9002 – /וְ (v)

och, men


Typ: Konjunktion
Hebreiska: /וְ (v)
Uttal: v
Talvärde: 6 (6)    ord med samma talvärde
Användning: 29682 ggr i GT

Engelsk översättning

and

Engelsk beskrivning

Conjunctive vav - i.e. followed by prefix, suffix or non-verb (conjunctive) (‘and/but’)

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (29682 st)


1 Moseboken (1812)

[Uttrycket himlar (hebr. shamajim, i dualform) tillsammans med jorden beskriver all materia som existerar – hela universum. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i "krökta rum", se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Sam 22:10. Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till början från slutet, och samtidigt finnas i tiden.] I begynnelsen (som en början/startpunkt) [när tiden startade] skapade (hebr. bara) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum].
Jorden (materien) var ännu öde (ofruktbar) och tom (omätbar), och det stora djupet var i mörker, men Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen (haven; vätemolnen – hebr. maim). [Bibeln använder den vetenskapligt korrekta termen vattnen, utifrån de ord som fanns att tillgå, för att beskriva universum som vi nu vet består till 90% av väteatomer. När kemister på 1700-talet upptäckte vätet skapade forskarna nya ord i våra språk som beskriver ämnets vätande egenskaper. Svenska ordet väte härstammar från verbet att väta, engelska hydrogen betyder "vattengöraren" och tyska wasserstoff betyder "vattenämnet", osv. I modern hebreiska skapades ordet maimn (bibelhebreiskans ord för vatten majim, följt av bokstaven Nun), vilket ger den ordagranna betydelsen "vattengöraren".
    Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i ment='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 32:11 där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till nästa steg i utvecklingen att börja flyga. Samma rot återfinns även i ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jer 23:9 där hans ben "darrar". Här i skapelseberättelsen beskriver ordet att Guds kreativa närvaro är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa sektion. ment='auto-top' data-trigger='hover'>Vers 1–2 ger en introduktion till det som ska komma. Den hebreiska grammatiken (där imperfekt konsekutiv används för första gången i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 3) förstärker att universum med alla stjärnor och planeter är på plats inför nästa sektion som handlar om skapelsedagarna.]

ment='auto-top' data-trigger='hover'>Vers 1 består av sju hebreiska ord. Det mittersta ordet är två bokstäver, alef-tav, den första och sista bokstaven i alfabetet. Detta lilla ord som uttalas "et" på hebreiska är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är "himlarna", är objekt i satsen. Det är intressant att i ment='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 1:8 har Jesus motsvarande titel på grekiska, "alfa och omega", den första och den sista. Även om alef-tav bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan antyds att Jesus finns representerad mitt i Bibelns första vers, likställd med Gud!

Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att ljuset var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt), och Gud skilde (separerade) ljuset från mörkret.
Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon – dag ett (hebr. jom ment='auto-top' data-trigger='hover'>echad). [Frasen "det blev kväll och det blev morgon" återkommer de första sex dagarna, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 8, ment='auto-top' data-trigger='hover'>13, ment='auto-top' data-trigger='hover'>19, ment='auto-top' data-trigger='hover'>23, ment='auto-top' data-trigger='hover'>31. När den första dagen beskrivs används grundtalet "ett" (hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>echad), inte ordningstalet "första" (hebr. rishon). Anledningen kan vara att indikera att det är här tiden startar. Inom judendomen räknas en dag från kvällen till nästa kväll. Rabbiner lär att anledningen är för att Gud vill att dagen ska börja med vila, inte arbete (ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:1–3). En annan aspekt är att dagen börjar i mörker, men slutar i ljus! Ordet för dag (hebr. jom) kan också beskriva ett större tidsintervall, men eftersom uttrycket "kväll och morgon" används (som är ett s.k. polar-merismos) betonas troligtvis att tidsperioden verkligen är en dag, se även ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 20:11. Det ska dock noteras att solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, först får den uppgiften den fjärde dagen, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 14. Inget tidsintervall anges heller från det att universum skapas i begynnelsen i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1 fram till den första dagen.]
Gud (Elohim) sade: "Låt det vara en utsträckning (någonting som expanderats, bretts ut och gjorts tunt – hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>raqia) [dvs. atmosfären, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 8] mitt i vattnet, som skiljer (separerar) vatten från vatten."
Gud (Elohim) gjorde (formade – hebr. asa) utsträckningen [atmosfären] och skilde vattnet som var under utsträckningen från vattnet som var ovan utsträckningen, och det skedde så.
Gud (Elohim) sade: "Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)", och det skedde så.
Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet hav. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Jorden producerade grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sitt slag (sin sort), och fruktträd som bär (kontinuerligt gör, formar) frukt efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
[Det finns en fin parallell symmetri mellan de tre första och de följande tre dagarna. Det som har skapats fylls med innehåll i tur och ordning. Första dagen skapas ljuset (och tiden) som fjärde dagen "fylls med" solen, månen och stjärnorna som får sin funktion som ljusbärare och tecken för dagar, månader och år. Andra dagen avskiljs vatten och sky som femte dagen fylls med havsdjur och fåglar. Tredje dagen avskiljs marken från vattnet och jorden får vegetation som sjätte dagen fylls med djur och människan. Samtidigt finns det en parallellism (A B C – A´ B´ C´). Dag 4–6 ramas också in av de stora himlakropparna (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 14) och de minsta fröna (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 29).] Gud (Elohim) sade: "Låt det bli ljusbärare på himlens (skyarnas) utsträckning (expansion – hebr. raqia)
som skiljer (separerar) mellan dag och natt,
låt dem bli tecken (signaler) för att indikera särskilda
tider (högtider – hebr. moadim) [ment='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 23], dagar och år,

Gud (Elohim) gjorde (satte; tillförordnade – hebr. asa) de två stora ljusbärarna,
den större [solen] för att råda över dagen,
och den mindre [månen] för att råda över natten – liksom [även] stjärnorna [gör]. [Himlakropparna som tidigare skapats (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1) tillskrivs nu sina uppgifter. Två olika hebreiska ord (bara och asa) för att skapa/göra används i skapelseberättelsen (ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:1–2:3). ]
för att råda över dagen och natten, och för att skilja (separera) ljuset från mörkret. [ment='auto-top' data-trigger='hover'>Vers 14–18 formar en kiasm. Den ramas in av att Gud sade och Gud såg. Ordet skiljer/skilja (hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>badal) används om dag/natt i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 14b och om ljuset/mörkret i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 18b. De görs till tecken i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 14c och sätts att råda i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 18a. De ska ge ljus på jorden (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 15 och ment='auto-top' data-trigger='hover'>17b). Gud formade (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 16) solen och månen och satte (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 17) dem på sina platser. Centralt i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 16b får de sin funktion att råda över dagen och natten.] Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) sade: "Låt vattnet vimla (svärma) med vimlande (svärmande) levande varelser [låt det finnas en mångfald av fiskstim], och låt fåglar (flygande djur; insekter) flyga över jorden i himlens utsträckning (expansion, fäste, valv) [atmosfären]."
Gud (Elohim) har skapat (hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>bara) de stora havsdjuren (krokodiler, ordagrant "de stora långsträckta havsdjuren") och alla levande varelser som fyller vattnet, efter sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min), på samma sätt alla fåglar (flygande insekter; alla djur med vingar), efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt fåglarna (insekterna, alla djur med vingar) föröka sig på jorden (landytan)."
Gud (Elohim) sade: "Låt jorden frambringa levande varelser efter sitt slag (sin sort) [tre klassificeringar]:
    boskapsdjur,
    krypande djur (insekter, kräldjur, osv)
    och vilda djur enligt sitt slag."
Och det skedde så.
Ja, Gud (Elohim) gjorde (tillförordnade – hebr. asa)
    markens djur efter sitt slag
    och boskapsdjuren efter sitt slag
    och allt som kryper på marken efter sitt slag.
Och Gud (Elohim) såg att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) sade: "Låt oss göra (insätta – hebr. asa) människan (mänskligheten – hebr. adam) [man och kvinna] till vår avbild (hebr. tselem), för att likna oss. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen
    och över boskapsdjuren.
    Ja, över hela jorden och över allt krypande som kryper (rör sig) på jorden." [Här används både substantivet remes följt av verbet romes och innefattar kräldjur, groddjur, insekter och även små däggdjur, men kan även vara en sammanfattning av alla djur. Första person plural "låt oss" är ovanligt och förekommer bara dag sex då människan skapas, vilket visar att detta är en speciell händelse. Formen används bara två gånger till, och även då något utöver det vanliga sker, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 3:22; ment='auto-top' data-trigger='hover'>11:7. Pluralformen kan tolkas självövervägande, dvs. att Gud talar till sig själv, han överväger med sig själv. Skrivsättet inrymmer också treenigheten – Fader, Son och helig Ande. Ordet avbild kan användas om fysisk likhet, men eftersom Gud är Ande (ment='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 4:24), reflekterar likheten människans andliga sida. I sammanhanget nämns "råda" vilket ger betydelsen att människan är en representant för Gud.]

Ja, Gud (Elohim) skapade (hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>bara) människan till sin avbild,
    till Guds (Elohims) avbild skapade han henne.
Man och kvinna
    skapade han
dem. [Denna vers har en poetisk struktur som gör att just skapandet av människan framhävs. Den parallella konstruktionen i de två första raderna förstärker att människan verkligen skapades till Guds avbild. Med ett avslutande kiastiskt mönster, där ordet skapa ramas in av "man och kvinna" och "dem", konstateras att Guds avbild, människan, skapades som man och kvinna. Detta att alla människor, män och kvinnor, skapas till Guds avbild är något helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repitionen av ordet skapa (hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>bara) gör versen speciell.]
Och Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa). Och Gud (Elohim) och sade till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen.
    Ja, över allt levande (alla djur) som kryper (rör sig) på jorden."
Gud (Elohim) sade: "Se [hebr. hinneh – ger betoning], jag ger er alla fröbärande ört på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda.
Ja, även för alla jordens (markens) djur
    och alla himlens fåglar
och alla som krälar (rör sig) på jorden – allt som har liv –
varje grön ört (växt) till föda (mat)." Och det skedde så.
Gud (Elohim) såg allt som han hade gjort (hebr. asa) [undersökte allt noggrant], och se (hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får betrakta skapelsen från Guds perspektiv]: Mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat)! [Ordagrant: gott mycket (hebr. tov meod), jmf ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 10, ment='auto-top' data-trigger='hover'>12, ment='auto-top' data-trigger='hover'>18, ment='auto-top' data-trigger='hover'>21.] Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shlishi). [De första fem dagarna står i obestämd form. Ordagrant står det: dag ett (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5), dag andra (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 8), dag tredje (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 13), osv. Den sjätte och sjunde dagen har däremot bestämd artikel på dagarna. Ordagrant står det "dag den sjätte" och "dag den sjunde" (ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:2, ment='auto-top' data-trigger='hover'>3). Detta skrivsätt betonar fulländning.]
[ment='auto-top' data-trigger='hover'>Vers 1–3 är fint strukturerade i flera kiasmer. Nyckelord som betonas är vila (hebr. shavat) och den sjunde dagen (hebr. jom ha-shevii).] Så blev nu himlarna och jorden fullbordade (iordningställda, färdiga) och allt i dem [alla stjärnorna].
[Här kommer ett nytt stycke. Det hebreiska ordet ment='auto-top' data-trigger='hover'>toledot, som inleder denna vers, används elva gånger i Första Moseboken. I de följande fallen gäller det en person. Gemensamt är att huvudpersonen redan är introducerad, och det som följer är en detaljerad fortsättning av hans liv och hans barn. Se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 5:1; ment='auto-top' data-trigger='hover'>6:9; ment='auto-top' data-trigger='hover'>10:1; ment='auto-top' data-trigger='hover'>11:10, ment='auto-top' data-trigger='hover'>27; ment='auto-top' data-trigger='hover'>25:12, ment='auto-top' data-trigger='hover'>19; ment='auto-top' data-trigger='hover'>36:1, ment='auto-top' data-trigger='hover'>9; ment='auto-top' data-trigger='hover'>37:2. Här kommer alltså "himlarnas och jordens" fortsatta historia. Det är inte en andra skapelseberättelse utan en mer detaljerad beskrivning av skapelsen, och då speciellt hur människan skapades från jordens stoft. Versen har också en tydlig kiasm där frasen "himlar och jord" och "jord och himlar" är speglad för att rama in.] Detta är den fortsatta historien (berättelsen; genealogin/släkttavlan – hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>toledot) om
    himlarna och jorden. Vid skapandet (hebr. bara) av dem – när Herren Gud (Jahve Elohim) gjorde (insatte, färdigställde – hebr. asa)
    jorden och himlarna,
men innan alla fältets växter (buskar; träd; vild vegetation – hebr. siach) ännu fanns på marken
    [det verkar finnas viss växtlighet],
    och ingen gröda (gröna örter) hade börjat växa på fältet,
för Herren Gud (Jahve Elohim) hade ännu inte låtit det regna över (ovanifrån och ner på – hebr. al) jorden,
    och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla).
Men underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (dimma steg upp från marken) och vattnade hela ytan (ansiktet) av marken (jordens mylla). [Det första hebreiska ordet ed används bara här och i ment='auto-top' data-trigger='hover'>Job 36:27 där det är dimma/moln. Den grekiska översättningen Septauinta översätter med källa/flöde. Det nämns inte att det regnar på jorden förrän i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 7:12. Klimatet var alltså annorlunda än nu på jorden vilket kan förklara varför människorna levde längre och förekomsten av stora djur som dinosaurer. Kanske kan det liknas vid ett stort växthus. Den närmsta klimatzonen som har några av dessa karaktärsdrag i vår tid är Redwoodskogen i norra Kalifornien. De tusenåriga träden där är över 100 meter höga. Anledningen till det gynnsamma klimatet är den ihållande dimman från Stilla havet som kyler träden under sommaren och minskar avdunstningen. Under ett ånghölje finns inte heller något direkt solljus och inga regnbågar bildas. Det förklarar varför regnbågen kunde bli ett tecken som först sågs efter syndafloden, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 9:13.
    Det finns många likheteter i introduktionen av Skapelsberättelsen (ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:1–2) och inledningen till Edeberättelsen (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 4–6). Först finns ett konstaterande vad gäller tid "i begynnelsen" (ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:1) och "vid skapandet av dem" (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 4b), alltså under den pågående processen. Sedan beskrivs situationen i något negativa termer "men jorden var öde och tom" (ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:2a) och "men ännu var inte all vegetation där och det hade inte regnat" (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5). Sist kommer en positiv avslutning "Guds ande hovrade över vattnen" (ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:2b) och "ett flöde steg upp från jorden och vattnade den" (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 6).]
Herren Gud (Jahve Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat växa upp ur marken, också livets träd [ment='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 2:7; ment='auto-top' data-trigger='hover'>22:2, ment='auto-top' data-trigger='hover'>14, ment='auto-top' data-trigger='hover'>19] mitt i trädgården och kunskapens träd på gott (välsignelse, överflöd) och ont (misär, lidande).
En flod flödade från Eden för att vattna trädgården, sedan delade den sig i fyra grenar.
och landets guld är gott (vackert, av hög kvalité). Där finns också bdelliumharts [antagligen en sorts vitaktig pärla] och onyxsten [ädelsten]. [Guld är det första metallen som nämns i Bibeln. Här även tillsammans med ordet för gott (hebr. tov). Detta är det första som kallas "gott" sedan skapelsen (ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:4, ment='auto-top' data-trigger='hover'>10, ment='auto-top' data-trigger='hover'>12, ment='auto-top' data-trigger='hover'>18, ment='auto-top' data-trigger='hover'>21, ment='auto-top' data-trigger='hover'>25, ment='auto-top' data-trigger='hover'>31). Genom alla tider har just guld ansetts vara den mest värdefulla metallen. Färgen på mannat, som troligtvis var vitaktigt, jämfördes med Bdelliumharts, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 11:7.]
Den andra floden heter Gihon [som betyder bryta, välla fram],
    det är den som flyter omkring hela landet Kush [Nubia; nuvarande Etiopien/Sudan].
Den tredje floden heter Hiddekel [som betyder snabb, det grekiska namnet är "Tigris"],
    det är den som har sitt lopp öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat [som betyder fruktsam, flöda över, ge i överflöd].
Herren Gud (Jahve Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den.
men ät inte av kunskapens träd på gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande),
för den dag du äter av det ska du med all säkerhet döden dö (döende ska du dö). [I ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 16 finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att "leva livet levande". I ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 17 finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 9) finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även ment='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 30:15, ment='auto-top' data-trigger='hover'>19. I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det "ätande ska du äta" och "döende ska du dö". Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta, men även det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jmf ment='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 6:11; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 4:32. Även döden har en andlig och fysisk aspekt. Den dagen då Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Rom 8:20.]
Från jord formade (skulpterade, designade – hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>jatsar) Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglar (insekterna och alla djuren som kan flyga) i himlen, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn.
Adam gav namn åt all boskapsdjur, alla fåglarna (insekterna och alla djur som kan flyga) i luften, och alla [vilda] djur på fältet. Men för Adam fanns ingen (passande, anpassad) hjälpare.
Adam sade:
"Detta är nu ben
    av mina ben,
kött (kropp)
    från mitt kött (min kropp),
hon ska kallas kvinna (hebreiskt ord som betyder "tagen från man"),
    eftersom hon var tagen från mannen."
Därför ska en man lämna sin far och mor ["lösa upp" sitt ekonomiska och känslomässiga beroende till dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött [en förenad kropp – en ny familjeenhet]. [Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 19:4–5. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. azab) och att hålla fast (hebr. dabaq) är termer som ofta används vid förbund, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 28:20; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Hos 4:10. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.
    I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför, genom Mose, att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]
De var båda nakna, men skämdes (blygdes) inte inför varandra. [Det hebreiska ordet för naken är arummim. Det är nära besläktat med ordet "listig" (hebr. arum) som beskriver ormens natur i nästa vers, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 3:1. Ordvalet binder samman detta stycke med det följande.]
Ormen var listigare (ordagrant "naknare", se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:25) än alla markens djur som Herren Gud (Jahve Elohim) hade gjort (hebr. asa). Han [Satan genom ormen, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 20:2] sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?"
men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud (Elohim) sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni." [Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd utom ett träd, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:16–17. Eva lägger till att de inte ens får röra trädet. Den död som talas om här är en andlig död – kontakten med Gud bryts. Denna andliga död får även konsekvenser för den fysiska kroppen som blir dödlig. I ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:17 står det ordagrant "döende ska du dö" vilket indikerar att om de äter av den förbjudna frukten påbörjas döden som är en process.]
för Gud vet att den dagen ni äter av den öppnas era ögon, och ni blir som Gud (gudomliga varelser) som förstår skillnaden mellan gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande)."
När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också. [I denna vers finns tre verb: såg, åt och gav. Synintrycken (såg ut att vara gott och den yttre attraktionen) tillsammans med de inre känslorna (löftet om att ge högre förstånd) ledde till ett ödesdigert beslut, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jak 1:15; ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Joh 2:16. Sökandet av vishet utan Gud har också att göra med stolthet, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Ords 11:2. Ordet för begärligt är samma som används i förbudet mot begär, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 20:17.]
De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i lustgården.
Herren Gud (Jahve Elohim) sade till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta stoft [det som finns på marken] så länge du lever.
Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma (säd, barn, släkte) och hennes avkomma (säd, barn, släkte), han [Jesus] ska attackera (trampa, krossa) ditt huvud och du ska [ligga på lur och] attackera hans häl. [orsaka Jesu lidande]" [Innan Gud fortsätter med domen till Adam och Eva ger Gud hopp om att ondskan ska krossas. Att det står kvinnans säd, och inte mannens säd, antyder också Jesu jungfrufödsel.]
Han sade till kvinnan: "Jag ska öka din (fysiska och emotionella) möda när du är havande, i smärta ska du föda dina barn. Och till din man är din åtrå (längtan; den du sträcker dig efter), men han ska råda över dig." [Det hebreiska ordet för åtrå/längtan teshoqa används bara tre gånger i GT, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 4:7 och ment='auto-top' data-trigger='hover'>Höga V 7:10. Ordet betyder "att sträcka sig efter något", och kan dels ha sexuell art, vilket är betydelsen i Höga Visan, medan ordets mer generella och sensuella innebörd finns i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 4:7.]
Och till Adam sade han: "Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever.
Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens plantor (säd).
Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden (hebr. adamah), för från den var du tagen. Du är stoft, och till stoft ska du åter gå."
Till Adam och hans hustru gjorde Herren Gud (Jahve Elohim) kläder (tunikor, heltäckande kläder, långa kappor) av skinn och klädde dem. [Det är oklart exakt hur kläderna såg ut, men ordet "kläder" beskriver något som är heltäckande. Samma ord används nästa gång i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:3 om Josefs speciella "fotsida dräkt" som han fick av sin far Jakob. Denna klädnad av skinn som Gud ger Adam och Eva, där ett djur blivit offrat, ger också en föraning om offertanken där djur kommer att täcka människors synd och skuld. Det pekar också fram på Jesu offer som fullständigt täcker människans synd.]
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet ..." [Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.]
När han drev ut människan, satte han keruberna [änglar] och det flammande svärdet [ett svärd som rörde sig från sida till sida] på den östra sidan om Edens trädgård för att vakta vägen till livets träd.
Adam kände sin hustru Eva (hade sexuellt umgänge med henne), och hon blev gravid och födde Kain [hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>qajin; betyder: "jag har skapat"]. Då sade hon: "Jag har skapat (fått, förvärvat – hebr. qana) en man med Herrens hjälp. [Kan också översättas: "Jag har skapat en man, Herren själv." Det är inte otroligt att Eva trodde att han var den utlovade säden från löftet i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 3:15.]
Sedan födde hon hans bror Abel [hebr. Hevel – betyder meningslöshet]. [Förutom Kain, Abel och deras tredje son Set, fick de många söner och döttrar, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 5:3–4. Hebreiska namnet "Kain" låter nästan likadant som hebreiska kanah, som betyder köpa, få och skapa. Här är ett exempel på ordlek då båda dessa ord används i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1. Abel betyder andetag, meningslöshet, fåfängligt, dimma, rök – dvs. något kort och flyktigt. Kanske Eva var missmodig efter första sonen som inte visade sig vara löftet i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 3:15.] Abel blev fåraherde medan Kain blev en jordbrukare [som levde under förbannelsen ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 3:17–18].
Abel bar också fram den förstfödda av sin hjord, den bästa delen (de feta delarna). Herren såg med välvilja till (respekterade, tog emot) Abel och hans offer,
men inte till Kain och hans offer. Då blev Kain väldigt arg, och han sänkte blicken (hans yttre uttryck föll, han blev deprimerad). [Anledningen till att Gud inte tog emot Kains offer var att det inte skedde i tro, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Heb 11:4. Abel offrade det bästa han hade, medan det verkar som om Kain inte gjorde det. Kains hjärta och motiv var inte rätt. I ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 1:10–20 är det uppenbart att Gud hatar religiöst hyckleri. På ett symboliskt och profetiskt plan talar Abels blodsoffer också om att bara Jesu blod kan rena från synd.]
Herren sade till Kain [resonerar i kärlek med honom, vill få honom att ändra sitt hjärta]: "Varför är du så arg, och varför sänker du blicken?
Är det inte så att om du gör det som är gott (behagar Gud), då kan du lyfta din blick? Men om du inte gör det som är rätt, då lurar (väntar, ligger) synden vid dörren [som ett vilddjur]. Den åtrår (längtar, sträcker sig efter att) dominera dig, men du måste råda (regera) över den."
Du är nu fördömd (förbannad) från marken, som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod från din hand.
När du försöker bruka marken ska den inte längre ge goda skördar. Du ska bli ostadig (instabil) och ständigt vandra från plats till plats på jorden."
Eftersom du idag har fördrivit mig från jordens ansikte och jag måste vara dold från ditt ansikte (din närvaro), kommer jag att vara en rastlös vandrare på jorden, vem som helst som finner mig ska döda mig."
Till Henok föddes Irad [enlig sumeriska traditionen är Eridu den första staden],
    och Irad fick Mechojael,
    och Mechojael fick Metoshael,
    och Metoshael fick Lemech. [Det finns två Lemech i den tidiga bibelhistorien. Den förste Lemech, som nämns här, är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lemech var den första polygamisten och han skröt över att dödat en människa. Han är den sjätte generationen från Adam och Eva. Den andre Lemech är Noas far som var en rättfärdig man, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 5:25–28.]
Lemech tog sig två hustrur, den ena hette Ada och den andra hette Tsilla. [Namnet Ada härrör troligtvis från adi som betyder ornament och Tsilla med hebreiska sel (skugga), sil (plinga/ljuda) eller silsul (cymbal). Kanske förknippades de båda med skönhet och sång, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Höga v 2:14.]
Ada födde Javal, han blev far (stamfader) till dem som bor i tält och har boskap.
Hans brors namn var Joval [betyder: "ström/fors"; snarlikt ordet för vädurshorn och shofar (hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>jovel)], han blev far (stamfader) till alla som hanterar (spelar) Kinnor-harpor (kitharor – hebr. kinnor) [en mindre harpa] och flöjter.
Även Tsilla födde barn, Tovalkain – hantverkare (hamrare, en som vässar – hebr. latas) till alla verktyg (instrument) av brons och järn. [Här saknas "far till", vilket visar att han var en av flera som arbetade med metaller. Han var en smed och tillverkade jordbruksredskap men även vapen. Hans namn, som har med brodermördaren Kains namn, tillsammans med släktskapet med Lemech, antyder att hans hantverk kunde bli använt också till ondska.] Och Tovalkain syster var Naama [betyder: "tilltalande/vacker"]. [Lemechs tre söner Javal, Joval och Toval-Kain är snarlika Abel (hebr., Hevel), men som förfader för de som bor i tält och har boskap är det Javal som speciellt är likt hans namn och bär vidare Abels profession som fåraherde, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2.]
Lemech sade till sina båda hustrur Ada och Tsilla:
"Hör min röst ni Lemechs hustrur,
    lyssna noga på mitt tal,
för jag har dräpt en man som skadat mig
    och en ung man för att han gav mig blåmärken.
Om Kain ska bli hämnad sjufalt [ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 15],
    ska Lemech sannerligen [bli hämnad] sjuttio-sju-falt (ordagrant: "sjuttio och sju"). [Det är detta påstående Jesus anknyter till i ment='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 18:22 när han talar om förlåtelse. En Jesu följare ska alltså vara lika benägen att förlåta som Lemech var att hämnas. På samma sätt som Lemech ville att straffet skulle överstiga brottet, ska förlåtelsen vida överstiga brottet.]
Åt Set föddes också en son, och han kallade honom Enosh. På den tiden började människor åkalla Herrens (Jahves) namn.
till man och kvinna skapade han dem och välsignade dem och gav dem namnet "människor" (hebr. adam, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:27–28) på den dag de skapades.
[Andra generationen föds – Set]
När Adam hade levt 130 år fick han en son som var honom lik, som hans egen avbild, och gav honom namnet Set [hebr. Shet – Ersättaren, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 4:25].
Sedan levde Adam ytterligare 800 år, fick söner och döttrar.
Alla hans levnadsdagar blev 930 år,
    sedan dog han.
[Tredje generationen föds – Enosh]
Set levde 105 år innan han fick Enosh,
och Set levde 807 år efter att han fått Enosh och fick söner och döttrar.
Sets alla dagar (hela hans livslängd) blev 912 år,
    sedan dog han.
och Enosh levde 815 år efter att han fått Kenan och fick söner och döttrar.
Enoshs alla dagar (hela hans livslängd) var 905 år,
    sedan dog han.
och Kenan levde 840 år efter att han fått Mahalalel och fick söner och döttrar.
Kenans alla dagar (hela hans livslängd) var 910 år,
    sedan dog han.
[Sjätte generationen föds – Jered]
Mahalalel levde 65 år innan han fick Jared,
och Mahalalel levde 830 år efter att han fått Jared och fick söner och döttrar.
Mahalalels alla dagar (hela hans livslängd) var 890 år,
    sedan dog han.
[Sjunde generationen föds – Henok]
Jared levde 162 år innan han fick Henok (Chanoch),
och Jared levde 800 år efter att han fått Henok (Chanoch) och fick söner och döttrar.
Jareds alla dagar (hela hans livslängd) var 962 år,
    sedan dog han.
[I det sjunde ledet bryts mönstret i hur personernas liv beskrivs. Istället för att säga att Chanoch (Henok) "levde", beskrivs hur han "vandrade med Gud". Verbformen hitpael är reflexiv och skulle kunna översättas "Chanoch, han själv, vandrade med Gud". Det var ett eget beslut från Chanochs sida att vilja ha gemenskap med Gud. I detta stycke används också den bestämda formen "ha-Elohim" som ordagrant är "Guden". Eftersom ordet elohim kan användas generellt om gudar så ger den bestämda artikeln betydelsen en betoning på den ende sanne Guden.] [Åttonde generationen föds – Metoshelach]
Henok [hebr. Chanoch – betyder "tillägnad" och "invigd"] levde 65 år innan han fick Metoshelach (Metusalem).
Henok vandrade i gemenskap (armkrok) med den sanne Guden [hebreiska ha-Elohim, elohim i bestämd form] i 300 år efter Metoshelachs födsel, och han fick fler söner och döttrar.
Henoks alla dagar (hela hans livslängd) var 365 år. [Här kommer inte frasen "sedan dog han".]
Sedan Henok så hade vandrat med den sanne Guden [ha-Elohim] fann man honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. [ment='auto-top' data-trigger='hover'>Heb 11:5]
[Nionde generationen föds – Lemech]
Metoshelach (Metusalem) [betyder "spjutets man"] levde 187 år innan han fick Lemech,
och Metoshelach levde 782 år efter att han fått Lemech och fick söner och döttrar.
Metoshelachs alla dagar (hela hans livslängd) var 969 år,
    sedan dog han. [Hans ålder är den högsta som finns angiven i Bibeln. Han var med och såg hur arken byggdes och dog samma år som floden kom. Det vet vi eftersom Noa var 600 år då floden kom, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 7:11. Metoshelach fick Lemech då han var 187 år. Ytterligare 182 år senare föddes Noa, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 5:25–29. Summan av 187 + 182 + 600 är 969.]
[Det finns två Lemech i den tidiga bibelhistorien. Den förste Lemech är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lemech var den första polygamisten och han skröt över att ha dödat en människa, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 4:19–24. Han var den sjätte generationen från Adam och Eva. Den andre Lemech var Noas far. Hans ålder blev exakt 777 år vilket indikerar att han var en rättfärdig man. Han är den åttonde generationen från Adam och Eva och en ättling till Set. Han träffade säkert Adam som dog då Lemech var omkring femtio år gammal. Det är mycket troligt att Lemech såg sin sons Noas ark, även om han dog fem år innan floden kom.] [Tionde generationen föds – Noa]
Lemech [betyder "kraftfull"] levde 182 år innan han fick en son. [Här bryts mönstret, istället för att direkt ange namnet beskrivs namngivningen mer detaljerat.]
Han gav honom namnet Noach (Noa), och sade:
"Denne ska lätta (hebr. nacham) oss från vårt arbete, ja från våra händers möda (slitsamma smärta – hebr. itsavon) med den mark [när vi brukar jorden] som Herren (Jahve) har förbannat." [Det hebreiska ordet för Noa förknippas både med nuach som betyder "vila", och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot nch som beskriver "vila", "andetag", "att ligga ner".]
Sedan Lemech hade fått Noa levde han 595 år och fick [andra] söner och döttrar.
Lemechs alla dagar (hela hans livslängd) var 777 år,
    sedan dog han.
När Noa var 500 år blev han far till Chem (Sem), Cham (Ham) och Jafet.
När människosläktet började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem,
Då sade Herren: "Min Ande [min livgivande ande, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:7] ska inte bli kvar i [vara ansvarig för] människorna för alltid. De är kött och deras tid ska vara 120 år." [Hebreiska ordet jadon översatt "bli kvar" är ovanligt och används bara här i hela GT. På 1800-talet började forskare upptäcka och beskriva celldelning i växter och djur. Länge trodde man att cellerna kunde dela sig i all oändlighet, dock upptäckte den amerikanske mikrobiologen Leonard Hayflick på 1960-talet att mänskliga celler slutade dela sig efter 40-60 delningar. Denna gräns kom att kallas Hayflicks begränsning. Vetenskapliga beräkningar ger alltså en biologisk maximal livslängd för människan på just 120 år plus minus några år! David skriver i ment='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 90:10 att medellivslängden för en människa är 70-80 år, se även ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 38:5 där 15 år läggs till Hiskias liv.]
Nefilimerna (jättarna, ordagrant "de fallna", eller "de som orsakar andra att falla på jorden") fanns på jorden på den tiden – och även senare – när Guds söner hade sexuella relationer med människornas döttrar och dessa födde barn åt dem. Detta var urtidens väldiga män (krigare, hjältar – hebr. gibborim), och deras rykte var stort.
Men Herren såg att människornas ondska hade blivit stor på jorden. Deras hjärtans alla tankar och avsikter var alltid och alltigenom onda.
Herren sade: "Jag ska förgöra (utrota) människorna som jag har skapat från jordens yta – inte bara människan utan boskapsdjur, kräldjur och himlens fåglar – jag känner sorg (ångrar – hebr. nicham) att jag har gjort dem."
Men Noa (hebr. noach) hade funnit nåd (oförtjänt kärlek; favör – chen) inför Herrens ögon. [Här finns det hebreiska ordet chen första gången. Betydelsen är nåd, oförtjänt kärlek och favör. Ordet förekommer även i formerna chanan och chanon. Ordet chanan betyder samma sak med tillägget extraordinär vänlighet, medan chanon i huvudsak betyder nåd och favör. Chanon återfinns bara 13 gånger i GT medan chen och chanan finns 67 respektive 72 gånger. Förutom nåd är den särskilda betoningen på dessa ord att det handlar om den oförtjänta kärleken. Ingen handling kan på något sätt göra oss värdiga att få denna typ av nåd. I denna vers finns också namnet Noa (hebr. Noach), samma två bokstäver som nåd, fast spegelvänt.]
Noa blev far till tre söner, Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet.
Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden.
Då sade Gud till Noa: "Jag har beslutat att göra slut på allt levande [ordagrant 'slutet på allt kött är här'], för på grund av dem är jorden fylld av våld (korruption, laglöshet). Nu ska jag förgöra [döma] dem med jorden.
Bygg en ark av goferträ. [Allmänt antas detta vara trä från den äkta cypressen, vanligt förekommande som båtvirke kring Medelhavet, men det kan också syfta på bearbetningen av träet, t.ex. att det ska vara hyvlat eller laminerat.] Inred arken med olika rum, och täck (bestryk) den med täckning (jordbeck) inuti och utanpå. [Verbet "täck" och substantivet "täckning" har samma hebreiska rot som också betyder försoning och att försona. Det används om offerblodet i ment='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 17:11. Arken är en fin "skuggbild" av Jesus. Den blev "tätad" så att syndaflodens vatten inte trängde in på samma sätt som Jesu blod "tätar" från syndens skuld så den inte förgör oss!]
Så ska du bygga den:
    300 alnar [133 meter] lång,
    50 alnar [22 meter] bred och
    30 alnar [13 meter] hög.
Gör ett tak för båten och lämna ett utrymme på
    en aln [0,45 meter]
    
    mellan taket och sidorna [som en öppning för ljus].
Sätt en dörr till arken på ena sidan.
Inred arken så den får
    en undervåning,
    en mellanvåning
    och en övervåning.
Jag ska låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlarna. Allt på jorden ska dö,
men jag ska bekräfta mitt förbund med dig. Du ska gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur.
Du ska ta med dig ett par av alla levande varelser, hane och hona, för att de ska överleva tillsammans med dig.
Fåglar (flygande djur – hebr. of) av sina slag, boskapsdjur och markens kräldjur ska ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva.
Du måste också lägga upp ett förråd av all slags mat som man äter. Det ska bli mat för dig och för dem."
[De 120 åren av nåd och den tid det tagit att bygga arken var över, det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka.] Herren sade till Noa: "[Det är dags!] Gå in i arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation).
Ta sju par av alla rena fyrfotadjur (boskapsdjur), både hanar och honor; och ett par av de rituellt orena fyrfotadjuren, en hane och en hona.
Ta också sju par av himlens fåglar, hanar och honor, för att behålla deras säd [arter, släkten] vid liv på jorden.
Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna allt som finns till från jordens yta, allt som jag har gjort."[Gud ger senare sitt folk instruktioner om vilka djur som är rena och orena, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 11; ment='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 14. Vissa djur är rituellt rena till offer och också lämpliga till mat, dessa tar Noa med sig sju par av för att klara sig det dryga år som de befinner sig i arken, jmf ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 7:11; ment='auto-top' data-trigger='hover'>8:14.]
Noa var 600 år när floden översvämmade jorden.
Noa gick in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur, undan flodens vatten. [Totalt var de åtta personer, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Pet 3:20.]
Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte är rena, av fåglarna och av allt det som krälar på marken
kom ett par av varje art in till Noa i arken, hane och hona, så som Gud hade befallt Noa.
Efter sju dagar kom flodens vatten över jorden.
Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen öppnades alla det stora djupets källor upp och himlens dammluckor öppnades.
Det regnade på jorden under fyrtio dagar och fyrtio nätter.
Samma dag gick Noa och hans [tre] söner Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet, och Noas hustru och hans tre sonhustrur in i arken. [De hade påbörjat ombordstigningen sju dagar tidigare, nu på sjunde dagen när vattnet började komma gick de ombord.]
De och alla vilda djuren efter sitt slag (sin art) och alla boskapsdjur efter sitt slag (sin art) och alla kräldjur som krälar på jorden, efter sitt slag (sin art) och alla fåglar (djur som flyger – hebr. of) efter sitt slag (sin art) – alla fåglar (kvittrare – gr. tsipor), allt som har vingar.
De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa. Sedan stängde Herren igen [dörren] om honom.
Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen.
Alla varelser som rörde sig på jorden gick under – fåglar och [tama] boskapsdjur och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor.
Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.
Vattnet besegrade mäktigt jorden under 150 dagar. [Verbet "besegrade mäktigt" är på hebreiska gavgaar, samma rot som "mäktig hjälte" i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 6:4. Ordvalet knyter samman hur Gud under fem månaders tid segrar över de som verkade vara jordens mäktiga och hjältar.]
Då tänkte Gud på [fullföljde han sitt förbund med] Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan.
Djupets källor och himlens dammluckor stängdes, regnet upphörde.
Vattnet drog sig efter hand bort från jorden, så att det efter 150 dagar hade minskat.
Vattnet fortsatte hela tiden att minska fram till den tionde månaden. På den första dagen i den tionde månaden blev bergens toppar synliga.
och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden.
Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.
Och duvan kom tillbaka till honom på kvällen, och se [hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>vehinneh – perspektivbyte, vi får se med Noas ögon]: Ett friskt olivlöv i hennes näbb! Då förstod Noa, att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
Han väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan igen. Denna gång kom den inte tillbaka till honom.
Och det hände, i det 601:a året [1 + 600 år; av Noas livsdagar], i den första månaden, på den första [dagen], att vattnet hade torkat upp från jorden. Noa tog bort taket från arken, och såg, och se (hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>vehinneh – perspektivbyte, vi får nu se med Noas ögon]: Marken hade torkat upp!
I den 2:a månaden på den 27:e dagen var marken helt torr.
"[Det är dags!] Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur.
Släpp ut alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, så att de kan sprida ut sig över hela jorden och vara fruktsamma och föröka sig."
Då gick Noa ut tillsammans med sin hustru och sina söner och sonhustrur [efter att ha varit i arken i ett år och tio dagar].
Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra.
Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret.
När Herren kände den välbehagliga doften, sade han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Så länge jorden finns kvar ska:
    sådd och skörd,
    köld och hetta,
    sommar och vinter,
    dag och natt
    aldrig upphöra."
Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden.
Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand (ni har fått auktoritet att råda över dem).
Och för ert eget blod [mänskligt liv], ska jag utkräva (begära – hebr. darash) [vedergällning],
    av varje djur ska jag utkräva (begära) [vedergällning]
    och från människans (hebr. adam) hand,
    från varje broder, ska jag utkräva (begära) [vedergällning] för mänskligt liv.
Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden.
Gud sade till Noa och hans söner:
"Se, jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande,
och med alla levande varelser som finns hos er – fåglar, boskap och alla vilda djur – alla de som gick ut ur arken tillsammans med er.
Jag upprättar mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv (kött) utrotas genom vatten från en världsvid översvämning. Aldrig mer ska en översvämning komma och fördärva jorden."
Gud sade: "Detta är tecknet på det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser som är med er, för alla kommande släktled:
Jag har placerat min båge [regnbågen] i skyn, och det ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden.
ska jag komma ihåg mitt förbund mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och vattnet ska aldrig bli till en översvämning som fördärvar allt levande.
När bågen visar sig i skyn ska jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden."
Gud sade till Noa: "Detta är tecknet [regnbågen, som antagligen var synlig för Noa just när Gud talar dessa ord] på det förbund som jag upprättar mellan mig och allt liv på jorden."
Noas söner som gick ut ur arken var Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet. Cham (Ham) var far till Kanaan [som föddes senare].
Dessa tre var Noas söner och från dem har jordens alla folk spritt ut sig. [Se släktträdet i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 10.]
Shem och Jafet tog ett skynke och lade på sina båda axlar och gick baklänges och dolde sin fars nakenhet. Deras båda ansikten var bortvända så att de inte såg sin fars nakenhet. [Vad hade Cham gjort för något. Att se någons nakenhet är en hebreisk omskrivning för en sexuell handling, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 18:6–19. Eftersom ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 24 säger att Cham "gjorde" något med Noa kan det tolkas åt att han inte bara såg, utan också förnedrade sin far. En del judiska kommentatorer noterar att det nämns inte att Noa får några fler barn, så kanske kastrerade Cham honom. Andra har föreslagit en homosexuell akt, men där används andra ord i ment='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 18:22. Straffet blir också väldigt allvarligt, vilket kan tyda på att han inte bara såg. Samtidigt är nakenhet något skamfyllt i den hebreiska kulturen, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:25; ment='auto-top' data-trigger='hover'>3:7. Att medvetet blotta sina föräldrar var allvarligt, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 20:12. Vad som talar för att han "bara" såg är att samma ord "se" används om bröderna Shem och Jafet som inte såg och fysiskt täckte över sin far. ment='auto-top' data-trigger='hover'>Vers 22–23 är strukturerat som en kiasm där den första frasen "och såg ... sin fars nakenhet" och den avslutas med att bröderna "och sin fars nakenhet inte såg".]
och han sade vidare: "Välsignad vare Herren (Jahve), Shems Gud, och låt Kanaan bli hans tjänare.
Må Gud (Elohim) utvidga Jafet och han ska bo i Shems tält och låta Kanaan bli deras tjänare."
Noa levde 350 år efter floden.
Alla dagar som Noa levde var 950 år, sedan dog han.
[Detta är det fjärde stycket. Det hebreiska ordet ment='auto-top' data-trigger='hover'>toledot används elva gånger i Första Moseboken, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:4; ment='auto-top' data-trigger='hover'>5:1; ment='auto-top' data-trigger='hover'>6:9; ment='auto-top' data-trigger='hover'>10:1; ment='auto-top' data-trigger='hover'>11:10, ment='auto-top' data-trigger='hover'>27; ment='auto-top' data-trigger='hover'>25:12, ment='auto-top' data-trigger='hover'>19; ment='auto-top' data-trigger='hover'>36:1, ment='auto-top' data-trigger='hover'>9; ment='auto-top' data-trigger='hover'>37:2. Kapitlet ger en släkttavla för alla folk på jorden. Indelningen är inte bara genealogiska utan också geografiska, språkliga och historiska, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5, ment='auto-top' data-trigger='hover'>20 och ment='auto-top' data-trigger='hover'>31. ] Detta är Noas söners fortsatta historia (deras genealogi/släkttavla – hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>toledot),
    Shem (Sem),
    Cham (Ham)
    och Jafet.
Söner föddes till dem [Noas tre söner] efter floden. [Noas tre söner var: I ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1 var ordningen Shem, Cham och Jafet. När deras släktleds beskrivs nedan i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2–32 blir ordningen omvänd med först Jafet (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2), sedan Cham (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 6) och sist Shem (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 21). Det är ett typiskt kiastisk mönster i flera led som gör att berättelsen om Babels torn, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:1–9, ramas in av Sems släkttavla som fortsätter i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:10–26.]
[Totalt 14 ättlingar till Jafet nämns. Jafets söner är huvudsakligen folken i norr och väster, i Mindre Asien och på Medelhavets öar och kuster. Det motsvarar dagens Europa och även delar av norra Mellanöstern.] Jafets söner var:
    Gomer [kimmererna vid Svarta havet; nuvarande Turket] och
    Magog [kring Svarta havet, nuvarande Georgien] och
    Madaj [förfader till mederna; sydväst om Kaspiska havet; området kring nuvarande Teheran i Iran] och
    Javan [jonierna, grekerna; Grekland] och
    Tuval [folk i östra Mindre Asien; nuvarande centrala Turkiet] och
    Meshech [folk i östra Mindre Asien] och
    Tiras [nuvarnade Italien].
Gomers söner var:
    Ashekkenaz [kanske skyterna; vid Svarta havet] och
    Rifat och
    Togarma [folk i östra Mindre Asien; nuvarande Turkiet].
Javans söner var:
    Elisha [folkslag på ön Cypern] och
    Tarshish [ett fenikiskt folk i medelhavs-området; västra Medelhavet, Spanien osv],
    Kittim [folkslag på ön Cypern] och
    Dodanim [rodaneerna, folkslag på ön Rhodos, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Krön 1:7].
[Totalt 30 ättlingar till Cham (Ham) nämns. Chams söner rör sig främst sydväst mot Egypten och norra Afrika, men även arabiska halvön. Kanaan (som bodde i Kanans land som israeliterna intar) hör även till denna grupp.] Chams (Hams) söner var:
    Kush [betyder "svart"; motsvarar det afrikanska riket Nubia; nuvarande södra Egypten, Etiopien och Sudan] och
    Mitsrajim [Egypten] och
    Pot (Put) [motsvarar nuvarande Libyen, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jer 46:9; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Hes 30:5; ment='auto-top' data-trigger='hover'>38:4–6] och
    Kanaan [nuvarande Israel].
[Chams första son] Kushs söner var:
    Seva (Seba) [övre Egypten (södra Egypten)] och
    Chavila ["sand land", ismaeliterna ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 25:18; östra Arabia och persiska viken] och
    Savetta [folk i Arabien] och
    Raama [folk i Arabien] och
    Savettecha. [Kushs fjärde son] Raamas söner var:
    Sheva [betyder "sju" eller "ed"; troligtvis Saba i nuvarande Jemen eller Aksum i Etiopien]
    och Dedan [folk i Arabien; nuvarande Saudiarabien].
Kush [Chems första son, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 6] födde Nimrod.
Han blev en mäktig på jorden. [Namnet Nimrod härstammar från verbet marad som betyder "att göra uppror" och förknippas med Babels torn, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:1–9, se även ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Krön 1:10; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Mika 5:5.]
Hans kungarike började i Babylon och Erech och Akkad och Chalne i Shinars land.
Från det landet kom Ashor fram och byggde Nineve och staden Rechovot och Kalach
och Resen mellan Nineve och Kalach (Nimrod), som är en stor stad.
Mitsrajim [Chams andra son, ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 6] fick:
    Lodim och
    Anamim och
    Lehavim och
    Nafettuchim
och
    Patrusim och
    Kasluchim, som blev (stamfar till) filistéerna, och
    Kafettorim.
Kanaan [Chams fjärde son som Noa förbannade, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 9:25–27] fick:
    Sidon [hebr. Tsidon, från verbet tsod att jaga/fiska; även namnet på kuststaden Sidon i nuvarande Libanon], hans förstfödde, och
    Chet [förfader till hittéerna],
och
    jevusiterna (jebuséerna) [folket som bodde i Jerusalem innan israeliterna kom dit] och
    amoréerna och
    girgaseerna
och
    hivéerna och
    arkiterna [fenikiskt folk] och
    siniterna [fenikiskt folk]
och
    arvaditerna [fenikiskt folk] och
    tsemariterna [fenikiskt folk] och
    hammatiterna [fenikiskt folk].
    [Dessa folk bodde i landet innan israeliterna kom dit.]
Därefter blev kananéernas familjer (klaner) utspridda (långt utanför sina tidigare gränser).
Kananeernas gränser sträckte sig från Sidon [kuststaden i Syrien i norr], där man går mot Gerar, till Gaza [i söder] som man går mot Sodom och Gomorra och Adma och Tseboim till Lasha.
[Totalt 26 ättlingar till Shem nämns. Till Sems söner ("semiterna") hör hebreerna (Evers ättlingar, sement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 21), arameerna, assyrierna m.fl. Områdena de rör sig till är främst österut och motsvarar Mesopotamien och Arabien. Introduktionen till Shem är annorlunda än för hans bröder Jafet och Chem (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2 och ment='auto-top' data-trigger='hover'>6) där det bara står "Jafets söner" och "Chems söner". Här betonas denna del av släkträdet genom att ha en längre skrivning "till Shem föddes barn". Det är via Shem, Arppacheshad, Shelach, Ever, Peleg som sedan Abraham kommer födas. Redan i inledningen betonas Ever som är den fjärde generationen från Noa, det släktled som kommer leda fram till Abraham och Messias.] Till Shem föddes också barn. Shem var förfader till alla Evers barn [fyra generationer framåt, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 24–25, ordet betyder "gå över" och har gett upphov till ordet "hebré"] och Jafets bror den äldre. [Ordagrant avslutas den hebreiska meningen med "broder Jafet äldre". Det går att tolka hebreiska adjektiv haggadol så betydelsen blir: "Jafet var den äldre brodern". Så gör den grekiska översättningen Septuaginta och många judiska rabbiner. Andra tolkar frasen som "Jafets äldre broder" och att det är Shem som är Jafets äldre broder. Liknande formulering finns i ment='auto-top' data-trigger='hover'>Dom 1:13 där Kenas är Kalebs yngre bror. Den syriska, latinska och många moderna översättningar väljer denna tolkning. Kärnbibeln lutar sig mot ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:10 och ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:26 där det verkar som om Jafet är äldst, se även ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1.]
Shems barn var:
    Elam [elamiterna; öster om Tigirs] och
    Ashor [assyrierna] och
    Arppacheshad [babylonierna?] och
    Lod och
    Aram [arameerna; Syrien].
Arams söner var:
    Ots och
    Chol och
    Geter och
    Mash.
Arppacheshad [Chems tredje son, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 22] fick:
    Shelach. Shelach fick:
    Ever ["hebréerna"].
Till Ever föddes två söner:
Namnet på den ena var Peleg [snarlikt ordet för "delad"], för under hans dagar delades (hebr. pilag) jorden, och hans bror hette Joktan. [Pelegs fortsatta släktled fortsätter i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:16–26 och leder fram till Abrahams far Tera. Peleg betyder delning. Det skulle mycket väl kunna vara så att det som står här att jorden delades under hans dagar kan syfta på uppdelningen av Pangea i de olika kontinenterna med hav emellan, som vi känner dem idag. I så fall inträffade denna delning ungefär 100 år efter floden. Se även slutet på ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 32.]
[Evers andra son] Joktan fick:
Almodad och
    Shelef och
    Chatsarmavet [folk i Sydarabien] och
    Jerach
och
    Hadoram och
    Ozal och
    Dikla
och
    Oval och
    Avimael och
    Sheva
och
    Ofir och
    Chavila och
    Jovav,
alla dessa var Joktans söner.
Detta [ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1–30] är Noas söners familjer, efter släktled (ment='auto-top' data-trigger='hover'>toledot plural) i deras folk. Och från dessa finns de folk som utbrett sig på jorden efter floden. [Denna vers ramar in hela kapitlet om Noas söner. Frasen och den avslutande refrängen "efter deras språk i sina landområden och i sina länder" återkommer i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5, ment='auto-top' data-trigger='hover'>20 och ment='auto-top' data-trigger='hover'>31.]
Hela jorden (världen) talade ett gemensamt språk och man uttryckte sig på samma sätt (hade ett gemensamt språk för både tal och skrift).
Sedan sade de till varandra: "Kom låt oss göra tegel och bränna det (härda det ordentlig)." Man använde tegel i stället för sten, och jordbeck i stället för murbruk.
De sade: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (ziggurat) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden. [Detta går helt emot vad Gud sade om att de skulle uppfylla hela jorden, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 9:1, ment='auto-top' data-trigger='hover'>7. Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt på liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu – "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud på sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.]
Men Herren steg ner för att se staden och tornet som människorna hade börjat bygga.
Herren sade: "Folket är helt enat och de talar alla ett och samma språk. Detta är bara början på vad de kommer att göra [som går emot min vilja]. Ingenting de beslutar sig för att göra kommer att vara omöjligt för dem. [Det finns inga gränser för hur långt de kommer att fortsätta i sin synd.]
Kom, låt oss gå ner och förvirra (röra ihop) deras språk så att de inte förstår varandra." [Resultatet av enhet som utelämnar Gud är förvirring.]
Därför fick den namnet Babel, eftersom det var där Herren förvirrade jordens [gemensamma] språk till ett obegripligt "babbel", och därifrån spred ut människorna över hela jorden. [Ordet "Babel" är det hebreiska ordet för att "förvirra", och snarlikt det babyloniska ordet babilu som betyder "Porten till Gud". Vårt svenska ord "babbel" kommer just från detta ord.]
Shems dagar efter att han fått Arppacheshad var 500 år och han fick söner och döttrar.
Arppacheshad levde 35 år innan han fick Shelach.
Arppacheshads dagar efter att han fått Shelach var 403 år och han fick söner och döttrar.
Shelach levde 30 år innan han fick Ever.
Shelachs dagar efter att han fått Ever var 403 år och han fick söner och döttrar.
Ever levde 34 år innan han fick Peleg.
Evers dagar efter att han fått Peleg var 430 år och han fick söner och döttrar.
Pelegs dagar efter att han fått Reo var 209 år och han fick söner och döttrar.
Reo levde 32 år innan han fick Serog.
Reos dagar efter att han fått Serog var 207 år och han fick söner och döttrar.
Serogs dagar efter att han fått Nachor var 200 år och han fick söner och döttrar.
Nachor levde 27 år innan han fick Terach.
Nachors dagar efter att han fått Terach var 119 år och han fick söner och döttrar.
Terach levde 70 år innan han fick Abram, Nachor och Haran.
Detta är Terachs (Teras) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>toledot). Terach fick Abram, Nachor och Haran, och Haran fick Lot.
Abram och Nachor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Saraj och Nachors hustru hette Milka, Harans dotter, far till Milka och far till Iska.
Terach tog Abram, sin son och Lot, Harans son, och Saraj, hans svärdotter Abrams hustru, och de vandrade iväg från Ur i Kaldéen och de kom till Haran där de vistades.
Alla dagar som Terach levde var 205 år, sedan dog Terach i Haran.
Nu sade Herren (Jahve) till Abram:
"Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha)
    från ditt land [Haran i Mesopotamien]
    och från din släkt (hemort)
    och från din fars hus [Tera och hans familj, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:31–32]
    till landet jag ska visa dig. [Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Heb 11:8–10. I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att "gå till sig själv", dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet släkt (hebr. moledet) betyder inte bara släkt utan även "platsen för din födelse" och "ursprung". Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 10:37. Tre gånger upprepas frasen "från", vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag och välsignelse till både honom själv och flera.]
Jag ska göra dig till ett stort folkslag [en stor familj]
och jag ska välsigna dig
    och göra ditt namn stort (dig ärbar)
    och du ska bli
en välsignelse.
Och jag ska inympa (välsigna – hebr. va-avarecha)
    dem som välsignar dig (hebr. mevarcheicha),
    och den som vanärar dig (inte respekterar; ordagrant: "tar lätt på dig" – hebr. mekilel)
ska jag förbanna (helt förgöra – hebr. arar), och inympade (blandade med, välsignade – hebr. ve-nivrechu) – ska alla jordens familjer (släkter, nationer) bli i dig [Abram]." [ment='auto-top' data-trigger='hover'>Vers 2–3 formar en kiasm i flera nivåer. Den yttre ramen handlar om folkslag/familjer, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2a och ment='auto-top' data-trigger='hover'>3c. Den andra nivån har att göra med välsignelse. Den hebreiska roten för välsigna (hebr. barach) har även betydelsen att böja knä och inympa. Här finns en djup sanning att den som välsignar Guds folk, också blir inympad i Guds familj. Centralt i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 3a finns en kiasm med kontraster. I hebreiskan förstärks det av att orden för jag ska välsigna/förbanna båda börjar på bokstaven Alef och centralt står det två ord som båda börjar på Mem. Det är också sju välsignelser: Jag ska göra dig till ett stort folkslag
  Jag ska välsigna dig
    Jag ska göra ditt namn stort
      Du ska bli till en välsignelse
    Jag ska välsigna dem som välsignar dig
  Jag ska förbanna de som förbannar dig
I dig ska jordens alla folk bli välsignade (inympade)]
Abram gick som Herren (Jahve) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (Charan) [ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 11:31].
Abram tog Saraj sin hustru och Lot sin brorson och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt "själarna") som de hade fått i Charan. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.
Abram gick genom landet till platsen Shechem, till Mores terebint. På den tiden bodde kananéerna i landet.
Och han flyttade från den platsen [Shechem] till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahve) och åkallade Herrens (Jahves) namn.
Abram drog upp tältpinnarna och fortsatte vandra mot Negev (söderut).
Det kommer att hända att när egyptierna ser dig så kommer de att säga; 'Det är hans hustru,' och de kommer att döda mig men låta dig leva.
Han behandlade Abram väl för hennes skull. Han hade småboskap och boskapshjordar och åsnor (hebr. chamor; hankön) och tjänare och tjänarinnor och åsneston (hebr. aton) och kameler.
Herren (Jahve) plågade farao och hans hus med svåra plågor för Abrams hustru Sarajs skull.
Varför sade du: 'hon är min syster', så att jag tog henne till hustru. Här är din hustru, ta henne och gå härifrån!"
Farao gav sina män befallningar om honom [Abram], och de förde bort honom och hans hustru och alla deras tillhörigheter. [Texten är inte helt tydligt om plågorna förhindrar farao att fullborda äktenskapet med Saraj. Abram blir given får, kor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler vilket talar för att han får betalt för henne. Samtidigt blir farao arg över vad Abram gjort när han drabbas av plågorna. När Abram på liknande sätt sviker Saraj ännu en gång (ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 20:17–18) verkar det som om någon typ av sjukdom gjort att kvinnorna inte kunde få barn, det kan vara en parallell till plågorna i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:17 som drabbar farao, något som talar för att Gud bevarade Sara.]
Abram drog upp från Egypten (hebr. Mitsrajim), han och hans hustru [Saraj], tillsammans med allt som tillhörde honom, även [brorsonen] Lot var med honom fram till Negev [södra området i Kanaan].
Abram var mycket rik (ordagrant "mycket tung") på hjordar [egendom i form av boskap] och på silver och guld.
Han vandrade från lägerplats till lägerplats från Negev [vidare] till Betel, till platsen där hans tält hade stått första gången, mellan Betel och Ai,
Även Lot, som gick med Abram, hade småboskap och boskapshjordar och tält.
Men landet kunde inte uppehålla [bära] dem så att de kunde bo tillsammans. Ja, det var så att deras egendomar var så väldiga att de inte kunde bo tillsammans.
Det uppstod en dispyt mellan herdarna över Abrams hjordar och herdarna över Lots hjordar – kananéerna och periséerna bodde också i landet.
Abram sade till Lot: "Låt det nu inte råda någon osämja mellan dig och mig eller mellan mina herdar och dina herdar – vi är ju bröder.
Ligger inte hela landet framför dig? Separera dig från mig nu. Om du väljer vänster [går norrut], då tar jag höger [då går jag söderut], och om du tar höger, då tar jag vänster."
Lot lyfte upp sina ögon. Och han betraktade hela Jordanslätten [österut om Betel, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:8]. Ja, hela slätten (dess helhet) var rik på vatten överallt innan Herren ödelade Sodom och Gomorra – som en Herrens trädgård, som Egyptens land, hela vägen ner till Tsoar. [Tsoar var en av de fem städerna i detta område. Det var hit Lot flydde från Sodom och Gomorra (ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 19:22–23). Namnet betyder "obetydlighet", och den hette tidigare Bela som betyder "förstörelse". Namnen verkar indikera att det var en mindre stad.]
Abram slog sig ner i Kanaans land medan Lot slog sig ned vid städerna på slätten. [Fem städer nämns vid Jordanslätten, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 14:2, ment='auto-top' data-trigger='hover'>8]. Ja, han [Lot] satte upp sitt tält invid Sodom.
Men männen i Sodom var väldigt onda [plural] och stora (fruktansvärda) syndare inför Herren (Jahve). [Onda (hebr. raim) står i plural vilket förstärker att de var "väldigt onda". Tankarna förs tillbaka till Noachs tid, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 6:5; ment='auto-top' data-trigger='hover'>8:2. Detta är första gången substantivet syndare (hebr. chata) används. Ordet kommer från verbet chata vars bokstavliga betydelse är "att missa målet", se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Dom 20:16. Hesekiel beskriver Sodoms sexuella synder, men också deras högmod och skamlösa behandlande av den fattige och nödställde, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Hes 16:49–50.]
Efter att Lot hade skilt sig från honom, sade Herren (Jahve) till Abram:
"Lyft nu dina ögon! Och blicka ut från platsen där du är
    – mot norr och mot söder [längden]
    och mot öster och mot väster [bredden].
Ja, allt (hela) det land som du ser, åt dig ska jag ge det och åt din säd [alla dina efterkommande barn], till evig tid.
Stå upp! Vandra genom landet [ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jos 1:3]
    – i hela dess längd och dess bredd.
Ja, till dig ska jag ge det!" [ment='auto-top' data-trigger='hover'>Vers 14b–17 formar en inclusio som ramas in av två parallella satser i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 14ba–15 och ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 17. Uppmaningen att lyfta upp ögonen och blicka ut över landet hör ihop med att stå upp och vandra genom landet, som båda avslutas med ett löfte att det ska ges. Centralt i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 16 finns en kiasm som ramas in av ordet säd (hebr. zera) som jämförs med "stoftet på jorden" som är ett uttryck som beskriver allt finfördelat material (som sand, jord och grus) över hela jorden! Poängen är att lika oräkneliga ska Abrams efterkommande bli!]
Det hände sig i de dagar då
    Amrafel var kung i Shinar [Babylon],
    Arioch var kung i Ellasar [troligtvis i Mesopotamien],
    Kedarlaomer var kung i Elam [nuvarande Iran]
    och Tidal var kung i Gojim [pluralformen av gojim används generellt för hednanationer].
De [fyra kungarna] gick till krig mot [fem andra kungar]:
Bera ["ondskans son"], kung i [staden] Sodom
och med Birsha ["med ondska"], kung i [staden] Gomorra,
Shinav ["faderns prakt/glans"], kung i [staden] Adma,
och Shemevel ["storslagen vinge/flykt"], kung i [staden] Tsevoim,
och kungen i [staden] Bela – det är [nuvarande] Tsoar. [Exakt var dessa städer låg är inte känt, men det är troligt att alla dessa fem allierade kungar och deras städer låg nära varandra i Siddimsdalen.]
Tolv år tjänade de Kedarlaomer [kungen i Elam], men i det trettonde året gjorde de uppror.
Och i det fjortonde året kom Kedarlaomer och de kungar, som var med honom, och de slog rafaeerna i Asterot-Karnaim och suseerna i Ham och emeerna i Save-Kirjataim
och horeerna på deras berg Seir [sydöst om Döda havet – Edom], intill El-Paran, som är vid öknen.
Sedan vände de om och kom till En-Mishpat, det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoréerna som bodde i Hasason-Tamar.
Sodoms kung drog då ut tillsammans med Gomorras kung, Admas kung, Sebojims kung och kungen i Bela, det vill säga Tsoar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen,
mot Elams kung Kedarlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjok – fyra kungar mot fem.
Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Sodoms och Gomorras kungar flydde och föll då ner i dem. De andra flydde till bergsbygden.
Så tog man [de fyra segrande kungarna] all egendom och all mat (proviant) som fanns i Sodom och Gomorra och tågade bort.
De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde, eftersom han bodde i Sodom.
Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebréen. Han bodde vid amoréen Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner, och de var i förbund med Abram.
När Abram hörde att hans broder [släktingen Lot] var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, 318 män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan [i norr].
Den natten delade han upp sitt folk [i grupper] och överföll dem med sina tjänare, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus [i Syrien]
och tog tillbaka all egendom. Sin broder [släkting] Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket.
När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedarlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen [alldeles i närheten av Jerusalem].
Melkisedek, kungen i Salem [Jerusalem, "shalem" betyder frid och helhet], bar ut bröd och vin. Han var präst åt den Högste Guden (El Elion).[Hebreiska namnet Malki-zedek betyder: "Min kung är rättfärdig". Se även ment='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 110; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Heb 5:6–10; ment='auto-top' data-trigger='hover'>6:20–7:28. Kopplingen mellan hans namn och staden finns också i orden "rättfärdighet" och "frid". Dessa två ord återfinns ofta tillsammans, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 85:11; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 9:7; ment='auto-top' data-trigger='hover'>32:17; ment='auto-top' data-trigger='hover'>48:18; ment='auto-top' data-trigger='hover'>60:17.]
Och han välsignade honom och sade:
"Välsignad är Abram av Gud den Högste (El Elion),
    Skapare av himlarna och jorden,
och välsignad är Gud den Högste (El Elion)
    som har gett dina fiender i din hand." Och han gav honom tionde av allt [som han fört tillbaka som krigsbyte från slaget].
Och Sodoms kung sade till Abram: "Ge mig folket och ta godset för dig själv."
Men Abram sade till Sodoms kung: "Jag har lyft upp min hand till Herren (Jahve), Gud den Högste (El Elion) Skapare av himlarna och jorden,
att jag inte ska ta en tråd eller ett skosnöre eller något som är ditt, för att du inte ska säga att jag har gjort Abram rik,
förutom det som de unga männen har ätit och deras del av männen som gick med mig, Aner, Eshkol och Mamre, låt dem ta sin del."
Abram sade: "Herre, Herre (Adonai Jahve) vad ska du ge mig? Du ser att jag går bort barnlös och han som ska ta över ägodelarna i mitt hus är Eliezer från Damaskus."
Abram sade vidare: "Se, till mig har du inte gett någon säd (arvinge, eget barn) och en som är född i mitt hushåll ska bli min arvinge" [Tjänarna i ett hushåll på denna tid kunde räknas som "tillhörigheter" i hushållet eftersom de hade en form av slavstatus. Att Abram har för avsikt att låta en av dessa ärva honom i brist på egna barn säger ganska mycket om hans sätt att se på dessa människor. Abram var en god Herre för sina tjänare.]
Men Herrens (Jahves) ord kom till honom, han sade: "Denna man ska inte bli din arvinge, utan den som kommer från din egen kropp [mage, tarm – hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>mee; syftar på nedre regionen av kroppen, inte enbart genitalierna, men de är inkluderade i uttrycket] ska bli din arvinge.
Herren förde ut Abram [från tältet till den stjärnklara natten] och sade: "Blicka upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!" Sedan sade han till honom: "Så talrika ska dina ättlingar bli."
Han sade till honom: "Ta till mig en tre år gammal kviga, och en tre år gammal get av honkön, och en tre år gammal bagge, och en turturduva och en ung duva."
Han tog allt detta till honom och delade dem på mitten och lade varje halva mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.
Och det hände när solen hade gått ner att en djup sömn föll över Abram och även fruktan och stort mörker föll över honom.
och även det landet, som de ska betjäna, ska jag döma. Efteråt ska de komma ut med stora rikedomar.
Men du ska gå till dina fäder i frid. Du ska bli begraven vid en god (hög) ålder.
I den fjärde generationen ska de komma tillbaka hit, för amoréernas missgärning är inte full än. [Deras synders mått har inte uppnått mängden som krävs för dom.]
Och det hände när solen gick ner och där var ett tjockt mörker, att då syntes en rykande ugn och en flammande fackla som passerade mellan styckena (de delade djuren). [Här beskrivs en del av den ritual som hör till när man ingår ett blodsförbund med varandra]
keniterna och keniziterna och kadmoneerna
och hetiterna och periséerna och rafaeerna
och amoréerna och kananéerna och girgashéerna och jevuséerna." [Namnen på de folkslag som levde i Kanaan innan israeliterna kom dit.] [Det unika med förbundet som ingås mellan Gud och Abram är att det ingås ensidigt. Gud bär det fullständiga och hela ansvaret för detta förbund! Ritualerna som ingår i ett blodsförbund är: 1. Byta mantel – ikläda sig den andra personen.
2. Byta bälte – vapen/redskap.
3. Skära – dela djur i halvor. Vandra mellan dem. Ett blodsförbund skärs alltid.
4. Byta/ta varandras namn.
5. Göra ett ärr (Blanda blod – handflatorna mot varandra).
6. Ge förbundslöften.
7. Äta minnesmåltid – dela bröd och vin.
8. Plantera ett minnesträd/vårdträd bestänkt med blod från djuren. När Gud säger till Abram "Jag är din sköld" (se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1) tar Gud initiativet till att ge Abram sin mantel och sitt bälte. Manteln är inte fysisk i det här sammanhanget men den representerar personen, så det Gud säger är att han ger sig själv till Abram. Ärret som ska göras blir i Abrams fall omskärelsen. Eftersom ett blodsförbund kan gå i arv så måste varje ny son som föds själv välja om han vill vara kvar i förbundet. Detta sker varje gång en judisk son blir omskuren (för icke-judar motsvaras det av hjärtats omskärelse). Förbundslöftet är sonen, Isak, och att avkomman ska bli som stjärnorna och sandkornen och att alla folk ska bli välsignade genom honom. Det sker ett namnbytet när Abram blir Abraham, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 17:5. Han får också Guds eget namn tillagt i sitt eget och Gud kallas i fortsättningen för Abrahams Gud, vilket senare när förbundet förnyas med Isak och Jakob får tilläggen Isaks Gud och Jakobs Gud. Förbundsmåltiden sker när Abraham möter Melkisedek och de delar bröd och vin, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 14:18. Melkisedek (som betyder rättfärdighetens kung) är sannolikt Jesus själv som kommer till Abram vid detta tillfälle.]
Abram och hans hustru Saraj var barnlösa. [I denna kultur var detta något skamfullt. Gud hade dock lovat dem ett eget barn som skulle bli deras arvinge, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:2. Tio år tidigare hade Abram försökt adoptera sin tjänare Elieser för att få en arvinge, men Gud förtydligade då sitt löfte att det verkligen skulle vara hans egen son, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 15:2–4. Abram är nu 85 år och Saraj 75 år, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:4, ment='auto-top' data-trigger='hover'>17:17.] Saraj hade en egyptisk tjänstekvinna som hette Hagar [som de troligen fått av farao när de var i Egypten, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:16].
Då sade Saraj till Abram: "Det är ditt fel att all denna laglöshet (terror, destruktiva kraft, plundring – hebr. chamas) har drabbat mig. Jag tillät min tjänare att ligga med dig, men när hon såg att hon var gravid började hon förakta mig. Låt Herren döma mellan mig och dig." [Sista delen kan också översättas: "Låt Gud straffa dig för det här."]
Ängeln frågade: "Hagar, Sarajs tjänarinna, varifrån kommer du och vart är du på väg?" Hon svarade: "Jag flyr från min föreståndarinna, Saraj." [Vattenkällan ligger på väg till Egypten, Hagar försökte kanske ta sig hem till sitt land, en sträcka på ca 25 mil. Att ensam och dessutom gravid försöka göra denna resa i oländig öken är dömt att misslyckas, vilket hon förstått eftersom hon inte svarar på frågan vart hon är på väg. Hon flyr mållöst från sina problem. Frågan "varifrån kommer du?" betyder på hebreiska inte så mycket från vilken plats, utan snarare från vilka omständigheter kommer du, vilken situation lämnar du?]
Då sade Herrens ängel till henne: "Vänd tillbaka till din föreståndarinna och ödmjuka dig under henne."
Herrens ängel sade: "Jag ska göra din ätt (ditt släkte) mycket stor. Den ska bli så stor att ingen kan räkna dem alla."
Sedan sade Herrens ängel till henne:
"Du är nu gravid
    och ska snart föda en son.
Du ska ge honom namnet Ismael [uttalas "Jishmael" på hebreiska; betyder "Herren hör"],
    för Herren (Jahve) har hört hur du plågats (varit under andras våld).
Din son ska bli en vild man (omöjlig att tämja, som en vildåsna);
    hans hand ska vara emot alla,
    och alla ska vara emot honom (det ska vara ständig konflikt runt omkring honom).
Han ska bo borta (österut) från alla sina bröder."
Därför fick källan namnet "Den levandes brunn han som ser mig" (Beer Lachai-Roi på hebreiska), den ligger mellan Kadesh och Bared. [Det är vid samma källa eller brunn som Isak möter sin hustru Rebecka första gången, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 24:62.]
Abram levde 86 år innan Hagar födde Ismael åt Abram.
[Tretton år efter Ismaels födelse (ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 16:16; ment='auto-top' data-trigger='hover'>17:1, ment='auto-top' data-trigger='hover'>24) visar sig Herren för Abram igen, återupprepar löftet att han ska få en arvinge [ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:1–3; ment='auto-top' data-trigger='hover'>13:14–17; ment='auto-top' data-trigger='hover'>15:1, ment='auto-top' data-trigger='hover'>4–5, ment='auto-top' data-trigger='hover'>18–21] och instruerar honom om omskärkelsens förbund.] När Abram var 99 år gammal, visade sig Herren (Jahve) för Abram och sade till honom: "Jag är Gud Allsmäktig (El Shaddai), vandra inför mig (framför mitt ansikte) och var fullkomlig. [Ordet fullkomlig står här i plural vilket förstärker att det gäller alla områden i hela livet.]
Jag ska förnya förbundet mellan mig och dig och jag ska göra det mycket, mycket stort (omfattande)."
Du ska inte längre heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham. [Gud lägger till bokstaven h "He", så namnet blir Abraham. Detta är signifikant eftersom bokstaven "He" uttalas som en utandning. Det låter som när man blåser ut luft för att putsa ett par glasögon. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Abrahams namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske! På hebreiska uttalas hans namn "Avraham".] För jag ska låta dig bli en far för många nationer (folk).
Jag ska göra dig mycket, mycket fruktsam och jag ska skapa nationer från dig och kungar ska komma från dig (bli dina ättlingar),
och jag ska etablera mitt förbund mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer som ett evigt förbund, för att vara Gud (Elohim) till dig och till din säd efter dig,
och jag ska ge till dig och till din säd efter dig (dina ättlingar) landet som du vandrat runt i, hela Kanaans land, till en evig besittning, och jag ska vara deras Gud (Elohim)."
Gud sade till Abraham: "Vad gäller dig, ska du hålla mitt förbund, du och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer.
Detta är mitt förbund, som ni ska hålla, mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, varje man bland er ska bli omskuren.
Ni ska bli omskurna på ert kött, på er förhud, och det ska vara en symbol på förbundet mellan mig och er.
Sonen som är åtta dagar gammal ska bli omskuren bland er, alla män i alla generationer, han som är född i huset eller köpt för pengar av någon främling, den som inte är din säd (egna barn).
Han som är född i ditt hus och han som är köpt med dina pengar måste bli omskuren. Mitt förbund ska vara på ditt kött som ett evigt förbund.
Den oomskurne mannen som inte är omskuren på köttet på sin förhud, den mannen (bokstavligt själen) ska bli avhuggen (utesluten) från sitt folk, han har brutit mitt förbund.
Jag ska välsigna henne och ska tillsammans med dig ge henne en son. Jag ska välsigna henne och hon ska bli en mor till många nationer (folk). Kungar över nationer ska komma från henne!" [På samma sätt som Gud lägger till bokstaven h, "He", i Abrahams namn (se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5), så gör Gud på samma sätt med Saraj så hennes namn blir Sarah. Detta är signifikant eftersom bokstaven He uttalas som en utandning. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Sarajs namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske!]
Då föll Abraham ner på sitt ansikte och skrattade och sade i sitt hjärta: "Ska ett barn födas till honom som är 100 år gammal och ska Sarah som är 90 år bli gravid?"
Vad angår Ismael har jag hört dig, och se jag har välsignat honom och ska göra honom fruktsam och ska föröka honom rikligt. Tolv prinsar (furstar) ska han få och jag ska göra honom till ett stort folk.
Men mitt förbund ska jag etablera med Isak, som Sarah ska föda åt dig vid denna bestämda (avtalade, överenskomna) tid nästa år.
Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade sagt till honom.
Abraham var 99 år när han blev omskuren på köttet, på sin förhud.
Hans som Ismael var 13 år gammal när han blev omskuren på köttet, på sin förhud.
På en och samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna.
Alla män i hans hus, de som var födda där och de som hade köpts av främlingar för pengar, blev omskurna med honom.
Herren (Jahve) uppenbarade sig [igen] för Abraham vid de stora träden (ekarna eller terebinterna) i Mamre [strax utanför Hebron, tre mil söder om Jerusalem]. Abraham satt vid tältöppningen under den hetaste delen av dagen [på eftermiddagen, mellan två och fem].
Han lyfte sin blick och fick se tre män inte så långt ifrån honom. [De verkar ha dykt upp från ingenstans.] På en gång när han såg dem reste han sig upp från sin plats och sprang emot dem och bugade sig mot marken [för att hälsa dem välkomna och visa vördnad].
Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta av era fötter och vila er under trädet här.
Låt mig hämta en bit bröd så ni kan styrka er nu när ni ändå har kommit förbi er tjänares hem. Sedan kan ni fortsätta igen."
    De svarade "Ja, gör det!"
Abraham skyndade in i tältet till Sarah och sade: "Skynda dig och ta tre sea-mått [totalt 20-30 liter] fint mjöl och baka runda bröd. [Bröd bakades dagligen för familjens behov. Det gick snabbt. Mjöl blandades med vatten och bakades på golvet under glödande kol. Dagsbehovet för en person, enligt ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 16:16, var en omer som är 3/10 sea, så tre sea-mått var många gånger mer än vad som behövdes för tre gäster.]
Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att tillreda den. [Abrahams löfte i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5 nämnde inget om om slaktade djur och extravagant måltid med det finaste köttet. Även mängden mjöl är mycket mer än vad som behövdes. Rabbiner lär att lova inte för mycket för tididigt, utan gör istället mer än vad man lovat.]
Sedan [när köttet var klart] tog han smör (ost) och mjölk och kalven som han tillrett och satte fram åt dem. Själv stod han [som en betjänt] under trädet medan de åt.
Och han sade: "Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se då ska din hustru Sarah ha en son". Sarah hörde detta (där hon stod) i tältdörren, som var bakom honom.
Nu var Abraham och Sarah gamla och hade nått hög ålder och Sarah hade slutat att ha det på kvinnors vis.
Sarah skrattade för sig själv och sade: "Skulle jag som blivit gammal ägna mig åt njutning? Min herre är också gammal."
Herren (Jahve) sade till Abraham: "Varför skrattar Sarah och säger – Ska jag som är gammal verkligen bära ett barn?
Är någonting för svårt för Herren (Jahve)? På den bestämda (avtalade) tiden ska jag komma tillbaka till dig, när tiden har gått runt (om ett år) och då ska Sarah ha en son".
[Följande stycke ramas in av att Abraham "går med" besökarna, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 16, och sedan "återvänder" till sitt tält i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 33. Två olika perspektiv framträder, Gud som hör ropet från staden (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 17–21) och hur Abraham ser staden (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 22–32).] Männen reste sig därifrån och såg ut mot Sodom och Abraham gick med dem för att se till så de kom lyckligt iväg.
Herren (Jahve) sade: "Ska jag dölja för Abraham vad jag tänker göra?
Abraham ska verkligen bli ett stort och mäktigt folk och alla (andra) folk ska bli välsignade i honom.
Jag har låtit honom lära känna mig (på ett förtroligt och intimt sätt) så att han för alltid ska befalla sina söner och (hela) sitt hushåll efter honom (alla hans ättlingar, födda, köpta och adopterade) att de ska hålla sig till Herrens väg, för att göra det som är rätt och rättfärdigt genom alla tider. Så ska Herren ge till Abraham allt som han har talat om honom."
Herren (Jahve) sade: "Ropet från Sodom [betyder "brinna"] och Gomorra [betyder "dop", grundordet handel, tyranni] är verkligen enormt och deras synd är överväldigande (ond bortom all beskrivning).
Nu vill jag gå ner och se huruvida de förtjänar förintelse så som ropet har kommit till mig. Om inte kommer jag att veta (få kunskap om) det."
Männen gick därifrån och gick till Sodom, men Abraham stod fortfarande inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve).
Tänk om det finns 50 rättfärdiga i staden, vill du verkligen svepa bort dem och inte ge förlåtelse till platsen för de 50 rättfärdigas skull som finns därinne?"
Sedan frågade Abraham: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) så fortsätter jag, trots att jag bara är stoft och aska.
Tänk om det fattas fem för att det ska bli 50 rättfärdiga, kommer du att förgöra hela staden för dessa fem människors skull?" Herren svarade: "Jag ska inte förgöra den om det finns 45 rättfärdiga där."
Då sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag fortsätter fråga! Vad händer om det bara är 30 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 30."
Till sist sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag frågar en gång till! Vad händer om det bara är 10 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 10." [Abraham ber inte bara för de rättfärdiga i staden utan för alla där. Gud vill rädda hela platsen om det finns 10 rättfärdiga där.]
Och Herren (Jahve) gick sin väg så fort han hade slutat samtala med Abraham, och Abraham återvände till sin plats.
De två änglarna kom till Sodom på kvällen och Lot satt i Sodoms port och Lot såg dem och reste sig upp och mötte dem och han föll ned med sitt ansikte mot marken. [Att buga sig djupt var en dåtida vanlig hedersbevisning.]
Han [Lot] sade: "Se vänligen mina herrar [budbärare], jag ber er vänd om och gå in i er tjänares hus och stanna där hela natten och tvätta era fötter, så kan ni stiga upp tidigt och gå vidare."
    De svarade: "Nej, men vi ska stanna på torget (den öppna platsen) över natten." [Det var inte ovanligt att resenärer sov på gatan insvept i sin mantel.]
Han vädjade intensivt till dem och de vände om till honom och gick in i hans hus och han gjorde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd och de åt.
Men innan de lade sig omringade stadens män huset, Sodoms män både unga och gamla, allt folk från varje kvarter.
De ropade på Lot och sade till honom: "Var är männen som kom in till dig i natt? För ut dem till oss så att vi kan känna (ha en sexuell relation med) dem."
Och Lot gick ut till dem vid dörren och stängde dörren bakom sig.
Se, jag har två döttrar som inte har känt (haft en sexuell relation med) någon man, låt mig, jag ber er, föra ut dem till er och ni kan göra vad ni finner för gott i era ögon med dem, gör bara ingenting mot dessa män, så sant som de har kommit under skuggan av mitt tak (är under mitt beskydd)."
Men männen [änglarna] stack ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och dörren stängde de. [Den mer ovanliga hebreiska meningsbyggnaden med verbet sist, indikerar att dörren inte förseglas på ett vanligt sätt utan övernaturligt.]
Och de slog männen utanför dörren med blindhet [ordet används bara här och i ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Kung 6:18, kan syfta på både fysisk och mental blindhet], både små och stora, så att de tröttade ut sig själva på att finna dörren.
Och männen [de himelska besökarna] sade till Lot: "Har du några hos dig här, svärsöner, dina söner och dina döttrar och vem du än har i staden, för ut dem från denna plats,
Och när morgonen grydde skyndade änglarna på Lot och sade: "Stå upp, ta din hustru och dina två döttrar som är här, annars blir du bortsvept med stadens överträdelser."
Men han [Lot] dröjde sig kvar och männen tog tag i hans hand och i hans hustrus hand och i händerna på hans två döttrar, Herren (Jahve) var barmhärtig mot honom. Och de förde ut honom och ställde honom utanför staden.
Och när de hade fört ut dem utanför sade han: "Fly för ert liv, se er inte tillbaka och stanna inte i slättlandet, fly till bergen, annars sveps ni bort." [Slättlandet var det område som förmodligen omstörtades och bildade Döda Havet.]
se till att din tjänare har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, och du har visat stor nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot mig genom att du har räddat mitt liv. Jag kan inte [hinner inte] fly till bergen för att inte ondskan ska komma ikapp mig och jag dör. [Lot förhandlar med huvudängeln på liknande sätt som Abraham med sina gäster, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 18:22–33. Han önskar fly till den lilla staden Tsoar. Här finns det hebreiska ordet chesed för första gången i GT. Det betyder nåd, omsorgsfull kärlek och trofasthet. Även ordet chen för nåd används här men det beskrivs ingående i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 6:8. Chesed är det vanligaste ordet för nåd i GT. Det förekommer 241 gånger. Totalt finns det fem olika rötter som betyder nåd fast på lite olika sätt i hebreiskan. Chesed är den typen av nåd som beskriver en omsorgsfull kärlek och även trofasthet. Det är nåden som bryr sig om på ett praktiskt sätt, driven av äkta kärlek som håller över tid. Chesed är en nåd som aldrig sviker.]
Se nu, denna stad är nära att fly till och den är en liten (oansenlig) [Tsoar var den minsta av de fem städerna i detta område, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 10:19, så skona den], låt mig fly till den – är den inte en oansenlig [stad]? – och jag (min själ) ska leva.
Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Tsoar.
Då lät Herren (Jahve) eld och brinnande svavel regna över Sodom och Gomorra. Det sändes ner från himlarna av Herren (Jahve).
Han omstörtade dessa städer och hela slätten och städernas invånare och det som växte på marken. [Förmodligen är denna omstörtning av hela slätten orsaken till att Salthavet (Döda havet) bildas, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 13:10; ment='auto-top' data-trigger='hover'>14:3.]
Och han såg ut mot Sodom och Gomorra och mot slättlandet, och se, röken från landet steg upp som röken från en ugn.
Och Lot drog upp från Tsoar och bodde i bergen och hans två döttrar med honom, för han var rädd för att bo i Tsoar och han bodde i en grotta, han och hans två döttrar.
Den förstfödde sade till den yngre: "Vår far är gammal och det finns inte en enda man på jorden som vill komma in till oss (ta oss till hustrur) på jordens vägar (kan betyda "att ingen kommer gående på de vägar som gör det möjligt för dem att träffas" eller "i enlighet med de världsliga traditionerna").
Kom, låt oss berusa vår far med vin och vi ska ligga med honom, så att vi kan bevara vår fars säd."
Och de berusade sin far med vin den natten. Och den förstfödda gick in och låg med sin far, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
På morgonen sade den förstfödda till den yngre: "Se, jag låg i natt med min far. Låt oss berusa honom med vin ikväll också och gå du in och ligg med honom, så att vi kan bevara vår fars säd."
Och de berusade sin far med vin den natten också. Och den yngre steg upp och låg med honom, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
Och den yngre födde också en son och gav honom namnet Ben-Ammi [låter som "min släktings son"], denne är stamfar till ammoniternas söner till denna dag. [Ammoniterna bosatte sig norr om Moab; både Moab och Ammon var fiender till Israel.]
Abraham vandrade därifrån [Hebron, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 13:18] söderut i landet [Negev, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 13:1] och bodde mellan Kadesh [ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 16:14] och Shor [ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 16:7] och han vandrade omkring i Gerar.
Men Gud (Elohim) kom till Avimelech i en dröm på natten och sade till honom: "Se, du ska dö på grund av kvinnan som du har tagit, för hon är en annan mans hustru."
Avimelech hade inte kommit nära (inte haft något intimt umgänge eller samlag med) henne och han sade: "Herre (Adonai), vill du slå även ett rättfärdigt land?
Sade han inte själv till mig: 'Hon är min syster' och hon sade själv: 'Han är min bror'. I mitt hjärtas enfald och med mina händers oskyldighet har jag gjort detta."
Återbörda nu mannens hustru för han är en profet och han ska be för dig så att du ska leva, och om du inte återbördar henne ska du veta att du med säkerhet ska dö, du och allt som hör till dig.
Sedan kallade Avimelech på Abraham och sade till honom: "Vad har du gjort mot oss? I vad har jag syndat mot dig eftersom du har fört denna stora synd över mig och mitt kungarike? Du har gjort sådant mot mig som inte ska göras!
Dessutom är hon verkligen min syster, dotter till min far men inte dotter till min mor, och så blev hon min hustru.
Och Avimelech tog får och oxar och tjänare och tjänarinnor och gav dem till Abraham och återlämnade hans hustru Sarah till honom.
Och till Sarah sade han : "Se, jag har gett din bror tusen silver, det är ett skydd (täcke) för dina ögon, till alla som är med dig, och inför alla män så att de ska veta att du är försvarad.
Och Abraham bad till Guden [den ende Guden – hebr. ha-elohim], och Gud (Elohim) botade Avimelech och hans hustru och slavinnor, så att de kunde få barn igen.
Och Herren (Jahve) kom ihåg Sarah som han hade sagt och Herren (Jahve) gjorde mot Sarah som han hade talat.
Och Abraham var hundra år gammal när hans son Isak föddes åt honom.
Därför sade hon till Abraham: "Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, för tjänstekvinnans son ska inte vara arvtagare tillsammans med min son, min Isak."
Och Gud (Elohim) sade till Abraham: "Låt inte detta vara smärtsamt (sorgligt, bedrövligt) i dina ögon på grund av ynglingen och på grund av din tjänstekvinna. I allt som Sarah sagt till dig ska du lyssna på hennes röst (det hon sagt), för i (genom) Isak ska säd (avkomlingar, framtida generationer) uppkallas efter dig.
Men också av tjänstekvinnans son ska jag göra en nation (ett folkslag), eftersom han är din säd."
Och Abraham steg upp tidigt på morgonen och tog bröd och ett skinn med vatten och gav det till Hagar, lade det på hennes skuldra och barnet, och sände iväg henne och hon gick iväg och irrade omkring i Beer–Shevas öken.
Res på dig, lyft upp ynglingen och håll fast honom i din hand, för jag ska göra honom till ett stort folkslag (nation)."
Och det hände vid den tiden att Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, talade med Abraham och sade: "Gud (Elohim) är med dig i allt som du gör.
Ge mig därför din ed (löfte) vid Gud (Elohim) att du inte agerar falskt (gör fel) mot mig, inte mot mina söner, inte mot mina sonsöner (barnbarn), utan i enlighet med den nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) som jag har visat (gjort mot) dig, så ska du göra mot mig och mot landet som du har vandrat omkring i."
Och Avimelech sade: "Jag vet inte vem som har gjort detta, inte heller har du berättat för mig, jag har inte hört något om detta förrän idag."
Och Abraham tog får och oxar och gav dem till Avimelech och de två skar ett förbund. [De ingick blodsförbund med varandra, vilket var relativt vanligt vid denna tid.]
Så skar de ett förbund i Beer-Sheva och Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, reste sig och de återvände till filistéernas land.
Och det hände sig därefter att Gud prövade Abraham och sade till honom: "Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Här är jag (hebr. hineni) är ett uttryck som inte i första hand handlar om att tala om var man befinner sig rent fysiskt eller geografiskt. Det är ett ord som istället innebär att "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Här i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:1 förekommer ordet för första gången i Bibeln. Både Abraham och alla andra som ger detta svar är exempel på personer som går in i någon form av ledarroll när de säger hineni – här är jag. Isak säger det i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:7, Jakob i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 31:11, Mose i ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 3:4, profeten Samuel säger det i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Sam 3:4, profeten Jesaja i ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 6:8, m.fl.]
Han (Gud) sade: "Ta nu din son, din ende son som du älskar, Isak, och gå till Morias land och offra honom där som ett brännoffer till mig, på ett berg som jag ska berätta för dig om. [I den här versen används ordet ahava för första gången i GT. Ahava betyder att älska eller kärlek. Det är signifikativt att på samma sätt som Abraham älskar Isak, är Jesus Guds älskade Son. Hela detta kapitel är en bild på hur Gud kommer att offra Jesus för hela mänskligheten. In i minsta detalj ser vi här många förebilder till det som kommer ske längre fram. Gud bevisade sin kärlek till oss att han utgav sin ende Son. Faktum är att här finns en viktig förutsättning för fortsättningen på det förbund som Gud ingick med Abraham i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 15. Om Abraham är villig att offra sin son är Gud beredd att göra samma sak, vilket också sker 2000 år senare. I ett blodsförbund måste båda parter vara villiga till samma uppoffringar för varandra.]
Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (tjänstefolk) och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom.
Abraham sade till sina unga män (tjänstefolk): "Vänta här med åsnan, jag och gossen går vidare, vi ska tillbe och kommer tillbaka till er."[Isak är inte en ung pojke utan en vuxen man. Han hade lätt kunnat göra motstånd och övermannat sin gamle far, men går villigt med på att låta sig bindas. Isaks agerande utgör en förebild till Jesu offer på Golgata. Isak bär själv upp veden till offret, på samma sätt som Jesus själv bär tvärslån. Platsen är också den samma, Moria berg är höjden i Jerusalem där templet stod i den södra ändan av åsen som sträcker sig norrut, vilket möjliggör att Jesus faktiskt korsfästes på precis samma plats som Abraham byggde altaret.
    Utifrån Sarahs ålder kan vi se att Isak inte var äldre än 37 år. Hon dog 127 år gammal, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 23:1, och födde Isak då hon var 90 år, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 17:17; ment='auto-top' data-trigger='hover'>21:1–5. Även orden "många dagar" i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 21:34 och "efter detta" i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:1 antyder att händelsen inte sker när han är ett barn, utan när han är vuxen. Det skulle inte vara otroligt om Isak var 33 år, vilket i så fall exakt sammanfaller med Jesu ålder.]
Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Han tog elden i sin hand och kniven och de gick båda tillsammans.
Isak pratade med sin far Abraham och sade: "Min far" och han svarade: "Här är jag, min son." Han sade: "Vi har eld och ved men var är lammet till brännoffret?" [Detta är andra gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1 och ment='auto-top' data-trigger='hover'>11.]
Han (Herrens ängel) svarade: "Lägg inte din hand på gossen, gör ingenting mot honom, för nu vet jag att du är en gudfruktig man, jag ser att du inte har undanhållit din son, din ende son, från mig." [ment='auto-top' data-trigger='hover'>Heb 11:17–19; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jak 2:21–23]
Abraham lyfte upp sina ögon och tittade och såg bakom sig en bagge som hade fastnat med sina horn i snåret. Abraham gick och tog baggen och offrade den som ett brännoffer istället för sin son.
och sade: "Vid mig själv har jag svurit (gett min ed) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), eftersom du har gjort denna sak och inte har undanhållit din son, din ende son,
som en välsignelse ska jag välsigna dig och föröka, jag ska föröka din säd som stjärnorna på himlen och som sanden som finns på havets strand, och din säd ska besitta sin fiendes port.
Ots, hans förstfödde och Boz hans bror och Kemoel, Arams far,
och Kesed och Chazå och Pileddash och Jidlaf och Betoel.
Och Betoel födde Rebecka, dessa åtta födde Milka åt Nachor, Abrahams bror.
Hans konkubin som hette Reoma födde Tevach och Gacham och Tachash och Maacha.
Sara blev 127 år gammal, detta var åren som Sarah levde. [Sarahs ålder skrivs med ordet år (hebr. shanah) mellan varje del av sifforna (100 år och 20 år och 7 år) som börjar med hundratal.]
Sara dog i Kirjat Arba, det är Hebron i Kanaans land, och Abraham kom för att sörja Sarah och gråta över henne.
"Jag är en främling och en besökare bland er, ge mig en bit mark som begravningsplats hos er, så att jag kan begrava min döda i min närhet."
Han talade med dem och sade: "Om det är er önskan att jag ska få begrava min döda i min närhet, så lyssna på mig och bönfall för min räkning inför Efron, Tsoars son,
att han ska ge mig Machpelas grotta som han äger och som ligger vid ändan av hans fält. Låt honom ge mig den till fullt pris, i er mitt (med er som vittnen), till en egendom som begravningsplats."
Nu satt Efron mitt bland Chets söner, och hettiten Efron svarade Abraham så att alla Chets söner hörde vad han sade, alla som gått in i stadens port. [Den plats där alla viktiga affärsuppgörelser gjordes på denna tid]. Han sade:
"Nej min herre, lyssna på mig, fältet ger jag dig och grottan som finns där. Jag ger det till dig inför sönerna av mitt folk (som vittnen) ger jag det till dig. Begrav din döda."
Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sade: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där."
"Min herre, lyssna på mig, en bit land värt 400 shekel silver, vad är det mellan oss? Begrav därför din döda."
Efrons fält, som finns i Machpela, som ligger framför Mamre, fältet och grottan som är där och alla träd som är på fältet, det som fanns inom dess gränser runtom fastställdes
Därefter begravde Abraham sin hustru Sarah i grottan på Machpelas fält framför Mamre, det är Hebron i Kanaans land.
Fältet och grottan fastställdes som Abrahams egendom, till en begravningsplats, av Chets söner. [Detta är det första, och tills vidare enda, markområdet i Israel som juridiskt blir judarnas egendom, genom Abraham. Det kan betraktas som en förstlingsfrukt och försäkran om att resten av Guds löfte om landet också kommer att uppfyllas. Så sker när folket intar landet under Josuas ledning 300 år senare. De fulla gränser som Bibeln nämner har dock aldrig varit i judarnas ägo, det är förmodligen de gränser Israel kommer att ha under tusenårsriket.]
Abraham var gammal, han hade kommit till många dagar (levt länge) och Herren (Jahve) hade välsignat Abraham i allt (på alla områden, på allt sätt, i allt han gjort).
Jag vill att du ska avlägga en ed inför Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) och jordens Gud (Elohim), att du inte ska ta en hustru åt min son från Kananéernas döttrar, bland dem som bor här.
Istället ska det vara någon från mitt land och från mina släktingar och du ska ta (söka upp, leta reda på) en hustru åt min son Isak."
Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land", han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån.
Om kvinnan inte är villig att följa med dig ska du vara fri från min ed. Det enda du (för alltid) ska lova är att inte föra tillbaka min son dit."
Tjänaren tog 10 kameler av sin herres kameler och reste iväg. Han hade allt gott (många dyrbara gåvor) från sin herres hand. Han stod upp och vandrade till Aram-Naharim, till staden Nachor.
Han sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar till dig) låt idag något gott komma framför mitt ansikte och visa nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre Abraham.
Se, jag står vid vattenkällan och stadens döttrar ska komma ut och dra upp vatten.
Låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: Ställ ner din kruka så att jag får dricka, hon ska då svara: Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka, låt det vara den som är utvald för din tjänare, för Isak, så att jag kan veta att du har visat nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre."
Och det hände att redan innan han avslutat sin bön kom Rebecka ut, hon var född till Betoel, Milkas son, hustru till Nachor, och hon hade sin kruka på axeln.
Den unga kvinnan var vacker att se på, en jungfru, ingen man hade känt henne, och hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och kom upp.
Mannen iakttog henne hela tiden och var tyst (förblev stilla) för att få veta om Herren (Jahve) hade gjort hans resa framgångsrik eller inte.
När kamelerna hade druckit klart tog mannen fram en guldring som vägde en beka [5,5 gram – motsvarar en halv shekel, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 38:26] och två armband till hennes händer som vägde 10 shekel [110 gram] i guld.
Han sade: "Välsignad är Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som inte har försummat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) och sin sanning mot min herre. Herren (Jahve) har lett mig på vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brors hus." [Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
Rebecka hade en bror som hette Laban, och Laban sprang ut till mannen vid källan.
Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sade: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan.
Han sade: "Kom in, du välsignade av Herren (Jahve), varför står du här ute? Jag har gjort i ordning huset och gjort plats för dina kameler."
Mannen kom in i huset och sadlade av sina kameler och han gav kamelerna hö och foder. Han fick vatten till att tvätta sina fötter och fötterna på de män som var med honom.
Herren (Jahve) har välsignat min herre rikligt och han har blivit stor. Han har gett honom småboskap och boskapshjordar (av nötkreatur), silver och guld och tjänare och tjänarinnor och kameler och åsnor.
Istället ska du gå till min fars hus och till mina släktingar och ta en hustru till min son."
Då sade han till mig: "Herren (Jahve) som jag vandrar inför, ska sända sin ängel med dig och göra din väg lyckosam, och du ska ta en hustru till min son bland mina släktingar och från min fars hus.
Sedan ska du vara fri från din ed när du kommer till mina släktingar. Om de inte ger henne till dig ska du vara fri från min ed."
hon ska då svara: "Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka", låt det vara den kvinna som Herren (Jahve) har utvalt till min herres son.
Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sade till henne: "Låt mig dricka, jag ber dig".
Hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och sade: "Drick, jag ska ge dina kameler att dricka också."
Jag frågade henne och sade: "Vems dotter är du?" och hon svarade: "Jag är dotter till Betoel, Nachors son, som Milka födde till honom." Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes handleder.
Om ni vill vara nådiga (visa omsorgsfull kärlek) och sanna (trofasta) [se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 27] mot min herre så säg det, och om inte så säg mig det, så att jag kan gå till höger eller till vänster."
Då svarade Laban och Betoel och sade: "Det som kommer från Herren (Jahve) kan vi inte tala ont eller gott om.
Se, Rebecka är framför dig, ta henne och gå, och låt henne bli din herres sons hustru, så som Herren (Jahve) har talat."
Tjänaren tog fram juveler av silver och juveler av guld och vackra kläder och gav till Rebecka, han gav också dyrbara ting till hennes bror och hennes mor.
De åt och drack, männen som var med honom och dröjde kvar hela natten. När de steg upp på morgonen sade han: "Skicka iväg mig till min herre."
Hennes bror och hennes mor sade: "Låt den unga kvinnan vara hos oss några få dagar, åtminstone 10. Sedan ska hon gå."
Han sade till dem: "Försena mig inte, se Herren (Jahve) har gjort min resa lyckosam, sänd iväg mig så att jag kan gå till min herre."
De sade: "Vi ska kalla på den unga kvinnan och fråga hennes egen mun."
De sände iväg Rebecka, sin syster, och hennes barnskötare [Debora, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 35:8] och Abrahams tjänare och hans män.
De välsignade Rebecka och sade till henne:
"Vår syster, må du bli mor
    till tusen och tiotusen
och låt din säd (dina barn) inta
    portarna hos dessa som hatar dem."
Rebecka reste sig med sina tjänarinnor och de red på kamelerna och följde mannen. Tjänaren tog Rebecka och gick sin väg.
Isak kom på vägen från Beer Lachaj Roi, för han bodde i landet i söder (Negev).
Vid aftontiden gick Isak ut på fältet och funderade (var försjunken i tankar) och han lyfte upp sin blick och såg, och se där kom kameler (gående).
Abraham tog en annan hustru. Hennes namn var Ketora. [I ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Krön 1:32 kallas hon bihustru och antyder att detta skedde tidigare.]
Hon födde [sex barn] åt honom:
Zimran
och Jokshan
och Medan
och Midjan [förfäder till midianiterna; Sippora var från den stammen, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 2:21; ment='auto-top' data-trigger='hover'>3:1]
och Jishbak
och Shoach.
Jokshan [Abrahams andra son med Ketora] fick
    Sheva
    och Dedan [ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 21:13; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jer 49:8; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Hes 27:20].
Dedans söner var
    Ashorim
    och Letoshim
    och Leummim.
[Abrahams fjärde son med Ketora] Midjans söner var
    Ejfa
    och Efer
    och Henok (Chanoch)
    och Avida
    och Eldaa. Alla dessa var Ketoras söner.
Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.
Och detta är dagarna och åren i Abrahams liv som han levde, 175 år.
Abraham drog sitt sista andetag och dog i en god, hög ålder, gammal och tillfredsställd. Sedan samlades han till sitt folk.
Isak och Ismael, hans söner, begravde honom i grottan i Machpela på fältet som ligger framför Mamre, det som (tidigare) tillhört Efron, Tsoars son, hettiten.
Fältet som Abraham köpte av Chets söner [ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 23:1–20], där som Abraham begravde sin hustru Sara.
Detta är Ismaels fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – ment='auto-top' data-trigger='hover'>toledot). Abrahams son som egyptiskan Hagar, Sarahs tjänarinna, födde åt Abraham.
Och detta är namnen på Ismaels [tolv] söner efter deras namn enligt deras släktled. Ismaels förstfödde
    Nevajot
    och Kedar
    och Adbeel
    och Mivsam
och Mishma
    och Doma
    och Massa
Chadad
    och Teima,
    Jetor,
    Nafish
    och Kedma.
Detta är Ismaels söner och detta är deras namn efter deras byar och efter deras boplatser. Tolv furstar [ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 17:20] efter deras nationer.
Detta är åren för Ismaels liv, 137 år. Han drog sitt sista andetag och dog och samlades till sitt folk. [ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 25:8]
Detta är Isaks, Abrahams sons, fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>toledot). Abraham födde Isak.
Herren (Jahve) sade till henne:
"Två nationer finns i din livmoder
    och två folkslag ska bli åtskilda från din buk.
Det ena folket ska vara starkare än det andra folket
och den äldre ska tjäna den yngre." [ment='auto-top' data-trigger='hover'>Rom 9:10–13]
När dagarna hade kommit då hon skulle förlösas, se, då fanns det tvillingar i hennes livmoder.
Efter kom hans bror och hans hand höll i Esaus häl. Han fick namnet Jakob [hebr. Jaaqov betyder "den som håller i hälen" eller "ersättare"]. Isak var 60 år när hon födde dem. [Isak var 40 år när han började be och det tog 20 år innan bönesvaret kom, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 20]
Pojkarna växte upp och Esau var en skicklig jägare, en man som trivdes ute på fältet. Jakob var en stillsam man som höll sig i tälten.
Isak älskade Esau eftersom han åt av hans byten och Rebecka älskade Jakob.
Jakob hade kokat en soppa när Esau kom in från fältet och var utmattad.
Esau sade: "Se jag är vid dödens rand, vad har jag för vinning av dagen för mitt förbund (min förstfödslorätt)?"
Jakob gav Esau bröd och linssoppa och han åt och drack och reste sig upp och gick sin väg. Så föraktade Esau dagen för sitt förbund (sin förstfödslorätt). [ment='auto-top' data-trigger='hover'>Heb 12:16–17]
Stanna (lev där som en gäst, inte permanent – vandra runt) i detta land. Jag ska vara med dig och jag ska välsigna dig, för till dig och till din säd (avkomma, ättlingar) ska jag ge detta land. [Vilket sker flera hundra år senare.] Jag ska stadfästa den ed som jag svor till din far Abraham [ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 15:18–19],
eftersom Abraham lyssnade på min röst och höll (vakade över; levde efter) mina befallningar (mishmar), mina budord (hebr. mitzvot), mina förordningar (chuqim; ordagrant "saker inristat") och min undervisning (Torah)." [Redan här används fyra olika hebreiska uttryck för Guds ord som inte ges till folket förrän Mose får ta emot och skriver ner de fem Moseböckerna. Mishmar – befallning, något som iakttas och efterlevs; mitzvot – budord, klara tydliga befallningar; chuqim – förordningar, ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta oföränderliga lagar, beskrivs ofta som bud som inte har en rationell förklaring och Torah – undervisning, vägledning och instruktioner. Det tycks självklart att redan Abraham, som den förste israeliten, lever efter dessa Guds ord och bud.]
Det hände när han hade varit där en lång tid att filistéernas kung Avimelech tittade ut genom ett fönster och såg och se, Isak (hebr. Yishaq) skrattade (hebr. metsachaq – kelade, roade sig, vänslades, "skojbråkade") med Rebecka, sin hustru. [Hebr. metsachaq är snarlikt Isaks namn som betyder "skratt", se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 17:17, ment='auto-top' data-trigger='hover'>19. Samma ord används av Potifars hustru när hon anklagar Josef för att ha antastat henne, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 39:14, ment='auto-top' data-trigger='hover'>17. Ordet används också om hur Ismael förlöjligande Isak, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 21:9. Allt detta förstärker hur Isak ignorerade och "förlöjligade" Guds löfte om beskydd, och ljög för att skydda sig själv.]
Avimelech kallade på Isak och sade: "Se, hon är verkligen din hustru, hur kunde du säga att hon är min syster?"
    Isak svarade honom: "Eftersom jag sade för mig själv, annars dör jag för hennes skull."
Avimelech befallde allt folket och sade: "Han som rör denna man eller hans hustru ska sannerligen döden dö."
Mannen blev stor och växte mer och mer till dess han blev mycket stor.
Han hade boskapshjordar och kreatursbesättningar och ett stort hushåll och filistéerna avundades honom.
Alla brunnar som han fars tjänare hade grävt under hans fars Abrahams dagar, hade filistéerna lagt igen och fyllt med stoft [löst material som sten, grus och jord].
Han lämnade området och grävde en annan brunn. Om den tvistade de inte. Han gav den namnet Rechovot [som betyder "mycket rymligt"] och han sade: "Nu har Herren (Jahve) gett oss utrymme och vi ska bli fruktsamma i landet." [Hebr. rechovot betyder vid, stor och rymlig och står här i plural, alltså mycket gott om plats! Isak är som nämnts tidigare den stora förebilden på Jesus bland patriarkerna. En av många saker som han gör är att både gräva nya brunnar och öppna upp gamla brunnar som blivit igenfyllda av fienden. Detta är en bild på Jesus som säger att han är det levande vattnet, brunnen och källflödet för det levande vattnet, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 7:38. Precis som Jesaja profeterar om att ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 12:3.]
Sedan gick Avimelech till honom från Gerar och Achuzat, hans vän, och Pichol, officer över hans här.
Isak sade till dem: "Varför kommer ni till mig, emedan ni hatar mig och har sänt bort mig från er?"
De svarade: "Vi såg tydligt att Herren (Jahve) var med dig, och vi sade, låt det nu bli en ed mellan oss, mellan oss och dig och låt oss skära ett förbund med dig,
så att du inte skadar oss, såsom vi inte har rört dig. Så som vi inte har gjort annat än gott mot dig och har sänt iväg dig i frid, så är du nu Herrens (Jahves) välsignade.
När Esau var 40 år gammal tog han Judit till hustru, dotter till hettiten Beeri och Basmat, dotter till hettiten Eilon.
Dessa [kvinnor] blev en källa till bitterhet (en sorg, ordet kan även betyda uppror) för Isak och Rebecka. [Att bara den äldre brodern Esau nämns, och att föräldrarna är besvikna på honom, gör att läsaren anar att detta kommer att utvecklas mer i nästa kapitel. Esaus ingifte hos hettiterna används av Rebecka som en täckmantel för att skicka iväg Jakob till Paddan Aram för att hitta en hustru till honom, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 27:46; ment='auto-top' data-trigger='hover'>28:5.]
Därför ber jag dig ta dina vapen, ditt koger och din båge, och gå ut på fältet och fäll en hjort åt mig.
Gör smaklig mat åt mig, sådan som jag älskar, och ta hit den till mig så att jag kan äta och min själ ska välsigna dig innan jag dör."
Rebecka hörde när Isak talade med sin son Esau. Och Esau gick ut på fältet för att jaga en hjort och ta hem den.
Rebecka talade med sin son Jakob och sade: "Se, jag hörde din far tala med din bror Esau och säga:
'Hämta en hjort till mig och gör smaklig mat så att jag kan äta och välsigna dig inför Herren innan jag dör.'
Därför, min son, lyssna noga och gör som jag befaller dig.
Gå till flocken och hämta därifrån till mig två fina killingar av getterna och av dem ska jag göra smaklig mat åt din far, sådan som han älskar,
Jakob sade till Rebecka: "Se, Esau min bror är en hårig man och jag är en slät man.
Min far kan till äventyrs vilja känna på mig och då blir jag som ett hån för honom och jag drar en förbannelse över mig och inte en välsignelse."
Hans mor [Rebecka] svarade honom: "Över mig ska den förbannelsen komma min son, lyssna bara på min röst ochoch hämta dem åt mig."
Och hon satte skinn från killingarna på hans händer och på den lena (hårlösa) delen av hans nacke.
Och hon gav den utsökta maten och bröd som hon gjort i ordning i sin son Jakobs händer.
Och Jakob sade till sin far: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du bad mig. Stå upp, jag ber dig, sitt och ät av min anrättning, så att din själ kan välsigna mig."
Då sade Isak till Jakob: "Kom nära, jag ber dig, så att jag får känna på dig min son, om du verkligen är min son Esau eller inte."
Och Jakob gick nära sin far Isak och han kände på honom och sade: "Rösten är Jakobs röst, men händerna är Esaus händer."
Och han kände inte igen honom eftersom hans händer var håriga som hans bror Esaus händer, och han välsignade honom.
Och han sade: "För det nära mig och jag ska äta av min sons anrättning så att min själ (hela min person) kan välsigna dig." Och han ställde det nära honom och han åt och han gav honom vin och han drack.
Och hans far Isak sade till honom: "Kom nära nu och kyss mig min son."
Må Gud (Elohim) ge dig himlarnas dagg
    och jordens feta [rika/välsignade] platser,
    och överflöd av säd och vin.
Låt folken tjäna dig
    och länderna böja sig inför dig.
Var en herre över dina bröder,
    och låt din mors son böja sig inför dig.
Förbannad (hebr. arar) är var och en som förbannar (arar) dig,
    och inympad (välsignad) är var och en som välsignar dig. [ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:3]
Och det skedde att så snart Isak hade avslutat välsignelsen av Jakob, lämnade Jakob sin fars närhet och Esau, hans bror kom in från sin jakt.
Och även han gjorde välsmakande mat och bar in till sin far och han sade till sin far: "Låt min far stå upp och äta av sin sons anrättning, så att han kan välsigna mig."
När Esau hörde sin fars ord, skrek han ett högt (mycket stort) och bittert skrik och han sade till sin far: "Välsigna mig, även mig, min far!"
Och han sade: "Heter han inte med rätta Jakob? [Jakob betyder "den som håller i hälen" eller "den som tränger undan".] För han har trängt undan mig dessa två gånger. Han tog min förstfödslorätt och se, nu har han tagit bort välsignelsen." Sedan frågade han: "Har du någon annan välsignelse för mig?"
Och Isak svarade och sade till Esau: "Se, jag har gjort honom till herre, och alla hans bröder har jag gett till honom som tjänare, och med säd och vin har jag försett honom, och vad mer ska jag göra för dig min son?"
Och Isak hans far svarade och sade till honom:
"Se, jordens feta [rika/välsignade] platser ska vara din boning
    och himlarnas dagg från ovan,
och med (genom) ditt svärd ska du leva,
    och du ska tjäna din bror,
och det ska ske när du bryter dig loss
    att du skakar av dig hans ok från din nacke."
Och Esau hatade Jakob på grund av välsignelsen som hans far välsignat honom med. Och Esau sade (tänkte) i sitt hjärta: "Låt sorgedagarna efter min far passera, sedan ska jag döda min bror Jakob."
Lyssna därför min son till min röst och stig upp, fly till Laban, min bror i Haran,
Stå upp och gå till Paddan-Aram till Betoels hus, din mors far, och ta dig en hustru därifrån, från Labans döttrar, din mors bror.
Och Allsmäktig Gud (El Shaddai) välsignar dig och gör dig fruktsam och förökar dig så att du blir en församling av folk,
och ger till dig Abrahams välsignelser och till din säd med dig, så att du kan ärva landet som du vistats i, som Gud (Elohim) gav till Abraham."
Och Isak sände iväg Jakob och han gick till Paddan-Aram, till Laban, Betoels son, araméen, Rebeckas bror, Jakobs och Esaus mor.
och att Jakob lyssnat till sin far och till sin mor och hade gått till Paddan-Aram,
Han drömde [den natten en gudomligt inspirerad dröm] och såg en stege vara rest på jorden. Toppen nådde ända upp till himlarna och han såg hur Guds (Elohims) änglar steg upp och ner på den.
Plötsligt såg han Herren själv stå högst upp och säga: "Jag är Herren, din fader [förfader] Abrahams Gud och [din far] Isaks Gud. [Notera att ännu har Gud inte blivit Jakobs Gud, det är först efter brottningskampen i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 32.] Marken som du nu ligger på ska jag ge åt dig och din säd.
Din avkomma ska bli [talrik] som stoftet på jorden och du ska utbreda dig åt havet [till Medelhavet i väster] och öster, och norr, och till Negev [öknen i söder]. Genom dig och din avkomma ska alla folkslag på jorden bli välsignade. [ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:3; ment='auto-top' data-trigger='hover'>15:5; ment='auto-top' data-trigger='hover'>22:16–18]
Se, jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig." [Jakob hade ännu inte någon fru, men skulle bli far till tolv söner, nationen Israel, och finns med i släktledet för den utlovade Messias – Jesus.]
[Drömmen tog slut och] Jakob vaknade upp ur sömnen och sade: "Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte."
Han greps av fruktan och sade: "Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlarnas port."
Och han gav platsen namnet Betel. Men likväl (en skarp betonong och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) var Loz stadens namn till en början.
Och Jakob avlade ett löfte och sade: "Om Gud (Elohim) är med mig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mig på den väg jag går och ger mig bröd att äta och kläder att klä mig med,
och denna sten som jag har rest upp som en pelare ska vara Guds (Elohims) hus, och av allt som du ger mig ska jag ge tionde till dig."
Och han såg och se, en källa på fältet, och tre flockar med får låg vid den. För från den källan vattnade de flockarna. Och stenen över källans öppning var stor.
Han frågade dem: "Är det väl med honom?"
    Och de svarade: "Det är väl, och se, Rakel, hans dotter, kommer med fåren."
Han sade: "Det är fortfarande mitt på dagen och inte tid att samla ihop boskapen. Vattna fåren ochoch mata dem."
Medan har fortfarande talade med dem kom Rakel med sin fars får för hon vallade dem.
Och det hände när Jakob såg Rakel, Labans dotter hans mors bror, och Labans får hans mors bror, att Jakob kom nära och rullade undan stenen från källans öppning och vattnade Labans flock, hans mors bror.
Och Jakob berättade för Rakel att han var hennes fars bror och att han var Rebeckas son, och hon sprang och berättade för sin far.
Och Laban sade till honom: "Med säkerhet är du mina ben och mitt kött." Och han vistades hos honom i en månads tid.
Och Laban hade två döttrar, den äldre hette Lea och den yngre var Rakel.
Och Leas ögon var svaga men Rakel hade en vacker gestalt och vacker att se på.
Sedan [sju år senare] sade Jakob till Laban: "Ge mig min hustru, för mina dagar är fyllda, så att jag kan gå in till henne."
Och det hände på morgonen att se, det var Lea, och han sade till Laban: "Vad är detta du har gjort mot mig? Har jag inte tjänat dig för Rakel? Varför har du bedragit mig?"
[Följande stycke innehåller kontraster som älskad/hatad och fruktsam/ofruktsam. I det hebreiska språkbruket innebär det inte att Jakob aktivt "hatade" Lea (ment='auto-top' data-trigger='hover'>Klag 3:8; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Amos 5:15), han älskade Rakel mer, som han arbetat två sjuårsperioder för att få gifta sig med. Betydelsen är snarare oälskad, negligerad och avvisad, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 54:6; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Mal 1:2–3. Se även ment='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 21:15–17; ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Sam 1:5–6. I Ordspråksboken så är en av fyra saker som får jorden att darra, just en "hatad" kvinna som blir gift, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Ords 30:23. Denna obalans blir tydlig där konflikten i familjen fortsätter mellan barnen. De 11 sönerna (och dottern Dina) som räknas upp här föds inom en sjuårsperiod, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 31:41; ment='auto-top' data-trigger='hover'>30:25–26. Senare föds Benjamin, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 35:18.] Och Herren (Jahve) såg att Lea var hatad (oälskad, motbjudande, avvisad), och han öppnade hennes livmoder, men Rakel var barnlös.
Och när Rakel såg att hon inte födde några barn till Jakob avundades hon sin syster och hon sade till Jakob: "Ge mig barn, annars dör jag."
Då sade hon: "Se min tjänstekvinna Bilha, gå in till henne och hon kan få barn över min välsignelse, så att även jag blir uppbyggd genom henne."
Och Rakel sade: "Gud (Elohim) har dömt (hebr. danan) mig och även hört min röst och har gett mig en son." Därför gav (kallade) hon honom namnet Dan [betyder: domare].
Och hon [Lea] sade till henne [Rakel]: "Är det en liten sak (är det inte tillräckligt illa) att du har tagit bort min man? Ska du nu också ta bort min sons alrunor ("kärleksäpplen")?"
    Och Rakel sade: "[Okej.] Därför ska han ligga med dig i natt för [i utbyte mot] din sons alrunor."
Därefter födde hon en dotter. Och hon gav (kallade) henne namnet Dina. [Dina betyder rätt eller domare, den feminina formen av Dan.]
Och det skedde när Rakel hade fött Josef att Jakob sade till Laban: "Sänd iväg mig så att jag kan gå till min plats och till mitt land.
Ge mig mina fruar och mina barn för vilka jag har tjänat dig och låt mig gå, för du känner mycket väl till hur jag har tjänat dig."
Och han sade (vidare): "Utse åt mig din lön och jag ska ge dig den."
Och han sade till honom: "Du vet (har god kännedom om, är väl förtrogen med) hur jag har tjänat dig och hur din boskap har haft det med mig.
Innan jag kom hade du lite och den har förökat sig och blivit talrik, och Herren (Jahve) har välsignat dig oavsett vart du har vänt dig. Och nu ska jag förse även mitt eget hus (hushåll)."
Jag ska idag gå igenom dina hjordar och ta bort därifrån varje spräckligt och fläckigt, och alla mörka bland fåren, och de fläckiga och spräckliga från getterna, och de ska vara min lön.
Så ska min rättfärdighet vittna mot mig idag och framåt, när du kommer för att se över min lön som är inför dig. Alla som inte är fläckiga och spräckliga bland getterna och mörka bland fåren, om de blir funna hos mig ska de räknas som stulna."
Och den dagen tog han bort alla getter av hankön som var strimmiga och fläckiga och alla getter av honkön som var spräckliga och fläckiga, alla som hade något vitt (i pälsen), och alla de mörka bland fåren, och gav dem i sina söners hand.
Och han lät det vara tre dagresor mellan sig själv och Jakob. Och Jakob skötte resten av Labans flockar.
Och Jakob tog sig käppar av färska popplar och av mandelträd och av platanträd, och skalade vita ränder i dem så att det vita blev synligt på käpparna.
Och flockarna blev dräktiga i käpparnas åsyn och flockarna födde strimmiga, spräckliga och fläckiga.
Och Jakob skiljde lammen av hankön, och vände flockens ansikten mot det strimmiga och alla mörka i Labans flock, och han placerade sina egna flockar åt sidan och placerade dem inte i Labans flock.
men när flocken var svag lade han inte dit dem. På det sättet blev de svaga Labans och de starka Jakobs.
Och mannen förökades väldigt mycket och hade stora flockar och tjänarinnor och tjänare och kameler och åsnor.
Jakob fick höra hur Labans söner sade: "Jakob har tagit allt vår far ägde. Han har skaffat sig all den rikedomen av det som tillhör vår far."
Jakob märkte också att Laban inte såg på honom med samma ögon som förut (hans attityd var förändrad).
Då sade Herren till Jakob: "Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig."
Och Jakob skickade efter Rakel och Lea och bad dem komma ut på marken till hans hjord,
och han sade till dem: "Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud har varit med mig.
Ni vet själva att jag har tjänat er far med all min kraft.
Ändå har er far offentligt förnedrat (lurat – hebr. talal) mig och ändrat min lön tio gånger [gång på gång], men Gud har inte tillåtit honom att göra mig något ont. [Det ovanliga ordet har samma rot som ordet tel som används om en stad som byggts upp och rivits ner. Labans sätt är som ett grymt skämt där Jakobs förvänting har byggts upp som en stad synlig för alla, för att sedan raseras, på nytt byggas upp för att igen raseras.]
När han sade: De spräckliga ska vara din lön, då fick hela hjorden spräcklig avkomma. Och när han sade: De strimmiga ska vara din lön, då fick hela hjorden strimmig avkomma.
När parningstiden för småboskapen kom hade jag en dröm. Jag lyfte min blick och fick se att hannarna, som betäckte småboskapen, var strimmiga, spräckliga och fläckiga.
Då sade han: 'Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig.
Jag är den Gud (El) som såg dig i Betel [för 15 år sedan], där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte. Bryt nu upp och dra ut ur detta land och vänd tillbaka till ditt fosterland.' "
Då svarade Rakel och Lea: "Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom?
Hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig."
Jakob bröt då upp och satte sina barn och hustrur på kamelerna
och tog med sig all sin boskap och all egendom som han hade samlat, boskapen han hade förvärvat och skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin far Isak i Kanaans land.
Men Laban hade gått för att klippa sina får. Då stal Rakel sin fars husgudar (hebr. terafim).
Han bröt upp och flydde med allt han hade och gick över floden [Eufrat] och vände sitt ansikte (begav sig av) [österut] mot Gileads bergsbygd.
När Laban hann upp Jakob, hade denne slagit läger på berget. Också Laban och hans män slog läger på Gileads berg.
Varför flydde du i hemlighet och rymde från mig? När du inte lät mig veta något kunde jag inte sända i väg dig med jubel och sång, med tamburin och harpa.
Du unnade mig inte ens att få kyssa mina barnbarn och mina döttrar. Du har betett dig som en dåre.
Jag har makt att göra er illa, men er fars Gud sade till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont.
Nu gav du dig i väg för att du längtade hem så mycket. Men varför stal du mina gudar?"
Men den som du hittar dina gudar hos ska inte få leva. Här inför våra släktingar får du se efter om jag har något hos mig som är ditt, och i så fall ta det." Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem.
Laban gick då in i Jakobs tält, och sedan in i Leas tält och de båda slavinnornas tält, men han fann inget. När han hade kommit ut ur Leas tält gick han in i Rakels tält.
Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet utan att finna dem.
Och hon sade till sin far: "Bli inte arg, herre (låt det inte vara förargelseväckande i min herres ögon), att jag inte kan resa mig inför dig, för det är med mig på kvinnors vis (jag har det som kvinnor brukar ha)" [ment='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 15:19] Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.
Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda.
I 20 år har jag varit hos dig. Dina tackor och getter har inte fått missfall och jag har inte ätit av baggarna i din hjord.
Jag kom aldrig med något ihjälrivet djur till dig, jag var tvungen att ersätta det själv. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten.
Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde ifrån mig.
I 20 år [år 1929-1909 f.Kr.] har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i 14 år för dina båda döttrar och i 6 år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger.
Hade inte min fars Gud varit med mig – Abrahams Gud som även Isak vördar – så hade du säkert låtit mig gå med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt."
Laban svarade Jakob: "Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Vad skulle jag kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de fött?
Kom nu, låt oss sluta förbund med varandra. Det ska vara vittne mellan mig och dig."
Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.
Och Laban sade: "Detta röse ska i dag vara vittne mellan mig och dig." Så fick det namnet Galed.
Men det kallades också Mispa [betyder: "vaktplats, utkik"], för han sade: "Herren ska hålla vakt mellan mig och dig när vi inte längre ser varandra.
Om du behandlar mina döttrar illa eller tar andra hustrur vid sidan av mina döttrar, ska du komma ihåg att Gud är vittne mellan mig och dig, även om ingen människa är närvarande."
Laban sade vidare till Jakob: "Se detta röse och se denna stod som jag rest mellan mig och dig.
Röset här ska vara ett vittne, och stoden ska vara ett vittne att jag inte ska gå förbi röset mot dig med onda avsikter, och att inte heller du ska gå mot mig förbi röset och stoden.
Abrahams och Nahors Gud ska vara domare mellan oss, han som var deras fars Gud."
    Och Jakob svor eden vid honom som hans far Isak vördade.
På morgonen steg Laban upp tidigt, och när han hade kysst sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, gav han sig i väg och återvände hem.
Och Jakob gick sin väg och Guds (Elohims) ängel mötte honom.
Och jag har oxar och åsnor och småboskap och tjänare och tjänarinnor, och jag har sänt för att berätta för min herre, för att jag ska finna nåd (oförtjänt kärlek, favör – hebr. chen) i dina ögon.' "
Och budbärarna återvände till Jakob och sade: "Vi kom till din bror Esau och nu kommer han för att möta dig och 400 män med honom."
Jakob blev mycket rädd och hade ångest. Han delade folket som var med honom, och småboskapen och kreaturen och kamelerna, i två läger.
Och Jakob sade: "Min far Abrahams Gud (Elohim) och min far Isaks Gud (Elohim), Herre (Jahve) du som sagt till mig: 'Återvänd till ditt land och till din släkt och jag ska göra väl mot dig.'
Jag är inte värdig all din nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) och all sanning (trofasthet – hebr. emet) som du har visat din tjänare, för med min stav gick jag över denna Jordan och nu är jag två läger.
Och du sade: 'Jag ska verkligen göra dig gott och göra din säd som havets sand [ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:17], vars antal inte kan räknas.' " [I ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 10 används orden nåd och sanning. De hör oskiljaktigt ihop och presenteras alltid i samma inbördes ordning (ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 24:27; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 40:12; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Ords 3:3; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Ords 16:6; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 16:5). Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]

200 getter av honkön
och 20 getter av hankön,
200 får
och 20 baggar,
30 kamelston som ger di och deras föl,
40 kvigor
och 10 unga tjurar,
20 åsneston och 10 föl.
Och han gav dem i sin tjänares hand, varje flock för sig, och han sade till sin tjänare: "Gå över före mig och se till att det är ett avstånd mellan flock och mellan flock."
Och han befallde de första (de som gick längst fram) och sade: "När Esau min bror möter er och frågar er och säger. 'Vilka är ni och vart går ni och vems är dessa framför er?'
Då ska ni säga: 'De är din tjänare Jakobs, det är en gåva sänd till min herre, till Esau och se, han är även bakom oss.' "
och ni ska säga: "Se, även din tjänare Jakob är bakom oss." För han sade (tänkte): "Jag ska blidka honom med gåvan som går framför mig och därefter ska jag se hans ansikte, måhända ska han ta emot mig."
Gåvan gick över före honom och själv stannade han i lägret den natten.
Samma natt steg Jakob upp och tog sina två hustrur, sina två slavinnor, och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället.
Mannen sade: "Du ska inte längre heta Jakob (svindlare), utan Israel, för du har stridit både mot Gud (Elohim) och människor och vunnit (överlevt)." [Namnet Israel har flera betydelser: "att kämpa mot Gud" eller "att Gud kämpar för oss", "att Gud regerar" eller "att vi regerar tillsammans med Gud". På hebreiska är namnen Jakob och Israel helt olika förutom en bokstav som är gemensam, nämligen bokstaven jod. Detta är den minsta av alla hebreiska bokstäver och symboliserar därför ofta ödmjukhet. Detta förstärker att det enda som finns kvar av den gamle Jakob är hans ödmjukhet, han behövde bli tömd på sin egen stolthet. Jakob kämpade med Gud och i processen blev han ödmjuk. På den grunden blir han Israel, en ärlig man och en regent tillsammans med Gud som segrar! Se även ment='auto-top' data-trigger='hover'>Hos 12:3–4.]
När han passerat Penuel [en stad vid floden Jabbok, alternativ stavning till Peniel] såg han solen gå upp, men han haltade på grund av sin höftskada. [Efter mötet med Gud vandrade Jakob annorlunda.]
[Den hebreiska språkliga konstruktionen målar upp skeendet då Esau snabbt närmar sig, och Jakob agerar och delar upp sin familj.] Och Jakob lyfte upp sina ögon och såg, och se, Esau kom och med honom 400 män. Och han delade barnen till Lea och till Rakel och till de två tjänstekvinnorna.
Och han ställde tjänstekvinnorna och deras barn först och Lea och hennes barn efter och Rakel och Josef längst bak.
Själv gick han över framför dem och böjde sig till marken sju gånger till dess han kom nära sin bror.
Och han lyfte upp sina ögon och såg kvinnorna och barnen och frågade: "Vilka är dessa som du har med dig"?
    Och han [Jakob] svarade: "Barnen som Gud i sin nåd (oförtjänta kärlek – hebr. chanan) har gett sin tjänare."
Sedan kom tjänstekvinnorna nära, de och deras barn och de böjde sig ner.
Även Lea och hennes barn kom nära och böjde sig ner, och efter kom Josef nära och Rakel och de böjde sig ner. [Samma ordning som i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2–3.]
Jag ber dig (vädjar), ta emot min gåva som jag har fört till dig, eftersom Gud (Elohim) har handlat med nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanan) mot mig, och eftersom jag har nog." Och han bad enträget och han tog emot den.
Och han sade till honom: "Låt oss fortsätta vår resa och låt oss gå och jag ska gå före dig."
Och han sade till honom: "Min herre vet att barnen är späda och att flockarna och hjordarna som ger di är viktiga för mig, och om vi driver dem för hårt en dag kan hela flocken dö.
Jag ber dig, låt min herre gå över före hans tjänare och jag ska vandra vidare långsamt, efter boskapens takt (tempo) och i barnens takt (tempo), till dess jag kommer till min herre i Seir."
Och Jakob vandrade till Sukkot [öster om Jordanfloden nära Jabbok; troligtvis nuvarande Tel Deir Alla] och byggde sig ett hus och gjorde stall (hebr. sukkot) till sin boskap. Därför har den platsen namnet Sukkot. [Sukkot betyder hydda och motsvarar de boskapsskydd som man byggde som stall på den här tiden. Samma ord finns i lövhyddohögtiden som heter Sukkot på hebreiska.]
Nu hörde Jakob att han hade skändat hans dotter Dina och hans söner var på fältet med boskapen, och Jakob teg till dess de kom.
Och Jakobs söner kom in från fältet när de hörde det. Och männen var bedrövade och de var mycket arga eftersom han hade gjort en vidrig gärning i Israel när han låg med Jakobs dotter, något som aldrig skulle ha gjorts.
Och ingå äktenskap med oss, ge era döttrar till oss och ta våra döttrar till er.
Och ni ska bo med oss och landet finns framför er (ligger öppet för er), bo och idka handel där och få era besittningar där."
Och Shechem sade till hennes far och till hennes bröder: "Låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i era ögon, och det ni säger till mig ska jag ge.
Be mig om mycket, en stor hemgift, och jag ska ge er vad ni säger (begär), bara ni ger mig ungmön till hustru."
Och Jakobs söner svarade Shechem och hans far Chamor med list och talade eftersom han hade vanhelgat deras syster Dina
sedan kan vi ge våra döttrar till er och vi kan ta era döttrar till oss och vi kan bo tillsammans med er och vi kan bli ett folk.
Men om ni inte vill lyssna till oss och omskära er, då tar vi våra döttrar och går vår väg."
Och deras ord var goda i Chamors ögon och i Shechems, Chamors sons ögon.
Och ynglingen dröjde inte med att göra detta eftersom han älskade Jakobs dotter. Och han var upphöjd över alla i sin fars hus.
Och Chamor och hans son Shechem kom till stadens port och talade med stadens män och sade:
"Dessa män är fridsamma mot oss, låt dem därför bo i landet och idka handel där, för se, landet är stort nog för dem, låt oss ta deras döttrar åt oss som hustrur och låt oss ge dem våra döttrar.
Ska inte deras boskap och deras ägodelar bli våra? Låt oss bara samtycka med dem så att de vill leva med oss."
Och alla som gick ut genom stadens port lyssnade till Chamor och till hans son Shechem, och varje man blev omskuren, alla som gick ut genom stadens port.
Och det skedde på den tredje dagen när de var i smärta, att två av Jakobs söner, Simon och Levi, Dinas bröder, tog var man sitt svärd och kom över staden obemärkt och slog alla dess män.
Och de slog Chamor och hans son Shechem med svärdsegg och tog ut Dina från Shechems hus, och gick vidare.
De tog deras flockar och deras hjordar och deras åsnor och det som fanns i staden och det som fanns på fältet,
och allt deras av värde, och alla deras små och deras hustrur tog de som fångar, och ödelade allt som fanns i deras hus.
Och Jakob sade till Simon och Levi: "Ni har gett mig bekymmer, att göra mig förhatlig för landets invånare, för kananéerna och periséerna, och jag är få i antal, de kommer att samla ihop sig mot mig och slå mig, och jag blir fördärvad, jag och mitt hus."
Och Gud (Elohim) sade till Jakob. "Stig upp och gå till Betel och bo där. Och gör ett altare till Gud (El) som visade sig för dig när du flydde från din bror Esaus ansikte."
Då sade Jakob till sitt hushåll och till alla som var med honom: "Ta bort avgudarna som är ibland er och rena er själva och byt ut era kläder
och låt oss stå upp och gå till Betel. Där ska jag göra ett altare till Gud (El) som svarade mig den dag jag var i nöd (var trängd) och som har varit med mig på den väg jag har vandrat."
Och de gav Jakob alla främmande gudar som fanns i deras hand och ringarna i sina öron, och Jakob gömde dem under terebinten som fanns i Shechem.
Och de vandrade och en gudsfruktan kom över alla städer runtomkring dem och man förföljde inte Jakobs söner.
Och Jakob kom till Loz som är i Kanaans land, det är samma som Betel [Betel betyder Guds hus, se även ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 15], han och folket som var med honom.
Och Gud (Elohim) sade till honom: "Jag är Allsmäktig Gud (El Shaddai). Var fruktsam och föröka dig. Ett folk och flera folk ska komma från dig och kungar ska komma från din länd. [Ordet för länd syftar på hela den nedre delen av kroppen, inklusive könsorganen.]
Och landet som jag gav till Abraham och Isak det ger jag till dig, och till din säd efter dig ska jag ge landet."
Och det skedde när hennes själ var på väg att lämna henne, för hon dog, att hon kallade honom Ben-Oni, men hans far kallade honom Benjamin. [Ben-Oni betyder min smärtas son, Benjamin betyder min högra hands son.]

Leas [sex egna] söner:
    Ruben, Jakobs förstfödde
    och Simon
    och Levi
    och Juda
    och Isaskar
    och Zevolun.
Rakels [två egna] söner:
    Josef och Benjamin.
Rakels [två] söner via tjänstekvinnan Bilha:
    Dan och Naftali.
Leas [två] söner via tjänstekvinnan Zilpa:
    Gad och Asher. Dessa är Jakobs söner som föddes åt honom i Paddan-Aram.
Och Jakob kom till Isak, sin far, i Mamre, till Kirjat-Arba, det är Hebron (Chevron), där Abraham och Isak vistades.
Och Isaks dagar var 180 år.
Och Isak slutade att andas och dog, och blev samlad till sitt folk, gammal och full (mätt, fullkomnad; ordagrant: "sjuad" – hebr. savea) av dagar, och Esau och Jakob, hans söner, begravde honom.

Uppräkningen här av de tolv sönerna följer mödrarna (Lea, Rakel, Bilha och Zilpa) och födelseordningen hos varje moder. Josef och Benjamin är centralt placerade. Nedan är sönerna, med även inbördes födelseordning först: Lea
1. Ruben
2. Simon
3. Levi
4. Juda 9. Isaskar
10. Sebulon Rakel
11. Josef
12. Benjamin Bilha (Rakels tjänstekvinna)
5. Dan
6. Naftali Zilpa (Leas tjänstekvinna)
7. Gad
8. Asher I GT finns totalt 28 uppräkningar: baserad på födelseordning (ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 29–30), placering i förhållande till tabernaklet (ment='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 2), tilldelat landområde (ment='auto-top' data-trigger='hover'>Hes 48) och de tolv portarna (ment='auto-top' data-trigger='hover'>Hes 48:30–35). I NT finns en uppräkning i ment='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 7:4–8; ment='auto-top' data-trigger='hover'>21:12.

Detta är Esaus fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>toledot) – Han kallas även Edom. [Han fick ge namn åt landet Edom och folkslaget edomiterna, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 25:30.]
Esau tog sig [tre ick-judiska] fruar från Kanaans döttrar [mot sin fars Isaks vilja, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 28:1, ment='auto-top' data-trigger='hover'>6]:
    Ada dotter till Elon, hetiten,
    och Oholivama, Anas dotter hivéen Tsiveons dotter
    
och Basemat, Ismaels dotter, syster till Nevajot.
Och Ada födde till Esau Elifaz (Elifas),
och Basemat födde Reoel,
och Oholivama födde Jeosh och Jalam och Korach. Detta är Esaus söner som föddes till honom i Kanaans land.
Och Esau tog sina hustrur och sina söner och sin dotter och alla personer i sitt hus, och sin boskap och alla sina djur och alla sina ägodelar som han hade samlat i Kanaans land och gick till ett land bort från sin bror Jakob.
För deras ägodelar var för stora för dem för att bo tillsammans, och landet där de vistades kunde inte klara dem för all deras boskap. [Betet räckte inte till alla djur.]
Och detta är Esaus fortsatta historia (hans genealogi/släktträd – hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>toledot). Han var stamfar till edomiterna i Seirs bergsbygd.
Och Elifaz söner:
    Teman, Omar, Tsefo och Gatam och Kenaz.
Och Timna var bihustru till Elifaz, Esaus son, och hon födde Amalek till Elifaz. Dessa är söner till Ada, Esaus hustru. [Amalek blir stamfar till amalekiterna. Detta folk är det första som anfaller Israels söner efter att de kommit ut ur Egypten och vandrat ungefär en månad från övergången av Vasshavet. I Refidim besegrar de amalekiterna ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 17:8–16. Senare uppmanar Mose dem att inte glömma att förgöra amalekiterna utan verkligen komma ihåg detta, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 25:19. Därefter är det Saul som strider mot amalekiterna och är olydig, vilket gör att han inte längre får vara kung, eftersom han inte tillspilloger hela bytet och underlåter att döda deras kung. ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Sam 15. I Esters bok är den onde Haman ättling till en amalekit. Han vill utrota alla judar men misslyckas. Amalek är också den andemakt som genom historien har stått för/representerat all slags antisemitism, dvs. en önskan att utrota judarna. Den har tagit sig många uttryck genom historien och även ersättningsteologin är en variant av antisemitismen.]
Och dessa är Reoels söner:
    Nachat och Zera, Shama och Miza. Dessa är söner till Basemat, Esaus hustru.
Och dessa är söner till Oholivama:
    Anas dotter, dotter till Tsiveon, Esaus hustru. Och hon födde till Esau Jeosh och Jalam och Korach.
Och dessa är söner till Reoel, Esaus son: fursten för Nachat, fursten för Zerach, fursten för Shama, fursten för Miza. Dessa är furstarna som kommer från Reoel i Edoms land. Dessa är söner till Basemat, Esaus hustru.
Och dessa är sönerna till Oholivama, Esaus hustru: fursten för Jeosh, fursten för Jalam, fursten för Korach. Dessa är furstarna som kommer från Oholivama, Anas dotter, Esaus hustru.
Dessa är Esaus söner, de och deras furstar, det är Edom.
Detta var horén Seirs söner, landets tidigare invånare: Lotan, Shobal, Sibon, Ana,
Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horeernas stamfurstar, Seirs söner i Edoms land.
Lotans söner var Hori och Hemam, och Lotans syster var Timna.
Shobals söner var Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och Onam.
Sibons söner var Aja och Ana. Det var den Ana som fann de varma källorna i öknen när han vaktade sin far Sibons åsnor.
Anas barn var Dishon och Oholivama, Anas dotter.
Dishons söner var Hemdan, Esban, Jitran och Keran.
Esers söner var Bilhan, Saavan och Akan.
Dishans söner var Us och Aran.
Detta är de kungar som regerade i Edoms land innan någon kung regerade över israeliterna.
Beors son Bela var kung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.
När Husham dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom. Det var han som slog midjaniterna på Moavs mark, och hans stad hette Avit.
När Akbors son Baal-Hanan dog blev Chadar [andra handskrifter Chadad] kung efter honom. Hans stad hette Pagu och hans hustru hette Mehetabel, dotter till Matred som var dotter till Me-Sahab.
Detta är namnen på Esaus stamfurstar efter deras släkter och orter: furstarna Timna, Alva, Jetet,
Detta är Jakobs fortsatta historia (hans genealogi/släktträd – hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>toledot).

Nu följer ett nytt stycke, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:4; ment='auto-top' data-trigger='hover'>5:1; ment='auto-top' data-trigger='hover'>6:9; ment='auto-top' data-trigger='hover'>10:1; ment='auto-top' data-trigger='hover'>11:10, ment='auto-top' data-trigger='hover'>27; ment='auto-top' data-trigger='hover'>25:12, ment='auto-top' data-trigger='hover'>19; ment='auto-top' data-trigger='hover'>36:1, ment='auto-top' data-trigger='hover'>9; ment='auto-top' data-trigger='hover'>37:2. Detta är den tolfte och sista sektionen i Första Mosebok. Temat är Josef som också är en förebild på Jesus. Även detta stycke följer ett kiastiskt mönster: A Brödernas hat mot Josef (37:3-11)
 B Josef tros vara död, Jakob sörjer (37:12-36)
  C Mellanakt: Juda och Tamar (38:1-26)
   D Oväntade omvända roller – Peres och Sera (38:27-39:23)
    E Josefs vishet (40:1-42:57)
     F Bröderna till Egypten (43:1-46:7)
      X Israels släkttavla (46:8-27)
     F´ Flytten till Egypten (46:28-47:12)
    E´ Josefs vishet (47:13-26)
   D´ Oväntade omvända roller – Efraims och Manasses (48:1-22)
  C´ Mellanakt: Jakob välsignar sina söner (49:1-28)
 B´ Jakobs död, Josef begraver honom (49:29-50:14)
A´ Josef lugnar sina bröder (50:15-26)

Josef, hans son som nu var 17 år – fortfarande en yngling, vallade småboskapen tillsammans med sina [äldre] bröder, sönerna till Bilha [Dan och Naftali, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 35:25] och sönerna till Zilpa [Gad och Asher, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 35:26], hans fars fruar. Josef lämnade (kom hem med) dåliga rapporter om dem till sin far. [Josef var Jakobs elfte son, Rakels förstfödda, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 30:24. Jakob var 108 år. Uttrycket "en yngling" kan tolkas att han var en hjälpreda, eller så betonas att han var ung och hade ansvar över flocken. Det anas att det är komplicerade familjerelationer, att Bilha (Rakels tjänstekvinna) och Zilpa (Leas tjänstekvinna) nämns påminner också om rivaliteten mellan Lea och Rakel, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>30:3, ment='auto-top' data-trigger='hover'>9. En del har sett Josef som en skvallrare, men utifrån hur hans karaktär beskrivs i övrigt verkar det snarare vara så att han är noga med detaljer och trofast i det lilla, för att så småningom bli betrodd med mycket, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Luk 16:10. I ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 13 beskrivs hur han är redo och villig att skickas ut på uppdrag av sin far.]
Israel älskade Josef mer än sina andra söner eftersom han var den son som han fått på sin ålderdom [91 år, med Rakel som han älskade mer än Lea, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 29:30], och han lät göra en speciell mantel åt honom. [Ordet för "speciell mantel" (hebr. ketonet passim) kan betyda mångfärgad, långärmad eller broderad med ornament.]
När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.

Jakobs tolv söner, från den äldste till den yngste: 1. Ruben (Lea)
2. Simon (Lea)
3. Levi (Lea)
4. Juda (Lea)
5. Dan (Bilha, Rakels tjänstekvinna)
6. Naftali (Bilha, Rakels tjänstekvinna)
7. Gad (Zilpa, Leas tjänstekvinna)
8. Asher (Zilpa, Leas tjänstekvinna)
9. Isaskar (Lea)
10. Sebulon (Lea)
11. Josef (Rakel)
12. Benjamin (Rakel)

Vi band kärvar på fältet och min kärve reste på sig och stod upprätt, och se, era kärvar kom och stod runt omkring och bugade sig för min kärve."
Hans bröder sade till honom: "Skulle du verkligen regera över oss? Eller ska du råda över oss?"
Och de hatade honom ännu mer på grund av hans drömmar och hans ord.
Han drömde en annan dröm och berättade den för sina bröder och sade: "Se, jag har haft ännu en dröm och solen och månen och 11 stjärnor böjde sig ner inför mig."
Han berättade det för sin far och sina bröder, men hans far tillrättavisade honom och sade till honom: "Vad är denna dröm som du drömmer? Ska jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner på marken inför dig?"
Hans bröder var avundsjuka på honom men hans far kom ihåg (lade på minnet) vad han hade sagt.
Israel sade till Josef: "Vallar inte dina bröder flocken i Shechem (Sikem)? Kom, jag ska sända dig till dem", och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar", se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:1.]
Han sade till honom: "Gå nu och se att allt står väl till med dina bröder och att allt är väl med småboskapen. Kom sedan tillbaka och berätta för mig." Han sände iväg honom från Hebrons dal och han kom till Shechem (Sikem).
En man fann honom där och såg hur han vandrade (irrade omkring) på fälten, och frågade honom: "Vad letar du efter?"
De [Josefs bröder] såg honom på långt håll [över de flacka gräsfälten – och även hans mantel måste ha utmärkt Josef] och innan han kom nära dem smidde de [onda] planer mot honom och bestämde sig för att döda honom.
Kom nu och låt oss döda honom och kasta honom i en av brunnarna, sedan säger vi att ett rovdjur slukade honom, så får vi se vad det blir av hans drömmar."
Ruben fortsatte: "Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte)." Han sade så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra tillbaka honom till hans far.
Och de grep honom och kastade honom i en brunn, brunnen var tom, det var inget vatten i den.
Sedan satte de sig ner och åt. [En måltid mättar inte bara magen, den fyller en viktig social funktion. Här blir hårdheten i brödernas hjärtan uppenbar. Josef saknade mat och vatten och de hörde hans rop, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 42:21. Samtidigt dukar de upp och äter alldeles intill. Drygt 20 år senare kommer dock situationen omvänd, då är Josef den som föder bröderna, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 42:3, ment='auto-top' data-trigger='hover'>6.] När de lyfte upp sina ögon och tittade, fick de se en karavan med ismaeliter komma från Gilead med sina kameler som bar på kryddor och balsam och myrra, som de skulle gå med till Egypten.
Kom, så säljer vi honom till ismaeliterna och låter inte vår hand komma vid honom, han är ju trots allt vår bror, vårt kött." Hans bröder lyssnade på honom.
Ruben återvände till brunnen men Josef var inte i brunnen och han rev sönder sina kläder [för att visa sin sorg och upprördhet].
Han återvände till sina bröder och sade: "Barnet finns inte mer... och jag... vart ska jag ta vägen?" [Hebreiska ordet för barn är jeled som beskriver ett litet barn. Även om Josef var 17 år (ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:2), så ser Ruben honom som sin skyddsling. Vi anar desperationen och villrådigheten hos Ruben, vad ska han ta sig till, ska han försöka leta efter Josef eller fly från sin far.]
Alla hans söner och hans döttrar steg upp för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas och han sade: "Jag ska gå ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), till min son och sörja." Och hans far grät över honom.
[Samtidigt var Josef vid liv.] Midjaniterna sålde honom i Egypten till Potifar, en av faraos generaler, chefen över livvakten.
[Huvudpersonen i den sista sektionen (kap 37-50) av Första Mosebok är Josef. Här i kapitel 38 sker dock ett abrupt avbrott som handlar om Juda och Tamar. Till en början kan det vara svårt att förstå hur detta kapitel, som är en enda härva av felaktiga sexuella relationer, passar in i berättelsen. Juda vägrar att gifta bort sin yngsta son till Tamar, hon tar saken i egna händer och förför sin svärfar, han går villigt till henne som är förklädd till en prostituerad. Genom att placera berättelsen om Juda mitt i berättelsen om Josef skapas en litterär poäng. Två olika vägar framträder. Josef flyr från sexuell omoral (ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 39:12) medan Juda villigt går in i den med öppna ögon.] Vid den tiden gick Juda ner [rent höjdmässigt, men även moraliskt] från sina bröder [i Hebron, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:14] och vände sig till (slog ner sitt tält vid) en viss adullamit som hette Chira [som betyder "ädel"]. [Ner till Adullam, som ligger 2 mil nordväst om Hebron, är det en höjdskillnad på 700 meter.]
Där fick Juda se dottern till en kananenisk man som hette Shoa [betyder "rikedom"], han tog henne och gick in till (hade sexuellt umgänge med) henne. [På liknande sätt som Esau, ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 26:34, lämnade Juda föreskrifterna och tog en hustru från en kananeisk familj, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 7:3–4; ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Kung 11:1–2.]
Juda tog en hustru till Er, hans förstfödde, och hennes namn var Tamar.
Då sade Juda till Onan: "Gå in till din brors hustru och utför din plikt som hennes äkta mans bror och se till att din bror får avkomlingar (barn, ordagrant säd).
Efter en tid (många dagar) dog Shoas dotter, Judas hustru. Juda blev tröstad och gick upp till sina fårskötare i Timna, han och hans vän adullamiten Chira.
Hon tog av sig sina änkekläder och täckte sig själv med sin slöja och svepte in sig själv och satte sig vid porten till [staden] Einaim [betyder: ögonen eller källorna; kanske samma stad som Enam, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jos 15:34], som ligger på vägen till Timna. Hon såg att Shela hade vuxit upp (blivit giftasvuxen) men att hon inte blivit given till honom som hustru.
Han sade: "Vilken pant ska jag ge dig?" Hon svarade: "Din sigill [med Judas personliga stämpel] och tråden [det flätade prydnadssnöret sigillet hängde i] och staven som du håller i din hand." Han gav dem till henne och kom in till (hade sexuellt umgänge med) henne och hon blev gravid genom honom.
Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten från kvinnans hand, men han fann henne inte.
Han återvände till Juda och sade: "Jag har inte hittat henne och även männen på platsen säger att det inte har varit någon tempelsköka där."
Juda svarade: "Låt henne behålla det, annars blir vi utskämda, se, jag skickade denna killing och du har inte hittat henne."
Det hände ungefär tre månader senare att man berättade för Juda och sade: "Tamar, din svärdotter har varit tempelsköka och nu har hon dessutom blivit gravid, hon är med barn genom prostitution."
    Juda sade: "Ta hit henne och låt henne brännas."
När hon fördes fram lät hon säga till sin svärfar: "Genom den man som dessa ting tillhör är jag gravid." Hon sade vidare: "Avgör vem som är ägare till sigillet och tråden [den flätade tråden sigillet är fäst i] och staven." [ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 38:18]
Juda kände igen dem och sade: "Hon är mer rättfärdig än jag, eftersom jag inte gav henne min son Shela." Han träffade henne inte mer (hade inget sexuellt umgänge med henne).
När tiden var inne för förlossning visade det sig att det fanns tvillingar i hennes livmoder.
Men han drog tillbaka sin hand och hans bror kom ut och hon sade: "Varför har du brutit dig fram?" Därför fick han namnet Parets. [Här finns en ordlek. Namnet betyder brytning eller rämna och det är samma ord som används i frågan "Varför har du brutit dig fram?"]
Efter kom hans bror som hade den röda tråden runt sin handled. Han fick namnet Zerach. [I detta kapitel finns namnen Boas, Rut, Oved, Jishaj och David inkodade i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 11–28 med 49 bokstävers mellanrum. De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Rut 4:21–22, återfinns alltså exakt i rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall just i detta stycke som handlar om Parets, fem släktled innan Boas. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.]
Josef fördes ner till Egypten och Potifar [namnet betyder "tillhör solen" eller "hängiven solen"], en av faraos generaler, chefen över livvakten, en egyptier köpte honom från ismaeliternas hand, de som hade fört honom dit ner.
Hans herre [Potifar] såg att Herren (Jahve) var med honom och att Herren (Jahve) lät allt han gjorde lyckas väl i hans hand.
Josef fann nåd (oförtjänt kärlek; favör) i hans ögon och blev hans personlige tjänare. [En position som finns väl dokumenterad i egyptisk litteratur.] Potifar utsåg Josef till arbetsledare (tillsyningsman) över sitt hus och allt som tillhörde honom gav han i hans hand [att ansvara över].
Från den tiden då Potifar utsåg Josef till arbetsledare i sitt hus och över allt han ägde, lät Herren (Jahve) egyptierns hus bli välsignat på grund av Josef. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, i huset och på fältet.
Så Potifar betrodde allt han ägde i Josefs hand (vård, förvaltarskap) och gjorde sig inget bekymmer om något (han litade helt på Josef), förutom [valet av] maten han åt.

Josef fängslas

Josef hade en välskapt kropp och såg bra ut. [Samma uttryck används om hans mor Rakel, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 29:17.]
Men Josef vägrade och sade till sin herres hustru: "Se, min herre som äger mig vet inte ens vad som finns i hans hus [har inte koll på alla småsaker], han har gett allt som tillhör honom i min hand (låter mig förvalta allting).
Han är inte större i detta hus än vad jag är, inte heller har han undanhållit mig något förutom dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna gör denna stora ondska och synda mot Gud (Elohim)?" [Josef argumenterar i flera punkter: Det skulle vara ett missbruk av förtroende, ett svek mot Potifar, något ondskefullt och även en synd mot Gud. Se även ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 20:14; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Ords 5–7.]
Även om hon fortsatte att tala till Josef dag efter dag, lyssnade han inte på henne eller ville ligga hos henne eller ens vara (vistas i samma rum; umgås) med henne.
En dag hände det när han gick in i huset för att uträtta sina sysslor att ingen av de personer som brukade vara i huset var där inne.
Fängelsechefen satte Josef till att ansvara för alla fångarna (han gav dem i Josefs hand) och allt som gjordes där, det gjordes [beslutades, administrerades] genom honom.
Fängelsechefen tittade inte på (gjorde sig ingen oro för) något som var i hans (Josefs) hand, eftersom Herren (Jahve) var med honom och allt som han [Josef] gjorde lät Herren (Jahve) lyckas väl.
[Josef kom till Egypten som 17-åring, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:2. Han tjänade hos Potifar i drygt 10 år innan han blev falskt anklagad för att försökt våldta hans hustru. Han är nu omkring 28 år. Två år senare, som 30-åring, blir han befordrad av farao, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 41:46.] Efter en tid hände det sig att munskänken till kungen i Egypten och hans bagare, förolämpade sin herre, Egyptens kung. [Deras brott nämns inte. Enlig judisk tradition hade en fluga fallit ner i faraos vin och en sten i hans bröd. Andra judiska kommentarer föreslår att de försökt förgifta farao.]
Farao var vred mot sina två förmän – mot förmannen över munskänkarna och förmannen över bagarna.
En natt hade de båda – munskänken och bagaren hos kungen i Egypten som satt fängslade – var sin dröm. Var och en med sin egen uttydning (betydelse).
Josef kom till dem på morgonen och såg dem, och de såg bekymrade ut.
De sade till honom: "Vi har drömt en dröm och det finns ingen som kan tolka den."
    Josef sade till dem: "Tillhör inte uttydningen Gud (Elohim)? Berätta den (drömmen) för mig."
Munskänkarnas förman berättade sin dröm för Josef och sade till honom: "I min dröm såg jag vin framför mig,
och i vinet var tre kvistar och på dem sköt knoppar fram, och dess klasar bar fram (mogna) druvor för skörd,
och faraos bägare var i min hand och jag tog druvorna och pressade dem i faraos bägare och jag gav bägaren till faraos hand."
För jag har verkligen blivit (oskyldigt) bortrövad från hebréernas land och inte heller här har jag gjort något som förtjänar att jag har hamnat i fängelsehålan." [Josef kände sig bortglömd. Han blev en slav som 17-åring, oskyldigt anklagad och kastad i fängelse. Först när han är 30 år blir han fri – 13 år är en lång tid! Människor kan glömma, men Gud glömmer inte ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jer 29:11–13.]
När bagarnas förman såg att uttydningen var god, sade han till Josef: "Jag hade också en dröm, och i den såg jag tre korgar med bröd som var på mitt huvud.
I den översta korgen fanns alla sorters bakat bröd för farao men fåglarna åt upp det i korgen på mitt huvud."
Tre dagar senare, på faraos födelsedag, ställde han till fest för alla sina tjänare. Han "lyfte upp huvudet" (upphöjde) på sin förman över munskänkarna [återinsatte honom i tjänst, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 13] och "lyfte upp huvudet" (halshögg) på sin förman över bagarna.
Men han hängde upp förmannen för bagarna [på trä – dödade honom], i enlighet med det som Josef uttytt för dem. [ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 40:19]
Men förmannen för munskänkarna kom inte ihåg Josef utan glömde bort honom.
När två hela år hade gått [sedan munskänken blivit återinsatt i sin tjänst] hade farao en dröm. Han drömde att han stod vid floden [Nilen].
Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta och de åt av sjögräset.
Sju andra kor kom upp efter dem från floden, de var klena och utmärglade och stod bredvid de andra korna på flodstranden.
De klena och utmärglade korna åt upp de välgödda och feta korna. Sedan vaknade farao.
Han sov och drömde en andra gång. Se, sju stjälkar med säd sköt upp, frodiga och välmatade.
Efter dem kom sju stjälkar som var tunna och tomma, pinade av östanvinden och sprang efter dem.
De sju tunna och tomma slukade de sju frodiga och välmatade. Farao vaknade och förstod att det var en dröm. [Det var en skrämmande dröm.]
På morgonen var han orolig i sitt inre och sände efter och kallade på Egyptens spåmän (skrivare, från ordet för penna) och alla visa män. Farao berättade sin dröm men det fanns ingen som kunde uttyda den för farao.
farao var vred på sin tjänare och satte mig i fängelse i generalens hus, chefen över livvakten, mig och förmannen för bagarna.
Vi båda drömde en dröm samma natt, men drömmarna hade olika betydelser.
Med oss var en ung man, en hebré, tjänare hos chefen över livvakten. När vi berättade för honom om våra drömmar, tydde han dem och berättade för var och en av oss uttydningen.
Det skedde precis som han sagt till oss – jag blev återinsatt i mitt ämbete (ställning) [av farao, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 40:13], men den andre [bagaren] blev upphängd [på trä, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 40:19]."
Farao sade till Josef: "Jag har drömt en dröm och det finns ingen som kan uttyda den för mig. Jag har hört sägas om dig att när du hör en dröm kan du uttyda den."
Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta och de åt av sjögräset.
Sju andra kor kom upp efter dem, de var klena och utmärglade, något så anskrämligt har jag aldrig sett i Egyptens land.
De klena och utmärglade korna åt upp de sju första välgödda och feta korna.
När de hade ätit upp dem kunde man inte förstå att de hade ätit dem, de var fortfarande lika klena och utmärglade som från början. Sedan vaknade jag.
Jag såg i min dröm sju stjälkar med säd skjuta upp, frodiga och välmatade.
Och se, sju stjälkar som var tunna och tomma och pinade av östanvinden sprang efter dem.
De tunna och tomma slukade de sju frodiga och välmatade stjälkarna.
-ment.png>
Jag berättade för mina spåmän (skrivare, från ordet för penna) men det var ingen som kunde ge mig en förklaring."
De sju välgödda och feta korna är sju år och de sju frodiga och välmatade stjälkarna är sju år. Drömmen är en (och densamma).
De sju klena och utmärglade korna som kom upp efter dem är sju år och även de sju stjälkarna som var tunna och tomma och pinade av östanvinden, det är sju år av hungersnöd.
På grund av hungersnöden som kommer efter, ska man inte komma ihåg (ordagrant inte veta om) överflödet, eftersom hungersnöden ska bli så fruktansvärd.
Av den anledningen fick farao två drömmar, eftersom dessa ting är beslutade av Gud (Elohim) och Gud ska snart låta det ske."
[Josef fortsatte:] "Därför bör farao nu utse en förståndig och vis person och sätta honom över Egyptens land.
Låt farao göra detta och låt honom utse tillsyningsmän över landet. Samla in en femtedel [spara 20%] från Egyptens land under de sju överflödande åren (då det blir stora skördar).
Låt dem samla all mat som skördas under de överflödande åren som kommer och lagra upp säden i faraos hand [i faraos lador] till mat i städerna och låt dem bevara (ta väl hand om) den.
Maten ska lagras i landet för de sju åren av hungersnöd, som ska komma i Egyptens land, så att landet inte går under genom hungersnöden."
Detta (förslag) syntes gott i faraos ögon och i hans tjänares ögon.
Farao sade till Josef: "Eftersom Gud (Elohim) har visat dig allt detta, finns det ingen lika förståndig och vis person som du.
Du ska råda över mitt hus och i enlighet med dina ord ska allt mitt folk regeras, bara tronen ska vara större än du." [Josef blir befordrad till den högste ämbetsmannen i Egypten, bara farao själv är högre i rang. Ordagrant: "din mun ska allt mitt folk kyssa", jmf. ment='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 2:11–12.]
Han lät honom åka i den andra vagnen (vagnen bakom faraos egen vagn) som han hade och de ropade framför honom: "Avrech [knäböj]!" Och han satte honom över hela Egyptens land. [Ordet avrech är troligtvis ett egyptiskt ord som är en uppmaning att böja knä, ett sätt att visa respekt som i Egypten främst gällde vördnad för gudarna. Farao betraktades som en gud och genom att visa samma respekt för Josef upphöjs även han till en gudomlig status.]
Farao sade till Josef: "Jag är farao och utan din tillåtelse ska ingen man lyfta upp sin hand eller sin fot i hela Egyptens land."
Josef var 30 år gammal när han stod inför farao, kungen i Egypten. Josef gick ut från faraos ansikte och vandrade runt i [inspekterade] hela Egyptens land. [Det finns flera slående paralleller mellan Josef och Jesus. Josef fick en brud samtidigt som han fortfarande var förkastad av sina egna bröder. Den kristna kyrkan har sedan slutet på Apostlagärningarnas tid bestått mest av hedningar, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Rom 11:25. Jesus var också 30 år när han började sin publika tjänst, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Luk 3:23]
Till Josef föddes två söner innan hungeråren kom, som Asenat dotter till Potifera prästen i On, födde åt honom.
Josef gav sin förstfödda namnet Manasse, för Gud har fått mig att glömma min träldom och min fars hus. [Namnet Manasse betyder "få att glömma".]
Den andra gav han namnet Efraim, för Gud har gjort mig fruktsam i mina bedrövelsers land. [Namnet Efraim betyder "dubbel frukt".] [Guds ordning är först Manasse, sedan Efraim. Först måste vi "glömma" och komma över det som varit, förräderiet, de falska anklagelserna, fängelset och det orättfärdiga behandlandet innan vi kan bära frukt. Istället för att söka hämnd, måste vi förlåta våra bröder och föda "Manasse", se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Fil 4:8.]
och de sju hungeråren började, precis som Josef hade sagt. Det var hungersnöd i alla länder (runt hela Medelhavet och även söderut i Afrika) men i Egypten fanns det bröd.
Hungersnöden var över hela jorden. Men Josef öppnade upp alla förrådshus och sålde till egyptierna. Hungersnöden var svår i Egyptens land.
Alla länder kom till Egypten, till Josef, för att köpa säd eftersom hungersnöden var svår i hela världen.
Han sade: "Se, jag har hört att det finns säd i Egypten. Gå ner dit och köp därifrån åt oss, så att vi kan leva och inte dö [av hungersnöd]."
Men Benjamin, Josefs [yngre] bror, sände Jakob inte iväg med sina bröder för han sade (tänkte för sig själv): "Tänk om någon olycka ska drabba honom." [Benjamin och Josef var helbröder – Rakel var deras mor.]
[Josef kom som 17-åring till Egypten. Vid 30 års ålder blev han befordrad, och nu 9 år senare kommer hans bröder för att köpa säd av honom – 22 år sedan de sålde honom som slav. Den första drömmen som Josef haft går nu i uppfyllelse, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:5–8 – nästan. När de böjde sig för honom räknar han dem; de var tio, inte elva. Var är den elfte?] Josef var guvernör över landet, det var han som skötte försäljningen till alla människor i landet. Josefs bröder [tio av dem, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 3] kom och bugade inför honom med sina ansikten mot marken.
Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom.
De sade till honom: "Nej min herre, dina tjänare har kommit för att köpa mat.
De sade: "Vi dina tjänare är tolv bröder, söner till en man i Kanaans land, vår yngste är hos sin far och en finns inte längre."
Sänd en av er och låt honom hämta er bror och ni ska vara bundna för att era ord ska prövas, huruvida det är sanning i er, annars, så sant farao lever, är ni verkligen spioner."
På tredje dagen sade Josef till dem: "Gör detta så får ni leva, för jag fruktar (vördar) Gud (Elohim),
om ni är ärliga män, låt en av era bröder vara bunden i fängelset, men gå ni och ta med er säd för hungersnöden i era hus,
och ta med er yngsta bror till mig, så ska era ord bli prövade och ni ska inte dö." De gjorde så. [Simon, den näst äldste sonen, lämnas kvar i Egypten, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 36.]
[Samtidigt som Josef var där började bröderna prata med varandra.] De sade: "Vi är verkligen skyldiga för vår bror, när vi såg ångesten i hans själ när han ropade efter nåd (hebr. chanan) utan att lyssna, därför har denna olycka kommit över oss."
Ruben svarade dem och sade: "Talade jag inte till er och sade att ni inte skulle synda mot barnet, men ni lyssnade inte? Därför utkrävs hans blod"
De visste inte att Josef förstod dem, för tolken var emellan dem.
Sedan befallde Josef att man skulle fylla deras kärl med säd och ge tillbaka varje mans pengar i hans säck och ge dem matsäck för resan, och så gjordes för dem.
När en av dem öppnade sin säck på rastplatsen för att utfodra sin åsna, upptäckte han sina pengar och se, de låg överst i säcken.
Han sade till sina bröder: "Mina egna pengar har lagts tillbaka, och de ligger i min egen säck."
    De blev förskräckta (deras hjärtan svek dem) och de vände sig oroligt till varandra och sade: "Vad är det som Gud (Elohim) har gjort mot oss?"
Vi är tolv bröder, söner till vår far, en finns inte och den yngste är hos sin far de här dagarna, i Kanaans land.
Mannen, herren i landet sade till oss, härigenom ska jag veta att ni är ärliga män, lämna en av era bröder hos mig och ta med er säd för hungersnöden i era hus och gå er väg.
Ta med er yngste bror till mig, då ska jag veta att ni inte är spioner utan ärliga män. Då ska jag befria er bror till er och ni kan röra er i landet."
När de tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung i sin säck. När de och deras far såg penningpungarna blev de rädda.
Jakob, deras far, sade till dem: "Ni har berövat mig på mina barn. Josef finns inte och Simon finns inte och nu vill ni ta bort Benjamin. Över mig har allt detta kommit (allt detta har drabbat mig)."
Ruben talade till sin far och sade: "Du ska dräpa mina två söner om jag inte för honom tillbaka till dig. Ge honom i min hand och jag ska föra tillbaka honom till dig." [Ruben hade fyra söner, så hebreiskan antyder "två av mina söner".]
Jakob svarade: "Min son [Benjamin] ska inte gå ner med dig, för hans bror är död och han är den ende som är kvar, om något ont drabbar honom på vägen som ni går, då störtar ni ner mina gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats)." [Josef och Benjamin är Rakels enda söner som hon födde åt Jakob. Eftersom Rakel var hans första kärlek, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 29:18, är dessa två söner extra viktiga för honom. Hon dog dessutom i barnsäng när Benjamin föddes.]
Hungersnöden var svår i landet.
Om du sänder vår bror med oss ska vi gå ner och köpa dig mat,
men om du inte vill låta honom gå, kommer vi inte att gå, för mannen sade till oss: "Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er."
De svarade: "Mannen frågade detaljerat om oss och angående vår släkt och sade: Lever er far fortfarande? Har ni ytterligare en bror? Vi svarade honom med dessa ord. Skulle vi på något sätt kunna veta att han skulle säga: För hit er bror?"
Juda sade till sin far Israel: "Sänd gossen [Benjamin] med mig så ska vi stå upp och gå, så att vi får leva och inte dö, både vi och du och även våra små.
Deras far Israel sade till dem: "Om det måste vara så nu så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. [Ironiskt nog är det samma varor som fanns i karavanen som förde med Josef till Egypten, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:25, som nu förs ned som gåvor till Josef.]
Ta med er dubbla summan pengar i er hand och de pengarna som kom tillbaka överst i era säckar. Måhända var det ett misstag.
Ta också er bror [Benjamin] och stå upp och gå igen till mannen.
Må Allsmäktig Gud (El Shaddai) ge er evig nåd (gränslös barmhärtighet) inför den mannen [som ju är Josef – ännu dold för dem], så att han befriar er andra bror [Simon, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 42:19, ment='auto-top' data-trigger='hover'>36] och Benjamin. Och för min del – om jag blir barnlös (berövas mina barn), så är jag barnlös (berövad)." [Jakob förtröstar på att Guds vilja ska få ske, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Kung 7:4; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Est 4:16.][Detta är första gången som det hebreiska ordet rachamim förekommer i GT. Det betyder evig nåd, obegränsad barmhärtighet, gränslöst medlidande, oändligt förbarmande. Då ordet står i plural finns det ingen början och inget slut, det är omöjligt att räkna, det saknar begränsningar. Därav översättningar som på olika sätt uttrycker detta med adjektiv som evig, oändlig, gränslös m.m. Huvudbetydelsen i ordet är nåd, men hebreiskan har fem olika rötter för detta ord. Just denna rot betonar att nåden innebär barmhärtighet, medlidande och förbarmande.
    Rachamim delar även rot med ordet för livmoder rechem. Det ger nåden i detta uttryck ytterligare en dimension av att vara värnande och beskyddande på samma sätt som livmodern är det lilla, hjälplösa och värnlösa barnets beskydd. På samma sätt som det ofödda barnet också är helt beroende av navelsträngen för att få näring, ligger i detta ord för nåd även en dimension som visar att vi är helt och hållet beroende av Guds eviga nåd för att ens överleva! Det gör att barmhärtigheten, medlidandet och förbarmandet får mycket djupare dimensioner än en allmän välvilja.]
Männen [de tio bröderna] tog gåvorna och de tog dubbla summan pengar i sina händer samt Benjamin och steg upp och gick ner till Egypten och stod inför Josef.
När Josef såg Benjamin med dem sade han till betjänterna i sitt hus: "För in männen i huset, slakta ett djur och gör i ordning köttet, för männen ska äta middag med mig idag."
Männen [bröderna] var rädda eftersom de fördes in i Josefs hus och de sade: "På grund av pengarna som lagts tillbaka i våra säckar första gången har vi förts in, för att han ska kunna söka en anledning mot oss och överfalla oss och ta oss som slavar med våra åsnor."
men det hände att när vi kom till rastplatsen, öppnade vi våra säckar och var och en fann sina pengar överst i sin säck, våra pengar i full vikt. [1 Mos 42:26-28] Vi har nu tagit med oss dem tillbaka i våra händer.
Vi har också tagit med oss andra pengar hit ner i våra händer för att köpa mat. Vi vet inte vem som lagt våra pengar i våra säckar."
Josef svarade: "Frid (shalom) vare med er, frukta inte. Er Gud (Elohim) och era fäders Gud har gett er skatter i era säckar. Jag hade era pengar." Sedan förde han ut Simon till dem.
De serverade (dukade fram) [först] åt honom för sig, och [sedan] bröderna för sig och [sist] egyptierna som åt med honom för sig själva. Egyptierna kan nämligen inte äta tillsammans med hebréerna, eftersom det skulle vara anstötligt för dem. [Egyptierna ansåg sig förmer än andra folk, och man assosierade sig inte med dem genom att äta vid samma bord. Den grekiska historikern Herodotos (484-425 f.Kr.) bekräftar att egyptierna inte ens använde kärl, knivar eller spett gjorda i Grekland. De tog inte kött uppskuret med en grekisk kniv i sin mun. Egyptierna såg också ned på folk som var boskapsskötare, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 46:34.]
De satt framför honom, den förstfödde i enlighet med hans förstfödslorätt, och den yngste efter hans ålder. [Josef har placerat dem så att alla sitter i åldersordning.] Männen [de 11 bröderna] tittade förundrat på varandra. [De förundrades över hur Josef kunde veta deras inbördes ålder. Sannolikheten att slumpmässigt välja denna ordning är ytterst liten, en på närmare 40 miljoner.]
Han befallde husets tjänare och sade: "Fyll männens säckar med mat, så mycket som de kan bära, och lägg var och ens pengar överst i säcken.
Lägg sedan min bägare, silverbägaren, överst i den yngstes säck och hans pengar för säden." De gjorde så som Josef hade sagt.
Så snart morgonen grydde sändes männen iväg, de och deras åsnor.
När de hade kommit ut ur staden och inte hunnit så långt, sade Josef till sin tjänare: "Gå efter männen och när du kommer ikapp dem ska du säga till dem: 'Varför har ni lönat gott med ont?
Är det inte denna som min herre dricker ur och genom vilken han verkligen blir gudomlig? Ni har gjort ont som har gjort detta."
Se, pengarna som vi fann överst i våra säckar har vi fört tillbaka från Kanaans land, hur skulle vi då kunna stjäla silver och guld ur din herres hus?
Hos den av dina tjänare som den blir funnen, låt honom dö, och vi ska bli vår herres slavar."
Han svarade: "Låt det nu bli som ni har sagt. Den hos vilken den blir funnen ska vara min slav och ni övriga ska vara oskyldiga."
Han sökte och började med den äldste och fortsatte [i åldersordning] till den yngste ... och bägaren blev funnen i Benjamins säck.
Juda och hans bröder kom tillbaka till Josefs hus. [Juda kommer ha en avgörande roll i denna del, så han lyfts redan nu fram i berättlelsen. Han var den som lovat ta hand om Benjamin, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 43:9. I stycket som följer referar han 14 ggr till sin "far".] Josef var fortfarande kvar där [i huset, han var förberedd och väntade på dem] och de föll ner på marken inför honom.
Juda svarade: "Vad kan vi säga till vår herre? Vad ska vi tala? Hur ska vi förklara oss själva (rättfärdiga oss)? Gud har funnit dina tjänares missgärningar, vi är min herres slavar, både vi och den i vars hand bägaren blev funnen."
Men Josef sade: "Det skulle vara fjärran från mig att göra så. Den man i vars hand bägaren blev funnen, han ska vara min slav, men ni andra, stå upp och gå i frid (shalom) till er far."
Juda kom nära honom och sade: "Min herre, låt din tjänare, jag ber dig (vädjar) få tala ett ord i min herres öra, och låt inte din vrede upptändas mot din tjänare, för du är som farao.
Vi svarade min herre: 'Vi har en far som nu är gammal, och han har en son som han fått på gamla dagar. Pojkens bror är död. Därför är han ensam kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.'
Du sade till dina tjänare: 'För honom ner med er så att jag kan se honom med mina ögon.'
och vi svarade: 'Vi kan inte gå ner om inte vår yngste bror är med oss, då ska vi gå ner, för vi får inte se mannens ansikte om inte vår yngste bror är med oss.'
och den ene har gått ifrån mig' och han sade: 'Han har säkert slitits i stycken och jag har inte sett honom sedan dess,
Vet därför att när jag [Juda] kommer till din tjänare, min far [Jakob], och ynglingen inte är med oss – eftersom hans eget liv är helt sammanfogat med hans liv [ordagrant: hans själ är bunden i hans själ]
Låt därför nu din tjänare, jag ber dig (vädjar), stanna här som slav åt min herre istället för ynglingen, och låt ynglingen gå upp med sina bröder.
Hur ska jag kunna gå upp till min far om ynglingen inte är med mig? Annars måste jag se på det onda som kommer över min far."
Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: "Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!" Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder.
Josef sade till sina bröder [på hebreiska]: "Jag är Josef! Lever min far fortfarande?" Hans bröder kunde inte svara honom, de stod där förskräckta (chockade) framför honom.
Var inte ledsna och arga på er själva för att ni sålde mig hit. Gud har sänt mig före er för att bevara människors liv.
I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och i ytterligare 5 år ska man varken plöja eller skörda.
Gud har sänt mig hit före er för att bevara er och rädda era liv genom en stor befrielse.
Ja, det var Gud som skickade hit mig, inte ni [ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 50:19–20; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 105:17]. Han har gjort mig till faraos närmaste rådgivare, herre över hans hus, och härskare över hela Egyptens land.
Skynda er att gå upp till min far och säg till honom: "Så säger din son Josef, Gud har gjort mig till herre över hela Egypten, kom ner till mig, dröj inte. [Josefs ord måste ha påmint dem om vad han sagt tidigare, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:8.]
Du ska bo i landet Goshen och du ska vara nära mig, du och dina söner och dina sonsöner och dina hjordar och dina herdar och allt det du äger.
Jag ska försörja dig där, för det är fortfarande 5 år kvar av hungersnöden. Annars blir du fattig, du, ditt hushåll och allt som du har.
Och se, era ögon ser och min bror Benjamins ögon (ser), att det är min mun som talar till er.
Ni ska berätta för min far om all min härlighet i Egypten, och om allt som ni har sett och ni ska skynda er att föra min far hit."
Han kastade sig om halsen på sin bror Benjamin och grät (kramade om honom, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 46:29) och Benjamin grät vid hans hals.
Han kysste alla sina bröder och grät med dem. Sedan talade hans bröder med honom.
Uppståndelsen hördes i faraos hus, det sades: "Josefs bröder har kommit!" Det behagade farao väl, liksom hans tjänare.
Farao sade till Josef: "Säg till dina bröder: 'Detta ska ni göra; lasta era djur och gå till Kanaans land,
och ta er far och ert hushåll och kom till mig. Jag ska ge er det goda i Egyptens land och ni ska äta det feta i landet. [ment='auto-top' data-trigger='hover'>Hes 34:3]
Du är också befalld (får uppdraget), gör detta. Ta er vagnar från Egyptens land för era små och för era fruar och för hit er far och kom.
Oroa er inte för era tillhörigheter, för det bästa i hela Egyptens land är ert."
Till alla, varje man, gav han ett ombyte av kläder, men till Benjamin gav han 300 shekel silver och fem ombyten av kläder.
Till sin far sände han på samma sätt tio åsnor lastade med det goda från Egypten och tio åsneston lastade med säd och bröd och proviant för resan.
De berättade för honom och sade: "Josef lever fortfarande och han är ledare över hela Egyptens land." Då lamslogs hans hjärta [slutade hans hjärta nästan att slå], för han kunde inte tro dem.
Israel sade: "Det är nog. Josef min son lever fortfarande. Jag vill gå och se honom innan jag dör."
Israel [Jakob] gjorde resan med allt som han ägde och kom till Beer-Sheva. Där offrade han till sin far Isaks Gud (Elohim).
Jag ska gå med dig ner till Egypten och jag ska också garanterat föra dig upp igen och Josef ska lägga sin hand på dina ögon." (Josef ska tillsluta dina ögon när du dör).
Jakob steg upp från Beer-Sheva och Israels söner bar Jakob, sin far, och deras små och deras fruar i vagnarna som farao hade sänt för att bära honom.
De tog sin boskap och sina ägodelar, som de hade fått i Kanaans land, och kom till Egypten, Jakob och hans säd (avkomma, barn) med honom,
hans söner och hans sonsöner med honom, hans döttrar och hans dotterdöttrar och alla hans efterkommande tog han med sig till Egypten.
[Nu följer en uppräkning av Jakobs söner. Frasen "Detta är namnet på" är en vanlig fras, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 25:13; ment='auto-top' data-trigger='hover'>36:10; ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 6:16. Versen är uppbyggd som en kiasm.] Och detta är namnen på sönerna till
    Israel
    
    som kom till Egypten,
    Jakob
och hans söner: [Leas sex barn:]
Ruben, Jakobs förstfödda.
Simons (Shimåns) söner:
    Jemoel och Jamin och Ohad (Åhad) och Jachin och Sochar (Tsåchar) och Saul (Shaol), sonen till en kananeisk kvinna.
Levi söner:
    Gershon, Kehat och Merari.
Juda söner:
    Er och Onan [uttalas "Ånan"] och Shela och Perets och Zerach,
    
    men Er och Onan dog i Kanaans land.
    Perets sönder var Hesron (Chetsron) och Chamol.
Isaskars söner:
    Tola och Puva och Job och Shimron.
Sebulons söner:
    Sered och Elon och Jachlel.
Detta är Leas söner som hon födde till Jakob i Paddan-Aram, [hon födde] även hans dotter Dina.
Alla hans söner och hans döttrar – totalt 33 stycken personer (liv, själar). [Hälften av alla, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 26 – det högsta antalet i denna släkttavla.]
[Leas tjänstekvinna Zilpas två söner:]
Gads söner:
    Tsifjon och Chaggaj, Shoni och Esbon, Eri och Arodi och Areli.
Ashers söner:
    Imna och Ishva och Ishvi och Beria.
    Deras syster var Serach.
    Berias söner: Chever och Malchiel.
[Rakels två söner:]
Rakels söner, Jakobs hustru:
    Josef och Benjamin.
Till Josef i Egyptens land föddes Manasse och Efraim genom hans fru Asenat, prästen Potiferas dotter från On [ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 41:45].
Benjamins söner:
    Bela och Becher och Ashbel, Gera och Naman, Echi och Rosh (Råsh), Muppim och Chuppim och Ard.
[Rakels tjänstekvinnas Bilhas söner:]
Dans söner [en son]:
    Chushim. [ment='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 26:42]
Naftalis söner:
    Jachtsel och Goni och Jetser och Shillem.
[Sammanfattning:]
Alla personer (själar, liv) som tillhörde Jakob, som kom till Egypten, de som kommit från hans länd, liksom Jakobs söners hustrur – totalt var de 66 personer (själar, liv).
Josefs söner som föddes åt honom i Egypten var två – alla personer i Jakobs hus, som kom till Egypten, var totalt 70 stycken. [Det finns olika sätt att se på vilka som ingår i antalet 66 och 70. En skillnad verkar belysas i formuleringen "kom med Jakob". I den gruppen bör Josefs två söner inte ingå. Summan av de fyra delsummorna som ges i stycket ovan är 70 personer (33 + 16 + 14 + 7), se vers vers 15, 18, 22 och 25. De 70 kan inkludera Jakob själv och de 71 ättlingarna (inklusive Dina, Josef, Manasse och Efraim) som räknas upp i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 8–25, minus Er och Onan som dött, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 12.]
Han [Jakob] sände Juda [vars namn betyder lovprisning] före honom till Josef, för att visa vägen framför honom till Goshen och de kom till Goshens land.
Josef sade till sina bröder och till sin fars hus: "Jag ska gå upp och berätta för farao och säga till honom: 'Mina bröder och min fars hus, som var i landet Kanaan, har kommit till mig,
männen är herdar för de har varit boskapsskötare och de har tagit med sig sina hjordar och sin småboskap och allt som de äger.'
Då ska ni svara: 'Dina tjänare har varit boskapsskötare från sin ungdom till nu, både vi och våra fäder,' så att ni kan bo i landet Goshen, för alla herdar är en styggelse för egypterna."
Sedan gick Josef och berättade för farao och sade: "Min far och mina bröder, deras boskapshjordar och deras småboskap och allt de äger har kommit från Kanaans land och nu är de i landet Goshen [ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 45:10].
Av hans bröder tog han fem män och presenterade dem för farao.
De sade till farao: "Vi har kommit för att vistas i landet, för det finns inget bete för dina tjänares hjordar eftersom hungersnöden och torkan är stor i Kanaans land. Därför ber (vädjar) vi dig nu, låt dina tjänare bo i Goshens land."
Farao talade med Josef och sade: "Din far och dina bröder har kommit till dig,
Egyptens land ligger framför dig, se till att din far och dina bröder bor i den bästa delen av landet. Låt dem bo i Goshens land. Om du vet om (känner till) några duktiga män ibland dem, så gör dem till chefer över min boskap."
Jakob svarade farao: "Dagarna och åren av min vandring är 130 år. Få och onda har dagarna av mitt liv varit och jag har inte uppnått dagarna och åren av mina förfäders liv, de dagar som de vistades (på jorden)."
Josef etablerade sin far och sina bröder och gav dem besittningar i Egyptens land, i den bästa delen av landet, i landet Rameses [som senare blev en stad i området som också kallas Goshen vid Nilens deltaområde, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 1:11; ment='auto-top' data-trigger='hover'>12:37], som farao hade befallt.
Josef försåg sin far och sina bröder och hela hans fars hushåll med bröd, i enlighet med vad de behövde för sina små.
Det fanns inget bröd i hela landet för hungersnöden var mycket svår, så att Egyptens land och Kanaans land förtvinade på grund av hungersnöden.
Josef samlade in alla pengar som fanns i Egyptens land och i Kanaans land, för den säd som de köpte. Och Josef tog in pengarna till faraos hus.
När pengarna var spenderade i Egyptens land och i Kanaans land, kom alla egyptier till Josef och sade: "Ge oss bröd, för varför skulle vi dö i din åsyn? För alla våra pengar är slut."
Josef svarade: "Kom hit med er boskap. Jag ska ge er bröd för boskapen om pengarna är slut."
De förde sin boskap till Josef och Josef gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, boskap, småboskap och deras åsnor. Han gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap det året.
När det året gått till ända kom de till honom ett andra år och sade till honom: "Vi vill inte undanhålla för vår herre hur alla våra pengar är spenderade, och småboskapen och boskapshjordarna är min herres. Ingenting är kvar i min herres åsyn förutom våra kroppar och vår mark.
Varför skulle vi dö inför dina ögon, både vi och vår mark? Köp oss och vår mark för bröd, och vi och vår mark ska vara faraos slavar. Ge oss bröd så att vi kan leva och inte dö och så att marken inte blir ödelagd."
Angående folket, förflyttade han dem stad för stad från den ena änden av Egyptens gräns till den andra.
Sedan sade Josef till folket: "Se, jag har idag köpt er och er mark till farao. Här är säd åt er och ni ska beså marken.
Det skall ske att när ni samlar in skörden, ska ni ge en femtedel till farao och fyra delar ska vara era egna till att beså fälten och till er mat för dem som är i ert hushåll och till mat för era små."
Jakob levde i Egyptens land 17 år. Jakobs dagar, åren av hans liv blev 147 år.
Tiden närmade sig när Israel [Jakob] måste dö och han kallade på sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, lägg, jag ber dig, din hand under min höft och agera välvilligt och trofast med mig. Jag ber dig, begrav mig inte i Egypten.
[På Abraham, Isak och Jakobs tid är traditionen att den förstfödde blir det nästa huvudet i familjen och ärver namn, status och sin fars egendom. Som vi redan sett flera exempel på i Första Mosebok väljer Gud att överraska. I detta stycke följer Josef traditionen och placerar Manasse, hans förstfödde, på den högra sidan för att ta emot den största välsignelsen. Jakob korsar då sina armar och välsignar Efraim med sin högra hand. Josef tar för givet att det är ett misstag, men Jakob vet exakt vad han gör.] Efter allt detta kom man till Josef och sade: "Se, din far är sjuk." Då tog han med sig sina två söner Manasse och Efraim.
[Jakob fortsätter tala till Josef:] Nu är dina två söner mina, de som föddes till dig i Egyptens land innan jag kom till dig i Egyptens land, Efraim och Manasse, precis som Ruben och Simon är och ska vara mina.
Och deras ättlingar som du ska föda efter dem, ska vara dina, de ska uppkallas efter dina bröder i deras arv.
För mig, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land på vägen, när det fortfarande var ett stycke kvar till Efrat. Jag begravde henne där på vägen till Efrat." Platsen heter idag Betlehem.
Josef svarade sin far: "De är mina söner, som Gud (Elohim) har gett mig här."
    Han sade: "För fram dem, jag ber dig, till mig och jag ska välsigna dem."
Nu var Israels ögon grumliga på grund av hög ålder så att han inte kunde se. Han förde dem nära honom och han kysste dem och omfamnade dem.
Israel sade till Josef: "Jag trodde inte att jag skulle få se ditt ansikte och se, Gud har låtit mig se din säd (dina söner) också!"
Josef tog dem båda, Efraim i sin högra hand mot Israels vänstra hand, och Manasse i sin vänstra hand mot Israels högra hand, och förde dem nära honom.
Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud – som var den yngre – och sin vänstra hand på Manasses huvud, så att han korsade sina händer, för Manasse var den förstfödde.
Han välsignade Josef och sade:
"Guden (Elohim; i bestämd form) inför vilken mina fäder
    Abraham och Isak vandrade,
Guden (Elohim; i bestämd form) som har varit min herde
    hela mitt långa liv till denna dag,
ängeln (budbäraren) som återlöste (friköpte) mig från allt ont (all ondska)
    – må han välsigna ynglingarna,
och låt mitt namn nämnas i dem
    och min fars namn Abraham och Isak,
    och låt dem växa till i stort antal (bli många) över (mitt på) jorden."[Här används hebreiska verbet gaal – återlösa, första gången i Bibeln. Substantivet på samma rot – återlösare, är ett av namnen på Jesus. Hans uppdrag på korset var att återlösa oss, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 1:29; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Ef 1:7; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Heb 9:12. Därför är det betydelsefullt att just uttrycket "allt ont" finns här där ordet gaal förekommer för första gången i GT. Det pekar profetiskt på vad som ligger i Guds frälsningsplan.]
Hans far vägrade och sade: "Jag vet (känner mycket väl till) det min son. Jag vet det. Han ska också bli ett folk och även han ska bli stor. Likväl (en skarp betonong och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) ska hans yngre bror bli större än honom och hans säd (efterkommande) ska bli en myckenhet av folk (nationer).
Han välsignade dem den dagen och sade:
"Av dig ska Israel välsigna och säga:
'Gud (Elohim) ska göra dig som Efraim och som Manasse', och han satte Efraim före Manasse.
Jag ger dig nu, utöver vad dina bröder får, en bergsrygg (sluttning eller staden Shechem) som jag tagit från amoréerna med svärd och båge." [Hebr. shekhem kan syfta på en bergsrygg, sluttning eller även staden Shechem. Han kan referera till marken han köpte, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 33:18–19, men eftersom en strid nämns talar det för att det är händelserna i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 34:25–29 som åsyftas. Josef begravdes senare i Shechem, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jos 24:32.]

Tolv eller tretton stammar?
Josefs söner, Efraim och Manasse, adopteras av Jakob (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5), så totalt blir det som om Israel hade 14 söner! När landet senare fördelas får Josef inget landområde, istället är det Manasse och Efraim som tilldelas land, och Josef ersätts alltså av sina söner. Här finns en förebild på hur Jesus återlöser två folk (judar och hedningar) och låter dessa två folk ta hans plats som ett folk, men ändå två (ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 16).
    Även om det är tretton stammar som går in i det nya landet är det bara tolv stammar som får landområden. Levi har inte ett eget område (Herren är deras arv, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 18:19–20). Det finns flera samband mellan talet 13 och talet 1. Det hebreiska ordet för räknetalet ett är echad. Ordet består av tre bokstäver Alef (talvärde 1), Chet (talvärde 8) och Dalet (talvärde 4). Summan av talvärdena för dessa tre bokstäver är 13. Inom judendomen så är 13 det nummer som krävs för att starta något nytt. Talet ett tillsammans med tretton förekommer på många områden. När en pojke når tretton års ålder (och firar Bar mitzvah) räknas han som en man och "blir ett" med folket.

Jakob kallade på sina söner och sade: Samla ihop er tillsammans, så att jag kan tala om för er vad som ska ske (hända) med er vid dagarnas slut. [Redan från födseln hade Jakobs liv varit kantat med stridigheter inom familjen men även en brottningskamp med Gud, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 25:26, ment='auto-top' data-trigger='hover'>33; ment='auto-top' data-trigger='hover'>28:12; ment='auto-top' data-trigger='hover'>32:25. Här i livets slutskede profeterar han från djupet av sin ande över sina söner. Profetiorna baseras både på deras karaktär och handlingar. Dessa ord är både välsignelser över sönerna och profetior om framtiden, därav uttrycket vid dagarnas slut, eftersom en del av det som sägs inte kommer att fullbordas förrän i ändens tid.]
Församla er själva och lyssna Jakobs söner, till Israel er far.

Uppräkningen av de tolv sönerna i detta kapitel följer mödrarna (Lea, Bilha, Zilpa och Rakel) och födelseordningen. I GT finns totalt 28 uppräkningar: baserad på födelseordning (ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 29–30), placering i förhållande till tabernaklet (ment='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 2), tilldelat landområde (ment='auto-top' data-trigger='hover'>Hes 48) och de tolv portarna (ment='auto-top' data-trigger='hover'>Hes 48:30–35). I NT finns en uppräkning i ment='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 7:4–8; ment='auto-top' data-trigger='hover'>21:12. Lea
1. Ruben
2. Simon
3. Levi
4. Juda 9. Isaskar
10. Sebulon Bilha (Rakels tjänstekvinna)
5. Dan
6. Naftali Zilpa (Leas tjänstekvinna)
7. Gad
8. Asher Rakel
11. Josef
12. Benjamin

Ruben [betyder "se en son"] du är min förstfödde,
    min makt och förstlingsfrukten av min styrka,
    överlägsen i värdighet och överlägsen i styrka.
Simon och Levi är bröder
    – våldets vapen är deras blodsband.
    [Simon betyder "att höra"; Levi "sammanfogad med".]
Låt inte min själ komma till deras rådslag,
    må aldrig min heder bli förenad med deras sällskap,
för i sin vrede slaktar de män
    och med sin egen vilja lemlästar de oxar.
Förbannad är deras vrede,
    för den är häftig och deras ilska för den är grym.
Jag ska dela dem i Jakob
    och förskingra dem i Israel.
Juda är ett lejons unge,
    från bytet har du stigit upp.
Han lutar sig ner, han lägger sig som ett lejon,
    som en lejoninna – vem ska resa upp honom?
Spiran ska inte lämna Juda,
    inte härskarstaven från hans fötter,
så länge man kommer till Shilo [eller "till dess han kommer som den tillhör"],
    och till honom ska folkens lydnad vara.
Han binder sin åsna (unga laståsna av hankön; sin unga och spänstiga åsnehanne) vid vinstocken
    och sitt åsneföl [av hankön] vid den ädla rankan [som ger det utvalda vinet].
Han tvättar sina kläder (sitt klädesplagg) i vin
    och sin dräkt [sin mantel] i druvans juice (blod).
Hans ögon ska bli röda med vin
    och hans tänder vita med mjölk. [Med den alternativa översättningen i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 10 blir det väldigt tydligt att denna välsignelse är profetisk och talar om Jesus, lejonet av Juda, som i tusenårsriket ska ha härskarstaven i sin hand och åtnjuta folkens lydnad.]
Sebulon [betyder "upphöjd"] ska bo vid havets strand
    och han ska bli en strand för skepp
    och hans sida [landsgräns] ska vändas mot Sidon. [Sebulon välsignas före sin äldre bror Isaskar. Denna profetia är intressant eftersom det landområde som Sebulon så småningom tilldelas inte ligger varken vid Medelhavskusten eller Galileiska sjön, utan i ett litet område mellan dessa. Med tiden får de ändå tillgång till både Medelhavet och Galileiska sjön, eftersom Via Maris går genom deras område och de utmärker sig senare just som sjöfarare.]
Han såg en viloplats att den var god (bördig, bekväm)
    och att landet var tilltalande (vackert, prunkande, rofyllt).
Han böjde sina skuldror till att bära (bördor)
    och blev en plikttrogen tjänare i sitt arbete. [Ordet fårfållor (hebr. mispetayim) i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 14 är svåröversatt. Ordet står i dualis, vilket verkar betyda att åsnan har lagt sig mellan två föremål/platser av samma sort. Eftersom ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 15 talar om viloplats och bördor kan betydelsen ha med dessa ord att göra. Isaskars söner omnämns att de var "män som förstod tidens tecken och insåg vad Israel borde göra", se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Krön 12:13.]
Gad [betyder "en som skär" – attackeraren] ska skära (attackera) honom
    men han ska skära (attackera) dem [fienden] i hälen [där de är sårbara, på flykten]. [Namnet Gad betyder korianderfrö men även trupp eller stor folkskara. Roten kommer från verbet gadad som betyder att skära, attackera eller invadera, alltså beskrivningar på vad en militär trupp gör. Tillsammans med Ruben och Manasse låg Gads område mellan moabiterna i söder, ammoniterna i öst och arameerna i nordöst. På grund av alla krigen för sin existens blev de kända som krigsmän, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Krön 5:18; ment='auto-top' data-trigger='hover'>12:8, ment='auto-top' data-trigger='hover'>12.]
Från Asher [betyder "lycklig"] kommer rikliga (överflödande, mättande) rätter
    och han ska ge mat till kungliga nöjen (rikligt uppdukade festbord).
genom din fars Gud (El) som hjälper dig,
    och den Allsmäktige (Shaddai) som ska välsigna dig
med välsignelser från himlarna därovan,
    välsignelser från djupet [underjordiska källor] som vilar (breder ut sig) därunder,
    välsignelser från bröst och moderliv.
Din fars välsignelser
    har vida överträffat (har varit mäktigare än) mina förfäders välsignelser,
upp till de yttersta gränsen av de eviga kullarna.
    De ska vara över Josefs huvud,
    och över hjässan på honom som är avskild (helgad – hebr. nazir) från sina bröder.
    [ment='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 33:16b; ment='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 6:2] [Josef är kanske den mest tydliga förebilden på Jesus i GT. Josef var en "fruktbärande son", se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 22 och Jesus kallas vinstocken och de som är sammankopplade ska bära frukt, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 15:5; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Gal 5:22–23. Josef kallas en "son vid källan" och Jesus är livets källa, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 4:14.]
Benjamin [betyder "högra sonens hand" eller "min högra hands son"] är en rovlysten varg,
    på morgonen slukar han bytet
    och på kvällen fördelar han rovet. [Benjamin var den yngste och minste av Israels söner. Han har sitt område i norra Jerusalem. Tempelberget tillhör Benjamins område tillsammans med ett område norrut, medan Olivberget och Västra berget i Jerusalem tillhör Juda tillsammans med områden söderut som bland annat inkluderar Betlehem och Hebron. Gud utvalde alltså ett område för sin boning, templet här på jorden, i den minsta stammens område! Guds högra hand är också ett uttryck för hans styrka. Kan också syfta på Jesus som är på Guds högra sida och den delen av Gud som ska sitta på Tempelberget när Han regerar från Jerusalem i tusenårsriket.
    Benjamins stam var känd för att vara krigare. Några exempel på personer från Benjamins stam är: Ehud (ment='auto-top' data-trigger='hover'>Dom 3:15), kung Saul (ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Sam 9:21). I NT nämns Saulus som var en benjamit som stred i trons goda kamp, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Fil 3:5; ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Tim 4:7.]
Alla dessa är Israels tolv stammar, och detta är det som deras far talade till dem och välsignade dem, var och en i enlighet med hans välsignelse, välsignade han dem. [Detta är första gången frasen "Israels tolv stammar" används. När landet så småningom delas upp inkluderas inte Levi; däremot blir Josefs två söner ledare för två stammar. Manasse och Efraim tar Josefs och Levis plats.]
Där begravde de Abraham och Sara, hans hustru. Där begravde de Isak och Rebecka, hans hustru, och där begravde jag Lea.
Fältet och grottan som är där, som köptes från hettiternas söner."
Min far tog en ed av mig och sade: "Se, jag ska snart dö. Du måste begrava mig i min grav som jag har grävt ut för mig själv i Kanaans land" Så, vänligen, låt mig nu gå upp och begrava min far och sedan återvända."
Farao svarade: "Gå upp och begrav din far i enlighet med eden som du gav honom."
Josef gick upp och begravde sin far, och med honom gick faraos tjänare upp, de äldste i hans hus och alla äldste i Egyptens land,
och alla av Josef hus och hans bröder. Bara deras små (barn) och deras småboskap och hjordarna, lämnade de i Goshen.
De kom till Atads tröskplats på andra sidan Jordanfloden. Där sörjde de och jämrade sig högljutt. Han sörjde sin far i sju dagar.
Efter att han begravt sin far, återvände Josef till Egypten, han och hans bröder och alla som gått upp med honom för att begrava hans far.
När Josefs bröder såg (började inse konsekvenserna av) att deras far [Jakob] var död, sade de: "Vad händer om Josef hatar oss (är bitter och långsint) och nu kommer att hämnas för allt ont vi gjort mot honom?"
bad han oss meddela dig, Josef, detta: 'Jag ber dig [Josef],
var snäll och förlåt dina bröders synder
    och allt illa de gjort mot dig.' Vi, tjänare åt din fars Gud, ber dig att förlåta oss." När Josef hörde dessa ord brast han i gråt.
Ni ville skada mig, men som ni kan se har Gud vänt det till något gott, för att rädda många människors liv.
Var inte rädda, jag ska försörja er och era barn." Sedan tröstade Josef dem och talade till deras hjärta (uppmuntrade dem). [Samma tanke utvecklas av Paulus i ment='auto-top' data-trigger='hover'>Rom 8:28. Gud vänder det som var tänkt att skada till att verka för hans syften.]
Josef bodde i Egypten, han och hans fars hus (hela hans släkt), och Josef blev 110 år. [Enligt egyptiska inskriptioner och texter var just 110 år den idealiska åldern. Även Josua blev 110 år, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jos 24:29.]
Josef sade till sina bröder: "Jag dör men Gud (Elohim) ska verkligen besöka er (hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>paqad ment='auto-top' data-trigger='hover'>paqad) och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.
Så dog Josef, han blev 110 år. De [följde den egyptiska seden och] balsamerade honom och lade honom i en kista i Egypten. [Utifrån undersökningar av mumies var livslängden i Egypten 40-50 år. När israeliterna flera hundra år senare lämnar Egypten fullföljer Mose detta löfte, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 13:19, och Josef blir begravd i Shechem, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jos 24:32. Berättelsen om Josef avslutas med att israeliterna kommer till Egypten. Här lever de i generation efter generation, medvetna om att deras framtid är i ett annat land – ett löftesland som de flesta av dem inte sett.]

2 Moseboken (1530)

Och namnen på Israels söner, de som kom tillsammans med sina familjer [från Kanaans land på grund av en stor hungersnöd] till Egypten (hebr. mitsrajim), var:

Ruben (Reoven), Simon (Shimon), Levi och Juda (Jehoda);
Isaskar (Jisashchar), Sebulon (Zevolon) och Benjamin (Binjamin);
Dan och Naftali; Gad och Asher.
De som härstammade från Jakob [hans tolv barn och barnbarn] var då sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten.
[Tiden gick och] Josef dog, och det gjorde även hans bröder. Snart var hela den [första] generationen [som kom till Egypten] borta.
Men israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev mycket starka (talrika) och hela landet fylldes av dem. [Gud uppfyllde sitt löfte till Abraham, Isak och Jakob – israeliterna hade blivit ett stort folk. De hade blivit så stora att de var ett eget folk bland egyptierna. Det hebreiska namnet för Egypten är mitsrajim. Det ordet användes inte av Egyptierna själva, de hade namnet Tavi som betyder "två länder" och syftar troligtvis på det övre och nedre Egypten. Det hebreiska ordet mitsrajim härstammar från Chams (Hams) andra son Misrajim (ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 10:6). Ordet står i formen dual, vilket kan ha att göra med kopplingen till det övre och nedre Egypten. Betydelsen är inte helt känd, men liknar ord som belägring, inträngd osv. Genom att använda detta ord blir berättelsen mer generell och kan appliceras på alla möjliga situationer och områden som kan förslava och tränga in från den plan Gud har för en människa.]
Kungen sade till sitt folk: "Se, israeliterna har blivit för många och för starka för oss.
[Planen för att minska folkmängden var hårt arbete och fattigdom, vilket indirekt skulle leda till att många dog i förtid.] Därför satte man slavdrivare över israeliterna för att förtrycka dem med hårt arbete. De tvingade dem att bygga förråddsstäderna Pitom och Ramses [för att härbärgera skördar] åt farao.
Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig. På grund av detta kände sig egyptierna ännu mer hotade.
Egyptierna förbittrade israeliternas liv genom att ge dem tungt arbete med lera och tegel och alla möjliga sorters arbete på fälten. De plågade sina israeliska slavar tills allt arbete var gjort.
[Den första åtgärden med hårt arbete fungerade inte, så farao vidtar mer direkta åtgärder för att begränsa antalet israeliska män.] Den egyptiske kungen talade med de hebreiska barnmorskorna, en av dem hette Shifra ["den vackra"] och den andra Pua ["den glänsande"]. [Israeliterna var så många att det är troligt att Shifra och Pua var de som ansvarade över alla hebreiska barnmorskor. Namnen på dessa två gudfruktiga kvinnor nämns i texten, medan den dåtida "viktiga" kungen inte namnges.]
Han sade: "När ni hjälper de hebreiska kvinnorna vid förlossningen ska ni se efter om det är en pojke eller flicka. Är det en pojke så döda honom, är det en flicka så låt henne leva."
Men barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud och gjorde inte som egyptiernas kung befallt dem, utan lät pojkarna leva.
Då gav farao denna befallning till hela sitt folk: "Alla pojkar som föds måste kastas i floden [Nilen], men alla flickor kan ni låta leva." [Att gå emot detta bud var antagligen förenat med dödsstraff.]
När hon inte längre kunde dölja honom, tog hon en korg av papyrusgräs och strök på jordbeck och tjära [för att göra den vattentät]. Sedan lade hon barnet i korgen (arken) och satte ut den i vassen vid strandkanten [av floden Nilen]. [Samma hebreiska fras (tov moed) som när Gud sade "det är mycket gott" när han skapat människorna i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:31 använder Jokebed här när hon säger att hennes barn var "mycket vackert". Även ordet för "korg" (hebr. teva) som Mose mor gör i ordning, används i ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 6:14 om arken som räddade Noa och hans familj.]
Då kom faraos dotter ner för att bada i floden. Hennes väninnor (unga kvinnor) gick [vidare] längs med strandkanten. När faraos dotter fick se korgen i vattnet skickade hon dit sin tjänarinna för att hämta den.
När hon öppnade den såg hon den lille pojken. Han grät och hon fick medlidande med honom och sade: "Detta är ett av de hebreiska barnen."
Då sade hans syster [Mirjam] till faraos dotter: "Ska jag gå och hämta en hebreisk ammande kvinna, så hon kan amma barnet åt dig?"
Faraos dotter sade till henne [Jokebed, barnets mor]: "Tag med dig detta barn och amma det åt mig, jag ska ge dig lön för det." Så kvinnan tog barnet och ammade det.
Han tittade sig omkring, och när ingen såg på slog han ihjäl egyptiern och gömde kroppen i sanden.
Han gick ut nästa dag och såg två av sina hebreiska bröder slåss med varandra. Då sade Mose till den som startat bråket: "Varför slår du din landsman?"
Han svarade: "Vem har satt dig till herre och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern [igår]?"
    Då greps Mose av panik och tänkte: "Det jag har gjort måste ha blivit känt."
Nu var det så att prästen i Midjan hade sju döttrar. [Mose satt vid brunnen och vilade sig efter sin resa.] Döttrarna kom och öste upp vatten och fyllde hoarna för att vattna fåren åt sin far.
De svarade: "En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. [De andra herdarnas trakasserier mot dem verkade vara något de var vana vid.] Han öste även upp vatten och vattnade fåren åt oss."
Då sade han till sina döttrar: "Var är han nu? Varför lämnade ni honom [där vid brunnen]? Gå och hämta honom och bjud in honom på middag."
När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob.
Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, som var präst i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds berg Horeb. [Mose är nu 80 år, han lämnade Egypten vid 40-års ålder och har vallat sin svärfars får sedan dess, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Apg 7:30. Horeb är ett annat namn för Sinai berg. Här var han nu som en enkel herde då Gud kallar honom att bli en herde för Israels folk och föra dem hit. Det var på Sinai berg Gud senare skulle ge dem lagen och bekräfta sitt förbund.]
Herrens ängel (utsände budbärare) uppenbarade sig för honom i en eldslåga mitt i en törnbuske. [Den som talar ur busken kallas både Herrens ängel och Gud. En allmänt accepterad uppfattning är att det är Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt.]
    Mose tittade och såg att törnbusken brann av elden, men törnbusken blev inte förtärd.
Så Mose tänkte (sade till sig själv): "Jag går dit (lämnar flocken) för att se denna märkliga syn! Varför brinner inte törnbusken upp?"
Han fortsatte: "Jag är din fars Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud."
    Då dolde Mose sitt ansikte, för han var rädd för att se på Gud.
Herren sade: "Jag har verkligen sett (det har inte undgått mig) hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop, på grund av deras slavdrivare. Jag känner väl till deras lidande.
Därför har jag kommit ner för att befria dem från egyptierna och föra upp dem från detta land till ett land som både är gott och rymligt och som flödar av mjölk och honung, det område där det nu bor kananéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. [Trots egentligen ogynnsamma förhållanden med hög luftfuktighet och hetta har Israel drastiskt ökat sin mjölkproduktion sedan 1950-talet då en ko i genomsnitt producerar 4 000 liter mjölk per år till otroliga 12 000 liter de senaste åren. Varje år på kvällen som inleder veckohögtid Shavuot (pingsten på våren) släpps "mjölk– och honungsrapporten" från den israeliska statistiska centralbyrån. Israel är det land i världen som leder statistiken överlägset med över 30% över USA som kommer på andra plats. En israelisk ko producerade 2019 i genomsnitt 11 852 liter mjölk per år, medan motsvarande siffra i Sverige var omkring 9 000 liter. Genomsnittet i Europa var 6 000 liter och i Indien 1 000 liter.]
Se, israeliternas rop har nått mig, och jag har också själv sett hur egyptierna förtrycker (torterar) dem.
Därför ska du gå nu, så jag kan sända dig till farao och du ska föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten." [Nu följer en dialog mellan Mose och Gud. Mose kommer med fyra ursäkter till varför han inte vill gå och till sist säger han rent ut, sänd någon annan, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 4:13.]
Men Mose sade till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra israeliterna ut ur Egypten?"
Gud svarade: "Jag ska verkligen vara med dig (jag är med nu och kommer alltid att vara med dig). Detta ska vara tecknet för dig att jag har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna Gud på detta berg." [Detta är inledningen till Guds förklaring av sitt namn. Det viktiga är inte tjänarens kvalifikationer, utan vem Gud är och att han är med sin tjänare, då är inget omöjligt.]
Gud sade också till Mose: "Så här ska du säga till israeliterna: 'Herren (Jahve), era fäders Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud – har sänt mig till er. Detta är mitt namn för evigt, och så ska jag åkallas från släkte till släkte.'
Gå nu och kalla samman Israels äldste och säg till dem: 'Herren, era fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har uppenbarat sig för mig och sagt att jag har sett vad som händer er i Egypten,
och att jag har beslutat att föra er bort från förtrycket i Egypten upp till
kananéernas,
hettiternas,
amoréernas,
perisséernas,
hivéernas och
jevuséernas land. Till ett land som flödar av mjölk och honung.'
De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahve), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
Men jag vet [redan] att Egyptens kung inte kommer låta er gå frivilligt. Nej, inte ens av en mäktig hand [någon mänsklig armé].
Så jag ska sträcka ut min hand och slå Egypten med en serie av iögonfallande tecken. Sedan ska han släppa er.
Varje [hebreisk] kvinna ska fråga sin [egyptiska] grannfru, och andra kvinnor som råkar vara i hennes hus, efter föremål av silver guld och även kläder. Dessa ska ni klä era söner och döttrar med. På det sättet ska ni plundra egyptierna [på det som tillhör er, det som undanhållits er genom slaveriet]."
Mose svarade: "Men tänk om de inte tror mig eller lyssnar på vad jag säger, utan svarar: 'Herren har inte visat sig för dig.'?"
Men Herren sade till Mose: "Sträck ut din hand och ta den i stjärten."
    [Mose övervinner sin rädsla.] Han sträckte ut sin hand och tog den, och ormen blev åter en stav i hans hand.
Herren sade: "Detta [tecken] är för att de äldste ska tro att Herren, deras fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har visat sig för dig.
Herren sade också till honom [och ger ett andra tecken]: "Stick handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen sjuk (hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>tsara) – vit som snö. [Det hebreiska ordet tsaraat är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. Det är en sorts mögel som visar sig som ljusa fläckar och svullnadader på huden, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 13–14. Traditionellt har ordet spetälska använts, men det motsvarar inte den sjukdom som vi idag kallar lepra eller Hansens sjukdom.]
Herren sade: "Stick på nytt handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen normal igen, som resten av hans kropp.
[Herren sade:] "Om de inte tror eller bryr sig om det första tecknet [med staven], så kanske de tror det andra tecknet [med handen].
Men om de inte tror på dessa två tecken eller lyssnar på dig, så ska du ta lite vatten från Nilen och hälla det på torra landet (marken). [Detta blir det tredje tecknet.] Då ska vattnet från floden förvandlas till blod på torra land." [Två olika hebreiska ord för "torrt land" används i denna vers. Det första är det generella ordet som används i skapelsen och när israeliterna korsar Röda havet och Jordan torrskodda. Det sista används bara här och i ment='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 95:5, där det används om hur Gud är större än alla avgudar.]
Då sade Mose [och kom med ännu en ursäkt] till Herren (Jahve): "Min Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), jag har så svårt att uttrycka mig. Jag har aldrig varit bra med ord, varken förut eller efter att du har talat till din tjänare. Jag stakar mig och stammar (är långsam att tala och har en trög tunga)."
Så gå nu, jag ska vara med din mun och lära dig vad du ska säga."
Då blev Herren arg på Mose, och sade: "Har du inte en bror, Aron, leviten [som är en skolad präst och är van att tala Guds ord]? Jag vet att han är duktig på att tala, och han är faktiskt på väg just nu för att möta dig. När han ser dig kommer han att glädja sig i sitt hjärta.
Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun, och jag ska vara med din mun och med hans mun, och jag ska lära er båda två vad ni ska göra.
Han ska vara din talesman inför folket, och du ska vara som en gud (elohim) för honom och ge honom budskap från mig.
Du ska också ta denna stav i din hand, med den ska du göra tecknen."
Mose gick hem till sin svärfar Jetro och sade: "Låt mig gå tillbaka till mina bröder och systrar i Egypten, jag vill se om de fortfarande lever."
    Jetro sade till Mose: "Gå i frid (var välsignad)."
Då tog Mose sin hustru och sina söner [Gershom och Elieser, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 18:2–4] och lät dem sitta upp på en åsna och återvände till Egypten. Han hade Guds stav i handen. [Mose stav i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2 har nu blivit Guds stav. Det verkar som det var ett misstag att ta med sin familj i detta läge, i ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 18:1–6 skickar han hem dem.]
Herren sade till Mose: "När du går tillbaka till Egypten ska du inför farao utföra alla de övernaturliga tecken som jag har gett dig makt att göra. Men jag ska förhärda hans hjärta så att han inte släpper folket. [Bibeln är tydlig med att också farao själv förhärdar sitt hjärta, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 7:13; ment='auto-top' data-trigger='hover'>8:15, ment='auto-top' data-trigger='hover'>32; ment='auto-top' data-trigger='hover'>9:34.]
Jag har sagt till dig att släppa min son, så att han kan frambära offer åt mig. Men du har vägrat, och därför ska jag döda din förstfödde son.' " [Texten i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 22–33 är riktad till farao. Den andra delen kan dock vara riktad både till farao och Mose. Farao släppte folket motvilligt först efter 10 plågor, men det är motvilligt Mose ger sig av tillbaka till Egypten. Det går att hitta 10 punkter där Mose förhalar och motsätter sig uppdraget. Den tionde är i nästa vers när de stannar.]
Mose berättade för Aron allt som Herren hade sänt honom att säga och alla tecken han hade fått befallning att utföra.
Sedan gick Mose och Aron därifrån [till Egypten] och kallade samman israeliternas äldste.
och folket trodde [på Mose och Arons ord]. När de hörde att Herren hade tagit sig an israeliterna och att han hade sett hur de led, föll de ner och böjde sig ner och tillbad [i tacksägelse till Gud].
En tid därefter gick Mose och Aron till farao och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära."
Men farao [som själv ansåg sig vara en gud] svarade: "Vem är Herren (Jahve). Varför skulle jag lyda honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel."
De svarade: "Hebréernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med pest eller svärd."
Kungen i Egypten svarade dem: "Mose och Aron, varför har ni gjort så att folket slutat arbeta [gett dem falska förhoppningar]? Gå tillbaka till ert slavarbete!"
Samma dag kommenderade han [de egyptiska] slavdrivarna som var över folket och [de israeliska] förmännen [som ledde sina landsmän, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 14]:
"Ni ska inte längre ge folket halm för att göra tegel. Låt dem gå ut och hämta halm själva.
Ni ska dock kräva samma mängd tegel av dem som förut, minska inte kvoten. De är lata, det är därför de ropar: 'Låt oss gå och offra till vår Gud.'
Gör därför deras arbete så hårt för dem så att de inte har tid att tänka på något annat än arbete. Kanske slutar de då att lyssna på dessa lögner [som Mose och Aron talar]!"
Då gick slavdrivarna över folket och förmännen ut och sade till folket: "Så säger farao: 'Jag ger er inte någon halm.
Slavdrivarna pressade dem hårt och sade: "Fullgör ert arbete, er dagliga kvot på samma sätt som när ni fick halm."
Man ger ingen halm åt dina tjänare, ändå säger man: 'Gör tegel!' Dina tjänare blir nu slagna, trots att skulden ligger hos ditt eget folk."
Ut med er, tillbaka till ert arbete! Ni ska inte få någon halm, men ni måste producera samma kvot tegel."
När förmännen lämnat farao gick de på en gång till Mose och Aron som väntade på dem.
De sade: "Låt Herren se och döma vad ni gjort. På grund av er ser farao och hans tjänare på oss som om vi vore något motbjudande (ordagrant "en avskyvärd stank"). Du har satt svärdet i deras hand för att döda oss. [Nu har de en ursäkt att dräpa oss]."
Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har hans ondska mot detta folk bara ökat, och du har inte gjort något för att rädda ditt folk."
Herren svarade Mose [uppmuntrar och upprepar och förstärker sitt tidigare löfte, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 3:19; ment='auto-top' data-trigger='hover'>4:21]: "Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. Genom en stark hand ska han låta folket gå [och inte bara det], han ska driva ut dem från sitt land genom en stark hand." [Uttrycket "en stark hand" som används här två gånger syftar antagligen på Guds kraft, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 3:20. Plågorna som kom över landet gjorde att egyptierna till sist önskade att folket ska gå och skickar i väg dem, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 12:33.]
Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Väldige [El-Shaddai, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 17:1; ment='auto-top' data-trigger='hover'>35:11]. Dock gjorde jag mig inte känd (fick de inte erfara mig) under mitt namn Herren (Jahve).
Jag har också upprättat mitt förbund med dem och lovat att ge dem Kanaan, det land där de bodde som främlingar.
Jag har också hört israeliternas jämmer över att egyptierna har gjort dem till slavar, och jag har tänkt på (inte glömt) mitt förbund.
Säg därför till israeliterna:
'Jag är Herren (Jahve).
Jag ska föra er ut från förtrycket under egyptierna.
Jag ska rädda er från deras slaveri.
Jag ska återlösa er med min utsträckta arm, och genom väldiga straffdomar.
Jag ska föra er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob.
Jag ska ge det åt er till arv och egendom.
Jag är Herren.' " [I ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 6 används hebr. gaal för första gången i 2 Mosebok. Hela denna berättelse om Guds handlade med israeliterna när han befriar dem ur slaveriet i Egypten är den enskilt största typologin i hela GT på det som Jesus gör under påskveckan när han går till korset för oss som vår Goel, substantivet till "gaal", och återlöser oss genom att döma all synd och sjukdom och vinna full frälsning åt oss.]
Mose berättade detta för israeliterna, men de hörde inte på honom på grund av missmod och det hårda arbetet. [Ordagrant är missmod "korta ande". Ordet kan översättas otålig eftersom det inte finns någon ande av hopp kvar. Versen beskriver hur israeliterna både själsligt och kroppsligt var så brutna att de inte kunde ta till sig hans uppmuntrande ord.]
"Gå till farao, kungen av Egypten, och säg att han ska låta israeliterna få lämna hans land."
Men Mose sade till Herren: "Herre, se [hur hopplös situationen är], israeliterna lyssnar inte på mig, varför skulle då farao lyssna. Dessutom har jag ju svårt för att tala." [Ordagrant "har jag omskurna läppar". Uttrycket verkar relatera till tidigare misslyckanden, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 4:24–26.]
Herren talade till Mose och Aron och befallde dem (gav dem uppdraget) att säga till både Israels barn och farao, kungen i Egypten, att israeliterna skulle föras ut ur Egyptens land.
[Här sker en paus i berättelsen. Man kan säga att det är en "cliffhanger", hur det ska gå? Varken israeliterna eller farao lyssnar på Mose och själv är han på gränsen att ge upp, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 12. Mitt i berättelsens höjdpunkt kommer en tillbakablick som visar hur Mose och Aron är den fjärde generationen från Jakob via Levis stam. Genealogin är begränsad till de tre första sönerna till Jakob: Ruben, Simon och Levi. De följande nio sönerna är inte relevanta för att visa Mose och Arons släktskap och tas inte med. Jakob kallas också Israel, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 32:28. I listningen nedan är de namn som ingår i Mose och Arons släktträd fetmarkerade.] Dessa var överhuvuden var och en för sin släkt.

Första generationen och deras barn

Sönerna till Ruben, Israels [Jakobs] förstfödde:
    Henok och Pallu,
    Hesron och Karmi;
detta var de rubenitiska familjerna.
Sönerna till Simon [Shimon – Jakobs andra son]:
    Jemuel, Jamin, Ohad, Jachin, Sochar (Tsochar) och Saul (Shaol), sonen till en kananeisk kvinna;
detta var de simonitiska familjerna.
Sönerna till Levi [Israels tredje son] hette i åldersordning:
    Gershon [hans söner listas i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 17],
    Kehat [hans söner listas i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 18] och
    Merari [hans söner listas i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 19].
Levi blev 137 år gammal. [Jakob hade tolv söner, men eftersom den här släkttavlan handlar om Mose och Aron, så räcker det att ta med sönerna fram till Jakobs tredje son Levi.]
[Nu följer den andra generationen av Levis stam.] Sönerna till Gershon, familj för familj:
    Livni och Shimi.
Sönerna till Kehat:
    Amram [hans söner listas i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 20],
    Jishar [hans söner listas i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 21],
    Hebron och
    Ussiel [hans söner listas i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 22].
Kehat blev 133 år gammal.
Sönerna till Merari:
    Machli och Mushi.
Detta var de levitiska familjerna i åldersordning.
Amram gifte sig med Jokebed, sin faster, och hon födde honom
    Aron och
    Mose.
Amram blev 137 år gammal.
Sönerna till Jishar:
    Korach, Nefeg och Sikri.
Sönerna till Ussiel:
    Mishael, Elsafan och Sitri.
Aron gifte sig med Elisheva, dotter till Amminadav och syster till Nachshon, och hon födde honom:
    Nadav och Avihu,
    Elasar och Itamar.
Sönerna till Korach:
    Assir, Elkana och Aviasaf;
detta var de korachitiska familjerna. [Att Korach finns med här beror antagligen på det uppror han senare kom att leda, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 16. Rent släktmässigt hade han samma status som Mose och Aron.]
Elasar, Arons son, gifte sig med en av Putiels döttrar, och hon födde honom:
    Pinchas. Dessa var överhuvuden för de levitiska släkterna, familj för familj.
Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar.
Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att israeliterna skulle föras ut ur landet – just dessa båda, Mose och Aron.
Men Mose vädjade till Herren: "Jag har ju svårt för att tala [ordagrant 'jag har omskurna läppar']. Varför skulle farao lyssna till mig?"
Herren svarade Mose: "Nu gör jag dig som en gud för farao [för att säga mina ord till honom], och din bror Aron ska bli din profet.
Du ska tala allt vad jag befaller dig, och din bror Aron ska säga det till farao så att han måste låta israeliterna lämna hans land.
Men jag ska göra så att faraos hjärta förhärdas. Trots att jag kommer att göra många övernaturliga tecken och under i Egyptens land,
ska farao inte lyssna till dig. Jag ska lägga min hand på Egypten och jag ska föra ut mina härskaror, mitt folk israeliterna, ut ur Egyptens land genom stora straffdomar.
Mose och Aron gjorde allt som Herren hade befallt dem.
När de talade med farao var Mose 80 år gammal och Aron 83 år.
Herren talade till Mose och Aron sade:
"När farao säger till er: 'Gör ett övernaturligt tecken. [Bevisa er auktoritet.]', ska du säga till Aron: 'Kasta din stav framför farao', så ska den bli en orm."
Mose och Aron gick till farao och gjorde exakt som Herren hade sagt till dem. Aron kastade sin stav inför farao och hans tjänare, och den blev en orm.
Då kallade farao till sig sina visa män och magiker (trollkarlar), och dessa – de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) – gjorde liknande saker [imiterade Guds mirakler] med hjälp av magi (ockulta krafter). [Enligt judisk tradition hette två av dem Jannes and Jambres, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Tim 3:8.]
Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet – hebr. chazaq) och han lyssnade inte till dem precis som Herren (Jahve) hade sagt. [Det hebreiska ordet chazaq betyder att "förhärda" och "tillsluta". När det används om hjärtat beskriver det en vilja som är orubblig och hård. Den hebreiska verbformen här anger inte om det är farao själv eller Gud som initierar förhärdandet. Samma öppna skrivsätt används även i ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 7:22; ment='auto-top' data-trigger='hover'>8:19; ment='auto-top' data-trigger='hover'>9:7. Gud känner människans hjärta och kan förutsäga människors agerande, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Jer 17:10. När Mose först kallades berättar Herren att han vet att farao kommer göra motstånd och vägra att släppa israeliterna, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 3:19–20. Han har också berättat att han i slutändan kommer att förhärda faraos hjärta, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 4:21; ment='auto-top' data-trigger='hover'>7:3.
    Är farao då bara en bricka i Guds spel utan någon egen vilja? Under de tio plågorna framträder ett mönster där det sker ett gradvis förhärdande där farao själv först förhärdar sitt eget hjärta, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 8:15, ment='auto-top' data-trigger='hover'>32; ment='auto-top' data-trigger='hover'>9:13. Efter femte plågan sker ett skifte, vid den sjätte plågan står det för första gången att Gud förhärdar faraos hjärta, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 9:34. Vid sjunde plågan förhärdar farao på nytt sitt egna hjärta, men nu verkar han ha passerat en gräns utan återvändo. Från och med åttonde plågan och framåt är det Herren som förhärdar honom ytterligare, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 10:1, ment='auto-top' data-trigger='hover'>20; ment='auto-top' data-trigger='hover'>10:27; ment='auto-top' data-trigger='hover'>11:10. 1. Blod: Faraos hjärta "blev hårt", se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 7:22
2. Grodor: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 8:15
3. Insekter: Faraos hjärta "blev hårt", se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 8:19 4. Flugor (skalbaggar): Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 8:32
5. Boskap dör: faraos hjärta blev hårt, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 9:7
6. Bölder: "Herren förhärdade faraos hjärta", se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 9:12 7. Hagel och eld: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 9:34
8. Gräshoppor: Herren säger: "jag har förhärdat faraos hjärta", se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 10:1, ment='auto-top' data-trigger='hover'>20
9. Mörker: "Herre förhärdade faraos hjärta", se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 10:27 10. Den förstföddes död: "Herren förhärdade faraos hjärta", se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 11:10 De nio första plågorna (tecknen) kan grupperas i tre grupper med tre plågor i varje grupp. De följer ett liknande mönster: Vid de två första plågorna varnas farao, medan den tredje plågan (i varje grupp) sker utan varning. Vid de tre första plågorna är det Aron som håller ut sin stav (ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 7:19; ment='auto-top' data-trigger='hover'>8:6, ment='auto-top' data-trigger='hover'>17). Den fjärde och femte sänds från Gud (ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 8:21; ment='auto-top' data-trigger='hover'>9:3). Vid den sjätte plågan använder Mose sina händer och kastar aska i luften (ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 10:9) och i de tre sista sträcker han ut sin hand (ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 9:23; ment='auto-top' data-trigger='hover'>10:13, ment='auto-top' data-trigger='hover'>22). Den tionde plågan kommer från Gud, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 12:29.]
Gå till farao på morgonen, då går han ut till vattnet och du ska stå på flodstranden och möta honom. Staven som blev en orm ska du ha i din hand.
Du ska säga till honom: 'Herren, hebréernas Gud har sänt mig till dig och säger; Släpp mitt folk så att de kan tjäna (hålla gudstjänst till) mig i öknen, och se, du har inte lyssnat.' [Här används det hebreiska ordet ment='auto-top' data-trigger='hover'>avad för att "betjäna". Ordet betyder både att tillbe men också att arbeta. Samma ord används i vers ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 20:9 om att "arbeta" sex dagar och om slavarbetet i ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 1:13, ment='auto-top' data-trigger='hover'>14, se även ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:5; ment='auto-top' data-trigger='hover'>15. I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop.]
Fisken som är i floden ska dö och floden ska bli stinkande [av all rutten fisk] och egyptierna ska avsky (tappa tålamodet; tröttas ut av) att dricka flodens vatten.' " [Här används hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>laa i betydelsen att de blir uttröttade, irriterade och tappar tålamodet på att söka efter rent dricksvatten.]
Herren sade till Mose: "Säg till Aron: 'Ta din stav och sträck ut din hand över Egyptens vatten, över floden, över dess strömmar, över dess pölar och över alla dess dammar så att det blir till blod.' Det ska vara blod över hela Egyptens land även i träkärl och stenkärl (allt vatten, både naturligt och uppsamlat ska bli till blod)."
Mose och Aron gjorde som Herren (Jahve) hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod (blev det blodrött). [Hebreiskan kan tolkas så att vattnet bokstavligt blev till blod, eller att det blev färgat blodrött. Ordet symboliserar också död, vilket blev effekten eftersom fiskarna dör och folket får gräva brunnar för att få drickbart vatten, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 21, ment='auto-top' data-trigger='hover'>24.]
Fiskarna som fanns i floden dog och floden stank (luktade och smakade) så illa att egyptierna inte kunde dricka vattnet. Blodet var överallt (i alla slags vatten) över hela Egyptens land. [Plågorna var riktade "mot alla gudar i Egypten", se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 12:12. Egyptierna tillbad fler än 2 000 olika gudar. Eftersom Nilen med dess årliga översvämningar skapade de bördiga förutsättningarna var flera gudar kopplade till just Nilen. Den stora skaparguden Khnum var Nilens beskyddare. Hapi var Nilens ande och guden för flodens årliga översvämming. Han ansvarade för fiskarna, fåglarna och bördigheten i marken runt floden genom översvämningarna. Dessa båda gudar sågs som livets källa, Khnum gav livet och Hapi gav mat och vatten som är förutsättningen för att livet ska bestå. Osiris var underjordens gud och Nilen ansågs vara hans blodflöde.]
Men de egyptiska spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster. Faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem, precis som Herren (Jahve) hade sagt.
Farao vände sig om och gick in i sitt hus utan att ens ta någon notis om dem.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose och sade: Gå till farao och säg till honom: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Men om du vägrar låta dem gå, då ska jag slå (drabba) hela ditt land med grodor." [Gudinnan Heket associerades med grodorna. Hon ansvarade för barnafödande, skapelse och att spannmålen växte. Som en vattengudinna var fertilitet och särskilt den senare delen av graviditeten och födandet viktiga delar av hennes ansvar. Hon ansågs vara Khnums hustru. Khnum gjorde människan av lera på sin drejskiva och sedan inblåste Heket livsanden i leran innan hon placerade den i kvinnans livmoder. Khnum och Hapi var källan till liv medan Heket var garanten för kommande generationer så att livet inte tar slut.]
Floden ska krylla av grodor och de ska komma upp (ur floden) och komma in i ditt hus, och komma in i ditt sovrum, och upp i din säng. De ska komma in i dina tjänares hus och i folkets hus in i deras ugnar och upp i deras baktråg.
Grodorna ska klättra upp på dig själv, ditt folk och alla dina tjänare. [Mängder av grodor kommer att krypa omkring på kroppen på alla människor.]
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Säg till Aron: 'Sträck ut din hand med din stav över floden, kanalerna och pölarna så att grodor kommer upp över hela Egyptens land.' "
Då kallade farao på Mose och Aron och sade: "Be till Herren (Jahve) att han tar bort grodorna från mig och från mitt folk. Sedan ska jag låta folket gå så att de kan offra till Herren (Jahve)."
Mose svarade farao: "Gör mig den äran! Vid vilken tid ska jag be för dig, dina tjänare och ditt folk att grodorna ska lämna (bokstavligt bli avhuggna från) dig och ditt hus och endast finnas kvar i Nilen?"
Grodorna ska lämna dig, ditt hus, dina tjänare och ditt folk. De ska bara finnas kvar i Nilen."
Efter att Mose och Aron hade gått ut från farao, ropade Mose till Herren (Jahve) angående grodorna som han hade sänt över farao.
Herren (Jahve) gjorde i enlighet med Mose ord och grodorna dog från husen, från gårdarna och från fälten.
Men när farao såg lättnaden, förhärdade (tillslöt) han sitt hjärta och lyssnade inte på dem så som Herren (Jahve) hade sagt.
Herren (Jahve) talade till Mose: Säg till Aron; Sträck ut din stav och slå stoftet på marken så ska det komma upp insekter (hebr. kenim) [troligtvis knott eller löss; kanske myggor] ur marken i hela Egypten.
De gjorde så. Aron sträckte ut sin hand med sin stav och slog stoftet på marken och det kom upp insekter på människor och boskap. Allt stoft på marken blev till insekter över hela Egyptens land. [Den egyptiske guden Geb var markens gud i Egypten. Nu hade han plötsligt inte kontroll över marken längre när myriader av stickande insekter kom upp ur marken. Man trodde också att Geb kunde behålla dig i graven eller låta dig gå vidare till livet efter detta. Därför var det viktigt att tillbe honom så att man inte blev kvar i graven. Ordet för insekter är pluralformen av hebr. ken. Ordet används bara i detta kontext och kan syfta på knott, löss eller någon annan liten insekt som angriper både människor och djur. Eftersom Aron slår sin stav på markens stoft (hebr. afar) är det troligare att det är knott eller löss, än myggor som ofta kläcks i våtmark. Myggor är vanliga eftersom Nilen varje år svämmar över och skapar gynsamma förhållanden för myggor.]
När spåmännen (skrivare, från ordet för penna) försökte göra samma sak och få fram insekter med hjälp av sina hemliga konster, kunde de inte det, de misslyckades. Nu var det fullt med insekter överallt, på både människor och boskap.
Spåmännen (skrivare, från ordet för penna) sade till farao: "Detta är Guds (Elohims) finger." Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte på dem så som Herren (Jahve) hade sagt.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao. När han kommer till vattnet (Nilen) ska du säga till honom: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Annars, om du inte låter mitt folk gå, ska jag sända flugsvärmar över dig, dina tjänare, ditt folk och in i era hus. Egyptens hus ska bli fulla (så att det fullständigt kryllar) av svärmande flugor till och med i husgrunderna. [Den egyptiska guden Khepri hade kontrollen över alla insekter, flugor och skalbaggar. Han hade kontroll över skapelsen och han ansågs även så mäktig att han var den som personligen flyttade solen över himlen varje dag.]
Jag ska göra en åtskillnad mellan mitt folk och ditt folk. I morgon ska denna plåga inträffa. [Farao har dagen på sig att ångra sig, men gör det inte.]
Herren (Jahve) gjorde precis så. En massiv flugsvärm kom in i faraos alla hus och in i hans tjänares hus. Hela Egyptens land ruinerades på grund av de enorma flugsvärmarna.
Farao kallade på Mose och Aron och sade: "Gå, offra till er Gud i landet."
Men Mose svarade: "Det skulle inte vara rätt. De offer som vi har för avsikt att offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) är en styggelse för egyptierna. Skulle inte egyptierna stena oss om vi offrar vad som är en styggelse för dem?
Mose svarade: "Se, jag går ut från dig, och jag ska be till Herren (Jahve) att flugsvärmarna lämnar farao, hans tjänare och folket imorgon. Bara farao upphör med att vara bedräglig (luras, hånar) och inte låta folket gå för att offra till Herren (Jahve)."
Herren (Jahve) gjorde precis som Mose hade sagt och tog bort flugsvärmarna från farao, från hans tjänare och från hans folk. Ingenting blev kvar.
Men farao förhärdade (tillslöt) sitt hjärta och lät inte folket gå.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Om du vägrar att låta dem gå och fortsätter att hålla dem kvar,
se, då ska Herrens (Jahves) hand komma över din boskap på fälten, över hästarna, åsnorna, kamelerna, boskapsbesättningar och smådjursflockar. Det ska bli en förödande pest.
Men Herren (Jahve) ska göra åtskillnad på Israels boskap och Egyptens boskap så att ingenting ska dö som tillhör Israels söner (barn).' " [Här gör Gud på nytt skillnad mellan egyptierna och israeliterna, se även ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 8:22.] [Den egyptiska gudinnan Hathor var kungens amma, hon var också gudinna med ansvar för kärlek, fertilitet och kvinnor. Hon ansågs även vara den som rensade landet från dem som inte var rätt troende, hedningar i förhållande till den egyptiska gudavärlden. Detta är också en dom mot den religiösa hierarkin där kalvar, kor och oxar tillbads och var högt ansedda.]
Nästa dag utförde Herren (Jahve) denna gärning. All boskap [hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 3] i Egypten dog, men inte ett enda boskap som tillhörde Israels söner (barn) dog.
När farao frågade hade inte ett enda djur som tillhörde Israels söner (barn) dött. Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lät inte folket gå.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose och Aron: "Ta händerna fulla med aska från ugnen [kan syfta på aska från de ugnar där man bränt kadavren efter de döda djuren] och låt Mose kasta upp den mot himlen inför faraos åsyn.
Det ska bli fint damm över hela Egyptens land och ska bli som bölder som blommar upp med sår på både människor och djur över hela landet." [Med denna sjätte plåga tar Herren itu med hela det egyptiska systemet för läkedom. I Egypten grasserade alla upptänkliga sjukdomar och krämpor. Men läkedom handlade inte om medicin utan uteslutande om magi och ockultism. Olika åkommor tillskrevs skilda gudar och gudinnor som antingen kunde förhindra eller förorsaka dessa sjukdomar. Varje åkomma hade sin egen ritual, trolldryck eller amulett för att beveka den specifika guden.
    En av ritualerna för helande var särskilt grym. Den föreskrev att man skulle offra en levande människa som brändes på ett högt altare. Sedan kastade man upp askan i luften och trodde att när den spreds med vinden skulle det ge välsignelse och helande. När Mose tar aska i handen och kastar upp i luften mot himlen framför farao så är det en direkt konfrontation mot denna sed.]
Så de tog aska från ugnen och stod framför faraos ansikte. När Mose kastade upp askan mot himlen blev den till bölder som blommade upp med sår på både människor och djur över hela landet.
Trollkarlarna kunde inte stå framför Mose på grund av bölderna, för de var på trollkarlarna precis som på alla egyptier.
Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta så att han inte lyssnade till dem. Så som Herren (Jahve) hade sagt till Mose [ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 4:21; ment='auto-top' data-trigger='hover'>7:3]. [Efter den 5:e plågan står det i ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 9:6 att "all boskap dog." Vilka djur var det då som fick bölder i den 6:e plågan, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 9:10, och vilken boskap är det som tas in från fälten och skyddas från haglet i den 7:e plågan, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 9:20–25? Det finns flera förklaringar.
    Hebreiska kol, översatt "alla" i ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 9:6, behöver inte betyda vartenda ett utan också "alla typer". I den grekiska översättningen Septuaginta väljs inte gr. holon, som beskriver varenda en, utan pas som beskriver "alla sorter och olika typer". Betydelsen blir då att den femte plågan med någon form av sjukdom påverkade alla olika sorters boskap som hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter. Denna tolkning stärks av att några verser innan räknas just dessa olika typer av tamboskap upp, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 9:3.
    Bibeln anger inte heller hur lång tid som passerar mellan den femte och sjätte plågan. Om det nu verkligen var varenda en av all boskap som utplånades, kan egyptierna tagit boskap från israeliterna eller köpt från grannländer. Vad det gäller haglet i den 7:e plågan varnades "de som fruktade Herren bland faraos tjänare" att ta in sin boskap under tak för att inte dö, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 9:20. Även om Bibeln inte uttryckligen säger det kan dessa gudfruktiga egyptier blivit skonade även tidigare, på samma sätt som israeliterna, när den egyptiska boskapen drabbades av sjukdom redan under den 5:e plågan.]
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Denna gång ska jag sända alla hemsökelser (plågor – heb. magefa) till ditt hjärta, och till dina tjänare och till ditt folk, så att ni ska veta att det finns ingen som jag i hela världen.
Sannerligen skulle jag nu ha kunnat sträcka ut min hand och slå dig och ditt folk med en pest som hade sopat bort dig från jordens yta.
Likväl (en skarp betonong och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) har jag låtit dig stå av denna anledning; för att visa dig min makt och för att mitt mäktiga namn ska proklameras, deklareras, förkunnas ut över hela jorden.
Se, imorgon vid den här tiden ska jag låta det regna med en mycket häftig hagelstorm, vars like aldrig har skådats i Egypten sedan den dag det grundades och till nu.
Sänd ut detta ord (gör det känt i hela Egypten); Stalla in din boskap och allt som du har ute på fälten. Varje person eller djur som är kvar ute på fältet och inte tagits hem (till stallet) kommer att dö när haglet faller ner på dem.' "
Var och en som fruktar (vördar) Herren (Jahve) bland faraos tjänare måste se till att hans egna tjänare och boskap flyr in i husen,
men var och en som inte fruktar (vördar) Herrens (Jahves) ord lämnar sina tjänare och sin boskap ute på fälten.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och låt det hagla över hela Egypten, på människor, på djur och allt som växer på fälten över hela landet." [Den egyptiska gudinnan Nut hörde ihop med himlen. Hon förfogade över en barriär som skilde kaos från den kosmiska ordningen i den här världen. Hon är hustru till markens gud Geb och sågs som beskyddare av jorden. Nut ansågs särskilt ansvarig för natthimlen med sina stjärnkonstellationer som kunde förutspå framtiden, det vi kallar för astrologi. Nut var en av de viktigaste gudinnorna. Egyptierna trodde att de skyddades från naturens destruktiva krafter när de tjänade henne. När haglet fördärvade både djur, grödor och människor visade sig hennes kraft verkningslös.]
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och Herren (Jahve) sände åska och hagel. Eld kom ner på jorden när Herren (Jahve) lät hagel falla över Egyptens land.
Haglet föll tungt med blixtar mitt i haglet. Dess like hade aldrig tidigare skådats över Egypten sedan landet blev till. [Haglet består både av eld och is. Mirakulöst smäter inte elden isen och isen släcker inte elden. Dessa motsatta krafter verkar tillsammans för att utföra Guds vilja. Den medeltida franska rabbinen Rashi, som skrivit det mest inflytelserika kommentarverket till GT, noterar också hur ordet för himmel (hebr. shamaim) består av två ord: eld (hebr. esh) och vatten (hebr. maim).]
Haglet slog ner allt som fanns på fälten, både människor och djur, allt i hela Egyptens land. Det slog också ner alla grödor på fälten och bröt sönder alla träd.
Farao kallade på Mose och Aron och sade till dem: "Jag har syndat denna gång. Herren (Jahve) är rättfärdig, medan jag och mitt folk är onda.
Be till Herren (Jahve), det räcker med Guds (Elohims) åska och hagel. Jag ska låta er gå. Ni behöver inte stanna längre."
Mose sade till honom: "Så snart jag har gått ut ur staden ska jag sträcka ut min hand till Herren (Jahve). Åskan ska sluta och haglet ska upphöra så att du må veta att jorden är Herrens (Jahves).
Men angående dig och dina tjänare vet jag att ni fortfarande inte fruktar (vördar) Herren Gud (Jahve Elohim)."
Linet och kornet var fördärvat, eftersom kornet hade gått i ax och linet stod i blom.
Men vetet och speltvetet hade inte fördärvats eftersom det skördas senare. [Av dessa agrara notiser vet vi att detta måste ha ägt rum i månadsskiftet mars/april.]
Mose gick ut ur staden, bort från farao, och sträckte upp sin hand till Herren (Jahve). Då slutade åskan och haglet upphörde och regnet vräkte inte längre ner på jorden.
Men när farao såg att regnet, haglet och åskan hade upphört, utökade han sin synd och förhärdade (tillslöt) sitt hjärta, både han och hans tjänare.
Faraos hjärta var förhärdat (tillslutet) och han lät inte Israels söner (barn) gå, så som Herren (Jahve) hade sagt genom Moses hand.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao, för jag har förhärdat (tillslutet) hans hjärta och hans tjänares hjärtan, så att jag kan visa mina tecken i deras mitt.
Detta ska du berätta för dina söner och deras söner (barn och barnbarn), om vad jag har gjort i Egypten, liksom mina tecken som jag har gjort ibland dem, så att ni ska veta att jag är Herren (Jahve)."
Mose och Aron gick in till farao och sade till honom: "Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: 'Hur länge ska du vägra att ödmjuka dig själv inför mig? Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Sedan ska de täcka jordens yta (bokstavligt "ansikte"), så att ingen ska kunna se marken. De ska äta det som undkom, det som blev kvar efter haglet och äta alla era träd ute på fälten.
Dina hus ska fyllas (av gräshopporna), det ska också dina tjänares hus och alla egyptiers hus, på ett sätt som dina fäder eller förfäder aldrig har sett från den dag då de kom till jorden till idag.' " Sedan vände han sig om och gick ut från farao. [Med gräshopporna är det flera egyptiska gudar som straffas. Shu var den gud som kontrollerade vindarna och Gud sänder gräshopporna med östanvinden. Nefri vaktade utsädet, Renenutet var gudinnan som vakade över skörden, Geb var markens gud så alla dessa fick se sig omintetgjorda när Gud lät gräshopporna fördärva all vegetation. Heset var överflödets gud i Egypten och även detta togs bort när inte marken gav någon gröda. Alla dessa gudar var sådana man litade på i Egypten för tillväxt och en säker och god skörd som gav välstånd.]
Faraos tjänare sade till honom: "Hur länge ska den här mannen vara en snara för oss? Skicka iväg dessa människor så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) sin Gud (Elohim). Inser du inte att hela Egypten blir fördärvat?"
Mose och Aron hämtades till farao igen och han sa till dem: "Gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren er Gud (Jahve Elohim). Vilka är det som går?"
Mose svarade: "Vi ska gå med våra unga och våra gamla, våra söner och våra döttrar. Vi ska gå med våra fårflockar och boskapshjordar. För vi måste fira en Herrens högtid till Honom (till Guds ära)."
Men han sade till dem: "Må Herren (Jahve) vara med er om jag någonsin skulle låta er gå med era små. Se, ondska är i era ansikten.
Inte på det viset. Gå nu ni som är män och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve), för det är vad ni önskar." Sedan drevs de ut från faraos ansikte (närvaro).
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand över Egyptens land så att gräshopporna kan komma upp över Egypten och äta varje planta som haglet har lämnat."
Mose sträckte ut sin stav över Egyptens land och Herren (Jahve) förde en östanvind över landet, hela den dagen och hela natten, när det blev morgon förde östanvinden med sig gräshoppssvärmarna.
Gräshoppssvärmarna kom upp över hela Egyptens land och stannade kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser), så tätt att dess like aldrig varit tidigare, och inte heller ska bli igen.
De täckte hela marken så att den blev förmörkad, och de åt upp varenda planta i hela landet och all frukt från träden som haglet hade lämnat. Inte en enda tillstymmelse till något grönt, inget träd eller planta på fälten fanns kvar i hela Egyptens land.
Då kallade farao snabbt på Mose och Aron och sa: "Jag har syndat mot Herren er Gud (Jahve Elohim) och mot er.
Förlåt nu min synd bara denna gång, be till Herren er Gud (Jahve Elohim) så att han tar bort denna död ifrån mig."
Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta och han lät inte Israels söner (barn) gå.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och det ska bli mörkt över hela Egyptens land. Ett mörker som man kan ta på." [ment='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 105:28] [Detta mörker var inget vanligt mörker utan ett som man fysiskt kan ta på och känna/erfara. Solguden Ra var den högsta i rang bland Egyptens gudar och nu kan han inte skingra detta mörker. Men dessutom fanns en annan gud som heter Apep som var en motståndare till Ra och som rådde över mörkret. Även han konfronterades i denna plåga eftersom Gud lät solen skina bland israeliterna och därmed visade att det var Gud som bestämde även över mörkret.]
Den ene kunde inte se den andre och ingen kunde resa sig från sin plats på tre dagar. Men alla Israels söner (allt folk) hade ljus där de vistades.
Farao kallade på Mose och sade: "Gå, betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve). Lämna bara era fårflockar och boskapshjordar, era små kan också gå med er."
Men Mose sade: Du måste också ge oss offer och brännoffer i våra händer, så att vi kan offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim).
Vår boskap ska också gå med oss, inte en enda klöv ska lämnas bakom. Vi måste ta av dem för att betjäna Herren vår Gud (Jahve Elohim). Själva vet vi inte hur vi ska betjäna Herren (Jahve) förrän vi kommer dit.
Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta och han var ovillig att låta dem gå.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta ännu en plåga komma över farao och Egypten. Därefter ska han låta er gå härifrån. När han låter er gå ska han med kraft (forcerat) kasta ut er (tvinga ut er) allihop härifrån.
Tala nu in i folkets öra och låt varje man bland er begära av sin granne, och varje kvinna av sin grannfru, juveler av silver och juveler av guld.
Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon. Mannen Mose var verkligen, sannerligen stor i faraos tjänares ögon och i folkets ögon. [I princip alla egyptier såg vid det här laget på Mose som en stor, kanske den största guden som fanns, eftersom han, genom alla tecken som Herren låtit honom göra, nu hade visat att Egyptens alla stora gudar inte hade den makt som folket tills nu hade tillskrivit dem.]
och alla förstfödda i Egyptens land ska dö. Från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland tjänarinnorna vid kvarnen, tillsammans med allt förstfött bland boskapen. [I denna plåga är det farao själv som utmanas. Farao var en av de högsta gudarna i Egypten tillsammans med gudinnan Isis som var barnens beskyddare. När det står allt förstfött gäller det oavsett ålder. Det är alltså inte bara barn som dör utan också äldre personer som är förstfödda i sin familj.]
Det ska bli en stor gråt över hela Egyptens land, dess like har aldrig hörts förut och kommer inte att höras igen.
Men inte så mycket som en hund kommer att morra mot någon av Israels söner (barn), varken mot människa eller boskap, så att ni ska veta att Herren (Jahve) gör åtskillnad mellan Egypten och Israel.
Och alla dessa dina tjänare ska komma ner till mig och falla ner inför mig och säga: Dra ut, du och allt ditt folk som följer dig. Därefter ska jag gå. Sedan gick han ut från farao i brinnande vrede.
Mose och Aron gjorde alla dessa tecken inför farao och Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, så att han inte lät Israels söner (barn) gå ut ur hans land.
Herren (Jahve) hade talat till Mose och Aron i Egyptens land:
Berätta för hela Israels folk: På den 10:e dagen i denna månad ska varje familj ta ett lamm – ett lamm för varje hushåll.
Om något hushåll är för litet för ett lamm [om man är färre än tio personer], så ska mannen och hans närmsta granne dela på ett lamm. Beroende på hur mycket varje person äter och antal familjemedlemmar ska ni beräkna hur många som kan dela på ett lamm.
Lammet ska vara felfritt (fullkomligt, oskyldigt) [ment='auto-top' data-trigger='hover'>Heb 7:26; ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Pet 1:19], av hankön, och ett år gammalt. Ni kan välja det bland fåren eller getterna.
De ska ta från blodet och stryka det på de båda dörrposterna och på träslån över dörren i alla de husen där man ska äta det.
De ska äta köttet samma natt, de ska äta det stekt över eld med bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig] och med bittra örter [för att påminna om slaveriet och lidandet i Egypten].
Ät inte köttet rått eller kokat i vatten, utan stekt över eld med huvudet, benen och innanmäte.
Ni får inte lämna kvar något till nästa morgon, det som blir kvar måste ni bränna upp i eld.
Så här ska ni äta det: Var klädda som inför en resa [ordagrant "var omgjordade kring länderna" dvs. bind upp rocken för att vara redo att ge sig av], ha sandalerna på era fötter och staven i er hand. Ni ska äta det med hast. Detta är Herrens påsk (hebr. pesach). [Ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach, som i sin tur går tillbaka till hebreiska verbet pasach som betyder "gå förbi". I ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 13 förklaras hur Herrens straff går förbi och Israels folk skonas från döden. På engelska heter högtiden passover. Detta är första av ordet pesach som totalt finns 49 (7 x 7) ggr, varav 22 är i Moseböckerna. Den bestämda formen haPesach (se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 21) har talvärdet 153, jfm med ment='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 21:11.]
För samma natt ska jag passera igenom Egyptens land och attackera allt förstfött i Egypten, både människor och djur. Jag ska döma alla Egyptens gudar – Jag Är Herren (Jahve).
Blodet som ni strukit på era hus ska vara ett tecken [för mig] på var ni är. När jag ser blodet ska jag passera förbi er (hebr. pasa), och denna plåga ska inte komma över er och förgöra er när jag attackerar Egyptens land. [På samma sätt ser Gud på oss idag när vi har accepterat Jesu försoning i våra liv. Då slipper vi straffet för våra synder eftersom Jesus tagit det i vårt ställe.]
På den första dagen av högtiden och även på den sjunde, samla alla till en helig sammankomst. Inget arbete ska göras på dessa två dagar, förutom att förbereda det som var och en behöver för att äta.
Från kvällen den 14:e dagen i första månaden ända till kvällen den 21:a dagen i månaden ska ni äta osyrat bröd.
Ingen jäst (surdeg) får finnas i era hus under dessa sju dagar [av högtid]. Den som äter något som har jäst i sig ska bli utestängd (avskuren) från Israel. Det spelar ingen roll om han är en främling eller född i landet [principen gäller alla].
Sedan kallade Mose till sig alla de äldste och sade till dem: "Gå och tag ett småboskap (får, lamm) för varje familj, och slakta påskalammet (hebr. pesach).
Tag en handfull isopstjälkar. [Isop har en styv och förgrenad stjälk och blir upp till 0,5 meter lång.] Doppa dem i skålen med blodet [som ni tömt från lammet] och stryk det ovanför dörren och ner på de båda dörrposterna. Ingen av er får sedan gå ut förrän nästa morgon.
Herren (Jahve) ska gå fram [genom landet under natten] för att slå Egypten. Men när han ser blodet ovanför dörren och på de båda dörrposterna, ska han passera förbi dörren och inte tillåta fördärvaren [dödsängeln] att komma in i era hus och slå er.
Ni och era barn ska hålla denna händelse som en stadga för evigt.
Då ska ni svara: "Det är påskalammet åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men skonade våra hus." Då böjde folket sig ner och tillbad.
Sedan gick israeliterna och gjorde allt det som Herren hade befallt Mose och Aron.
Så hände det vid midnatt att Herren (Jahve) slog allt förstfött i Egyptens land från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland fångarna i fängelsehålan, tillsammans med allt förstfött bland boskapen.
Då reste sig farao upp i natten, han och hans tjänare och alla egyptier och där var ett högt klagorop i Egypten, eftersom där inte fanns ett enda hus där ingen hade dött.
[När det gäller dateringen av uttåget finns det två teorier, den sena (1200-talet f.Kr.) och den tidiga (1400-talet f.Kr.). Se ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Kung 6:1 för mer info.] Han [farao] kallade på Mose och Aron mitt i natten och sade: "Stå upp, gå ut från mitt folk, både ni och Israels söner (alla israeliter) ochoch betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve) som ni har sagt.
Ta era fårflockar och boskapshjordar, som ni har sagt och försvinn! Men välsigna även mig."
På det viset gjorde Israels söner (folk) i enlighet med Mose ord. De bad egyptierna om föremål av silver och guld och kläder.
Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon så att de lät dem få allt de bad om. Så blev egyptierna plundrade.
Också en blandad skara (icke-judar) drog upp med dem tillsammans med fårflockar, boskapshjordar och mycket nötkreatur.
De hade bakat osyrat (ojäst) bröd av degen som de tog med sig från Egypten. Den var ojäst eftersom de inte hann låta den jäsa när de blev utslängda från Egypten. Inte heller hade de hunnit proviantera (inför uttåget).
Tiden som Israels söner (folk) hade vistats i Egypten var 430 år.
Och det hände sig att i slutet av de 430 åren, just på den dagen, att alla Herrens (Jahves) arméer drog ut från Egyptens land.
Och Herren (Jahve) sade till Mose och Aron: Detta är förordningen om påsken. [Syftar både på högtiden och själva måltiden, påskalammet.] Ingen främling får äta den,
men alla mäns tjänare som är köpta för pengar, när ni har omskurit dem ska de äta av det.
En besökare och en inhyrd tjänare ska inte äta av det.
I ett och samma hus ska det ätas, ni ska inte bära ut något av köttet ut ur huset, inte heller får något ben krossas. [Denna passage är en tydlig skuggbild av Jesus som vår påsk, vårt påskalamm, bara den som är omskuren enligt förbundets regler får äta, på samma sätt som bara den som är frälst, och därmed har sitt hjärta omskuret i det Nya förbundet kan ta del av Jesus. Redan här förutsägs det också att inget av hans ben ska krossas och det skedde inte heller, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 19:33; ment='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 22:18.]
Men om någon utomstående som bor bland er vill hålla påsken för Herren (Jahve) måste alla män bli omskurna. Sedan kan de komma nära och hålla den. Han ska då räknas som en infödd i landet. Men ingen oomskuren ska äta av det.
Samma undervisning (hebr. Torah) gäller för den infödde som för främlingen som bor bland er.
Och alla Israels söner (barn) gjorde så. De gjorde precis som Herren (Jahve) hade befallt Mose och Aron.
"Avskilj (helga) alla förstfödda åt mig, vad som än öppnar moderlivet bland Israels söner (barn), både bland människor och djur, det är mitt."
Mose sade till folket: Kom ihåg den här dagen, då ni kom ut ur Egypten, ut ur slavhuset (slaveriet), för med styrka förde Herrens (Jahves) hand ut er från denna plats. Inget syrat (hebr. ment='auto-top' data-trigger='hover'>chamets) [bröd eller mat som innehåller jäst] ska ätas.
Och det ska ske när Herren (Jahve) ska föra in er i kananéernas och hettiternas och amoréernas och hiviternas och jevuséernas land, som han har lovat med ed till era fäder att ge er [ment='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:1–3], ett land som flyter av mjölk och honung, att ni ska betjäna, hålla denna gudstjänst i denna månad.
[Mose talar till folket:] "I sju dagar ska du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen ska bli en Herrens högtid.
Alla de sju dagarna ska du äta bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig], ingenting syrat får finnas hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land.
Den [högtiden] ska vara som ett tecken på din hand och ett märke på din panna (mellan dina ögon) som ständigt påminner dig så att Herrens (Jahves) undervisning (hebr. Torah) alltid är i din mun, för det var med stark hand Herren förde dig ut ur Egypten.
Nu när Herren (Jahve) för er in i kananéernas land, som han har lovat med ed till er och era fäder och ger det till er,
då ska ni avskilja för Herren alla förstfödda från livmodern, och alla förstfödda handjur som ni får ska tillhöra Herren (Jahve).
Varje förstfödd åsna ska du lösa ut med ett lamm, och om du inte löser ut det ska du bryta av dess nacke. Men du måste lösa ut varje förstfödd son bland dina söner. [När det handlar om djuren är det alltså valfritt att lösa ut ett förstfött djur eller inte, men när det gäller människorna finns inte den valmöjligheten. Jesus är den som löser ut oss alla om vi låter oss bli utlösta.]
och när farao vägrade att låta oss gå, slog Herren (Jahve) allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap. Därför offrar jag allt förstfött av hankön till Herren (Jahve) men jag löser ut alla förstfödda av mina söner." [Ceremonin kallas Pidyon haben, hebreiska för "friköpandet av sonen", se ment='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 8:16. Seden praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa på fem silvermynt. En förstfödd från en prästsläkt – kohen – omfattas inte av budet, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 3:12.]
Så ska det bli som ett tecken på din hand och mellan dina ögon (på din panna), för med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten.
Efter det att farao låtit folket gå, ledde Gud (Elohim) dem inte på vägen mot filistéernas land, även om den var närmast, kortast, för Gud (Elohim) sade: Folket kan ändra sig om de ser krig och vilja vända tillbaks till Egypten. [Gud valde att inledningsvis skona folket från motgångar för att ge dem möjligheten att bli trygga i sin nya situation och lära sig förstå att Gud alltid är pålitlig. Men senare vill han lära oss att lita på honom även i motgång för det tillhör livet som frälst att kunna möta både med– och motgångar tillsammans med Gud. Denna vers lär oss att hjälpa nyfrälsta syskon så att vi skyddar dem från onödiga motgångar i början på sin vandring med Jesus.]
Gud lät folket gå runt genom öknen mot Röda havet. Israeliterna marscherade som en krigshär (ordnade i strukturerade grupper) ut genom Egypten
Herren (Jahve) gick framför dem. På dagen i en molnstod för att visa dem vägen och på natten i en eldstod för att ge dem ljus. På så sätt kunde de vandra både dag och natt.
Han tog inte bort molnstoden på dagen och inte heller eldstoden på natten.
Säg åt israeliterna att vända om och slå läger utanför Pi Hachirot [detta ord är snarlikt det hebreiska ordet herut, som betyder frihet] mellan Migdol [betyder torn] och havet; mitt emot Baal Tsefon ska ni slå läger vid havet.
Jag ska göra så att faraos hjärta förhärdas (tillsluts) och han ska komma efter dem, sedan ska jag bli förhärligad på farao tillsammans med hela hans armé och egyptierna ska veta att Jag Är Herren (Jahve). Så blev det.
När man berättade för Egyptens kung att folket hade flytt förändrades faraos och hans tjänares hjärtan mot folket och de sade: Vad är det vi har gjort som låtit Israel lämna sin plats som våra slavar?
Han [farao] gjorde i ordning sin vagn och tog sitt folk med sig.
Han tog 600 av de finaste vagnarna tillsammans med alla andra vagnar i Egypten och härförare över dem. [De flesta enheterna med vagnar under den här perioden var mellan 10 och 150, så 600 är ett stort antal, men inte orimligt. När Ramses II stred mot hitterna vid slaget i Qadesh skröt hans fiende med 2 500 vagnar.]
Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, kungen i Egypten, så att han jagade efter Israels söner(folk), eftersom Israels söner (folk) drog ut med en hög hand (självsäkert, stolt) [i faraos ögon helt öppet och trotsigt].
Men egyptierna jagade dem med alla faraos hästar och vagnar, liksom hans körsvenner och hans armé, och kom ikapp dem där de var lägrade vid havet utanför Pi Hachirot mitt emot Baal Tsefon. [På nytt nämns platserna, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2.]
När farao var nära, upptäckte israeliterna att egyptierna var på marsch mot dem, och israeliterna blev helt skräckslagna och ropade till Herren,
Var det inte det vi sade i Egypten? Vi sade: 'Lämna oss ifred så att vi kan vara slavar under egyptierna.' Det är bättre för oss att tjäna egyptierna som slavar än att dö i öknen."
Mose sade till folket: "Sluta att känna fruktan! Stå fasta (fly inte) och ni ska få se hur Herren befriar (frälser) er i dag. De egyptier ni ser i dag, ska ni aldrig mer se igen. [Går också att översätta: "Så som ni ser egyptierna idag, ska ni aldrig mer se dem igen."]
Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla (tysta, döva; hålla er lugna; ta intryck)." [Ordet stilla (hebr. harash) har mer än en innebörd. Gud ville att israeliterna skulle stanna upp och vara tysta – dvs. upphöra med sina förskräckta rop och sitt uttalade missnöje, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 10, ment='auto-top' data-trigger='hover'>11 och ment='auto-top' data-trigger='hover'>12. De skulle vara likt dövstumma som bara skulle bevittna Guds ingripande – hur han skulle ta hand om den egyptiska armén som närmade sig. Grundordet har också betydelsen att gravera in eller plöja någonting, och i detta sammanhang handlar det om att låta hjärtat bli märkt av Guds frid och låta vetskapen om hans ingripande sjunka djupt in – mitt i och trots omständigheterna.]
Herren sade till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg till israeliterna att gå framåt [ut i havet].
Lyft upp din stav och sträck ut din hand över havet och dela det, och israeliterna ska gå på torr mark rakt igenom havet.
Och jag, se, skåda, jag ska förhärda (tillsluta) egyptiernas hjärtan och de ska jaga efter dem så att jag ska bli förhärligad på farao och hans armé, hans vagnar och körsvenner.
Då ska egyptierna veta att Jag Är Herren (Jahve), när jag förhärligar mig på farao och hans vagnar och hans körsvenner.
Den [molnstoden, ängeln] kom på det sättet emellan egyptiernas läger och israeliternas läger. Molnet var där med mörker [för egyptierna], ändå gav det ljus där under natten [åt israeliterna], ingen kom nära den andre på hela natten. [Hebreiska texten är inte helt tydlig i ment='auto-top' data-trigger='hover'>vers 20, som ordagrant lyder: "Molnet och mörkret var där och lyste upp natten." Den grekiska översättningen Septuaginta översätter: "Mörkret föll, och hela natten gick utan att arméerna kom i närheten av varandra." Poängen är att de båda lägren var åtskilda och ingen kunde passera molnstoden som var emellan dem.]
Israeliterna vandrade tvärs igenom havet på torr mark, medan vattnet stod som en vägg på båda sidor om dem. [Totalt är det omkring två miljoner människor som passerar genom havet den natten, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 12:37.]
Men egyptierna jagade efter dem och gick ut efter dem till mitten av havet, alla faraos hästar, hans vagnar och hans körsvenner.
Nu hände det sig under morgonväkten [den sista av de tre nattväkterna – från klockan två till sex på morgonen] att Herren (Jahve) tittade ner på Egyptens armé från eldstoden och molnstoden och förorsakade panik i den egyptiska hären.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: Sträck ut din hand över havet så att vattnet kommer tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och över deras körsvenner.
Så Mose sträckte ut sin hand över havet och havet återvände till sin styrka när morgonen grydde och egyptierna flydde mot det och Herren (Jahve) störtade egyptierna mitt i havet.
Och vattnet återvände och övertäckte vagnarna och körsvennerna, liksom hela faraos armé som gått efter dem ut i havet, inte så mycket som en enda en av dem fanns kvar (överlevde).
Men Israels söner (barn) vandrade på torr mark mitt i havet och vattnet stod som en mur för dem på deras högra sida och på deras vänstra sida.
Och Israel såg det stora verk som Herren (Jahve) gjorde på egyptierna, och folket fruktade, vördade Herren (Jahve) och de trodde på Herren (Jahve) och hans tjänare Mose.
[Alla israeliterna, omkring två miljoner, har passerat torrskodda genom Röda havet, medan farao och hans armé som förföljde dem just har dränkts i vattenmassorna bakom dem. Röda havet har två armar på vardera sidan om Sinaihalvön, den västra är Suezviken och den östra är Aqabaviken. Svensken Lennart Möller (i sin bok the Exodus Case) ger förslaget Nuweiba vid Aqabaviken i nuvarande Egypten. Det är knappt två mil över till andra sidan, nuvarande Saudiarabien. Just på den här sträckningen finns en 2 kilometer bred förhöjning på botten som gör att som djupast är det bara omkring 80 meter.] Då sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren, de sjöng:
"Jag vill sjunga till Herren,
    för han har vunnit en överväldigande seger.
Häst och ryttare störtade (slungade) han ner i havet.
Herren (Jah, kortformen av Jahve, betecknar att han alltid har existerat) är min styrka (starkhet) och min lovsång,
    han blev min frälsning (räddning).
Han är min Gud (El) och jag vill prisa honom,
    min faders Gud och jag vill upphöja honom.
Faraos vagnar och hans armé
    har han kastat i havet;
hans högsta befälhavare
    dränktes också i Röda havet.
I din stora härlighet (upphöjdhet, majestät)
    slog du ner de som reste sig upp mot dig.
Du släppte lös din förtärande eld (vrede)
    som förtärde dem som halm.
    [Samma verb "släpp lös" användes genomgående i kravet mot farao att "släppa" israeliterna
    fria. Ironiskt nog släpps nu Guds eld lös över honom själv då han vägrade lyda Gud.]

En fnysning från din näsa [östanvinden som blåste under natten, se ment='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 14:21]
    dämde upp vattnen (staplade upp dem).
det böljande (forsande vattnet) reste sig som en mur,
    vattenströmmarna stelnade i havets djup.
Skräck och fruktan ska falla över dem,
    genom din arms storhet
    ska de bli förstenade (bli stilla som stenar),
till dess ditt folk har passerat Herre (Jahve),
    till dess folket som du friköpt passerat förbi.
Du förde dem in och planterade dem
    på bergen av ditt arv,
platsen Herre (Jahve) som du har gjort för dig själv att på bo på,
    det heliga (templet) Herre (Adonai) som dina händer har förberett.