9006 – /מ (m)

från


Typ:
Hebreiska: (m)
Ursprung:
Användning: 6379 ggr i GT

Engelsk översättning

from

Engelsk beskrivning

Prefix mem

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (6379 st)


Gud (Elohim) formade (gjorde) mellanrummet (himlavalvet) och separerade vattnet som var under fästet från vattnet som var ovan mellanrummet, och det skedde så.
Gud (Elohim) sade: "Låt vattnet under himlarna samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)", och det skedde så.

Och Gud (Elohim) slutförde på den sjunde dagen
    det verk som han arbetat med,
    och han vilade ("hade sabbat"; ordagrant: "upphörde med sitt arbete" – hebr. shavat)
på den sjunde dagen.
Gud (Elohim) välsignade (talade gott om)
    den sjunde dagen
och helgade den (dedikerade den som sin egen dag; särskilde den från andra dagar till att bli en speciell dag) eftersom han avslutade (vilade från – hebr. shavat) sitt arbete med skapelsen. [Detta stycke avslutas inte som de andra dagarna med "Det blev kväll och det blev morgon, den sjunde dagen". Anledningen är antagligen att detta uttryck också inleder nästa dag, men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag. Istället nämns "Den sjunde dagen" tre gånger och ramar in ordet vila i vers 2 och ramas in av välsigna/helga i vers 3. I judiska kalendrar är den första dagen söndagen. De första sex dagarna benämns jom rishon, jom sheni, jom shlishi, jom revii, jom chmishi och jom shishi. Den sjunde dagen, lördagen, bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shavat för att visa att den är speciell.]
Herren Gud (Jahve Elohim) planterade en trädgård (fruktträdgård) i Eden [betyder behaglig, lustfylld], åt öster [antagligen öster om Jordanfloden], och där satte han människan som han hade format (designat, skulpterat).
En flod flödade från Eden för att vattna trädgården, sedan delade den sig i fyra grenar.
Herren Gud gav denna befallning [det första budet] till mannen, och sade:
"Av alla träd ska du verkligen (fritt; ordagrant: ätandes) äta,
men ät inte av kunskapens träd på gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande),
för den dag du äter av det ska du med all säkerhet döden dö (döende ska du dö). [I vers 16 finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att "leva livet levande". I vers 17 finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd (vers 9) finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även 5 Mos 30:15, 19. I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det "ätande ska du äta" och "döende ska du dö". Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta, men även det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jmf Matt 6:11; Joh 4:32. Även döden har en andlig och fysisk aspekt. Den dagen då Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig, se Rom 8:20.]
Herren Gud (Jahve Elohim) lät en tung sömn falla över Adam, och medan han sov tog han ett av hans revben från hans sida och fyllde platsen med kött.
Adam sade:
"Detta är nu ben
    av mina ben,
kött (kropp)
    från mitt kött (min kropp),
hon ska kallas kvinna (hebreiskt ord som betyder "tagen från man"),
    eftersom hon var tagen från mannen."
Ormen var listigare (ordagrant "naknare", se 1 Mos 2:25) än alla markens djur som Herren Gud (Jahve Elohim) hade gjort (format). Han [Satan genom ormen, se Upp 20:2] sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?"
Kvinnan sade till ormen: "Vi får äta frukterna från träden i trädgården,
men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud (Elohim) sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni." [Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd utom ett träd, se 1 Mos 2:16–17. Eva lägger till att de inte ens får röra trädet. Den död som talas om här är en andlig död – kontakten med Gud bryts. Denna andliga död får även konsekvenser för den fysiska kroppen som blir dödlig. I 1 Mos 2:17 står det ordagrant "döende ska du dö" vilket indikerar att om de äter av den förbjudna frukten påbörjas döden som är en process.]
När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också. [I denna vers finns tre verb: såg, åt och gav. Synintrycken (såg ut att vara gott och den yttre attraktionen) tillsammans med de inre känslorna (löftet om att ge högre förstånd) ledde till ett ödesdigert beslut, se Jak 1:15; 1 Joh 2:16. Sökandet av vishet utan Gud har också att göra med stolthet, se Ords 11:2. Ordet för begärligt är samma som används i förbudet mot begär, se 2 Mos 20:17.]
De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i lustgården.
Herren Gud (Jahve Elohim) sade till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta jord (stoft) [och vad det innehåller] så länge du lever.
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet ..." [Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.]
Så Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen.
När han drev ut människan, satte han keruberna [änglar] och det flammande svärdet [ett svärd som rörde sig från sida till sida] på den östra sidan om Edens trädgård för att vakta vägen till livets träd.
Då tiden var inne. [Ordagrant "vid dagarnas slut" eller "en tidsperiods slut", kan syfta på skördetiden eller årets slut.]
Då bar Kain fram ett offer till Herren av markens frukt.
Abel bar också fram den förstfödda av sin hjord, den bästa delen (de feta delarna). Herren såg med välvilja till (respekterade, tog emot) Abel och hans offer,
Du är nu fördömd (förbannad) från marken, som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod från din hand.
Då sade Kain till Herren (Jahve): "Min skuld (missgärning; straff på grund av synd – hebr. avon) är större än vad jag kan bära (lyfta upp – hebr. nasa).
Eftersom du idag har fördrivit mig från jordens ansikte och jag måste vara dold från ditt ansikte (din närvaro), kommer jag att vara en rastlös vandrare på jorden, vem som helst som finner mig ska döda mig."
Därefter lämnade Kain Herrens (Jahves) ansikte (närvaro) och bodde i vandrarnas land (i exil), öster om Eden. [Här används feminia formen för öster, hebr. kedem. Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Detta är en plats där Kain har möjlighet att tänka över sitt liv och göra upp med sig själv kring det som inträffat. Detta ord erbjuder också en möjlighet till omstart.]
Han gav honom namnet Noa, och sade:
"Denne ska lätta (hebr. nacham) oss i vårt arbete och vår slitsamma möda när vi brukar jorden som Herren har förbannat." [Det hebreiska ordet för Noa förknippas både med nuach som betyder "vila", och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot nch som beskriver "vila", "andetag", "att ligga ner".]
såg Guds söner att människornas döttrar var vackra. De tog sig hustrur som det behagade dem. [Vilka var "Guds söner"? Frasen används bara här i 1 Mos 6:2, 4 och i Job 1:6; 2:1; 38:7. I Jobs bok refererar det till änglaliknande varelser. Kontrasten till människosläktet talar för denna tolkning. I så fall tog dessa fallna änglar mänsklig gestalt eller besatte människor och fick barn som kallades jättar, se vers 4. En annan syn är att "Guds söner" är Sets ättlingar medan "människors döttrar" var Kains ättlingar. Se även Jesu undervisning om änglar i Matt 22:30.]
Nefilimerna (jättarna, ordagrant "de fallna", eller "de som orsakar andra att falla på jorden") fanns på jorden på den tiden – och även senare – när Guds söner hade sexuella relationer med människornas döttrar och dessa födde barn åt dem. Detta var urtidens väldiga män (krigare, hjältar – hebr. gibborim), och deras rykte var stort.
Herren sade: "Jag ska förgöra (utrota) människorna som jag har skapat från jordens yta – inte bara människan utan fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar – jag känner sorg (ångrar – hebr. nicham) att jag har gjort dem."
Då sade Gud till Noa: "Jag har beslutat att göra slut på allt levande [ordagrant 'slutet på allt kött är här'], för på grund av dem är jorden fylld av våld (korruption, laglöshet). Nu ska jag förgöra [döma] dem med jorden.
Bygg en ark av goferträ. [Allmänt antas detta vara trä från den äkta cypressen, vanligt förekommande som båtvirke kring Medelhavet, men det kan också syfta på bearbetningen av träet, t.ex. att det ska vara hyvlat eller laminerat.] Inred arken med olika rum, och täck (bestryk) den med täckning (jordbeck) inuti och utanpå. [Verbet "täck" och substantivet "täckning" har samma hebreiska rot som också betyder försoning och att försona. Det används om offerblodet i 3 Mos 17:11. Arken är en fin "skuggbild" av Jesus. Den blev "tätad" så att syndaflodens vatten inte trängde in på samma sätt som Jesu blod "tätar" från syndens skuld så den inte förgör oss!]
Gör ett tak för båten och lämna ett utrymme på
    en aln [0,45 meter]
    
    mellan taket och sidorna [som en öppning för ljus].
Sätt en dörr till arken på ena sidan.
Inred arken så den får
    en undervåning,
    en mellanvåning
    och en övervåning.
Jag ska låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlarna. Allt på jorden ska dö,
Du ska ta med dig ett par av alla levande varelser, hane och hona, för att de ska överleva tillsammans med dig.
Av de olika arterna av fåglar, fyrfotadjur och markens kräldjur ska ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva.
Du måste också lägga upp ett förråd av all slags mat som man äter. Det ska bli mat för dig och för dem."
Ta sju par av alla rena fyrfotadjur, både hanar och honor; och ett par av de rituellt orena, en hane och en hona.
Ta också sju par av himlens fåglar, hanar och honor, för att behålla deras säd [arter, släkten] vid liv på jorden.
Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna allt som finns till från jordens yta, allt som jag har gjort."[Gud ger senare sitt folk instruktioner om vilka djur som är rena och orena, se 3 Mos 11; 5 Mos 14. Vissa djur är rituellt rena till offer och också lämpliga till mat, dessa tar Noa med sig sju par av för att klara sig det dryga år som de befinner sig i arken, jmf 1 Mos 7:11; 8:14.]
Noa gick in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur, undan flodens vatten. [Totalt var de åtta personer, se 1 Pet 3:20.]
De gick in i arken tillsammans med Noa, två och två av alla levande varelser.
De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa. Sedan stängde Herren igen [dörren] om honom.
Floden [regnet som öste ner] varade i fyrtio dagar över jorden. Vattnet steg och lyfte arken så den flöt över jorden.
Vattnet steg mer än 15 alnar [7 meter] över bergen.
Allt på landytan som hade livsande i sin näsa dog.
Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.
Vattnet drog sig efter hand bort från jorden, så att det efter 150 dagar hade minskat.
Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken,
och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden.
Sedan släppte han ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken.
På kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
Det år Noa blev 601 år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Noa tog bort taket från arken och såg att marken nästan hade torkat upp.
Släpp ut alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, så att de kan sprida ut sig över hela jorden och vara fruktsamma och föröka sig."
Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret.
När Herren kände den välbehagliga doften, sade han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Och för ert eget blod ska jag kräva vedergällning. Jag ska utkräva den av varje djur, och av varje människa ska jag kräva vedergällning, om hon dödar en annan människa.
och med alla levande varelser som finns hos er – fåglar, boskap och alla vilda djur – alla de som gick ut ur arken tillsammans med er.
Jag upprättar mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv (kött) utrotas genom vatten från en världsvid översvämning. Aldrig mer ska en översvämning komma och fördärva jorden."
Dessa tre var Noas söner och från dem har jordens alla folk spritt ut sig. [Se släktträdet i 1 Mos 10.]
Noa vaknade från sitt vin och han visste vad hans yngsta son hade gjort mot honom,
Av dessa [kan syfta på alla Jafets söner, eller bara Javans söner] blev ländernas öar uppdelade i sina länder, var och en efter sitt språk och efter sina familjer (släkter) i länderna. [Ländernas öar skulle kunna syfta på kontinenterna. Den grekiska formen av Jafet är Iapetos, och enligt grekisk tradition är det grekernas förfader. Det hebreiska namnet Javan betyder "ung" men också landet Grekland, se Dan 8:21; 10:20. Jafet är alltså troligtvis förfader till "sjöfolken" som spred ut sig runt Medelhavet.]
och Patrusim och Kasluchim, som blev (stamfar till) filistéerna, och Kafettorim.
Kananeernas gränser sträckte sig från Tsidon [Sidon, kuststaden i Syrien], där man går mot Gerar, till Gaza som man går mot Sodom och Gomorra och Adma och Tseboim till Lasha.
De hade sina boplatser från Mesha som går mot Sefar till bergen i öster. [Här används hebr. kedem för öster. Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Vi får göra upp med det som har varit och se visioner och planera för framtiden i detta väderstreck. Det finns också mycket annat knutet till öster som soluppgången med alla dess typologier, morgonstjärnan i öster och så vidare.]
Detta [vers 1–30] är Noas söners familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina länder. Och bland dessa finns de länder som delades på jorden efter floden. [Vers 31 avslutar och ramar in stycket om Shems söner, och vers 32 ramar in hela kapitlet om Noas söner. Frasen och den avslutande refrängen "efter deras språk i sina landområden och i sina länder" återkommer i vers 5, 20, 31 och 32.]
När de flyttade österut hittade de en slätt i Sinear och bosatte sig där. [Området är den bördiga dalen mellan floderna Eufrat och Tigris, det som senare kom att bli Babylon, nuvarande Irak.]
Herren sade: "Folket är helt enat och de talar alla ett och samma språk. Detta är bara början på vad de kommer att göra [som går emot min vilja]. Ingenting de beslutar sig för att göra kommer att vara omöjligt för dem. [Det finns inga gränser för hur långt de kommer att fortsätta i sin synd.]
Så spridde Herren människorna över hela jorden, och de slutade att bygga staden.
Därför fick den namnet Babel, eftersom det var där Herren förvirrade jordens [gemensamma] språk till ett obegripligt "babbel", och därifrån spred ut människorna över hela jorden. [Ordet "Babel" är det hebreiska ordet för att "förvirra", och snarlikt det babyloniska ordet babilu som betyder "Porten till Gud". Vårt svenska ord "babbel" kommer just från detta ord.]
Terach tog Abram, sin son och Lot, Harans son, och Sarai, hans svärdotter Abrams hustru, och de vandrade iväg från Ur i Kaldéen och de kom till Haran där de vistades.
Nu sade Herren (Jahve) till Abram:
"Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha)
    från ditt land [Haran i Mesopotamien]
    och från din släkt (hemort)
    och från din fars hus [Tera och hans familj, se 1 Mos 11:31: 32]
    till landet jag ska visa dig. [Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se Heb 11:8–10. I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att "gå till sig själv", dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet "släkt", hebr. moledet, betyder inte bara släkt utan även "platsen för din födelse" och "ursprung". Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se Matt 10:37. Tre gånger upprepas frasen "från", vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag välsignelse till både honom själv och flera.]
Abram gick som Herren (Jahve) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (Charan) [1 Mos 11:31].
Och han flyttade från den platsen (Shechem) till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahve) och åkallade Herrens (Jahves) namn.
Abram drog upp från Egypten, han och hans hustru [Sara] med allt de hade (förvaltade), och Lot gick med dem till Negev (landet i syd).
Han vandrade vidare från Negev till Betel, till platsen där hans tält hade stått från början, mellan Betel och Ai,
Ligger inte hela landet framför oss? Skilj dig från mig, jag ber dig. Om du vill gå åt vänster, går jag åt höger, och om du vill gå åt höger, går jag åt vänster."
Lot valde åt sig Jordanslätten och Lot vandrade österut. De gick skilda vägar från varandra. [Det finns många underliggande betydelser i denna vers. Att Lot gick österut (hebr. kedem) antyder att han ser både framåt och bakåt och i en mening gör upp med sitt liv för att gå in i något nytt. Att de går skilda vägar är inte bara av praktisk natur utan något som sker även på ett andligt plan där Abram fortsätter att vandra med Gud medan Lot går sina egna vägar och följer sina känslor, snarare än det som är rätt och sant. Han räknas fortfarande som rättfärdig när domen faller över Sodom, men samtidigt märker man i den berättelsen att han har börjat kompromissa, se 1 Mos 19.]
Efter att Lot hade skilt sig från honom, sade Herren till Abram: "Lyft upp dina ögon och blicka ut från platsen där du är, mot norr och mot söder, mot öster och mot väster,
Den natten delade han upp sitt folk [i grupper] och överföll dem med sina tjänare, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus [i Syrien]
När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedarlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen [alldeles i närheten av Jerusalem].
och välsignad är Gud den Högste (El Elion)
    som har gett dina fiender i din hand." Och han gav honom tionde av allt [som han fört tillbaka som krigsbyte från slaget].
att jag inte ska ta en tråd eller ett skosnöre eller något som är ditt, för att du inte ska säga att jag har gjort Abram rik,
Men Herrens (Jahves) ord kom till honom, han sade: "Denna man ska inte bli din arvinge, utan den som kommer från din egen kropp [mage, tarm – hebr. mee; syftar på nedre regionen av kroppen, inte enbart genitalierna, men de är inkluderade i uttrycket] ska bli din arvinge.
Han sade till honom: "Jag är Herren (Jahve) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv."
Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sade: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat,
Sarai sade till Abram: "Eftersom Herren har gjort så jag inte kan få barn, så ligg med min tjänarinna. Kanske kan jag få en familj genom henne." [Sarai följde den dåtida kulturens tradition att ge en av sina tjänarinnor till sin man för att bli surrogatmor.] Abram lyssnade på Sarais ord (lydde henne).
Efter tio år i Kanaans land gav Sarai, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru.
Abram sade till Sarai: "Eftersom du bestämmer över din tjänarinna, så gör vad du vill med henne." Då började Sarai gå så hårt åt Hagar att hon flydde bort från Sarai. [Abram tar inte ansvar, utan låter Sarai agera utifrån sin bitterhet.]
Ängeln frågade: "Hagar, Sarais tjänarinna, varifrån kommer du och vart är du på väg?" Hon svarade: "Jag flyr från min föreståndarinna, Sarai." [Vattenkällan ligger på väg till Egypten, Hagar försökte kanske ta sig hem till sitt land, en sträcka på ca 25 mil. Att ensam och dessutom gravid försöka göra denna resa i oländig öken är dömt att misslyckas, vilket hon förstått eftersom hon inte svarar på frågan vart hon är på väg. Hon flyr mållöst från sina problem. Frågan "varifrån kommer du?" betyder på hebreiska inte så mycket från vilken plats, utan snarare från vilka omständigheter kommer du, vilken situation lämnar du?]
Herrens ängel sade: "Jag ska göra din ätt (ditt släkte) mycket stor. Den ska bli så stor att ingen kan räkna dem alla."
Sonen som är åtta dagar gammal ska bli omskuren bland er, alla män i alla generationer, han som är född i huset eller köpt för pengar av någon främling, den som inte är din säd (egna barn).
Den oomskurne mannen som inte är omskuren på köttet på sin förhud, den mannen (bokstavligt själen) ska bli avhuggen (utesluten) från sitt folk, han har brutit mitt förbund.
Han slutade prata med honom och Gud (Elohim) steg upp från Abraham.
Alla män i hans hus, de som var födda där och de som hade köpts av främlingar för pengar, blev omskurna med honom.
Han lyfte sin blick och fick se tre män inte så långt ifrån honom. [De verkar ha dykt upp från ingenstans.] På en gång när han såg dem reste han sig upp från sin plats och sprang emot dem och bugade sig mot marken [för att hälsa dem välkomna och visa vördnad].
Han sade: "Min Herre (Adonai), om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare.
Är någonting för svårt för Herren (Jahve)? På den bestämda (avtalade) tiden ska jag komma tillbaka till dig, när tiden har gått runt (om ett år) och då ska Sara ha en son".
[Följande stycke ramas in av att Abraham "går med" besökarna, se vers 16, och sedan "återvänder" till sitt tält i vers 33. Två olika perspektiv framträder, Gud som hör ropet från staden (vers 17–21) och hur Abraham ser staden (vers 22–32).] Männen reste sig därifrån och såg ut mot Sodom och Abraham gick med dem för att se till så de kom lyckligt iväg.
Herren (Jahve) sade: "Ska jag dölja för Abraham vad jag tänker göra?
Männen gick därifrån och gick till Sodom, men Abraham stod fortfarande inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve).
Må det vara fjärran ifrån dig att göra så och slå de rättfärdiga tillsammans med de onda, så att de rättfärdiga behandlas som de onda. Låt det vara fjärran från dig! Ska inte domaren över hela jorden vara rättvis?" [Här tilltalar Abraham Gud som hela jordens domare.]
Men innan de lade sig omringade stadens män huset, Sodoms män både unga och gamla, allt folk från varje kvarter.
Och de svarade: "Flytta på dig" och de sade: "Dessa kom hit på genomresa och han [Lot] vill vara domare! Nu ska vi behandla dig värre än dem." Och de pressade sig hårt mot mannen, mot Lot, och kom nära för att bryta sönder dörren.
Och de slog männen utanför dörren med blindhet [ordet används bara här och i 2 Kung 6:18, kan syfta på både fysisk och mental blindhet], både små och stora, så att de tröttade ut sig själva på att finna dörren.
Men han [Lot] dröjde sig kvar och männen tog tag i hans hand och i hans hustrus hand och i händerna på hans två döttrar, Herren (Jahve) var barmhärtig mot honom. Och de förde ut honom och ställde honom utanför staden.
Då lät Herren (Jahve) eld och brinnande svavel regna över Sodom och Gomorra. Det sändes ner från himlarna av Herren (Jahve).
Men hans hustru såg sig om bakom honom och hon blev en saltpelare.
Och det hände när Gud (Elohim) fördärvade slättlandets städer att Gud (Elohim) kom ihåg Abraham och skickade ut Lot från mitten av omstörtningen, när han omstörtade städerna som Lot hade bott i. [5 Mos 29:23; Jes 1:9; 13:19; Jer 50:40; Amos 4:11; Matt 10:15; 11:23–24; Jud 1:7; Upp 11:8]
Och Lot drog upp från Tsoar och bodde i bergen och hans två döttrar med honom, för han var rädd för att bo i Tsoar och han bodde i en grotta, han och hans två döttrar.
Kom, låt oss berusa vår far med vin och vi ska ligga med honom, så att vi kan bevara vår fars säd."
På morgonen sade den förstfödda till den yngre: "Se, jag låg i natt med min far. Låt oss berusa honom med vin ikväll också och gå du in och ligg med honom, så att vi kan bevara vår fars säd."
Så blev båda Lots döttrar gravida med sin far.
Abraham vandrade därifrån [Hebron, se 1 Mos 13:18] söderut i landet [Negev, se 1 Mos 13:1] och bodde mellan Kadesh [1 Mos 16:14] och Shor [1 Mos 16:7] och han vandrade omkring i Gerar.
Och Gud (Elohim) sade till honom i drömmen: "Ja, jag vet att det är i ditt hjärtas enfald (okunnighet) som du har gjort detta och det är också därför som jag hindrar dig från att synda mot mig. Därför tillät jag inte att du rörde henne.
Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [1 Mos 12:1] att jag sade till henne: "Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror." [Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.]
Hon gick och satte sig ner mitt emot, ett gott stycke bort, så det var ett bågskott emellan, för hon sade: "Låt mig inte se när barnet dör." Och hon satt mitt emot honom och lyfte upp sin röst och grät.
Och han bodde i Parans öken och hans mor tog (hämtade ut) en hustru åt honom från Egyptens land.
Och han svarade: "Dessa sju lamm av honkön ska du ta ur min hand, så att det blir ett vittnesbörd för mig att jag har grävt dessa sju brunnar (sju vattenkällor – hebr. beer sheva)."
På tredje dagen, lyfte Abraham sin blick och såg platsen långt borta.
De kom till platsen som Gud hade berättat för honom om och Abraham byggde ett altare där. Han lade i ordning veden och band Isak, sin son och lade honom på altaret ovanpå veden.
Abraham reste sig upp framför sin döda och talade till Chets söner och sade:
"Jag är en främling och en besökare bland er, ge mig en bit mark som begravningsplats hos er, så att jag kan begrava min döda i min närhet."
"Lyssna min herre, du är en mäktig furste ibland oss, välj bland våra gravar och begrav din döda, ingen av oss ska undanhålla dig sin grav, utan du ska kunna begrava din döda."
Han talade med dem och sade: "Om det är er önskan att jag ska få begrava min döda i min närhet, så lyssna på mig och bönfall för min räkning inför Efron, Tsoars son,
Fältet och grottan fastställdes som Abrahams egendom, till en begravningsplats, av Chets söner. [Detta är det första, och tills vidare enda, markområdet i Israel som juridiskt blir judarnas egendom, genom Abraham. Det kan betraktas som en förstlingsfrukt och försäkran om att resten av Guds löfte om landet också kommer att uppfyllas. Så sker när folket intar landet under Josuas ledning 300 år senare. De fulla gränser som Bibeln nämner har dock aldrig varit i judarnas ägo, det är förmodligen de gränser Israel kommer att ha under tusenårsriket.]
Jag vill att du ska avlägga en ed inför Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) och jordens Gud (Elohim), att du inte ska ta en hustru åt min son från Kananéernas döttrar, bland dem som bor här.
Tjänaren sade till honom: "Om kvinnan inte är villig att följa med mig till det här landet, blir jag då tvungen att föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?"
Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: "Till din säd ska jag ge detta land", han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån.
Om kvinnan inte är villig att följa med dig ska du vara fri från min ed. Det enda du (för alltid) ska lova är att inte föra tillbaka min son dit."
Tjänaren tog 10 kameler av sin herres kameler och reste iväg. Han hade allt gott (många dyrbara gåvor) från sin herres hand. Han stod upp och vandrade till Aram-Naharim, till staden Nachor.
På kvällen lät han kamelerna lägga sig (bokstavligt gå ner på knä) vid vattenkällan utanför staden, vid den tiden då kvinnorna går ut för att hämta vatten. [Måste vara ungefär sista timmen före solnedgången eftersom det inte går att hämta vatten när det blivit mörkt. Man vill heller inte utföra denna tunga syssla när dagen är som varmast.]
Tjänaren sprang mot henne och sade: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka."
Han sade: "Välsignad är Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som inte har försummat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) och sin sanning mot min herre. Herren (Jahve) har lett mig på vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brors hus." [Nåd och sanning, hebr. chesed ve emet, hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
Min herre har tagit en ed av mig och sagt: "Du ska inte ta en hustru till min son från kananiternas döttrar i vars land jag bor.
Då sade han till mig: "Herren (Jahve) som jag vandrar inför, ska sända sin ängel med dig och göra din väg lyckosam, och du ska ta en hustru till min son bland mina släktingar och från min fars hus.
Sedan ska du vara fri från din ed när du kommer till mina släktingar. Om de inte ger henne till dig ska du vara fri från min ed."
se, jag står vid vattenkällan, låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka",
Hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och sade: "Drick, jag ska ge dina kameler att dricka också."
Då svarade Laban och Betoel och sade: "Det som kommer från Herren (Jahve) kan vi inte tala ont eller gott om.
Isak kom på vägen från Beer Lachaj Roi, för han bodde i landet i söder (Negev).
Rebecka lyfte upp sin blick och när hon såg Isak steg hon av sin kamel.
Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.
Fältet som Abraham köpte av Chets söner [1 Mos 23:1–20], där som Abraham begravde sin hustru Sara.
De bodde från Chavila till Shor, som ligger före Egypten när man vandrar mot Assyrien. Han bosatte sig mittemot alla sina bröder.
Isak var 40 år gammal när han tog Rebecka, araméen Betoels dotter från Paddan-Aram, syster till araméen Laban, till att bli hans hustru.
Herren (Jahve) sade till henne:
"Två nationer finns i din livmoder
    och två folkslag ska bli åtskilda från din buk.
Det ena folket ska vara starkare än det andra folket
och den äldre ska tjäna den yngre." [Rom 9:10–13]
Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den som var under Abrahams dagar. Isak gick till Avimelech, filistéernas kung, till Gerar. [Gerar markerade den södra gränsen av Kanan, och låg nära Gaza, se 1 Mos 10:19.]
Avimelech sade till Isak: "Gå ifrån oss för du är mycket mäktigare än vi."
Isak lämnade området och slog läger i Gerars dalar (wadi) och bosatte sig där.
Han lämnade området och grävde en annan brunn. Om den tvistade de inte. Han gav den namnet Rechovot [som betyder "mycket rymligt"] och han sade: "Nu har Herren (Jahve) gett oss utrymme och vi ska bli fruktsamma i landet." [Hebr. rechovot betyder vid, stor och rymlig och står här i plural, alltså mycket gott om plats! Isak är som nämnts tidigare den stora förebilden på Jesus bland patriarkerna. En av många saker som han gör är att både gräva nya brunnar och öppna upp gamla brunnar som blivit igenfyllda av fienden. Detta är en bild på Jesus som säger att han är det levande vattnet, brunnen och källflödet för det levande vattnet, se Joh 7:38. Precis som Jesaja profeterar om att ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor, se Jes 12:3.]
Han gick upp från den platsen till Beer-Sheva [1 Mos 21:14].
Sedan gick Avimelech till honom från Gerar och Achuzat, hans vän, och Pichol, officer över hans här.
Isak sade till dem: "Varför kommer ni till mig, emedan ni hatar mig och har sänt bort mig från er?"
Och de steg upp på morgonen och svor (ingick förbundsed) till varandra och Isak sände iväg dem och de lämnade honom i frid.
När Isak var gammal och hans ögon var skumma [förmodligen av starr] så att han inte kunde se, kallade han på Esau, hans äldre son och sade till honom: "Min son"
    och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni – jag står till förfogande, jag är beredd att ta ansvar, se 1 Mos 22:1.]
Gå till flocken och hämta därifrån till mig två fina killingar av getterna och av dem ska jag göra smaklig mat åt din far, sådan som han älskar,
Och Jakob sade till sin far: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du bad mig. Stå upp, jag ber dig, sitt och ät av min anrättning, så att din själ kan välsigna mig."
Och han sade: "För det nära mig och jag ska äta av min sons anrättning så att min själ (hela min person) kan välsigna dig." Och han ställde det nära honom och han åt och han gav honom vin och han drack.
Må Gud (Elohim) ge dig himlarnas dagg
    och jordens feta [rika/välsignade] platser,
    och överflöd av säd och vin.
Och det skedde att så snart Isak hade avslutat välsignelsen av Jakob, lämnade Jakob sin fars närhet och Esau, hans bror kom in från sin jakt.
Och även han gjorde välsmakande mat och bar in till sin far och han sade till sin far: "Låt min far stå upp och äta av sin sons anrättning, så att han kan välsigna mig."
Och Isak darrade våldsamt och sade: "Vem är då han som tog viltkött och gav det till mig, och jag har ätit allt av det innan du kom, och har välsignat honom? Ja, och han ska vara välsignad."
Och Isak hans far svarade och sade till honom:
"Se, jordens feta [rika/välsignade] platser ska vara din boning
    och himlarnas dagg från ovan,
och med (genom) ditt svärd ska du leva,
    och du ska tjäna din bror,
och det ska ske när du bryter dig loss
    att du skakar av dig hans ok från din nacke."
till dess hans vrede har vänts bort från dig, och han glömmer det som du har gjort mot honom. Sedan ska jag sända och hämta dig därifrån, varför skulle jag berövas er båda på samma dag?"
Och Rebecka sade till Isak: "Jag är livrädd på grund av Chets döttrar. Om Jakob tar en hustru av Chets döttrar, en som dessa av döttrarna från landet, vilken glädje har jag då av livet?"
Och Isak kallade på Jakob och välsignade honom och förmanade honom och sade till honom: "Du ska inte ta en hustru från Kanaans döttrar.
Stå upp och gå till Paddan-Aram till Betoels hus, din mors far, och ta dig en hustru därifrån, från Labans döttrar, din mors bror.
När Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt iväg honom till Paddan-Aram för att ta sig en hustru därifrån, och att han välsignat honom och förmanat honom och sagt: "Du ska inte ta dig en hustru av Kanaans döttrar,"
Jakob lämnade [sina föräldrar Isak och Rebecka och sin bror Esau i] Beer-Sheva och begav sig mot Haran. [Haran ligger i Mesopotamien, ca 80 mil norr om Beer-Sheva, minst en månads vandring till fots. Rebeckas plan att klaga över Esaus kanaaneiska hustrur hade lyckats. Hon fick sin man Isak att skicka i väg hennes favoritson Jakob för att hitta en israelisk hustru långt i norr, och på så vis skydda honom från att bli dödad av sin tvillingbror Esau.]
Jakob kom till en speciell plats där han måste stanna över natten eftersom solen hade gått ner. [I hebreiskan bara "platsen" i bestämd form. Allteftersom berättelsen utvecklas blir det till den heliga platsen Betel (se vers 19) som betyder "Guds hus". Det är 3-4 dagars vandring från Beer-Sheva till Betel som ligger 2,5 mil norr om Jerusalem.] Han tog en av stenarna på platsen, placerade den vid huvudet och lade sig ned för att sova. [Stenen kan ha använts som kudde, eller tjänat något annat syfte. Det verkar inte som Jakob ännu var helt övertygad om att Herren var den enda guden, se vers 20–21. Många folk över jorden ser vissa stenar som magiska och heliga, och kanske hade han också sådana föreställningar.]
[Drömmen tog slut och] Jakob vaknade upp ur sömnen och sade: "Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte."
Och dit samlades alla flockar och de rullade stenen från källans öppning och vattnade fåren och lade tillbaka stenen över källans öppning på sin plats.
Jakob frågade dem: "Mina bröder, vilka är ni?"
    De svarade: "Vi är från Charan (Haran)." [1 Mos 11:31]
Men de svarade: "Vi kan inte förrän alla flockar har samlats ihop och de rullar undan stenen från källans öppning, sedan vattnar vi fåren."
Och det hände när Jakob såg Rakel, Labans dotter hans mors bror, och Labans får hans mors bror, att Jakob kom nära och rullade undan stenen från källans öppning och vattnade Labans flock, hans mors bror.
Laban svarade: "Det är bättre att jag ger henne till dig än att jag ska ge henne till någon annan man, stanna hos mig."
Och han gick in även till Rakel och han älskade Rakel mer än Lea, och tjänade hos honom ytterligare sju år.
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och hon sade: "Denna gång ska jag prisa (hebr. jada) Herren (Jahve)." Därför gav hon honom namnet Juda [betyder: "prisa"] och hon slutade att bli gravid.
När Lea såg att hon hade lämnat (slutat) att bli gravid, tog hon Zilpa sin tjänstekvinna, och gav henne till Jakob som bihustru.
Och Ruben [Jakobs förstfödde, Leas son som nu var i 5-6 års åldern] gick ut till veteskörden på dagarna och hittade alrunor (mandragora; "kärleksäpplen" – hebr. dodaj) på fältet och tog hem det till sin mor Lea. Då sade Rakel till Lea: "Ge mig, jag ber dig, från din sons alrunor." [Alruna (Mandragora officinarum) är en art i familjen potatisväxter. Örten har grova rötter som ofta kan få former som påminner om nakna människokroppar. De användes ibland som husgudar (hebr. terafim). Från roten växer långa mörkgröna blad som bildar som en rosett. Den bildar blekt purpurblå blommor som under våren blir till små gul/röda frukter. Frukten har beskrivits som ett gult fågelägg i ett genomskinligt bo. Vid den här tiden på våren, då veteskörden bärgas, är frukten mogen och den doftar också, se Höga V 7:13. Frukten kan skalas och ätas. Mest troligt är att den 5-6 årige Ruben bara plockar frukten och tar med sig den hem. Det finns antika berättelser hur hudar och åsnor användes för att dra upp de djupa rötterna, så med tanke på hans ålder, är det inte troligt att han gräver upp roten. Dess frukter ansågs verka som ett afrodisiakum med en stärkande effekt på könsdriften. Araberna kallade frukten "djävulens äpplen" och i den grekiska världen fick den smeknamnet "kärleksäpple". Kopplingen till kärlek finns även i det hebreiska namnet dodaj (som också delar rot med namnet David), som är snarligt ordet för kärlek (hebr. dod) och "min älskade" i Höga visan, se Höga V 2:2. Den grekiska naturforskaren Dioskorides (40-90 e.Kr.) skriver hur mandragoraroten kunde kokas i vin och ges som smärtlindrande medel. Det verkade även mot sömnlöshet och användes inför operativa ingrepp. Mandragora växer än idag på fälten i Israel.]
Jag ska idag gå igenom dina hjordar och ta bort därifrån varje spräckligt och fläckigt, och alla mörka bland fåren, och de fläckiga och spräckliga från getterna, och de ska vara min lön.
Jakob fick höra hur Labans söner sade: "Jakob har tagit allt vår far ägde. Han har skaffat sig all den rikedomen av det som tillhör vår far."
Hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig."
Men Gud kom till aramén Laban i en dröm om natten och sade till honom: "Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont."
Jag har makt att göra er illa, men er fars Gud sade till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont.
Jakob svarade Laban: "Jag var rädd för dig, för jag tänkte att du skulle ta dina döttrar från mig med våld.
Laban gick då in i Jakobs tält, och sedan in i Leas tält och de båda slavinnornas tält, men han fann inget. När han hade kommit ut ur Leas tält gick han in i Rakels tält.
Hon sade till sin far: "Bli inte arg på mig, herre, för att jag inte kan resa mig för dig. Jag har det som kvinnor brukar ha." [3 Mos 15:19] Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.
Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda.
Jag kom aldrig med något ihjälrivet djur till dig, jag var tvungen att ersätta det själv. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten.
Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde ifrån mig.
Men det kallades också Mispa [betyder: "vaktplats, utkik"], för han sade: "Herren ska hålla vakt mellan mig och dig när vi inte längre ser varandra.
Jag är inte värdig all din nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) och all sanning (trofasthet – hebr. emet) som du har visat din tjänare, för med min stav gick jag över denna Jordan och nu är jag två läger.
Befria mig, jag ber dig, från min brors hand, från Esaus hand, för jag är rädd för honom, annars kommer han att slå mig, mor med söner.
Och du sade: 'Jag ska verkligen göra dig gott och göra din säd som havets sand [1 Mos 22:17], vars antal inte kan räknas.' " [I vers 10 används orden nåd och sanning. De hör oskiljaktigt ihop och presenteras alltid i samma inbördes ordning (1 Mos 24:27; Ps 40:12; Ords 3:3; Ords 16:6; Jes 16:5). Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
Och Jakob svarade: "Nej, jag ber dig, om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, ta då emot gåvorna ur min hand, för så sant som jag har sett ditt ansikte, som när någon ser Guds (Elohims) ansikte, ger du mig nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa).
Och Jakob kom i frid till staden Shechem i Kanaans land när han kom från Paddan-Aram [1 Mos 25:20] och slog läger framför staden.
Och han köpte den biten mark som han slog upp (bokstavligt spred ut) sina tält på från Chamors söners hand, Shechems far, för 100 kesita.
Och ynglingen dröjde inte med att göra detta eftersom han älskade Jakobs dotter. Och han var upphöjd över alla i sin fars hus.
Och de slog Chamor och hans son Shechem med svärdsegg och tog ut Dina från Shechems hus, och gick vidare.
Och Gud (Elohim) sade till Jakob. "Stig upp och gå till Betel och bo där. Och gör ett altare till Gud (El) som visade sig för dig när du flydde från din bror Esaus ansikte."
Och han byggde där ett altare och kallade platsen El-Betel [Guds "Guds hus"], för där hade Gud uppenbarat sig för honom när han flydde från sin brors [Esaus] ansikte. [Tillägget här av El (som betyder Gud) till platsen Betel betonar Guds närvaro på den platsen, se även 1 Mos 28:19.]
Och Debora, Rebeckas barnflicka dog, och hon begravdes nedanför Betel under eken, och den fick namnet Alon-Bachot [betyder: "eken som gråter"].
Och Gud (Elohim) visade sig för Jakob igen när han kom från Paddan-Aram och välsignade honom.
Och Gud (Elohim) sade till honom: "Jag är Allsmäktig Gud (El Shaddai). Var fruktsam och föröka dig. Ett folk och flera folk ska komma från dig och kungar ska komma från din länd. [Ordet för länd syftar på hela den nedre delen av kroppen, inklusive könsorganen.]
Och Gud (Elohim) steg upp från honom på den platsen där han talat med honom.
Och de vandrade från Betel och det var fortfarande ett stycke för att komma till Efrat, och Rakel födde, men hon hade en svår förlossning.
Och Jakob vandrade och spred ut sina tält till Migdal-Eder ["tornet i Edar"; ordagrant "flockens torn"]. [Platsen är troligvis mellan Betlehem och Hebron, se även Mik 4:8.]
Esau tog sig [tre ick-judiska] fruar från Kanaans döttrar [mot sin fars Isaks vilja, se 1 Mos 28:1, 6]:
    Ada dotter till Elon, hetiten,
    och Oholivama, Anas dotter hivéen Tsiveons dotter
    
Och Esau tog sina hustrur och sina söner och sin dotter och alla personer i sitt hus, och sin boskap och alla sina djur och alla sina ägodelar som han hade samlat i Kanaans land och gick till ett land bort från sin bror Jakob.
För deras ägodelar var för stora för dem för att bo tillsammans, och landet där de vistades kunde inte klara dem för all deras boskap. [Betet räckte inte till alla djur.]
När Bela dog blev Jobab, Seras son, från Bosra, kung efter honom.
När Jobab dog blev Husham från temaneernas land kung efter honom.
När Hadad dog blev Samla från Masreka kung efter honom.
När Samla dog blev Saul från Rehobot vid floden kung efter honom.
Israel älskade Josef mer än sina andra söner eftersom han var den son som han fått på sin ålderdom [91 år, med Rakel som han älskade mer än Lea, se 1 Mos 29:30], och han lät göra en speciell mantel åt honom. [Ordet för "speciell mantel", hebr. ketonet passim, kan betyda mångfärgad, långärmad eller broderad med ornament.]
När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.

Jakobs tolv söner, från den äldste till den yngste: 1. Ruben (Lea)
2. Simon (Lea)
3. Levi (Lea)
4. Juda (Lea)
5. Dan (Bilha, Rakels tjänstekvinna)
6. Naftali (Bilha, Rakels tjänstekvinna)
7. Gad (Zilpa, Leas tjänstekvinna)
8. Asher (Zilpa, Leas tjänstekvinna)
9. Isaskar (Lea)
10. Sebulon (Lea)
11. Josef (Rakel)
12. Benjamin (Rakel)

Han sade till honom: "Gå nu och se att allt står väl till med dina bröder och att allt är väl med småboskapen. Kom sedan tillbaka och berätta för mig." Han sände iväg honom från Hebrons dal och han kom till Shechem (Sikem).
Mannen [i Shechem] sade: "De har gått härifrån, jag hörde dem säga; låt oss gå till Dotan." Josef gick efter sina bröder och fann dem i Dotan. [Dotan betyder "två källor" och var en stad omkring 3 mil norr om Shechem. Staden ligger längs med handelsrutten Via Maris (som gick mellan Egypten i syd, via Damaskus (i Syrien) till Mesopotamien i öster). Profeten Elisha (Elisa) bodde senare i Dotan, se 2 Kung 6:13. Det är möjligt att bröderna var kända – särskilt i trakten kring Shechem (efter händelserna med Dina, se 1 Mos 34) – eller för storleken på flocken som gjorde att de kändes igen. I judisk tradition tolkas mannen som en ängel i mänsklig form. Läsaren blir också påmind om den man som Jakob brottades med, se 1 Mos 32:24–32.]
De [Josefs bröder] såg honom på långt håll [över de flacka gräsfälten – och även hans mantel måste ha utmärkt Josef] och innan han kom nära dem smidde de [onda] planer mot honom och bestämde sig för att döda honom.
Men Ruben [den äldste bland bröderna] hörde det och räddade honom ur deras hand och sade: "Låt oss inte ta hans liv."
Ruben fortsatte: "Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte)." Han sade så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra tillbaka honom till hans far.
Sedan satte de sig ner och åt. [En måltid mättar inte bara magen, den fyller en viktig social funktion. Här blir hårdheten i brödernas hjärtan uppenbar. Josef saknade mat och vatten och de hörde hans rop, se 1 Mos 42:21. Samtidigt dukar de upp och äter alldeles intill. Drygt tjugo år senare kommer dock situationen omvänd, då är Josef den som föder bröderna, se 1 Mos 42:3, 6.] När de lyfte upp sina ögon och tittade, fick de se en karavan med ismaeliter komma från Gilead med sina kameler som bar på kryddor och balsam och myrra, som de skulle gå med till Egypten.
[Huvudpersonen i den sista sektionen (kap 37-50) av Första Mosebok är Josef. Här i kapitel 38 sker dock ett abrupt avbrott som handlar om Juda och Tamar. Till en början kan det vara svårt att förstå hur detta kapitel, som är en enda härva av felaktiga sexuella relationer, passar in i berättelsen. Juda vägrar att gifta bort sin yngsta son till Tamar, hon tar saken i egna händer och förför sin svärfar, han går villigt till henne som är förklädd till en prostituerad. Genom att placera berättelsen om Juda mitt i berättelsen om Josef skapas en litterär poäng. Två olika vägar framträder. Josef flyr från sexuell omoral (1 Mos 39:12) medan Juda villigt går in i den med öppna ögon.] Vid den tiden gick Juda ner [rent höjdmässigt, men även moraliskt] från sina bröder [i Hebron, se 1 Mos 37:14] och vände sig till (slog ner sitt tält vid) en viss adullamit som hette Chira [som betyder "ädel"]. [Ner till Adullam, som ligger 2 mil nordväst om Hebron, är det en höjdskillnad på 700 meter.]
Hon tog av sig sina änkekläder och täckte sig själv med sin slöja och svepte in sig själv och satte sig vid porten till [staden] Einaim [betyder: ögonen eller källorna; kanske samma stad som Enam, se Jos 15:34], som ligger på vägen till Timna. Hon såg att Shela hade vuxit upp (blivit giftasvuxen) men att hon inte blivit given till honom som hustru.
Hon steg upp och gick sin väg och tog av sig sin slöja och satte på sig sina änkekläder.
Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten från kvinnans hand, men han fann henne inte.
Det hände ungefär tre månader senare att man berättade för Juda och sade: "Tamar, din svärdotter har varit tempelsköka och nu har hon dessutom blivit gravid, hon är med barn genom prostitution."
    Juda sade: "Ta hit henne och låt henne brännas."
Josef fördes ner till Egypten och Potifar [namnet betyder "tillhör solen" eller "hängiven solen"], en av faraos generaler, chefen över livvakten, en egyptier köpte honom från ismaeliternas hand, de som hade fört honom dit ner.
Från den tiden då Potifar utsåg Josef till arbetsledare i sitt hus och över allt han ägde, lät Herren (Jahve) egyptierns hus bli välsignat på grund av Josef. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, i huset och på fältet.
En dag hände det när han gick in i huset för att uträtta sina sysslor att ingen av de personer som brukade vara i huset var där inne.
För jag har verkligen blivit (oskyldigt) bortrövad från hebréernas land och inte heller här har jag gjort något som förtjänar att jag har hamnat i fängelsehålan." [Josef kände sig bortglömd. Han blev en slav som 17-åring, oskyldigt anklagad och kastad i fängelse. Först när han är 30 år blir han fri – 13 år är en lång tid! Människor kan glömma, men Gud glömmer inte Jer 29:11–13.]
I den översta korgen fanns alla sorters bakat bröd för farao men fåglarna åt upp det i korgen på mitt huvud."
Om tre dagar ska farao lyfta upp (ta av) ditt huvud från dig, han ska hänga upp dig på trä och fåglarna ska äta upp allt ditt kött från din kropp."
När två hela år hade gått [sedan munskänken blivit återinsatt i sin tjänst] hade farao en dröm. Han drömde att han stod vid floden [Nilen].
På grund av hungersnöden som kommer efter, ska man inte komma ihåg (ordagrant inte veta om) överflödet, eftersom hungersnöden ska bli så fruktansvärd.
Av den anledningen fick farao två drömmar, eftersom dessa ting är beslutade av Gud (Elohim) och Gud ska snart låta det ske."
Farao tog sin signetring från sin hand och satte den på Josefs hand och klädde honom i praktfulla dräkter av fint linne och satte en guldkedja runt hans hals. [Istället för fängelsekläder får Josef fina linnekläder. Två gånger hade han förlorat sin mantel, nu får han en ny. Istället för fängelsets järnkedjor (Ps 105:18) får han nu kedjor av guld!]
Josef var 30 år gammal när han stod inför farao, kungen i Egypten. Josef gick ut från faraos ansikte och vandrade runt i [inspekterade] hela Egyptens land. [Det finns flera slående paralleller mellan Josef och Jesus. Josef fick en brud samtidigt som han fortfarande var förkastad av sina egna bröder. Den kristna kyrkan har sedan slutet på Apostlagärningarnas tid bestått mest av hedningar, se Rom 11:25. Jesus var också 30 år när han började sin publika tjänst, se Luk 3:23]
Han sade: "Se, jag har hört att det finns säd i Egypten. Gå ner dit och köp därifrån åt oss, så att vi kan leva och inte dö [av hungersnöd]."
Josefs tio [halv-]bröder gick då ner för att köpa säd från Egypten.
Josef såg sina bröder och kände igen dem, men gjorde sig själv oigenkännlig för dem och talade hårt (med myndig röst) till dem och han sade till dem: "Varifrån kommer ni?" och de svarade: "Från Kanaans land för att köpa mat."
Härigenom ska ni prövas, så sant farao lever, ni ska inte gå härifrån om inte er yngste bror kommer hit.
Sänd en av er och låt honom hämta er bror och ni ska vara bundna för att era ord ska prövas, huruvida det är sanning i er, annars, så sant farao lever, är ni verkligen spioner."
[Josef blev djupt rörd av vad han hörde.] Han vände sig ifrån dem och grät. Han återvände till dem och talade till dem och tog Simon från dem och band honom inför deras ögon. [Simon betyder "den som hör". Josef prövar sina bröder om de skulle överge Simon, på samma sätt som de övergav honom. Simon var känd för sin hårdhet, se 1 Mos 34:25; 49:5–7. Kanske var det han som var den drivande bakom hur bröderna behandlade Josef tjugo år tidigare.]
De lastade sina åsnor med sin säd och reste därifrån.
När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten sade deras far till dem: "Gå igen och köp oss lite mat."
Jag ska vara garanten för honom. Från min hand ska du utkräva honom om jag inte för honom tillbaka till dig och ställer honom framför dig. Då ska jag bära skulden för det för evigt.
Deras far Israel sade till dem: "Om det måste vara så nu så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. [Ironiskt nog är det samma varor som fanns i karavanen som förde med Josef till Egypten, se 1 Mos 37:25, som nu förs ned som gåvor till Josef.]
Framför honom delades portioner ut åt dem, men Benjamins portion var fem gånger så stor som någon av de andras. De drack och var glada med honom. [Varför ger Josef Benjamin mer mat, och även senare mer pengar och 5 dräkter, se 1 Mos 45:22? Följde han sin fars spår att favorisera en av bröderna? Nej, Josef prövade bröderna för att se om de skulle bli avundsjuka igen. Hade de ödmjukat sig, kunde de glädja sig även om en broder blev mer välsignad, eller skulle de göra sig av med Benjamin på samma sätt som de försökt göra sig av med Josef?]
De svarade honom: "Varför talar min herre ord som dessa? Det är fjärran från dina tjänare att göra något sådant.
Se, pengarna som vi fann överst i våra säckar har vi fört tillbaka från Kanaans land, hur skulle vi då kunna stjäla silver och guld ur din herres hus?
Hos den av dina tjänare som den blir funnen, låt honom dö, och vi ska bli vår herres slavar."
Men Josef sade: "Det skulle vara fjärran från mig att göra så. Den man i vars hand bägaren blev funnen, han ska vara min slav, men ni andra, stå upp och gå i frid (shalom) till er far."
och den ene har gått ifrån mig' och han sade: 'Han har säkert slitits i stycken och jag har inte sett honom sedan dess,
om ni tar denne enda ifrån mig också och något drabbar honom så för ni ner mitt gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats).'
Din tjänare blev en garant för ynglingen gentemot min far och jag sade: 'Om jag inte för tillbaka honom till dig ska jag bära skulden och skammen för min far för evigt.' [1 Mos 43:9]
Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: "Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!" Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder.
Josef sade till sina bröder [på hebreiska]: "Jag är Josef! Lever min far fortfarande?" Hans bröder kunde inte svara honom, de stod där förskräckta (chockade) framför honom.
Du är också befalld (får uppdraget), gör detta. Ta er vagnar från Egyptens land för era små och för era fruar och för hit er far och kom.
Till sin far sände han på samma sätt tio åsnor lastade med det goda från Egypten och tio åsneston lastade med säd och bröd och proviant för resan.
De gick upp, ut ur Egyptens land och kom in i Kanaans land till Jakob deras far.
Han sade: "Jag är Gud (El) dina fäders Gud (Elohim). Frukta inte att gå ner till Egypten, för där ska jag göra dig till ett stort folkslag.
Jakob steg upp från Beer-Sheva och Israels söner bar Jakob, sin far, och deras små och deras fruar i vagnarna som farao hade sänt för att bära honom.
[Sammanfattning:]
Alla personer (själar, liv) som tillhörde Jakob, som kom till Egypten, de som kommit från hans länd, liksom Jakobs söners hustrur – totalt var de 66 personer (själar, liv).
Då ska ni svara: 'Dina tjänare har varit boskapsskötare från sin ungdom till nu, både vi och våra fäder,' så att ni kan bo i landet Goshen, för alla herdar är en styggelse för egypterna."
Sedan gick Josef och berättade för farao och sade: "Min far och mina bröder, deras boskapshjordar och deras småboskap och allt de äger har kommit från Kanaans land och nu är de i landet Goshen [1 Mos 45:10].
Av hans bröder tog han fem män och presenterade dem för farao.
Jakob välsignade farao och gick ut från faraos ansikte.
Det fanns inget bröd i hela landet för hungersnöden var mycket svår, så att Egyptens land och Kanaans land förtvinade på grund av hungersnöden.
När pengarna var spenderade i Egyptens land och i Kanaans land, kom alla egyptier till Josef och sade: "Ge oss bröd, för varför skulle vi dö i din åsyn? För alla våra pengar är slut."
När det året gått till ända kom de till honom ett andra år och sade till honom: "Vi vill inte undanhålla för vår herre hur alla våra pengar är spenderade, och småboskapen och boskapshjordarna är min herres. Ingenting är kvar i min herres åsyn förutom våra kroppar och vår mark.
Angående folket, förflyttade han dem stad för stad från den ena änden av Egyptens gräns till den andra.
Endast prästernas mark köpte han inte (löste inte in), eftersom prästerna hade sin del från farao och åt den ranson som farao gav dem. Därför sålde de inte sin mark.
Men när jag sover med mina fäder, ska du föra ut mig ur Egypten och begrava mig på deras begravningsplats. Han [Josef] svarade [sin far]: "Jag ska göra som du har sagt."
För mig, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land på vägen, när det fortfarande var ett stycke kvar till Efrat. Jag begravde henne där på vägen till Efrat." Platsen heter idag Betlehem.
Nu var Israels ögon grumliga på grund av hög ålder så att han inte kunde se. Han förde dem nära honom och han kysste dem och omfamnade dem.
Josef tog ner dem från sina knän och föll ner (böjde sig) med sitt ansikte mot marken.
Josef tog dem båda, Efraim i sin högra hand mot Israels vänstra hand, och Manasse i sin vänstra hand mot Israels högra hand, och förde dem nära honom.
Han välsignade Josef och sade:
"Guden (Elohim; i bestämd form) inför vilken mina fäder
    Abraham och Isak vandrade,
Guden (Elohim; i bestämd form) som har varit min herde
    hela mitt långa liv till denna dag,
ängeln (budbäraren) som återlöste (friköpte) mig från allt ont (all ondska)
    – må han välsigna ynglingarna,
och låt mitt namn nämnas i dem
    och min fars namn Abraham och Isak,
    och låt dem växa till i stort antal (bli många) över (mitt på) jorden."[Här används hebreiska verbet gaal – återlösa, första gången i Bibeln. Substantivet på samma rot – återlösare, är ett av namnen på Jesus. Hans uppdrag på korset var att återlösa oss, se Joh 1:29; Ef 1:7; Heb 9:12. Därför är det betydelsefullt att just uttrycket "allt ont" finns här där ordet gaal förekommer för första gången i GT. Det pekar profetiskt på vad som ligger i Guds frälsningsplan.]
När Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, ogillade han det (det var något ont i hans ögon), så han tog tag i sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses huvud.
Jag ger dig nu, utöver vad dina bröder får, en bergsrygg (sluttning eller staden Shechem) som jag tagit från amoréerna med svärd och båge." [Hebr. shekhem kan syfta på en bergsrygg, sluttning eller även staden Shechem. Han kan referera till marken han köpte, se 1 Mos 33:18–19, men eftersom en strid nämns talar det för att det är händelserna i 1 Mos 34:25–29 som åsyftas. Josef begravdes senare i Shechem, se Jos 24:32.]

Tolv eller tretton stammar?
Josefs söner, Efraim och Manasse, adopteras av Jakob (vers 5), så totalt blir det som om Israel hade 14 söner! När landet senare fördelas får Josef inget landområde, istället är det Manasse och Efraim som tilldelas land, och Josef ersätts alltså av sina söner. Här finns en förebild på hur Jesus återlöser två folk (judar och hedningar) och låter dessa två folk ta hans plats som ett folk, men ändå två (vers 16).
    Även om det är tretton stammar som går in i det nya landet är det bara tolv stammar som får landområden. Levi har inte ett eget område (Herren är deras arv, se 5 Mos 18:19–20). Det finns flera samband mellan talet 13 och talet 1. Det hebreiska ordet för räknetalet ett är echad. Ordet består av tre bokstäver Alef (talvärde 1), Chet (talvärde 8) och Dalet (talvärde 4). Summan av talvärdena för dessa tre bokstäver är 13. Inom judendomen så är 13 det nummer som krävs för att starta något nytt. Talet ett tillsammans med tretton förekommer på många områden. När en pojke når tretton års ålder (och firar Bar mitzvah) räknas han som en man och "blir ett" med folket.

Juda är ett lejons unge,
    från bytet har du stigit upp.
Han lutar sig ner, han lägger sig som ett lejon,
    som en lejoninna – vem ska resa upp honom?
Spiran ska inte lämna Juda,
    inte härskarstaven från hans fötter,
så länge man kommer till Shilo [eller "till dess han kommer som den tillhör"],
    och till honom ska folkens lydnad vara.
Hans ögon ska bli röda med vin
    och hans tänder vita med mjölk. [Med den alternativa översättningen i vers 10 blir det väldigt tydligt att denna välsignelse är profetisk och talar om Jesus, lejonet av Juda, som i tusenårsriket ska ha härskarstaven i sin hand och åtnjuta folkens lydnad.]
Från Asher [betyder "lycklig"] kommer rikliga (överflödande, mättande) rätter
    och han ska ge mat till kungliga nöjen (rikligt uppdukade festbord).
Likväl var hans båge fast (stadig, stabil)
    och hans armar och händer smidiga (snabba och lättrörliga),
genom händerna hos den Mäktige i Jakob,
    därifrån (från) Herden, Israels klippa,
genom din fars Gud (El) som hjälper dig,
    och den Allsmäktige (Shaddai) som ska välsigna dig
med välsignelser från himlarna därovan,
    välsignelser från djupet [underjordiska källor] som vilar (breder ut sig) därunder,
    välsignelser från bröst och moderliv.
i grottan på Machpelas fält framför Mamre, i Kanaans land som Abraham köpte med fältet från hettiten Efron som en egendom och begravningsplats.
Fältet och grottan som är där, som köptes från hettiternas söner."
Hans söner bar honom till Kanaans land och begravde honom i grottan på Machpelas fält, som Abraham köpte med fältet som en egendom och begravningsplats från hettiten Efron, framför Mamre.
Josef tog en ed av Israels söner och sade: " Gud ska verkligen komma ihåg er och då (när ni lämnar Egypten) ska ni bära med er mina ben härifrån"
Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig. På grund av detta kände sig egyptierna ännu mer hotade.
En man från Levis släkt gifte sig med en dotter från Levis släkt. [Mannen hette Amran och kvinnan Jokebed, se 2 Mos 6:20. Levi var den stam som var avdelad att vara präster och lovsångare. Mellan vers ett och två passerar sexton år. Familjen har två barn, tonårsdottern Mirjam och sonen Aron som är tre år, se 2 Mos 2:8; 7:7.]
Hans syster [tonårsdottern Mirjam] ställde sig (positionerade sig) en bit därifrån för att se hur det skulle gå för honom.
När hon öppnade den såg hon den lille pojken. Han grät och hon fick medlidande med honom och sade: "Detta är ett av de hebreiska barnen."
[Berättelsen hoppar nu ungefär 36 år framåt i tiden. Mose var omkring 4 år när han blev adopterad, och är nu 40 år gammal, se Apg 7:23–30 och 2 Mos 7:7.] En dag, när Mose hade växt upp, gick han ut till sina bröder [sitt folk – israeliterna] och såg deras tunga arbete. Han fick se hur en egyptisk man slog en av hans bröder.
[Hans farhågor stämde och ryktet spred sig fort.] När farao fick höra vad som hänt, ville han döda Mose. Men Mose flydde undan farao [österut] ända till midjaniternas land där han stannade. Där satte han sig ner vid en brunn.
De svarade: "En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. [De andra herdarnas trakasserier mot dem verkade vara något de var vana vid.] Han öste även upp vatten och vattnade fåren åt oss."
Herrens ängel (utsände budbärare) uppenbarade sig för honom i en eldslåga mitt i en törnbuske. [Den som talar ur busken kallas både Herrens ängel och Gud. En allmänt accepterad uppfattning är att det är Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt.]
    Mose tittade och såg att törnbusken brann av elden, men törnbusken blev inte förtärd.
När Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!"
    Han svarade: "Här är jag." [Det hebreiska ordet för törnbuske är seneh, snarlikt Sinai. Ordet används bara här och i 5 Mos 33:16. Den exakta arten på busken är inte känd, men ordet beskriver en buske med taggar. Antagligen är det ett mindre akacieträd, samma träslag som Mose senare får instruktionen att använda som material för tabernaklet, förbundsarken och skådebrödsbordet, se 2 Mos 25:10, 23; 26:15. Törne är förknippat med det mänskliga och förbannelsen, se 1 Mos 3:18, men genom historien vänder Gud på den förbannelsen. Mose får se Gud ta sin boning i en oansenlig törnbuske och senare manifestera sin närvaro i förbundsarken av akaciaträ. Finalen sker då Jesus, krönt med en törnekrona, bar världens synd på korset.]
Gud sade: "Kom inte närmare! Ta av dig dina sandaler, för den plats du står på är helig mark." [Det är på grund av Guds närvaro som det blir en helig, en från världen avskild, plats.]
Han fortsatte: "Jag är din fars Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud."
    Då dolde Mose sitt ansikte, för han var rädd för att se på Gud.
Herren sade: "Jag har verkligen sett (det har inte undgått mig) hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop, på grund av deras slavdrivare. Jag känner väl till deras lidande.
Därför har jag kommit ner för att befria dem från egyptierna och föra upp dem från detta land till ett land som både är gott och rymligt och som flödar av mjölk och honung, det område där det nu bor kananéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. [Trots egentligen ogynnsamma förhållanden med hög luftfuktighet och hetta har Israel drastiskt ökat sin mjölkproduktion sedan 1950-talet då en ko i genomsnitt producerar 4 000 liter mjölk per år till otroliga 12 000 liter de senaste åren. Varje år på kvällen som inleder veckohögtid Shavuot (pingsten på våren) släpps "mjölk– och honungsrapporten" från den israeliska statistiska centralbyrån. Israel är det land i världen som leder statistiken överlägset med över 30% över USA som kommer på andra plats. En israelisk ko producerade 2019 i genomsnitt 11 852 liter mjölk per år, medan motsvarande siffra i Sverige var omkring 9 000 liter. Genomsnittet i Europa var 6 000 liter och i Indien 1 000 liter.]
Därför ska du gå nu, så jag kan sända dig till farao och du ska föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten." [Nu följer en dialog mellan Mose och Gud. Mose kommer med fyra ursäkter till varför han inte vill gå och till sist säger han rent ut, sänd någon annan, se 2 Mos 4:13.]
Men Mose sade till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra israeliterna ut ur Egypten?"
Gud svarade: "Jag ska verkligen vara med dig (jag är med nu och kommer alltid att vara med dig). Detta ska vara tecknet för dig att jag har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna Gud på detta berg." [Detta är inledningen till Guds förklaring av sitt namn. Det viktiga är inte tjänarens kvalifikationer, utan vem Gud är och att han är med sin tjänare, då är inget omöjligt.]
och att jag har beslutat att föra er bort från förtrycket i Egypten upp till
kananéernas,
hettiternas,
amoréernas,
perisséernas,
hivéernas och
jevuséernas land. Till ett land som flödar av mjölk och honung.'
Varje [hebreisk] kvinna ska fråga sin [egyptiska] grannfru, och andra kvinnor som råkar vara i hennes hus, efter föremål av silver guld och även kläder. Dessa ska ni klä era söner och döttrar med. På det sättet ska ni plundra egyptierna [på det som tillhör er, det som undanhållits er genom slaveriet]."
Han svarade: "En [fåraherdes] stav."
    Herren sade: "Kasta den på marken."
    Han kastade den på marken, och den förvandlades till en orm, och Mose ryggade tillbaka [av rädsla]. [Att använda en orm som ett tecken skulle vara något som rörde om i deras begreppsvärld, eftersom kobran var en av de religiösa symbolerna i Egypten.]
Herren sade: "Stick på nytt handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen normal igen, som resten av hans kropp.
Men om de inte tror på dessa två tecken eller lyssnar på dig, så ska du ta lite vatten från Nilen och hälla det på torra landet (marken). [Detta blir det tredje tecknet.] Då ska vattnet från floden förvandlas till blod på torra land." [Två olika hebreiska ord för "torrt land" används i denna vers. Det första är det generella ordet som används i skapelsen och när israeliterna korsar Röda havet och Jordan torrskodda. Det sista används bara här och i Ps 95:5, där det används om hur Gud är större än alla avgudar.]
Då sade Mose [och kom med ännu en ursäkt] till Herren (Jahve): "Min Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), jag har så svårt att uttrycka mig. Jag har aldrig varit bra med ord, varken förut eller efter att du har talat till din tjänare. Jag stakar mig och stammar (är långsam att tala och har en trög tunga)."
Kungen i Egypten svarade dem: "Mose och Aron, varför har ni gjort så att folket slutat arbeta [gett dem falska förhoppningar]? Gå tillbaka till ert slavarbete!"
Farao sade [till dem eller tänkte för sig själv]: "Befolkningen är stor, och ni vill att de ska slippa arbeta!"
Gå ut och hämta den bäst ni kan. Det blir inget avdrag på kvoten [Ni ska producera lika mycket tegel som förut].' "
De israeliska förmännen förstod att de var illa ute när de blev tillsagda att arbetsbördan inte skulle lätta. De var tvungna att göra lika mycket tegel varje dag som de gjort tidigare.
När förmännen lämnat farao gick de på en gång till Mose och Aron som väntade på dem.
Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har hans ondska mot detta folk bara ökat, och du har inte gjort något för att rädda ditt folk."
Herren svarade Mose [uppmuntrar och upprepar och förstärker sitt tidigare löfte, se 2 Mos 3:19; 4:21]: "Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. Genom en stark hand ska han låta folket gå [och inte bara det], han ska driva ut dem från sitt land genom en stark hand." [Uttrycket "en stark hand" som används här två gånger syftar antagligen på Guds kraft, se 2 Mos 3:20. Plågorna som kom över landet gjorde att egyptierna till sist önskade att folket ska gå och skickar i väg dem, se 2 Mos 12:33.]
Säg därför till israeliterna:
'Jag är Herren (Jahve).
Jag ska föra er ut från förtrycket under egyptierna.
Jag ska rädda er från deras slaveri.
Jag ska återlösa er med min utsträckta arm, och genom väldiga straffdomar.
Jag ska göra er till mitt folk.
Jag ska vara er Gud.
Ni ska förstå att
    jag är Herren, er Gud,
    som för er bort från förtrycket hos egyptierna.
Mose berättade detta för israeliterna, men de hörde inte på honom på grund av missmod och det hårda arbetet. [Ordagrant är missmod "korta ande". Ordet kan översättas otålig eftersom det inte finns någon ande av hopp kvar. Versen beskriver hur israeliterna både själsligt och kroppsligt var så brutna att de inte kunde ta till sig hans uppmuntrande ord.]
"Gå till farao, kungen av Egypten, och säg att han ska låta israeliterna få lämna hans land."
Herren talade till Mose och Aron och befallde dem (gav dem uppdraget) att säga till både Israels barn och farao, kungen i Egypten, att israeliterna skulle föras ut ur Egyptens land.
Elasar, Arons son, gifte sig med en av Putiels döttrar, och hon födde honom:
    Pinechas. Dessa var överhuvuden för de levitiska släkterna, familj för familj.
Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar.
Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att israeliterna skulle föras ut ur landet – just dessa båda, Mose och Aron.
Du ska tala allt vad jag befaller dig, och din bror Aron ska säga det till farao så att han måste låta israeliterna lämna hans land.
ska farao inte lyssna till dig. Jag ska lägga min hand på Egypten och jag ska föra ut mina härskaror, mitt folk israeliterna, ut ur Egyptens land genom stora straffdomar.
Då ska egyptierna förstå att jag är Herren, när jag sträcker ut min hand över Egypten och för ut israeliterna från dem."
Alla egyptier grävde runt floden efter dricksvatten för de kunde inte dricka vattnet från Nilen.
Då kallade farao på Mose och Aron och sade: "Be till Herren (Jahve) att han tar bort grodorna från mig och från mitt folk. Sedan ska jag låta folket gå så att de kan offra till Herren (Jahve)."
Mose svarade farao: "Gör mig den äran! Vid vilken tid ska jag be för dig, dina tjänare och ditt folk att grodorna ska lämna (bokstavligt bli avhuggna från) dig och ditt hus och endast finnas kvar i Nilen?"
Grodorna ska lämna dig, ditt hus, dina tjänare och ditt folk. De ska bara finnas kvar i Nilen."
Efter att Mose och Aron hade gått ut från farao, ropade Mose till Herren (Jahve) angående grodorna som han hade sänt över farao.
Herren (Jahve) gjorde precis så. En massiv flugsvärm kom in i faraos alla hus och in i hans tjänares hus. Hela Egyptens land ruinerades på grund av de enorma flugsvärmarna.
Mose svarade: "Se, jag går ut från dig, och jag ska be till Herren (Jahve) att flugsvärmarna lämnar farao, hans tjänare och folket imorgon. Bara farao upphör med att vara bedräglig (luras, hånar) och inte låta folket gå för att offra till Herren (Jahve)."
Därefter gick Mose ut från farao och bad till Herren (Jahve).
Herren (Jahve) gjorde precis som Mose hade sagt och tog bort flugsvärmarna från farao, från hans tjänare och från hans folk. Ingenting blev kvar.
Men Herren (Jahve) ska göra åtskillnad på Israels boskap och Egyptens boskap så att ingenting ska dö som tillhör Israels söner (barn). [Här gör Gud på nytt skillnad mellan egyptierna och israeliterna, se även 2 Mos 8:22.]» ' " [Den egyptiska gudinnan Hathor var kungens amma, hon var också gudinna med ansvar för kärlek, fertilitet och kvinnor. Hon ansågs även vara den som rensade landet från dem som inte var rätt troende, hedningar i förhållande till den egyptiska gudavärlden. Detta är också en dom mot den religiösa hierarkin där kalvar, kor och oxar tillbads och var högt ansedda.]
Nästa dag utförde Herren (Jahve) denna gärning. All boskap [hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter, se vers 3] i Egypten dog, men inte ett enda boskap som tillhörde Israels söner (barn) dog.
När farao frågade hade inte ett enda djur som tillhörde Israels söner (barn) dött. Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lät inte folket gå.
Trollkarlarna kunde inte stå framför Mose på grund av bölderna, för de var på trollkarlarna precis som på alla egyptier.
Var och en som fruktar (vördar) Herren (Jahve) bland faraos tjänare måste se till att hans egna tjänare och boskap flyr in i husen,
Haglet föll tungt med blixtar mitt i haglet. Dess like hade aldrig tidigare skådats över Egypten sedan landet blev till. [Haglet består både av eld och is. Mirakulöst smäter inte elden isen och isen släcker inte elden. Dessa motsatta krafter verkar tillsammans för att utföra Guds vilja. Den medeltida franska rabbinen Rashi, som skrivit det mest inflytelserika kommentarverket till GT, noterar också hur ordet för himmel (hebr. shamaim) består av två ord: eld (hebr. esh) och vatten (hebr. maim).]
Haglet slog ner allt som fanns på fälten, både människor och djur, allt i hela Egyptens land. Det slog också ner alla grödor på fälten och bröt sönder alla träd.
Be till Herren (Jahve), det räcker med Guds (Elohims) åska och hagel. Jag ska låta er gå. Ni behöver inte stanna längre."
Men angående dig och dina tjänare vet jag att ni fortfarande inte fruktar (vördar) Herren Gud (Jahve Elohim)."
Mose gick ut ur staden, bort från farao, och sträckte upp sin hand till Herren (Jahve). Då slutade åskan och haglet upphörde och regnet vräkte inte längre ner på jorden.
Mose och Aron gick in till farao och sade till honom: "Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: 'Hur länge ska du vägra att ödmjuka dig själv inför mig? Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Dina hus ska fyllas (av gräshopporna), det ska också dina tjänares hus och alla egyptiers hus, på ett sätt som dina fäder eller förfäder aldrig har sett från den dag då de kom till jorden till idag.' " Sedan vände han sig om och gick ut från farao. [Med gräshopporna är det flera egyptiska gudar som straffas. Shu var den gud som kontrollerade vindarna och Gud sänder gräshopporna med östanvinden. Nefri vaktade utsädet, Renenutet var gudinnan som vakade över skörden, Geb var markens gud så alla dessa fick se sig omintetgjorda när Gud lät gräshopporna fördärva all vegetation. Heset var överflödets gud i Egypten och även detta togs bort när inte marken gav någon gröda. Alla dessa gudar var sådana man litade på i Egypten för tillväxt och en säker och god skörd som gav välstånd.]
Inte på det viset. Gå nu ni som är män och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve), för det är vad ni önskar." Sedan drevs de ut från faraos ansikte (närvaro).
Förlåt nu min synd bara denna gång, be till Herren er Gud (Jahve Elohim) så att han tar bort denna död ifrån mig."
Han [Mose] gick ut från farao och bad till Herren (Jahve).
Den ene kunde inte se den andre och ingen kunde resa sig från sin plats på tre dagar. Men alla Israels söner (allt folk) hade ljus där de vistades.
Farao sa till honom: "Gå bort från mig. Akta dig själv från att komma inför mitt ansikte igen, för på den dagen (som du gör det) kommer du att dö."
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta ännu en plåga komma över farao och Egypten. Därefter ska han låta er gå härifrån. När han låter er gå ska han med kraft (forcerat) kasta ut er (tvinga ut er) allihop härifrån.
Tala nu in i folkets öra och låt varje man bland er begära av sin granne, och varje kvinna av sin grannfru, juveler av silver och juveler av guld.
och alla förstfödda i Egyptens land ska dö. Från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland tjänarinnorna vid kvarnen, tillsammans med allt förstfött bland boskapen. [I denna plåga är det farao själv som utmanas. Farao var en av de högsta gudarna i Egypten tillsammans med gudinnan Isis som var barnens beskyddare. När det står allt förstfött gäller det oavsett ålder. Det är alltså inte bara barn som dör utan också äldre personer som är förstfödda i sin familj.]
Men inte så mycket som en hund kommer att morra mot någon av Israels söner (barn), varken mot människa eller boskap, så att ni ska veta att Herren (Jahve) gör åtskillnad mellan Egypten och Israel.
Och alla dessa dina tjänare ska komma ner till mig och falla ner inför mig och säga: Dra ut, du och allt ditt folk som följer dig. Därefter ska jag gå. Sedan gick han ut från farao i brinnande vrede.
Mose och Aron gjorde alla dessa tecken inför farao och Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, så att han inte lät Israels söner (barn) gå ut ur hans land.
Om något hushåll är för litet för ett lamm [om man är färre än tio personer], så ska mannen och hans närmsta granne dela på ett lamm. Beroende på hur mycket varje person äter och antal familjemedlemmar ska ni beräkna hur många som kan dela på ett lamm.
För samma natt ska jag passera igenom Egyptens land och attackera allt förstfött i Egypten, både människor och djur. Jag ska döma alla Egyptens gudar – Jag Är Herren (Jahve).
Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd (bröd bakat utan jäst). [Osyrat bröd är en bild på syndfrihet.] På den första dagen måste ni ta bort all jäst från era hus. Den som äter bröd bakat med jäst mellan den första och sjunde dagen [under högtiden] ska bli utestängd (avskuren) från Israel.
Ni ska fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. Det ska vara en evig stadga för er att fira denna dag från släkte till släkte.
Ingen jäst (surdeg) får finnas i era hus under dessa sju dagar [av högtid]. Den som äter något som har jäst i sig ska bli utestängd (avskuren) från Israel. Det spelar ingen roll om han är en främling eller född i landet [principen gäller alla].
Tag en handfull isopstjälkar. [Isop har en styv och förgrenad stjälk och blir upp till 0,5 lång.] Doppa dem i skålen med blodet [som ni tömt från lammet] och stryk det ovanför dörren och ner på de båda dörrposterna. Ingen av er får sedan gå ut förrän nästa morgon.
Så hände det vid midnatt att Herren (Jahve) slog allt förstfött i Egyptens land från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland fångarna i fängelsehålan, tillsammans med allt förstfött bland boskapen.
Han [farao] kallade på Mose och Aron mitt i natten och sade: "Stå upp, gå ut från mitt folk, både ni och Israels söner (alla israeliter) och gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve) som ni har sagt.
På det viset gjorde Israels söner (folk) i enlighet med Mose ord. De bad egyptierna om föremål av silver och guld och kläder.
Sedan vandrade Israels söner (barn) från Ramses [Tanis eller Zoan] till Sukkot [troligtvis Tell el Maskhuta, åt sydöst från Ramses], omkring 600 000 starka män [över 20 år] till fots, därtill barnen (familjerna). [I 4 Mos 1 vid räkningen efter uttåget är de 625 550 män över 20 år.]
De hade bakat osyrat (ojäst) bröd av degen som de tog med sig från Egypten. Den var ojäst eftersom de inte hann låta den jäsa när de blev utslängda från Egypten. Inte heller hade de hunnit proviantera (inför uttåget).
Och det hände sig att i slutet av de 430 åren, just på den dagen, att alla Herrens (Jahves) arméer drog ut från Egyptens land.
Det var en vaknatt för Herren (Jahve) för att föra dem ut ur Egyptens land. Denna samma natt är en vaknatt för Herren (Jahve), för alla Israels söner (barn) genom generationerna.
Det var på exakt den dagen som Herren förde Israels söner (barn) ut ur Egyptens land som en armé. [2 Mos 12:17]
Mose sade till folket: Kom ihåg den här dagen, då ni kom ut från Egypten, ut ur träldomshuset, för med styrka förde Herrens (Jahves) hand ut er från denna plats, inget syrat, jäst bröd ska ätas.
På den dagen ska du förklara för din son: 'Det är på grund av vad Herren gjorde för mig när jag kom ut ur Egypten.'
Den [högtiden] ska vara som ett tecken på din hand och ett märke på din panna (mellan dina ögon) som ständigt påminner dig så att Herrens (Jahves) undervisning (hebr. Torah) alltid är i din mun, för det var med stark hand Herren förde dig ut ur Egypten.
Därför ska du hålla denna högtid denna tid år efter år."
När din son i framtiden frågar dig: "Vad är detta?" Ska du svara honom: "Med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten, ut ur träldomshuset,
och när farao vägrade att låta oss gå, slog Herren (Jahve) allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap. Därför offrar jag allt förstfött av hankön till Herren (Jahve) men jag löser ut alla förstfödda av mina söner." [Ceremonin kallas Pidyon haben, hebreiska för "friköpandet av sonen", se 4 Mos 8:16. Seden praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa på fem silvermynt. En förstfödd från en prästsläkt – kohen – omfattas inte av budet, se 4 Mos 3:12.]
Så ska det bli som ett tecken på din hand och mellan dina ögon (på din panna), för med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten.
Gud lät folket gå runt genom öknen mot Röda havet. Israeliterna marscherade som en krigshär (ordnade i strukturerade grupper) ut genom Egypten
Mose tog även med sig Josefs ben, eftersom han hade tagit en ed, ett löfte av Israels söner (barn) och sagt: Gud (Elohim) ska säkerligen komma ihåg er och då ska ni ta mina ben med er. [Josef kände med säkerhet till det ord som Gud talat till Abraham när han sagt att de skulle vara slavar i Egypten under fyra generationer och sedan komma tillbaka till landet, se 1 Mos 15:13–16, därför tog han detta löfte av Israels söner som nu Mose uppfyller.]
Israeliterna bröt upp från Suckot och slog läger i Etam på gränsen till öknen. [De tar inte den snabbaste havsvägen "Via Maris" som går genom Filistéernas land, se vers 17, utan går i sydostlig riktning genom öknen Sinai.]
När man berättade för Egyptens kung att folket hade flytt förändrades faraos och hans tjänares hjärtan mot folket och de sade: Vad är det vi har gjort som låtit Israel lämna sin plats som våra slavar?
och de sade till Mose: "Är det för att det inte finns några gravar i Egypten du fört oss ut hit för att dö i öknen? Varför har du behandlat oss så illa och fört oss ut ur Egypten?
Var det inte det vi sade i Egypten? Vi sade: 'Lämna oss ifred så att vi kan vara slavar under egyptierna.' Det är bättre för oss att tjäna egyptierna som slavar än att dö i öknen."
Guds ängel (budbärare), som [vanligtvis] gick före Israels läger (armé), flyttade sig och gick [nu] bakom dem, så molnstoden [2 Mos 13:21] flyttade sig från framför dem och stod bakom dem.
Israeliterna vandrade tvärs igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor om dem. [Totalt är det omkring två miljoner människor som passerar genom havet den natten, se 2 Mos 12:37.]
Han lät hjulen falla av (grekiska översättningen har "fastna") deras vagnar och fick dem att köra tungt så att egyptierna sade: Gå bort från Israels ansikte (kom inte nära Israel) för Herren (Jahve) strider för dem, mot egyptierna.
Men Israels söner (barn) vandrade på torr mark mitt i havet och vattnet stod som en mur för dem på deras högra sida och på deras vänstra sida.
På det sättet frälste (räddade) Herren (Jahve) Israel ur egyptiernas hand den dagen och Israel såg egyptierna döda på stranden.
Sedan ledde Mose folket vidare från Vasshavet. De gick ut i öknen Shor. De gick tre dagar in i öknen och fann inget vatten.
Och när de kom till Mara kunde de inte dricka Maras vatten för det var bittert. Därför kallades platsen Mara (som betyder bitter).
När hela Israels folk vandrade ut från Elim och kom till Sinaiöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden sedan de hade lämnat Egypten,
Mose och Aron sade till israeliterna: "I kväll ska ni veta att det är Herren (Jahve) som har fört er ut från Egyptens land,
Se, Herren (Jahve) har gett er sabbaten, så på den sjätte dagen ger han er bröd för två dagar. Låt var och en stanna på sin plats och låt ingen gå ut på den sjunde dagen.
Sedan sade Mose: Detta är vad Herren (Jahve) har befallt. Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
Hela Israels folk fortsatte sin vandring från Sinaiöknen och följde Herrens instruktioner [de följde molnstoden, se 4 Mos 9:18, 19]. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. [Detta är ett mycket torrt område i södra Sinaiöknen utan några vattenkällor. Israeliterna beräknas var omkring två miljoner människor, se 2 Mos 12:37.]
Men folket var så uttorkade och i desperat behov av vatten att de fortsatte att klaga på Mose och muttrade: "Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det för att vi, våra barn och vår boskap skulle dö av törst?"
Herren svarade Mose: "Gå framför folket och ta med dig några av de äldste i Israel. Ta den stav i din hand som du hade då du slog på Nilen, och börja gå.
Mose hand blev tung, så de tog en sten och lade under honom och han satte sig på den. Aron och Hur höll upp hans händer, en på ena sidan och den andra på andra sidan. Och hans händer var stadiga (stabila; ordagrant "sanna" – hebr. emona) till dess att solen gick ner. [Detta är första gången hebreiska ordet emona förekommer. Det är ett rikt ord som betyder stabilitet, trofasthet och även sanning. Det kommer från ordet för sanning, hebr. emet, som rent bokstavligt också står stadigt, se inledningen till Ps 12. Emona används totalt 49 ggr och 22 av dem i Psaltaren.]
Herren sade till Mose: "Skriv ner detta som ett minne i en skrift (bokrulle), och upprepa det i Josuas öron (berätta det för honom), för jag ska utplåna [radera – som ett manuskript som görs ren från skrift] minnet av Amalek från under himlarna." [Detta är första gången som det antyds att Josua är den som kommer efterträda Mose. Skriftrullen kan syfta på Andra Mosebok, eller en annan separat bokrulle. I 5 Mos 25:17–19 upprepas denna uppmaning att inte glömma vad amalekiterna gjorde.]
Han sade: "Handen på Herrens (Jahs) tron, Herren (Jahve) ska strida med Amalek från generation till generation (släkte till släkte). [Detta är den första fiende som Israel strider med efter uttåget. Orden här är profetiska, flera strider utkämpas med Amalek genom åren. Så småningom får kung Saul uppdraget att bekämpa amalekiterna och vid det tillfället säger profeten Samuel att allt ska tillspilloges, men Saul är olydig (1 Sam 15:1–3). Senare under drottning Esters tid heter fienden Haman, även han en amalekit (Est 3:1). Amalek är ursprunget till allt judehat och antisemitism.]
Nu hörde Jetro, prästen i Midjan och Moses svärfar [2 Mos 2:15], om allt som Gud (Elohim) hade gjort för Mose och för sitt folk Israel och hur Herren (Jahve) hade fört Israel ut ur Egypten.
och namnet på den andra var Elieser [Eliezer, på hebreiska låter det som "Gud – min hjälp"], eftersom han sade: "Min faders Gud (Elohim) är min hjälp, och räddade mig från faraos svärd."
Jetro gladdes (var mycket glad) över all den godhet som Herren (Jahve) hade visat mot Israel, eftersom Han hade befriat dem ur Egyptens hand.
Och Jetro sade: "Välsignad vare Herren (Jahve) som har befriat er ur egyptiernas hand och ur faraos hand och har befriat folket från Egyptens hand.
Nu vet jag att Herren (Jahve) är större än alla gudar, eftersom de har handlat övermodigt mot dem.
Nästa dag satt Mose och dömde folket och de stod runt Mose från morgonen till kvällen.
Men du ska leta upp kapabla män bland allt folket, män som fruktar (vördar, respektera) Gud (Elohim), sanningsenliga män (män som håller sig till sanningen), som hatar mutor. Utse dem till att råda över tusen, hundra, femtio och tio.
Låt dem döma folket under alla tider. Låt sedan alla stora (komplicerade) ärenden tas till dig men alla småärenden kan de döma själva, på det sättet delar de bördan med dig (avlastar dig).
Mose valde ut dugliga män från hela Israel och gjorde dem till ledare över folket, ledare för tusen, hundra, femtio och tio.
Precis på dagen tre månader efter att Israels söner (barn) hade gått ut från Egyptens land kom de till Sinais öken.
De lämnade nämligen Refidim och kom till Sinais öken och slog läger i öknen. De slog läger framför berget [Sinai].
Och nu, om ni noggrant lyssnar till mig och håller mitt förbund, då ska ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk, för hela jorden är min
Nu var hela Sinai berg höljt i rök, eftersom Herren (Jahve) hade stigit ned på det i eld. Röken steg upp som röken från en ugn. Hela berget skakade kraftigt.
Jag är Herren (Jahve) din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, bort från slaveriet.
Du ska inte göra dig någon bildstod (staty i trä eller sten) eller någon avbild
    av något uppe i himlen
    eller nere på jorden
    eller i vattnet under jorden.
Allt folket blev vittnen till åskmullret och blixtarna och ljudet från shofaren och rykandet (röken som rykte) på berget. När folket såg det blev de förskräckta och stod långt bort.
Folket stod på behörigt avstånd när Mose gick närmare det tjocka mörkret (ett tjockt mörkt moln) där Gud (Elohim) var.
Men om en man avsiktligt kommer till sin granne och slår honom med svek, då ska han tas bort från mitt altare så att han kan dö.
Men om oxen har stångats tidigare, och dess ägare har blivit varnad men inte brytt sig om varningen, och den dödar en man eller kvinna, då ska oxen stenas och dess ägare ska också dödas.
Eller om det blir känt att en oxe har stångats tidigare och ägaren inte har brytt sig om det, ska han med säkerhet betala oxe för oxe och den döda kroppen ska vara hans egen.
Om tjuven blir påkommen (med stöldgodset) i hans hand levande, om det är en oxe eller åsna eller får, ska han betala dubbelt [igen].
Om en man överlämnar pengar eller andra tillhörigheter till sin granne för att han ska förvara det och det blir stulet från den mannens hus, om tjuven blir funnen ska han betala dubbelt tillbaka.
Men om det är stulet från honom ska han ersätta dess ägare.
Och om en man lånar något av sin granne och det skadas eller dör, och dess ägare inte har haft det hos sig, ska han vara noga med att ersätta det.
Om du ser att åsnan, som tillhör någon som hatar dig, har dignat under sin last ska du inte ignorera honom utan hjälpa honom befria djuret från sin last. [Djuren ska inte behöva lida på grund av att ägaren står i konflikt med dig.]
Håll dig borta från falska anklagelser som kan bli döden för den oskyldige och den som har rätt, för jag frikänner inte den skyldige.
Osyrade brödets högtid ska du hålla. Sju dagar ska ni äta osyrat bröd som jag har befallt er, på den bestämda tiden i månaden Aviv [ett annat namn på månaden Nisan, motsvarar mars/april], för denna månad kom ni ut från Egypten. Ingen ska komma inför mig tomhänt. [Man måste ha en offergåva med sig till Herren.]
Ge akt på honom (bokstavligt: "bevaka från hans ansikte"), lyssna noga på hans röst. Var inte upproriska mot honom, för han ska inte ursäkta dina överträdelser, för mitt namn är i honom. [Denna ängel eller budbärare är Jesus, fast ännu inte i mänsklig gestalt.]
Du ska tjäna Herren din Gud (Jahve Elohim) och han ska välsigna din mat och ditt vatten. Dessutom ska jag ta bort sjukdom från din mitt.
Jag ska sända bålgetingar (skräck, modlöshet) framför dig som kommer att driva undan hivéerna, kananiterna och hettiterna för dig.
[Bålgetingar, hebr. tsirah, kan också betyda plåga, men även syfta på skräck, förvirring, modlöshet och pest, se Jos 24:12.]
Jag ska inte driva ut dem på ett år, för att inte landet ska bli öde och fältens vilda djur förökar sig mot dig.
Lite i taget (steg för steg, långsamt) ska jag jag driva ut dem framför dig, till dess du har förökat dig [är tillräckligt många] och kan ta över (besitta) landet.
Jag ska sätta dina gränser från Röda havet (Vasshavet) till Filistéernas hav [Medelhavet] och från öknen (Negev eller Sinai) till floden Eufrat. För jag ska lämna landets invånare i din hand, och du ska driva ut dem ifrån dig.
Sedan sade han till Mose: "Kom upp till Herren (Jahve), du och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste och tillbe på avstånd,
Mose och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste gick upp [på bergssidan],
Herrens härlighet vilade på berget Sinai och molnet täckte det under sex dagar. [Mose följer löftet att "vara kvar där" som han fick i vers 12.] På den sjunde dagen kallade Gud på Mose inifrån molnet.
Säg till Israels söner (alla israeliter) att de ska ta upp ett offer till mig (Herren), från alla människor som har hjärtan som gjorts villiga, [2 Kor 9:7–8] ska du ta mitt offer.
Detta är det offer du ska ta från dem:
[Metaller:] Guld, silver och brons.

Du ska klä in den i rent guld, invändigt och utvändigt ska du klä in den och ovanpå den ska du göra en krona av guld runtom. [Arken är en bild på Jesus, sann Gud – guldet, och sann människa – akaciaträ. Den är också en bild på Jesus som kung, kronan av guld runtom.]
Du ska göra två keruber av guld, av drivet arbete ska du göra dem, på de båda kortsidorna av locket till arken.
Gör en kerub på den ena sidan och en kerub på den andra sidan, i ett stycke med locket till arken ska du göra keruberna på de två kortsidorna av locket.
Du ska sätta locket ovanpå arken, och i arken ska du lägga vittnesbördet som jag ska ge dig.
Jag ska möta dig där, ovanför locket till arken mellan de två [bevingade] keruberna som är ovanpå vittnesbördets ark. Där ska jag tala med dig om allt som jag vill ge dig instruktioner om till Israels söner. [Nådastolen, eller arkens lock, är ett självständigt föremål som dock hör intimt ihop med arken. Arken var en öppen låda utan lock men nådastolen som görs med samma mått som arken läggs ovanpå denna och blir därmed som ett lock till arken. Lägg märke till att nådastolen inte på något sätt fästs ihop med arken utan ligger löst ovanpå. En annan detalj i sammanhanget är det faktum att om man räknar de olika föremålen i tabernaklet blir det 6 stycken, om man betraktar arken och nådastolen som ett föremål, men 7 stycken om de behandlas som de separata föremål de faktiskt är.]
Det ska vara sex grenar som går ut från dess sidor, tre grenar av menoran ska gå ut på ena sidan och tre grenar av menoran ska gå ut på den andra sidan.
Du ska göra öglor av blått längs kanten på den våd som är ytterst i det första setet och på samma sätt ska du göra längs kanten på den våd som är ytterst i det andra setet.
Och alnen på den ena sidan och alnen på den andra sidan av det som återstår av extra längd på tältets våder ska hänga över sidorna på tabernaklet, på dess ena sida och dess andra sida, för att täcka det.
Och du ska göra ett täcke till tältet av vädursskinn som är färgat rött, och ett täcke av skinn ovanpå.
De ska vara dubbla i botten och även dubbla upptill, till den första ringen. Så ska det vara med dem båda. De ska sättas i de båda hörnen.
Och du ska hänga upp förhänget under spännena [som fogar ihop takvåderna, se vers 6] och där innanför förhänget ska du ställa in vittnesbördets ark, och förhänget ska skilja mellan det heliga och det allra heligaste (ordagrant heligheternas heliga).
Och du ska placera bordet utanför förhänget och menoran mittemot bordet på ena sidan i tabernaklet söderut, och du ska ställa bordet på den norra sidan.
Du ska placera det under avsatsen runt altaret, under så att det når halvvägs upp på altaret.
I tabernaklet, utanför förhänget som hänger framför vittnesbördet, ska Aron och hans söner göra i ordning den, till att brinna från kväll till morgon inför Herren (Jahve). Det ska vara en evig stadga genom alla generationer för Israels söners (barns) räkning.
Ta till dig Aron, din [äldre] bror så att han är nära dig och hans söner med honom, från Israels söner för att de ska göra tjänst för mig i prästämbetet, Aron, Nadav och Aviho [som offrade främmande eld, se 3 Mos 10], Elazar [den älste sonen som tog över efter Aron, se 4 Mos 20:24–29] och Itamar, Arons söner.
Sex av namnen på den första stenen [Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan och Naftali] och de sex återstående namnen på den andra stenen [Gad, Asher, Isaskar, Sebulon, Josef och Benjamin], efter den ordning som de är födda [från den äldste till den yngste].
Och du ska göra två ringar av guld och sätta dem på efodens två axelstycken undertill, i dess framkant, nära dess sammankoppling ovanför efodens skickligt vävda band.
Och de ska binda fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå tråd, så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden.
Och du ska göra åt dem linnebyxor för att dölja nakenheten av deras kött (kroppar), de ska nå från länden (höften) till låret (vid knäna).
Och du ska ta blodet från oxen och stryka det på altarets horn med ditt finger och du ska hälla ut hela återstoden av blodet vid altarets fot.
Men oxens kött och dess skinn och dess dynga ska du bränna i eld utanför lägret. Det är ett syndoffer.
Sedan ska du slakta baggen och ta av dess blod och stryka det på Arons högra örsnibb och på den högra örsnibben på hans söner, och på tummen på deras högra händer, och på stortån på deras högra fötter och stänka blodet mot altaret runtomkring.
Och du ska ta av blodet som är på altaret och av smörjelseoljan och stänka det över Aron och över hans kläder och över hans söner och över sönernas kläder med honom. Och han och hans kläder ska bli helgade och hans söner och hans söners kläder med honom.
och en rund brödkaka och ett oljat bröd och en tunn brödkaka ur korgen med osyrat bröd som är inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska ta det från deras händer och göra det till en rök på altaret ovanpå brännoffret, som en söt arom inför Herrens (Jahves) ansikte, det är ett offer gjort med eld till Herren (Jahve).
Och du ska ta bröststycket från Arons invigningsoffer och vifta det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och det ska vara deras del.
Och du ska helga viftoffrets bröststycke och lyftoffrets lår, som är viftat och som är upplyft från invigningsbaggen, det som är Arons och det som är hans söners.
Och det ska vara för Aron och hans söner som deras rättmätiga del för evigt från Israels söner, för det är ett lyftoffer, och det ska vara ett lyftoffer från Israels söner av deras shalomoffer, deras lyftoffer till Herren (Jahve).
Sju dagar ska sonen som blir präst i hans ställe ha dem på sig, han som kommer in i mötestältet för att tjänstgöra på den heliga platsen.
Och om något överblivet av invigningsköttet eller av brödet finns kvar till morgonen, då ska det överblivna brännas med eld, det ska inte ätas eftersom det är heligt.
Då ska de veta att jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim), som fört dem upp och ut ur Egyptens land, så att jag kan vara (vistas, bo) bland dem. Jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim).
Och två guldringar ska du göra till det, under dess krona på dess två ben, på de två sidorna av det ska du göra dem, och de ska vara hållare för stängerna som det ska bäras med.
Och Aron ska bringa försoning över dess horn en gång om året, med blodet från syndoffret för försoning en gång om året ska han bringa försoning för det genom era generationer. Det är det allra heligaste till Herren (Jahve). [Detta är en del av arbetet som översteprästen gör på Yom Kippor – Försoningsdagen. Se. 3 Mos. 16.]
Alla som går förbi bland dem som räknas, från 20 års ålder och uppåt ska ge offret till Herren (Jahve).
De rika ska inte ge mer och de fattiga ska inte ge mindre än den halva shekeln, när de ger offret till Herren (Jahve) för att bringa försoning för sina själar.
Och du ska ta försoningspengarna från Israels söner och helga det till arbetet i mötestältet, så att det blir ett minne för Israels söner inför Herrens (Jahves) ansikte, till att bringa försoning för deras själar.
Den som tillverkar något likadant eller vemhelst som använder något av den på en främling, han ska bli avhuggen från sitt folk.' "
Den som tillverkar detta åt sig själv, för att lukta på det, ska huggas av från sitt folk."
Därför ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) sabbaten, för det är heligt för er. Den som vanhelgar den ska dödas, för alla som gör något arbete, den själen (personen) ska huggas av från sitt folk.
Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sade till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
Han tog emot guldet av dem. Med hjälp av verktyg formade han avbilden som skulle göras. [Antingen en träram som sedan bekläddes med guld, eller en träform som man sedan göt i.] Han använde det smälta guldet och formade en kalv (en avbild av en ung tjur). Sedan sade de [ledarna från folket som var initiativtagare till att göra egna gudar]: "Detta, Israel, är er gud som har fört er ut från Egypten." [Guldkalven är en skrämmande symbol. I Egypten tillbad man tjurguden Apis. Även guden Baal, som tillbads i Kanaans land, förkroppsligades och avbildades ofta som en ung oxe. Aron hade varit med och gjort så att folket bröt mot de tre första buden. De tillbad en annan Gud, de hade gjort en avbild och vanärat Herrens namn i avgudadyrkan.]
Och de steg upp tidigt nästa morgon och offrade brännoffer och förde fram shalomoffer och folket satt ner och åt och drack och steg upp och roade sig.
Och Herren (Jahve) talade till Mose: "Gå, gå ner med dig, för ditt folk som du förde ut ur Egyptens land har handlat bedrägligt.
De har hastigt vänt sig bort från vägen som jag befallde dem, de har gjort sig en gjuten kalv och har tillbett den och har offrat till den och sagt: 'Detta är din gud Israel som har fört dig ut ur Egyptens land.' "
Men Mose bad (vädjade) till Herren sin Gud (Jahve Elohim) och sade: "Herre (Jahve) varför låter du din vrede bli het mot ditt folk som du har fört ut ur Egyptens land med stor makt och med stark (fast, säker, tapper) hand?
Varför ska egypterna få tala och säga 'Till ont förde han dem ut för att slakta dem i bergen och förtära dem från jordens ansikte (yta)?' Vänd om från din brinnande vrede och ångra denna ondska mot ditt folk.
Och Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i sina händer, tavlorna som var skrivna på båda sidor, på den ena sidan var det skrivet och på den andra sidan var det skrivet.
När Mose närmade sig lägret och han såg kalven och dansen, då blev han brinnande vred (hans vrede blev brinnande het). Han kastade tavlorna ur sina händer och bröt dem nedanför berget.
Så de sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå före oss, för vi vet inte vad det har blivit av den där mannen Mose som förde oss ut ur Egypten.'
Och han sade till dem: "Så säger Herren Israels Gud (Jahve Elohim): 'Må varje man sätta svärdet på sin höft och gå fram och tillbaka från port till port genom lägret och slå varje man sin bror och varje man sin vän och varje man sin granne.' "
Nästa dag sade Mose till folket: "Ni har begått en allvarlig synd, men jag ska gå till Herren nu – kanske kan jag få försoning för er synd."
Om du skulle förlåta deras synd ... men om du inte gör det, utplåna mig från boken du skriver i." [Första delen av meningen är inte fullständig, den avslutas inte. Det är en "aposiopesis", som förstärker att det blir en känsloladdad tystnad. Det verkar som om Mose börjar fundera på vad människorna skulle kunna ge tillbaka till Gud om han förlåter deras synd? Eftersom det inte finns någonting vi kan göra för att förtjäna förlåtelse så fortsätter i stället Mose med det andra alternativet – utplåna mig från din bok.]
Herren svarade Mose: "Den som har syndat mot mig ska jag utplåna ur min bok.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå upp, du och folket som du har fört upp ut ur Egyptens land, till landet som jag lovade (svor, gav min ed) till Abraham, till Isak och till Jakob och sade: 'till din säd ska jag ge det',
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Säg till Israels söner: 'Ni är ett styvnackat folk. Om jag går upp mitt ibland er för ett ögonblick, kommer jag att förtära er. Ta därför av er era smycken nu, så jag vet vad jag kan göra för er.' "
Och Israels söner tog av sig alla sina smycken från berget Chorev (Horeb).
Och Mose tog tältet och reste det långt utanför lägret, och han kallade det "mötestältet" [hebr. ohel moed]. Var och en som ville rådfråga (söka) Herren (Jahve) måste gå ut till mötestältet utanför lägret. [Här används den hebreiska frasen ohel moed (på svenska "mötestältet"). Ett annat ord mishkan (översatt "tabernaklet") hade Mose tidigare fått instruktioner om att bygga mitt i lägret (2 Mos 25). Vid detta tillfälle är det ännu inte byggt, se även 2 Mos 27:21; 3 Mos 1:1. Detta mötestält som tillhörde Mose fungerade som en temporär helgedom.]
Herren (Jahve) talade med Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar med en vän [4 Mos 12:6–8]. Sedan vände Mose tillbaka till lägret, men hans tjänare (assistent) Josua, Nuns son, en ung man, lämnade inte tältet. [Mose var nu drygt 80 år, se 2 Mos 7:7. Josua, som är Moses högra hand och efterträdare, är nu troligtvis i 40-årsåldern, se Jos 1:1; 2 Mos 17:9–14; 24:13; 32:17.]
Och han sade till honom: "Om ditt ansikte (din närvaro) inte går med oss, så för oss inte upp dit.
För hur ska det bli känt att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, jag och ditt folk? Är det inte genom att du går med oss så att vi är avskilda, jag och ditt folk, från alla andra folk som finns på jordens ansikte (yta)?
Håll (vakta, skydda, bevara) det som jag befaller dig idag. Se, jag fördriver framför dig amoréerna och kananeerna och hettiterna och periseerna och hivéerna och jevuséerna.
för att inte skära förbund med landets invånare och de går iväg efter andra gudar och offrar till deras gudar och de kallar på dig och du äter av deras offer,
och du tar deras döttrar till dina söner och deras döttrar går iväg efter deras gudar och får dina söner att gå iväg efter deras gudar.
Du ska hålla (vakta, skydda, bevara) det Osyrade Brödets högtid. Sju dagar ska du äta osyrat bröd som jag befallt dig, på den bestämda tiden i månaden Aviv [Även kallad Nisan. Aviv betyder vår och anger att det är den första vårmånaden.] för i månaden Aviv kom du ut ur Egypten.
För jag ska fördriva folkslag framför dig, och utvidga dina gränser, inte heller ska någon man ha åtrå till ditt land när du går upp till Herren (Adonai) din Gud (Elohim) tre gånger om året. [Detta är Guds löfte om beskydd att ingen fiende ska anfalla när man firar Herrens högtider!]
När Mose kom ner från Sinai berg med vittnesbördets två stentavlor i sin hand, visste han inte om att hans ansikte strålade (att ljus sköt fram som horn), därför att han hade talat med Herren.
När Aron och alla israeliterna såg strålglansen från Mose ansikte vågade de inte komma emot honom.
När Mose hade talat klart med dem hängde han en slöja för ansiktet.
"Ta ibland er ett offer till Herren (Jahve), alla som har ett villigt hjärta låt honom föra fram det, ett Herrens (Jahves) offer, guld och silver och brons,
Och hela församlingen, Israels söner, lämnade (gick bort) från framför Mose.
Och de tog av Mose emot hela offret som Israels söner hade burit fram till arbetet för tjänsten i helgedomen, det (materialet) som det skulle tillverkas av. Och de bar fortfarande fram frivilliga gåvor till honom varje morgon.
Och alla visa män som utförde allt arbete på helgedomen, kom var man från sitt arbete som han utförde,
och de talade till Mose och sade: "Folket för fram mycket mer än nog för det som behövs till arbetet som Herren (Jahve) har befallt att göra."
Och Mose befallde att man skulle kungöra i lägret och säga: "Varken man eller kvinna ska göra något mer arbete för offret till helgedomen." Så hindrades folket från att föra fram mer.
Och han gjorde öglor av blått på kanten av den yttersta våden i det första setet, på samma sätt gjorde han på den yttersta våden i det andra setet.
Och han gjorde ett täcke till tältet av rödfärgat getskinn och ett täcke av sälskinn ovanpå.
så att de var dubbla undertill och på samma sätt skulle de vara hela vägen upp till dess topp, till den första ringen. Så gjorde han med dem båda i de två hörnen.
Och han pläterade den med rent guld på insidan och utsidan och gjorde en krona av guld till den runtom.
Och han gjorde två keruber av guld, av drivet arbete gjorde han dem vid de två ändarna av locket,
en kerub i den ena änden och en kerub i den andra änden. I ett stycke med locket gjorde han keruberna på dess två ändar.
Och 6 grenar gick ut från dess sidor, 3 av menorans grenar gick ut på dess ena sida och 3 av menorans grenar gick ut på dess andra sida.
Och han gjorde till det 2 guldringar under dess krona, på dess två sidor, som hållare för stängerna som det ska bäras med.
Och till altaret gjorde han ett galler av koppar, under avsatsen runtom så att det nådde halvvägs upp.
Och för den andra sidan likadant, på den ena sidan och på den andra sidan om porten var våderna 15 alnar [7 meter], dess pelare 3 och dess socklar 3.
En beka [hebreiska för "halv/delad", var en viktenhet på 5,5 gram] per huvud, det är en halv shekel efter helgedomens vikt, för varje som gick över till dem som är räknade, från 20 års ålder och uppåt, 603 550 män. [Antalet är exakt samma som vid folkräkningen i 4 Mos 1:46.]
Och de gjorde två ringar av guld och satte dem på efodens två axelstycken undertill, i dess framkant, nära dess sammankoppling ovanför efodens skickligt vävda band.
Och de band fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå tråd, så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de knöt en blå tråd i den för att fästa den ovanpå turbanen, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och han spred ut tältet över Tabernaklet och lade tältets täcke ovanpå det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han tog och lade vittnesbördet i arken och satte stängerna på arken och lade arkens täckning (nådastolen, locket) ovanpå arken.
Och han satte bordet i mötestältet på sidan i tabernaklet norrut, utanför förhänget.
Varje gång molnet höjde sig från tabernaklet bröt israeliterna upp och fortsatte sina vandringar.
Och Herren (Jahve) kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet. Han sade:
Tala till Israels söner och säg till dem: Om någon bland er vill föra fram ett offer till Herren (Jahve) ska han föra fram sitt offer från sin hjord, från nötboskapen eller småboskapen (får och getter) och presentera det som ett blodsoffer. [Frasen "föra fram" är hebr. korban som betyder att man offrar ett blodsoffer, till skillnad från mincha (1 Mos 4:3; 3 Mos 2:1) där man offrar något utan att blod utgjuts, till exempel säd eller vin. Det önskade resultatet av dessa blodsoffer är att de tas emot välbehagligt av Herren. Ordet för "nåd" här (i vers 3) är ratson som beskriver något som man skulle kunna beskriva som "villkorad nåd". Villkoret för nåden är att offret måste vara felfritt. Då tas det emot och då ges nåd. Jesus var det felfria lammet, se 1 Pet 1:19 och 2 Mos 12:5. Se även 5 Mos 33:16; Jes 60:1; Ps 5:13.]
Och han ska föra fram det till Arons söner, prästerna, och han ska ta därav hans handfull av mjöl och av dess olja med all dess rökelse. Och prästen ska bränna minnet av det på altaret till ett offer gjort av eld som en söt doft till Herren (Jahve).
Och återstoden av matoffret ska vara till Aron och till hans söner, det mest heliga från Herrens (Jahves) eld. Tittar lite på andra översättningar här.
Och du ska ta matoffret som du har gjort av dessa ting till Herren (Jahve) och när det är förevisat för prästen ska han ta det till altaret.
Och återstoden av matoffret ska vara till Aron och till hans söner, det mest heliga från Herrens (Jahves) eld. Se vers 3
Och alla offer av dina matoffer ska du krydda med salt, inte heller ska du låta din Guds (Elohims) förbundssalt saknas i något av dina matoffer, med alla dina offer ska du offra salt. [Salt användes för att konservera och bevara och används ofta symboliskt för att visa att t.ex. ett förbund var långvarigt. Att ingå saltförbund räknas som en fullvärdig motsvarighet till ett blodsförbund]
Och prästen ska bränna minnet av det, en del av dess mogna ax och en del av dess olja med all dess rökelse. Det är ett offer gjort med eld till Herren (Jahve).
Och han ska offra shalomoffret, ett offer gjort av eld till Herren (Jahve), fettet som omger inälvorna och allt dess inre fett,
Och han ska offra shalomoffret, ett offer gjort av eld till Herren (Jahve), dess fett och hela feta svansen [fåren i mellanöstern har kända för deras tjocka svansar] ska han ta bort nära svansfästet (ryggradsslutet, korsbenet; lat. sacrum), och fettet som täcker inälvorna och allt fett som är på inälvorna,
Om någon (ordagrant en själ) skulle synda oavsiktligt mot någon av Herrens (Jahves) tydliga befallningar angående de ting som inte borde göras, och ändå gör mot ett av dem.
Och prästen som är smord ska ta av oxens blod och föra in det i mötestältet,
på samma sätt som det tas bort från oxen till shalomoffret, och prästen ska bränna dem på brännofferaltaret.
hela oxen ska han bära bort utanför lägret till en ren plats där askan ska spridas ut, och bränna den på ved med eld. Där askan sprids ut ska den brännas.
Om hela Israels församling (menighet) syndar oavsiktligt, och detta göms undan från församlingens ögon, och de har gjort någonting (en sak) mot någon av Herrens (Jahves) tydliga befallningar angående de ting som inte borde göras, och är skyldiga,
Och prästen som är smord ska föra oxens blod till mötestältet,
Och han ska bära bort oxen utanför lägret och bränna den som han brände den första oxen, det är ett syndoffer för församlingen (menigheten).
När en ledare har syndat och gjort något oavsiktligt mot någonting (en sak) mot någon av Herrens (Jahves) hans Guds (Elohims) tydliga befallningar angående de ting som inte borde göras, och är skyldig,
Och prästen ska ta av blodet från syndoffret med sitt finger och stryka en del av blodet över brännofferaltarets horn och ska hälla ut dess blod vid foten på brännofferaltaret.
Och han ska bränna allt dess fett på altaret, som fettet från shalomoffren, och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom för hans synd, och han ska bli förlåten.
Och om någon person (ordagrant en själ) syndar oavsiktligt när han gör någonting (en sak) mot någon av Herrens (Jahves) tydliga befallningar angående de ting som inte borde göras, och är skyldig,
Och prästen ska ta av dess blod med sitt finger och stryka en del av blodet över brännofferaltarets horn och ska hälla ut allt dess blod vid foten på altaret.
Och han ska ta bort allt dess fett som fettet tas bort från shalomoffret, och prästen ska bränna det på altaret till en söt doft till Herren (Jahve), och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom och han ska bli förlåten.
Och prästen ska ta av blodet från syndoffret med sitt finger och stryka en del av blodet över brännofferaltarets horn och ska hälla ut allt dess blod vid foten på altaret.
Och han ska ta bort allt dess fett som fettet tas bort från lammet till shalomoffret, och prästen ska bränna det på altaret i likhet med de offers som görs med eld till Herren (Jahve), och prästen ska bringa försoning för (täcka över) hans synd som han har bekänt och han ska bli förlåten.
Eller om en själ svär (avlägger en ed) och uttalar med sina läppar att göra ont, eller att göra gott, vad det än är som en människa säger med en ed, och det göms för honom, när han känner till (får kunskap om) det ska han vara skyldig i endera avseendet.
Och det ska ske när han är skyldig i en av dessa saker att han ska bekänna att han har syndat i detta.
Och han ska föra fram offret för sin överträdelse till Herren (Jahve) för synden som han har syndat, ett hondjur från flocken, ett lamm eller en killing som ett syndoffer. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom för hans synd.
Och han ska föra dem till prästen som ska offra den som är till syndoffer först, och ska vrida av dess huvud från nacken men inte dela sönder den helt.
Och han ska stänka blodet från syndoffret på sidan av altaret, och resten av blodet ska rinna ut vid foten av altaret. Det är ett syndoffer.
Och han ska offra den andra som ett brännoffer enligt förordningen (för brännoffer), och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom, för hans synd som han har syndat, och han ska bli förlåten.
Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom, angående hans synd som han syndat i något av detta, och han ska bli förlåten. Och det som är kvar ska vara prästens som ett matoffer.
Om en själ begår en överträdelse (missgärning) och syndar oavsiktligt med Herrens heliga ting, ska han för sin överträdelse föra fram till Herren (Jahve) en felfri (tamim) bagge från sin flock, med en enligt [av prästen uppskattat] jämförbar summa silver i shekel, efter helgedomens shekel, som ett skuldoffer.
Och om en själ syndar och begår något av dessa ting som är förbjudna att göra av Herrens (Jahves) förordningar (ordagrant "saker inristat"), även om han inte kände till det är han skyldig och ska bära sin överträdelse.
eller har funnit något förlorat och varit oärlig med det, eller ljugit under ed. Om någon människa har gjort något av allt detta och syndat,
eller vadhelst annat som han svurit falskt om. Han ska återställa det till fullo och ska lägga till en femtedel mer till det [20% extra av dess värde] till den som det tillhör ska han ge det, samma dag som han befinns skyldig.
Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom inför Herrens (Jahves) ansikte, och han ska bli förlåten angående vadhelst han därmed har gjort sig skyldig till.
Och han ska ta av sig sina kläder och sätta på sig andra kläder och bära ut askan utanför lägret till en ren plats.
Och han ska ta sin hand full av det, av mjöl från matoffret och av dess olja, och all dess rökelse som är på matoffret och ska bränna det på altaret som en söt doft, och minnet av det till Herren (Jahve).
Det ska inte bakas med jäst. Jag har gett det till dem som deras del av mitt offer gjort med eld. Det är högheligt liksom syndoffret och skuldoffret.
Alla män av Arons söner ska äta av det. Det ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") i dina släktled angående Herrens (Jahves) offer gjorda med eld. Var och en som rör dem ska vara heliga.
Och prästerna bland hans söner som är smorda i hans ställe [i kommande generationer] ska offra det. Det är en evig förordning (ordagrant "saker inristat") till Herren (Jahve). Det ska brännas helt och hållet.
Vadhelst som berör dess kött ska vara heligt, och om något av blodet stänker på någon klädnad ska du tvätta det som blivit nedstänkt på en helig plats.
Men inget syndoffer vars blod burits in i mötestältet för att försona det heliga ska ätas. Det ska brännas i eld.
Och av dem ska han offra en av alla från hela offret som ett viftoffer till Herren (Jahve), och den ska tillhöra den präst som stänker blodet från shalomoffret.
Men om offret som han offrar är en ed eller ett frivilligt offer, ska det ätas samma dag som det offras och på morgonen ska det överblivna ätas.
Men om något av köttet från offret finns kvar till den tredje dagen ska det brännas i eld.
Men om något av köttet från hans shalomoffer äts på den tredje dagen, ska ingen nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) ges [offret accepteras inte], det ska inte tillräknas honom som offrar, istället ska det vara en styggelse och den personen (den själ) som äter av det ska bära sin synd.
Men den person (själ) som äter av det kött från shalomoffret som tillhör Herren (Jahve), han har sin orenhet över sig. Den personen (själen) ska huggas av från sitt folk.
Den själ som rör vid något orent, som det orena hos en människa eller något orent djur, eller något avskyvärt orent ting, och äter av köttet som offrats som shalomoffer, som tillhör Herren (Jahve), den själen ska huggas av från sitt folk.
Vem som än äter det feta från något djur som en man har offrat som ett offer gjort med eld till Herren (Jahve), den person (själ) som äter det ska huggas av från sitt folk.
Vilken själ det än är som äter något blod, den själen ska huggas av från sitt folk.
Tala till Israels söner och säg: Den som offrar ett shalomoffer till Herren (Jahve), ska föra fram sitt djuroffer till Herren (Jahve) från sitt shalomoffer.
Och den högra skuldran ska han ge till prästen som ett viftoffer från hans shalomoffer.
Den bland Arons söner som offrar blodet och det feta från shalomoffret, han ska ha den högra skuldran som sin del.
Viftoffersbringan och viftofferskuldran har jag tagit från Israels söner från deras shalomoffer, och gett det till Aron, prästen, och till hans söner som en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt bland Israels söner.
Detta är delen av Arons smörjelse, och av hans söners smörjelse, från Herrens (Jahves) offer gjorda med eld, den dag han ställde fram dem till tjänst inför Herrens (Jahves) ansikte för att tjänstgöra som präster,
som Herren (Jahve) befallt att ge dem från Israels söner den dag han smorde dem som en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för deras kommande generationer.
Och han hällde ut smörjelseoljan över Arons huvud [Ps 133] och smorde honom, till att helga honom.
Men oxen och dess skinn, dess kött och dess dynga brände han med eld utanför lägret, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han slaktade den och Mose tog av dess blod och strök det på Arons högra örsnibb, och på tummen på hans högra hand, och på stortån på hans högra fot [2 Mos 29:20].
och från korgen med osyrat bröd som var inför Herrens (Jahves) ansikte [2 Mos 25:30], tog han en osyrad brödkaka och en kaka med inoljat bröd och en kaka och lade dem på det feta och på den högra skuldran.
Och Mose tog dem från deras händer och brände dem på altaret ovanpå brännoffret, det är invigningen som en söt doft, det är ett offer gjort med eld till Herren (Jahve).
Och Mose tog bröstet och viftade det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte. Som baggen för invigning var det Moses del som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet som var på altaret och stänkte det över Aron och över hans kläder och över hans söner och över hans söners kläder med honom, och helgade (avskilde) Aron och hans kläder och hans söner och hans söners kläder med honom.
Och ni ska inte gå ut genom ingången till mötestältet på sju dagar, till dess dagarna för er invigning tar slut, i sju dagar ska ni helga er.
Och köttet och huden brände han i eld utanför lägret.
Och han förde fram matoffret och tog en handfull därav och brände det på altaret vid sidan av morgonens brännoffer.
Och Aron lyfte upp sin hand mot folket och välsignade dem, och kom ner från syndoffret och brännoffret och shalomoffret. [Aron står kvar vid altaret, som är en upphöjd plats, när han välsignar folket.]
Och det kom en eld från Herrens (Jahves) ansikte och slukade brännoffret och det feta på altaret, som när hela folket såg det, ropade och föll ner på sina ansikten.
Och eld gick ut från Herren (Jahve) och slukade dem och de dog inför Herrens (Jahves) ansikte. [Den exakta överträdelsen är inte specificerad, men 2 Mos 30:9 förbjuder att offra främmande rökelse (hebr. ketoret zarah). Det rörde sig om rökelse som inte var förberedd på rätt sätt, se 2 Mos 30:34–38. Ett annat förslag är att de offrade på fel tid, se 2 Mos 30:7–8.]
Och Mose kallade på Mishael och Eltsafan, Ussiels söner, farbror till Aron, och sade till dem: "Kom nära, bär bort era bröder från helgedomens åsyn ut ur lägret.
De kom nära och bar bort dem i deras kläder, ut ur lägret som Mose sagt.
Ni ska inte lämna mötestältets ingång, för att inte dö, för Herrens (Jahves) smörjelseolja är över er. Och de gjorde enligt Mose ord."
Och Mose talade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner som var kvar: "Ta matoffret som återstår av Herrens (Jahves) offer gjort med eld och ät det utan jäst bredvid altaret, för det är högheligt.
Och ni ska äta det på en helig plats eftersom det är din föreskrivna del och dina söners föreskrivna del av Herrens (Jahves) offer gjort med eld, för så har jag befallt.
Och bröstet som viftats och skuldran som viftats ska ni äta på en ren plats, du och dina söner och dina döttrar med dig, för det är din föreskrivna del och dina söners föreskrivna del som är givet av offret från Israels söners shalomoffer.
Tala till Israels söner och säg: Detta är de djur som ni ska äta av alla de djur som vandrar omkring på jorden.
Men dessa ska ni inte äta av dem som idisslar eller av dem som har delade klövar:
kamelen för den idisslar men har inte delade klövar,
    den är oren för er,
Av deras kött ska ni inte äta och deras kadaver ska ni inte vidröra, de är orena för er.
Detta ska ni äta av allt som finns i vattnet. Allt som har fenor och fjäll i vattnet, i haven och i floderna, det ska ni äta.
Och allt som inte har fenor och fjäll i haven och i floderna och allt som rör sig i vattnen, och av alla levande ting som finns i vattnen, de ska vara något avskyvärt (hebr. shiqats) för er.
De ska vara något avskyvärt för er, ni ska inte äta av dess kött utan ni ska se dess kadaver som något avskyvärt.
Men dessa bevingade (flygande) småkryp som går med fyra framfötter, som har två ben intill sina [fyra] fötter, som hoppar över jorden.
Av dem kan ni äta dessa,
den svärmande gräshoppan
    efter sina arter,
den förtärande gräshoppan
    efter sina arter,
och skalbaggen
    efter sina arter,
och gräshoppan
    efter sina arter.
Och den som bär ett kadaver av dem ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen.
Och vad som helst som råkar ramla på dem när de är döda ska vara orent, om det är ett redskap av trä eller kläder eller skinn eller säcktyg, vilket redskap det må vara som man gör något arbete med, det måste läggas i vatten och ska vara orent till kvällen, så ska det bli rent.
Och alla lerkärl som de faller ner i, oavsett vad det innehåller, ska vara orent och ni ska krossa det.
Och allt kött som man kan äta varpå sådant vatten kommer ska vara orent, och all dryck som man kan dricka i varje sådant kärl ska vara oren.
Och varje ting varpå någon del av deras kadaver faller ska vara orent, oavsett om det är ugnen eller olika sorters krukor så ska de krossas, för de är orena och ska vara orena för dig.
Och om någon del av kadavret faller på något utsäde som ska sås så ska det vara rent.
Men om något vatten hälls över säden och någon del av kadavret faller på den då ska den vara oren för dig. [Anledningen kan vara att det blöta spannmålet var förberett för att användas i matlagning och bak, medan det torra inte var det.]
Och den som äter av dess kadaver ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen, också den som burit kadavret ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen.
För jag är Herren (Jahve) som för er ut ur Egyptens land för att vara er Gud (Elohim). Ni ska därför vara heliga, för jag är helig.
som ska offra det inför Herrens (Jahves) ansikte och bringa försoning för henne. Och hon ska vara ren från sitt blod.

Sammanfattning

Detta är undervisningen om henne som har fött en son eller dotter.
När en människa får på huden på sin kropp (sitt kött) något som
    reser sig (en svullnad)
    eller ett utslag (skabb)
    eller en ljus fläck
och det är på hans hud på hans kropp (kött) som en fläck med svampinfektion (mögel – hebr. tsaraat), då ska han föras fram till prästen Aron eller till en av hans söner, prästerna.
Och prästen ska titta på fläcken på huden på kroppen (köttet), och om håret i fläcken har blivit vitt och om fläcken ser djupare ut än huden på hans kropp är det en fläck med svampinfektion (mögel) och prästen ska se på (undersöka) honom och förklara honom oren.
Och om svampinfektionen (möglet) sprider ut sig på huden och svampinfektionen (möglet) täcker hela hans hud som har fläcken, från hans huvud till hans fötter, oavsett var prästen ser (undersöker),
Och han vars hår faller av från delar av hans huvud mot ansiktet, han är pannskallig, men han är ren.
Alla dagar som fläcken är på honom ska han vara orenad. Han är oren. Han ska bo ensam (isolerad), utanför lägret ska han ha sin boplats.
Och klädnaden, vävd eller stickad eller vad som än är tillverkat av skinn, det som du ska tvätta, om fläcken försvinner från det, då ska det tvättas en andra gång och det ska vara rent.
och prästen ska komma ut från lägret och se på (undersöka) och se om fläcken med svampinfektion (mögel) är botad från svampinfektionen (möglet).
Och den som har blivit ren ska tvätta sina kläder och raka av allt sitt hår och tvätta sig själv i vatten så att han blir ren, och därefter ska han komma in i lägret och ska stanna utanför sitt tält i sju dagar.
Och prästen ska ta en del av blodet från skuldoffret och prästen ska stryka det på den högra örsnibben på honom som ska bli ren och på tummen på hans högra hand och på stortån på hans högra fot. [3 Mos 8:23]
Och prästen ska ta en del av oljan och hälla den i sin vänstra handflata,
Och resten av oljan som är i hans hand ska prästen stryka på den högra örsnibben på honom som ska bli ren och på tummen på hans högra hand och på stortån på hans högra fot ovanpå blodet från skuldoffret.
Och prästen ska offra syndoffret och bringa försoning för honom som ska bli ren från sin orenhet och efteråt ska han döda brännoffret.
Och han ska döda lammet till skuldoffer och prästen ska ta en del av blodet från skuldoffret och stryka det på den högra örsnibben på honom som ska bli ren och på tummen på hans högra hand och på stortån på hans högra fot.
Och han ska offra den ena turturduvan eller unga duvan, vilket han kan ge,
Då ska prästen befalla att man tar bort stenarna som fläcken finns på och man ska kasta dem på en oren plats utanför staden.
Och han ska se till att huset blir skrapat inuti runt omkring och de ska hälla ut dammet som de skrapat bort utanför staden på en oren plats.
Och han ska bryta ner huset, dess stenar och dess timmer och allt murbruk från huset, och han ska bära bort det utanför staden till en oren plats.
Men han ska låta den levande fågeln flyga ut ur staden till det öppna fältet (ordagrant: över fältets mun) och bringa försoning för huset och det ska vara rent.
Tala till Israels söner och säg till dem: "När någon man har en flytning från sitt kött, är han oren på grund av detta.
Och detta är hans orenhet i det här fallet, om hans kropp har en flytning eller hans kropp hindras från hans flytning, är det hans orenhet.
Och när han som har flytningen är ren från sin flytning ska han räkna för sig själv sju dagar [jmf 3 Mos 12:2; 13:4; 15:19] för sin rening och tvätta sina kläder och bada sig själv i rinnande vatten och ska vara ren.
Och prästen ska offra dem, den ena som ett syndoffer och den andra som ett brännoffer, och prästen ska bringa försoning för honom inför Herrens (Jahves) ansikte för hans flytning.
Men om hon blir ren från sin blödning ska hon räkna sju dagar och sedan ska hon vara ren.
Och prästen ska offra den ena som ett syndoffer och den andra som ett brännoffer och prästen ska bringa försoning för henne inför Herrens (Jahves) ansikte för hennes orenhet med blödningen.
Så ska ni avskilja Israels söner från deras orenhet för att de inte ska dö i sin orenhet när de befläckar mitt Tabernakel bland dem.
och Herren (Jahve) sade till Mose: Tala till Aron din bror, att inte komma när som helst in till den heliga platsen innanför förhänget [2 Mos 25:17–22], framför nådastolen som är ovanpå arken, så att han inte dör, för jag ska visa mig i molnet ovanpå nådastolen. [Nådastolen var arkens lock med en 1,25 m lång och 0,75 m bred utsmyckning i rent guld, se 2 Mos 25:17.]
Av Israels söners församling ska han ta två killingar av getterna till ett syndoffer och en bagge till ett brännoffer.
Han ska ta ett rökelsekar fullt med brinnande kol av eld från altaret inför Herrens ansikte och sina händer fulla av söt rökelse som finfördelats (malts) och föra det innanför förhänget.
Han ska ta av oxblodet och stänka det med sitt finger ovanpå nådastolens ansikte österut och framför nådastolen ska han stänka av blodet med sitt finger sju gånger. [Den östra sidan av nådastolen är dess framsida. tabernaklet, och senare templet, placerades alltid så att ingången var vänd mot öster. Därav följer att även arken och nådastolen blir placerade så att de alltid vänds med framsidan mot öster. Därför kan man säga att Gud blickar österut när han sitter på nådastolen, kerubernas vingar är ju hans tron. Öster är ett väderstreck som inte bara betyder en viss riktning i förhållande till omgivningen. I detta ord, hebr. kedem, ligger många fler betydelser. Öster är ett av de två eviga väderstrecken, till skillnad från norr och söder som har sina begränsningar vid respektive pol. Öster handlar om det eviga perspektivet också på det sättet att det ser både bakåt och framåt samtidigt. Det är ett ord som knyter ihop tidens begränsning med evighetens gränslöshet. Det är också ett ord som handlar om möten, att möta sig själv och att möta Gud. Det är när man blickar bakåt ett ord som innebär att man gör bokslut med det som har varit. På samma sätt när man blickar framåt ser man profetiskt vad som ska komma. Det är även ett ord som talar om vägledning, vilket är precis det man får när man profetiskt blickar framåt. I förståelsen av ordet öster ligger inte bara människans möjlighet att se hela sitt liv, utan också förståelsen av Gud som den som står utanför tid och rum och ser allting samtidigt från sitt evighetsperspektiv.]
Sedan ska han [prästen] slakta folkets syndofferbock och bära in blodet bakom förhänget. Han ska göra på samma sätt som med tjurblodet: han ska stänka det ovanpå nådastolen och framför nådastolen.
På det sättet ska han rena det allra heligaste från Israels söners (folks) orenheter på grund av deras överträdelser i alla deras synder. På samma sätt ska han göra med församlingens mötestält [uppenbarelsetältet, tabernaklet, som innehåller det heliga och allra heligaste] som står mitt ibland dem och är omgivet av deras orenhet.
Han ska gå ut till altaret som är framför Herren (Jahve) och bringa försoning för det, och han ska ta av oxblodet och av getblodet och placera det ovanpå altarets horn runtom. [2 Mos 27:2. Altaret har fyra horn, ett i varje hörn. Hornen på altaret representerar makt.]
Han ska stänka av blodet ovanpå det med sitt finger sju gånger och rena det och helga det från Israels söners (folks) orenhet.
När han har avslutat försoningen av den heliga platsen och av församlingens mötestält och altaret, ska han föra fram den levande geten.
Syndoffersoxen och syndoffersgeten vars blod bars in för att bringa försoning på den heliga platsen ska bäras bort utanför lägret, och de ska brännas i eld, deras hud och deras kött och deras exkrement.
På den dagen ska översteprästen bringa försoning för er, för att rena er så att ni blir rena från alla era synder inför Herren (Jahve).
Detta ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för er, för att bringa försoning för Israels söner (folk), för alla deras synder, en gång om året. Och han gjorde som Herren hade befallt Mose.
Om någon (ordagrant: "och, man, man" – betonar att det är ett generellt förbud) av Israels hus slaktar en ko, ett lamm eller en get i eller utanför lägret,
och inte för fram djuret till uppenbarelsetältets (hebr. Ohel Moed) ingång för att bära fram det som en offergåva åt Herren (Jahve) framför hans tabernaklet (hebr. miskan), ska det tillräknas den mannen som blodskuld. Han har spillt blod, och han ska utrotas ur sitt folk.
Säg till dem: Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem, offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer
och inte för fram det till uppenbarelsetältets ingång för att offra det åt Herren, ska den mannen utrotas ur sitt folk.
Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem förtär något blod, ska jag vända mitt ansikte mot den som äter blodet [3 Mos 3:17] och utrota honom ur hans folk.
Därför säger jag till Israels barn: Ingen av er ska äta blod. Främlingen som bor ibland er ska inte heller äta blod.
Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels barn eller av främlingarna som bor bland dem fäller ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel av det slag som får ätas, ska han låta blodet rinna ut och täcka över det med jord.
[Barnoffer till avgudar]
Du ska inte låta din säd [dina avkomlingar, barn] offras (passera) [genom eld] åt [den ammonitiska avguden] Molok [som betyder "kung", se 1 Kung 11:7];
    du ska inte ohelga din Guds namn.
Jag är Herren (Jahve). [Bara Gud är "Kung" – inte "Molok".] [Den vanligaste beskrivningen av denna Kananeiska avgud är att den var gjord av brons och ihålig – med en mänsklig kropp och en oxes huvud. Den satt på en tron av brons med händerna utsträckta, förberedda att ta emot offret. Man eldade i statyn och runt statyn så den hettades upp. Föräldrarna offrade sedan deras barn på de rödglödgade armarna medan ljudet av trummor och cymbaler dränkte barnets skrik. Det sägs att sju kapell var kopplade till denna avgud och bara de som offrade ett barn till Molok fick tillträde till det sjunde och högsta ockulta nivån. Miniatyrer av dessa var de "skrin" som refereras till i Amos 5:26 och Apg 7:34. Det råder olika uppfattningar om denna beskrivning är kopplad till sederna för offret till Molok, Bibeln anger dock att det handlar om barnoffer och eld, se Hes 16:20–21; Ps 106:37–38; Jer 7:31.]
Orena er inte med något av detta, för med allt sådant har de folkslag orenat sig, som jag fördriver (kastar ut) för er.
[Vers 26–30 formar en kiasm där ordet avskyvärt återkommer fyra ggr.]
Men ni ska hålla mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och påbud (bindande juridiska beslut),
    och inte göra något av detta avskyvärda
– det gäller både infödda och invandrare!
För var och en som gör något av detta avskyvärda,
ska bli utstött (avskuren) från sitt folk.
Lyd min befallning (Mishmar – något som ska vaktas och skyddas),
    så att ni inte gör något av dessa avskyvärda förordningar (traditioner, seder) som man följt före er,
så att ni blir orenade genom dem! Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).
Det ska ätas samma dag som ni offrar det eller nästa dag. Det som blir över till tredje dagen ska brännas upp i eld.
Den som äter av det måste bära sin skuld, för han har ohelgat det som var helgat åt Herren (Jahve). Han ska utrotas ur sitt folk.
Du ska inte förbanna en döv person framför hans ansikte.
Du ska inte lägga något i vägen för en blind så att han faller.
Du ska frukta (i vördnad tillbe) din Gud (Elohim).
Jag är Herren (Jahve). [Denna sektion har fem förbud. De två första är ett par att inte bedra/råna och sist finns ett par med döv/blind. Centralt står frasen att hålla inne arbetarens lön. På var sin sida om den frasen belyses två aspekter, det första är exploateringen att inte betala ut lön, den andra är hjälplösheten i offret som är utsatt. Strukturen i denna passage gör att inte bara fem lagar räknas upp, uppställningen får läsaren att undersöka sambandet – inte bara lagens bokstav utan anden i undervisningen. I jämförelse med vers 11–12 så nämndes "vittna falskt". Där handlade det om stöld och lögn mellan någon som var kapabel att ta ärendet till domstol, här i vers 13–14 handlar det om de svaga och utsatta som inte har den möjligheten.]
När prästen med skuldofferbaggen bringar försoning för honom inför Herrens ansikte, får han förlåtelse för den synd han har begått.
För ett grått huvud ska du resa dig upp,
    och den gamle ska du ära.
Du ska frukta (respektera, hedra) din Gud. Jag är Herren (Jahve).
Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).

Rätt våg [för att väga – även bildligt för att döma]
– rätta stenar [vikter för balansvågen]; rätt efa [standardmått för att mäta torra varor – 22 liter] och
rätt hin [standardmått för att mäta vätska – 3,5 liter] ska ni ha. [Dessa två verser som handlar om ärlighet i transaktioner – rätta vikter och mått. Detta stycke relaterar direkt till budorden i vers 11–18 om att inte stjäla, ljuga och bedra, utan att älska sin medmänniska. Standardiserade vikt- och måttenheter omnämns i Hammurabis lagar. Det är intressant att i ett stycke som just handlar om rätt balans står "vikt" centralt i vers 35 och i vers 36 är våg och sten centralt och balanserar varandra! Ordet vikt i vers 35 omgärdas av två ord för mått som balanserar de två måtten efa och hin i vers 36.] Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim),
    som har fört er ut ur Egyptens land.
Tala till Israels barn och säg till dem:

Avgudadyrkan – samhället ska straffa

Om någon av Israels barn eller av främlingarna som bor i Israel ger något av sina barn åt Molok, ska han straffas med döden. Folket i landet ska stena honom. [3 Mos 18:21; 2 Kung 3:27; Ps 106:38; Jer 32:35]
Jag ska vända mitt ansikte mot den mannen och utrota honom ur hans folk, därför att han gett ett av sina barn åt Molok och orenat min helgedom och ohelgat mitt heliga namn.
Om folket i landet ser mellan fingrarna med den mannen när han ger ett av sina barn åt Molok och inte dödar honom,
så ska jag själv vända mitt ansikte mot den mannen och mot hans släkt. Och jag ska utrota honom ur folket tillsammans med alla som följt honom och i trolös avfällighet dyrkat Molok.
Om någon vänder sig till förtroliga andar [demoner som förställer sig och talar för den döde], och spåmän, för att sälja sig till dem, så ska jag vända mitt ansikte mot honom, och utplåna honom ur hans folk.
Om en man ligger med en kvinna som har sin månadsrening och blottar hennes nakenhet,
    blottar han hennes blodflöde.
De kommer att försvinna (skäras bort) ur sitt folk. [Passivformen indikerar att det är Gud som straffar dem.]
Ni ska inte följa sederna hos de folk som jag driver undan för er, för just därför att de gjort som de gjort avskyr jag dem.
De ska inte ta en hustru som är en sköka eller hädisk, inte heller ska de ta en som är förskjuten från sin man, för han är helgad till hans Gud (Elohim).
[Översteprästen har fler krav än en vanlig präst.]
Och han som är överstepräst bland sina bröder, över vars huvud smörjelseoljan är utgjuten och som är avskild för att ta på sig kläderna, ska inte avtäcka sitt huvud och inte riva sönder sina kläder.
En änka eller en frånskild kvinna, eller en hädisk, eller en sköka ska han inte ta, men han ska ta en jungfru av sitt eget folk till hustru.
Tala till Aron och säg: "Vem han än är av din säd i dina generationer som har något lyte (en defekt), låt honom inte komma nära för att offra hans Guds (Elohims) bröd.
Ingen man som har ett lyte (en defekt) av prästen Arons säd (ättlingar) ska komma nära för att offra Herrens (Jahves) offer gjorda med eld. Han som har ett lyte (en defekt), han ska inte komma nära för att offra sin Guds (Elohims) bröd.
Han ska äta sin Guds (Elohims) bröd, både av det högheliga och av det heliga.
Tala till Aron och till hans söner att de ska avskilja sig själva från Israels söners heliga ting som de har helgat (avskilt) åt mig, så att de inte vanhelgar mitt heliga namn med det som de helgar till mig. Jag är Herren (Jahve).
Säg till dem: "Vemhelst han är av all er säd bland era generationer (för all framtid) som går till de heliga tingen, som Israels söner har helgat till Herren (Jahve), och har sin orenhet på sig, den själen ska huggas bort från framför mitt ansikte (min närvaro). Jag är Herren (Jahve).
Oavsett vilken man av Arons släkt (säd, avkomma) som lider av en svampinfektion (mögel) eller ett problem med flytningar, han ska inte äta av det heliga förrän han har blivit ren. Och den som berör någonting som är orent genom de döda eller en man vars säd har lämnat honom,
Men om prästens dotter blir änka eller frånskild och inte har några barn och återvänder till sin fars hus som i sin ungdom, ska hon äta av sin fars kött. Men ingen främling ska äta av det.
[Denna sektion hör ihop med kapitel 1-7. Det som tas upp här är defekter på djuren som diskvalificerar dem från att offras.] Tala till Aron och till hans söner och till alla Israels söner och säg till dem: "Vem han än är från Israels hus eller från främlingarna i Israel, som vill offra sitt offer för alla sina löften och alla hans frivilliga gåvor som de vill offra till Herren (Jahve) som ett brännoffer,
Blinda eller brutna eller lytta (defekta) eller som har en utväxt, eller öppna sår eller fjällighet, dessa ska ni inte offra till Herren (Jahve). Gör inget offer gjort med eld av dem på altaret till Herren (Jahve).
Inte heller från en främlings hand ska ni offra Guds (Elohims) bröd av något av detta, eftersom deras förruttnelse är i dem och defekter (lyten) är i dem, ska de inte ge er nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa).
När en oxe eller ett får eller en get förs fram, ska den stanna sju dagar med sin mor, och från den åttonde dagen och framåt ska det ge nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) som ett offer gjort med eld till Herren (Jahve).
som förde er ut ur Egyptens land för att vara er Gud (Elohim). Jag är Herren (Jahve).
Han ska vifta kärven framför Herrens (Jahves) ansikte så att den ger nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) åt dig. På morgonen efter sabbaten ska prästen vifta den. [Detta kan vara både den andra och tredje dagen under det osyrade brödets högtid, eftersom det är dagen efter sabbat. Om en vanlig veckosabbat och den högheliga sabbaten som är första dagen i det osyrade brödets högtid infaller efter varandra blir det två sabbatsdagar innan man kan fira förstlingsfruktens högtid. Det var troligtvis detta som inträffade det året då Jesus korsfästes, se Matt 28:1; Mark 11. Pesach firas alltid 14:e Nisan och den första dagen i det osyrade brödets högtid den 15:e Nisan. Den tredje dagen i osyrade brödets högtid är 17:e Nisan. Veckodagarna varierar år från år. År 30 e.Kr. är dock 17:e Nisan en söndag. Det året sammanfaller söndagen också med Förstlingsfruktens högtid, Bikkurim. Tänk om samtidigt som en kärve viftades i templet som ett förstlingsoffer spreds nyheten om att Jesus var uppstånden, se 1 Kor 15:20.]
Sedan ska du räkna från morgonen efter sabbaten [samma dag som förstlingsfruktens högtid firas], samma dag som du bär fram kärven med ditt viftoffer, sju fulla sabbater.
Till morgonen efter den sjunde sabbaten ska du räkna femtio dagar och sedan bära fram ett nytt matoffer till Herren (Jahve). [Dagarna mellan Förstlingsfruktens högtid och Pingst, de ska räknas sju gånger sju dagar.]
Du ska [då, på den femtionde dagen] föra ut från ditt hus två stycken bröd till ett viftoffer. De ska göras av två tiondelar av en efa fint mjöl [ca 5-7 liter] och du ska baka dem med jäst som en förstlingsfrukt till Herren (Jahve). [Detta är det enda offret i hela Tora som inte bara får, utan ska vara gjort med jäst! Det är signifikativt på flera sätt. För det första är det två bröd som talar om judar och hedningar tillsammans. Men det är också jästen som symboliserar synden i våra liv. När pingsten får sin uppfyllelse i Apg 2 utgjuts den Heliga Ande över alla människor. Därmed blir det möjligt för oss som syndiga varelser att få del av rättfärdigheten från Gud genom Jesus. På så vis kan vi komma med synden inför Gud utan att bli dömda till evig död, eftersom vi nu får åberopa Jesu blod som gör oss syndfria i Guds ögon trots vår egen syndfullhet. Det är den Helige Andes uppgift att övertyga oss om vår synd och behovet av frälsningen som Jesus erbjuder oss.
    Denna högtid firas i modern tid bara en eller två dagar, till skillnad från Pesach och Sukkot som fortfarande firas i sju dagar.]
Vem det vara må ibland er som inte rannsakar sin själ (sig själv) den dagen ska bli avhuggen (avskiljas från) sitt folk.
Vem som helst som utför någon form av arbete den dagen, den personen ska jag utrota ur hans folk.
Det ska vara en sabbat med högtidlig vila för er och ni ska ödmjuka era själar. Efter nionde dagen i månaden på kvällen, från afton till afton, ska ni fira er sabbat. [Här är hebreiskan lite korthuggen i sitt uttryck men judarna tolkar denna vers som att man ska inleda Försoningsdagen innan solen hunnit gå ner helt och därför blir detta dygn längre än 24 timmar.]
vid sidan av Herrens (Jahves) sabbater och vid sidan av era gåvor och alla era löften och alla era frivilliga gåvor som ni ger till Herren (Jahve).
så att era kommande generationer ska veta att jag lät Israels söner (barn) bo i lövhyddor när jag förde dem ut ur Egyptens land. Jag är Herren er Gud (Jahve Elohim). [Profetiskt pekar lövhyddohögtiden framåt på det kommande tusenårsriket då vi ska regera med Jesus här på jorden under en period av frid, då ondskan inte är med, se Upp 20:1–3.]
Utanför vittnesbördets förhänge i mötestältet ska Aron ordna det från kväll till morgon inför Herrens (Jahves) ansikte oavbrutet. Det är en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt i era generationer.
Varje sabbat ska han göra i ordning det inför Herrens (Jahves) ansikte oavbrutet. Det ska tas från Israels söner som ett evigt förbund.
Och det ska vara Arons och hans söners och de ska äta det på en helig plats, för det är det heligaste för honom av offren till Herren (Jahve) gjorda med eld som en evig förordning (ordagrant "saker inristat").
För fram honom som har förbannat runtom i lägret, och låt alla som hört honom lägga sina händer på hans huvud, och låt hela församlingen stena honom.
Och Mose talade till Israels söner att de skulle föra fram honom som hade förbannat runtom i lägret och stena honom med stenar. Och Israels söner gjorde som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och om du säljer något till din granne eller köper något från din grannes hand, ska ingen förtrycka sin bror.
Efter antalet år efter jubelåret ska du köpa av din granne och efter antalet år med frukt ska han sälja till dig.
Ni ska inte förtrycka varandra med detta utan vörda er Gud (Elohim), för jag är Herren er Gud (Jahve Elohim).
Om din bror blir fattig och har sålt sin besittning och om hans återlösare kommer för att återlösa den, då ska han återlösa vad hans bror har sålt.
Ta inget ocker eller ränta av honom, utan vörda din Gud (Elohim), så att din bror kan leva med dig.
Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim) som förde dig ut ur Egyptens land, för att ge dig Kanaans land och vara din Gud (Elohim).
Och sedan ska han lämna dig, både han och hans barn med honom och ska återvända till sin egen familj och till sina fäders besittning ska han återvända.
För de är mina tjänare som jag har fört ut ur Egypten, de ska inte säljas som slavar.
Du ska inte råda över honom med stränghet utan ska vörda din Gud (Elohim).
Både din tjänare och din tjänarinna som du ska ha, ska vara från hedningarna som du har runt omkring dig, av dem ska du köpa tjänare och tjänarinnor.
Och även från främlingarnas söner som vandrar omkring bland er, av dem ska ni köpa och från deras familjer som finns bland er, som de födde i ditt land, och de ska vara din egendom.
efter att han är såld ska han bli återlöst igen, en av hans bröder ska återlösa honom.
Antingen hans farbror eller hans farbrors son ska återlösa honom eller någon som är nära släkting till honom från hans familj ska återlösa honom, eller om han har möjlighet ska han återlösa sig själv.
Och han ska beräkna med honom som köpte honom från året som han såldes till honom till jubelåret, och priset för hans försäljning ska vara efter antalet år. Som dagarna för en anställd arbetare ska det bli för honom.
Om det är många år efter ska han ersätta priset för hans återlösning från hans köpeskilling.
För till mig är Israels söner tjänare, de är mina tjänare som jag fört ut ur Egyptens land. Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim).
Och 5 av er ska jaga 100, och 100 av er ska få 10 000 på flykt och dina fiender ska falla framför er med svärdet. [Ett ordspråksliknande uttryck för ett militärt överläge, se 5 Mos 32:30; Jes 30:17.
Du ska äta den gamla säden och rensa ut den gamla för den nya.
Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim) som fört fram dig ut ur Egyptens land för att ni inte ska vara deras slavar, och jag har brutit banden från ditt ok och låtit dig gå upprätt.
Och de ska falla den ene på den andre som om det vore för svärd när ingen jagar, och de ska inte ha någon kraft att stå framför sina fiender.
Landet ska bli folktomt och ges nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina sabbater medan det ligger öde utan dem, och de ska få nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina synder. För så mycket som, ja så mycket som de har föraktat mina påbud (bindande juridiska beslut) och så mycket som deras själar har avskytt mina förordningar (ordagrant "saker inristat").
Men för deras skull ska jag komma ihåg förbundet med deras förfäder som jag förde ut ur Egyptens land i hedningarnas åsyn för att jag ska vara deras Gud (Elohim). Jag är Herren (Jahve).

Gäller din uppskattning (värdering) en man från 20 års ålder till 60 års ålder,
    ska den vara 50 shekel silver [omkring 0,5 kg] efter helgedomens shekel.
Om det gäller någon från 5 års ålder till 20 års ålder,
    ska uppskattningen (värderingen) vara 20 shekel för pojkar
    och 10 shekel för flickor.
Och om det är från 1 månad gammal till 5 års ålder,
    ska uppskattningen (värderingen) vara 5 shekel silver för pojkar
    och 3 shekel silver för flickor.
Och om det är från 60 års ålder och uppåt,
    ska uppskattningen (värderingen) vara 15 shekel silver för män och 10 shekel silver för kvinnor.
Men om det är någon som är fattigare än uppskattningen (värderingen),
    då ska han komma inför prästen, och prästen ska värdera honom. Efter hans förmåga som avlagt eden ska prästen värdera honom.
Och om en man ska helga en del av sitt fält av hans besittning till Herren (Jahve), då ska uppskattningen göras i förhållande till dess gröda. En chomer korn [den vikt en åsna kunder bära] ska värderas till 50 shekel silver.
Om han helgar sitt fält från jubelåret, ska värderingen gälla.
Men om han helgar sitt fält efter jubelåret ska prästen beräkna åt honom pengarna efter antalet år som återstår till jubelåret, och det ska dras av från värderingen.
Och om en man helgar till Herren (Jahve) ett fält som han har köpt som inte är hans besittning,
Under jubelåret ska fältet återgå till den som det köptes av, till honom som landets besittning tillhör.
Se till att inget helgat föremål som en man har helgat till Herren (Jahve) av allt som han har, både människor och djur och fältens gröda, blir sålt eller återlöst. Varje helgat föremål är högheligt för Herren (Jahve).
Och allt tionde av marken, om det är säd eller frukt från träden, är Herrens (Jahves). Det är heligt för Herren (Jahve).
Och om en man skulle vilja återlösa av sitt tionde, ska han lägga till en femtedel av dess värde.
Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken, i mötestältet (Tabernaklet – hebr. ohel moed), på den första dagen i den andra månaden, det andra året efter att de kommit ut ur Egypten [tabernaklet hade varit uppsatt en månad (2 Mos 40:17) och israeliterna hade varit nästan ett år i öknen], och sade:
från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig i Israel. Ni ska räkna dem efter deras härordning (deras plats i armén), du och Aron.
De samlade hela menigheten tillsammans på den första dagen i den andra månaden och de kungjorde deras stamtavlor efter deras familjer, enligt deras fäders hus, i enlighet med antalet namn från tjugo års ålder och uppåt, varje man var för sig.
Rubens söner, Israels förstfödde, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Simons söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Gads söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Juda söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Issachars söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Sebulons (Zevoluns) söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Josef söner,
av Efraims söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Manasses (Manashes) söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Benjamins söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Dans söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Ashers söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Naftalis söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Dessa som räknades av Israels söner efter sina fäders hus (stammar) från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
"Israels söner ska låta varje man slå upp sitt tält, under sitt eget baner efter sina fäders hus (stammar), på behörigt avstånd runt tältet för möten på bestämda tider (Tabernaklet). [I enlighet med den gudomliga placeringen, tältar Israels 12 stammar utanför leviternas ring i fyra grupper om vardera tre stammar:
    Öster: Juda, Issachar och Sebulon
    Söder: Ruben, Simon och Gad
    Väster: Efraim, Manashe och Benjamin
    Norr: Dan, Asher och Naftali Antalet personer gör att lägren blir olika stora. Kortast är den västra på drygt 100 000 personer, medan den östra är nästan dubbelt så stor med närmare 190 000 personer. Syd och nord är båda omkring 150 000 personer. Sett ovanifrån, från öster, bildar denna tältordning formen av ett kors. Varje stam har sin egen prins eller ledare (hebr. nasi), se vers 3, och en särskild flagga eller baner (hebr. degel), se vers 2, med sina egna bestämda stamsymboler och färger. Färgerna är de som motsvarar de dyrbara stenarna på översteprästens bröstsköld, se 2 Mos 28:17–20. Dessa symboler anses vara ett tecken på Guds stora kärlek för varje stam i Israel. Det står i Höga Visan: "Hans baner över mig är kärleken", se Höga V 2:4.]
Och du ska ge leviterna till Aron och till hans söner, de är helt (fullständigt) givna till honom från Israels söner.
"Och jag, se [hebr. hinne betonar], jag har själv bland (i centrum av) Israels söner tagit ut (utvalt) leviterna, istället för varje förstfödd som öppnar moderlivet bland Israels söner [2 Mos 13:1–2]. Därför ska leviterna ska vara mina,
för allt förstfött är mitt. På den dagen då jag slog allt förstfött i Egypten helgade jag allt förstfött i Israel åt mig, både människor och djur. Mina ska de vara. Jag är Herren (Jahve)." [Den tionde och sista plågan omfattade samtliga både människor och djur i Egypten, se 2 Mos 11.]
"Räkna Levis söner efter deras fäders hus, efter deras familjer, alla män från en månads ålder och uppåt ska du räkna bland dem."
De som räknades bland dem enligt antalet av alla män från en månads ålder och uppåt, de som räknades bland dem var 7 500.
enligt antalet av alla män från en månads ålder och uppåt, 8 600, väktare av helgedomens angelägenheter.
Och de som räknades bland dem enligt antalet av alla män från en månads ålder och uppåt, de som räknades bland dem var 7 500.
Alla de som räknades av leviterna, som Mose och Aron räknade på Herrens (Jahves) befallning efter deras familjer, alla män från en månads ålder och uppåt, var 22 000.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Räkna alla förstfödda män av Israels söner, från en månads ålder och uppåt, och ta antalet av deras namn.
Och alla förstfödda män enligt antalet namn, från en månads ålder och uppåt, av dem som räknades bland dem, var 22 273.
Och för återlösningen av de 273 förstfödda i Israel som överstiger antalet av leviterna,
Och Mose tog återlösningspengarna från dem som återstod av dem som är återlösta genom leviterna,
från de förstfödda av Israels söner tog han pengarna, 1 365 shekel efter helgedomens shekel,
"Ta antalet av Kehats söner från leviternas söner, efter deras familjer från deras fäders hus,
från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder i tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.
och ovanpå ska de lägga ett täcke av skinn och breda ut ett blått tyg över och de ska sätta stängerna på plats.
"Hugg inte av Kehatiternas familjestam från leviterna,
från 30 år och uppåt till 50 år ska du räkna dem, alla som träder in och väntar på sin tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.
De ska bära tabernaklets tyger och mötestältet, dess täcke och skinntäcket som är ovanpå det och förhänget till mötestältets dörr, (förhänget in till det heliga)
från 30 år och uppåt till 50 år ska du räkna dem, alla som träder in och väntar på sin tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.
från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder in i tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.
från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder in i tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.
från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder in i tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.
från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder in i arbetet för att tjänstgöra för att utföra arbetet med att bära bördor i mötestältet.
både män och kvinnor ska ni skicka ut, utanför lägret ska ni skicka dem, så att de inte orenar lägret i vars mitt jag bor."
Och Israels söner gjorde så och skickade dem utanför lägret. Som Herren (Jahve) hade sagt till Mose, så gjorde Israels söner.
"Tala till Israels söner: En man eller en kvinna som ska bekänna någon synd som människor brukar bekänna, som bekänner en överträdelse mot Herren (Jahve) och denna själ är skyldig,
Men om mannen saknar en återlösare till vilken betalningen för skulden kan ges, då ska återbetalningen vara Herrens (Jahves), ja prästens, vid sidan av baggen för försoning, med vilken försoning ska göras för honom.
och en man ligger med henne, och det är dolt från hennes mans ögon, blir hon hemligt orenad, och där finns inga vittnen mot henne, inte heller blir hon påkommen i akten,
Och prästen ska låta henne avlägga en ed och säga till kvinnan: 'Om ingen man har legat med dig, och om du inte har gått åt sidan till orenhet, medan du varit under din man, ska du vara fri från detta bitterhetens vatten som orsakar förbannelse,
men om du har gått åt sidan, medan du varit under din man, och om du blivit orenad, och om någon legat med dig förutom din man'



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.