9003 – /ב (b)

i, genom, via, med


Typ: Preposition
Hebreiska: (b)
Uttal: b
Talvärde: 2 (2)    ord med samma talvärde
Användning: 15781 ggr i GT

Beskrivning

Prepositionen bet är först och främst ett i. Men då svenskan har många fler prepositioner än hebreiskan behöver alla hebreiska prepositioner vägas mot kontexten och kan då få ett flertal olika betydelser. Genom och via är ofta ett alternativ till denna preposition men även konjunktionen med kan ibland vara den bästa översättningen. Mer sällan kan man behöva välja andra svenska prepositioner också för att få till en god svenska som motsvarar hebreiskans avsikt.

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (15781 st)


1 Moseboken (826)

[Uttrycket himlar (hebr. <i>shamajimi>, i dualform) tillsammans med jorden beskriver all materia som existerar – hela universum. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i "krökta rum", se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Sam 22:10. Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till början från slutet, och samtidigt finnas i tiden.] I begynnelsen (som en början/startpunkt) [när tiden startade] skapade (hebr. <i id=H1254a>barai>) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum].
Gud (Elohim) sade: "Låt det vara en utsträckning (någonting som expanderats, bretts ut och gjorts tunt – hebr. <i>id='H7549' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>raqiai>) [dvs. atmosfären, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 8] mitt i vattnet, som skiljer (separerar) vatten från vatten."
Gud (Elohim) sade: "Låt jorden (landytan) producera grönska [ordagrant: grönske jorden av grönska] – plantor som ger (sprider) frö, och fruktträd som bär (gör, formar – hebr. <i>asai>) frukt efter sitt slag (sin sort; klassificering)", och det skedde så. [Hebr. <i id=H4327>mini> kommer från en rot med betydelsen "dela upp, portionera ut", ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur, begreppet är bredare än ordet art, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 12, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>21, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>24, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>25.]
Jorden producerade grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sitt slag (sin sort), och fruktträd som bär (kontinuerligt gör, formar) frukt efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
[Det finns en fin parallell symmetri mellan de tre första och de följande tre dagarna. Det som har skapats fylls med innehåll i tur och ordning. Första dagen skapas <i>ljuseti> (och tiden) som fjärde dagen "fylls med" <i>solen, månen och stjärnornai> som får sin funktion som ljusbärare och tecken för dagar, månader och år. Andra dagen avskiljs <i>vatten och skyi> som femte dagen fylls med <i>havsdjur och fåglari>. Tredje dagen avskiljs <i>markeni> från vattnet och jorden får vegetation som sjätte dagen fylls med <i>djur och människani>. Samtidigt finns det en parallellism (A B C – A´ B´ C´). Dag 4–6 ramas också in av de stora himlakropparna (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 14) och de minsta fröna (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 29).] Gud (Elohim) sade: "Låt det bli ljusbärare på himlens (skyarnas) utsträckning (expansion – hebr. <i>raqiai>)
som skiljer (separerar) mellan dag och natt,
låt dem bli tecken (signaler) för att indikera särskilda
tider (högtider – hebr. <i>moadimi>) [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 23], dagar och år,

och låt dem vara ljusbärare på himlens utsträckning (fäste, valv) för att ge ljus på jorden",
och det skedde så.
Gud (Elohim) satte (placerade) dem [solen, månen och stjärnorna] på himlens utsträckning (fäste, valv) för att lysa på jorden,
för att råda över dagen och natten, och för att skilja (separera) ljuset från mörkret. [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Vers 14–18 formar en kiasm. Den ramas in av att Gud sade och Gud såg. Ordet skiljer/skilja (hebr. <i>id='H0914' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>badali>) används om dag/natt i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 14b och om ljuset/mörkret i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 18b. De görs till tecken i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 14c och sätts att råda i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 18a. De ska ge ljus på jorden (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 15 och ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>17b). Gud formade (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 16) solen och månen och satte (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 17) dem på sina platser. Centralt i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 16b får de sin funktion att råda över dagen och natten.] Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt fåglarna (insekterna, alla djur med vingar) föröka sig på jorden (landytan)."
Gud (Elohim) sade: "Låt oss göra (insätta – hebr. <i>asai>) människan (mänskligheten – hebr. <i>adami>) [man och kvinna] till vår avbild (hebr. <i id=6754>tselemi>), för att likna oss. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen
    och över boskapsdjuren.
    Ja, över hela jorden och över allt krypande som kryper (rör sig) på jorden." [Här används både substantivet <i>remesi> följt av verbet <i>romesi> och innefattar kräldjur, groddjur, insekter och även små däggdjur, men kan även vara en sammanfattning av alla djur. Första person plural "låt oss" är ovanligt och förekommer bara dag sex då människan skapas, vilket visar att detta är en speciell händelse. Formen används bara två gånger till, och även då något utöver det vanliga sker, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 3:22; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>11:7. Pluralformen kan tolkas självövervägande, dvs. att Gud talar till sig själv, han överväger med sig själv. Skrivsättet inrymmer också treenigheten – Fader, Son och helig Ande. Ordet avbild kan användas om fysisk likhet, men eftersom Gud är Ande (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 4:24), reflekterar likheten människans andliga sida. I sammanhanget nämns "råda" vilket ger betydelsen att människan är en representant för Gud.]

Ja, Gud (Elohim) skapade (hebr. <i>id='H1254a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>barai>) människan till sin avbild,
    till Guds (Elohims) avbild skapade han henne.
Man och kvinna
    skapade han
dem. [Denna vers har en poetisk struktur som gör att just skapandet av människan framhävs. Den parallella konstruktionen i de två första raderna förstärker att människan verkligen skapades till Guds avbild. Med ett avslutande kiastiskt mönster, där ordet skapa ramas in av "man och kvinna" och "dem", konstateras att Guds avbild, människan, skapades som man och kvinna. Detta att alla människor, män och kvinnor, skapas till Guds avbild är något helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repitionen av ordet skapa (hebr. <i>id='H1254a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>barai>) gör versen speciell.]
Och Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa). Och Gud (Elohim) och sade till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen.
    Ja, över allt levande (alla djur) som kryper (rör sig) på jorden."
Gud (Elohim) sade: "Se [hebr. <i>hinnehi> – ger betoning], jag ger er alla fröbärande ört på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda.
Ja, även för alla jordens (markens) djur
    och alla himlens fåglar
och alla som krälar (rör sig) på jorden – allt som har liv –
varje grön ört (växt) till föda (mat)." Och det skedde så.

Och Gud (Elohim) slutförde på den sjunde dagen
    det verk som han hade gjort (arbetat med; färdigställt – hebr. <i>asai>),
    och han vilade ("hade sabbat"; ordagrant: "upphörde med sitt arbete" – hebr. <i id=H7673a>shavati>)
på den sjunde dagen.
Gud (Elohim) välsignade (talade gott om)
    den sjunde dagen
och helgade den (dedikerade den som sin egen dag; särskilde den från andra dagar till att bli en speciell dag) eftersom han avslutade (vilade från – hebr. <i>id='7673a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>shavati>) det han gjort, när han skapade (hebr. <i>id='H1254a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>barai>). [Detta stycke avslutas inte som de andra dagarna med "Det blev kväll och det blev morgon, den sjunde dagen". Anledningen är antagligen att detta uttryck också inleder nästa dag, men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag. Istället nämns "Den sjunde dagen" tre gånger och ramar in ordet vila i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2 och ramas in av välsigna/helga i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 3. I judiska kalendrar är den första dagen söndagen. De första sex dagarna benämns <i>jom rishoni>, <i>jom shenii>, <i>jom shlishii>, <i>jom reviii>, <i>jom chmishii> och <i>jom shishii>. Den sjunde dagen, lördagen, bryter mönstret och kallas inte <i>jom sheviii> (dag sju), istället används bara ordet <i>shavati> för att visa att den är speciell.]
[Här kommer ett nytt stycke. Det hebreiska ordet <i>id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledoti>, som inleder denna vers, används elva gånger i Första Moseboken. I de följande fallen gäller det en person. Gemensamt är att huvudpersonen redan är introducerad, och det som följer är en detaljerad fortsättning av hans liv och hans barn. Se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 5:1; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>6:9; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>10:1; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>11:10, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>27; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>25:12, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>19; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>36:1, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>9; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>37:2. Här kommer alltså "himlarnas och jordens" fortsatta historia. Det är inte en andra skapelseberättelse utan en mer detaljerad beskrivning av skapelsen, och då speciellt hur människan skapades från jordens stoft. Versen har också en tydlig kiasm där frasen "himlar och jord" och "jord och himlar" är speglad för att rama in.] Detta är den fortsatta historien (berättelsen; genealogin/släkttavlan – hebr. <i>id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledoti>) om
    himlarna och jorden. Vid skapandet (hebr. <i>barai>) av dem – när Herren Gud (Jahve Elohim) gjorde (insatte, färdigställde – hebr. <i>asai>)
    jorden och himlarna,
men innan alla fältets växter (buskar; träd; vild vegetation – hebr. <i>siachi>) ännu fanns på marken
    [det verkar finnas viss växtlighet],
    och ingen gröda (gröna örter) hade börjat växa på fältet,
för Herren Gud (Jahve Elohim) hade ännu inte låtit det regna över (ovanifrån och ner på – hebr. <i>ali>) jorden,
    och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla).
Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. <i>id='H3335' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>jatsari>) människan (hebr. <i>adami>) av stoft (material) från jorden (hebr. <i>adamahi>) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse (själ – hebr. <i id=H5315>nefeshi>). [Det hebreiska ordet för människa <i>adami>, är snarlikt ordet för jordens mylla <i>adamahi>. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det är människans andliga sida som är lik Gud, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:27. Det hebreiska ordet <i id=H5315>nefeshi>, här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:20, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>21, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>24, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>30. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platon och Aristoteles antika skrifter.
    Ordet för liv är <i>chajimi>. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Detta är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeende. Ordet består av bokstäverna <i>Cheti>, <i>Jodi>, <i>Jodi> och <i>Memi>.]
Herren Gud (Jahve Elohim) planterade en trädgård (fruktträdgård) i Eden [betyder behaglig, lustfylld], åt öster [antagligen öster om Jordanfloden], och där satte han människan som han hade format (designat, skulpterat).
Herren Gud (Jahve Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat växa upp ur marken, också livets träd [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 2:7; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>22:2, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>14, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>19] mitt i trädgården och kunskapens träd på gott (välsignelse, överflöd) och ont (misär, lidande).
Herren Gud (Jahve Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den.
men ät inte av kunskapens träd på gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande),
för den dag du äter av det ska du med all säkerhet döden dö (döende ska du dö). [I ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 16 finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att "leva livet levande". I ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 17 finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 9) finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 30:15, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>19. I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det "ätande ska du äta" och "döende ska du dö". Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta, men även det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jmf ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 6:11; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 4:32. Även döden har en andlig och fysisk aspekt. Den dagen då Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Rom 8:20.]
Därför ska en man lämna sin far och mor ["lösa upp" sitt ekonomiska och känslomässiga beroende till dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött [en förenad kropp – en ny familjeenhet]. [Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 19:4–5. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. <i>azabi>) och att hålla fast (hebr. <i>dabaqi>) är termer som ofta används vid förbund, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 28:20; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Hos 4:10. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.
    I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför, genom Mose, att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]
men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud (Elohim) sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni." [Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd utom ett träd, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:16–17. Eva lägger till att de inte ens får röra trädet. Den död som talas om här är en andlig död – kontakten med Gud bryts. Denna andliga död får även konsekvenser för den fysiska kroppen som blir dödlig. I ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:17 står det ordagrant "döende ska du dö" vilket indikerar att om de äter av den förbjudna frukten påbörjas döden som är en process.]
för Gud vet att den dagen ni äter av den öppnas era ögon, och ni blir som Gud (gudomliga varelser) som förstår skillnaden mellan gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande)."
De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i lustgården.
Han svarade: "Jag hörde din röst (vinden; hörde ljudet när du rörde dig) i lustgården, men jag blev rädd eftersom jag var naken, så jag gömde mig."
Han sade till kvinnan: "Jag ska öka din (fysiska och emotionella) möda när du är havande, i smärta ska du föda dina barn. Och till din man är din åtrå (längtan; den du sträcker dig efter), men han ska råda över dig." [Det hebreiska ordet för åtrå/längtan <i>teshoqai> används bara tre gånger i GT, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 4:7 och ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Höga V 7:10. Ordet betyder "att sträcka sig efter något", och kan dels ha sexuell art, vilket är betydelsen i Höga Visan, medan ordets mer generella och sensuella innebörd finns i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 4:7.]
Och till Adam sade han: "Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever.
Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden (hebr. <i>adamahi>), för från den var du tagen. Du är stoft, och till stoft ska du åter gå."
Är det inte så att om du gör det som är gott (behagar Gud), då kan du lyfta din blick? Men om du inte gör det som är rätt, då lurar (väntar, ligger) synden vid dörren [som ett vilddjur]. Den åtrår (längtar, sträcker sig efter att) dominera dig, men du måste råda (regera) över den."
Kain sade till sin bror Abel: "Kom med ut på fälten." När de väl var ute på fältet attackerade han sin bror Abel och dödade honom.
När du försöker bruka marken ska den inte längre ge goda skördar. Du ska bli ostadig (instabil) och ständigt vandra från plats till plats på jorden."
Eftersom du idag har fördrivit mig från jordens ansikte och jag måste vara dold från ditt ansikte (din närvaro), kommer jag att vara en rastlös vandrare på jorden, vem som helst som finner mig ska döda mig."
Därefter lämnade Kain Herrens (Jahves) ansikte (närvaro) och bodde i vandrarnas land (i exil), öster om Eden. [Här används feminia formen för öster (hebr. <i>id='H6926' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>kedemi>). Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Detta är en plats där Kain har möjlighet att tänka över sitt liv och göra upp med sig själv kring det som inträffat. Detta ord erbjuder också en möjlighet till omstart.]
Åt Set föddes också en son, och han kallade honom Enosh. På den tiden började människor åkalla Herrens (Jahves) namn.
[Nu följer ett nytt stycke, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:4; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5:1; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>6:9; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>10:1; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>11:10, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>27; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>25:12, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>19; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>36:1, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>9; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>37:2. Här beskrivs Adams, den första generationens, fortsatta historia. I varje led nämns nu sex gånger en sista liten fras "sedan dog han", se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>8, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>11, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>14, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>17, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>20. Det blir en påminnelse om att döden regerar, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Rom 5:14. Den sjunde generationen dog inte, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 24. Sedan nämns samma fras igen i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 27 och ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>31.] Detta är boken (skriften; den skrivna redogörelsen) om Adams fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. <i>id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledoti>). När Gud skapade människan, gjorde han honom i Guds avbild,
till man och kvinna skapade han dem och välsignade dem och gav dem namnet "människor" (hebr. <i>adami>, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:27–28) på den dag de skapades.
[Andra generationen föds – Set]
När Adam hade levt 130 år fick han en son som var honom lik, som hans egen avbild, och gav honom namnet Set [hebr. <i>Sheti> – Ersättaren, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 4:25].
Då sade Herren: "Min Ande [min livgivande ande, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:7] ska inte bli kvar i [vara ansvarig för] människorna för alltid. De är kött och deras tid ska vara 120 år." [Hebreiska ordet <i>jadoni> översatt "bli kvar" är ovanligt och används bara här i hela GT. På 1800-talet började forskare upptäcka och beskriva celldelning i växter och djur. Länge trodde man att cellerna kunde dela sig i all oändlighet, dock upptäckte den amerikanske mikrobiologen Leonard Hayflick på 1960-talet att mänskliga celler slutade dela sig efter 40-60 delningar. Denna gräns kom att kallas Hayflicks begränsning. Vetenskapliga beräkningar ger alltså en biologisk maximal livslängd för människan på just 120 år plus minus några år! David skriver i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 90:10 att medellivslängden för en människa är 70-80 år, se även ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 38:5 där 15 år läggs till Hiskias liv.]
Nefilimerna (jättarna, ordagrant "de fallna", eller "de som orsakar andra att falla på jorden") fanns på jorden på den tiden – och även senare – när Guds söner hade sexuella relationer med människornas döttrar och dessa födde barn åt dem. Detta var urtidens väldiga män (krigare, hjältar – hebr. <i>gibborimi>), och deras rykte var stort.
Men Herren såg att människornas ondska hade blivit stor på jorden. Deras hjärtans alla tankar och avsikter var alltid och alltigenom onda.
Då ångrade (sorg-tröstade – hebr <i>nachami>) Herren (Jahve) verkligen att han gjort människorna på jorden, ja han var sårad (det smärtade)[rakt] in i hans hjärta. [Ordet för att "ångra" (hebr. <i>nichami>) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen "inser att det var fel". Ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (<i>nhmi>), se även ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Nah 3:7; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 23:4; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>71:21. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning! I denna vers förekommer tre verb (<i>nachami>, <i>ashai> och <i>itsavon/asavi>) som på hebreiska återklingar det som Lemech uttalade över Noach i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 5:29. De förekommer också i exakt samma ordning. Det enda som skiljer är grammatiken, vilket gör att betydelsen ändras.]
Men Noa (hebr. <i>noachi>) hade funnit nåd (oförtjänt kärlek; favör – <i>cheni>) inför Herrens ögon. [Här finns det hebreiska ordet <i>cheni> första gången. Betydelsen är nåd, oförtjänt kärlek och favör. Ordet förekommer även i formerna <i>chanani> och <i>chanoni>. Ordet <i>chanani> betyder samma sak med tillägget extraordinär vänlighet, medan <i>chanoni> i huvudsak betyder nåd och favör. <i>Chanoni> återfinns bara 13 gånger i GT medan <i>cheni> och <i>chanani> finns 67 respektive 72 gånger. Förutom nåd är den särskilda betoningen på dessa ord att det handlar om den oförtjänta kärleken. Ingen handling kan på något sätt göra oss värdiga att få denna typ av nåd. I denna vers finns också namnet Noa (hebr. <i>Noachi>), samma två bokstäver som nåd, fast spegelvänt.]
Detta är Noas fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. <i>id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledoti>).

Nu följer ett nytt stycke, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:4; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5:1; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>6:9; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>10:1; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>11:10, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>27; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>25:12, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>19; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>36:1, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>9; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>37:2. Hela denna sektion är uppbyggd som en stor kiasm: A Noas familj (6:10-16)
 B En flod kommer (6:17)
  C Förbund med Noa (6:18-19)
   D Mat i arken (6:21)
    E Befallning att gå in i arken (7:1-3)
     F 7 dagars väntan (7:4-10)
      G Alla går in i arken (7:11-15)
       H Gud stänger dörren om Noa (6:16b)
        I 40 dagars flod (7:17a)
         J Bergstoppar täcks (7:19-20)
          K 150 dagar (7:21-24)
           L Gud kommer ihåg Noa (8:1)
          K´ 150 dagar (8:3)
         J´ Bergstoppar blir synliga (8:4-5)
        I´ 40 dagar (8:6a)
       H´ Noa öppnar ett fönster (8:6b)
      G´ Korp och duva lämnar arken (8:7-9)
     F´ 7 dagars väntan (8:10-13)
    E´ Befallning att gå ut från arken (8:15-17)
   D´ Mat utanför arken (9:1-4)
  C´ Förbund med allt levande (9:8-10)
 B´ Aldrig mer en flod (9:11-17)
A´ Noas familj (9:18-19) Tolv är också förbundets tal. Denna kiasm i tolv steg spänner över de kapitel som ligger till grund för Guds förbund med Noa. Detta är det första av Bibelns förbund mellan Gud och människan, sedan kommer förbundet med Abraham som förnyas genom Mose vid Sinai. En del räknar också förbundet med David och slutligen har vi det Nya förbundet i Jesus.

Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Noa vandrade [i ständig gemenskap] med Gud. [Här är första gången ordet rättfärdig (hebr. <i>tsadiki>) används. Ett närbesläktat ord från samma rot är tsedaka som ofta översätts med en frivillig gåva till fattiga och behövande. Bibeln nämner särskilt änkor, föräldralösa/faderlösa barn och främlingen inom dina portar. Att ge <i>tsedakai> är något som i princip alla religiösa judar gör i någon form. Rättfärdighet och att vara rättfärdig eller leva ett rättfärdigt liv hör alltså intimt ihop med att se till att de behövande i min närhet, genom mina frivilliga gåvor, har det de behöver.]
Bygg en ark av goferträ. [Allmänt antas detta vara trä från den äkta cypressen, vanligt förekommande som båtvirke kring Medelhavet, men det kan också syfta på bearbetningen av träet, t.ex. att det ska vara hyvlat eller laminerat.] Inred arken med olika rum, och täck (bestryk) den med täckning (jordbeck) inuti och utanpå. [Verbet "täck" och substantivet "täckning" har samma hebreiska rot som också betyder försoning och att försona. Det används om offerblodet i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 17:11. Arken är en fin "skuggbild" av Jesus. Den blev "tätad" så att syndaflodens vatten inte trängde in på samma sätt som Jesu blod "tätar" från syndens skuld så den inte förgör oss!]
Gör ett tak för båten och lämna ett utrymme på
    en aln [0,45 meter]
    
    mellan taket och sidorna [som en öppning för ljus].
Sätt en dörr till arken på ena sidan.
Inred arken så den får
    en undervåning,
    en mellanvåning
    och en övervåning.
Jag ska låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlarna. Allt på jorden ska dö,
[De 120 åren av nåd och den tid det tagit att bygga arken var över, det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka.] Herren sade till Noa: "[Det är dags!]in i arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation).
Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen öppnades alla det stora djupets källor upp och himlens dammluckor öppnades.
Samma dag gick Noa och hans [tre] söner Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet, och Noas hustru och hans tre sonhustrur in i arken. [De hade påbörjat ombordstigningen sju dagar tidigare, nu på sjunde dagen när vattnet började komma gick de ombord.]
De gick in i arken tillsammans med Noa, två och två av alla levande varelser.
Alla varelser som rörde sig på jorden gick under – fåglar och [tama] boskapsdjur och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor.
Allt på landytan som hade livsande i sin näsa dog.
Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.
Då tänkte Gud på [fullföljde han sitt förbund med] Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan.
På sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken vilande (hebr. <i>nuachi> – snarlikt Noas namn) på Araratbergen [bergskam i gränsområdet mellan Turkiet och Armenien].
Vattnet fortsatte hela tiden att minska fram till den tionde månaden. På den första dagen i den tionde månaden blev bergens toppar synliga.
Och duvan kom tillbaka till honom på kvällen, och se [hebr. <i>id='H2009' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vehinnehi> – perspektivbyte, vi får se med Noas ögon]: Ett friskt olivlöv i hennes näbb! Då förstod Noa, att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
Och det hände, i det 601:a året [1 + 600 år; av Noas livsdagar], i den första månaden, på den första [dagen], att vattnet hade torkat upp från jorden. Noa tog bort taket från arken, och såg, och se (hebr. <i>id='H2009' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vehinnehi> – perspektivbyte, vi får nu se med Noas ögon]: Marken hade torkat upp!
I den 2:a månaden på den 27:e dagen var marken helt torr.
Släpp ut alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, så att de kan sprida ut sig över hela jorden och vara fruktsamma och föröka sig."
Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret.
När Herren kände den välbehagliga doften, sade han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand (ni har fått auktoritet att råda över dem).
Men kött som har liv, det vill säga blod, i sig ska ni inte äta.

Den som utgjuter
    blod av
        en människa, genom
        en människa
    ska hans [förövarens] blod
utgjutas,
för Gud (Elohim) gjorde människan till sin avbild. [Hebreiskan har inga prepositioner och de första sex orden formar en tydlig kiasm: <i>shofech dam haadam baadam damo jishafechi>. Texten betonar ordet människa, som både offer och den instans som ska verdergälla brottet, genom att placera hebr. <i>adami> centralt. Att frasen också har sex ord för också tankarna till människans tal som är sex. Att utguta blod används i betydelsen överlagt mord, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:22; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Kung 2:31; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Hes 22:4. Allt liv är heligt, och speciellt mänskligt liv. Anledningen till att Gud ser detta så viktigt är att människan är skapad till hans avbild. Att mörda en annan människa är ett angrepp på dess skapare, Gud själv.]
Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden.
och med alla levande varelser som finns hos er – fåglar, boskap och alla vilda djur – alla de som gick ut ur arken tillsammans med er.
Jag har placerat min båge [regnbågen] i skyn, och det ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden.
När jag härefter sänder moln över jorden, och bågen då syns bland molnen,
ska jag komma ihåg mitt förbund mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och vattnet ska aldrig bli till en översvämning som fördärvar allt levande.
När bågen visar sig i skyn ska jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden."
Han drack av vinet och blev drucken, och han var naken (utan täcke) inne i sitt tält.
Cham (Ham), far till Kanaan, såg sin fars nakenhet [genitalier – hebr. <i>ervahi>] och berättade det för sina två bröder utanför (tältet).
Må Gud (Elohim) utvidga Jafet och han ska bo i Shems tält och låta Kanaan bli deras tjänare."
Av dessa [kan syfta på alla Jafets söner, eller bara Javans söner] blev ländernas öar uppdelade i sina länder, var och en efter sitt språk och efter sina familjer (släkter) i länderna. [Ländernas öar skulle kunna syfta på kontinenterna. Den grekiska formen av Jafet är <i>Iapetosi>, och enligt grekisk tradition är det grekernas förfader. Det hebreiska namnet Javan betyder "ung" men också landet Grekland, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Dan 8:21; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>10:20. Jafet är alltså troligtvis förfader till "sjöfolken" som spred ut sig runt Medelhavet.]
Kush [Chems första son, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 6] födde Nimrod.
Han blev en mäktig på jorden. [Namnet Nimrod härstammar från verbet <i>maradi> som betyder "att göra uppror" och förknippas med Babels torn, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:1–9, se även ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Krön 1:10; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Mika 5:5.]
Hans kungarike började i Babylon och Erech och Akkad och Chalne i Shinars land.
Detta är Chams (Hams) söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina länder.
Till Ever föddes två söner:
Namnet på den ena var Peleg [snarlikt ordet för "delad"], för under hans dagar delades (hebr. <i>pilagi>) jorden, och hans bror hette Joktan. [Pelegs fortsatta släktled fortsätter i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:16–26 och leder fram till Abrahams far Tera. Peleg betyder delning. Det skulle mycket väl kunna vara så att det som står här att jorden delades under hans dagar kan syfta på uppdelningen av Pangea i de olika kontinenterna med hav emellan, som vi känner dem idag. I så fall inträffade denna delning ungefär 100 år efter floden. Se även slutet på ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 32.]
Detta [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 22–30] är Shems söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina länder. [Denna vers avslutar och ramar in stycket om Shems söner.]
Detta [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1–30] är Noas söners familjer, efter släktled (<i>id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledoti> plural) i deras folk. Och från dessa finns de folk som utbrett sig på jorden efter floden. [Denna vers ramar in hela kapitlet om Noas söner. Frasen och den avslutande refrängen "efter deras språk i sina landområden och i sina länder" återkommer i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>20 och ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>31.]
När de flyttade österut hittade de en slätt i Sinear och bosatte sig där. [Området är den bördiga dalen mellan floderna Eufrat och Tigris, det som senare kom att bli Babylon, nuvarande Irak.]
De sade: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (ziggurat) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden. [Detta går helt emot vad Gud sade om att de skulle uppfylla hela jorden, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 9:1, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>7. Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt på liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu – "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud på sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.]
Haran dog framför sin far Terachs ansikte i landet där han föddes, i Ur i Kaldéen.
Alla dagar som Terach levde var 205 år, sedan dog Terach i Haran.
Och jag ska inympa (välsigna – hebr. <i>va-avarechai>)
    dem som välsignar dig (hebr. <i>mevarcheichai>),
    och den som vanärar dig (inte respekterar; ordagrant: "tar lätt på dig" – hebr. <i>mekileli>)
ska jag förbanna (helt förgöra – hebr. <i>arari>), och inympade (blandade med, välsignade – hebr. <i>ve-nivrechui>) – ska alla jordens familjer (släkter, nationer) bli i dig [Abram]." [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Vers 2–3 formar en kiasm i flera nivåer. Den yttre ramen handlar om folkslag/familjer, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2a och ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3c. Den andra nivån har att göra med välsignelse. Den hebreiska roten för välsigna (hebr. <i>barachi>) har även betydelsen att böja knä och inympa. Här finns en djup sanning att den som välsignar Guds folk, också blir inympad i Guds familj. Centralt i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 3a finns en kiasm med kontraster. I hebreiskan förstärks det av att orden för jag ska välsigna/förbanna båda börjar på bokstaven <i>Alefi> och centralt står det två ord som båda börjar på <i>Memi>. Det är också sju välsignelser: Jag ska göra dig till ett stort folkslag
  Jag ska välsigna dig
    Jag ska göra ditt namn stort
      Du ska bli till en välsignelse
    Jag ska välsigna dem som välsignar dig
  Jag ska förbanna de som förbannar dig
I dig ska jordens alla folk bli välsignade (inympade)]
Abram gick som Herren (Jahve) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (Charan) [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:31].
Abram tog Saraj sin hustru och Lot sin brorson och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt "själarna") som de hade fått i Charan. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.
Abram gick genom landet till platsen Shechem, till Mores terebint. På den tiden bodde kananéerna i landet.
Och han flyttade från den platsen [Shechem] till bergen öster om id=301>Betel och slog upp sitt tält så att han hade id=301>Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahve) och åkallade Herrens (Jahves) namn.
Det blev hungersnöd i landet och Abram gick ner till Egypten (hebr. <i>Mitsrajimi>) för att vistas där eftersom hungersnöden var svår (tung) i landet.
Snälla, jag ber dig, säg att du är min syster, så att det går väl med mig för din skull, så att min själ får leva på grund av dig." [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 20:1–18; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>26; Abram litar inte på att Gud ska beskydda honom.]
Han behandlade Abram väl för hennes skull. Han hade småboskap och boskapshjordar och åsnor (hebr. <i>chamori>; hankön) och tjänare och tjänarinnor och åsneston (hebr. <i>atoni>) och kameler.
Abram var mycket rik (ordagrant "mycket tung") på hjordar [egendom i form av boskap] och på silver och guld.
Han vandrade från lägerplats till lägerplats från Negev [vidare] till id=301>Betel, till platsen där hans tält hade stått första gången, mellan id=301>Betel och id=136>Ai,
till platsen för altaret som han gjort [rest] där först. Och där åkallade Abram i Herrens (Jahves) namn. [Abram, Saraj och Lot (Abrams bror Harans son, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:27) kom nu tillbaka till den första platsen de stannat till på när de kom till Kanaans land från Haran, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:6–8. Här i <i>Beit-eli>, som betyder Guds hus, åkallar Abram Herren.]
Det uppstod en dispyt mellan herdarna över Abrams hjordar och herdarna över Lots hjordar – kananéerna och periséerna bodde också i landet.
Abram slog sig ner i Kanaans land medan Lot slog sig ned vid städerna på slätten. [Fem städer nämns vid Jordanslätten, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 14:2, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>8]. Ja, han [Lot] satte upp sitt tält invid Sodom.
Stå upp! Vandra genom landet [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jos 1:3]
    – i hela dess längd och dess bredd.
Ja, till dig ska jag ge det!" [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Vers 14b–17 formar en <i>inclusioi> som ramas in av två parallella satser i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 14ba–15 och ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 17. Uppmaningen att lyfta upp ögonen och blicka ut över landet hör ihop med att stå upp och vandra genom landet, som båda avslutas med ett löfte att det ska ges. Centralt i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 16 finns en kiasm som ramas in av ordet säd (hebr. <i>zerai>) som jämförs med "stoftet på jorden" som är ett uttryck som beskriver allt finfördelat material (som sand, jord och grus) över hela jorden! Poängen är att lika oräkneliga ska Abrams efterkommande bli!]
Och Abram slog ihop sitt tält, och han for i väg, och han slog sig ner vid Mambres terebintlund (stora träd – hebr. <i>eloni>) som ligger i Hebron, och där byggde han ett altare åt Herren (Jahve). [Den hebreiska texten har flera verb i tät följd, vilket indikerar en hastig rörelse och visar på Abrams omedelbara handling och försäkran om att löftet kommer att uppfyllas snabbt! Hebron (hebr. <i>Chevroni>) ligger tre mil söder om Jerusalem och är knytpunkten för vägen från öst (Lachish) och södra området i Negev. Exakt var Mambre låg är inte helt klart, men nära Hebron. Omnämnande av ett fält (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 23:17; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>23:19) gör att det kan varit strax utanför Hebron.]
Det hände sig i de dagar då
    Amrafel var kung i Shinar [Babylon],
    Arioch var kung i Ellasar [troligtvis i Mesopotamien],
    Kedarlaomer var kung i Elam [nuvarande Iran]
    och Tidal var kung i Gojim [pluralformen av <i>gojimi> används generellt för hednanationer].
Och i det fjortonde året kom Kedarlaomer och de kungar, som var med honom, och de slog rafaeerna i Asterot-Karnaim och suseerna i Ham och emeerna i Save-Kirjataim
och horeerna på deras berg Seir [sydöst om Döda havet – Edom], intill El-Paran, som är vid öknen.
Sedan vände de om och kom till En-Mishpat, det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoréerna som bodde i Hasason-Tamar.
Sodoms kung drog då ut tillsammans med Gomorras kung, Admas kung, Sebojims kung och kungen i Bela, det vill säga id=1369>Tsoar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen,
De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde, eftersom han bodde i Sodom.
Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebréen. Han bodde vid amoréen Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner, och de var i förbund med Abram.
och välsignad är Gud den Högste (El Elion)
    som har gett dina fiender i din hand." Och han gav honom tionde av allt [som han fört tillbaka som krigsbyte från slaget].
En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn:
"Var inte rädd, Abram (Avram)!
Jag är din sköld,
    din belöning,
mycket stor." [Den sista delen kan tolkas som att Abrams belöning ska bli stor eller att Herren är hans stora belöning. Utifrån sammanhanget verkar det till en början syfta på en materiell belöning, men det kan vara en medveten dubbeltydighet i den hebreiska texten. Abram hade nyligen avböjt erbjudandet från Sodoms kung att behålla ett krigsbyte. Utifrån svaret i nästa vers, verkar det som Abram tolkar det som en materiell belöning, men undrar vad detta spelar för roll när han inte har någon arvinge. Gud har däremot något mycket större än bara rikedom för Abram – han ska bli Abraham och kallas "trons far" och få Herren som sin belöning.]
Abram trodde (litade, förtröstade) på Herren, och Herren räknade honom som rättfärdig (tillskrevs rättfärdighet – han gjordes fri från synd och skuld, fick det rätt ställt med Gud). [Abram trodde på löftet om ett barn, och talrika ättlingar, han trodde att Messias skulle komma genom hans säd och trodde på honom som sin Frälsare, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 8:56. Både i GT och NT finns det bara ett sätt att bli rättfärdig på, nämligen av nåd genom tro, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Rom 4:3.]
Han sade: "Herre, Herre (Adonai Jahve) hur ska jag veta (kunna känna till) att jag ska ärva det?"
Han tog allt detta till honom och delade dem på mitten och lade varje halva mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.
Han sade till Abram: "Du ska veta (känna väl till) att din säd (dina arvingar, efterkommande) ska bli främlingar i ett land som inte är deras, och skall tjäna dem och de ska vara plågade av dem i 400 år,
och även det landet, som de ska betjäna, ska jag döma. Efteråt ska de komma ut med stora rikedomar.
Men du ska gå till dina fäder i frid. Du ska bli begraven vid en god (hög) ålder.
Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sade: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat,
Efter tio år i Kanaans land gav Saraj, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru.
Abram låg med Hagar och hon blev gravid. När Hagar fick reda på att hon var gravid började hon se ner på (förakta) sin föreståndarinna (härskarinna, överordnade).
Då sade Saraj till Abram: "Det är ditt fel att all denna laglöshet (terror, destruktiva kraft, plundring – hebr. <i>chamasi>) har drabbat mig. Jag tillät min tjänare att ligga med dig, men när hon såg att hon var gravid började hon förakta mig. Låt Herren döma mellan mig och dig." [Sista delen kan också översättas: "Låt Gud straffa dig för det här."]
Abram sade till Saraj: "Eftersom du bestämmer över din tjänarinna, så gör vad du vill med henne." Då började Saraj gå så hårt åt Hagar att hon flydde bort från Saraj. [Abram tar inte ansvar, utan låter Saraj agera utifrån sin bitterhet.]
Herrens ängel (budbärare) hittade Hagar nära en vattenkälla i öknen, källan som ligger på vägen mot [öknen] Sur.
Din son ska bli en vild man (omöjlig att tämja, som en vildåsna);
    hans hand ska vara emot alla,
    och alla ska vara emot honom (det ska vara ständig konflikt runt omkring honom).
Han ska bo borta (österut) från alla sina bröder."
Abram levde 86 år innan Hagar födde Ismael åt Abram.
Jag ska förnya förbundet mellan mig och dig och jag ska göra det mycket, mycket stort (omfattande)."
Jag ska göra dig mycket, mycket fruktsam och jag ska skapa nationer från dig och kungar ska komma från dig (bli dina ättlingar),
Han som är född i ditt hus och han som är köpt med dina pengar måste bli omskuren. Mitt förbund ska vara på ditt kött som ett evigt förbund.
Då föll Abraham ner på sitt ansikte och skrattade och sade i sitt hjärta: "Ska ett barn födas till honom som är 100 år gammal och ska Sarah som är 90 år bli gravid?"
Vad angår Ismael har jag hört dig, och se jag har välsignat honom och ska göra honom fruktsam och ska föröka honom rikligt. Tolv prinsar (furstar) ska han få och jag ska göra honom till ett stort folk.
Men mitt förbund ska jag etablera med Isak, som Sarah ska föda åt dig vid denna bestämda (avtalade, överenskomna) tid nästa år.
Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade sagt till honom.
Abraham var 99 år när han blev omskuren på köttet, på sin förhud.
Hans som Ismael var 13 år gammal när han blev omskuren på köttet, på sin förhud.
På en och samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna.
Herren (Jahve) uppenbarade sig [igen] för Abraham vid de stora träden (ekarna eller terebinterna) i id=860>Mamre [strax utanför id=650>Hebron, tre mil söder om id=735>Jerusalem]. Abraham satt vid tältöppningen under den hetaste delen av dagen [på eftermiddagen, mellan två och fem].
Han sade: "Min Herre (Adonai), om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare.
De sade till honom: "Var är din hustru Sara?" Han svarade: "Hon är i tältet"
Nu var Abraham och Sarah gamla och hade nått hög ålder och Sarah hade slutat att ha det på kvinnors vis.
Sarah skrattade för sig själv och sade: "Skulle jag som blivit gammal ägna mig åt njutning? Min herre är också gammal."
Abraham ska verkligen bli ett stort och mäktigt folk och alla (andra) folk ska bli välsignade i honom.
Tänk om det finns 50 rättfärdiga i staden, vill du verkligen svepa bort dem och inte ge förlåtelse till platsen för de 50 rättfärdigas skull som finns därinne?"
Herren (Jahve) svarade: "Om det finns 50 rättfärdiga i staden Sodom så ska jag rädda hela platsen för deras skull."
Tänk om det fattas fem för att det ska bli 50 rättfärdiga, kommer du att förgöra hela staden för dessa fem människors skull?" Herren svarade: "Jag ska inte förgöra den om det finns 45 rättfärdiga där."
Abraham talade till honom igen: "Vad händer om det bara är 40 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 40."
Abraham sade: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren så fortsätter jag. Vad händer om det bara är 20 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 20."
Till sist sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag frågar en gång till! Vad händer om det bara är 10 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 10." [Abraham ber inte bara för de rättfärdiga i staden utan för alla där. Gud vill rädda hela platsen om det finns 10 rättfärdiga där.]
De två änglarna kom till Sodom på kvällen och Lot satt i Sodoms port och Lot såg dem och reste sig upp och mötte dem och han föll ned med sitt ansikte mot marken. [Att buga sig djupt var en dåtida vanlig hedersbevisning.]
Han [Lot] sade: "Se vänligen mina herrar [budbärare], jag ber er vänd om och gå in i er tjänares hus och stanna där hela natten och tvätta era fötter, så kan ni stiga upp tidigt och gå vidare."
    De svarade: "Nej, men vi ska stanna på torget (den öppna platsen) över natten." [Det var inte ovanligt att resenärer sov på gatan insvept i sin mantel.]
Han vädjade intensivt till dem och de vände om till honom och gick in i hans hus och han gjorde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd och de åt.
Se, jag har två döttrar som inte har känt (haft en sexuell relation med) någon man, låt mig, jag ber er, föra ut dem till er och ni kan göra vad ni finner för gott i era ögon med dem, gör bara ingenting mot dessa män, så sant som de har kommit under skuggan av mitt tak (är under mitt beskydd)."
Och de svarade: "Flytta på dig" och de sade: "Dessa kom hit på genomresa och han [Lot] vill vara domare! Nu ska vi behandla dig värre än dem." Och de pressade sig hårt mot mannen, mot Lot, och kom nära för att bryta sönder dörren.
Och de slog männen utanför dörren med blindhet [ordet används bara här och i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Kung 6:18, kan syfta på både fysisk och mental blindhet], både små och stora, så att de tröttade ut sig själva på att finna dörren.
Och männen [de himelska besökarna] sade till Lot: "Har du några hos dig här, svärsöner, dina söner och dina döttrar och vem du än har i staden, för ut dem från denna plats,
Och Lot gick ut och talade till sina svärsöner som hade gift sig med hans döttrar och sade: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahve) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [De lyssnade inte och trodde inte att han menade allvar.]
Och när morgonen grydde skyndade änglarna på Lot och sade: "Stå upp, ta din hustru och dina två döttrar som är här, annars blir du bortsvept med stadens överträdelser."
Men han [Lot] dröjde sig kvar och männen tog tag i hans hand och i hans hustrus hand och i händerna på hans två döttrar, Herren (Jahve) var barmhärtig mot honom. Och de förde ut honom och ställde honom utanför staden.
Och när de hade fört ut dem utanför sade han: "Fly för ert liv, se er inte tillbaka och stanna inte i slättlandet, fly till bergen, annars sveps ni bort." [Slättlandet var det område som förmodligen omstörtades och bildade Döda Havet.]
se till att din tjänare har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. <i>cheni>) i dina ögon, och du har visat stor nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. <i>chesedi>) mot mig genom att du har räddat mitt liv. Jag kan inte [hinner inte] fly till bergen för att inte ondskan ska komma ikapp mig och jag dör. [Lot förhandlar med huvudängeln på liknande sätt som Abraham med sina gäster, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 18:22–33. Han önskar fly till den lilla staden Tsoar. Här finns det hebreiska ordet <i>chesedi> för första gången i GT. Det betyder nåd, omsorgsfull kärlek och trofasthet. Även ordet <i>cheni> för nåd används här men det beskrivs ingående i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 6:8. <i>Chesedi> är det vanligaste ordet för nåd i GT. Det förekommer 241 gånger. Totalt finns det fem olika rötter som betyder nåd fast på lite olika sätt i hebreiskan. <i>Chesedi> är den typen av nåd som beskriver en omsorgsfull kärlek och även trofasthet. Det är nåden som bryr sig om på ett praktiskt sätt, driven av äkta kärlek som håller över tid. <i>Chesedi> är en nåd som aldrig sviker.]
Och Abraham steg upp tidigt på morgonen på den plats där han hade stått inför Herren (Jahve).
Och Lot drog upp från id=1369>Tsoar och bodde i bergen och hans två döttrar med honom, för han var rädd för att bo i id=1369>Tsoar och han bodde i en grotta, han och hans två döttrar.
Den förstfödde sade till den yngre: "Vår far är gammal och det finns inte en enda man på jorden som vill komma in till oss (ta oss till hustrur) på jordens vägar (kan betyda "att ingen kommer gående på de vägar som gör det möjligt för dem att träffas" eller "i enlighet med de världsliga traditionerna").
Och de berusade sin far med vin den natten. Och den förstfödda gick in och låg med sin far, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
Och de berusade sin far med vin den natten också. Och den yngre steg upp och låg med honom, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
Men Gud (Elohim) kom till Avimelech i en dröm på natten och sade till honom: "Se, du ska dö på grund av kvinnan som du har tagit, för hon är en annan mans hustru."
Sade han inte själv till mig: 'Hon är min syster' och hon sade själv: 'Han är min bror'. I mitt hjärtas enfald och med mina händers oskyldighet har jag gjort detta."
Och Gud (Elohim) sade till honom i drömmen: "Ja, jag vet att det är i ditt hjärtas enfald (okunnighet) som du har gjort detta och det är också därför som jag hindrar dig från att synda mot mig. Därför tillät jag inte att du rörde henne.
Avimelech steg upp tidigt på morgonen och kallade på alla sina tjänare och berättade allt detta (som han drömt) i deras öron och männen blev mycket rädda.
Och Abraham sade: "Eftersom jag tänkte att gudsfruktan finns säkert inte på denna plats och de kommer att döda mig för min hustrus skull.
Och Avimelech sade: "Se, mitt land ligger framför dig, bo där det behagar dig."
Och Abraham var hundra år gammal när hans son Isak föddes åt honom.
Barnet växte och blev avvant. Och Abraham gjorde en stor fest på den dagen då Isak blev avvand. [Förmodligen först vid 4-5 års ålder.]
Denna sak var mycket smärtsam (sorglig, bedrövande) i Abrahams ögon på grund av hans son.
Och Gud (Elohim) sade till Abraham: "Låt inte detta vara smärtsamt (sorgligt, bedrövligt) i dina ögon på grund av ynglingen och på grund av din tjänstekvinna. I allt som Sarah sagt till dig ska du lyssna på hennes röst (det hon sagt), för i (genom) Isak ska säd (avkomlingar, framtida generationer) uppkallas efter dig.
Och Abraham steg upp tidigt på morgonen och tog bröd och ett skinn med vatten och gav det till Hagar, lade det på hennes skuldra och barnet, och sände iväg henne och hon gick iväg och irrade omkring i Beer–Shevas öken.
Hon gick och satte sig ner mitt emot, ett gott stycke bort, så det var ett bågskott emellan, för hon sade: "Låt mig inte se när barnet dör." Och hon satt mitt emot honom och lyfte upp sin röst och grät.
Och Gud (Elohim) hörde ynglingens röst och Guds (Elohims) ängel (budbärare) ropade på Hagar från himlarna och sade till henne: "Vad plågar dig Hagar? Frukta inte, för Gud (Elohim) har hört ynglingens röst där han är.
Res på dig, lyft upp ynglingen och håll fast honom i din hand, för jag ska göra honom till ett stort folkslag (nation)."
Och Gud (Elohim) var med ynglingen och han växte och han bodde i öknen och blev en bågskytt.
Och han bodde i Parans öken och hans mor tog (hämtade ut) en hustru åt honom från Egyptens land.
Och det hände vid den tiden att Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, talade med Abraham och sade: "Gud (Elohim) är med dig i allt som du gör.
Ge mig därför din ed (löfte) vid Gud (Elohim) att du inte agerar falskt (gör fel) mot mig, inte mot mina söner, inte mot mina sonsöner (barnbarn), utan i enlighet med den nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. <i>chesedi>) som jag har visat (gjort mot) dig, så ska du göra mot mig och mot landet som du har vandrat omkring i."
Och han svarade: "Dessa sju lamm av honkön ska du ta ur min hand, så att det blir ett vittnesbörd för mig att jag har grävt dessa sju brunnar (sju vattenkällor – hebr. <i>beeri> <i>shevai>)."
Så skar de ett förbund i Beer-Sheva och Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, reste sig och de återvände till filistéernas land.
Och Abraham planterade en tamarisk i Beer-Sheva och åkallade Herrens (Jahves) namn på platsen, den Evige Guden (El Olam). [Tamarisken växer långsamt, det tar 400 år innan den når full höjd. Ett träd planteras inte för sin egen skull, utan för kommande generationer. Detta är en profetisk handling av Abraham som säger att här ska kommande generationer bo och de ska få svalka sig i skuggan av detta träd! Tamarisken växer i jord med hög salthalt och är därför det enda träd som kan växa kring Döda havet. Under dagen utsöndrar trädet salt på sina löv, en process som kräver mycket vatten. Under natten absorberar saltet vatten, som sedan på mogonen avdunstar och ger en naturlig kylande effekt. Detta är en anledning till varför detta träd är populärt att plantera i trädgårdar. Se även ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Sam 22:6; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>31:13.]
Och Abraham vandrade omkring i filistéernas land under många dagar.
Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (tjänstefolk) och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom.
På tredje dagen, lyfte Abraham sin blick och såg platsen långt borta.
Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Han tog elden i sin hand och kniven och de gick båda tillsammans.
Abraham lyfte upp sina ögon och tittade och såg bakom sig en bagge som hade fastnat med sina horn i snåret. Abraham gick och tog baggen och offrade den som ett brännoffer istället för sin son.
Abraham gav platsen namnet Jahve Jire, som man säger än idag "på berget där Herren (Jahve) ska förse." [Det finns ett flertal beskrivande namn på Gud i GT. Jahve Jire, Herren vår försörjare, är ett av dem.]
och sade: "Vid mig själv har jag svurit (gett min ed) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), eftersom du har gjort denna sak och inte har undanhållit din son, din ende son,
I din säd ska alla jordens nationer vara välsignade, eftersom du har lyssnat till min röst."
Abraham återvände till sina unga män (tjänstefolk) och de steg upp och gick tillsammans till id=269>Beer-Sheva och Abraham bodde i id=269>Beer-Sheva. [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 21:14]
Sara dog i Kirjat Arba, det är Hebron i Kanaans land, och Abraham kom för att sörja Sarah och gråta över henne.
"Lyssna min herre, du är en mäktig furste ibland oss, välj bland våra gravar och begrav din döda, ingen av oss ska undanhålla dig sin grav, utan du ska kunna begrava din döda."
Han talade med dem och sade: "Om det är er önskan att jag ska få begrava min döda i min närhet, så lyssna på mig och bönfall för min räkning inför Efron, Tsoars son,
att han ska ge mig Machpelas grotta som han äger och som ligger vid ändan av hans fält. Låt honom ge mig den till fullt pris, i er mitt (med er som vittnen), till en egendom som begravningsplats."
Nu satt Efron mitt bland Chets söner, och hettiten Efron svarade Abraham så att alla Chets söner hörde vad han sade, alla som gått in i stadens port. [Den plats där alla viktiga affärsuppgörelser gjordes på denna tid]. Han sade:
"Nej min herre, lyssna på mig, fältet ger jag dig och grottan som finns där. Jag ger det till dig inför sönerna av mitt folk (som vittnen) ger jag det till dig. Begrav din döda."
Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sade: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där."
Abraham hörsammade Efron och Abraham vägde upp silvret till Efron, som han hade nämnt så att Chets söner hade hört det. 400 shekel silver i aktuell valuta som köpmännen använder.
Efrons fält, som finns i Machpela, som ligger framför Mamre, fältet och grottan som är där och alla träd som är på fältet, det som fanns inom dess gränser runtom fastställdes
som Abrahams egendom inför Chets söner, inför alla (vittnen) som hade gått in i stadens port.
Därefter begravde Abraham sin hustru Sarah i grottan på Machpelas fält framför Mamre, det är Hebron i Kanaans land.
Fältet och grottan fastställdes som Abrahams egendom, till en begravningsplats, av Chets söner. [Detta är det första, och tills vidare enda, markområdet i Israel som juridiskt blir judarnas egendom, genom Abraham. Det kan betraktas som en förstlingsfrukt och försäkran om att resten av Guds löfte om landet också kommer att uppfyllas. Så sker när folket intar landet under Josuas ledning 300 år senare. De fulla gränser som Bibeln nämner har dock aldrig varit i judarnas ägo, det är förmodligen de gränser Israel kommer att ha under tusenårsriket.]
Abraham var gammal, han hade kommit till många dagar (levt länge) och Herren (Jahve) hade välsignat Abraham i allt (på alla områden, på allt sätt, i allt han gjort).
Abraham sade till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han hade: "Jag ber dig, lägg din hand under min höft.
Jag vill att du ska avlägga en ed inför Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) och jordens Gud (Elohim), att du inte ska ta en hustru åt min son från Kananéernas döttrar, bland dem som bor här.
Tjänaren tog 10 kameler av sin herres kameler och reste iväg. Han hade allt gott (många dyrbara gåvor) från sin herres hand. Han stod upp och vandrade till Aram-Naharim, till staden Nachor.
Låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: Ställ ner din kruka så att jag får dricka, hon ska då svara: Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka, låt det vara den som är utvald för din tjänare, för Isak, så att jag kan veta att du har visat nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre."
Han sade: "Välsignad är Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som inte har försummat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) och sin sanning mot min herre. Herren (Jahve) har lett mig på vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brors hus." [Nåd och sanning (hebr. <i>chesed ve emeti>) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
Han sade: "Kom in, du välsignade av Herren (Jahve), varför står du här ute? Jag har gjort i ordning huset och gjort plats för dina kameler."
Min herre har tagit en ed av mig och sagt: "Du ska inte ta en hustru till min son från kananéernas döttrar i vars land jag bor.
Så böjde jag mitt huvud och kastade mig till marken inför Herren (Jahve) och välsignade Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som har lett mig på den rätta vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brorsdotters hus för hans son.
De åt och drack, männen som var med honom och dröjde kvar hela natten. När de steg upp på morgonen sade han: "Skicka iväg mig till min herre."
Isak kom på vägen från Beer Lachaj Roi, för han bodde i landet i söder (Negev).
Vid aftontiden gick Isak ut på fältet och funderade (var försjunken i tankar) och han lyfte upp sin blick och såg, och se där kom kameler (gående).
Hon sade till tjänaren: "Vilken man är det som går på fältet för att möta oss?" Tjänaren svarade: "Det är min herre." Hon tog sin slöja och dolde sig själv.
Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.
Abraham drog sitt sista andetag och dog i en god, hög ålder, gammal och tillfredsställd. Sedan samlades han till sitt folk.
Och detta är namnen på Ismaels [tolv] söner efter deras namn enligt deras släktled. Ismaels förstfödde
    Nevajot
    och Kedar
    och Adbeel
    och Mivsam
Detta är Ismaels söner och detta är deras namn efter deras byar och efter deras boplatser. Tolv furstar [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 17:20] efter deras nationer.
Isak var 40 år gammal när han tog Rebecka, araméen Betoels dotter från id=1014>Paddan-Aram, syster till araméen Laban, till att bli hans hustru.
Barnen var oroliga i hennes livmoder (ordagrant sönerna slogs med varandra) och hon sade: "Om det ska vara så här, varför ska jag leva?" Och hon gick till Herren (Jahve) för att fråga.
Herren (Jahve) sade till henne:
"Två nationer finns i din livmoder
    och två folkslag ska bli åtskilda från din buk.
Det ena folket ska vara starkare än det andra folket
och den äldre ska tjäna den yngre." [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Rom 9:10–13]
När dagarna hade kommit då hon skulle förlösas, se, då fanns det tvillingar i hennes livmoder.
Efter kom hans bror och hans hand höll i Esaus häl. Han fick namnet Jakob [hebr. <i>Jaaqovi> betyder "den som håller i hälen" eller "ersättare"]. Isak var 60 år när hon födde dem. [Isak var 40 år när han började be och det tog 20 år innan bönesvaret kom, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 20]
Isak älskade Esau eftersom han åt av hans byten och Rebecka älskade Jakob.
Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den som var under Abrahams dagar. Isak gick till Avimelech, filistéernas kung, till id=558>Gerar. [Gerar markerade den södra gränsen av Kanan, och låg nära id=545>Gaza, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 10:19.]
Herren (Jahve) visade sig för honom och sade: "Gå inte ner till Egypten [som Abraham gjorde, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:10]. Stanna [istället] i landet som jag ska berätta för dig om [peka ut till dig]. [Isak stannar i landet. Det är i likhet med hela Isaks liv en bild på Jesus. I det större perspektivet ser vi att Abraham lämnade landet och gick till Egypten, det är en bild på hur Israels barn hamnade i den babyloniska fångenskapen. På samma sätt är Jakobs alla år utanför Israel en bild på den stora diasporan för det judiska folket från år 70 e.Kr. fram till modern tid då de återvänt till Israel som återupprättades som stat 1948. Det faktum att Isak stannade hela sitt liv inom landets gränser pekar på att Jesus tillbringade all sin tid i landet när han var här första gången, på samma sätt som han snart kommer tillbaka till Jerusalem och kommer att vara där och därifrån regera över hela jorden. Att Jakob vistas en tid i Gerar, på samma sätt som Jesus vandrar igenom Dekapolis, motsäger inte detta då dessa områden tillhör och ligger inom löfteslandets gränser, även om de låg utanför det egentliga Israels gränser just vid Jesu tid.]
Stanna (lev där som en gäst, inte permanent – vandra runt) i detta land. Jag ska vara med dig och jag ska välsigna dig, för till dig och till din säd (avkomma, ättlingar) ska jag ge detta land. [Vilket sker flera hundra år senare.] Jag ska stadfästa den ed som jag svor till din far Abraham [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 15:18–19],
och jag ska föröka din säd (avkomma, ättlingar) till att bli som stjärnorna på himlen och till din säd ska jag ge alla dessa länder. Genom din säd (avkomma, ättlingar) ska alla jordens länder själva bli välsignade [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:1–3],
eftersom Abraham lyssnade på min röst och höll (vakade över; levde efter) mina befallningar (<i>mishmari>), mina budord (hebr. <i>mitzvoti>), mina förordningar (<i>chuqimi>; ordagrant "saker inristat") och min undervisning (<i>Torahi>)." [Redan här används fyra olika hebreiska uttryck för Guds ord som inte ges till folket förrän Mose får ta emot och skriver ner de fem Moseböckerna. <i>Mishmari> – befallning, något som iakttas och efterlevs; <i>mitzvoti> – budord, klara tydliga befallningar; <i>chuqimi> – förordningar, ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta oföränderliga lagar, beskrivs ofta som bud som inte har en rationell förklaring och <i>Torahi> – undervisning, vägledning och instruktioner. Det tycks självklart att redan Abraham, som den förste israeliten, lever efter dessa Guds ord och bud.]
Isak bodde i Gerar.
Avimelech befallde allt folket och sade: "Han som rör denna man eller hans hustru ska sannerligen döden dö."
Isak sådde i landet och fick samma år en hundrafaldig skörd [den största avkastningen man kan få, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 13:8] och Herren (Jahve) välsignade honom.
Alla brunnar som han fars tjänare hade grävt under hans fars Abrahams dagar, hade filistéerna lagt igen och fyllt med stoft [löst material som sten, grus och jord].
Isak lämnade området och slog läger i Gerars dalar (wadi) och bosatte sig där.
Isak grävde på nytt upp brunnarna med vatten, som de hade grävt under hans far Abrahams dagar, eftersom filistéerna hade lagt igen dem efter Abrahams död. Han gav dem namn efter de namn som hans far hade gett dem.
Isaks tjänare grävde i dalen och fann en plats med en källa med levande (friskt) vatten.
Han lämnade området och grävde en annan brunn. Om den tvistade de inte. Han gav den namnet Rechovot [som betyder "mycket rymligt"] och han sade: "Nu har Herren (Jahve) gett oss utrymme och vi ska bli fruktsamma i landet." [Hebr. <i>rechovoti> betyder vid, stor och rymlig och står här i plural, alltså mycket gott om plats! Isak är som nämnts tidigare den stora förebilden på Jesus bland patriarkerna. En av många saker som han gör är att både gräva nya brunnar och öppna upp gamla brunnar som blivit igenfyllda av fienden. Detta är en bild på Jesus som säger att han är det levande vattnet, brunnen och källflödet för det levande vattnet, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 7:38. Precis som Jesaja profeterar om att ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 12:3.]
Herren (Jahve) visade sig för honom samma natt och sade: "Jag är din fader Abrahams Gud. Frukta inte, för jag är med dig och ska välsigna dig och föröka din säd (dina ättlingar) för min tjänare Abrahams skull."
Han byggde ett altare där och åkallade Herrens namn och slog upp sitt tält på platsen och Isaks tjänare grävde en brunn på platsen.
så att du inte skadar oss, såsom vi inte har rört dig. Så som vi inte har gjort annat än gott mot dig och har sänt iväg dig i frid, så är du nu Herrens (Jahves) välsignade.
Och de steg upp på morgonen och svor (ingick förbundsed) till varandra och Isak sände iväg dem och de lämnade honom i frid.
Det hände samma dag att Isaks tjänare kom och berättade för honom angående brunnarna som de hade grävt och sade till honom: " Vi har funnit vatten."
Gör smaklig mat åt mig, sådan som jag älskar, och ta hit den till mig så att jag kan äta och min själ ska välsigna dig innan jag dör."
Rebecka hörde när Isak talade med sin son Esau. Och Esau gick ut på fältet för att jaga en hjort och ta hem den.
Därför, min son, lyssna noga och gör som jag befaller dig.
och du ska ge den till din far så att han kan äta, så att han kan välsigna dig innan han dör."
Min far kan till äventyrs vilja känna på mig och då blir jag som ett hån för honom och jag drar en förbannelse över mig och inte en välsignelse."
Hans mor [Rebecka] svarade honom: "Över mig ska den förbannelsen komma min son, lyssna bara på min röst och gå och hämta dem åt mig."
Och Rebecka tog Esaus, hennes äldre sons, utvalda kläder som hon hade hos sig i huset, och satte dem på sin yngre son Jakob.
Och hon gav den utsökta maten och bröd som hon gjort i ordning i sin son Jakobs händer.
Och Jakob sade till sin far: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du bad mig. Stå upp, jag ber dig, sitt och ät av min anrättning, så att din själ kan välsigna mig."
Och även han gjorde välsmakande mat och bar in till sin far och han sade till sin far: "Låt min far stå upp och äta av sin sons anrättning, så att han kan välsigna mig."
Och Isak darrade våldsamt och sade: "Vem är då han som tog viltkött och gav det till mig, och jag har ätit allt av det innan du kom, och har välsignat honom? Ja, och han ska vara välsignad."
Men han [Jakob] svarade: "Din bror kom med list och har tagit din välsignelse."
Och Esau hatade Jakob på grund av välsignelsen som hans far välsignat honom med. Och Esau sade (tänkte) i sitt hjärta: "Låt sorgedagarna efter min far passera, sedan ska jag döda min bror Jakob."
Lyssna därför min son till min röst och stig upp, fly till Laban, min bror i Haran,
Och Rebecka sade till Isak: "Jag är livrädd på grund av Chets döttrar. Om Jakob tar en hustru av Chets döttrar, en som dessa av döttrarna från landet, vilken glädje har jag då av livet?"
När Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt iväg honom till Paddan-Aram för att ta sig en hustru därifrån, och att han välsignat honom och förmanat honom och sagt: "Du ska inte ta dig en hustru av Kanaans döttrar,"
och Esau såg att Kanaans döttrar inte behagade hans far,
Jakob kom till en speciell plats där han måste stanna över natten eftersom solen hade gått ner. [I hebreiskan bara "platsen" i bestämd form. Allteftersom berättelsen utvecklas blir det till den heliga platsen id=301>Betel (se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 19) som betyder "Guds hus". Det är 3-4 dagars vandring från id=269>Beer-Sheva till id=301>Betel som ligger 2,5 mil norr om Jerusalem.] Han tog en av stenarna på platsen, placerade den vid huvudet och lade sig ned för att sova. [Stenen kan ha använts som kudde, eller tjänat något annat syfte. Det verkar inte som Jakob ännu var helt övertygad om att Herren var den enda guden, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 20–21. Många folk över jorden ser vissa stenar som magiska och heliga, och kanske hade han också sådana föreställningar.]
Han drömde [den natten en gudomligt inspirerad dröm] och såg en stege vara rest på jorden. Toppen nådde ända upp till himlarna och han såg hur Guds (Elohims) änglar steg upp och ner på den.
Din avkomma ska bli [talrik] som stoftet på jorden och du ska utbreda dig åt havet [till Medelhavet i väster] och öster, och norr, och till Negev [öknen i söder]. Genom dig och din avkomma ska alla folkslag på jorden bli välsignade. [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:3; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>15:5; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>22:16–18]
Se, jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig." [Jakob hade ännu inte någon fru, men skulle bli far till tolv söner, nationen Israel, och finns med i släktledet för den utlovade Messias – Jesus.]
[Drömmen tog slut och] Jakob vaknade upp ur sömnen och sade: "Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte."
Och Jakob steg upp tidigt på morgonen och tog stenen som han haft under sitt huvud och reste upp den som en pelare och hällde ut olja ovanpå den.
Och Jakob avlade ett löfte och sade: "Om Gud (Elohim) är med mig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mig på den väg jag går och ger mig bröd att äta och kläder att klä mig med,
så att jag kommer tillbaka till min fars hus i frid (shalom) då ska Herren (Jahve) vara min Gud (Elohim),
Och han såg och se, en källa på fältet, och tre flockar med får låg vid den. För från den källan vattnade de flockarna. Och stenen över källans öppning var stor.
Och Jakob älskade Rakel och han sade: "Jag vill tjäna dig sju år för din yngre dotter Rakel."
Så Jakob tjänade sju år för Rakel, men han upplevde de som bara några få dagar på grund av den kärlek han hade till henne.
Och det skedde på kvällen att han tog sin dotter Lea och förde till honom, och hon kom in till honom.
Och det hände på morgonen att se, det var Lea, och han sade till Laban: "Vad är detta du har gjort mot mig? Har jag inte tjänat dig för Rakel? Varför har du bedragit mig?"
Laban svarade: "Vi gör inte så här (det är inte vår sed) att vi ger den yngre före den förstfödda.
Fullfölj veckorna för denna och vi ska även ge dig den andra för det arbete som du ska göra i ytterligare sju år."
Så blev Lea gravid och födde en son och hon gav honom namnet Ruben [hebr. <i>Reoveni> – betyder: "Se, en son!"], för hon sade: "Eftersom Herren (Jahve) har sett till min nöd (misär; mitt elände – hebr. <i id=H6040>onii>) så kommer min man nu att älska mig."
Och när Rakel såg att hon inte födde några barn till Jakob avundades hon sin syster och hon sade till Jakob: "Ge mig barn, annars dör jag."
Och Jakobs vrede upptändes mot Rakel och han svarade henne: "Är jag i Guds (Elohims) ställe, som inte har låtit dig få frukt i din livmoder?"
Och Rakel sade: "Gud (Elohim) har dömt (hebr. <i>danani>) mig och även hört min röst och har gett mig en son." Därför gav (kallade) hon honom namnet Dan [betyder: domare].
Och Lea sade: "Lyckan (hebr. <i>gadi>) har kommit!" Och hon gav (kallade) hon honom namnet Gad. [Namnet betyder lycka eller förmögenhet, men kan också betyda en skara eller trupp.]
Och Lea sade: "Jag är glad (välsignad – hebr. <i>asheri>) för döttrarna ska kalla mig lycklig." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Asher. [Asher betyder glad och att känna sig välsignad, men även att vara ärlig och gå rakt fram.]
Och Ruben [Jakobs förstfödde, Leas son som nu var i 5-6 års åldern] gick ut till veteskörden på dagarna och hittade alrunor (mandragora; "kärleksäpplen" – hebr. <i>id='H1736' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>dodaji>) på fältet och tog hem det till sin mor Lea. Då sade Rakel till Lea: "Ge mig, jag ber dig, från din sons alrunor." [Alruna (Mandragora officinarum) är en art i familjen potatisväxter. Örten har grova rötter som ofta kan få former som påminner om nakna människokroppar. De användes ibland som husgudar (hebr. <i>terafimi>). Från roten växer långa mörkgröna blad som bildar som en rosett. Den bildar blekt purpurblå blommor som under våren blir till små gul/röda frukter. Frukten har beskrivits som ett gult fågelägg i ett genomskinligt bo. Vid den här tiden på våren, då veteskörden bärgas, är frukten mogen och den doftar också, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Höga V 7:13. Frukten kan skalas och ätas. Mest troligt är att den 5-6 årige Ruben bara plockar frukten och tar med sig den hem. Det finns antika berättelser hur hundar och åsnor användes för att dra upp de djupa rötterna, så med tanke på hans ålder, är det inte troligt att han gräver upp roten. Dess frukter ansågs verka som ett afrodisiakum med en stärkande effekt på könsdriften. Araberna kallade frukten "djävulens äpplen" och i den grekiska världen fick den smeknamnet "kärleksäpple". Kopplingen till kärlek finns även i det hebreiska namnet <i>id='H1736 ' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>dodaji> (som också delar rot med namnet David), som är snarligt ordet för kärlek (hebr. <i id=H1730>dodi>) och "min älskade" i Höga visan, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Höga V 2:2. Den grekiska naturforskaren Dioskorides (40-90 e.Kr.) skriver hur mandragoraroten kunde kokas i vin och ges som smärtlindrande medel. Det verkade även mot sömnlöshet och användes inför operativa ingrepp. Mandragora växer än idag på fälten i Israel.]
När Jakob kom från fältet på kvällen gick Lea ut och mötte honom och sade: "Du måste komma in till mig, för jag har verkligen köpt dig med min sons alrunor." [Lea väntade inte hemma utan går ut och möter Jakob.] Och han låg hos henne den natten. [Här används inte känna (hebr. <i>id='H3045' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>jadai>, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 4:1) som är det ord som brukar användas om äktenskapligt samliv, utan "ligga" som oftare har med utomäktenskaplig sex att göra, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 39:12. De fyra första sönerna som Lea föder står det bara att hon föder (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 29:32, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>33, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>34, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>35), med de två sista föder hon "till Jakob" (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 17 och ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>19), precis som Bilha (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5 och ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>7) och Zilpa (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 10 och ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>12). även Josef och Benjamin har annorlunda formulering och saknar frasen "till Jakob", se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 23 och ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 35:18.]
Ge mig mina fruar och mina barn för vilka jag har tjänat dig och låt mig gå, för du känner mycket väl till hur jag har tjänat dig."
Och Laban sade till honom: "Om, jag ber dig, jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. <i>cheni>) i dina ögon, jag har observerat tecknen, och Herren (Jahve) har välsignat mig för din skull."
Jag ska idag gå igenom dina hjordar och ta bort därifrån varje spräckligt och fläckigt, och alla mörka bland fåren, och de fläckiga och spräckliga från getterna, och de ska vara min lön.
Så ska min rättfärdighet vittna mot mig idag och framåt, när du kommer för att se över min lön som är inför dig. Alla som inte är fläckiga och spräckliga bland getterna och mörka bland fåren, om de blir funna hos mig ska de räknas som stulna."
Och den dagen tog han bort alla getter av hankön som var strimmiga och fläckiga och alla getter av honkön som var spräckliga och fläckiga, alla som hade något vitt (i pälsen), och alla de mörka bland fåren, och gav dem i sina söners hand.
Och Jakob tog sig käppar av färska popplar och av mandelträd och av platanträd, och skalade vita ränder i dem så att det vita blev synligt på käpparna.
Och han placerade käpparna som han hade skalat mittemot flockarna i rännorna, i vattentrågen dit flocken kom för att dricka, och de blev dräktiga när de kom för att dricka.
Och Jakob skiljde lammen av hankön, och vände flockens ansikten mot det strimmiga och alla mörka i Labans flock, och han placerade sina egna flockar åt sidan och placerade dem inte i Labans flock.
Och det skedde när de starka i flocken skulle para sig att Jakob lade käpparna framför deras ögon i flockens vattentråg, så att de blev dräktiga bland käpparna,
men när flocken var svag lade han inte dit dem. På det sättet blev de svaga Labans och de starka Jakobs.
Ni vet själva att jag har tjänat er far med all min kraft.
Ändå har er far offentligt förnedrat (lurat – hebr. <i>talali>) mig och ändrat min lön tio gånger [gång på gång], men Gud har inte tillåtit honom att göra mig något ont. [Det ovanliga ordet har samma rot som ordet <i>teli> som används om en stad som byggts upp och rivits ner. Labans sätt är som ett grymt skämt där Jakobs förvänting har byggts upp som en stad synlig för alla, för att sedan raseras, på nytt byggas upp för att igen raseras.]
När parningstiden för småboskapen kom hade jag en dröm. Jag lyfte min blick och fick se att hannarna, som betäckte småboskapen, var strimmiga, spräckliga och fläckiga.
Och Guds ängel sade till mig i drömmen: 'Jakob!' Jag svarade: 'Här är jag (hebr. <i>hinenii>; jag tar ansvar, står till förfogande).'
Då svarade Rakel och Lea: "Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom?
och tog med sig all sin boskap och all egendom som han hade samlat, boskapen han hade förvärvat och skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin far Isak i Kanaans land.
På tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt.
Då tog han med sig sina bröder och satte efter honom, och efter sju dagar hann han upp honom i Gileads bergsbygd [högplatån öster om Jordanfolden, sista anhalten innan Jakob kom till Kanans land].
Men Gud kom till aramén Laban i en dröm om natten och sade till honom: "Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont."
När Laban hann upp Jakob, hade denne slagit läger på berget. Också Laban och hans män slog läger på Gileads berg.
Varför flydde du i hemlighet och rymde från mig? När du inte lät mig veta något kunde jag inte sända i väg dig med jubel och sång, med tamburin och harpa.
Laban gick då in i Jakobs tält, och sedan in i Leas tält och de båda slavinnornas tält, men han fann inget. När han hade kommit ut ur Leas tält gick han in i Rakels tält.
Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet utan att finna dem.
Och hon sade till sin far: "Bli inte arg, herre (låt det inte vara förargelseväckande i min herres ögon), att jag inte kan resa mig inför dig, för det är med mig på kvinnors vis (jag har det som kvinnor brukar ha)" [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 15:19] Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.
Jakob blev arg och kom i gräl med Laban och sade till honom: "Vad är mitt brott, vad är min synd, eftersom du förföljer mig så våldsamt?
Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde ifrån mig.
I 20 år [år 1929-1909 f.Kr.] har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i 14 år för dina båda döttrar och i 6 år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger.
Abrahams och Nahors Gud ska vara domare mellan oss, han som var deras fars Gud."
    Och Jakob svor eden vid honom som hans far Isak vördade.
Sedan offrade Jakob slaktoffer på berget och bjöd in sina släktingar till en måltid. De åt och stannade på berget över natten.
På morgonen steg Laban upp tidigt, och när han hade kysst sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, gav han sig i väg och återvände hem.
Och Jakob gick sin väg och Guds (Elohims) ängel mötte honom.
Och jag har oxar och åsnor och småboskap och tjänare och tjänarinnor, och jag har sänt för att berätta för min herre, för att jag ska finna nåd (oförtjänt kärlek, favör – hebr. <i>cheni>) i dina ögon.' "
Jag är inte värdig all din nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. <i>chesedi>) och all sanning (trofasthet – hebr. <i>emeti>) som du har visat din tjänare, för med min stav gick jag över denna Jordan och nu är jag två läger.
Och han höll sig där den natten, och tog av det han hade med sig en gåva till Esau hans bror.
Och han gav dem i sin tjänares hand, varje flock för sig, och han sade till sin tjänare: "Gå över före mig och se till att det är ett avstånd mellan flock och mellan flock."
Och han befallde även den andra och den tredje och alla som följde flockarna och sade: På detta sätt ska ni tala till Esau när ni finner honom
och ni ska säga: "Se, även din tjänare Jakob är bakom oss." För han sade (tänkte): "Jag ska blidka honom med gåvan som går framför mig och därefter ska jag se hans ansikte, måhända ska han ta emot mig."
Gåvan gick över före honom och själv stannade han i lägret den natten.
Samma natt steg Jakob upp och tog sina två hustrur, sina två slavinnor, och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället.
När mannen såg att han inte kunde vinna över Jakob rörde han vid Jakobs höftled, så att höften gick ur led medan de brottades med varandra.
Därför äter inte Israels söner höftmuskeln som är på låret till denna dag eftersom han rörde vid Jakobs höft, vid höftmuskeln på låret.
Sedan frågade han [Esau]: "Vad menar du med den stora skara (alla de läger) som jag mött [som du sänt framför dig]"?
    Och han [Jakob] svarade: "För att finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. <i>cheni>) i dina ögon min herre."
Och Jakob svarade: "Nej, jag ber dig, om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. <i>cheni>) i dina ögon, ta då emot gåvorna ur min hand, för så sant som jag har sett ditt ansikte, som när någon ser Guds (Elohims) ansikte, ger du mig nåd (villkorad nåd – hebr. <i>ratsai>).
Jag ber dig (vädjar), ta emot min gåva som jag har fört till dig, eftersom Gud (Elohim) har handlat med nåd (oförtjänt kärlek – hebr. <i>chanani>) mot mig, och eftersom jag har nog." Och han bad enträget och han tog emot den.
Och Esau sade: "Låt mig lämna några från mitt folk med dig." Och han sade: "Varför detta? Låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. <i>cheni>) i min herres ögon."
Och Esau återvände den dagen på sin väg till Seir.
Och Jakob kom i frid till staden Shechem i Kanaans land när han kom från Paddan-Aram [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 25:20] och slog läger framför staden.
Och han köpte den biten mark som han slog upp (bokstavligt spred ut) sina tält på från Chamors söners hand, Shechems far, för 100 kesita.
Och Dina, Leas dotter, som hon hade fött till Jakob, gick ut för att se (träffa) landets döttrar.
Och hans själ fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och han älskade ungmön och talade till ungmöns hjärta.
Nu hörde Jakob att han hade skändat hans dotter Dina och hans söner var på fältet med boskapen, och Jakob teg till dess de kom.
Och Jakobs söner kom in från fältet när de hörde det. Och männen var bedrövade och de var mycket arga eftersom han hade gjort en vidrig gärning i Israel när han låg med Jakobs dotter, något som aldrig skulle ha gjorts.
Och Chamor talade med dem och sade: "Min son Shechems själ längtar efter din dotter, jag ber dig, ge henne som hustru till honom.
Och ni ska bo med oss och landet finns framför er (ligger öppet för er), bo och idka handel där och få era besittningar där."
Och Shechem sade till hennes far och till hennes bröder: "Låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. <i>cheni>) i era ögon, och det ni säger till mig ska jag ge.
Och Jakobs söner svarade Shechem och hans far Chamor med list och talade eftersom han hade vanhelgat deras syster Dina
Endast på det villkoret kan vi samtycka med er, om ni blir som vi är, att alla era män blir omskurna,
Och deras ord var goda i Chamors ögon och i Shechems, Chamors sons ögon.
Och ynglingen dröjde inte med att göra detta eftersom han älskade Jakobs dotter. Och han var upphöjd över alla i sin fars hus.
"Dessa män är fridsamma mot oss, låt dem därför bo i landet och idka handel där, för se, landet är stort nog för dem, låt oss ta deras döttrar åt oss som hustrur och låt oss ge dem våra döttrar.
Bara på det villkoret ska männen samtycka med oss (bo med oss), att vi blir ett folk, om varje man bland oss blir omskuren som de är omskurna.
Och det skedde på den tredje dagen när de var i smärta, att två av Jakobs söner, Simon och Levi, Dinas bröder, tog var man sitt svärd och kom över staden obemärkt och slog alla dess män.
De tog deras flockar och deras hjordar och deras åsnor och det som fanns i staden och det som fanns på fältet,
och allt deras av värde, och alla deras små och deras hustrur tog de som fångar, och ödelade allt som fanns i deras hus.
Och Jakob sade till Simon och Levi: "Ni har gett mig bekymmer, att göra mig förhatlig för landets invånare, för kananéerna och periséerna, och jag är få i antal, de kommer att samla ihop sig mot mig och slå mig, och jag blir fördärvad, jag och mitt hus."
Och Gud (Elohim) sade till Jakob. "Stig upp och gå till id=301>Betel och bo där. Och gör ett altare till Gud (El) som visade sig för dig när du flydde från din bror Esaus ansikte."
Då sade Jakob till sitt hushåll och till alla som var med honom: "Ta bort avgudarna som är ibland er och rena er själva och byt ut era kläder
och låt oss stå upp och gå till Betel. Där ska jag göra ett altare till Gud (El) som svarade mig den dag jag var i nöd (var trängd) och som har varit med mig på den väg jag har vandrat."
Och de gav Jakob alla främmande gudar som fanns i deras hand och ringarna i sina öron, och Jakob gömde dem under terebinten som fanns i Shechem.
Och Jakob kom till Loz som är i Kanaans land, det är samma som id=301>Betel [id=301>Betel betyder Guds hus, se även ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 15], han och folket som var med honom.
Och han byggde där ett altare och kallade platsen El-id=301>Betel [Guds "Guds hus"], för där hade Gud uppenbarat sig för honom när han flydde från sin brors [Esaus] ansikte. [Tillägget här av <i>Eli> (som betyder Gud) till platsen id=301>Betel betonar Guds närvaro på den platsen, se även ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 28:19.]
Och Gud (Elohim) visade sig för Jakob igen när han kom från Paddan-Aram och välsignade honom.
Och Gud (Elohim) steg upp från honom på den platsen där han talat med honom.
Och Jakob reste en pelare på platsen där han talat med honom, en stenpelare, och han hällde ut ett drickoffer på den och hällde olja på den.
Och de vandrade från id=301>Betel och det var fortfarande ett stycke för att komma till Efrat, och Rakel födde, men hon hade en svår förlossning.
Och det skedde när hon var i svåra födslosmärtor att barnmorskan sade till henne: "Frukta inte för även detta är en son till dig."
Och det skedde när hennes själ var på väg att lämna henne, för hon dog, att hon kallade honom Ben-Oni, men hans far kallade honom Benjamin. [Ben-Oni betyder min smärtas son, Benjamin betyder min högra hands son.]
Och Rakel dog och begravdes vid vägen till Efrat, det är Betlehem.
Och det hände när Israel [som tidigare hette Jakob, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 32:28] bodde i landet att Ruben gick och låg (hade sexuellt umgänge) med Bilha, sin fars bihustru [som hörde till den nu avlidna Rakel], och Israel [hans far] hörde om det. [Denna vers hör tematiskt ihop med hur Dina skändas av Chamor, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 34:1–2. Rubens tilltag gjorde att han blir fördömnd, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 49:4. Detta var både ett förbjudet incestförhållande (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 18:8) och ett försök att få akutoritet över sin far. Orsakerna var troligen andra än sexuell attraktion. Bilha var Rakels tjänstekvinna, och genom att skända henne minskar Ruben chansen att hon skulle ta över Rakels roll som Jakobs favorit. Troligtvis var detta dåraktiga tilltag ett försök att hjälpa sin mor Lea. Händelsen med alrunorna ("kärleksäpplena") kan också finnas med som bakomliggande orsak, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 30:14–15. Ruben är omkring 5 år när han blir indragen i bråket mellan Rakel och hans mor, och Rakel tar hans fynd från åkern.]

Jakobs tolv söner

Jakob hade tolv söner:
Leas [två] söner via tjänstekvinnan Zilpa:
    Gad och Asher. Dessa är Jakobs söner som föddes åt honom i Paddan-Aram.
och Oholivama födde Jeosh och Jalam och Korach. Detta är Esaus söner som föddes till honom i Kanaans land.
Och Esau tog sina hustrur och sina söner och sin dotter och alla personer i sitt hus, och sin boskap och alla sina djur och alla sina ägodelar som han hade samlat i Kanaans land och gick till ett land bort från sin bror Jakob.
Och Esau bodde i Seirs bergsbygd. Esau är Edom.
Och detta är Esaus fortsatta historia (hans genealogi/släktträd – hebr. <i>id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledoti>). Han var stamfar till edomiterna i Seirs bergsbygd.
fursten för Korach, fursten för Gatam, fursten för Amalek. Dessa är furstarna som kommer från Elifaz i Edoms land. Dessa är Adas söner.
Och dessa är söner till Reoel, Esaus son: fursten för Nachat, fursten för Zerach, fursten för Shama, fursten för Miza. Dessa är furstarna som kommer från Reoel i Edoms land. Dessa är söner till Basemat, Esaus hustru.
Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horeernas stamfurstar, Seirs söner i Edoms land.
Sibons söner var Aja och Ana. Det var den Ana som fann de varma källorna i öknen när han vaktade sin far Sibons åsnor.
Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horeernas stamfurstar i Seirs land, varje furste för sig.
Detta är de kungar som regerade i Edoms land innan någon kung regerade över israeliterna.
Beors son Bela var kung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.
När Husham dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom. Det var han som slog midjaniterna på Moavs mark, och hans stad hette Avit.
Detta är namnen på Esaus stamfurstar efter deras släkter och orter: furstarna Timna, Alva, Jetet,
Magdiel och Iram. Dessa var alltså Edoms furstar efter deras boplatser i landet de tog i besittning. Edom är densamme som Esau, edomiternas stamfar.
Jakob bodde i landet där hans fäder vandrat runt, i Kanaans land.
Detta är Jakobs fortsatta historia (hans genealogi/släktträd – hebr. <i>id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledoti>).

Nu följer ett nytt stycke, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:4; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5:1; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>6:9; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>10:1; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>11:10, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>27; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>25:12, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>19; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>36:1, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>9; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>37:2. Detta är den tolfte och sista sektionen i Första Mosebok. Temat är Josef som också är en förebild på Jesus. Även detta stycke följer ett kiastiskt mönster: A Brödernas hat mot Josef (37:3-11)
 B Josef tros vara död, Jakob sörjer (37:12-36)
  C Mellanakt: Juda och Tamar (38:1-26)
   D Oväntade omvända roller – Peres och Sera (38:27-39:23)
    E Josefs vishet (40:1-42:57)
     F Bröderna till Egypten (43:1-46:7)
      X Israels släkttavla (46:8-27)
     F´ Flytten till Egypten (46:28-47:12)
    E´ Josefs vishet (47:13-26)
   D´ Oväntade omvända roller – Efraims och Manasses (48:1-22)
  C´ Mellanakt: Jakob välsignar sina söner (49:1-28)
 B´ Jakobs död, Josef begraver honom (49:29-50:14)
A´ Josef lugnar sina bröder (50:15-26)

Josef, hans son som nu var 17 år – fortfarande en yngling, vallade småboskapen tillsammans med sina [äldre] bröder, sönerna till Bilha [Dan och Naftali, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 35:25] och sönerna till Zilpa [Gad och Asher, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 35:26], hans fars fruar. Josef lämnade (kom hem med) dåliga rapporter om dem till sin far. [Josef var Jakobs elfte son, Rakels förstfödda, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 30:24. Jakob var 108 år. Uttrycket "en yngling" kan tolkas att han var en hjälpreda, eller så betonas att han var ung och hade ansvar över flocken. Det anas att det är komplicerade familjerelationer, att Bilha (Rakels tjänstekvinna) och Zilpa (Leas tjänstekvinna) nämns påminner också om rivaliteten mellan Lea och Rakel, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>30:3, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>9. En del har sett Josef som en skvallrare, men utifrån hur hans karaktär beskrivs i övrigt verkar det snarare vara så att han är noga med detaljer och trofast i det lilla, för att så småningom bli betrodd med mycket, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Luk 16:10. I ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 13 beskrivs hur han är redo och villig att skickas ut på uppdrag av sin far.]
Vi band kärvar på fältet och min kärve reste på sig och stod upprätt, och se, era kärvar kom och stod runt omkring och bugade sig för min kärve."
Hans bröder sade till honom: "Skulle du verkligen regera över oss? Eller ska du råda över oss?"
Och de hatade honom ännu mer på grund av hans drömmar och hans ord.
Han berättade det för sin far och sina bröder, men hans far tillrättavisade honom och sade till honom: "Vad är denna dröm som du drömmer? Ska jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner på marken inför dig?"
Hans bröder var avundsjuka på honom men hans far kom ihåg (lade på minnet) vad han hade sagt.
Hans bröder gick iväg för att valla sin fars hjord i Shechem (Sikem). [Shechem, nuvarande Nablus ligger 11 mil norr om Hebron. En fem dagars vandring. Troligtvis är det torrt i trakten kring Hebron och Betlehem (se t.ex. ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Rut 1:1), så man tar flocken nordväst på framkanten av Juda bergsbygd där det är mer nederbörd och frodigare ängsmarker.]
Israel sade till Josef: "Vallar inte dina bröder flocken i Shechem (Sikem)? Kom, jag ska sända dig till dem", och han svarade: "Här är jag." [Hebr. <i>hinenii>, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar", se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:1.]
En man fann honom där och såg hur han vandrade (irrade omkring) på fälten, och frågade honom: "Vad letar du efter?"
Mannen [i Shechem] sade: "De har gått härifrån, jag hörde dem säga; låt oss gå till Dotan." Josef gick efter sina bröder och fann dem i Dotan. [Dotan betyder "två källor" och var en stad omkring 3 mil norr om Shechem. Staden ligger längs med handelsrutten Via Maris (som gick mellan Egypten i syd, via Damaskus (i Syrien) till Mesopotamien i öster). Profeten Elisha (Elisa) bodde senare i Dotan, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Kung 6:13. Det är möjligt att bröderna var kända – särskilt i trakten kring Shechem (efter händelserna med Dina, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 34) – eller för storleken på flocken som gjorde att de kändes igen. I judisk tradition tolkas mannen som en ängel i mänsklig form. Läsaren blir också påmind om den man som Jakob brottades med, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 32:24–32.]
De [Josefs bröder] såg honom på långt håll [över de flacka gräsfälten – och även hans mantel måste ha utmärkt Josef] och innan han kom nära dem smidde de [onda] planer mot honom och bestämde sig för att döda honom.
Kom nu och låt oss döda honom och kasta honom i en av brunnarna, sedan säger vi att ett rovdjur slukade honom, så får vi se vad det blir av hans drömmar."
Ruben fortsatte: "Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte)." Han sade så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra tillbaka honom till hans far.
Och de grep honom och kastade honom i en brunn, brunnen var tom, det var inget vatten i den.
Kom, så säljer vi honom till ismaeliterna och låter inte vår hand komma vid honom, han är ju trots allt vår bror, vårt kött." Hans bröder lyssnade på honom.
När de midjanitiska köpmännen [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 25] gick förbi, drog de [bröderna] upp Josef från brunnen och sålde Josef till ismaeliterna för 20 shekel silver. [Priset för en ung manlig slav var 20 silver shekel, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 27:5. Priset finns även dokumenterat i Hammurabis lagar, se §116, §214 och §252.] Och de tog Josef till Egypten. [Den ovanliga trefaldiga upprepningen av Josefs namn i denna vers "drog upp Josef ... sålde Josef ... tog Josef" betonar och indikerar att händelsen är viktig för fortsättningen av berättelsen. Karavanen bestod troligtvis av både ismaeliter och midjaniter, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 17:20; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>37:25, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>27, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>36; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>39:1; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Dom 8:24. Här finns också en historisk konflikt som går flera generationer tillbaka. Ismaeliterna var ättlingar till Ismael, som Abraham fick med den egyptiska Hagar omkring 180 år tidigare, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 21:21. Midjaniterna var också ättlingar till Abraham från hans äktenskap med Ketura och deras son Midjan, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 25:1–4]
Ruben återvände till brunnen men Josef var inte i brunnen och han rev sönder sina kläder [för att visa sin sorg och upprördhet].
De tog Josefs mantel och dödade en bagge och doppade manteln i blodet.
Jakob rev sönder sina kläder och satte säcktyg på sina höfter och sörjde Josef i många dagar.
[Huvudpersonen i den sista sektionen (kap 37-50) av Första Mosebok är Josef. Här i kapitel 38 sker dock ett abrupt avbrott som handlar om Juda och Tamar. Till en början kan det vara svårt att förstå hur detta kapitel, som är en enda härva av felaktiga sexuella relationer, passar in i berättelsen. Juda vägrar att gifta bort sin yngsta son till Tamar, hon tar saken i egna händer och förför sin svärfar, han går villigt till henne som är förklädd till en prostituerad. Genom att placera berättelsen om Juda mitt i berättelsen om Josef skapas en litterär poäng. Två olika vägar framträder. Josef flyr från sexuell omoral (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 39:12) medan Juda villigt går in i den med öppna ögon.] Vid den tiden gick Juda ner [rent höjdmässigt, men även moraliskt] från sina bröder [i Hebron, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:14] och vände sig till (slog ner sitt tält vid) en viss adullamit som hette Chira [som betyder "ädel"]. [Ner till Adullam, som ligger 2 mil nordväst om Hebron, är det en höjdskillnad på 700 meter.]
Ännu en gång födde hon en son och gav honom namnet Shela [som betyder "bön" eller "frid"]. Han [Juda] var i Cheziv när hon födde honom. [Cheziv, som betyder "falsk", var en stad i Judéen, troligen samma som Achzib och Chezeva, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jos 15:44; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Mika 1:14–15; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Krön 4:22. Den ligger 1 timmes vandring norr om Adullam, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1. Intressant att Juda är borta i en stad som heter "falsk", när den tredje sonen föds, och då ger hans hustru honom namnet "frid". Läsaren anar att familjeförhållandena inte är de bästa, de två äldsta sönerna växer upp och blir onda i Herrens ögon, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 6, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>10.]
Men Er, Judas förstfödde, var ond i Herrens (Jahves) ögon och Herren (Jahve) dödade honom.
Hon tog av sig sina änkekläder och täckte sig själv med sin slöja och svepte in sig själv och satte sig vid porten till [staden] Einaim [betyder: ögonen eller källorna; kanske samma stad som Enam, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jos 15:34], som ligger på vägen till Timna. Hon såg att Shela hade vuxit upp (blivit giftasvuxen) men att hon inte blivit given till honom som hustru.
Han sade: "Vilken pant ska jag ge dig?" Hon svarade: "Din sigill [med Judas personliga stämpel] och tråden [det flätade prydnadssnöret sigillet hängde i] och staven som du håller i din hand." Han gav dem till henne och kom in till (hade sexuellt umgänge med) henne och hon blev gravid genom honom.
Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten från kvinnans hand, men han fann henne inte.
Då frågade han männen efter hennes plats och sade: "Var är tempelskökan som satt vid vägkanten i Einaim [stad i låglandet (hebr. <i>Shefelai>), mellan Hebron och Timna]?"
    De svarade: "Det har inte funnits någon tempelsköka här."
Han återvände till Juda och sade: "Jag har inte hittat henne och även männen på platsen säger att det inte har varit någon tempelsköka där."
När tiden var inne för förlossning visade det sig att det fanns tvillingar i hennes livmoder.
Och det kom sig att den ene stack ut sin hand och barnmorskan tog en röd tråd och band om handleden och sade: "Denne kom ut först."
Herren (Jahve) var med Josef [frasen återkommer tre gånger till, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 3, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>21, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>23] och han var en framgångsrik man. Han var i sin herres hus, egyptiern.
Hans herre [Potifar] såg att Herren (Jahve) var med honom och att Herren (Jahve) lät allt han gjorde lyckas väl i hans hand.
Josef fann nåd (oförtjänt kärlek; favör) i hans ögon och blev hans personlige tjänare. [En position som finns väl dokumenterad i egyptisk litteratur.] Potifar utsåg Josef till arbetsledare (tillsyningsman) över sitt hus och allt som tillhörde honom gav han i hans hand [att ansvara över].
Från den tiden då Potifar utsåg Josef till arbetsledare i sitt hus och över allt han ägde, lät Herren (Jahve) egyptierns hus bli välsignat på grund av Josef. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, i huset och på fältet.
Så Potifar betrodde allt han ägde i Josefs hand (vård, förvaltarskap) och gjorde sig inget bekymmer om något (han litade helt på Josef), förutom [valet av] maten han åt.

Josef fängslas

Josef hade en välskapt kropp och såg bra ut. [Samma uttryck används om hans mor Rakel, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 29:17.]
Men Josef vägrade och sade till sin herres hustru: "Se, min herre som äger mig vet inte ens vad som finns i hans hus [har inte koll på alla småsaker], han har gett allt som tillhör honom i min hand (låter mig förvalta allting).
Han är inte större i detta hus än vad jag är, inte heller har han undanhållit mig något förutom dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna gör denna stora ondska och synda mot Gud (Elohim)?" [Josef argumenterar i flera punkter: Det skulle vara ett missbruk av förtroende, ett svek mot Potifar, något ondskefullt och även en synd mot Gud. Se även ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 20:14; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ords 5–7.]
En dag hände det när han gick in i huset för att uträtta sina sysslor att ingen av de personer som brukade vara i huset var där inne.
Då tog hon tag i hans mantel och sade: "Ligg med mig!" Men han lämnade sin mantel i hennes hand, flydde och tog sig ut [ur huset].
När hon såg att han hade lämnat manteln i hennes hand och flytt undan,
ropade hon på männen i huset och talade med dem och sade: "Se, han [min man] har fört in en hebré för att förnedra oss (göra oss till åtlöje). Han försökte våldta mig, men då ropade jag för full hals.
Sedan sade hon samma sak till honom: "Den hebreiske tjänaren som du tog hit kom in till mig och ville förnedra mig (roa sig med mig).
Josefs herre [Potifar] tog honom och satte honom i fängelset, platsen där kungens fångar hölls bundna. Han var nu där i fängelset. [Det är inte tydligt vem Potifar blir arg på. Kanske kände han till sin frus sätt. Enligt Yalkut Shimoni, en medeltida rabbin, gjorde Potifars dotter Asenat allt hon kunde för att upprätta och fria Josef från anklagelserna. När Josef senare blir fri från fängelset gifter han sig med Asenat som är Potifars dotter, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 41:44. Tiden i fängelse var en prövning för Josef, den beskrivs i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 105:17–19
    Berättelsen om Josef är fylld med cykliska mönster och upprepningar: Han har två drömmar (kap 37), han tyder två drömmar (kap 40), hans bröder gör två resor för att se honom (kap 42-43), och här är han oskyldigt fängslad en andra gång.]
Men Herren (Jahve) var med Josef och visade honom nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – hebr. <i>chesedi>) och gav honom nåd (favör, oförtjänt kärlek – hebr. <i>cheni>) i fängelsechefens ögon.
Fängelsechefen satte Josef till att ansvara för alla fångarna (han gav dem i Josefs hand) och allt som gjordes där, det gjordes [beslutades, administrerades] genom honom.
Fängelsechefen tittade inte på (gjorde sig ingen oro för) något som var i hans (Josefs) hand, eftersom Herren (Jahve) var med honom och allt som han [Josef] gjorde lät Herren (Jahve) lyckas väl.
Han satte dem i förvar i generalens hus, chefen över livvakten, i fängelset, platsen där Josef var bunden.
Chefen över livvakten befallde Josef att vara med dem och han betjänade dem. Dagarna gick och de förblev i fängelset.
En natt hade de båda – munskänken och bagaren hos kungen i Egypten som satt fängslade – var sin dröm. Var och en med sin egen uttydning (betydelse).
Josef kom till dem på morgonen och såg dem, och de såg bekymrade ut.
Han frågade faraos förmän som var med honom i fängelset i hans herres hus: "Varför ser ni så bekymrade ut idag?"
Munskänkarnas förman berättade sin dröm för Josef och sade till honom: "I min dröm såg jag vin framför mig,
och i vinet var tre kvistar och på dem sköt knoppar fram, och dess klasar bar fram (mogna) druvor för skörd,
och faraos bägare var i min hand och jag tog druvorna och pressade dem i faraos bägare och jag gav bägaren till faraos hand."
Om tre dagar ska farao lyfta upp ditt huvud och upprätta dig till din ställning (tjänst – hebr. <i>keni>; samma ord som översätts "fundament" i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 30:18), du ska ge farao bägaren i hans hand så som du tidigare gjort, när du var hans förman.
För jag har verkligen blivit (oskyldigt) bortrövad från hebréernas land och inte heller här har jag gjort något som förtjänar att jag har hamnat i fängelsehålan." [Josef kände sig bortglömd. Han blev en slav som 17-åring, oskyldigt anklagad och kastad i fängelse. Först när han är 30 år blir han fri – 13 år är en lång tid! Människor kan glömma, men Gud glömmer inte ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jer 29:11–13.]
När bagarnas förman såg att uttydningen var god, sade han till Josef: "Jag hade också en dröm, och i den såg jag tre korgar med bröd som var på mitt huvud.
I den översta korgen fanns alla sorters bakat bröd för farao men fåglarna åt upp det i korgen på mitt huvud."
Om tre dagar ska farao lyfta upp (ta av) ditt huvud från dig, han ska hänga upp dig på trä och fåglarna ska äta upp allt ditt kött från din kropp."
Tre dagar senare, på faraos födelsedag, ställde han till fest för alla sina tjänare. Han "lyfte upp huvudet" (upphöjde) på sin förman över munskänkarna [återinsatte honom i tjänst, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 13] och "lyfte upp huvudet" (halshögg) på sin förman över bagarna.
Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta och de åt av sjögräset.
Han sov och drömde en andra gång. Se, sju stjälkar med säd sköt upp, frodiga och välmatade.
På morgonen var han orolig i sitt inre och sände efter och kallade på Egyptens spåmän (skrivare, från ordet för penna) och alla visa män. Farao berättade sin dröm men det fanns ingen som kunde uttyda den för farao.
farao var vred på sin tjänare och satte mig i fängelse i generalens hus, chefen över livvakten, mig och förmannen för bagarna.
Vi båda drömde en dröm samma natt, men drömmarna hade olika betydelser.
Farao talade till Josef:
iv style="margin-top:18px; margin-bottom:10px; text-align: center;"><img alt="-" height="22" src=https://www.praisegate.com/images/bible/divider_ornament.png>iv>"I min dröm stod jag på stranden till floden [Nilen].
Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta och de åt av sjögräset.
Sju andra kor kom upp efter dem, de var klena och utmärglade, något så anskrämligt har jag aldrig sett i Egyptens land.
När de hade ätit upp dem kunde man inte förstå att de hade ätit dem, de var fortfarande lika klena och utmärglade som från början. Sedan vaknade jag.
Jag såg i min dröm sju stjälkar med säd skjuta upp, frodiga och välmatade.
Se, det kommer sju år som ska ge riklig (god, överflödande) avkastning i Egyptens land.
Efter dem ska det komma sju år av hungersnöd och överflödet ska glömmas bort i Egyptens land och hungersnöden ska (istället) förtära landet.
På grund av hungersnöden som kommer efter, ska man inte komma ihåg (ordagrant inte veta om) överflödet, eftersom hungersnöden ska bli så fruktansvärd.
Låt farao göra detta och låt honom utse tillsyningsmän över landet. Samla in en femtedel [spara 20%] från Egyptens land under de sju överflödande åren (då det blir stora skördar).
Låt dem samla all mat som skördas under de överflödande åren som kommer och lagra upp säden i faraos hand [i faraos lador] till mat i städerna och låt dem bevara (ta väl hand om) den.
Maten ska lagras i landet för de sju åren av hungersnöd, som ska komma i Egyptens land, så att landet inte går under genom hungersnöden."
Detta (förslag) syntes gott i faraos ögon och i hans tjänares ögon.
Farao sade till sina tjänare: "Kan vi finna en man som denna, en man som har Guds (Elohims) Ande i sig?"
Han lät honom åka i den andra vagnen (vagnen bakom faraos egen vagn) som han hade och de ropade framför honom: "Avrech [knäböj]!" Och han satte honom över hela Egyptens land. [Ordet <i>avrechi> är troligtvis ett egyptiskt ord som är en uppmaning att böja knä, ett sätt att visa respekt som i Egypten främst gällde vördnad för gudarna. Farao betraktades som en gud och genom att visa samma respekt för Josef upphöjs även han till en gudomlig status.]
Farao sade till Josef: "Jag är farao och utan din tillåtelse ska ingen man lyfta upp sin hand eller sin fot i hela Egyptens land."
Josef var 30 år gammal när han stod inför farao, kungen i Egypten. Josef gick ut från faraos ansikte och vandrade runt i [inspekterade] hela Egyptens land. [Det finns flera slående paralleller mellan Josef och Jesus. Josef fick en brud samtidigt som han fortfarande var förkastad av sina egna bröder. Den kristna kyrkan har sedan slutet på Apostlagärningarnas tid bestått mest av hedningar, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Rom 11:25. Jesus var också 30 år när han började sin publika tjänst, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Luk 3:23]
Under de sju överflödande åren gav marken sin gröda i stora mängder.
Han samlade upp all mat under de sju åren som var i Egyptens land och lagrade maten i städerna [nära där människorna bodde]. Markens mat som fanns runtomkring varje stad samlade han [strategiskt] in i den staden.
Till Josef föddes två söner innan hungeråren kom, som Asenat dotter till Potifera prästen i On, födde åt honom.
Den andra gav han namnet Efraim, för Gud har gjort mig fruktsam i mina bedrövelsers land. [Namnet Efraim betyder "dubbel frukt".] [Guds ordning är först Manasse, sedan Efraim. Först måste vi "glömma" och komma över det som varit, förräderiet, de falska anklagelserna, fängelset och det orättfärdiga behandlandet innan vi kan bära frukt. Istället för att söka hämnd, måste vi förlåta våra bröder och föda "Manasse", se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Fil 4:8.]
De sju överflödande åren som var i Egyptens land tog slut,
och de sju hungeråren började, precis som Josef hade sagt. Det var hungersnöd i alla länder (runt hela Medelhavet och även söderut i Afrika) men i Egypten fanns det bröd.
Hungersnöden var över hela jorden. Men Josef öppnade upp alla förrådshus och sålde till egyptierna. Hungersnöden var svår i Egyptens land.
Alla länder kom till Egypten, till Josef, för att köpa säd eftersom hungersnöden var svår i hela världen.
När nu Jakob såg (förstod) att det fanns säd i Egypten sade Jakob till sina söner: "Varför ser ni på varandra?" [Trots att Jakob var på väg att bli blind, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 48:8, hade han en klarhet att se vad som skulle göras. Brödernas oförmåga att se och agera står i skarp kontrast med Josef som både förutsåg hungersnöden och förberedde.]
Han sade: "Se, jag har hört att det finns säd i Egypten. Gå ner dit och köp därifrån åt oss, så att vi kan leva och inte dö [av hungersnöd]."
Israels söner kom bland alla de andra som kom [den 8-10 dagars långa resan ner till Egypten] för att handla, för hungersnöden var stor i Kanaans land.
De sade: "Vi dina tjänare är tolv bröder, söner till en man i Kanaans land, vår yngste är hos sin far och en finns inte längre."
Härigenom ska ni prövas, så sant farao lever, ni ska inte gå härifrån om inte er yngste bror kommer hit.
På tredje dagen sade Josef till dem: "Gör detta så får ni leva, för jag fruktar (vördar) Gud (Elohim),
om ni är ärliga män, låt en av era bröder vara bunden i fängelset, men gå ni och ta med er säd för hungersnöden i era hus,
[Samtidigt som Josef var där började bröderna prata med varandra.] De sade: "Vi är verkligen skyldiga för vår bror, när vi såg ångesten i hans själ när han ropade efter nåd (hebr. <i>chanani>) utan att lyssna, därför har denna olycka kommit över oss."
Ruben svarade dem och sade: "Talade jag inte till er och sade att ni inte skulle synda mot barnet, men ni lyssnade inte? Därför utkrävs hans blod"
När en av dem öppnade sin säck på rastplatsen för att utfodra sin åsna, upptäckte han sina pengar och se, de låg överst i säcken.
Han sade till sina bröder: "Mina egna pengar har lagts tillbaka, och de ligger i min egen säck."
    De blev förskräckta (deras hjärtan svek dem) och de vände sig oroligt till varandra och sade: "Vad är det som Gud (Elohim) har gjort mot oss?"
Vi är tolv bröder, söner till vår far, en finns inte och den yngste är hos sin far de här dagarna, i Kanaans land.
Mannen, herren i landet sade till oss, härigenom ska jag veta att ni är ärliga män, lämna en av era bröder hos mig och ta med er säd för hungersnöden i era hus och gå er väg.
När de tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung i sin säck. När de och deras far såg penningpungarna blev de rädda.
Jakob svarade: "Min son [Benjamin] ska inte gå ner med dig, för hans bror är död och han är den ende som är kvar, om något ont drabbar honom på vägen som ni går, då störtar ni ner mina gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats)." [Josef och Benjamin är Rakels enda söner som hon födde åt Jakob. Eftersom Rakel var hans första kärlek, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 29:18, är dessa två söner extra viktiga för honom. Hon dog dessutom i barnsäng när Benjamin föddes.]
Hungersnöden var svår i landet.
Juda talade till honom och sade: "Mannen varnade oss tydligt och sade: 'Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.'
Deras far Israel sade till dem: "Om det måste vara så nu så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. [Ironiskt nog är det samma varor som fanns i karavanen som förde med Josef till Egypten, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:25, som nu förs ned som gåvor till Josef.]
Ta med er dubbla summan pengar i er hand och de pengarna som kom tillbaka överst i era säckar. Måhända var det ett misstag.
Männen [de tio bröderna] tog gåvorna och de tog dubbla summan pengar i sina händer samt Benjamin och steg upp och gick ner till Egypten och stod inför Josef.
När Josef såg Benjamin med dem sade han till betjänterna i sitt hus: "För in männen i huset, slakta ett djur och gör i ordning köttet, för männen ska äta middag med mig idag."
Männen [bröderna] var rädda eftersom de fördes in i Josefs hus och de sade: "På grund av pengarna som lagts tillbaka i våra säckar första gången har vi förts in, för att han ska kunna söka en anledning mot oss och överfalla oss och ta oss som slavar med våra åsnor."
och sade: "Min herre, vi kom verkligen ner för att köpa mat första gången,
men det hände att när vi kom till rastplatsen, öppnade vi våra säckar och var och en fann sina pengar överst i sin säck, våra pengar i full vikt. [1 Mos 42:26-28] Vi har nu tagit med oss dem tillbaka i våra händer.
Vi har också tagit med oss andra pengar hit ner i våra händer för att köpa mat. Vi vet inte vem som lagt våra pengar i våra säckar."
Josef svarade: "Frid (shalom) vare med er, frukta inte. Er Gud (Elohim) och era fäders Gud har gett er skatter i era säckar. Jag hade era pengar." Sedan förde han ut Simon till dem.
De gjorde i ordning sina gåvor inför Josefs ankomst vid middagstiden, för de hörde att de skulle äta mat där.
När Josef kom hem tog de fram gåvorna som var i deras händer och förde in dem i huset och böjde sig ner inför honom, ända till marken.
Han befallde husets tjänare och sade: "Fyll männens säckar med mat, så mycket som de kan bära, och lägg var och ens pengar överst i säcken.
Lägg sedan min bägare, silverbägaren, överst i den yngstes säck och hans pengar för säden." De gjorde så som Josef hade sagt.
Är det inte denna som min herre dricker ur och genom vilken han verkligen blir gudomlig? Ni har gjort ont som har gjort detta."
Se, pengarna som vi fann överst i våra säckar har vi fört tillbaka från Kanaans land, hur skulle vi då kunna stjäla silver och guld ur din herres hus?
Han sökte och började med den äldste och fortsatte [i åldersordning] till den yngste ... och bägaren blev funnen i Benjamins säck.
Juda svarade: "Vad kan vi säga till vår herre? Vad ska vi tala? Hur ska vi förklara oss själva (rättfärdiga oss)? Gud har funnit dina tjänares missgärningar, vi är min herres slavar, både vi och den i vars hand bägaren blev funnen."
Men Josef sade: "Det skulle vara fjärran från mig att göra så. Den man i vars hand bägaren blev funnen, han ska vara min slav, men ni andra, stå upp och gå i frid (shalom) till er far."
Juda kom nära honom och sade: "Min herre, låt din tjänare, jag ber dig (vädjar) få tala ett ord i min herres öra, och låt inte din vrede upptändas mot din tjänare, för du är som farao.
om ni tar denne enda ifrån mig också och något drabbar honom så för ni ner mitt gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats).'
Vet därför att när jag [Juda] kommer till din tjänare, min far [Jakob], och ynglingen inte är med oss – eftersom hans eget liv är helt sammanfogat med hans liv [ordagrant: hans själ är bunden i hans själ]
då kommer det bli hans död, om han ser att inte ynglingen är med. Din tjänare [jag Juda] kommer att dra ner de gråa håren på din tjänare, vår far [Jakob], med sorg till Sheol (underjorden).
Hur ska jag kunna gå upp till min far om ynglingen inte är med mig? Annars måste jag se på det onda som kommer över min far."
Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: "Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!" Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder.
Han grät högljutt så att egyptierna hörde och faraos hus hörde.
Var inte ledsna och arga på er själva för att ni sålde mig hit. Gud har sänt mig före er för att bevara människors liv.
I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och i ytterligare 5 år ska man varken plöja eller skörda.
Gud har sänt mig hit före er för att bevara er och rädda era liv genom en stor befrielse.
Ja, det var Gud som skickade hit mig, inte ni [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 50:19–20; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 105:17]. Han har gjort mig till faraos närmaste rådgivare, herre över hans hus, och härskare över hela Egyptens land.
Du ska bo i landet Goshen och du ska vara nära mig, du och dina söner och dina sonsöner och dina hjordar och dina herdar och allt det du äger.
Ni ska berätta för min far om all min härlighet i Egypten, och om allt som ni har sett och ni ska skynda er att föra min far hit."
Uppståndelsen hördes i faraos hus, det sades: "Josefs bröder har kommit!" Det behagade farao väl, liksom hans tjänare.
Så sände han iväg sina bröder och de reste och han sade till dem: "Se till att ni inte blir oroliga, börjar att skaka (darra) på vägen."
De berättade för honom och sade: "Josef lever fortfarande och han är ledare över hela Egyptens land." Då lamslogs hans hjärta [slutade hans hjärta nästan att slå], för han kunde inte tro dem.
Israel sade: "Det är nog. Josef min son lever fortfarande. Jag vill gå och se honom innan jag dör."
Gud talade till Israel i en dröm på natten och sade: "Jakob, Jakob!"
    "Här är jag," svarade han. [Det var 22 år sedan Jakob hade hört Herrens röst på detta sätt, han var nu 130 år, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 47:9. Hebr. <i>hinenii>, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar. Jakob svarar detta första gången i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 31:11 när han är hos Laban och har en dröm där Gud kallar honom tillbaka till Kanaans land. Se även ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:1.]
Jakob steg upp från id=269>Beer-Sheva och Israels söner bar Jakob, sin far, och deras små och deras fruar i vagnarna som farao hade sänt för att bära honom.
De tog sin boskap och sina ägodelar, som de hade fått i Kanaans land, och kom till Egypten, Jakob och hans säd (avkomma, barn) med honom,
Juda söner:
    Er och Onan [uttalas "Ånan"] och Shela och Perets och Zerach,
    
    men Er och Onan dog i Kanaans land.
    Perets sönder var Hesron (Chetsron) och Chamol.
Detta är Leas söner som hon födde till Jakob i Paddan-Aram, [hon födde] även hans dotter Dina.
Alla hans söner och hans döttrar – totalt 33 stycken personer (liv, själar). [Hälften av alla, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 26 – det högsta antalet i denna släkttavla.]
Till Josef i Egyptens land föddes Manasse och Efraim genom hans fru Asenat, prästen Potiferas dotter från On [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 41:45].
Josefs söner som föddes åt honom i Egypten var två – alla personer i Jakobs hus, som kom till Egypten, var totalt 70 stycken. [Det finns olika sätt att se på vilka som ingår i antalet 66 och 70. En skillnad verkar belysas i formuleringen "kom med Jakob". I den gruppen bör Josefs två söner inte ingå. Summan av de fyra delsummorna som ges i stycket ovan är 70 personer (33 + 16 + 14 + 7), se vers vers 15, 18, 22 och 25. De 70 kan inkludera Jakob själv och de 71 ättlingarna (inklusive Dina, Josef, Manasse och Efraim) som räknas upp i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 8–25, minus Er och Onan som dött, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 12.]
Josef sade till sina bröder och till sin fars hus: "Jag ska gå upp och berätta för farao och säga till honom: 'Mina bröder och min fars hus, som var i landet Kanaan, har kommit till mig,
Då ska ni svara: 'Dina tjänare har varit boskapsskötare från sin ungdom till nu, både vi och våra fäder,' så att ni kan bo i landet Goshen, för alla herdar är en styggelse för egypterna."
Sedan gick Josef och berättade för farao och sade: "Min far och mina bröder, deras boskapshjordar och deras småboskap och allt de äger har kommit från Kanaans land och nu är de i landet Goshen [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 45:10].
De sade till farao: "Vi har kommit för att vistas i landet, för det finns inget bete för dina tjänares hjordar eftersom hungersnöden och torkan är stor i Kanaans land. Därför ber (vädjar) vi dig nu, låt dina tjänare bo i Goshens land."
Egyptens land ligger framför dig, se till att din far och dina bröder bor i den bästa delen av landet. Låt dem bo i Goshens land. Om du vet om (känner till) några duktiga män ibland dem, så gör dem till chefer över min boskap."
Jakob svarade farao: "Dagarna och åren av min vandring är 130 år. Få och onda har dagarna av mitt liv varit och jag har inte uppnått dagarna och åren av mina förfäders liv, de dagar som de vistades (på jorden)."
Josef etablerade sin far och sina bröder och gav dem besittningar i Egyptens land, i den bästa delen av landet, i landet Rameses [som senare blev en stad i området som också kallas Goshen vid Nilens deltaområde, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 1:11; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>12:37], som farao hade befallt.
Det fanns inget bröd i hela landet för hungersnöden var mycket svår, så att Egyptens land och Kanaans land förtvinade på grund av hungersnöden.
Josef samlade in alla pengar som fanns i Egyptens land och i Kanaans land, för den säd som de köpte. Och Josef tog in pengarna till faraos hus.
Josef svarade: "Kom hit med er boskap. Jag ska ge er bröd för boskapen om pengarna är slut."
De förde sin boskap till Josef och Josef gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, boskap, småboskap och deras åsnor. Han gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap det året.
När det året gått till ända kom de till honom ett andra år och sade till honom: "Vi vill inte undanhålla för vår herre hur alla våra pengar är spenderade, och småboskapen och boskapshjordarna är min herres. Ingenting är kvar i min herres åsyn förutom våra kroppar och vår mark.
Varför skulle viinför dina ögon, både vi och vår mark? Köp oss och vår mark för bröd, och vi och vår mark ska vara faraos slavar. Ge oss bröd så att vi kan leva och inte dö och så att marken inte blir ödelagd."
Det skall ske att när ni samlar in skörden, ska ni ge en femtedel till farao och fyra delar ska vara era egna till att beså fälten och till er mat för dem som är i ert hushåll och till mat för era små."
De sade: "Du har räddat våra liv. Låt oss finna nåd (oförtjänt kärlek) i min herres ögon, och vi ska vara faraos slavar."
Israel bodde i Egyptens land, i landet Goshen och de fick sina besittningar där och var fruktsamma och förökade sig mycket.
Jakob levde i Egyptens land 17 år. Jakobs dagar, åren av hans liv blev 147 år.
Tiden närmade sig när Israel [Jakob] måste dö och han kallade på sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, lägg, jag ber dig, din hand under min höft och agera välvilligt och trofast med mig. Jag ber dig, begrav mig inte i Egypten.
Men när jag sover med mina fäder, ska du föra ut mig ur Egypten och begrava mig på deras begravningsplats. Han [Josef] svarade [sin far]: "Jag ska göra som du har sagt."
Jakob sade till Josef: "Gud den Allsmäktige (El Shaddai) visade sig för mig i Loz [annat namn för Betel] i Kanaans land och välsignade mig [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 28:19; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>35:9–15],
[Jakob fortsätter tala till Josef:] Nu är dina två söner mina, de som föddes till dig i Egyptens land innan jag kom till dig i Egyptens land, Efraim och Manasse, precis som Ruben och Simon är och ska vara mina.
Och deras ättlingar som du ska föda efter dem, ska vara dina, de ska uppkallas efter dina bröder i deras arv.
För mig, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land på vägen, när det fortfarande var ett stycke kvar till Efrat. Jag begravde henne där på vägen till Efrat." Platsen heter idag Betlehem.
Josef svarade sin far: "De är mina söner, som Gud (Elohim) har gett mig här."
    Han sade: "För fram dem, jag ber dig, till mig och jag ska välsigna dem."
Josef tog dem båda, Efraim i sin högra hand mot Israels vänstra hand, och Manasse i sin vänstra hand mot Israels högra hand, och förde dem nära honom.
ängeln (budbäraren) som återlöste (friköpte) mig från allt ont (all ondska)
    – må han välsigna ynglingarna,
och låt mitt namn nämnas i dem
    och min fars namn Abraham och Isak,
    och låt dem växa till i stort antal (bli många) över (mitt på) jorden."[Här används hebreiska verbet <i>gaali> – återlösa, första gången i Bibeln. Substantivet på samma rot – återlösare, är ett av namnen på Jesus. Hans uppdrag på korset var att återlösa oss, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 1:29; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ef 1:7; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Heb 9:12. Därför är det betydelsefullt att just uttrycket "allt ont" finns här där ordet <i>gaali> förekommer för första gången i GT. Det pekar profetiskt på vad som ligger i Guds frälsningsplan.]
När Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, ogillade han det (det var något ont i hans ögon), så han tog tag i sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses huvud.
Han välsignade dem den dagen och sade:
"Av dig ska Israel välsigna och säga:
'Gud (Elohim) ska göra dig som Efraim och som Manasse', och han satte Efraim före Manasse.
Jag ger dig nu, utöver vad dina bröder får, en bergsrygg (sluttning eller staden Shechem) som jag tagit från amoréerna med svärd och båge." [Hebr. <i>shekhemi> kan syfta på en bergsrygg, sluttning eller även staden Shechem. Han kan referera till marken han köpte, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 33:18–19, men eftersom en strid nämns talar det för att det är händelserna i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 34:25–29 som åsyftas. Josef begravdes senare i Shechem, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jos 24:32.]

Tolv eller tretton stammar?
Josefs söner, Efraim och Manasse, adopteras av Jakob (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5), så totalt blir det som om Israel hade 14 söner! När landet senare fördelas får Josef inget landområde, istället är det Manasse och Efraim som tilldelas land, och Josef ersätts alltså av sina söner. Här finns en förebild på hur Jesus återlöser två folk (judar och hedningar) och låter dessa två folk ta hans plats som ett folk, men ändå två (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 16).
    Även om det är tretton stammar som går in i det nya landet är det bara tolv stammar som får landområden. Levi har inte ett eget område (Herren är deras arv, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 18:19–20). Det finns flera samband mellan talet 13 och talet 1. Det hebreiska ordet för räknetalet ett är <i>echadi>. Ordet består av tre bokstäver Alef (talvärde 1), Chet (talvärde 8) och Dalet (talvärde 4). Summan av talvärdena för dessa tre bokstäver är 13. Inom judendomen så är 13 det nummer som krävs för att starta något nytt. Talet ett tillsammans med tretton förekommer på många områden. När en pojke når tretton års ålder (och firar <i>Bar mitzvahi>) räknas han som en man och "blir ett" med folket.

Jakob kallade på sina söner och sade: Samla ihop er tillsammans, så att jag kan tala om för er vad som ska ske (hända) med er vid dagarnas slut. [Redan från födseln hade Jakobs liv varit kantat med stridigheter inom familjen men även en brottningskamp med Gud, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 25:26, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>33; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>28:12; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>32:25. Här i livets slutskede profeterar han från djupet av sin ande över sina söner. Profetiorna baseras både på deras karaktär och handlingar. Dessa ord är både välsignelser över sönerna och profetior om framtiden, därav uttrycket vid dagarnas slut, eftersom en del av det som sägs inte kommer att fullbordas förrän i ändens tid.]
Låt inte min själ komma till deras rådslag,
    må aldrig min heder bli förenad med deras sällskap,
för i sin vrede slaktar de män
    och med sin egen vilja lemlästar de oxar.
Förbannad är deras vrede,
    för den är häftig och deras ilska för den är grym.
Jag ska dela dem i Jakob
    och förskingra dem i Israel.
Juda [betyder "lovprisning"], dig ska dina bröder prisa,
    din hand ska vara på dina fienders nacke,
    dina fäders söner ska böja sig ner inför dig.
Han binder sin åsna (unga laståsna av hankön; sin unga och spänstiga åsnehanne) vid vinstocken
    och sitt åsneföl [av hankön] vid den ädla rankan [som ger det utvalda vinet].
Han tvättar sina kläder (sitt klädesplagg) i vin
    och sin dräkt [sin mantel] i druvans juice (blod).
Likväl var hans båge fast (stadig, stabil)
    och hans armar och händer smidiga (snabba och lättrörliga),
genom händerna hos den Mäktige i Jakob,
    därifrån (från) Herden, Israels klippa,
Benjamin [betyder "högra sonens hand" eller "min högra hands son"] är en rovlysten varg,
    på morgonen slukar han bytet
    och på kvällen fördelar han rovet. [Benjamin var den yngste och minste av Israels söner. Han har sitt område i norra Jerusalem. Tempelberget tillhör Benjamins område tillsammans med ett område norrut, medan Olivberget och Västra berget i Jerusalem tillhör Juda tillsammans med områden söderut som bland annat inkluderar Betlehem och Hebron. Gud utvalde alltså ett område för sin boning, templet här på jorden, i den minsta stammens område! Guds högra hand är också ett uttryck för hans styrka. Kan också syfta på Jesus som är på Guds högra sida och den delen av Gud som ska sitta på Tempelberget när Han regerar från Jerusalem i tusenårsriket.
    Benjamins stam var känd för att vara krigare. Några exempel på personer från Benjamins stam är: Ehud (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Dom 3:15), kung Saul (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Sam 9:21). I NT nämns Saulus som var en benjamit som stred i trons goda kamp, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Fil 3:5; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Tim 4:7.]
Han befallde och sade till dem: "Jag är på väg att samlas till mitt folk, begrav mig med mina fäder i grottan som finns på hettiten Efrons fält,
i grottan på Machpelas fält framför Mamre, i Kanaans land som Abraham köpte med fältet från hettiten Efron som en egendom och begravningsplats.
Fältet och grottan som är där, som köptes från hettiternas söner."
När sorgedagarna var över talade Josef till faraos hus och sade: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i era ögon, tala då, jag ber er, i faraos öra och säg:
Min far tog en ed av mig och sade: "Se, jag ska snart dö. Du måste begrava mig i min grav som jag har grävt ut för mig själv i Kanaans land" Så, vänligen, låt mig nu gå upp och begrava min far och sedan återvända."
och alla av Josef hus och hans bröder. Bara deras små (barn) och deras småboskap och hjordarna, lämnade de i Goshen.
De kom till Atads tröskplats på andra sidan Jordanfloden. Där sörjde de och jämrade sig högljutt. Han sörjde sin far i sju dagar.
När landets invånare, kananéerna, såg sorgen på Atads tröskplats sade de: "Detta är en djup sorg för egypterna." Därför fick den namnet Evel-Mitsraim (betyder Egyptens klagan eller sorgesång), som ligger bortom Jordanfloden.
Hans söner bar honom till Kanaans land och begravde honom i grottan på Machpelas fält, som Abraham köpte med fältet som en egendom och begravningsplats från hettiten Efron, framför Mamre.
bad han oss meddela dig, Josef, detta: 'Jag ber dig [Josef],
var snäll och förlåt dina bröders synder
    och allt illa de gjort mot dig.' Vi, tjänare åt din fars Gud, ber dig att förlåta oss." När Josef hörde dessa ord brast han i gråt.
Josef bodde i Egypten, han och hans fars hus (hela hans släkt), och Josef blev 110 år. [Enligt egyptiska inskriptioner och texter var just 110 år den idealiska åldern. Även Josua blev 110 år, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jos 24:29.]
Så dog Josef, han blev 110 år. De [följde den egyptiska seden och] balsamerade honom och lade honom i en kista i Egypten. [Utifrån undersökningar av mumies var livslängden i Egypten 40-50 år. När israeliterna flera hundra år senare lämnar Egypten fullföljer Mose detta löfte, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 13:19, och Josef blir begravd i Shechem, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jos 24:32. Berättelsen om Josef avslutas med att israeliterna kommer till Egypten. Här lever de i generation efter generation, medvetna om att deras framtid är i ett annat land – ett löftesland som de flesta av dem inte sett.]

2 Moseboken (780)

De som härstammade från Jakob [hans tolv barn och barnbarn] var då sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten.
Men israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev mycket starka (talrika) och hela landet fylldes av dem. [Gud uppfyllde sitt löfte till Abraham, Isak och Jakob – israeliterna hade blivit ett stort folk. De hade blivit så stora att de var ett eget folk bland egyptierna. Det hebreiska namnet för Egypten är <i>mitsrajimi>. Det ordet användes inte av Egyptierna själva, de hade namnet Tavi som betyder "två länder" och syftar troligtvis på det övre och nedre Egypten. Det hebreiska ordet <i>mitsrajimi> härstammar från Chams (Hams) andra son Misrajim (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 10:6). Ordet står i formen dual, vilket kan ha att göra med kopplingen till det övre och nedre Egypten. Betydelsen är inte helt känd, men liknar ord som belägring, inträngd osv. Genom att använda detta ord blir berättelsen mer generell och kan appliceras på alla möjliga situationer och områden som kan förslava och tränga in från den plan Gud har för en människa.]
Nu måste vi handla klokt i den här situationen. Annars blir de ännu fler och om det blir krig kan de alliera sig med våra fiender och kämpa mot oss, och sedan ge sig av härifrån."
[Planen för att minska folkmängden var hårt arbete och fattigdom, vilket indirekt skulle leda till att många dog i förtid.] Därför satte man slavdrivare över israeliterna för att förtrycka dem med hårt arbete. De tvingade dem att bygga förråddsstäderna Pitom och Ramses [för att härbärgera skördar] åt farao.
Israeliterna tvingades då till ren slavtjänst.
Egyptierna förbittrade israeliternas liv genom att ge dem tungt arbete med lera och tegel och alla möjliga sorters arbete på fälten. De plågade sina israeliska slavar tills allt arbete var gjort.
Han sade: "När ni hjälper de hebreiska kvinnorna vid förlossningen ska ni se efter om det är en pojke eller flicka. Är det en pojke så döda honom, är det en flicka så låt henne leva."
Barnmorskorna svarade farao: "De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska, de är fysiskt starkare, och de har redan fött innan barnmorskan kommer till dem."
När hon inte längre kunde dölja honom, tog hon en korg av papyrusgräs och strök på jordbeck och tjära [för att göra den vattentät]. Sedan lade hon barnet i korgen (arken) och satte ut den i vassen vid strandkanten [av floden Nilen]. [Samma hebreiska fras (<i>tov moedi>) som när Gud sade "det är mycket gott" när han skapat människorna i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:31 använder Jokebed här när hon säger att hennes barn var "mycket vackert". Även ordet för "korg" (hebr. <i id=H8392>tevai>) som Mose mor gör i ordning, används i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 6:14 om arken som räddade Noa och hans familj.]
Då kom faraos dotter ner för att bada i floden. Hennes väninnor (unga kvinnor) gick [vidare] längs med strandkanten. När faraos dotter fick se korgen i vattnet skickade hon dit sin tjänarinna för att hämta den.
[Berättelsen hoppar nu ungefär 36 år framåt i tiden. Mose var omkring 4 år när han blev adopterad, och är nu 40 år gammal, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Apg 7:23–30 och ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 7:7.] En dag, när Mose hade växt upp, gick han ut till sina bröder [sitt folk – israeliterna] och såg deras tunga arbete. Han fick se hur en egyptisk man slog en av hans bröder.
Han tittade sig omkring, och när ingen såg på slog han ihjäl egyptiern och gömde kroppen i sanden.
Han gick ut nästa dag och såg två av sina hebreiska bröder slåss med varandra. Då sade Mose till den som startat bråket: "Varför slår du din landsman?"
[Hans farhågor stämde och ryktet spred sig fort.] När farao fick höra vad som hänt, ville han döda Mose. Men Mose flydde undan farao [österut] ända till midjaniternas land där han stannade. Där satte han sig ner vid en brunn.
Hon födde en son och han gav honom namnet Gershom, "eftersom jag är en främling i detta land", sade han. [Mose hade nu blivit en medborgare hos midjaniterna, långt borta från både landet Egypten och hans eget folk, israeliterna. På hebreiska är <i>geri> främling och <i>shomi> där, så sammantaget är Gershom "Jag var en främling där" i det land där hans son föddes. Enligt Demetrius, en historiker i Alexandria 225 f.Kr., så kom namnet Midjan från en av Abrahams söner. Han skriver också att Mose och Sippora båda härstammade från Abraham. Mose i sjunde och Sippora i sjätte led.]
Många år senare dog Egyptens kung [som var ute efter Mose liv]. Israeliterna fortsatte att sucka på grund av sitt slaveri. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud.
Herrens ängel (utsände budbärare) uppenbarade sig för honom i en eldslåga mitt i en törnbuske. [Den som talar ur busken kallas både Herrens ängel och Gud. En allmänt accepterad uppfattning är att det är Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt.]
    Mose tittade och såg att törnbusken brann av elden, men törnbusken blev inte förtärd.
Herren sade: "Jag har verkligen sett (det har inte undgått mig) hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop, på grund av deras slavdrivare. Jag känner väl till deras lidande.
Gud svarade: "Jag ska verkligen vara med dig (jag är med nu och kommer alltid att vara med dig). Detta ska vara tecknet för dig att jag har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna Gud på detta berg." [Detta är inledningen till Guds förklaring av sitt namn. Det viktiga är inte tjänarens kvalifikationer, utan vem Gud är och att han är med sin tjänare, då är inget omöjligt.]
Gå nu och kalla samman Israels äldste och säg till dem: 'Herren, era fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har uppenbarat sig för mig och sagt att jag har sett vad som händer er i Egypten,
De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahve), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
Men jag vet [redan] att Egyptens kung inte kommer låta er gå frivilligt. Nej, inte ens av en mäktig hand [någon mänsklig armé].
Så jag ska sträcka ut min hand och slå Egypten med en serie av iögonfallande tecken. Sedan ska han släppa er.
Jag ska göra så att egyptierna kommer att behandla detta folk [som är mitt folk] väl. När ni lämnar Egypten, ska ni inte gå därifrån tomhänta.
Mose svarade: "Men tänk om de inte tror mig eller lyssnar på vad jag säger, utan svarar: 'Herren har inte visat sig för dig.'?"
Då sade Herren till honom: "Vad har du i din hand?"
Men Herren sade till Mose: "Sträck ut din hand och ta den i stjärten."
    [Mose övervinner sin rädsla.] Han sträckte ut sin hand och tog den, och ormen blev åter en stav i hans hand.
Herren sade också till honom [och ger ett andra tecken]: "Stick handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen sjuk (hebr. <i>id='6879' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>tsarai>) – vit som snö. [Det hebreiska ordet <i>tsaraati> är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. Det är en sorts mögel som visar sig som ljusa fläckar och svullnadader på huden, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 13–14. Traditionellt har ordet spetälska använts, men det motsvarar inte den sjukdom som vi idag kallar lepra eller Hansens sjukdom.]
Men om de inte tror på dessa två tecken eller lyssnar på dig, så ska du ta lite vatten från Nilen och hälla det på torra landet (marken). [Detta blir det tredje tecknet.] Då ska vattnet från floden förvandlas till blod på torra land." [Två olika hebreiska ord för "torrt land" används i denna vers. Det första är det generella ordet som används i skapelsen och när israeliterna korsar Röda havet och Jordan torrskodda. Det sista används bara här och i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 95:5, där det används om hur Gud är större än alla avgudar.]
[Ursäkterna är slut och nu säger Mose rent ut att han inte vill gå.] Men Mose sade: "O, min Herre (Adonai), skicka ditt budskap med någon annan, vem som helst."
Då blev Herren arg på Mose, och sade: "Har du inte en bror, Aron, leviten [som är en skolad präst och är van att tala Guds ord]? Jag vet att han är duktig på att tala, och han är faktiskt på väg just nu för att möta dig. När han ser dig kommer han att glädja sig i sitt hjärta.
Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun, och jag ska vara med din mun och med hans mun, och jag ska lära er båda två vad ni ska göra.
Du ska också ta denna stav i din hand, med den ska du göra tecknen."
Mose gick hem till sin svärfar Jetro och sade: "Låt mig gå tillbaka till mina bröder och systrar i Egypten, jag vill se om de fortfarande lever."
    Jetro sade till Mose: "Gå i frid (var välsignad)."
Herren sade till Mose medan han var i Midjan: "Gå tillbaka till Egypten. [Jag försäkrar dig:] Alla de män som var ute efter att ta ditt liv lever inte längre." [Mose var nu åttio år gammal. De som fyrtio år tidigare ville döda Mose var nu döda, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 2:15. Det kan vara Amenotep I och hans efterträdare Amenotep II, och i så fall är den nuvarande farao Amenotep III. En intressant detalj är att hans förstfödda son Tutankhamun dog bara 18-19 år gammal, vilket stämmer bra in på den tionde plågan i kapitel 12.]
Då tog Mose sin hustru och sina söner [Gershom och Elieser, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 18:2–4] och lät dem sitta upp på en åsna och återvände till Egypten. Han hade Guds stav i handen. [Mose stav i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2 har nu blivit Guds stav. Det verkar som det var ett misstag att ta med sin familj i detta läge, i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 18:1–6 skickar han hem dem.]
Herren sade till Mose: "När du går tillbaka till Egypten ska du inför farao utföra alla de övernaturliga tecken som jag har gett dig makt att göra. Men jag ska förhärda hans hjärta så att han inte släpper folket. [Bibeln är tydlig med att också farao själv förhärdar sitt hjärta, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 7:13; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>8:15, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>32; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>9:34.]
Längs med vägen [mot Egypten] stannade de på en plats för att övernatta. [Ännu en antydan att Mose försenar sitt uppdrag.] Där kom Herren emot honom och det verkade som han ville döda honom [troligtvis den förstfödde sonen Gershom]. [Hebreiska texten har "honom". Av de fyra personerna där kan det syfta på Mose, hans förstfödde Gershom eller Elieser, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 18:2.]
Herren sade till Aron [Moses tre år äldre bror som var kvar i Egypten]: "Gå och möt Mose i öknen." Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom. [Det var ett kärt återseende efter fyrtio år. Det visar också att de inte hade någon osämja mellan sig eftersom kyssen på den här tiden var ett viktigt fredstecken.]
En tid därefter gick Mose och Aron till farao och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära."
Men farao [som själv ansåg sig vara en gud] svarade: "Vem är Herren (Jahve). Varför skulle jag lyda honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel."
De svarade: "Hebréernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med pest eller svärd."
Samma dag kommenderade han [de egyptiska] slavdrivarna som var över folket och [de israeliska] förmännen [som ledde sina landsmän, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 14]:
Gör därför deras arbete så hårt för dem så att de inte har tid att tänka på något annat än arbete. Kanske slutar de då att lyssna på dessa lögner [som Mose och Aron talar]!"
Folket begav sig ut över hela Egypten för att samla strå [kortare stubb från fälten] för att ha som halm.
Slavdrivarna pressade dem hårt och sade: "Fullgör ert arbete, er dagliga kvot på samma sätt som när ni fick halm."
De israeliska förmännen förstod att de var illa ute när de blev tillsagda att arbetsbördan inte skulle lätta. De var tvungna att göra lika mycket tegel varje dag som de gjort tidigare.
När förmännen lämnat farao gick de på en gång till Mose och Aron som väntade på dem.
De sade: "Låt Herren se och döma vad ni gjort. På grund av er ser farao och hans tjänare på oss som om vi vore något motbjudande (ordagrant "en avskyvärd stank"). Du har satt svärdet i deras hand för att döda oss. [Nu har de en ursäkt att dräpa oss]."
Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har hans ondska mot detta folk bara ökat, och du har inte gjort något för att rädda ditt folk."
Herren svarade Mose [uppmuntrar och upprepar och förstärker sitt tidigare löfte, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 3:19; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>4:21]: "Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. Genom en stark hand ska han låta folket gå [och inte bara det], han ska driva ut dem från sitt land genom en stark hand." [Uttrycket "en stark hand" som används här två gånger syftar antagligen på Guds kraft, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 3:20. Plågorna som kom över landet gjorde att egyptierna till sist önskade att folket ska gå och skickar i väg dem, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 12:33.]
Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Väldige [El-Shaddai, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 17:1; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>35:11]. Dock gjorde jag mig inte känd (fick de inte erfara mig) under mitt namn Herren (Jahve).
Jag har också upprättat mitt förbund med dem och lovat att ge dem Kanaan, det land där de bodde som främlingar.
Säg därför till israeliterna:
'Jag är Herren (Jahve).
Jag ska föra er ut från förtrycket under egyptierna.
Jag ska rädda er från deras slaveri.
Jag ska återlösa er med min utsträckta arm, och genom väldiga straffdomar.
[I tre verser sammanfattas nu samtalet innan släkttavlan, sedan fortsätter berättelsen där Aron får föra Moses talan.] På den dag då Herren talade till Mose i Egypten
Men jag ska göra så att faraos hjärta förhärdas. Trots att jag kommer att göra många övernaturliga tecken och under i Egyptens land,
ska farao inte lyssna till dig. Jag ska lägga min hand på Egypten och jag ska föra ut mina härskaror, mitt folk israeliterna, ut ur Egyptens land genom stora straffdomar.
Då ska egyptierna förstå att jag är Herren, när jag sträcker ut min hand över Egypten och för ut israeliterna från dem."
När de talade med farao var Mose 80 år gammal och Aron 83 år.
Då kallade farao till sig sina visa män och magiker (trollkarlar), och dessa – de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) – gjorde liknande saker [imiterade Guds mirakler] med hjälp av magi (ockulta krafter). [Enligt judisk tradition hette två av dem Jannes and Jambres, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Tim 3:8.]
Gå till farao på morgonen, då går han ut till vattnet och du ska stå på flodstranden och möta honom. Staven som blev en orm ska du ha i din hand.
Du ska säga till honom: 'Herren, hebréernas Gud har sänt mig till dig och säger; Släpp mitt folk så att de kan tjäna (hålla gudstjänst till) mig i öknen, och se, du har inte lyssnat.' [Här används det hebreiska ordet <i>id='H5647' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>avadi> för att "betjäna". Ordet betyder både att tillbe men också att arbeta. Samma ord används i vers ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 20:9 om att "arbeta" sex dagar och om slavarbetet i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 1:13, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>14, se även ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:5; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>15. I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop.]
Detta är vad Herren säger: 'Genom detta ska du veta att Jag är Herren. Se jag ska slå vattnet som är i floden med staven i min hand och det ska förvandlas till blod.
Fisken som är i floden ska dö och floden ska bli stinkande [av all rutten fisk] och egyptierna ska avsky (tappa tålamodet; tröttas ut av) att dricka flodens vatten.' " [Här används hebr. <i>id='H3811' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>laai> i betydelsen att de blir uttröttade, irriterade och tappar tålamodet på att söka efter rent dricksvatten.]
Herren sade till Mose: "Säg till Aron: 'Ta din stav och sträck ut din hand över Egyptens vatten, över floden, över dess strömmar, över dess pölar och över alla dess dammar så att det blir till blod.' Det ska vara blod över hela Egyptens land även i träkärl och stenkärl (allt vatten, både naturligt och uppsamlat ska bli till blod)."
Mose och Aron gjorde som Herren (Jahve) hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod (blev det blodrött). [Hebreiskan kan tolkas så att vattnet bokstavligt blev till blod, eller att det blev färgat blodrött. Ordet symboliserar också död, vilket blev effekten eftersom fiskarna dör och folket får gräva brunnar för att få drickbart vatten, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 21, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>24.]
Fiskarna som fanns i floden dog och floden stank (luktade och smakade)illa att egyptierna inte kunde dricka vattnet. Blodet var överallt (i alla slags vatten) över hela Egyptens land. [Plågorna var riktade "mot alla gudar i Egypten", se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 12:12. Egyptierna tillbad fler än 2 000 olika gudar. Eftersom Nilen med dess årliga översvämningar skapade de bördiga förutsättningarna var flera gudar kopplade till just Nilen. Den stora skaparguden Khnum var Nilens beskyddare. Hapi var Nilens ande och guden för flodens årliga översvämming. Han ansvarade för fiskarna, fåglarna och bördigheten i marken runt floden genom översvämningarna. Dessa båda gudar sågs som livets källa, Khnum gav livet och Hapi gav mat och vatten som är förutsättningen för att livet ska bestå. Osiris var underjordens gud och Nilen ansågs vara hans blodflöde.]
Men de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster. Faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem, precis som Herren (Jahve) hade sagt.
Men om du vägrar låta dem gå, då ska jag slå (drabba) hela ditt land med grodor." [Gudinnan Heket associerades med grodorna. Hon ansvarade för barnafödande, skapelse och att spannmålen växte. Som en vattengudinna var fertilitet och särskilt den senare delen av graviditeten och födandet viktiga delar av hennes ansvar. Hon ansågs vara Khnums hustru. Khnum gjorde människan av lera på sin drejskiva och sedan inblåste Heket livsanden i leran innan hon placerade den i kvinnans livmoder. Khnum och Hapi var källan till liv medan Heket var garanten för kommande generationer så att livet inte tar slut.]
Floden ska krylla av grodor och de ska komma upp (ur floden) och komma in i ditt hus, och komma in i ditt sovrum, och upp i din säng. De ska komma in i dina tjänares hus och i folkets hus in i deras ugnar och upp i deras baktråg.
Grodorna ska klättra upp på dig själv, ditt folk och alla dina tjänare. [Mängder av grodor kommer att krypa omkring på kroppen på alla människor.]
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Säg till Aron: 'Sträck ut din hand med din stav över floden, kanalerna och pölarna så att grodor kommer upp över hela Egyptens land.' "
Men spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster och fick upp grodor över hela Egyptens land.
Mose svarade farao: "Gör mig den äran! Vid vilken tid ska jag be för dig, dina tjänare och ditt folk att grodorna ska lämna (bokstavligt bli avhuggna från) dig och ditt hus och endast finnas kvar i Nilen?"
Grodorna ska lämna dig, ditt hus, dina tjänare och ditt folk. De ska bara finnas kvar i Nilen."
Herren (Jahve) talade till Mose: Säg till Aron; Sträck ut din stav och slå stoftet på marken så ska det komma upp insekter (hebr. <i>kenimi>) [troligtvis knott eller löss; kanske myggor] ur marken i hela Egypten.
De gjorde så. Aron sträckte ut sin hand med sin stav och slog stoftet på marken och det kom upp insekter på människor och boskap. Allt stoft på marken blev till insekter över hela Egyptens land. [Den egyptiske guden Geb var markens gud i Egypten. Nu hade han plötsligt inte kontroll över marken längre när myriader av stickande insekter kom upp ur marken. Man trodde också att Geb kunde behålla dig i graven eller låta dig gå vidare till livet efter detta. Därför var det viktigt att tillbe honom så att man inte blev kvar i graven. Ordet för insekter är pluralformen av hebr. <i>keni>. Ordet används bara i detta kontext och kan syfta på knott, löss eller någon annan liten insekt som angriper både människor och djur. Eftersom Aron slår sin stav på markens stoft (hebr. <i>afari>) är det troligare att det är knott eller löss, än myggor som ofta kläcks i våtmark. Myggor är vanliga eftersom Nilen varje år svämmar över och skapar gynsamma förhållanden för myggor.]
När spåmännen (skrivare, från ordet för penna) försökte göra samma sak och få fram insekter med hjälp av sina hemliga konster, kunde de inte det, de misslyckades. Nu var det fullt med insekter överallt, på både människor och boskap.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao. När han kommer till vattnet (Nilen) ska du säga till honom: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Annars, om du inte låter mitt folk gå, ska jag sända flugsvärmar över dig, dina tjänare, ditt folk och in i era hus. Egyptens hus ska bli fulla (så att det fullständigt kryllar) av svärmande flugor till och med i husgrunderna. [Den egyptiska guden Khepri hade kontrollen över alla insekter, flugor och skalbaggar. Han hade kontroll över skapelsen och han ansågs även så mäktig att han var den som personligen flyttade solen över himlen varje dag.]
Men på den dagen ska jag göra skillnad för landet Goshen, där mitt folk bor, så att ingen flugsvärm kommer dit, för att du ska veta att Jag, Herren (Jahve) är (finns) mitt på jorden. [Här gör Gud för första gången åtskillnad på egyptierna och israeliterna så att plågan inte drabbar det judiska folket.]
Herren (Jahve) gjorde precis så. En massiv flugsvärm kom in i faraos alla hus och in i hans tjänares hus. Hela Egyptens land ruinerades på grund av de enorma flugsvärmarna.
Farao kallade på Mose och Aron och sade: "Gå, offra till er Gud i landet."
Vi måste vandra en tredagarsresa ut i öknen och offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) precis som han har instruerat oss."
Farao sade: "Jag ska låta er gå så att ni kan offra till Herren er Gud (Jahve Elohim) i öknen. Gå bara inte så långt bort. Be för mig."
Men farao förhärdade (tillslöt) sitt hjärta och lät inte folket gå.
Om du vägrar att låta dem gå och fortsätter att hålla dem kvar,
se, då ska Herrens (Jahves) hand komma över din boskap på fälten, över hästarna, åsnorna, kamelerna, boskapsbesättningar och smådjursflockar. Det ska bli en förödande pest.
Herren (Jahve) har också satt ut en bestämd tid och säger: "I morgon ska detta äga rum i landet."
Det ska bli fint damm över hela Egyptens land och ska bli som bölder som blommar upp med sår på både människor och djur över hela landet." [Med denna sjätte plåga tar Herren itu med hela det egyptiska systemet för läkedom. I Egypten grasserade alla upptänkliga sjukdomar och krämpor. Men läkedom handlade inte om medicin utan uteslutande om magi och ockultism. Olika åkommor tillskrevs skilda gudar och gudinnor som antingen kunde förhindra eller förorsaka dessa sjukdomar. Varje åkomma hade sin egen ritual, trolldryck eller amulett för att beveka den specifika guden.
    En av ritualerna för helande var särskilt grym. Den föreskrev att man skulle offra en levande människa som brändes på ett högt altare. Sedan kastade man upp askan i luften och trodde att när den spreds med vinden skulle det ge välsignelse och helande. När Mose tar aska i handen och kastar upp i luften mot himlen framför farao så är det en direkt konfrontation mot denna sed.]
Så de tog aska från ugnen och stod framför faraos ansikte. När Mose kastade upp askan mot himlen blev den till bölder som blommade upp med sår på både människor och djur över hela landet.
Trollkarlarna kunde inte stå framför Mose på grund av bölderna, för de var på trollkarlarna precis som på alla egyptier.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Denna gång ska jag sända alla hemsökelser (plågor – heb. <i>magefai>) till ditt hjärta, och till dina tjänare och till ditt folk, så att ni ska veta att det finns ingen som jag i hela världen.
Sannerligen skulle jag nu ha kunnat sträcka ut min hand och slå dig och ditt folk med en pest som hade sopat bort dig från jordens yta.
Likväl (en skarp betonong och kontrast mellan något som varit och är – hebr. <i>olami>) har jag låtit dig stå av denna anledning; för att visa dig min makt och för att mitt mäktiga namn ska proklameras, deklareras, förkunnas ut över hela jorden.
Ändå upphöjer du dig själv över mitt folk genom att inte låta dem gå.
Se, imorgon vid den här tiden ska jag låta det regna med en mycket häftig hagelstorm, vars like aldrig har skådats i Egypten sedan den dag det grundades och till nu.
Sänd ut detta ord (gör det känt i hela Egypten); Stalla in din boskap och allt som du har ute på fälten. Varje person eller djur som är kvar ute på fältet och inte tagits hem (till stallet) kommer att dö när haglet faller ner på dem.' "
men var och en som inte fruktar (vördar) Herrens (Jahves) ord lämnar sina tjänare och sin boskap ute på fälten.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och låt det hagla över hela Egypten, på människor, på djur och allt som växer på fälten över hela landet." [Den egyptiska gudinnan Nut hörde ihop med himlen. Hon förfogade över en barriär som skilde kaos från den kosmiska ordningen i den här världen. Hon är hustru till markens gud Geb och sågs som beskyddare av jorden. Nut ansågs särskilt ansvarig för natthimlen med sina stjärnkonstellationer som kunde förutspå framtiden, det vi kallar för astrologi. Nut var en av de viktigaste gudinnorna. Egyptierna trodde att de skyddades från naturens destruktiva krafter när de tjänade henne. När haglet fördärvade både djur, grödor och människor visade sig hennes kraft verkningslös.]
Haglet föll tungt med blixtar mitt i haglet. Dess like hade aldrig tidigare skådats över Egypten sedan landet blev till. [Haglet består både av eld och is. Mirakulöst smäter inte elden isen och isen släcker inte elden. Dessa motsatta krafter verkar tillsammans för att utföra Guds vilja. Den medeltida franska rabbinen Rashi, som skrivit det mest inflytelserika kommentarverket till GT, noterar också hur ordet för himmel (hebr. <i>shamaimi>) består av två ord: eld (hebr. <i>eshi>) och vatten (hebr. <i>maimi>).]
Haglet slog ner allt som fanns på fälten, både människor och djur, allt i hela Egyptens land. Det slog också ner alla grödor på fälten och bröt sönder alla träd.
Bara i landet Goshen där Israels söner (barn) bodde, föll inget hagel. [Här gör Gud åter skillnad på egyptier och israeliter.]
Faraos hjärta var förhärdat (tillslutet) och han lät inte Israels söner (barn) gå, så som Herren (Jahve) hade sagt genom Moses hand.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao, för jag har förhärdat (tillslutet) hans hjärta och hans tjänares hjärtan, så att jag kan visa mina tecken i deras mitt.
Detta ska du berätta för dina söner och deras söner (barn och barnbarn), om vad jag har gjort i Egypten, liksom mina tecken som jag har gjort ibland dem, så att ni ska veta att jag är Herren (Jahve)."
Annars, om du vägrar att låta mitt folk gå, se, i morgon ska jag föra in gräshoppor över dina gränser.
Mose svarade: "Vi ska gå med våra unga och våra gamla, våra söner och våra döttrar. Vi ska gå med våra fårflockar och boskapshjordar. För vi måste fira en Herrens högtid till Honom (till Guds ära)."
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand över Egyptens land så att gräshopporna kan komma upp över Egypten och äta varje planta som haglet har lämnat."
Mose sträckte ut sin stav över Egyptens land och Herren (Jahve) förde en östanvind över landet, hela den dagen och hela natten, när det blev morgon förde östanvinden med sig gräshoppssvärmarna.
Gräshoppssvärmarna kom upp över hela Egyptens land och stannade kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser), så tätt att dess like aldrig varit tidigare, och inte heller ska bli igen.
De täckte hela marken så att den blev förmörkad, och de åt upp varenda planta i hela landet och all frukt från träden som haglet hade lämnat. Inte en enda tillstymmelse till något grönt, inget träd eller planta på fälten fanns kvar i hela Egyptens land.
Då vände Herren (Jahve) vinden så att den kom mycket starkt från väster och den förde bort gräshopporna och drev ut dem i Vasshavet. Inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser).
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och det blev ett tjockt mörker över hela Egyptens land som varade i tre dagar.
Den ene kunde inte se den andre och ingen kunde resa sig från sin plats på tre dagar. Men alla Israels söner (allt folk) hade ljus där de vistades.
Men Mose sade: Du måste också ge oss offer och brännoffer i våra händer, så att vi kan offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim).
Farao sa till honom: "Gå bort från mig. Akta dig själv från att komma inför mitt ansikte igen, för på den dagen (som du gör det) kommer du att dö."
Tala nu in i folkets öra och låt varje man bland er begära av sin granne, och varje kvinna av sin grannfru, juveler av silver och juveler av guld.
Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon. Mannen Mose var verkligen, sannerligen stor i faraos tjänares ögon och i folkets ögon. [I princip alla egyptier såg vid det här laget på Mose som en stor, kanske den största guden som fanns, eftersom han, genom alla tecken som Herren låtit honom göra, nu hade visat att Egyptens alla stora gudar inte hade den makt som folket tills nu hade tillskrivit dem.]
Mose sade: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Vid midnatt ska jag gå ut mitt i Egypten,
och alla förstfödda i Egyptens land ska dö. Från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland tjänarinnorna vid kvarnen, tillsammans med allt förstfött bland boskapen. [I denna plåga är det farao själv som utmanas. Farao var en av de högsta gudarna i Egypten tillsammans med gudinnan Isis som var barnens beskyddare. När det står allt förstfött gäller det oavsett ålder. Det är alltså inte bara barn som dör utan också äldre personer som är förstfödda i sin familj.]
Det ska bli en stor gråt över hela Egyptens land, dess like har aldrig hörts förut och kommer inte att höras igen.
Och alla dessa dina tjänare ska komma ner till mig och falla ner inför mig och säga: Dra ut, du och allt ditt folk som följer dig. Därefter ska jag gå. Sedan gick han ut från farao i brinnande vrede.
Herren (Jahve) hade sagt till Mose: farao ska inte lyssna på dig för att mina tecken ska bli mångfaldigade i Egyptens land.
Herren (Jahve) hade talat till Mose och Aron i Egyptens land:
Berätta för hela Israels folk: På den 10:e dagen i denna månad ska varje familj ta ett lamm – ett lamm för varje hushåll.
Om något hushåll är för litet för ett lamm [om man är färre än tio personer], så ska mannen och hans närmsta granne dela på ett lamm. Beroende på hur mycket varje person äter och antal familjemedlemmar ska ni beräkna hur många som kan dela på ett lamm.
De ska ta från blodet och stryka det på de båda dörrposterna och på träslån över dörren i alla de husen där man ska äta det.
De ska äta köttet samma natt, de ska äta det stekt över eld med bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig] och med bittra örter [för att påminna om slaveriet och lidandet i Egypten].
Ät inte köttet rått eller kokat i vatten, utan stekt över eld med huvudet, benen och innanmäte.
Ni får inte lämna kvar något till nästa morgon, det som blir kvar måste ni bränna upp i eld.
Så här ska ni äta det: Var klädda som inför en resa [ordagrant "var omgjordade kring länderna" dvs. bind upp rocken för att vara redo att ge sig av], ha sandalerna på era fötter och staven i er hand. Ni ska äta det med hast. Detta är Herrens påsk (hebr. <i>pesachi>). [Ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet <i>pesachi>, som i sin tur går tillbaka till hebreiska verbet <i>pasachi> som betyder "gå förbi". I ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 13 förklaras hur Herrens straff <i>går förbii> och Israels folk skonas från döden. På engelska heter högtiden <i>passoveri>. Detta är första av ordet <i>pesachi> som totalt finns 49 (7 x 7) ggr, varav 22 är i Moseböckerna. Den bestämda formen <i>haPesachi> (se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 21) har talvärdet 153, jfm med ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 21:11.]
För samma natt ska jag passera igenom Egyptens land och attackera allt förstfött i Egypten, både människor och djur. Jag ska döma alla Egyptens gudar – Jag Är Herren (Jahve).
Blodet som ni strukit på era hus ska vara ett tecken [för mig] på var ni är. När jag ser blodet ska jag passera förbi er (hebr. <i>pasai>), och denna plåga ska inte komma över er och förgöra er när jag attackerar Egyptens land. [På samma sätt ser Gud på oss idag när vi har accepterat Jesu försoning i våra liv. Då slipper vi straffet för våra synder eftersom Jesus tagit det i vårt ställe.]
Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd (bröd bakat utan jäst – hebr. <i>id='H4682' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>matsai>). [Osyrat bröd är en bild på syndfrihet.] På den första dagen måste ni ta bort all jäst (surdeg – hebr. <i>id='H2557a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>chametsi>) från era hus. Den som äter bröd bakat med jäst mellan den första och sjunde dagen [under högtiden] ska bli utestängd (avskuren) från Israel.
På den första dagen av högtiden och även på den sjunde, samla alla till en helig sammankomst. Inget arbete ska göras på dessa två dagar, förutom att förbereda det som var och en behöver för att äta.
Ni ska fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. Det ska vara en evig stadga för er att fira denna dag från släkte till släkte.
Från kvällen den 14:e dagen i första månaden ända till kvällen den 21:a dagen i månaden ska ni äta osyrat bröd.
Ingen jäst (surdeg) får finnas i era hus under dessa sju dagar [av högtid]. Den som äter något som har jäst i sig ska bli utestängd (avskuren) från Israel. Det spelar ingen roll om han är en främling eller född i landet [principen gäller alla].
Var ni än bor [eller samlas], se till att inte äta bröd med jäst [under den veckan]."
Tag en handfull isopstjälkar. [Isop har en styv och förgrenad stjälk och blir upp till 0,5 meter lång.] Doppa dem i skålen med blodet [som ni tömt från lammet] och stryk det ovanför dörren och ner på de båda dörrposterna. Ingen av er får sedan gå ut förrän nästa morgon.
Då ska ni svara: "Det är påskalammet åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men skonade våra hus." Då böjde folket sig ner och tillbad.
Så hände det vid midnatt att Herren (Jahve) slog allt förstfött i Egyptens land från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland fångarna i fängelsehålan, tillsammans med allt förstfött bland boskapen.
Då reste sig farao upp i natten, han och hans tjänare och alla egyptier och där var ett högt klagorop i Egypten, eftersom där inte fanns ett enda hus där ingen hade dött.
Folket tog sin deg innan den hade hunnit jäsa och band upp sina baktråg i kläderna på sina axlar.
Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon så att de lät dem få allt de bad om. Så blev egyptierna plundrade.
Tiden som Israels söner (folk) hade vistats i Egypten var 430 år.
Och det hände sig att i slutet av de 430 åren, just på den dagen, att alla Herrens (Jahves) arméer drog ut från Egyptens land.
Och Herren (Jahve) sade till Mose och Aron: Detta är förordningen om påsken. [Syftar både på högtiden och själva måltiden, påskalammet.] Ingen främling får äta den,
men alla mäns tjänare som är köpta för pengar, när ni har omskurit dem ska de äta av det.
En besökare och en inhyrd tjänare ska inte äta av det.
I ett och samma hus ska det ätas, ni ska inte bära ut något av köttet ut ur huset, inte heller får något ben krossas. [Denna passage är en tydlig skuggbild av Jesus som vår påsk, vårt påskalamm, bara den som är omskuren enligt förbundets regler får äta, på samma sätt som bara den som är frälst, och därmed har sitt hjärta omskuret i det Nya förbundet kan ta del av Jesus. Redan här förutsägs det också att inget av hans ben ska krossas och det skedde inte heller, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 19:33; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 22:18.]
Men om någon utomstående som bor bland er vill hålla påsken för Herren (Jahve) måste alla män bli omskurna. Sedan kan de komma nära och hålla den. Han ska då räknas som en infödd i landet. Men ingen oomskuren ska äta av det.
Samma undervisning (hebr. <i>Torahi>) gäller för den infödde som för främlingen som bor bland er.
Det var på exakt den dagen som Herren förde Israels söner (barn) ut ur Egyptens land som en armé. [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 12:17]
"Avskilj (helga) alla förstfödda åt mig, vad som än öppnar moderlivet bland Israels söner (barn), både bland människor och djur, det är mitt."
Mose sade till folket: Kom ihåg den här dagen, då ni kom ut ur Egypten, ut ur slavhuset (slaveriet), för med styrka förde Herrens (Jahves) hand ut er från denna plats. Inget syrat (hebr. <i>id='H2557a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>chametsi>) [bröd eller mat som innehåller jäst] ska ätas.
Denna dag i månaden Aviv [det kaananeiska namnet på månaden som också kallas Nisan, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 12:2] drog ni ut.
Och det ska ske när Herren (Jahve) ska föra in er i kananéernas och hettiternas och amoréernas och hiviternas och jevuséernas land, som han har lovat med ed till era fäder att ge er [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:1–3], ett land som flyter av mjölk och honung, att ni ska betjäna, hålla denna gudstjänst i denna månad.
[Mose talar till folket:] "I sju dagar ska du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen ska bli en Herrens högtid.
Alla de sju dagarna ska du äta bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig], ingenting syrat får finnas hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land.
På den dagen ska du förklara för din son: 'Det är på grund av vad Herren gjorde för mig när jag kom ut ur Egypten.'
Den [högtiden] ska vara som ett tecken på din hand och ett märke på din panna (mellan dina ögon) som ständigt påminner dig så att Herrens (Jahves) undervisning (hebr. <i>Torahi>) alltid är i din mun, för det var med stark hand Herren förde dig ut ur Egypten.
Varje förstfödd åsna ska du lösa ut med ett lamm, och om du inte löser ut det ska du bryta av dess nacke. Men du måste lösa ut varje förstfödd son bland dina söner. [När det handlar om djuren är det alltså valfritt att lösa ut ett förstfött djur eller inte, men när det gäller människorna finns inte den valmöjligheten. Jesus är den som löser ut oss alla om vi låter oss bli utlösta.]
När din son i framtiden frågar dig: "Vad är detta?" Ska du svara honom: "Med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten, ut ur träldomshuset,
och när farao vägrade att låta oss gå, slog Herren (Jahve) allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap. Därför offrar jag allt förstfött av hankön till Herren (Jahve) men jag löser ut alla förstfödda av mina söner." [Ceremonin kallas <i>Pidyon habeni>, hebreiska för "friköpandet av sonen", se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 8:16. Seden praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa på fem silvermynt. En förstfödd från en prästsläkt – kohen – omfattas inte av budet, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 3:12.]
Så ska det bli som ett tecken på din hand och mellan dina ögon (på din panna), för med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten.
Efter det att farao låtit folket gå, ledde Gud (Elohim) dem inte på vägen mot filistéernas land, även om den var närmast, kortast, för Gud (Elohim) sade: Folket kan ändra sig om de ser krig och vilja vända tillbaks till Egypten. [Gud valde att inledningsvis skona folket från motgångar för att ge dem möjligheten att bli trygga i sin nya situation och lära sig förstå att Gud alltid är pålitlig. Men senare vill han lära oss att lita på honom även i motgång för det tillhör livet som frälst att kunna möta både med– och motgångar tillsammans med Gud. Denna vers lär oss att hjälpa nyfrälsta syskon så att vi skyddar dem från onödiga motgångar i början på sin vandring med Jesus.]
Israeliterna bröt upp från Suckot och slog läger i Etam på gränsen till öknen. [De tar inte den snabbaste havsvägen "Via Maris" som går genom Filistéernas land, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 17, utan går i sydostlig riktning genom öknen Sinai.]
Herren (Jahve) gick framför dem. På dagen i en molnstod för att visa dem vägen och på natten i en eldstod för att ge dem ljus. På så sätt kunde de vandra både dag och natt.
Farao ska säga angående Israels söner (folk): De vandrar planlöst i landet, öknen har stängt in dem. [Pi Hachirot betyder "platsen där papyrusplantan växer" och bör vara i Egyptens lågland, troligtvis inte så långt från Nilen. En annan tolkning är att det är ingången till grävningarna", och i så fall refererar det till den kanal som byggdes i nordsydlig riktning, och som går genom regionen nära Qantara. Baal Tsefon är "porten till norr". Eftersom de vandrade söderut på Sinaihalvön var de omringade av vatten på alla sidor utom norrut och det kunde mänskligt sett verka helt meningslöst att gå den vägen, det skulle bara leda dem tillbaka till utgångspunkten om de inte hade några båtar som kunde ta dem över vattnet.]
Jag ska göra så att faraos hjärta förhärdas (tillsluts) och han ska komma efter dem, sedan ska jag bli förhärligad på farao tillsammans med hela hans armé och egyptierna ska veta att Jag Är Herren (Jahve). Så blev det.
Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, kungen i Egypten, så att han jagade efter Israels söner(folk), eftersom Israels söner (folk) drog ut med en hög hand (självsäkert, stolt) [i faraos ögon helt öppet och trotsigt].
och de sade till Mose: "Är det för att det inte finns några gravar i Egypten du fört oss ut hit för att dö i öknen? Varför har du behandlat oss så illa och fört oss ut ur Egypten?
Var det inte det vi sade i Egypten? Vi sade: 'Lämna oss ifred så att vi kan vara slavar under egyptierna.' Det är bättre för oss att tjäna egyptierna som slavar än att dö i öknen."
Lyft upp din stav och sträck ut din hand över havet och dela det, och israeliterna ska gå på torr mark rakt igenom havet.
Och jag, se, skåda, jag ska förhärda (tillsluta) egyptiernas hjärtan och de ska jaga efter dem så att jag ska bli förhärligad på farao och hans armé, hans vagnar och körsvenner.
Då ska egyptierna veta att Jag Är Herren (Jahve), när jag förhärligar mig på farao och hans vagnar och hans körsvenner.
Mose sträckte ut sin hand mot havet, och Herren drev undan havet med en stark vind från öster hela natten. Han förvandlade havet till torrt land och vattnet delades.
Israeliterna vandrade tvärs igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor om dem. [Totalt är det omkring två miljoner människor som passerar genom havet den natten, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 12:37.]
Nu hände det sig under morgonväkten [den sista av de tre nattväkterna – från klockan två till sex på morgonen] att Herren (Jahve) tittade ner på Egyptens armé från eldstoden och molnstoden och förorsakade panik i den egyptiska hären.
Han lät hjulen falla av (grekiska översättningen har "fastna") deras vagnar och fick dem att köra tungt så att egyptierna sade: Gå bort från Israels ansikte (kom inte nära Israel) för Herren (Jahve) strider för dem, mot egyptierna.
Så Mose sträckte ut sin hand över havet och havet återvände till sin styrka när morgonen grydde och egyptierna flydde mot det och Herren (Jahve) störtade egyptierna mitt i havet.
Och vattnet återvände och övertäckte vagnarna och körsvennerna, liksom hela faraos armé som gått efter dem ut i havet, inte så mycket som en enda en av dem fanns kvar (överlevde).
Men Israels söner (barn) vandrade på torr mark mitt i havet och vattnet stod som en mur för dem på deras högra sida och på deras vänstra sida.
På det sättet frälste (räddade) Herren (Jahve) Israel ur egyptiernas hand den dagen och Israel såg egyptierna döda på stranden.
Och Israel såg det stora verk som Herren (Jahve) gjorde på egyptierna, och folket fruktade, vördade Herren (Jahve) och de trodde på Herren (Jahve) och hans tjänare Mose.
[Alla israeliterna, omkring två miljoner, har passerat torrskodda genom Röda havet, medan farao och hans armé som förföljde dem just har dränkts i vattenmassorna bakom dem. Röda havet har två armar på vardera sidan om Sinaihalvön, den västra är Suezviken och den östra är Aqabaviken. Svensken Lennart Möller (i sin bok the Exodus Case) ger förslaget Nuweiba vid Aqabaviken i nuvarande Egypten. Det är knappt två mil över till andra sidan, nuvarande Saudiarabien. Just på den här sträckningen finns en 2 kilometer bred förhöjning på botten som gör att som djupast är det bara omkring 80 meter.] Då sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren, de sjöng:
"Jag vill sjunga till Herren,
    för han har vunnit en överväldigande seger.
Häst och ryttare störtade (slungade) han ner i havet.
Faraos vagnar och hans armé
    har han kastat i havet;
hans högsta befälhavare
    dränktes också i Röda havet.
Djupen har täckt dem,
    de sjönk till botten som stenar.
Din högra hand, o Herre,
    var majestätisk i kraft (helt överlägsen allt annat).
Din högra hand, o Herre,
    krossade fienden.
I din stora härlighet (upphöjdhet, majestät)
    slog du ner de som reste sig upp mot dig.
Du släppte lös din förtärande eld (vrede)
    som förtärde dem som halm.
    [Samma verb "släpp lös" användes genomgående i kravet mot farao att "släppa" israeliterna
    fria. Ironiskt nog släpps nu Guds eld lös över honom själv då han vägrade lyda Gud.]

En fnysning från din näsa [östanvinden som blåste under natten, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 14:21]
    dämde upp vattnen (staplade upp dem).
det böljande (forsande vattnet) reste sig som en mur,
    vattenströmmarna stelnade i havets djup.
men du [Herre] blåste med din vind (andades),
    och havet övertäckte dem.
De sjönk (virvlade ner)
    som bly i de väldiga vattnen.
Vem bland gudarna [alla avgudar som fanns i Egypten] liknar dig, o Herre?
Vem är som du –
    majestätisk i helighet (helt fullkomlig, totalt avskild från allt orent, motsatsen till all synd),
    värdig förundran (respekt, vördnad) under lovsång,
    du som gör under (förunderliga ting, mirakler)?
Du i din nåd (omsorgsfulla kärlek) ledde folket
    som du återlöst (hebr. <i>gaali>) [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 6:6]. Du har väglett dem i din styrka och i din heliga boning.
Skräck och fruktan ska falla över dem,
    genom din arms storhet
    ska de bli förstenade (bli stilla som stenar),
till dess ditt folk har passerat Herre (Jahve),
    till dess folket som du friköpt passerat förbi.
Du förde dem in och planterade dem
    på bergen av ditt arv,
platsen Herre (Jahve) som du har gjort för dig själv att på bo på,
    det heliga (templet) Herre (Adonai) som dina händer har förberett.
För faraos hästar med hans vagnar och hans körsvenner gick ut i havet, men Herren (Jahve) förde tillbaka vattnet över dem. Ändå kunde Israels söner (folk) gå mitt i havet på torr mark.
Sedan tog profetissan Mirjam, Arons syster, en tamburin i sin hand och alla kvinnor följde henne med tamburiner och med dans,
medan Mirjam sjöng för dem:
Sjung till Herren (Jahve),
    för högt är han upphöjd!
Hästen och dess ryttare
    har han kastat i havet!
Sedan ledde Mose folket vidare från Vasshavet. De gick ut i öknen Shor. De gick tre dagar in i öknen och fann inget vatten.
Han [Mose] sade: "Om du hör Herren (Jahve) din Guds (Elohim) röst och noga lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, ska jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, för jag är Herren (Jahve) din läkare." [Detta är det första av förbundsnamnen som Herren låter Israels barn få veta. Det sker i den andra månaden i den hebreiska kalendern som är Ijar. Det är intressant att frasen "Jag Herren din läkare" (hebr. <i>ani Jahve Rafai>) består av tre ord. Den första bokstaven i varje ord är de tre bokstäverna <i>Alefi>, <i>Jodi> och <i>Reshi> – Ijar. Frasen är en akronym för just månaden Ijar!]
När hela Israels folk vandrade ut från Elim och kom till Sinaiöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden sedan de hade lämnat Egypten,
klagade hela Israels folk på (lade hela skulden på, ropade högljutt mot) Mose och Aron i öknen.
Israeliterna sade till dem: "Om vi ändå hade fått dött för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger."
Då sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla ett dagsbehov för varje dag, så jag kan pröva dem, om de vill vandra efter min undervisning (hebr. <i>Torahi>) eller inte.
På den sjätte dagen ska de tillreda det de får in, och det ska vara dubbelt så mycket som det de samlar in de andra dagarna.
och imorgon ska ni se Herrens (Jahves) härlighet (ära, glans), för Herren har hört er klagan mot (oförmåga att lita på) Honom. Vilka är vi [Mose och Aron], att ni klagar på oss [vi är bara budbärare, det är Gud ni klagat på].
Mose sade [ordföljden i denna mening är i grundtexten abrupt och repeterar ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 6 och ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>7, det kan vara så att det återspeglar att Mose inte var en god talare]: "Ni ska förstå detta när Herren (Jahve) ger er kött att äta på kvällen, och bröd på morgonen för att mätta er, eftersom Herren har hört er klagan, att ni klagar på honom. Vad det gäller oss, vilka är vi? Er klagan är inte mot oss, utan mot Herren (Jahve)."
Medan Aron sedan talade till israeliterna, tittade de alla mot öknen, och då syntes Herrens härlighet (ära, glans, påtagliga närvaro) i ett moln.
"Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: 'På kvällarna ska ni få kött att äta, och på morgonen ska ni få bröd att äta så ni blir mätta (får alla behov fyllda), så ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.' "
Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och nästa morgon var öknen runt lägerplatsen våt av dagg. [Vaktlar är en flyttfågel, vid ett annat tillfälle förde Herren dem till lägret med hjälp av en vind, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 11:31.]
Detta är vad Herren har befallt: 'Samla in det ni behöver för att bli mätta, en omer [ca 3 liter] per person. Ta till alla de som bor i ditt tält.' " [Per person är ordagrant "per skalle" (hebr. <i>gul-goleti>) jämför ordet "golgata", se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 19:13. Omer-måttet, som var dagsbehovet av manna för en person, definieras i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 36 till en tiondels efa.]
När de mätte upp det med ett omer-mått, hade den som samlat mycket ingenting över, och den som hade samlat lite inte för lite. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat.
Så de samlade det morgon för morgon, var och en efter sitt eget behov, och när solen blev varm (steg högre på himlen) smälte det (bort).
På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket bröd, två omer [omkring 6 liter] till varje person. Och alla ledare för folket kom och avlade rapport till Mose.
Så de sparade det till morgonen, precis som Mose instruerat och det ruttnade inte och det föddes inga maskar i det.
Sedan sade Mose: Ät detta idag, för idag är det Herrens sabbat. Idag hittar ni ingenting på marken.
Ni ska samla det under sex dagar men den sjunde dagen är sabbat, och då finns det ingenting.
Likväl, på den sjunde dagen gick några ut för att samla, men de fann ingenting.
Se, Herren (Jahve) har gett er sabbaten, så på den sjätte dagen ger han er bröd för två dagar. Låt var och en stanna på sin plats och låt ingen gå ut på den sjunde dagen.
Då vilade folket på den sjunde dagen.
Israels hus gav det namnet manna. Det var vitt som korianderfrön och smakade som rån gjorda med honung.
Sedan sade Mose: Detta är vad Herren (Jahve) har befallt. Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
Hela Israels folk fortsatte sin vandring från Sinaiöknen och följde Herrens instruktioner [de följde molnstoden, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 9:18, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>19]. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. [Detta är ett mycket torrt område i södra Sinaiöknen utan några vattenkällor. Israeliterna beräknas var omkring två miljoner människor, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 12:37.]
Men folket var så uttorkade och i desperat behov av vatten att de fortsatte att klaga på Mose och muttrade: "Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det för att vi, våra barn och vår boskap skulle dö av törst?"
Herren svarade Mose: "Gå framför folket och ta med dig några av de äldste i Israel. Ta den stav i din hand som du hade då du slog på Nilen, och börja gå.
Jag ska stå framför dig på klippan vid Horeb, och du ska slå på klippan, och då ska det komma vatten från den så att folket kan dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
Han gav platsen namnet "Massa" och "Meriva", eftersom israeliterna hade stridit [mot Mose och Gud] och eftersom de frestat (prövat) Herren, och sagt: "Är Herren med oss eller inte?" [Hebreiska ordet <i>massai> betyder fresta och pröva. Ordet <i>merivai> betyder strida, provocera.]
Sedan kom amalekiterna och stred med Israel vid Refidim [betyder: "viloplats"]. [Amalekiterna var ättlingar till Abraham via Esau, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 36:15. De var ett nomadfolk som bode i Negev och Sinai och levde på att plundra, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Dom 3:13. De hade tämjt kamelen och använde den i sina attacker. Kamelen kan springa 70 km/h (mycket snabbare än en häst) och var väl lämpade att användas för överaskningsattacker av de amalekitiska rövargängen, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Dom 6:3, ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5. Rycktet om israeliternas vandring och de tillgångar de hade med sig hade säkert nått amalekiterna som nu rörde sig söderut för att få ett lätt byte. I ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 25:17–18 beskrivs hur de på ett fegt sätt attackerade och isloerade en del av de tröttaste israeliterna som var längst bak. De beskrivs också som gudlösa. I berättelsen som följer här indikerar också att de var bättre rustade militärt sätt än israelerna, och hade inte Gud gripit in på ett övernaturligt sätt när Mose, Aron och Hur bett, skulle de lätt besegra israeliterna.
    Exakta platsen för Refidim är okänd. Eftersom det inte fanns vatten, kanske det inte var en oas som oftast annars rastplatserna var. Ordet Refidim är plural och kommer från hebr. <i>id='H7507' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>refidai> som betyder ryggstöd och har med att ligga ner och vila men även stöd. Ordet knyter dels an till att det var en "rastplats" men även att Aron och Hur "stöttade" Mose armar i bönen.]
Mose sade till Josua: "Välj ut åt oss män, gå ut och strid med amalekiterna. I morgon ska jag stå på toppen av kullen med Guds (Elohims) stav i min hand.
Josua gjorde som Mose hade sagt och stred med amalekiterna, medan Mose, Aron [Mose bror] och Hur [en vän; konstnären Betsalels farfar, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 31:2] gick upp till toppen av kullen (höjden – hebr. <i>id='H1389' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>givai>).
Mose hand blev tung, så de tog en sten och lade under honom och han satte sig på den. Aron och Hur höll upp hans händer, en på ena sidan och den andra på andra sidan. Och hans händer var stadiga (stabila; ordagrant "sanna" – hebr. <i>id='H0530' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>emonahi>) till dess att solen gick ner. [Detta är första gången hebreiska ordet <i>id='H0530' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>emonahi> förekommer. Det är ett rikt ord som betyder stabilitet, trofasthet och även sanning. Det kommer från ordet för sanning (hebr. <i>emeti>) som rent bokstavligt också står stadigt, se inledningen till ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 12. <i>Emonahi> används totalt 49 ggr och 22 av dem i Psaltaren.]
Herren sade till Mose: "Skriv ner detta som ett minne i en skrift (bokrulle), och upprepa det i Josuas öron (läs/berätta det för honom), för jag ska utplåna [radera – som ett manuskript som görs ren från skrift] minnet av Amalek under himlarna (ordagrant: 'från under himlarna')." [Detta är första gången som det antyds att Josua är den som kommer efterträda Mose. Skriftrullen kan syfta på Andra Mosebok, eller en annan separat bokrulle. I ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 25:17–19 upprepas denna uppmaning att inte glömma vad amalekiterna gjorde. Att Amaleks minne helt ska utplånas på jorden beskrivs utifrån Guds perspektiv – jag ska utplåna <i>fråni> himlarna. I Predikaren används perspektiven "under solen" (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Pred 1:1) och "under himlarna" (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Pred 3:1; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Kor 12:2) som är det högsta och utgår från Guds tronrum.]
Han sade: "Handen på Herrens (Jahs) tron, Herren (Jahve) ska strida med Amalek från generation till generation (släkte till släkte). [Detta är den första fiende som Israel strider med efter uttåget. Orden här är profetiska, flera strider utkämpas med Amalek genom åren. Så småningom får kung Saul uppdraget att bekämpa amalekiterna och vid det tillfället säger profeten Samuel att allt ska tillspilloges, men Saul är olydig (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Sam 15:1–3). Senare under drottning Esters tid heter fienden Haman, även han en amalekit (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Est 3:1). Amalek är ursprunget till allt judehat och antisemitism.]
med hennes två söner [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 4:24–26]. En [den förstfödde] hade namnet Gershom [på hebreiska låter det som "främling där", se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 4:22], eftersom han sade: "jag är en främling i ett annat land",
och namnet på den andra var Elieser [Eliezer, på hebreiska låter det som "Gud – min hjälp"], eftersom han sade: "Min faders Gud (Elohim) är min hjälp, och räddade mig från faraos svärd."
Mose berättade för sin svärfar om allt som Herren (Jahve) hade gjort mot farao och egyptierna för Israels skull, liksom om alla prövningar som kommit över dem under vägen och hur Herren (Jahve) hade hjälpt dem.
Nu vet jag att Herren (Jahve) är större än alla gudar, eftersom de har handlat övermodigt mot dem.
Lyssna till min röst (på det som jag säger), jag ska ge dig råd och Gud (Elohim) ska vara med dig. Du representerar folket inför Gud och tar deras angelägenheter till Gud (Elohim).
Upplys dem om stadgar och undervisning, och visa dem vilken väg de måste gå och vilket arbete de måste utföra.
Låt dem döma folket under alla tider. Låt sedan alla stora (komplicerade) ärenden tas till dig men alla småärenden kan de döma själva, på det sättet delar de bördan med dig (avlastar dig).
Om du gör detta (på det sätt) som Gud (Elohim) har befallt dig, ska du kunna uthärda (klara av arbetsbördan) och alla dessa människor ska gå till sin plats i frid (shalom, tillfreds med lösningen på sina problem).
De dömde folket hela tiden. De svåra (komplicerade) ärendena tog de till Mose, men alla småsaker dömde de själva.
Precis på dagen tre månader efter att Israels söner (barn) hade gått ut från Egyptens land kom de till Sinais öken.
De lämnade nämligen Refidim och kom till Sinais öken och slog läger i öknen. De slog läger framför berget [Sinai].
Och nu, om ni noggrant lyssnar till mig och håller mitt förbund, då ska ni vara min dyrbara egendom [med speciellt privilegium, men också väldigt ansvar] framför (ut från) alla andra folk, för hela jorden är min.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag är på väg att komma till dig i ett tjockt moln så att folket ska höra när jag talar med dig och tro på dig för alltid." Sedan talade Mose folkets ord till Herren (Jahve).
Var redo på den tredje dagen. För på den tredje dagen ska Herren (Jahve) komma ner på berget Sinai i folkets åsyn.
Du ska sätta upp gränser för folket runtom och säga: "Var noggranna med att inte gå upp på berget eller beröra dess gräns. Den som rör berget ska med säkerhet dödas.
Inte en hand får röra det [att röra vid en död kropp gjorde en person oren, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 5:2], utan blir stenad eller genomborrad, oavsett om det är ett djur eller en människa, ska det inte leva. När shofaren (vädurshornet) ljuder, ska de komma till berget."
På morgonen på den tredje dagen var det åska (röster) och blixtar (ljungeldar), ett tjockt moln på berget och tonen (ljudet) av en extraordinärt skarp (hög, ljudlig) shofar. Allt folket i lägret bävade. [Det finns några intressanta kommentarer till denna passage i den judiska traditionen. Rabbi Johanan skriver: "Guds röst splittrades till 70 röster som talade på 70 språk så att alla länder kunde förstå. När varje land hörde rösten på sitt eget modersmål ingav det dem fruktan." Här kan vi se likheter med vad som skedde på pingsten, se Apg 2.]
Då förde Mose ut folket ur lägret för att möta Gud (Elohim), och de stod på den lägsta delen av berget.
Nu var hela Sinai berg höljt i rök, eftersom Herren (Jahve) hade stigit ned på det i eld. Röken steg upp som röken från en ugn. Hela berget skakade kraftigt.
När ljudet av shofaren blev starkare och starkare talade Mose och Gud (Elohim) svarade honom med ett åskmullrande ljud.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå ner och varna folket, så att de inte bryter igenom (gränsen) och ser Herren (Jahve) och många av dem dör.
Även prästerna som kommer nära Herren (Jahve) måste helga sig själva så att Herren (Jahve) inte far ut (blir vred) mot dem."
Mose sade till Herren (Jahve): "Folket kan inte komma upp på berget Sinai för du är den (den ende), [syftar på att Herren är en som det står i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 6:4] som har varnat oss och sagt: Sätt gränser runt berget och håll det heligt."
Sedan sade Herren (Jahve) till honom: "Gå ner. Du ska komma tillbaka upp, du och Aron med dig. Men låt inte prästerna och folket bryta igenom för att komma upp till Herren (Jahve), annars ska Han fara ut mot dem."
Du ska inte göra dig någon bildstod (staty i trä eller sten) eller någon avbild
    av något uppe i himlen
    eller nere på jorden
    eller i vattnet under jorden.
men den sjunde är Herren, din Guds, sabbat. Då ska du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren inom dina portar (i dina städer).
För på sex dagar formade Gud himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Det är därför Herren har välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag (avsatt den som en speciell dag). [Det judiska folket firar sabbat från fredag kväll då solen går ner fram till lördag kväll en timma efter solnedgången. Det är ett dygn då man avstår från arbete och istället umgås med familjen och går till synagogan. Inom judendomen finns idag 39 Melachot. Det är 39 aktiviteter som är förbjudna att göra på sabbaten. Bland dessa regler finns beskrivet att man t.ex. inte ska skriva, radera, bygga, släcka eller starta en eld, osv. Detta innebär att sabbatsljusen måste tändas innan sabbaten börjar på fredagskvällen. Detta ska göras 18 minuter innan solnedgången. Även att trycka på en elektrisk strömbrytare räknas som att göra upp en eld, eftersom brytaren alstrar en gnista. Ortodoxa judar låter därför spisen vara påslagen på 80 grader hela sabbaten, så man kan värma maten som är tillagad och förberedd innan. Av samma anledning är det förbjudet att köra bil, inte för att bilen rör sig, utan för att motorn alstrar gnistor. Hissar har "sabbats-läge" och stannar på varje plan, för att man inte ska behöva bryta mot sabbatsbudet och trycka på en knapp.
    Dagens judiska rabbiner lär att icke-judar inte ska följa sabbaten på samma sätt som judarna gör. Ingenstans i Nya testamentet befalls de kristna att hålla sabbatsbudet på detta sätt. När dessa frågor diskuteras på apostlamötet i Jerusalem säger Jakob att "inte göra det svårt för hedningarna" och sabbaten finns inte med bland de fyra punkter som nämns i brevet till hedningarna, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Apg 15:19–20. Budet är ett "tecken" mellan Gud och israeliterna, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 31:12–13. Jesus säger dock att människan inte är till för sabbaten, utan att sabbaten är till för människan, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Mark 2:27. Vi behöver en dag av vila, en dag att söka Gud enskilt och fira gudstjänst tillsammans med familjen. Sabbaten instiftas redan i skapelsen på den sjunde dagen, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:2–3. Se även ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Kol 2:17; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Rom 14:5; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Kor 8:9.]
Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. [Även om det är moraliskt fel att ljuga, så är det falskt vittnesbörd i domstolen som är huvudbetydelsen här.]
Mose sade till folket: "Frukta inte, var inte rädda, för Gud (Elohim) ska pröva er, för att vördnad för Honom ska finnas i er så att ni inte syndar."
Ni ska göra ett altare av jord till mig och offra brännoffer [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 1:3–16] på det och shalomoffer [ett gemenskapsoffer som alla i familjen åt tillsammans, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 7:11–21], dina får och dina oxar. På varje plats där jag vill att mitt namn ska bli omnämnt ska jag komma till er och välsigna er.
Inte heller ska du gå upp på trappsteg till mitt altare, för att din nakenhet inte ska bli avslöjad därpå.
Om du köper en hebreisk slav (tjänare – hebr. <i>evedi>), ska han tjäna (hebr. <i>avadi>) dig i 6 år och det 7:e året ska han bli fri utan att ersätta dig [utan någon skuld].
Om han kommer av sig själv (frivilligt) ska han gå (lämna dig) av sig själv (frivilligt), om han gifter sig ska hans hustru gå med honom.
Om hans herre ger honom en hustru och hon föder söner eller döttrar till honom, ska hustrun och hennes barn vara hennes herres, och han ska gå (lämna) för sig själv.
då ska hans herre föra fram honom till Gud (Elohim) och ska föra honom till dörren eller till dörrposten och hans herre ska genomborra hans öra med en syl, och han ska tjäna honom för alltid.
Om hon inte behagar sin herre som har tagit henne till hustru åt sig själv, då ska han låta henne bli återlöst. Att sälja henne till en främling står inte i hans makt, eftersom han har agerat svekfullt mot henne.
Men om en man avsiktligt kommer till sin granne och slår honom med svek, då ska han tas bort från mitt altare så att han kan dö.
Och den som stjäl (kidnappar) en man och säljer honom, eller om han blir funnen i hans hand, ska med säkerhet dödas.
Och om flera män tävlar (strider, duellerar) och den ene slår den andre med en sten eller med sin näve och han inte dör utan blir sängliggande,
om han reser sig igen och går böjd över sin stav, då ska den som slog honom vara tyst. Han ska ersätta honom för hans förlorade tid och ska ombesörja att han blir fullt återställd.
Och om en man slår sin tjänare eller tjänarinna med en käpp, och han dör under hans hand, ska han med säkerhet bli straffad.
Om män bråkar med varandra och skadar en gravid kvinna så att hon får missfall och inga andra skador uppstår, då ska han med säkerhet bli skadeståndsskyldig, i enlighet med det som kvinnans make ålägger honom, och han ska betala som domarna fastställer.
Men om oxen har stångats tidigare, och dess ägare har blivit varnad men inte brytt sig om varningen, och den dödar en man eller kvinna, då ska oxen stenas och dess ägare ska också dödas.
Om en tjuv blir påkommen med att bryta sig in och blir slagen så att han dör, ska det inte vara någon blodskuld för honom.
Om solen går upp över honom ska det var blodskuld för honom, då ska han återbetala. Om han inte har något då ska han bli såld [som slav] för sin stöld.
Om tjuven blir påkommen (med stöldgodset) i hans hand levande, om det är en oxe eller åsna eller får, ska han betala dubbelt [igen].
Om en man orsakar att ett fält eller en vingård blir avätet, därför att han har låtit sin boskap gå lös, och den har ätit på en annan mans fält, då ska han ersätta honom från sitt eget fält och från sin egen vingård.
Om tjuven inte blir funnen, då ska husets herre komma nära Gud (Elohim) för att se om han har lagt sin hand på sin grannes tillhörigheter.
då ska Herrens (Jahves) ed vara mellan dem båda för att se att han inte har lagt sin hand på sin grannes tillhörigheter, och dess ägare ska acceptera det och inte begära någon ersättning.
Om dess ägare har haft det hos sig, ska han inte gottgöra det. Om det är en mutkolv, förlorar han sin ersättning.
En främling (invandrare som bor i landet – hebr. <i>geri>) ska du inte förorätta (behandla fel, utnyttja) eller förtrycka (krossa), ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.
ska min vrede bli het och jag ska döda dig med svärd, och din hustru ska bli en änka och dina barn faderlösa.
för det är hans enda täcke, det är hans mantel för hans kropp som han ska sova under. Och det ska ske när han ropar till mig att jag ska höra, för jag är nåd (oförtjänt kärlek – hebr. <i>chanoni>).
Du ska inte smäda Gud (Elohim) och inte förbanna ditt folks ledare.
På samma sätt ska du göra med din oxe och med ditt får. 7 dagar ska den gå med sin mor, på den åttonde dagen ska du ge den till mig.
Ni ska vara heliga män till mig, därför ska ni inte äta något kött från ett rivet djur på fältet, det ska ni kasta till hundarna.
På samma sätt ska du inte heller favorisera [minoriteten i rättssalen som ofta är] den fattige [bara för att han är fattig].
Du ska inte förvränga rätten för den fattige.
Förtryck (krossa) inte en främling (invandrare). [I sammanhanget syftar det antagligen på en rättslig process.] Ni vet hur det är att vara främlingar, ni var ju själva främlingar i Egypten.
Under sex dagar ska du utföra ditt arbete, men på den sjunde dagen ska du vila (hålla sabbat). När du gör det får din oxe och åsna vila, vilodagen ger också tid för slavkvinnans son och främlingen (gästarbetaren) att återhämta sig. [Ordet "återhämta" är ett rikt ord som ordagrant kan översättas "att andas ut" eller "att någon andas på dig." Det delar samma hebreiska rot som ordet för själ och liv, och för tankarna tillbaka till skapelsen i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:7 där Gud andades in liv i den första människan. Vilodagen är en dag då vi låter Gud få andas på oss igen. Livet återhämtas och åter-skapas in i människan.]
Ge noga akt på allt det som jag har sagt till dig. Låt inte namnet på andra gudar nämnas, låt dem inte bli hörda över din mun (låt inte ljudet av avgudanamn passera över dina läppar).
Tre gånger om året ska du hålla festhögtid för (med) mig.
Osyrade brödets högtid (hebr. <i>chag matsahi>) ska du hålla. Sju dagar ska ni äta osyrat bröd (hebr. <i>matsahi>) som jag har befallt er, på den bestämda tiden i månaden Aviv [ett annat namn på månaden Nisan, motsvarar mars/april], för denna månad kom ni ut från Egypten. Ingen ska komma inför mig tomhänt [det krävs en offergåva]. [Detta är den första av de stora vallfärdshögtiderna. Den inleds den 15:e i den första månaden Nisan (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 23:6–8, hebr. <i>Avivi> betyder "månaden då axen mognar", det babylonska namnet är Nisan). Ytterligare två högtider infaller under de här dagarna och förknippas med Osyrade brödets högtid. Pesach firas kvällen innan (den 14:e, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 23:4–5) och Förstlingsfruktens högtid (Bikkurim) infaller andra eller tredje dagen under Osyrade brödets högtid (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 23:9–4).]
Skördehögtiden (hebr. <i>chag qatsiri>) [även kallad Veckohögtiden (Shavuot) och pingst – en skördefest på försommaren] ska ni också hålla, förstlingsfrukten (hebr. <i>bikorimi>) av ert arbete som ni har sått på fälten [korn och vete]. [Detta är enda gången namnet skördehögtid används om denna högtid. Det vanligaste namnet är Shavuot (veckohögtiden), se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 34:22; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 23:17–22; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 16:10–12; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Apg 2:1. Vårt svenska namn pingst kommer från grekiska pentekoste, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 23:16.]

Insamlingshögtiden – Lövhyddohögtiden (Sukkot)

Insamlingshögtiden (hebr. <i>chag asifi>) [även kallad lövhyddohögtiden (Sukkot) – en skördefest på hösten] ska du också hålla i slutet av året när ni har samlat in alla grödor från era fält. [En glädjefylld skördefest på hösten i oktober, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 23:33–43; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 16:13–17; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Neh 8:14–17; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 7:2. Denna högtid har uttryckligen ett bud att vara glad, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 23:40.]
Tre gånger om året ska era män träda fram inför Herren (Adon) er Guds (Jahves) ansikte. [Vid dessa tre högtider, som också kallas vallfartshögtiderna, samlas man en hel vecka i Jerusalem. Alla familjer ska vara representerade av minst en manlig familjemedlem, men även kvinnor och barn var välkomna. Däremot hade de inte samma plikt att komma till Jerusalem eftersom resan kunde vara lång och besvärlig till exempel för den som var gravid eller hade små barn hemma. Att vandra långt till fots var ansträngande för mindre barn. Först vid tolv års ålder förväntades pojkarna att göra sin första högtidsresa. Det var också den ålder som Jesus hade när han besökte Jerusalem första gången, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Luk 2:41.]
För in (ta med dig) den utvalda förstlingsfrukten från ditt land i (till) Herrens din Guds (Jahve Elohims) hus. [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Mal 1:14] Koka inte killingen i dess moders mjölk. [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 34:26; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 14:21] [Att detta förbud mot att koka en killing nämns här, är troligtvis för att getter får sina killingar i mars/april, vilket sammanfaller med den andra stora högtiden (skördefesten, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 16) då korn- och veteskörden bärgats. I kanaaneiska texter nämns om ockulta ritualer att koka en killing i sin moders mjölk vilket skulle gynna gethjordens fertilitet. Det kunde vara frestande att under israeliternas högtid också följa dessa omgivande folks seder och magiska riter. Texten är väldigt specifik och nämner en <i>killingi> och <i>dess modersi> mjölk och förbjuder inte att koka en killing i t.ex. komjölk. Trots detta har under årens lopp rabbinska tolkningar gradvis utökat detta bud vilket lett till dagens kosherlagar att inte blanda kött och mjölkprodukter i samma kök eller måltid – anledningen är just tolkningen av denna vers!]
Se, jag sänder en ängel, en budbärare, framför dig, för att vaka över dig på dina vägar och föra dig till den plats som jag har gjort i ordning (åt er).
Ge akt på honom (bokstavligt: "bevaka från hans ansikte"), lyssna noga på hans röst. Var inte upproriska mot honom, för han ska inte ursäkta dina överträdelser, för mitt namn är i honom. [Denna ängel eller budbärare är Jesus, fast ännu inte i mänsklig gestalt.]
Men om du verkligen lyssnar till hans röst, och gör allt som jag talar (säger), då ska jag bli dina fienders fiende och dina motståndares motståndare.
Ingen ska få missfall och ingen ska vara barnlös i ditt land [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Job 21:10], och jag ska fylla antalet av dina dagar (låta dig leva ett helt långt liv). [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 90:12]
Jag ska sända min skräck framför dig och slå alla människor med panik, som du ska komma till, och göra så att alla dina fiender vänder ryggen mot dig (så att de flyr för dig).
Jag ska inte driva ut dem på ett år, för att inte landet ska bli öde och fältens vilda djur förökar sig mot dig.
Jag ska sätta dina gränser från Röda havet (Vasshavet) till Filistéernas hav [Medelhavet] och från öknen (Negev eller Sinai) till floden Eufrat. För jag ska lämna landets invånare i din hand, och du ska driva ut dem ifrån dig.
De får inte bo i ditt land och förorsaka att du syndar mot mig, för om du tillber deras gudar, ska de bli en snara för dig.
och Mose skrev ned alla Herrens ord. Tidigt nästa morgon byggde Mose ett altare nedanför berget och reste tolv stenar – en för varje stam i Israel.
Mose tog hälften av blodet och hällde det i karen, och den andra hälften stänkte han på altaret.
Sedan tog han förbundsakten [hebr. <i>sefer haberiti> – som nyligen hade skrivits ned, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 20–23] och läste upp den för folket, och de sade: "Allt vad Herren (Jahve) har sagt vill vi göra (agera efter) [följa] och lyda (höra, hörsamma)." [Här i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 7 läggs nu även verbet höra/lyda/hörsamma (hebr. <i>shamai>) till, jmf med ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 3. I Israels trosbekännelse <i>Shema Jisraeli> ("Hör, Israel"), finns samma koppling till att hörsamma och lystra till själva innehållet genom att gensvara, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 6:4–9; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Mark 12:29.]
Han sade till de äldste: "Vänta på oss på den här platsen tills vi kommer tillbaka. Aron och Hur är kvar här med er. Den som behöver få en fråga avgjord [en rättslig konflikt, ordagrant "har många ord" eller "är en mästare av ord"] kan vända sig till dem."
Herrens härlighet vilade på berget Sinai och molnet täckte det under sex dagar. [Mose följer löftet att "vara kvar där" som han fick i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 12.] På den sjunde dagen kallade Gud på Mose inifrån molnet.
Herrens härlighet visade sig som en förtärande eld inför israeliterna, på bergets topp.
Mose gick in i mitten på molnet och steg upp på berget. Där var han fyrtio dagar och fyrtio nätter [utöver de första sex dagarna som han och Josua väntade längre ner på berget].
Låt dem göra en helig plats (en helgedom) åt mig så att jag kan bo ibland dem. [Tabernaklet, som denna vers syftar på, är inte en bostad åt Gud utan en plats som möjliggör gemenskap för Gud och människan.]
Du ska sätta stavarna i ringarna på sidorna av arken, med dem ska du bära arken. [Ringarna är en bild på spikarna på korset som visar att Jesus varit korsfäst, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 5:6. Vi måste bära vår korsmärkta Jesus med oss och även ut till alla omkring oss.]
Stavarna ska vara kvar (förbli) i ringarna på arken, du ska inte ta bort dem därifrån. [På samma sätt som stavarna behövs för att bära arken blir vi burna av Jesus när vi förblir i honom som grenarna på vinrankan, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 15:5.]
Keruberna ska sprida ut sina vingar på höjden och täcka locket till arken med dem, de ska vända sina ansikten mot varandra, mot locket på arken ska de vända sina ansikten.
Du ska göra stavar av akaciaträ och klä dem i guld så att bordet kan bäras med dem. [Det är vi som ska bära skådebrödsbordet, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Pet 2:9. Jesus, sann Gud och sann människa, både ger och uppehåller livet. Jesus uppmanar oss att be om vårt dagliga bröd, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 6:11. Det är nödvändigt att ge anden i oss mat varje dag på samma sätt som vi äter för vår kropps välbefinnande.]
Du ska också göra fat, kokkärl, krukor och skålar till att utgjuta drickoffer, av rent guld ska du göra dem. [Drickoffret består av vin och varje sabbat samlas prästerna för att äta brödet och dricka av vinet, alltså en bild på nattvarden.]
Tre bägare gjorda som mandelblommor i en gren, en kula och en blomma, och tre bägare gjorda som mandelblommor i de andra grenarna, en kula och en blomma, och likadant i de sex grenarna som kommer ut från menoran. [Mandelblomma och vaksamhet har samma rot på hebreiska shin-kof-dalet. Detta anspelar Jeremia på i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jer 1:11–12. För oss är bilden därför även att vi behöver ljuset för att kunna vara vaksamma, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 119:105.]
Och i menoran fyra skålar som mandelblommor, dess kulor och dess blommor. [Kulorna kan också vara blomknoppar, i så fall är det en bild på hur vi med tiden mognar i vår tro. Knoppen är vår första tid som frälsta, blomman när vi vuxit upp och mandeln när vi blir vuxna nog att bära färdig frukt.]
Se till att du gör den exakt efter ritningen som jag visade dig på berget. [Sinai berg, där Mose vistades 40 dygn då han fick stentavlorna med budorden och alla andra instruktioner från Gud.Här liksom i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 9 är det viktigt att inte göra något på sitt eget sätt utan precis som Gud vill ha det gjort.]

Längden på varje våd ska vara 28 alnar [12,5 meter]
och bredden på varje våd ska vara 4 alnar [1,8 meter].
Alla våder ska ha ett och samma mått (vara likadana, identiska).
Du ska göra öglor av blått längs kanten på den våd som är ytterst i det första setet och på samma sätt ska du göra längs kanten på den våd som är ytterst i det andra setet.
50 öglor ska du göra på den ena våden och 50 öglor ska du göra på den andra våden som är i det andra setet, öglorna ska placeras mitt emot varandra.
Och du ska göra 50 spännen av guld och koppla ihop våderna med varandra med spännena så att tabernaklet blir ett helt.

Längden på varje våd ska vara 30 alnar [13,2 m]
och bredden på varje våd ska vara 4 alnar [1,8 m].
De 11 våderna ska ha ett och samma mått (vara likadana, identiska).
Och du ska göra 50 öglor på kanten av den ena våden som är ytterst i det första setet och 50 öglor på kanten av våden som är ytterst i det andra setet.
Och du ska göra 50 spännen av brons och sätta spännena i öglorna och koppla ihop våderna med varandra så att tältet blir ett helt.
Och för den överhängande delen av tältets våder ska den halva våden som återstår hänga över den bakre delen av tabernaklet.
Och alnen på den ena sidan och alnen på den andra sidan av det som återstår av extra längd på tältets våder ska hänga över sidorna på tabernaklet, på dess ena sida och dess andra sida, för att täcka det.
Och 2 plankor ska du göra till hörnen på tabernaklet på baksidan. [Beskrivningen av de två plankorna till hörnen är extremt kortfattad och svårtolkad på hebreiska. Det finns många förslag på hur denna konstruktion ska se ut. Det som man kan säga med säkerhet är i alla fall att det är två plankor utöver de sex som hör till den västra sidan.]
och den mellersta stången i mitten av plankorna som ska gå igenom från den ena ändan till den andra.
Och du ska resa upp tabernaklet i enlighet med dess ritningar som jag har visat dig på berget. [Man kan se på plankorna som individer i församlingen. Då är vi vända med ansiktet inåt, alltså står var och en av oss med blicken fäst på de föremål som finns inne i tabernaklet som symboliserar Jesus och Gud själv. Då står vi samtidigt skuldra vid skuldra med våra syskon i tron och vänder ryggen mot världen. De är den position som varje troende behöver ha för att ha rätt fokus i sitt liv.]
Och du ska placera Nådastolen ovanpå vittnesbördets ark i heligheternas heliga.
Stängerna ska sättas i ringarna och stavarna ska vara på två sidor om altaret när ni bär det. [Det var viktigt att arken och bordet kunde bäras utan mänsklig direktkontakt.]
De ska tillverka dem av plankor så de är ihåliga. Precis som jag har visat dig på berget (Sinai) så ska det tillverkas. [Här är Gud åter noggrann med att vi följer hans instruktioner exakt.]
Du ska också göra en förgård till tabernaklet. På den södra sidan ska det vara förhängen till gården av fint tvinnat linne, 100 alnar [45 meter] lång på en sida.
På samma sätt på den norra sidan. Längden på förhängena ska vara 100 alnar [45 meter] och stolparna ska vara 20 stycken, och deras socklar 20 stycken av brons, och krokarna på stolparna och deras hyskor ska vara av silver.
Längden på förgården ska vara 100 alnar [45 meter] och bredden 50 alnar [22,5 meter] och höjden 5 alnar [2,25 meter], av fint tvinnat linne och dess socklar av brons.
Alla tillbehör till tabernaklet, till all tjänstgöring där, och alla dess tältpinnar tillsammans med alla tältpinnar till förgården, ska göras av brons.
I tabernaklet, utanför förhänget som hänger framför vittnesbördet, ska Aron och hans söner göra i ordning den, till att brinna från kväll till morgon inför Herren (Jahve). Det ska vara en evig stadga genom alla generationer för Israels söners (barns) räkning.
Och du ska göra infattningar med stenar, fyra rader med stenar.
En rad med
[1] karneol [röd – hebr. <i>id='H0124' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>odemi>, från <i>id='H0119' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>adami> som betyder rödaktig; troligtvis är det den äldste (första) sonen Ruben som ristas in på denna sten (även om rubin på svenska syftar på en hårdare sten, så finns en äldre språklig koppling mellan rubin, röd och namnet Ruben); stenen används även för att beskriva Gud i tronrummet, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 4:3; grekiska översättningen Septuaginta översätter med <i>id='G4556' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>sardioni> den sjätte grundstenen (centralt placerad), se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 21:20], [2] topas [olivgrön, gulaktig; hebr. <i>id='H6357' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>pitdai>, okänt ursprung; grekiska översättningen Septuaginta översätter med <i id=G5535>topazioni> som är den nionde grundstenen, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 21:20]
    och
[3] smaragd [genomskinlig grön; hebr. <i>bareqeti> (från <i>baraqi> att glittra, reflektera); används bara i GT om den tredje stenen i bröstskölden; grekiska översättningen Septuaginta översätter med <i id=G4665>smaragdosi> som är den fjärde grundsten, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 21:19], den första raden.
Och den fjärde raden,
[10] krysolit [hebr. <i>id='H8658' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>tarsisi>, troligtvis från staden Tarshish, kanske importerad från avlägset håll],
    och
[11] onyx [hebr. <i>id='H7718 ' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>shohami>; troligtvis från ordet att bleka, samma sten som i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 9]
    och
[12] jaspis [grön sten – hebr. <i>jashfei>; från ordet att polera; under antiken användes ordet främst för gröna (delvis genomskinliga) stenar, men idag används termen även för andra färger; denna sten är grunden i muren i det nya Jerusalem, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 21:12–19.]. De var ditsatta med infattningar av guld.
Och de ska binda fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå tråd, så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden.
Och Aron ska bära Israels söners namn på rättvisans bröstsköld (hebr. <i>choshen mishpati>) över sitt hjärta när han går in till den heliga platsen, som en ständig (oavbruten) åminnelse inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska lägga urim och tummim i rättvisans bröstsköld (hebr. <i>choshen mishpati>), och de ska vara på Arons hjärta när han går inför Herrens (Jahves) ansikte. Och Aron ska bära Israels söners rättvisa (hebr. <i>mishpati>) inför Herrens (Jahves) ansikte alltid (hela tiden, oavbrutet, kontinuerligt). [Hebreiska ordet <i>mishpati> betyder påbud och bindande juridiska beslut. Det har med rätt och rättvisa att göra och här är det Gud som svarar med sitt rätta och rättvisa domslut när Aron använder urim och tummim för att få veta Guds vilja i enskilda frågor.]
Och den ska ha ett hål för huvudet i dess mitt och den ska ha en snörning runt dess hål, som hålet på en pansarskjorta, så att det inte kan repas upp. [Rocken är gjord i ett stycke och saknar alltså knäppning.]
Och på fållen [längst ner på den blåa klädnaden, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 31] ska du göra granatäpplen av blått och purpur och scharlakansrött runtom fållen och klockor (bjällror) av guld mellan dem runtom,
Och den ska Aron ha på sig när han tjänstgör och dess ljud ska höras när han går in till den heliga platsen inför Herrens (Jahves) ansikte, och när han kommer ut, för att han inte ska dö.
Och de ska vara på Aron och hans söner när de går in i mötestältet eller när de kommer nära altaret för att tjänstgöra på den heliga platsen, så att de inte bär på synd och dör. Det ska vara en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt för honom och hans säd efter honom.
och osyrat bröd och osyrade brödkakor blandade med olja och osyrade brödkakor ringlade med olja, av fint vete ska du göra dem.
Och du ska lägga dem i en korg och föra fram dem i korgen med oxen och de två baggarna.
Och Aron och hans söner ska du föra fram till mötestältets öppning och du ska tvätta dem med vatten.
Och du ska ta kläderna och sätta tunikan på Aron, och efodens rock och efoden och bröstskölden och omgjorda honom med efodens konstfullt vävda band.
Och du ska ta blodet från oxen och stryka det på altarets horn med ditt finger och du ska hälla ut hela återstoden av blodet vid altarets fot.
Men oxens kött och dess skinn och dess dynga ska du bränna i eld utanför lägret. Det är ett syndoffer.
Och Arons heliga kläder ska vara för hans söner efter honom, för att bli smorda i dem och för att bli invigda (avskilda) i dem.
Sju dagar ska sonen som blir präst i hans ställe ha dem på sig, han som kommer in i mötestältet för att tjänstgöra på den heliga platsen.
Och du ska ta invigningsbaggen och koka dess kött på en helig plats.
Och Aron och hans söner ska äta baggens kött och brödet som är i korgen vid mötestältets öppning.
Och de ska äta dessa ting varmed försoning har bringats för att inviga (avskilja) och helga dem, men en främling ska inte äta av det eftersom det är heligt.
Och om något överblivet av invigningsköttet eller av brödet finns kvar till morgonen, då ska det överblivna brännas med eld, det ska inte ätas eftersom det är heligt.
Och varje dag ska du offra en oxe som syndoffer vid sidan om de andra offren för försoning, och du ska göra reningen ovanpå altaret när du bringar försoning för det, och du ska smörja det och helga det.
Sju dagar ska du bringa försoning för altaret och helga det, så ska altaret bli högheligt, allt som vidrör altaret blir heligt.
Det ena lammet ska du offra på morgonen och det andra i skymningen.
Till det första lammet ska du offra en tiondels efa [3,5 liter] fint mjöl, blandat med en fjärdedels hin [0,9 liter] olja av stötta oliver och som drickoffer en fjärdedels hin [0,9 liter] vin.
Och där ska jag möta Israels söner, och bli helig i min härlighet.
Så ska jag bo bland Israels söner och vara deras Gud (Elohim).
Då ska de veta att jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim), som fört dem upp och ut ur Egyptens land, så att jag kan vara (vistas, bo) bland dem. Jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim).
Och två guldringar ska du göra till det, under dess krona på dess två ben, på de två sidorna av det ska du göra dem, och de ska vara hållare för stängerna som det ska bäras med.
Och Aron ska bränna rökelse på det av söta kryddor, varje morgon när han gör i ordning lamporna (trimmar vekarna), ska han bränna den.
Och när Aron tänt lamporna vid skymningen ska han bränna den som en evig rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte genom era generationer.
Och Aron ska bringa försoning över dess horn en gång om året, med blodet från syndoffret för försoning en gång om året ska han bringa försoning för det genom era generationer. Det är det allra heligaste till Herren (Jahve). [Detta är en del av arbetet som översteprästen gör på Jom Kippur – Försoningsdagen, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 16.]
"När du räknar Israels söner efter deras antal, då ska de ge, varje man en lösensumma för sin själ till Herren (Jahve), när du räknar dem, så att ingen plåga kommer bland dem när du räknar dem.
Detta ska de ge, var och en av dem som går förbi som är räknad, en halv shekel efter helgedomens shekel – shekeln är 20 gera – en halv shekel som ett offer till Herren (Jahve).
när de går in i mötestältet ska de tvätta sig med vatten så att de inte dör, eller när de kommer nära altaret för att tjänstgöra, när de låter ett eldsoffer bli en rök till Herren (Jahve),
och av kryddkassia 500, efter helgedomens shekel, och av en hin [3,5 liter] olivolja.
Och med den ska du smörja mötestältet och vittnesbördets ark,
Och du ska helga dem så att de blir högheliga, allt som vidrör dem ska bli heligt.
Den ska inte hällas på någon människas kropp, inte heller ska någon tillverka något efter dess recept, den är helig och den ska vara (förbli) helig för er.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Ta dig söta kryddor, självrunnen kåda, sjönagel och galban, söta kryddor med ren rökelseharts, av varje (sort) ska du ta samma vikt. [Rökelse är en bild på bön (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 14:2; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 5:8). De olika ingredienserna symboliserar skilda typer av bön. Självrunnen kåda är bilden på när vi ber och bekänner. Den andra ingrediensen, sjönagel, är skal av en mussla från havsdjupen och en bild på bön för våra behov (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 130:1–2; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>50:15). Den tredje ingrediensen, galban, är en kåda med stark väldoft. Det är en bild på tacksägelse. Slutligen har vi rent rökelseharts om är en bild på tillbedjan. Dessutom ska denna blandning vara kryddad med salt. Det är en bild på renhet och helighet. Salt skyddar mot förruttnelse och i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 2:13 säger Gud att saltet är ett förbundssalt. Därför ska det vara med överallt som ett förbundstecken mellan oss och Gud.]
Och du ska mala en del av det väldigt fint och placera det framför vittnesbördet i mötestältet, där jag ska umgås med dig, det ska för dig vara högheligt.
Och rökelsen som du ska göra efter dess recept, ska du inte göra till dig själv, det ska för dig vara helgat till Herren (Jahve).
Den som tillverkar detta åt sig själv, för att lukta på det, ska huggas av från sitt folk."
Se jag har kallat vid namn Betsalel [betyder: "i skuggan av Gud" – dvs. under hans beskydd],
    son till Uri [betyder: "mitt ljus", hans fulla namn var troligen Uriel eller Uriah],
    son till Hur [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 17:10; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>24:14], av Juda stam.
Jag har fyllt honom med Guds Ande, med vishet (förmågan att skilja mellan rätt och fel) förstånd (förmågan att kunna bygga och konstruera) och kunskap (en personlig erfarenhet av) att kunna utföra uppgiften, och i alla slags hantverk,
till att tänka ut (planera, skapa, vara kreativ i) konstfulla arbeten och utföra dem i guld, silver och brons,
slipa stenar för infattning och snida i trä och utföra alla slags arbeten. [Betsalel är den första personen i Bibeln som blir fylld med Guds Ande. Han är en hantverkare. Här finns en profetia som Jesus uppfyller när man kallar honom "hantverkarens son", se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 13:55. Talvärdet av namnet Betsalel är 153, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 21:11. Tabernaklet med alla dess möbler bestod av trä och metall (guld, silver, brons, ädelstenar) och tyg, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 25–30. Hebreiska ordet <i>Nechosheti> kan översättas koppar eller någon av dess legeringar som gör materialet hårdare. I GT används ordet för att beskriva brons, som är legering av omkring 90% koppar och 10% tenn.]
Och jag, se jag har gett honom Oholiav, son till Achisamach av Dans stam. Och i hjärtat på alla som har ett vist hjärta har jag gett visheten, så att de kan göra allt som jag har befallt dig [i kapitel 25-30]:
Därför ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) sabbaten, för det är heligt för er. Den som vanhelgar den ska dödas, för alla som gör något arbete, den själen (personen) ska huggas av från sitt folk.
Sex dagar ska arbete göras men på den sjunde dagen är en sabbat med högtidlig vila, helig för Herren (Jahve). Den som gör något arbete på sabbatsdagen ska med säkerhet dödas.
Den är ett tecken mellan mig och Israels söner för evig tid, för på 6 dagar skapade Herren (Jahve) himlarna och jorden och på den sjunde dagen avstod han från sitt arbete och vilade (bokstavligt sabbat)." [ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:1–3]
Och han gav till Mose, när han hade fullbordat talandet med honom på berget Sinai, vittnesbördets två stentavlor skrivna med Guds (Elohims) finger.
Så Aron sade till dem: "Ta guldörhängen från öronen på era fruar, söner och era döttrar och kom hit med dem." [Guldet var tänkt att användas till Guds tempel, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 35:20–29. Kanske tänkte Aron vinna lite tid och bevara lugnet hos folket genom att sysselsätta dem fram tills Mose kom tillbaka.]
Alla gjorde detta, de tog av sig sina guldörhängen som de hade på sig och kom med dem till Aron.
Han tog emot guldet av dem. Med hjälp av verktyg formade han avbilden som skulle göras. [Antingen en träram som sedan bekläddes med guld, eller en träform som man sedan göt i.] Han använde det smälta guldet och formade en kalv (en avbild av en ung tjur). Sedan sade de [ledarna från folket som var initiativtagare till att göra egna gudar]: "Detta, Israel, är er gud som har fört er ut från Egypten." [Guldkalven är en skrämmande symbol. I Egypten tillbad man tjurguden Apis. Även guden Baal, som tillbads i Kanaans land, förkroppsligades och avbildades ofta som en ung oxe. Aron hade varit med och gjort så att folket bröt mot de tre första buden. De tillbad en annan Gud, de hade gjort en avbild och vanärat Herrens namn i avgudadyrkan.]
Låt mig nu därför vara ensam så att min vrede kan bli het mot dem och jag kan förtära dem, och jag ska göra dig till en stor nation (ett stort folk)."
Men Mose bad (vädjade) till Herren sin Gud (Jahve Elohim) och sade: "Herre (Jahve) varför låter du din vrede bli het mot ditt folk som du har fört ut ur Egyptens land med stor makt och med stark (fast, säker, tapper) hand?
Varför ska egypterna få tala och säga 'Till ont förde han dem ut för att slakta dem i bergen och förtära dem från jordens ansikte (yta)?' Vänd om från din brinnande vrede och ångra (sörj-trösta – hebr. <i>nichami>) denna ondska mot ditt folk.
Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, till vilka du lovade (svor, gav din ed) vid dig själv och sade till dem: 'Jag ska föröka din säd (så att den blir) som himlarnas stjärnor och hela detta land som jag har talat om ska jag ge till din säd och de ska ärva det för evigt.' "
Och Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i sina händer, tavlorna som var skrivna på båda sidor, på den ena sidan var det skrivet och på den andra sidan var det skrivet.
Och när Josua hörde larmet av folk när de ropade, sade han till Mose: "Det är ett ljud av strid i lägret."
Och han tog kalven som de hade gjort och brände den med eld och malde den till puder och strödde ut det på vattnet och tvingade Israels söner att dricka av det.
Och Aron svarade: "Låt inte min herres vrede bli brinnande het, du känner folket (är intimt förtrogen med dem) att de är inställda på (vända till) ondska.
Och jag sade till dem: "Den som har något guld, låt honom bryta av det, och de gav det till mig och jag kastade det i elden och det kom ut en kalv."
Och när Mose såg att folket var tygellöst, för Aron hade låtit dem bli tygellösa på grund av deras fienders hån,
då ställde sig Mose i lägrets port och sade: "Vem är på Herrens (Jahves) sida, låt honom komma till mig." Och alla Levi söner samlade sig till honom.
Och han sade till dem: "Så säger Herren Israels Gud (Jahve Elohim): 'Må varje man sätta svärdet på sin höft och gå fram och tillbaka från port till port genom lägret och slå varje man sin bror och varje man sin vän och varje man sin granne.' "
Och Levi söner gjorde efter Moses ord och 3 000 män föll den dagen.
Och Mose sade: "Helga er själva till Herren (Jahve) idag, för varje man har varit emot sin son och emot sin bror, så att han kan ge en välsignelse över er idag."
Gå tillbaka nu, led folket till den plats jag har talat med dig om. Min ängel ska gå framför dig. Men den dag kommer då jag ska gå till rätta med dem för deras synd."
till ett land som flyter av mjölk och honung, för jag ska inte gå upp mitt ibland er för ni är ett styvnackat folk, så att jag inte förtär under vägen."
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Säg till Israels söner: 'Ni är ett styvnackat folk. Om jag går upp mitt ibland er för ett ögonblick, kommer jag att förtära er. Ta därför av er era smycken nu, så jag vet vad jag kan göra för er.' "
Och Mose sade till Herren (Jahve): "Se, du har sagt till mig: 'För upp detta folk', och du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig. Och du har sagt: 'Jag känner dig vid namn och även att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. <i>cheni>) i dina ögon.'
Därför ber (vädjar) jag till dig: Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. <i>cheni>) i dina ögon, visa mig nu dina vägar så att jag kan känna (vara intimt förtrogen med) dig till slutet (för evigt, hela vägen, fullt ut) och finner nåd (oförtjänt kärlek – hebr. <i>cheni>) i dina ögon, och betänk att denna nation är ditt folk."
För hur ska det bli känt att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. <i>cheni>) i dina ögon, jag och ditt folk? Är det inte genom att du går med oss så att vi är avskilda, jag och ditt folk, från alla andra folk som finns på jordens ansikte (yta)?
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag ska göra dessa ting som du har talat, för du har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. <i>cheni>) i mina ögon, och jag känner dig vid namn.
Han svarade: "Jag ska låta min godhet (skönhet) passera inför dig och jag ska visa namnet Herren (Jahve) inför dig. Jag ska vara nådig (ge oförtjänt favör) mot den jag vill vara nådig mot och vara barmhärtig (visa moderlig ömhet) mot den jag vill vara barmhärtig mot."
När min härlighet (mäktiga närvaro) passerar dig, ska jag ställa dig i en klyfta i berget och täcka dig med min hand medan jag passerar.
Var redo på morgonen och kom upp till berget Sinai på morgonen och ställ dig på platsen högst upp på berget (ordagrant 'över bergets huvud').
Och ingen man ska komma upp med dig, låt inte någon man synas på hela berget, låt inte heller några flockar eller hjordar beta på berget."
Och han högg ut två stentavlor, likadana som de första, och Mose steg upp tidigt på morgonen och gick upp på berget Sinai som Herren (Jahve) hade befallt honom och tog de två stentavlorna i sina händer.
Och Herren (Jahve) steg ned i ett moln och stod med honom där och ropade ut Herrens (Jahves) namn.
Och han sade: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. <i>cheni>) i dina ögon Herre (Jahve), jag ber dig (vädjar), låt Herren (Jahve)i vår mitt, för det är ett styvnackat folk, och förlåt våra överträdelser och synder, och ta oss som din arvedel."
Och han sade: "Se, jag skär ett förbund, inför hela ditt folk ska jag göra under, sådana som inte har blivit gjorda i hela världen, inte i något land. Och alla de folk bland vilka du vistas, ska se Herrens (Jahves) gärningar som jag ska göra med dig, att de är förunderliga (fantastiska, enorma).
Vakta (skydda, bevara) dig själv, så att du inte skär förbund med invånarna i landet dit du går, så att de inte blir till en snara i din mitt.
Du ska hålla (vakta, skydda, bevara) det Osyrade Brödets högtid. Sju dagar ska du äta osyrat bröd som jag befallt dig, på den bestämda tiden i månaden Aviv [Även kallad Nisan. Aviv betyder vår och anger att det är den första vårmånaden.] för i månaden Aviv kom du ut ur Egypten.
Det förstfödda av en åsna ska du lösa ut med ett lamm, och om du inte vill lösa ut den ska du bryta av dess nacke. Allt förstfött av dina söner ska du lösa ut. Och ingen ska komma tomhänt inför mig.
Sex dagar ska du arbeta, men på den sjunde ska du vila, både när det är dags att plöja och när det är dags att skörda ska du vila. [Sabbatsbudet gäller alltså även när vårbruket och höstbruket är som intensivast.]
Tre gånger om året ska alla dina män komma inför (framför ansiktet på) Herren Herren (Adonai Jahve), Israels Gud (Elohim).
För jag ska fördriva folkslag framför dig, och utvidga dina gränser, inte heller ska någon man ha åtrå till ditt land när du går upp till Herren (Adonai) din Gud (Elohim) tre gånger om året. [Detta är Guds löfte om beskydd att ingen fiende ska anfalla när man firar Herrens högtider!]
Den utvalda förstlingsfrukten från ditt land ska du föra fram till Herren (Adonai) din Guds (Elohims) hus.
Du ska inte koka en killing i dess moders mjölk. [Frasen upprepas från ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 23:19 och återkommer i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 14:21. Rabbinska tolkningar av detta bud har lett till dagens kosherlagar för mat.]
När Mose kom ner från Sinai berg med vittnesbördets två stentavlor i sin hand, visste han inte om att hans ansikte strålade (att ljus sköt fram som horn), därför att han hade talat med Herren.
Men Mose ropade till dem, och Aron och alla folkets ledare vände tillbaka till honom, och Mose talade till dem.
Sedan kom alla israeliterna fram till honom, och han befallde dem allt som Herren hade sagt på Sinai berg.
Men när Mose trädde fram inför Herrens ansikte för att tala med honom, tog han av sig slöjan till dess han gick ut igen. När han kom ut, talade han till israeliterna det som han fått befallning om.
Sex dagar ska arbete göras men den sjunde dagen ska för er vara en helig dag, en sabbat med fullkomlig vila (hebr. <i>shabbat shabbatoni>) till Herren (Jahve). Den som gör något arbete (den dagen) ska dödas.
Ni ska inte tända någon eld i alla era boplatser på sabbatsdagen."
Och låt varje man med ett vist hjärta ibland er komma och göra (tillverka) allt det som Herren (Jahve) har befallt,
de broderade kläderna för tjänstgöring på den heliga platsen, de heliga kläderna till prästen Aron och kläderna till hans söner för att göra tjänst i prästämbetet."
Och alla kvinnor som hade visa hjärtan spann med sina händer och förde fram det som de hade spunnit, blått och purpur, scharlakansrött och fint linne. [Det står inte tyg eller garn i grundtexten men dessa färger syftar på det garn som kan användas till vävning.]
Och alla kvinnor vars hjärta uppmuntrade dem med vishet spann gethår.
Israels söner förde fram ett frivilligt offer till Herren (Jahve), varje man och kvinna vars hjärta hade gjort dem villiga att bidra till allt arbete som Herren (Jahve) befallt genom Moses hand att det ska göras.
Och Mose sade till Israels söner: "Se, Herren (Jahve) har kallat Betsalel, Oris son, Chors son av Juda stam, vid namn,
och han har fyllt honom med Guds Ande i vishet, i förståelse och i kunskap och i allt slags hantverkskunskap,
och till att utföra konstfullt arbete, att arbeta i (med) guld och i (med) silver och i (med) brons,
och att slipa stenar för infattning, och att snida i trä, till att arbeta i alla slags konstfulla tekniker.
Och han har lagt i hans hjärta att han ska undervisa, både honom och Oholiav, Achisamachs son från Dans stam.
Dem har han fyllt med hjärtats vishet till att utföra allt slags hantverk, gravyr och flätning och vävning med färger, i blått och i purpur, i scharlakansrött och i fint linne och vävning, till att göra allt slags konstfullt hantverk.
Och Betsalel och Oholiav ska arbeta och varje man med ett vist hjärta i vilken Herren (Jahve) har lagt vishet och förståelse till att veta hur man gör allt arbete för tjänsten i helgedomen enligt allt som Herren (Jahve) har befallt."
Och Mose kallade på Betsalel och Oholiav och alla män med ett vist hjärta, i vars hjärta Herren (Jahve) har lagt vishet, alla vars hjärta manade honom att komma till arbetet och utföra det.
Och de tog av Mose emot hela offret som Israels söner hade burit fram till arbetet för tjänsten i helgedomen, det (materialet) som det skulle tillverkas av. Och de bar fortfarande fram frivilliga gåvor till honom varje morgon.
Och Mose befallde att man skulle kungöra i lägret och säga: "Varken man eller kvinna ska göra något mer arbete för offret till helgedomen." Så hindrades folket från att föra fram mer.
Och varje man med ett vist hjärta bland dem som utförde arbetet gjorde Tabernaklet med 10 våder av fint tvinnat linne och blått och purpur och scharlakansrött med keruber, ett arbete gjort av en skicklig yrkesman.

Längden på varje våd var 28 alnar [12,6 meter]
och bredden på varje våd var 4 alnar [1,8 meter]. Alla våder hade ett (samma) mått.
Och han gjorde öglor av blått på kanten av den yttersta våden i det första setet, på samma sätt gjorde han på den yttersta våden i det andra setet.
50 öglor gjorde han på en våd och 50 öglor gjorde han på kanten av våden som var på det andra setet, öglorna var mittemot varandra.
Och han gjorde 50 hyskor av guld och kopplade ihop våderna den ena till den andra med hyskorna så att tabernaklet blev en enhet.

Längden på varje våd var 30 alnar [13,5 meter],
och 4 alnar [1,8 meter] var bredden på varje våd,
de 11 våderna hade ett (samma) mått.
Och han gjorde 50 öglor på kanten av den yttersta våden i det första setet och 50 öglor gjorde han på kanten av våden som var ytterst på det andra setet.
Och 2 brädor gjorde han till tabernaklets hörn i den bakre delen,
Och han gjorde den mittersta stången till att gå igenom mitt i brädorna från den ena sidan till den andra.
Och han satte stängerna i ringarna på sidorna av arken för att bära arken.
Och keruberna spred ut sina vingar på höjden, så att de täckte locket med sina vingar. Med ansikte vända mot varandra var kerubernas ansikten också vända mot locket.
Och han gjorde redskapen som var på bordet, dess fat, dess krukor, dess skålar och dess kannor som används till att hälla ut (utgjutande), av rent guld.
3 skålar gjorda som en mandelblomma på en gren, en knopp och en blomma, och 3 skålar gjorda som en mandelblomma på den andra grenen, en knopp och en blomma. Så var det på de 6 grenarna som gick ut från menoran.
Och på menoran var 4 skålar som var gjorda som en mandelblomma, dess knoppar och dess blommor,
Och han gjorde till det 2 guldringar under dess krona, på dess två sidor, som hållare för stängerna som det ska bäras med.
Och han gjorde 4 ringar för de 4 hörnen av bronsgallret, som hållare för stängerna.
Och han satte stängerna i ringarna på altarets sidor, för att bära det, han gjorde det ihåligt med plankor.
Och han gjorde vattenkaret av brons och dess fundament av brons, av speglarna från de kvinnor som gjorde tjänst vid mötestältets öppning.
Och han gjorde gården. För södra sidan söderut var gårdens våder gjorda av fint tvinnat linne 100 alnar [45 meter].
Och för den norra sidan 100 alnar [45 meter], dess pelare 20 [stycken], och dess socklar 20 [stycken] av brons, krokarna och dess hyskor var av silver.
Och till västra sidan var våderna 50 alnar [22,5 meter], dess pelare 10 och dess socklar 10, pelarnas krokar och dess hyskor var av silver.
Och förhänget till gårdens port var en vävares arbete i färger, av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne. Och 20 alnar [9 meter] var dess längd och höjden var 5 alnar [2,25 meter], samma storlek som gårdens våder.
[Detta är det centrala stycket i kapitel 34-40.] Detta är redovisningen (inventeringen, räkningen – hebr. <i>pekodimi>) [en summering, inspektion och förteckning av allt material som använts] för tabernaklet – vittnesbördets tabernakel [tabernaklet där vittnesbördets tavlor (de tio budorden) förvarades, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 20]. Mose gav leviterna detta uppdrag (påbud) att göra denna redovisning under överseende (under handen) av Itamar, prästen Arons son.
Och med honom var Oholiav, Achisamachs son från Dans stam, en hantverkare och en skicklig yrkesman och en vävare med färger, i blått och i purpur och i scharlakansrött och fint linne. [Det var leviterna som ansvarade för att sätta upp, ta ner och transportera tabernaklet under ökenfärden, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 3–4. Genom att på nytt även nämna Betsalel (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 31:2; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>35:30; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>36:1–2; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>37:1) och Oholiav (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 31:6; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>35:34; ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>36:1–2) och att de var från Juda och Dans stam, blir det en påminnelse att tabernaklet var ett projekt som involverade hela folket. I följande verser blir det också tydligt att hantverkare från olika stammar hade arbetat tillsammans.]
Allt guld som användes till arbetet i hela arbetet med helgedomen, även guldet till offret var 29 talenter och 730 shekel, efter helgedomens vikt [totalt 87 730 shekel – motsvarar 1 ton]. [Uttrycket "helgedomens vikt" var antagligen en standardvikt som användes i mätvågen. Talenten (hebr. <i>kikkari>) var den största viktenheten vid den här tiden. En talent motsvarade 3 000 shekel (hebr. <i>sheqeli>), som var en viktenhet på 11,5 gram. Totala mängden guld här var alltså (29 x 3000 + 730) 87 730 shekel – motsvarar 1 ton.]
Och silvret från dem som var räknade i församlingen var 100 talenter [3,45 ton] och 1 775 shekel [20 kg], efter helgedomens vikt [totalt 301 775 shekel – motsvarar 3,5 ton].
En beka [silvermynt på 5,5 gram] per huvud, det är en halv shekel efter helgedomens vikt, för varje som gick över till dem som är räknade, från 20 års ålder och uppåt, 603 550 män. [Antalet är exakt samma som vid folkräkningen i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 1:46.]
Med det gjorde han socklarna till mötestältets öppning och bronsaltaret och dess galler av brons och altarets alla redskap,
[Nu beskrivs prästens klädnad. Stycket verkar vara uppdelat i sju sektioner.] Och från blått och purpur och scharlakansrött gjorde de broderade kläder för tjänst i det heliga och gjorde heliga kläder till Aron som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de slog ut guldet till tunna plattor och skar det till trådar för att arbeta in det i det blåa och i det purpurfärgade och i det scharlakansröda och i det fina linnet, en skicklig hantverkares arbete.
Och de satte på den fyra rader med stenar.
En rad med
    [1] karneol [röd sten – hebr. <i>odemi>],
    [2] topas [olivgrön, gulaktig]
    [3] och smaragd [hebr. <i>bareqeti> (från <i>baraqi> att glittra, reflektera); ordet används bara här och i ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 28:17],
den första raden.
Och den fjärde raden,
    [10] en krysolit [hebr. <i>id='H8658' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>tarsisi>, troligtvis från staden Tarshish, kanske importerad från avlägset håll],
    [11] en onyx [hebr. <i>id='H7718 ' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>shohami>; troligtvis från ordet att bleka]
    [12] och en jaspis [hebr. <i>jashfei>; från ordet att polera; under antiken användes ordet främst för gröna (delvis genomskinliga) stenar, men idag används termen även för andra färger]. [I Johannes syn ser han den sista och första ädelstenen i översteprästens bröstsköld, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 4:3. Jaspis, den sista stenen, är också den första grundstenen i det nya Jerusalems stadsmur, se ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 21:18–20.] De var ditsatta med infattningar av guld.
Och de band fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå tråd, så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och hålet i rockens mitt som hålet på en pansarskjorta, med en snörning runt dess hål, så att det inte kan repas upp. [Hålet är tänkt för att man ska kunna trä den över huvudet när man tar den av och på sig. Den är gjord i ett stycke och saknar alltså knäppning. Den blir som en hellång poncho.]
Och de gjorde klockor (bjällror) av rent guld och satte klockorna mellan granatäpplena runt klädnadens fåll [nedertill], mellan granatäpplena,
de broderade kläderna för tjänstgöring på den heliga platsen,
    de heliga kläderna till prästen Aron
    och kläderna till hans söner för att tjänstgöra i prästämbetet.
"På den första dagen i den första månaden [Aviv/Nisan] ska du sätta upp mötestältets Tabernakel.
Du ska ta smörjelseoljan och smörja Tabernaklet och allt som är i det och ska helga (avskilja) det och alla dess möbler, och det ska vara heligt.
Du ska föra Aron och hans söner till mötestältets dörr och ska tvätta dem med vatten.
Och det skedde i den första månaden [Aviv], på det andra året [efter uttåget ur Egypten] på den första dagen i månaden, att Tabernaklet restes. [Det är denna månad den 14:e dagen som Peasch firas följt av det osyrade brödets högtid den 15:e dagen och sju dagar.]
Han satte bordet i mötestältet på sidan i tabernaklet norrut, utanför förhänget
Han [Mose] ställde ljusstaken i mötestältet mittemot bordet på Tabernaklets södra sida
Han ställde det gyllene altaret i mötestältet framför förhänget (draperiet)
När de gick in i mötestältet och när de kom nära altaret skulle de tvätta sig, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Varje gång molnet höjde sig från tabernaklet bröt israeliterna upp och fortsatte sina vandringar.
Herrens moln vilade över tabernaklet om dagen, och om natten lyste en eld i molnet inför israeliternas ögon under alla deras vandringar. [Oavsett ljus eller mörker, dag eller natt var molnet som är Guds närvaro alltid där, synlig för Guds folk. Ordet "vandringar" (ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 36 och ighlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>38) är i plural och beskriver "uppbrott och delsträckor". Totalt namnges 42 platser som israeliterna slår läger på under sin vandring till Kanaans land.]

3 Moseboken (638)

Men inälvorna och benen ska han tvätta i vatten, och prästen ska bränna allt på altaret till ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahve).
Men han ska tvätta inälvorna och benen i vatten, och prästen ska ta allt och bränna det på altaret. Det är ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahve).
Och han ska ta av skinnet med dess fjädrar och kasta det bredvid altaret på östra sidan på platsen för askan.
Och han ska klyva den med dess vingar men inte dela den helt, och prästen ska bränna den på altaret, på veden som ligger på elden som ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahve).
Och när du för fram ett matoffer bakat i ugnen, ska det vara osyrat bröd av fint mjöl ringlat med olja eller kakor av fint mjöl smorda med olja.
Och om offret är ett matoffer bakat i en panna ska det vara av fint mjöl, osyrat och ringlat med olja.
Och om ditt offer är ett matoffer bakat i en stekpanna ska det göras med fint mjöl med olja.
Och alla offer av dina matoffer ska du krydda med salt, inte heller ska du låta din Guds (Elohims) förbundssalt saknas i något av dina matoffer, med alla dina offer ska du offra salt. [Salt användes för att konservera och bevara och används ofta symboliskt för att visa att t.ex. ett förbund var långvarigt. Att ingå saltförbund räknas som en fullvärdig motsvarighet till ett blodsförbund]
Och om du offrar ett matoffer av din förstlingsfrukt till Herren (Jahve), ska du offra gröna ax (omogen säd) som är torkade (rostade) i eld liksom fullt mogna ax.
Det ska vara en evig stadga för era generationer överallt där ni bor, att inte äta varken fett eller blod.
Om någon (ordagrant en själ) skulle synda oavsiktligt mot någon av Herrens (Jahves) tydliga befallningar angående de ting som inte borde göras, och ändå gör mot ett av dem.
och prästen ska doppa sitt finger i blodet och stänka blodet sju gånger inför Herrens (Jahves) ansikte, framför helgedomens förhänge.
Och prästen ska stryka en del av blodet över altarets horn med söt rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte, som är i mötestältet. Resten av blodet (Och allt blodet) från oxen ska han hälla ut vid foten på altaret med brännoffret som står vid ingången till mötestältet.
hela oxen ska han bära bort utanför lägret till en ren plats där askan ska spridas ut, och bränna den på ved med eld. Där askan sprids ut ska den brännas.
Och han ska stryka en del av blodet över altarets horn som är inför Herrens (Jahves) ansikte, som är i mötestältet. Resten av av blodet (Och allt blodet) från oxen ska han hälla ut vid foten på altaret med brännoffret som står vid ingången till mötestältet.
När en ledare har syndat och gjort något oavsiktligt mot någonting (en sak) mot någon av Herrens (Jahves) hans Guds (Elohims) tydliga befallningar angående de ting som inte borde göras, och är skyldig,
eller om hans synd som han har syndat med kommer till hans kännedom, ska han föra fram sitt offer, en felfri (tamim) killing av hankön,
och han ska lägga sin hand på killingens huvud och döda den på platsen där man dödar brännoffret inför Herrens (Jahves) ansikte, det är ett syndoffer.
Och prästen ska ta av blodet från syndoffret med sitt finger och stryka en del av blodet över brännofferaltarets horn. Resten av blodet (Och allt blodet) ska han hälla ut vid foten av brännofferaltaret.
Och om någon person (ordagrant en själ) syndar oavsiktligt när han gör någonting (en sak) mot någon av Herrens (Jahves) tydliga befallningar angående de ting som inte borde göras, och är skyldig,
Och han ska lägga sin hand på syndoffrets huvud och döda syndoffret på platsen för (där man dödar) brännoffret.
Och prästen ska ta av dess blod med sitt finger och stryka en del av blodet över brännofferaltarets horn. Resten av blodet (och allt blodet) ska han hälla ut vid foten av altaret.
Och han ska lägga sin hand på syndoffrets huvud och döda det som ett syndoffer på platsen där man dödar brännoffret.
Och prästen ska ta av blodet från syndoffret med sitt finger och stryka en del av blodet över brännofferaltarets horn. Resten av blodet (Och allt blodet) ska han hälla ut vid foten av altaret.
Eller om en själ rör vid något orent föremål, om det är ett kadaver från ett orent djur, eller ett kadaver från oren boskap, eller ett kadaver från orena kräldjur, och om det har blivit dolt för honom, ska han också vara oren och skyldig.
Eller om han rör vid det orena hos en människa, vilken orenhet det än är som orenar en människa, och det döljs för honom, när han känner till (får kunskap om) det ska han vara skyldig.
Eller om en själ svär (avlägger en ed) och uttalar med sina läppar att göra ont, eller att göra gott, vad det än är som en människa säger med en ed, och det göms för honom, när han känner till (får kunskap om) det ska han vara skyldig i endera avseendet.
Och han ska stänka blodet från syndoffret på sidan av altaret, och resten av blodet ska rinna ut vid foten av altaret. Det är ett syndoffer.
Om en själ begår en överträdelse (missgärning) och syndar oavsiktligt med Herrens heliga ting, ska han för sin överträdelse föra fram till Herren (Jahve) en felfri (tamim) bagge från sin flock, med en enligt [av prästen uppskattat] jämförbar summa silver i shekel, efter helgedomens shekel, som ett skuldoffer.
Och han ska gottgöra för den skada som han åsamkat det heliga, och ska lägga till en femtedel av värdet och ge det till prästen. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom med baggen till skuldoffret, och han ska bli förlåten.
Och han ska föra fram en felfri (tamim) bagge från sin flock, med en jämförbar summa, som ett skuldoffer till prästen. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom angående hans oaktsamhet varmed han gjort fel utan att veta (förstå) det, och han ska bli förlåten. [Se