett hushåll på denna tid kunde räknas som "tillhörigheter" i hushållet eftersom de hade en form av slavstatus. Att Abram har för avsikt att låta en av dessa ärva honom i brist på egna barn säger ganska mycket om hans sätt att se på dessa människor. Abram var en god Herre för sina tjänare.]
Men Herrens (Jahves) ord kom till honom, han sade: "Denna man ska inte bli din arvinge, utan den som kommer från din egen kropp [mage, tarm – hebr. mee; syftar på nedre regionen av kroppen, inte enbart genitalierna, men de är inkluderade i uttrycket] ska bli din arvinge.
Herren förde ut Abram [från tältet till den stjärnklara natten] och sade: "Blicka upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!" Sedan sade han till honom: "Så talrika ska dina ättlingar bli."
Abram trodde (litade, förtröstade) på Herren, och Herren räknade honom som rättfärdig (tillskrevs rättfärdighet – han gjordes fri från synd och skuld, fick det rätt ställt med Gud). [Abram trodde på löftet om ett barn, och talrika ättlingar, han trodde att Messias skulle komma genom hans säd och trodde på honom som sin Frälsare, se Joh 8:56. Både i GT och NT finns det bara ett sätt att bli rättfärdig på, nämligen av nåd genom tro, se Rom 4:3.]
Han sade till honom: "Jag är Herren (Jahve) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv."
Han sade till honom: "Ta till mig en tre år gammal kviga, och en tre år gammal get av honkön, och en tre år gammal bagge, och en turturduva och en ung duva."
Han tog allt detta till honom och delade dem på mitten och lade varje halva mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.
Och det hände när solen hade gått ner att en djup sömn föll över Abram och även fruktan och stort mörker föll över honom.
Han sade till Abram: "Du ska veta (känna väl till) att din säd (dina arvingar, efterkommande) ska bli främlingar i ett land som inte är deras, och skall tjäna dem och de ska vara plågade av dem i 400 år,
Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sade: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat,
Abram och hans hustru Saraj var barnlösa. [I denna kultur var detta något skamfullt. Gud hade dock lovat dem ett eget barn som skulle bli deras arvinge, se 1 Mos 12:2. Tio år tidigare hade Abram försökt adoptera sin tjänare Elieser för att få en arvinge, men Gud förtydligade då sitt löfte att det verkligen skulle vara hans egen son, se 1 Mos 15:2–4. Abram är nu 85 år och Saraj 75 år, se 1 Mos 12:4, 17:17.] Saraj hade en egyptisk tjänstekvinna som hette Hagar [som de troligen fått av farao när de var i Egypten, se 1 Mos 12:16].
Saraj sade till Abram: "Eftersom Herren har gjort så jag inte kan få barn, så ligg med min tjänarinna. Kanske kan jag få en familj genom henne." [Saraj följde den dåtida kulturens tradition att ge en av sina tjänarinnor till sin man för att bli surrogatmor.] Abram lyssnade på Sarajs ord (lydde henne).
Efter tio år i Kanaans land gav Saraj, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru.
Abram sade till Saraj: "Eftersom du bestämmer över din tjänarinna, så gör vad du vill med henne." Då började Saraj gå så hårt åt Hagar att hon flydde bort från Saraj. [Abram tar inte ansvar, utan låter Saraj agera utifrån sin bitterhet.]
Då sade Herrens ängel till henne: "Vänd tillbaka till din föreståndarinna och ödmjuka dig under henne."
Herrens ängel sade: "Jag ska göra din ätt (ditt släkte) mycket stor. Den ska bli så stor att ingen kan räkna dem alla."
Sedan sade Herrens ängel till henne:
"Du är nu gravid
    och ska snart föda en son.
Du ska ge honom namnet Ismael [uttalas "Jishmael" på hebreiska; betyder "Herren hör"],
    för Herren (Jahve) har hört hur du plågats (varit under andras våld).
Därför fick källan namnet "Den levandes brunn han som ser mig" (Beer Lachai-Roi på hebreiska), den ligger mellan Kadesh och Bared. [Det är vid samma källa eller brunn som Isak möter sin hustru Rebecka första gången, se 1 Mos 24:62.]
Hagar födde en son till Abram och Abram gav sin son, som Hagar fött, namnet Ismael.
Abram levde 86 år innan Hagar födde Ismael åt Abram.
[Tretton år efter Ismaels födelse (1 Mos 16:16; 17:1, 24) visar sig Herren för Abram igen, återupprepar löftet att han ska få en arvinge [1 Mos 12:1–3; 13:14–17; 15:1, 4–5, 18–21] och instruerar honom om omskärkelsens förbund.] När Abram var 99 år gammal, visade sig Herren (Jahve) för Abram och sade till honom: "Jag är Gud Allsmäktig (El Shaddai), vandra inför mig (framför mitt ansikte) och var fullkomlig. [Ordet fullkomlig står här i plural vilket förstärker att det gäller alla områden i hela livet.]
Abram föll ner på sitt ansikte och Gud (Elohim) talade med honom och sade:
"Se, för min del är mitt förbund med dig och du ska bli till en far för många folk (folkslag, nationer). [Här gör Gud klart att det inte är någon annan än Abram han vill göra förbund med. Det är alltså en bekräftelse på utkorelsen.]
Jag ska göra dig mycket, mycket fruktsam och jag ska skapa nationer från dig och kungar ska komma från dig (bli dina ättlingar),
och jag ska etablera mitt förbund mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer som ett evigt förbund, för att vara Gud (Elohim) till dig och till din säd efter dig,
och jag ska ge till dig och till din säd efter dig (dina ättlingar) landet som du vandrat runt i, hela Kanaans land, till en evig besittning, och jag ska vara deras Gud (Elohim)."
Gud sade till Abraham: "Vad gäller dig, ska du hålla mitt förbund, du och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer.
Detta är mitt förbund, som ni ska hålla, mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, varje man bland er ska bli omskuren.
Ni ska bli omskurna på ert kött, på er förhud, och det ska vara en symbol på förbundet mellan mig och er.
Sonen som är åtta dagar gammal ska bli omskuren bland er, alla män i alla generationer, han som är född i huset eller köpt för pengar av någon främling, den som inte är din säd (egna barn).
Han som är född i ditt hus och han som är köpt med dina pengar måste bli omskuren. Mitt förbund ska vara på ditt kött som ett evigt förbund.
Jag ska välsigna henne och ska tillsammans med dig ge henne en son. Jag ska välsigna henne och hon ska bli en mor till många nationer (folk). Kungar över nationer ska komma från henne!" [På samma sätt som Gud lägger till bokstaven h, "He", i Abrahams namn (se vers 5), så gör Gud på samma sätt med Saraj så hennes namn blir Sarah. Detta är signifikant eftersom bokstaven He uttalas som en utandning. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Sarajs namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske!]
Då föll Abraham ner på sitt ansikte och skrattade och sade i sitt hjärta: "Ska ett barn födas till honom som är 100 år gammal och ska Sarah som är 90 år bli gravid?"
Och Abraham sade till Gud (Elohim): "Måtte Ismael leva inför dig!"
Gud svarade: "Nej, men Sarah din hustru ska föda en son och du ska ge honom namnet Isak [hebr. Jits-chak från verbet för att skratta], och jag ska etablera mitt förbund med honom som ett evigt förbund för honom och hans säd (efterkommande, ättlingar) efter honom.
Vad angår Ismael har jag hört dig, och se jag har välsignat honom och ska göra honom fruktsam och ska föröka honom rikligt. Tolv prinsar (furstar) ska han få och jag ska göra honom till ett stort folk.
Men mitt förbund ska jag etablera med Isak, som Sarah ska föda åt dig vid denna bestämda (avtalade, överenskomna) tid nästa år.
Han slutade prata med honom och Gud (Elohim) steg upp från Abraham.
Han lyfte sin blick och fick se tre män inte så långt ifrån honom. [De verkar ha dykt upp från ingenstans.] På en gång när han såg dem reste han sig upp från sin plats och sprang emot dem och bugade sig mot marken [för att hälsa dem välkomna och visa vördnad].
Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att tillreda den. [Abrahams löfte i vers 5 nämnde inget om om slaktade djur och extravagant måltid med det finaste köttet. Även mängden mjöl är mycket mer än vad som behövdes. Rabbiner lär att lova inte för mycket för tididigt, utan gör istället mer än vad man lovat.]
Sedan [när köttet var klart] tog han smör (ost) och mjölk och kalven som han tillrett och satte fram åt dem. Själv stod han [som en betjänt] under trädet medan de åt.
Och han sade: "Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se då ska din hustru Sarah ha en son". Sarah hörde detta (där hon stod) i tältdörren, som var bakom honom.
Nu var Abraham och Sarah gamla och hade nått hög ålder och Sarah hade slutat att ha det på kvinnors vis.
Sarah skrattade för sig själv och sade: "Skulle jag som blivit gammal ägna mig åt njutning? Min herre är också gammal."
Herren (Jahve) sade till Abraham: "Varför skrattar Sarah och säger – Ska jag som är gammal verkligen bära ett barn?
Är någonting för svårt för Herren (Jahve)? På den bestämda (avtalade) tiden ska jag komma tillbaka till dig, när tiden har gått runt (om ett år) och då ska Sarah ha en son".
Sara nekade och sade: "Jag skrattade inte", för hon var rädd. Han sade: "Jo, du skrattade."
[Följande stycke ramas in av att Abraham "går med" besökarna, se vers 16, och sedan "återvänder" till sitt tält i vers 33. Två olika perspektiv framträder, Gud som hör ropet från staden (vers 17–21) och hur Abraham ser staden (vers 22–32).] Männen reste sig därifrån och såg ut mot Sodom och Abraham gick med dem för att se till så de kom lyckligt iväg.
Abraham ska verkligen bli ett stort och mäktigt folk och alla (andra) folk ska bli välsignade i honom.
Jag har låtit honom lära känna mig (på ett förtroligt och intimt sätt) så att han för alltid ska befalla sina söner och (hela) sitt hushåll efter honom (alla hans ättlingar, födda, köpta och adopterade) att de ska hålla sig till Herrens väg, för att göra det som är rätt och rättfärdigt genom alla tider. Så ska Herren ge till Abraham allt som han har talat om honom."
Männen gick därifrån och gick till Sodom, men Abraham stod fortfarande inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve).
Tänk om det finns 50 rättfärdiga i staden, vill du verkligen svepa bort dem och inte ge förlåtelse till platsen för de 50 rättfärdigas skull som finns därinne?"
Må det vara fjärran ifrån dig att göra så och slå de rättfärdiga tillsammans med de onda, så att de rättfärdiga behandlas som de onda. Låt det vara fjärran från dig! Ska inte domaren över hela jorden vara rättvis?" [Här tilltalar Abraham Gud som hela jordens domare.]
Herren (Jahve) svarade: "Om det finns 50 rättfärdiga i staden Sodom så ska jag rädda hela platsen för deras skull."
Sedan frågade Abraham: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) så fortsätter jag, trots att jag bara är stoft och aska.
Abraham talade till honom igen: "Vad händer om det bara är 40 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 40."
Då sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag fortsätter fråga! Vad händer om det bara är 30 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 30."
Abraham sade: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren så fortsätter jag. Vad händer om det bara är 20 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 20."
Till sist sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag frågar en gång till! Vad händer om det bara är 10 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 10." [Abraham ber inte bara för de rättfärdiga i staden utan för alla där. Gud vill rädda hela platsen om det finns 10 rättfärdiga där.]
Och Herren (Jahve) gick sin väg så fort han hade slutat samtala med Abraham, och Abraham återvände till sin plats.
De två änglarna kom till Sodom på kvällen och Lot satt i Sodoms port och Lot såg dem och reste sig upp och mötte dem och han föll ned med sitt ansikte mot marken. [Att buga sig djupt var en dåtida vanlig hedersbevisning.]
Han [Lot] sade: "Se vänligen mina herrar [budbärare], jag ber er vänd om och gå in i er tjänares hus och stanna där hela natten och tvätta era fötter, så kan ni stiga upp tidigt och gå vidare."
    De svarade: "Nej, men vi ska stanna på torget (den öppna platsen) över natten." [Det var inte ovanligt att resenärer sov på gatan insvept i sin mantel.]
Han vädjade intensivt till dem och de vände om till honom och gick in i hans hus och han gjorde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd och de åt.
De ropade på Lot och sade till honom: "Var är männen som kom in till dig i natt? För ut dem till oss så att vi kan känna (ha en sexuell relation med) dem."
Se, jag har två döttrar som inte har känt (haft en sexuell relation med) någon man, låt mig, jag ber er, föra ut dem till er och ni kan göra vad ni finner för gott i era ögon med dem, gör bara ingenting mot dessa män, så sant som de har kommit under skuggan av mitt tak (är under mitt beskydd)."
Och de svarade: "Flytta på dig" och de sade: "Dessa kom hit på genomresa och han [Lot] vill vara domare! Nu ska vi behandla dig värre än dem." Och de pressade sig hårt mot mannen, mot Lot, och kom nära för att bryta sönder dörren.
Och de slog männen utanför dörren med blindhet [ordet används bara här och i 2 Kung 6:18, kan syfta på både fysisk och mental blindhet], både små och stora, så att de tröttade ut sig själva på att finna dörren.
Och männen [de himelska besökarna] sade till Lot: "Har du några hos dig här, svärsöner, dina söner och dina döttrar och vem du än har i staden, för ut dem från denna plats,
för vi ska fördärva den här platsen, eftersom deras rop har vuxit sig stort inför Herrens (Jahves) ansikte och Herren (Jahve) har sänt oss för att fördärva den."
Och när morgonen grydde skyndade änglarna på Lot och sade: "Stå upp, ta din hustru och dina två döttrar som är här, annars blir du bortsvept med stadens överträdelser."
Men han [Lot] dröjde sig kvar och männen tog tag i hans hand och i hans hustrus hand och i händerna på hans två döttrar, Herren (Jahve) var barmhärtig mot honom. Och de förde ut honom och ställde honom utanför staden.
se till att din tjänare har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, och du har visat stor nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot mig genom att du har räddat mitt liv. Jag kan inte [hinner inte] fly till bergen för att inte ondskan ska komma ikapp mig och jag dör. [Lot förhandlar med huvudängeln på liknande sätt som Abraham med sina gäster, se 1 Mos 18:22–33. Han önskar fly till den lilla staden Tsoar. Här finns det hebreiska ordet chesed för första gången i GT. Det betyder nåd, omsorgsfull kärlek och trofasthet. Även ordet chen för nåd används här men det beskrivs ingående i 1 Mos 6:8. Chesed är det vanligaste ordet för nåd i GT. Det förekommer 241 gånger. Totalt finns det fem olika rötter som betyder nåd fast på lite olika sätt i hebreiskan. Chesed är den typen av nåd som beskriver en omsorgsfull kärlek och även trofasthet. Det är nåden som bryr sig om på ett praktiskt sätt, driven av äkta kärlek som håller över tid. Chesed är en nåd som aldrig sviker.]
Se nu, denna stad är nära att fly till och den är en liten (oansenlig) [Tsoar var den minsta av de fem städerna i detta område, se 1 Mos 10:19, så skona den], låt mig fly till den – är den inte en oansenlig [stad]? – och jag (min själ) ska leva.
Och han sade till honom: "Se jag har gått med på din önskan också i denna sak, så jag ska inte omstörta staden som du talar om.
Skynda dig, fly dit, för jag kan inte göra något förrän du kommit dit." Därför kallas staden Tsoar. [Tsoar betyder oansenlig, anspråkslös, ringa eller liten.]
Och Lot drog upp från Tsoar och bodde i bergen och hans två döttrar med honom, för han var rädd för att bo i Tsoar och han bodde i en grotta, han och hans två döttrar.
Den förstfödde sade till den yngre: "Vår far är gammal och det finns inte en enda man på jorden som vill komma in till oss (ta oss till hustrur) på jordens vägar (kan betyda "att ingen kommer gående på de vägar som gör det möjligt för dem att träffas" eller "i enlighet med de världsliga traditionerna").
Men Gud (Elohim) kom till Avimelech i en dröm på natten och sade till honom: "Se, du ska dö på grund av kvinnan som du har tagit, för hon är en annan mans hustru."
Sade han inte själv till mig: 'Hon är min syster' och hon sade själv: 'Han är min bror'. I mitt hjärtas enfald och med mina händers oskyldighet har jag gjort detta."
Och Gud (Elohim) sade till honom i drömmen: "Ja, jag vet att det är i ditt hjärtas enfald (okunnighet) som du har gjort detta och det är också därför som jag hindrar dig från att synda mot mig. Därför tillät jag inte att du rörde henne.
Återbörda nu mannens hustru för han är en profet och han ska be för dig så att du ska leva, och om du inte återbördar henne ska du veta att du med säkerhet ska dö, du och allt som hör till dig.
Avimelech steg upp tidigt på morgonen och kallade på alla sina tjänare och berättade allt detta (som han drömt) i deras öron och männen blev mycket rädda.
Sedan kallade Avimelech på Abraham och sade till honom: "Vad har du gjort mot oss? I vad har jag syndat mot dig eftersom du har fört denna stora synd över mig och mitt kungarike? Du har gjort sådant mot mig som inte ska göras!
Dessutom är hon verkligen min syster, dotter till min far men inte dotter till min mor, och så blev hon min hustru.
Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [1 Mos 12:1] att jag sade till henne: "Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror." [Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.]
Och Avimelech tog får och oxar och tjänare och tjänarinnor och gav dem till Abraham och återlämnade hans hustru Sarah till honom.
Och Avimelech sade: "Se, mitt land ligger framför dig, bo där det behagar dig."
Och till Sarah sade han : "Se, jag har gett din bror tusen silver, det är ett skydd (täcke) för dina ögon, till alla som är med dig, och inför alla män så att de ska veta att du är försvarad.
För Herren (Jahve) hade stängt alla livmödrar i Avimelechs hus på grund av Abrahams hustru Sara. [Här beskrivs det första helandet i Bibeln. Det finns en princip om "första förekomst", ofta finns lärdommar och principer när något beskrivs första gången. • Abraham får be för någon annan som lider av samma problem som han själv har innan han själv blir helad. I nästa kapitel blir Sarah gravid!
• Gud kan använda oss att be för andra trots våra egna brister.
• Resultatet av helandet syntes inte på en gång. Helandet skedde när Abraham bad, men det var först senare när kvinnorna började föda barn som man kunde se det synliga bevis på helandet!]
Och Herren (Jahve) kom ihåg Sarah som han hade sagt och Herren (Jahve) gjorde mot Sarah som han hade talat.
Och Sarah blev havande och födde en son till Abraham vid hans höga ålder, vid den bestämda tiden som Gud (Elohim) hade sagt till honom.
Och Abraham gav sin son, som föddes åt honom, som Sarah födde till honom, namnet Isak. [Isak (hebr. Jits-chak) betyder han skrattar. Då Isak är en viktig bild på Jesus är det värt att notera kopplingen till att han kommer med glädje.]
Och Abraham var hundra år gammal när hans son Isak föddes åt honom.
Och Sarah sade: "Gud (Elohim) har gjort ett skratt åt mig, alla som hör detta ska skratta med mig."
Och hon sade: "Vem skulle ha sagt till Abraham att Sarah ska amma ett barn? För jag har fött honom en son vid hans höga ålder."

Dessa händelser 2000 f.Kr. är profetiska. Isaks liv är fyllt med skuggbilder för den kommande Messias: Båda föds på ett mirakulöst sätt – Sarah hade för hög ålder, Jesus genom jungfrufödsel (Matt 1:18)
Båda mödrarna frågar hur det ska gå till (1 Mos 17:18; 18:12; Luk 1:34)
Namnges innan födseln (1 Mos 17:19; Matt 1:21)
Föds vid förutsagd tid (1 Mos 21:1; Gal 4:4)
Enfödd son (1 Mos 22:2; Joh 3:16)
Älskad av sin far (1 Mos 22:2; Joh 3:35)
Tas upp på Moria berg för att offras (1 Mos 22:2)
Tjänarna följer inte med upp (1 Mos 22:5; Joh 13:36)
Båda ska komma tillbaka (1 Mos 22:5; Matt 20:17–19)
Red på en åsna innan offret (1 Mos 22:5; Matt 21:1–11; Sak 9:9)
Bär på trä till offerplatsen (1 Mos 22:6; Joh 19:17)
Underordnade sig sin faders vilja (1 Mos 22:6, 9; Matt 26:42)
Båda var i trettioårsåldern (1 Mos 22:1–5; Luk 3:21)
Båda levde efter offret (Upp 1:18)
Efter sonens död och uppståndelse sänder hans far ut tjänare för att hitta en brud åt honom (1 Mos 24:14; Ef 5:23–32; Upp 19:6–7)
Båda ber för sin hustru och framtida barn (1 Mos 25:21; Joh 1:12; 17:20)

Och Sarah såg egyptiskan Hagars son, som hon hade fött åt Abraham, leka [kan även betyda utöva sportslig aktivitet].
Därför sade hon till Abraham: "Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, för tjänstekvinnans son ska inte vara arvtagare tillsammans med min son, min Isak."
Och Gud (Elohim) sade till Abraham: "Låt inte detta vara smärtsamt (sorgligt, bedrövligt) i dina ögon på grund av ynglingen och på grund av din tjänstekvinna. I allt som Sarah sagt till dig ska du lyssna på hennes röst (det hon sagt), för i (genom) Isak ska säd (avkomlingar, framtida generationer) uppkallas efter dig.
Men också av tjänstekvinnans son ska jag göra en nation (ett folkslag), eftersom han är din säd."
Hon gick och satte sig ner mitt emot, ett gott stycke bort, så det var ett bågskott emellan, för hon sade: "Låt mig inte se när barnet dör." Och hon satt mitt emot honom och lyfte upp sin röst och grät.
Och Gud (Elohim) hörde ynglingens röst och Guds (Elohims) ängel (budbärare) ropade på Hagar från himlarna och sade till henne: "Vad plågar dig Hagar? Frukta inte, för Gud (Elohim) har hört ynglingens röst där han är.
Res på dig, lyft upp ynglingen och håll fast honom i din hand, för jag ska göra honom till ett stort folkslag (nation)."
Och han bodde i Parans öken och hans mor tog (hämtade ut) en hustru åt honom från Egyptens land.
Och det hände vid den tiden att Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, talade med Abraham och sade: "Gud (Elohim) är med dig i allt som du gör.
Ge mig därför din ed (löfte) vid Gud (Elohim) att du inte agerar falskt (gör fel) mot mig, inte mot mina söner, inte mot mina sonsöner (barnbarn), utan i enlighet med den nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) som jag har visat (gjort mot) dig, så ska du göra mot mig och mot landet som du har vandrat omkring i."
Och Avimelech sade: "Jag vet inte vem som har gjort detta, inte heller har du berättat för mig, jag har inte hört något om detta förrän idag."
Och Abraham tog får och oxar och gav dem till Avimelech och de två skar ett förbund. [De ingick blodsförbund med varandra, vilket var relativt vanligt vid denna tid.]
Och Abraham tog sju lamm av honkön från flocken och placerade avsides.
Och Avimelech sade till Abraham: "Vad betyder dessa sju lamm av honkön som du placerat för sig själva?"
Och han svarade: "Dessa sju lamm av honkön ska du ta ur min hand, så att det blir ett vittnesbörd för mig att jag har grävt dessa sju brunnar (sju vattenkällor – hebr. beer sheva)."
Därför kallas platsen Beer-Sheva eftersom de båda avlade en ed (gav varandra löften). [Hebr. beer betyder källa och sheva har betydelsen sju och ed eller löfte. Att svära en ed kan också bokstavligt uttryckas som "att sjua sig själv". Talet sju hör ihop med fullbordan, fullkomlighet och tillfredsställelse. Det handlar också om perfektion, myckenhet och överflöd. Ordet inkluderar även att allt detta är med glädje, alltså något positivt.]
Han (Gud) sade: "Ta nu din son, din ende son som du älskar, Isak, och gå till Morias land och offra honom där som ett brännoffer till mig, på ett berg som jag ska berätta för dig om. [I den här versen används ordet ahava för första gången i GT. Ahava betyder att älska eller kärlek. Det är signifikativt att på samma sätt som Abraham älskar Isak, är Jesus Guds älskade Son. Hela detta kapitel är en bild på hur Gud kommer att offra Jesus för hela mänskligheten. In i minsta detalj ser vi här många förebilder till det som kommer ske längre fram. Gud bevisade sin kärlek till oss att han utgav sin ende Son. Faktum är att här finns en viktig förutsättning för fortsättningen på det förbund som Gud ingick med Abraham i 1 Mos 15. Om Abraham är villig att offra sin son är Gud beredd att göra samma sak, vilket också sker 2000 år senare. I ett blodsförbund måste båda parter vara villiga till samma uppoffringar för varandra.]
Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (tjänstefolk) och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom.
Abraham sade till sina unga män (tjänstefolk): "Vänta här med åsnan, jag och gossen går vidare, vi ska tillbe och kommer tillbaka till er."[Isak är inte en ung pojke utan en vuxen man. Han hade lätt kunnat göra motstånd och övermannat sin gamle far, men går villigt med på att låta sig bindas. Isaks agerande utgör en förebild till Jesu offer på Golgata. Isak bär själv upp veden till offret, på samma sätt som Jesus själv bär tvärslån. Platsen är också den samma, Moria berg är höjden i Jerusalem där templet stod i den södra ändan av åsen som sträcker sig norrut, vilket möjliggör att Jesus faktiskt korsfästes på precis samma plats som Abraham byggde altaret.
    Utifrån Sarahs ålder kan vi se att Isak inte var äldre än 37 år. Hon dog 127 år gammal, se 1 Mos 23:1, och födde Isak då hon var 90 år, se 1 Mos 17:17; 21:1–5. Även orden "många dagar" i 1 Mos 21:34 och "efter detta" i 1 Mos 22:1 antyder att händelsen inte sker när han är ett barn, utan när han är vuxen. Det skulle inte vara otroligt om Isak var 33 år, vilket i så fall exakt sammanfaller med Jesu ålder.]
Isak pratade med sin far Abraham och sade: "Min far" och han svarade: "Här är jag, min son." Han sade: "Vi har eld och ved men var är lammet till brännoffret?" [Detta är andra gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 11.]
Abraham svarade: "Gud (Elohim) ska själv förse sig med lammet till brännoffret, min son." De gick båda vidare tillsammans. [Att hebreiskan här uttrycker att Gud ska förse sig själv, talar profetiskt även om att Gud förser sig själv med det perfekta offret när Han senare ger sin son Jesus som det fullkomliga offret för världens och alla människors synder.]
De kom till platsen som Gud hade berättat för honom om och Abraham byggde ett altare där. Han lade i ordning veden och band Isak, sin son och lade honom på altaret ovanpå veden.
Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.
Han (Herrens ängel) svarade: "Lägg inte din hand på gossen, gör ingenting mot honom, för nu vet jag att du är en gudfruktig man, jag ser att du inte har undanhållit din son, din ende son, från mig." [Heb 11:17–19; Jak 2:21–23]
Abraham lyfte upp sina ögon och tittade och såg bakom sig en bagge som hade fastnat med sina horn i snåret. Abraham gick och tog baggen och offrade den som ett brännoffer istället för sin son.
Och det hände sig efter dessa händelser att man berättade för Abraham och sade: "Se, Milka har fött barn till din bror Nachor." [1 Mos 11:29]
Och Betoel födde Rebecka, dessa åtta födde Milka åt Nachor, Abrahams bror.
Sara dog i Kirjat Arba, det är Hebron i Kanaans land, och Abraham kom för att sörja Sarah och gråta över henne.
Abraham reste sig upp framför sin döda och talade till Chets söner och sade:
"Jag är en främling och en besökare bland er, ge mig en bit mark som begravningsplats hos er, så att jag kan begrava min döda i min närhet."
Chets söner svarade Abraham och sade till honom:
Abraham reste sig och böjde sig ner inför landets folk, Chets söner.
Han talade med dem och sade: "Om det är er önskan att jag ska få begrava min döda i min närhet, så lyssna på mig och bönfall för min räkning inför Efron, Tsoars son,
att han ska ge mig Machpelas grotta som han äger och som ligger vid ändan av hans fält. Låt honom ge mig den till fullt pris, i er mitt (med er som vittnen), till en egendom som begravningsplats."
Nu satt Efron mitt bland Chets söner, och hettiten Efron svarade Abraham så att alla Chets söner hörde vad han sade, alla som gått in i stadens port. [Den plats där alla viktiga affärsuppgörelser gjordes på denna tid]. Han sade:
"Nej min herre, lyssna på mig, fältet ger jag dig och grottan som finns där. Jag ger det till dig inför sönerna av mitt folk (som vittnen) ger jag det till dig. Begrav din döda."
Abraham böjde sig inför folket i landet.
Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sade: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där."
Efron svarade Abraham och sade:
Abraham hörsammade Efron och Abraham vägde upp silvret till Efron, som han hade nämnt så att Chets söner hade hört det. 400 shekel silver i aktuell valuta som köpmännen använder.
Efrons fält, som finns i Machpela, som ligger framför Mamre, fältet och grottan som är där och alla träd som är på fältet, det som fanns inom dess gränser runtom fastställdes
som Abrahams egendom inför Chets söner, inför alla (vittnen) som hade gått in i stadens port.
Fältet och grottan fastställdes som Abrahams egendom, till en begravningsplats, av Chets söner. [Detta är det första, och tills vidare enda, markområdet i Israel som juridiskt blir judarnas egendom, genom Abraham. Det kan betraktas som en förstlingsfrukt och försäkran om att resten av Guds löfte om landet också kommer att uppfyllas. Så sker när folket intar landet under Josuas ledning 300 år senare. De fulla gränser som Bibeln nämner har dock aldrig varit i judarnas ägo, det är förmodligen de gränser Israel kommer att ha under tusenårsriket.]
Abraham sade till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han hade: "Jag ber dig, lägg din hand under min höft.
Jag vill att du ska avlägga en ed inför Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) och jordens Gud (Elohim), att du inte ska ta en hustru åt min son från Kananéernas döttrar, bland dem som bor här.
Istället ska det vara någon från mitt land och från mina släktingar och du ska ta (söka upp, leta reda på) en hustru åt min son Isak."
Tjänaren sade till honom: "Om kvinnan inte är villig att följa med mig till det här landet, blir jag då tvungen att föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?"
Abraham svarade honom: "Passa dig noga så att du inte för tillbaka min son dit.
Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land", han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån.
Om kvinnan inte är villig att följa med dig ska du vara fri från min ed. Det enda du (för alltid) ska lova är att inte föra tillbaka min son dit."
Tjänaren lade sin hand under Abrahams, hans herres, höft och svor eden till honom i enlighet med dessa ord.
På kvällen lät han kamelerna lägga sig (bokstavligt gå ner på knä) vid vattenkällan utanför staden, vid den tiden då kvinnorna går ut för att hämta vatten. [Måste vara ungefär sista timmen före solnedgången eftersom det inte går att hämta vatten när det blivit mörkt. Man vill heller inte utföra denna tunga syssla när dagen är som varmast.]
Han sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar till dig) låt idag något gott komma framför mitt ansikte och visa nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre Abraham.
Se, jag står vid vattenkällan och stadens döttrar ska komma ut och dra upp vatten.
Låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: Ställ ner din kruka så att jag får dricka, hon ska då svara: Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka, låt det vara den som är utvald för din tjänare, för Isak, så att jag kan veta att du har visat nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre."
Och det hände att redan innan han avslutat sin bön kom Rebecka ut, hon var född till Betoel, Milkas son, hustru till Nachor, och hon hade sin kruka på axeln.
Tjänaren sprang mot henne och sade: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka."
När hon hade gett honom att dricka sade hon: "Jag ska dra upp vatten till kamelerna också till dess att de har druckit" [En kamel kan dricka upp till 40 liter vatten vid ett och samma tillfälle, om 10 kameler ska dricka sig otörstiga betyder det att Rebecka kan ha dragit upp så mycket som 400 liter vatten. Det är alltså ingen självklarhet att hon skulle erbjuda sig detta.]
Hon skyndade sig att hälla krukan i tråget och sprang tillbaka till källan och drog upp vatten till alla hans kameler.
Mannen iakttog henne hela tiden och var tyst (förblev stilla) för att få veta om Herren (Jahve) hade gjort hans resa framgångsrik eller inte.
När kamelerna hade druckit klart tog mannen fram en guldring som vägde en beka [5,5 gram – motsvarar en halv shekel, se 2 Mos 38:26] och två armband till hennes händer som vägde 10 shekel [110 gram] i guld.
Han sade: "Vems dotter är du? Berätta, jag ber dig. Finns det plats i din fars hus för oss att övernatta?"
Hon svarade honom: "Jag är dotter till Betoel, son till Milka som hon födde till Nachor."
Vidare sade hon: "Vi har både hö och tillräckligt med foder och rum att övernatta i."
Mannen böjde sitt huvud och kastade sig till marken inför Herren (Jahve).
Den unga kvinnan sprang iväg och berättade alla dessa ord i sin mors hus.
Rebecka hade en bror som hette Laban, och Laban sprang ut till mannen vid källan.
Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sade: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan.
Han sade: "Kom in, du välsignade av Herren (Jahve), varför står du här ute? Jag har gjort i ordning huset och gjort plats för dina kameler."
Mannen kom in i huset och sadlade av sina kameler och han gav kamelerna hö och foder. Han fick vatten till att tvätta sina fötter och fötterna på de män som var med honom.
Man satte fram mat för att han skulle äta men han sade: "Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende." Han (Laban) sade: "Tala"
Herren (Jahve) har välsignat min herre rikligt och han har blivit stor. Han har gett honom småboskap och boskapshjordar (av nötkreatur), silver och guld och tjänare och tjänarinnor och kameler och åsnor.
Och Sara, min herres hustru, födde en son till min herre på sin ålderdom, och till honom har han givit allt han har.
Min herre har tagit en ed av mig och sagt: "Du ska inte ta en hustru till min son från kananéernas döttrar i vars land jag bor.
Istället ska du gå till min fars hus och till mina släktingar och ta en hustru till min son."
Då sade han till mig: "Herren (Jahve) som jag vandrar inför, ska sända sin ängel med dig och göra din väg lyckosam, och du ska ta en hustru till min son bland mina släktingar och från min fars hus.
Sedan ska du vara fri från din ed när du kommer till mina släktingar. Om de inte ger henne till dig ska du vara fri från min ed."
se, jag står vid vattenkällan, låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka",
hon ska då svara: "Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka", låt det vara den kvinna som Herren (Jahve) har utvalt till min herres son.
Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sade till henne: "Låt mig dricka, jag ber dig".
Jag frågade henne och sade: "Vems dotter är du?" och hon svarade: "Jag är dotter till Betoel, Nachors son, som Milka födde till honom." Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes handleder.
Så böjde jag mitt huvud och kastade mig till marken inför Herren (Jahve) och välsignade Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som har lett mig på den rätta vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brorsdotters hus för hans son.
Om ni vill vara nådiga (visa omsorgsfull kärlek) och sanna (trofasta) [se vers 27] mot min herre så säg det, och om inte så säg mig det, så att jag kan gå till höger eller till vänster."
Se, Rebecka är framför dig, ta henne och gå, och låt henne bli din herres sons hustru, så som Herren (Jahve) har talat."
När Abrahams tjänare hörde dessa ord böjde han sig ner till marken, till Herren (Jahve).
Tjänaren tog fram juveler av silver och juveler av guld och vackra kläder och gav till Rebecka, han gav också dyrbara ting till hennes bror och hennes mor.
De åt och drack, männen som var med honom och dröjde kvar hela natten. När de steg upp på morgonen sade han: "Skicka iväg mig till min herre."
Han sade till dem: "Försena mig inte, se Herren (Jahve) har gjort min resa lyckosam, sänd iväg mig så att jag kan gå till min herre."
De sade: "Vi ska kalla på den unga kvinnan och fråga hennes egen mun."
De kallade på Rebecka och sade till henne: "Vill du följa med denna man?"
    Hon svarade: "Jag vill gå."
De välsignade Rebecka och sade till henne:
"Vår syster, må du bli mor
    till tusen och tiotusen
och låt din säd (dina barn) inta
    portarna hos dessa som hatar dem."
Vid aftontiden gick Isak ut på fältet och funderade (var försjunken i tankar) och han lyfte upp sin blick och såg, och se där kom kameler (gående).
Hon sade till tjänaren: "Vilken man är det som går på fältet för att möta oss?" Tjänaren svarade: "Det är min herre." Hon tog sin slöja och dolde sig själv.
Tjänaren berättade för Isak allt vad han hade gjort.
Isak tog in henne i sin mor Sarahs tält och äktade Rebecka och hon blev hans hustru och han älskade henne. Isak blev tröstad efter sin mor.
Hon födde [sex barn] åt honom:
Zimran
och Jokshan
och Medan
och Midjan [förfäder till midianiterna; Sippora var från den stammen, se 2 Mos 2:21; 3:1]
och Jishbak
och Shoach.
Men Abraham gav allt han ägde till Isak.
Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.
Detta är Ismaels fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – toledot). Abrahams son som egyptiskan Hagar, Sarahs tjänarinna, födde åt Abraham.
Och detta är namnen på Ismaels [tolv] söner efter deras namn enligt deras släktled. Ismaels förstfödde
    Nevajot
    och Kedar
    och Adbeel
    och Mivsam
Detta är Ismaels söner och detta är deras namn efter deras byar och efter deras boplatser. Tolv furstar [1 Mos 17:20] efter deras nationer.
Isak var 40 år gammal när han tog Rebecka, araméen Betoels dotter från Paddan-Aram, syster till araméen Laban, till att bli hans hustru.
Isak bad enträget till Herren (Jahve) för sin hustru, eftersom hon var barnlös. Herren lät sig bönfallas av honom och Rebecka blev gravid.
Barnen var oroliga i hennes livmoder (ordagrant sönerna slogs med varandra) och hon sade: "Om det ska vara så här, varför ska jag leva?" Och hon gick till Herren (Jahve) för att fråga.
Herren (Jahve) sade till henne:
"Två nationer finns i din livmoder
    och två folkslag ska bli åtskilda från din buk.
Det ena folket ska vara starkare än det andra folket
och den äldre ska tjäna den yngre." [Rom 9:10–13]
När dagarna hade kommit då hon skulle förlösas, se, då fanns det tvillingar i hennes livmoder.
Jakob svarade: "Avsäg (sälj ifrån) dig din förstfödslorätt (ordagrant dagen för ditt förbund) till mig."
Esau sade: "Se jag är vid dödens rand, vad har jag för vinning av dagen för mitt förbund (min förstfödslorätt)?"
Jakob sade: "Ge mig din ed först" och han svor eden till honom och han sålde sin förstfödslorätt till Jakob.
Jakob gav Esau bröd och linssoppa och han åt och drack och reste sig upp och gick sin väg. Så föraktade Esau dagen för sitt förbund (sin förstfödslorätt). [Heb 12:16–17]
Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den som var under Abrahams dagar. Isak gick till Avimelech, filistéernas kung, till Gerar. [Gerar markerade den södra gränsen av Kanan, och låg nära Gaza, se 1 Mos 10:19.]
Stanna (lev där som en gäst, inte permanent – vandra runt) i detta land. Jag ska vara med dig och jag ska välsigna dig, för till dig och till din säd (avkomma, ättlingar) ska jag ge detta land. [Vilket sker flera hundra år senare.] Jag ska stadfästa den ed som jag svor till din far Abraham [1 Mos 15:18–19],
och jag ska föröka din säd (avkomma, ättlingar) till att bli som stjärnorna på himlen och till din säd ska jag ge alla dessa länder. Genom din säd (avkomma, ättlingar) ska alla jordens länder själva bli välsignade [1 Mos 12:1–3],
Männen på platsen frågade honom om hans hustru och han sade: "Hon är min syster", för han fruktade att säga: "Min hustru" annars skulle männen på platsen döda mig för Rebeckas skull, eftersom hon var så vacker att se på. [Isak gör på samma sätt som hans far Abraham gjort två gånger tidigare, se 1 Mos 12:13–19; 20:2–5. På samma sätt som Abraham var fruktan orsaken till lögnen.]
Det hände när han hade varit där en lång tid att filistéernas kung Avimelech tittade ut genom ett fönster och såg och se, Isak (hebr. Yishaq) skrattade (hebr. metsachaq – kelade, roade sig, vänslades, "skojbråkade") med Rebecka, sin hustru. [Hebr. metsachaq är snarlikt Isaks namn som betyder "skratt", se 1 Mos 17:17, 19. Samma ord används av Potifars hustru när hon anklagar Josef för att ha antastat henne, se 1 Mos 39:14, 17. Ordet används också om hur Ismael förlöjligande Isak, se 1 Mos 21:9. Allt detta förstärker hur Isak ignorerade och "förlöjligade" Guds löfte om beskydd, och ljög för att skydda sig själv.]
Avimelech kallade på Isak och sade: "Se, hon är verkligen din hustru, hur kunde du säga att hon är min syster?"
    Isak svarade honom: "Eftersom jag sade för mig själv, annars dör jag för hennes skull."
Avimelech sade: "Vad är det du har gjort mot oss? En av vårt folk kunde enkelt ha legat med din hustru och du skulle ha dragit skuld över oss."
Avimelech befallde allt folket och sade: "Han som rör denna man eller hans hustru ska sannerligen döden dö."
Han hade boskapshjordar och kreatursbesättningar och ett stort hushåll och filistéerna avundades honom.
Isak grävde på nytt upp brunnarna med vatten, som de hade grävt under hans far Abrahams dagar, eftersom filistéerna hade lagt igen dem efter Abrahams död. Han gav dem namn efter de namn som hans far hade gett dem.
Gerars herdar tvistade med Isaks herdar och sade: "Vattnet är vårt". Han gav källan namnet Esek [som betyder argument, tvist eller strid], eftersom de tvistade med honom.
Han lämnade området och grävde en annan brunn. Om den tvistade de inte. Han gav den namnet Rechovot [som betyder "mycket rymligt"] och han sade: "Nu har Herren (Jahve) gett oss utrymme och vi ska bli fruktsamma i landet." [Hebr. rechovot betyder vid, stor och rymlig och står här i plural, alltså mycket gott om plats! Isak är som nämnts tidigare den stora förebilden på Jesus bland patriarkerna. En av många saker som han gör är att både gräva nya brunnar och öppna upp gamla brunnar som blivit igenfyllda av fienden. Detta är en bild på Jesus som säger att han är det levande vattnet, brunnen och källflödet för det levande vattnet, se Joh 7:38. Precis som Jesaja profeterar om att ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor, se Jes 12:3.]
Han gjorde en måltid för dem och de åt och drack. [Denna notis om att de åt och drack och sedan på morgonen avlägger förbundseden är alla tydliga hänvisningar till att de ingår ett komplett blodsförbund.]
Och de steg upp på morgonen och svor (ingick förbundsed) till varandra och Isak sände iväg dem och de lämnade honom i frid.
Det hände samma dag att Isaks tjänare kom och berättade för honom angående brunnarna som de hade grävt och sade till honom: " Vi har funnit vatten."
Dessa [kvinnor] blev en källa till bitterhet (en sorg, ordet kan även betyda uppror) för Isak och Rebecka. [Att bara den äldre brodern Esau nämns, och att föräldrarna är besvikna på honom, gör att läsaren anar att detta kommer att utvecklas mer i nästa kapitel. Esaus ingifte hos hettiterna används av Rebecka som en täckmantel för att skicka iväg Jakob till Paddan Aram för att hitta en hustru till honom, se 1 Mos 27:46; 28:5.]
Därför ber jag dig ta dina vapen, ditt koger och din båge, och gå ut på fältet och fäll en hjort åt mig.
Gör smaklig mat åt mig, sådan som jag älskar, och ta hit den till mig så att jag kan äta och min själ ska välsigna dig innan jag dör."
Rebecka hörde när Isak talade med sin son Esau. Och Esau gick ut på fältet för att jaga en hjort och ta hem den.
Rebecka talade med sin son Jakob och sade: "Se, jag hörde din far tala med din bror Esau och säga:
'Hämta en hjort till mig och gör smaklig mat så att jag kan äta och välsigna dig inför Herren innan jag dör.'
Därför, min son, lyssna noga och gör som jag befaller dig.
till flocken och hämta därifrån till mig två fina killingar av getterna och av dem ska jag göra smaklig mat åt din far, sådan som han älskar,
och du ska ge den till din far så att han kan äta, så att han kan välsigna dig innan han dör."
Hans mor [Rebecka] svarade honom: "Över mig ska den förbannelsen komma min son, lyssna bara på min röst och gå och hämta dem åt mig."
Och han gick och hämtade och förde dem till sin mor och hans mor gjorde en smaklig måltid, en sådan som hans far älskade.
Och Isak sade till sin son: "Hur har du funnit det så snabbt min son?"
    Han svarade: "Eftersom Herren din Gud (Jahve Elohim) lät mig ha god jaktlycka (ordagrant sände mig framför sitt ansikte).
Och han sade: "För det nära mig och jag ska äta av min sons anrättning så att min själ (hela min person) kan välsigna dig." Och han ställde det nära honom och han åt och han gav honom vin och han drack.
Och hans far Isak sade till honom: "Kom nära nu och kyss mig min son."
Och han kom nära och kysste honom. Och han kände doften av hans kläder och välsignade honom och sade:
"Se, doften av min son är
    som doften av fälten
    som Herren (Jahve) har välsignat.
Må Gud (Elohim) ge dig himlarnas dagg
    och jordens feta [rika/välsignade] platser,
    och överflöd av säd och vin.
Låt folken tjäna dig
    och länderna böja sig inför dig.
Var en herre över dina bröder,
    och låt din mors son böja sig inför dig.
Förbannad (hebr. arar) är var och en som förbannar (arar) dig,
    och inympad (välsignad) är var och en som välsignar dig. [1 Mos 12:3]
Och det skedde att så snart Isak hade avslutat välsignelsen av Jakob, lämnade Jakob sin fars närhet och Esau, hans bror kom in från sin jakt.
Och även han gjorde välsmakande mat och bar in till sin far och han sade till sin far: "Låt min far stå upp och äta av sin sons anrättning, så att han kan välsigna mig."
Och Isak hans far sade till honom: "Vem är du?"
    Han svarade: "Jag är din son, din förstfödde, Esau."
Och Isak darrade våldsamt och sade: "Vem är då han som tog viltkött och gav det till mig, och jag har ätit allt av det innan du kom, och har välsignat honom? Ja, och han ska vara välsignad."
När Esau hörde sin fars ord, skrek han ett högt (mycket stort) och bittert skrik och han sade till sin far: "Välsigna mig, även mig, min far!"
Och han sade: "Heter han inte med rätta Jakob? [Jakob betyder "den som håller i hälen" eller "den som tränger undan".] För han har trängt undan mig dessa två gånger. Han tog min förstfödslorätt och se, nu har han tagit bort välsignelsen." Sedan frågade han: "Har du någon annan välsignelse för mig?"
Och Isak svarade och sade till Esau: "Se, jag har gjort honom till herre, och alla hans bröder har jag gett till honom som tjänare, och med säd och vin har jag försett honom, och vad mer ska jag göra för dig min son?"
Och Esau sade till sin far: "Har du inte någon välsignelse min far? Välsigna mig, även mig, min far." Och Esau lyfte upp sin röst och grät.
Och Esaus, hennes äldre sons ord, berättades för Rebecka och hon skickade efter Jakob, hennes yngre son och sade till honom: "Se, din bror Esau som rör vid dig, tröstar sig själv och har för avsikt att döda dig.
Lyssna därför min son till min röst och stig upp, fly till Laban, min bror i Haran,
till dess hans vrede har vänts bort från dig, och han glömmer det som du har gjort mot honom. Sedan ska jag sända och hämta dig därifrån, varför skulle jag berövas er båda på samma dag?"
Och Rebecka sade till Isak: "Jag är livrädd på grund av Chets döttrar. Om Jakob tar en hustru av Chets döttrar, en som dessa av döttrarna från landet, vilken glädje har jag då av livet?"
Och Isak kallade på Jakob och välsignade honom och förmanade honom och sade till honom: "Du ska inte ta en hustru från Kanaans döttrar.
Stå upp och gå till Paddan-Aram till Betoels hus, din mors far, och ta dig en hustru därifrån, från Labans döttrar, din mors bror.
Och Allsmäktig Gud (El Shaddai) välsignar dig och gör dig fruktsam och förökar dig så att du blir en församling av folk,
och ger till dig Abrahams välsignelser och till din säd med dig, så att du kan ärva landet som du vistats i, som Gud (Elohim) gav till Abraham."
När Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt iväg honom till Paddan-Aram för att ta sig en hustru därifrån, och att han välsignat honom och förmanat honom och sagt: "Du ska inte ta dig en hustru av Kanaans döttrar,"
då gick han till Ismael och tog Mahalat, Ismaels dotter, Abrahams son, Nevaiots syster, till att bli hans hustru, utöver de fruar han hade.
Plötsligt såg han Herren själv stå högst upp och säga: "Jag är Herren, din fader [förfader] Abrahams Gud och [din far] Isaks Gud. [Notera att ännu har Gud inte blivit Jakobs Gud, det är först efter brottningskampen i 1 Mos 32.] Marken som du nu ligger på ska jag ge åt dig och din säd.
Se, jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig." [Jakob hade ännu inte någon fru, men skulle bli far till tolv söner, nationen Israel, och finns med i släktledet för den utlovade Messias – Jesus.]
Och han gav platsen namnet Betel. Men likväl (en skarp betonong och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) var Loz stadens namn till en början.
Och Jakob avlade ett löfte och sade: "Om Gud (Elohim) är med mig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mig på den väg jag går och ger mig bröd att äta och kläder att klä mig med,
så att jag kommer tillbaka till min fars hus i frid (shalom) då ska Herren (Jahve) vara min Gud (Elohim),
och denna sten som jag har rest upp som en pelare ska vara Guds (Elohims) hus, och av allt som du ger mig ska jag ge tionde till dig."
Och dit samlades alla flockar och de rullade stenen från källans öppning och vattnade fåren och lade tillbaka stenen över källans öppning på sin plats.
Jakob frågade dem: "Mina bröder, vilka är ni?"
    De svarade: "Vi är från Charan (Haran)." [1 Mos 11:31]
Då frågade han dem: "Känner ni Laban (hebr. Lavan – betyder "vit"), Nachors son?"
    De svarade: "[Ja!] Vi känner honom."
Han frågade dem: "Är det väl med honom?"
    Och de svarade: "Det är väl, och se, Rakel, hans dotter, kommer med fåren."
Medan har fortfarande talade med dem kom Rakel med sin fars får för hon vallade dem.
Och Jakob kysste Rakel och lyfte upp sin röst och grät.
Och Jakob berättade för Rakel att han var hennes fars bror och att han var Rebeckas son, och hon sprang och berättade för sin far.
Och det skedde när Laban hörde nyheten om Jakob hans systers son, att han sprang och mötte honom och omfamnade honom och kysste honom och förde honom till sitt hus. Och han berättade om allting för Laban.
Och Laban sade till honom: "Med säkerhet är du mina ben och mitt kött." Och han vistades hos honom i en månads tid.
Och Laban sade till Jakob: "Eftersom du är min bror, ska du inte tjäna mig för ingenting. Säg mig vilken lön jag ska ge dig."
Och Laban hade två döttrar, den äldre hette Lea och den yngre var Rakel.
Laban svarade: "Det är bättre att jag ger henne till dig än att jag ska ge henne till någon annan man, stanna hos mig."
Och Laban gav Zilpa, sin tjänstekvinna till sin dotter Lea som tjänstekvinna.
Och det hände på morgonen att se, det var Lea, och han sade till Laban: "Vad är detta du har gjort mot mig? Har jag inte tjänat dig för Rakel? Varför har du bedragit mig?"
Laban svarade: "Vi gör inte så här (det är inte vår sed) att vi ger den yngre före den förstfödda.
Fullfölj veckorna för denna och vi ska även ge dig den andra för det arbete som du ska göra i ytterligare sju år."
Och Jakob gjorde så och fullföljde sina veckor, och han gav honom Rakel, sin dotter till hustru.
Och Laban gav till sin dotter Rakel Bilha, hans tjänstekvinna till att bli hennes tjänstekvinna.
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Eftersom Herren (Jahve) har hört (hebr. shama) att jag är hatad (oälskad, motbjudande, avvisad), har han gett mig även denna son." Och hon gav honom namnet Simon (hebr. Shimon – betyder: "höra").
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Nu, denna gång ska min man förenas med (vara nära – hebr. lava) mig eftersom jag har fött honom tre söner." Därför gav hon honom namnet Levi [betyder: "förenad med"].
Och när Rakel såg att hon inte födde några barn till Jakob avundades hon sin syster och hon sade till Jakob: "Ge mig barn, annars dör jag."
Och hon gav honom Bilha, sin tjänstekvinna till hustru, och Jakob gick in till henne.
Och Bilha blev gravid och födde en son till Jakob.
Och Rakel sade: "Gud (Elohim) har dömt (hebr. danan) mig och även hört min röst och har gett mig en son." Därför gav (kallade) hon honom namnet Dan [betyder: domare].
Och Bilha, Rakels tjänstekvinna blev gravid igen och födde en andra son till Jakob.
När Lea såg att hon hade lämnat (slutat) att bli gravid, tog hon Zilpa sin tjänstekvinna, och gav henne till Jakob som bihustru.
Och Zilpa, Leas tjänstekvinna födde en son till Jakob.
Och Ruben [Jakobs förstfödde, Leas son som nu var i 5-6 års åldern] gick ut till veteskörden på dagarna och hittade alrunor (mandragora; "kärleksäpplen" – hebr. dodaj) på fältet och tog hem det till sin mor Lea. Då sade Rakel till Lea: "Ge mig, jag ber dig, från din sons alrunor." [Alruna (Mandragora officinarum) är en art i familjen potatisväxter. Örten har grova rötter som ofta kan få former som påminner om nakna människokroppar. De användes ibland som husgudar (hebr. terafim). Från roten växer långa mörkgröna blad som bildar som en rosett. Den bildar blekt purpurblå blommor som under våren blir till små gul/röda frukter. Frukten har beskrivits som ett gult fågelägg i ett genomskinligt bo. Vid den här tiden på våren, då veteskörden bärgas, är frukten mogen och den doftar också, se Höga V 7:13. Frukten kan skalas och ätas. Mest troligt är att den 5-6 årige Ruben bara plockar frukten och tar med sig den hem. Det finns antika berättelser hur hundar och åsnor användes för att dra upp de djupa rötterna, så med tanke på hans ålder, är det inte troligt att han gräver upp roten. Dess frukter ansågs verka som ett afrodisiakum med en stärkande effekt på könsdriften. Araberna kallade frukten "djävulens äpplen" och i den grekiska världen fick den smeknamnet "kärleksäpple". Kopplingen till kärlek finns även i det hebreiska namnet dodaj (som också delar rot med namnet David), som är snarligt ordet för kärlek (hebr. dod) och "min älskade" i Höga visan, se Höga V 2:2. Den grekiska naturforskaren Dioskorides (40-90 e.Kr.) skriver hur mandragoraroten kunde kokas i vin och ges som smärtlindrande medel. Det verkade även mot sömnlöshet och användes inför operativa ingrepp. Mandragora växer än idag på fälten i Israel.]
Och hon [Lea] sade till henne [Rakel]: "Är det en liten sak (är det inte tillräckligt illa) att du har tagit bort min man? Ska du nu också ta bort min sons alrunor ("kärleksäpplen")?"
    Och Rakel sade: "[Okej.] Därför ska han ligga med dig i natt för [i utbyte mot] din sons alrunor."
När Jakob kom från fältet på kvällen gick Lea ut och mötte honom och sade: "Du måste komma in till mig, för jag har verkligen köpt dig med min sons alrunor." [Lea väntade inte hemma utan går ut och möter Jakob.] Och han låg hos henne den natten. [Här används inte känna (hebr. jada, se 1 Mos 4:1) som är det ord som brukar användas om äktenskapligt samliv, utan "ligga" som oftare har med utomäktenskaplig sex att göra, se 1 Mos 39:12. De fyra första sönerna som Lea föder står det bara att hon föder (1 Mos 29:32, 33, 34, 35), med de två sista föder hon "till Jakob" (vers 17 och 19), precis som Bilha (vers 5 och 7) och Zilpa (vers 10 och 12). även Josef och Benjamin har annorlunda formulering och saknar frasen "till Jakob", se vers 23 och 1 Mos 35:18.]
Och Gud (Elohim) lyssnade till Lea och hon blev gravid och födde en femte son till Jakob.
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har gett mig min lön (hebr. shachar) eftersom jag gav min tjänstekvinna till min man. Och hon gav (kallade) hon honom namnet Jisashchar. (Jisashachar betyder det finns lön, kompensation eller belöning.)
Och Lea blev gravid igen och födde en sjätte son till Jakob.
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har skänkt (hebr. zavad) mig en god hemgift (hebr. zeved), nu ska min man umgås (hebr. zaval) med mig, eftersom jag har fött honom sex söner." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Zevolun. [Zevolun betyder upphöjd, men även boplats, habitat.]
Och hon gav (kallade) hon honom namnet Josef och sade: "Herren (Jahve) har förökat (hebr. josef) till mig ännu en son." [Josef betyder Herren förökar.] [Rakel får ännu ett barn, men hon dör i barnsäng när hon får honom. 1 Mos 35:18. Benjamin blir den tolfte sonen.]
Och det skedde när Rakel hade fött Josef att Jakob sade till Laban: "Sänd iväg mig så att jag kan gå till min plats och till mitt land.
Innan jag kom hade du lite och den har förökat sig och blivit talrik, och Herren (Jahve) har välsignat dig oavsett vart du har vänt dig. Och nu ska jag förse även mitt eget hus (hushåll)."
Och han sade: "Vad ska jag ge dig?"
    Och Jakob sade: "Du ska inte ge mig vad som helst, om du vill göra detta för mig, ska jag igen föda din flock och ta hand om den.
Så ska min rättfärdighet vittna mot mig idag och framåt, när du kommer för att se över min lön som är inför dig. Alla som inte är fläckiga och spräckliga bland getterna och mörka bland fåren, om de blir funna hos mig ska de räknas som stulna."
Och Jakob tog sig käppar av färska popplar och av mandelträd och av platanträd, och skalade vita ränder i dem så att det vita blev synligt på käpparna.
Och han placerade käpparna som han hade skalat mittemot flockarna i rännorna, i vattentrågen dit flocken kom för att dricka, och de blev dräktiga när de kom för att dricka.
Och Jakob skiljde lammen av hankön, och vände flockens ansikten mot det strimmiga och alla mörka i Labans flock, och han placerade sina egna flockar åt sidan och placerade dem inte i Labans flock.
Och det skedde när de starka i flocken skulle para sig att Jakob lade käpparna framför deras ögon i flockens vattentråg, så att de blev dräktiga bland käpparna,
men när flocken var svag lade han inte dit dem. På det sättet blev de svaga Labans och de starka Jakobs.
Och mannen förökades väldigt mycket och hade stora flockar och tjänarinnor och tjänare och kameler och åsnor.
Jakob fick höra hur Labans söner sade: "Jakob har tagit allt vår far ägde. Han har skaffat sig all den rikedomen av det som tillhör vår far."
Då sade Herren till Jakob: "Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig."
Och Jakob skickade efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på marken till hans hjord,
och han sade till dem: "Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud har varit med mig.
Ändå har er far offentligt förnedrat (lurat – hebr. talal) mig och ändrat min lön tio gånger [gång på gång], men Gud har inte tillåtit honom att göra mig något ont. [Det ovanliga ordet har samma rot som ordet tel som används om en stad som byggts upp och rivits ner. Labans sätt är som ett grymt skämt där Jakobs förvänting har byggts upp som en stad synlig för alla, för att sedan raseras, på nytt byggas upp för att igen raseras.]
Så har Gud tagit er fars boskap och gett den åt mig.
Då sade han: 'Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig.
Jag är den Gud (El) som såg dig i Betel [för 15 år sedan], där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte. Bryt nu upp och dra ut ur detta land och vänd tillbaka till ditt fosterland.' "
Då svarade Rakel och Lea: "Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom?
Är vi inte som främlingar för honom? Han har ju sålt oss och sedan gjort slut på det han fick i betalning för oss.
Hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig."
och tog med sig all sin boskap och all egendom som han hade samlat, boskapen han hade förvärvat och skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin far Isak i Kanaans land.
Men Laban hade gått för att klippa sina får. Då stal Rakel sin fars husgudar (hebr. terafim).
Och Jakob smög sig i väg från aramén Laban utan att låta honom märka att han tänkte fly.
Han bröt upp och flydde med allt han hade och gick över floden [Eufrat] och vände sitt ansikte (begav sig av) [österut] mot Gileads bergsbygd.
På tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt.
Men Gud kom till aramén Laban i en dröm om natten och sade till honom: "Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont."
Då sade Laban till Jakob: "Vad har du gjort? Du smög dig i väg från mig och förde bort mina döttrar likt fångar tagna med svärd.
Varför flydde du i hemlighet och rymde från mig? När du inte lät mig veta något kunde jag inte sända i väg dig med jubel och sång, med tamburin och harpa.
Du unnade mig inte ens att få kyssa mina barnbarn och mina döttrar. Du har betett dig som en dåre.
Jag har makt att göra er illa, men er fars Gud sade till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont.
Nu gav du dig i väg för att du längtade hem så mycket. Men varför stal du mina gudar?"
Jakob svarade Laban: "Jag var rädd för dig, för jag tänkte att du skulle ta dina döttrar från mig med våld.
Men den som du hittar dina gudar hos ska inte få leva. Här inför våra släktingar får du se efter om jag har något hos mig som är ditt, och i så fall ta det." Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem.
Och hon sade till sin far: "Bli inte arg, herre (låt det inte vara förargelseväckande i min herres ögon), att jag inte kan resa mig inför dig, för det är med mig på kvinnors vis (jag har det som kvinnor brukar ha)" [3 Mos 15:19] Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.
Jakob blev arg och kom i gräl med Laban och sade till honom: "Vad är mitt brott, vad är min synd, eftersom du förföljer mig så våldsamt?
I 20 år [år 1929-1909 f.Kr.] har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i 14 år för dina båda döttrar och i 6 år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger.
Hade inte min fars Gud varit med mig – Abrahams Gud som även Isak vördar – så hade du säkert låtit mig gå med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt."
Laban svarade Jakob: "Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Vad skulle jag kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de fött?
Kom nu, låt oss sluta förbund med varandra. Det ska vara vittne mellan mig och dig."
Sedan sade han till sitt folk: "Samla ihop sten." Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset.
Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.
Laban sade vidare till Jakob: "Se detta röse och se denna stod som jag rest mellan mig och dig.
Röset här ska vara ett vittne, och stoden ska vara ett vittne att jag inte ska gå förbi röset mot dig med onda avsikter, och att inte heller du ska gå mot mig förbi röset och stoden.
Sedan offrade Jakob slaktoffer på berget och bjöd in sina släktingar till en måltid. De åt och stannade på berget över natten.
På morgonen steg Laban upp tidigt, och när han hade kysst sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, gav han sig i väg och återvände hem.
Och Jakob gick sin väg och Guds (Elohims) ängel mötte honom.
Och Jakob sände budbärare framför sig till Esau sin bror, till Seirs land [landet öster och syd om Döda havet], Edoms fält (öppna landskap).
Och han befallde dem och sade: "Så ska ni säga till min herre Esau: 'Så säger din tjänare Jakob, jag har vistats hos Laban och stannat till nu.
Och jag har oxar och åsnor och småboskap och tjänare och tjänarinnor, och jag har sänt för att berätta för min herre, för att jag ska finna nåd (oförtjänt kärlek, favör – hebr. chen) i dina ögon.' "
Och budbärarna återvände till Jakob och sade: "Vi kom till din bror Esau och nu kommer han för att möta dig och 400 män med honom."
Jakob blev mycket rädd och hade ångest. Han delade folket som var med honom, och småboskapen och kreaturen och kamelerna, i två läger.
Och han sade: "Om Esau kommer till det ena lägret och slår det, då kan det andra lägret som är kvar fly."
Och Jakob sade: "Min far Abrahams Gud (Elohim) och min far Isaks Gud (Elohim), Herre (Jahve) du som sagt till mig: 'Återvänd till ditt land och till din släkt och jag ska göra väl mot dig.'
Jag är inte värdig all din nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) och all sanning (trofasthet – hebr. emet) som du har visat din tjänare, för med min stav gick jag över denna Jordan och nu är jag två läger.
Och han höll sig där den natten, och tog av det han hade med sig en gåva till Esau hans bror.
Och han gav dem i sin tjänares hand, varje flock för sig, och han sade till sin tjänare: "Gå över före mig och se till att det är ett avstånd mellan flock och mellan flock."
Och han befallde de första (de som gick längst fram) och sade: "När Esau min bror möter er och frågar er och säger. 'Vilka är ni och vart går ni och vems är dessa framför er?'
Då ska ni säga: 'De är din tjänare Jakobs, det är en gåva sänd till min herre, till Esau och se, han är även bakom oss.' "
Och han befallde även den andra och den tredje och alla som följde flockarna och sade: På detta sätt ska ni tala till Esau när ni finner honom
och ni ska säga: "Se, även din tjänare Jakob är bakom oss." För han sade (tänkte): "Jag ska blidka honom med gåvan som går framför mig och därefter ska jag se hans ansikte, måhända ska han ta emot mig."
Han tog dem och förde över dem till andra sidan forsen, och sedan skickade han över alla sina ägodelar. [Jabbok rinner från öster och mynnar ut i Jordanfloden mitt emellan Döda havet och Galileiska sjön. Själva ordet Jabbok är väldigt snarlikt det hebreiska ordet för "kamp". Ordagrant betyder Jabbok "att tömma", "hälla ur".]
Jakob var ensam kvar [på den norra flodbanken]. En man [Jesus, Gud själv i mänsklig gestalt, se vers 30] brottades med honom fram tills solen gick upp.
När mannen såg att han inte kunde vinna över Jakob rörde han vid Jakobs höftled, så att höften gick ur led medan de brottades med varandra.
Då frågade Jakob: "Jag ber dig, låt mig få veta ditt namn?" Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn?" Sedan välsignade han Jakob där.
När han passerat Penuel [en stad vid floden Jabbok, alternativ stavning till Peniel] såg han solen gå upp, men han haltade på grund av sin höftskada. [Efter mötet med Gud vandrade Jakob annorlunda.]
Själv gick han över framför dem och böjde sig till marken sju gånger till dess han kom nära sin bror.
Men Esau sprang och mötte honom och omfamnade honom och föll honom om halsen och kysste honom och grät.
Och han lyfte upp sina ögon och såg kvinnorna och barnen och frågade: "Vilka är dessa som du har med dig"?
    Och han [Jakob] svarade: "Barnen som Gud i sin nåd (oförtjänta kärlek – hebr. chanan) har gett sin tjänare."
Sedan frågade han [Esau]: "Vad menar du med den stora skara (alla de läger) som jag mött [som du sänt framför dig]"?
    Och han [Jakob] svarade: "För att finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon min herre."
Och Esau sade: "Jag har nog, min bror, låt det du har vara ditt."
Jag ber dig (vädjar), ta emot min gåva som jag har fört till dig, eftersom Gud (Elohim) har handlat med nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanan) mot mig, och eftersom jag har nog." Och han bad enträget och han tog emot den.
Och han sade till honom: "Låt oss fortsätta vår resa och låt oss gå och jag ska gå före dig."
Jag ber dig, låt min herre gå över före hans tjänare och jag ska vandra vidare långsamt, efter boskapens takt (tempo) och i barnens takt (tempo), till dess jag kommer till min herre i Seir."
Och Esau sade: "Låt mig lämna några från mitt folk med dig." Och han sade: "Varför detta? Låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i min herres ögon."
Och Esau återvände den dagen på sin väg till Seir.
Och Jakob vandrade till Sukkot [öster om Jordanfloden nära Jabbok; troligtvis nuvarande Tel Deir Alla] och byggde sig ett hus och gjorde stall (hebr. sukkot) till sin boskap. Därför har den platsen namnet Sukkot. [Sukkot betyder hydda och motsvarar de boskapsskydd som man byggde som stall på den här tiden. Samma ord finns i lövhyddohögtiden som heter Sukkot på hebreiska.]
Och han reste där ett altare och kallade det El Elohei Israel (Gud, Israels Gud).
Och Dina, Leas dotter, som hon hade fött till Jakob, gick ut för att se (träffa) landets döttrar.
Och Shechem talade med sin far Chamor och sade: "Ge mig denna ungmö till hustru."
Och Chamor, Shechems far, gick ut till Jakob för att tala med honom.
Och Jakobs söner kom in från fältet när de hörde det. Och männen var bedrövade och de var mycket arga eftersom han hade gjort en vidrig gärning i Israel när han låg med Jakobs dotter, något som aldrig skulle ha gjorts.
Och Chamor talade med dem och sade: "Min son Shechems själ längtar efter din dotter, jag ber dig, ge henne som hustru till honom.
Och ingå äktenskap med oss, ge era döttrar till oss och ta våra döttrar till er.
Och ni ska bo med oss och landet finns framför er (ligger öppet för er), bo och idka handel där och få era besittningar där."
Be mig om mycket, en stor hemgift, och jag ska ge er vad ni säger (begär), bara ni ger mig ungmön till hustru."
och sade till dem: "Vi kan inte göra detta, att ge vår syster till någon som är oomskuren, för det är en förebråelse mot oss.
Endast på det villkoret kan vi samtycka med er, om ni blir som vi är, att alla era män blir omskurna,
sedan kan vi ge våra döttrar till er och vi kan ta era döttrar till oss och vi kan bo tillsammans med er och vi kan bli ett folk.
Men om ni inte vill lyssna till oss och omskära er, då tar vi våra döttrar och går vår väg."
Och ynglingen dröjde inte med att göra detta eftersom han älskade Jakobs dotter. Och han var upphöjd över alla i sin fars hus.
Och Chamor och hans son Shechem kom till stadens port och talade med stadens män och sade:
"Dessa män är fridsamma mot oss, låt dem därför bo i landet och idka handel där, för se, landet är stort nog för dem, låt oss ta deras döttrar åt oss som hustrur och låt oss ge dem våra döttrar.
Bara på det villkoret ska männen samtycka med oss (bo med oss), att vi blir ett folk, om varje man bland oss blir omskuren som de är omskurna.
Ska inte deras boskap och deras ägodelar bli våra? Låt oss bara samtycka med dem så att de vill leva med oss."
Och de slog Chamor och hans son Shechem med svärdsegg och tog ut Dina från Shechems hus, och gick vidare.
Och Jakob sade till Simon och Levi: "Ni har gett mig bekymmer, att göra mig förhatlig för landets invånare, för kananéerna och periséerna, och jag är få i antal, de kommer att samla ihop sig mot mig och slå mig, och jag blir fördärvad, jag och mitt hus."
Och Gud (Elohim) sade till Jakob. "Stig upp och gå till Betel och bo där. Och gör ett altare till Gud (El) som visade sig för dig när du flydde från din bror Esaus ansikte."
och låt oss stå upp och gå till Betel. Där ska jag göra ett altare till Gud (El) som svarade mig den dag jag var i nöd (var trängd) och som har varit med mig på den väg jag har vandrat."
Och han byggde där ett altare och kallade platsen El-Betel [Guds "Guds hus"], för där hade Gud uppenbarat sig för honom när han flydde från sin brors [Esaus] ansikte. [Tillägget här av El (som betyder Gud) till platsen Betel betonar Guds närvaro på den platsen, se även 1 Mos 28:19.]
Och Debora, Rebeckas barnflicka dog, och hon begravdes nedanför Betel under eken, och den fick namnet Alon-Bachot [betyder: "eken som gråter"].
Och Gud (Elohim) sade till honom: "Ditt namn är Jakob, men du ska inte längre heta Jakob utan Israel ska vara ditt namn" och han gav honom namnet Israel.
Och Gud (Elohim) sade till honom: "Jag är Allsmäktig Gud (El Shaddai). Var fruktsam och föröka dig. Ett folk och flera folk ska komma från dig och kungar ska komma från din länd. [Ordet för länd syftar på hela den nedre delen av kroppen, inklusive könsorganen.]
Och landet som jag gav till Abraham och Isak det ger jag till dig, och till din säd efter dig ska jag ge landet."
Och de vandrade från Betel och det var fortfarande ett stycke för att komma till Efrat, och Rakel födde, men hon hade en svår förlossning.
Och det skedde när hon var i svåra födslosmärtor att barnmorskan sade till henne: "Frukta inte för även detta är en son till dig."
Och det skedde när hennes själ var på väg att lämna henne, för hon dog, att hon kallade honom Ben-Oni, men hans far kallade honom Benjamin. [Ben-Oni betyder min smärtas son, Benjamin betyder min högra hands son.]
Och Jakob vandrade och spred ut sina tält till Migdal-Eder ["tornet i Edar"; ordagrant "flockens torn"]. [Platsen är troligtvis mellan Betlehem och Hebron, se även Mik 4:8.]
Leas [två] söner via tjänstekvinnan Zilpa:
    Gad och Asher. Dessa är Jakobs söner som föddes åt honom i Paddan-Aram.
Och Ada födde till Esau Elifaz (Elifas),
och Basemat födde Reoel,
och Oholivama födde Jeosh och Jalam och Korach. Detta är Esaus söner som föddes till honom i Kanaans land.
För deras ägodelar var för stora för dem för att bo tillsammans, och landet där de vistades kunde inte klara dem för all deras boskap. [Betet räckte inte till alla djur.]
Och Timna var bihustru till Elifaz, Esaus son, och hon födde Amalek till Elifaz. Dessa är söner till Ada, Esaus hustru. [Amalek blir stamfar till amalekiterna. Detta folk är det första som anfaller Israels söner efter att de kommit ut ur Egypten och vandrat ungefär en månad från övergången av Vasshavet. I Refidim besegrar de amalekiterna 2 Mos 17:8–16. Senare uppmanar Mose dem att inte glömma att förgöra amalekiterna utan verkligen komma ihåg detta, se 5 Mos 25:19. Därefter är det Saul som strider mot amalekiterna och är olydig, vilket gör att han inte längre får vara kung, eftersom han inte tillspilloger hela bytet och underlåter att döda deras kung. 1 Sam 15. I Esters bok är den onde Haman ättling till en amalekit. Han vill utrota alla judar men misslyckas. Amalek är också den andemakt som genom historien har stått för/representerat all slags antisemitism, dvs. en önskan att utrota judarna. Den har tagit sig många uttryck genom historien och även ersättningsteologin är en variant av antisemitismen.]
Och dessa är söner till Oholivama:
    Anas dotter, dotter till Tsiveon, Esaus hustru. Och hon födde till Esau Jeosh och Jalam och Korach.
Sibons söner var Aja och Ana. Det var den Ana som fann de varma källorna i öknen när han vaktade sin far Sibons åsnor.
Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horeernas stamfurstar i Seirs land, varje furste för sig.
Detta är de kungar som regerade i Edoms land innan någon kung regerade över israeliterna.
Detta är namnen på Esaus stamfurstar efter deras släkter och orter: furstarna Timna, Alva, Jetet,
Magdiel och Iram. Dessa var alltså Edoms furstar efter deras boplatser i landet de tog i besittning. Edom är densamme som Esau, edomiternas stamfar.
Israel älskade Josef mer än sina andra söner eftersom han var den son som han fått på sin ålderdom [91 år, med Rakel som han älskade mer än Lea, se 1 Mos 29:30], och han lät göra en speciell mantel åt honom. [Ordet för "speciell mantel" (hebr. ketonet passim) kan betyda mångfärgad, långärmad eller broderad med ornament.]
När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.

Jakobs tolv söner, från den äldste till den yngste: 1. Ruben (Lea)
2. Simon (Lea)
3. Levi (Lea)
4. Juda (Lea)
5. Dan (Bilha, Rakels tjänstekvinna)
6. Naftali (Bilha, Rakels tjänstekvinna)
7. Gad (Zilpa, Leas tjänstekvinna)
8. Asher (Zilpa, Leas tjänstekvinna)
9. Isaskar (Lea)
10. Sebulon (Lea)
11. Josef (Rakel)
12. Benjamin (Rakel)

Josef drömde en dröm, och han berättade den för sina bröder, och de hatade honom ännu mer.
Vi band kärvar på fältet och min kärve reste på sig och stod upprätt, och se, era kärvar kom och stod runt omkring och bugade sig för min kärve."
Hans bröder sade till honom: "Skulle du verkligen regera över oss? Eller ska du råda över oss?"
Och de hatade honom ännu mer på grund av hans drömmar och hans ord.
Han drömde en annan dröm och berättade den för sina bröder och sade: "Se, jag har haft ännu en dröm och solen och månen och 11 stjärnor böjde sig ner inför mig."
Han berättade det för sin far och sina bröder, men hans far tillrättavisade honom och sade till honom: "Vad är denna dröm som du drömmer? Ska jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner på marken inför dig?"
Hans bröder gick iväg för att valla sin fars hjord i Shechem (Sikem). [Shechem, nuvarande Nablus ligger 11 mil norr om Hebron. En fem dagars vandring. Troligtvis är det torrt i trakten kring Hebron och Betlehem (se t.ex. Rut 1:1), så man tar flocken nordväst på framkanten av Juda bergsbygd där det är mer nederbörd och frodigare ängsmarker.]
Israel sade till Josef: "Vallar inte dina bröder flocken i Shechem (Sikem)? Kom, jag ska sända dig till dem", och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar", se 1 Mos 22:1.]
Han sade till honom: "Gå nu och se att allt står väl till med dina bröder och att allt är väl med småboskapen. Kom sedan tillbaka och berätta för mig." Han sände iväg honom från Hebrons dal och han kom till Shechem (Sikem).
En man fann honom där och såg hur han vandrade (irrade omkring) på fälten, och frågade honom: "Vad letar du efter?"
"Mina bröder, letar jag efter", svarade han, "Tala om för mig var de vallar sin hjord." [Den hebreiska ordföljden är "mina bröder jag söker". Att "mina bröder" kommer först förstärker Josefs tillit och hur han ser dem som sin familj, något som gör brödernas svek ännu större.]
De [Josefs bröder] såg honom på långt håll [över de flacka gräsfälten – och även hans mantel måste ha utmärkt Josef] och innan han kom nära dem smidde de [onda] planer mot honom och bestämde sig för att döda honom.
Ruben fortsatte: "Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte)." Han sade så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra tillbaka honom till hans far.
Sedan satte de sig ner och åt. [En måltid mättar inte bara magen, den fyller en viktig social funktion. Här blir hårdheten i brödernas hjärtan uppenbar. Josef saknade mat och vatten och de hörde hans rop, se 1 Mos 42:21. Samtidigt dukar de upp och äter alldeles intill. Drygt 20 år senare kommer dock situationen omvänd, då är Josef den som föder bröderna, se 1 Mos 42:3, 6.] När de lyfte upp sina ögon och tittade, fick de se en karavan med ismaeliter komma från Gilead med sina kameler som bar på kryddor och balsam och myrra, som de skulle gå med till Egypten.
Kom, så säljer vi honom till ismaeliterna och låter inte vår hand komma vid honom, han är ju trots allt vår bror, vårt kött." Hans bröder lyssnade på honom.
När de midjanitiska köpmännen [vers 25] gick förbi, drog de [bröderna] upp Josef från brunnen och sålde Josef till ismaeliterna för 20 shekel silver. [Priset för en ung manlig slav var 20 silver shekel, se 3 Mos 27:5. Priset finns även dokumenterat i Hammurabis lagar, se §116, §214 och §252.] Och de tog Josef till Egypten. [Den ovanliga trefaldiga upprepningen av Josefs namn i denna vers "drog upp Josef ... sålde Josef ... tog Josef" betonar och indikerar att händelsen är viktig för fortsättningen av berättelsen. Karavanen bestod troligtvis av både ismaeliter och midjaniter, se 1 Mos 17:20; 37:25, 27, 36; 39:1; Dom 8:24. Här finns också en historisk konflikt som går flera generationer tillbaka. Ismaeliterna var ättlingar till Ismael, som Abraham fick med den egyptiska Hagar omkring 180 år tidigare, se 1 Mos 21:21. Midjaniterna var också ättlingar till Abraham från hans äktenskap med Ketura och deras son Midjan, se 1 Mos 25:1–4]
Alla hans söner och hans döttrar steg upp för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas och han sade: "Jag ska gå ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), till min son och sörja." Och hans far grät över honom.
[Samtidigt var Josef vid liv.] Midjaniterna sålde honom i Egypten till Potifar, en av faraos generaler, chefen över livvakten.
Juda tog en hustru till Er, hans förstfödde, och hennes namn var Tamar.
Då sade Juda till Onan: "Gå in till din brors hustru och utför din plikt som hennes äkta mans bror och se till att din bror får avkomlingar (barn, ordagrant säd).
Men Onan visste att säden (barnet) inte skulle bli hans, när han därför gick in till sin brors hustru spillde han sädesvätskan på marken, så att han inte skulle ge avkomma till sin bror.
Efter detta sade Juda till sin svärdotter Tamar: "Förbli en änka i din fars hus till dess min son Shela har vuxit upp." Han sade (tänkte för sig själv) annars dör han också, som sina bröder. Och Tamar gick iväg och bodde i sin fars hus.
Detta berättades för Tamar: "Se din svärfar går upp till Timna för att klippa sina får." [Timna, nuvarande Tel Batash, var en stad i Juda, 2 mil nordväst om Adullam och 7 km norr om Bet Shemesh. Det var en gränsstad för Juda stams område, se Jos 15:10. Det är här Simson så småningom tar en av filistéernas döttrar som fru, se Dom 14:1.]
Hon tog av sig sina änkekläder och täckte sig själv med sin slöja och svepte in sig själv och satte sig vid porten till [staden] Einaim [betyder: ögonen eller källorna; kanske samma stad som Enam, se Jos 15:34], som ligger på vägen till Timna. Hon såg att Shela hade vuxit upp (blivit giftasvuxen) men att hon inte blivit given till honom som hustru.
När Juda såg henne tänkte han att hon var en tempelsköka eftersom hon hade täckt sitt ansikte.
Han vände sig till henne vid vägen och sade: "Kom, låt mig komma in till dig", för han visste inte att hon var hans svärdotter.
    Hon svarade: "Vad ska du ge mig för att du får komma in till mig?"
Han sade: "Vilken pant ska jag ge dig?" Hon svarade: "Din sigill [med Judas personliga stämpel] och tråden [det flätade prydnadssnöret sigillet hängde i] och staven som du håller i din hand." Han gav dem till henne och kom in till (hade sexuellt umgänge med) henne och hon blev gravid genom honom.
Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten från kvinnans hand, men han fann henne inte.
Då frågade han männen efter hennes plats och sade: "Var är tempelskökan som satt vid vägkanten i Einaim [stad i låglandet (hebr. Shefela), mellan Hebron och Timna]?"
    De svarade: "Det har inte funnits någon tempelsköka här."
Juda svarade: "Låt henne behålla det, annars blir vi utskämda, se, jag skickade denna killing och du har inte hittat henne."
Det hände ungefär tre månader senare att man berättade för Juda och sade: "Tamar, din svärdotter har varit tempelsköka och nu har hon dessutom blivit gravid, hon är med barn genom prostitution."
    Juda sade: "Ta hit henne och låt henne brännas."
När hon fördes fram lät hon säga till sin svärfar: "Genom den man som dessa ting tillhör är jag gravid." Hon sade vidare: "Avgör vem som är ägare till sigillet och tråden [den flätade tråden sigillet är fäst i] och staven." [1 Mos 38:18]
Juda kände igen dem och sade: "Hon är mer rättfärdig än jag, eftersom jag inte gav henne min son Shela." Han träffade henne inte mer (hade inget sexuellt umgänge med henne).
Och det kom sig att den ene stack ut sin hand och barnmorskan tog en röd tråd och band om handleden och sade: "Denne kom ut först."
Josef fann nåd (oförtjänt kärlek; favör) i hans ögon och blev hans personlige tjänare. [En position som finns väl dokumenterad i egyptisk litteratur.] Potifar utsåg Josef till arbetsledare (tillsyningsman) över sitt hus och allt som tillhörde honom gav han i hans hand [att ansvara över].
Från den tiden då Potifar utsåg Josef till arbetsledare i sitt hus och över allt han ägde, lät Herren (Jahve) egyptierns hus bli välsignat på grund av Josef. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, i huset och på fältet.
Så Potifar betrodde allt han ägde i Josefs hand (vård, förvaltarskap) och gjorde sig inget bekymmer om något (han litade helt på Josef), förutom [valet av] maten han åt.

Josef fängslas

Josef hade en välskapt kropp och såg bra ut. [Samma uttryck används om hans mor Rakel, se 1 Mos 29:17.]
Men Josef vägrade och sade till sin herres hustru: "Se, min herre som äger mig vet inte ens vad som finns i hans hus [har inte koll på alla småsaker], han har gett allt som tillhör honom i min hand (låter mig förvalta allting).
Han är inte större i detta hus än vad jag är, inte heller har han undanhållit mig något förutom dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna gör denna stora ondska och synda mot Gud (Elohim)?" [Josef argumenterar i flera punkter: Det skulle vara ett missbruk av förtroende, ett svek mot Potifar, något ondskefullt och även en synd mot Gud. Se även 2 Mos 20:14; Ords 5–7.]
Även om hon fortsatte att tala till Josef dag efter dag, lyssnade han inte på henne eller ville ligga hos henne eller ens vara (vistas i samma rum; umgås) med henne.
En dag hände det när han gick in i huset för att uträtta sina sysslor att ingen av de personer som brukade vara i huset var där inne.
Då tog hon tag i hans mantel och sade: "Ligg med mig!" Men han lämnade sin mantel i hennes hand, flydde och tog sig ut [ur huset].
ropade hon på männen i huset och talade med dem och sade: "Se, han [min man] har fört in en hebré för att förnedra oss (göra oss till åtlöje). Han försökte våldta mig, men då ropade jag för full hals.
Sedan sade hon samma sak till honom: "Den hebreiske tjänaren som du tog hit kom in till mig och ville förnedra mig (roa sig med mig).
När hans herre hörde sin hustrus ord som hon talade till honom när hon sade: "Detta gjorde din tjänare mot mig", då upptändes hans vrede.
[Josef kom till Egypten som 17-åring, se 1 Mos 37:2. Han tjänade hos Potifar i drygt 10 år innan han blev falskt anklagad för att försökt våldta hans hustru. Han är nu omkring 28 år. Två år senare, som 30-åring, blir han befordrad av farao, se 1 Mos 41:46.] Efter en tid hände det sig att munskänken till kungen i Egypten och hans bagare, förolämpade sin herre, Egyptens kung. [Deras brott nämns inte. Enlig judisk tradition hade en fluga fallit ner i faraos vin och en sten i hans bröd. Andra judiska kommentarer föreslår att de försökt förgifta farao.]
En natt hade de båda – munskänken och bagaren hos kungen i Egypten som satt fängslade – var sin dröm. Var och en med sin egen uttydning (betydelse).
Han frågade faraos förmän som var med honom i fängelset i hans herres hus: "Varför ser ni så bekymrade ut idag?"
De sade till honom: "Vi har drömt en dröm och det finns ingen som kan tolka den."
    Josef sade till dem: "Tillhör inte uttydningen Gud (Elohim)? Berätta den (drömmen) för mig."
Munskänkarnas förman berättade sin dröm för Josef och sade till honom: "I min dröm såg jag vin framför mig,
Josef sade till honom: "Detta är uttydningen, de tre grenarna är tre dagar.
Men kom ihåg mig när det går väl för dig, och visa mig nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – chesed) och berätta om mig för farao och för mig ut ur detta hus.
Tre dagar senare, på faraos födelsedag, ställde han till fest för alla sina tjänare. Han "lyfte upp huvudet" (upphöjde) på sin förman över munskänkarna [återinsatte honom i tjänst, se vers 13] och "lyfte upp huvudet" (halshögg) på sin förman över bagarna.
Men han hängde upp förmannen för bagarna [på trä – dödade honom], i enlighet med det som Josef uttytt för dem. [1 Mos 40:19]
På morgonen var han orolig i sitt inre och sände efter och kallade på Egyptens spåmän (skrivare, från ordet för penna) och alla visa män. Farao berättade sin dröm men det fanns ingen som kunde uttyda den för farao.
[Förmannen till munskänkarna hörde om drömmarna och kom ihåg Josef.] Då talade förmannen för munskänkarna till farao och sade: "Jag kommer ihåg min försummelse idag,
Med oss var en ung man, en hebré, tjänare hos chefen över livvakten. När vi berättade för honom om våra drömmar, tydde han dem och berättade för var och en av oss uttydningen.
Det skedde precis som han sagt till oss – jag blev återinsatt i mitt ämbete (ställning) [av farao, se 1 Mos 40:13], men den andre [bagaren] blev upphängd [på trä, se 1 Mos 40:19]."
Farao sade till Josef: "Jag har drömt en dröm och det finns ingen som kan uttyda den för mig. Jag har hört sägas om dig att när du hör en dröm kan du uttyda den."
Josef svarade farao och sade: "Det är inte i min egen kraft, men Gud ska ge farao ett fridsamt (shalom) svar (ett lugnande svar)."
Sju andra kor kom upp efter dem, de var klena och utmärglade, något så anskrämligt har jag aldrig sett i Egyptens land.
De tunna och tomma slukade de sju frodiga och välmatade stjälkarna.
-
Jag berättade för mina spåmän (skrivare, från ordet för penna) men det var ingen som kunde ge mig en förklaring."
Josef sade till farao: "Faraos dröm är en. [De två drömmarna hör ihop.] Gud har [profetiskt] uppenbarat för farao vad han ska göra.
Av den anledningen fick farao två drömmar, eftersom dessa ting är beslutade av Gud (Elohim) och Gud ska snart låta det ske."
Maten ska lagras i landet för de sju åren av hungersnöd, som ska komma i Egyptens land, så att landet inte går under genom hungersnöden."
Han lät honom åka i den andra vagnen (vagnen bakom faraos egen vagn) som han hade och de ropade framför honom: "Avrech [knäböj]!" Och han satte honom över hela Egyptens land. [Ordet avrech är troligtvis ett egyptiskt ord som är en uppmaning att böja knä, ett sätt att visa respekt som i Egypten främst gällde vördnad för gudarna. Farao betraktades som en gud och genom att visa samma respekt för Josef upphöjs även han till en gudomlig status.]
Farao gav Josef namnet Zafenat-Panea [som betyder "uppenbarare av hemligheter"], och till hustru gav han honom prästen Potiferas dotter Asenat från On. Och Josef vandrade ut över Egyptens land. [Potiferas är en längre form av namnet Potifar. De tidigaste rabbinska traditionerna (Rashi, Rashbam och Alshish) säger att det var samma Potifar (1 Mos 39:4, 20) som fängslade Josef.]
Josef var 30 år gammal när han stod inför farao, kungen i Egypten. Josef gick ut från faraos ansikte och vandrade runt i [inspekterade] hela Egyptens land. [Det finns flera slående paralleller mellan Josef och Jesus. Josef fick en brud samtidigt som han fortfarande var förkastad av sina egna bröder. Den kristna kyrkan har sedan slutet på Apostlagärningarnas tid bestått mest av hedningar, se Rom 11:25. Jesus var också 30 år när han började sin publika tjänst, se Luk 3:23]
Under de sju överflödande åren gav marken sin gröda i stora mängder.
Josef lagrade säd som havets sand, enorma mängder, tills det inte längre var möjligt att hålla räkning på (bokföra) allting för det var så stora mängder (bokstavligt utan siffror, omöjligt att räkna). [En del språkvetare tror att Josef uppfann det första alfabetet i syfte att förenkla bokföring över alla grödor som skulle förvaras. Fram till den här tiden användes skriftspråk i form av hieroglyfer, vilket Josef säkerligen fick lära sig när han togs i tjänst hos farao. Men om det är så att Josef istället uppfann alfabetet så var det detta som Mose fick lära sig under sina år i faraos palats så att han sedan hade ett skriftspråk med alfabetets bokstäver när han under ökenvandringen skrev ner de fem Moseböckerna.]
Till Josef föddes två söner innan hungeråren kom, som Asenat dotter till Potifera prästen i On, födde åt honom.
och de sju hungeråren började, precis som Josef hade sagt. Det var hungersnöd i alla länder (runt hela Medelhavet och även söderut i Afrika) men i Egypten fanns det bröd.
När hela Egypten svalt, ropade folket till farao efter bröd, och farao sade till alla egyptier: "Gå till Josef och det han säger till er, gör det."
Hungersnöden var över hela jorden. Men Josef öppnade upp alla förrådshus och sålde till egyptierna. Hungersnöden var svår i Egyptens land.
Alla länder kom till Egypten, till Josef, för att köpa säd eftersom hungersnöden var svår i hela världen.
När nu Jakob såg (förstod) att det fanns säd i Egypten sade Jakob till sina söner: "Varför ser ni på varandra?" [Trots att Jakob var på väg att bli blind, se 1 Mos 48:8, hade han en klarhet att se vad som skulle göras. Brödernas oförmåga att se och agera står i skarp kontrast med Josef som både förutsåg hungersnöden och förberedde.]
Han sade: "Se, jag har hört att det finns säd i Egypten. Gå ner dit och köp därifrån åt oss, så att vi kan leva och inte dö [av hungersnöd]."
Josefs tio [halv-]bröder gick då ner för att köpa säd från Egypten.
Israels söner kom bland alla de andra som kom [den 8-10 dagars långa resan ner till Egypten] för att handla, för hungersnöden var stor i Kanaans land.
[Josef kom som 17-åring till Egypten. Vid 30 års ålder blev han befordrad, och nu 9 år senare kommer hans bröder för att köpa säd av honom – 22 år sedan de sålde honom som slav. Den första drömmen som Josef haft går nu i uppfyllelse, se 1 Mos 37:5–8 – nästan. När de böjde sig för honom räknar han dem; de var tio, inte elva. Var är den elfte?] Josef var guvernör över landet, det var han som skötte försäljningen till alla människor i landet. Josefs bröder [tio av dem, se vers 3] kom och bugade inför honom med sina ansikten mot marken.
Josef såg sina bröder och kände igen dem, men gjorde sig själv oigenkännlig för dem och talade hårt (med myndig röst) till dem och han sade till dem: "Varifrån kommer ni?" och de svarade: "Från Kanaans land för att köpa mat."
Josef kom ihåg drömmarna som han hade drömt om dem [1 Mos 37:5–11] och sade till dem: "Ni är spioner som kommer för att se landets nakenhet (var svagheterna finns)."
De sade till honom: "Nej min herre, dina tjänare har kommit för att köpa mat.
Han sade till dem: "Nej, för att se landets nakenhet (var svagheterna finns) har ni kommit."
Josef sade till dem: "Det är det jag säger till er när jag säger ni är spioner.
Ruben svarade dem och sade: "Talade jag inte till er och sade att ni inte skulle synda mot barnet, men ni lyssnade inte? Därför utkrävs hans blod"
[Josef blev djupt rörd av vad han hörde.] Han vände sig ifrån dem och grät. Han återvände till dem och talade till dem och tog Simon från dem och band honom inför deras ögon. [Simon betyder "den som hör". Josef prövar sina bröder om de skulle överge Simon, på samma sätt som de övergav honom. Simon var känd för sin hårdhet, se 1 Mos 34:25; 49:5–7. Kanske var det han som var den drivande bakom hur bröderna behandlade Josef 20 år tidigare.]
Sedan befallde Josef att man skulle fylla deras kärl med säd och ge tillbaka varje mans pengar i hans säck och ge dem matsäck för resan, och så gjordes för dem.
När en av dem öppnade sin säck på rastplatsen för att utfodra sin åsna, upptäckte han sina pengar och se, de låg överst i säcken.
Han sade till sina bröder: "Mina egna pengar har lagts tillbaka, och de ligger i min egen säck."
    De blev förskräckta (deras hjärtan svek dem) och de vände sig oroligt till varandra och sade: "Vad är det som Gud (Elohim) har gjort mot oss?"
De kom tillbaka till sin far Jakob, i Kanaans land, och berättade för honom allt som hade hänt dem och sade:
Ta med er yngste bror till mig, då ska jag veta att ni inte är spioner utan ärliga män. Då ska jag befria er bror till er och ni kan röra er i landet."
Ruben talade till sin far och sade: "Du ska dräpa mina två söner om jag inte för honom tillbaka till dig. Ge honom i min hand och jag ska föra tillbaka honom till dig." [Ruben hade fyra söner, så hebreiskan antyder "två av mina söner".]
Jakob svarade: "Min son [Benjamin] ska inte gå ner med dig, för hans bror är död och han är den ende som är kvar, om något ont drabbar honom på vägen som ni går, då störtar ni ner mina gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats)." [Josef och Benjamin är Rakels enda söner som hon födde åt Jakob. Eftersom Rakel var hans första kärlek, se 1 Mos 29:18, är dessa två söner extra viktiga för honom. Hon dog dessutom i barnsäng när Benjamin föddes.]
När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten sade deras far till dem: "Gå igen och köp oss lite mat."
Juda talade till honom och sade: "Mannen varnade oss tydligt och sade: 'Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.'
Om du sänder vår bror med oss ska vi gå ner och köpa dig mat,
Israel [som tidigare hette Jakob, se 1 Mos 32:28] sade: "Varför har ni gjort så ont mot mig att ni har talat om för mannen att ni hade ännu en bror?"
De svarade: "Mannen frågade detaljerat om oss och angående vår släkt och sade: Lever er far fortfarande? Har ni ytterligare en bror? Vi svarade honom med dessa ord. Skulle vi på något sätt kunna veta att han skulle säga: För hit er bror?"
Jag ska vara garanten för honom. Från min hand ska du utkräva honom om jag inte för honom tillbaka till dig och ställer honom framför dig. Då ska jag bära skulden för det för evigt.
Deras far Israel sade till dem: "Om det måste vara så nu så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. [Ironiskt nog är det samma varor som fanns i karavanen som förde med Josef till Egypten, se 1 Mos 37:25, som nu förs ned som gåvor till Josef.]
Må Allsmäktig Gud (El Shaddai) ge er evig nåd (gränslös barmhärtighet) inför den mannen [som ju är Josef – ännu dold för dem], så att han befriar er andra bror [Simon, se 2 Mos 42:19, 36] och Benjamin. Och för min del – om jag blir barnlös (berövas mina barn), så är jag barnlös (berövad)." [Jakob förtröstar på att Guds vilja ska få ske, se 2 Kung 7:4; Est 4:16.][Detta är första gången som det hebreiska ordet rachamim förekommer i GT. Det betyder evig nåd, obegränsad barmhärtighet, gränslöst medlidande, oändligt förbarmande. Då ordet står i plural finns det ingen början och inget slut, det är omöjligt att räkna, det saknar begränsningar. Därav översättningar som på olika sätt uttrycker detta med adjektiv som evig, oändlig, gränslös m.m. Huvudbetydelsen i ordet är nåd, men hebreiskan har fem olika rötter för detta ord. Just denna rot betonar att nåden innebär barmhärtighet, medlidande och förbarmande.
    Rachamim delar även rot med ordet för livmoder rechem. Det ger nåden i detta uttryck ytterligare en dimension av att vara värnande och beskyddande på samma sätt som livmodern är det lilla, hjälplösa och värnlösa barnets beskydd. På samma sätt som det ofödda barnet också är helt beroende av navelsträngen för att få näring, ligger i detta ord för nåd även en dimension som visar att vi är helt och hållet beroende av Guds eviga nåd för att ens överleva! Det gör att barmhärtigheten, medlidandet och förbarmandet får mycket djupare dimensioner än en allmän välvilja.]
Männen [de tio bröderna] tog gåvorna och de tog dubbla summan pengar i sina händer samt Benjamin och steg upp och gick ner till Egypten och stod inför Josef.
När Josef såg Benjamin med dem sade han till betjänterna i sitt hus: "För in männen i huset, slakta ett djur och gör i ordning köttet, för männen ska äta middag med mig idag."
Männen [bröderna] var rädda eftersom de fördes in i Josefs hus och de sade: "På grund av pengarna som lagts tillbaka i våra säckar första gången har vi förts in, för att han ska kunna söka en anledning mot oss och överfalla oss och ta oss som slavar med våra åsnor."
och sade: "Min herre, vi kom verkligen ner för att köpa mat första gången,
Vi har också tagit med oss andra pengar hit ner i våra händer för att köpa mat. Vi vet inte vem som lagt våra pengar i våra säckar."
Josef svarade: "Frid (shalom) vare med er, frukta inte. Er Gud (Elohim) och era fäders Gud har gett er skatter i era säckar. Jag hade era pengar." Sedan förde han ut Simon till dem.
Tjänaren tog in bröderna i Josefs hus och gav dem vatten och de tvättade sina fötter och han gav deras åsnor foder.
När Josef kom hem tog de fram gåvorna som var i deras händer och förde in dem i huset och böjde sig ner inför honom, ända till marken.
Han frågade dem om deras hälsa och sade: "Är allting väl med er far, den gamle mannen som ni talade om? Lever han fortfarande?"
De svarade: "Din tjänare, vår far mår väl, han lever fortfarande." Och de böjde sina huvuden i en vördnadsfull hälsning.
Josef fick bråttom att söka efter en plats där han kunde gråta, eftersom han berördes djupt av nåd (barmhärtighet, medlidande) gentemot sina bröder, och han gick in i sin kammare och grät där.
De serverade (dukade fram) [först] åt honom för sig, och [sedan] bröderna för sig och [sist] egyptierna som åt med honom för sig själva. Egyptierna kan nämligen inte äta tillsammans med hebréerna, eftersom det skulle vara anstötligt för dem. [Egyptierna ansåg sig förmer än andra folk, och man assosierade sig inte med dem genom att äta vid samma bord. Den grekiska historikern Herodotos (484-425 f.Kr.) bekräftar att egyptierna inte ens använde kärl, knivar eller spett gjorda i Grekland. De tog inte kött uppskuret med en grekisk kniv i sin mun. Egyptierna såg också ned på folk som var boskapsskötare, se 1 Mos 46:34.]
De satt framför honom, den förstfödde i enlighet med hans förstfödslorätt, och den yngste efter hans ålder. [Josef har placerat dem så att alla sitter i åldersordning.] Männen [de 11 bröderna] tittade förundrat på varandra. [De förundrades över hur Josef kunde veta deras inbördes ålder. Sannolikheten att slumpmässigt välja denna ordning är ytterst liten, en på närmare 40 miljoner.]
Han befallde husets tjänare och sade: "Fyll männens säckar med mat, så mycket som de kan bära, och lägg var och ens pengar överst i säcken.
När de hade kommit ut ur staden och inte hunnit så långt, sade Josef till sin tjänare: "Gå efter männen och när du kommer ikapp dem ska du säga till dem: 'Varför har ni lönat gott med ont?
De svarade honom: "Varför talar min herre ord som dessa? Det är fjärran från dina tjänare att göra något sådant.
Hos den av dina tjänare som den blir funnen, låt honom dö, och vi ska bli vår herres slavar."
Han svarade: "Låt det nu bli som ni har sagt. Den hos vilken den blir funnen ska vara min slav och ni övriga ska vara oskyldiga."
Juda och hans bröder kom tillbaka till Josefs hus. [Juda kommer ha en avgörande roll i denna del, så han lyfts redan nu fram i berättlelsen. Han var den som lovat ta hand om Benjamin, se 1 Mos 43:9. I stycket som följer referar han 14 ggr till sin "far".] Josef var fortfarande kvar där [i huset, han var förberedd och väntade på dem] och de föll ner på marken inför honom.
Josef sade till dem: "Vad är det som ni har gjort? Vet ni inte att en man som jag verkligen är gudomlig?"
Juda svarade: "Vad kan vi säga till vår herre? Vad ska vi tala? Hur ska vi förklara oss själva (rättfärdiga oss)? Gud har funnit dina tjänares missgärningar, vi är min herres slavar, både vi och den i vars hand bägaren blev funnen."
Men Josef sade: "Det skulle vara fjärran från mig att göra så. Den man i vars hand bägaren blev funnen, han ska vara min slav, men ni andra, stå upp och gå i frid (shalom) till er far."
Min herre frågade sin tjänare och sade: 'Har ni en far eller en bror?'
Vi svarade min herre: 'Vi har en far som nu är gammal, och han har en son som han fått på gamla dagar. Pojkens bror är död. Därför är han ensam kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.'
Vi sade till min herre: 'Ynglingen kan inte lämna sin far, för om han lämnar sin far kan hans far dö.'
Men du sade till dina tjänare: 'Om ni inte er yngsta bror följer med er ner hit, ska ni inte se mitt ansikte igen.'
När dina tjänare kom till vår far berättade vi min herres ord för honom.
Och vår far sade. 'Gå igen och köp oss lite mat,'
och vi svarade: 'Vi kan inte gå ner om inte vår yngste bror är med oss, då ska vi gå ner, för vi får inte se mannens ansikte om inte vår yngste bror är med oss.'
Då sade din tjänare, min far, till oss: 'Ni vet att min hustru födde två söner åt mig,
Din tjänare blev en garant för ynglingen gentemot min far och jag sade: 'Om jag inte för tillbaka honom till dig ska jag bära skulden och skammen för min far för evigt.' [1 Mos 43:9]
Låt därför nu din tjänare, jag ber dig (vädjar), stanna här som slav åt min herre istället för ynglingen, och låt ynglingen gå upp med sina bröder.
Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: "Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!" Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder.
Josef sade till sina bröder [på hebreiska]: "Jag är Josef! Lever min far fortfarande?" Hans bröder kunde inte svara honom, de stod där förskräckta (chockade) framför honom.
Var inte ledsna och arga på er själva för att ni sålde mig hit. Gud har sänt mig före er för att bevara människors liv.
Gud har sänt mig hit före er för att bevara er och rädda era liv genom en stor befrielse.
Ja, det var Gud som skickade hit mig, inte ni [1 Mos 50:19–20; Ps 105:17]. Han har gjort mig till faraos närmaste rådgivare, herre över hans hus, och härskare över hela Egyptens land.
Skynda er att gå upp till min far och säg till honom: "Så säger din son Josef, Gud har gjort mig till herre över hela Egypten, kom ner till mig, dröj inte. [Josefs ord måste ha påmint dem om vad han sagt tidigare, se 1 Mos 37:8.]
Du ska bo i landet Goshen och du ska vara nära mig, du och dina söner och dina sonsöner och dina hjordar och dina herdar och allt det du äger.
Jag ska försörja dig där, för det är fortfarande 5 år kvar av hungersnöden. Annars blir du fattig, du, ditt hushåll och allt som du har.
Ni ska berätta för min far om all min härlighet i Egypten, och om allt som ni har sett och ni ska skynda er att föra min far hit."
Han kysste alla sina bröder och grät med dem. Sedan talade hans bröder med honom.
Uppståndelsen hördes i faraos hus, det sades: "Josefs bröder har kommit!" Det behagade farao väl, liksom hans tjänare.
och ta er far och ert hushåll och kom till mig. Jag ska ge er det goda i Egyptens land och ni ska äta det feta i landet. [Hes 34:3]
Du är också befalld (får uppdraget), gör detta. Ta er vagnar från Egyptens land för era små och för era fruar och för hit er far och kom.
Oroa er inte för era tillhörigheter, för det bästa i hela Egyptens land är ert."
Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar i enlighet med faraos befallning, och gav dem proviant för resan.
Till alla, varje man, gav han ett ombyte av kläder, men till Benjamin gav han 300 shekel silver och fem ombyten av kläder.
Till sin far sände han på samma sätt tio åsnor lastade med det goda från Egypten och tio åsneston lastade med säd och bröd och proviant för resan.
De berättade för honom och sade: "Josef lever fortfarande och han är ledare över hela Egyptens land." Då lamslogs hans hjärta [slutade hans hjärta nästan att slå], för han kunde inte tro dem.
De berättade alla Josefs ord som han hade sagt till dem. När han såg vagnarna som Josef hade sänt för att bära honom, blev Jakobs, deras fars, ande förnyad (återupplivad) i honom.
Israel [Jakob] gjorde resan med allt som han ägde och kom till Beer-Sheva. Där offrade han till sin far Isaks Gud (Elohim).
Gud talade till Israel i en dröm på natten och sade: "Jakob, Jakob!"
    "Här är jag," svarade han. [Det var 22 år sedan Jakob hade hört Herrens röst på detta sätt, han var nu 130 år, se 1 Mos 47:9. Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar. Jakob svarar detta första gången i 1 Mos 31:11 när han är hos Laban och har en dröm där Gud kallar honom tillbaka till Kanaans land. Se även 1 Mos 22:1.]
Han sade: "Jag är Gud (El) dina fäders Gud (Elohim). Frukta inte att gå ner till Egypten, för där ska jag göra dig till ett stort folkslag.
Jakob steg upp från Beer-Sheva och Israels söner bar Jakob, sin far, och deras små och deras fruar i vagnarna som farao hade sänt för att bära honom.
Detta är Leas söner som hon födde till Jakob i Paddan-Aram, [hon födde] även hans dotter Dina.
Alla hans söner och hans döttrar – totalt 33 stycken personer (liv, själar). [Hälften av alla, se vers 26 – det högsta antalet i denna släkttavla.]
Detta är Zilpas söner, som Laban gav till sin dotter Lea, och som hon födde till Jakob – totalt 16 personer (själar, liv).
Till Josef i Egyptens land föddes Manasse och Efraim genom hans fru Asenat, prästen Potiferas dotter från On [1 Mos 41:45].
Detta är Rakels söner som föddes till Jakob – totalt 14 personer (själar, liv).
Dessa är Bilhas söner, som Laban gav till sin dotter Rakel, och som hon födde till Jakob – totalt 7 personer (själar, liv).
[Sammanfattning:]
Alla personer (själar, liv) som tillhörde Jakob, som kom till Egypten, de som kommit från hans länd, liksom Jakobs söners hustrur – totalt var de 66 personer (själar, liv).
Josefs söner som föddes åt honom i Egypten var två – alla personer i Jakobs hus, som kom till Egypten, var totalt 70 stycken. [Det finns olika sätt att se på vilka som ingår i antalet 66 och 70. En skillnad verkar belysas i formuleringen "kom med Jakob". I den gruppen bör Josefs två söner inte ingå. Summan av de fyra delsummorna som ges i stycket ovan är 70 personer (33 + 16 + 14 + 7), se vers vers 15, 18, 22 och 25. De 70 kan inkludera Jakob själv och de 71 ättlingarna (inklusive Dina, Josef, Manasse och Efraim) som räknas upp i vers 8–25, minus Er och Onan som dött, se vers 12.]
Han [Jakob] sände Juda [vars namn betyder lovprisning] före honom till Josef, för att visa vägen framför honom till Goshen och de kom till Goshens land.
Josef gjorde i ordning sin vagn och gick upp för att möta sin far Israel i Goshen, och han presenterade sig själv för honom och föll honom om halsen och grät vid hans hals en lång stund.
Josef sade till sina bröder och till sin fars hus: "Jag ska gå upp och berätta för farao och säga till honom: 'Mina bröder och min fars hus, som var i landet Kanaan, har kommit till mig,
männen är herdar för de har varit boskapsskötare och de har tagit med sig sina hjordar och sin småboskap och allt som de äger.'
När det händer sig att farao kallar på er och frågar: 'Vad är ert yrke?'
Sedan gick Josef och berättade för farao och sade: "Min far och mina bröder, deras boskapshjordar och deras småboskap och allt de äger har kommit från Kanaans land och nu är de i landet Goshen [1 Mos 45:10].
Av hans bröder tog han fem män och presenterade dem för farao.
De sade till farao: "Vi har kommit för att vistas i landet, för det finns inget bete för dina tjänares hjordar eftersom hungersnöden och torkan är stor i Kanaans land. Därför ber (vädjar) vi dig nu, låt dina tjänare bo i Goshens land."
Farao talade med Josef och sade: "Din far och dina bröder har kommit till dig,
Egyptens land ligger framför dig, se till att din far och dina bröder bor i den bästa delen av landet. Låt dem bo i Goshens land. Om du vet om (känner till) några duktiga män ibland dem, så gör dem till chefer över min boskap."
Josef tog in sin far Jakob och satte honom framför farao och Jakob välsignade farao. [Abraham är satt att bli en välsignelse för alla familjer på jorden, se 1 Mos 12:3. Jakob, Abrahams barnbarn, talar nu ut en välsignelse över farao.]
Jakob välsignade farao och gick ut från faraos ansikte.
Josef etablerade sin far och sina bröder och gav dem besittningar i Egyptens land, i den bästa delen av landet, i landet Rameses [som senare blev en stad i området som också kallas Goshen vid Nilens deltaområde, se 2 Mos 1:11; 12:37], som farao hade befallt.
Josef försåg sin far och sina bröder och hela hans fars hushåll med bröd, i enlighet med vad de behövde för sina små.
När pengarna var spenderade i Egyptens land och i Kanaans land, kom alla egyptier till Josef och sade: "Ge oss bröd, för varför skulle vi dö i din åsyn? För alla våra pengar är slut."
Josef svarade: "Kom hit med er boskap. Jag ska ge er bröd för boskapen om pengarna är slut."
De förde sin boskap till Josef och Josef gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, boskap, småboskap och deras åsnor. Han gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap det året.
När det året gått till ända kom de till honom ett andra år och sade till honom: "Vi vill inte undanhålla för vår herre hur alla våra pengar är spenderade, och småboskapen och boskapshjordarna är min herres. Ingenting är kvar i min herres åsyn förutom våra kroppar och vår mark.
Varför skulle vi dö inför dina ögon, både vi och vår mark? Köp oss och vår mark för bröd, och vi och vår mark ska vara faraos slavar. Ge oss bröd så att vi kan leva och inte dö och så att marken inte blir ödelagd."
Josef köpte Egyptens mark till farao eftersom egypterna, alla män, sålde sina fält på grund av att svälten var så svår för dem. Så blev marken faraos.
Angående folket, förflyttade han dem stad för stad från den ena änden av Egyptens gräns till den andra.
Endast prästernas mark köpte han inte (löste inte in), eftersom prästerna hade sin del från farao och åt den ranson som farao gav dem. Därför sålde de inte sin mark.
Sedan sade Josef till folket: "Se, jag har idag köpt er och er mark till farao. Här är säd åt er och ni ska beså marken.
Det skall ske att när ni samlar in skörden, ska ni ge en femtedel till farao och fyra delar ska vara era egna till att beså fälten och till er mat för dem som är i ert hushåll och till mat för era små."
De sade: "Du har räddat våra liv. Låt oss finna nåd (oförtjänt kärlek) i min herres ögon, och vi ska vara faraos slavar."
Josef upprättade en stadga angående Egyptens land denna dag, att farao ska ha en femtedel, bara prästernas mark ska inte tillhöra farao.
Tiden närmade sig när Israel [Jakob] måste dö och han kallade på sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, lägg, jag ber dig, din hand under min höft och agera välvilligt och trofast med mig. Jag ber dig, begrav mig inte i Egypten.
Han [Jakob] sade: "Ge mig din ed" Och han gav honom sin ed och Israel böjde sig ner över sängens huvudända.
[På Abraham, Isak och Jakobs tid är traditionen att den förstfödde blir det nästa huvudet i familjen och ärver namn, status och sin fars egendom. Som vi redan sett flera exempel på i Första Mosebok väljer Gud att överraska. I detta stycke följer Josef traditionen och placerar Manasse, hans förstfödde, på den högra sidan för att ta emot den största välsignelsen. Jakob korsar då sina armar och välsignar Efraim med sin högra hand. Josef tar för givet att det är ett misstag, men Jakob vet exakt vad han gör.] Efter allt detta kom man till Josef och sade: "Se, din far är sjuk." Då tog han med sig sina två söner Manasse och Efraim.
Och man berättade för Jakob och sade: "Se, din son Josef kommer till dig." Israel styrkte sig själv (samlade ihop sina krafter) och satt på sängen.
och sade till mig: 'Se, jag ska göra dig fruktsam och föröka dig, och av dig ska jag göra ett helt kompani (en stor skara eller en hel armé) av människor, och jag ska ge detta land till din säd efter dig som en evig egendom.'
[Jakob fortsätter tala till Josef:] Nu är dina två söner mina, de som föddes till dig i Egyptens land innan jag kom till dig i Egyptens land, Efraim och Manasse, precis som Ruben och Simon är och ska vara mina.
Och deras ättlingar som du ska föda efter dem, ska vara dina, de ska uppkallas efter dina bröder i deras arv.
För mig, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land på vägen, när det fortfarande var ett stycke kvar till Efrat. Jag begravde henne där på vägen till Efrat." Platsen heter idag Betlehem.
Josef svarade sin far: "De är mina söner, som Gud (Elohim) har gett mig här."
    Han sade: "För fram dem, jag ber dig, till mig och jag ska välsigna dem."
Nu var Israels ögon grumliga på grund av hög ålder så att han inte kunde se. Han förde dem nära honom och han kysste dem och omfamnade dem.
Josef tog ner dem från sina knän och föll ner (böjde sig) med sitt ansikte mot marken.
Han välsignade Josef och sade:
"Guden (Elohim; i bestämd form) inför vilken mina fäder
    Abraham och Isak vandrade,
Guden (Elohim; i bestämd form) som har varit min herde
    hela mitt långa liv till denna dag,
ängeln (budbäraren) som återlöste (friköpte) mig från allt ont (all ondska)
    – må han välsigna ynglingarna,
och låt mitt namn nämnas i dem
    och min fars namn Abraham och Isak,
    och låt dem växa till i stort antal (bli många) över (mitt på) jorden."[Här används hebreiska verbet gaal – återlösa, första gången i Bibeln. Substantivet på samma rot – återlösare, är ett av namnen på Jesus. Hans uppdrag på korset var att återlösa oss, se Joh 1:29; Ef 1:7; Heb 9:12. Därför är det betydelsefullt att just uttrycket "allt ont" finns här där ordet gaal förekommer för första gången i GT. Det pekar profetiskt på vad som ligger i Guds frälsningsplan.]
När Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, ogillade han det (det var något ont i hans ögon), så han tog tag i sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses huvud.
Hans far vägrade och sade: "Jag vet (känner mycket väl till) det min son. Jag vet det. Han ska också bli ett folk och även han ska bli stor. Likväl (en skarp betonong och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) ska hans yngre bror bli större än honom och hans säd (efterkommande) ska bli en myckenhet av folk (nationer).
Han välsignade dem den dagen och sade:
"Av dig ska Israel välsigna och säga:
'Gud (Elohim) ska göra dig som Efraim och som Manasse', och han satte Efraim före Manasse.
Jag ger dig nu, utöver vad dina bröder får, en bergsrygg (sluttning eller staden Shechem) som jag tagit från amoréerna med svärd och båge." [Hebr. shekhem kan syfta på en bergsrygg, sluttning eller även staden Shechem. Han kan referera till marken han köpte, se 1 Mos 33:18–19, men eftersom en strid nämns talar det för att det är händelserna i 1 Mos 34:25–29 som åsyftas. Josef begravdes senare i Shechem, se Jos 24:32.]

Tolv eller tretton stammar?
Josefs söner, Efraim och Manasse, adopteras av Jakob (vers 5), så totalt blir det som om Israel hade 14 söner! När landet senare fördelas får Josef inget landområde, istället är det Manasse och Efraim som tilldelas land, och Josef ersätts alltså av sina söner. Här finns en förebild på hur Jesus återlöser två folk (judar och hedningar) och låter dessa två folk ta hans plats som ett folk, men ändå två (vers 16).
    Även om det är tretton stammar som går in i det nya landet är det bara tolv stammar som får landområden. Levi har inte ett eget område (Herren är deras arv, se 5 Mos 18:19–20). Det finns flera samband mellan talet 13 och talet 1. Det hebreiska ordet för räknetalet ett är echad. Ordet består av tre bokstäver Alef (talvärde 1), Chet (talvärde 8) och Dalet (talvärde 4). Summan av talvärdena för dessa tre bokstäver är 13. Inom judendomen så är 13 det nummer som krävs för att starta något nytt. Talet ett tillsammans med tretton förekommer på många områden. När en pojke når tretton års ålder (och firar Bar mitzvah) räknas han som en man och "blir ett" med folket.

Jakob kallade på sina söner och sade: Samla ihop er tillsammans, så att jag kan tala om för er vad som ska ske (hända) med er vid dagarnas slut. [Redan från födseln hade Jakobs liv varit kantat med stridigheter inom familjen men även en brottningskamp med Gud, se 1 Mos 25:26, 33; 28:12; 32:25. Här i livets slutskede profeterar han från djupet av sin ande över sina söner. Profetiorna baseras både på deras karaktär och handlingar. Dessa ord är både välsignelser över sönerna och profetior om framtiden, därav uttrycket vid dagarnas slut, eftersom en del av det som sägs inte kommer att fullbordas förrän i ändens tid.]
Juda [betyder "lovprisning"], dig ska dina bröder prisa,
    din hand ska vara på dina fienders nacke,
    dina fäders söner ska böja sig ner inför dig.
Spiran ska inte lämna Juda,
    inte härskarstaven från hans fötter,
så länge man kommer till Shilo [eller "till dess han kommer som den tillhör"],
    och till honom ska folkens lydnad vara.
Han binder sin åsna (unga laståsna av hankön; sin unga och spänstiga åsnehanne) vid vinstocken
    och sitt åsneföl [av hankön] vid den ädla rankan [som ger det utvalda vinet].
Han tvättar sina kläder (sitt klädesplagg) i vin
    och sin dräkt [sin mantel] i druvans juice (blod).
Sebulon [betyder "upphöjd"] ska bo vid havets strand
    och han ska bli en strand för skepp
    och hans sida [landsgräns] ska vändas mot Sidon. [Sebulon välsignas före sin äldre bror Isaskar. Denna profetia är intressant eftersom det landområde som Sebulon så småningom tilldelas inte ligger varken vid Medelhavskusten eller Galileiska sjön, utan i ett litet område mellan dessa. Med tiden får de ändå tillgång till både Medelhavet och Galileiska sjön, eftersom Via Maris går genom deras område och de utmärker sig senare just som sjöfarare.]
Han såg en viloplats att den var god (bördig, bekväm)
    och att landet var tilltalande (vackert, prunkande, rofyllt).
Han böjde sina skuldror till att bära (bördor)
    och blev en plikttrogen tjänare i sitt arbete. [Ordet fårfållor (hebr. mispetayim) i vers 14 är svåröversatt. Ordet står i dualis, vilket verkar betyda att åsnan har lagt sig mellan två föremål/platser av samma sort. Eftersom vers 15 talar om viloplats och bördor kan betydelsen ha med dessa ord att göra. Isaskars söner omnämns att de var "män som förstod tidens tecken och insåg vad Israel borde göra", se 1 Krön 12:13.]
På din frälsning (räddning) väntar jag Herre (Jahve). [Mitt i välsignelsen av sina söner vänder sig Jakob direkt till Herren. Denna vers är första gången ordet "frälsning" (hebr. yesua) används i Bibeln.]
Din fars välsignelser
    har vida överträffat (har varit mäktigare än) mina förfäders välsignelser,
upp till de yttersta gränsen av de eviga kullarna.
    De ska vara över Josefs huvud,
    och över hjässan på honom som är avskild (helgad – hebr. nazir) från sina bröder.
    [5 Mos 33:16b; 4 Mos 6:2] [Josef är kanske den mest tydliga förebilden på Jesus i GT. Josef var en "fruktbärande son", se vers 22 och Jesus kallas vinstocken och de som är sammankopplade ska bära frukt, se Joh 15:5; Gal 5:22–23. Josef kallas en "son vid källan" och Jesus är livets källa, se Joh 4:14.]
Benjamin [betyder "högra sonens hand" eller "min högra hands son"] är en rovlysten varg,
    på morgonen slukar han bytet
    och på kvällen fördelar han rovet. [Benjamin var den yngste och minste av Israels söner. Han har sitt område i norra Jerusalem. Tempelberget tillhör Benjamins område tillsammans med ett område norrut, medan Olivberget och Västra berget i Jerusalem tillhör Juda tillsammans med områden söderut som bland annat inkluderar Betlehem och Hebron. Gud utvalde alltså ett område för sin boning, templet här på jorden, i den minsta stammens område! Guds högra hand är också ett uttryck för hans styrka. Kan också syfta på Jesus som är på Guds högra sida och den delen av Gud som ska sitta på Tempelberget när Han regerar från Jerusalem i tusenårsriket.
    Benjamins stam var känd för att vara krigare. Några exempel på personer från Benjamins stam är: Ehud (Dom 3:15), kung Saul (1 Sam 9:21). I NT nämns Saulus som var en benjamit som stred i trons goda kamp, se Fil 3:5; 2 Tim 4:7.]
Alla dessa är Israels tolv stammar, och detta är det som deras far talade till dem och välsignade dem, var och en i enlighet med hans välsignelse, välsignade han dem. [Detta är första gången frasen "Israels tolv stammar" används. När landet så småningom delas upp inkluderas inte Levi; däremot blir Josefs två söner ledare för två stammar. Manasse och Efraim tar Josefs och Levis plats.]
i grottan på Machpelas fält framför Mamre, i Kanaans land som Abraham köpte med fältet från hettiten Efron som en egendom och begravningsplats.
När Jakob hade slutat att befalla sina söner, samlade han ihop (drog upp) sina fötter i sängen och andades sitt sista andetag och blev samlad till sitt folk.
Då föll Josef ner över sin fars ansikte, grät över honom och kysste honom.
Josef befallde sina tjänare, läkarna, att balsamera hans far och läkarna balsamerade Israel [Jakob].
Det tog 40 dagar, vilket är så många dagar en balsamering tar. Egyptierna grät över honom i 70 dagar. [De 70 dagarna inkludera troligtvis de 40 dagar som det tog att balsamera, följt av 30 dagars sorg, se 5 Mos 34:8.]
När sorgedagarna var över talade Josef till faraos hus och sade: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i era ögon, tala då, jag ber er, i faraos öra och säg:
Min far tog en ed av mig och sade: "Se, jag ska snart dö. Du måste begrava mig i min grav som jag har grävt ut för mig själv i Kanaans land" Så, vänligen, låt mig nu gå upp och begrava min far och sedan återvända."
Josef gick upp och begravde sin far, och med honom gick faraos tjänare upp, de äldste i hans hus och alla äldste i Egyptens land,
De kom till Atads tröskplats på andra sidan Jordanfloden. Där sörjde de och jämrade sig högljutt. Han sörjde sin far i sju dagar.
När landets invånare, kananéerna, såg sorgen på Atads tröskplats sade de: "Detta är en djup sorg för egypterna." Därför fick den namnet Evel-Mitsraim (betyder Egyptens klagan eller sorgesång), som ligger bortom Jordanfloden.
Hans söner gjorde mot honom i enlighet med hans befallning till dem.
Hans söner bar honom till Kanaans land och begravde honom i grottan på Machpelas fält, som Abraham köpte med fältet som en egendom och begravningsplats från hettiten Efron, framför Mamre.
Efter att han begravt sin far, återvände Josef till Egypten, han och hans bröder och alla som gått upp med honom för att begrava hans far.
När Josefs bröder såg (började inse konsekvenserna av) att deras far [Jakob] var död, sade de: "Vad händer om Josef hatar oss (är bitter och långsint) och nu kommer att hämnas för allt ont vi gjort mot honom?"
Därför skickade de ett bud till Josef som löd så här:
"Innan din far dog
bad han oss meddela dig, Josef, detta: 'Jag ber dig [Josef],
var snäll och förlåt dina bröders synder
    och allt illa de gjort mot dig.' Vi, tjänare åt din fars Gud, ber dig att förlåta oss." När Josef hörde dessa ord brast han i gråt.
Sedan kom också hans bröder och föll ner framför honom och sade: "Här är vi, vi är dina slavar."
Ni ville skada mig, men som ni kan se har Gud vänt det till något gott, för att rädda många människors liv.
Josef såg [sin andra son] Efraims söner till den tredje generationen; även Manasses son, Machir [Josefs barnbarn], födde barn i Josefs knä. [Manasse var Josefs förstfödde, vars son hette Machir, se 4 Mos 26:29; 32:39–40. Uttrycket "föddes i Josefs knä" antyder att Josef adopterade sina barnbarn och barnbarnsbarn, vilket betyder att de fick del av hans välsignelse och arv, se även 1 Mos 30:3.]
Josef sade till sina bröder: "Jag dör men Gud (Elohim) ska verkligen besöka er (hebr. paqad paqad) och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.
Josef tog en ed av Israels söner och sade: "Gud ska verkligen besöka er och då [när ni lämnar Egypten] ska ni bära med er mina ben härifrån" [Hebr. paqad är ett rikt ord som betyder att se, besöka, komma ihåg och kan även användas för att räkna och mönstra. Ordet upprepas två gånger både här och ivers 24, detta förstärker och försäkrar att Gud ska se och beskydda israeliterna.]

2 Moseboken (1093)

Nu måste vi handla klokt i den här situationen. Annars blir de ännu fler och om det blir krig kan de alliera sig med våra fiender och kämpa mot oss, och sedan ge sig av härifrån."
[Planen för att minska folkmängden var hårt arbete och fattigdom, vilket indirekt skulle leda till att många dog i förtid.] Därför satte man slavdrivare över israeliterna för att förtrycka dem med hårt arbete. De tvingade dem att bygga förråddsstäderna Pitom och Ramses [för att härbärgera skördar] åt farao.
[Den första åtgärden med hårt arbete fungerade inte, så farao vidtar mer direkta åtgärder för att begränsa antalet israeliska män.] Den egyptiske kungen talade med de hebreiska barnmorskorna, en av dem hette Shifra ["den vackra"] och den andra Pua ["den glänsande"]. [Israeliterna var så många att det är troligt att Shifra och Pua var de som ansvarade över alla hebreiska barnmorskor. Namnen på dessa två gudfruktiga kvinnor nämns i texten, medan den dåtida "viktiga" kungen inte namnges.]
Då kallade kungen till sig dem igen och sade: "Varför gör ni så att pojkarna får leva?"
Gud beskyddade barnmorskorna, och folket ökade snabbt i antal och blev stort.
Eftersom barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud, lät Gud deras hus växa.
Då gav farao denna befallning till hela sitt folk: "Alla pojkar som föds måste kastas i floden [Nilen], men alla flickor kan ni låta leva." [Att gå emot detta bud var antagligen förenat med dödsstraff.]
När hon inte längre kunde dölja honom, tog hon en korg av papyrusgräs och strök på jordbeck och tjära [för att göra den vattentät]. Sedan lade hon barnet i korgen (arken) och satte ut den i vassen vid strandkanten [av floden Nilen]. [Samma hebreiska fras (tov moed) som när Gud sade "det är mycket gott" när han skapat människorna i 1 Mos 1:31 använder Jokebed här när hon säger att hennes barn var "mycket vackert". Även ordet för "korg" (hebr. teva) som Mose mor gör i ordning, används i 1 Mos 6:14 om arken som räddade Noa och hans familj.]
Hans syster [tonårsdottern Mirjam] ställde sig (positionerade sig) en bit därifrån för att se hur det skulle gå för honom.
Då kom faraos dotter ner för att bada i floden. Hennes väninnor (unga kvinnor) gick [vidare] längs med strandkanten. När faraos dotter fick se korgen i vattnet skickade hon dit sin tjänarinna för att hämta den.
Då sade hans syster [Mirjam] till faraos dotter: "Ska jag gå och hämta en hebreisk ammande kvinna, så hon kan amma barnet åt dig?"
Faraos dotter sade till henne: "Ja gå." Då gick den unga tonårsflickan och kallade dit barnets moder.
Faraos dotter sade till henne [Jokebed, barnets mor]: "Tag med dig detta barn och amma det åt mig, jag ska ge dig lön för det." Så kvinnan tog barnet och ammade det.
När barnet blev större [antagligen 3-4 år gammalt] tog hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, för hon sade: "Jag har dragit upp honom från vattnet."
Han gick ut nästa dag och såg två av sina hebreiska bröder slåss med varandra. Då sade Mose till den som startat bråket: "Varför slår du din landsman?"
Han svarade: "Vem har satt dig till herre och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern [igår]?"
    Då greps Mose av panik och tänkte: "Det jag har gjort måste ha blivit känt."
[Hans farhågor stämde och ryktet spred sig fort.] När farao fick höra vad som hänt, ville han döda Mose. Men Mose flydde undan farao [österut] ända till midjaniternas land där han stannade. Där satte han sig ner vid en brunn.
Nu var det så att prästen i Midjan hade sju döttrar. [Mose satt vid brunnen och vilade sig efter sin resa.] Döttrarna kom och öste upp vatten och fyllde hoarna för att vattna fåren åt sin far.
De svarade: "En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. [De andra herdarnas trakasserier mot dem verkade vara något de var vana vid.] Han öste även upp vatten och vattnade fåren åt oss."
Då sade han till sina döttrar: "Var är han nu? Varför lämnade ni honom [där vid brunnen]? Gå och hämta honom och bjud in honom på middag."
[De hittade Mose och han tackade ja till inbjudan.] Mose var villig (kom överens om) att stanna hos prästen. Mose fick [så småningom prästen] Jetros dotter Sippora till hustru.
När Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!"
    Han svarade: "Här är jag." [Det hebreiska ordet för törnbuske är seneh, snarlikt Sinai. Ordet används bara här och i 5 Mos 33:16. Den exakta arten på busken är inte känd, men ordet beskriver en buske med taggar. Antagligen är det ett mindre akacieträd, samma träslag som Mose senare får instruktionen att använda som material för tabernaklet, förbundsarken och skådebrödsbordet, se 2 Mos 25:10, 23; 26:15. Törne är förknippat med det mänskliga och förbannelsen, se 1 Mos 3:18, men genom historien vänder Gud på den förbannelsen. Mose får se Gud ta sin boning i en oansenlig törnbuske och senare manifestera sin närvaro i förbundsarken av akaciaträ. Finalen sker då Jesus, krönt med en törnekrona, bar världens synd på korset.]
Därför har jag kommit ner för att befria dem från egyptierna och föra upp dem från detta land till ett land som både är gott och rymligt och som flödar av mjölk och honung, det område där det nu bor kananéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. [Trots egentligen ogynnsamma förhållanden med hög luftfuktighet och hetta har Israel drastiskt ökat sin mjölkproduktion sedan 1950-talet då en ko i genomsnitt producerar 4 000 liter mjölk per år till otroliga 12 000 liter de senaste åren. Varje år på kvällen som inleder veckohögtid Shavuot (pingsten på våren) släpps "mjölk– och honungsrapporten" från den israeliska statistiska centralbyrån. Israel är det land i världen som leder statistiken överlägset med över 30% över USA som kommer på andra plats. En israelisk ko producerade 2019 i genomsnitt 11 852 liter mjölk per år, medan motsvarande siffra i Sverige var omkring 9 000 liter. Genomsnittet i Europa var 6 000 liter och i Indien 1 000 liter.]
Gud svarade: "Jag ska verkligen vara med dig (jag är med nu och kommer alltid att vara med dig). Detta ska vara tecknet för dig att jag har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna Gud på detta berg." [Detta är inledningen till Guds förklaring av sitt namn. Det viktiga är inte tjänarens kvalifikationer, utan vem Gud är och att han är med sin tjänare, då är inget omöjligt.]
Men Mose sade till Gud: "Anta att jag skulle gå till israeliterna och säga: 'Era fäders Gud har sänt mig till er', och de frågar mig: 'Vad är hans namn?' Vad skulle jag svara dem?"
Gud sade till Mose: "JAG ÄR den JAG ÄR (jag har alltid varit närvarande, jag är det nu och kommer alltid att vara det). Du ska säga så här till israeliterna: 'JAG ÄR har sänt mig till er.' "
Gud sade också till Mose: "Så här ska du säga till israeliterna: 'Herren (Jahve), era fäders Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud – har sänt mig till er. Detta är mitt namn för evigt, och så ska jag åkallas från släkte till släkte.'
Gå nu och kalla samman Israels äldste och säg till dem: 'Herren, era fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har uppenbarat sig för mig och sagt att jag har sett vad som händer er i Egypten,
De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahve), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
Men jag vet [redan] att Egyptens kung inte kommer låta er gå frivilligt. Nej, inte ens av en mäktig hand [någon mänsklig armé].
Mose svarade: "Men tänk om de inte tror mig eller lyssnar på vad jag säger, utan svarar: 'Herren har inte visat sig för dig.'?"
Han svarade: "En [fåraherdes] stav."
    Herren sade: "Kasta den på marken."
    Han kastade den på marken, och den förvandlades till en orm, och Mose ryggade tillbaka [av rädsla]. [Att använda en orm som ett tecken skulle vara något som rörde om i deras begreppsvärld, eftersom kobran var en av de religiösa symbolerna i Egypten.]
Men Herren sade till Mose: "Sträck ut din hand och ta den i stjärten."
    [Mose övervinner sin rädsla.] Han sträckte ut sin hand och tog den, och ormen blev åter en stav i hans hand.
Herren sade också till honom [och ger ett andra tecken]: "Stick handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen sjuk (hebr. tsara) – vit som snö. [Det hebreiska ordet tsaraat är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. Det är en sorts mögel som visar sig som ljusa fläckar och svullnadader på huden, se 3 Mos 13–14. Traditionellt har ordet spetälska använts, men det motsvarar inte den sjukdom som vi idag kallar lepra eller Hansens sjukdom.]
[Herren sade:] "Om de inte tror eller bryr sig om det första tecknet [med staven], så kanske de tror det andra tecknet [med handen].
Men om de inte tror på dessa två tecken eller lyssnar på dig, så ska du ta lite vatten från Nilen och hälla det på torra landet (marken). [Detta blir det tredje tecknet.] Då ska vattnet från floden förvandlas till blod på torra land." [Två olika hebreiska ord för "torrt land" används i denna vers. Det första är det generella ordet som används i skapelsen och när israeliterna korsar Röda havet och Jordan torrskodda. Det sista används bara här och i Ps 95:5, där det används om hur Gud är större än alla avgudar.]
Herren (Jahve) sade till honom: "Vem har skapat människans mun? Vem skapar de stumma, de döva, de som kan se eller de som är blinda? Är det inte jag, Herren?
Då blev Herren arg på Mose, och sade: "Har du inte en bror, Aron, leviten [som är en skolad präst och är van att tala Guds ord]? Jag vet att han är duktig på att tala, och han är faktiskt på väg just nu för att möta dig. När han ser dig kommer han att glädja sig i sitt hjärta.
Han ska vara din talesman inför folket, och du ska vara som en gud (elohim) för honom och ge honom budskap från mig.
Mose gick hem till sin svärfar Jetro och sade: "Låt mig gå tillbaka till mina bröder och systrar i Egypten, jag vill se om de fortfarande lever."
    Jetro sade till Mose: "Gå i frid (var välsignad)."
Herren sade till Mose: "När du går tillbaka till Egypten ska du inför farao utföra alla de övernaturliga tecken som jag har gett dig makt att göra. Men jag ska förhärda hans hjärta så att han inte släpper folket. [Bibeln är tydlig med att också farao själv förhärdar sitt hjärta, se 2 Mos 7:13; 8:15, 32; 9:34.]
Jag har sagt till dig att släppa min son, så att han kan frambära offer åt mig. Men du har vägrat, och därför ska jag döda din förstfödde son.' " [Texten i vers 22–33 är riktad till farao. Den andra delen kan dock vara riktad både till farao och Mose. Farao släppte folket motvilligt först efter 10 plågor, men det är motvilligt Mose ger sig av tillbaka till Egypten. Det går att hitta 10 punkter där Mose förhalar och motsätter sig uppdraget. Den tionde är i nästa vers när de stannar.]
Då tog Sippora en vass flintbit och skar bort förhuden på sin son och strök (vidrörde) honom [Gershom eller Mose] ned till foten med den och sade: "Du är min blodsbrudgum." [Hebreiska ordet för "strök" är samma ord som används i 2 Mos 12:22 där israeliterna "stryker" lammets blod på dörrposterna för att den förstfödde inte ska dö.]
När han [syftar antagligen på Gud] lät honom [Mose] vara, sade Sippora "du är min blodsbrudgum på grund av omskärelsen." [I Guds förbund med Abraham och Israels folk var omskärelsen av pojkar viktig, se 1 Mos 17:9–14. Det verkar som om Mose och Sippora hade försummat att göra detta för en eller båda av deras söner. Även om den exakta betydelsen av dessa verser inte är helt klar, ser vi att Gud var noga med att Mose som skulle befria sitt folk följde Guds bud.]
Herren sade till Aron [Moses tre år äldre bror som var kvar i Egypten]: "Gå och möt Mose i öknen." Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom. [Det var ett kärt återseende efter fyrtio år. Det visar också att de inte hade någon osämja mellan sig eftersom kyssen på den här tiden var ett viktigt fredstecken.]
Mose berättade för Aron allt som Herren hade sänt honom att säga och alla tecken han hade fått befallning att utföra.
Aron upprepade allt vad Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folket,
En tid därefter gick Mose och Aron till farao och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära."
Men farao [som själv ansåg sig vara en gud] svarade: "Vem är Herren (Jahve). Varför skulle jag lyda honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel."
De svarade: "Hebréernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med pest eller svärd."
Kungen i Egypten svarade dem: "Mose och Aron, varför har ni gjort så att folket slutat arbeta [gett dem falska förhoppningar]? Gå tillbaka till ert slavarbete!"
Samma dag kommenderade han [de egyptiska] slavdrivarna som var över folket och [de israeliska] förmännen [som ledde sina landsmän, se vers 14]:
"Ni ska inte längre ge folket halm för att göra tegel. Låt dem gå ut och hämta halm själva.
Ni ska dock kräva samma mängd tegel av dem som förut, minska inte kvoten. De är lata, det är därför de ropar: 'Låt oss gå och offra till vår Gud.'
Då gick slavdrivarna över folket och förmännen ut och sade till folket: "Så säger farao: 'Jag ger er inte någon halm.
Gå ut och hämta den bäst ni kan. Det blir inget avdrag på kvoten [Ni ska producera lika mycket tegel som förut].' "
Folket begav sig ut över hela Egypten för att samla strå [kortare stubb från fälten] för att ha som halm.
Slavdrivarna pressade dem hårt och sade: "Fullgör ert arbete, er dagliga kvot på samma sätt som när ni fick halm."
De israeliska förmännen som faraos slavdrivare hade satt över folket, blev slagna och man sade: "Varför har ni inte fullgjort er kvot av tegel som tidigare, varken i går eller i dag?"
Då kom Israels förmän till farao och ropade: "Varför behandlar du dina tjänare så här?
Man ger ingen halm åt dina tjänare, ändå säger man: 'Gör tegel!' Dina tjänare blir nu slagna, trots att skulden ligger hos ditt eget folk."
Han svarade: "Nej, det är ni som är lata, ni är verkligen lata (overksamma)! [Ni försöker komma undan ert arbete.] Därför säger ni 'Låt oss gå och offra till Herren.'
Ut med er, tillbaka till ert arbete! Ni ska inte få någon halm, men ni måste producera samma kvot tegel."
De israeliska förmännen förstod att de var illa ute när de blev tillsagda att arbetsbördan inte skulle lätta. De var tvungna att göra lika mycket tegel varje dag som de gjort tidigare.
När förmännen lämnat farao gick de på en gång till Mose och Aron som väntade på dem.
De sade: "Låt Herren se och döma vad ni gjort. På grund av er ser farao och hans tjänare på oss som om vi vore något motbjudande (ordagrant "en avskyvärd stank"). Du har satt svärdet i deras hand för att döda oss. [Nu har de en ursäkt att dräpa oss]."
Då vände sig Mose på nytt till Herren (Jahve) och sade: "Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), varför har du låtit så mycket elände komma över detta folk? Varför har du sänt mig?
Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har hans ondska mot detta folk bara ökat, och du har inte gjort något för att rädda ditt folk."
Herren svarade Mose [uppmuntrar och upprepar och förstärker sitt tidigare löfte, se 2 Mos 3:19; 4:21]: "Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. Genom en stark hand ska han låta folket gå [och inte bara det], han ska driva ut dem från sitt land genom en stark hand." [Uttrycket "en stark hand" som används här två gånger syftar antagligen på Guds kraft, se 2 Mos 3:20. Plågorna som kom över landet gjorde att egyptierna till sist önskade att folket ska gå och skickar i väg dem, se 2 Mos 12:33.]
Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Väldige [El-Shaddai, se 1 Mos 17:1; 35:11]. Dock gjorde jag mig inte känd (fick de inte erfara mig) under mitt namn Herren (Jahve).
Jag har också upprättat mitt förbund med dem och lovat att ge dem Kanaan, det land där de bodde som främlingar.
Säg därför till israeliterna:
'Jag är Herren (Jahve).
Jag ska föra er ut från förtrycket under egyptierna.
Jag ska rädda er från deras slaveri.
Jag ska återlösa er med min utsträckta arm, och genom väldiga straffdomar.
Jag ska göra er till mitt folk.
Jag ska vara er Gud.
Ni ska förstå att
    jag är Herren, er Gud,
    som för er bort från förtrycket hos egyptierna.
Jag ska föra er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob.
Jag ska ge det åt er till arv och egendom.
Jag är Herren.' " [I vers 6 används hebr. gaal för första gången i 2 Mosebok. Hela denna berättelse om Guds handlade med israeliterna när han befriar dem ur slaveriet i Egypten är den enskilt största typologin i hela GT på det som Jesus gör under påskveckan när han går till korset för oss som vår Goel, substantivet till "gaal", och återlöser oss genom att döma all synd och sjukdom och vinna full frälsning åt oss.]
Herren sade till Mose:
Men Mose sade till Herren: "Herre, se [hur hopplös situationen är], israeliterna lyssnar inte på mig, varför skulle då farao lyssna. Dessutom har jag ju svårt för att tala." [Ordagrant "har jag omskurna läppar". Uttrycket verkar relatera till tidigare misslyckanden, se 2 Mos 4:24–26.]
Herren talade till Mose och Aron och befallde dem (gav dem uppdraget) att säga till både Israels barn och farao, kungen i Egypten, att israeliterna skulle föras ut ur Egyptens land.
Sönerna till Levi [Israels tredje son] hette i åldersordning:
    Gershon [hans söner listas i vers 17],
    Kehat [hans söner listas i vers 18] och
    Merari [hans söner listas i vers 19].
Levi blev 137 år gammal. [Jakob hade tolv söner, men eftersom den här släkttavlan handlar om Mose och Aron, så räcker det att ta med sönerna fram till Jakobs tredje son Levi.]
[Nu följer den andra generationen av Levis stam.] Sönerna till Gershon, familj för familj:
    Livni och Shimi.
Sönerna till Merari:
    Machli och Mushi.
Detta var de levitiska familjerna i åldersordning.
Amram gifte sig med Jokebed, sin faster, och hon födde honom
    Aron och
    Mose.
Amram blev 137 år gammal.
Aron gifte sig med Elisheva, dotter till Amminadav och syster till Nachshon, och hon födde honom:
    Nadav och Avihu,
    Elasar och Itamar.
Elasar, Arons son, gifte sig med en av Putiels döttrar, och hon födde honom:
    Pinchas. Dessa var överhuvuden för de levitiska släkterna, familj för familj.
Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar.
Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att israeliterna skulle föras ut ur landet – just dessa båda, Mose och Aron.
sade han: "Jag är Herren. Allt vad jag säger dig ska du säga till farao, kungen av Egypten."
Men Mose vädjade till Herren: "Jag har ju svårt för att tala [ordagrant 'jag har omskurna läppar']. Varför skulle farao lyssna till mig?"
Herren svarade Mose: "Nu gör jag dig som en gud för farao [för att säga mina ord till honom], och din bror Aron ska bli din profet.
Herren talade till Mose och Aron sade:
"När farao säger till er: 'Gör ett övernaturligt tecken. [Bevisa er auktoritet.]', ska du säga till Aron: 'Kasta din stav framför farao', så ska den bli en orm."
Mose och Aron gick till farao och gjorde exakt som Herren hade sagt till dem. Aron kastade sin stav inför farao och hans tjänare, och den blev en orm.
Då kallade farao till sig sina visa män och magiker (trollkarlar), och dessa – de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) – gjorde liknande saker [imiterade Guds mirakler] med hjälp av magi (ockulta krafter). [Enligt judisk tradition hette två av dem Jannes and Jambres, se 2 Tim 3:8.]
Var och en av dem kastade sin stav och de blev till ormar, men Arons stav slukade deras stavar.
Sedan sade Herren till Mose: "Faraos hjärta är hårt (tillslutet). Han vägrar att släppa folket.
till farao på morgonen, då går han ut till vattnet och du ska stå på flodstranden och möta honom. Staven som blev en orm ska du ha i din hand.
Du ska säga till honom: 'Herren, hebréernas Gud har sänt mig till dig och säger; Släpp mitt folk så att de kan tjäna (hålla gudstjänst till) mig i öknen, och se, du har inte lyssnat.' [Här används det hebreiska ordet avad för att "betjäna". Ordet betyder både att tillbe men också att arbeta. Samma ord används i vers 2 Mos 20:9 om att "arbeta" sex dagar och om slavarbetet i 2 Mos 1:13, 14, se även 1 Mos 2:5; 15. I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop.]
Detta är vad Herren säger: 'Genom detta ska du veta att Jag är Herren. Se jag ska slå vattnet som är i floden med staven i min hand och det ska förvandlas till blod.
Fisken som är i floden ska dö och floden ska bli stinkande [av all rutten fisk] och egyptierna ska avsky (tappa tålamodet; tröttas ut av) att dricka flodens vatten.' " [Här används hebr. laa i betydelsen att de blir uttröttade, irriterade och tappar tålamodet på att söka efter rent dricksvatten.]
Mose och Aron gjorde som Herren (Jahve) hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod (blev det blodrött). [Hebreiskan kan tolkas så att vattnet bokstavligt blev till blod, eller att det blev färgat blodrött. Ordet symboliserar också död, vilket blev effekten eftersom fiskarna dör och folket får gräva brunnar för att få drickbart vatten, se vers 21, 24.]
Fiskarna som fanns i floden dog och floden stank (luktade och smakade) så illa att egyptierna inte kunde dricka vattnet. Blodet var överallt (i alla slags vatten) över hela Egyptens land. [Plågorna var riktade "mot alla gudar i Egypten", se 2 Mos 12:12. Egyptierna tillbad fler än 2 000 olika gudar. Eftersom Nilen med dess årliga översvämningar skapade de bördiga förutsättningarna var flera gudar kopplade till just Nilen. Den stora skaparguden Khnum var Nilens beskyddare. Hapi var Nilens ande och guden för flodens årliga översvämming. Han ansvarade för fiskarna, fåglarna och bördigheten i marken runt floden genom översvämningarna. Dessa båda gudar sågs som livets källa, Khnum gav livet och Hapi gav mat och vatten som är förutsättningen för att livet ska bestå. Osiris var underjordens gud och Nilen ansågs vara hans blodflöde.]
Farao vände sig om och gick in i sitt hus utan att ens ta någon notis om dem.
Alla egyptier grävde runt floden efter dricksvatten för de kunde inte dricka vattnet från Nilen.
Men om du vägrar låta dem gå, då ska jag slå (drabba) hela ditt land med grodor." [Gudinnan Heket associerades med grodorna. Hon ansvarade för barnafödande, skapelse och att spannmålen växte. Som en vattengudinna var fertilitet och särskilt den senare delen av graviditeten och födandet viktiga delar av hennes ansvar. Hon ansågs vara Khnums hustru. Khnum gjorde människan av lera på sin drejskiva och sedan inblåste Heket livsanden i leran innan hon placerade den i kvinnans livmoder. Khnum och Hapi var källan till liv medan Heket var garanten för kommande generationer så att livet inte tar slut.]
Då kallade farao på Mose och Aron och sade: "Be till Herren (Jahve) att han tar bort grodorna från mig och från mitt folk. Sedan ska jag låta folket gå så att de kan offra till Herren (Jahve)."
Mose svarade farao: "Gör mig den äran! Vid vilken tid ska jag be för dig, dina tjänare och ditt folk att grodorna ska lämna (bokstavligt bli avhuggna från) dig och ditt hus och endast finnas kvar i Nilen?"
"I morgon", sa han [farao]. Så han [Mose] sade: "Låt det ske i enlighet med ditt ord, så att du ska veta att det finns ingen like till Herren vår Gud (Jahve Elohim).
Efter att Mose och Aron hade gått ut från farao, ropade Mose till Herren (Jahve) angående grodorna som han hade sänt över farao.
Herren (Jahve) talade till Mose: Säg till Aron; Sträck ut din stav och slå stoftet på marken så ska det komma upp insekter (hebr. kenim) [troligtvis knott eller löss; kanske myggor] ur marken i hela Egypten.
När spåmännen (skrivare, från ordet för penna) försökte göra samma sak och få fram insekter med hjälp av sina hemliga konster, kunde de inte det, de misslyckades. Nu var det fullt med insekter överallt, på både människor och boskap.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao. När han kommer till vattnet (Nilen) ska du säga till honom: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Men på den dagen ska jag göra skillnad för landet Goshen, där mitt folk bor, så att ingen flugsvärm kommer dit, för att du ska veta att Jag, Herren (Jahve) är (finns) mitt på jorden. [Här gör Gud för första gången åtskillnad på egyptierna och israeliterna så att plågan inte drabbar det judiska folket.]
Jag ska göra en åtskillnad mellan mitt folk och ditt folk. I morgon ska denna plåga inträffa. [Farao har dagen på sig att ångra sig, men gör det inte.]
Farao kallade på Mose och Aron och sade: "Gå, offra till er Gud i landet."
Men Mose svarade: "Det skulle inte vara rätt. De offer som vi har för avsikt att offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) är en styggelse för egyptierna. Skulle inte egyptierna stena oss om vi offrar vad som är en styggelse för dem?
Vi måste vandra en tredagarsresa ut i öknen och offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) precis som han har instruerat oss."
Farao sade: "Jag ska låta er gå så att ni kan offra till Herren er Gud (Jahve Elohim) i öknen. Gå bara inte så långt bort. Be för mig."
Mose svarade: "Se, jag går ut från dig, och jag ska be till Herren (Jahve) att flugsvärmarna lämnar farao, hans tjänare och folket imorgon. Bara farao upphör med att vara bedräglig (luras, hånar) och inte låta folket gå för att offra till Herren (Jahve)."
Om du vägrar att låta dem gå och fortsätter att hålla dem kvar,
Men Herren (Jahve) ska göra åtskillnad på Israels boskap och Egyptens boskap så att ingenting ska dö som tillhör Israels söner (barn).' " [Här gör Gud på nytt skillnad mellan egyptierna och israeliterna, se även 2 Mos 8:22.] [Den egyptiska gudinnan Hathor var kungens amma, hon var också gudinna med ansvar för kärlek, fertilitet och kvinnor. Hon ansågs även vara den som rensade landet från dem som inte var rätt troende, hedningar i förhållande till den egyptiska gudavärlden. Detta är också en dom mot den religiösa hierarkin där kalvar, kor och oxar tillbads och var högt ansedda.]
Herren (Jahve) har också satt ut en bestämd tid och säger: "I morgon ska detta äga rum i landet."
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose och Aron: "Ta händerna fulla med aska från ugnen [kan syfta på aska från de ugnar där man bränt kadavren efter de döda djuren] och låt Mose kasta upp den mot himlen inför faraos åsyn.
Det ska bli fint damm över hela Egyptens land och ska bli som bölder som blommar upp med sår på både människor och djur över hela landet." [Med denna sjätte plåga tar Herren itu med hela det egyptiska systemet för läkedom. I Egypten grasserade alla upptänkliga sjukdomar och krämpor. Men läkedom handlade inte om medicin utan uteslutande om magi och ockultism. Olika åkommor tillskrevs skilda gudar och gudinnor som antingen kunde förhindra eller förorsaka dessa sjukdomar. Varje åkomma hade sin egen ritual, trolldryck eller amulett för att beveka den specifika guden.
    En av ritualerna för helande var särskilt grym. Den föreskrev att man skulle offra en levande människa som brändes på ett högt altare. Sedan kastade man upp askan i luften och trodde att när den spreds med vinden skulle det ge välsignelse och helande. När Mose tar aska i handen och kastar upp i luften mot himlen framför farao så är det en direkt konfrontation mot denna sed.]
Så de tog aska från ugnen och stod framför faraos ansikte. När Mose kastade upp askan mot himlen blev den till bölder som blommade upp med sår på både människor och djur över hela landet.
Trollkarlarna kunde inte stå framför Mose på grund av bölderna, för de var på trollkarlarna precis som på alla egyptier.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Ändå upphöjer du dig själv över mitt folk genom att inte låta dem gå.
Se, imorgon vid den här tiden ska jag låta det regna med en mycket häftig hagelstorm, vars like aldrig har skådats i Egypten sedan den dag det grundades och till nu.
Sänd ut detta ord (gör det känt i hela Egypten); Stalla in din boskap och allt som du har ute på fälten. Varje person eller djur som är kvar ute på fältet och inte tagits hem (till stallet) kommer att dö när haglet faller ner på dem.' "
Haglet föll tungt med blixtar mitt i haglet. Dess like hade aldrig tidigare skådats över Egypten sedan landet blev till. [Haglet består både av eld och is. Mirakulöst smäter inte elden isen och isen släcker inte elden. Dessa motsatta krafter verkar tillsammans för att utföra Guds vilja. Den medeltida franska rabbinen Rashi, som skrivit det mest inflytelserika kommentarverket till GT, noterar också hur ordet för himmel (hebr. shamaim) består av två ord: eld (hebr. esh) och vatten (hebr. maim).]
Farao kallade på Mose och Aron och sade till dem: "Jag har syndat denna gång. Herren (Jahve) är rättfärdig, medan jag och mitt folk är onda.
Be till Herren (Jahve), det räcker med Guds (Elohims) åska och hagel. Jag ska låta er gå. Ni behöver inte stanna längre."
Mose sade till honom: "Så snart jag har gått ut ur staden ska jag sträcka ut min hand till Herren (Jahve). Åskan ska sluta och haglet ska upphöra så att du må veta att jorden är Herrens (Jahves).
Men när farao såg att regnet, haglet och åskan hade upphört, utökade han sin synd och förhärdade (tillslöt) sitt hjärta, både han och hans tjänare.
Mose och Aron gick in till farao och sade till honom: "Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: 'Hur länge ska du vägra att ödmjuka dig själv inför mig? Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Annars, om du vägrar att låta mitt folk gå, se, i morgon ska jag föra in gräshoppor över dina gränser.
Sedan ska de täcka jordens yta (bokstavligt "ansikte"), så att ingen ska kunna se marken. De ska äta det som undkom, det som blev kvar efter haglet och äta alla era träd ute på fälten.
Faraos tjänare sade till honom: "Hur länge ska den här mannen vara en snara för oss? Skicka iväg dessa människor så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) sin Gud (Elohim). Inser du inte att hela Egypten blir fördärvat?"
Mose svarade: "Vi ska gå med våra unga och våra gamla, våra söner och våra döttrar. Vi ska gå med våra fårflockar och boskapshjordar. För vi måste fira en Herrens högtid till Honom (till Guds ära)."
Gräshoppssvärmarna kom upp över hela Egyptens land och stannade kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser), så tätt att dess like aldrig varit tidigare, och inte heller ska bli igen.
Då kallade farao snabbt på Mose och Aron och sa: "Jag har syndat mot Herren er Gud (Jahve Elohim) och mot er.
Förlåt nu min synd bara denna gång, be till Herren er Gud (Jahve Elohim) så att han tar bort denna död ifrån mig."
Den ene kunde inte se den andre och ingen kunde resa sig från sin plats på tre dagar. Men alla Israels söner (allt folk) hade ljus där de vistades.
Men Mose sade: Du måste också ge oss offer och brännoffer i våra händer, så att vi kan offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim).
Vår boskap ska också gå med oss, inte en enda klöv ska lämnas bakom. Vi måste ta av dem för att betjäna Herren vår Gud (Jahve Elohim). Själva vet vi inte hur vi ska betjäna Herren (Jahve) förrän vi kommer dit.
Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta och han var ovillig att låta dem gå.
Farao sa till honom: "Gå bort från mig. Akta dig själv från att komma inför mitt ansikte igen, för på den dagen (som du gör det) kommer du att dö."
Men inte så mycket som en hund kommer att morra mot någon av Israels söner (barn), varken mot människa eller boskap, så att ni ska veta att Herren (Jahve) gör åtskillnad mellan Egypten och Israel.
Och alla dessa dina tjänare ska komma ner till mig och falla ner inför mig och säga: Dra ut, du och allt ditt folk som följer dig. Därefter ska jag gå. Sedan gick han ut från farao i brinnande vrede.
Mose och Aron gjorde alla dessa tecken inför farao och Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, så att han inte lät Israels söner (barn) gå ut ur hans land.
Herren (Jahve) hade talat till Mose och Aron i Egyptens land:
"Denna månad [Aviv/Nisan – på våren] ska vara den viktigaste månaden, den ska bli den första av årets månader. [Israeliternas nya år ska börja med att komma ihåg uttåget från Egypten. Den första månaden är på hebreiska Aviv och betyder "månaden då axen mognar", det babylonska namnet är Nisan och den judiska månaden motsvarar ungefär mars/april. De tolv månaderna är: Nisan (Aviv), Ijar, Sivan, Tamuz, Av, Elul, Tishri, Cheshvan, Kislev, Tevet, Shevat, Adar.
Det judiska nyåret, då man växlar år, infaller dock i den sjunde månaden Tishri på den första dagen som är Rosh Hashana (som är det namn som Jom Teroah, Shofarhögtiden, kallas sedan 1600-talet).]
Berätta för hela Israels folk: På den 10:e dagen i denna månad ska varje familj ta ett lamm – ett lamm för varje hushåll.
Om något hushåll är för litet för ett lamm [om man är färre än tio personer], så ska mannen och hans närmsta granne dela på ett lamm. Beroende på hur mycket varje person äter och antal familjemedlemmar ska ni beräkna hur många som kan dela på ett lamm.
Lammet ska vara felfritt (fullkomligt, oskyldigt) [Heb 7:26; 1 Pet 1:19], av hankön, och ett år gammalt. Ni kan välja det bland fåren eller getterna.
Ni ska ta hand om det fram till den 14:e i denna månad. [Lammet ska vara separerat fyra dagar från de andra fåren.] Sedan ska hela Israels folk slakta det vid skymningen. [Ordagrant "mellan aftnarna" (hebr. ben arbaim), från det att solen börjar gå ner fram till solnedgången. I Israel är det någon gång mellan klockan 15-18. Under NT:s tid hade man börjat tolka det som mellan 12 och 18, antagligen pga. logistiska problem med att alla skulle slakta i templet och köa i stället för att alla slaktade hemma.
    Detta är en förebild på Jesus som red in i Jerusalem fyra dagar innan gripandet och korsfästelsen. På samma sätt som lammet här ska leva med och synas av den familj som sedan ska slakta och äta det, måste Jesus bli synad av prästerna i Jerusalem innan han kunde gå till korset. Även dörrposterna och tvärslån är en bild på korset där Jesus göt sitt blod (vers 7). Jesus var ett heloffer (vers 9). Jesu kropp togs ner från korset innan kvällen (vers 19).]
Så här ska ni äta det: Var klädda som inför en resa [ordagrant "var omgjordade kring länderna" dvs. bind upp rocken för att vara redo att ge sig av], ha sandalerna på era fötter och staven i er hand. Ni ska äta det med hast. Detta är Herrens påsk (hebr. pesach). [Ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach, som i sin tur går tillbaka till hebreiska verbet pasach som betyder "gå förbi". I vers 13 förklaras hur Herrens straff går förbi och Israels folk skonas från döden. På engelska heter högtiden passover. Detta är första av ordet pesach som totalt finns 49 (7 x 7) ggr, varav 22 är i Moseböckerna. Den bestämda formen haPesach (se vers 21) har talvärdet 153, jfm med Joh 21:11.]
Blodet som ni strukit på era hus ska vara ett tecken [för mig] på var ni är. När jag ser blodet ska jag passera förbi er (hebr. pasa), och denna plåga ska inte komma över er och förgöra er när jag attackerar Egyptens land. [På samma sätt ser Gud på oss idag när vi har accepterat Jesu försoning i våra liv. Då slipper vi straffet för våra synder eftersom Jesus tagit det i vårt ställe.]
Denna dag ska bli en dag som ni ska komma ihåg. Ni ska fira den som en Herrens högtid genom alla släktled, gör det till en sed (vana, tradition) för evigt.
På den första dagen av högtiden och även på den sjunde, samla alla till en helig sammankomst. Inget arbete ska göras på dessa två dagar, förutom att förbereda det som var och en behöver för att äta.
Ni ska fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. Det ska vara en evig stadga för er att fira denna dag från släkte till släkte.
Från kvällen den 14:e dagen i första månaden ända till kvällen den 21:a dagen i månaden ska ni äta osyrat bröd.
Sedan kallade Mose till sig alla de äldste och sade till dem: "Gå och tag ett småboskap (får, lamm) för varje familj, och slakta påskalammet (hebr. pesach).
Herren (Jahve) ska gå fram [genom landet under natten] för att slå Egypten. Men när han ser blodet ovanför dörren och på de båda dörrposterna, ska han passera förbi dörren och inte tillåta fördärvaren [dödsängeln] att komma in i era hus och slå er.
Ni och era barn ska hålla denna händelse som en stadga för evigt.
Även efter det att ni kommit in i det land som Herren har lovat [Israel] ska ni hålla (bevara) denna högtid (ceremoni, gudstjänst).
När era barn frågar er: "Varför firar vi den här högtiden?" [Ordagrant "Vad betyder den här ceremonin för er?"]
Då ska ni svara: "Det är påskalammet åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men skonade våra hus." Då böjde folket sig ner och tillbad.
[När det gäller dateringen av uttåget finns det två teorier, den sena (1200-talet f.Kr.) och den tidiga (1400-talet f.Kr.). Se 1 Kung 6:1 för mer info.] Han [farao] kallade på Mose och Aron mitt i natten och sade: "Stå upp, gå ut från mitt folk, både ni och Israels söner (alla israeliter) och gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve) som ni har sagt.
Nu uppmanade egyptierna folket ivrigt och enträget och skickade ut dem ur landet med hast, så fort de kunde, för de tänkte att annars dör vi allihop.
Sedan vandrade Israels söner (barn) från Ramses [Tanis eller Zoan] till Sukkot [troligtvis Tell el Maskhuta, åt sydöst från Ramses], omkring 600 000 starka män [över 20 år] till fots, därtill barnen (familjerna). [I 4 Mos 1 vid räkningen efter uttåget är de 625 550 män över 20 år.]
De hade bakat osyrat (ojäst) bröd av degen som de tog med sig från Egypten. Den var ojäst eftersom de inte hann låta den jäsa när de blev utslängda från Egypten. Inte heller hade de hunnit proviantera (inför uttåget).
Det var en vaknatt för Herren (Jahve) för att föra dem ut ur Egyptens land. Denna samma natt är en vaknatt för Herren (Jahve), för alla Israels söner (barn) genom generationerna.
Men om någon utomstående som bor bland er vill hålla påsken för Herren (Jahve) måste alla män bli omskurna. Sedan kan de komma nära och hålla den. Han ska då räknas som en infödd i landet. Men ingen oomskuren ska äta av det.
Samma undervisning (hebr. Torah) gäller för den infödde som för främlingen som bor bland er.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Avskilj (helga) alla förstfödda åt mig, vad som än öppnar moderlivet bland Israels söner (barn), både bland människor och djur, det är mitt."
Och det ska ske när Herren (Jahve) ska föra in er i kananéernas och hettiternas och amoréernas och hiviternas och jevuséernas land, som han har lovat med ed till era fäder att ge er [1 Mos 12:1–3], ett land som flyter av mjölk och honung, att ni ska betjäna, hålla denna gudstjänst i denna månad.
[Mose talar till folket:] "I sju dagar ska du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen ska bli en Herrens högtid.
Alla de sju dagarna ska du äta bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig], ingenting syrat får finnas hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land.
På den dagen ska du förklara för din son: 'Det är på grund av vad Herren gjorde för mig när jag kom ut ur Egypten.'
Den [högtiden] ska vara som ett tecken på din hand och ett märke på din panna (mellan dina ögon) som ständigt påminner dig så att Herrens (Jahves) undervisning (hebr. Torah) alltid är i din mun, för det var med stark hand Herren förde dig ut ur Egypten.
Därför ska du hålla denna högtid denna tid år efter år."
Nu när Herren (Jahve) för er in i kananéernas land, som han har lovat med ed till er och era fäder och ger det till er,
då ska ni avskilja för Herren alla förstfödda från livmodern, och alla förstfödda handjur som ni får ska tillhöra Herren (Jahve).
När din son i framtiden frågar dig: "Vad är detta?" Ska du svara honom: "Med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten, ut ur träldomshuset,
och när farao vägrade att låta oss gå, slog Herren (Jahve) allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap. Därför offrar jag allt förstfött av hankön till Herren (Jahve) men jag löser ut alla förstfödda av mina söner." [Ceremonin kallas Pidyon haben, hebreiska för "friköpandet av sonen", se 4 Mos 8:16. Seden praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa på fem silvermynt. En förstfödd från en prästsläkt – kohen – omfattas inte av budet, se 4 Mos 3:12.]
Så ska det bli som ett tecken på din hand och mellan dina ögon (på din panna), för med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten.
Mose tog även med sig Josefs ben, eftersom han hade tagit en ed, ett löfte av Israels söner (barn) och sagt: Gud (Elohim) ska säkerligen komma ihåg er och då ska ni ta mina ben med er. [Josef kände med säkerhet till det ord som Gud talat till Abraham när han sagt att de skulle vara slavar i Egypten under fyra generationer och sedan komma tillbaka till landet, se 1 Mos 15:13–16, därför tog han detta löfte av Israels söner som nu Mose uppfyller.]
Herren (Jahve) gick framför dem. På dagen i en molnstod för att visa dem vägen och på natten i en eldstod för att ge dem ljus. På så sätt kunde de vandra både dag och natt.
Han tog inte bort molnstoden på dagen och inte heller eldstoden på natten.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Säg åt israeliterna att vända om och slå läger utanför Pi Hachirot [detta ord är snarlikt det hebreiska ordet herut, som betyder frihet] mellan Migdol [betyder torn] och havet; mitt emot Baal Tsefon ska ni slå läger vid havet.
Farao ska säga angående Israels söner (folk): De vandrar planlöst i landet, öknen har stängt in dem. [Pi Hachirot betyder "platsen där papyrusplantan växer" och bör vara i Egyptens lågland, troligtvis inte så långt från Nilen. En annan tolkning är att det är ingången till grävningarna", och i så fall refererar det till den kanal som byggdes i nordsydlig riktning, och som går genom regionen nära Qantara. Baal Tsefon är "porten till norr". Eftersom de vandrade söderut på Sinaihalvön var de omringade av vatten på alla sidor utom norrut och det kunde mänskligt sett verka helt meningslöst att gå den vägen, det skulle bara leda dem tillbaka till utgångspunkten om de inte hade några båtar som kunde ta dem över vattnet.]
När man berättade för Egyptens kung att folket hade flytt förändrades faraos och hans tjänares hjärtan mot folket och de sade: Vad är det vi har gjort som låtit Israel lämna sin plats som våra slavar?
Men egyptierna jagade dem med alla faraos hästar och vagnar, liksom hans körsvenner och hans armé, och kom ikapp dem där de var lägrade vid havet utanför Pi Hachirot mitt emot Baal Tsefon. [På nytt nämns platserna, se vers 2.]
och de sade till Mose: "Är det för att det inte finns några gravar i Egypten du fört oss ut hit för att dö i öknen? Varför har du behandlat oss så illa och fört oss ut ur Egypten?
Var det inte det vi sade i Egypten? Vi sade: 'Lämna oss ifred så att vi kan vara slavar under egyptierna.' Det är bättre för oss att tjäna egyptierna som slavar än att dö i öknen."
Mose sade till folket: "Sluta att känna fruktan! Stå fasta (fly inte) och ni ska få se hur Herren befriar (frälser) er i dag. De egyptier ni ser i dag, ska ni aldrig mer se igen. [Går också att översätta: "Så som ni ser egyptierna idag, ska ni aldrig mer se dem igen."]
Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla (tysta, döva; hålla er lugna; ta intryck)." [Ordet stilla (hebr. harash) har mer än en innebörd. Gud ville att israeliterna skulle stanna upp och vara tysta – dvs. upphöra med sina förskräckta rop och sitt uttalade missnöje, se vers 10, 11 och 12. De skulle vara likt dövstumma som bara skulle bevittna Guds ingripande – hur han skulle ta hand om den egyptiska armén som närmade sig. Grundordet har också betydelsen att gravera in eller plöja någonting, och i detta sammanhang handlar det om att låta hjärtat bli märkt av Guds frid och låta vetskapen om hans ingripande sjunka djupt in – mitt i och trots omständigheterna.]
Guds ängel (budbärare), som [vanligtvis] gick före Israels läger (armé), flyttade sig och gick [nu] bakom dem, så molnstoden [2 Mos 13:21] flyttade sig från [att vara] framför dem och stod [nu] bakom dem.
Mose sträckte ut sin hand mot havet, och Herren drev undan havet med en stark vind från öster hela natten. Han förvandlade havet till torrt land och vattnet delades.
Israeliterna vandrade tvärs igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor om dem. [Totalt är det omkring två miljoner människor som passerar genom havet den natten, se 2 Mos 12:37.]
Han lät hjulen falla av (grekiska översättningen har "fastna") deras vagnar och fick dem att köra tungt så att egyptierna sade: Gå bort från Israels ansikte (kom inte nära Israel) för Herren (Jahve) strider för dem, mot egyptierna.
Så Mose sträckte ut sin hand över havet och havet återvände till sin styrka när morgonen grydde och egyptierna flydde mot det och Herren (Jahve) störtade egyptierna mitt i havet.
Och vattnet återvände och övertäckte vagnarna och körsvennerna, liksom hela faraos armé som gått efter dem ut i havet, inte så mycket som en enda en av dem fanns kvar (överlevde).
Men Israels söner (barn) vandrade på torr mark mitt i havet och vattnet stod som en mur för dem på deras högra sida och på deras vänstra sida.
[Alla israeliterna, omkring två miljoner, har passerat torrskodda genom Röda havet, medan farao och hans armé som förföljde dem just har dränkts i vattenmassorna bakom dem. Röda havet har två armar på vardera sidan om Sinaihalvön, den västra är Suezviken och den östra är Aqabaviken. Svensken Lennart Möller (i sin bok the Exodus Case) ger förslaget Nuweiba vid Aqabaviken i nuvarande Egypten. Det är knappt två mil över till andra sidan, nuvarande Saudiarabien. Just på den här sträckningen finns en 2 kilometer bred förhöjning på botten som gör att som djupast är det bara omkring 80 meter.] Då sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren, de sjöng:
"Jag vill sjunga till Herren,
    för han har vunnit en överväldigande seger.
Häst och ryttare störtade (slungade) han ner i havet.
Herren (Jah, kortformen av Jahve, betecknar att han alltid har existerat) är min styrka (starkhet) och min lovsång,
    han blev min frälsning (räddning).
Han är min Gud (El) och jag vill prisa honom,
    min faders Gud och jag vill upphöja honom.
Du förde dem in och planterade dem
    på bergen av ditt arv,
platsen Herre (Jahve) som du har gjort för dig själv att på bo på,
    det heliga (templet) Herre (Adonai) som dina händer har förberett.
Herren ska regera från evighet till evighet!
medan Mirjam sjöng för dem:
Sjung till Herren (Jahve),
    för högt är han upphöjd!
Hästen och dess ryttare
    har han kastat i havet!
Och när de kom till Mara kunde de inte dricka Maras vatten för det var bittert. Därför kallades platsen Mara (som betyder bitter).
Och folket knotade mot Mose och sade: Vad ska vi dricka?
Och han ropade till Herren (Jahve) och Herren (Jahve) visade honom ett träd, och han kastade det i vattnet och vattnet blev sött. Där gjorde han en stadga och en förordning för dem och där prövade han dem.
Han [Mose] sade: "Om du hör Herren (Jahve) din Guds (Elohim) röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, ska jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, för jag är Herren (Jahve) din läkare." [Detta är det första av förbundsnamnen som Herren låter Israels barn få veta. Det sker i den andra månaden i den hebreiska kalendern som är Ijar. Det är intressant att frasen "Jag Herren din läkare" (hebr. ani Jahve Rafa) består av tre ord. Den första bokstaven i varje ord är de tre bokstäverna Alef, Jod och Resh – Ijar. Frasen är en akronym för just månaden Ijar!]
När hela Israels folk vandrade ut från Elim och kom till Sinaiöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden sedan de hade lämnat Egypten,
Israeliterna sade till dem: "Om vi ändå hade fått dött för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger."
Då sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla ett dagsbehov för varje dag, så jag kan pröva dem, om de vill vandra efter min undervisning (hebr. Torah) eller inte.
Mose sade [ordföljden i denna mening är i grundtexten abrupt och repeterar vers 6 och 7, det kan vara så att det återspeglar att Mose inte var en god talare]: "Ni ska förstå detta när Herren (Jahve) ger er kött att äta på kvällen, och bröd på morgonen för att mätta er, eftersom Herren har hört er klagan, att ni klagar på honom. Vad det gäller oss, vilka är vi? Er klagan är inte mot oss, utan mot Herren (Jahve)."
Mose sade till Aron: "Säg till Israels folk, kom nära (samlas till gudstjänst inför) Herren (Jahve) för han har hört hur ni har klagat."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: 'På kvällarna ska ni få kött att äta, och på morgonen ska ni få bröd att äta så ni blir mätta (får alla behov fyllda), så ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.' "
Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och nästa morgon var öknen runt lägerplatsen våt av dagg. [Vaktlar är en flyttfågel, vid ett annat tillfälle förde Herren dem till lägret med hjälp av en vind, se 4 Mos 11:31.]
När israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. ["Vad är det här" är på hebreiska man hu, och ordet som senare används för manna är man.]
    Mose sade till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta.
Detta är vad Herren har befallt: 'Samla in det ni behöver för att bli mätta, en omer [ca 3 liter] per person. Ta till alla de som bor i ditt tält.' " [Per person är ordagrant "per skalle" (hebr. gul-golet) jämför ordet "golgata", se Joh 19:13. Omer-måttet, som var dagsbehovet av manna för en person, definieras i vers 36 till en tiondels efa.]
När de mätte upp det med ett omer-mått, hade den som samlat mycket ingenting över, och den som hade samlat lite inte för lite. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat.
På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket bröd, två omer [omkring 6 liter] till varje person. Och alla ledare för folket kom och avlade rapport till Mose.
Men han sade till dem: Detta är vad Herren (Jahve) har sagt. Imorgon är det sabbatsvila, en helig sabbat för Herren (Jahve). Baka allt ni har lust till och koka det ni vill koka. Lägg undan åt er allt som bli över och spara det till imorgon.
Sedan sade Mose: Ät detta idag, för idag är det Herrens sabbat. Idag hittar ni ingenting på marken.
Likväl, på den sjunde dagen gick några ut för att samla, men de fann ingenting.
Herren (Jahve) sade till Mose: Hur länge ska ni vägra att hålla mina bud och min undervisning (hebr. Torah)?
Se, Herren (Jahve) har gett er sabbaten, så på den sjätte dagen ger han er bröd för två dagar. Låt var och en stanna på sin plats och låt ingen gå ut på den sjunde dagen.
Sedan sade Mose: Detta är vad Herren (Jahve) har befallt. Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
Mose sade till Aron: Ta en kruka och fyll den med en full omer [ca 3 liter] av manna. Spara den inför Herren (Jahve) så att den bevaras för kommande generationer.
Precis som Herren (Jahve) befallde Mose, sparade Aron det framför vittnesbördet, så att det bevarades.
Hela Israels folk fortsatte sin vandring från Sinaiöknen och följde Herrens instruktioner [de följde molnstoden, se 4 Mos 9:18, 19]. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. [Detta är ett mycket torrt område i södra Sinaiöknen utan några vattenkällor. Israeliterna beräknas var omkring två miljoner människor, se 2 Mos 12:37.]
Då började folket strida mot Mose (de ställde honom inför rätta och gjorde en rättslig tvist av denna fråga och ville avsätta honom).
    De sade: "Ge oss vatten att dricka."
    Mose svarade: "Varför strider ni med mig? Varför frestar (prövar) ni Herren?"
Men folket var så uttorkade och i desperat behov av vatten att de fortsatte att klaga på Mose och muttrade: "Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det för att vi, våra barn och vår boskap skulle dö av törst?"
Då ropade Mose till Herren och sade: "Vad ska jag ta mig till med detta folk? De är nästan redo att stena mig [till döds]."
Herren svarade Mose: "Gå framför folket och ta med dig några av de äldste i Israel. Ta den stav i din hand som du hade då du slog på Nilen, och börja gå.
Jag ska stå framför dig på klippan vid Horeb, och du ska slå på klippan, och då ska det komma vatten från den så att folket kan dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
Han gav platsen namnet "Massa" och "Meriva", eftersom israeliterna hade stridit [mot Mose och Gud] och eftersom de frestat (prövat) Herren, och sagt: "Är Herren med oss eller inte?" [Hebreiska ordet massa betyder fresta och pröva. Ordet meriva betyder strida, provocera.]
Mose sade till Josua: "Välj ut åt oss män, gå ut och strid med amalekiterna. I morgon ska jag stå på toppen av kullen med Guds (Elohims) stav i min hand.
Josua gjorde som Mose hade sagt och stred med amalekiterna, medan Mose, Aron [Mose bror] och Hur [en vän; konstnären Betsalels farfar, se 2 Mos 31:2] gick upp till toppen av kullen (höjden – hebr. giva).
Josua betvingade Amalek och hans folk med svärdseggen (bokstavligt "svärdets mun").
Han sade: "Handen på Herrens (Jahs) tron, Herren (Jahve) ska strida med Amalek från generation till generation (släkte till släkte). [Detta är den första fiende som Israel strider med efter uttåget. Orden här är profetiska, flera strider utkämpas med Amalek genom åren. Så småningom får kung Saul uppdraget att bekämpa amalekiterna och vid det tillfället säger profeten Samuel att allt ska tillspilloges, men Saul är olydig (1 Sam 15:1–3). Senare under drottning Esters tid heter fienden Haman, även han en amalekit (Est 3:1). Amalek är ursprunget till allt judehat och antisemitism.]
Nu hörde Jetro, prästen i Midjan och Moses svärfar [2 Mos 2:15], om allt som Gud (Elohim) hade gjort för Mose och för sitt folk Israel och hur Herren (Jahve) hade fört Israel ut ur Egypten.
Då gick Mose ut för att möta sin svärfar och böjde sig ner och kysste honom. De frågade varandra om hur det stod till (varandras väl och ve) och de kom in i tältet.
Mose berättade för sin svärfar om allt som Herren (Jahve) hade gjort mot farao och egyptierna för Israels skull, liksom om alla prövningar som kommit över dem under vägen och hur Herren (Jahve) hade hjälpt dem.
Jetro gladdes (var mycket glad) över all den godhet som Herren (Jahve) hade visat mot Israel, eftersom Han hade befriat dem ur Egyptens hand.
Sedan bar Jetro, Moses svärfar, fram ett brännoffer och offrade det till Gud (Elohim). Aron kom också, tillsammans med alla äldste från Israel för att äta bröd med Moses svärfar inför Gud (Elohim).
Nästa dag satt Mose och dömde folket och de stod runt Mose från morgonen till kvällen.
När Mose svärfar såg allt han gjorde för folket, sade han: "Vad är det du gör för folket? Varför sitter du själv, ensam, med allt folket stående omkring dig från morgon till kväll?"
Mose svarade sin svärfar: "Det är för att folket kommer till mig för att fråga Gud (Elohim).
När de har ett bekymmer kommer de till mig och jag dömer mellan en man och hans granne. På det sättet får jag dem att förstå Guds (Elohims) stadgar och undervisning (hebr. Torah) [instruktionerna i de fem Moseböckerna]."
Du kommer att trötta ut dig själv, liksom folket som är med dig, för uppgiften är för stor för dig. Du kan inte göra allt själv, ensam.
Lyssna till min röst (på det som jag säger), jag ska ge dig råd och Gud (Elohim) ska vara med dig. Du representerar folket inför Gud och tar deras angelägenheter till Gud (Elohim).
Upplys dem om stadgar och undervisning, och visa dem vilken väg de måste gå och vilket arbete de måste utföra.
Mose lyssnade på sin svärfar och gjorde allt som han sade.
Sedan lät Mose sin svärfar lämna och han gick sin väg till sitt eget land.
Precis på dagen tre månader efter att Israels söner (barn) hade gått ut från Egyptens land kom de till Sinais öken.
Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget:
"Så ska du säga till Jakobs hus (släkt) och förkunna för israeliterna:
'Ni har själva sett vad jag gjort med egyptierna och hur jag lyfte er på örnvingar och förde er till mig själv.
Och nu, om ni noggrant lyssnar till mig och håller mitt förbund, då ska ni vara min dyrbara egendom [med speciellt privilegium, men också väldigt ansvar] framför (ut från) alla andra folk, för hela jorden är min.
Och ni ska vara ett rike av präster (hebr. kohanim) för mig och ett heligt folk [avskilt för ett uppdrag].' [2 Mos 12:1–3] Detta är vad du ska säga till israeliterna." [Uttrycket "rike av präster" är unikt här för hela GT (även om språket är snarlikt i Jes 61:6). Ordet rike förutsätter en kung, vilket är Herren själv. En präst hebreiska kohen (plural kohanim) har i sin betydelse att vara en som tjänar en överordnad. Israeliterna har ett uppdrag att vara Guds representanter för världen, se 2 Mos 19:5. Den tolkningen stöds även i ur frasen används i NT, se 1 Pet 2:9; Upp 1:6. Den första prästen (kohen) som nämns i GT är Melkisedek, se 1 Mos 14:18. Ordet används även om präster, se 1 Mos 41:45; 2 Mos 3.1; 1 Kung 4:5.]
När Mose kom tillbaka sammankallade han folkets äldste. Han lade fram för dem alla dessa ord som Herren hade befallt honom att säga,
Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag är på väg att komma till dig i ett tjockt moln så att folket ska höra när jag talar med dig och tro på dig för alltid." Sedan talade Mose folkets ord till Herren (Jahve).
Var redo på den tredje dagen. För på den tredje dagen ska Herren (Jahve) komma ner på berget Sinai i folkets åsyn.
Du ska sätta upp gränser för folket runtom och säga: "Var noggranna med att inte gå upp på berget eller beröra dess gräns. Den som rör berget ska med säkerhet dödas.
Han sade till folket: "Var redo på den tredje dagen. Kom inte nära era fruar (ha inget sexuellt umgänge)." [3 Mos 15:16–18]
förde Mose ut folket ur lägret för att möta Gud (Elohim), och de stod på den lägsta delen av berget.
Sedan kom Herren (Jahve) ner till berget Sinai, till toppen på berget. Herren kallade upp Mose till toppen på berget, så Mose gick upp.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå ner och varna folket, så att de inte bryter igenom (gränsen) och ser Herren (Jahve) och många av dem dör.
Mose sade till Herren (Jahve): "Folket kan inte komma upp på berget Sinai för du är den (den ende), [syftar på att Herren är en som det står i 5 Mos 6:4] som har varnat oss och sagt: Sätt gränser runt berget och håll det heligt."
Sedan sade Herren (Jahve) till honom: "Gå ner. Du ska komma tillbaka upp, du och Aron med dig. Men låt inte prästerna och folket bryta igenom för att komma upp till Herren (Jahve), annars ska Han fara ut mot dem."
[Detta stycke är ett av de mest välkända i Bibeln, det återkommer även i 5 Mos 5:6–12 då det upprepas för en ny generation. Även om stycket ofta har rubriken "tio Guds bud" står det ordagrant "ord" och inte "bud" i den hebreiska texten. Det förstärker att det handlar om instruktioner. Ett annat namn är "dekalogen", en term från grekiskt ursprung som också betyder "tio ord". Jesus nämner alla dessa tio budord och förstärker alla utom sabbatsbudet, se Matt 5:17–48; 19:18–19; 22:35–40. Se även Rom 13:9; Ef:6:2–3; Upp 9:20–21.
    Lite längre fram i Andra Mosebok är det tydligt att detta stycke består av tio punkter och skrevs på två stentavlor, se 2 Mos 34:1, 28. Bibeln anger inte om bara första ordet skrevs ned, eller hur de delades in, men det är rimligt att tro att det är fem på den ena och fem på den andra, på samma sätt som vi har fem fingrar på vardera handen.
    De tio orden kan delas in i två grupper där den första handlar om vördnad och respekt för Gud och den andra om vördnad och respekt för andra människor. Att älska Gud och människor sammanfattar hela undervisningen, se Matt 22:36–40. Det är värt att notera att det första ordet inte är ett förbud utan en beskrivning på något som Herren har gjort (vers 2). Det är ett Guds kärleksord hur han har befriat från slaveri. Det ligger som en grund för det som följer. En annan viktig poäng är att orden inte är plural utan singular. Gud riktar sig personligt till var och en av oss.
    I den judiska traditionen inkluderas den inledande frasen med första budet, vilket inte den lutherska, katolska eller reformerta traditionen gör. En annan skillnad är placeringen av budet att vörda sina föräldrar, beroende på om det anses höra till den första eller andra gruppen blir det 5:e eller 6:e budet.
    Kärnbibelns rubriker följer den judiska uppdelningen. Det finns både en tematisk och tydlig strukturell struktur som talar för detta, förutom att den var den äldsta och även gällde bland de första kristna. De första fem punkterna består alla av två sektioner där den första beskriver budordet och den andra ger förklaring eller beskrivning. De första fem har också samma text "Herren din Gud" i varje punkt. De sista fem punkterna består däremot av kortare fraser med förbud. Här nämns inte Guds namn och det finns inte heller någon tillhörande förklaring.
    Det finns också ett spegelvänt mönster i båda dessa halvor som börjar med hjärtat, tar sig uttryck i tal och sedan sist i handlingar. Det är ett kiastiskt mönster där den första och sista punkten handlar om en inre osynlig kvalitet; både första punkten som handlar om tron på Gud och sista som handlar om girighet har att göra med hjärtat. Det andra temat är ord; förbudet att ingå eder och vittna falskt hör ihop. Vad hjärtat är fullt av det talar munnen och leder vidare till praktiska handlingar som att inte respektera vilodagen, sina föräldrar, människoliv, äktenskap och andras egendom.]
Sedan talade Gud dessa ord:
Du ska inte ha några andra (främmande) [plural] gudar (elohim) vid sidan av mig (ordagrant: "över mitt ansikte"; som konkurrerar med min plats).
Du ska inte göra dig någon bildstod (staty i trä eller sten) eller någon avbild
    av något uppe i himlen
    eller nere på jorden
    eller i vattnet under jorden.
Du ska inte tillbe (böja dig inför) dem, och inte heller tjäna dem. [Ordet tjäna är felstavat i den hebreiska texten, en förklaring kan vara att förstärka det bisarra i att försöka tjäna avgudar, det är så fel så att inte ens ordet "tjäna" är värd en korrekt stavning. Ordet för att tjäna (hebr. avad) betyder både att tjäna något gudomligt och att arbeta. Samma ord används i vers 9 om att "arbeta" sex dagar, se även 1 Mos 2:5; 15. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop och är inte åtskilda som grekiska tänkande där det heliga och profana skils åt.] Jag, Herren din Gud, är en nitälskande Gud [hebr El qana; en avundsjuk Gud (i fråga om avgudadyrkan och falsk tillbedjan) som kräver odelad lojalitet]. Jag låter fädernas synd drabba (besöker, konsekvenserna av denna synd drabbar) barnen fram till tredje och fjärde släktled när man hatar mig,
men visar min trofasta kärlek mot tusenden [i tusen generationer] när man älskar mig och håller mina bud.
Du ska inte representera (ordagrant: "lyfta upp", "bära") Herrens namn (hans karaktär) på ett felaktigt sätt (tanklöst, i tomhet ). Herren ska inte låta den som missbrukar hans namn vara ostraffad. [Ofta har detta bud förringats till att inte nämna Guds namn på ett lättsinnigt sätt eller att inte svära. Att "bära" Herrens namn har innebörden att inte häda hans namn, men tyngdpunkten finns i att inte representera honom och hans karaktär på ett felaktigt sätt. Detta skulle kunna beskrivas som "religiös ondska" som sker i Guds namn. Om en ogudaktig begår onda handlingar är det illa. När någon som säger sig tro på Gud gör samma onda handling och säger att det är i Guds namn begår de inte bara ondska utan skadar även människors syn på Gud. Man behöver inte ha en kristen tro för att begå detta brott. En islamist som i Guds namn ropar "Allahu akbar", "Gud är större" på arabiska, och mördar gör att det är svårare för människor att tro att det kan finnas en god Gud. Ett av de vanligaste argumenten mot den kristna tron är just brott mot detta bud begångna av korsfarare förr i tiden, eller idag av islamister.]
[Följande gäller dig och din familj:] Kom ihåg sabbatsdagen [vilket inte bara betyder att inte glömma bort, utan att högtidlighålla betydelsen och innebörden som är skapelsen och uttåget ur Egypten], och håll den helig (avsätt den som en speciell dag dedikerad till Gud).
men den sjunde är Herren, din Guds, sabbat. Då ska du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren inom dina portar (i dina städer).
Hedra (värdera högt, visa vördnad och respekt för) din far och din mor. Då ska du få leva länge i det land som Herren, din Gud ska ge dig. [Detta bud har både att göra med vördnad för Gud och vördnad för människor. För ett barn är deras föräldrar som en gud. Ett barn lär sig att vörda Gud genom att vörda sina föräldrar. Genom livet förändras betydelsen av att "vörda sina föräldrar". För ett barn är att vörda att lyda, som vuxen att ha en jämlik relation och när föräldrarna blir äldre att ta hand om dem.]
Du ska inte ha begär till (avundas, åtrå):
    din nästas hus (familj och ägodelar).
Du ska inte ha begär till
    hans fru,
    hans tjänare,
    hans tjänarinna,
    hans oxe,
    hans åsna,
    eller något annat som tillhör honom (din granne, vän, landsman). [Detta bud går djupare än tidigare bud eftersom det berör tanken och inte den fysiska handlingen. Men varför ett förbud mot att fantisera om att vilja ha grannens oxe? Anledningen är att det är begäret som kan leda till handlingar som förbjudits i de föregående fyra buden, se vers 13–16. Att åtrå andra människor och ägodelar kan leda till äktenskapsbrott, mord, stöld och falska vittnesmål. Ett exempel på det sistnämnda finns i 1 Kung 21 där Ahab tar över Nabots vingård. Jesu halvbror skriver att där det finns avund och själviskhet, där finns det också oordning och alla slags onda handlingar, se Jak 3:16.
    Ordet begär förekommer två gånger i denna vers, vilket har lett till att budet ibland har delats upp i två olika bud. Det är dock tydligt att uppräkningen efter det andra ordet bara är ett förtydligande när det beskriver vad som finns i huset. Ett begär är en brinnande ohälsosam längtan efter något förbjudet. Samtidigt finns det också en positiv längtan och känsla av att vilja ha mer som Bibeln uppmanar till. Paulus längtar efter att känna Herren bättre, se Fil 3:7–14, söka de andliga gåvorna, se 1 Kor 12:31 osv.]
Mose sade till folket: "Frukta inte, var inte rädda, för Gud (Elohim) ska pröva er, för att vördnad för Honom ska finnas i er så att ni inte syndar."
Ni ska inte göra – vid sidan av mig –
    gudar av silver
    eller gudar av guld,
det ska ni inte göra åt er. [I ett kiastiskt mönster repeteras det inledande budordet att inte ha andra gudar vid Guds sida, se 2 Mos 20:3–5. Det är inte bara detta budord som åsyftas, utan det blir som en titel för hela undervisningen ovan med de tio budorden. Bibeln visar att det finns både saker som inte ska göras och saker som ska göras när det gäller offer. Nu i vers 24 följer de positiva buden med vad som ska offras.]
Ni ska göra ett altare av jord till mig och offra brännoffer [3 Mos 1:3–16] på det och shalomoffer [ett gemenskapsoffer som alla i familjen åt tillsammans, se 3 Mos 7:11–21], dina får och dina oxar. På varje plats där jag vill att mitt namn ska bli omnämnt ska jag komma till er och välsigna er.
Och om du gör ett altare till mig av sten, ska du inte bygga det av huggna stenar, för om du rör det med ett verktyg har du förorenat det.
[Kapitel 21-22 beskriver olika juridiska scenarion kring slaveri, personskador och stöld. Det följer mönstret om detta sker, då ska det göras upp så här.] Detta är de påbud (bindande juridiska beslut) som du ska lägga fram för dem [israeliterna].
Om du köper en hebreisk slav (tjänare – hebr. eved), ska han tjäna (hebr. avad) dig i 6 år och det 7:e året ska han bli fri utan att ersätta dig [utan någon skuld].
Om hans herre ger honom en hustru och hon föder söner eller döttrar till honom, ska hustrun och hennes barn vara hennes herres, och han ska gå (lämna) för sig själv.
då ska hans herre föra fram honom till Gud (Elohim) och ska föra honom till dörren eller till dörrposten och hans herre ska genomborra hans öra med en syl, och han ska tjäna honom för alltid.
Och om en man säljer sin dotter till att bli en tjänarinna ska hon inte lämna som de manliga tjänarna gör.
Om hon inte behagar sin herre som har tagit henne till hustru åt sig själv, då ska han låta henne bli återlöst. Att sälja henne till en främling står inte i hans makt, eftersom han har agerat svekfullt mot henne.
Och om han tar henne till hustru åt sin son ska han handla med henne som med en dotter.
Om han tar sig en annan hustru ska hennes mat, hennes kläder och hennes äktenskapliga rättigheter inte förminskas.
Och om dessa tre inte görs för henne, då ska hon gå fri utan silver.
Men om en man inte ligger på lur [det var inte ett överlagt mord] och Gud (Elohim) låter det komma till hans hand, då ska jag utse en plats åt dig dit han kan fly. [För att avgöra om det var olyckshändelse eller mord skulle den som orsakat en annan människas död ta sig till en av sex fristäder och invänta rättegång där fallet kunde prövas, se 4 Mos 35.]
Men om en man avsiktligt kommer till sin granne och slår honom med svek, då ska han tas bort från mitt altare så att han kan dö.
Och om flera män tävlar (strider, duellerar) och den ene slår den andre med en sten eller med sin näve och han inte dör utan blir sängliggande,
Och om en man slår sin tjänare i ögat eller slår sin tjänarinna i ögat, och ögat fördärvas, ska han låta honom gå fri för ögats skull.
Och om han slår ut sin tjänares tand eller sin tjänarinnas tand, ska han låta honom gå fri för tandens skull.
Oavsett om den har stångat en son eller har stångat en dotter, efter detta påbud (bindande juridiska beslut) ska det göras mot honom.
Om oxen stångar en tjänare eller tjänarinna, ska han ge deras herre 30 shekel silver och oxen ska stenas.
då ska brunnens ägare betala ersättning, han ska ge silver till deras ägare och det döda djuret ska vara hans.
Eller om det blir känt att en oxe har stångats tidigare och ägaren inte har brytt sig om det, ska han med säkerhet betala oxe för oxe och den döda kroppen ska vara hans egen.
Om en tjuv blir påkommen med att bryta sig in och blir slagen så att han dör, ska det inte vara någon blodskuld för honom.
Om solen går upp över honom ska det var blodskuld för honom, då ska han återbetala. Om han inte har något då ska han bli såld [som slav] för sin stöld.
Om en man överlämnar pengar eller andra tillhörigheter till sin granne för att han ska förvara det och det blir stulet från den mannens hus, om tjuven blir funnen ska han betala dubbelt tillbaka.
För varje slags överträdelse, om det gäller en oxe, en åsna, ett får, kläder eller för någonting som har gått förlorat, varom någon [hittar det och] säger: "Det här är det [som är mitt]", ska båda parters sak komma inför Gud (Elohim). Den som Gud (Elohim) dömer skyldig [visar har felat] ska betala dubbelt till sin granne. [På samma sätt som i vers 4 och vers 7 eftersom det stulna också återfås, inte fyrfallt som i vers 1.]
Om en man till sin granne överlämnar en åsna eller en oxe eller ett får eller något djur för att han ska skydda (ta hand om) det och det dör eller skadas eller förs bort och ingen ser det,
Men om det är stulet från honom ska han ersätta dess ägare.
Och om en man förleder en ungmö som inte är förlovad, och ligger med henne, ska han med säkerhet betala en hemgift för henne så att hon blir hans hustru.
Om hennes far vägrar att ge henne till honom, ska han betala silver efter hemgiften för en ungmö.
Den som offrar till avgudar det som är sparat (undanlagt) till Herren, ska i grunden förgöras.
Om du lånar ut pengar till någon av mitt folk, till den fattige (hebr. ani) som är hos dig, ska du inte vara för honom som en kreditgivare, inte heller ska du ta ränta av honom.
Om du tar din grannes mantel i pant ska du återlämna den till honom vid solnedgången,
för det är hans enda täcke, det är hans mantel för hans kropp som han ska sova under. Och det ska ske när han ropar till mig att jag ska höra, för jag är nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanon).
Du ska inte fördröja att offra fullheten av din skörd och det som kommer från din press. Det förstfödda av dina söner ska du ge till mig.
På samma sätt ska du göra med din oxe och med ditt får. 7 dagar ska den gå med sin mor, på den åttonde dagen ska du ge den till mig.
Ni ska vara heliga män till mig, därför ska ni inte äta något kött från ett rivet djur på fältet, det ska ni kasta till hundarna.
[Israels rättssystem bygger på rättvisa lagar, ärliga domare och vittnen som talar sanning. Rättvisan ska inte styras av den allmänna opinionen, mutor, personliga känslor eller social status. Att vara trogen sanningen är det enda sättet för ett samhälle att kunna bestå.] Du ska inte sprida (skapa eller sprida vidare) ett falskt rykte. Gör inte gemensam sak med den orättfärdige (den som är skyldig till ett brott) genom att bli ett falskt (laglöst, destruktivt) vittne. [Ordet "falskt" är det hebreiska ordet chamas som har stark betoning på våld och terror. Här blir betydelsen "en rättslig terrorist" som bryter ner rättssystemet inifrån.]
Även om majoriteten av folket gör det onda, så ska inte du göra det. Detsamma gäller när du ska ge ditt vittnesmål i en rättstvist, låt inte folket (majoriteten) pressa dig att förvränga sanningen.
Om du träffar på en bortsprungen oxe eller åsna som tillhör din ovän [fiende som du ligger i rättslig tvist med], ska du göra allt du kan för att föra tillbaka djuret till honom.
Om du ser att åsnan, som tillhör någon som hatar dig, har dignat under sin last ska du inte ignorera honom utan hjälpa honom befria djuret från sin last. [Djuren ska inte behöva lida på grund av att ägaren står i konflikt med dig.]
men det sjunde året ska du låta marken vila och ligga i träda. Då kan de fattiga i ditt folk få sin föda från den och det som blir över kan de vilda djuren äta. På samma sätt ska du också göra med din vingård och dina olivträd.
Tre gånger om året ska du hålla festhögtid för (med) mig.
Osyrade brödets högtid (hebr. chag matsah) ska du hålla. Sju dagar ska ni äta osyrat bröd (hebr. matsah) som jag har befallt er, på den bestämda tiden i månaden Aviv [ett annat namn på månaden Nisan, motsvarar mars/april], för denna månad kom ni ut från Egypten. Ingen ska komma inför mig tomhänt [det krävs en offergåva]. [Detta är den första av de stora vallfärdshögtiderna. Den inleds den 15:e i den första månaden Nisan (3 Mos 23:6–8, hebr. Aviv betyder "månaden då axen mognar", det babylonska namnet är Nisan). Ytterligare två högtider infaller under de här dagarna och förknippas med Osyrade brödets högtid. Pesach firas kvällen innan (den 14:e, se 3 Mos 23:4–5) och Förstlingsfruktens högtid (Bikkurim) infaller andra eller tredje dagen under Osyrade brödets högtid (3 Mos 23:9–4).]
Se, jag sänder en ängel, en budbärare, framför dig, för att vaka över dig på dina vägar och föra dig till den plats som jag har gjort i ordning (åt er).
Ge akt på honom (bokstavligt: "bevaka från hans ansikte"), lyssna noga på hans röst. Var inte upproriska mot honom, för han ska inte ursäkta dina överträdelser, för mitt namn är i honom. [Denna ängel eller budbärare är Jesus, fast ännu inte i mänsklig gestalt.]
För min ängel, min budbärare, ska gå framför dig och föra dig till amoréerna, hettiterna, periséerna, kananéerna, hivéerna och jevuséerna och jag ska hugga av dem.
Du ska inte böja dig för deras gudar eller tjäna dem, eller göra vad de gör. Tvärtom ska du i grund omstörta dem och bryta deras pelare i bitar.
Jag ska sända min skräck framför dig och slå alla människor med panik, som du ska komma till, och göra så att alla dina fiender vänder ryggen mot dig (så att de flyr för dig).
Jag ska sända bålgetingar (skräck, modlöshet) framför dig som kommer att driva undan hivéerna, kananéerna och hettiterna för dig.
[Bålgetingar (hebr. tsira) kan också betyda plåga, men även syfta på skräck, förvirring, modlöshet och pest, se Jos 24:12.]
Gör inga förbund med dem eller deras gudar.
De får inte bo i ditt land och förorsaka att du syndar mot mig, för om du tillber deras gudar, ska de bli en snara för dig.
och Mose ensam ska komma nära intill Herren (Jahve), men de andra ska inte komma nära, inte heller ska folket gå upp med dem."
Mose kom [från berget som han gått upp på, se 2 Mos 20:21] och berättade för folket alla Herrens ord och stadgar. Hela folket svarade tillsammans (med en mun): "Allt vad Herren har sagt vill vi göra."
och Mose skrev ned alla Herrens ord. Tidigt nästa morgon byggde Mose ett altare nedanför berget och reste tolv stenar – en för varje stam i Israel.
Han sände i väg unga israelitiska män och de offrade brännoffer och slaktade unga tjurar till gemenskapsoffer åt Herren.
och de såg Israels Gud. Under hans fötter var som ett golv av safir [blå ädelsten], och det var [till substansen precis] likt själva himlarna i klarhet (renhet, glans).
Herren (Jahve) sade till Mose: "Kom upp till mig på berget och var kvar där, så ska jag ge dig stentavlorna med undervisningen (hebr. Torah) och buden, som jag har skrivit för att undervisa folket." [De tio budorden hade redan talats men skulle nu ges i skriftlig form.]
Han sade till de äldste: "Vänta på oss på den här platsen tills vi kommer tillbaka. Aron och Hur är kvar här med er. Den som behöver få en fråga avgjord [en rättslig konflikt, ordagrant "har många ord" eller "är en mästare av ord"] kan vända sig till dem."
Herrens härlighet visade sig som en förtärande eld inför israeliterna, på bergets topp.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Säg till Israels söner (alla israeliter) att de ska ta upp ett offer till mig (Herren), från alla människor som har hjärtan som gjorts villiga, [2 Kor 9:7–8] ska du ta mitt offer.
[Oljor:] Olja till ljus, kryddor till smörjelseoljan [för smörjelse Ps 133] och till den väldoftande rökelsen.
[Ädelstenar:] Onyxstenar och stenar för infattning, till efoden [2 Mos 28:6–14] och till bröstskölden [till översteprästen, se 2 Mos 28:15–30].
Låt dem göra en helig plats (en helgedom) åt mig så att jag kan bo ibland dem. [Tabernaklet, som denna vers syftar på, är inte en bostad åt Gud utan en plats som möjliggör gemenskap för Gud och människan.]
Du ska gjuta fyra ringar av guld för den och sätta dem ovanpå de fyra fötterna, två ringar på den ena sidan och två ringar på den andra sidan.
Du ska sätta stavarna i ringarna på sidorna av arken, med dem ska du bära arken. [Ringarna är en bild på spikarna på korset som visar att Jesus varit korsfäst, se Upp 5:6. Vi måste bära vår korsmärkta Jesus med oss och även ut till alla omkring oss.]
Keruberna ska sprida ut sina vingar på höjden och täcka locket till arken med dem, de ska vända sina ansikten mot varandra, mot locket på arken ska de vända sina ansikten.
Du ska sätta locket ovanpå arken, och i arken ska du lägga vittnesbördet som jag ska ge dig.
Jag ska möta dig där, ovanför locket till arken mellan de två [bevingade] keruberna som är ovanpå vittnesbördets ark. Där ska jag tala med dig om allt som jag vill ge dig instruktioner om till Israels söner. [Nådastolen, eller arkens lock, är ett självständigt föremål som dock hör intimt ihop med arken. Arken var en öppen låda utan lock men nådastolen som görs med samma mått som arken läggs ovanpå denna och blir därmed som ett lock till arken. Lägg märke till att nådastolen inte på något sätt fästs ihop med arken utan ligger löst ovanpå. En annan detalj i sammanhanget är det faktum att om man räknar de olika föremålen i tabernaklet blir det 6 stycken, om man betraktar arken och nådastolen som ett föremål, men 7 stycken om de behandlas som de separata föremål de faktiskt är.]
Du ska klä in det i rent guld och till det ska du göra en krona av guld runtom.[Precis som med arken är även detta en bild på Jesus, sann Gud, guldet, och sann människa, akaciaträ. Den är också en bild på Jesus som kung, kronan av guld runtom. Här har vi också en bild på det som Jesus säger om sig själv att Jag är Livets bröd, se Joh 6:35.]
Du ska göra en handsbred [8-9 cm bred] list till det runtom och du ska göra en krona av guld till listen runtom.
Du ska göra fyra ringar av guld till det och sätta ringarna i de fyra hörnen som är på dess fyra fötter.
Ringarna ska vara nära listen, de är till stavarna som bordet ska bäras med. [Att ringarna ska vara nära listen visar oss att det Jesus gjorde på korset, ringarna symboliserar spikarna, hör intimt ihop med hans konungslighet, listen som med sin dekor är kronan. När vi bär ut brödet Jesus till människorna måste vi förkunna både om honom som det slaktade lammet och som den kung han är.]
På bordet ska det alltid ligga bröd inför mitt ansikte. [Brödet är en bild på Guds ord och det faktum att det alltid ska finnas bröd på bordet undervisar oss om vikten att alltid "äta" ordet, det vill säga ha en god daglig vana att alltid läsa Guds ord och begrunda det. Att det är inför Guds ansikte/ögon betyder att vi aldrig ska titta bort från Ordet utan istället låta Bibeln vara våra "glasögon" som vi använder som filter framför allt annat som vi tittar på så att vi kan avgöra vad som är rent, sant, gott och Guds vilja i varje situation.]
Tre bägare gjorda som mandelblommor i en gren, en kula och en blomma, och tre bägare gjorda som mandelblommor i de andra grenarna, en kula och en blomma, och likadant i de sex grenarna som kommer ut från menoran. [Mandelblomma och vaksamhet har samma rot på hebreiska shin-kof-dalet. Detta anspelar Jeremia på i Jer 1:11–12. För oss är bilden därför även att vi behöver ljuset för att kunna vara vaksamma, se Ps 119:105.]
Och en kula under två grenar i ett stycke med den, och en kula under två grenar i ett stycke med den, och en kula under två grenar i ett stycke med den, för de sex grenarna som går ut från menoran.

Längden på varje våd ska vara 28 alnar [12,5 meter]
och bredden på varje våd ska vara 4 alnar [1,8 meter].
Alla våder ska ha ett och samma mått (vara likadana, identiska).
Och du ska göra våder av gethår, till ett tält över tabernaklet, 11 våder ska du göra av dem.

Längden på varje våd ska vara 30 alnar [13,2 m]
och bredden på varje våd ska vara 4 alnar [1,8 m].
De 11 våderna ska ha ett och samma mått (vara likadana, identiska).
Och du ska sammanfoga 5 våder med varandra och 6 våder ska du sammanfoga med varandra och den sjätte våden ska läggas dubbelvikt på framsidan av tältet.
Och alnen på den ena sidan och alnen på den andra sidan av det som återstår av extra längd på tältets våder ska hänga över sidorna på tabernaklet, på dess ena sida och dess andra sida, för att täcka det.
Och du ska göra ett täcke till tältet av vädursskinn som är färgat rött, och ett täcke av skinn ovanpå.
Och du ska göra ramverket (väggarna) till tabernaklet av akaciaträ, upprättstående plankor.
Det ska vara två tappar på varje planka så att de fogas samman med varandra, detta ska du göra på alla tabernaklets plankor.
Och du ska göra plankorna till tabernaklet, 20 plankor för den södra sidan söderut,
och du ska göra 40 fotstycken av silver under de 20 plankorna; två fotstycken under en planka till dess två tappar, och två fotstycken under nästa planka för dess tappar; [Fotstyckena av silver symboliserar grunden, se Ef 2:20–22. Att det är två fotstycken under varje planka pekar på att vi behöver både GT, profeterna, och NT, apostlarna. Hela Bibeln är grunden. Totalt är det 100 fotstycken av silver, se 2 Mos 38:27. I Ps 12:7 liknas Herrens tal vid silver. Jesus är Ordet, se Joh 1:1. Talet 100 är ett fullkomlighetstal och i Kol 2:9 står det att Jesus är fullkomlig i allt.]
Och för den andra sidan av tabernaklet, den norra sidan, 20 plankor
Och till baksidan av tabernaklet, västerut ska du göra 6 plankor.
Och 2 plankor ska du göra till hörnen på tabernaklet på baksidan. [Beskrivningen av de två plankorna till hörnen är extremt kortfattad och svårtolkad på hebreiska. Det finns många förslag på hur denna konstruktion ska se ut. Det som man kan säga med säkerhet är i alla fall att det är två plankor utöver de sex som hör till den västra sidan.]
De ska vara dubbla i botten och även dubbla upptill, till den första ringen. Så ska det vara med dem båda. De ska sättas i de båda hörnen.
Och du ska göra stänger av akaciaträ, 5 stycken för plankorna på den ena sidan av tabernaklet,
och 5 stänger för plankorna på den andra sidan av tabernaklet, och 5 stänger för plankorna på sidan av tabernaklet, på baksidan västerut,
Och du ska överdra plankorna med guld och göra deras ringar av guld som hållare för stängerna och du ska överdra stängerna med guld. [Plankorna kan symbolisera de troende. Att de hålls samman symboliserar församlingen. Fyra stänger binder ihop plankorna utvändigt fem och fem, vilket symboliserar hur vi hör ihop i den lokala församlingen, medan den femte stången binder ihop samtliga plankor inuti, vilket symboliserar hur Jesu kärlek håller samman hela hans kropp på jorden. Att de är gjorda av akaciaträ symboliserar vår mänskliga (syndiga) natur, att de är överdragna med guld symboliserar vår rättfärdighet i Jesus. Tapparna som fäster i fotstycket är vår tro.]
Och du ska hänga upp förhänget under spännena [som fogar ihop takvåderna, se vers 6] och där innanför förhänget ska du ställa in vittnesbördets ark, och förhänget ska skilja mellan det heliga och det allra heligaste (ordagrant heligheternas heliga).
Och du ska placera bordet utanför förhänget och menoran mittemot bordet på ena sidan i tabernaklet söderut, och du ska ställa bordet på den norra sidan.
[Förhänget till ingången till tabernaklet:]
Och du ska göra ett förhänge till tabernaklets entré av blått och purpur och rosenrött [i hebreiskan nämns bara färgerna, men de måste förstås som att det handlar om tyger eller garner i dessa färger] och fint tvinnat linne, ett brokigt arbete av en vävare. [Detta förhänge hade inga motiv av keruber, se vers 31.]
Och du ska göra 5 pelare av akaciaträ till förhänget och överdra dem med guld, deras hyskor ska vara av guld, och du ska göra 5 fotstycken av brons för dem.[Fem är talet för nåd i Bibeln. Att den yttre dörren till tabernaklet ska fästas på 5 pelare säger oss att det är Guds nåd som gör det möjligt för oss att få träda in och ha gemenskap med Jesus och Gud själv. Precis som med det inre förhänget symboliserar färgerna de tre smorda ämbetena. Se vers 31.]
Och du ska göra dess hinkar att föra bort askan med, dess skovlar, dess fat, och dess köttkrokar och dess eldstäder, alla redskap som hör till ska du göra i brons.
Gör också ett bronsgaller till det och på gallret ska du göra fyra bronsringar i de fyra hörnen.
Du ska placera det under avsatsen runt altaret, under så att det når halvvägs upp på altaret.
Och du ska göra stänger till altaret, stänger av akaciaträ och klä in dem i brons.
Du ska också göra en förgård till tabernaklet. På den södra sidan ska det vara förhängen till gården av fint tvinnat linne, 100 alnar [45 meter] lång på en sida.
På samma sätt på den norra sidan. Längden på förhängena ska vara 100 alnar [45 meter] och stolparna ska vara 20 stycken, och deras socklar 20 stycken av brons, och krokarna på stolparna och deras hyskor ska vara av silver.
Och till bredden på gården på den västra sidan ska förhänget vara 50 alnar [22,5 meter], dess stolpar 10 stycken och dess socklar 10.
Och bredden av förhänget på den östra sidan ska vara 50 alnar [22,5 meter].
Förhänget på den ena sidan (om porten) ska vara 15 alnar [7 meter], dess stolpar tre och dess socklar tre.
Och för den andra sidan (om porten) ska förhänget vara 15 alnar [7 meter], dess stolpar tre och dess socklar tre.
Och porten till gården ska vara ett draperi som är 20 alnar [9 meter] av blått, av purpur, av rött och fint tvinnat linne, ett vävt arbete i färger, dess stolpar ska vara fyra och dess socklar fyra.
Alla tillbehör till tabernaklet, till all tjänstgöring där, och alla dess tältpinnar tillsammans med alla tältpinnar till förgården, ska göras av brons.
Du ska befalla Israels söner (barn) att de bär fram till dig ren olivolja, pressad för ljuset, så att den (Menoran) kan brinna oavbrutet.
I tabernaklet, utanför förhänget som hänger framför vittnesbördet, ska Aron och hans söner göra i ordning den, till att brinna från kväll till morgon inför Herren (Jahve). Det ska vara en evig stadga genom alla generationer för Israels söners (barns) räkning.
Ta till dig Aron, din [äldre] bror så att han är nära dig och hans söner med honom, från Israels söner för att de ska göra tjänst för mig i prästämbetet, Aron, Nadav och Aviho [som offrade främmande eld, se 3 Mos 10], Elazar [den älste sonen som tog över efter Aron, se 4 Mos 20:24–29] och Itamar, Arons söner.
Och du ska göra heliga kläder till Aron, din bror, för prakt (glans) och skönhet. [Här används roten kbd (Kaf Bet Dalet) som beskriver en härlighetstyngd och par (Pe Alef Resh) som handlar om något skönt, vackert men också att utsmycka och göra strålande. Arons kläder har dels syftet att helga honom, avskilja honom för tjänst, men de återspeglar också en aning av Guds skönhet men mest av allt är de ett undervisningsmaterial där varje detalj påminner om Arons prästuppgifter och även är en förebild i det nyare förbundet.]
Och du ska tala till alla som har visa hjärtan, som jag har fyllt med vishetens ande att de gör (tillverkar) Arons kläder för att helga (avskilja) honom så att han kan tjänstgöra för mig i prästämbetet.
Detta är plaggen som de ska tillverka:
en bröstsköld
en efod
en rock
en tunika av rutigt arbete
en huvudbonad och
en gördel De ska tillverka en helig ämbetsdräkt till din bror Aron och hans söner så att han kan göra tjänst för mig i prästämbetet.
Den ska ha två axeldelar, som fogas samman i ändarna så att den hålls samman.
Och du ska sätta de två stenarna på axelstyckena av efoden, till att vara minnesstenar för Israels söner, och Aron ska bära deras namn inför Herrens (Jahves) ansikte på sina två skuldror som en hågkomst.
Och stenarna ska vara efter namnen på Israels söner, tolv [till antalet], efter deras namn, graverade som en signetring, var och en med sitt namn för de tolv stammarna. [Exakt vilket namn som motsvarar varje sten defineras inte. Att Ruben kommer först är troligt. I Hes 48:30–34 räknas stammarnas placering upp. Troligvis hade varje stams flagga inslag av stenens färg, se 4 Mos 2:2. Dessa tolv stenar återfinns också i beskrivningen av det nya Jerusalem i Uppenbarelseboken, se Upp 21:19–20.]
Och du ska göra två ringar av guld och sätta dem på efodens två axelstycken undertill, i dess framkant, nära dess sammankoppling ovanför efodens skickligt vävda band.
Och de ska binda fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå tråd, så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden.
Och Aron ska bära Israels söners namn på rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat) över sitt hjärta när han går in till den heliga platsen, som en ständig (oavbruten) åminnelse inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska lägga urim och tummim i rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat), och de ska vara på Arons hjärta när han går inför Herrens (Jahves) ansikte. Och Aron ska bära Israels söners rättvisa (hebr. mishpat) inför Herrens (Jahves) ansikte alltid (hela tiden, oavbrutet, kontinuerligt). [Hebreiska ordet mishpat betyder påbud och bindande juridiska beslut. Det har med rätt och rättvisa att göra och här är det Gud som svarar med sitt rätta och rättvisa domslut när Aron använder urim och tummim för att få veta Guds vilja i enskilda frågor.]
Och den ska ha ett hål för huvudet i dess mitt och den ska ha en snörning runt dess hål, som hålet på en pansarskjorta, så att det inte kan repas upp. [Rocken är gjord i ett stycke och saknar alltså knäppning.]
Och den ska Aron ha på sig när han tjänstgör och dess ljud ska höras när han går in till den heliga platsen inför Herrens (Jahves) ansikte, och när han kommer ut, för att han inte ska dö.
Och du ska göra en platta av rent guld och gravera på den som man graverar en signetring: "Helgad till Herren (Jahve)."
Och den ska vara över Arons panna och Aron ska bära synderna som begås med de heliga tingen, som Israels söner ska helga, till alla deras helgade gåvor, och den ska alltid vara på hans panna så att de får nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och till Arons söner ska du göra tunikor, och du ska göra gördlar till dem, och huvudbonader ska du göra till dem, till prakt (glans) och skönhet.[Här används roten kaf bet dalet (prakt glans) som beskriver en härlighetstyngd och pe alef resh (skönhet) som handlar om något skönt, vackert men också att utsmycka och göra strålande.]
Och du ska sätta dem på Aron din bror och hans söner med honom, och ska smörja dem och avskilja (inviga) dem och helga dem så att de kan tjänstgöra till mig i prästämbetet.
Och du ska göra åt dem linnebyxor för att dölja nakenheten av deras kött (kroppar), de ska nå från länden (höften) till låret (vid knäna).
Och de ska vara på Aron och hans söner när de går in i mötestältet eller när de kommer nära altaret för att tjänstgöra på den heliga platsen, så att de inte bär på synd och dör. Det ska vara en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt för honom och hans säd efter honom.
Och dessa är de saker som du ska göra med dem för att helga dem till att tjänstgöra till mig i prästämbetet. Ta en ung oxe och två felfria (hebr. tamim) baggar,
Och du ska ta kläderna och sätta tunikan på Aron, och efodens rock och efoden och bröstskölden och omgjorda honom med efodens konstfullt vävda band.
Och du ska omgjorda dem med gördlar, Aron och hans söner och binda huvudbonader på dem, och de ska vara innehavare av prästämbetet som en evig förordning (ordagrant "saker inristat"), och du ska avskilja (inviga) Aron och hans söner.
Och du ska föra fram oxen framför mötestältet och Aron och hans söner ska lägga sina händer på oxens huvud.
Och du ska slakta oxen inför Herrens (Jahves) ansikte i mötestältets öppning.
Men oxens kött och dess skinn och dess dynga ska du bränna i eld utanför lägret. Det är ett syndoffer.
Och du ska dela baggen i sina delar och tvätta inälvorna och dess ben och lägga dem med sina delar och med dess huvud.
Och du ska göra hela baggen till en rök på altaret, det är ett brännoffer till Herren (Jahve), det är en söt arom, ett eldsoffer till Herren (Jahve).
och en rund brödkaka och ett oljat bröd och en tunn brödkaka ur korgen med osyrat bröd som är inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska placera alltihop över (i) Arons händer och över (i) händerna på hans söner och ska vifta dem som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska ta det från deras händer och göra det till en rök på altaret ovanpå brännoffret, som en söt arom inför Herrens (Jahves) ansikte, det är ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Och du ska ta bröststycket från Arons invigningsoffer och vifta det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och det ska vara deras del.
Och du ska helga viftoffrets bröststycke och lyftoffrets lår, som är viftat och som är upplyft från invigningsbaggen, det som är Arons och det som är hans söners.
Och det ska vara för Aron och hans söner som deras rättmätiga del för evigt från Israels söner, för det är ett lyftoffer, och det ska vara ett lyftoffer från Israels söner av deras shalomoffer, deras lyftoffer till Herren (Jahve).
Och Arons heliga kläder ska vara för hans söner efter honom, för att bli smorda i dem och för att bli invigda (avskilda) i dem.
Sju dagar ska sonen som blir präst i hans ställe ha dem på sig, han som kommer in i mötestältet för att tjänstgöra på den heliga platsen.
Och de ska äta dessa ting varmed försoning har bringats för att inviga (avskilja) och helga dem, men en främling ska inte äta av det eftersom det är heligt.
Och du ska göra med Aron och med hans söner enligt allt det som jag har befallt dig, sju dagar ska du inviga (avskilja) dem.
Och varje dag ska du offra en oxe som syndoffer vid sidan om de andra offren för försoning, och du ska göra reningen ovanpå altaret när du bringar försoning för det, och du ska smörja det och helga det.
Detta är vad du ska offra på altaret varje dag för all framtid: Två årsgamla lamm.
Till det första lammet ska du offra en tiondels efa [3,5 liter] fint mjöl, blandat med en fjärdedels hin [0,9 liter] olja av stötta oliver och som drickoffer en fjärdedels hin [0,9 liter] vin.
Det andra lammet ska du offra vid skymningen, och gör med det som med matoffret på morgonen och som dess drickoffer, som en söt arom, ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Det ska vara ett oavbrutet brännoffer genom era generationer vid mötestältets öppning inför Herrens (Jahves) ansikte, där jag möter er för att tala med er.
Och där ska jag möta Israels söner, och bli helig i min härlighet.
Så ska jag helga mötestältet och altaret. Jag ska även helga Aron och hans söner till att göra tjänst inför mig som präster.
Så ska jag bo bland Israels söner och vara deras Gud (Elohim).
Då ska de veta att jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim), som fört dem upp och ut ur Egyptens land, så att jag kan vara (vistas, bo) bland dem. Jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim).
Och du ska plätera det med rent guld, dess ovansida och dess sidor runtom och dess horn. Och du ska göra en krona av guld runtom.
Och två guldringar ska du göra till det, under dess krona på dess två ben, på de två sidorna av det ska du göra dem, och de ska vara hållare för stängerna som det ska bäras med.
Och du ska ställa det framför draperiet (förhänget) som är vid vittnesbördets ark, framför locket som täcker vittnesbördet, där jag ska möta (träffa, umgås med) dig.
Och när Aron tänt lamporna vid skymningen ska han bränna den som en evig rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte genom era generationer.
Och Aron ska bringa försoning över dess horn en gång om året, med blodet från syndoffret för försoning en gång om året ska han bringa försoning för det genom era generationer. Det är det allra heligaste till Herren (Jahve). [Detta är en del av arbetet som översteprästen gör på Jom Kippur – Försoningsdagen, se 3 Mos 16.]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"När du räknar Israels söner efter deras antal, då ska de ge, varje man en lösensumma för sin själ till Herren (Jahve), när du räknar dem, så att ingen plåga kommer bland dem när du räknar dem.
Detta ska de ge, var och en av dem som går förbi som är räknad, en halv shekel efter helgedomens shekel – shekeln är 20 gera – en halv shekel som ett offer till Herren (Jahve).
De rika ska inte ge mer och de fattiga ska inte ge mindre än den halva shekeln, när de ger offret till Herren (Jahve) för att bringa försoning för sina själar.
Och du ska ta försoningspengarna från Israels söner och helga det till arbetet i mötestältet, så att det blir ett minne för Israels söner inför Herrens (Jahves) ansikte, till att bringa försoning för deras själar.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Du ska göra ett vattenkar av brons och dess fundament av brons, till att tvätta sig, och du ska ställa det mellan mötestältet och altaret, och du ska hälla vatten i det.
när de går in i mötestältet ska de tvätta sig med vatten så att de inte dör, eller när de kommer nära altaret för att tjänstgöra, när de låter ett eldsoffer bli en rök till Herren (Jahve),
då ska de tvätta sina händer och sina fötter så att de inte dör. Detta ska vara en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt för dem, för honom och för hans säd genom deras generationer."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
"Ta dig de finaste (bästa, förnämsta) kryddorna av flytande myrra 500 shekel och av söt kanel hälften så mycket 250, och av söt (aromatisk) vass 250,
Och du ska smörja Aron och hans söner och avskilja dem så att de kan tjänstgöra till mig i prästämbetet.
Och du ska tala till Israels söner och säga: 'Detta är en helig smörjelseolja till mig genom era generationer.
Den ska inte hällas på någon människas kropp, inte heller ska någon tillverka något efter dess recept, den är helig och den ska vara (förbli) helig för er.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Ta dig söta kryddor, självrunnen kåda, sjönagel och galban, söta kryddor med ren rökelseharts, av varje (sort) ska du ta samma vikt. [Rökelse är en bild på bön (Ps 14:2; Upp 5:8). De olika ingredienserna symboliserar skilda typer av bön. Självrunnen kåda är bilden på när vi ber och bekänner. Den andra ingrediensen, sjönagel, är skal av en mussla från havsdjupen och en bild på bön för våra behov (Ps 130:1–2; 50:15). Den tredje ingrediensen, galban, är en kåda med stark väldoft. Det är en bild på tacksägelse. Slutligen har vi rent rökelseharts om är en bild på tillbedjan. Dessutom ska denna blandning vara kryddad med salt. Det är en bild på renhet och helighet. Salt skyddar mot förruttnelse och i 3 Mos 2:13 säger Gud att saltet är ett förbundssalt. Därför ska det vara med överallt som ett förbundstecken mellan oss och Gud.]
Och du ska mala en del av det väldigt fint och placera det framför vittnesbördet i mötestältet, där jag ska umgås med dig, det ska för dig vara högheligt.
Och rökelsen som du ska göra efter dess recept, ska du inte göra till dig själv, det ska för dig vara helgat till Herren (Jahve).
Den som tillverkar detta åt sig själv, för att lukta på det, ska huggas av från sitt folk."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Se jag har kallat vid namn Betsalel [betyder: "i skuggan av Gud" – dvs. under hans beskydd],
    son till Uri [betyder: "mitt ljus", hans fulla namn var troligen Uriel eller Uriah],
    son till Hur [2 Mos 17:10; 24:14], av Juda stam.
till att tänka ut (planera, skapa, vara kreativ i) konstfulla arbeten och utföra dem i guld, silver och brons,
slipa stenar för infattning och snida i trä och utföra alla slags arbeten. [Betsalel är den första personen i Bibeln som blir fylld med Guds Ande. Han är en hantverkare. Här finns en profetia som Jesus uppfyller när man kallar honom "hantverkarens son", se Matt 13:55. Talvärdet av namnet Betsalel är 153, se Joh 21:11. Tabernaklet med alla dess möbler bestod av trä och metall (guld, silver, brons, ädelstenar) och tyg, se 2 Mos 25–30. Hebreiska ordet Nechoshet kan översättas koppar eller någon av dess legeringar som gör materialet hårdare. I GT används ordet för att beskriva brons, som är legering av omkring 90% koppar och 10% tenn.]
Och jag, se jag har gett honom Oholiav, son till Achisamach av Dans stam. Och i hjärtat på alla som har ett vist hjärta har jag gett visheten, så att de kan göra allt som jag har befallt dig [i kapitel 25-30]:

mötestältet,
vittnesbördets ark,
nådastolen (locket, bokstavligt "det som täcker") som är ovanpå
och alla tältets möbler.
och de broderade kläderna
    och de heliga kläderna till prästen Aron
    och kläderna till hans söner för att tjänstgöra i prästämbetet,
och smörjelseoljan,
och rökelsen av söta kryddor till det heliga. I enlighet med allt som jag har befallt dig ska de göra. [Enligt det mönster Herren instruerat Mose, se 2 Mos 25:9, 40; 26:30; 27:8.]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Tala till Israels söner och säg: "Var noga med att hålla (vakta, skydda, bevara) mina sabbater, för de är ett tecken mellan mig och era söners söner till generationerna, för att ni ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahve) som gör er heliga (avskilda).
Därför ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) sabbaten, för det är heligt för er. Den som vanhelgar den ska dödas, för alla som gör något arbete, den själen (personen) ska huggas av från sitt folk.
Sex dagar ska arbete göras men på den sjunde dagen är en sabbat med högtidlig vila, helig för Herren (Jahve). Den som gör något arbete på sabbatsdagen ska med säkerhet dödas.
Därför ska Israels söner hålla (vakta, skydda, bevara) sabbaten och fira sabbaten genom generationerna som ett evigt förbund.
Den är ett tecken mellan mig och Israels söner för evig tid, för på 6 dagar skapade Herren (Jahve) himlarna och jorden och på den sjunde dagen avstod han från sitt arbete och vilade (bokstavligt sabbat)." [1 Mos 2:1–3]
Och han gav till Mose, när han hade fullbordat talandet med honom på berget Sinai, vittnesbördets två stentavlor skrivna med Guds (Elohims) finger.
Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sade till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
Och när Aron såg detta byggde han ett altare framför den och Aron utropade och sade: "Fest till Herren (Jahve) i morgon."
Och de steg upp tidigt nästa morgon och offrade brännoffer och förde fram shalomoffer och folket satt ner och åt och drack och steg upp och roade sig.
De har hastigt vänt sig bort från vägen som jag befallde dem, de har gjort sig en gjuten kalv och har tillbett den och har offrat till den och sagt: 'Detta är din gud Israel som har fört dig ut ur Egyptens land.' "
Låt mig nu därför vara ensam så att min vrede kan bli het mot dem och jag kan förtära dem, och jag ska göra dig till en stor nation (ett stort folk)."
Men Mose bad (vädjade) till Herren sin Gud (Jahve Elohim) och sade: "Herre (Jahve) varför låter du din vrede bli het mot ditt folk som du har fört ut ur Egyptens land med stor makt och med stark (fast, säker, tapper) hand?
Varför ska egypterna få tala och säga 'Till ont förde han dem ut för att slakta dem i bergen och förtära dem från jordens ansikte (yta)?' Vänd om från din brinnande vrede och ångra (sörj-trösta – hebr. nicham) denna ondska mot ditt folk.
Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, till vilka du lovade (svor, gav din ed) vid dig själv och sade till dem: 'Jag ska föröka din säd (så att den blir) som himlarnas stjärnor och hela detta land som jag har talat om ska jag ge till din säd och de ska ärva det för evigt.' "
Och Herren (Jahve) ändrade sig om (sorg-tröstade – hebr. nicham) ondskan som han hade sagt att han skulle göra mot sitt folk. [Hebr. nicham i vers 12 och 14 översätts ibland till "ångra", men ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och också själva "ändringen" i själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även Nah 3:7; Ps 23:4; 71:21. Gud känner sorg över hur snabbt folket föll i synd, men börjar nu processen att trösta och genom att inte förgöra dem.]