9005 – /ל (l)

till, för


Typ:
Hebreiska: (l)
Ursprung:
Användning: 20794 ggr i GT

Engelsk översättning

to/for

Engelsk beskrivning

Prefix lamed

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (20794 st)


Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon – dag ett (hebr. jom echad). [Frasen "det blev kväll och det blev morgon" återkommer de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. När den första dagen beskrivs används grundtalet "ett" (hebr. echad), inte ordningstalet "första" (hebr. rishon). Anledningen kan vara att indikera att det är här tiden startar. Inom judendomen räknas en dag från kvällen till nästa kväll. Rabbiner lär att anledningen är för att Gud vill att dagen ska börja med vila, inte arbete (1 Mos 2:1–3). En annan aspekt är att dagen börjar i mörker, men slutar i ljus! Det hebreiska ordet dag kan också beskriva ett större tidsintervall, men eftersom uttrycket "kväll och morgon" används (som är ett s.k. polar-merismos) betonas troligtvis att tidsperioden verkligen är en dag, se även 2 Mos 20:11. Det ska dock noteras att solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, först får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14. Inget tidsintervall anges heller från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen.]
Gud (Elohim) sade: "Låt det vara ett mellanrum (fäste, himlavalv, en utsträckning, expansion) [dvs. himlarna eller skyn, se vers 8] mitt i vattnet, som separerar (skiljer) vatten från vatten."
Gud (Elohim) formade (gjorde) mellanrummet (himlavalvet) och separerade vattnet som var under fästet från vattnet som var ovan mellanrummet, och det skedde så.
Gud (Elohim) kallade mellanrummet (himlavalvet) himlarna (skyn eller rymden). Det blev kväll och det blev morgon – andra dagen (hebr. jom sheni). [Ordet "mellanrum" är hebr. raqia, se vers 6–8 och 14–17. Det kan också översättas valv, fäste eller expansion och används om en uthamrad plåt. Denna expansion förklarar det som fysikerna sett om hur galaxer så småningom kunde bildas. Utifrån den nära kopplingen mellan det hebreiska ordet för vatten maim och väte (se vers 2), kan vers 6 också tolkas som att vätemoln skiljs från vätemoln i rymden så att de olika galaxerna bildades. Det hebreiska ordet för himlar är shamaim. Den sista delen, maim, är vatten. Den första delen kan vara sham, en oanvänd rot som tros ha betydelsen upphöjd. Betydelsen blir då "vattnet där ovan". En annan förklaring är att det kommer från ordet för eld esh och då blir himlen "eld-vattnen", vilket också är en passande beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner.]
Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet hav. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) sade: "Låt jorden (landytan) producera grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sin art (sort) och fruktträd som bär (gör, formar) frukt efter sin art (sort)", och det skedde så.
Jorden producerade grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sin art, och fruktträd som kontinuerligt bär (gör, formar) frukt efter sin art. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
[Det finns en fin parallell symmetri mellan de tre första och de följande tre dagarna. Det som har skapats fylls med innehåll i tur och ordning. Första dagen skapas ljuset som fjärde dagen fylls med solen, månen och stjärnorna. Andra dagen skapas vatten och sky som femte dagen fylls med fiskar och fåglar. Tredje dagen skapas marken med vegetation som sjätte dagen fylls med djur, människan och fröbärande örter. Samtidigt finns det en parallellism (A B C – A´ B´ C´) och stycket ramas också in av de stora himlakropparna (vers 14) och de minsta fröna (vers 29).] Gud (Elohim) sade: "Låt det bli ljusbärare på himmelens mellanrum (fäste, himlavalv, expansion)
som separerar (skiljer) mellan dag och natt,
låt dem bli tecken (signaler) för att indikera särskilda
tider (högtider – hebr. moadim) [3 Mos 23], dagar och år,

och låt dem vara ljusbärare på himmelens mellanrum (fäste, valv) för att ge ljus på jorden",
och det skedde så.

Gud (Elohim) formade (gjorde) de två stora ljusbärarna,
den större [solen] för att råda över dagen,
och den mindre [månen] för att råda över natten, och [även] stjärnorna.
[Himlakropparna som tidigare skapats, och formats den andra dagen, tillskrivs nu sina uppgifter, se vers 7–8.]
Gud (Elohim) satte (placerade) dem [solen, månen och stjärnorna] på himlens mellanrum (fäste, valv) för att lysa på jorden,
för att råda över dagen och natten, och för att separera (skilja) ljuset från mörkret. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt). [Vers 14–18 formar en kiasm. Den ramas in av att Gud sade och Gud såg. Ordet separerar/separera används om dag/natt i vers 14b och om ljuset/mörkret i vers 18b. De görs till tecken i vers 14c och sätts att råda i vers 18a. De ska ge ljus på jorden (vers 15 och 17b). Gud formade (vers 16) solen och månen och satte (vers 17) dem på sina platser. Centralt i vers 16b får de sin funktion att råda över dagen och natten.]
Gud (Elohim) har skapat (initierat) de stora havsdjuren (krokodiler, ordagrant "de stora långsträckta havsdjuren") och alla levande varelser som fyller vattnet, efter deras sort (art), på samma sätt alla fåglar (insekter, alla djur med vingar), efter deras sort (art). Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt fåglarna (insekterna, alla djur med vingar) föröka sig på jorden (landytan)."
Gud (Elohim) sade: "Låt jorden frambringa olika arter (sorter) av levande varelser: boskap, kräldjur (reptiler) och vilda djur av olika arter." Och det skedde så.
Gud (Elohim) gjorde (formade) de olika arterna av vilda djur, boskap och markens kräldjur. Gud såg att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: "Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor]. Råd (ha auktoritet) över fiskarna i vattnet, och över fåglarna under himmelen och över alla djur som rör sig på jorden."
Gud (Elohim) sade: "Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt. Det ska vara er mat.
Åt alla djuren på jorden, och alla fåglarna i luften, och alla kräldjur som rör sig på jorden – allt som har liv – åt dem ger jag alla gröna växter som mat." Och det blev så.
Gud (Elohim) välsignade (talade gott om)
    den sjunde dagen
och helgade den (dedikerade den som sin egen dag; särskilde den från andra dagar till att bli en speciell dag) eftersom han avslutade (vilade från – hebr. shavat) sitt arbete med skapelsen. [Detta stycke avslutas inte som de andra dagarna med "Det blev kväll och det blev morgon, den sjunde dagen". Anledningen är antagligen att detta uttryck också inleder nästa dag, men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag. Istället nämns "Den sjunde dagen" tre gånger och ramar in ordet vila i vers 2 och ramas in av välsigna/helga i vers 3. I judiska kalendrar är den första dagen söndagen. De första sex dagarna benämns jom rishon, jom sheni, jom shlishi, jom revii, jom chmishi och jom shishi. Den sjunde dagen, lördagen, bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shavat för att visa att den är speciell.]
Det fanns ännu inte någon buske (vild vegetation) på marken, och ingen gröda hade börjat växa på fältet, för Herren Gud (Jahve Elohim) hade inte låtit det regna på jorden, och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla).
Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade) människan av stoft (sand) från jorden (myllan) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh). [Det hebreiska ordet för människa adam, är snarlikt ordet för jordens mylla adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det är människans andliga sida som är lik Gud, se 1 Mos 1:27. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se 1 Mos 1:20, 21, 24, 30. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platon och Aristoteles antika skrifter.
    Ordet för liv är hebr. chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Detta är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeende. Ordet består av bokstäverna Chet, Jod, Jod och Mem.]
Herren Gud (Jahve Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat växa upp ur marken, också livets träd [Upp 2:7; 22:2, 14, 19] mitt i trädgården och kunskapens träd på gott (välsignelse, överflöd) och ont (misär, lidande).
En flod flödade från Eden för att vattna trädgården, sedan delade den sig i fyra grenar.
Herren Gud (Jahve Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den.
Herren Gud gav denna befallning [det första budet] till mannen, och sade:
"Av alla träd ska du verkligen (fritt; ordagrant: ätandes) äta,
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Det är inte gott (tillräckligt bra) att mannen ska vara ensam, jag vill göra (forma) en hjälpare (passande, anpassad) för honom."
Från jord formade Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglarna (insekterna och alla djuren som kan flyga) i luften, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn.
Adam gav namn åt all boskap, alla fåglarna (insekterna och alla djur som kan flyga) i luften, och alla [vilda] djur på fältet. Men för Adam fanns ingen (passande, anpassad) hjälpare.
Från revbenet från mannens sida som Herren Gud hade tagit byggde han upp (modellerade han skickligt) kvinnan och förde henne till mannen.
Adam sade:
"Detta är nu ben
    av mina ben,
kött (kropp)
    från mitt kött (min kropp),
hon ska kallas kvinna (hebreiskt ord som betyder "tagen från man"),
    eftersom hon var tagen från mannen."
Därför ska en man lämna sin far och mor ["lösa upp" sitt ekonomiska och känslomässiga beroende till dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött [en förenad kropp – en ny familjeenhet]. [Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se Matt 19:4–5. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. azab) och att hålla fast (hebr. dabaq) är termer som ofta används vid förbund, se 5 Mos 28:20; Hos 4:10. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.
    I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför, genom Mose, att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]
När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också. [I denna vers finns tre verb: såg, åt och gav. Synintrycken (såg ut att vara gott och den yttre attraktionen) tillsammans med de inre känslorna (löftet om att ge högre förstånd) ledde till ett ödesdigert beslut, se Jak 1:15; 1 Joh 2:16. Sökandet av vishet utan Gud har också att göra med stolthet, se Ords 11:2. Ordet för begärligt är samma som används i förbudet mot begär, se 2 Mos 20:17.]
Då öppnades båda deras ögon, och de förstod (såg) att de var nakna, och de band ihop fikonlöv som gördlar (för att täcka livet). [Människans försök att i egen kraft täcka sin egen nakenhet räcker inte i längden, löven vissnar, så Gud ger dem kläder att bära, se vers 21.]
De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i lustgården.
Herren Gud (Jahve Elohim) kallade på Adam (människan) och sade till honom: "Var är du?" [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]
Då sade han: "Vem har sagt att ni är nakna? [Ordet naken har samma hebreiska rot som ordet för listig, se 1 Mos 3:1.] Åt ni från trädet som jag förbjöd er att äta från?" [1 Mos 2:16–17]
Mannen svarade: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig [frukt] från trädet, och jag åt."
Då sade Herren Gud (Jahve Elohim) till kvinnan: "Vad är det du har gjort?"
    Kvinnan svarade: "Ormen lurade (bedrog, förledde) mig, och jag åt." [Namnet Adam betyder människa och Eva betyder liv. Översätter man betydelsen av namnen blir Guds fråga i vers 9: "Människa, var är du?" och människornas sammanfattade svar i de följande verserna: "Livet bedrog mig".]
Och till Adam sade han: "Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever.
Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens plantor (säd).
Till Adam och hans hustru gjorde Herren Gud (Jahve Elohim) kläder (tunikor, heltäckande kläder, långa kappor) av skinn och klädde dem. [Det är oklart exakt hur kläderna såg ut, men ordet "kläder" beskriver något som är heltäckande. Samma ord används nästa gång i 1 Mos 37:3 om Josefs speciella "fotsida dräkt" som han fick av sin far Jakob. Denna klädnad av skinn som Gud ger Adam och Eva, där ett djur blivit offrat, ger också en föraning om offertanken där djur kommer att täcka människors synd och skuld. Det pekar också fram på Jesu offer som fullständigt täcker människans synd.]
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet ..." [Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.]
Så Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen.
När han drev ut människan, satte han keruberna [änglar] och det flammande svärdet [ett svärd som rörde sig från sida till sida] på den östra sidan om Edens trädgård för att vakta vägen till livets träd.
Sedan födde hon hans bror Abel [hebr. Hevel – betyder meningslöshet]. [Förutom Kain, Abel och deras tredje son Set, fick de många söner och döttrar, se 1 Mos 5:3–4. Hebreiska namnet "Kain" låter nästan likadant som hebreiska kanah, som betyder köpa, få och skapa. Här är ett exempel på ordlek då båda dessa ord används i vers 1. Abel betyder andetag, meningslöshet, fåfängligt, dimma, rök – dvs. något kort och flyktigt. Kanske Eva var missmodig efter första sonen som inte visade sig vara löftet i 1 Mos 3:15.] Abel blev fåraherde medan Kain blev en jordbrukare [som levde under förbannelsen 1 Mos 3:17–18].
Då tiden var inne. [Ordagrant "vid dagarnas slut" eller "en tidsperiods slut", kan syfta på skördetiden eller årets slut.]
Då bar Kain fram ett offer till Herren av markens frukt.
men inte till Kain och hans offer. Då blev Kain väldigt arg, och han sänkte blicken (hans yttre uttryck föll, han blev deprimerad). [Anledningen till att Gud inte tog emot Kains offer var att det inte skedde i tro, se Heb 11:4. Abel offrade det bästa han hade, medan det verkar som om Kain inte gjorde det. Kains hjärta och motiv var inte rätt. I Jes 1:10–20 är det uppenbart att Gud hatar religiöst hyckleri. På ett symboliskt och profetiskt plan talar Abels blodsoffer också om att bara Jesu blod kan rena från synd.]
Herren sade till Kain [resonerar i kärlek med honom, vill få honom att ändra sitt hjärta]: "Varför är du så arg, och varför sänker du blicken?
Är det inte så att om du gör det som är gott (behagar Gud), då kan du lyfta din blick? Men om du inte gör det som är rätt, då lurar (väntar, ligger) synden vid dörren [som ett vilddjur]. Den åtrår (längtar, sträcker sig efter att) dominera dig, men du måste råda (regera) över den."
Du är nu fördömd (förbannad) från marken, som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod från din hand.
När du försöker bruka marken ska den inte längre ge goda skördar. Du ska bli ostadig (instabil) och ständigt vandra från plats till plats på jorden."
Men Herren (Jahve) sade till honom: Om det inträffar att någon dödar Kain ska han bli hämnad sju gånger. Herren (Jahve ) satte ett märke på Kain så att den som fann honom inte skulle slå ner honom.
Därefter lämnade Kain Herrens (Jahves) ansikte (närvaro) och bodde i vandrarnas land (i exil), öster om Eden. [Här används feminia formen för öster, hebr. kedem. Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Detta är en plats där Kain har möjlighet att tänka över sitt liv och göra upp med sig själv kring det som inträffat. Detta ord erbjuder också en möjlighet till omstart.]
Till Henok föddes Irad [enlig sumeriska traditionen är Eridu den första staden],
    och Irad fick Mechojael,
    och Mechojael fick Metoshael,
    och Metoshael fick Lemech. [Det finns två Lemech i den tidiga bibelhistorien. Den förste Lemech, som nämns här, är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lemech var den första polygamisten och han skröt över att dödat en människa. Han är den sjätte generationen från Adam och Eva. Den andre Lemech är Noas far som var en rättfärdig man, se 1 Mos 5:25–28.]
Lemech tog sig två hustrur, den ena hette Ada och den andra hette Tsilla. [Namnet Ada härrör troligtvis från adi som betyder ornament och Tsilla med hebreiska sel (skugga), sil (plinga/ljuda) eller silsul (cymbal). Kanske förknippades de båda med skönhet och sång, se Höga v 2:14.]
Lemech sade till sina båda hustrur Ada och Tsilla:
"Hör min röst ni Lemechs hustrur,
    lyssna noga på mitt tal,
för jag har dräpt en man som skadat mig
    och en ung man för att han gav mig blåmärken.
Adam kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) igen [1 Mos 4:1] och hon födde en son och kallade honom Set [hebr. Shet; betyder "kompensation/ersättning"], eftersom Gud har utsett en annan säd till mig istället för Abel som Kain dödade.
Åt Set föddes också en son, och han kallade honom Enosh. På den tiden började människor åkalla Herrens (Jahves) namn.
Han gav honom namnet Noa, och sade:
"Denne ska lätta (hebr. nacham) oss i vårt arbete och vår slitsamma möda när vi brukar jorden som Herren har förbannat." [Det hebreiska ordet för Noa förknippas både med nuach som betyder "vila", och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot nch som beskriver "vila", "andetag", "att ligga ner".]
När människosläktet började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem,
såg Guds söner att människornas döttrar var vackra. De tog sig hustrur som det behagade dem. [Vilka var "Guds söner"? Frasen används bara här i 1 Mos 6:2, 4 och i Job 1:6; 2:1; 38:7. I Jobs bok refererar det till änglaliknande varelser. Kontrasten till människosläktet talar för denna tolkning. I så fall tog dessa fallna änglar mänsklig gestalt eller besatte människor och fick barn som kallades jättar, se vers 4. En annan syn är att "Guds söner" är Sets ättlingar medan "människors döttrar" var Kains ättlingar. Se även Jesu undervisning om änglar i Matt 22:30.]
Då sade Herren: "Min Ande [min livgivande ande, se 1 Mos 2:7] ska inte bli kvar i [vara ansvarig för] människorna för alltid. De är kött och deras tid ska vara 120 år." [Hebreiska ordet jadon översatt "bli kvar" är ovanligt och används bara här i hela GT. På 1800-talet började forskare upptäcka och beskriva celldelning i växter och djur. Länge trodde man att cellerna kunde dela sig i all oändlighet, dock upptäckte den amerikanske mikrobiologen Leonard Hayflick på 1960-talet att mänskliga celler slutade dela sig efter 40-60 delningar. Denna gräns kom att kallas Hayflicks begränsning. Vetenskapliga beräkningar ger alltså en biologisk maximal livslängd för människan på just 120 år plus minus några år! David skriver i Ps 90:10 att medellivslängden för en människa är 70-80 år, se även Jes 38:5 där 15 år läggs till Hiskias liv.]
Nefilimerna (jättarna, ordagrant "de fallna", eller "de som orsakar andra att falla på jorden") fanns på jorden på den tiden – och även senare – när Guds söner hade sexuella relationer med människornas döttrar och dessa födde barn åt dem. Detta var urtidens väldiga män (krigare, hjältar – hebr. gibborim), och deras rykte var stort.
Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld (terror, laglöshet – hebr. chamas).
Då sade Gud till Noa: "Jag har beslutat att göra slut på allt levande [ordagrant 'slutet på allt kött är här'], för på grund av dem är jorden fylld av våld (korruption, laglöshet). Nu ska jag förgöra [döma] dem med jorden.
Bygg en ark av goferträ. [Allmänt antas detta vara trä från den äkta cypressen, vanligt förekommande som båtvirke kring Medelhavet, men det kan också syfta på bearbetningen av träet, t.ex. att det ska vara hyvlat eller laminerat.] Inred arken med olika rum, och täck (bestryk) den med täckning (jordbeck) inuti och utanpå. [Verbet "täck" och substantivet "täckning" har samma hebreiska rot som också betyder försoning och att försona. Det används om offerblodet i 3 Mos 17:11. Arken är en fin "skuggbild" av Jesus. Den blev "tätad" så att syndaflodens vatten inte trängde in på samma sätt som Jesu blod "tätar" från syndens skuld så den inte förgör oss!]
Gör ett tak för båten och lämna ett utrymme på
    en aln [0,45 meter]
    
    mellan taket och sidorna [som en öppning för ljus].
Sätt en dörr till arken på ena sidan.
Inred arken så den får
    en undervåning,
    en mellanvåning
    och en övervåning.
Jag ska låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlarna. Allt på jorden ska dö,
Du ska ta med dig ett par av alla levande varelser, hane och hona, för att de ska överleva tillsammans med dig.
Av de olika arterna av fåglar, fyrfotadjur och markens kräldjur ska ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva.
Du måste också lägga upp ett förråd av all slags mat som man äter. Det ska bli mat för dig och för dem."
[De 120 åren av nåd och den tid det tagit att bygga arken var över, det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka.] Herren sade till Noa: "[Det är dags!] Gå in i arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation).
Ta sju par av alla rena fyrfotadjur, både hanar och honor; och ett par av de rituellt orena, en hane och en hona.
Ta också sju par av himlens fåglar, hanar och honor, för att behålla deras säd [arter, släkten] vid liv på jorden.
Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna allt som finns till från jordens yta, allt som jag har gjort."[Gud ger senare sitt folk instruktioner om vilka djur som är rena och orena, se 3 Mos 11; 5 Mos 14. Vissa djur är rituellt rena till offer och också lämpliga till mat, dessa tar Noa med sig sju par av för att klara sig det dryga år som de befinner sig i arken, jmf 1 Mos 7:11; 8:14.]
Efter sju dagar kom flodens vatten över jorden.
Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen öppnades alla det stora djupets källor upp och himlens dammluckor öppnades.
De och alla de olika arterna av vilda djur och boskap, de olika arterna av det som krälar på jorden och av det som flyger, både fåglar och alla andra djur med vingar.
Vattnet steg mer än 15 alnar [7 meter] över bergen.
På sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken vilande (hebr. nuach – snarlikt Noas namn) på Araratbergen [bergskam i gränsområdet mellan Turkiet och Armenien].
Vattnet fortsatte hela tiden att minska fram till den tionde månaden. På den första dagen i den tionde månaden blev bergens toppar synliga.
Sedan släppte han ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken.
Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.
På kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
Det år Noa blev 601 år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Noa tog bort taket från arken och såg att marken nästan hade torkat upp.
På tjugosjunde dagen i andra månaden var marken helt torr.
Då talade Gud till Noa och sade:
Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra.
Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret.
När Herren kände den välbehagliga doften, sade han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden.
Allt som lever och rör sig ska vara er föda, på samma sätt som jag gav er de gröna örterna (grönsakerna), ger jag er allting. [Välsignelsen som Gud ger Noa speglar den välsignelse som Adam fick i 1 Mos 1:28. En skillnad är att nu finns synden i världen, och människan ska inte längre "råda" över djuren. I stället för ett frivilligt underordnande så finns nu en komponent av rädsla hos djuren. Även om att äta kött tidigare var tillåtet, t.ex. Abels blodsoffer var välbehagligt inför Gud och Noas rena djur under deras år i arken, så blir det nu en tydligt uttalad tillåtelse att använda djur till föda.]
Och för ert eget blod ska jag kräva vedergällning. Jag ska utkräva den av varje djur, och av varje människa ska jag kräva vedergällning, om hon dödar en annan människa.
Gud sade till Noa och hans söner:
och med alla levande varelser som finns hos er – fåglar, boskap och alla vilda djur – alla de som gick ut ur arken tillsammans med er.
Jag upprättar mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv (kött) utrotas genom vatten från en världsvid översvämning. Aldrig mer ska en översvämning komma och fördärva jorden."
Gud sade: "Detta är tecknet på det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser som är med er, för alla kommande släktled:
Jag har placerat min båge [regnbågen] i skyn, och det ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden.
ska jag komma ihåg mitt förbund mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och vattnet ska aldrig bli till en översvämning som fördärvar allt levande.
När bågen visar sig i skyn ska jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden."
Cham (Ham), far till Kanaan, såg sin fars nakenhet [genitalier – hebr. ervah] och berättade det för sina två bröder utanför (tältet).
Noa vaknade från sitt vin och han visste vad hans yngsta son hade gjort mot honom,
och han sade: "Förbannad är Kanaan, en tjänares tjänare (slav) ska han vara för sina bröder,"
och han sade vidare: "Välsignad vare Herren (Jahve), Shems Gud, och låt Kanaan bli hans tjänare.
Må Gud (Elohim) utvidga Jafet och han ska bo i Shems tält och låta Kanaan bli deras tjänare."
[Detta är det fjärde stycket. Det hebreiska ordet toledot används elva gånger i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2.] Detta är Noas söners fortsatta historia (deras genealogi/släkttavla – hebr. toledot),
    Shem (Sem),
    Cham (Ham)
    och Jafet.
Söner föddes till dem [Noas tre söner] efter floden. [Noas tre söner var:
    - Jafet – troligtvis äldste sonen, se 1 Mos 10:21. Han föddes när Noa var 500 år gammal, se 1 Mos 5:32. - Shem (Sem) – troligtvis mellansonen. Han var 100 år gammal två år efter floden, se 1 Mos 11:10. Eftersom floden kom när Noa var 600 år, måste han varit född när Noa var 502 år, och är alltså två år yngre än Jafet. Anledningen att han nämns först i alla uppräkningar, här i vers 1 och i 1 Mos 5:32; 6:10; 7:13; 1 Krön 1:4, beror på att hans släktträd leder till Abraham och slutligen Messias, se Luk 3:34–36! - Cham (Ham) – den yngste sonen, se 1 Mos 9:24. Hur mycket yngre han är anges inte, men han var född innan floden kom.
I vers 1 var ordningen Shem, Cham och Jafet. När deras släktleds beskrivs nedan i vers 2–32 blir ordningen omvänd med först Jafet, Cham och sist Shem. Det är ett typiskt kiastisk mönster i flera led som gör att berättelsen om Babels torn, se 1 Mos 11:1–9, ramas in av Sems släkttavla som fortsätter i 1 Mos 11:10–26.]
Av dessa [kan syfta på alla Jafets söner, eller bara Javans söner] blev ländernas öar uppdelade i sina länder, var och en efter sitt språk och efter sina familjer (släkter) i länderna. [Ländernas öar skulle kunna syfta på kontinenterna. Den grekiska formen av Jafet är Iapetos, och enligt grekisk tradition är det grekernas förfader. Det hebreiska namnet Javan betyder "ung" men också landet Grekland, se Dan 8:21; 10:20. Jafet är alltså troligtvis förfader till "sjöfolken" som spred ut sig runt Medelhavet.]
Kush födde Nimrod, han blev en mäktig på jorden. [Namnet Nimrod härstammar från verbet marad som betyder "att göra uppror" och förknippas med Babels torn, se 1 Mos 11:1–9, se även 1 Krön 1:10; Mika 5:5.]
Han var en mäktig (våldsam) jägare framför Herrens (Jahves) ansikte. Därför finns talesättet: "Likt Nimrod, en mäktig jägare inför Herren (Jahve)."
Detta är Chams (Hams) söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina länder.
[Introduktionen till Shem är annorlunda än för hans bröder Jafet och Chem. Tillägget "till honom föddes barn" betonar denna gren i släktträdet. Det är via Shem, Arppacheshad, Shelach, Ever, Peleg som sedan Abraham kommer födas. Redan i inledningen betonas Ever som är den fjärde generationen från Noa, det släktled som kommer leda fram till Abraham och Messias.] Till Shem föddes också barn. Shem var förfader till alla Evers barn [fyra generationer framåt, se vers 24–25, ordet betyder "gå över" och har gett upphov till ordet "hebré"] och Jafets bror den äldre. [Ordagrant avslutas den hebreiska meningen med "broder Jafet äldre". Det går att tolka hebreiska adjektiv "haggadol" så betydelsen blir: "Jafet var den äldre brodern". Så gör den grekiska översättningen Septuaginta och många judiska rabbiner. Andra tolkar frasen som "Jafets äldre broder" och att det är Shem som är Jafets äldre broder. Liknande formulering finns i Dom 1:13 där Kenas är Kalebs yngre bror. Den syriska, latinska och många moderna översättningar väljer denna tolkning. Kärnbibeln lutar sig mot 1 Mos 11:10 och 1 Mos 11:26 där det verkar som om Jafet är äldst, se även vers 1.]
Till Ever föddes två söner:
Namnet på den ena var Peleg [snarlikt ordet för "delad"], för under hans dagar delades (hebr. pilag) jorden, och hans bror hette Joktan. [Pelegs fortsatta släktled fortsätter i 1 Mos 11:16–26 och leder fram till Abrahams far Tera. Peleg betyder delning. Det skulle mycket väl kunna vara så att det som står här att jorden delades under hans dagar kan syfta på uppdelningen av Pangea i de olika kontinenterna med hav emellan, som vi känner dem idag. I så fall inträffade denna delning ungefär 100 år efter floden. Se även slutet på vers 32.]
Detta [vers 22–30] är Shems söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina länder.
Detta [vers 1–30] är Noas söners familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina länder. Och bland dessa finns de länder som delades på jorden efter floden. [Vers 31 avslutar och ramar in stycket om Shems söner, och vers 32 ramar in hela kapitlet om Noas söner. Frasen och den avslutande refrängen "efter deras språk i sina landområden och i sina länder" återkommer i vers 5, 20, 31 och 32.]
Sedan sade de till varandra: "Kom låt oss göra tegel och bränna det (härda det ordentlig)." Man använde tegel i stället för sten, och jordbeck i stället för murbruk.
De sade: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (ziggurat) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden. [Detta går helt emot vad Gud sade om att de skulle uppfylla hela jorden, se 1 Mos 9:1, 7. Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt på liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu – "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud på sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.]
Men Herren steg ner för att se staden och tornet som människorna hade börjat bygga.
Herren sade: "Folket är helt enat och de talar alla ett och samma språk. Detta är bara början på vad de kommer att göra [som går emot min vilja]. Ingenting de beslutar sig för att göra kommer att vara omöjligt för dem. [Det finns inga gränser för hur långt de kommer att fortsätta i sin synd.]
Så spridde Herren människorna över hela jorden, och de slutade att bygga staden.
Abram och Nachor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Sarai och Nachors hustru hette Milka, Harans dotter, far till Milka och far till Iska.
Sarai var ofruktsam, hon hade inga barn.
Terach tog Abram, sin son och Lot, Harans son, och Sarai, hans svärdotter Abrams hustru, och de vandrade iväg från Ur i Kaldéen och de kom till Haran där de vistades.
Nu sade Herren (Jahve) till Abram:
"Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha)
    från ditt land [Haran i Mesopotamien]
    och från din släkt (hemort)
    och från din fars hus [Tera och hans familj, se 1 Mos 11:31: 32]
    till landet jag ska visa dig. [Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se Heb 11:8–10. I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att "gå till sig själv", dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet "släkt", hebr. moledet, betyder inte bara släkt utan även "platsen för din födelse" och "ursprung". Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se Matt 10:37. Tre gånger upprepas frasen "från", vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag välsignelse till både honom själv och flera.]
Jag ska göra dig till ett stort folkslag [en stor familj]
och jag ska välsigna dig
    och göra ditt namn stort (dig ärbar)
    och du ska bli
en välsignelse.
Abram tog Sarai sin hustru och Lot sin brorson och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt "själarna") som de hade fått i Charan. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.
Herren (Jahve) visade sig för Abram och sade: "Till din säd ska jag ge detta land." Och han byggde ett altare där till Herren (Jahve) som hade visat sig för honom.
Och han flyttade från den platsen (Shechem) till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahve) och åkallade Herrens (Jahves) namn.
Det blev hungersnöd i landet och Abram gick ner till Egypten för att vistas där eftersom hungersnöden var svår (tung) i landet.
Det hände när han gick in i Egypten att han sade till sin hustru Sarai: "Se, jag vet att du är en mycket vacker kvinna att se på.
Snälla, jag ber dig, säg att du är min syster, så att det går väl med mig för din skull, så att min själ får leva på grund av dig." [1 Mos 20:1–18; 26; Abram litar inte på att Gud ska beskydda honom.]
Han behandlade Abram väl för hennes skull. Han hade får och oxar och åsnor och tjänare och tjänarinnor och åsneston och kameler.
Farao kallade till sig Abram och sade: "Vad är det du har gjort mot mig? Varför berättade du inte att hon är din hustru?
Varför sade du: 'hon är min syster', så att jag tog henne till hustru. Här är din hustru, ta henne och gå härifrån!"
Farao gav sina män befallningar om honom [Abram], och de förde bort honom och hans hustru och alla deras tillhörigheter. [Texten är inte helt tydligt om plågorna förhindrar farao att fullborda äktenskapet med Sara. Abram blir given får, kor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler vilket talar för att han får betalt för henne. Samtidigt blir farao arg över vad Abram gjort när han drabbas av plågorna. När Abram på nytt svek mot Sara igen i 1 Mos 20:17–18 verkar det som om någon typ av sjukdom gjort att kvinnorna inte kunde få barn, det kan vara en parallell till plågorna i 1 Mos 12 som drabbar farao, något som talar för att Gud skyddade Sara från att bli utnyttjad.]
Abram drog upp från Egypten, han och hans hustru [Sara] med allt de hade (förvaltade), och Lot gick med dem till Negev (landet i syd).
Han vandrade vidare från Negev till Betel, till platsen där hans tält hade stått från början, mellan Betel och Ai,
Även Lot, som gick med Abram, hade flockar med småboskap och hjordar med nötkreatur och tält.
Landet kunde inte rymma dem så att de kunde bo tillsammans, för deras rikedomar (ägodelar och boskapshjordar) var så stora att de inte kunde bo tillsammans.
Ligger inte hela landet framför oss? Skilj dig från mig, jag ber dig. Om du vill gå åt vänster, går jag åt höger, och om du vill gå åt höger, går jag åt vänster."
Lot lyfte upp sina ögon och såg hela Jordanslätten. Den var grönskande (ordagrant: ett område bevattnat av källflöden) överallt, som en Herrens trädgård, lik Egyptens land när man går till Soar, innan Herren förstörde Sodom och Gomorra. [Här beskrivs området som idag är Döda havet som om det vore Edens lustgård. Det är inte otänbart att Döda havet bildades när Sodom och Gomorra förstördes, se 1 Mos 14:3; 19:25.]
Lot valde åt sig Jordanslätten och Lot vandrade österut. De gick skilda vägar från varandra. [Det finns många underliggande betydelser i denna vers. Att Lot gick österut (hebr. kedem) antyder att han ser både framåt och bakåt och i en mening gör upp med sitt liv för att gå in i något nytt. Att de går skilda vägar är inte bara av praktisk natur utan något som sker även på ett andligt plan där Abram fortsätter att vandra med Gud medan Lot går sina egna vägar och följer sina känslor, snarare än det som är rätt och sant. Han räknas fortfarande som rättfärdig när domen faller över Sodom, men samtidigt märker man i den berättelsen att han har börjat kompromissa, se 1 Mos 19.]
På den här tiden var Sodoms män onda och syndade mycket (grovt och på alla upptänkliga sätt) mot Herren (Jahve).
för hela detta land som du ser det ska jag ge till dig och till din säd (alla dina efterkommande) efter dig.
Jag ska göra dina ättlingar som dammkornen på marken. Om någon kan räkna jordens alla dammkorn, då ska din avkomma också kunna räknas.
Stå upp och vandra genom landet i hela dess längd och i hela dess bredd [Jos 1:3], för till dig ska jag ge det."
Abram flyttade sitt tält och kom till Mamres terebintlund, som ligger i Hebron. Där byggde han ett altare till Herren (Jahve).
Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebréen. Han bodde vid amoréen Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner, och de var i förbund med Abram.
Den natten delade han upp sitt folk [i grupper] och överföll dem med sina tjänare, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus [i Syrien]
När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedarlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen [alldeles i närheten av Jerusalem].
Melkisedek, kungen i Salem [Jerusalem, "shalem" betyder frid och helhet], bar ut bröd och vin. Han var präst åt den Högste Guden (El Elion).[Hebreiska namnet Malki-zedek betyder: "Min kung är rättfärdig". Se även Ps 110; Heb 5:6–10; 6:20–7:28. Kopplingen mellan hans namn och staden finns också i orden "rättfärdighet" och "frid". Dessa två ord återfinns ofta tillsammans, se Ps 85:11; Jes 9:7; 32:17; 48:18; 60:17.]
Och han välsignade honom och sade:
"Välsignad är Abram av Gud den Högste (El Elion),
    Skapare av himlarna och jorden,
och välsignad är Gud den Högste (El Elion)
    som har gett dina fiender i din hand." Och han gav honom tionde av allt [som han fört tillbaka som krigsbyte från slaget].
Och Sodoms kung sade till Abram: "Ge mig folket och ta godset för dig själv."
att jag inte ska ta en tråd eller ett skosnöre eller något som är ditt, för att du inte ska säga att jag har gjort Abram rik,
En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn:
"Var inte rädd, Abram (Avram)!
Jag är din sköld,
    din belöning,
mycket stor." [Den sista delen kan tolkas som att Abrams belöning ska bli stor eller att Herren är hans stora belöning. Utifrån sammanhanget verkar det till en början syfta på en materiell belöning, men det kan vara en medveten dubbeltydighet i den hebreiska texten. Abram hade nyligen avböjt erbjudandet från Sodoms kung att behålla ett krigsbyte. Utifrån svaret i nästa vers, verkar det som Abram tolkar det som en materiell belöning, men undrar vad detta spelar för roll när han inte har någon arvinge. Gud har däremot något mycket större än bara rikedom för Abram – han ska bli Abraham och kallas "trons far" och få Herren som sin belöning.]
Abram sade: "Herre, Herre (Adonai Jahve) vad ska du ge mig? Du ser att jag går bort barnlös och han som ska ta över ägodelarna i mitt hus är Eliezer från Damaskus."
Abram sade vidare: "Se, till mig har du inte gett någon säd (arvinge, eget barn) och en som är född i mitt hushåll ska bli min arvinge" [Tjänarna i ett hushåll på denna tid kunde räknas som "tillhörigheter" i hushållet eftersom de hade en form av slavstatus. Att Abram har för avsikt att låta en av dessa ärva honom i brist på egna barn säger ganska mycket om hans sätt att se på dessa människor. Abram var en god Herre för sina tjänare.]
Men Herrens (Jahves) ord kom till honom, han sade: "Denna man ska inte bli din arvinge, utan den som kommer från din egen kropp [mage, tarm – hebr. mee; syftar på nedre regionen av kroppen, inte enbart genitalierna, men de är inkluderade i uttrycket] ska bli din arvinge.
Herren förde ut Abram [från tältet till den stjärnklara natten] och sade: "Blicka upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!" Sedan sade han till honom: "Så talrika ska dina ättlingar bli."
Abram trodde (litade, förtröstade) på Herren, och Herren räknade honom som rättfärdig (tillskrevs rättfärdighet – han gjordes fri från synd och skuld, fick det rätt ställt med Gud). [Abram trodde på löftet om ett barn, och talrika ättlingar, han trodde att Messias skulle komma genom hans säd och trodde på honom som sin Frälsare, se Joh 8:56. Både i GT och NT finns det bara ett sätt att bli rättfärdig på, nämligen av nåd genom tro, se Rom 4:3.]
Han sade till honom: "Jag är Herren (Jahve) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv."
Han sade till honom: "Ta till mig en tre år gammal kviga, och en tre år gammal get av honkön, och en tre år gammal bagge, och en turturduva och en ung duva."
Han tog allt detta till honom och delade dem på mitten och lade varje halva mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.
Och det hände när solen hade gått ner att en djup sömn föll över Abram och även fruktan och stort mörker föll över honom.
Han sade till Abram: "Du ska veta (känna väl till) att din säd (dina arvingar, efterkommande) ska bli främlingar i ett land som inte är deras, och skall tjäna dem och de ska vara plågade av dem i 400 år,
Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sade: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat,
Abram och hans hustru Sarai var barnlösa. [I denna kultur var detta något skamfullt. Gud hade dock lovat dem ett eget barn som skulle bli deras arvinge, se 1 Mos 12:2. Tio år tidigare hade Abram försökt adoptera sin tjänare Elieser för att få en arvinge, men Gud förtydligade då sitt löfte att det verkligen skulle vara hans egen son, se 1 Mos 15:2–4. Abram är nu 85 år och Sarai 75 år, se 1 Mos 12:4, 17:17.] Sarai hade en egyptisk tjänstekvinna som hette Hagar [som de troligen fått av farao när de var i Egypten, se 1 Mos 12:16].
Sarai sade till Abram: "Eftersom Herren har gjort så jag inte kan få barn, så ligg med min tjänarinna. Kanske kan jag få en familj genom henne." [Sarai följde den dåtida kulturens tradition att ge en av sina tjänarinnor till sin man för att bli surrogatmor.] Abram lyssnade på Sarais ord (lydde henne).
Efter tio år i Kanaans land gav Sarai, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru.
Abram sade till Sarai: "Eftersom du bestämmer över din tjänarinna, så gör vad du vill med henne." Då började Sarai gå så hårt åt Hagar att hon flydde bort från Sarai. [Abram tar inte ansvar, utan låter Sarai agera utifrån sin bitterhet.]
Då sade Herrens ängel till henne: "Vänd tillbaka till din föreståndarinna och ödmjuka dig under henne."
Herrens ängel sade: "Jag ska göra din ätt (ditt släkte) mycket stor. Den ska bli så stor att ingen kan räkna dem alla."
Sedan sade Herrens ängel till henne:
"Du är nu gravid
    och ska snart föda en son.
Du ska ge honom namnet Ismael [uttalas "Jishmael" på hebreiska; betyder "Herren hör"],
    för Herren (Jahve) har hört hur du plågats (varit under andras våld).
Därför fick källan namnet "Den levandes brunn han som ser mig" (Beer Lachai-Roi på hebreiska), den ligger mellan Kadesh och Bared. [Det är vid samma källa eller brunn som Isak möter sin hustru Rebecka första gången, se 1 Mos 24:62.]
Hagar födde en son till Abram och Abram gav sin son, som Hagar fött, namnet Ismael.
Abram levde 86 år innan Hagar födde Ismael åt Abram.
[Tretton år efter Ismaels födelse (1 Mos 16:16; 17:1, 24) visar sig Herren för Abram igen, återupprepar löftet att han ska få en arvinge [1 Mos 12:1–3; 13:14–17; 15:1, 4–5, 18–21] och instruerar honom om omskärkelsens förbund.] När Abram var 99 år gammal, visade sig Herren (Jahve) för Abram och sade till honom: "Jag är Gud Allsmäktig (El Shaddai), vandra inför mig (framför mitt ansikte) och var fullkomlig. [Ordet fullkomlig står här i plural vilket förstärker att det gäller alla områden i hela livet.]
Abram föll ner på sitt ansikte och Gud (Elohim) talade med honom och sade:
"Se, för min del är mitt förbund med dig och du ska bli till en far för många folk (folkslag, nationer). [Här gör Gud klart att det inte är någon annan än Abram han vill göra förbund med. Det är alltså en bekräftelse på utkorelsen.]
Jag ska göra dig mycket, mycket fruktsam och jag ska skapa nationer från dig och kungar ska komma från dig (bli dina ättlingar),
och jag ska etablera mitt förbund mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer som ett evigt förbund, för att vara Gud (Elohim) till dig och till din säd efter dig,
och jag ska ge till dig och till din säd efter dig (dina ättlingar) landet som du vandrat runt i, hela Kanaans land, till en evig besittning, och jag ska vara deras Gud (Elohim)."
Gud sade till Abraham: "Vad gäller dig, ska du hålla mitt förbund, du och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer.
Detta är mitt förbund, som ni ska hålla, mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, varje man bland er ska bli omskuren.
Ni ska bli omskurna på ert kött, på er förhud, och det ska vara en symbol på förbundet mellan mig och er.
Sonen som är åtta dagar gammal ska bli omskuren bland er, alla män i alla generationer, han som är född i huset eller köpt för pengar av någon främling, den som inte är din säd (egna barn).
Han som är född i ditt hus och han som är köpt med dina pengar måste bli omskuren. Mitt förbund ska vara på ditt kött som ett evigt förbund.
Jag ska välsigna henne och ska tillsammans med dig ge henne en son. Jag ska välsigna henne och hon ska bli en mor till många nationer (folk). Kungar över nationer ska komma från henne!" [På samma sätt som Gud lägger till bokstaven h, "He", i Abrahams namn (se vers 5), så gör Gud på samma sätt med Sara så hennes namn blir Sarah. Detta är signifikant eftersom bokstaven "He" uttalas som en utandning. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Saras namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske!]
Då föll Abraham ner på sitt ansikte och skrattade och sade i sitt hjärta: "Ska ett barn födas till honom som är 100 år gammal och ska Sara som är 90 år bli gravid?"
Och Abraham sade till Gud (Elohim): "Måtte Ismael leva inför dig!"
Gud svarade: "Nej, men Sara din hustru ska föda en son och du ska ge honom namnet Isak [hebr. Jits-chak från verbet för att skratta], och jag ska etablera mitt förbund med honom som ett evigt förbund för honom och hans säd (efterkommande, ättlingar) efter honom.
Vad angår Ismael har jag hört dig, och se jag har välsignat honom och ska göra honom fruktsam och ska föröka honom rikligt. Tolv prinsar (furstar) ska han få och jag ska göra honom till ett stort folk.
Men mitt förbund ska jag etablera med Isak, som Sara ska föda åt dig vid denna bestämda (avtalade, överenskomna) tid nästa år.
Han slutade prata med honom och Gud (Elohim) steg upp från Abraham.
Han lyfte sin blick och fick se tre män inte så långt ifrån honom. [De verkar ha dykt upp från ingenstans.] På en gång när han såg dem reste han sig upp från sin plats och sprang emot dem och bugade sig mot marken [för att hälsa dem välkomna och visa vördnad].
Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att tillreda den. [Abrahams löfte i vers 5 nämnde inget om om slaktade djur och extravagant måltid med det finaste köttet. Även mängden mjöl är mycket mer än vad som behövdes. Rabbiner lär att lova inte för mycket för tididigt, utan gör istället mer än vad man lovat.]
Sedan [när köttet var klart] tog han smör (ost) och mjölk och kalven som han tillrett och satte fram åt dem. Själv stod han [som en betjänt] under trädet medan de åt.
Och han sade: "Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se då ska din hustru Sara ha en son". Sara hörde detta (där hon stod) i tältdörren, som var bakom honom.
Nu var Abraham och Sara gamla och hade nått hög ålder och Sara hade slutat att ha det på kvinnors vis.
Sara skrattade för sig själv och sade: "Skulle jag som blivit gammal ägna mig åt njutning? Min herre är också gammal."
Herren (Jahve) sade till Abraham: "Varför skrattar Sara och säger – Ska jag som är gammal verkligen bära ett barn?
Är någonting för svårt för Herren (Jahve)? På den bestämda (avtalade) tiden ska jag komma tillbaka till dig, när tiden har gått runt (om ett år) och då ska Sara ha en son".
Sara nekade och sade: "Jag skrattade inte", för hon var rädd. Han sade: "Jo, du skrattade."
[Följande stycke ramas in av att Abraham "går med" besökarna, se vers 16, och sedan "återvänder" till sitt tält i vers 33. Två olika perspektiv framträder, Gud som hör ropet från staden (vers 17–21) och hur Abraham ser staden (vers 22–32).] Männen reste sig därifrån och såg ut mot Sodom och Abraham gick med dem för att se till så de kom lyckligt iväg.
Abraham ska verkligen bli ett stort och mäktigt folk och alla (andra) folk ska bli välsignade i honom.
Jag har låtit honom lära känna mig (på ett förtroligt och intimt sätt) så att han för alltid ska befalla sina söner och (hela) sitt hushåll efter honom (alla hans ättlingar, födda, köpta och adopterade) att de ska hålla sig till Herrens väg, för att göra det som är rätt och rättfärdigt genom alla tider. Så ska Herren ge till Abraham allt som han har talat om honom."
Männen gick därifrån och gick till Sodom, men Abraham stod fortfarande inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve).
Tänk om det finns 50 rättfärdiga i staden, vill du verkligen svepa bort dem och inte ge förlåtelse till platsen för de 50 rättfärdigas skull som finns därinne?"
Må det vara fjärran ifrån dig att göra så och slå de rättfärdiga tillsammans med de onda, så att de rättfärdiga behandlas som de onda. Låt det vara fjärran från dig! Ska inte domaren över hela jorden vara rättvis?" [Här tilltalar Abraham Gud som hela jordens domare.]
Herren (Jahve) svarade: "Om det finns 50 rättfärdiga i staden Sodom så ska jag rädda hela platsen för deras skull."
Sedan frågade Abraham: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) så fortsätter jag, trots att jag bara är stoft och aska.
Abraham talade till honom igen: "Vad händer om det bara är 40 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 40."
Då sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag fortsätter fråga! Vad händer om det bara är 30 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 30."
Abraham sade: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren så fortsätter jag. Vad händer om det bara är 20 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 20."
Till sist sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag frågar en gång till! Vad händer om det bara är 10 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 10." [Abraham ber inte bara för de rättfärdiga i staden utan för alla där. Gud vill rädda hela platsen om det finns 10 rättfärdiga där.]
Och Herren (Jahve) gick sin väg så fort han hade slutat samtala med Abraham, och Abraham återvände till sin plats.
De två änglarna kom till Sodom på kvällen och Lot satt i Sodoms port och Lot såg dem och reste sig upp och mötte dem och han föll ned med sitt ansikte mot marken. [Att buga sig djupt var en dåtida vanlig hedersbevisning.]
Han [Lot] sade: "Se vänligen mina herrar [budbärare], jag ber er vänd om och gå in i er tjänares hus och stanna där hela natten och tvätta era fötter, så kan ni stiga upp tidigt och gå vidare."
    De svarade: "Nej, men vi ska stanna på torget (den öppna platsen) över natten." [Det var inte ovanligt att resenärer sov på gatan insvept i sin mantel.]
Han vädjade intensivt till dem och de vände om till honom och gick in i hans hus och han gjorde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd och de åt.
De ropade på Lot och sade till honom: "Var är männen som kom in till dig i natt? För ut dem till oss så att vi kan känna (ha en sexuell relation med) dem."
Se, jag har två döttrar som inte har känt (haft en sexuell relation med) någon man, låt mig, jag ber er, föra ut dem till er och ni kan göra vad ni finner för gott i era ögon med dem, gör bara ingenting mot dessa män, så sant som de har kommit under skuggan av mitt tak (är under mitt beskydd)."
Och de svarade: "Flytta på dig" och de sade: "Dessa kom hit på genomresa och han [Lot] vill vara domare! Nu ska vi behandla dig värre än dem." Och de pressade sig hårt mot mannen, mot Lot, och kom nära för att bryta sönder dörren.
Och de slog männen utanför dörren med blindhet [ordet används bara här och i 2 Kung 6:18, kan syfta på både fysisk och mental blindhet], både små och stora, så att de tröttade ut sig själva på att finna dörren.
Och männen [de himelska besökarna] sade till Lot: "Har du några hos dig här, svärsöner, dina söner och dina döttrar och vem du än har i staden, för ut dem från denna plats,
för vi ska fördärva den här platsen, eftersom deras rop har vuxit sig stort inför Herrens (Jahves) ansikte och Herren (Jahve) har sänt oss för att fördärva den."
Och när morgonen grydde skyndade änglarna på Lot och sade: "Stå upp, ta din hustru och dina två döttrar som är här, annars blir du bortsvept med stadens överträdelser."
Men han [Lot] dröjde sig kvar och männen tog tag i hans hand och i hans hustrus hand och i händerna på hans två döttrar, Herren (Jahve) var barmhärtig mot honom. Och de förde ut honom och ställde honom utanför staden.
se till att din tjänare har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, och du har visat stor nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot mig genom att du har räddat mitt liv. Jag kan inte [hinner inte] fly till bergen för att inte ondskan ska komma ikapp mig och jag dör. [Lot förhandlar med huvudängeln på liknande sätt som Abraham med sina gäster, se 1 Mos 18:22–33. Han önskar fly till den lilla staden Tsoar. Här finns det hebreiska ordet chesed för första gången i GT. Det betyder nåd, omsorgsfull kärlek och trofasthet. Även ordet chen för nåd används här men det beskrivs ingående i 1 Mos 6:8. Chesed är det vanligaste ordet för nåd i GT. Det förekommer 241 gånger. Totalt finns det fem olika rötter som betyder nåd fast på lite olika sätt i hebreiskan. Chesed är den typen av nåd som beskriver en omsorgsfull kärlek och även trofasthet. Det är nåden som bryr sig om på ett praktiskt sätt, driven av äkta kärlek som håller över tid. Chesed är en nåd som aldrig sviker.]
Se nu, denna stad är nära att fly till och den är en liten (oansenlig) [Tsoar var den minsta av de fem städerna i detta område, se 1 Mos 10:19, så skona den], låt mig fly till den – är den inte en oansenlig [stad]? – och jag (min själ) ska leva.
Och han sade till honom: "Se jag har gått med på din önskan också i denna sak, så jag ska inte omstörta staden som du talar om.
Skynda dig, fly dit, för jag kan inte göra något förrän du kommit dit." Därför kallas staden Tsoar. [Tsoar betyder oansenlig, anspråkslös, ringa eller liten.]
Och Lot drog upp från Tsoar och bodde i bergen och hans två döttrar med honom, för han var rädd för att bo i Tsoar och han bodde i en grotta, han och hans två döttrar.
Den förstfödde sade till den yngre: "Vår far är gammal och det finns inte en enda man på jorden som vill komma in till oss (ta oss till hustrur) på jordens vägar (kan betyda "att ingen kommer gående på de vägar som gör det möjligt för dem att träffas" eller "i enlighet med de världsliga traditionerna").
Men Gud (Elohim) kom till Avimelech i en dröm på natten och sade till honom: "Se, du ska dö på grund av kvinnan som du har tagit, för hon är en annan mans hustru."
Sade han inte själv till mig: 'Hon är min syster' och hon sade själv: 'Han är min bror'. I mitt hjärtas enfald och med mina händers oskyldighet har jag gjort detta."
Och Gud (Elohim) sade till honom i drömmen: "Ja, jag vet att det är i ditt hjärtas enfald (okunnighet) som du har gjort detta och det är också därför som jag hindrar dig från att synda mot mig. Därför tillät jag inte att du rörde henne.
Återbörda nu mannens hustru för han är en profet och han ska be för dig så att du ska leva, och om du inte återbördar henne ska du veta att du med säkerhet ska dö, du och allt som hör till dig.
Avimelech steg upp tidigt på morgonen och kallade på alla sina tjänare och berättade allt detta (som han drömt) i deras öron och männen blev mycket rädda.
Sedan kallade Avimelech på Abraham och sade till honom: "Vad har du gjort mot oss? I vad har jag syndat mot dig eftersom du har fört denna stora synd över mig och mitt kungarike? Du har gjort sådant mot mig som inte ska göras!
Dessutom är hon verkligen min syster, dotter till min far men inte dotter till min mor, och så blev hon min hustru.
Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [1 Mos 12:1] att jag sade till henne: "Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror." [Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.]
Och Avimelech tog får och oxar och tjänare och tjänarinnor och gav dem till Abraham och återlämnade hans hustru Sara till honom.
Och Avimelech sade: "Se, mitt land ligger framför dig, bo där det behagar dig."
Och till Sara sade han : "Se, jag har gett din bror tusen silver, det är ett skydd (täcke) för dina ögon, till alla som är med dig, och inför alla män så att de ska veta att du är försvarad.
För Herren (Jahve) hade stängt alla livmödrar i Avimelechs hus på grund av Abrahams hustru Sara.
Och Herren (Jahve) kom ihåg Sara som han hade sagt och Herren (Jahve) gjorde mot Sara som han hade talat.
Och Sara blev havande och födde en son till Abraham vid hans höga ålder, vid den bestämda tiden som Gud (Elohim) hade sagt till honom.
Och Abraham gav sin son, som föddes åt honom, som Sara födde till honom, namnet Isak. [Isak, hebr. Jits-chak, betyder han skrattar. Då Isak är en viktig bild på Jesus är det noterbart att han också är den som kommer med glädje.]
Och Abraham var hundra år gammal när hans son Isak föddes åt honom.
Och Sara sade: "Gud (Elohim) har gjort ett skratt åt mig, alla som hör detta ska skratta med mig."
Och hon sade: "Vem skulle ha sagt till Abraham att Sara ska amma ett barn? För jag har fött honom en son vid hans höga ålder."

Dessa händelser 2000 år före Jesus är profetiska. Isaks liv är fyllt med skuggbilder för den kommande Messias: Båda föds på ett mirakulöst sätt – Sara hade för hög ålder, Jesus genom jungfrufödsel (Matt 1:18)
Båda mödrarna frågar hur det ska gå till (1 Mos 17:18; 18:12; Luk 1:34)
Namnges innan födseln (1 Mos 17:19; Matt 1:21)
Föds vid förutsagd tid (1 Mos 21:1; Gal 4:4)
Enfödd son (1 Mos 22:2; Joh 3:16)
Älskad av sin far (1 Mos 22:2; Joh 3:35)
Tas upp på Moria berg för att offras (1 Mos 22:2)
Tjänarna följer inte med upp (1 Mos 22:5; Joh 13:36)
Båda ska komma tillbaka (1 Mos 22:5; Matt 20:17–19)
Red på en åsna innan offret (1 Mos 22:5; Matt 21:1–11; Sak 9:9)
Bär på trä till offerplatsen (1 Mos 22:6; Joh 19:17)
Underordnade sig sin faders vilja (1 Mos 22:6, 9; Matt 26:42)
Båda var i trettioårsåldern (1 Mos 22:1–5; Luk 3:21)
Båda levde efter offret (Upp 1:18)
Efter sonens död och uppståndelse sänder hans far ut tjänare för att hitta en brud åt honom (1 Mos 24:14; Ef 5:23–32; Upp 19:6–7)
Båda ber för sin hustru och framtida barn (1 Mos 25:21; Joh 1:12; 17:20)

Och Sara såg egyptiskan Hagars son, som hon hade fött åt Abraham, leka [kan även betyda utöva sportslig aktivitet].
Därför sade hon till Abraham: "Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, för tjänstekvinnans son ska inte vara arvtagare tillsammans med min son, min Isak."
Och Gud (Elohim) sade till Abraham: "Låt inte detta vara smärtsamt (sorgligt, bedrövligt) i dina ögon på grund av ynglingen och på grund av din tjänstekvinna. I allt som Sara sagt till dig ska du lyssna på hennes röst (det hon sagt), för i (genom) Isak ska säd (avkomlingar, framtida generationer) uppkallas efter dig.
Men också av tjänstekvinnans son ska jag göra en nation (ett folkslag), eftersom han är din säd."
Hon gick och satte sig ner mitt emot, ett gott stycke bort, så det var ett bågskott emellan, för hon sade: "Låt mig inte se när barnet dör." Och hon satt mitt emot honom och lyfte upp sin röst och grät.
Och Gud (Elohim) hörde ynglingens röst och Guds (Elohims) ängel (budbärare) ropade på Hagar från himlarna och sade till henne: "Vad plågar dig Hagar? Frukta inte, för Gud (Elohim) har hört ynglingens röst där han är.
Res på dig, lyft upp ynglingen och håll fast honom i din hand, för jag ska göra honom till ett stort folkslag (nation)."
Och han bodde i Parans öken och hans mor tog (hämtade ut) en hustru åt honom från Egyptens land.
Och det hände vid den tiden att Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, talade med Abraham och sade: "Gud (Elohim) är med dig i allt som du gör.
Ge mig därför din ed (löfte) vid Gud (Elohim) att du inte agerar falskt (gör fel) mot mig, inte mot mina söner, inte mot mina sonsöner (barnbarn), utan i enlighet med den nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) som jag har visat (gjort mot) dig, så ska du göra mot mig och mot landet som du har vandrat omkring i."
Och Avimelech sade: "Jag vet inte vem som har gjort detta, inte heller har du berättat för mig, jag har inte hört något om detta förrän idag."
Och Abraham tog får och oxar och gav dem till Avimelech och de två skar ett förbund. [De ingick blodsförbund med varandra, vilket var relativt vanligt vid denna tid.]
Och Abraham tog sju lamm av honkön från flocken och placerade avsides.
Och Avimelech sade till Abraham: "Vad betyder dessa sju lamm av honkön som du placerat för sig själva?"
Och han svarade: "Dessa sju lamm av honkön ska du ta ur min hand, så att det blir ett vittnesbörd för mig att jag har grävt dessa sju brunnar (sju vattenkällor – hebr. beer sheva)."
Därför kallas platsen Beer-Sheva eftersom de båda avlade en ed (gav varandra löften). [Hebr. beer betyder källa och sheva har betydelsen sju och ed eller löfte. Att svära en ed kan också bokstavligt uttryckas som "att sjua sig själv". Talet sju hör ihop med fullbordan, fullkomlighet och tillfredsställelse. Det handlar också om perfektion, myckenhet och överflöd. Ordet inkluderar även att allt detta är med glädje, alltså något positivt.]
Han (Gud) sade: "Ta nu din son, din ende son som du älskar, Isak, och gå till Morias land och offra honom där som ett brännoffer till mig, på ett berg som jag ska berätta för dig om. [I den här versen används ordet ahava för första gången i GT. Ahava betyder att älska eller kärlek. Det är signifikativt att på samma sätt som Abraham älskar Isak, är Jesus Guds älskade Son. Hela detta kapitel är en bild på hur Gud kommer att offra Jesus för hela mänskligheten. In i minsta detalj ser vi här många förebilder till det som kommer ske längre fram. Gud bevisade sin kärlek till oss att han utgav sin ende Son. Faktum är att här finns en viktig förutsättning för fortsättningen på det förbund som Gud ingick med Abraham i 1 Mos 15. Om Abraham är villig att offra sin son är Gud beredd att göra samma sak, vilket också sker 2000 år senare. I ett blodsförbund måste båda parter vara villiga till samma uppoffringar för varandra.]
Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (tjänstefolk) och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom.
Abraham sade till sina unga män (tjänstefolk): "Vänta här med åsnan, jag och gossen går vidare, vi ska tillbe och kommer tillbaka till er."[Isak är inte en ung pojke utan en vuxen man. Han hade lätt kunnat göra motstånd och övermannat sin gamle far, men går villigt med på att låta sig bindas. Isaks agerande utgör en förebild till Jesu offer på Golgata. Isak bär själv upp veden till offret, på samma sätt som Jesus själv bär tvärslån. Platsen är också den samma, Moria berg är höjden i Jerusalem där templet stod i den södra ändan av åsen som sträcker sig norrut, vilket möjliggör att Jesus faktiskt korsfästes på precis samma plats som Abraham byggde altaret.
    Utifrån Saras ålder kan vi se att Isak inte var äldre än 37 år. Hon dog 127 år gammal, se 1 Mos 23:1, och födde Isak då hon var 90 år, se 1 Mos 17:17; 21:1–5. Även orden "många dagar" i 1 Mos 21:34 och "efter detta" i 1 Mos 22:1 antyder att händelsen inte sker när han är ett barn, utan när han är vuxen. Det skulle inte vara otroligt om Isak var 33 år, vilket i så fall exakt sammanfaller med Jesu ålder.]
Isak pratade med sin far Abraham och sade: "Min far" och han svarade: "Här är jag, min son." Han sade: "Vi har eld och ved men var är lammet till brännoffret?" [Detta är andra gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 11.]
Abraham svarade: "Gud (Elohim) ska själv förse sig med lammet till brännoffret, min son." De gick båda vidare tillsammans. [Att hebreiskan här uttrycker att Gud ska förse sig själv, talar profetiskt även om att Gud förser sig själv med det perfekta offret när Han senare ger sin son Jesus som det fullkomliga offret för världens och alla människors synder.]
De kom till platsen som Gud hade berättat för honom om och Abraham byggde ett altare där. Han lade i ordning veden och band Isak, sin son och lade honom på altaret ovanpå veden.
Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.
Han (Herrens ängel) svarade: "Lägg inte din hand på gossen, gör ingenting mot honom, för nu vet jag att du är en gudfruktig man, jag ser att du inte har undanhållit din son, din ende son, från mig." [Heb 11:17–19; Jak 2:21–23]
Abraham lyfte upp sina ögon och tittade och såg bakom sig en bagge som hade fastnat med sina horn i snåret. Abraham gick och tog baggen och offrade den som ett brännoffer istället för sin son.
Och det hände sig efter dessa händelser att man berättade för Abraham och sade: "Se, Milka har fött barn till din bror Nachor." [1 Mos 11:29]
Och Betoel födde Rebecka, dessa åtta födde Milka åt Nachor, Abrahams bror.
Sara dog i Kirjat Arba, det är Hebron i Kanaans land, och Abraham kom för att sörja Sara och gråta över henne.
Abraham reste sig upp framför sin döda och talade till Chets söner och sade:
"Jag är en främling och en besökare bland er, ge mig en bit mark som begravningsplats hos er, så att jag kan begrava min döda i min närhet."
Chets söner svarade Abraham och sade till honom:
Abraham reste sig och böjde sig ner inför landets folk, Chets söner.
Han talade med dem och sade: "Om det är er önskan att jag ska få begrava min döda i min närhet, så lyssna på mig och bönfall för min räkning inför Efron, Tsoars son,
att han ska ge mig Machpelas grotta som han äger och som ligger vid ändan av hans fält. Låt honom ge mig den till fullt pris, i er mitt (med er som vittnen), till en egendom som begravningsplats."
Nu satt Efron mitt bland Chets söner, och hettiten Efron svarade Abraham så att alla Chets söner hörde vad han sade, alla som gått in i stadens port. [Den plats där alla viktiga affärsuppgörelser gjordes på denna tid]. Han sade:
"Nej min herre, lyssna på mig, fältet ger jag dig och grottan som finns där. Jag ger det till dig inför sönerna av mitt folk (som vittnen) ger jag det till dig. Begrav din döda."
Abraham böjde sig inför folket i landet.
Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sade: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där."
Efron svarade Abraham och sade:
Abraham hörsammade Efron och Abraham vägde upp silvret till Efron, som han hade nämnt så att Chets söner hade hört det. 400 shekel silver i aktuell valuta som köpmännen använder.
Efrons fält, som finns i Machpela, som ligger framför Mamre, fältet och grottan som är där och alla träd som är på fältet, det som fanns inom dess gränser runtom fastställdes
som Abrahams egendom inför Chets söner, inför alla (vittnen) som hade gått in i stadens port.
Fältet och grottan fastställdes som Abrahams egendom, till en begravningsplats, av Chets söner. [Detta är det första, och tills vidare enda, markområdet i Israel som juridiskt blir judarnas egendom, genom Abraham. Det kan betraktas som en förstlingsfrukt och försäkran om att resten av Guds löfte om landet också kommer att uppfyllas. Så sker när folket intar landet under Josuas ledning 300 år senare. De fulla gränser som Bibeln nämner har dock aldrig varit i judarnas ägo, det är förmodligen de gränser Israel kommer att ha under tusenårsriket.]
Abraham sade till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han hade: "Jag ber dig, lägg din hand under min höft.
Jag vill att du ska avlägga en ed inför Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) och jordens Gud (Elohim), att du inte ska ta en hustru åt min son från Kananéernas döttrar, bland dem som bor här.
Istället ska det vara någon från mitt land och från mina släktingar och du ska ta (söka upp, leta reda på) en hustru åt min son Isak."
Tjänaren sade till honom: "Om kvinnan inte är villig att följa med mig till det här landet, blir jag då tvungen att föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?"
Abraham svarade honom: "Passa dig noga så att du inte för tillbaka min son dit.
Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: "Till din säd ska jag ge detta land", han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån.
Om kvinnan inte är villig att följa med dig ska du vara fri från min ed. Det enda du (för alltid) ska lova är att inte föra tillbaka min son dit."
Tjänaren lade sin hand under Abrahams, hans herres, höft och svor eden till honom i enlighet med dessa ord.
På kvällen lät han kamelerna lägga sig (bokstavligt gå ner på knä) vid vattenkällan utanför staden, vid den tiden då kvinnorna går ut för att hämta vatten. [Måste vara ungefär sista timmen före solnedgången eftersom det inte går att hämta vatten när det blivit mörkt. Man vill heller inte utföra denna tunga syssla när dagen är som varmast.]
Han sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar till dig) låt idag något gott komma framför mitt ansikte och visa nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre Abraham.
Se, jag står vid vattenkällan och stadens döttrar ska komma ut och dra upp vatten.
Låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: Ställ ner din kruka så att jag får dricka, hon ska då svara: Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka, låt det vara den som är utvald för din tjänare, för Isak, så att jag kan veta att du har visat nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre."
Och det hände att redan innan han avslutat sin bön kom Rebecka ut, hon var född till Betoel, Milkas son, hustru till Nachor, och hon hade sin kruka på axeln.
Tjänaren sprang mot henne och sade: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka."
När hon hade gett honom att dricka sade hon: "Jag ska dra upp vatten till kamelerna också till dess att de har druckit" [En kamel kan dricka upp till 40 liter vatten vid ett och samma tillfälle, om 10 kameler ska dricka sig otörstiga betyder det att Rebecka kan ha dragit upp så mycket som 400 liter vatten. Det är alltså ingen självklarhet att hon skulle erbjuda sig detta.]
Hon skyndade sig att hälla krukan i tråget och sprang tillbaka till källan och drog upp vatten till alla hans kameler.
Mannen iakttog henne hela tiden och var tyst (förblev stilla) för att få veta om Herren (Jahve) hade gjort hans resa framgångsrik eller inte.
När kamelerna hade druckit klart tog mannen fram en guldring som vägde en halv shekel och två armband till hennes händer som vägde 10 shekel i guld.
Han sade: "Vems dotter är du? Berätta, jag ber dig. Finns det plats i din fars hus för oss att övernatta?"
Hon svarade honom: "Jag är dotter till Betoel, son till Milka som hon födde till Nachor."
Vidare sade hon: "Vi har både hö och tillräckligt med foder och rum att övernatta i."
Mannen böjde sitt huvud och kastade sig till marken inför Herren (Jahve).
Den unga kvinnan sprang iväg och berättade alla dessa ord i sin mors hus.
Rebecka hade en bror som hette Laban, och Laban sprang ut till mannen vid källan.
Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sade: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan.
Han sade: "Kom in, du välsignade av Herren (Jahve), varför står du här ute? Jag har gjort i ordning huset och gjort plats för dina kameler."
Mannen kom in i huset och sadlade av sina kameler och han gav kamelerna hö och foder. Han fick vatten till att tvätta sina fötter och fötterna på de män som var med honom.
Man satte fram mat för att han skulle äta men han sade: "Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende." Han (Laban) sade: "Tala"
Herren (Jahve) har välsignat min herre rikligt och han har blivit stor. Han har gett honom småboskap och boskapshjordar (av nötkreatur), silver och guld och tjänare och tjänarinnor och kameler och åsnor.
Och Sara, min herres hustru, födde en son till min herre på sin ålderdom, och till honom har han givit allt han har.
Min herre har tagit en ed av mig och sagt: "Du ska inte ta en hustru till min son från kananiternas döttrar i vars land jag bor.
Istället ska du gå till min fars hus och till mina släktingar och ta en hustru till min son."
Då sade han till mig: "Herren (Jahve) som jag vandrar inför, ska sända sin ängel med dig och göra din väg lyckosam, och du ska ta en hustru till min son bland mina släktingar och från min fars hus.
Sedan ska du vara fri från din ed när du kommer till mina släktingar. Om de inte ger henne till dig ska du vara fri från min ed."
se, jag står vid vattenkällan, låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka",
hon ska då svara: "Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka", låt det vara den kvinna som Herren (Jahve) har utvalt till min herres son.
Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sade till henne: "Låt mig dricka, jag ber dig".
Jag frågade henne och sade: "Vems dotter är du?" och hon svarade: "Jag är dotter till Betoel, Nachors son, som Milka födde till honom." Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes handleder.
Så böjde jag mitt huvud och kastade mig till marken inför Herren (Jahve) och välsignade Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som har lett mig på den rätta vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brorsdotters hus för hans son.
Om ni vill vara nådiga (visa omsorgsfull kärlek) och sanna (trofasta) [se vers 27] mot min herre så säg det, och om inte så säg mig det, så att jag kan gå till höger eller till vänster."
Se, Rebecka är framför dig, ta henne och gå, och låt henne bli din herres sons hustru, så som Herren (Jahve) har talat."
När Abrahams tjänare hörde dessa ord böjde han sig ner till marken, till Herren (Jahve).
Tjänaren tog fram juveler av silver och juveler av guld och vackra kläder och gav till Rebecka, han gav också dyrbara ting till hennes bror och hennes mor.
De åt och drack, männen som var med honom och dröjde kvar hela natten. När de steg upp på morgonen sade han: "Skicka iväg mig till min herre."
Han sade till dem: "Försena mig inte, se Herren (Jahve) har gjort min resa lyckosam, sänd iväg mig så att jag kan gå till min herre."
De sade: "Vi ska kalla på den unga kvinnan och fråga hennes egen mun."
De kallade på Rebecka och sade till henne: "Vill du följa med denna man?"
    Hon svarade: "Jag vill gå."
De välsignade Rebecka och sade till henne:
"Vår syster, må du bli mor
    till tusen och tiotusen
och låt din säd (dina barn) inta
    portarna hos dessa som hatar dem."
Vid aftontiden gick Isak ut på fältet och funderade (var försjunken i tankar) och han lyfte upp sin blick och såg, och se där kom kameler (gående).
Hon sade till tjänaren: "Vilken man är det som går på fältet för att möta oss?" Tjänaren svarade: "Det är min herre." Hon tog sin slöja och dolde sig själv.
Tjänaren berättade för Isak allt vad han hade gjort.
Isak tog in henne i sin mor Saras tält och äktade Rebecka och hon blev hans hustru och han älskade henne. Isak blev tröstad efter sin mor.
Hon födde [sex barn] åt honom:
Zimran
och Jokshan
och Medan
och Midjan [förfäder till midianiterna; Sippora var från den stammen, se 2 Mos 2:21; 3:1]
och Jishbak
och Shoach.
Men Abraham gav allt han ägde till Isak.
Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.
Detta är Ismaels fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – toledot). Abrahams son som egyptiskan Hagar, Saras tjänarinna, födde åt Abraham.
Och detta är namnen på Ismaels [tolv] söner efter deras namn enligt deras släktled. Ismaels förstfödde
    Nevajot
    och Kedar
    och Adbeel
    och Mivsam
Detta är Ismaels söner och detta är deras namn efter deras byar och efter deras boplatser. Tolv furstar [1 Mos 17:20] efter deras nationer.
Isak var 40 år gammal när han tog Rebecka, araméen Betoels dotter från Paddan-Aram, syster till araméen Laban, till att bli hans hustru.
Isak bad enträget till Herren (Jahve) för sin hustru, eftersom hon var barnlös. Herren lät sig bönfallas av honom och Rebecka blev gravid.
Barnen var oroliga i hennes livmoder (ordagrant sönerna slogs med varandra) och hon sade: "Om det ska vara så här, varför ska jag leva?" Och hon gick till Herren (Jahve) för att fråga.
Herren (Jahve) sade till henne:
"Två nationer finns i din livmoder
    och två folkslag ska bli åtskilda från din buk.
Det ena folket ska vara starkare än det andra folket
och den äldre ska tjäna den yngre." [Rom 9:10–13]
När dagarna hade kommit då hon skulle förlösas, se, då fanns det tvillingar i hennes livmoder.
Jakob svarade: "Avsäg (sälj ifrån) dig din förstfödslorätt (ordagrant dagen för ditt förbund) till mig."
Esau sade: "Se jag är vid dödens rand, vad har jag för vinning av dagen för mitt förbund (min förstfödslorätt)?"
Jakob sade: "Ge mig din ed först" och han svor eden till honom och han sålde sin förstfödslorätt till Jakob.
Jakob gav Esau bröd och linssoppa och han åt och drack och reste sig upp och gick sin väg. Så föraktade Esau dagen för sitt förbund (sin förstfödslorätt). [Heb 12:16–17]
Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den som var under Abrahams dagar. Isak gick till Avimelech, filistéernas kung, till Gerar. [Gerar markerade den södra gränsen av Kanan, och låg nära Gaza, se 1 Mos 10:19.]
Stanna (lev där som en gäst, inte permanent – vandra runt) i detta land. Jag ska vara med dig och jag ska välsigna dig, för till dig och till din säd (avkomma, ättlingar) ska jag ge detta land. [Vilket sker flera hundra år senare.] Jag ska stadfästa den ed som jag svor till din far Abraham [1 Mos 15:18–19],
och jag ska föröka din säd (avkomma, ättlingar) till att bli som stjärnorna på himlen och till din säd ska jag ge alla dessa länder. Genom din säd (avkomma, ättlingar) ska alla jordens länder själva bli välsignade [1 Mos 12:1–3],
Männen på platsen frågade honom om hans hustru och han sade: "Hon är min syster", för han fruktade att säga: "Min hustru" annars skulle männen på platsen döda mig för Rebeckas skull, eftersom hon var så vacker att se på. [Isak gör på samma sätt som hans far Abraham gjort två gånger tidigare, se 1 Mos 12:13–19; 20:2–5. På samma sätt som Abraham var fruktan orsaken till lögnen.]
Det hände när han hade varit där en lång tid att filistéernas kung Avimelech tittade ut genom ett fönster och såg och se, Isak (hebr. Yishaq) skrattade (hebr. metsachaq – kelade, roade sig, vänslades, "skojbråkade") med Rebecka, sin hustru. [Hebr. metsachaq är snarlikt Isaks namn som betyder "skratt", se 1 Mos 17:17, 19. Samma ord används av Potifars hustru när hon anklagar Josef för att ha antastat henne, se 1 Mos 39:14, 17. Ordet används också om hur Ismael förlöjligande Isak, se 1 Mos 21:9. Allt detta förstärker hur Isak ignorerade och "förlöjligade" Guds löfte om beskydd, och ljög för att skydda sig själv.]
Avimelech kallade på Isak och sade: "Se, hon är verkligen din hustru, hur kunde du säga att hon är min syster?"
    Isak svarade honom: "Eftersom jag sade för mig själv, annars dör jag för hennes skull."
Avimelech sade: "Vad är det du har gjort mot oss? En av vårt folk kunde enkelt ha legat med din hustru och du skulle ha dragit skuld över oss."
Avimelech befallde allt folket och sade: "Han som rör denna man eller hans hustru ska sannerligen döden dö."
Han hade boskapshjordar och kreatursbesättningar och ett stort hushåll och filistéerna avundades honom.
Isak grävde på nytt upp brunnarna med vatten, som de hade grävt under hans far Abrahams dagar, eftersom filistéerna hade lagt igen dem efter Abrahams död. Han gav dem namn efter de namn som hans far hade gett dem.
Gerars herdar tvistade med Isaks herdar och sade: "Vattnet är vårt". Han gav källan namnet Esek [som betyder argument, tvist eller strid], eftersom de tvistade med honom.
Han lämnade området och grävde en annan brunn. Om den tvistade de inte. Han gav den namnet Rechovot [som betyder "mycket rymligt"] och han sade: "Nu har Herren (Jahve) gett oss utrymme och vi ska bli fruktsamma i landet." [Hebr. rechovot betyder vid, stor och rymlig och står här i plural, alltså mycket gott om plats! Isak är som nämnts tidigare den stora förebilden på Jesus bland patriarkerna. En av många saker som han gör är att både gräva nya brunnar och öppna upp gamla brunnar som blivit igenfyllda av fienden. Detta är en bild på Jesus som säger att han är det levande vattnet, brunnen och källflödet för det levande vattnet, se Joh 7:38. Precis som Jesaja profeterar om att ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor, se Jes 12:3.]
Han gjorde en måltid för dem och de åt och drack. [Denna notis om att de åt och drack och sedan på morgonen avlägger förbundseden är alla tydliga hänvisningar till att de ingår ett komplett blodsförbund.]
Och de steg upp på morgonen och svor (ingick förbundsed) till varandra och Isak sände iväg dem och de lämnade honom i frid.
Det hände samma dag att Isaks tjänare kom och berättade för honom angående brunnarna som de hade grävt och sade till honom: " Vi har funnit vatten."
Dessa [kvinnor] blev en källa till bitterhet (en sorg, ordet kan även betyda uppror) för Isak och Rebecka. [Att bara den äldre brodern Esau nämns, och att föräldrarna är besvikna på honom, gör att läsaren anar att detta kommer att utvecklas mer i nästa kapitel. Esaus ingifte hos hettiterna används av Rebecka som en täckmantel för att skicka iväg Jakob till Paddan Aram för att hitta en hustru till honom, se 1 Mos 27:46; 28:5.]
Därför ber jag dig ta dina vapen, ditt koger och din båge, och gå ut på fältet och fäll en hjort åt mig.
Gör smaklig mat åt mig, sådan som jag älskar, och ta hit den till mig så att jag kan äta och min själ ska välsigna dig innan jag dör."
Rebecka hörde när Isak talade med sin son Esau. Och Esau gick ut på fältet för att jaga en hjort och ta hem den.
Rebecka talade med sin son Jakob och sade: "Se, jag hörde din far tala med din bror Esau och säga:
'Hämta en hjort till mig och gör smaklig mat så att jag kan äta och välsigna dig inför Herren innan jag dör.'
Därför, min son, lyssna noga och gör som jag befaller dig.
till flocken och hämta därifrån till mig två fina killingar av getterna och av dem ska jag göra smaklig mat åt din far, sådan som han älskar,
och du ska ge den till din far så att han kan äta, så att han kan välsigna dig innan han dör."
Hans mor [Rebecka] svarade honom: "Över mig ska den förbannelsen komma min son, lyssna bara på min röst och gå och hämta dem åt mig."
Och han gick och hämtade och förde dem till sin mor och hans mor gjorde en smaklig måltid, en sådan som hans far älskade.
Och Isak sade till sin son: "Hur har du funnit det så snabbt min son?"
    Han svarade: "Eftersom Herren din Gud (Jahve Elohim) lät mig ha god jaktlycka (ordagrant sände mig framför sitt ansikte).
Och han sade: "För det nära mig och jag ska äta av min sons anrättning så att min själ (hela min person) kan välsigna dig." Och han ställde det nära honom och han åt och han gav honom vin och han drack.
Och hans far Isak sade till honom: "Kom nära nu och kyss mig min son."
Och han kom nära och kysste honom. Och han kände doften av hans kläder och välsignade honom och sade:
"Se, doften av min son är
    som doften av fälten
    som Herren (Jahve) har välsignat.
Må Gud (Elohim) ge dig himlarnas dagg
    och jordens feta [rika/välsignade] platser,
    och överflöd av säd och vin.
Låt folken tjäna dig
    och länderna böja sig inför dig.
Var en herre över dina bröder,
    och låt din mors son böja sig inför dig.
Förbannad (hebr. arar) är var och en som förbannar (arar) dig,
    och inympad (välsignad) är var och en som välsignar dig. [1 Mos 12:3]
Och det skedde att så snart Isak hade avslutat välsignelsen av Jakob, lämnade Jakob sin fars närhet och Esau, hans bror kom in från sin jakt.
Och även han gjorde välsmakande mat och bar in till sin far och han sade till sin far: "Låt min far stå upp och äta av sin sons anrättning, så att han kan välsigna mig."
Och Isak hans far sade till honom: "Vem är du?"
    Han svarade: "Jag är din son, din förstfödde, Esau."
Och Isak darrade våldsamt och sade: "Vem är då han som tog viltkött och gav det till mig, och jag har ätit allt av det innan du kom, och har välsignat honom? Ja, och han ska vara välsignad."
När Esau hörde sin fars ord, skrek han ett högt (mycket stort) och bittert skrik och han sade till sin far: "Välsigna mig, även mig, min far!"
Och han sade: "Heter han inte med rätta Jakob? [Jakob betyder "den som håller i hälen" eller "den som tränger undan".] För han har trängt undan mig dessa två gånger. Han tog min förstfödslorätt och se, nu har han tagit bort välsignelsen." Sedan frågade han: "Har du någon annan välsignelse för mig?"
Och Isak svarade och sade till Esau: "Se, jag har gjort honom till herre, och alla hans bröder har jag gett till honom som tjänare, och med säd och vin har jag försett honom, och vad mer ska jag göra för dig min son?"
Och Esau sade till sin far: "Har du inte någon välsignelse min far? Välsigna mig, även mig, min far." Och Esau lyfte upp sin röst och grät.
Och Esaus, hennes äldre sons ord, berättades för Rebecka och hon skickade efter Jakob, hennes yngre son och sade till honom: "Se, din bror Esau som rör vid dig, tröstar sig själv och har för avsikt att döda dig.
Lyssna därför min son till min röst och stig upp, fly till Laban, min bror i Haran,
till dess hans vrede har vänts bort från dig, och han glömmer det som du har gjort mot honom. Sedan ska jag sända och hämta dig därifrån, varför skulle jag berövas er båda på samma dag?"
Och Rebecka sade till Isak: "Jag är livrädd på grund av Chets döttrar. Om Jakob tar en hustru av Chets döttrar, en som dessa av döttrarna från landet, vilken glädje har jag då av livet?"
Och Isak kallade på Jakob och välsignade honom och förmanade honom och sade till honom: "Du ska inte ta en hustru från Kanaans döttrar.
Stå upp och gå till Paddan-Aram till Betoels hus, din mors far, och ta dig en hustru därifrån, från Labans döttrar, din mors bror.
Och Allsmäktig Gud (El Shaddai) välsignar dig och gör dig fruktsam och förökar dig så att du blir en församling av folk,
och ger till dig Abrahams välsignelser och till din säd med dig, så att du kan ärva landet som du vistats i, som Gud (Elohim) gav till Abraham."
När Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt iväg honom till Paddan-Aram för att ta sig en hustru därifrån, och att han välsignat honom och förmanat honom och sagt: "Du ska inte ta dig en hustru av Kanaans döttrar,"
då gick han till Ismael och tog Mahalat, Ismaels dotter, Abrahams son, Nevaiots syster, till att bli hans hustru, utöver de fruar han hade.
Plötsligt såg han Herren själv stå högst upp och säga: "Jag är Herren, din fader [förfader] Abrahams Gud och [din far] Isaks Gud. [Notera att ännu har Gud inte blivit Jakobs Gud, det är först efter brottningskampen i 1 Mos 32.] Marken som du nu ligger på ska jag ge åt dig och din säd.
Se, jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig." [Jakob hade ännu inte någon fru, men skulle bli far till tolv söner, nationen Israel, och finns med i släktledet för den utlovade Messias – Jesus.]
Och han gav platsen namnet Betel, men namnet på staden var först Loz. [Betel betyder Guds hus.]
Och Jakob avlade ett löfte och sade: "Om Gud (Elohim) är med mig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mig på den väg jag går och ger mig bröd att äta och kläder att klä mig med,
så att jag kommer tillbaka till min fars hus i frid (shalom) då ska Herren (Jahve) vara min Gud (Elohim),
och denna sten som jag har rest upp som en pelare ska vara Guds (Elohims) hus, och av allt som du ger mig ska jag ge tionde till dig."
Och dit samlades alla flockar och de rullade stenen från källans öppning och vattnade fåren och lade tillbaka stenen över källans öppning på sin plats.
Jakob frågade dem: "Mina bröder, vilka är ni?"
    De svarade: "Vi är från Charan (Haran)." [1 Mos 11:31]
Då frågade han dem: "Känner ni Laban (hebr. Lavan – betyder "vit"), Nachors son?"
    De svarade: "[Ja!] Vi känner honom."
Han frågade dem: "Är det väl med honom?"
    Och de svarade: "Det är väl, och se, Rakel, hans dotter, kommer med fåren."
Medan har fortfarande talade med dem kom Rakel med sin fars får för hon vallade dem.
Och Jakob kysste Rakel och lyfte upp sin röst och grät.
Och Jakob berättade för Rakel att han var hennes fars bror och att han var Rebeckas son, och hon sprang och berättade för sin far.
Och det skedde när Laban hörde nyheten om Jakob hans systers son, att han sprang och mötte honom och omfamnade honom och kysste honom och förde honom till sitt hus. Och han berättade om allting för Laban.
Och Laban sade till honom: "Med säkerhet är du mina ben och mitt kött." Och han vistades hos honom i en månads tid.
Och Laban sade till Jakob: "Eftersom du är min bror, ska du inte tjäna mig för ingenting. Säg mig vilken lön jag ska ge dig."
Och Laban hade två döttrar, den äldre hette Lea och den yngre var Rakel.
Laban svarade: "Det är bättre att jag ger henne till dig än att jag ska ge henne till någon annan man, stanna hos mig."
Och Laban gav Zilpa, sin tjänstekvinna till sin dotter Lea som tjänstekvinna.
Och det hände på morgonen att se, det var Lea, och han sade till Laban: "Vad är detta du har gjort mot mig? Har jag inte tjänat dig för Rakel? Varför har du bedragit mig?"
Laban svarade: "Vi gör inte så här (det är inte vår sed) att vi ger den yngre före den förstfödda.
Fullfölj veckorna för denna och vi ska även ge dig den andra för det arbete som du ska göra i ytterligare sju år."
Och Jakob gjorde så och fullföljde sina veckor, och han gav honom Rakel, sin dotter till hustru.
Och Laban gav till sin dotter Rakel Bilha, hans tjänstekvinna till att bli hennes tjänstekvinna.
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Eftersom Herren (Jahve) har hört (hebr. shama) att jag är hatad (oälskad, motbjudande, avvisad), har han gett mig även denna son." Och hon gav honom namnet Simon (hebr. Shimon – betyder: "höra").
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Nu, denna gång ska min man förenas med (vara nära – hebr. lava) mig eftersom jag har fött honom tre söner." Därför gav hon honom namnet Levi [betyder: "förenad med"].
Och när Rakel såg att hon inte födde några barn till Jakob avundades hon sin syster och hon sade till Jakob: "Ge mig barn, annars dör jag."
Och hon gav honom Bilha, sin tjänstekvinna till hustru, och Jakob gick in till henne.
Och Bilha blev gravid och födde en son till Jakob.
Och Rakel sade: "Gud (Elohim) har dömt (hebr. danan) mig och även hört min röst och har gett mig en son." Därför gav (kallade) hon honom namnet Dan [betyder: domare].
Och Bilha, Rakels tjänstekvinna blev gravid igen och födde en andra son till Jakob.
När Lea såg att hon hade lämnat (slutat) att bli gravid, tog hon Zilpa sin tjänstekvinna, och gav henne till Jakob som bihustru.
Och Zilpa, Leas tjänstekvinna födde en son till Jakob.
Och Ruben [Jakobs förstfödde, Leas son som nu var i 5-6 års åldern] gick ut till veteskörden på dagarna och hittade alrunor (mandragora; "kärleksäpplen" – hebr. dodaj) på fältet och tog hem det till sin mor Lea. Då sade Rakel till Lea: "Ge mig, jag ber dig, från din sons alrunor." [Alruna (Mandragora officinarum) är en art i familjen potatisväxter. Örten har grova rötter som ofta kan få former som påminner om nakna människokroppar. De användes ibland som husgudar (hebr. terafim). Från roten växer långa mörkgröna blad som bildar som en rosett. Den bildar blekt purpurblå blommor som under våren blir till små gul/röda frukter. Frukten har beskrivits som ett gult fågelägg i ett genomskinligt bo. Vid den här tiden på våren, då veteskörden bärgas, är frukten mogen och den doftar också, se Höga V 7:13. Frukten kan skalas och ätas. Mest troligt är att den 5-6 årige Ruben bara plockar frukten och tar med sig den hem. Det finns antika berättelser hur hudar och åsnor användes för att dra upp de djupa rötterna, så med tanke på hans ålder, är det inte troligt att han gräver upp roten. Dess frukter ansågs verka som ett afrodisiakum med en stärkande effekt på könsdriften. Araberna kallade frukten "djävulens äpplen" och i den grekiska världen fick den smeknamnet "kärleksäpple". Kopplingen till kärlek finns även i det hebreiska namnet dodaj (som också delar rot med namnet David), som är snarligt ordet för kärlek (hebr. dod) och "min älskade" i Höga visan, se Höga V 2:2. Den grekiska naturforskaren Dioskorides (40-90 e.Kr.) skriver hur mandragoraroten kunde kokas i vin och ges som smärtlindrande medel. Det verkade även mot sömnlöshet och användes inför operativa ingrepp. Mandragora växer än idag på fälten i Israel.]
Och hon [Lea] sade till henne [Rakel]: "Är det en liten sak (är det inte tillräckligt illa) att du har tagit bort min man? Ska du nu också ta bort min sons alrunor ("kärleksäpplen")?"
    Och Rakel sade: "[Okej.] Därför ska han ligga med dig i natt för [i utbyte mot] din sons alrunor."
När Jakob kom från fältet på kvällen gick Lea ut och mötte honom och sade: "Du måste komma in till mig, för jag har verkligen köpt dig med min sons alrunor." [Lea väntade inte hemma utan går ut och möter Jakob.] Och han låg hos henne den natten. [Här används inte känna (hebr. jada, se 1 Mos 4:1) som är det ord som brukar användas om äktenskapligt samliv, utan "ligga" som oftare har med utomäktenskaplig sex att göra, se 1 Mos 39:12. De fyra första sönerna som Lea föder står det bara att hon föder (1 Mos 29:32, 33, 34, 35), med de två sista föder hon "till Jakob" (vers 17 och 19), precis som Bilha (vers 5 och 7) och Zilpa (vers 10 och 12). även Josef och Benjamin har annorlunda formulering och saknar frasen "till Jakob", se vers 23 och 1 Mos 35:18.]
Och Gud (Elohim) lyssnade till Lea och hon blev gravid och födde en femte son till Jakob.
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har gett mig min lön (hebr. shachar) eftersom jag gav min tjänstekvinna till min man. Och hon gav (kallade) hon honom namnet Jisashchar. (Jisashachar betyder det finns lön, kompensation eller belöning.)
Och Lea blev gravid igen och födde en sjätte son till Jakob.
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har skänkt (hebr. zavad) mig en god hemgift (hebr. zeved), nu ska min man umgås (hebr. zaval) med mig, eftersom jag har fött honom sex söner." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Zevolun. [Zevolun betyder upphöjd, men även boplats, habitat.]
Och hon gav (kallade) hon honom namnet Josef och sade: "Herren (Jahve) har förökat (hebr. josef) till mig ännu en son." [Josef betyder Herren förökar.] [Rakel får ännu ett barn, men hon dör i barnsäng när hon får honom. 1 Mos 35:18. Benjamin blir den tolfte sonen.]
Och det skedde när Rakel hade fött Josef att Jakob sade till Laban: "Sänd iväg mig så att jag kan gå till min plats och till mitt land.
Innan jag kom hade du lite och den har förökat sig och blivit talrik, och Herren (Jahve) har välsignat dig oavsett vart du har vänt dig. Och nu ska jag förse även mitt eget hus (hushåll)."
Och han sade: "Vad ska jag ge dig?"
    Och Jakob sade: "Du ska inte ge mig vad som helst, om du vill göra detta för mig, ska jag igen föda din flock och ta hand om den.
Så ska min rättfärdighet vittna mot mig idag och framåt, när du kommer för att se över min lön som är inför dig. Alla som inte är fläckiga och spräckliga bland getterna och mörka bland fåren, om de blir funna hos mig ska de räknas som stulna."
Och Jakob tog sig käppar av färska popplar och av mandelträd och av platanträd, och skalade vita ränder i dem så att det vita blev synligt på käpparna.
Och han placerade käpparna som han hade skalat mittemot flockarna i rännorna, i vattentrågen dit flocken kom för att dricka, och de blev dräktiga när de kom för att dricka.
Och Jakob skiljde lammen av hankön, och vände flockens ansikten mot det strimmiga och alla mörka i Labans flock, och han placerade sina egna flockar åt sidan och placerade dem inte i Labans flock.
Och det skedde när de starka i flocken skulle para sig att Jakob lade käpparna framför deras ögon i flockens vattentråg, så att de blev dräktiga bland käpparna,
men när flocken var svag lade han inte dit dem. På det sättet blev de svaga Labans och de starka Jakobs.
Och mannen förökades väldigt mycket och hade stora flockar och tjänarinnor och tjänare och kameler och åsnor.
Jakob fick höra hur Labans söner sade: "Jakob har tagit allt vår far ägde. Han har skaffat sig all den rikedomen av det som tillhör vår far."
Då sade Herren till Jakob: "Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig."
Och Jakob skickade efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på marken till hans hjord,
och han sade till dem: "Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud har varit med mig.
Ändå har er far offentligt förnedrat (lurat – hebr. talal) mig och ändrat min lön tio gånger [gång på gång], men Gud har inte tillåtit honom att göra mig något ont. [Det ovanliga ordet har samma rot som ordet tel som används om en stad som byggts upp och rivits ner. Labans sätt är som ett grymt skämt där Jakobs förvänting har byggts upp som en stad synlig för alla, för att sedan raseras, på nytt byggas upp för att igen raseras.]
Så har Gud tagit er fars boskap och gett den åt mig.
Då sade han: 'Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig.
Jag är den Gud (El) som såg dig i Betel [för 15 år sedan], där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte. Bryt nu upp och dra ut ur detta land och vänd tillbaka till ditt fosterland.' "
Då sade Rakel och Lea: "Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom?
Är vi inte som främlingar för honom? Han har ju sålt oss och sedan gjort slut på det han fick i betalning för oss.
Hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig."
och tog med sig all sin boskap och all egendom som han hade samlat, boskapen han hade förvärvat och skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin far Isak i Kanaans land.
Men Laban hade gått för att klippa sina får. Då stal Rakel sin fars husgudar (hebr. terafim).
Och Jakob smög sig i väg från aramén Laban utan att låta honom märka att han tänkte fly.
Han bröt upp och flydde med allt han hade och gick över floden [Eufrat] och vände sitt ansikte (begav sig av) [österut] mot Gileads bergsbygd.
På tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt.
Men Gud kom till aramén Laban i en dröm om natten och sade till honom: "Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont."
Då sade Laban till Jakob: "Vad har du gjort? Du smög dig i väg från mig och förde bort mina döttrar likt fångar tagna med svärd.
Varför flydde du i hemlighet och rymde från mig? När du inte lät mig veta något kunde jag inte sända i väg dig med jubel och sång, med tamburin och harpa.
Du unnade mig inte ens att få kyssa mina barnbarn och mina döttrar. Du har betett dig som en dåre.
Jag har makt att göra er illa, men er fars Gud sade till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont.
Nu gav du dig i väg för att du längtade hem så mycket. Men varför stal du mina gudar?"
Jakob svarade Laban: "Jag var rädd för dig, för jag tänkte att du skulle ta dina döttrar från mig med våld.
Men den som du hittar dina gudar hos ska inte få leva. Här inför våra släktingar får du se efter om jag har något hos mig som är ditt, och i så fall ta det." Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem.
Hon sade till sin far: "Bli inte arg på mig, herre, för att jag inte kan resa mig för dig. Jag har det som kvinnor brukar ha." [3 Mos 15:19] Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.
Jakob blev arg och kom i gräl med Laban och sade till honom: "Vad är mitt brott, vad är min synd, eftersom du förföljer mig så våldsamt?
I tjugo år [år 1929-1909 f.Kr.] har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i 14 år för dina båda döttrar och i 6 år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger.
Hade inte min fars Gud varit med mig – Abrahams Gud som även Isak vördar – så hade du säkert låtit mig gå med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt."
Laban svarade Jakob: "Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Vad skulle jag kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de fött?
Kom nu, låt oss sluta förbund med varandra. Det ska vara vittne mellan mig och dig."
Sedan sade han till sitt folk: "Samla ihop sten." Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset.
Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.
Laban sade vidare till Jakob: "Se detta röse och se denna stod som jag rest mellan mig och dig.
Röset här ska vara ett vittne, och stoden ska vara ett vittne att jag inte ska gå förbi röset mot dig med onda avsikter, och att inte heller du ska gå mot mig förbi röset och stoden.
Sedan offrade Jakob slaktoffer på berget och bjöd in sina släktingar till en måltid. De åt och stannade på berget över natten.
På morgonen steg Laban upp tidigt, och när han hade kysst sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, gav han sig i väg och återvände hem.
Och Jakob gick sin väg och Guds (Elohims) ängel mötte honom.
Och Jakob sände budbärare framför sig till Esau sin bror, till Seirs land [landet öster och syd om Döda havet], Edoms fält (öppna landskap).
Och han befallde dem och sade: "Så ska ni säga till min herre Esau: 'Så säger din tjänare Jakob, jag har vistats hos Laban och stannat till nu.
Och jag har oxar och åsnor och småboskap och tjänare och tjänarinnor, och jag har sänt för att berätta för min herre, för att jag ska finna nåd (oförtjänt kärlek, favör – hebr. chen) i dina ögon.' "
Och budbärarna återvände till Jakob och sade: "Vi kom till din bror Esau och nu kommer han för att möta dig och 400 män med honom."
Jakob blev mycket rädd och hade ångest. Han delade folket som var med honom, och småboskapen och kreaturen och kamelerna, i två läger.
Och han sade: "Om Esau kommer till det ena lägret och slår det, då kan det andra lägret som är kvar fly."
Och Jakob sade: "Min far Abrahams Gud (Elohim) och min far Isaks Gud (Elohim), Herre (Jahve) du som sagt till mig: 'Återvänd till ditt land och till din släkt och jag ska göra väl mot dig.'
Jag är inte värdig all din nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) och all sanning (trofasthet – hebr. emet) som du har visat din tjänare, för med min stav gick jag över denna Jordan och nu är jag två läger.
Och han höll sig där den natten, och tog av det han hade med sig en gåva till Esau hans bror.
Och han gav dem i sin tjänares hand, varje flock för sig, och han sade till sin tjänare: "Gå över före mig och se till att det är ett avstånd mellan flock och mellan flock."
Och han befallde de första (de som gick längst fram) och sade: "När Esau min bror möter er och frågar er och säger. 'Vilka är ni och vart går ni och vems är dessa framför er?'
Då ska ni säga: 'De är din tjänare Jakobs, det är en gåva sänd till min herre, till Esau och se, han är även bakom oss.' "
Och han befallde även den andra och den tredje och alla som följde flockarna och sade: På detta sätt ska ni tala till Esau när ni finner honom
och ni ska säga: "Se, även din tjänare Jakob är bakom oss." För han sade (tänkte): "Jag ska blidka honom med gåvan som går framför mig och därefter ska jag se hans ansikte, måhända ska han ta emot mig."
Han tog dem och förde över dem till andra sidan forsen, och sedan skickade han över alla sina ägodelar. [Jabbok rinner från öster och mynnar ut i Jordanfloden mitt emellan Döda havet och Galileiska sjön. Själva ordet Jabbok är väldigt snarlikt det hebreiska ordet för "kamp". Ordagrant betyder Jabbok "att tömma", "hälla ur".]
Jakob var ensam kvar [på den norra flodbanken]. En man [Jesus, Gud själv i mänsklig gestalt, se vers 30] brottades med honom fram tills solen gick upp.
När mannen såg att han inte kunde vinna över Jakob rörde han vid Jakobs höftled, så att höften gick ur led medan de brottades med varandra.
Då frågade Jakob: "Jag ber dig, låt mig få veta ditt namn?" Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn?" Sedan välsignade han Jakob där.
När han passerat Penuel [en stad vid floden Jabbok, alternativ stavning till Peniel] såg han solen gå upp, men han haltade på grund av sin höftskada. [Efter mötet med Gud vandrade Jakob annorlunda.]
Själv gick han över framför dem och böjde sig till marken sju gånger till dess han kom nära sin bror.
Men Esau sprang och mötte honom och omfamnade honom och föll honom om halsen och kysste honom och grät.
Och han lyfte upp sina ögon och såg kvinnorna och barnen och frågade: "Vilka är dessa som du har med dig"?
    Och han [Jakob] svarade: "Barnen som Gud i sin nåd (oförtjänta kärlek – hebr. chanan) har gett sin tjänare."
Sedan frågade han [Esau]: "Vad menar du med den stora skara (alla de läger) som jag mött [som du sänt framför dig]"?
    Och han [Jakob] svarade: "För att finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon min herre."
Och Esau sade: "Jag har nog, min bror, låt det du har vara ditt."
Jag ber dig (vädjar), ta emot min gåva som jag har fört till dig, eftersom Gud (Elohim) har handlat med nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanan) mot mig, och eftersom jag har nog." Och han bad enträget och han tog emot den.
Och han sade till honom: "Låt oss fortsätta vår resa och låt oss gå och jag ska gå före dig."
Jag ber dig, låt min herre gå över före hans tjänare och jag ska vandra vidare långsamt, efter boskapens takt (tempo) och i barnens takt (tempo), till dess jag kommer till min herre i Seir."
Och Esau sade: "Låt mig lämna några från mitt folk med dig." Och han sade: "Varför detta? Låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i min herres ögon."
Och Esau återvände den dagen på sin väg till Seir.
Och Jakob vandrade till Sukkot [öster om Jordanfloden nära Jabbok; troligvis nuvarande Tel Deir Alla] och byggde sig ett hus och gjorde stall (hebr. sukkot) till sin boskap. Därför har den platsen namnet Sukkot. [Sukkot betyder hydda och motsvarar de boskapsskydd som man byggde som stall på den här tiden. Samma ord finns i lövhyddohögtiden som heter Sukkot på hebreiska.]
Och han reste där ett altare och kallade det El Elohei Israel (Gud, Israels Gud).
Och Dina, Leas dotter, som hon hade fött till Jakob, gick ut för att se (träffa) landets döttrar.
Och Shechem talade med sin far Chamor och sade: "Ge mig denna ungmö till hustru."
Och Chamor, Shechems far, gick ut till Jakob för att tala med honom.
Och Jakobs söner kom in från fältet när de hörde det. Och männen var bedrövade och de var mycket arga eftersom han hade gjort en vidrig gärning i Israel när han låg med Jakobs dotter, något som aldrig skulle ha gjorts.
Och Chamor talade med dem och sade: "Min son Shechems själ längtar efter din dotter, jag ber dig, ge henne som hustru till honom.
Och ingå äktenskap med oss, ge era döttrar till oss och ta våra döttrar till er.
Och ni ska bo med oss och landet finns framför er (ligger öppet för er), bo och idka handel där och få era besittningar där."
Be mig om mycket, en stor hemgift, och jag ska ge er vad ni säger (begär), bara ni ger mig ungmön till hustru."
och sade till dem: "Vi kan inte göra detta, att ge vår syster till någon som är oomskuren, för det är en förebråelse mot oss.
Endast på det villkoret kan vi samtycka med er, om ni blir som vi är, att alla era män blir omskurna,
sedan kan vi ge våra döttrar till er och vi kan ta era döttrar till oss och vi kan bo tillsammans med er och vi kan bli ett folk.
Men om ni inte vill lyssna till oss och omskära er, då tar vi våra döttrar och går vår väg."
Och ynglingen dröjde inte med att göra detta eftersom han älskade Jakobs dotter. Och han var upphöjd över alla i sin fars hus.
Och Chamor och hans son Shechem kom till stadens port och talade med stadens män och sade:
"Dessa män är fridsamma mot oss, låt dem därför bo i landet och idka handel där, för se, landet är stort nog för dem, låt oss ta deras döttrar åt oss som hustrur och låt oss ge dem våra döttrar.
Bara på det villkoret ska männen samtycka med oss (bo med oss), att vi blir ett folk, om varje man bland oss blir omskuren som de är omskurna.
Ska inte deras boskap och deras ägodelar bli våra? Låt oss bara samtycka med dem så att de vill leva med oss."
Och de slog Chamor och hans son Shechem med svärdsegg och tog ut Dina från Shechems hus, och gick vidare.
Och Jakob sade till Simon och Levi: "Ni har gett mig bekymmer, att göra mig förhatlig för landets invånare, för kananeerna och periseerna, och jag är få i antal, de kommer att samla ihop sig mot mig och slå mig, och jag blir fördärvad, jag och mitt hus."
Och Gud (Elohim) sade till Jakob. "Stig upp och gå till Betel och bo där. Och gör ett altare till Gud (El) som visade sig för dig när du flydde från din bror Esaus ansikte."
och låt oss stå upp och gå till Betel. Där ska jag göra ett altare till Gud (El) som svarade mig den dag jag var i nöd och som har varit med mig på den väg jag har vandrat."
Och han byggde där ett altare och kallade platsen El-Betel [Guds "Guds hus"], för där hade Gud uppenbarat sig för honom när han flydde från sin brors [Esaus] ansikte. [Tillägget här av El (som betyder Gud) till platsen Betel betonar Guds närvaro på den platsen, se även 1 Mos 28:19.]
Och Debora, Rebeckas barnflicka dog, och hon begravdes nedanför Betel under eken, och den fick namnet Alon-Bachot [betyder: "eken som gråter"].
Och Gud (Elohim) sade till honom: "Ditt namn är Jakob, men du ska inte längre heta Jakob utan Israel ska vara ditt namn" och han gav honom namnet Israel.
Och Gud (Elohim) sade till honom: "Jag är Allsmäktig Gud (El Shaddai). Var fruktsam och föröka dig. Ett folk och flera folk ska komma från dig och kungar ska komma från din länd. [Ordet för länd syftar på hela den nedre delen av kroppen, inklusive könsorganen.]
Och landet som jag gav till Abraham och Isak det ger jag till dig, och till din säd efter dig ska jag ge landet."
Och de vandrade från Betel och det var fortfarande ett stycke för att komma till Efrat, och Rakel födde, men hon hade en svår förlossning.
Och det skedde när hon var i svåra födslosmärtor att barnmorskan sade till henne: "Frukta inte för även detta är en son till dig."
Och det skedde när hennes själ var på väg att lämna henne, för hon dog, att hon kallade honom Ben-Oni, men hans far kallade honom Benjamin. [Ben-Oni betyder min smärtas son, Benjamin betyder min högra hands son.]
Och Jakob vandrade och spred ut sina tält till Migdal-Eder ["tornet i Edar"; ordagrant "flockens torn"]. [Platsen är troligvis mellan Betlehem och Hebron, se även Mik 4:8.]
Leas [två] söner via tjänstekvinnan Zilpa:
    Gad och Asher. Dessa är Jakobs söner som föddes åt honom i Paddan-Aram.
Och Ada födde till Esau Elifaz,
och Basemat födde Reoel,
och Oholivama födde Jeosh och Jalam och Kora. Detta är Esaus söner som föddes till honom i Kanaans land.
För deras ägodelar var för stora för dem för att bo tillsammans, och landet där de vistades kunde inte klara dem för all deras boskap. [Betet räckte inte till alla djur.]
Och Timna var bihustru till Elifas, Esaus son, och hon födde Amalek till Elifas. Dessa är söner till Ada, Esaus hustru. [Amalek blir stamfar till amalekiterna. Detta folk är det första som anfaller Israels söner efter att de kommit ut ur Egypten och vandrat ungefär en månad från övergången av Vasshavet. I Refidim besegrar de amalekiterna 2 Mos 17:8–16. Senare uppmanar Mose dem att inte glömma att förgöra amalekiterna utan verkligen komma ihåg detta, se 5 Mos 25:19. Därefter är det Saul som strider mot amalekiterna och är olydig, vilket gör att han inte längre får vara kung, eftersom han inte tillspilloger hela bytet och underlåter att döda deras kung. 1 Sam 15. I Esters bok är den onde Haman ättling till en amalekit. Han vill utrota alla judar men misslyckas. Amalek är också den andemakt som genom historien har stått för/representerat all slags antisemitism, dvs. en önskan att utrota judarna. Den har tagit sig många uttryck genom historien och även ersättningsteologin är en variant av antisemitismen.]
Och dessa är söner till Oholivama:
    Anas dotter, dotter till Tsiveon, Esaus hustru. Och hon födde till Esau Jeosh och Jalam och Kora.
Sibons söner var Aja och Ana. Det var den Ana som fann de varma källorna i öknen när han vaktade sin far Sibons åsnor.
Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horeernas stamfurstar i Seirs land, varje furste för sig.
Detta är de kungar som regerade i Edoms land innan någon kung regerade över israeliterna.
Detta är namnen på Esaus stamfurstar efter deras släkter och orter: furstarna Timna, Alva, Jetet,
Magdiel och Iram. Dessa var alltså Edoms furstar efter deras boplatser i landet de tog i besittning. Edom är densamme som Esau, edomiternas stamfar.
Israel älskade Josef mer än sina andra söner eftersom han var den son som han fått på sin ålderdom [91 år, med Rakel som han älskade mer än Lea, se 1 Mos 29:30], och han lät göra en speciell mantel åt honom. [Ordet för "speciell mantel", hebr. ketonet passim, kan betyda mångfärgad, långärmad eller broderad med ornament.]
När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.

Jakobs tolv söner, från den äldste till den yngste: 1. Ruben (Lea)
2. Simon (Lea)
3. Levi (Lea)
4. Juda (Lea)
5. Dan (Bilha, Rakels tjänstekvinna)
6. Naftali (Bilha, Rakels tjänstekvinna)
7. Gad (Zilpa, Leas tjänstekvinna)
8. Asher (Zilpa, Leas tjänstekvinna)
9. Isaskar (Lea)
10. Sebulon (Lea)
11. Josef (Rakel)
12. Benjamin (Rakel)

Josef drömde en dröm, och han berättade den för sina bröder, och de hatade honom ännu mer.
Vi band kärvar på fältet och min kärve reste på sig och stod upprätt, och se, era kärvar kom och stod runt omkring och bugade sig för min kärve."
Hans bröder sade till honom: "Skulle du verkligen regera över oss? Eller ska du råda över oss?"
Och de hatade honom ännu mer på grund av hans drömmar och hans ord.
Han drömde en annan dröm och berättade den för sina bröder och sade: "Se, jag har haft ännu en dröm och solen och månen och 11 stjärnor böjde sig ner inför mig."
Han berättade det för sin far och sina bröder, men hans far tillrättavisade honom och sade till honom: "Vad är denna dröm som du drömmer? Ska jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner på marken inför dig?"
Hans bröder gick iväg för att valla sin fars hjord i Shechem (Sikem). [Shechem, nuvarande Nablus ligger 11 mil norr om Hebron. En fem dagars vandring. Troligtvis är det torrt i trakten kring Hebron och Betlehem (se t.ex. Rut 1:1), så man tar flocken nordväst på framkanten av Juda bergsbygd där det är mer nederbörd och frodigare ängsmarker.]
Israel sade till Josef: "Vallar inte dina bröder flocken i Shechem (Sikem)? Kom, jag ska sända dig till dem", och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar", se 1 Mos 22:1.]
Han sade till honom: "Gå nu och se att allt står väl till med dina bröder och att allt är väl med småboskapen. Kom sedan tillbaka och berätta för mig." Han sände iväg honom från Hebrons dal och han kom till Shechem (Sikem).
En man fann honom där och såg hur han vandrade (irrade omkring) på fälten, och frågade honom: "Vad letar du efter?"
"Mina bröder, letar jag efter", svarade han, "Tala om för mig var de vallar sin hjord." [Den hebreiska ordföljden är "mina bröder jag söker". Att "mina bröder" kommer först förstärker Josefs tillit och hur han ser dem som sin familj, något som gör brödernas svek ännu större.]
De [Josefs bröder] såg honom på långt håll [över de flacka gräsfälten – och även hans mantel måste ha utmärkt Josef] och innan han kom nära dem smidde de [onda] planer mot honom och bestämde sig för att döda honom.
Ruben fortsatte: "Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte)." Han sade så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra tillbaka honom till hans far.
Sedan satte de sig ner och åt. [En måltid mättar inte bara magen, den fyller en viktig social funktion. Här blir hårdheten i brödernas hjärtan uppenbar. Josef saknade mat och vatten och de hörde hans rop, se 1 Mos 42:21. Samtidigt dukar de upp och äter alldeles intill. Drygt tjugo år senare kommer dock situationen omvänd, då är Josef den som föder bröderna, se 1 Mos 42:3, 6.] När de lyfte upp sina ögon och tittade, fick de se en karavan med ismaeliter komma från Gilead med sina kameler som bar på kryddor och balsam och myrra, som de skulle gå med till Egypten.
Kom, så säljer vi honom till ismaeliterna och låter inte vår hand komma vid honom, han är ju trots allt vår bror, vårt kött." Hans bröder lyssnade på honom.
När de midjanitiska köpmännen [vers 25] gick förbi, drog de [bröderna] upp Josef från brunnen och sålde Josef till ismaeliterna för 20 shekel silver. [Priset för en ung manlig slav var 20 silver shekel, se 3 Mos 27:5. Priset finns även dokumenterat i Hammurabis lagar, se §116, §214 och §252.] Och de tog Josef till Egypten. [Den ovanliga trefaldiga upprepningen av Josefs namn i denna vers "drog upp Josef ... sålde Josef ... tog Josef" betonar och indikerar att händelsen är viktig för fortsättningen av berättelsen. Karavanen bestod troligtvis av både ismaeliter och midjaniter, se 1 Mos 17:20; 37:25, 27, 36; 39:1; Dom 8:24. Här finns också en historisk konflikt som går flera generationer tillbaka. Ismaeliterna var ättlingar till Ismael, som Abraham fick med den egyptiska Hagar omkring 180 år tidigare, se 1 Mos 21:21. Midjaniterna var också ättlingar till Abraham från hans äktenskap med Ketura och deras son Midjan, se 1 Mos 25:1–4]
Alla hans söner och hans döttrar steg upp för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas och han sade: "Jag ska gå ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), till min son och sörja." Och hans far grät över honom.
[Samtidigt var Josef vid liv.] Midjaniterna sålde honom i Egypten till Potifar, en av faraos generaler, chefen över livvakten.
Juda tog en hustru till Er, hans förstfödde, och hennes namn var Tamar.
Då sade Juda till Onan: "Gå in till din brors hustru och utför din plikt som hennes äkta mans bror och se till att din bror får avkomlingar (barn, ordagrant säd).
Men Onan visste att säden (barnet) inte skulle bli hans, när han därför gick in till sin brors hustru spillde han sädesvätskan på marken, så att han inte skulle ge avkomma till sin bror.
Efter detta sade Juda till sin svärdotter Tamar: "Förbli en änka i din fars hus till dess min son Shela har vuxit upp." Han sade (tänkte för sig själv) annars dör han också, som sina bröder. Och Tamar gick iväg och bodde i sin fars hus.
Detta berättades för Tamar: "Se din svärfar går upp till Timna för att klippa sina får." [Timna, nuvarande Tel Batash, var en stad i Juda, 2 mil nordväst om Adullam och 7 km norr om Bet Shemesh. Det var en gränsstad för Juda stams område, se Jos 15:10. Det är här Simson så småningom tar en av filistéernas döttrar som fru, se Dom 14:1.]
Hon tog av sig sina änkekläder och täckte sig själv med sin slöja och svepte in sig själv och satte sig vid porten till [staden] Einaim [betyder: ögonen eller källorna; kanske samma stad som Enam, se Jos 15:34], som ligger på vägen till Timna. Hon såg att Shela hade vuxit upp (blivit giftasvuxen) men att hon inte blivit given till honom som hustru.
När Juda såg henne tänkte han att hon var en tempelsköka eftersom hon hade täckt sitt ansikte.
Han vände sig till henne vid vägen och sade: "Kom, låt mig komma in till dig", för han visste inte att hon var hans svärdotter.
    Hon svarade: "Vad ska du ge mig för att du får komma in till mig?"
Han sade: "Vilken pant ska jag ge dig?" Hon svarade: "Din signetring och din träns och staven som du håller i din hand." Han gav dem till henne och kom in till (hade sexuellt umgänge med) henne och hon blev gravid genom honom.
Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten från kvinnans hand, men han fann henne inte.
Då frågade han männen efter hennes plats och sade: "Var är tempelskökan som satt vid vägkanten i Einaim [stad i låglandet (hebr. Shefela), mellan Hebron och Timna]?"
    De svarade: "Det har inte funnits någon tempelsköka här."
Juda svarade: "Låt henne behålla det, annars blir vi utskämda, se, jag skickade denna killing och du har inte hittat henne."
Det hände ungefär tre månader senare att man berättade för Juda och sade: "Tamar, din svärdotter har varit tempelsköka och nu har hon dessutom blivit gravid, hon är med barn genom prostitution."
    Juda sade: "Ta hit henne och låt henne brännas."
När hon fördes fram lät hon säga till sin svärfar: "Genom den man som dessa ting tillhör är jag gravid." Hon sade vidare: "Avgör vem som är ägare till signetringen, tränset och staven."
Juda kände igen dem och sade: "Hon är mer rättfärdig än jag, eftersom jag inte gav henne min son Shela." Han träffade henne inte mer (hade inget sexuellt umgänge med henne).



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.