1 Moseboken (141)
Gud (Elohim) sa: "Låt oss göra (insätta – hebr. asah) människan (mänskligheten – hebr. adam) [man och kvinna] i (till) vår avbild (hebr. ), för att likna (hebr. demot) oss. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över
fiskarna i havet
och fåglarna i himlen
och över boskapsdjuren.
Ja, över hela jorden och över allt krypande som kryper (rör sig) på jorden."
[Här används både substantivet remes följt av verbet romes och innefattar kräldjur, groddjur, insekter och även små däggdjur, men kan även vara en sammanfattning av alla djur. Första person plural "låt oss" är ovanligt och förekommer bara dag sex då människan skapas, vilket visar att detta är en speciell händelse. Formen används bara två gånger till, och även då när något utöver det vanliga sker, se ; . Pluralformen kan tolkas självövervägande, dvs. att Gud talar till sig själv, han överväger med sig själv. Skrivsättet inrymmer också treenigheten – Fader, Son och helig Ande. Ordet avbild kan användas om fysisk likhet, men eftersom Gud är Ande (), reflekterar likheten främst människans andliga sida. I sammanhanget nämns "råda" vilket ger betydelsen att människan är en representant för Gud.]
[Fram tills nu har allting varit gott eller mycket gott. För första gången är nu något "inte bra", och det är Adams brist på en kompanjon.]
Herren Gud (Jahve Elohim) sa: "Det är inte gott [ändamålsenligt, optimalt, som sig bör] att mannen ska vara ensam, jag vill göra (hebr. asa) en hjälpare (hebr. ezer) anpassad för honom."
[Sista frasen (hebr. ezer kenegdo) är ordagrant översatt "hjälpare enligt motsatt honom". Betydelsen av neged med prefixet k och suffixet o är någon som står framför och mitt emot honom, någon som är lik honom och jämställd med honom. Hebr. ezer har innebörden att komma till någons hjälp och att assistera. Det beskriver dock ingen hierarki, Gud själv kallas Israels hjälpare i , se även . Här beskrivs ett partnerskap mellan en man och en kvinna. Samma fras återkommer i .]
Adam gav namn åt alla boskapsdjur, alla fåglarna (insekterna och alla djur som kan flyga) i luften, och alla [vilda] djur på fältet. Men för Adam fanns ingen hjälpare anpassad för honom.
för Gud vet (hebr. jada) att den dagen ni äter av den öppnas era ögon, och ni blir som Gud (gudomliga varelser) som förstår (hebr. jada) skillnaden mellan gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande)."
Herren Gud (Jahve Elohim) sa: "Människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet ..."
[Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.]
Kain kände sin hustru [hade sexuellt umgänge med henne] och hon blev havande och födde Henok (betyder: invigd/tillägnad – hebr. Chanoch). Han byggde en stad och uppkallade staden efter sin sons Henoks namn.
[En skandinavisk form av namnet är Enok och den engelska stavningen är Enoch, se även ; ; ]
När Adam hade levt 130 år fick han en son som var honom lik (hebr. demot), som hans egen avbild (hebr. tselem), och gav honom namnet Set [hebr. Shet – Ersättaren, se ].
Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra, ja han gjorde allt detta. [Upprepningen betonar Noas lydnad.]
Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra.
kom ett par av varje art in till Noa i arken, hane och hona, så som Gud hade befallt Noa.
De kom, hane och hona av alla slags djur, så som Gud (Elohim) hade befallt Noa. Sedan stängde Herren (Jahve) igen [dörren] om honom.
När Herren kände den välbehagliga doften, sa han till sig själv:
"Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Allt som lever och rör sig ska vara er föda, på samma sätt som jag gav er de gröna örterna (grönsakerna), ger jag er allting.
[Välsignelsen som Gud ger Noa speglar den välsignelse som Adam fick i . En skillnad är att nu finns synden i världen, och människan ska inte längre råda över djuren. I stället för ett frivilligt underordnande så finns nu en komponent av rädsla hos djuren. Även om att äta kött tidigare var tillåtet, t.ex. Abels blodsoffer var välbehagligt inför Gud och Noas rena djur under deras år i arken, så blir det nu en tydligt uttalad tillåtelse att använda djur till föda.]
Han var en mäktig (våldsam) jägare framför Herrens (Jahves) ansikte. Därför finns talesättet: "Likt Nimrod, en mäktig jägare inför Herren (Jahve)."
Abram gick som Herren (Jahve) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (Charan) [].
Det hände när han gick in i Egypten att han sa till sin hustru Saraj: "Se, jag vet att du är en mycket vacker kvinna att se på.
Och det blev så att när Abram kom till Egypten, såg egyptierna kvinnan och att hon var mycket vacker.
Lot lyfte upp sina ögon. Och han betraktade hela Jordanslätten
[österut om Betel, se ]. Ja, hela slätten
(dess helhet) var rik på vatten överallt innan Herren ödelade Sodom och Gomorra –
som en Herrens trädgård,
som Egyptens land, hela vägen ner till
Tsoar.
[Tsoar var en av de fem städerna i detta område. Det var hit Lot flydde från Sodom och Gomorra (). Namnet betyder "obetydlighet", och den hette tidigare Bela som betyder "förstörelse". Namnen verkar indikera att det var en mindre stad.]
Jag ska göra din säd
som stoftet på jorden;
kan någon räkna stoftet på jorden, då ska din säd också [kunna] räknas.
Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade talat till honom.
Herren
(Jahve) uppenbarade sig
[igen] för Abraham vid de stora träden
(ekarna eller terebinterna) i
Mamre [strax utanför Hebron, tre mil söder om Jerusalem]. Abraham satt vid tältets öppning
(dörr) under den hetaste delen av dagen
[på eftermiddagen, mellan två och fem].
Låt mig hämta en bit bröd så ni kan styrka er nu när ni ändå har kommit förbi er tjänares hem. Sedan kan ni fortsätta igen."
De svarade "Ja, gör som du talat!"
Och han [Herren] sa: "Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se då ska din hustru Sarah ha en son".
Sarah hörde detta [där hon stod] vid tältets öppning, som var bakom honom.
Nu var Abraham och Sarah gamla och hade nått hög ålder och Sarah hade slutat att ha det på kvinnors vis.
Är någonting för svårt för Herren (Jahve)? På den bestämda (avtalade) tiden ska jag komma tillbaka till dig, när tiden har gått runt (om ett år) och då ska Sarah ha en son".
Nu vill jag gå ner och se huruvida de förtjänar förintelse så som ropet har kommit till mig. Om inte kommer jag att veta (få kunskap om) det."
Må det vara fjärran ifrån dig att göra så och slå de rättfärdiga tillsammans med de onda, så att de rättfärdiga behandlas som de onda. Låt det vara fjärran från dig! Ska inte domaren över hela jorden vara rättvis?" [Här tilltalar Abraham Gud som hela jordens domare.]
Och Herren (Jahve) gick sin väg så fort han hade slutat samtala med Abraham, och Abraham återvände till sin plats [tillbaka hem till Mabre utanför Hebron, se ].
[Sedan Abrahams första vädjan () har Herren svarat sex gånger (, b, 29b, 30b, 31b, 32b). Det fanns inte tio rättfärdiga i staden. I finns en liknande bön, men samma Jeremia skriver i att varje generation är själv ansvariga för konsekvenserna av sin skuld, se även ; .]
Se, jag har två döttrar som inte har känt (haft en sexuell relation med) någon man, låt mig, jag ber er, föra ut dem till er och ni kan göra vad ni finner för gott i era ögon med dem, gör bara ingenting mot dessa män, så sant som de har kommit under skuggan av mitt tak (är under mitt beskydd)."
Och Lot gick ut och talade till sina svärsöner som hade gift sig med hans döttrar och sa: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahve) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [De lyssnade inte och trodde inte att han menade allvar.]
Och när de hade fört ut dem utanför sa han: "Fly för ert liv, se er inte tillbaka och stanna inte i slättlandet, fly till bergen, annars sveps ni bort." [Slättlandet var det område som förmodligen omstörtades och bildade Döda havet.]
Och han såg ut mot Sodom och Gomorra och mot slättlandet, och se, röken från landet steg upp som röken från en ugn.
Den förstfödde [äldre] sa till den yngre: "Vår far är gammal och det finns inte en enda man på jorden som vill komma in till oss (ta oss till hustrur) på jordens vägar (kan betyda "att ingen kommer gående på de vägar som gör det möjligt för dem att träffas" eller "i enlighet med de världsliga traditionerna").
Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [] att jag sa till henne: 'Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror.' "
[Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.]
Och Herren (Jahve) kom ihåg Sarah som han hade sagt och Herren (Jahve) gjorde mot Sarah som han hade talat.
Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal som Gud (Elohim) hade befallt honom.
Hon gick och satte sig ner mitt emot, ett gott stycke bort, så det var ett bågskott emellan, för hon sa: "Låt mig inte se när barnet dör." Och hon satt mitt emot honom och lyfte upp sin röst och grät.
Ge mig därför din ed (löfte) vid Gud (Elohim) att du inte agerar falskt (gör fel) mot mig, inte mot mina söner, inte mot mina sonsöner (barnbarn), utan i enlighet med den nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) som jag har visat (gjort mot) dig, så ska du göra mot mig och mot landet som du har vandrat omkring i."
som en välsignelse ska jag välsigna dig och föröka, jag ska föröka din säd som stjärnorna på himlen och som sanden som finns på havets strand, och din säd ska besitta sin fiendes port.
När kamelerna hade druckit klart tog mannen fram en guldring som vägde en beka [5,5 gram – motsvarar en halv shekel, se ] och två armband till hennes händer som vägde 10 shekel [113 gram] i guld.
Den unga kvinnan sprang iväg och berättade alla dessa ord i sin mors hus.
Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sa: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan.
Se, Rebecka är framför dig, ta henne och gå, och låt henne bli din herres sons hustru, så som Herren (Jahve) har talat."
När Abrahams tjänare hörde dessa ord böjde han sig ner till marken, till Herren (Jahve).
Och ut kom den förste, rödaktig (hebr. admoni) var hela han, som en hårig (hebr. sear) klädnad [mantel]. Och de gav honom namnet Esau.
[Hans rödaktiga färg är snarlikt ordet för edomit (hebr. adomi) det folkslag som ska komma från honom, se . Även ordet för hårig anspelar på namnet för det område Esau skulle bo på, Seirs bergsbygd, se .]
Och Jakob svarade: "Först (denna dag), sälj din förstfödslorätt (hebr. bechorah) till mig." [Den förstfödde sonen fick dubbel arvslott, se .]
Jakob sa: "Först (denna dag), ge mig din ed." Och han gav honom sin ed. Ja, han [Esau] sålde sin förstfödslorätt till Jakob. [Jfr , samma uttryck att först göra något. Jakobs "ge mig din ed" här skiljer sig dramatiskt från den i där han är en äldre man, helt beroende av sin son Josef för sin sista önskan.]
och jag ska föröka din säd (avkomma, ättlingar) till att bli som stjärnorna på himlen och till din säd ska jag ge alla dessa länder. Genom din säd (avkomma, ättlingar) ska alla jordens folkslag (hednafolk) själva bli välsignade [],
Avimelech sa: "Vad är det du har gjort mot oss? En av vårt folk kunde enkelt ha legat med din hustru och du skulle ha dragit skuld över oss."
Isak grävde på nytt upp brunnarna med vatten, som de hade grävt under hans far Abrahams dagar, eftersom filistéerna hade lagt igen dem efter Abrahams död. Han gav dem namn efter de namn som hans far hade gett dem.
så att du inte skadar oss, såsom vi inte har rört dig. Så som vi inte har gjort annat än gott mot dig och har sänt iväg dig i frid, så är du nu Herrens (Jahves) välsignade."
Och tillred (gör – hebr. asah) något läckert [en välsmakande måltid med viltstek och tillbehör] åt mig, något som jag älskar. Och för det åt mig. Och jag ska äta. Gör detta så att jag kan [ordagrant: min själ] välsigna dig innan jag dör."
Gå till flocken och hämta därifrån till mig två fina killingar av getterna och av dem ska jag tillreda (göra) något läckert åt din far, något som han tycker om.
Min far kan till äventyrs vilja känna på mig och då blir jag som ett hån för honom och jag drar en förbannelse över mig och inte en välsignelse."
Och han gick och hämtade och förde dem till sin mor och hans mor tillredde något läckert (en lyxig måltid), en sådan som hans far älskade.
Då sa Jakob till sin far [och ljög]: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du talat till mig (det du bett mig om). Stå upp [och kom], jag ber dig, sitt och ät av min anrättning [villebråd], så att du (din själ) kan välsigna mig."
Och han kände inte igen honom eftersom hans händer var håriga som hans bror Esaus händer, och han välsignade honom.
Och han kom nära och kysste honom. Och han kände doften av hans kläder och välsignade honom och sa:
"Se, doften av min son är
som doften av fälten
som Herren (Jahve) har välsignat.
Och det skedde att så snart Isak hade avslutat välsignelsen av Jakob, lämnade Jakob sin fars närhet och Esau, hans bror kom in från sin jakt.
När Esau hörde sin fars ord, skrek han ett högt (mycket stort) och bittert skrik och han sa till sin far: "Välsigna mig, även mig, min far!"
Med hjälp av (genom) ditt svärd ska du leva [genom att plundra och röva, se ],
och du [Esau och dina efterkommande – edomiterna] ska tjäna din bror [Jakob/Israel],
och det ska ske när du bryter dig loss (irrar runt)
att du skakar av dig hans ok från din nacke."
[Denna anti-välsignelse är hälften så lång som den som först var tänkt för den äldste sonen, se . Orden här är motsatta, jfr med där även ordningen av dagg/feta är reverserad till feta/dagg. Orden här blir en profetia över Esaus ättlingar, edomiterna. De försöker slå sig fria under Salomos regeringstid, se . Deras frigörelse kommer i revolten mot kung Jehoram, se ; .]
Och Rebecka sa till Isak: "Jag är livrädd på grund av Chets döttrar. Om Jakob tar en hustru av Chets döttrar, en som dessa av döttrarna från landet, vilken glädje har jag då av livet?"
Din avkomma ska bli [talrik] som stoftet på jorden och du ska utbreda dig åt havet [till Medelhavet i väster] och öster, och norr, och till Negev [öknen i söder]. Genom dig och din avkomma ska alla folkslag på jorden bli välsignade. [; ; ]
Och det hände när Jakob såg Rakel, hans morbror Labans dotter, och hans får, kom Jakob nära och rullade undan stenen från källans öppning och gav Labans flock vatten.
Och det skedde när Laban hörde nyheten om Jakob hans systers son, att han sprang och mötte honom och omfamnade honom och kysste honom och förde honom till sitt hus. Och han återgav (räknade upp) allting för Laban.
Så Jakob tjänade sju år för Rakel, men i hans ögon var det bara som några få dagar, på grund av den kärlek han hade till henne.
Och det skedde när Rakel hade fött Josef att Jakob sa till Laban: "Sänd iväg mig så att jag kan gå till min plats och till mitt land.
Och Laban sa: "Se till dig ska det vara enligt dina ord."
Jakob märkte också att Laban inte såg på honom med samma ögon som förut (hans attityd var förändrad).
och han sa till dem: "Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud (Elohim) har varit med mig.
Då sa Laban till Jakob: "Vad har du gjort? Du smög dig i väg från mig och förde bort mina döttrar likt fångar tagna med svärd.
Och Jakob sa när han såg dem: "Detta är Guds (Elohims) läger." Och han gav den platsen namnet Machanajim [betyder "två läger", en plats i Gileads bergsbygd öster om Jordanfloden i närheten av Jabbok, se , ].
Och du sa: 'Jag ska göra dig gott, gott (verkligen göra dig gott – hebr. jatav jatav) och göra din säd som havets sand [], vars antal inte kan räknas.' "
[I används orden nåd och sanning. De hör oskiljaktigt ihop och presenteras alltid i samma inbördes ordning (; ; ; ; ). Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Sektionen har flera upprepningar, hand i och gott i .]
Och han befallde även den andra och den tredje och alla som följde flockarna och sa: På detta sätt ska ni tala till Esau när ni finner honom
När han passerat Penoel [en stad vid floden Jabbok, alternativ stavning till Peniel i ] såg han solen gå upp [första gången det nämns på 20 år, se ], men han haltade på grund av sin höftskada. [Efter mötet med Gud vandrade Jakob annorlunda.]
Och Jakob svarade: "Nej, jag ber dig, om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, ta då emot gåvorna ur min hand, för så sant som jag har sett ditt ansikte, som när någon ser Guds (Elohims) ansikte, ger du mig nåd (villkorad nåd – hebr. ratsah).
Och Jakobs söner kom in från fältet när de hörde det. Och männen var bedrövade och de var mycket arga eftersom han hade gjort en vidrig gärning i Israel när han låg med Jakobs dotter, något som aldrig skulle ha gjorts.
Be mig om mycket, en stor hemgift, och jag ska ge er vad ni säger (begär), bara ni ger mig ungmön till hustru."
Bara på det villkoret ska männen samtycka med oss (bo med oss), att vi blir ett folk, om varje man bland oss blir omskuren som de är omskurna.
Och de sa: "Ska någon få hantera vår syster som en sköka?"
När Josef kom till sina bröder, ryckte de av honom manteln han hade på sig, den speciella mantel [mångfärgade eller långärmade manteln med ornament som Jakob gett honom, se ].
Efter detta sa Juda till sin svärdotter Tamar: "Förbli en änka i din fars hus till dess min son Shela har vuxit upp." Han sa (tänkte för sig själv) annars dör han också, som sina bröder. Och Tamar gick iväg och bodde i sin fars hus.
Det hände ungefär tre månader senare att man berättade för Juda och sa: "Tamar, din svärdotter har varit tempelsköka och nu har hon dessutom blivit gravid, hon är med barn genom prostitution."
Juda sa: "Ta hit henne och låt henne brännas."
Men han drog tillbaka sin hand och hans bror kom ut och hon sa: "Varför har du brutit dig fram (hebr. parats)?" Därför fick han namnet Perets. [Namnet betyder brytning eller att rämna och det är samma ord som används i frågan "Varför har du brutit dig fram?"]
Även om hon fortsatte att tala till Josef dag efter dag, lyssnade han inte på henne eller ville ligga hos henne eller ens vara (vistas i samma rum; umgås) med henne.
En dag hände det när han gick in i huset för att uträtta sina sysslor att ingen av de personer som brukade vara i huset var där inne.
När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt undan,
När han hörde att jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig, flydde och tog sig ut." [Ibland är flykt ett tecken på svaghet, andra gånger mod. Josef förlorade sin mantel, men behöll sin integritet.]
Sedan talade (berättade) hon samma sak till honom: "Den hebreiske tjänaren som du tog hit kom in till mig och ville förnedra mig (roa sig med mig).
När jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig, flydde och tog sig ut."
När hans herre hörde sin hustrus ord som hon talade till honom när hon sa: "Detta gjorde din tjänare mot mig", då upptändes hans vrede.
En (och samma) natt hade både den egyptiske kungens munskänk och bagare – som båda satt fängslade – var sin dröm. Var och en med sin egen uttydning (betydelse).
och i vinet var tre kvistar och på dem sköt knoppar fram, och dess klasar bar fram (mogna) druvor för skörd,
Om tre dagar ska farao lyfta upp ditt huvud och upprätta dig till din ställning (tjänst – hebr. ken; samma ord som översätts "fundament" i ), du ska ge farao bägaren i hans hand så som du tidigare gjort, när du var hans förman.
Men kom ihåg mig när det går väl för dig, och visa mig nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – chesed) och berätta om mig för farao och för mig ut ur detta hus.
Men han hängde upp förmannen för bagarna [på trä – dödade honom], i enlighet med det som Josef uttytt för dem. []
Vi båda drömde en dröm samma natt, men drömmarna hade olika betydelser.
Med oss var en ung man, en hebré, tjänare hos chefen över livvakten []. När vi återgav våra drömmar för honom, tydde han dem. Han gav oss var och en uttydning.
Det skedde precis som han sagt till oss – jag blev återinsatt i mitt ämbete (ställning) [av farao, se ], men den andre [bagaren] blev upphängd [på trä, se ]."
Sju andra kor kom upp efter dem, de var klena och utmärglade, något så anskrämligt har jag aldrig sett i Egyptens land.
När de hade ätit upp dem kunde man inte förstå att de hade ätit dem, de var fortfarande lika klena och utmärglade som från början. Sedan vaknade jag.
Farao sa till sina tjänare: "Kan vi finna en man som denna, en man som har Guds (Elohims) Ande i sig?"
Josef lagrade säd som havets sand, enorma mängder, tills det inte längre var möjligt att hålla räkning på (bokföra) allting för det var så stora mängder (bokstavligt utan siffror, omöjligt att räkna).
[En del språkvetare tror att Josef uppfann det första alfabetet i syfte att förenkla bokföring över alla grödor som skulle förvaras. Fram till den här tiden användes skriftspråk i form av hieroglyfer, vilket Josef säkerligen fick lära sig när han togs i tjänst hos farao. Men om det är så att Josef istället uppfann alfabetet så var det detta som Mose fick lära sig under sina år i faraos palats så att han sedan hade ett skriftspråk med alfabetets bokstäver när han under ökenvandringen skrev ner de fem Moseböckerna.]
och de sju hungeråren började, precis som Josef hade sagt. Det var hungersnöd i alla länder (runt hela Medelhavet och även söderut i Afrika) men i Egypten fanns det bröd.
"Mannen, herren i landet, talade hårt (med myndig röst) till oss och tog oss för att vilja spionera på landet.
När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten sa deras far till dem: "Gå igen och köp oss lite mat."
Må Allsmäktig Gud (El Shaddaj) ge er evig nåd (gränslös barmhärtighet) inför den mannen [som ju är Josef – ännu dold för dem], så att han befriar er andra bror [Simeon, se , ] och Benjamin. Och för min del – om jag blir barnlös (berövas mina barn), så är jag barnlös (berövad)." [Jakob förtröstar på att Guds vilja ska få ske, se ; .]
[Detta är första gången som det hebreiska ordet rachamim förekommer i GT. Det betyder evig nåd, obegränsad barmhärtighet, gränslöst medlidande, oändligt förbarmande. Då ordet står i plural finns det ingen början och inget slut, det är omöjligt att räkna, det saknar begränsningar. Därav översättningar som på olika sätt uttrycker detta med adjektiv som evig, oändlig, gränslös m.m. Huvudbetydelsen i ordet är nåd, men hebreiskan har fem olika rötter för detta ord. Just denna rot betonar att nåden innebär barmhärtighet, medlidande och förbarmande.
Rachamim delar även rot med ordet för livmoder rechem. Det ger nåden i detta uttryck ytterligare en dimension av att vara värnande och beskyddande på samma sätt som livmodern är det lilla, hjälplösa och värnlösa barnets beskydd. På samma sätt som det ofödda barnet också är helt beroende av navelsträngen för att få näring, ligger i detta ord för nåd även en dimension som visar att vi är helt och hållet beroende av Guds eviga nåd för att ens överleva! Det gör att barmhärtigheten, medlidandet och förbarmandet får mycket djupare dimensioner än en allmän välvilja.]
Mannen (hebr. ish) [en av betjänterna i huset] gjorde som Josef bett honom och han förde in männen (hebr. ensch) i Josefs hus.
De satt framför honom, den förstfödde i enlighet med hans förstfödslorätt, och den yngste efter hans ålder. [Josef har placerat dem så att alla sitter i åldersordning.] Männen [de 11 bröderna] tittade förundrat på varandra. [De förundrades över hur Josef kunde veta deras inbördes ålder. Sannolikheten att slumpmässigt välja denna ordning är ytterst liten, en på närmare 40 miljoner.]
Han befallde husets tjänare och sa: "Fyll männens säckar med mat, så mycket som de kan bära, och lägg var och ens pengar överst i säcken.
Lägg sedan min bägare, silverbägaren, överst i den yngstes säck och hans pengar för säden." De gjorde så som Josef hade talat.
De svarade honom: "Varför talar min herre ord som dessa? Det är fjärran från dina tjänare att göra något sådant.
Han svarade: "Låt det nu bli som ni har sagt. Den hos vilken den blir funnen ska vara min slav och ni övriga ska vara oskyldiga."
Juda kom nära honom [Josef] och sa: "Min herre, låt din tjänare, jag ber dig (vädjar) få tala ett ord i min herres öra, och låt inte din vrede upptändas mot din tjänare, för du är som farao.
Vet därför att när jag [Juda] kommer till din tjänare, min far [Jakob], och ynglingen inte är med oss – eftersom hans eget liv är helt sammanfogat med hans liv [ordagrant: hans själ är bunden i hans själ] –
då kommer det bli hans död, om han ser att inte ynglingen är med. Din tjänare [jag Juda] kommer att dra ner de gråa håren på din tjänare, vår far [Jakob], med sorg till Sheol (underjorden).
Till sin far sände han på samma sätt tio åsnor lastade med det goda från Egypten och tio åsneston lastade med säd och bröd och proviant för resan.
Farao sa till Jakob: "Hur många är dagarna och åren av ditt liv?"
Josef etablerade sin far och sina bröder och gav dem besittningar i Egyptens land, i den bästa delen av landet, i landet Rameses [som senare blev en stad i området som också kallas Goshen vid Nilens deltaområde, se ; ], som farao hade befallt.
Men när jag sover med mina fäder, ska du föra ut mig ur Egypten och begrava mig på deras begravningsplats." Han [Josef] svarade [sin far]: "Jag ska göra som du har sagt."
[Jakob fortsätter tala till Josef:] Nu är dina två söner mina, de som föddes till dig i Egyptens land innan jag kom till dig i Egyptens land, Efraim och Manasse, precis som Ruben och Simeon är och ska vara mina.
Han välsignade dem den dagen och sa:
"Av dig ska Israel välsigna och säga:
'Gud (Elohim) ska göra dig som Efraim och som Manasse.' " Så satte han Efraim före Manasse.
Instabil som vatten [utan förmåga till självdisciplin] saknar du överlägsenheten,
eftersom du steg upp i din fars bädd,
där orenade du den, han steg upp till min bädd.
Juda är ett lejons unge,
från bytet har du stigit upp.
Han lutar sig ner, han lägger sig som ett lejon,
som en lejoninna – vem ska resa upp honom?
Dan [betyder "domare"] ska döma (skaffa rätt) sitt folk
som en av Israels stammar.
Alla dessa är Israels tolv stammar, och detta är det som deras far talade till dem och välsignade dem, var och en i enlighet med hans välsignelse, välsignade han dem.
[Detta är första gången frasen "Israels tolv stammar" används. När landet så småningom delas upp inkluderas inte Levi; däremot blir Josefs två söner ledare för två stammar. Manasse och Efraim tar Josefs och Levis plats.]
Farao svarade: "Gå upp och begrav din far i enlighet med eden som du gav honom."
Hans söner gjorde mot honom i enlighet med hans befallning till dem.
Ni ville skada mig, men som ni kan se har Gud vänt det till något gott, för att rädda många människors liv.
2 Moseboken (107)
Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig. På grund av detta kände sig egyptierna ännu mer hotade.
Men barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud och gjorde inte som egyptiernas kung talat till dem, utan lät pojkarna leva.
Barnmorskorna svarade farao: "De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska, de är fysiskt starkare, och de har redan fött innan barnmorskan kommer till dem."
Han svarade: "Vem har satt dig till herre och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern [igår]?"
Då greps Mose av panik och tänkte: "Det jag har gjort måste ha blivit känt."
Herren sa också till honom [och ger ett andra tecken]: "Stick handen innanför manteln!"
Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen sjuk (hebr. ) – vit som snö.
[Det hebreiska ordet tsaraat är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. Det är en sorts mögel som visar sig som ljusa fläckar och svullnader på huden, se . Traditionellt har ordet spetälska använts, men det motsvarar inte den sjukdom som vi idag kallar lepra eller Hansens sjukdom.]
Herren sa: "Stick på nytt handen innanför manteln!"
Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen normal igen, som resten av hans kropp.
"Ni ska inte längre ge folket halm för att göra tegel. Låt dem gå ut och hämta halm själva.
Slavdrivarna pressade dem hårt och sa: "Fullgör ert arbete, er dagliga kvot på samma sätt som när ni fick halm."
De israeliska förmännen som faraos slavdrivare hade satt över folket, blev slagna och man sa: "Varför har ni inte fullgjort er kvot av tegel som tidigare, varken i går eller i dag?"
Mose och Aron gjorde allt som Herren hade befallt dem.
Mose och Aron gick till farao och gjorde exakt som Herren hade sagt till dem. Aron kastade sin stav inför farao och hans tjänare, och den blev en orm (krokodil – hebr. tanin).
[Tidigare i (och i ) används det vanliga ordet för orm (hebr. nachash), här används istället tanin, ett ord som kan vara ett annat ord för orm eller beskriva en krokodil. Ordet används om havsdjuren i . Intressant är att faraonerna ansågs vara Sobek – krokodilguden, se även .]
Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet – hebr. chazaq) och han lyssnade inte till dem precis som Herren (Jahve) hade talat.
[Det hebreiska ordet chazaq betyder att "förhärda" och "tillsluta". När det används om hjärtat beskriver det en vilja som är orubblig och hård. Den hebreiska verbformen här anger inte om det är farao själv eller Gud som initierar förhärdandet. Samma öppna skrivsätt används även i ; ; . Gud känner människans hjärta och kan förutsäga människors agerande, se . När Mose först kallades berättar Herren att han vet att farao kommer göra motstånd och vägra att släppa israeliterna, se . Han har också berättat att han i slutändan kommer att förhärda faraos hjärta, se ; .
Är farao då bara en bricka i Guds spel utan någon egen vilja? Under de tio plågorna framträder ett mönster där det sker ett gradvis förhärdande där farao själv först förhärdar sitt eget hjärta, se , ; . Efter femte plågan sker ett skifte, vid den sjätte plågan står det för första gången att Gud förhärdar faraos hjärta, se . Vid sjunde plågan förhärdar farao på nytt sitt eget hjärta, men nu verkar han ha passerat en gräns utan återvändo. Från och med åttonde plågan och framåt är det Herren som förhärdar honom ytterligare, se , ; ; .
1. Blod: Faraos hjärta "blev hårt", se
2. Grodor: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se
3. Insekter: Faraos hjärta "blev hårt", se
4. Flugor (skalbaggar): Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se
5. Boskap dör: faraos hjärta blev hårt, se
6. Bölder: "Herren förhärdade faraos hjärta", se
7. Hagel och eld: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se
8. Gräshoppor: Herren säger: "jag har förhärdat faraos hjärta", se ,
9. Mörker: "Herren förhärdade faraos hjärta", se
10. Den förstföddes död: "Herren förhärdade faraos hjärta", se
De nio första plågorna (tecknen) kan grupperas i tre grupper med tre plågor i varje grupp. De följer ett liknande mönster: Vid de två första plågorna varnas farao, medan den tredje plågan (i varje grupp) sker utan varning. Vid de tre första plågorna är det Aron som håller ut sin stav (; , ). Den fjärde och femte sänds från Gud (; ). Vid den sjätte plågan använder Mose sina händer och kastar aska i luften () och i de tre sista sträcker han ut sin hand (; , ). Den tionde plågan kommer från Gud, se .]
Mose och Aron gjorde som Herren (Jahve) hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod (blev det blodrött). [Hebreiskan kan tolkas så att vattnet bokstavligt blev till blod, eller att det blev färgat blodrött. Ordet symboliserar också död, vilket blev effekten eftersom fiskarna dör och folket får gräva brunnar för att få drickbart vatten, se , .]
Men de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster.
Faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem, precis som Herren (Jahve) hade talat.
"I morgon", sa han [farao]. Så han [Mose] sa: "Låt det ske i enlighet med ditt ord, så att du ska veta att det finns ingen like till Herren vår Gud (Jahve Elohim).
Herren (Jahve) gjorde i enlighet med Mose ord och grodorna dog från husen, från gårdarna och från fälten.
Men när farao såg lättnaden, förhärdade (tillslöt) han sitt hjärta och lyssnade inte på dem så som Herren (Jahve) hade talat.
Spåmännen (skrivare, från ordet för penna) sa till farao: "Detta är Guds (Elohims) finger."
Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem så som Herren (Jahve) hade talat.
Vi måste vandra en tredagarsresa ut i öknen och offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) precis som han har instruerat oss."
Herren (Jahve) gjorde precis som Mose hade sagt och tog bort flugsvärmarna från farao, från hans tjänare och från hans folk. Ingenting blev kvar.
Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta så att han inte lyssnade till dem. Så som Herren (Jahve) hade talat till Mose [; ].
[Efter den 5:e plågan står det i att "all boskap dog." Vilka djur var det då som fick bölder i den 6:e plågan, se , och vilken boskap är det som tas in från fälten och skyddas från haglet i den 7:e plågan, se ? Det finns flera förklaringar. Bibeln anger inte heller hur lång tid som passerar mellan den femte och sjätte plågan. Om det nu verkligen var varenda en av all boskap som utplånades, kan egyptierna tagit boskap från israeliterna eller köpt från grannländer. Vad gäller haglet i den 7:e plågan varnades "de som fruktade Herren bland faraos tjänare" att ta in sin boskap under tak för att inte dö, se . Även om Bibeln inte uttryckligen säger det kan dessa gudfruktiga egyptier blivit skonade även tidigare, på samma sätt som israeliterna, när den egyptiska boskapen drabbades av sjukdom redan under den 5:e plågan.]
Se, imorgon vid den här tiden ska jag låta det regna med en mycket häftig hagelstorm, vars like aldrig har skådats i Egypten sedan den dag det grundades och till nu.
Mose sa till honom: "Så snart jag har gått ut ur staden ska jag sträcka ut min hand till Herren (Jahve). Åskan ska sluta och haglet ska upphöra så att du må veta att jorden är Herrens (Jahves).
Faraos hjärta var förhärdat (tillslutet) och han lät inte Israels barn (söner) gå, så som Herren (Jahve) hade talat genom Moses hand.
Men han sa till dem: "Må Herren (Jahve) vara med er om jag någonsin skulle låta er gå med era små. Se, ondska är i era ansikten.
Sedan sa Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta ännu en plåga komma över farao och Egypten. Därefter ska han låta er gå härifrån. När han låter er gå ska han med kraft (forcerat) kasta ut er (tvinga ut er) allihop härifrån.
Mose sa [till farao]: "Detta är vad Herren (Jahve) säger: Vid midnatt ska jag gå ut mitt i Egypten (hebr. Mitsrajim),
Även efter det att ni kommit in i det land som Herren har talat om [lovat Israel], ska ni hålla (bevara) denna högtid (ceremoni, gudstjänst).
Sedan gick israeliterna och gjorde allt det som Herren hade befallt Mose och Aron.
[När det gäller dateringen av uttåget finns det två teorier: den sena (1200-talet f.Kr.) och den tidiga (1400-talet f.Kr.), se för mer info. Det enorma vulkanutbrottet på den grekiska ön Santorini (dåtida Thera) skulle kunna ge förklaringar på många av plågorna. Utbrottet orsakade jordbävningar, tsunamier och många kubikkilometer aska och pimpsten skakade några av Medelhavets tidiga civilisationer i grunden. Det skulle kunna förklara hur vattnet drog sig tillbaka och en enorm tsunami. Det skulle kunna synas en "eldstod" på natten osv. Utbrottet som är det värsta någonsin har daterats till 1450 f.Kr. baserat på fynd från intilliggande civilisationer. Dateringar baserade på radiometriska mätningar placerar utbrottet tidigare 1628-1600 f.Kr.]
Han [farao] kallade på Mose och Aron mitt i natten och sa: "Stå upp, gå ut från mitt folk, både ni och Israels söner (alla israeliter) och gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve) som ni har talat.
Ta era fårflockar och boskapshjordar, som ni har talat och försvinn! Men välsigna även mig."
På det viset gjorde Israels söner (folk) i enlighet med Mose ord. De bad egyptierna om föremål av silver och guld och kläder.
Sedan vandrade Israels barn (söner) från Ramses [Tanis eller Zoan] till Sukkot [troligtvis Tell el Maskhuta, åt sydöst från Ramses], omkring 600000 starka män [över 20 år] till fots, därtill barnen (familjerna). [I vid räkningen efter uttåget är de 625550 män över 20 år.]
Men om någon utomstående som bor bland er vill hålla påsken för Herren (Jahve) måste alla män bli omskurna. Sedan kan de komma nära och hålla den. Han ska då räknas som en infödd i landet. Men ingen oomskuren ska äta av det.
Och alla Israels barn (söner) gjorde så. De gjorde precis som Herren (Jahve) hade befallt Mose och Aron.
Nu när Herren (Jahve) för er in i kanaanéernas land, som han har lovat med ed till er och era fäder och ger det till er,
I din stora härlighet (upphöjdhet, majestät)
slog du ner dem som reste sig upp mot dig.
Du släppte lös din förtärande eld (vrede)
som förtärde dem som halm.
[Samma verb "släpp lös" användes genomgående i kravet mot farao att "släppa" israeliterna fria. Ironiskt nog släpps nu Guds eld lös över honom själv då han vägrade lyda Gud.]
men du [Herre] blåste med din vind (andades),
och havet övertäckte dem.
De sjönk (virvlade ner)
som bly i de väldiga vattnen.
Skräck och fruktan ska falla över dem,
genom din arms storhet
ska de bli förstenade (bli stilla som stenar),
till dess ditt folk har passerat Herre (Jahve),
till dess folket som du friköpt passerat förbi.
Medan Aron sedan talade till israeliterna, tittade de alla mot öknen, och då syntes Herrens härlighet (ära, glans, påtagliga närvaro) i ett moln.
När daggen var borta låg det ute i öknen något kornliknande (frasigt), tunt som rimfrost på marken.
Så de samlade det morgon för morgon, var och en efter sitt eget behov, och när solen blev varm (steg högre på himlen) smälte det (bort).
Så de sparade det till morgonen, precis som Mose instruerat och det ruttnade inte och det föddes inga maskar i det.
Israels hus gav det namnet manna. Det var vitt som korianderfrön och smakade som rån gjorda med honung.
Precis som Herren (Jahve) befallde Mose, sparade Aron det framför vittnesbördet, så att det bevarades.
Josua gjorde som Mose hade sagt och stred med amalekiterna, medan Mose, Aron [Mose bror] och Hur [en vän; konstnären Betsalels farfar, se ] gick upp till toppen av kullen (höjden – hebr. ).
När Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät sin hand falla (lät den vila) hade amalekiterna övertaget.
Nu var hela Sinai berg höljt i rök, eftersom Herren (Jahve) hade stigit ned på det i eld. Röken steg upp som röken från en ugn. Hela berget skakade kraftigt.
[I omkringliggande kulturer var det inte ovanligt att barn såldes som slavar/tjänare. I hopp om en bättre framtid kunde en fattig dotter säljas till ett rikt hushåll. Bland hebréerna var sådana försäljningar jämförelsevis sällsynta, men de ägde ändå rum ibland, till följd av extrem fattigdom (). Kvinnor som såldes på detta sätt kunde kräva sin frihet efter sex år om de så önskade (), men om de köptes för att bli hustrur fick de ytterligare ett skydd. Reglerna här skyddar flickan från att säljas vidare till andra och bli sexuellt utnyttjad.]
Och om en man säljer sin dotter till att bli en tjänarinna (hebr. amah) ska hon inte lämna som de manliga tjänarna gör.
Och om han tar henne till hustru åt sin son, ska han handla med henne som med en dotter.
Om män bråkar med varandra och skadar en gravid kvinna så att hon får missfall och inga andra skador uppstår, då ska han med säkerhet bli skadeståndsskyldig, i enlighet med det som kvinnans make ålägger honom, och han ska betala som domarna fastställer.
Om en lösensumma läggs på honom, då ska han för sin återlösning ge allt som läggs på honom.
Oavsett om den har stångat en son eller har stångat en dotter, efter detta påbud (bindande juridiska beslut) ska det göras mot honom.
Om hennes far vägrar att ge henne till honom, ska han betala silver efter hemgiften för en ungmö.
Om du lånar ut pengar till någon av mitt folk, till den fattige (hebr. ani) som är hos dig, ska du inte vara för honom som en kreditgivare, inte heller ska du ta ränta av honom.
Det osyrade brödets högtid (hebr. chag matsah) ska du hålla (bevara; vaka över – hebr. shamar). Sju dagar ska du äta osyrat bröd (hebr. matsah) som jag har befallt dig, på den bestämda tiden i månaden Aviv [ett annat namn på vårmånaden Nisan – motsvarar mars/april], för denna månad (ordagrant; i den) drog (gick) du ut från Egypten. Ingen ska komma inför mig tomhänt [utan offergåva].
[Detta är den första av de stora vallfärdshögtiderna och den inleds den 15:e Nisan (som är det babyloniska namnet på den första hebreiska månaden, Aviv – "månaden då axen mognar", se ). Ytterligare två högtider som förknippas med det osyrade brödets högtid infaller under dessa dagar – pesach som firas kvällen innan (dvs. den 14:e Nisan, se ) och förstlingsfruktens högtid (bikkurim) som infaller andra eller tredje dagen under det osyrade brödets högtid, se .]
Du ska inte böja dig för deras gudar eller tjäna dem, eller göra vad de gör. Tvärtom ska du i grund omstörta dem och bryta deras pelare i bitar.
och de såg Israels Gud. Under hans fötter var som ett golv av safir [blå ädelsten], och det var [till substansen precis] likt själva himlarna i klarhet (renhet, glans).
Herrens härlighet visade sig som en förtärande eld inför israeliterna, på bergets topp.
I enlighet med allt som jag har visat dig, ritningen till tabernaklet (hebr. ) och ritningarna till dess inredning (möblemang), precis så ska du tillverka det.
[Tabernaklets alla förebilder skulle inte kunna fungera som den undervisning det är, om några detaljer "hade slarvats bort". Dessutom visar denna vers att det är viktigt att vi inte blandar in våra egna idéer när vi utför Guds arbete på jorden.]
[Tabernaklets typologier
Tabernaklet i öknen har många typologier till vår relation med Gud, se . Psalm 100 beskriver hur vi går in i Herrens portar med tacksamhet, i hans gårdar med lov för att slutligen tillbe i det inre, se . Att gå in i tabernaklet är en beskrivning på hur vi måste agera när vi vill nalkas Gud som bor i tabernaklets innersta på nådastolen som täcker arken i det allra heligaste. Vi behöver passera offeraltaret och reningskaret med tacksamhet, se på menoran, skådebrödsbordet och rökelsealtaret med lovsång för att slutligen få komma nära arken och nådastolen med tillbedjan. Gud är noga med att allting måste göras exakt enligt instruktionerna. När man ser vad alla dessa mönsterbilder/typologier betyder genom hela Bibelns frälsningshistoria förstår man varför just denna instruktion är så viktig. Här finns många förebilder på vår väg till frälsningen:
1. Tabernakelområdet – Det första steget är att komma in på området, vi måste närma oss Gud och komma inom hörhåll för ordet och frälsningen.
2. Brännofferaltaret visar att det krävs försoning för våra synder och reningskaret visar behovet av att tvätta bort det gamla livet.
3. Därefter går vi in i det heliga där skådebrödsbordet visar oss på vikten av att äta Guds ord varje dag så att vi blir bevarade i tron.
4. Menoran visar oss att Jesus är vår ljuskälla genom den helige Ande som hjälper oss.
5. Rökelsealtaret visar hur bönen är vårt personliga samtal med Gud. Detta rum utrustar oss för vår vandring med Gud här på jorden.
7. Arken och nådastolen – Slutligen kommer vi in i det allra heligaste som är förebilden på himlen och det nya Jerusalem där Gud själv bor och vi ska få bo med honom i evighet.
En annan generell typologi finns i parallellen mellan tabernaklet och pilgrimshögtiderna.
Påsken undervisar oss om återlösning och rening som återfinns på tabernaklets gård. I altaret – återlöst genom blodet och reningskaret – renad från orenhet.
Pingsten undervisar oss om vår försörjning som återfinns i det heliga i tabernaklet. Skådebrödsbordet – fysisk försörjning, menoran – den helige Ande, rökelse – tillträde till Gud genom bön.
Lövhyddohögtiden undervisar oss om Guds härlighet och att finnas i hans närvaro. I tabernaklet är detta det allra heligaste med arken och nådastolen där Gud manifesterar sin härlighet.]
Och du ska resa upp tabernaklet i enlighet med dess ritningar som jag har visat dig på berget.
[Man kan se på plankorna som individer i församlingen. Då är vi vända med ansiktet inåt, alltså står var och en av oss med blicken fäst på de föremål som finns inne i tabernaklet som symboliserar Jesus och Gud själv. Då står vi samtidigt skuldra vid skuldra med våra syskon i tron och vänder ryggen mot världen. De är den position som varje troende behöver ha för att ha rätt fokus i sitt liv.]
De ska tillverka dem av plankor så de är ihåliga. Precis som jag har visat dig på berget (Sinai) så ska det tillverkas. [Här är Gud åter noggrann med att vi följer hans instruktioner exakt.]
De konstfullt vävda banden som är på den, som den ska bindas fast med, ska vara lika som resten av arbetet och i ett stycke med det, av guld och blått och purpur och scharlakansrött [tyg eller garn] och fint tvinnat [vitt] linne.
Sex av namnen på den första stenen [Ruben, Simeon, Levi, Juda, Dan och Naftali] och de sex återstående namnen på den andra stenen [Gad, Asher, Isaskar, Zevolun, Josef och Benjamin], efter den ordning som de är födda [från den äldste till den yngste].
Och du ska göra en rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat), arbetet av en skicklig yrkesman, som arbetet med efoden ska du göra den, av guld och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne ska du göra den.
Och den ska ha ett hål för huvudet i dess mitt och den ska ha en snörning runt dess hål, som hålet på en pansarskjorta, så att det inte kan repas upp. [Rocken är gjord i ett stycke och saknar alltså knäppning.]
Och du ska göra med Aron och med hans söner enligt allt det som jag har befallt dig, sju dagar ska du inviga (avskilja) dem.
Det andra lammet ska du offra vid skymningen, och gör med det som med matoffret på morgonen och som dess drickoffer, som en söt arom, ett eldsoffer till Herren (Jahve).
och smörjelseoljan,
och rökelsen av söta kryddor till det heliga. I enlighet med allt som jag har befallt dig ska de göra. [Enligt det mönster Herren instruerat Mose, se , ; ; .]
Och han gav till Mose, när han hade fullbordat talandet med honom på berget Sinai, vittnesbördets två stentavlor skrivna med Guds (Elohims) finger.
Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, till vilka du lovade (svor, gav din ed) vid dig själv och talade till dem: 'Jag ska föröka din säd (så att den blir) som himlarnas stjärnor och hela detta land som jag har sagt att jag ska ge till din säd och de ska ärva det för evigt.' "
När Mose närmade sig lägret och han såg kalven och dansen, då blev han brinnande vred (hans vrede blev brinnande het). Han kastade tavlorna ur sina händer och bröt dem nedanför berget.
Och Levi söner gjorde efter Moses ord och 3000 män föll den dagen.
Och när Mose gick ut (varje gång han gick) till tältet, reste sig alla upp [i respekt] och betraktade (studerade noggrant) Mose till dess han kommit in i tältet. [Folkets förakt för Mose hade nu försvunnit, se , och deras respekt för honom hade återvänt.]
Varje gång Mose gick in i tältet, steg molnstoden (pelaren av rök/moln) [; , ] ned och stod vid ingången (öppningen) och han [Herren] talade med Mose.
Herren (Jahve) talade med Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar med en vän []. Sedan vände Mose tillbaka till lägret, men hans tjänare (assistent) Josua, Nuns son, en ung man, lämnade inte tältet.
[Mose var nu drygt 80 år, se . Josua, som är Moses högra hand och efterträdare, är nu troligtvis i 40-årsåldern, se ; ; ; .]
Herren (Jahve) sa till Mose: "Hugg ut två stentavlor åt dig, likadana som de första och jag ska skriva på tavlorna de ord som var på de första tavlorna som du krossade.
Och han högg ut två stentavlor, likadana som de första, och Mose steg upp tidigt på morgonen och gick upp på berget Sinai som Herren (Jahve) hade befallt honom och tog de två stentavlorna i sina händer.
[Nu beskrivs prästens klädnad. Stycket verkar vara uppdelat i sju sektioner.]
Och från blått och purpur och scharlakansrött gjorde de broderade kläder för tjänst i det heliga och gjorde heliga kläder till Aron som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de skickligt vävda banden som var på den, som man fäster den med, var av samma stycke och likadant arbete, av guld, av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och han satte dem på efodens axelstycken, för att vara minnesstenar till Israels söner, som Herren (Jahve) befallt Mose.
[ är en repris av nästan ordagrant, förutom lite verbformer och (jfr med ) som nämner de två infattningar av guld och avslutningen i som nämner "som Herren befallt Mose".]
Och han gjorde bröstskölden, en skicklig hantverkares arbete, på samma sätt som arbetet med efoden, av guld, av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne.
Och de band fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå snodd (flätad tråd), så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och hålet i rockens mitt som hålet på en pansarskjorta, med en snörning runt dess hål, så att det inte kan repas upp. [Hålet är tänkt för att man ska kunna trä den över huvudet när man tar den av och på sig. Den är gjord i ett stycke och saknar alltså knäppning. Den blir som en hellång poncho.]
en klocka och ett granatäpple, en klocka och ett granatäpple runt klädnadens fåll, till ämbetsdräkt, som Herren (Jahve) befallt Mose.
och gördeln av fint tvinnat linne och blått och purpur och scharlakansrött, en vävares arbete i färger, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de knöt en blå snodd (flätad tråd) i den för att fästa den ovanpå turbanen, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Så avslutades allt arbete med mötestältets tabernakel och Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde de.
I enlighet med allt det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde Israels söner hela arbetet.
Och Mose såg allt arbete, och se, de hade gjort det som Herren (Jahve) hade befallt, precis så hade de gjort det. Och Mose välsignade dem. [Herren var mycket noggrann med att allt skulle göras exakt efter ritningarna och mönstren som Mose hade fått när han var uppe på berget Sinai, se , m.fl.]
Du ska smörja dem som du smorde deras far så att de kan göra tjänst för mig i prästämbetet. Och deras smörjelse ska för dem vara ett evigt prästerskap genom deras generationer."
Och Mose gjorde i enlighet med allt som Herren (Jahve) befallt honom, så gjorde han.
Han bredde ut tältet över tabernaklet och lade tältets överdrag ovanpå det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Sedan förde han in arken i tabernaklet och satte upp förhänget (draperiet) och skärmade av vittnesbördets ark, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
och gjorde i ordning en rad med bröd på det inför Herrens (Jahves) ansikte, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
och tände lamporna inför Herrens (Jahves) ansikte, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
och brände rökelse av söta kryddor på det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Brännofferaltaret ställde han vid öppningen till mötestältets tabernakel och offrade på det brännoffer och shalomoffer, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
När de gick in i mötestältet och när de kom nära altaret skulle de tvätta sig, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
3 Moseboken (67)
på samma sätt som det tas bort från oxen till shalomoffret, och prästen ska bränna dem på brännofferaltaret.
Och han ska göra med oxen som han gjorde med syndoffersoxen, så ska han göra med den och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) dem och de ska bli förlåtna.
Och han ska bära bort oxen utanför lägret och bränna den som han brände den första oxen, det är ett syndoffer för församlingen (menigheten).
Och han ska bränna allt dess fett på altaret, som fettet från shalomoffren, och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom för hans synd, och han ska bli förlåten.
Och han ska ta bort allt dess fett som fettet tas bort från shalomoffret, och prästen ska bränna det på altaret till en söt doft till Herren (Jahve), och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom och han ska bli förlåten.
Och han ska ta bort allt dess fett som fettet tas bort från lammet till shalomoffret, och prästen ska bränna det på altaret i likhet med de offer som görs med eld till Herren (Jahve), och prästen ska bringa försoning för (täcka över) hans synd som han har bekänt och han ska bli förlåten.
Och han ska offra den andra som ett brännoffer enligt förordningen (för brännoffer), och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom, för hans synd som han har syndat, och han ska bli förlåten.
Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom, angående hans synd som han syndat i något av detta, och han ska bli förlåten. Och det som är kvar ska vara prästens som ett matoffer.
Det ska inte bakas med jäst. Jag har gett det till dem som deras del av mitt eldsoffer. Det är högheligt liksom syndoffret och skuldoffret.
Liksom syndoffret så är skuldoffret, det finns en undervisning om dem. Prästen som bringar försoning med det, honom ska det tillhöra.
Och alla matoffer, ringlade med olja och torra, ska Arons söner ha, den ene lika mycket som den andre.
Och Mose gjorde som Herren (Jahve) befallt och församlingen samlades tillsammans vid ingången till mötestältet.
Och han satte huvudbonaden på hans huvud och på hans panna satte han den gyllene plåten, den heliga kronan, som Herren (Jahve) befallt Mose. []
Och Mose förde fram Arons söner och satte kläder på dem [] och omgjordade dem med gördlar och satte huvudbonader på dem som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Men oxen och dess skinn, dess kött och dess dynga brände han med eld utanför lägret, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han tvättade inälvorna och benen i vatten, och Mose brände hela baggen på altaret. Det är ett brännoffer med en söt doft och ett eldsoffer till Herren (Jahve), som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och Mose tog bröstet och viftade det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, det var Moses del av prästvigningsbaggen – som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och Mose sa till Aron och till hans söner: "Koka köttet vid ingången till mötestältet och ät det där med bröd som är i korgen för invigningen som jag har befallt och sagt, Aron och hans söner ska äta det.
Som han har gjort denna dag, så har Herren (Jahve) befallt att göra för att bringa försoning för (täcka över) er.
Och Mose sa till Aron: "Gå till altaret och offra ditt syndoffer och ditt brännoffer och bringa försoning (täck över) för dig själv och för folket, och offra folkets offer och bringa försoning (täck över) för dem, som Herren (Jahve) befallt.
Men det feta och njurarna och hinnorna över levern på syndoffret brände han på altaret, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och han förde fram folkets offer och tog geten som var folkets syndoffer och slaktade den och offrade den för synd, som det första (folkets fösta syndoffer).
Och han förde fram brännoffret och offrade det i enlighet med föreskrifterna.
Och bröststycket och den högra skuldran viftade Aron som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, som Mose hade befallt.
De kom nära och bar bort dem i deras kläder, ut ur lägret som Mose talat.
Ni ska inte lämna mötestältets ingång, för att inte dö, för Herrens (Jahves) smörjelseolja är över er. Och de gjorde enligt Mose ord."
Skuldran och bröstet ska de föra fram med eldsoffren av fett, för att vifta det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och det ska vara ditt och dina söners med dig, det är en evig förordning (ordagrant "saker inristat") som Herren (Jahve) har befallt."
Se blodet av det fördes inte in i den heliga platsen, ni skulle verkligen ha ätit det på en helig plats som jag befallde.
Och Aron talade till Mose: "Se, denna dag har de offrat sina syndoffer och sina brännoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och sådana saker har hänt [Nadav och Avihos förseelse] och om jag hade ätit syndoffret idag, skulle det ha blivit accepterat i Herrens (Jahves) ögon?
Tala till Israels söner och säg: Om en kvinna har blivit gravid och föder (blivit befruktad och fött) en pojke, då ska hon vara oren i sju dagar enligt dagarna för avskiljning för hennes menstruation ska hon vara oren.
Men om hon föder en flicka ska hon vara oren två veckor som under sin menstruation och 66 dagar ska hon fortsätta med sin blodrening.
Då ska prästen se på (undersöka) och se om det upphöjda såret är vitt rödaktigt på hans skalliga huvud eller hans skalliga panna, som en svampinfektion (mögel) visar sig i huden på kroppen,
Och han ska slakta lammet på platsen där han ska döda syndoffret och brännoffret, på en helig plats, för liksom syndoffret är prästens så är även skuldoffret. Det är högheligt.
och den som äger huset ska komma och berätta för prästen och säga: "Det ser ut som om det är fläckar i mitt hus."
Om en kvinna har problem med sin menstruation många dagar utöver hennes avskildhet, eller om det rinner utöver tiden för hennes avskildhet, alla dagar av hennes orsak till orenhet ska vara som dagarna för hennes avskildhet. Hon ska vara oren.
Varje säng som hon ligger i alla dagar som hennes blödning varar ska för henne vara som sängen för hennes avskildhet och allt som hon sitter på ska vara orent, liksom orenheten för hennes avskildhet.
Sedan ska han [prästen] slakta folkets syndofferbock och bära in blodet bakom förhänget. Han ska göra på samma sätt som med tjurblodet: han ska stänka det ovanpå nådastolen och framför nådastolen.
Detta ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för er, för att bringa försoning för Israels söner (folk), för alla deras synder, en gång om året. Och han gjorde som Herren hade befallt Mose.
Ni ska inte göra som man gör i Egypten,
där ni har bott.
Ni ska inte heller göra som man gör i Kanaans land,
dit jag för er.
Ni ska inte vandra i (leva efter) deras [Egyptens och Kanaans]
stadgar (förordningar, ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta lagar).
Gör inte så att landet spyr ut er,
genom att orena det,
på samma sätt som det spydde ut det folk som bodde där före er.
Främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.
Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).
Men om prästens dotter blir änka eller frånskild och inte har några barn och återvänder till sin fars hus som i sin ungdom, ska hon äta av sin fars kött. Men ingen främling ska äta av det.
Och han som hånar Herrens (Jahves) namn, han ska sannerligen bli dödad, och hela församlingen ska verkligen stena honom, både främlingen och han som är född i landet, när han hånar Herrens (Jahves) namn, ska han dödas.
Och om en man orsakar en skada mot sin granne – som han har gjort ska det göras mot honom.
Skada för skada, öga för öga, tand för tand, som han har orsakat en skada för någon, så ska det göras mot honom.
Ni ska ha ett och samma påbud (bindande juridiska beslut) för främlingen som för era egna landsmän, för jag är Herren er Gud (Jahve Elohim).
Och Mose talade till Israels söner att de skulle föra fram honom som hade förbannat runtom i lägret och stena honom med stenar. Och Israels söner gjorde som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och om mannen inte har någon återlösare men själv får möjlighet att återlösa det,
utan som en hyrd tjänare och som en kringresande ska han vara för dig, och ska tjäna dig fram till jubelåret [som inföll vart 50 år, se ].
Och han ska beräkna med honom som köpte honom från året som han såldes till honom till jubelåret, och priset för hans försäljning ska vara efter antalet år. Som dagarna för en inhyrd arbetare ska det bli för honom.
Om det bara återstår några år till jubelåret, då ska han räkna med honom och efter antalet år ska han ge honom priset för hans återlösning.
Och som en inhyrd arbetare år för år ska han vara mot honom och den andre ska inte råda över honom med stränghet i dina ögon.
Och jag ska bryta din makts stolthet och jag ska göra din himmel som järn och din mark som koppar.
Om ni vandrar i motstånd (lever i uppror, fientligt – hebr. qeri) mot mig och inte lyssnar till mig [är apatiska och likgiltiga], ska jag ge sju gånger mer plågor [straffdomar] över er för era synder.
Och de ska falla den ene på den andre som om det vore för svärd när ingen jagar, och de ska inte ha någon kraft att stå framför sina fiender.
Och prästen ska värdera det om det är gott eller ont, och som han värderar det som är präst, så ska det vara.
Och när en man ska helga sitt hus till att vara heligt inför Herren (Jahve), då ska prästen värdera det om det är gott eller ont. Som prästen värderar det så ska det stå.
Om han helgar sitt fält från jubelåret, ska värderingen gälla.
Men fältet ska när det blir jubelår vara helgat till Herren (Jahve), som ett avskilt fält, besittningen ska vara prästens.
4 Moseboken (114)
Så som Herren (Jahve) befallde Mose, så gjorde han och räknade dem i Sinais öken.
Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde de.
Sedan ska mötestältet (tabernaklet) med Levi stam gå i mitten av lägret när de drar vidare [från en lägerplats till nästa]. Så ska de gå framåt, varje man på sin plats under sitt eget baner.
Men leviterna räknades inte bland Israels söner som Herren (Jahve) befallt Mose.
Så gjorde Israels söner enligt allt som Herren (Jahve) befallt Mose. De slog läger under sina baner och de drog vidare [från lägerplats till lägerplats, och följde sina bestämda platser i ledet], var och en med sina familjer och med sina fäders hus.
Och Mose räknade dem efter Herrens (Jahves) ord, som han var befalld.
Och Mose räknade, som Herren (Jahve) befallt honom, allt förstfött bland Israels söner.
och Mose gav frigivningssumman till Aron och hans söner enligt Herrens (Jahves) ord, som Herren (Jahve) befallde Mose.
men de får inte gå in och se de heliga föremålen, då dör de."
[Syndiga människor kan inte se Guds härlighet. Kehatiterna får inte se de heliga föremålen, ens för ett ögonblick, utan att de måste vara helt täckta. De får alltså inte vara nyfikna och lyfta lite på täcket utan måste bära allting precis som det är när Aron och hans söner har gjort jobbet att täcka över allting.]
Och Israels söner gjorde så och skickade dem utanför lägret. Som Herren (Jahve) hade talat till Mose, så gjorde Israels söner.
Detta är undervisningen (instruktionen) om nasiren som avlägger en ed (ett löfte) och om hans offer till Herren (Jahve) för hans nasirskap, förutom det som han frivilligt vill ge i enlighet med det löfte som han avlägger. Detta måste han göra enligt undervisningen (instruktionen) om hans nasirskap."
"Ta emot det av dem så att de kan bli till tjänst i mötestältet, och du ska ge dem till leviterna, till varje man i enlighet med hans tjänst."
2 vagnar och 4 oxar gav han till Gershons söner i enlighet med deras tjänstgöring. [Gershoniterna var från Levis stam, deras uppgifter redogörs för i och ännu mer detaljerat i .]
Och 4 vagnar och 8 oxar gav han till Meraris söner i enlighet med deras tjänstgöring, under Itamars hand, son till prästen Aron. [Itamar var den yngste av Arons fyra söner, se . Merariterna var också ättlingar till Levi, deras uppgifter redogörs för i och ännu mer detaljerat i .]
Och Aron gjorde så. Han tände lamporna så att de gav sitt sken framför ljusstaken (menoran) som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Detta var arbetet med ljusstaken (menoran), drivet arbete i guld, från dess bas och till dess blommor, var det drivet arbete enligt det mönster som Herren (Jahve) hade visat Mose, så gjorde han ljusstaken. []
Därför gjorde Mose och Aron och hela församlingen av Israels söner mot leviterna i enlighet med allt det som Herren (Jahve) befallt angående leviterna, så gjorde Israels söner med dem.
Därefter gick leviterna in och betjänade i mötestältet framför Aron och framför hans söner, som Herren (Jahve) befallt Mose angående leviterna, så gjorde de mot dem.
Den 14:e denna månad vid skymningen (ordagrant: ´mellan de två kvällarna´) [] ska ni fira den bestämda högtiden. Enligt alla dess förordningar (ordagrant "saker inristat") och enligt alla dess påbud (bindande juridiska beslut) ska ni fira den."
Och de firade påsk i den första månaden på den 14:e i månaden vid skymningen, i Sinai öken i enlighet med allt som Herren (Jahve) befallt Mose [], så gjorde Israels söner.
de ska inte lämna något av det till morgonen och inte bryta något av dess ben [] i enlighet med alla förordningar (ordagrant "saker inristat") för påsken ska de fira den [].
Och om en främling vistas bland er och vill fira Herrens (Jahves) påsk enligt förordningarna (ordagrant "saker inristat") för påsken och enligt dess påbud (bindande juridiska beslut) ska han göra det. Ni ska ha en (samma) förordning (ordagrant "saker inristat") både för främlingen och för den som är född i landet." [Rabbiner undervisar att "den andra påsken" lär oss att inte misströsta, det finns en andra chans och det är aldrig för sent att komma tillbaka på rätt spår igen.]
Och den dagen som tabernaklet restes täckte ett moln tabernaklet till vittnesbördets tält, och på kvällen var det över tabernaklet något som såg ut som eld till morgonen [].
[ hör ihop med föregående tre verser () via flera kiasmer och även språkligt:
A Gud lovar goda ting för Israel ()
B ... och det hände, när arken... ()
C stå upp, Herre... ()
C´ vänd tillbaka, Herre... ()
B´ ... och det hände, när folket klagade ... ()
A´ ondska i Herrens öron ()]
Och det hände, att folket var en klagan (sökte en anledning att klaga – hebr. anan i ovanliga formen hitpoel)
– ondska i Herrens (Jahves) öron,
och när Herren (Jahve) hörde det upptändes hans vrede,
och Herrens (Jahves) eld brann ibland dem och slukade dem [som bodde] i lägrets utkant.
[Eld är ofta förknippat med Guds straff, se ; ; , ]
Mannat var som korianderfrön och dess utseende var som utseendet på gummiharts.
Folket gick runt och samlade det och malde det i kvarnar och slog det i mortlar och kokade det i grytor och gjorde kakor av det, och smaken på det var som smaken av en brödkaka med olja. [Det finns en tydlig koppling här till det bröd som offras i templet när smaken beskrivs som en brödkaka med olja. Det visar tydligt att manna är mer än bara fysisk mat, det är också en påminnelse om vem som förser och att vi har del i det himmelska.]
Har jag fött hela detta folk? Har jag burit fram dem så att du skulle kunna säga till mig: Bär dem i skötet som en omsorgsfull far bär ett ammande barn, till landet som du med ed lovat våra fäder?
Och Herren (Jahve) kom ner i ett moln och talade till honom och tog av Anden som var över honom och lade den över de 70 äldste, och det hände sig att när anden vilade över dem profeterade de, men det upphörde (de gjorde det inte igen).
Och det kom en vind från Herren (Jahve) och förde med sig vaktlar från havet, och lät dem falla ner över lägret, till omkring en dagsvandring från ena sidan av det och en dagsvandring på den andra sidan, runtom lägret och ungefär 2 alnar högt över markens ansikte.
Och när molnet avlägsnat sig från [sin plats] över tältet, se, då var Mirjam täckt av svampinfektion, som snö. Och Aron såg på Mirjam, och se hon hade en svampinfektion. []
Låt henne inte, jag ber, bli som en död, som den vars kött är halvt förtärt när han kommer ut ur sin mors livmoder."
Och där såg vi nefilimer, Anaks söner från Nefilim, och i våra egna ögon var vi som gräshoppor och så var vi i deras ögon." []
[Utifrån frukten som man har med sig, se , måste det vara i slutet på sommaren. Enligt judisk tradition sker detta Tisha BeAv, 9:e dagen i månaden Av (infaller i juli/aug). Det är samma datum som sedan första och även andra templet förstörs. Än i dag är det en sorgedag för det judiska folket.]
Om du nu dödar detta folk (hebr. am) som en man, då kommer hednafolken (hebr. goj) som har hört om din ryktbarhet, att säga:
Och nu, jag ber dig, Herrens (Adonajs) makt, i enlighet med vad du har talat och sagt:
Förlåt, jag ber dig, detta folks synd efter din stora nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet – hebr. chesed), så som du har förlåtit detta folk från Egypten och till nu."
Och Herren (Jahve) svarade. "Jag har förlåtit i enlighet med ditt ord.
Säg till dem: "Jag lever", förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), "med säkerhet, som ni har talat (det ni har sagt) i mina öron, så ska jag göra mot er (agera i enlighet med era egna ord).
Enligt antalet som de gör i ordning ska de göra för var och en efter deras antal.
Men om en främling vistas hos dig – eller vemhelst som är [bor] bland er i kommande släkten (generationer) – och han vill offra ett eldsoffer, en söt arom till Herren (Jahve), som ni gör, så ska han göra [likadant, på samma sätt som ni].
Som för församlingen ska det vara samma förordningar (ordagrant "saker inristat") både för er och för främlingen som vistas hos er, en förordning (ordagrant "saker inristat") genom era generationer. Som ni är ska främlingen vara inför Herrens (Jahves) ansikte. [Här är ett av alla de tillfällen då det görs klart att det inte ska vara någon skillnad mellan människor inför Gud, se .]
Av er första deg ska ni ta undan en kaka som en gåva, som det ni tar undan från tröskplatsen, så ska ni avskilja en del.
då ska det ske, om det görs av misstag av församlingen, det är dolt för deras ögon, att hela församlingen ska offra en ung oxe som ett brännoffer, som en söt arom till Herren (Jahve) med dess matoffer och dess drickoffer enligt påbuden och en get av hankön som syndoffer.
Och hela församlingen förde ut honom utanför lägret och stenade honom med stenar och han dog som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
"Skilj er själva från denna församling så att jag kan sluka dem på ett ögonblick."
Om dessa män dör en vanlig död som alla människor, och drabbas av det som drabbar alla människor, då har Herren (Jahve) inte sänt mig.
Och det skedde när han slutade att tala alla dessa ord, att marken som var under dem delades,
för att bli ett minnesmärke för Israels söner, för att göra slut på att ingen vanlig man som inte är Arons säd kan komma nära för att bränna rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte, och inte förgås som Korach och hans sällskap, som Herren (Jahve) talade till honom genom Moses hand.
"Stig upp från denna församling så att jag kan förgöra dem på ett ögonblick." Och de föll ner på sina ansikten.
Och Aron tog det Mose hade talat och sprang in mitt i församlingen, och se, hemsökelsen (plågan) hade börjat bland folket, och han lade på rökelsen och bringade försoning för folket.
Så gjorde Mose, som Herren (Jahve) befallt honom så gjorde han.
Och deras kött ska vara ditt, som viftoffersbringan och det högra låret. Det ska vara ditt.
Och gåvan (offret) som ni avskiljer ska för er räknas som om det var säd från tröskgolvet och som fullheten från vinpressen.
Därför ska du säga till dem: När ni avskiljer det bästa från det, då ska det räknas till leviterna som överflödet på tröskgolvet och som överflödet från vinpressen.
Och Mose tog staven inför Herrens (Jahves) ansikte, som han befallt honom.
Och Mose gjorde som Herren (Jahve) befallt, och de gick upp på berget Hor inför hela församlingens ögon (i hela församlingens åsyn).
Och Herren (Jahve) sa till Mose: "Frukta inte för honom, för jag har gett honom i din hand, och hela hans folk och hela hans land. Och du ska göra mot honom som du gjorde mot amoréernas kung Sichon som bodde i Chesbon."
Och Moab sa till de äldste i Midjan: "Nu kommer denna skara att äta (bokstavligt slicka) upp allt som är runtomkring oss, som oxarna äter upp fältets gräs." Och Balak, Tsippors son, var Moabs kung vid den tiden.
[Resan var lång och det var sent.] Och han sa till dem: "Stanna här i natt och jag ska ge de ord tillbaka som Herren (Jahve) talar till mig." Och Moabs furstar stannade hos Bileam.
Och Balak gjorde som Bileam hade talat och Balak och Bileam offrade på varje altare en oxe och en bagge.
Gud (El) som förde dem ut ur Egypten
är för dem som de imponerande (höga, upphöjda) hornen på en vildoxe (buffel – hebr. reem).
Där finns ingen trolldom hos Jakob
inte heller någon spådom hos Israel.
Man säger hos Jakob och hos Israel:
' [Se!] Vad Gud (El) har gjort (gör och utför)!'
Se ett folk som reser sig upp som en lejoninna,
och som ett lejon lyfter han upp sig själv,
han ska inte ligga ner förrän han har ätit av bytet
och druckit blodet av det slagna."
Och Balak gjorde som Bileam hade sagt och offrade en oxe och en bagge på varje altare.
Och när Bileam såg att det var gott i Herrens (Jahves) ögon att välsigna Israel, gick han inte som den andra gången för att söka spådomar utan vände sitt ansikte mot öknen.
Som utsträckta dalar,
som trädgårdar längs floden,
som aloeplantor planterade av Herren (Jahve),
som cedrar vid vattnet.
Gud (El) som förde fram honom ut från Egypten,
är för honom som vildoxens höga horn,
han ska sluka folken (hednafolken) som är hans fiende
och ska bryta deras ben i bitar
och genomborra dem med sina pilar.
Han vilar, han har lagt sig ner som ett lejon,
som en lejoninna – Vem ska resa upp honom?
Den som välsignar dig blir välsignad,
den som förbannar (hebr. arar) dig blir förbannad (hebr. arar)." []
" [Ja, räkna alla män:] Från 20 års ålder och uppåt, som Herren (Jahve) befallt Mose!"
[Nästan 38,5 år har gått sedan den första folkräkningen, se . Folkräkningen behövs för att kunna dela upp landet som de snart kommer att inta. Mirjam () och Aron () hade dött, och Mose var också gammal. Ordningen av uppräkningen följer den första räkningen i bokens inledning. Vid 20 års ålder var en man stridsduglig, se .]
Detta är Israels söner som kommit ut från Egyptens land:
Och om hans far inte har några bröder
då ska ni ge arvet till hans släkting, den i hans familj som står närmast och han ska besitta det.' Och det ska för Israels söner vara till en förordning (ordagrant "saker inristat"), ett påbud (bindande juridiska beslut) som Herren (Jahve) har befallt Mose."
[Det var viktigt att det fanns arvingar i alla familjer så att Israels folk kunde fortsätta att besitta landet som Gud har gett dem. I första hand var det äldste sonen som ärvde, men även döttrarna kunde få ärva just för att bevara landet Israel hos de judiska familjerna. Leviratäktenskapet fanns också till för att föra familjens släkt vidare, se . I ett samhälle där änkan annars skulle ha tvingats ut i tiggeri garanterar det hennes försörjning och bevarar den avlidne mannens namn.]
Och när du har sett det ska du bli samlad till ditt folk, som Aron din bror blev samlad,
eftersom du var upprorisk mot min befallning i öknen Tsin vid Meriva, när du skulle hålla mig helgad inför deras ögon." Detta är Meriva-Kadesh vatten, i öknen Tsin. []
som kan gå framför dem och som kan komma framför dem, och som kan leda dem och som kan föra dem in, så att Herrens (Jahves) församling inte blir som får utan en herde." []
Och Mose gjorde som Herren (Jahve) befallt honom, och han tog Josua och ställde honom inför prästen Elazar och framför hela församlingen.
Och han lade sin hand över honom och han gav honom ett uppdrag, som Herren (Jahve) talat genom Moses hand.
Och det andra lammet ska du bära fram vid skymningen (ordagrant: ´mellan de två kvällarna´), liksom morgonens matoffer och dess drickoffer ska du bära fram, ett eldsoffer, en söt doft till Herren (Jahve).
På detta sätt ska ni offra dagligen i sju dagar, offrets mat gjort med eld, en söt arom till Herren (Jahve). Det ska offras vid sidan av det kontinuerliga brännoffret och dess drickoffer.
vid sidan om (förutom, utöver) brännoffret som hör till nymånaden och dess matoffer och de oavbrutna (dagliga) brännoffren och deras tillhörande matoffer, och deras drickoffer, i enlighet med era påbud (bindande juridiska beslut), som en söt doftnjutning, ett eldsoffer till Herren (Jahve).
och deras matoffer och deras drickoffer, för oxarna, för baggarna och för lammen enligt deras antal, i enlighet med påbudet (bindande juridiska beslut),
och deras matoffer och deras drickoffer, för oxarna, för baggarna och för lammen enligt deras antal, i enlighet med påbudet (bindande juridiska beslut),
och deras matoffer och deras drickoffer, för oxarna, för baggarna och för lammen enligt deras antal, i enlighet med påbudet (bindande juridiska beslut),
och deras matoffer och deras drickoffer, för oxarna, för baggarna och för lammen enligt deras antal, i enlighet med påbudet (bindande juridiska beslut),
och deras matoffer och deras drickoffer, för oxarna, för baggarna och för lammen enligt deras antal, i enlighet med påbudet (bindande juridiska beslut),
och deras matoffer och deras drickoffer, för oxarna, för baggarna och för lammen enligt deras antal, i enlighet med påbudet (bindande juridiska beslut),
och deras matoffer och deras drickoffer, för oxen, för baggen och för lammen, i enlighet med påbudet (bindande juridiska beslut),
Och Mose talade till Israels söner i enlighet med allt det som Herren (Jahve) befallt Mose.
När en man svär en ed till Herren (Jahve) och svär en ed att binda sin själ vid ett löfte, ska han inte bryta sitt ord, han ska göra i enlighet med allt som har kommit ut från hans mun.
Och de stred mot Midjan som Herren (Jahve) befallt Mose och de slog (dödade) alla (Midjans) män.
Och Mose och prästen Elazar gjorde som Herren (Jahve) befallde Mose.
Mose gav hyllningen, Herrens (Jahves) avskilda del, till prästen Elazar som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och Mose tog från Israels söners halva var femtionde både av människor och djur och gav dem till leviterna som ansvarar för (vakar över och sköter om) Herrens (Jahves) tabernakel, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och Gads söner och Rubens söner talade till Mose och sa: "Dina tjänare ska göra som min herre har befallt.
men dina tjänare ska gå över, varje man rustad till strid inför Herren (Jahve), för att strida som min herre talat."
Och det ska ske att det jag tänkte göra mot dem, det ska jag göra mot er.' "
Av de städer som ni ger av Israels söners egendom ska ni ta fler från de större [stammarna] och färre från de mindre. Var och en [varje stam] ska ge städer åt leviterna i förhållande till mängden land de fått som sin egendom."
Som Herren (Jahve) befallde Mose så gjorde Tselofechads döttrar.
5 Moseboken (142)
Och det hände i det 40:e året i den 11:e månaden [Shvat – motsvarar jan/feb; under regnperioden] på den första dagen i månaden [1406 f.Kr.] att Mose talade till Israels söner angående allt det som Herren (Jahve) befallt dem,
Herren er Gud (Jahve Elohim) har förökat er och se, ni är denna dag lika många som stjärnorna på himlarna.
Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har förökat er tusen gånger och välsignat er som han har talat till er. [Att föröka tusen gånger är ett uttryck för att göra dem väldigt mycket större än vad de var tidigare.]
Ni ska inte vara partiska (ordagrant: ni ska inte känna igen ansikten) när ni dömer [rättvisan är blind, se , ; ] – lyssna på den lille (unge, ringa) såväl som den store (mäktige). Ni ska inte vara rädda för någon mans ansikte [deras uppsyn], för domen är Guds (Elohims). Och är fallet för svårt för er ska ni ta till mig, så ska jag ska lyssna på det."
Och vi vandrade från Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg, se ] och gick genom hela denna stora och fruktansvärda öken som ni såg längs vägen till amoréernas bergsland som Herren vår Gud (Jahve Elohim) befallt oss, och vi kom till Kadesh Barnea. [Resan och farorna längs med vägen beskrivs i mer detalj i .]
Se, Herren din Gud (Jahve Elohim) har lagt landet framför dig, gå upp och ta det i besittning, som Herren (Jahve) dina fäders Gud (Elohim) har talat till dig, frukta inte och var inte missmodig."
Herren er Gud (Jahve Elohim) som gått framför er, han ska strida för er på samma sätt som han i allt gjorde för er i Egypten inför era ögon,
och i öknen där ni såg hur Herren er Gud (Jahve Elohim) bar er som en man bär sin son [], hela vägen som ni gick till dess ni kom till denna plats.
Då svarade ni och sa till mig: "Vi har syndat mot Herren (Jahve), vi ska gå upp och strida i enlighet med allt som Herren vår Gud (Jahve Elohim) har befallt oss." Och ni omgjordade er, varje man med sitt stridsvapen och menade att det var en enkel sak att gå upp i bergsbygden.
Och amoréerna som bor i bergsbygden kom ut mot er och jagade er som bin gör och slog ner er i Seir ända till Chorma. []
Och ni bodde i Kadesh
dagar
många (verkligen många),
som dagarna
som ni bodde där (tidigare).
[Meningen består av sju hebreiska ord och är strukturerad som en kiasm där det centrala ordet är många (hebr. ravvim), som står i plural för att betona att det var väldigt många dagar. Ordet ramas in av dagar som också är i plural. Hela meningen omgärdas in av hebr. jasav som betyder sitta ner och vara kvar. Hela meningens konstruktion och tungrodda upprepningar förstärker att det var en lång och tröttsam tid!]
Sedan [äntligen, efter 38 års vandring] vände vi och vandrade in i öknen längs vägen till Vasshavet (Röda havet), som Herren (Jahve) talade till mig, och vi gick runt berget Seir [sydväst om Döda havet; bergsplatån där Edom ligger] många dagar.
Eméerna ["skräck-folket"] bodde där tidigare, ett stort folk, många och resliga som anakiterna,
dessa räknas även som Refaim, liksom anakiterna, men moabiterna kallar dem eméer. [Namnet på folkslaget eméerna är pluralformen av ordet för skräck (hebr. ). Det var ett fruktat folk, se även .]
I Seir [sydöst om Döda havet i Edom] bodde tidigare horéerna (ordagrant: "grottinvånare" – hebr. chori), men Esaus söner besegrade dem och de förgjorde dem som var före dem och bodde där i deras ställe som Israel gjorde mot landet som han besatt, som Herren (Jahve) gav till dem.
Och dagarna då vi kom från Kadesh Barnea till dess vi kom över bäcken Zered var 38 år [jfr ], till dess hela generationen, alla stridsdugliga män, hade försvunnit (dött, förgåtts) från lägrets mitt, som Herren (Jahve) svurit till dem. []
Så hände det när alla stridsdugliga män var förgjorda och döda från folkets mitt,
ett stort folk och många och resliga som anakiterna, men Herren (Jahve) förgjorde dem framför dem och de besegrade dem och bodde där i deras ställe,
som han gjorde för Esaus söner som bor i Seir när han förgjorde horéerna framför dem och de övervann dem och bodde i deras ställe till denna dag. [Se .]
som Esaus söner som bor i Seir och moabiterna som bor i Ar gjorde för mig, till dess jag går över Jordan in i landet som Herren vår Gud (Jahve Elohim) gett oss."
Men Sichon, Chesbons kung, ska inte låta oss gå förbi honom, för Herren din Gud (Jahve Elohim) har förhärdat hans ande och gjort hans hjärta styvnackat för att han ska ge honom i din hand, som det har visat sig idag.
Och Herren (Jahve) sa till mig: "Frukta inte för honom för jag har gett honom och hela hans folk och hans land i din hand, och du ska göra mot honom som du gjorde mot Sichon, amoréernas kung, som bodde i Cheshbon." []
Och vi förgjorde dem fullständigt [; ] som vi gjorde med Sichon, Cheshbons kung, vi förgjorde alla städer, män, kvinnor och små.
till dess Herren (Jahve) ger vila åt era bröder, precis som åt er och de också besitter landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett dem på andra sidan Jordan, sedan ska ni återvända, var och en till sin besittning som jag har gett er."
"Herre (Adonaj), Herre (Jahve), du har börjat att visa din tjänare din storhet och din starka (mäktiga) hand, för vilken gud (hebr. el) finns i himlarna eller på jorden som kan göra det du gör och dina mäktiga gärningar?
Se, jag har undervisat er förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som Herren min Gud (Jahve Elohim) befallt mig, för att ni ska göra dem mitt i landet som ni går in i för att besitta.
För vilket stort land finns som har Gud (Elohim) så nära sig, som Herren vår Gud (Jahve Elohim) är, närhelst vi kallar på honom?
Och vilket [annat] stort folk finns det som har förordningar (ordagrant "saker inristat") och påbud (bindande juridiska beslut) lika rättfärdiga som all vår undervisning, som jag ger inför er idag?
Men er har Herren (Jahve) tagit och fört ut ur järnugnen, ut ur Egypten, för att vara ett arvfolk åt honom som ni är idag.
Fråga nu om de första dagarna som var före dig, från dagen då Gud (Elohim) skapade människan på jorden, och från himlarnas ena ända till himlarnas andra ände, om det har förekommit något sådant som detta stora ting är, eller om man hört talas om något liknande.
Har någonsin ett folk hört rösten av Gud (Elohim) som talar ut ur mitten av elden, som du har hört och förblivit levande?
Eller har Gud (Elohim) prövat att gå och ta åt sig ett folk från mitten av ett annat folk med prövningar, med tecken och med under och med krig, och med mäktig hand och med en utsträckt arm och med stor skräck på samma sätt som Herren din Gud (Jahve Elohim) gjorde för dig i Egypten inför dina ögon?
Han fördriver hednafolk [på grund av deras synd, se ; ] som är större och mäktigare än du, för att föra in dig i deras land och ge det till arvedel, som det ju är idag.
Håll (vakta, skydda, bevara) sabbatsdagen till att vara helgad som Herren din Gud (Jahve Elohim) har befallt er.
Hedra (värdesätt, högakta, respektera) din far och din mor som Herren din Gud (Jahve Elohim) befallt dig, för att dina dagar ska bli många och det ska gå dig väl (bra) i det land (ordagrant: "på/över den mark") som Herren din Gud (Jahve Elohim) gett dig.
[Det är föräldrarnas uppgift, inte de religiösa ledarnas, att föra vidare Guds undervisning till nästa generation. Detta bud har både att göra med vördnad för Gud och vördnad för människor (och är placerat centralt). För ett barn är deras föräldrar som en gud. Genom att respektera sina föräldrar, som ett barn kan se, lär det sig att respektera Gud som de inte kan se. Barnet ser också hur föräldrarna står under sin Fader i himlarna som de lyder. Genom detta lär sig barnet också gudsfruktan. Den sista delen "i det land..." finns inte med i , och refereras inte heller i .]
[Mose talar till folket:] Då trädde alla ledare för era stammar tillsammans med era äldste fram till mig [eftersom ni var så rädda], när ni hörde rösten ur mörkret, medan berget brann i eld.
Ni ska därför hålla (vakta, skydda, bevara) så att ni gör som Herren er Gud (Jahve Elohim) har befallt er, vänd inte åt sidan till höger eller till vänster.
Lyssna därför Israel och var noggrann med att göra det, för att det ska gå väl för er och ni ska växa till mäktigt som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har talat till [lovat] dig, ett land som flyter av mjölk och honung.
Ni ska inte pröva (fresta) Herren er Gud (Jahve Elohim) som ni prövade honom i Massa.
till att tränga undan alla dina fiender framför dig som Herren (Jahve) har talat.
Och Herren (Jahve) befallde oss att göra alla dessa förordningar (ordagrant "saker inristat") för att vörda Herren vår Gud (Jahve Elohim) för vårt ständigt (oavbrutet, eviga) goda, så att han kan bevara oss vid liv, som det är denna dag.
Och det ska vara vår rättfärdighet, om vi håller (vaktar, skyddar, bevarar) och gör (agerar, lever efter) alla dessa befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) framför Herren vår Guds (Jahve Elohims) ansikte, som han har befallt (hebr. tsavah) oss."
Och du ska betänka i ditt hjärta att som en man tuktar sin son så tuktar Herren din Gud (Jahve Elohim) dig.
Men du ska komma ihåg Herren din Gud (Jahve Elohim), för det är han som har gett kraft att få välstånd, det är han som har upprättat (etablerat) sitt förbund som han svor med ed till era fäder, som det är idag.
På samma sätt som hednafolken som Herren (Jahve) låter förgås framför dig, ska du förgås, eftersom du inte lyssnat till Herren (Jahves), din (Elohims), röst.
Vet (ha intim kunskap) därför idag att Herren din Gud (Jahve Elohim) är han som går över framför dig som en förtärande eld. Han ska förgöra dem och han ska ta ner dem inför dig, så ska du driva ut dem och få dem att förgås med hast som Herren (Jahve) har talat till dig.
och Herren (Jahve) gav till mig två stentavlor skrivna med Guds (Elohims) finger, och de var skrivna enligt alla de ord som Herren (Jahve) talat med er på berget ut från mitten av elden på samlingens dag.
Och jag föll ner inför Herren (Jahve) som de första 40 dagarna och 40 nätterna. Jag åt inget bröd och drack inget vatten, på grund av er synd som ni syndat när ni gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon och provocerade (förtörnade) honom.
Vid den tiden sa Herren (Jahve) till mig: "Hugg dig två tavlor av sten, likadana som de första, och kom upp till mig på berget och gör dig en ark av trä,
Så jag gjorde en ark av akaciaträ och högg två stentavlor, likadana som de första, och gick upp på berget med de två tavlorna i mina händer.
Och han skrev på tavlorna som den första gången, de tio orden som Herren (Jahve) talade till er på berget ut från mitten av elden på samlingens dag, och Herren (Jahve) gav dem till mig.
Och jag vände om och kom ner från berget och lade tavlorna i arken som jag hade gjort och där är de som Herren (Jahve) befallde mig.
Eftersom Levi inte har någon del eller arv med sina bröder är Herren (Jahve) hans arv som (i enlighet med vad) Herren din Gud (Jahve Elohim) har talat till honom.
Och jag [betoning på jag Mose], jag stod på berget som den första gången, 40 dagar och 40 nätter [], och Herren (Jahve) lyssnade till mig även den gången så att Herren (Jahve) inte utrotar er.
Bara Herren (Jahve) hade behag i dina fäder och älskade dem, och han valde deras säd efter dem, även er, från alla folk som det är idag.
Dina fäder gick ner till Egypten med 70 personer och nu har Herren (Jahve) din Gud (Elohim) gjort dig som himlarnas stjärnor i antal.
Landet som du går för att besätta är inte Egyptens land, från vilket du kom, där du sådde din säd och vattnade den med dina fötter som en örtträdgård,
för att era dagar ska förökas och era söners dagar, i landet som Herren (Jahve) lovat (svurit, gett sin ed) till era fäder att ge dem, som himlarnas dagar över jorden.
[Dessa verser är anledningen till att alla rättrogna judar använder tefillin och det finns mezzusor på alla dörrposter i judiska hem, liksom stadsportarna runtom i Israel där de är bevarade, se även .]
Där ska ingen man kunna stå emot dig för Herren din Gud (Jahve Elohim) ska lägga fruktan för dig och skräck för dig över alla de länder ni ska trampa på, som han har talat till er.
Ni ska inte göra efter allt det som vi gör här idag, varje man gör det som verkar bäst i hans egna ögon,
Därutöver kan du slakta och äta kött inom dina portar som du själv (din själ) önskar efter den välsignelse som Herren din Gud (Jahve Elohim) har gett dig, de orena och de rena kan äta av det, som med gasellen och med hjorten.
Du ska bara låta bli att äta blod, du ska hälla ut blodet på marken som vatten.
När Herren din Gud (Jahve Elohim) utvidgar dina gränser, som han har talat till [lovat] dig, och du säger: "Jag ska äta kött" eftersom du (din själ; hela din varelse) önskar att äta kött, då ska du äta kött utifrån allt som du (din själ) önskar.
Om platsen som Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välja för att låta sitt namn bo där, är för långt bort från dig, då ska du slakta av din hjord och av din flock som Herren (Jahve) har gett dig, som jag har befallt dig och du ska äta inom dina portar utifrån allt som din själ önskar.
På samma sätt som gasellen och som hjorten äts ska du äta därav, de rena och de orena ska äta därav tillsammans (på samma villkor).
[När man äter kött hemma kan det vara vilket rent djur som helst utom det förstfödda i hjordar och flockar, eftersom det tillhör Herren. Detta får bara ätas i samband med att man offrar. Då tillhör det mesta prästen och det är bara shalomoffret som man får äta en del av själv.]
Du ska inte äta det utan du ska hälla ut det som vatten på marken.
Om din bror, din mors son eller din son eller din dotter eller hustrun i din famn eller din vän som är som din egen själ (en själsfrände) förleder dig i hemlighet och säger: "Låt oss gå och tjäna andra gudar" som du inte känner, varken du eller dina fäder,
Och hela Israel ska höra och frukta och ska inte mer göra sådan ondska som denna i sin mitt.
Och inget av det avskilda ska finnas (vara fastklistrat) vid din hand för att Herren (Jahve) ska vända bort sin vredes häftighet och ge dig nåd (oändlig barmhärtighet – hebr. rachamim) och ha nåd (evigt förbarmande – hebr. rachamim) med dig och föröka dig som han har lovat (sjufalt svurit en ed till – hebr. shaba) dina fäder,
För Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välsigna dig som han har talat till [lovat] dig och du ska ge lån till många folk, men du ska inte låna (av någon), och du ska råda över många folk, men de ska inte råda över dig.
Du ska äta det innanför portarna, de orena och de rena tillsammans, (på samma sätt) som gasellen och som hjorten.
Du ska endast avstå från att äta dess blod, det ska du utgjuta på marken som vatten.
utan på en plats som Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välja för att hans namn ska bo där, där ska du offra påskoffret på kvällen när solen går ner, vid den bestämda tiden (månaden Aviv/Nisan) då du kom ut från Egypten.
Och du ska fira veckohögtiden (hebr. shavuot) till Herren din Gud (Jahve Elohim) efter måttet av din hands frivilliga offer som du ska ge i enlighet med det som Herren din Gud (Jahve Elohim) har välsignat dig med.
Varje man ska ge som han har möjlighet efter den välsignelse som Herren din Gud (Jahve Elohim) har gett dig.
Och du ska göra i enlighet med innebörden i domen (ordagrant: och du ska göra munnens ord), som de berättar för dig från den plats som Herren (Jahve) ska utvälja, och du ska vara noga med att i allt göra i enlighet med det som de undervisar dig.
[Här finns flera begränsningar och en uppmaning. Detta var unikt för Israel, andra omgivande riken hade inte den här typen av restriktioner. Israeliternas kung skulle vara en landsman, inte ha för stor militär makt (samla många hästar), inte ha många fruar och samla på sig en egen stor rikedom. Den sista och femte punkten är att göra en egen personlig kopia av Moseböckerna och dagligen läsa den, det är en uppmaning att låta Guds undervisning få bli personlig. Flera av dessa råd kan även appliceras på troende idag, se .]
När ni kommer till landet, som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett till er, och ska inta det, och ska bosätta er där, och ni då säger: "Jag ska sätta en kung över mig som alla folk runtomkring mig" [, ],
Det ska vara så att när han sitter på tronen i sitt kungarike, ska han skriva ner åt sig själv en kopia av denna undervisning (instruktion; hebr. Torah – de fem Moseböckerna) i en egen bok, från den [originalet] som finns hos prästerna, leviterna.
De ska inte ha något arv bland sina bröder [; ; ; ]. Herren (Jahve) är deras arvedel, så som han har talat till dem [; ; ].
då ska han betjäna i Herrens (Jahves) sin Guds (Elohims) namn, som alla hans bröder leviterna gör som står där inför Herrens (Jahves) ansikte.
De ska ha samma del (lika stora portioner) att äta, oberoende av deras fäders ägodelar.
När du kommer in i det land som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig, ska du inte lära dig att göra efter dessa folks styggelser (avskyvärda seder).
Det var om detta du [Israels folk] bad Herren (Jahve), din Gud (Elohim), när ni var församlade vid [berget] Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg, se ]. Du sa: "Jag vill inte höra Herrens (Jahves), min Guds (Elohim), röst igen, och denna väldiga eld vill jag inte mera se, för då kommer jag att dö."
Om Herren (Jahve) din Gud (Elohim) utökar dina gränser, så som han svurit till dina fäder, och ger dig hela det land som han har talat att [han ska] ge till dina fäder,
sedan ska de göra mot honom som han hade föreslagit att det görs mot hans broder. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
De som är kvar ska höra och frukta och ska inte vidare göra sådana onda ting i din mitt. [De ska ta varning av händelsen.]
Det ska ske när ni närmar er striden att prästerna ska stiga fram och tala till folket,
Och generalerna ska vidare tala till folket och säga:
"Vilken man finns hos er som är ängslig och räddhågad?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
annars kan hans bröders hjärtan smälta (börja bli räddhågsna) som hans hjärta."
Och det ska ske när generalerna har slutat att tala till folket att härens kaptener ska utses som ledare för folket.
Du ska i grund förgöra dem:
hettiterna och amoréerna,
kanaanéerna och perisséerna,
hivéerna och jevusiterna
som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har befallt dig [],
så att de inte lär dig att följa alla deras styggelser som de har gjort med sina gudar (elohim), så att du syndar mot Herren (Jahve) din Gud (Elohim).
Mot ungmön ska du inte göra något, för det finns ingenting i ungmön som är värt döden. Utan som när en man reser sig mot sin granne och slår ihjäl honom, så är det också i detta fall,
Men när kvällen kommer ska han bada sig själv i vatten, och när solen har gått ner får han komma in i lägret.
Det som har gått ut över dina läppar (som du har sagt) ska du vara noggrann med att göra, i enlighet med den ed du frivilligt har gett till Herren (Jahve) din Gud (Elohim), det som du har talat [lovat] med din mun.
När du kommer till din grannes vingård får du äta så mycket du vill, men du får inte lägga något i din korg. [Detta påminner om den svenska allemansrätten.]
Ge akt på sjukdomen (plågan) spetälska och lyssna mycket noga och gör allt i enlighet med det som prästerna och leviterna ska undervisa er om [], som jag har befallt dem, det (som prästerna säger) ska ni observera och göra.
du ska vara noga med att ge honom panten när solen går ner, så att han kan sova med sin mantel och välsigna dig, och det ska räknas dig till rättfärdighet inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim).
då ska det ske att om den onde förtjänar att bli slagen, ska domaren tvinga honom att lägga sig ner och bli slagen framför hans (domarens) ansikte med det antal slag som ondskan förtjänar.
då ska du säga inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim):
"Jag har lagt undan det heliga och tagit ut det ur mitt hus och gett det till leviten och till främlingen, till de faderlösa och till änkan enligt alla dina befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som du har befallt (hebr. tsavah) mig, jag har inte överträtt något av dina budord, inte heller har jag glömt dem.
Jag har inte ätit av det i min sorg, jag har heller inte lagt undan något av det som är (rituellt) orent och inte givit av det för någon död. Jag har lyssnat till Herrens (Jahves), min Guds (Elohims) röst och jag har gjort enligt allt som du har befallt mig.
Se ner från din heliga boning, från himlarna, och välsigna ditt folk Israel och landet som du har gett oss, som du gav din ed till våra fäder, ett land som flyter av mjölk och honung."
Och Herren (Jahve) har idag erkänt (bekräftat) att du ska vara hans egen dyrbara skatt, som han talade till [lovade] dig, för att du ska hålla alla hans budord (klara tydliga befallningar),
och han ska göra dig hög (stor) över alla andra nationer som han har skapat, i lovprisning, och i namn, och i härlighet, och du ska vara ett heligt folk åt Herren (Jahve) din Gud (Elohim) såsom han har talat.
Och du ska skriva på dem alla ord i denna undervisning när du har gått över, för att du ska gå in i landet som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) gett dig, ett land som flyter av mjölk och honung som Herren (Jahve) dina fäders Gud (Elohim) har talat till [lovat] dig.
Herren (Jahve) ska etablera (grunda, stadfästa) dig som ett heligt folk till sig själv (som sin ägodel), såsom han har gett sin ed till dig [], om du håller (vaktar, skyddar) alla Herrens (Jahves) din Guds (Elohims) budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot), och vandrar på hans vägar.
Och du ska famla mitt på dagen som en blind famlar i mörkret, och du ska inte kunna göra dina vägar framgångsrika. Du ska enbart vara förtryckt och rånad alla dagar, och ingen ska finnas som räddar dig.
Herren (Jahve) ska föra fram ett folk mot dig långt bortifrån, från jordens ände, som gamen sveper ner, ett land vars språk du inte ska förstå [],
Och bara ett fåtal ska lämnas kvar där ni var som himlens stjärnor i stort antal [; ; ; ], eftersom du inte lyssnade till Herren (Jahve) din Guds (Elohims) röst.
Och det ska ske att som Herren (Jahve) fröjdade sig över dig för att göra dig gott och för att föröka dig, så ska Herren (Jahve) fröjda sig över dig för att du ska gå under och för att fördärva dig, och du ska ryckas bort (som ogräs) från landet som du går för att inta.
för att han ska göra er till sitt eget folk (sin ägodel) idag och han ska vara en Gud till er (er ägodel) så som han har talat till dig, och som han har gett sin ed till dina fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob. [; ]
Och Herren (Jahve) ska avskilja honom till ondska, från alla Israels stammar, i enlighet med alla förbundets förbannelser som är skrivna i denna undervisningsbok.
och att hela detta land är svavel och salt och en eld, att det inte är besått, inte blomstrar, inget gräs växer där, det är omstörtat som Sodom och Gomorra [], Admah och Tsevojim [; ], som Herren (Jahve) omstörtade i sin vrede och i sin ilska,
och Herren (Jahve) utrotade dem från deras land i vrede och i ilska och med stor upprördhet (harm, indignation) och kastade dem till ett annat land, så som det är denna dag."
och du ska återvända till Herren (Jahve) din Gud (Elohim) och lyssna till hans röst, enligt allt som jag har befallt dig idag, du och dina söner, med hela ditt hjärta och med hela din själ.
Och Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska göra dig överflödande (låta dig ha med god råge, rikligt, mer än vad som kan härbärgeras) i alla dina händers verk (arbete), i din livmoders frukt, och i din boskaps frukt, och i din marks frukt, till gott. För Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska åter fröjda sig över dig för gott, som han fröjdade sig över dina fäder,
Herren (Jahve), din Gud (Elohim), han ska gå (korsa över) framför dig. Han ska förgöra dessa folk för dig och du ska fördriva dem. Josua ska gå framför dig [Israel], som Herren (Jahve) har talat [; ; ].
Herren (Jahve) ska göra med dem [de sju folken i Kanaans land] som han gjorde med Shion och Og, amoréernas kungar, när han förgjorde dem och deras land [].
Herren (Jahve) ska ge (överlämna) dem i er hand, och ni ska göra med dem enligt de befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som jag har befallt (hebr. tsavah) er.
När Mose hade kommit till slutet av skrivandet av alla ord i boken med undervisning och instruktioner (hebr. Torah) och avslutat arbetet,
Min lärdom (doktrin – hebr. leqach) ska droppa som regn,
mitt löftesord [vattna] som daggen (fint regn),
som det stilla regnet på skört gräs
och som regnskurarna över örterna.
Han (Herren) hittade honom (Israel) i ett ökenland,
på avskrädeshögen i en vindpinad vildmark.
Han omslöt (gav beskydd åt) honom,
han tog hand om (förbarmade sig över) honom,
han behöll (bevarade) honom som sin ögonsten (ordagrant: vaktade honom som pupillen i sitt eget öga).
Som en örn som rör om i sitt bo,
hovrar över sina ungar,
breder ut sina vingar,
tar dem och bär dem på sina vingar.
[Här målas bilden upp av Gud som en örnmamma som knuffar ut sina ungar ur boet för att de ska lära sig flyga, se . Om inte ungarna tar klivet över kanten självmant börjar örnen riva sönder sitt bo så att ungarna tvingas lämna boet. Örnbon är alltid byggda på höga klippavsatser så att ungarna faller rakt ner om de inte börjar använda vingarna och flyga. Men lyckas de inte direkt så är örnmamman där och dyker in under sina ungar så att hon fångar upp dem på sina vingar innan de når marken och skadar sig. Sedan flyger hon upp på hög höjd och släpper ner dem på nytt. Denna procedur upprepas till dess att ungarna har lärt sig att flyga.]
Deras klippa [avgud; ideologi, mänskliga grund] är inte som vår Klippa [Gud],
även våra fiender blir själva dömda.
och dö på berget som du går upp på och bli samlad till ditt folk, som Aron, din bror, dog på berget Hor, och samlades till sitt folk. [].
Och till Gad sa han: "Välsignad är han som förökar Gad, han bor som en lejoninna och bryter sönder benet, ja kronan på huvudet.
Järn och brons [som är en legering av koppar och tenn] ska vara dina bommar och som dina dagar, så ska också din styrka vara."
[Nu följer en avslutande lovprisning där hela Israel välsignas. Ordet Jesjurun kommer från det hebreiska ordet yashar, som betyder att vara uppriktig eller en jämnad väg. Det beskriver idealbilden av Israel som ett folk som följer Guds väg och lever i hans vilja. Att Gud beskrivs att rida fram på skyn beskriver hur han står över stormar, se . I ugaritiska myter kallas Baal den som "rider fram på stormen". Formuleringen kan vara medveten av Mose för att betona att det är Israels Gud, inte Baal, som är den sanne Guden. Gud kontrollerar väder och skördar och befriar sitt folk från fiender. Ordet för Gud här är El, som är det mest generella ordet för Gud, och skulle kunna översättas gudomlig kraft. Så kan Israels Gud upplevas för de som inte känner honom, se ; .]
"Ingen är som Jesjuruns [Israels] Gud (El),
han rider fram över skyn (himlarna) för att hjälpa (hebr. ezer) dig,
på skyarna i sitt majestät.
Och Josua, Nuns son, var full av vishetens ande, för Mose hade lagt sina händer på honom, och Israels hus lyssnade på honom och gjorde som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och det har aldrig uppstått (rests upp; funnits eller kommit) en profet i Israel lik Mose, som har känt (haft en intim relation med) Herren (Jahve) ansikte mot ansikte [; ],
Josua (106)
Varje plats där ni sätter er fot (ordagrant: som er fots sula trampar på) har jag gett er, som jag har talat till (lovat) Mose [].
Ingen (ingen man) ska kunna stoppa dig (stå dig emot) under alla dina livsdagar. Så som jag var med Mose, så ska jag också vara med dig [Josua]. Jag ska inte lämna dig (svika dig, låta dig sjunka) eller överge (lämna, släppa taget om) dig. [; , ; ]
Var bara stark (fast, säker, tapper) och mycket frimodig (ståndaktig, alert, modig)!
[Samma fras som i och , men med adverbet "bara" och förstärkningen "mycket".]
Var noga med att beakta och följa (vaka över; se till att göra efter)
all den undervisning (hebr. Torah) som min tjänare Mose har gett (befallt) dig.
Vik inte av från den vare sig åt höger eller åt vänster [följ instruktionerna],
så kan du agera vist [med insikt och förstånd och ha framgång]
vart du än går.
Låt inte denna skrift med undervisning (hebr. Torah) [denna instruktionsbok]
lämna din mun.
Begrunda (reflektera över) den [upprepa den lågmält för dig själv] både dag och natt
– så att du noga beaktar och följer (vakar över; ser till att göra) allt som är skrivet i den –
för då ska du lyckas (ordagrant: rusa fram)
på din väg
och du kan agera vist [med insikt och förstånd och ha framgång].
[ har flera parallella uttryck. Verben hör och gör (hebr. shama och asha) upprepas i varje vers. Hebreiskan har inte ordet "och" mellan dessa ord, vilket knyter dem ännu tätare tillsammans som en enhet att "beakta – följa". Höger/vänster hör ihop med dag/natt och "vart du än går" hör ihop med "din väg". Begrunda (hebr. hagah) innebär att mumla och tala för sig själv i en låg ton, se även . Rent språkligt skulle ordet "meditera" kunna användas, men eftersom det ofta förknippas med österländsk religion är det viktigt att lyfta fram Skriftens uppmaning att enbart livnära sig på Guds ord, se ; , .]
till dess Herren (Jahve) har gett era bröder vila, precis som ni har, och de också har intagit landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) ger dem, sedan ska ni återvända till era egna besittningar, som Herrens (Jahves) tjänare Mose gav er på andra sidan Jordan mot soluppgången."
Som vi lyssnade till Mose i allt så ska vi lyssna till dig, om bara (under förutsättning att) Herren vår Gud (Jahve Elohim) är med dig som han var med Mose.
Kungens män försökte hitta dem på vägen till Jordan, nära vadställena [där Jordanfloden ofta bara var en halv meter djup]. Stadsporten stängdes så fort de gett sig av efter dem.
Och hon sa: "I enlighet med era ord ska det bli." Och hon sände iväg dem och de lämnade, och hon band det röda repet (hebr. tikvah) i fönstret.
[Fönster återkommer tre ggr i denna berättelse, se , och . Just fönster har en betydande roll i tre andra bibliska kvinnors berättelser: Michal (), Siseras mor () och Isebel (). Alla dessa tre kvinnor tittar ut genom ett fönster i sina palats. De tillhör samhällets toppskikt, utan anknytning till den vanliga världen utanför. Rahab är däremot involverad i sin samtid, och hennes fönster blir ett sätt att kommunicera och knyta an till världen utanför.
I används det hebreiska ordet chevel för rep. Här i och används ett annat ord för rep (hebr. tikvah), som dessutom betyder hopp och förväntan. Det finns likheter mellan hur israeliterna strök lammets blod på dörrposterna i Egypten och hur Rahab (Rachav) firar ner ett scharlakansrött rep av hopp från sitt fönster. Parallellen till Jesu död och uppståndelse finns också här. I firades spejarna ner i ett rep – ordet betyder också smärta och lidande. Tre dagar senare hänger där samma blodröda rep av hopp som räddar från undergång!]
och de befallde folket: "När ni ser Herrens, er Guds, förbundsark, bli buren av de levitiska prästerna, då ska ni bryta upp och marschera efter den,
men var noga med att låta det vara ett avstånd på omkring 2000 alnar [900 meter; ] mellan den och er. Närmare bör ni inte komma den, för att ni ska veta vilken väg ni ska gå, eftersom ni inte har gått den vägen förut."
[Arken symboliserar Guds närvaro, person och hans löften. I den guldbelagda trälådan 1,2 m lång och 0,6 m bred och hög låg stentavlorna med budorden, se . Arken var alltid i mitten av lägret både när man stod still och när man vandrade. De leviter som var ättlingar till Kehat, kehatiterna, skötte i normala fall sysslorna vid arken och bar den, men nu skulle i stället prästerna, dvs. ättlingarna till Aron, bära arken före folket. Dessa instruktioner är specifika för just detta tillfälle då man ska passera Jordanfloden, en anledning kan vara att arken skulle vara synlig för alla och lätt att följa då man korsar över floden. Texten säger inte om arken fortfarande är täckt av förhänget som under transporten tidigare i öknen, se . Avståndet 2000 alnar är den sträcka man fick gå på en sabbat, se .]
Och Herren (Jahve) sa till Josua: "Idag ska jag börja att göra dig stor i Israels åsyn, för att de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är med dig på samma sätt som jag var med Mose,
och du ska befalla prästerna att bära förbundsarken och säga: "När ni kommer till vattenbrynet på Jordan ska jag låta Jordan stå still (ska jag hindra vattnet från att flöda)".
Och det ska ske att när prästerna som bär Herrens (Jahves) förbundsark sätter sina fotsulor i Jordans vatten, då ska hela jordens Herre (Adonaj) låta Jordans vatten skäras av, även vattnet som kommer uppströms ifrån och det ska stå i en hög. [Detta påminner om hur de korsade Röda havet, se .]
och när de som bar arken kom till Jordan och prästernas fötter rörde vid vattenytan – för Jordan svämmade över alla sina bräddar under hela skördetiden –
Och det hände sig att när hela folket var rent, gick de över Jordan så som Herren (Jahve) hade talat till Josua och sagt:
Och Israels söner gjorde som Josua befallde och tog upp tolv stenar från mitten av Jordan, som Herren hade talat till Josua, efter antalet av Israels söners stammar. Och de bar dem över, med sig till den plats där de slog läger och lade ner dem där.
Prästerna som bar arken stod mitt i Jordan till dess allting var avslutat som Herren (Jahve) befallde Josua att tala till folket, i enlighet med allt det som Mose hade befallt Josua. Och folket skyndade sig att gå över.
Och när allt folket var (rituellt) rena gick de över, och Herrens (Jahves) ark gick vidare och prästerna, framför folket.
Och Rubens söner och Gads söner och hälften av Manasse gick över beväpnade, framför Israels söner som Mose hade talat till dem.
Omkring 40000, redo och rustade till strid, gick över i Herrens (Jahves) närvaro till strid, till Jerikos slätt.
På den dagen gjorde Herren (Jahve) Josua stor i hela Israels ögon och de vördade (fruktade) honom, på samma sätt som de vördat (fruktat) Mose, alla dagar i resten av hans liv.
Och det hände att prästerna som bar Herrens (Jahves) förbundsark kom upp från Jordans mitt. Och så snart fotsulorna på prästernas fötter hade kommit upp på torr mark, återvände Jordans vatten till sin plats och svämmade över alla sina bräddar som tidigare.
För Herren er Gud (Jahve Elohim) torkade upp Jordans vatten framför er, till dess ni kommit över, som Herren er Gud (Jahve Elohim) gjorde med Vasshavet [Röda havet, se ], som han torkade upp framför oss till dess vi gått över,
[Kapitel 5 är den fjärde sektionen, och den centrala av de sju första (kap 1-8). Israeliterna helgar sig inför Herren och crescendot finns i då man för första gången firar pesach i det nya landet.]
Och det skedde när alla amoréernas kungar som var bortom Jordan, västerut, och alla kanaanéernas kungar som var vid havet [Medelhavet], hörde hur Herren (Jahve) hade torkat upp Jordan framför Israels söner till dess att alla gått över, att deras hjärtan smälte [av rädsla], inte heller var deras ande kvar i dem längre på grund av Israels söner. [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Kungarna skakade av skräck och kunde inte göra någonting åt situationen.]
Och det skedde när hela folket blivit omskuret [alla män], att de vilade på sin plats i lägret till dess de var läkta.
[Läkningen tar några dagar, jfr . Omskärelsen skedde tidigast den 11 Nisan. Hela manliga befolkningen vid räkningen innan man närmar sig Moab var omkring en miljon, se (603550 + 23000 leviter + de under 20 år). Av dessa var omkring 300000 38 år och redan omskurna, vilket gör att de som nu omskars var omkring 700000. Det fanns män kvar som kunde vakta lägret och även förbereda påskalammet till den 14 Nisan, se .]
Och det blev så att när Josua hade talat till folket, gick de sju prästerna som bar de sju jubelhornen inför Herren framför, och blåste med shofarerna, och Herrens förbundsark följde dem.
Och det skedde på den sjunde dagen att de steg upp tidigt när dagen grydde, och de omringade (gick runt) staden på samma sätt sju gånger. Bara på den dagen omringade de (gick de runt) staden sju gånger.
[Utgrävningar av Tel es-Sultan, som kullen där Jeriko låg heter, visar att staden var väl befäst. Den yttre muren var 7 meter hög och den inre närmare 10 meter hög. En vattenkälla, som än idag flödar med vatten, var belägen innanför muren i den sydöstra delen. Staden hade några tusen invånare. När Josua och israeliterna intog Jeriko var det vår och skörden var just bärgad, se . Vid utgrävningar på 1930-talet av Garstang hittades flera stora krukor fulla med spannmål som bekräftar detta, och visar att Jeriko kunde klarat flera års belägring. Man hittade också ett lager med stenar som ligger huller om buller, som om det sjunkit rakt ned, och tecken på att staden bränts. Egyptiska målningar på krukor och lampor ringar in dateringen till mellan 1500 och 1400-talet f.Kr., vilket stämmer med Bibelns kronologi att intåget skedde våren 1406 f.Kr. Arkeologen Kenyon, som gjorde utgrävningar där på 1950-talet, beskriver hur hon hittade högar av rött tegel som troligtvis rasat ner från den högre inre muren nedanför den yttre muren. Detta skulle ha kunnat skapa en naturlig ramp så israeliterna kunde gå "upp" i staden. Redan i den första utgrävningen 1907-1909 upptäcktes de raserade murarna. I alla utgrävningar såg man att en del av den norra muren var intakt. Det tyder på att Rahabs (Rachavs) hus låg i den norra delen av staden, närmast bergen, se .] Så folket ropade och
(prästerna) blåste i shofarerna. Och det skedde när folket hörde ljudet av shofarerna att folket ropade med ett starkt
(stort) rop
(ett härskri) och murarna kom ner platt
(ordagrant: murarna föll under sig själva), så att folket gick upp
[vilket bekräftats av arkeologin], in i staden, varje man rakt framför sig, och de intog staden.
Och Josua sa till de båda män som hade utforskat (bespejat) landet: "Gå in i skökans hus och för ut skökan och alla som är med henne, så som ni lovat henne."
De återvände till Josua och sa till honom: "Låt inte hela folket dra upp, utan låt omkring 2000 eller 3000 män gå upp och slå Ai. Låt inte hela folket anstränga sig med att gå dit, för de är få."
Så omkring 3000 män gick dit, men de tvingades fly för männen från Ai.
Männen i Ai dräpte 36 av deras män och jagade dem från porten [i staden Ai] till Shevarim och slog dem på sluttningen där. Och folkets hjärtan smälte och blev som vatten.
[Shevarim kommer från ordet shever som betyder hål/djup. Det är troligtvis inte en stad utan en geografisk plats, kanske klipporna vid wadi Makkuk. Platsen ligger i alla fall öster om Ai i riktning mot Jeriko.]
Och Achan svarade Josua och sa [bekände på en gång]: "I sanning (ja, det är sant), jag har jag syndat mot Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) och detta är exakt vad jag gjort (ordagrant: "detta och detta", vilket beskriver det detaljerade händelseförloppet).
Och du ska göra med Ai och dess kung som du gjorde med Jeriko och dess kung. Förutom att du ska ta det tillspillogivna och dess boskap och behålla som byte för er själva. [Hade Achan övervunnit sin girighet i Jeriko, så hade han fått bytet här.] Gör ett bakhåll för staden, bakom (på andra sidan; väster om) den."
Och jag och allt folket som är med mig ska närma oss staden, och det ska ske när de kommer ut mot oss att vi först ska fly för dem.
Och de ska komma ut efter oss till dess att vi har lockat bort dem från staden, för de ska säga: 'De flyr för oss som förra gången.' Så ska vi fly framför dem.
Och det ska ske när ni har intagit staden, att ni ska sätta eld på staden, enligt Herrens ord ska ni göra. Se, jag har befallt er."
Och han tog omkring 5000 män och satte dem i ett bakhåll mellan
Betel och Ai på den västra sidan om Ai.
Och det hände när kungen i Ai såg det, att stadens män skyndade sig och reste sig upp tidigt och gick ut för att strida mot Israel, han och hans folk på den avtalade tiden, i riktning mot Arava (ödemarken, stäppen, öknen) [syftar på riktningen österut mot Jeriko och Jordandalen]. Men han visste inte att det fanns ett bakhåll mot honom bakom (på andra sidan; väster om) staden.
Och de i bakhållet reste sig snabbt från sina platser och de sprang, så snart han [Josua] hade sträckt ut sin hand, och kom in i staden och tog den och de skyndade sig att sätta den i brand.
Och det skedde när Israel gjorde slut på slaktandet av alla Ais invånare på fältet, även i öknen där de förföljt dem, och de alla hade fallit för svärdseggen till dess de var förtärda, att hela Israel återvände till Ai och slog det med svärdsegg.
Bara boskapen och det tillspillogivna i staden tog Israel som byte åt sig själva, enligt det ord som Herren (Jahve) talat när han befallde Josua.
Och kungen i Ai hängde han i ett träd fram till kvällen, och när solen gick ned befallde Josua att de skulle ta ner hans kropp från trädet och kasta den i ingången till porten i staden och de kastade upp en stor hög med stenar över den, till denna dag.
som Mose, Herrens (Jahves) tjänare, befallt Israels söner, som det är skrivet i boken med Moses undervisning [Torah – de fem Moseböckerna], ett altare av ohuggna stenar, varpå man inte använt något järn, och de offrade brännoffer till Herren på det och offrade shalomoffer (gemenskapsoffer).
Och hela Israel, deras äldste och ledare och deras domare stod på båda sidor om arken och mittemot stod prästerna, leviterna som bar Herrens förbundsark, både främlingen och den i huset födde. Hälften av dem framför berget Gerizim och hälften av dem framför berget Ejval (Ebal). Som Herrens tjänare Mose hade befallt till välsignelse av Israels folk först.
Därefter läste han alla de ord från Mose undervisning (hebr. Torah), välsignelsen och förbannelsen [], enligt allt det som är skrivet i boken med undervisning (hebr. Torah).
[Tidigare hade motståndet bestått av enskilda städer, nu i detta och följande kapitel kommer motståndet från allianser med städer och dess kungar. Versen fungerar som en introduktion på liknande sätt som .]
Och det hände sig att när alla kungar som var bortom Jordan i bergsbygden, i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och utefter hela Stora havets [Medelhavets] kust framför (hela vägen upp mot) Libanon,
hettiterna och amoréerna,
kanaanéerna,
perisséerna,
hivéerna och jevusiterna
hörde detta [hur israeliterna intagit städerna Jeriko och Ai],
Och ledarna sa till dem: "Låt dem leva." Så blev de vedhuggare och drog upp vatten till hela menigheten, som ledarna hade talat till dem.
Se nu, vi är i din hand. Så som det är gott och rätt för dig att göra mot oss, gör det."
[Detta är första gången namnet Jerusalem används i Bibeln, även om andra namn (Salem) har benämnt staden, se ; . Det hebreiska namnet för Jerusalem är Jeroshalajim. Hebreiskan har förutom singular och plural även dual som innebär två – ändelsen ajim indikerar detta. Dualformen på Jerusalem har ibland tolkats som de två berg som staden vilar på, men går också bokstavligt att se som att staden betyder dubbel frid. Här antyds också att det finns två Jerusalem – det himmelska och det jordiska. I Uppenbarelseboken är det helt tydligt (, ), men även profeterna antyder det () och den åsikten finns också i många av de rabbinska tolkningarna av dessa verser. I antika egyptiska källor kallas staden Ursalimmu vilket betyder "fridens fundament/fredens grund". Jerusalem kommer att bli Israels viktigaste stad, men det dröjer några hundra år tills Davids tid innan det sker, se .]
Och det hände sig att när Jerusalems kung Adonitsedek [betyder "min herre är rättfärdighet", synonym med Melkisedek, se ] hörde hur Josua hade intagit Ai och fullständigt ödelagt staden – hur han [Josua] hade gjort med Ai och dess kung på samma sätt han gjort med Jeriko och dess kung och hur invånarna i Givon hade ingått (gjort) fred med Israel och var (vistades) ibland dem –
då blev de [invånarna i Jerusalem] mycket rädda (fruktade de storligen) eftersom Givon var en stor stad [bara 15 km nordväst om dem], som en av de kungliga städerna, större än Ai och alla dess män var mäktiga stridsmän.
Och solen stod stilla ("var tyst" – hebr. damam)
och månen stannade (stod kvar – hebr. amad)
till dess folket hade hämnats på alla sina fiender. Är inte detta skrivet (nedtecknat) i Jashars ["den rättfärdiges"] bok?
[Jashars bokrulle omnämns igen i och även i den grekiska översättningen av . Händelsen här var något extraordinärt som även skrevs ner i andra sekulära krönikor. Än har inga kopior av den hittats. Jashar betyder "rättfärdig" så bokens namn är den rättfärdiges bokrulle.]
Och solen stannade mitt på himlarna [ordagrant på halva himlarna] och hade ingen brådska med att gå ner på en hel dag.
Det har inte funnits någon dag som denna, varken förr eller senare, då Herren (Jahve) lyssnade på en mans röst, för Herren (Jahve) stred för Israel.
Och det hände när Josua och Israels söner hade gjort slut på att slakta dem i ett mycket stort slaktande, till dess de var uppslukade och kvarlevan av de som var kvar hade gått in i sina befästa städer,
Och det hände när de förde dessa kungar till Josua att Josua kallade på alla Israels män och sa till stridsmännens ledare som gick med honom: "Kom nära, sätt era fötter på nackarna av dessa kungar." Och de kom nära och satte sina fötter på deras nackar.
Och Josua tog
Mackedah den dagen och slog det med eggen av svärdet och dess kung, han ödelade dem fullständigt och själarna
som var där inne, han lämnade ingen, och han gjorde med kungen i
Mackedah som han hade gjort med kungen i Jeriko.
Och Herren (Jahve) gav även det och dess kung i Israels hand, och han slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, han lämnade ingen där, och han gjorde mot dess kung som han hade gjort med Jerikos kung.
[Livna har inte med säkerhet identifierats, men fynd vid utgrävningar i Tel Burna 2015, gör att det kan vara den bibliska Livna.]
Och Herren (Jahve) gav Lachish i Israels hand och han tog det på andra dagen, och slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, på samma sätt som han gjort med Livna.
Och de tog det på den dagen och han slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne förgjorde han fullständigt den dagen, på samma sätt som han gjort med Lachish.
Och de tog det och slog det med svärdsegg, och dess kung och alla dess städer och alla själar som var därinne, han lämnade ingen, på samma sätt som han gjort med Eglon, han förgjorde det fullständigt och alla själar som var därinne.
Och han tog det och dess kung och alla dess städer och de slog dem med svärdsegg, och förgjorde i grunden alla själar som var därinne, han lämnade ingen, som han hade gjort med Hebron så gjorde han med Devira och dess kung, liksom han hade gjort med Livna och dess kung.
Så slog Josua hela landet, bergsbygden och södern och Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och sluttningarna (bergsbranterna; wadikanterna – hebr. aseda) [troligtvis sluttningarna ner mot Döda havet öster om den centrala bergsbygden] och alla deras kungar, han lämnade ingen utan förgjorde i grunden allt som andades, som Herren Israels Gud (Jahve Elohim) befallt.
När nu Javin
[betyder: "den Gud ser" – troligtvis en titel], kungen i
Chatsor [den största staden norr om Galileiska sjön i övre Galileen] hörde om detta, sände han
[bud] till
Jovav, kung i Madon
och till
Shimrons kung
[nuvarande Tel Shimron i Jezereldalen] och till Achshafs kung
Och de gick ut,
de och alla deras arméer med dem,
mycket folk – som sanden på havets strand – i mängder,
med hästar och vagnar,
i stor mängd.
[Kanaaneiska vagnar från sena bronstiden var lätta och hade hjul med fyra ekrar. De drogs av två hästar. Enligt den judiske historikern Josefus bestod denna armé av 300000 soldater, 10000 kavallerister och 20000 vagnar.]
Och Herren (Jahve) sa till Josua: "Var inte rädd för dem, för i morgon vid denna tid ska jag ge dem alla till slakt inför Israel, du ska skära av hälsenorna på deras hästar och bränna upp deras vagnar i eld." [En skadad häst kunde inte längre bli använd i kavalleriet, se även ; .]
Och Josua gjorde mot dem som Herren (Jahve) hade sagt till honom, han skar av hälsenorna på deras hästar och brände upp deras vagnar i eld.
Och alla dessa kungars städer och deras kungar tog Josua och slog dem med svärdsegg och förgjorde dem grundligt, som Herrens (Jahve) tjänare Mose befallt.
Som Herren (Jahve) hade befallt sin tjänare Mose, så hade Mose befallt Josua och så gjorde Josua. Han lämnade ingenting ogjort av allt det som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
[Chatsor (även känd som Hasor eller Hazor) betyder slott/fästning på hebreiska. Den första initiala utgrävningen skedde 1926, följt av en större expedition på 50-talet och 90-talet. Stadens yta var på hela 80 hektar med en övre och lägre del av staden. Här bodde vid den här tiden 15000 – 20000 invånare, tio gånger fler än i Jerusalem. Vid utgrävningarna 1992 hittades en inskription "till kungen Javin" som dateras till 1500-1600 f.Kr. Tidigare har en annan äldre inskription från 1700 f.Kr. hittats där också namnet Javin används. Troligtvis var Javin en titel, på liknande sätt som farao, kungen av Egypten, se . I lagret från denna tid hittas aska och stenar som krackelerat av hetta, vilket bekräftar att staden har bränts ner. Den typen av förstörelse har inte setts i utgrävningar i omkringliggande städer.]
För det var Herrens (Jahves) avsikt att förhärda deras hjärtan och komma mot Israel i strid för att de i grunden skulle förgöras. De hade ingen nåd (oförtjänt kärlek; favör) utan de skulle fördärvas som Herren (Jahve) befallt Mose.
Så tog Josua hela landet i enlighet med allt det som Herren (Jahve) hade talat till Mose, och Josua gav det som ett arv till Israel enligt uppdelningen i deras stammar.
Och landet vilade (var tyst; hade ro) från krig.
Och dessa är landets kungar som Josua och Israels söner slog på andra sidan Jordan västerut, från Baal Gad i Libanons dal [i norr] till de kala bergen som går upp till Seir [Edom – i söder]. Och Josua gav det till Israels stammar som en besittning efter deras indelning,
alla invånare i bergsbygden från Libanon till Misrefot-Maim, alla sidonier, dem ska jag driva ut från Israels söner, du ska bara fördela det som ett arv åt Israel som jag har befallt dig.
Med honom tog rubeniterna och gaditerna emot deras arv som Mose gav dem på andra sidan Jordan österut som Mose Herrens (Jahves) tjänare gav dem
Bara till Levi stam gav han inget arv. Herrens (Jahves) Israels Guds (Elohims) eldsoffer [hebr. isheh, se ] är deras arv som Herren (Jahve) talat till honom.
Men till Levi söner gav Mose inget arv. Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) är deras arv, som han talat till dem.
med lotten för arvet som Herren (Jahve) befallt genom Moses hand för de nio stammarna och för den halva stammen.
Som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde Israels söner och de fördelade landet.
[Leviterna får inget eget område, bara städer bland de andra stammarna. Leviter kunde dock äga egen mark för sin försörjning, se ; ; .]
40 år gammal var jag när Mose, Herrens (Jahves) tjänare, sände mig från Kadesh–Barnea för att bespeja landet och jag kom tillbaka till honom med ord som de var i mitt hjärta.
Och nu, se Herren (Jahve) har bevarat mig vid liv, som han talade, dessa 45 år från den tiden då Herren (Jahve) talade dessa ord till Mose medan Israel vandrade i öknen. Och nu, jag är idag 85 år.
Ändå är jag lika stark idag som jag var den dag då Mose sände iväg mig. Som min styrka (kraft) var då så är min styrka (kraft) nu till att strida och till att gå ut och till att komma in.
Ge mig nu därför dessa berg som Herren (Jahve) talade om den dagen, för du hörde den dagen hur anakiterna var där och städerna var stora och befästa. Det kommer att vara så att Herren (Jahve) är med mig och ska driva ut dem som Herren (Jahve) talade."
Och Josua kastade lott för dem i Shilo inför Herrens (Jahves) ansikte, och där delade Josua upp landet till Israels söner efter deras avdelningar.
Men gränsen för Dans söner var för snäv (trång) för dem, så Dans söner gick upp och stred mot Leshem och tog det och slog det med svärdsegg och besatte det och bodde där och kallade Leshem Dan efter namnet på sin stamfar Dan.
Och Israels söner gav genom lotten dessa städer till leviterna med öppet land runtom dem, som Herren (Jahve) befallt genom Moses hand.
Och Herren (Jahve) gav dem vila runtom i enlighet med allt som han lovat (gett sin ed) till deras fäder, och inte en enda man av alla deras fiender var emot dem, för Herren (Jahve) gav alla deras fiender i deras hand.
Nu har Herren er Gud (Jahve Elohim) gett vila till era bröder, som han talade till dem. Vänd nu därför tillbaka och gå till era tält i landet där ni har er besittning, som Herrens (Jahves) tjänare Mose gav till er på andra sidan Jordan.
Och Herren er Gud (Jahve Elohim) han ska kasta ut dem framför er och driva bort dem från era ansikten (er åsyn), och ni ska besätta landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) har talat till er.
utan håller er (klamrar er fast vid, klistrar er) till Herren er Gud (Jahve Elohim) som ni har gjort till denna dag.
En man av er har jagat tusen, eftersom Herren er Gud (Jahve Elohim) är den som stridit för er som han har talat till er.
Och det ska ske att som allt gott har kommit över er som Herren er Gud (Jahve Elohim) har talat över er, så ska Herren (Jahve) föra alla onda ting över dig till dess han har förgjort er från detta goda land som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett er,
Och jag sände Mose och Aron, och jag plågade Egypten i enlighet med allt som jag gjorde i dess mitt, och därefter förde jag ut er.
Domarboken (75)
Adoni-Bezek sa då: "70 kungar som samlar mat under mitt bord [tigger] har sina tummar och stortår avhuggna. Som jag har gjort så har Gud (Elohim) återgäldat mig." [Frasen "samlar mat under mitt bord" syftar på att de tiggde. Dessa 70 tillfångatagna kungar som blivit stympade kunde inte annat än tigga vid sina fångvaktares bord.
De hade förödmjukats och hölls vid liv av Adoni-Bezek bara för att visa på hans makt och ingjuta skräck.] De förde honom till Jerusalem och han dog där. [Det är inte helt klart vilka "de" är, men troligtvis är det simonierna som ligger bakom denna hämnd och för Adoni-Bezek till jevuséerna i Jerusalem, dock verkar inte Gud tillåta att han hålls i Jerusalem på samma sätt för att ingjuta skräck i omgivningen, se även , ; .]
Och de gav Hebron till Kaleb, som Mose hade talat, och de drev ut därifrån Anaks tre söner [; ; ].
Och det hände när Herrens (Jahves) budbärare talade dessa ord till alla Israels söner att folket höjde sin röst och grät (hebr. ).
Överallt dit de gick var Herrens (Jahves) hand emot dem för ont, som Herren (Jahve) hade talat och som Herren (Jahve) hade lovat (gett sin ed) till dem och de var mycket pressade (i stort trångmål, ångest).
för att jag genom dem ska pröva Israel, om de ska hålla (vakta, skydda, bevara) Herrens (Jahves) vägar och vandra på dem som deras fäder höll (vaktade, skyddade, bevarade) dem, eller inte."
När han avslutat överlämnandet av gåvan skickade han ut folket som burit gåvan.
Och de slog i Moab vid den tiden omkring 10000 män, varje frisk man och varje stridsman, inte en enda man flydde (lyckades fly).
Så må alla dina fiender förgås Herre (Jahve),
men de som älskar honom ska vara som solen när den går fram i sin makt. Och landet hade ro i 40 år.
För de kom in med sin boskap och sina tält och de kom som gräshoppor i stora skaror – både de och deras kameler var omöjliga att räkna – och de kom in i landet för att förstöra det.
Herren (Jahve) sa till honom: "Jag ska vara med dig. Du kommer att slå midjaniterna [hela deras armé] som om de vore en enda man."
Och Gideon tog tio män av sina tjänare och gjorde det som Herren (Jahve) hade talat till honom, och det skedde att han på grund av fruktan för sin fars hus och stadens män, inte kunde göra det på dagen utan gjorde det på natten.
Och Gideon sa till Gud (Elohim): "Om du vill rädda Israel med min hand som du har talat,
se, jag ska lägga en ulltuss på tröskplatsen, om det är dagg bara på ullen och det är torrt på hela marken, då ska jag veta att du vill rädda Israel med min hand som du har talat."
Och han förde ner folket till vattnet och Herren (Jahve) sa till Gideon: "Alla som läppjar av vattnet med sin tunga, som en hund lapar (av vattnet), honom ska du placera för sig, på samma sätt med var och en som böjer sig ner på sina knän för att dricka."
Och midjaniterna och amalekiterna och alla österns söner låg tillsammans i dalen som en gräshoppssvärm i antal, och deras kameler gick inte att räkna, som sanden som är på havets strand i antal. [Gräshoppssvärmen här syftar på en formidabel invasion av gräshoppor där de kommer i så stora svärmar att de orsakar en mindre solförmörkelse i det område de flyger. Dessa svärmar brukar bestå av många miljoner gräshoppor.]
Och det var så när Gideon hörde drömmen berättas och dess uttydning, då tillbad han och han återvände till Israels läger och sa: "Stå upp för Herren (Jahve) har gett Midjans armé i vår hand."
Och han sa till dem: "Se på mig och gör som jag, och se, när jag kommer till utkanten av lägret ska det ske att som jag gör, så ska ni göra.
Och han sa till dem: "Vad har jag gjort i jämförelse med er? Är inte Efraims insamlande [efterskörd av vindruvor] bättre än Aviezers vinskörd?
Gud (Elohim) har gett i er hand Midjans furstar Orev och Zeev, och vad kunde jag göra i jämförelse med er?" Då avtog deras vrede mot honom, när han talade dessa ord.
Och han [Gideon och hans 300 män] gick upp därifrån till Penoel [en stad vid floden Jabbok, på östra sidan av Jordanfloden] och talade (ställde samma fråga) till dem, men Penoels män svarade honom på samma sätt som männen i Sukkot hade svarat. [Ordet för män är här båda gångerna uttrycket för en bräcklig människa]
Och Zevach och Tsalmunna var i Qarqor [8 km öster om Sukkot] och deras armé med dem omkring 15000 män, alla som var kvar av hela österns söners armé, för 120000 män som drog svärd hade fallit (stupat).
Och han sa till Zevach och Tsalmunna: "Var är männen som ni slog i Tavor?"
Och de svarade: "Som du är, så var de, var och en såg ut som en kungason."
Och Zevach och Tsalmunna sa [till Gideon]: "Stå upp du och fall över oss – för som mannen är så är hans styrka." Och Gideon steg upp och slog [dödade] Zevach och Tsalmunna och tog månsmyckena från deras kamelers nackar.
[Det hebreiska ordet saharon betyder "små månar" och är benämningen på en halsprydnad som bars av män, kvinnor och kameler (; ). Förmodligen fanns det guld i de utsmyckningar som deras kameler hade. I nämns att kedjorna till kamelernas där kungarnas månsmycken var gjorda av guld.]
Och det skedde så snart Gideon var död, att Israels söner åter gick iväg efter baalerna och gjorde Baal-brit till sin gud (elohim). [Baal-brit betyder: ´förbundets Baal´, jfr med El-brit ´förbundets gud" i .]
Och de visade ingen nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot Jerubaals hus, Gideon, efter allt det goda som han visat mot Israel.
Och vet att om ni har handlat i sanning och uppriktighet när ni har gjort Avimelech till kung, och om ni har handlat gott mot Jerubaal [Gideon] och hans hus, och har gjort mot honom efter vad hans händer förtjänar,
Och det ska ske på morgonen så snart solen går upp att ni ska stiga upp tidigt och sprida ut er över staden, och se när han och folket som är med honom kommer ut mot er, då ska du göra med dem vad tillfället ger vid handen."
Och när Gaal såg folket sa han till Zevul: "Se, det kommer ner folk från bergstopparna." Och Zevul sa till honom: "Du ser skuggor av bergen som om de vore män."
Och på samma sätt högg hela folket ner var och en sin gren och följde Avimelech och lade dem mot citadellet och tände eld på dem så att även alla män från Shechems torn dog, omkring 1000 män och kvinnor.
Och Israels söner sa till Herren (Jahve): "Vi har syndat, gör mot oss allt som är gott i dina ögon, men rädda oss, vi ber dig, denna dag."
Och det blev så att när Ammons söner stred mot Israel gick Gileads äldste och hämtade Jefta från Tovs land.
Och Jefta sa till Gileads äldste: "Var det inte ni som hatade mig och drev ut mig från min fars hus? Varför kommer ni till mig nu, när ni är i knipa?"
Och Gileads äldste sa till Jefta: "Herren (Jahve) är (ska vara) vittne mellan oss, om inte vi ska göra i enlighet med dina ord."
Och det skedde när han såg henne att han rev sönder sina kläder och sa: "Ack (åh nej), min dotter! Du har böjt mina knän mycket djupt (ödmjukat mig) och har gjort mig drabbad (har blivit mitt bekymmer). Jag öppnade min mun till Herren (Jahve) och kan inte backa (ta tillbaka det jag sagt)." []
Och hon sa till honom: "Min far du har öppnat din mun till Herren (Jahve), gör med mig efter det som har kommit ut ur din mun, eftersom Herren (Jahve) har tagit hämnd åt dig på dina fiender Ammons söner."
Och kvinnan kom och sa till sin man, till sin man sa hon:
"En man från Gud (Elohim) kom till mig [frasen antyder att hon tror att det är en profet] och hans utseende var som utseendet hos en Guds (Elohims) ängel, mycket respektingivande, och jag frågade honom inte vem han var och han berättade inte sitt namn för mig,
Och hans hustru sa till honom: " [Om] Herren (Jahve) har behag till att döda oss skulle han inte ta emot ett brännoffer och ett matoffer från vår hand och han skulle inte låta oss se alla dessa ting och inte vid denna tid låtit oss höra dessa ting."
Och Herrens (Jahves) Ande kom mäktigt (föll, svepte hastigt och med kraft) över honom och han slet sönder (delade – hebr. shasa) det [det stora lejonet] som om det var en [liten] killing, och han hade ingenting [inget verktyg eller vapen] i sin hand. Men han berättade inte för sin far och sin mor vad han hade gjort.
Och det skedde när de såg honom att de tog 30 vänner att vara med honom [som bröllopsvänner för att ansvara för bröllopsfesten].
Och Simson sa till dem: "Om ni gör på detta sätt kommer jag att hämnas dem och därefter upphöra."
Juda män frågade: "Varför har ni kommit upp mot oss?"
De svarade: "Till att binda Simson har vi kommit upp, för att göra mot honom som han har gjort mot oss."
Och 3000 män från Juda gick ner till klippans klyfta i Etam och sa till Simson: "Vet du inte att filistéerna råder över oss? Vad är det du har gjort mot oss?"
Han svarade dem: "Som de gjorde mot mig så har jag gjort mot dem."
När han kom till Lechi, ropade filistéerna högt (gav upp ett härskri) och rusade mot honom. Då kom Herrens (Jahves) Ande över honom, och repen runt hans armar blev som lintrådar som fattat eld, och de smälte och hans rep [rann av honom] bort från hans händer.
Och det skedde när han hade slutat tala att han kastade iväg käken från sin hand, och den platsen [heter, fick namnet] Ramat-Lechi [ordagrant: "Käkbenshöjden"].
Simson svarade [med en lögn]: "Om de binder mig med sju färska linor (tältlinor; rep av senor; hebr. jeter) som inte har hunnit torka, så blir jag lika svag som en [vanlig] människa." [Tältlinor och bågsträngar gjordes ofta av inälvorna av boskapsdjur. Även senor från ben av får användes. Jämför med hebr. avot i .]
De som satt i bakhåll hos henne var i den inre kammaren. Hon sa då till honom [Simson]: "Filistéerna är över dig Simson!" Han slet sönder linorna som man sliter sönder en snodd (flätad tråd) av lingarn i sin andedräkts eld, och han lät [henne] inte veta (få kunskap om) hans styrka. [Se om linet!]
Han sa till henne [och ljög igen]: "Om de binder mig i nya rep (hebr. avot; tvinnat rep) som inte har brukats till något (ordagrant: som inget arbete gjorts med) så blir jag lika svag som en [vanlig] människa."
Då tog Delila nya rep och band honom med dem och sa till honom: "Filistéerna är över dig Simson!" De som satt i bakhåll var i den inre kammaren. [på samma sätt som förra gången, se .] Men han slet dem [de nya repen] från sina armar som om det varit en [tunn] tråd.
Och han berättade till henne hela sitt hjärta och sa till henne: "Ingen rakkniv har kommit över mitt huvud eftersom jag är en Guds (Elohims) nasir från min mors livmoder. Om jag blir rakad viker min styrka ifrån mig och jag ska bli svag och vara likadan som alla [vanliga] människor."
Och hon sa: "Filistéerna är över dig Simson!" Och han vaknade ur sin sömn och sa (alternativt: tänkte): "Jag ska gå som de andra gångerna och skaka av mig själv." Men han visste inte att Herren (Jahve) hade vikt från honom.
Men hans huvuds hår började växa där han blivit rakad.
Huset [templet] var fyllt av män och kvinnor och alla filistéernas furstar var där. Och på taket fanns 3000 män och kvinnor som såg när Simson hånades.
Och leviten var nöjd till (med) att bo hos mannen, och ynglingen blev till (för) honom som en av hans söner.
Och han sa till dem: "Så och så har Mika gjort med mig och han har anställt mig och jag är en präst till honom."
Och de fem männen gick vidare och kom till Lajish [i norr].
[Hebr. lajish betyder "fullvuxet lejon". Staden kallas även Leshem, se . Den ligger vid foten av berget Hermon i Israels nordligaste del. Platsen är bördig och det finns gott om vatten från Jordanflodens källflöden. Staden får senare namnet Dan, se . I Mose välsignelse över Dan är formuleringen att Dan ska vara en lejonunge som skuttar fram i Bashan (som är ett annat namn på samma område), se .]
De [de fem spejarna] såg folket som var där inne, [de] bodde tryggt efter sidoniernas påbud (bindande juridiska beslut – hebr. mishpat) [stod under deras militära beskydd], hade ro och trygghet och ingen vanärade dem i landet [genom någon attack, se ; ; ; ; ] och inget kontrollerande styre (hebr. etser, finns bara här) och de var långt från sidonierna, och de hade ingen kontakt med andra människor [ordagrant: "ingen talade till dem med en människa"].
När vi kommer ska vi komma till ett tryggt folk och landet är rymligt händerna eftersom Gud (Elohim) har gett det i våra händer, en plats som ingen där har behov av, alla ting som [finns] i världen (på jorden).
Och det skedde att alla som såg det sa: "Något sådant har inte skett och inte setts från den dag Israels söner kom ut från Egyptens land till denna dag."
[Syftet med mannens handling var att mobilisera militärt genom att chocka och skapa fruktan. Det finns en parallell mellan och som är slående.]
Tänk på henne (sätt dig in i hennes situation)!
Överväg!
Tala!
[Hebreiskan är märklig här och byter pronomen. En del sätter de sista orden i munnen på dem som fick den makabra försändelsen, men mer troligt är att författaren gör något väldigt ovanligt här och talar till läsaren direkt. Denna händelse är horribel och ber läsaren noggrant läsa det som följer. Det finns flera detaljer som måste påpekas. Det står aldrig att kvinnan är död innan mannen styckar henne, en viss ovisshet finns här. När mannen sedan återberättar händelsen blir fokus att de var ute efter honom, han utelämnar detaljen att det var han som utlämnade henne för att rädda sitt eget liv, jfr ; .]
Och alla Israels söner gick ut och församlingen samlades som en man från Dan och till Beer-Sheva och Gileads land till Herren (Jahve) vid Mitspah.
Och hela folket steg upp som en man och sa: "Ingen man vill gå till hans tält och ingen man vill vika av till hans hus.
Och vi ska ta 10 av 100 män från alla Israels stammar och 100 av 1000 och 1000 av 10000 till att hämta proviant till folket, till att göra (agera, handla), när de kommer till Giva i Benjamin, efter all dårskap som har gjorts i Israel."
Och alla Israels män samlades mot staden, förenade som en man.
Och Israels söner gick upp mot Benjamins söner på den tredje dagen och ställde upp sig till strid mot Giva som de andra gångerna.
Och Benjamins söner gick till att möta folket, de drogs bort från staden och de började att slå från folket och döda
som förra gången, genom huvudvägen
som en går upp till
Betel och en till Givata genom fältet, omkring 30 män i Israel.
Och Benjamins söner sa: "De slås ner framför oss som förra gången." Men Israels söner sa: "Låt oss fly och locka bort dem från staden till huvudvägarna."
Och Israels män vände i striden och Benjamin började slå och döda Israels män, omkring 30 män eftersom de sa: "De kommer säkert att slås ner framför oss som i den första striden."
Och det ska ske eftersom deras fäder eller deras bröder kommer till att kämpa med oss, att vi ska säga till dem: 'Var nådiga (ge dem oförtjänt kärlek – hebr. chanan) mot dem eftersom vi inte tog till dem [benjaminiterna] varje man en hustru i striden. Inte heller gav ni till dem så att ni nu skulle vara skyldiga [och bryta mot eden, se ].' "
Rut (9)
Sönerna gifte sig med kvinnor från Moab. Den ena hette Orpah [som betyder "gasell", härstammar från hebreiska ordet för "nacke" och "styvnackad", hon gifte sig med Kiljon] och den andra hette Rut [som betyder "vänskap", gifte sig med Machlon, se ]. De bodde där i omkring 10 år.
[Efter en tid, troligtvis när de närmar sig gränsen till Israel i Jordandalen, inleder Noomi en dialog.]
Noomi sa till sina svärdöttrar: "Vänd om, gå hem till era mödrars hem. [Ni har följt med mig tillräckligt långt nu.] Må Herren (Jahve) visa er nåd (kärleksfull omsorg, trofast kärlek) på samma sätt som ni har gjort mot mina döda [plural, min make och mina två söner] och mig. [Här är första gången bokens nyckelord, hebr. chesed, används. Subjektet är Herren, det är han som är nådens och den trofasta omsorgsfulla kärlekens ursprung. Se även ; .]
Så de två kvinnorna gick tillsammans hela vägen till
Betlehem.
När de kom fram blev folket i hela staden överraskade. Kvinnorna sa: "Kan det vara Noomi?"
[I bokens epilog återkommer kvinnorna från Betlehem igen, se .]Då sa Rut: "Herre (hebr. adon), du har varit god mot mig (jag har funnit oförtjänt nåd hos dig, jag vill fortsätta att behaga dig). Du har tröstat mig (jag kan andas ut, du har lättat min börda, vänt min sorg till hopp) och talat till din tjänarinnas hjärta, trots att jag inte är som någon av dina tjänarinnor (kvinnliga arbetare – hebr. shifchah)."
Hon plockade ax på skördefältet ända till kvällen. När hon sedan hade klappat ut det som hon hade plockat var det ungefär en efa korn. [En efa var ett volymmått på 22-36 liter. Enligt motsvarar efan en tiondels chomer. Hebr. chamor är åsna, och en chomer var den vikt som en åsna kunde bära. Ruts skörd denna dag var stor, det rör sig om 15-25 kg korn som hon bär hem!]
Rut gick ner till tröskplatsen och gjorde allt som hennes svärmor hade instruerat henne.
Allt folket vid porten och de äldste sa:
"Vi är vittnen! [Eftersom biblisk hebreiska inte har ett ord för ja, svarar folket med att återupprepa Boaz sista ord edim, vi är vittnen!]
Må Herren (Jahve) göra den kvinna som nu går in i ditt hus [hem här i Betlehem] lik Rakel och Leah, de två kvinnor som byggt upp Israels hus. [Jakob, som Gud senare gav namnet Israel, födde tolv söner genom dem och deras bihustrur, se .]
Må du bli mäktig (ärbar, stark, segerrik, framgångsrik) [jfr ; ]
i området Efratah [området kring Betlehem]
och ditt namn bli vida känt (ordagrant 'namnge en person')
i Betlehem. [; , ]
Må ditt hus (din familj) bli som Perets [Boaz förfader, se ], som Tamar födde åt Juda [genom just ett leviratäktenskap], genom det barn (den säd) som Herren (Jahve) ska ge dig genom denna unga kvinna."
[Stycket är väl strukturerat som en kiasm med en central vers där det profeteras att staden Betlehem i regionen Efratah ska ha en viktig roll i framtiden. Här ska en son födas vars namn ska bli högt ärat, se ; , ! Stycket ramas in av två kvinnor i , Rakel och Leah, och Tamar och Rut i . Det finns även en annan koppling till detta kapitel i Första Mosebok. I den hebreiska texten, med 49 bokstävers intervall, kan man läsa ut namnen Boaz, Rut, Oved, Jishaj och David i . De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se , återfinns alltså exakt i rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall just i det stycket som handlar om Peres, fem släktled innan Boaz. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.]
1 Samuelsboken (93)
Nu när han var avvand tog hon honom dit upp, tillsammans med tre tjurar, en efa mjöl [35 liter] och en vinlägel. [Manuskript från Dödahavsrullarna och grekiska översättningen skriver att det var en tre år gammal oxe, men enligt skulle i så fall det räckt med mycket mindre mängd mjöl.] Hon tog med honom in i Herrens (Jahves) hus i Silo, och ynglingen var bara en yngling (han var bara ett barn).
[Vissa handskrifter har "en treårig tjur," i stället för tre tjurar. Språkbruket där ordet yngling (hebr. naar) upprepas (antanaclasis, en retorisk form där samma ord har olika betydelser) förstärker att Samuel var mycket ung när han kom till templet. Han var antagligen bara tre år gammal.]
Ingen är helig (avskild) som Herren (Jahve),
för det finns ingen utom du (ingen finns förutom dig).
Och ingen klippa (fast punkt; styrka) är som vår Gud (Elohim). [; ]
Och prästernas sedvänja med folket var att när någon man offrade sitt offer, kom prästens tjänare med en tretandad köttkrok i sin hand, medan köttet gjordes i ordning,
Och om mannen sa till honom: "Låt det feta bli rök först, sedan kan du ta så mycket du önskar", då brukade han säga: "Nej, du ska ge det till mig nu, om inte tar jag det med våld."
Och han sa till dem: "Varför gör ni dessa ting? Jag hör onda rapporter om er från hela detta folk.
Och jag ska resa upp åt mig en trogen präst, som gör det som är i mitt hjärta och i min själ, och jag ska bygga hans hus stadigt (stabilt) och han ska vandra framför min smorde alla dagar. [Detta är en profetia som också syftar på den Smorde – Messias!]
Då kom Herren (Jahve) och ställde sig nära (positionerade sig intill) och ropade som han gjort tidigare [detta är fjärde gången Herren ropar]: "Samuel, Samuel." Samuel svarade: "Tala, din tjänare lyssnar."
Och filistéerna ställde upp sig mot Israel och när striden pågick slog de Israel framför filistéerna, och de slog av deras armé på fältet omkring 4000 män.
Och när Herrens (Jahves) förbundsark kom in i lägret, ropade hela Israel med en stark röst, så att marken skakade (vibrerade av ljudet).
då blev filistéerna rädda och sa: "Gud (Elohim) har kommit in i lägret!" och de sa: "Ve oss! Något sådant fanns inte igår och inte dagen innan.
Var starka och samla ihop er själva som män, ni filistéer, så att ni inte blir slavar till hebréerna som de har varit åt er. Samla ihop er själva som män och kriga!"
Och det hände när han nämnde om Guds (Elohims) ark, att han föll baklänges från sin stol vid sidan av porten och hans nacke bröts och han dog, eftersom han var en gammal man och tung. Och han hade dömt Israel i 40 år.
Och när hon höll på att dö talade kvinnorna som var hos henne: "Frukta inte, för du har fött en son." Men hon svarade inte och tog det inte till sitt hjärta.
Så de skickade Guds (Elohims) ark till Ekron. Och det skedde när Guds (Elohims) ark kom till Ekron att invånarna ropade och sa: "De har fört Israels Guds (Elohims) ark till oss för att slakta oss och vårt folk."
Varför har ni förhärdat era hjärtan som egyptierna och farao förhärdade sina hjärtan? När han var vred bland dem, lät de inte folket gå, men de gick?
Och det skedde när Samuel var gammal att han gjorde sina söner till domare över Israel.
Och de sa till honom: "Se, du är gammal och dina söner vandrar inte på dina vägar, ge oss nu en kung som dömer oss som de andra folken."
Men det misshagade Samuel när de sa: "Ge oss en kung som dömer oss." Och Samuel bad till Herren (Jahve).
I enlighet med allt som de har gjort sedan den dagen då jag förde dem upp, ut ur Egypten, till denna dag har de förkastat mig och tjänat andra gudar, så gör de också mot dig.
så att vi liknar de andra folken och att vår kung dömer oss och drar ut framför oss och utkämpar våra strider."
Så snart ni kommer in i staden hittar ni honom rakt fram, innan han går upp på höjden för att äta, för folket vill inte äta förrän han kommer, eftersom han brukar välsigna offret och efteråt äter de som är bjudna. Gå därför upp nu, för just nu kan ni finna honom."
"Imorgon vid denna tid ska jag sända dig en man från Benjamins land, och du ska smörja honom till furste över mitt folk Israel, och han ska rädda folket från filistéernas hand, för jag har sett till mitt folk eftersom deras rop har kommit till mig."
Och Saul svarade och sa: "Är jag inte en benjaminit, från den minsta av Israels stammar? Och min familj den minsta av familjerna i Benjamins stam? Varför talar du då till mig på detta sätt?"
Och Samuel tog Saul och hans tjänare och förde in dem i salen och lät dem sitta på honnörsplatsen bland dem som var bjudna, vilket var omkring 30 personer.
Och de steg upp tidigt och det hände i gryningen att Samuel kallade på Saul på taket och sa: "Upp, så att jag kan sända iväg dig." Och Saul steg upp och de gick båda två, han och Samuel, utomhus.
När de gick ner vid slutet av staden sa Samuel till Saul: "Be din tjänare att gå vidare före oss, och han gick vidare, men stanna du en tid så att jag kan låta dig höra Guds (Elohims) ord."
Därefter ska du komma till Guds (Elohims) Giva ("Guds kulle" – hebr. Giva haElohim) där filistéernas här är [] och det ska ske när du har kommit dit till staden att du ska möta en grupp profeter som kommer ner från den höga platsen med en psaltare, en tamburin och en flöjt och en kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) framför sig, och de ska profetera.
Och det blev så att när han vände sin rygg för att gå från Samuel, gav Gud (Elohim) honom ett annat hjärta, och alla dessa tecken skedde samma dag.
Men några män sa: "Hur ska denne man rädda (frälsa) oss?" Och de föraktade honom och gav honom ingen gåva. Men han behöll sitt lugn (ignorerade dem).
Och han tog ett ok av oxen och bröt det i delar och sände dem genom hela Israel i budbärares händer och sa: "Vemhelst som inte kommer efter Saul och efter Samuel, så ska det göras med hans oxe." Och fruktan för Herren (Jahve) föll över folket och de drog ut som en man.
Männen i Javesh sa: "I morgon kommer vi ut till er och ni ska göra med oss allt som är gott i era ögon."
När Jakob kommit till Egypten [, ] då ropade era fäder till Herren (Jahve) och Herren (Jahve) sände Mose och Aron som förde ut era fäder från Egypten, och de lät er bo på denna plats.
Och filistéerna samlade sig [sina styrkor] för att strida med Israel, 30000 vagnar och 6000 ryttare och folk – som sanden på havets strand – i mängder [; ], och de kom upp och slog läger i Michmas öster om Beit-Aven [intill Betel, se ].
Just när han hade avslutat offrandet av brännoffret, se då kom Samuel och Saul gick och mötte honom för att hälsa honom.
Men nu ska inte ditt kungarike bestå, Herren (Jahve) har sökt sig en man efter sitt eget hjärta [], och Herren (Jahve) har utsett honom till furste över sitt folk, eftersom du inte har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) det som Herren (Jahve) har befallt dig."
Sedan steg Samuel upp och gick från Gilgal till Giva-Benjamin [staden Giva i Benjamins stams område]. Och Saul räknade folket som var hos honom, omkring 600 män.
Och Saul dröjde i utkanten av Giva under granatäppelträden som är i Migron [betyder: "hög klippa"; låg nära Giva], och folket som var med honom var omkring 600 män,
Och han som bar rustningen sa till honom: "Gör allt som är i ditt hjärta, vänd dig (vart du vill), jag är med dig efter ditt hjärta."
Och den första slakten som Jonatan och hans vapenbärare gjorde var omkring 20 män, inom en halv plogfåras längd på ett plogland (tunnland).
[Exakt storleken på ett plogland är okänt, men troligtvis är det så stor yta som ett par oxar hann plöja på en dag. Ordet som används är hebr. tsemed som betyder spann/ok, se även ; ; . Området uppskattas till omkring 0,5 hektar, vilket motsvarar den gamla nordiska ytenheten tunnland (som motsvarar den åkeryta som besåddes med en tunna utsäde). Sträckan här är en halv plogfåras längd, vilket rör sig om storleksordningen 35 meter om det är ett kvadratiskt fält på 70x70 meter.]
Och hebréerna som tidigare varit med filistéerna och dragit upp med dem till lägret runtom, även de vände (bytte sida) och var med israeliterna som var med Saul och Jonatan.
Men Samuel svarade:
"Har Herren (Jahve) lika stort behag i brännoffer och offer
som till att man lyssnar till Herrens (Jahves) röst?
Se, lydnad är bättre än offer
och att lyssna (och göra) än det feta av baggar.
Men Samuel sa:
"Som ditt svärd har gjort kvinnor barnlösa,
så ska din mor bli barnlös bland kvinnor." Och Samuel högg Agag i bitar inför Herrens (Jahves) ansikte i Gilgal.
Och skaftet på hans spjut var som en vävares vävbom, och hans spjuthuvud vägde 600 shekel järn [omkring 7 kg], och hans sköldbärare gick framför honom.
Och David steg upp tidigt på morgonen och lämnade fåren hos en vakt, och tog och gick som Jishaj hade befallt honom. Och han kom till lägret när armén precis skulle dra ut och uppgav härskri.
Och medan han talade med dem, se där kom hjälten, filistén från Gat som hette Goliat, ut från filistéernas uppställning och talade samma ord, och David hörde dem.
Folket svarade honom på detta sätt och sa: "Så ska det göras med den man som dödar honom."
Och han vände bort från honom till en annan och talade på samma sätt och folket svarade honom som förut.
Din tjänare har slagit både lejon och björn och denne oomskurne filisté ska bli som en av dem eftersom han har hånat den levande Gudens (Elohims) armé."
[Nu följer en tillbakablick i med mer detaljer om vad som hände innan striden. Här ges nu en bakgrund till där Saul frågar efter Davids fars namn så han kunde veta mer om vem som potentiellt kunde bli hans svärson. Bilden som ges här i är också en kung som nu saknar förmåga att komma ihåg enkla detaljer, något som också visar att Guds Ande hade lämnat Saul. David hade ju tidigare spelat hos Saul, se .]
Och när Saul såg David gå fram mot filistén sa han till Avner, härföraren över armén: "Avner, vems son är denna yngling?" Och Avner svarade: "Som din själ lever, kung, jag kan inte säga dig det."
När David sedan återvände från slakten av filistén, tog Avner honom och förde honom till Saul med filisténs huvud i hans hand.
Och det hände när han [David] slutat att tala med Saul, att Jonatans själ knöts till Davids själ (person) och Jonatan älskade honom som sin egen själ (som sig själv).
Sedan skar Jonatan ett förbund med David eftersom han älskade honom som sin egen själ.
Och det hände på morgonen att en ond ande från Herren (Jahve) kom över Saul [på nytt, se ], och han profeterade [rasade, gormade, betedde sig våldsamt] mitt i huset, men David spelade med sin hand som han brukade varje dag, och Saul hade sitt spjut i sin hand.
Och Sauls tjänare berättade för honom och sa: "Så här talar David."
Jonatan kallade på David och berättade för honom allt som blivit sagt. Och Jonatan förde David till Saul och han var i hans närvaro som tidigare [och tjänstgjorde både militärt och med musik, se ].
Men David gav sin ed igen och sa: "Din far vet mycket väl att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon. Han säger: Låt inte Jonatan veta detta, så han blir ledsen, och så sant Herren (Jahve) lever och som du själv (din själ) lever, det är bara ett steg mellan mig och döden."
Där sa Jonatan till David: "Herren (Jahve) är Israels Gud (Elohim) [han är mitt vittne] – när jag hör min far vid denna tid i morgon eller dagen efter (tredje dagen), se, om det är gott gentemot David, ska jag då inte sända till dig och avslöja det för dig?
– Herren (Jahve) gör så mot Jonatan. Och mer därtill: Om det skulle behaga min far att göra dig ont, ska jag avslöja det för dig och sända iväg dig så att du kan gå i frid (shalom); och Herren (Jahve) ska vara med dig, som han varit med min far.
Och kungen satt på sin stol som de andra gångerna, på sin stol vid väggen, och Jonatan stod upp och Avner satt vid Sauls sida, men Davids plats var tom.
Och David svarade prästen och sa till honom: "Eftersom vi har avhållit oss från kvinnor dessa tre dagar, när jag kom ut var de unga männens kärl heliga, fast det var en vanlig resa, hur mycket mer idag när det ska bli heligt bröd i kärlen?"
Och till honom samlades alla män som var i trångmål och alla män som var skuldsatta, och alla själar som var missnöjda, de samlade ihop sig till honom och han blev ledare över dem, och hos honom var omkring 400 män.
så att ni alla konspirerar mot mig, och det var ingen som avslöjade för mig när min son skar ett förbund med Jishajs son, och det är ingen av er som tycker synd om mig eller avslöjar för mig att min son har eggat upp mina tjänare mot mig för att ligga i bakhåll som han gör denna dag?"
Och Saul sa till honom: "Varför har ni konspirerat mot mig, du och Jishajs son, när du gav honom bröd och ett svärd och har frågat Gud (Elohim) för honom, så att han ska resa sig upp emot mig och ligga i bakhåll som denna dag?"
Och Achimelech svarade kungen och sa: "Vem bland alla dina tjänare är lika betrodd som David, som är kungens svärson, och ger akt på kungens påbud och är ärad i ditt hus?
Kommer Qilas män att ge mig i hans hand? Ska Saul komma ner som din tjänare har hört? Herre (Jahve), Israels Gud (Elohim), jag ber dig (vädjar) berätta för din tjänare."
Då sa Herren (Jahve): "Han ska komma ner."
Då steg David och hans män, som var omkring 600, upp och lämnade Qila och gick varthelst de kunde gå. Och det berättades för Saul att David hade flytt från Qila och han lät bli att gå vidare.
Och det hände när Saul hade återvänt från att förfölja filistéerna, att det berättades för honom och man sa: "Se, David är i Ein-Gedis öken."
Och Davids män sa [viskade] till honom: "Se dagen då Herren (Jahve) har sagt till dig: Se, jag ska ge dig dina fiender i dina händer, och du ska göra mot honom det som är gott i dina ögon." Och David reste sig och skar av vingen (hörnet) på Sauls mantel i smyg (utan att han märkte det).
Som de gamlas ordspråk säger: Från den onde kommer ondska, men min hand ska inte drabba honom.
Och det hände när David hade slutat tala dessa ord till Saul att Saul sa: "Är detta din röst, min son David?" Och Saul lyfte upp sin röst och grät.
Mannen hette Naval och hans hustru hette Avigajil [betyder: "min faders glädje"] och kvinnan hade gott förstånd (hebr. tov sechel) och ett vackert utseende, men mannen var rå och ond i sina handlingar. Han var av Kalebs hus.
[Kalebiterna var en respekterad stam i Juda som bl.a. byggt upp Betlehem, Davids hemstad, se . Naval betyder dåre eller ond. Avigajil beskrivs med ordet förstånd, vars verbform används i om David. Det ger en subtil antydan att det finns en koppling mellan dem. Det förstärks av att ordparet "rå och ond" skjuter in en kil mellan Naval och hans fru som är "god i förståelse".]
När Davids unga män kom dit talade (återgav) de alla ord till Naval i Davids namn. Sedan väntade de (var de stilla).
Och Davids unga män vände och gick tillbaka och kom och berättade för honom enligt alla dessa ord.
Och David sa till sina män: "Omgjorda er var man med sitt svärd." Och de omgjordade sig var man med sitt svärd och David tog på sig sitt eget svärd och de gick upp efter David, omkring 400 män. Och 200 män stannade vid deras tillhörigheter.
Låt inte, min herre, jag ber dig, fästa någon vikt vid denne man, vid Naval, för han är som sitt namn, sådan är han. Naval är hans namn och han är rå, girig och buffelaktig, men jag, din tjänarinna, såg inte min herres unga män som du sände.
Och nu min herre, Herren (Jahve) lever, och din själ lever, se Herren (Jahve) har hållit dig borta från blodskuld och från att finna gottgörelse för dig själv med din egen hand, låt därför dina fiender och de som söker ont mot min herre vara som Naval.
När nu Herren (Jahve) har gjort med min herre allt det goda som han har talat angående dig och har utsett dig till furste över Israel,
När Avigajil kom tillbaka till Naval, då hade han ordnat en fest i huset – som en kungs fest. Navals hjärta var glatt [var på gott humör] och han var mycket berusad, därför berättade hon ingenting för honom, litet eller stort, förrän morgonen ljusnade.
Och det skedde omkring tio dagar därefter att Herren (Jahve) slog Naval så att han dog. [David tolkar detta som Guds dom över Naval.]
Och nu, låt inte mitt blod falla till marken långt bort från Herrens (Jahves) ansikte, för Israels kung har kommit ut för att leta efter en ensam loppa, som en som jagar rapphöns i bergen."
Och se, som ditt liv var stort i mina ögon idag, så låt mitt liv vara stort i Herrens (Jahves) ögon och låt honom befria mig från alla prövningar (bedrövelser, lidanden)."
Och Herren (Jahve) är vred när han talar genom mig och Herren (Jahve) har ryckt kungariket ur din hand [] och gett det till en annan, till David [].
Eftersom du inte lyssnade till Herrens (Jahves) röst och inte verkställde hans brinnande vrede över Amalek [], därför har Herren (Jahve) gjort detta mot dig idag.
Och Achish svarade och sa till David: "Jag vet att du är god i mina ögon, som en Guds (Elohims) ängel (budbärare), likväl säger filistéernas ledare att han inte ska gå upp med oss till striden.
Och vem ska lyssna på er i detta ärende? För den som dragit ut i striden ska ha samma del som den som stannat i trossen. De ska dela lika."
2 Samuelsboken (85)
Och Tserojahs tre söner var där, Joav och Avishaj och Asahel. Och Asahel var lika lätt (smidig, snabb) på foten som en gasell på fältet.
Må Gud (Elohim) göra så mot Avner och ännu mer, om, som Herren (Jahve) har gett sin ed till David, jag inte gör detta till honom,
Och kungen mässade (klagade; sjöng entonigt och utdraget – hebr. qinen) över Avner och sa [sjöng följande klagosång]:
"Skulle Avner dö som en dåre dör?
Dina händer var inte bundna,
dina fötter var inte fjättrade i brons [hebr. Nechoshetim (brons/koppar) står i dual-formen, dvs. båda fötterna var inte fastkedjade],
som en man stupar framför syndiga söner,
så har du fallit." Och hela folket grät över honom.
Och hela folket lade märke till det och det behagade dem. Allt vad David gjorde behagade folket.
Och jag är svag idag och har precis blivit smord till kung. Och dessa män, Tserojahs söner, är för tunga för mig. Må Herren (Jahve) belöna dem som gör ont efter deras ondska."
Beerotiten Rimmons söner, Rechav och Baana [gjorde upp en plan för att mörda Ish-Boshet och] gick ut [från Gittajim norr om Jerusalem till staden Machanajim på andra sidan Jordan nära Jabbok, se ]. De kom till Ish-Boshets hus [palats] när dagen var som varmast [omkring tretiden på eftermiddagen] då han tog sin middagsvila [siesta efter maten].
När någon berättade för mig och sa: Se Saul är död, och han i sina egna ögon trodde att han kom med goda nyheter, då tog jag tag i honom och slog honom i
Tsiklag [i södra delen av Juda i Negevöknen], istället för att belöna honom för hans nyhet
[].
Så David kom till
Baal-Peratsim ["bräckandets herre"; strax utanför Jerusalem] och David slog dem där och han sa: "Herren
(Jahve) har brutit mina fiender framför mig,
som vattnet bryter igenom." Därför kallas den platsen Baal-Peratsim.
[Hebr. Peratsim är plural av hebr. perets – att bryta, rämna, slå en bräsch i.]Och David gjorde
som Herren
(Jahve) hade befallt honom och han slog filistéerna från
Geva [betyder "höjd"; just väster om Jerusalem] till dess de kom till
Gezer [längs med Ajiondalen västerut, halvvägs till Medelhavskusten].
Sedan återvände David för att välsigna sitt eget hushåll. Och Michal, Sauls dotter, kom ut och mötte David och sa: "Hur har Israels kung gett sig ära idag, som har klätt av sig själv idag inför ögonen på sina tjänares tjänstekvinnor, som en av de fåfänga männen som skamlöst klär av sig!"
[David var inte naken, han hade tagit av sig sin kungliga mantel, i ödmjukhet inför Gud, se , och var som en bland folket, detta retade Michal för hon gillade statusen att vara kungens fru.]
Jag har varit med dig på alla dina vägar
och utrotat alla dina fiender för dig,
och jag ska göra dig ett stort namn,
som de största namnen på jorden.
Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel
och plantera det så att det får bo kvar och inte oroas mer.
Onda människor ska inte förtrycka det mer som förr,
Men min nåd (omsorgsfulla kärlek) ska inte lämna (vika från) honom, så som jag lät den lämna (vika från) Saul, som jag tog bort (lät vika undan) för dig. []
Natan talade till David alla dessa ord från sin syn. [Allt Gud hade sagt.]
Enligt ditt löfte (för ditt ords skull) och efter ditt hjärta har du gjort allt detta stora och låtit din tjänare få veta (förstå) det.
Finns det något enda folk på jorden som ditt folk Israel,
det som Gud (Elohim) själv kom och friköpte åt sig som sitt eget [],
för att göra sitt namn känt?
[De första tre frågorna i och fokuserade på Davids personliga relation med Gud, här i den fjärde retoriska frågan skiftar fokus till Guds speciella relation med israeliterna:]
Du har gjort storverk för dem och förunderliga ting för ditt land och inför ögonen på ditt folk som du friköpt från Egypten, från hednafolken och deras gudar.
[Följande stycke, , är en kiasm med den centrala versen att Gud bygger Davids hus, se .]
Och nu Herre (Jahve), ordet som du har talat angående din tjänare och angående hans hus, bekräfta det för evigt och gör som du har talat.
Och Tsiva sa till kungen: "I enlighet med allt som min herre kungen har befallt sin tjänare, så ska din tjänare göra men Mefivoshet äter vid 'mitt bord' som en av kungens söner." [Hebreiskan har "mitt bord", som syftar på kung Davids bord.]
Och David sa: "Jag ska visa nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) [hålla mitt förbund] till Nachash son Chanon på samma sätt som han visade nåd (hebr. chesed) [var lojal] mot mig." Så David sände i sina tjänares händer (gåvor med sina tjänare) för att trösta honom efter hans far.
Och Davids tjänare kom till Ammons söners land.
och han befallde budbäraren och sa: "När du har slutat tala alla stridens ord [som du ska tala direkt] till kungen,
Och David sa till budbäraren: "Detta ska du säga till Joav: 'Låt inte denna sak misshaga dig, för svärdet slukar på det ena sättet eller det andra, låt er styrkas (bli fasta, säkra, tappra) i striden mot staden och omstörta den,' och styrk honom du."
Men den fattiga mannen hade ingenting förutom ett litet lamm som han hade köpt. Han födde upp det, och det växte upp tillsammans med honom och hans söner. Det åt av hans mat, drack från hans glas och sov i hans armar. Det var som en dotter för honom.
och till dig gav jag din herres hus och din herres hustru [Michal, Sauls dotter] i din famn och gav dig Israels och Juda hus, och om det var för lite så skulle jag ge dig så mycket mer.
Och hans tjänare sa till honom: "Vad är detta som du har gjort? Du fastade och grät för barnet medan det levde, men när barnet är dött stiger du upp och äter bröd."
Och jag, hur ska jag kunna bära min skam? Och du, du kommer att bli som en av de skamliga dårarna i Israel. Och nu, tala, jag ber dig, med kungen, för han ska inte undanhålla mig från dig."
[Scenen förflyttas nu från Jerusalem till festen i Baal-Chatsor.]
Och Avshalom befallde sina tjänare och sa: "Lägg märke till när Amnons hjärta är glatt av vin, och när jag säger till er: Slå Amnon, då ska ni döda honom. Frukta inte för jag har befallt er, var starka (fasta, säkra, tappra) och var riktiga krigare (ordagrant: var krigets söner)."
Då gjorde Avshaloms tjänare med Amnon som Avshalom hade befallt. Och alla kungens söner steg upp och varje man steg upp på sin mula och flydde.
Och Jonadav sa till kungen: "Se kungens söner kommer som din tjänare sa, så är det."
Och det skedde så snart han hade slutat tala att se, kungens söner kom och lyfte upp sina röster och grät, och även kungen grät och alla hans tjänare grät mycket.
Och Joav sände bud till Tekoa [söder om Jerusalem, mellan Betlehem och Hebron] och lät hämta därifrån en vis kvinna och sa till henne: "Jag ber dig, förklä dig själv till en som sörjer och ta på dig en sorgdräkt, jag ber dig, och smörj inte dig själv med olja utan var som en kvinna som har sörjt länge över en död,
och gå in till kungen och tala på detta sätt med honom." Och Joav lade orden i hennes mun.
Och kvinnan sa: "Och varför har du då tänkt ut en sådan sak över Guds (Elohims) folk? Genom att tala dessa ord är kungen som en som är skyldig, i det att kungen inte igen tar hem sin förvisade.
För vi måste döden dö och är som vatten utspillt på marken som inte kan samlas upp igen, men Gud (Elohim) tar inte bort en själ (utsläcker inte liv) utan han har planer i syfte att den förvisade inte ska vara utstött för alltid från honom.
Och hon sa: "Låt, jag ber dig, min herre kungens ord vara mig till tröst, för som en Herrens (Jahves) ängel så är min herre kungen i att urskilja det goda och det onda och Herren din Gud (Jahve Elohim) är med dig."
för att ändra på förhållandena (ordagrant snurra på ansiktet) i denna sak har din tjänare Joav gjort detta, och min herre är vis, som Guds (Elohims) änglars vishet, till att veta (känna till) allt som finns på jorden."
I hela Israel var det ingen som prisades lika mycket för sitt vackra utseende som Avshalom, från hans fotsulor till kronan på hans huvud fanns ingen fläck (inget fel) på honom.
Avshalom gjorde på detta sätt mot hela Israel som kom till kungen i rättsliga ärenden. På det sättet stal (förledde) Avshalom Israels mäns hjärtan.
Men Avshalom sände spejare till alla Israels stammar och sa: "När ni hör shofarens röst ska ni säga: Avshalom är kung i Hebron (Chevron)."
Och kungens tjänare sa till kungen: "Se, dina tjänare är redo att göra allt vad min herre kungen väljer."
men om han säger detta: Jag har ingen glädje i dig, se, här är jag (jag tar ansvar), låt honom göra med mig det som är gott i hans ögon." ["här är jag" hebr. hineni betyder att stå till förfogande och att ta ansvar, se .]
Och det skedde när Choshaj, arkiten, Davids vän, hade kommit till Avshalom att Choshaj sa till Avshalom: "Länge leve kungen, länge leve kungen."
Och för det andra, vem ska jag tjäna? Ska jag inte tjäna inför hans son? Som jag tjänade inför din far så ska jag vara inför ditt ansikte."
Och Achitofels råd som han gav i de dagarna, var som om en man frågade efter Guds (Elohims) ord. Sådana var alla Achitofels råd även till David, även till Avshalom.
och jag ska föra tillbaka hela folket till dig, när alla har återvänt, förutom den man du söker ska hela folket ha frid (shalom)."
När Choshaj kom till Avshalom, så talade Avshalom till honom och sa: "Här är vad Achitofel har talat [det råd han har gett oss]. Ska vi göra enligt hans ord eller inte? Tala du."
Och Choshaj sa: "Du känner din far och hans män, att de är mäktiga stridsmän (män i sina bästa år, fulla av egen styrka och kraft) och de är förbittrade i sina själar (sinnen) som en björnhona som berövats sina valpar på fältet, och din far är en stridsman och övernattar inte med folket.
Se, han gömmer sig nu i något hål eller på någon plats, och det ska ske när de först överfaller dem att den som hör det ska säga: Det är slakt bland folket som följer Avshalom,
och även en son till krigaren, vars hjärta är som ett lejons hjärta ska smälta fullständigt, för hela Israel vet (är väl förtrogna med) att din far är en mäktig krigare och de som är med honom är dugliga stridsmän.
Men jag ger rådet att hela Israel samlas hos dig från Dan till Beer-Sheva, lika många som sanden vid havet (omöjliga att räkna) och att du själv (personligen) drar ut i strid.
Så ska vi komma över honom på någon plats där han blir funnen och vi ska falla över honom som daggen faller på marken, och av honom och av alla män som är med honom ska ingen bli kvar, inte en enda.
Och Choshaj sa till Tsadoq och till Evjatar, prästerna: "Detta och detta är Achitofels råd till Avshalom och Israels äldste och så här har jag gett dem råd.
Och det skedde när David kom till Machanajim, att Shovi
Och väktaren sa: "Det ser ut som löpstilen hos den främre är som Achimaats, Tsadoqs sons löpstil." Och kungen [David] sa: "Han är en bra man och kommer med goda nyheter."
Och kungen sa till kushiten: "Är det väl med ynglingen Avshalom?"
Och kushiten svarade: "Min herre kungens fiender och alla som reste sig mot dig för att skada dig är som den ynglingen är."
Och folket smög den dagen in i staden, som folk som skäms när de drar sig undan och flyr i strid.
Och han böjde alla Juda mäns hjärtan, som om de vore en man, så att de sände bud till kungen: "Kom tillbaka, du och alla dina tjänare!"
Och han har förtalat din tjänare för min herre kungen, men min herre kungen är en Guds (Elohims) ängel (budbärare), gör därför det som är gott i dina ögon.
Och Barzilaj sa till kungen: "Hur många är dagarna av åren i mitt liv, att jag skulle gå upp med kungen till Jerusalem?
Din tjänare ska bara gå över Jordan med kungen, och varför skulle kungen återgälda mig med en sådan belöning?
Och Amasa låg och vred sig (rullade runt) i sitt blod mitt på huvudvägen. Och när mannen såg att allt folket stod still, bar han [mannen som talade i ] bort Amasa från huvudvägen ut på fältet och han kastade en mantel över honom, eftersom han såg alla som kom över honom stå stilla.
När han var flyttad från huvudvägen gick hela folket efter Joav för att jaga efter Sheva, Bichris son.
Och det blev åter strid med filistéerna vid Gov. Och Elchanans hand, Jaare-Oregims son, betlehemiten, slog gititen [en bror till] Goliat, vars spjut hade ett handtag som en vävbom. [I förtydligas att detta var en bror till den Goliat som David tidigare hade slagit, se .]
Herren (Jahve) har behandlat mig (låtit mig få växa och mogna, gett mig lön) efter min rättfärdighet,
på grund av mina rena händer (eftersom mina handlingar är oskyldiga) har han upprättat (fört tillbaka, belönat) mig.
Därför har Herren (Jahve) behandlat mig (låtit mig få växa och mogna, gett mig lön) efter min rättfärdighet,
på grund av mina rena händer (eftersom mina handlingar är oskyldiga)
inför hans ögon har han upprättat (fört tillbaka, belönat) mig.
Som gjorde mina fötter [snabba och smidiga] som hindens [som med lätthet klättrar längs med de branta bergssidorna],
och ställde mig på mina höga platser (höjderna). [Profeten Habackuk använder liknande språk, se , ordet används också om offerplats som ofta var belägen på en hög plats.]
Jag krossade (malde) dem [så fullständigt så de blev] som jordens stoft,
jag stampade på dem som smuts (dy) på vägen [slängde ut dem som skräp på gatan], och trampade ner dem.
och som morgonljuset när solen går upp, en morgon utan moln, som när klart ljus lyser efter regn, som det skira gräset spirar ur jorden." [ och går att skriva både i presens och futurum.]
Men de illasinnade (tomma, helt onda; "ondskans hantlangare" – hebr. belijaal) är som törne [i ett fält] – alla är borttagna (bortkastade, bortrensade),
man kan inte ta i dem med handen,
Och Joav sa till kungen: "Och Herren, din Gud (Jahve Elohim), ska låta folket (armén) bli hundra gånger fler mitt framför min herre kungens ögon. Men varför behagar det min herre kungen att göra detta?"
Och David gick upp i enlighet med vad Gad sagt, som Herren (Jahve) befallde.
1 Kungaboken (130)
Annars kommer det att ske när min herre sover med sina fäder att jag och min son kommer att räknas som lagöverträdare."
jag har verkligen (sannerligen) gett dig min ed i Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) och sagt: Med säkerhet ska din son Salomo regera efter mig och han ska sitta på min tron i mitt ställe, jag ska verkställa (göra) detta redan idag."
Som Herren (Jahve) har varit med min herre kungen, så ska han vara med Salomo och göra hans tron större än min herre kung Davids tron."
Och det berättades för Salomo och man sa: "Se, Adonija fruktar kung Salomo för han har greppat altarets horn och säger: 'Låt kung Salomo ge mig sin ed att han inte ska slakta sin tjänare med svärdet.' "
och var noga med att hålla (vakta, skydda, bevara) Herren (Jahves), din (Elohims), vägar så att du vandrar på dem till att hålla (vakta, skydda, bevara) hans förordningar (ordagrant "saker inristat"), hans budord (tydliga befallningar) och hans påbud (bindande juridiska beslut) och hans stadgar (vittnesbörd, Guds grundläggande regler) i enlighet med allt som är skrivet i Moses undervisning, för att du ska ha framgång i allt som du företar dig och vad du än vänder dig själv till,
Handla därför i enlighet med din vishet och låt inte hans grå hår gå ner i Sheol (graven, underjorden, de dödas plats) i frid (shalom).
Och nu, Herren (Jahve) lever, som har stadfäst (etablerat) mig och satt mig på min far Davids tron, och som har gjort mig ett hus som han talat (lovat), idag ska Adonijaho dödas." []
Och kungen sa till honom: "Gör som han har talat och fall över (döda) honom och begrav honom, så att du tar bort blodet, som Joav har spillt utan anledning, från mig och min fars hus.
Och Shimi sa till kungen: "Ditt ord (tal) är gott, som min herre kungen har talat, så ska din tjänare göra." Och Shimi bodde i Jerusalem många dagar.
Salomo svarade: "Du har redan visat stor nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – hebr. chesed) mot din tjänare, min far David, därför att han vandrade inför dig i sanning, i rättfärdighet och med ett ärligt hjärta [under alla sina levnadsdagar]. Du har fortsatt att visa honom denna stora nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet) genom att ge honom en son som nu regerar på hans tron.
ska jag göra som du vill. Jag ska ge dig ett vist och förståndigt hjärta så att det aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas någon som är lik dig.
Om du vandrar på mina vägar och håller fast vid mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och budord (tydliga befallningar), så som din fader David gjorde, då ska jag också lägga till dagar till ditt liv."
Juda och Israel var lika omöjliga att räkna som sanden vid havet [; ], de åt och drack och var glada.
Korn och halm till hästarna och snabba hästar till de platser där de ska vara, varje man enligt hans uppdrag.
Och Gud (Elohim) gav Salomo vishet och mycket stor kunskap och ett stort (ordagrant expanderat, utvidgat) hjärta, som sanden på havets strand.
Och se, jag har för avsikt att bygga ett hus till Herrens (Jahves), min Guds (Elohims), namn, så som Herren min Gud (Jahve Elohim) talade till min far David och sa: 'Din son, som jag ska sätta på din tron i ditt ställe, han ska bygga huset till mitt namn.'
Befall därför nu att de hugger cederträ åt mig från Libanon, och mina tjänare ska vara tillsammans med dina tjänare, och jag ska betala dig för dina tjänare efter allt som du säger, för du vet att det finns ingen bland oss som har samma skicklighet att hugga timmer som sidonierna."
Och det skedde när Chiram hörde Salomos ord att han gladde sig storligen och sa: "Välsignad är Herren (Jahve) idag, som har gett till David en vis son över detta stora folk."
Och Herren (Jahve) gav Salomo vishet som han talat (lovat), och det var fred (shalom) mellan Chiram och Salomo och de skar ett förbund tillsammans.
Och hans hus där han bodde, vid den andra gården bakom tronsalen, var gjort på samma sätt. Han byggde också ett hus till faraos dotter som Salomo hade tagit till hustru, på samma sätt som tronsalen.
Alla dessa var dyrbara stenar efter måttet på huggna stenar, sågade med sågar, invändigt och utvändigt, från grunden ända upp till murkrönet och från utsidan till den stora gården.
Och ovanpå var dyrbara stenar efter måttet på huggen sten och cederträ.
Och det var en handsbredd [8-9 cm] tjockt och dess kant var som kanten på en kopp, som en lilja. Det rymde 2000 bat.
Och arbetet på hjulet var som arbetet på ett vagnshjul, dess axlar och dess fälgar och dess ekrar och dess nav var allt gjutet.
Och på hållarnas sidor och på hörnen ristade han in keruber, lejon och palmer, så många som fick plats på ytan, och kransar däromkring.
På detta sätt gjorde han 10 hållare, alla hade en (samma, likadan) gjutning, ett (samma, likadant) mått och en (samma, likadan) form.
Och Herren (Jahve) har bekräftat sitt ord som han talade, och jag har rests upp i min far Davids ställe och sitter på Israels tron, som Herren (Jahve) talade (lovade), och har byggt huset till Herrens (Jahves) namn, Israels Gud (Elohim).
som du har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) med din tjänare David, min far, som du talade till honom, och du talade med din mun och med din hand har du fullbordat det, som det är till denna dag.
Och nu Herre (Jahve), Israels Gud (Elohim), håll (vakta, skydda, bevara) till din tjänare David, min far, det som du har talat till honom, och sagt: 'Det ska inte saknas en ättling till dig (ordagrant: huggas av till dig en man från) framför mitt ansikte som sitter på Israels tron, om bara dina söner håller (vaktar, skyddar, bevarar) sina vägar till att vandra inför mitt ansikte, som du har vandrat inför mitt ansikte.'
hör (lyssna) då du i himlarna och gör och döm din tjänare, förklara den onde skyldig och låt hans egna vägar komma över hans huvud, och rättfärdiga den rättfärdige till att ge honom efter hans rättfärdighet.
då ska du höra (lyssna) i himlarna, din boning, och förlåta och göra och ge till var man i enlighet med alla hans vägar, vars hjärta du känner, för du ensam är intimt förtrogen med hjärtat hos alla människornas söner (varje människa individuellt),
[Herre] Hör (lyssna) då från himlarna, din boning, och svara på alla böner från främlingarna. Då ska alla folk på jorden lära känna (bli intimt förtrogna med) ditt namn och i vördnadsfull tillbedjan frukta dig som ditt folk Israel gör, och förstå att detta tempel jag byggt är helgat åt ditt namn (tillhör dig). [Detta är en profetisk bön som visar att evangeliet ska förkunnas för hela världen, så som det blev när lärjungarna fullföljde missionsbefallningen.]
För du har avskilt dem från alla jordens folk, till att vara ditt arv som du har talat genom din tjänare Moses hand när du förde ut våra fäder ur Egypten, Herrarnas Herre (Adonaj Jahve)."
Och det skedde när Salomo slutat att be till Herren (Jahve) alla böner och dessa innerliga böner, att han reste sig från Herrens (Jahves) altare, från att knäböja på sina knän med sina händer uppsträckta mot himlarna.
"Välsignad är Herren (Jahve) som har gett vila (betyder även ro och tröst – hebr. menocha) till sitt folk Israel i enlighet med alla sina ord (löften), inte ett enda ord som han talat har misslyckats (inget löfte har uteblivit, alla ord har blivit som de talats), som han talade genom sin tjänare Moses hand.
Herren vår Gud (Jahve Elohim) är med oss, som han var med våra fäder, låt honom inte lämna oss och inte överge oss,
Och låt era hjärtan vara fullkomliga (kompletta, fullständiga, hela) med Herren er Gud (Jahve Elohim) till att vandra i hans förordningar (ordagrant 'saker inristat') och hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) som det är idag."
[Denna episod avslutar bokens redogörelse för Salomos första 20 år som regent, se . Han hade tidigare fått ett ord från Herren att bygga templet i Givon, se . Detta ord från Herren sker troligtvis natten efter templets invigning som beskrevs i förra kapitlet, se .]
Och det skedde när Salomo hade avslutat bygget av Herrens (Jahves) hus och kungens hus och allt som Salomo längtat efter (villigt förbundit sig vid att göra, hebr. chesheq), det som behagade honom (han själv hade glädje i – hebr. chafets) att göra,
att Herren (Jahve) uppenbarade sig för Salomo en andra gång, som han hade uppenbarat sig för honom i Givon. []
Och du, om du vandrar inför mitt ansikte som David, din far, vandrade i hjärtats renhet (integritet, fullhet, helhjärtat – hebr. tam) [delar rot med tamim som är rituell renhet och beskriver det felfria och perfekta offret] och i uppriktighet, och gör allt det som jag har befallt dig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mina förordningar (ordagrant 'saker inristat') och mina påbud (bindande juridiska beslut),
då ska jag stadfästa ditt kungarikes tron över Israel för evigt, så som jag talade (lovade) till David, din far, och sa: 'Det ska inte saknas en ättling till dig (ordagrant: huggas av till dig en man från) framför mitt ansikte som sitter på Israels tron.' []
Och hon gav kungen 120 talenter [4 ton] guld och kryddor i mycket stora mängder och dyrbara stenar, där kom aldrig mer en så stor myckenhet av kryddor som den Sabas drottning gav kung Salomo.
Och kung Salomo gav Sabas drottning allt hon önskade – vadhelst hon bad om, förutom det kung Salomo fritt gett henne (ordagrant: gett enligt hans hand). Och hon vände och gick till sitt land, hon och hennes tjänare.
[Det finns olika avarter av tolkningar av denna vers. En judisk legend hävdar att Salomo fick en son till drottningen, vilket var hennes "önskan". Den etiopiska traditionen liknar den judiska och hävdar att den kungliga abessinska linjen grundades av avkomman till Salomo och drottningen av Saba. Ingen av dessa traditioner har någon historisk grund, och de kan inte heller underbyggas av den bibliska texten. Jesus använder drottningen som ett exempel på den ansträngning man bör vara beredd att göra för att höra Guds ord (). Hon reste över 200 mil för att fråga Salomo, men Jesu åhörare vägrade att lyssna på Guds egen Son.]
Och kungen lät silver vara lika vanligt i Jerusalem som stenar, och cedrar [dess värde] lät han vara lika vanligt [fanns det så stor mängd av] som sykomorträd i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd].
Och det hände när Salomo var gammal att hans fruar vände bort hans hjärta till andra gudar, och hans hjärta var inte fullkomligt (helhjärtat) med Herren (Jahve), hans Gud (Elohim), som hans far Davids hjärta. [Ordet fullkomligt här är shalam och delar rot med ordet shalom som handlar om att ha både frid och fred med Gud, men också om att vara komplett, helöverlåten och "en-hjärtad".]
Så gjorde Salomo det som var ont i Herrens (Jahves) ögon, han följde inte fullt ut (ordagrant: "uppfyllde inte efter" – var inte lojal mot) Herren (Jahve) som David, hans far.
eftersom de har övergett mig och har tillbett
Ashtoret [Ishtar – kärlekens och krigets gudinna; himmelens drottning och Baals hustru], sidoniernas gudinna,
Kemosh, Moabs gud och
Milkom [även kallad Molok], amoréernas gud,
och inte vandrat på mina vägar till att göra det som är rätt i mina ögon och hålla (vakta, skydda, bevara) mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och mina påbud (bindande juridiska beslut) som hans far David gjorde.
Och det ska ske om du lyssnar till allt jag befaller (hebr. tsavah) dig och vandrar på mina vägar och gör allt som är rätt i mina ögon till att hålla (vakta, skydda, bevara) mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och mina befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot), som David, min tjänare, gjorde, att jag ska vara med dig och ska bygga till dig ett stadigt hus, som jag byggde för David, och ska ge Israel till dig.
Och det skedde när Jarovam, Nevats son, hörde om det, för han var fortfarande i Egypten dit han hade flytt från kung Salomos ansikte, och Jarovam bodde i Egypten,
Och Jarovam och hela folket kom till Rechavam den tredje dagen som kungen hade talat till dem och sagt: "Kom till mig den tredje dagen."
och talade till dem efter de yngre männens råd och sa: "Min far gjorde ert ok tungt, men jag ska belasta ert ok ytterligare, min far tuktade er med piskor men jag ska tukta er med skorpioner."
Och det skedde när hela Israel hörde att Jarovam hade kommit tillbaka, att de sände och kallade honom till församlingen och gjorde honom till kung över Israel. Där fanns ingen som följde Davids hus utom Juda stam.
Så säger Herren (Jahve): Ni ska inte gå upp, inte strida mot era bröder, Israels söner. Återvänd var man till sitt hus, för detta är inte från mig." Och de lyssnade till Herrens (Jahves) ord och återvände och gick sin väg enligt Herrens (Jahves) ord.
Och Jarovam påbjöd en fest i den 8:e månaden
[Cheshvan, infaller okt/nov] på den 15:e dagen i månaden
som liknade festerna i Juda, och han gick upp till altaret. Detta gjorde han i
Betel och offrade till kalven
som han hade gjort, och han placerade prästen i
Betel på den höga platsen
som han hade gjort.
[De bibliska hösthögtiderna infaller en månad tidigare i den 7:e månaden (Tishri), se , , .]Och det skedde när kungen hörde gudsmannens ord
som han ropade mot altaret i
Betel, att Jarovam sträckte fram sin hand mot altaret och sa: "Ta tag i honom" och hans hand
som han hade sträckt fram mot honom torkade
(stelnade) så att han inte kunde dra tillbaka den.
Och altaret rämnade och askan rann ut från altaret i enlighet med tecknet som gudsmannen hade gett genom Herrens (Jahves) ord.
Och kungen svarade och sa till gudsmannen: "Bönfall, jag ber dig, vid Herren (Jahve) din Guds (Elohims) ansikte och be för mig att min hand blir återställd." Och gudsmannen bönföll Herren (Jahve) och kungens hand blev återställd och blev som den var tidigare.
Och när profeten som förde honom tillbaka från vägen hörde om det sa han: "Det är gudsmannen som gjorde uppror mot Herrens (Jahves) ord, därför har Herren (Jahve) gett honom till lejonet, som rev honom och slog honom enligt Herrens (Jahves) ord som han talade till honom."
Och Herren (Jahve) sa till Achija: "Se, Jarovams hustru kommer för att fråga dig om sin son för han är sjuk. Så och så ska du tala till henne, för det ska ske när hon kommer in att hon ska utge sig själv för att vara en annan kvinna."
Och det blev så när Achija hörde ljudet av hennes fötter när hon kom in genom dörren att han sa:
"Kom in Jarovams hustru, varför utger du dig för att vara någon annan? Jag är sänd till dig för att ge dig tunga besked.
och rivit isär kungariket från Davids hus och gett det till dig, och ändå har du inte varit som min tjänare David som höll (vaktade, skyddade, bevarade) mina budord (tydliga befallningar) och som vandrade efter mig med hela sitt hjärta till att göra endast det som var rätt i mina ögon,
Därför, se, jag ska föra ondska (hebr. raa) över Jarovams hus och ska hugga bort från Jarovam var och en som urinerar mot muren [nervärderande uttryck för en man; i uttrycket liknas han också vid en oren hund, se ] – [både] instängd (fängslad) och frisläppt – i Israel. Jag ska bränna Jarovams hus, som man bränner gödsel tills det är helt borta (fullbordat).
Och Herren (Jahve) ska slå Israel som vass skakas i vattnet, och han ska rycka upp Israel från det goda land som han gav till deras fäder, och ska skingra dem bortom floden, eftersom de har gjort sina aseror [pålar för avgudadyrkan] för att provocera Herren (Jahve).
Och hela Israel begravde honom och sörjde (ordagrant slet sitt hår och slog sig på bröstet, vilket är uttryck för sorg) över honom efter Herrens (Jahves) ord som han talade genom sin tjänare Achijahos hand, profeten.
Ja, det fanns även manliga tempelprostituerade (hebr. qades) i landet, de gjorde alla de styggelser som folken gjort, vilka Herren (Jahve) drivit ut framför Israels söner.
Och han vandrade i alla sin fars överträdelser, som han hade gjort före honom, och hans hjärta var inte helt med Herren (Jahve), hans Gud (Elohim), som Davids hjärta, hans far.
Asa gjorde det som var rätt (rakt, uppriktigt) i Herrens (Jahves) ögon som sin förfader (far – hebr. av) David.
Och det skedde när Baasha hörde om det, att han lämnade byggandet av Rama och bodde i
Tirtsah [nordost om Shechem; nuvarande Tell el-Farah].
[Tirtsah blir snart Nordrikets huvudstad, se .]Och det skedde att så snart han blivit kung slog han hela Jarovams hus. Han lämnade inget som andades till Jarovam, till dess han förgjort honom, enligt Herrens (Jahves) ord som han talade genom sin tjänare Achijas hand, shiloniten,
se, så ska jag fullständigt svepa bort Baasha och hans hus, och jag ska göra ditt hus likt Jarovams hus, Nevats son.
Och även genom profeten Jehus hand, Chananis son, kom Herrens (Jahves) ord mot Baasha och mot hans hus, över allt ont som han gjorde i Herrens (Jahves) ögon för att provocera honom med sina händers arbete, genom att vara på samma sätt som Jarovams hus och eftersom han slog honom.
[Zimri var Nordrikets femte kung (regerade 885 f.Kr.)]
Och det skedde när han började regera, så snart han satt på sin tron, att han slog hela Baashas hus. Han lämnade inte en enda som urinerar mot muren [nervärderande uttryck för en man; i uttrycket liknas han också vid en oren hund], ingen av hans släktingar (någon som kunde bli en återlösare – hebr. goel) och ingen av hans vänner.
Och Zimri omintetgjorde hela Baashas hus i enlighet med Herrens (Jahves) ord som han talat mot Baasha genom profeten Jehu,
Och det skedde när Zimri såg att staden var tagen att han gick in i fästningen på kungens hus och brände kungens hus över honom med eld och dog,
I hans dagar byggde beteliten Chiel upp Jeriko, med Aviram, sin förstfödde, lade han dess grund och med sin yngste son Segov satte han upp dess portar, i enlighet med Herrens (Jahves) ord [] som han hade talat genom Josuas hand, Nuns son.
Så han gjorde som Herren (Jahve) hade sagt till honom, han begav sig till ravinen Kerit nära Jordan och bodde där.
Elia sa till henne: "Var inte rädd. Gå och gör som du har sagt, men gör först ett litet tunt bröd och kom med det till mig [ära Gud genom att ge bort den första delen, se ; ], sedan gör du i ordning något till dig och din son,
Hon gick och gjorde som Elia hade sagt, och det fanns alltid tillräckligt med mat för henne, Elia och hennes familj.
Mjölet i krukan tog inte slut och oljan i flaskan tröt inte, precis som Herren (Jahve) hade talat genom Elia. [Herren försåg dem dagligen med bröd och olja.]
Och det hände när Ahab såg Elia att Ahab sa till honom: "Är det du, Israels orosstiftare (som ställer till oreda)?
Då ropade de högre och skar sig själva som de brukade med svärd och lansar tills blodet sprutade fram över dem.
Hela eftermiddagen fortsatte de att profetera [ropa och skrika] ända till tiden för offret [matoffret på kvällen – hebr. ; som offrades vid solnedgången, se ]. Men där var ingen röst, ingen som svarade dem, ingen som tog notis om dem.
Och Elia tog tolv stenar efter antalet av Jakobs söners stammar [som symboliserade det tidigare enade Israel, se ], till vilken Herrens (Jahves) ord kommit och sagt: "Israel ska vara ditt namn." []
Och med stenarna byggde han ett altare i Herrens (Jahves) namn och han gjorde ett dike runt altaret, så stort att det kunde rymma två sea-mått [totalt 15-20 liter] säd.
Och det hände den sjunde gången att han [Elias icke namngivna tjänare] sa: "Se, ett moln reser sig ur havet, litet som en mans hand."
Och han sa: "Gå upp, säg till Ahab: Gör din vagn redo och far ner så att inte regnet stoppar dig."
Då sände Isebel en budbärare med följande varning till Elia: "Må gudarna [Baal och astartegudinnorna som Isebel tjänade] straffa mig hårt, om jag inte vid den här tiden imorgon har tagit ditt liv på samma sätt som du tog deras liv."
[Ahab var genom tiderna Israels mest ondskefulle kung, orsaken var att han lät sig styras av andra, se . Efter triumfen över baalsprofeterna ropade folket: "Det är Herren som är Gud", se . Det som Elia har längtat och bett om börjar nu ske, folket omvänder sig och det ser ut som om Ahab äntligen ska ta itu med Isebel. Elia följde med Ahab till staden Jizreel och väntar vid porten medan Ahab berättar för Isebel vad som hänt. Hon blir rasande och hotar att döda Elia inom ett dygn. Isebel är en mästare på att manipulera människor. Eftersom folket har sett Guds kraft kan hon inte öppet döda Elia, så hon sänder budet i hemlighet i ett försök att kontrollera och skrämma profeten till tystnad.]
När Elia hörde detta täckte han ansiktet med sin mantel och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en röst till honom och sa: "Vad gör du här, Elia?"
Israels kung svarade honom då: "Det är enligt vad du säger, min herre kung, att jag är din och allt som jag har."
men jag ska sända mina tjänare till dig i morgon vid denna tid, och de ska genomsöka ditt hus och dina tjänares hus, och det ska ske att vadhelst som behagar deras ögon ska de ta i sina händer och föra bort det."
Och Israels kung [Ahab] svarade och sa: "Tala till honom: Låt inte den som omgjordar sig med sin rustning förhäva sig som den som tar av den (ordagrant: som den som öppnar rustningen)."
Och det skedde när han hörde budskapet medan han drack, han och kungarna i hyddorna, att han sa till sina tjänare: "Gör er stridsberedda." Och de gjorde sig själva stridsberedda mot staden.
Och räkna åt dig en armé, som den du har förlorat, häst för häst och vagn för vagn, och vi ska strida mot dem på fältet och vi ska säkert vara starkare (fastare, säkrare, tapprare) än de." Och han lyssnade till deras röst och gjorde så.
Och Israels söner mönstrades och provianterade och gick mot dem, och Israels söner slog läger framför dem som två små flockar av lamm, men araméerna fyllde landet.
Och han sa till honom: "Städerna som din far tog från min far ska jag återställa och du ska göra gator åt dig i Damaskus, som min far gjorde i Samarien." Och han skar ett förbund med honom och lät honom gå.
Och stadens män, de äldste och de förnäma som bodde i staden gjorde som Isebel (hebr. Izevel) hade sänt till dem i enlighet med det som var skrivet i brevet som hon hade sänt till dem.
Och det skedde när Jizevel hörde att Navot var stenad och var död att Isebel sa till Ahab: "Stig upp och ta i besittning jizreliten Navots vingård, som han vägrade att ge dig för silver, för Navot lever inte utan är död."
Och det skedde när Ahab hörde att Navot var död att Ahab steg upp och gick ner till jizreliten Navots vingård och tog den i besittning.
Och jag ska göra ditt hus likt Jarovams hus, Nevats son, och likt Baasas hus, Ahijas son, för den ondska som du har provocerat mig med och fått Israel att synda.
Det fanns ingen som var som Ahab, som hängav sig själv till att göra det som är ont i Herrens (Jahves) ögon, som Isebel (hebr. Izevel) hans hustru uppmuntrade.
Och han gjorde många styggelser i att följa avgudar, i allt det som amoréerna gjorde, som Herren (Jahve) kastade ut framför Israels söner.
Och det skedde när Ahab hörde dessa ord att han rev sönder sina kläder och satte säcktyg på sin kropp och fastade och låg i säcktyg och gick mjukt (smög, rörde sig ljudlöst).
Och han sa till Jehoshafat: "Vill du gå med mig till Ramot-Gilead och strida?" Och Jehoshafat sa till Israels kung [Ahab]: "Jag är som du, mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar."
Och Jehoshafat sa till Israels kung [Ahab]: "Fråga först (i dag), jag ber dig, om ett Herrens (Jahves) ord."
Och Israels kung [Ahab] samlade ihop profeterna, omkring 400 män och sa till dem: "Ska jag gå mot Ramot-Gilead och strida eller ska jag avstå?"
Och de sa: "Gå upp för Herren (Jahve) ska ge det i kungens hand."
Och budbäraren som gick och kallade på Michajeho talade till honom och sa "Se, profeternas ord förkunnar gott till kungen med en mun, låt ditt ord, jag ber dig, bli som orden från en av dem och tala gott."
Och kungen sa till honom: "Hur många gånger ska jag be dig att tala till mig inget annat än sanningen i Herrens (Jahves) namn?"
Och han sa: "Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, som får som inte har någon herde, och Herren (Jahve) sa: Dessa har ingen herre, låt dem återvända var och en till sitt hus i frid (shalom)."
Och det skedde när vagnsledarna såg Jehoshafat att de sa: "Säkert är det Israels kung" och de vände och stred med honom och Jehoshafat skrek.
Och det skedde när vagnsledarna såg att det inte var Israels kung, att de vände tillbaka från att jaga honom.
Och det gick ett rop genom armén när solen gick ner och sa: "Var man till sin stad och var man till sitt land."
Och de tvättade vagnen vid Samariens vattencistern och hundarna slickade upp hans blod, och skökorna tvättade sig där, enligt Herrens (Jahves) ord som han talat.
Och han tjänade Baal och tillbad honom och provocerade Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim), i likhet med allt som hans far [Ahab] hade gjort.
2 Kungaboken (122)
Så dog han i enlighet med Herrens (Jahves) ord som Elia hade talat. Och Jehoram började regera i hans ställe, i Jehorams, Jehoshafats sons, andra år, eftersom han inte hade någon son.
Och det skedde när de hade gått över att Elia sa till Elisha: "Be om vad jag ska göra för dig innan jag tas ifrån dig."
Då svarade Elisha: "Jag ber dig, låt en dubbel del av din ande vara över mig." [I har den förstfödde rätt till dubbel arvslott. Betydelsen är att han blir Elias efterträdare. Samtidigt finns även en bokstavlig uppfyllelse. Elia uppväcker en person () medan Elisha uppväcker två (; ), även om det sista undret sker efter hans död!]
Och männen i staden sa till Elisha: "Se, vi ber dig, stadens läge är gott som min herre ser, men vattnet är dåligt och marken ger missväxt."
Vattnet var botat från denna dag i enlighet med ordet som Elisha talade.
Och han [Jehoram, även kallad Joram] gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon, men inte som hans far och som hans mor [Ahab och Isebel, se ], för han tog bort baalsstoderna som hans far hade gjort.
Men det hände när Ahab var död att Moabs kung gjorde uppror mot Israels kung.
Sedan gick han och sände bud till Jehoshafat, Juda kung, och sa: "Moabs kung har gjort uppror mot mig, vill du gå med mig i strid mot Moab?"
Han svarade: "Jag vill gå, jag är som du är och mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar."
Men ge mig en musiker." Och det skedde när musikern spelade att Herrens (Jahves) hand kom över honom.
Och det skedde på morgonen, vid den tiden då man förrättar offret, att se, det kom vatten [strömmande] längs Edoms väg och landet blev fullt av vatten.
Och de steg upp tidigt på morgonen och solen sken på vattnet och moabiterna såg vattnet en bit bort och det var rött som blod,
Och det skedde när alla kärl var fulla att hon sa till sin son: "Ge mig ett kärl till." Och han sa till henne: "Det finns inte fler kärl." Och oljan stannade.
Och han sa: "Vid denna tid när tiden har kommit runt, ska du ha en son." Och hon sa: "Nej, min herre, du gudsman, ljug inte för din tjänarinna."
Men kvinnan blev gravid och födde en son vid den tiden då året kommit runt, som Elisha hade talat till henne.
Så hon gick och kom till gudsmannen på berget Karmel. [Där konfrontationen med Baalsprofeterna hade skett, se .] När gudsmannen fick syn på henne på avstånd sa han till sin yngling (hebr. naar) Gechazi: "Se, där borta är shunnamitiskan.
Och de hällde upp till männen till att äta. Och det skedde när de åt av soppan att de ropade och sa: "Gudsman, döden är i grytan!" [Den är förgiftad] Och de kunde inte äta av den.
Då satte han fram det, och de åt och fick över, som Herren (Jahve) hade sagt. [; ; ; ; ]
Han [Naaman] gick till sin herre och berättade vad den unga flickan från Israel hade talat.
Och han gav brevet till Israels kung och sa: "Nu när detta brev har kommit till dig, se, jag har sänt Naaman, min tjänare, till dig för att du ska bota honom från hans hudsjukdom."
Och det hände när Israels kung hade läst brevet, att han rev sönder sina kläder och sa: "Är jag Gud (Elohim), att döda och göra levande, att denne man sänder efter mig för att bota en man från hans hudsjukdom? Men betänk, jag ber dig, och se hur han söker en anledning mot mig."
Och det var så att när gudsmannen Elisha hörde att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, sände han [bud] till kungen och sa: "Varför har du rivit sönder dina kläder? Låt honom nu komma till mig, så ska han veta [personligen få erfara] att det [faktiskt] finns en profet i Israel."
Så han åkte ner och doppade sig sju gånger i [floden] Jordan, precis som profeten hade sagt. Hans hud blev lika mjuk som ett litet barns, och han blev ren (helad).
Men han [Elisha] sa till honom: "Gick inte mitt hjärta (med dig) när mannen gick tillbaka från sin vagn för att möta dig? Är detta en tid att ta emot pengar och att ta emot dräkter och olivlundar och vingårdar och får och oxar och tjänare och tjänarinnor?
Därför ska Naamans sjukdom hålla (ordagrant klistra sig) fast vid dig och din säd för alltid." Och han gick ut från hans närvaro, vit som snö av sjukdomen.
Och när de kom ner till honom bad Elisha till Herren (Jahve) och sa: "Slå detta folk, jag ber dig, med blindhet." Och han slog dem med blindhet efter Elishas ord.
Och det skedde när de kom till Samarien att Elisha sa: "Herre (Jahve) öppna ögonen på dessa män så att de ser." Och Herren (Jahve) öppnade deras ögon och de såg, och se, de var mitt i Samarien.
Och Israels kung sa till Elisha när han såg dem: "Ska jag verkligen slå dem, min far?"
Och det skedde när kungen hörde kvinnans ord att han rev sönder sina kläder, han vandrade nu på muren, och folket tittade, och se, han hade säcktyg inunder på sin kropp.
Men Elisha satt i sitt hus och de äldste var hos honom, och kungen sände en man före sig, men innan budbäraren kom till honom, sa han till de äldste: "Ser ni hur denne son till mördare har sänts för att ta bort mitt huvud? Se, när budbäraren kommer, ska ni stänga dörren och hålla fast dörren mot honom. Är det inte ljudet av hans herres fötter bakom honom?"
Och Elisha sa: "Hör Herrens (Jahves) ord: Så säger Herren (Jahve): I morgon vid denna tid ska ett sea-mått [7-12 liter] fint vete [en vuxens behov av bröd för en vecka] säljas för en shekel [en månadslön] och två sea-mått [totalt 15-20 liter] korn för en shekel [en månadslön] på gatorna i Samarien." [Baserat på uppgifter från babylonisk litteratur vad standardpriserna var på mat vid den här tiden, sker nu en kraftig inflation där matpriserna ökar med 600-700% över en natt. Jfr .]
Därför steg de upp och flydde i skymningen och lämnade sina tält och sina hästar och sina åsnor, hela lägret som det var, och flydde för sina liv.
Så de kom och ropade på stadens portvakt. Och de berättade för honom och sa: "Vi kom till araméernas läger och se, det fanns ingen man där, och inte rösten av någon människa, men hästarna stod bundna och åsnorna var bundna och tälten stod som de var."
Men en av hans tjänare svarade och sa: "Ta [välj ut några män], jag ber dig, och låt dem ta fem av de återstående hästarna som är kvar i staden. Även om de dödas, blir deras öde inte annorlunda än resten av Israels folk (Ordagrant: 'Se de är som hela Israels skara som är kvar i den, se de är som hela Israels skara som är förtärd'). Så låt oss sända dem och se."
Då drog folket ut och plundrade araméernas läger. Så såldes ett sea-mått [7-12 liter] fint vete för en shekel [en månadslön] och två mått korn för en shekel, efter Herrens (Jahves) ord [se ].
Och kungen utsåg hövitsmannen, vars hand kungen lutade mot (som kungen litade på), och satte honom att ha ansvar för porten. Men folket trampade ner honom i porten och han dog som gudsmannen hade sagt, som talade när kungen kom ner till honom.
Och det blev som gudsmannen hade talat till kungen och sagt: "Två sea-mått [totalt 15-20 liter] korn för en shekel [en månadslön] och ett mått fint vete för en shekel ska finnas i Samariens port i morgon vid denna tid."
Och att hövitsmannen som svarade gudsmannen och sa: "Se, även om Herren (Jahve) skulle öppna himlarnas fönster, hur ska detta kunna ske?" Och han sa: "Se, du ska se det med dina egna ögon, men du ska inte äta av det."
Och kvinnan steg upp och gjorde efter gudsmannens ord och hon gick med sitt hus och vistades i filistéernas land i sju år.
Och han vandrade på Israels kungars vägar som Ahabs hus gjort för han hade Ahabs dotter [Atalja] till hustru och han gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon. [Atalja var Izebels dotter, hon kommer så småningom att ta makten och vilja styra, precis som sin mor, se .]
Men Herren (Jahve) ville ändå inte förgöra Juda för sin tjänare Davids skull. Han hade lovat att han och hans söner skulle ha en lampa (hebr. nir) för alltid. [Se även och ordet för fackla, hebr. lappid.]
Han vandrade på Ahabs hus vägar och gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon, som Ahabs hus gjorde, för han var svärson till Ahabs hus.
Och jag ska göra Ahabs hus som Jarovams, Nevats sons, hus och som Baesha, Achijas sons, hus.
Och de sa: "Du ljuger! Berätta för oss, vi ber dig."
Och han sa: "Så och så talade han till mig och sa: Så säger Herren (Jahve): Jag har smort dig till kung över Israel."
Och väktaren berättade och sa: "Budbäraren kom till dem men han kommer inte tillbaka. Körningen liknar Jehus, Nimshis sons, körning, för han kör våldsamt ("som en dåre" – hebr. shigaon)."
[Ordet våldsamt" kommer från samma rot som det som översätts "galen" i . Detta är den betydelse som ges av de grekiska och latinska versionerna, men den judiske historikern Josefus förklarade ordet att: "Jehu reste lugnt och i god ordning". Jehu körde på ett sätt som var lätt att känna igen. Det liknande ordet shiggaion används om psalmer som har "tvära kast", se ; .]
Och det skedde när Joram såg Jehu att han sa: "Shalom (står allt väl till), Jehu?" Och han sa: "Vilken shalom (hur kan det stå rätt till), så länge din mor Isebels prostitution och hennes häxkonster är så många?"
Ja, verkligen (i sanning), jag har sett Navots blod och hans söners blod igår [], förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), och jag ska belöna er på denna plats, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). Och nu ta och kasta honom på denna plats på marken enligt Herrens (Jahves) ord. [Denna händelse där Ahabs fru, Isebel, dödat Navot för att få hans vingård hade skett 14-15 år tidigare, se . Det nämns inget om att Navots sönder också dödades, men det var inte ovanligt att även sönerna dödats, se även .]
och Isebels kadaver ska bli som dynga på fältets ansikte i Jizreels del [område] så att man inte ska kunna säga: Detta är Isebel."
"Och nu, så snart detta brev kommer till er – eftersom era herrars söner är med er, och ni också har med er vagnar och hästar, och befästa städer och rustningar –
Och han [Jehu] skrev ett brev en andra gång till dem och sa: "Om ni är på min sida och om ni lyssnar till min röst, ta er huvudena av männen av er herres söner och kom till mig i morgon vid denna tid."
Och kungens söner som var 70 personer var med stadens stora män som förde upp dem.
Och det skedde när brevet kom till dem att de tog kungens söner och slog dem, alla 70 män, och lade deras huvuden i korgar och sände dem till honom i Jizreel.
När han sedan gick från platsen mötte han Jehonadav, Rechavs son, som kom för att möta honom. Och han [Jehu] hälsade honom och frågade honom: "Är ditt hjärta rakt [är du med mig], som mitt hjärta är med ditt hjärta?"
Och Jehonadav svarade: "Ja, det är det."
"Räck mig då din hand." [Antingen Jeohondav eller Jehus ord att ta hand på detta, se .] Och han gav honom sin hand och han tog upp honom till sig i vagnen.
Och de kom till Samarien och han slog alla som var kvar av Ahab i Samarien till dess han förgjort honom, efter Herrens (Jahves) ord som han talade till Elia.
Och det skedde så snart han hade slutat att offra brännoffret att Jehu sa till vakten och härföraren: "Gå in och slå dem, låt ingen komma ut." Och de slog dem med svärdsegg och vakten och härföraren kastade ut dem och gick till Baals hus stad.
Och Herren (Jahve) sa till Jehu: "Eftersom du har gjort gott (hebr. tov) och verkställt det som är rätt (rakt – hebr. jashar) i mina ögon och har gjort mot Ahabs hus efter allt som var i mitt hjärta, ska dina söner i fyra generationer sitta på tronen i Israel."
[Jehu både gjorde det som var gott och det som var rätt. Det går alltså att göra det som är rätt, men alla är inte i harmoni med Guds hjärta och också gör det som är gott. I uppräkningen av kungar som följer så används inte den kombinationen med gott utan bara med ordet rätt 6 ggr, se ; ; , ; ; och en gång det som inte är rätt ().]
Och officerarna (ledarna över hundra) gjorde allt som prästen Jehojada befallde och tog varje man sina män, de som skulle komma in på sabbaten och de som gick ut på sabbaten, och kom till prästen Jehojada.
Och hon såg och se, kungen stod på plattformen som seden var och ledarna och trumpeterna bredvid kungen och hela landets folk fröjdades och blåste i trumpeterna. Och Atalja rev sönder sina kläder och ropade: "Förräderi, förräderi!"
Och det skedde när de såg att det var mycket silver i kistan, att kungens skrivare och översteprästen kom upp och de lade i säckar och räknade silvret som fanns i Herrens (Jahves) hus.
Visa fler