9001 – /וַ (v)

och


Typ: H:Conj
Hebreiska: /וַ (v)
Ursprung:
Användning: 21310 ggr i GT

Engelsk översättning

and

Engelsk beskrivning

Verbal vav: joined to verb with no intervening prefix (usually conversive) (future<->past)

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (21310 st)


Gud (Elohim) sade: "Låt det vara ljus", och det blev ljus.
Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att ljuset var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt), och Gud separerade (skilde) ljuset från mörkret.
Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon – dag ett (hebr. jom echad). [Frasen "det blev kväll och det blev morgon" återkommer de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. När den första dagen beskrivs används grundtalet "ett" (hebr. echad), inte ordningstalet "första" (hebr. rishon). Anledningen kan vara att indikera att det är här tiden startar. Inom judendomen räknas en dag från kvällen till nästa kväll. Rabbiner lär att anledningen är för att Gud vill att dagen ska börja med vila, inte arbete (1 Mos 2:1–3). En annan aspekt är att dagen börjar i mörker, men slutar i ljus! Det hebreiska ordet dag kan också beskriva ett större tidsintervall, men eftersom uttrycket "kväll och morgon" används (som är ett s.k. polar-merismos) betonas troligtvis att tidsperioden verkligen är en dag, se även 2 Mos 20:11. Det ska dock noteras att solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, först får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14. Inget tidsintervall anges heller från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen.]
Gud (Elohim) sade: "Låt det vara ett mellanrum (fäste, himlavalv, en utsträckning, expansion) [dvs. himlarna eller skyn, se vers 8] mitt i vattnet, som separerar (skiljer) vatten från vatten."
Gud (Elohim) formade (gjorde) mellanrummet (himlavalvet) och separerade vattnet som var under fästet från vattnet som var ovan mellanrummet, och det skedde så.
Gud (Elohim) kallade mellanrummet (himlavalvet) himlarna (skyn eller rymden). Det blev kväll och det blev morgon – andra dagen (hebr. jom sheni). [Ordet "mellanrum" är hebr. raqia, se vers 6–8 och 14–17. Det kan också översättas valv, fäste eller expansion och används om en uthamrad plåt. Denna expansion förklarar det som fysikerna sett om hur galaxer så småningom kunde bildas. Utifrån den nära kopplingen mellan det hebreiska ordet för vatten maim och väte (se vers 2), kan vers 6 också tolkas som att vätemoln skiljs från vätemoln i rymden så att de olika galaxerna bildades. Det hebreiska ordet för himlar är shamaim. Den sista delen, maim, är vatten. Den första delen kan vara sham, en oanvänd rot som tros ha betydelsen upphöjd. Betydelsen blir då "vattnet där ovan". En annan förklaring är att det kommer från ordet för eld esh och då blir himlen "eld-vattnen", vilket också är en passande beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner.]
Gud (Elohim) sade: "Låt vattnet under himlarna samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)", och det skedde så.
Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet hav. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) sade: "Låt jorden (landytan) producera grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sin art (sort) och fruktträd som bär (gör, formar) frukt efter sin art (sort)", och det skedde så.
Jorden producerade grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sin art, och fruktträd som kontinuerligt bär (gör, formar) frukt efter sin art. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Det blev kväll och det blev morgon – tredje dagen (hebr. jom shlishi). [Detta är den enda dagen då Gud säger "det var gott" två gånger, se vers 10 och 12. Inom judendomen anses just därför tisdagen, den tredje dagen, vara en extra bra dag att starta något nytt på. Judiska bröllop sker därför än i dag ofta på tisdagar. Jesus gick på ett bröllop i Kana, just på "tredje dagen", se Joh 2:1.]
[Det finns en fin parallell symmetri mellan de tre första och de följande tre dagarna. Det som har skapats fylls med innehåll i tur och ordning. Första dagen skapas ljuset som fjärde dagen fylls med solen, månen och stjärnorna. Andra dagen skapas vatten och sky som femte dagen fylls med fiskar och fåglar. Tredje dagen skapas marken med vegetation som sjätte dagen fylls med djur, människan och fröbärande örter. Samtidigt finns det en parallellism (A B C – A´ B´ C´) och stycket ramas också in av de stora himlakropparna (vers 14) och de minsta fröna (vers 29).] Gud (Elohim) sade: "Låt det bli ljusbärare på himmelens mellanrum (fäste, himlavalv, expansion)
som separerar (skiljer) mellan dag och natt,
låt dem bli tecken (signaler) för att indikera särskilda
tider (högtider – hebr. moadim) [3 Mos 23], dagar och år,

och låt dem vara ljusbärare på himmelens mellanrum (fäste, valv) för att ge ljus på jorden",
och det skedde så.

Gud (Elohim) formade (gjorde) de två stora ljusbärarna,
den större [solen] för att råda över dagen,
och den mindre [månen] för att råda över natten, och [även] stjärnorna.
[Himlakropparna som tidigare skapats, och formats den andra dagen, tillskrivs nu sina uppgifter, se vers 7–8.]
Gud (Elohim) satte (placerade) dem [solen, månen och stjärnorna] på himlens mellanrum (fäste, valv) för att lysa på jorden,
för att råda över dagen och natten, och för att separera (skilja) ljuset från mörkret. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt). [Vers 14–18 formar en kiasm. Den ramas in av att Gud sade och Gud såg. Ordet separerar/separera används om dag/natt i vers 14b och om ljuset/mörkret i vers 18b. De görs till tecken i vers 14c och sätts att råda i vers 18a. De ska ge ljus på jorden (vers 15 och 17b). Gud formade (vers 16) solen och månen och satte (vers 17) dem på sina platser. Centralt i vers 16b får de sin funktion att råda över dagen och natten.]
Det blev kväll och det blev morgon – fjärde dagen (hebr. jom revii). [Jorden snurrar i en bana kring solen.
    - Ett år är den tid som det tar för jorden att fullborda ett helt varv runt solen. - En månad är den tid det tar för månen att snurra ett varv kring jorden. - Ett dygn är den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt sin egen axel. Den rotationen gör att det blir dag och natt.
Det finns många intressanta frågeställningar i Bibelns första kapitel som utmanar läsaren att tänka:
    - Det är först på fjärde dagen som solen, månen och stjärnorna formas och insätts i sin funktion. Hur långa var de tre första dagarna när inte solens funktion fanns? - Att vi har en vecka på sju dagar är egentligen ologiskt, sju är inte delbart med vare sig antal dagar på en månad (29 eller 30) eller årets 365 dagar. Trots detta har mänskligheten alltid använt sig av den Bibliska sjudagarsveckan. - Det hebreiska ordet för år är shana, det består av tre bokstäver Shin, Nun, He vars numeriska värde är 355 (300+50+5). Den judiska kalendern har tolv månader och baseras på månen, men kompenserar för de elva dagar som saknas från solåret genom att lägga till en extra 13:e månad vart annat eller tredje år. Ett normalt år är därför oftast 355 dagar – exakt det numeriska värdet för det hebreiska ordet för år.
Det finns två olika ord för att skapa/göra på hebreiska. I detta stycke används asa, vars huvudbetydelse är att "göra" men kan även betyda "forma" och "skapa" (se vers 7, 11, 12, 16, 25, 26). Ett annat ord, hebr. bara används i vers 1, 21 och 27. Detta ord har betydelsen att "skapa" och "initiera något nytt".]
Gud (Elohim) sade: "Låt vattnet fyllas (låt det finnas en mångfald, mängder, ett överflöd) av levande varelser, och låt fåglar (insekter, alla djur med vingar) flyga över jorden i himlens sky (fäste, valv)."
Gud (Elohim) har skapat (initierat) de stora havsdjuren (krokodiler, ordagrant "de stora långsträckta havsdjuren") och alla levande varelser som fyller vattnet, efter deras sort (art), på samma sätt alla fåglar (insekter, alla djur med vingar), efter deras sort (art). Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt fåglarna (insekterna, alla djur med vingar) föröka sig på jorden (landytan)."
Det blev kväll och det blev morgon – femte dagen (hebr. jom chamishi).
Gud (Elohim) sade: "Låt jorden frambringa olika arter (sorter) av levande varelser: boskap, kräldjur (reptiler) och vilda djur av olika arter." Och det skedde så.
Gud (Elohim) gjorde (formade) de olika arterna av vilda djur, boskap och markens kräldjur. Gud såg att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) sade: "Låt oss [Fader, Son och helig Ande] göra människor (mänskligheten, man och kvinna) till vår avbild, för att likna oss [reflektera oss andligt sett]. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över fiskarna i havet, fåglarna i luften, och över boskapen, över hela jorden och över alla kräldjur som rör sig på jorden."
Gud (Elohim) skapade (initierade) människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Han skapade dem till man och kvinna.
Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: "Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor]. Råd (ha auktoritet) över fiskarna i vattnet, och över fåglarna under himmelen och över alla djur som rör sig på jorden."
Gud (Elohim) sade: "Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt. Det ska vara er mat.
Åt alla djuren på jorden, och alla fåglarna i luften, och alla kräldjur som rör sig på jorden – allt som har liv – åt dem ger jag alla gröna växter som mat." Och det blev så.
Gud (Elohim) såg allt som han hade gjort [undersökte allt noggrant], och se, det var mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat). [Ordagrant: gott mycket (hebr. tov meod), jmf vers 10, 12, 18, 21.] Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shlishi). [De första fem dagarna står i obestämd form. Ordagrant står det: dag ett (vers 5), dag andra (vers 8), dag tredje (vers 13), osv. Den sjätte och sjunde dagen har däremot bestämd artikel på dagarna. Ordagrant står det "dag den sjätte" och "dag den sjunde" (1 Mos 2:2, 3). Detta skrivsätt betonar fulländning.]
[Vers 1–3 är fint strukturerade i flera kiasmer. Nyckelord som betonas är vila (hebr. shavat) och den sjunde dagen (hebr. jom ha-shevii).] Så blev nu himlarna och jorden fullbordade (iordningställda, färdiga) och allt i dem [alla stjärnorna].

Och Gud (Elohim) slutförde på den sjunde dagen
    det verk som han arbetat med,
    och han vilade ("hade sabbat"; ordagrant: "upphörde med sitt arbete" – hebr. shavat)
på den sjunde dagen.
Gud (Elohim) välsignade (talade gott om)
    den sjunde dagen
och helgade den (dedikerade den som sin egen dag; särskilde den från andra dagar till att bli en speciell dag) eftersom han avslutade (vilade från – hebr. shavat) sitt arbete med skapelsen. [Detta stycke avslutas inte som de andra dagarna med "Det blev kväll och det blev morgon, den sjunde dagen". Anledningen är antagligen att detta uttryck också inleder nästa dag, men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag. Istället nämns "Den sjunde dagen" tre gånger och ramar in ordet vila i vers 2 och ramas in av välsigna/helga i vers 3. I judiska kalendrar är den första dagen söndagen. De första sex dagarna benämns jom rishon, jom sheni, jom shlishi, jom revii, jom chmishi och jom shishi. Den sjunde dagen, lördagen, bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shavat för att visa att den är speciell.]
Underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (dimma steg upp från marken) och vattnade hela jordytan (jordens mylla). [Det nämns inte att det regnar på jorden förrän i 1 Mos 7:12. Klimatet var alltså annorlunda än nu på jorden vilket kan förklara varför människorna levde längre och förekomsten av stora djur som dinosaurer. Kanske kan det liknas vid ett stort växthus. Den närmsta klimatzonen som har några av dessa karaktärsdrag i vår tid är Redwoodskogen i norra Kalifornien. De tusenåriga träden där är över 100 meter höga. Anledningen till det gynnsamma klimatet är den ihållande dimman från Stilla havet som kyler träden under sommaren och minskar avdunstningen. Under ett ånghölje finns inte heller något direkt solljus och inga regnbågar bildas. Det förklarar varför regnbågen kunde bli ett tecken som först sågs efter syndafloden, se 1 Mos 9:13.]
Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade) människan av stoft (sand) från jorden (myllan) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh). [Det hebreiska ordet för människa adam, är snarlikt ordet för jordens mylla adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det är människans andliga sida som är lik Gud, se 1 Mos 1:27. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se 1 Mos 1:20, 21, 24, 30. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platon och Aristoteles antika skrifter.
    Ordet för liv är hebr. chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Detta är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeende. Ordet består av bokstäverna Chet, Jod, Jod och Mem.]
Herren Gud (Jahve Elohim) planterade en trädgård (fruktträdgård) i Eden [betyder behaglig, lustfylld], åt öster [antagligen öster om Jordanfloden], och där satte han människan som han hade format (designat, skulpterat).
Herren Gud (Jahve Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat växa upp ur marken, också livets träd [Upp 2:7; 22:2, 14, 19] mitt i trädgården och kunskapens träd på gott (välsignelse, överflöd) och ont (misär, lidande).
En flod flödade från Eden för att vattna trädgården, sedan delade den sig i fyra grenar.
Herren Gud (Jahve Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den.
Herren Gud gav denna befallning [det första budet] till mannen, och sade:
"Av alla träd ska du verkligen (fritt; ordagrant: ätandes) äta,
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Det är inte gott (tillräckligt bra) att mannen ska vara ensam, jag vill göra (forma) en hjälpare (passande, anpassad) för honom."
Från jord formade Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglarna (insekterna och alla djuren som kan flyga) i luften, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn.
Adam gav namn åt all boskap, alla fåglarna (insekterna och alla djur som kan flyga) i luften, och alla [vilda] djur på fältet. Men för Adam fanns ingen (passande, anpassad) hjälpare.
Herren Gud (Jahve Elohim) lät en tung sömn falla över Adam, och medan han sov tog han ett av hans revben från hans sida och fyllde platsen med kött.
Från revbenet från mannens sida som Herren Gud hade tagit byggde han upp (modellerade han skickligt) kvinnan och förde henne till mannen.
Adam sade:
"Detta är nu ben
    av mina ben,
kött (kropp)
    från mitt kött (min kropp),
hon ska kallas kvinna (hebreiskt ord som betyder "tagen från man"),
    eftersom hon var tagen från mannen."
Därför ska en man lämna sin far och mor ["lösa upp" sitt ekonomiska och känslomässiga beroende till dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött [en förenad kropp – en ny familjeenhet]. [Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se Matt 19:4–5. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. azab) och att hålla fast (hebr. dabaq) är termer som ofta används vid förbund, se 5 Mos 28:20; Hos 4:10. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.
    I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför, genom Mose, att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]
De var båda nakna, men skämdes (blygdes) inte inför varandra. [Det hebreiska ordet för naken är arummim. Det är nära besläktat med ordet "listig", hebr. arum, som beskriver ormens natur i nästa vers, se 1 Mos 3:1. Ordvalet binder samman detta stycke med det följande.]
Ormen var listigare (ordagrant "naknare", se 1 Mos 2:25) än alla markens djur som Herren Gud (Jahve Elohim) hade gjort (format). Han [Satan genom ormen, se Upp 20:2] sade till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?"
Kvinnan sade till ormen: "Vi får äta frukterna från träden i trädgården,
Då sade ormen till kvinnan: "Inte ska ni dö,
för Gud vet att den dagen ni äter av den öppnas era ögon, och ni blir som Gud (gudomliga varelser) som förstår skillnaden mellan gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande)."
När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också. [I denna vers finns tre verb: såg, åt och gav. Synintrycken (såg ut att vara gott och den yttre attraktionen) tillsammans med de inre känslorna (löftet om att ge högre förstånd) ledde till ett ödesdigert beslut, se Jak 1:15; 1 Joh 2:16. Sökandet av vishet utan Gud har också att göra med stolthet, se Ords 11:2. Ordet för begärligt är samma som används i förbudet mot begär, se 2 Mos 20:17.]
Då öppnades båda deras ögon, och de förstod (såg) att de var nakna, och de band ihop fikonlöv som gördlar (för att täcka livet). [Människans försök att i egen kraft täcka sin egen nakenhet räcker inte i längden, löven vissnar, så Gud ger dem kläder att bära, se vers 21.]
De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i lustgården.
Herren Gud (Jahve Elohim) kallade på Adam (människan) och sade till honom: "Var är du?" [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]
Han svarade: "Jag hörde din röst (vinden; hörde ljudet när du rörde dig) i lustgården, men jag blev rädd eftersom jag var naken, så jag gömde mig."
Då sade han: "Vem har sagt att ni är nakna? [Ordet naken har samma hebreiska rot som ordet för listig, se 1 Mos 3:1.] Åt ni från trädet som jag förbjöd er att äta från?" [1 Mos 2:16–17]
Mannen svarade: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig [frukt] från trädet, och jag åt."
Då sade Herren Gud (Jahve Elohim) till kvinnan: "Vad är det du har gjort?"
    Kvinnan svarade: "Ormen lurade (bedrog, förledde) mig, och jag åt." [Namnet Adam betyder människa och Eva betyder liv. Översätter man betydelsen av namnen blir Guds fråga i vers 9: "Människa, var är du?" och människornas sammanfattade svar i de följande verserna: "Livet bedrog mig".]
Herren Gud (Jahve Elohim) sade till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta jord (stoft) [och vad det innehåller] så länge du lever.
Och till Adam sade han: "Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever.
Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens plantor (säd).
Adam kallade sin hustru Eva [betyder livskälla, den som lever] för hon var moder till allt levande.
Till Adam och hans hustru gjorde Herren Gud (Jahve Elohim) kläder (tunikor, heltäckande kläder, långa kappor) av skinn och klädde dem. [Det är oklart exakt hur kläderna såg ut, men ordet "kläder" beskriver något som är heltäckande. Samma ord används nästa gång i 1 Mos 37:3 om Josefs speciella "fotsida dräkt" som han fick av sin far Jakob. Denna klädnad av skinn som Gud ger Adam och Eva, där ett djur blivit offrat, ger också en föraning om offertanken där djur kommer att täcka människors synd och skuld. Det pekar också fram på Jesu offer som fullständigt täcker människans synd.]
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet ..." [Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.]
Så Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen.
När han drev ut människan, satte han keruberna [änglar] och det flammande svärdet [ett svärd som rörde sig från sida till sida] på den östra sidan om Edens trädgård för att vakta vägen till livets träd.
Adam kände sin hustru Eva (hade sexuellt umgänge med henne), och hon blev gravid och födde Kain [hebr. qajin; betyder: "jag har skapat"]. Då sade hon: "Jag har skapat (fått, förvärvat – hebr. qana) en man med Herrens hjälp. [Kan också översättas: "Jag har skapat en man, Herren själv." Det är inte otroligt att Eva trodde att han var den utlovade säden från löftet i 1 Mos 3:15.]
Sedan födde hon hans bror Abel [hebr. Hevel – betyder meningslöshet]. [Förutom Kain, Abel och deras tredje son Set, fick de många söner och döttrar, se 1 Mos 5:3–4. Hebreiska namnet "Kain" låter nästan likadant som hebreiska kanah, som betyder köpa, få och skapa. Här är ett exempel på ordlek då båda dessa ord används i vers 1. Abel betyder andetag, meningslöshet, fåfängligt, dimma, rök – dvs. något kort och flyktigt. Kanske Eva var missmodig efter första sonen som inte visade sig vara löftet i 1 Mos 3:15.] Abel blev fåraherde medan Kain blev en jordbrukare [som levde under förbannelsen 1 Mos 3:17–18].
Då tiden var inne. [Ordagrant "vid dagarnas slut" eller "en tidsperiods slut", kan syfta på skördetiden eller årets slut.]
Då bar Kain fram ett offer till Herren av markens frukt.
Abel bar också fram den förstfödda av sin hjord, den bästa delen (de feta delarna). Herren såg med välvilja till (respekterade, tog emot) Abel och hans offer,
men inte till Kain och hans offer. Då blev Kain väldigt arg, och han sänkte blicken (hans yttre uttryck föll, han blev deprimerad). [Anledningen till att Gud inte tog emot Kains offer var att det inte skedde i tro, se Heb 11:4. Abel offrade det bästa han hade, medan det verkar som om Kain inte gjorde det. Kains hjärta och motiv var inte rätt. I Jes 1:10–20 är det uppenbart att Gud hatar religiöst hyckleri. På ett symboliskt och profetiskt plan talar Abels blodsoffer också om att bara Jesu blod kan rena från synd.]
Herren sade till Kain [resonerar i kärlek med honom, vill få honom att ändra sitt hjärta]: "Varför är du så arg, och varför sänker du blicken?
Kain sade till sin bror Abel: "Kom med ut på fälten." När de väl var ute på fältet attackerade han sin bror Abel och dödade honom.
Då sade Herren till Kain: "Var är din broder Abel?"
    Han svarade: "Jag vet inte! Är jag min brors beskyddare (ska jag ta hand om honom)?"
Då sade Herren: "Vad har du gjort? Din broders blod ropar till mig från marken.
Då sade Kain till Herren (Jahve): "Min skuld (missgärning; straff på grund av synd – hebr. avon) är större än vad jag kan bära (lyfta upp – hebr. nasa).
Eftersom du idag har fördrivit mig från jordens ansikte och jag måste vara dold från ditt ansikte (din närvaro), kommer jag att vara en rastlös vandrare på jorden, vem som helst som finner mig ska döda mig."
Men Herren (Jahve) sade till honom: Om det inträffar att någon dödar Kain ska han bli hämnad sju gånger. Herren (Jahve ) satte ett märke på Kain så att den som fann honom inte skulle slå ner honom.
Därefter lämnade Kain Herrens (Jahves) ansikte (närvaro) och bodde i vandrarnas land (i exil), öster om Eden. [Här används feminia formen för öster, hebr. kedem. Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Detta är en plats där Kain har möjlighet att tänka över sitt liv och göra upp med sig själv kring det som inträffat. Detta ord erbjuder också en möjlighet till omstart.]
Kain kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) och hon blev havande och födde Henok. Han byggde en stad och uppkallade staden efter sin sons Henoks namn. [Henok uttalas på hebreiska Chanåch, med det hebreiska ch-ljudet bak i halsen både i början och slutet. Namnet betyder "invigd" och "tillägnad". En skandinavisk form av namnet är Enok och den engelska stavningen är Enoch.]
Till Henok föddes Irad [enlig sumeriska traditionen är Eridu den första staden],
    och Irad fick Mechojael,
    och Mechojael fick Metoshael,
    och Metoshael fick Lemech. [Det finns två Lemech i den tidiga bibelhistorien. Den förste Lemech, som nämns här, är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lemech var den första polygamisten och han skröt över att dödat en människa. Han är den sjätte generationen från Adam och Eva. Den andre Lemech är Noas far som var en rättfärdig man, se 1 Mos 5:25–28.]
Lemech tog sig två hustrur, den ena hette Ada och den andra hette Tsilla. [Namnet Ada härrör troligtvis från adi som betyder ornament och Tsilla med hebreiska sel (skugga), sil (plinga/ljuda) eller silsul (cymbal). Kanske förknippades de båda med skönhet och sång, se Höga v 2:14.]
Ada födde Javal, han blev far (stamfader) till dem som bor i tält och har boskap.
Lemech sade till sina båda hustrur Ada och Tsilla:
"Hör min röst ni Lemechs hustrur,
    lyssna noga på mitt tal,
för jag har dräpt en man som skadat mig
    och en ung man för att han gav mig blåmärken.
Adam kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) igen [1 Mos 4:1] och hon födde en son och kallade honom Set [hebr. Shet; betyder "kompensation/ersättning"], eftersom Gud har utsett en annan säd till mig istället för Abel som Kain dödade.
Åt Set föddes också en son, och han kallade honom Enosh. På den tiden började människor åkalla Herrens (Jahves) namn.
till man och kvinna skapade han dem och välsignade dem och gav dem namnet "människor" (hebr. adam, se 1 Mos 1:27–28) på den dag de skapades.
[Andra generationen föds – Set]
När Adam hade levt 130 år fick han en son som var honom lik, som hans egen avbild, och gav honom namnet Set [hebr. Chet – Ersättaren, se 1 Mos 4:25].
Sedan levde Adam ytterligare 800 år, fick söner och döttrar.
Alla hans levnadsdagar blev 930 år,
    sedan dog han.
[Tredje generationen föds – Enosh]
Set levde 105 år innan han fick Enosh,
och Set levde 807 år efter att han fått Enosh och fick söner och döttrar.
Sets alla dagar (hela hans livslängd) blev 912 år,
    sedan dog han.
[Fjärde generationen föds – Kenan]
Enosh levde 90 år innan han fick Kenan,
och Enosh levde 815 år efter att han fått Kenan och fick söner och döttrar.
Enoshs alla dagar (hela hans livslängd) var 905 år,
    sedan dog han.
[Femte generationen föds – Mahalalel]
Kenan levde 70 år innan han fick Mahalalel,
och Kenan levde 840 år efter att han fått Mahalalel och fick söner och döttrar.
Kenans alla dagar (hela hans livslängd) var 910 år,
    sedan dog han.
[Sjätte generationen föds – Jered]
Mahalalel levde 65 år innan han fick Jared,
och Mahalalel levde 830 år efter att han fått Jared och fick söner och döttrar.
Mahalalels alla dagar (hela hans livslängd) var 890 år,
    sedan dog han.
[Sjunde generationen föds – Henok]
Jared levde 162 år innan han fick Henok (Chanoch),
och Jared levde 800 år efter att han fått Henok (Chanoch) och fick söner och döttrar.
Jareds alla dagar (hela hans livslängd) var 962 år,
    sedan dog han.
[I det sjunde ledet bryts mönstret i hur personernas liv beskrivs. Istället för att säga att Chanoch (Henok) "levde", beskrivs hur han "vandrade med Gud". Verbformen hitpael är reflexiv och skulle kunna översättas "Chanoch, han själv, vandrade med Gud". Det var ett eget beslut från Chanochs sida att vilja ha gemenskap med Gud. I detta stycke används också den bestämda formen "ha-Elohim" som ordagrant är "Guden". Eftersom ordet elohim kan användas generellt om gudar så ger den bestämda artikeln betydelsen en betoning på den ende sanne Guden.] [Åttonde generationen föds – Metoshelach]
Henok [hebr. Chanoch – betyder "tillägnad" och "invigd"] levde 65 år innan han fick Metoshelach.
Henok vandrade i gemenskap (armkrok) med den sanne Guden [hebreiska ha-Elohim, elohim i bestämd form] i 300 år efter Metoshelachs födsel, och han fick fler söner och döttrar.
Henoks alla dagar (hela hans livslängd) var 365 år. [Här kommer inte frasen "sedan dog han".]
Sedan Henok så hade vandrat med den sanne Guden [ha-Elohim] fann man honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. [Heb 11:5]
[Nionde generationen föds – Lemech]
Metoshelach [betyder "spjutets man"] levde 187 år innan han fick Lemech,
och Metoshelach levde 782 år efter att han fått Lemech och fick söner och döttrar.
Metoshelachs alla dagar (hela hans livslängd) var 969 år,
    sedan dog han. [Hans ålder är den högsta som finns angiven i Bibeln. Han var med och såg hur arken byggdes och dog samma år som floden kom. Det vet vi eftersom Noa var 600 år då floden kom, se 1 Mos 7:11. Metoshelach fick Lemech då han var 187 år. Ytterligare 182 år senare föddes Noa, se 1 Mos 5:25–29. Summan av 187 + 182 + 600 är 969.]
[Det finns två Lemech i den tidiga bibelhistorien. Den förste Lemech är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lemech var den första polygamisten och han skröt över att ha dödat en människa, se 1 Mos 4:19–24. Han var den sjätte generationen från Adam och Eva.
    Den andre Lemech var Noas far. Hans ålder blev exakt 777 år vilket indikerar att han var en rättfärdig man. Han är den åttonde generationen från Adam och Eva och en ättling till Set. Han träffade säkert Adam som dog då Lemech var omkring femtio år gammal. Det är mycket troligt att Lemech såg sin sons Noas ark, även om han dog fem år innan floden kom.]
[Tionde generationen föds – Noa]
Lemech [betyder "kraftfull"] levde 182 år innan han fick en son. [Här bryts mönstret, istället för att direkt ange namnet beskrivs namngivningen mer detaljerat.]
Han gav honom namnet Noa, och sade:
"Denne ska lätta (hebr. nacham) oss i vårt arbete och vår slitsamma möda när vi brukar jorden som Herren har förbannat." [Det hebreiska ordet för Noa förknippas både med nuach som betyder "vila", och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot nch som beskriver "vila", "andetag", "att ligga ner".]
Sedan Lemech hade fått Noa levde han 595 år och fick [andra] söner och döttrar.
Lemechs alla dagar (hela hans livslängd) var 777 år,
    sedan dog han.
När Noa var 500 år blev han far till Chem (Sem), Cham (Ham) och Jafet.
När människosläktet började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem,
såg Guds söner att människornas döttrar var vackra. De tog sig hustrur som det behagade dem. [Vilka var "Guds söner"? Frasen används bara här i 1 Mos 6:2, 4 och i Job 1:6; 2:1; 38:7. I Jobs bok refererar det till änglaliknande varelser. Kontrasten till människosläktet talar för denna tolkning. I så fall tog dessa fallna änglar mänsklig gestalt eller besatte människor och fick barn som kallades jättar, se vers 4. En annan syn är att "Guds söner" är Sets ättlingar medan "människors döttrar" var Kains ättlingar. Se även Jesu undervisning om änglar i Matt 22:30.]
Då sade Herren: "Min Ande [min livgivande ande, se 1 Mos 2:7] ska inte bli kvar i [vara ansvarig för] människorna för alltid. De är kött och deras tid ska vara 120 år." [Hebreiska ordet jadon översatt "bli kvar" är ovanligt och används bara här i hela GT. På 1800-talet började forskare upptäcka och beskriva celldelning i växter och djur. Länge trodde man att cellerna kunde dela sig i all oändlighet, dock upptäckte den amerikanske mikrobiologen Leonard Hayflick på 1960-talet att mänskliga celler slutade dela sig efter 40-60 delningar. Denna gräns kom att kallas Hayflicks begränsning. Vetenskapliga beräkningar ger alltså en biologisk maximal livslängd för människan på just 120 år plus minus några år! David skriver i Ps 90:10 att medellivslängden för en människa är 70-80 år, se även Jes 38:5 där 15 år läggs till Hiskias liv.]
Nefilimerna (jättarna, ordagrant "de fallna", eller "de som orsakar andra att falla på jorden") fanns på jorden på den tiden – och även senare – när Guds söner hade sexuella relationer med människornas döttrar och dessa födde barn åt dem. Detta var urtidens väldiga män (krigare, hjältar – hebr. gibborim), och deras rykte var stort.
Men Herren såg att människornas ondska hade blivit stor på jorden. Deras hjärtans alla tankar och avsikter var alltid och alltigenom onda.
Herren ångrade (kände en sorg över) att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. [Ordet för att "ångra" (hebr. nicham) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen "inser att det var fel". Ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även Nah 3:7; Ps 23:4; 71:21. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning!]
Herren sade: "Jag ska förgöra (utrota) människorna som jag har skapat från jordens yta – inte bara människan utan fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar – jag känner sorg (ångrar – hebr. nicham) att jag har gjort dem."
Noa blev far till tre söner, Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet.
Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud och full av våld (terror, laglöshet – hebr. chamas).
Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden.
Då sade Gud till Noa: "Jag har beslutat att göra slut på allt levande [ordagrant 'slutet på allt kött är här'], för på grund av dem är jorden fylld av våld (korruption, laglöshet). Nu ska jag förgöra [döma] dem med jorden.
Bygg en ark av goferträ. [Allmänt antas detta vara trä från den äkta cypressen, vanligt förekommande som båtvirke kring Medelhavet, men det kan också syfta på bearbetningen av träet, t.ex. att det ska vara hyvlat eller laminerat.] Inred arken med olika rum, och täck (bestryk) den med täckning (jordbeck) inuti och utanpå. [Verbet "täck" och substantivet "täckning" har samma hebreiska rot som också betyder försoning och att försona. Det används om offerblodet i 3 Mos 17:11. Arken är en fin "skuggbild" av Jesus. Den blev "tätad" så att syndaflodens vatten inte trängde in på samma sätt som Jesu blod "tätar" från syndens skuld så den inte förgör oss!]
men jag ska bekräfta mitt förbund med dig. Du ska gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur.
Du måste också lägga upp ett förråd av all slags mat som man äter. Det ska bli mat för dig och för dem."
Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra, ja han gjorde allt detta. [Upprepningen betonar Noas lydnad.]
[De 120 åren av nåd och den tid det tagit att bygga arken var över, det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka.] Herren sade till Noa: "[Det är dags!] Gå in i arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation).
Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna allt som finns till från jordens yta, allt som jag har gjort."[Gud ger senare sitt folk instruktioner om vilka djur som är rena och orena, se 3 Mos 11; 5 Mos 14. Vissa djur är rituellt rena till offer och också lämpliga till mat, dessa tar Noa med sig sju par av för att klara sig det dryga år som de befinner sig i arken, jmf 1 Mos 7:11; 8:14.]
Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra.
Noa gick in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur, undan flodens vatten. [Totalt var de åtta personer, se 1 Pet 3:20.]
Efter sju dagar kom flodens vatten över jorden.
Det regnade på jorden under fyrtio dagar och fyrtio nätter.
De gick in i arken tillsammans med Noa, två och två av alla levande varelser.
De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa. Sedan stängde Herren igen [dörren] om honom.
Floden [regnet som öste ner] varade i fyrtio dagar över jorden. Vattnet steg och lyfte arken så den flöt över jorden.
Vattnet steg högt över jorden, och arken drev (ordagrant "vandrade") på vattnet. [I den ordagranna lydelsen finns en profetisk föraning som pekar på Jesus som också vandrade på vattnet, se Matt 14:25. Jesus är arken som försonar och "tätar" mot synd och går på vattnet, se också Job 9:8.]
Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen.
Vattnet steg mer än 15 alnar [7 meter] över bergen.
Alla varelser som rörde sig på jorden gick under – fåglar och [tama] boskapsdjur och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor.
Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.
Vattnet besegrade mäktigt jorden under 150 dagar. [Verbet "besegrade mäktigt" är på hebreiska gavgaar, samma rot som "mäktig hjälte" i 1 Mos 6:4. Ordvalet knyter samman hur Gud under fem månaders tid segrar över de som verkade vara jordens mäktiga och hjältar.]
Då tänkte Gud på [fullföljde han sitt förbund med] Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan.
Djupets källor och himlens dammluckor stängdes, regnet upphörde.
Vattnet drog sig efter hand bort från jorden, så att det efter 150 dagar hade minskat.
På sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken vilande (hebr. nuach – snarlikt Noas namn) på Araratbergen [bergskam i gränsområdet mellan Turkiet och Armenien].
Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken,
och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden.
Sedan släppte han ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken.
Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.
Noa väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång.
På kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
Han väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan igen. Denna gång kom den inte tillbaka till honom.
Det år Noa blev 601 år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Noa tog bort taket från arken och såg att marken nästan hade torkat upp.
Då talade Gud till Noa och sade:
Släpp ut alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, så att de kan sprida ut sig över hela jorden och vara fruktsamma och föröka sig."
Då gick Noa ut tillsammans med sin hustru och sina söner och sonhustrur [efter att ha varit i arken i ett år och tio dagar].
Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret.
När Herren kände den välbehagliga doften, sade han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden.
Gud sade till Noa och hans söner:
Jag upprättar mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv (kött) utrotas genom vatten från en världsvid översvämning. Aldrig mer ska en översvämning komma och fördärva jorden."
Gud sade: "Detta är tecknet på det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser som är med er, för alla kommande släktled:
Jag har placerat min båge [regnbågen] i skyn, och det ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden.
När jag härefter sänder moln över jorden, och bågen då syns bland molnen,
ska jag komma ihåg mitt förbund mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och vattnet ska aldrig bli till en översvämning som fördärvar allt levande.
När bågen visar sig i skyn ska jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden."
Gud sade till Noa: "Detta är tecknet [regnbågen, som antagligen var synlig för Noa just när Gud talar dessa ord] på det förbund som jag upprättar mellan mig och allt liv på jorden."
Noas söner som gick ut ur arken var Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet. Cham (Ham) var far till Kanaan [som föddes senare].
Och Noa, en man av jorden, började plantera en vingård.
Han drack av vinet och blev drucken, och han var naken (utan täcke) inne i sitt tält.
Cham (Ham), far till Kanaan, såg sin fars nakenhet [genitalier – hebr. ervah] och berättade det för sina två bröder utanför (tältet).
Shem och Jafet tog ett skynke och lade på sina båda axlar och gick baklänges och dolde sin fars nakenhet. Deras båda ansikten var bortvända så att de inte såg sin fars nakenhet. [Vad hade Cham gjort för något. Att se någons nakenhet är en hebreisk omskrivning för en sexuell handling, se 3 Mos 18:6–19. Eftersom vers 24 säger att Cham "gjorde" något med Noa kan det tolkas åt att han inte bara såg, utan också förnedrade sin far. En del judiska kommentatorer noterar att det nämns inte att Noa får några fler barn, så kanske kastrerade Cham honom. Andra har föreslagit en homosexuell akt, men där används andra ord i 3 Mos 18:22. Straffet blir också väldigt alvarligt, vilket kan tyda på att han inte bara såg. Samtidigt är nakenhet något skamfyllt i den hebreiska kulturen, se 1 Mos 2:25; 3:7. Att medvetet blotta sina föräldrar var alvarligt, se 2 Mos 20:12. Vad som talar för att han "bara" såg är att samma ord "se" används om bröderna Shem och Jafet som inte såg och fysiskt täckte över sin far. Vers 22–23 är strukturerat som en kiasm där den första frasen "och såg ... sin fars nakenhet" och den avslutas med att bröderna "och sin fars nakenhet inte såg".]
Noa vaknade från sitt vin och han visste vad hans yngsta son hade gjort mot honom,
och han sade: "Förbannad är Kanaan, en tjänares tjänare (slav) ska han vara för sina bröder,"
och han sade vidare: "Välsignad vare Herren (Jahve), Shems Gud, och låt Kanaan bli hans tjänare.
Noa levde 350 år efter floden.
Alla dagar som Noa levde var 950 år, sedan dog han.
[Detta är det fjärde stycket. Det hebreiska ordet toledot används elva gånger i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2.] Detta är Noas söners fortsatta historia (deras genealogi/släkttavla – hebr. toledot),
    Shem (Sem),
    Cham (Ham)
    och Jafet.
Söner föddes till dem [Noas tre söner] efter floden. [Noas tre söner var:
    - Jafet – troligtvis äldste sonen, se 1 Mos 10:21. Han föddes när Noa var 500 år gammal, se 1 Mos 5:32. - Shem (Sem) – troligtvis mellansonen. Han var 100 år gammal två år efter floden, se 1 Mos 11:10. Eftersom floden kom när Noa var 600 år, måste han varit född när Noa var 502 år, och är alltså två år yngre än Jafet. Anledningen att han nämns först i alla uppräkningar, här i vers 1 och i 1 Mos 5:32; 6:10; 7:13; 1 Krön 1:4, beror på att hans släktträd leder till Abraham och slutligen Messias, se Luk 3:34–36! - Cham (Ham) – den yngste sonen, se 1 Mos 9:24. Hur mycket yngre han är anges inte, men han var född innan floden kom.
I vers 1 var ordningen Shem, Cham och Jafet. När deras släktleds beskrivs nedan i vers 2–32 blir ordningen omvänd med först Jafet, Cham och sist Shem. Det är ett typiskt kiastisk mönster i flera led som gör att berättelsen om Babels torn, se 1 Mos 11:1–9, ramas in av Sems släkttavla som fortsätter i 1 Mos 11:10–26.]
Hans kungarike började i Babylon och Erech och Akkad och Chalne i Shinars land.
Från det landet kom Ashor fram och byggde Nineve och staden Rechovot och Kalach
Kananeernas gränser sträckte sig från Tsidon [Sidon, kuststaden i Syrien], där man går mot Gerar, till Gaza som man går mot Sodom och Gomorra och Adma och Tseboim till Lasha.
De hade sina boplatser från Mesha som går mot Sefar till bergen i öster. [Här används hebr. kedem för öster. Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Vi får göra upp med det som har varit och se visioner och planera för framtiden i detta väderstreck. Det finns också mycket annat knutet till öster som soluppgången med alla dess typologier, morgonstjärnan i öster och så vidare.]
Hela jorden (världen) talade ett gemensamt språk och man uttryckte sig på samma sätt (hade ett gemensamt språk för både tal och skrift).
När de flyttade österut hittade de en slätt i Sinear och bosatte sig där. [Området är den bördiga dalen mellan floderna Eufrat och Tigris, det som senare kom att bli Babylon, nuvarande Irak.]
Sedan sade de till varandra: "Kom låt oss göra tegel och bränna det (härda det ordentlig)." Man använde tegel i stället för sten, och jordbeck i stället för murbruk.
De sade: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (ziggurat) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden. [Detta går helt emot vad Gud sade om att de skulle uppfylla hela jorden, se 1 Mos 9:1, 7. Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt på liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu – "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud på sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.]
Men Herren steg ner för att se staden och tornet som människorna hade börjat bygga.
Herren sade: "Folket är helt enat och de talar alla ett och samma språk. Detta är bara början på vad de kommer att göra [som går emot min vilja]. Ingenting de beslutar sig för att göra kommer att vara omöjligt för dem. [Det finns inga gränser för hur långt de kommer att fortsätta i sin synd.]
Så spridde Herren människorna över hela jorden, och de slutade att bygga staden.
Detta är Shems (Sems) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot). [Nu följer tio generationer från Shem fram till Abram.]När Shem var 100 år gammal födde han Arppacheshad, två år efter floden [hade startat].
Shems dagar efter att han fått Arppacheshad var 500 år och han fick söner och döttrar.
Arppacheshad levde 35 år innan han fick Shelach.
Arppacheshads dagar efter att han fått Shelach var 403 år och han fick söner och döttrar.
Shelach levde 30 år innan han fick Ever.
Shelachs dagar efter att han fått Ever var 403 år och han fick söner och döttrar.
Ever levde 34 år innan han fick Peleg.
Evers dagar efter att han fått Peleg var 430 år och han fick söner och döttrar.
Peleg levde 30 år innan han fick Reo.
Pelegs dagar efter att han fått Reo var 209 år och han fick söner och döttrar.
Reo levde 32 år innan han fick Serog.
Reos dagar efter att han fått Serog var 207 år och han fick söner och döttrar.
Serog levde 30 år innan han fick Nachor.
Serogs dagar efter att han fått Nachor var 200 år och han fick söner och döttrar.
Nachor levde 27 år innan han fick Terach.
Nachors dagar efter att han fått Terach var 119 år och han fick söner och döttrar.
Terach levde 70 år innan han fick Abram, Nachor och Haran.
Haran dog framför sin far Terachs ansikte i landet där han föddes, i Ur i Kaldéen.
Abram och Nachor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Sarai och Nachors hustru hette Milka, Harans dotter, far till Milka och far till Iska.
Sarai var ofruktsam, hon hade inga barn.
Terach tog Abram, sin son och Lot, Harans son, och Sarai, hans svärdotter Abrams hustru, och de vandrade iväg från Ur i Kaldéen och de kom till Haran där de vistades.
Alla dagar som Terach levde var 205 år, sedan dog Terach i Haran.
Nu sade Herren (Jahve) till Abram:
"Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha)
    från ditt land [Haran i Mesopotamien]
    och från din släkt (hemort)
    och från din fars hus [Tera och hans familj, se 1 Mos 11:31: 32]
    till landet jag ska visa dig. [Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se Heb 11:8–10. I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att "gå till sig själv", dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet "släkt", hebr. moledet, betyder inte bara släkt utan även "platsen för din födelse" och "ursprung". Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se Matt 10:37. Tre gånger upprepas frasen "från", vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag välsignelse till både honom själv och flera.]
Och jag ska inympa (välsigna – hebr. va-avarecha)
    dem som välsignar dig (hebr. mevarcheicha),
    och den som vanärar dig (inte respekterar; ordagrant: "tar lätt på dig" – hebr. mekilel)
ska jag förbanna (helt förgöra – hebr. arar), och inympade (blandade med, välsignade – hebr. ve-nivrechu) – ska alla jordens familjer (släkter, nationer) bli i dig [Abraham]." [Vers 2–3 formar en kiasm i flera nivåer. Den yttre ramen handlar om folkslag/familjer, se vers 2a och 3c. Den andra nivån har att göra med välsignelse. Den hebreiska roten för välsigna, hebr. barach, har även betydelsen att böja knä och inympa. Här finns en djup sanning att den som välsignar Guds folk, också blir inympad i Guds familj. Centralt i vers 3a finns en kiasm med kontraster. I hebreiskan förstärks det av att orden för jag ska välsigna/förbanna båda börjar på bokstaven Alef och centralt står det två ord som båda börjar på Mem. Det är också sju välsignelser: Jag ska göra dig till ett stort folkslag
  Jag ska välsigna dig
    Jag ska göra ditt namn stort
      Du ska bli till en välsignelse
    Jag ska välsigna dem som välsignar dig
  Jag ska förbanna de som förbannar dig
I dig ska jordens alla folk bli välsignade (inympade)]
Abram gick som Herren (Jahve) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (Charan) [1 Mos 11:31].
Abram tog Sarai sin hustru och Lot sin brorson och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt "själarna") som de hade fått i Charan. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.
Abram gick genom landet till platsen Shechem, till Mores terebint. På den tiden var kananiterna i landet.
Herren (Jahve) visade sig för Abram och sade: "Till din säd ska jag ge detta land." Och han byggde ett altare där till Herren (Jahve) som hade visat sig för honom.
Och han flyttade från den platsen (Shechem) till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahve) och åkallade Herrens (Jahves) namn.
Abram drog upp tältpinnarna och fortsatte vandra söderut.
Det blev hungersnöd i landet och Abram gick ner till Egypten för att vistas där eftersom hungersnöden var svår (tung) i landet.
Det hände när han gick in i Egypten att han sade till sin hustru Sarai: "Se, jag vet att du är en mycket vacker kvinna att se på.
Det kommer att hända att när egyptierna ser dig så kommer de att säga; 'Det är hans hustru,' och de kommer att döda mig men låta dig leva.
Snälla, jag ber dig, säg att du är min syster, så att det går väl med mig för din skull, så att min själ får leva på grund av dig." [1 Mos 20:1–18; 26; Abram litar inte på att Gud ska beskydda honom.]
Och det blev så att när Abram kom till Egypten, såg egyptierna kvinnan och att hon var mycket vacker.
Faraos prinsar såg henne och prisade henne inför farao och kvinnan togs till faraos hus.
Han behandlade Abram väl för hennes skull. Han hade får och oxar och åsnor och tjänare och tjänarinnor och åsneston och kameler.
Herren (Jahve) plågade farao och hans hus med svåra plågor för Abrams hustru Sarais skull.
Farao kallade till sig Abram och sade: "Vad är det du har gjort mot mig? Varför berättade du inte att hon är din hustru?
Varför sade du: 'hon är min syster', så att jag tog henne till hustru. Här är din hustru, ta henne och gå härifrån!"
Farao gav sina män befallningar om honom [Abram], och de förde bort honom och hans hustru och alla deras tillhörigheter. [Texten är inte helt tydligt om plågorna förhindrar farao att fullborda äktenskapet med Sara. Abram blir given får, kor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler vilket talar för att han får betalt för henne. Samtidigt blir farao arg över vad Abram gjort när han drabbas av plågorna. När Abram på nytt svek mot Sara igen i 1 Mos 20:17–18 verkar det som om någon typ av sjukdom gjort att kvinnorna inte kunde få barn, det kan vara en parallell till plågorna i 1 Mos 12 som drabbar farao, något som talar för att Gud skyddade Sara från att bli utnyttjad.]
Abram drog upp från Egypten, han och hans hustru [Sara] med allt de hade (förvaltade), och Lot gick med dem till Negev (landet i syd).
Han vandrade vidare från Negev till Betel, till platsen där hans tält hade stått från början, mellan Betel och Ai,
till platsen för altaret som han gjorde där först. Där (på den platsen) åkallade Abram Herrens (Jahves) namn.
Det uppstod strider mellan Abrams boskapsherdar och Lots boskapsherdar. kananiterna och periséerna bodde också i landet.
Abram sade till Lot: "Jag ber dig, låt det inte vara någon strid mellan dig och mig eller mellan mina herdar och dina herdar, för vi är ju bröder.
Lot lyfte upp sina ögon och såg hela Jordanslätten. Den var grönskande (ordagrant: ett område bevattnat av källflöden) överallt, som en Herrens trädgård, lik Egyptens land när man går till Soar, innan Herren förstörde Sodom och Gomorra. [Här beskrivs området som idag är Döda havet som om det vore Edens lustgård. Det är inte otänbart att Döda havet bildades när Sodom och Gomorra förstördes, se 1 Mos 14:3; 19:25.]
Lot valde åt sig Jordanslätten och Lot vandrade österut. De gick skilda vägar från varandra. [Det finns många underliggande betydelser i denna vers. Att Lot gick österut (hebr. kedem) antyder att han ser både framåt och bakåt och i en mening gör upp med sitt liv för att gå in i något nytt. Att de går skilda vägar är inte bara av praktisk natur utan något som sker även på ett andligt plan där Abram fortsätter att vandra med Gud medan Lot går sina egna vägar och följer sina känslor, snarare än det som är rätt och sant. Han räknas fortfarande som rättfärdig när domen faller över Sodom, men samtidigt märker man i den berättelsen att han har börjat kompromissa, se 1 Mos 19.]
Abram bodde i Kanaans land och Lot i städerna på slätten (Jordanslätten) och flyttade sitt tält så långt bort som till Sodom.
Jag ska göra dina ättlingar som dammkornen på marken. Om någon kan räkna jordens alla dammkorn, då ska din avkomma också kunna räknas.
Abram flyttade sitt tält och kom till Mamres terebintlund, som ligger i Hebron. Där byggde han ett altare till Herren (Jahve).
Det hände sig i de dagar då
    Amrafel var kung i Shinar [Babylon],
    Arioch var kung i Ellasar [troligvis i Messopotanien],
    Kedarlaomer var kung i Elam [nuvarande Iran]
    och Tidal var kung i Gojim [pluralformen av goyim används generellt för hednanationer].
Och i det fjortonde året kom Kedarlaomer och de kungar, som var med honom, och de slog rafaeerna i Asterot-Karnaim och suseerna i Ham och emeerna i Save-Kirjataim
Sedan vände de om och kom till En-Mishpat, det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoréerna som bodde i Hasason-Tamar.
Sodoms kung drog då ut tillsammans med Gomorras kung, Admas kung, Sebojims kung och kungen i Bela, det vill säga Soar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen,
Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Sodoms och Gomorras kungar flydde och föll då ner i dem. De andra flydde till bergsbygden.
Så tog man [de fyra segrande kungarna] all egendom och all mat (proviant) som fanns i Sodom och Gomorra och tågade bort.
De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde, eftersom han bodde i Sodom.
Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebréen. Han bodde vid amoréen Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner, och de var i förbund med Abram.
När Abram hörde att hans släkting [Lot] var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, 318 män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan [i norr].
Den natten delade han upp sitt folk [i grupper] och överföll dem med sina tjänare, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus [i Syrien]
och tog tillbaka all egendom. Sin släkting Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket.
När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedarlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen [alldeles i närheten av Jerusalem].
Och han välsignade honom och sade:
"Välsignad är Abram av Gud den Högste (El Elion),
    Skapare av himlarna och jorden,
och välsignad är Gud den Högste (El Elion)
    som har gett dina fiender i din hand." Och han gav honom tionde av allt [som han fört tillbaka som krigsbyte från slaget].
Och Sodoms kung sade till Abram: "Ge mig folket och ta godset för dig själv."
Men Abram sade till Sodoms kung: "Jag har lyft upp min hand till Herren (Jahve), Gud den Högste (El Elion) Skapare av himlarna och jorden,
Abram sade: "Herre, Herre (Adonai Jahve) vad ska du ge mig? Du ser att jag går bort barnlös och han som ska ta över ägodelarna i mitt hus är Eliezer från Damaskus."
Abram sade vidare: "Se, till mig har du inte gett någon säd (arvinge, eget barn) och en som är född i mitt hushåll ska bli min arvinge" [Tjänarna i ett hushåll på denna tid kunde räknas som "tillhörigheter" i hushållet eftersom de hade en form av slavstatus. Att Abram har för avsikt att låta en av dessa ärva honom i brist på egna barn säger ganska mycket om hans sätt att se på dessa människor. Abram var en god Herre för sina tjänare.]
Herren förde ut Abram [från tältet till den stjärnklara natten] och sade: "Blicka upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!" Sedan sade han till honom: "Så talrika ska dina ättlingar bli."
Abram trodde (litade, förtröstade) på Herren, och Herren räknade honom som rättfärdig (tillskrevs rättfärdighet – han gjordes fri från synd och skuld, fick det rätt ställt med Gud). [Abram trodde på löftet om ett barn, och talrika ättlingar, han trodde att Messias skulle komma genom hans säd och trodde på honom som sin Frälsare, se Joh 8:56. Både i GT och NT finns det bara ett sätt att bli rättfärdig på, nämligen av nåd genom tro, se Rom 4:3.]
Han sade till honom: "Jag är Herren (Jahve) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv."
Han sade: "Herre, Herre (Adonai Jahve) hur ska jag veta (kunna känna till) att jag ska ärva det?"
Han sade till honom: "Ta till mig en tre år gammal kviga, och en tre år gammal get av honkön, och en tre år gammal bagge, och en turturduva och en ung duva."
Han tog allt detta till honom och delade dem på mitten och lade varje halva mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.
Och rovfåglarna kom ner på kadavren men Abram drev bort dem.
Och det hände när solen hade gått ner att en djup sömn föll över Abram och även fruktan och stort mörker föll över honom.
Han sade till Abram: "Du ska veta (känna väl till) att din säd (dina arvingar, efterkommande) ska bli främlingar i ett land som inte är deras, och skall tjäna dem och de ska vara plågade av dem i 400 år,
Och det hände när solen gick ner och där var ett tjockt mörker, att då syntes en rykande ugn och en flammande fackla som passerade mellan styckena (de delade djuren). [Här beskrivs en del av den ritual som hör till när man ingår ett blodsförbund med varandra]
Sarai sade till Abram: "Eftersom Herren har gjort så jag inte kan få barn, så ligg med min tjänarinna. Kanske kan jag få en familj genom henne." [Sarai följde den dåtida kulturens tradition att ge en av sina tjänarinnor till sin man för att bli surrogatmor.] Abram lyssnade på Sarais ord (lydde henne).
Efter tio år i Kanaans land gav Sarai, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru.
Abram låg med Hagar och hon blev gravid. När Hagar fick reda på att hon var gravid började hon se ner på (förakta) Sarai.
Då sade Sarai till Abram: "Det är ditt fel att all denna laglöshet (terror, destruktiva kraft, plundring – hebr. chamas) har drabbat mig. Jag tillät min tjänare att ligga med dig, men när hon såg att hon var gravid började hon förakta mig. Låt Herren döma mellan mig och dig." [Sista delen kan också översättas: "Låt Gud straffa dig för det här."]
Abram sade till Sarai: "Eftersom du bestämmer över din tjänarinna, så gör vad du vill med henne." Då började Sarai gå så hårt åt Hagar att hon flydde bort från Sarai. [Abram tar inte ansvar, utan låter Sarai agera utifrån sin bitterhet.]
Herrens ängel (budbärare) hittade Hagar nära en vattenkälla i öknen, källan som ligger på vägen mot [öknen] Sur.
Ängeln frågade: "Hagar, Sarais tjänarinna, varifrån kommer du och vart är du på väg?" Hon svarade: "Jag flyr från min föreståndarinna, Sarai." [Vattenkällan ligger på väg till Egypten, Hagar försökte kanske ta sig hem till sitt land, en sträcka på ca 25 mil. Att ensam och dessutom gravid försöka göra denna resa i oländig öken är dömt att misslyckas, vilket hon förstått eftersom hon inte svarar på frågan vart hon är på väg. Hon flyr mållöst från sina problem. Frågan "varifrån kommer du?" betyder på hebreiska inte så mycket från vilken plats, utan snarare från vilka omständigheter kommer du, vilken situation lämnar du?]
Då sade Herrens ängel till henne: "Vänd tillbaka till din föreståndarinna och ödmjuka dig under henne."
Herrens ängel sade: "Jag ska göra din ätt (ditt släkte) mycket stor. Den ska bli så stor att ingen kan räkna dem alla."
Sedan sade Herrens ängel till henne:
"Du är nu gravid
    och ska snart föda en son.
Du ska ge honom namnet Ismael [uttalas "Jishmael" på hebreiska; betyder "Herren hör"],
    för Herren (Jahve) har hört hur du plågats (varit under andras våld).
Hagar gav Herren, som hade talat med henne, ett namn: "Du är en Gud som ser." [På hebreiska är det "El-Roi".] Hon sade: "Har jag verkligen fått se en skymt (ryggen) av honom som ser mig? [Hagar var uppväxt i Egypten och van med gudar gjorda av trä och sten som varken talade eller såg. Nu hade hon med egna ögon fått se den levande Guden.]
Hagar födde en son till Abram och Abram gav sin son, som Hagar fött, namnet Ismael.
[Tretton år efter Ismaels födelse (1 Mos 16:16; 17:1, 24) visar sig Herren för Abram igen, återupprepar löftet att han ska få en arvinge [1 Mos 12:1–3; 13:14–17; 15:1, 4–5, 18–21] och instruerar honom om omskärkelsens förbund.] När Abram var 99 år gammal, visade sig Herren (Jahve) för Abram och sade till honom: "Jag är Gud Allsmäktig (El Shaddai), vandra inför mig (framför mitt ansikte) och var fullkomlig. [Ordet fullkomlig står här i plural vilket förstärker att det gäller alla områden i hela livet.]
Abram föll ner på sitt ansikte och Gud (Elohim) talade med honom och sade:
"Se, för min del är mitt förbund med dig och du ska bli till en far för många folk (folkslag, nationer). [Här gör Gud klart att det inte är någon annan än Abram han vill göra förbund med. Det är alltså en bekräftelse på utkorelsen.]
Du ska inte längre heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham. [Gud lägger till bokstaven h "He", så namnet blir Abraham. Detta är signifikant eftersom bokstaven "He" uttalas som en utandning. Det låter som när man blåser ut luft för att putsa ett par glasögon. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Abrahams namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske! På hebreiska uttalas hans namn "Avraham".] För jag ska låta dig bli en far för många nationer (folk).
Jag ska göra dig mycket, mycket fruktsam och jag ska skapa nationer från dig och kungar ska komma från dig (bli dina ättlingar),
och jag ska etablera mitt förbund mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer som ett evigt förbund, för att vara Gud (Elohim) till dig och till din säd efter dig,
och jag ska ge till dig och till din säd efter dig (dina ättlingar) landet som du vandrat runt i, hela Kanaans land, till en evig besittning, och jag ska vara deras Gud (Elohim)."
Gud sade till Abraham: "Vad gäller dig, ska du hålla mitt förbund, du och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer.
Ni ska bli omskurna på ert kött, på er förhud, och det ska vara en symbol på förbundet mellan mig och er.
Han som är född i ditt hus och han som är köpt med dina pengar måste bli omskuren. Mitt förbund ska vara på ditt kött som ett evigt förbund.
Den oomskurne mannen som inte är omskuren på köttet på sin förhud, den mannen (bokstavligt själen) ska bli avhuggen (utesluten) från sitt folk, han har brutit mitt förbund.
Sedan sade Gud till Abraham: "Din hustru ska inte längre heta Sarai, utan hennes namn ska vara Sarah.
Jag ska välsigna henne och ska tillsammans med dig ge henne en son. Jag ska välsigna henne och hon ska bli en mor till många nationer (folk). Kungar över nationer ska komma från henne!" [På samma sätt som Gud lägger till bokstaven h, "He", i Abrahams namn (se vers 5), så gör Gud på samma sätt med Sara så hennes namn blir Sarah. Detta är signifikant eftersom bokstaven "He" uttalas som en utandning. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Saras namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske!]
Då föll Abraham ner på sitt ansikte och skrattade och sade i sitt hjärta: "Ska ett barn födas till honom som är 100 år gammal och ska Sara som är 90 år bli gravid?"
Och Abraham sade till Gud (Elohim): "Måtte Ismael leva inför dig!"
Gud svarade: "Nej, men Sara din hustru ska föda en son och du ska ge honom namnet Isak [hebr. Jits-chak från verbet för att skratta], och jag ska etablera mitt förbund med honom som ett evigt förbund för honom och hans säd (efterkommande, ättlingar) efter honom.
Vad angår Ismael har jag hört dig, och se jag har välsignat honom och ska göra honom fruktsam och ska föröka honom rikligt. Tolv prinsar (furstar) ska han få och jag ska göra honom till ett stort folk.
Han slutade prata med honom och Gud (Elohim) steg upp från Abraham.
Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade sagt till honom.
Herren (Jahve) uppenbarade sig [igen] för Abraham vid de stora träden (ekarna eller terebinterna) i Mamre [strax utanför Hebron, tre mil söder om Jerusalem]. Abraham satt vid tältöppningen under den hetaste delen av dagen [på eftermiddagen, mellan två och fem].
Han lyfte sin blick och fick se tre män inte så långt ifrån honom. [De verkar ha dykt upp från ingenstans.] På en gång när han såg dem reste han sig upp från sin plats och sprang emot dem och bugade sig mot marken [för att hälsa dem välkomna och visa vördnad].
Han sade: "Min Herre (Adonai), om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare.
Låt mig hämta en bit bröd så ni kan styrka er nu när ni ändå har kommit förbi er tjänares hem. Sedan kan ni fortsätta igen."
    De svarade "Ja, gör det!"
Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: "Skynda dig och ta tre sea-mått [totalt 20-30 liter] fint mjöl och baka runda bröd. [Bröd bakades dagligen för familjens behov. Det gick snabbt. Mjöl blandades med vatten och bakades på golvet under glödande kol. Dagsbehovet för en person, enligt 2 Mos 16:16, var en omer som är 3/10 sea, så tre sea-mått var många gånger mer än vad som behövdes för tre gäster.]
Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att tillreda den. [Abrahams löfte i vers 5 nämnde inget om om slaktade djur och extravagant måltid med det finaste köttet. Även mängden mjöl är mycket mer än vad som behövdes. Rabbiner lär att lova inte för mycket för tididigt, utan gör istället mer än vad man lovat.]
Sedan [när köttet var klart] tog han smör (ost) och mjölk och kalven som han tillrett och satte fram åt dem. Själv stod han [som en betjänt] under trädet medan de åt.
De sade till honom: "Var är din hustru Sara?" Han svarade: "Hon är i tältet"
Och han sade: "Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se då ska din hustru Sara ha en son". Sara hörde detta (där hon stod) i tältdörren, som var bakom honom.
Sara skrattade för sig själv och sade: "Skulle jag som blivit gammal ägna mig åt njutning? Min herre är också gammal."
Herren (Jahve) sade till Abraham: "Varför skrattar Sara och säger – Ska jag som är gammal verkligen bära ett barn?
Sara nekade och sade: "Jag skrattade inte", för hon var rädd. Han sade: "Jo, du skrattade."
[Följande stycke ramas in av att Abraham "går med" besökarna, se vers 16, och sedan "återvänder" till sitt tält i vers 33. Två olika perspektiv framträder, Gud som hör ropet från staden (vers 17–21) och hur Abraham ser staden (vers 22–32).] Männen reste sig därifrån och såg ut mot Sodom och Abraham gick med dem för att se till så de kom lyckligt iväg.
Abraham ska verkligen bli ett stort och mäktigt folk och alla (andra) folk ska bli välsignade i honom.
Jag har låtit honom lära känna mig (på ett förtroligt och intimt sätt) så att han för alltid ska befalla sina söner och (hela) sitt hushåll efter honom (alla hans ättlingar, födda, köpta och adopterade) att de ska hålla sig till Herrens väg, för att göra det som är rätt och rättfärdigt genom alla tider. Så ska Herren ge till Abraham allt som han har talat om honom."
Herren (Jahve) sade: "Ropet från Sodom [betyder "brinna"] och Gomorra [betyder "dop", grundordet handel, tyranni] är verkligen enormt och deras synd är överväldigande (ond bortom all beskrivning).
Männen gick därifrån och gick till Sodom, men Abraham stod fortfarande inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve).
Abraham kom närmare och sade: "Vill du verkligen svepa bort de rättfärdiga med de onda?"
Må det vara fjärran ifrån dig att göra så och slå de rättfärdiga tillsammans med de onda, så att de rättfärdiga behandlas som de onda. Låt det vara fjärran från dig! Ska inte domaren över hela jorden vara rättvis?" [Här tilltalar Abraham Gud som hela jordens domare.]
Herren (Jahve) svarade: "Om det finns 50 rättfärdiga i staden Sodom så ska jag rädda hela platsen för deras skull."
Sedan frågade Abraham: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) så fortsätter jag, trots att jag bara är stoft och aska.
Tänk om det fattas fem för att det ska bli 50 rättfärdiga, kommer du att förgöra hela staden för dessa fem människors skull?" Herren svarade: "Jag ska inte förgöra den om det finns 45 rättfärdiga där."
Abraham talade till honom igen: "Vad händer om det bara är 40 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 40."
Då sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag fortsätter fråga! Vad händer om det bara är 30 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 30."
Abraham sade: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren så fortsätter jag. Vad händer om det bara är 20 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 20."
Till sist sade Abraham: "Herre, bli inte upprörd över att jag frågar en gång till! Vad händer om det bara är 10 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 10." [Abraham ber inte bara för de rättfärdiga i staden utan för alla där. Gud vill rädda hela platsen om det finns 10 rättfärdiga där.]
Och Herren (Jahve) gick sin väg så fort han hade slutat samtala med Abraham, och Abraham återvände till sin plats.
De två änglarna kom till Sodom på kvällen och Lot satt i Sodoms port och Lot såg dem och reste sig upp och mötte dem och han föll ned med sitt ansikte mot marken. [Att buga sig djupt var en dåtida vanlig hedersbevisning.]
Han [Lot] sade: "Se vänligen mina herrar [budbärare], jag ber er vänd om och gå in i er tjänares hus och stanna där hela natten och tvätta era fötter, så kan ni stiga upp tidigt och gå vidare."
    De svarade: "Nej, men vi ska stanna på torget (den öppna platsen) över natten." [Det var inte ovanligt att resenärer sov på gatan insvept i sin mantel.]
Han vädjade intensivt till dem och de vände om till honom och gick in i hans hus och han gjorde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd och de åt.
De ropade på Lot och sade till honom: "Var är männen som kom in till dig i natt? För ut dem till oss så att vi kan känna (ha en sexuell relation med) dem."
Och Lot gick ut till dem vid dörren och stängde dörren bakom sig.
Och han sade: "Jag ber er mina bröder, gör inte denna ondska.
Och de svarade: "Flytta på dig" och de sade: "Dessa kom hit på genomresa och han [Lot] vill vara domare! Nu ska vi behandla dig värre än dem." Och de pressade sig hårt mot mannen, mot Lot, och kom nära för att bryta sönder dörren.
Men männen [änglarna] stack ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och dörren stängde de. [Den mer ovanliga hebreiska meningsbyggnaden med verbet sist, indikerar att dörren inte förseglas på ett vanligt sätt utan övernaturligt.]
Och de slog männen utanför dörren med blindhet [ordet används bara här och i 2 Kung 6:18, kan syfta på både fysisk och mental blindhet], både små och stora, så att de tröttade ut sig själva på att finna dörren.
Och männen [de himelska besökarna] sade till Lot: "Har du några hos dig här, svärsöner, dina söner och dina döttrar och vem du än har i staden, för ut dem från denna plats,
för vi ska fördärva den här platsen, eftersom deras rop har vuxit sig stort inför Herrens (Jahves) ansikte och Herren (Jahve) har sänt oss för att fördärva den."
Och Lot gick ut och talade till sina svärsöner som hade gift sig med hans döttrar och sade: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahve) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [De lyssnade inte och trodde inte att han menade allvar.]
Och när morgonen grydde skyndade änglarna på Lot och sade: "Stå upp, ta din hustru och dina två döttrar som är här, annars blir du bortsvept med stadens överträdelser."
Men han [Lot] dröjde sig kvar och männen tog tag i hans hand och i hans hustrus hand och i händerna på hans två döttrar, Herren (Jahve) var barmhärtig mot honom. Och de förde ut honom och ställde honom utanför staden.
Och när de hade fört ut dem utanför sade han: "Fly för ert liv, se er inte tillbaka och stanna inte i slättlandet, fly till bergen, annars sveps ni bort." [Slättlandet var det område som förmodligen omstörtades och bildade Döda Havet.]
Lot sade till dem: "Inte så min herre,
se till att din tjänare har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, och du har visat stor nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot mig genom att du har räddat mitt liv. Jag kan inte [hinner inte] fly till bergen för att inte ondskan ska komma ikapp mig och jag dör. [Lot förhandlar med huvudängeln på liknande sätt som Abraham med sina gäster, se 1 Mos 18:22–33. Han önskar fly till den lilla staden Tsoar. Här finns det hebreiska ordet chesed för första gången i GT. Det betyder nåd, omsorgsfull kärlek och trofasthet. Även ordet chen för nåd används här men det beskrivs ingående i 1 Mos 6:8. Chesed är det vanligaste ordet för nåd i GT. Det förekommer 241 gånger. Totalt finns det fem olika rötter som betyder nåd fast på lite olika sätt i hebreiskan. Chesed är den typen av nåd som beskriver en omsorgsfull kärlek och även trofasthet. Det är nåden som bryr sig om på ett praktiskt sätt, driven av äkta kärlek som håller över tid. Chesed är en nåd som aldrig sviker.]
Och han sade till honom: "Se jag har gått med på din önskan också i denna sak, så jag ska inte omstörta staden som du talar om.
Han omstörtade dessa städer och hela slätten och städernas invånare och det som växte på marken. [Förmodligen är denna omstörtning av hela slätten orsaken till att Salthavet (Döda havet) bildas, se 1 Mos 13:10; 14:3.]
Men hans hustru såg sig om bakom honom och hon blev en saltpelare.
Och Abraham steg upp tidigt på morgonen på den plats där han hade stått inför Herren (Jahve).
Och han såg ut mot Sodom och Gomorra och mot slättlandet, och se, röken från landet steg upp som röken från en ugn.
Och det hände när Gud (Elohim) fördärvade slättlandets städer att Gud (Elohim) kom ihåg Abraham och skickade ut Lot från mitten av omstörtningen, när han omstörtade städerna som Lot hade bott i. [5 Mos 29:23; Jes 1:9; 13:19; Jer 50:40; Amos 4:11; Matt 10:15; 11:23–24; Jud 1:7; Upp 11:8]
Och Lot drog upp från Tsoar och bodde i bergen och hans två döttrar med honom, för han var rädd för att bo i Tsoar och han bodde i en grotta, han och hans två döttrar.
Den förstfödde sade till den yngre: "Vår far är gammal och det finns inte en enda man på jorden som vill komma in till oss (ta oss till hustrur) på jordens vägar (kan betyda "att ingen kommer gående på de vägar som gör det möjligt för dem att träffas" eller "i enlighet med de världsliga traditionerna").
Och de berusade sin far med vin den natten. Och den förstfödda gick in och låg med sin far, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
På morgonen sade den förstfödda till den yngre: "Se, jag låg i natt med min far. Låt oss berusa honom med vin ikväll också och gå du in och ligg med honom, så att vi kan bevara vår fars säd."
Och de berusade sin far med vin den natten också. Och den yngre steg upp och låg med honom, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
Så blev båda Lots döttrar gravida med sin far.
Och den förstfödda födde en son och gav honom namnet Moab, denne är moabiternas stamfar till denna dag. [Moabiterna blev ett folk som bosatte sig öster om Döda havet i nuvarande Jordanien; namnet låter som "från fadern" på hebreiska.]
Och den yngre födde också en son och gav honom namnet Ben-Ammi [låter som "min släktings son"], denne är stamfar till ammoniternas söner till denna dag. [Ammoniterna bosatte sig norr om Moab; både Moab och Ammon var fiender till Israel.]
Abraham vandrade därifrån [Hebron, se 1 Mos 13:18] söderut i landet [Negev, se 1 Mos 13:1] och bodde mellan Kadesh [1 Mos 16:14] och Shor [1 Mos 16:7] och han vandrade omkring i Gerar.
Abraham sade om sin hustru Sara: "Hon är min syster." [1 Mos 12:10–20; 26:1–11] Och Avimelech, Gerars kung, sände efter och tog Sara.
Men Gud (Elohim) kom till Avimelech i en dröm på natten och sade till honom: "Se, du ska dö på grund av kvinnan som du har tagit, för hon är en annan mans hustru."
Avimelech hade inte kommit nära (inte haft något intimt umgänge eller samlag med) henne och han sade: "Herre (Adonai), vill du slå även ett rättfärdigt land?
Och Gud (Elohim) sade till honom i drömmen: "Ja, jag vet att det är i ditt hjärtas enfald (okunnighet) som du har gjort detta och det är också därför som jag hindrar dig från att synda mot mig. Därför tillät jag inte att du rörde henne.
Avimelech steg upp tidigt på morgonen och kallade på alla sina tjänare och berättade allt detta (som han drömt) i deras öron och männen blev mycket rädda.
Sedan kallade Avimelech på Abraham och sade till honom: "Vad har du gjort mot oss? I vad har jag syndat mot dig eftersom du har fört denna stora synd över mig och mitt kungarike? Du har gjort sådant mot mig som inte ska göras!
Och Avimelech sade vidare till Abraham: "Hur förklarar du att du har gjort detta?"
Och Abraham sade: "Eftersom jag tänkte att gudsfruktan finns säkert inte på denna plats och de kommer att döda mig för min hustrus skull.
Dessutom är hon verkligen min syster, dotter till min far men inte dotter till min mor, och så blev hon min hustru.
Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [1 Mos 12:1] att jag sade till henne: "Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror." [Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.]
Och Avimelech tog får och oxar och tjänare och tjänarinnor och gav dem till Abraham och återlämnade hans hustru Sara till honom.
Och Avimelech sade: "Se, mitt land ligger framför dig, bo där det behagar dig."
Och Abraham bad till Guden [den ende Guden – hebr. ha-elohim], och Gud (Elohim) botade Avimelech och hans hustru och slavinnor, så att de kunde få barn igen.
Och Herren (Jahve) kom ihåg Sara som han hade sagt och Herren (Jahve) gjorde mot Sara som han hade talat.
Och Sara blev havande och födde en son till Abraham vid hans höga ålder, vid den bestämda tiden som Gud (Elohim) hade sagt till honom.
Och Abraham gav sin son, som föddes åt honom, som Sara födde till honom, namnet Isak. [Isak, hebr. Jits-chak, betyder han skrattar. Då Isak är en viktig bild på Jesus är det noterbart att han också är den som kommer med glädje.]
Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal som Gud (Elohim) hade befallt honom.
Och Sara sade: "Gud (Elohim) har gjort ett skratt åt mig, alla som hör detta ska skratta med mig."
Och hon sade: "Vem skulle ha sagt till Abraham att Sara ska amma ett barn? För jag har fött honom en son vid hans höga ålder."

Dessa händelser 2000 år före Jesus är profetiska. Isaks liv är fyllt med skuggbilder för den kommande Messias: Båda föds på ett mirakulöst sätt – Sara hade för hög ålder, Jesus genom jungfrufödsel (Matt 1:18)
Båda mödrarna frågar hur det ska gå till (1 Mos 17:18; 18:12; Luk 1:34)
Namnges innan födseln (1 Mos 17:19; Matt 1:21)
Föds vid förutsagd tid (1 Mos 21:1; Gal 4:4)
Enfödd son (1 Mos 22:2; Joh 3:16)
Älskad av sin far (1 Mos 22:2; Joh 3:35)
Tas upp på Moria berg för att offras (1 Mos 22:2)
Tjänarna följer inte med upp (1 Mos 22:5; Joh 13:36)
Båda ska komma tillbaka (1 Mos 22:5; Matt 20:17–19)
Red på en åsna innan offret (1 Mos 22:5; Matt 21:1–11; Sak 9:9)
Bär på trä till offerplatsen (1 Mos 22:6; Joh 19:17)
Underordnade sig sin faders vilja (1 Mos 22:6, 9; Matt 26:42)
Båda var i trettioårsåldern (1 Mos 22:1–5; Luk 3:21)
Båda levde efter offret (Upp 1:18)
Efter sonens död och uppståndelse sänder hans far ut tjänare för att hitta en brud åt honom (1 Mos 24:14; Ef 5:23–32; Upp 19:6–7)
Båda ber för sin hustru och framtida barn (1 Mos 25:21; Joh 1:12; 17:20)

Barnet växte och blev avvant. Och Abraham gjorde en stor fest på den dagen då Isak blev avvand. [Förmodligen först vid fyra – fem års ålder.]
Och Sara såg egyptiskan Hagars son, som hon hade fött åt Abraham, leka [kan även betyda utöva sportslig aktivitet].
Därför sade hon till Abraham: "Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, för tjänstekvinnans son ska inte vara arvtagare tillsammans med min son, min Isak."
Denna sak var mycket smärtsam (sorglig, bedrövande) i Abrahams ögon på grund av hans son.
Och Gud (Elohim) sade till Abraham: "Låt inte detta vara smärtsamt (sorgligt, bedrövligt) i dina ögon på grund av ynglingen och på grund av din tjänstekvinna. I allt som Sara sagt till dig ska du lyssna på hennes röst (det hon sagt), för i (genom) Isak ska säd (avkomlingar, framtida generationer) uppkallas efter dig.
Och Abraham steg upp tidigt på morgonen och tog bröd och ett skinn med vatten och gav det till Hagar, lade det på hennes skuldra och barnet, och sände iväg henne och hon gick iväg och irrade omkring i Beer–Shevas öken.
Och vattnet i skinnet tog slut och hon övergav barnet under en tamariskbuske.
Hon gick och satte sig ner mitt emot, ett gott stycke bort, så det var ett bågskott emellan, för hon sade: "Låt mig inte se när barnet dör." Och hon satt mitt emot honom och lyfte upp sin röst och grät.
Och Gud (Elohim) hörde ynglingens röst och Guds (Elohims) ängel (budbärare) ropade på Hagar från himlarna och sade till henne: "Vad plågar dig Hagar? Frukta inte, för Gud (Elohim) har hört ynglingens röst där han är.
Och Gud (Elohim) öppnade hennes ögon och hon såg en vattenkälla. Och hon gick och fyllde skinnet med vatten och gav ynglingen att dricka.
Och Gud (Elohim) var med ynglingen och han växte och han bodde i öknen och blev en bågskytt.
Och han bodde i Parans öken och hans mor tog (hämtade ut) en hustru åt honom från Egyptens land.
Och det hände vid den tiden att Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, talade med Abraham och sade: "Gud (Elohim) är med dig i allt som du gör.
Och Abraham sade: "Jag lovar (svär, avlägger en ed)"
Och Abraham tillrättavisade Avimelech på grund av vattenkällorna (brunnarna – hebr. beer) som Avimelechs tjänare med våld tagit bort (fördärvat) [förmodligen fyllt med jord och sten].
Och Avimelech sade: "Jag vet inte vem som har gjort detta, inte heller har du berättat för mig, jag har inte hört något om detta förrän idag."
Och Abraham tog får och oxar och gav dem till Avimelech och de två skar ett förbund. [De ingick blodsförbund med varandra, vilket var relativt vanligt vid denna tid.]
Och Abraham tog sju lamm av honkön från flocken och placerade avsides.
Och Avimelech sade till Abraham: "Vad betyder dessa sju lamm av honkön som du placerat för sig själva?"
Och han svarade: "Dessa sju lamm av honkön ska du ta ur min hand, så att det blir ett vittnesbörd för mig att jag har grävt dessa sju brunnar (sju vattenkällor – hebr. beer sheva)."
Så skar de ett förbund i Beer-Sheva och Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, reste sig och de återvände till filistéernas land.
Och Abraham planterade en tamarisk i Beer-Sheva och åkallade Herrens (Jahves) namn på platsen, den Evige Guden (El Olam). [Tamarisken växer långsamt, det tar 400 år innan den når full höjd. Ett träd planteras inte för sin egen skull, utan för kommande generationer. Detta är en profetisk handling av Abraham som säger att här ska kommande generationer bo och de ska få svalka sig i skuggan av detta träd! Tamarisken växer i jord med hög salthalt och är därför det enda träd som kan växa kring Döda havet. Under dagen utsöndrar trädet salt på sina löv, en process som kräver mycket vatten. Under natten absorberar saltet vatten, som sedan på mogonen avdunstar och ger en naturlig kylande effekt. Detta är en anledning till varför detta träd är populärt att plantera i trädgårdar. Se även 1 Sam 22:6; 31:13.]
Och Abraham vandrade omkring i filistéernas land under många dagar.
Och det hände sig därefter att Gud prövade Abraham och sade till honom: "Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Här är jag, hebr. hineni, är ett uttryck som inte i första hand handlar om att tala om var man befinner sig rent fysiskt eller geografiskt. Det är ett ord som istället innebär att "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Här i 1 Mos 22:1 förekommer ordet för första gången i Bibeln. Både Abraham och alla andra som ger detta svar är exempel på personer som går in i någon form av ledarroll när de säger hineni – här är jag. Isak säger det i 1 Mos 22:7, Jakob i 1 Mos 31:11, Mose i 2 Mos 3:4, profeten Samuel säger det i 1 Sam 3:4, profeten Jesaja i Jes 6:8, m.fl.]
Han (Gud) sade: "Ta nu din son, din ende son som du älskar, Isak, och gå till Morias land och offra honom där som ett brännoffer till mig, på ett berg som jag ska berätta för dig om. [I den här versen används ordet ahava för första gången i GT. Ahava betyder att älska eller kärlek. Det är signifikativt att på samma sätt som Abraham älskar Isak, är Jesus Guds älskade Son. Hela detta kapitel är en bild på hur Gud kommer att offra Jesus för hela mänskligheten. In i minsta detalj ser vi här många förebilder till det som kommer ske längre fram. Gud bevisade sin kärlek till oss att han utgav sin ende Son. Faktum är att här finns en viktig förutsättning för fortsättningen på det förbund som Gud ingick med Abraham i 1 Mos 15. Om Abraham är villig att offra sin son är Gud beredd att göra samma sak, vilket också sker 2000 år senare. I ett blodsförbund måste båda parter vara villiga till samma uppoffringar för varandra.]
Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (tjänstefolk) och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom.
På tredje dagen, lyfte Abraham sin blick och såg platsen långt borta.
Abraham sade till sina unga män (tjänstefolk): "Vänta här med åsnan, jag och gossen går vidare, vi ska tillbe och kommer tillbaka till er."[Isak är inte en ung pojke utan en vuxen man. Han hade lätt kunnat göra motstånd och övermannat sin gamle far, men går villigt med på att låta sig bindas. Isaks agerande utgör en förebild till Jesu offer på Golgata. Isak bär själv upp veden till offret, på samma sätt som Jesus själv bär tvärslån. Platsen är också den samma, Moria berg är höjden i Jerusalem där templet stod i den södra ändan av åsen som sträcker sig norrut, vilket möjliggör att Jesus faktiskt korsfästes på precis samma plats som Abraham byggde altaret.
    Utifrån Saras ålder kan vi se att Isak inte var äldre än 37 år. Hon dog 127 år gammal, se 1 Mos 23:1, och födde Isak då hon var 90 år, se 1 Mos 17:17; 21:1–5. Även orden "många dagar" i 1 Mos 21:34 och "efter detta" i 1 Mos 22:1 antyder att händelsen inte sker när han är ett barn, utan när han är vuxen. Det skulle inte vara otroligt om Isak var 33 år, vilket i så fall exakt sammanfaller med Jesu ålder.]
Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Han tog elden i sin hand och kniven och de gick båda tillsammans.
Isak pratade med sin far Abraham och sade: "Min far" och han svarade: "Här är jag, min son." Han sade: "Vi har eld och ved men var är lammet till brännoffret?" [Detta är andra gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 11.]
Abraham svarade: "Gud (Elohim) ska själv förse sig med lammet till brännoffret, min son." De gick båda vidare tillsammans. [Att hebreiskan här uttrycker att Gud ska förse sig själv, talar profetiskt även om att Gud förser sig själv med det perfekta offret när Han senare ger sin son Jesus som det fullkomliga offret för världens och alla människors synder.]
De kom till platsen som Gud hade berättat för honom om och Abraham byggde ett altare där. Han lade i ordning veden och band Isak, sin son och lade honom på altaret ovanpå veden.
Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.
En Herrens (Jahves) ängel ropade till honom från himlen och sade: "Abraham, Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Detta är tredje gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 7.]
Han (Herrens ängel) svarade: "Lägg inte din hand på gossen, gör ingenting mot honom, för nu vet jag att du är en gudfruktig man, jag ser att du inte har undanhållit din son, din ende son, från mig." [Heb 11:17–19; Jak 2:21–23]
Abraham lyfte upp sina ögon och tittade och såg bakom sig en bagge som hade fastnat med sina horn i snåret. Abraham gick och tog baggen och offrade den som ett brännoffer istället för sin son.
Abraham gav platsen namnet Jahve Jire, som man säger än idag "på berget där Herren (Jahve) ska förse." [Det finns ett flertal beskrivande namn på Gud i GT. Jahve Jire, Herren vår försörjare, är ett av dem.]
Herrens (Jahves) ängel (budbärare) [1 Mos 16:7] ropade till Abraham från himlen en andra gång
och sade: "Vid mig själv har jag svurit (gett min ed) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), eftersom du har gjort denna sak och inte har undanhållit din son, din ende son,
I din säd ska alla jordens nationer vara välsignade, eftersom du har lyssnat till min röst."
Abraham återvände till sina unga män (tjänstefolk) och de steg upp och gick tillsammans till Beer-Sheva och Abraham bodde i Beer-Sheva. [1 Mos 21:14]
Och det hände sig efter dessa händelser att man berättade för Abraham och sade: "Se, Milka har fött barn till din bror Nachor." [1 Mos 11:29]
Hans konkubin som hette Reoma födde Tevach och Gacham och Tachash och Maacha.
Sara blev 127 år gammal, detta var åren som Sara levde.
Sara dog i Kirjat Arba, det är Hebron i Kanaans land, och Abraham kom för att sörja Sara och gråta över henne.
Abraham reste sig upp framför sin döda och talade till Chets söner och sade:
Chets söner svarade Abraham och sade till honom:
Abraham reste sig och böjde sig ner inför landets folk, Chets söner.
Han talade med dem och sade: "Om det är er önskan att jag ska få begrava min döda i min närhet, så lyssna på mig och bönfall för min räkning inför Efron, Tsoars son,
Nu satt Efron mitt bland Chets söner, och hettiten Efron svarade Abraham så att alla Chets söner hörde vad han sade, alla som gått in i stadens port. [Den plats där alla viktiga affärsuppgörelser gjordes på denna tid]. Han sade:
Abraham böjde sig inför folket i landet.
Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sade: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där."
Efron svarade Abraham och sade:
Abraham hörsammade Efron och Abraham vägde upp silvret till Efron, som han hade nämnt så att Chets söner hade hört det. 400 shekel silver i aktuell valuta som köpmännen använder.
Efrons fält, som finns i Machpela, som ligger framför Mamre, fältet och grottan som är där och alla träd som är på fältet, det som fanns inom dess gränser runtom fastställdes
Fältet och grottan fastställdes som Abrahams egendom, till en begravningsplats, av Chets söner. [Detta är det första, och tills vidare enda, markområdet i Israel som juridiskt blir judarnas egendom, genom Abraham. Det kan betraktas som en förstlingsfrukt och försäkran om att resten av Guds löfte om landet också kommer att uppfyllas. Så sker när folket intar landet under Josuas ledning 300 år senare. De fulla gränser som Bibeln nämner har dock aldrig varit i judarnas ägo, det är förmodligen de gränser Israel kommer att ha under tusenårsriket.]
Abraham sade till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han hade: "Jag ber dig, lägg din hand under min höft.
Istället ska det vara någon från mitt land och från mina släktingar och du ska ta (söka upp, leta reda på) en hustru åt min son Isak."
Tjänaren sade till honom: "Om kvinnan inte är villig att följa med mig till det här landet, blir jag då tvungen att föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?"
Abraham svarade honom: "Passa dig noga så att du inte för tillbaka min son dit.
Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: "Till din säd ska jag ge detta land", han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån.
Om kvinnan inte är villig att följa med dig ska du vara fri från min ed. Det enda du (för alltid) ska lova är att inte föra tillbaka min son dit."
Tjänaren lade sin hand under Abrahams, hans herres, höft och svor eden till honom i enlighet med dessa ord.
Tjänaren tog 10 kameler av sin herres kameler och reste iväg. Han hade allt gott (många dyrbara gåvor) från sin herres hand. Han stod upp och vandrade till Aram-Naharim, till staden Nachor.
På kvällen lät han kamelerna lägga sig (bokstavligt gå ner på knä) vid vattenkällan utanför staden, vid den tiden då kvinnorna går ut för att hämta vatten. [Måste vara ungefär sista timmen före solnedgången eftersom det inte går att hämta vatten när det blivit mörkt. Man vill heller inte utföra denna tunga syssla när dagen är som varmast.]
Han sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar till dig) låt idag något gott komma framför mitt ansikte och visa nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre Abraham.
Låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: Ställ ner din kruka så att jag får dricka, hon ska då svara: Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka, låt det vara den som är utvald för din tjänare, för Isak, så att jag kan veta att du har visat nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre."
Och det hände att redan innan han avslutat sin bön kom Rebecka ut, hon var född till Betoel, Milkas son, hustru till Nachor, och hon hade sin kruka på axeln.
Den unga kvinnan var vacker att se på, en jungfru, ingen man hade känt henne, och hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och kom upp.
Tjänaren sprang mot henne och sade: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka."
Hon svarade: "Drick, min herre" och hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och gav honom att dricka.
När hon hade gett honom att dricka sade hon: "Jag ska dra upp vatten till kamelerna också till dess att de har druckit" [En kamel kan dricka upp till 40 liter vatten vid ett och samma tillfälle, om 10 kameler ska dricka sig otörstiga betyder det att Rebecka kan ha dragit upp så mycket som 400 liter vatten. Det är alltså ingen självklarhet att hon skulle erbjuda sig detta.]
Hon skyndade sig att hälla krukan i tråget och sprang tillbaka till källan och drog upp vatten till alla hans kameler.
När kamelerna hade druckit klart tog mannen fram en guldring som vägde en halv shekel och två armband till hennes händer som vägde 10 shekel i guld.
Han sade: "Vems dotter är du? Berätta, jag ber dig. Finns det plats i din fars hus för oss att övernatta?"
Hon svarade honom: "Jag är dotter till Betoel, son till Milka som hon födde till Nachor."
Vidare sade hon: "Vi har både hö och tillräckligt med foder och rum att övernatta i."
Mannen böjde sitt huvud och kastade sig till marken inför Herren (Jahve).
Han sade: "Välsignad är Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som inte har försummat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) och sin sanning mot min herre. Herren (Jahve) har lett mig på vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brors hus." [Nåd och sanning, hebr. chesed ve emet, hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
Den unga kvinnan sprang iväg och berättade alla dessa ord i sin mors hus.
Rebecka hade en bror som hette Laban, och Laban sprang ut till mannen vid källan.
Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sade: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan.
Han sade: "Kom in, du välsignade av Herren (Jahve), varför står du här ute? Jag har gjort i ordning huset och gjort plats för dina kameler."
Mannen kom in i huset och sadlade av sina kameler och han gav kamelerna hö och foder. Han fick vatten till att tvätta sina fötter och fötterna på de män som var med honom.
Man satte fram mat för att han skulle äta men han sade: "Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende." Han (Laban) sade: "Tala"
Då sade han: "Jag är Abrahams tjänare.
Herren (Jahve) har välsignat min herre rikligt och han har blivit stor. Han har gett honom småboskap och boskapshjordar (av nötkreatur), silver och guld och tjänare och tjänarinnor och kameler och åsnor.
Och Sara, min herres hustru, födde en son till min herre på sin ålderdom, och till honom har han givit allt han har.
Min herre har tagit en ed av mig och sagt: "Du ska inte ta en hustru till min son från kananiternas döttrar i vars land jag bor.
Istället ska du gå till min fars hus och till mina släktingar och ta en hustru till min son."
Jag sade till min herre, Och om kvinnan inte vill följa med mig?
Då sade han till mig: "Herren (Jahve) som jag vandrar inför, ska sända sin ängel med dig och göra din väg lyckosam, och du ska ta en hustru till min son bland mina släktingar och från min fars hus.
Sedan ska du vara fri från din ed när du kommer till mina släktingar. Om de inte ger henne till dig ska du vara fri från min ed."
Idag kom jag till källan och sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), låt nu den väg jag har gått vara lyckosam,
se, jag står vid vattenkällan, låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka",
hon ska då svara: "Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka", låt det vara den kvinna som Herren (Jahve) har utvalt till min herres son.
Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sade till henne: "Låt mig dricka, jag ber dig".
Hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och sade: "Drick, jag ska ge dina kameler att dricka också."
Jag frågade henne och sade: "Vems dotter är du?" och hon svarade: "Jag är dotter till Betoel, Nachors son, som Milka födde till honom." Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes handleder.
Så böjde jag mitt huvud och kastade mig till marken inför Herren (Jahve) och välsignade Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som har lett mig på den rätta vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brorsdotters hus för hans son.
Då svarade Laban och Betoel och sade: "Det som kommer från Herren (Jahve) kan vi inte tala ont eller gott om.
När Abrahams tjänare hörde dessa ord böjde han sig ner till marken, till Herren (Jahve).
Tjänaren tog fram juveler av silver och juveler av guld och vackra kläder och gav till Rebecka, han gav också dyrbara ting till hennes bror och hennes mor.
De åt och drack, männen som var med honom och dröjde kvar hela natten. När de steg upp på morgonen sade han: "Skicka iväg mig till min herre."
Hennes bror och hennes mor sade: "Låt den unga kvinnan vara hos oss några få dagar, åtminstone 10. Sedan ska hon gå."
Han sade till dem: "Försena mig inte, se Herren (Jahve) har gjort min resa lyckosam, sänd iväg mig så att jag kan gå till min herre."
De sade: "Vi ska kalla på den unga kvinnan och fråga hennes egen mun."
De kallade på Rebecka och sade till henne: "Vill du följa med denna man?"
    Hon svarade: "Jag vill gå."
De sände iväg Rebecka, sin syster, och hennes barnskötare [Debora, se 1 Mos 35:8] och Abrahams tjänare och hans män.
De välsignade Rebecka och sade till henne:
"Vår syster, må du bli mor
    till tusen och tiotusen
och låt din säd (dina barn) inta
    portarna hos dessa som hatar dem."
Rebecka reste sig med sina tjänarinnor och de red på kamelerna och följde mannen. Tjänaren tog Rebecka och gick sin väg.
Vid aftontiden gick Isak ut på fältet och funderade (var försjunken i tankar) och han lyfte upp sin blick och såg, och se där kom kameler (gående).
Rebecka lyfte upp sin blick och när hon såg Isak steg hon av sin kamel.
Hon sade till tjänaren: "Vilken man är det som går på fältet för att möta oss?" Tjänaren svarade: "Det är min herre." Hon tog sin slöja och dolde sig själv.
Tjänaren berättade för Isak allt vad han hade gjort.
Isak tog in henne i sin mor Saras tält och äktade Rebecka och hon blev hans hustru och han älskade henne. Isak blev tröstad efter sin mor.
Abraham tog en annan hustru. Hennes namn var Ketora. [I 1 Krön 1:32 kallas hon bihustru och antyder att detta skedde tidigare.]
Hon födde [sex barn] åt honom:
Zimran
och Jokshan
och Medan
och Midjan [förfäder till midianiterna; Sippora var från den stammen, se 2 Mos 2:21; 3:1]
och Jishbak
och Shoach.
Men Abraham gav allt han ägde till Isak.
Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.
Abraham drog sitt sista andetag och dog i en god, hög ålder, gammal och tillfredsställd. Sedan samlades han till sitt folk.
Isak och Ismael, hans söner, begravde honom i grottan i Machpela på fältet som ligger framför Mamre, det som (tidigare) tillhört Efron, Tsoars son, hettiten.
Efter Abrahams död välsignade Gud (Elohim) hans son Isak, och Isak bodde i Beer Lachaj Roi.
Detta är åren för Ismaels liv, 137 år. Han drog sitt sista andetag och dog och samlades till sitt folk. [1 Mos 25:8]
De bodde från Chavila till Shor, som ligger före Egypten när man vandrar mot Assyrien. Han bosatte sig mittemot alla sina bröder.
Isak var 40 år gammal när han tog Rebecka, araméen Betoels dotter från Paddan-Aram, syster till araméen Laban, till att bli hans hustru.
Isak bad enträget till Herren (Jahve) för sin hustru, eftersom hon var barnlös. Herren lät sig bönfallas av honom och Rebecka blev gravid.
Barnen var oroliga i hennes livmoder (ordagrant sönerna slogs med varandra) och hon sade: "Om det ska vara så här, varför ska jag leva?" Och hon gick till Herren (Jahve) för att fråga.
Herren (Jahve) sade till henne:
"Två nationer finns i din livmoder
    och två folkslag ska bli åtskilda från din buk.
Det ena folket ska vara starkare än det andra folket
och den äldre ska tjäna den yngre." [Rom 9:10–13]
När dagarna hade kommit då hon skulle förlösas, se, då fanns det tvillingar i hennes livmoder.
Den som föddes först var rödblommig och hade hår som en mantel över hela kroppen. Han fick namnet Esau [hebr. Esav betyder hårig].
Efter kom hans bror och hans hand höll i Esaus häl. Han fick namnet Jakob [hebr. Jaaqåv betyder "den som håller i hälen" eller "ersättare"]. Isak var 60 år när hon födde dem. [Isak var 40 år när han började be och det tog 20 år innan bönesvaret kom, se vers 20]
Pojkarna växte upp och Esau var en skicklig jägare, en man som trivdes ute på fältet. Jakob var en stillsam man som höll sig i tälten.
Isak älskade Esau eftersom han åt av hans byten och Rebecka älskade Jakob.
Jakob hade kokat en soppa när Esau kom in från fältet och var utmattad.
Esau sade till Jakob: "Låt mig äta, jag ber dig, lite av det röda, den röda soppan, för jag är utsvulten." Därför kallades han Edom. [Hebreiska Edom har samma rot som "adom" som betyder röd.]
Jakob svarade: "Avsäg (sälj ifrån) dig din förstfödslorätt (ordagrant dagen för ditt förbund) till mig."
Esau sade: "Se jag är vid dödens rand, vad har jag för vinning av dagen för mitt förbund (min förstfödslorätt)?"
Jakob sade: "Ge mig din ed först" och han svor eden till honom och han sålde sin förstfödslorätt till Jakob.
Jakob gav Esau bröd och linssoppa och han åt och drack och reste sig upp och gick sin väg. Så föraktade Esau dagen för sitt förbund (sin förstfödslorätt). [Heb 12:16–17]
Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den som var under Abrahams dagar. Isak gick till Avimelech, filistéernas kung, till Gerar. [Gerar markerade den södra gränsen av Kanan, och låg nära Gaza, se 1 Mos 10:19.]
Herren (Jahve) visade sig för honom och sade: "Gå inte ner till Egypten [som Abraham gjorde, se 1 Mos 12:10]. Stanna [istället] i landet som jag ska berätta för dig om [peka ut till dig]. [Isak stannar i landet. Det är i likhet med hela Isaks liv en bild på Jesus. I det större perspektivet ser vi att Abraham lämnade landet och gick till Egypten, det är en bild på hur Israels barn hamnade i den babyloniska fångenskapen. På samma sätt är Jakobs alla år utanför Israel en bild på den stora diasporan för det judiska folket från år 70 e.Kr. fram till modern tid då de återvänt till Israel som återupprättades som stat 1948. Det faktum att Isak stannade hela sitt liv inom landets gränser pekar på att Jesus tillbringade all sin tid i landet när han var här första gången, på samma sätt som han snart kommer tillbaka till Jerusalem och kommer att vara där och därifrån regera över hela jorden. Att Jakob vistas en tid i Gerar, på samma sätt som Jesus vandrar igenom Dekapolis, motsäger inte detta då dessa områden tillhör och ligger inom löfteslandets gränser, även om de låg utanför det egentliga Israels gränser just vid Jesu tid.]
Stanna (lev där som en gäst, inte permanent – vandra runt) i detta land. Jag ska vara med dig och jag ska välsigna dig, för till dig och till din säd (avkomma, ättlingar) ska jag ge detta land. [Vilket sker flera hundra år senare.] Jag ska stadfästa den ed som jag svor till din far Abraham [1 Mos 15:18–19],
och jag ska föröka din säd (avkomma, ättlingar) till att bli som stjärnorna på himlen och till din säd ska jag ge alla dessa länder. Genom din säd (avkomma, ättlingar) ska alla jordens länder själva bli välsignade [1 Mos 12:1–3],
eftersom Abraham lyssnade på min röst och höll (vakade över; levde efter) mina befallningar (Mishmar), mina budord (hebr. mitzvot), mina förordningar (chuqim; ordagrant "saker inristat") och min undervisning (Torah)." [Redan här används fyra olika hebreiska uttryck för Guds ord som inte ges till folket förrän Mose får ta emot och skriver ner de fem Moseböckerna. Mishmar – befallning, något som iakttas och efterlevs; mitzvot – budord, klara tydliga befallningar; chuqim – förordningar, ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta oföränderliga lagar, beskrivs ofta som bud som inte har en rationell förklaring och Torah – undervisning, vägledning och instruktioner. Det tycks självklart att redan Abraham, som den förste israeliten, lever efter dessa Guds ord och bud.]
Så Isak bodde i Gerar.
Männen på platsen frågade honom om hans hustru och han sade: "Hon är min syster", för han fruktade att säga: "Min hustru" annars skulle männen på platsen döda mig för Rebeckas skull, eftersom hon var så vacker att se på. [Isak gör på samma sätt som hans far Abraham gjort två gånger tidigare, se 1 Mos 12:13–19; 20:2–5. På samma sätt som Abraham var fruktan orsaken till lögnen.]
Det hände när han hade varit där en lång tid att filistéernas kung Avimelech tittade ut genom ett fönster och såg och se, Isak (hebr. Yishaq) skrattade (hebr. metsachaq – kelade, roade sig, vänslades, "skojbråkade") med Rebecka, sin hustru. [Hebr. metsachaq är snarlikt Isaks namn som betyder "skratt", se 1 Mos 17:17, 19. Samma ord används av Potifars hustru när hon anklagar Josef för att ha antastat henne, se 1 Mos 39:14, 17. Ordet används också om hur Ismael förlöjligande Isak, se 1 Mos 21:9. Allt detta förstärker hur Isak ignorerade och "förlöjligade" Guds löfte om beskydd, och ljög för att skydda sig själv.]
Avimelech kallade på Isak och sade: "Se, hon är verkligen din hustru, hur kunde du säga att hon är min syster?"
    Isak svarade honom: "Eftersom jag sade för mig själv, annars dör jag för hennes skull."



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.