5927 – עָלָה (ala)

höja, dra upp, stå upp


Typ:
Hebreiska: עָלָה (ala)
Ursprung: a primitive root
Användning: 892 ggr i GT

Engelsk översättning

to ascend
arise (up), (cause to) ascend up, at once, break (the day) (up), bring (up), (cause to) burn, carry

Engelsk beskrivning

1) to go up, ascend, climb
1a) (Qal)
1a1) to go up, ascend
1a2) to meet, visit, follow, depart, withdraw, retreat
1a3) to go up, come up (of animals)
1a4) to spring up, grow, shoot forth (of vegetation)
1a5) to go up, go up over, rise (of natural phenomenon)
1a6) to come up (before God)
1a7) to go up, go up over, extend (of boundary)
1a8) to excel, be superior to
1b) (Niphal)
1b1) to be taken up, be brought up, be taken away
1b2) to take oneself away
1b3) to be exalted
1c) (Hiphil)
1c1) to bring up, cause to ascend or climb, cause to go up
1c2) to bring up, bring against, take away
1c3) to bring up, draw up, train
1c4) to cause to ascend
1c5) to rouse, stir up (mentally)
1c6) to offer, bring up (of gifts)
1c7) to exalt
1c8) to cause to ascend, offer
1d) (Hophal)
1d1) to be carried away, be led up
1d2) to be taken up into, be inserted in
1d3) to be offered
1e) (Hithpael) to lift oneself


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (892 st)


Underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (dimma steg upp från marken) och vattnade hela jordytan (jordens mylla). [Det nämns inte att det regnar på jorden förrän i 1 Mos 7:12. Klimatet var alltså annorlunda än nu på jorden vilket kan förklara varför människorna levde längre och förekomsten av stora djur som dinosaurer. Kanske kan det liknas vid ett stort växthus. Den närmsta klimatzonen som har några av dessa karaktärsdrag i vår tid är Redwoodskogen i norra Kalifornien. De tusenåriga träden där är över 100 meter höga. Anledningen till det gynnsamma klimatet är den ihållande dimman från Stilla havet som kyler träden under sommaren och minskar avdunstningen. Under ett ånghölje finns inte heller något direkt solljus och inga regnbågar bildas. Det förklarar varför regnbågen kunde bli ett tecken som först sågs efter syndafloden, se 1 Mos 9:13.]
Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret.
Abram drog upp från Egypten, han och hans hustru [Sara] med allt de hade (förvaltade), och Lot gick med dem till Negev (landet i syd).
Han slutade prata med honom och Gud (Elohim) steg upp från Abraham.
Och när morgonen grydde skyndade änglarna på Lot och sade: "Stå upp, ta din hustru och dina två döttrar som är här, annars blir du bortsvept med stadens överträdelser."
Och han såg ut mot Sodom och Gomorra och mot slättlandet, och se, röken från landet steg upp som röken från en ugn.
Och Lot drog upp från Tsoar och bodde i bergen och hans två döttrar med honom, för han var rädd för att bo i Tsoar och han bodde i en grotta, han och hans två döttrar.
Han (Gud) sade: "Ta nu din son, din ende son som du älskar, Isak, och gå till Morias land och offra honom där som ett brännoffer till mig, på ett berg som jag ska berätta för dig om. [I den här versen används ordet ahava för första gången i GT. Ahava betyder att älska eller kärlek. Det är signifikativt att på samma sätt som Abraham älskar Isak, är Jesus Guds älskade Son. Hela detta kapitel är en bild på hur Gud kommer att offra Jesus för hela mänskligheten. In i minsta detalj ser vi här många förebilder till det som kommer ske längre fram. Gud bevisade sin kärlek till oss att han utgav sin ende Son. Faktum är att här finns en viktig förutsättning för fortsättningen på det förbund som Gud ingick med Abraham i 1 Mos 15. Om Abraham är villig att offra sin son är Gud beredd att göra samma sak, vilket också sker 2000 år senare. I ett blodsförbund måste båda parter vara villiga till samma uppoffringar för varandra.]
Abraham lyfte upp sina ögon och tittade och såg bakom sig en bagge som hade fastnat med sina horn i snåret. Abraham gick och tog baggen och offrade den som ett brännoffer istället för sin son.
Den unga kvinnan var vacker att se på, en jungfru, ingen man hade känt henne, och hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och kom upp.
Han gick upp från den platsen till Beer-Sheva [1 Mos 21:14].
Han drömde [den natten en gudomligt inspirerad dröm] och såg en stege vara rest på jorden. Toppen nådde ända upp till himlarna och han såg hur Guds (Elohims) änglar steg upp och ner på den.
Jakob var ensam kvar [på den norra flodbanken]. En man [Jesus, Gud själv i mänsklig gestalt, se vers 30] brottades med honom fram tills solen gick upp.
Sedan sade mannen: "Låt mig gå, för solen har börjat gå upp." Jakob svarade: "Jag släpper dig inte om du inte välsignar mig."
Och Gud (Elohim) sade till Jakob. "Stig upp och gå till Betel och bo där. Och gör ett altare till Gud (El) som visade sig för dig när du flydde från din bror Esaus ansikte."
och låt oss stå upp och gå till Betel. Där ska jag göra ett altare till Gud (El) som svarade mig den dag jag var i nöd och som har varit med mig på den väg jag har vandrat."
Och Gud (Elohim) steg upp från honom på den platsen där han talat med honom.
När de midjanitiska köpmännen [vers 25] gick förbi, drog de [bröderna] upp Josef från brunnen och sålde Josef till ismaeliterna för 20 shekel silver. [Priset för en ung manlig slav var 20 silver shekel, se 3 Mos 27:5. Priset finns även dokumenterat i Hammurabis lagar, se §116, §214 och §252.] Och de tog Josef till Egypten. [Den ovanliga trefaldiga upprepningen av Josefs namn i denna vers "drog upp Josef ... sålde Josef ... tog Josef" betonar och indikerar att händelsen är viktig för fortsättningen av berättelsen. Karavanen bestod troligtvis av både ismaeliter och midjaniter, se 1 Mos 17:20; 37:25, 27, 36; 39:1; Dom 8:24. Här finns också en historisk konflikt som går flera generationer tillbaka. Ismaeliterna var ättlingar till Ismael, som Abraham fick med den egyptiska Hagar omkring 180 år tidigare, se 1 Mos 21:21. Midjaniterna var också ättlingar till Abraham från hans äktenskap med Ketura och deras son Midjan, se 1 Mos 25:1‑4]
Efter en tid (många dagar) dog Shoas dotter, Judas hustru. Juda blev tröstad och gick upp till sina fårskötare i Timna, han och hans vän adullamiten Chira.
Detta berättades för Tamar: "Se din svärfar går upp till Timna för att klippa sina får." [Timna, nuvarande Tel Batash, var en stad i Juda, 2 mil nordväst om Adullam och 7 km norr om Bet Shemesh. Det var en gränsstad för Juda stams område, se Jos 15:10. Det är här Simson så småningom tar en av filistéernas döttrar som fru, se Dom 14:1.]
och i vinet var tre kvistar och på dem sköt knoppar fram, och dess klasar bar fram (mogna) druvor för skörd,
Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta och de åt av sjögräset.
Sju andra kor kom upp efter dem från floden, de var klena och utmärglade och stod bredvid de andra korna på flodstranden.
Han sov och drömde en andra gång. Se, sju stjälkar med säd sköt upp, frodiga och välmatade.
Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta och de åt av sjögräset.
Sju andra kor kom upp efter dem, de var klena och utmärglade, något så anskrämligt har jag aldrig sett i Egyptens land.
Jag såg i min dröm sju stjälkar med säd skjuta upp, frodiga och välmatade.
De sju klena och utmärglade korna som kom upp efter dem är sju år och även de sju stjälkarna som var tunna och tomma och pinade av östanvinden, det är sju år av hungersnöd.
Men Josef sade: "Det skulle vara fjärran från mig att göra så. Den man i vars hand bägaren blev funnen, han ska vara min slav, men ni andra, stå upp och gå i frid (shalom) till er far."
När dina tjänare kom till vår far berättade vi min herres ord för honom.
Låt därför nu din tjänare, jag ber dig (vädjar), stanna här som slav åt min herre istället för ynglingen, och låt ynglingen gå upp med sina bröder.
Hur ska jag kunna gå upp till min far om ynglingen inte är med mig? Annars måste jag se på det onda som kommer över min far."
Skynda er att gå upp till min far och säg till honom: "Så säger din son Josef, Gud har gjort mig till herre över hela Egypten, kom ner till mig, dröj inte. [Josefs ord måste ha påmint dem om vad han sagt tidigare, se 1 Mos 37:8.]
De gick upp, ut ur Egyptens land och kom in i Kanaans land till Jakob deras far.
Jag ska gå med dig ner till Egypten och jag ska också garanterat föra dig upp igen och Josef ska lägga sin hand på dina ögon." (Josef ska tillsluta dina ögon när du dör).
Josef gjorde i ordning sin vagn och gick upp för att möta sin far Israel i Goshen, och han presenterade sig själv för honom och föll honom om halsen och grät vid hans hals en lång stund.
Josef sade till sina bröder och till sin fars hus: "Jag ska gå upp och berätta för farao och säga till honom: 'Mina bröder och min fars hus, som var i landet Kanaan, har kommit till mig,
Instabil som vatten [utan förmåga till självdisciplin] saknar du överlägsenheten,
    eftersom du steg upp i din fars bädd,
    där orenade du den, han steg upp till min bädd.
Juda är ett lejons unge,
    från bytet har du stigit upp.
Han lutar sig ner, han lägger sig som ett lejon,
    som en lejoninna – vem ska resa upp honom?
Min far tog en ed av mig och sade: "Se, jag ska snart dö. Du måste begrava mig i min grav som jag har grävt ut för mig själv i Kanaans land" Så, vänligen, låt mig nu gå upp och begrava min far och sedan återvända."
Farao svarade: "Gå upp och begrav din far i enlighet med eden som du gav honom."
Josef gick upp och begravde sin far, och med honom gick faraos tjänare upp, de äldste i hans hus och alla äldste i Egyptens land,
Med honom gick både vagnar och ryttare och det var ett stort sällskap.
Efter att han begravt sin far, återvände Josef till Egypten, han och hans bröder och alla som gått upp med honom för att begrava hans far.
Josef sade till sina bröder: "Jag dör men Gud (Elohim) ska säkert besöka er och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.
Josef tog en ed av Israels söner och sade: " Gud ska verkligen komma ihåg er och då (när ni lämnar Egypten) ska ni bära med er mina ben härifrån"
Nu måste vi handla klokt i den här situationen. Annars blir de ännu fler och om det blir krig kan de alliera sig med våra fiender och kämpa mot oss, och sedan ge sig av härifrån."
Många år senare dog Egyptens kung [som var ute efter Mose liv]. Israeliterna fortsatte att sucka på grund av sitt slaveri. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud.
Därför har jag kommit ner för att befria dem från egyptierna och föra upp dem från detta land till ett land som både är gott och rymligt och som flödar av mjölk och honung, det område där det nu bor kananéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. [Trots egentligen ogynnsamma förhållanden med hög luftfuktighet och hetta har Israel drastiskt ökat sin mjölkproduktion sedan 1950-talet då en ko i genomsnitt producerar 4 000 liter mjölk per år till otroliga 12 000 liter de senaste åren. Varje år på kvällen som inleder veckohögtid Shavuot (pingsten på våren) släpps "mjölk– och honungsrapporten" från den israeliska statistiska centralbyrån. Israel är det land i världen som leder statistiken överlägset med över 30% över USA som kommer på andra plats. En israelisk ko producerade 2019 i genomsnitt 11 852 liter mjölk per år, medan motsvarande siffra i Sverige var omkring 9 000 liter. Genomsnittet i Europa var 6 000 liter och i Indien 1 000 liter.]
och att jag har beslutat att föra er bort från förtrycket i Egypten upp till
kananéernas,
hettiternas,
amoréernas,
perisséernas,
hivéernas och
jevuséernas land. Till ett land som flödar av mjölk och honung.'
Floden ska krylla av grodor och de ska komma upp (ur floden) och komma in i ditt hus, och komma in i ditt sovrum, och upp i din säng. De ska komma in i dina tjänares hus och i folkets hus in i deras ugnar och upp i deras baktråg.
Grodorna ska klättra upp på dig själv, ditt folk och alla dina tjänare. [Mängder av grodor kommer att krypa omkring på kroppen på alla människor.]
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Säg till Aron: 'Sträck ut din hand med din stav över floden, kanalerna och pölarna så att grodor kommer upp över hela Egyptens land.' "
Då sträckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten och grodorna kom upp och täckte hela landet.
Men spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster och fick upp grodor över hela Egyptens land.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand över Egyptens land så att gräshopporna kan komma upp över Egypten och äta varje planta som haglet har lämnat."
Gräshoppssvärmarna kom upp över hela Egyptens land och stannade kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser), så tätt att dess like aldrig varit tidigare, och inte heller ska bli igen.
Också en blandad skara (icke-judar) drog upp med dem tillsammans med fårflockar, boskapshjordar och mycket nötkreatur.
Gud lät folket gå runt genom öknen mot Röda havet. Israeliterna marscherade som en krigshär (ordnade i strukturerade grupper) ut genom Egypten
Mose tog även med sig Josefs ben, eftersom han hade tagit en ed, ett löfte av Israels söner (barn) och sagt: Gud (Elohim) ska säkerligen komma ihåg er och då ska ni ta mina ben med er. [Josef kände med säkerhet till det ord som Gud talat till Abraham när han sagt att de skulle vara slavar i Egypten under fyra generationer och sedan komma tillbaka till landet, se 1 Mos 15:13‑16, därför tog han detta löfte av Israels söner som nu Mose uppfyller.]
Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och nästa morgon var öknen runt lägerplatsen våt av dagg. [Vaktlar är en flyttfågel, vid ett annat tillfälle förde Herren dem till lägret med hjälp av en vind, se 4 Mos 11:31.]
När daggen var borta låg det ute i öknen något kornliknande (frasigt), tunt som rimfrost på marken.
Men folket var så uttorkade och i desperat behov av vatten att de fortsatte att klaga på Mose och muttrade: "Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det för att vi, våra barn och vår boskap skulle dö av törst?"
Josua gjorde som Mose hade sagt och stred med amalekiterna, medan Mose, Aron och Hur gick upp till toppen av kullen.
Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget:
"Så ska du säga till Jakobs hus (släkt) och förkunna för israeliterna:
Du ska sätta upp gränser för folket runtom och säga: "Var noggranna med att inte gå upp på berget eller beröra dess gräns. Den som rör berget ska med säkerhet dödas.
Inte en hand får röra det [att röra vid en död kropp gjorde en person oren, se 4 Mos 5:2], utan blir stenad eller genomborrad, oavsett om det är ett djur eller en människa, ska det inte leva. När shofaren (vädurshornet) ljuder, ska de komma till berget."
Nu var hela Sinai berg höljt i rök, eftersom Herren (Jahve) hade stigit ned på det i eld. Röken steg upp som röken från en ugn. Hela berget skakade kraftigt.
Sedan kom Herren (Jahve) ner till berget Sinai, till toppen på berget. Herren kallade upp Mose till toppen på berget, så Mose gick upp.
Mose sade till Herren (Jahve): "Folket kan inte komma upp på berget Sinai för du är den (den ende), [syftar på att Herren är en som det står i 5 Mos 6:4] som har varnat oss och sagt: Sätt gränser runt berget och håll det heligt."
Sedan sade Herren (Jahve) till honom: "Gå ner. Du ska komma tillbaka upp, du och Aron med dig. Men låt inte prästerna och folket bryta igenom för att komma upp till Herren (Jahve), annars ska Han fara ut mot dem."
Inte heller ska du gå upp på trappsteg till mitt altare, för att din nakenhet inte ska bli avslöjad därpå.
Sedan sade han till Mose: "Kom upp till Herren (Jahve), du och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste och tillbe på avstånd,
och Mose ensam ska komma nära intill Herren (Jahve), men de andra ska inte komma nära, inte heller ska folket gå upp med dem."
Han sände i väg unga israelitiska män och de offrade brännoffer och slaktade unga tjurar till gemenskapsoffer åt Herren.
Mose och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste gick upp [på bergssidan],
Herren (Jahve) sade till Mose: "Kom upp till mig på berget och var kvar där, så ska jag ge dig stentavlorna med undervisningen (hebr. Torah) och buden, som jag har skrivit för att undervisa folket." [De tio budorden hade redan talats men skulle nu ges i skriftlig form.]
Mose började gå tillsammans med sin tjänare Josua, och Mose gick upp på Guds berg.
Mose gick [högre] upp på berget [tillsammans med Josua], och molnet täckte berget.
Mose gick in i mitten på molnet och steg upp på berget. Där var han fyrtio dagar och fyrtio nätter [utöver de första sex dagarna som han och Josua väntade längre ner på berget].
Och du ska också göra sju lampor för den och de ska lysa upp över det som är framför den. [Versen tolkas troligtvis som att menoran ska vara ljuskällan i rummet, det Heliga i tabernaklet.]
Du ska befalla Israels söner (barn) att de bär fram till dig ren olivolja, pressad för ljuset, så att den (Menoran) kan brinna oavbrutet.
Och när Aron tänt lamporna vid skymningen ska han bränna den som en evig rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte genom era generationer.
Ni ska inte offra främmande rökelse på det, inget brännoffer, inget matoffer och ni ska inte hälla ut något drickoffer på det.
Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sade till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
Han tog emot guldet av dem. Med hjälp av verktyg formade han avbilden som skulle göras. [Antingen en träram som sedan bekläddes med guld, eller en träform som man sedan göt i.] Han använde det smälta guldet och formade en kalv (en avbild av en ung tjur). Sedan sade de [ledarna från folket som var initiativtagare till att göra egna gudar]: "Detta, Israel, är er gud som har fört er ut från Egypten." [Guldkalven är en skrämmande symbol. I Egypten tillbad man tjurguden Apis. Även guden Baal, som tillbads i Kanaans land, förkroppsligades och avbildades ofta som en ung oxe. Aron hade varit med och gjort så att folket bröt mot de tre första buden. De tillbad en annan Gud, de hade gjort en avbild och vanärat Herrens namn i avgudadyrkan.]
Och de steg upp tidigt nästa morgon och offrade brännoffer och förde fram shalomoffer och folket satt ner och åt och drack och steg upp och roade sig.
Och Herren (Jahve) talade till Mose: "Gå, gå ner med dig, för ditt folk som du förde ut ur Egyptens land har handlat bedrägligt.
De har hastigt vänt sig bort från vägen som jag befallde dem, de har gjort sig en gjuten kalv och har tillbett den och har offrat till den och sagt: 'Detta är din gud Israel som har fört dig ut ur Egyptens land.' "
Så de sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå före oss, för vi vet inte vad det har blivit av den där mannen Mose som förde oss ut ur Egypten.'
Nästa dag sade Mose till folket: "Ni har begått en allvarlig synd, men jag ska gå till Herren nu – kanske kan jag få försoning för er synd."
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå upp, du och folket som du har fört upp ut ur Egyptens land, till landet som jag lovade (svor, gav min ed) till Abraham, till Isak och till Jakob och sade: 'till din säd ska jag ge det',
till ett land som flyter av mjölk och honung, för jag ska inte gå upp mitt ibland er för ni är ett styvnackat folk, så att jag inte förtär under vägen."
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Säg till Israels söner: 'Ni är ett styvnackat folk. Om jag går upp mitt ibland er för ett ögonblick, kommer jag att förtära er. Ta därför av er era smycken nu, så jag vet vad jag kan göra för er.' "
Och Mose sade till Herren (Jahve): "Se, du har sagt till mig: 'För upp detta folk', och du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig. Och du har sagt: 'Jag känner dig vid namn och även att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon.'
Och han sade till honom: "Om ditt ansikte (din närvaro) inte går med oss, så för oss inte upp dit.
Var redo på morgonen och kom upp till berget Sinai på morgonen och ställ dig på platsen högst upp på berget (ordagrant 'över bergets huvud').
Och ingen man ska komma upp med dig, låt inte någon man synas på hela berget, låt inte heller några flockar eller hjordar beta på berget."
Och han högg ut två stentavlor, likadana som de första, och Mose steg upp tidigt på morgonen och gick upp på berget Sinai som Herren (Jahve) hade befallt honom och tog de två stentavlorna i sina händer.
För jag ska fördriva folkslag framför dig, och utvidga dina gränser, inte heller ska någon man ha åtrå till ditt land när du går upp till Herren (Adonai) din Gud (Elohim) tre gånger om året. [Detta är Guds löfte om beskydd att ingen fiende ska anfalla när man firar Herrens högtider!]
Och du ska föra in bordet och lägga i ordning brödet på det, och du ska föra in menoran (ljusstaken) och tända dess lampor.
Och han tände lamporna inför Herrens (Jahves) ansikte, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och brännofferaltaret ställde han vid öppningen till mötestältets Tabernakel och offrade på det brännoffer och shalomoffer, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Varje gång molnet höjde sig från tabernaklet bröt israeliterna upp och fortsatte sina vandringar.
Men om molnet inte höjde sig, bröt de inte upp, de vandrade inte framåt förrän den dag det höjde sig.
Vad gäller offren av förstlingsfrukt ska ni offra dem till Herren (Jahve), men de ska inte bli brända på altaret som en söt doft.
Alla som har delade klövar och som idisslar ska ni äta. [Boskapsdjur, får och getter har hovar som är delade i två. Detta är djur som idisslar och har ett komplext magsystem med 3-4 kammare. I 5 Mos 14:4‑6 nämns även 10 vilda djur som också är rena.]
Men dessa ska ni inte äta av dem som idisslar eller av dem som har delade klövar:
kamelen för den idisslar men har inte delade klövar,
    den är oren för er,
och klippgrävlingen [typ av grävling], för den idisslar men har inte delade klövar,
    den är oren för er,
och haren för den idisslar men har inte delade klövar,
    den är oren för er,
Kadavret av varje djur som har delade klövar men inte idisslar är orena för dig, alla som berör dem ska vara orena.
För jag är Herren (Jahve) som för er ut ur Egyptens land för att vara er Gud (Elohim). Ni ska därför vara heliga, för jag är helig.
Och prästen ska offra brännoffret och matoffret ovanpå altaret och prästen ska bringa försoning för honom och han ska vara ren.
Aron ska föra fram geten, över vilken Herrens lott fallit, och offra den som ett syndoffer.
Men geten, på vilken lotten föll att bli en syndabock, ska ställas fram levande inför Herren, för att bringa försoning med den och låta den gå som syndabock ut i ödemarken (öknen).
Säg till dem: Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem, offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer
Mina stadgar ska ni hålla. Du ska inte låta två slags djur av din boskap para sig med varandra.
Du ska inte så två slags säd i din åker.
Ta in på dig klädesplagg av två olika slags garn.
Befall Israels söner att de för fram till dig ren olivolja, slagen [syftar på metoden som man utvinner oljan med] till ljuset, så att lamporna kan brinna oavbrutet.
Tala till Aron och säg till honom: "När du tänder lamporna ska de sju oljelamporna ge sitt sken framför ljusstaken (Menoran)."
Och Aron gjorde så. Han tände lamporna så att de gav sitt sken framför ljusstaken (Menoran) som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och närhelst molnet togs upp från [sin plats] över tältet, då vandrade Israels söner efter det, och på den plats där molnet stannade (ordagrant bosatte sig), där slog Israels söner läger.
Ibland var molnet från kvällen till morgonen och när molnet togs upp på morgonen vandrade de, eller om det fortsatte både dag och natt, när molnet togs upp vandrade de.
Om det var två dagar eller en månad eller ett år som molnet dröjde över Tabernaklet och stannade (ordagrant bosatte sig) över det, förblev Israels söner lägrade och vandrade inte men när det togs upp vandrade de.
Och det skedde i det andra året i den andra månaden på den tjugonde dagen i månaden att molnet togs upp från [sin plats] över vittnesbördets tabernakel.
Och Mose lät dem gå ut och bespeja (utforska, undersöka) Kanaans land och sade till dem:
"Gå upp här in i söder (Negev) och gå upp i bergen,
Så de gick upp och bespejade (utforskade, undersökte) landet från öknen Tsin till Rechov vid Chamat.
Och de gick upp i Negev (söder) och kom till Hebron (Chebron) och Achiman, Sheshaj och Talmaj, Anaks barn [jättar] fanns där. Och Hebron byggdes 7 år före Tsoan [troligtvis Tanis] i Egypten.
Men Kaleb lugnade folket inför Mose och sade: "Vi ska gå upp nu och besätta det, för vi är väl rustade att övervinna dem."
Men männen som hade gått upp med honom sade: "Vi är inte kapabla att gå upp mot folket, för de är mycket starkare än vi." [De tio andra spejarna, förutom Josua och Kaleb, använder samma ord som Kaleb, men vänder på dem och säger att de inte ska gå och de inte är starkare, jmf vers 30.]
Och Mose sade till Herren (Jahve): "När egyptierna får höra, för du förde upp detta folk med din makt från dem [2 Mos 12‑15],
Och de steg upp tidigt på morgonen och gick upp på bergets topp och sade: "Här är vi och ska gå upp till platsen som Herren (Jahve) har lovat, för vi har syndat."
Gå inte upp för Herren (Jahve) är inte bland er, så att ni inte slås ner framför era fiender.
Men de dristade sig till att gå upp på bergets topp, likväl lämnade inte Herrens (Jahves) förbundsark och Mose lägret.
Och Mose sände efter Datan och Aviram, Eliavs söner men de sade: "Vi vill inte komma,
är det en liten sak att du har fört oss upp från ett land som flyter av mjölk och honung för att döda oss i öknen och dessutom vill du göra dig själv till furste över oss?
Dessutom har du inte fört oss till ett land som flyter av mjölk och honung, inte gett oss arv med fält och vingårdar, vill du peta ut ögonen på dessa män? Vi kommer inte."
"Tala till församlingen och säg: Stig upp från Korachs, Datans och Avirams, boplats."
Så de steg upp från Korachs, Datans och Avirams, boplats på alla sidor och Datan och Aviram kom ut och stod i öppningen till sina tält med sina fruar och sina söner och sina små.
Detta är undervisningens (Torah) förordningar (ordagrant "saker inristat") som Herren (Jahve) har befallt och sagt: Tala till Israels söner att de för fram en röd kviga till dig, felfri (rituellt ren - hebr. tamim) som är utan defekt, som aldrig har burit något ok.
Och varför har du låtit oss komma ut ur Egypten för att föra oss till denna onda plats? Det är ingen plats för säd eller fikon eller vin eller granatäpplen, och inte finns det något vatten att dricka."
Och Israels söner sade till honom: "Vi ska gå längs huvudvägen, och om vi dricker av ditt vatten, jag och min boskap, då ska jag ge dig betalt för det, "låt det inte vara någon sak (mellan oss)", låt mig endast passera igenom med mina fötter.
Ta Aron och hans son Elazar och för upp dem på berget Hor.
Och Mose gjorde som Herren (Jahve) befallt, och de gick upp på berget Hor inför hela församlingens ögon (i hela församlingens åsyn).
och folket talade mot Gud och Mose och sade: "Varför har du fört oss ut ur Egypten för att vi ska dö i öknen? Här finns varken vatten eller bröd att äta, och vi avskyr denna värdelösa manna."
Sedan sjöng Israel denna sång:
"Källa, stig upp (flöda över)!
    Sjung om den,
Och de vände och gick upp längs Bashans väg, och Og, Bashans kung, gick ut mot dem, han och allt hans folk, för att strida i Edreij.
Och det hände på morgonen att Balak tog Bileam och förde honom upp till Bamot-Baal [Baals höga platser, troligtvis en plats där man offrade till Baal] och därifrån såg han (till) den yttersta delen (bara en del) av folket.
Och Balak gjorde som Bileam hade talat och Balak och Bileam offrade på varje altare en oxe och en bagge.
Och Gud (Elohim) mötte Bileam och han sade till honom: "Jag har gjort i ordning (förberett, arrangerat) sju altaren och jag har offrat en oxe och en bagge på varje altare."
Och han tog honom till Tsofims fält, till toppen på Pisga, och byggde sju altaren och offrade en oxe och en bagge på varje altare.
Och Balak gjorde som Bileam hade sagt och offrade en oxe och en bagge på varje altare.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå upp på Avarims berg och se landet som jag har gett till Israels söner.
För när de gick upp i Eshkols dal och såg landet, vände de bort hjärtat på Israels söner så att de inte skulle gå in i landet som Herren (Jahve) har gett dem.
"Sannerligen ska ingen av de män som kom upp från Egypten, från 20 års ålder och uppåt, se det land som jag med ed lovade till Abraham, till Isak och till Jakob, eftersom de inte helhjärtat har följt mig,
Och prästen Aron gick upp till berget Hor på Herrens (Jahves) befallning, och dog där, i det fyrtionde året efter att Israels söner kommit ut ur Egyptens land, i den femte månaden på den första dagen i månaden.
Se, Herren din Gud (Jahve Elohim) har lagt landet framför dig, gå upp och ta det i besittning, som Herren (Jahve) dina fäders Gud (Elohim) har talat till dig, frukta inte och var inte missmodig."
Och ni kom nära mig, varenda en av er och sade: "Låt oss sända ut män som kan utforska landet åt oss och komma tillbaka med ord om vägen som vi måste dra upp och om städerna som vi ska komma till."
och de vände och gick upp till bergen och kom till Eshkols dal och utforskade den.
Ändå ville ni inte dra upp utan gjorde uppror mot Herren er Guds (Jahve Elohims) befallning,
Vad möter oss när vi går upp? Våra bröder har fått våra hjärtan att smälta och sagt: 'Folket är större och högre än vi, städerna är stora och befästa ända upp till himlarna och dessutom har vi sett anakiternas söner där.' "
Då svarade ni och sade till mig: "Vi har syndat mot Herren (Jahve), vi ska gå upp och strida i enlighet med allt som Herren vår Gud (Jahve Elohim) har befallt oss." Och ni omgjordade er, varje man med sitt stridsvapen och menade att det var en enkel sak att gå upp i bergsbygden.
Men Herren (Jahve) sade till mig: "Säg till dem: 'Gå inte upp och strid, för jag är inte ibland er, annars blir ni slagna av era fiender.' "
Så talade jag till er men ni lyssnade inte utan var upproriska mot Herrens (Jahves) befallningar och var övermodiga och gick upp till bergsbygden.
Sedan vände vi och gick vägen upp till Bashan, och Og, Bashans kung, kom ut emot oss, han och hela hans folk till strid i Edreij.
Gå du upp till toppen av Pisga och lyft upp dina ögon västerut och norrut och söderut och österut och se med dina egna ögon, för du ska inte gå över denna Jordan.
Jag stod mellan Herren (Jahve) och er den gången för att förkunna för er Herrens (Jahves) ord, för ni var rädda på grund av elden och gick inte upp på berget. Han sade:
När jag var borta uppe på berget för att ta emot stentavlorna, förbundets tavlor (förbundet) som Herren (Jahve) skurit med er, då stannade jag på berget i 40 dagar och 40 nätter, jag varken åt bröd eller drack vatten,
Och när Herren (Jahve) sände er från Kadesh-Barnea och sade: "Gå upp och besätt landet som jag har gett er" då var ni upproriska mot Herren er Guds (Jahve Elohims) befallning och trodde honom inte och lyssnade inte till hans röst.
Vid den tiden sade Herren (Jahve) till mig: "Hugg dig två tavlor av sten, likadana som de första, och kom upp till mig på berget och gör dig en ark av trä,
Så jag gjorde en ark av akaciaträ och högg två stentavlor, likadana som de första, och gick upp på berget med de två tavlorna i mina händer.
Vakta (skydda, bevara) dig själv så att du inte offrar ditt brännoffer på varje plats du ser,
utan på den plats som Herren (Jahve) ska välja i en av din stammar, där ska du offra ditt brännoffer och där ska du göra allt som jag har befallt dig.
Alla djur som har delade klövar och har klövarna helt delade i två och som idisslar bland djuren, dem ska ni äta.
Men dessa får ni inte äta av dem som idisslar och av dem som har kluvna klövar:
    kamelen,
    haren och
    klippdassaren [en typ av grävling],
för även om de idisslar har de inte klövar. De är orena för er. [3 Mos 11:4‑7]
Om det kommer fram ett ärende som är för svårt för dig att döma,
    mellan blod och blod [mord och dråp – medvetet eller olyckshändelse, se 2 Mos 21:18‑21],
    mellan påstående och påstående (där ord står mot ord)
    och mellan slag och slag (där någon har slagit eller spottat på),
    liksom kontroversiella frågor inom dina portar.
Då ska du resa dig upp och gå upp till platsen som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska visa dig. [5 Mos 12:4‑7]
När du drar ut för att strida mot dina fiender, och du ser hästar och vagnar och människor som är fler än du själv, ska du inte vara rädd för dem. För Herren (Jahve) din Gud (Elohim), som förde dig upp ur Egyptens land, är med dig.
Om mannen inte vill ta sin brors hustru, då ska broderns hustru gå upp till de äldste i stadens port och säga: "Min mans bror vägrar att resa upp sin brors namn i Israel, han vill inte fullfölja sitt ansvar som bror till min make för mig".
Du ska bygga Herren (Jahve) din Guds (Elohims) altare med ohuggna stenar och du ska offra brännoffer på det till Herren (Jahve) din Gud (Elohim).
Främlingen som är i din mitt ska sätta sig upp över dig, högre och högre, och du ska komma ner och bli lägre och lägre.
Även alla sjukdomar och alla plågor som inte är nedskrivna i denna bok med undervisning, dem ska Herren (Jahve) föra fram över dig till dess du tynar bort (går under, förgås, blir utrotad).
och att hela detta land är svavel och salt och en eld, att det inte är besått, inte blomstrar, inget gräs växer där, det är omstörtat som Sodom och Gomorra [1 Mos 19], Adma och Zeboim [1 Mos 14:2; Hos 11:8], som Herren (Jahve) omstörtade i sin vrede och i sin ilska,
De är inte i himlarna, så att du skulle säga: "Vem ska gå upp åt oss till himlarna, och ta hit det till oss och låta oss få höra det, så att vi kan göra (agera, handla efter) det"
"Gå du upp till detta Abarims berg, till berget Nebo, som är i Moabs land, som ligger mitt emot Jeriko, och bese Kanaans land, som jag ger till Israels söner som en ägodel,
och dö på berget som du går upp på och bli samlad till ditt folk, som Aron, din bror dog på berget Hor, och samlades till sitt folk. [4 Mos 20:22‑29].
Mose gick [norrut] från öknen i Moab upp till berget Nebo, som ligger [på östra sidan om Jordanfloden] mitt emot Jeriko. Han gick upp på toppen Pisga. [En bergskam med flera toppar som ligger strax nordväst om berget Nebo.] Där visade Herren (Jahve) honom hela landet [som han blivit lovad att få se 5 Mos 32:49]:
[Mose står på den östra kanten mitt i det land som ska bli Israels, och med början från norr till söder (i en halv cirkel i moturs riktning) visar Gud honom hela landet.] Gilead [norrut längs med bergskammen] ända till [staden] Dan [i norr]
I själva verket hade hon fört männen upp på taket och gömt dem i linhalmen hon hade utspridd där [på tork för att sedan användas för att producera linnetyg].
Men innan männen lagt sig för att sova, gick Rahab (Rachav) upp på taket
"Befall prästerna som bär vittnesbördets ark att komma upp ur Jordan."
Därför befallde Josua prästerna och sade: "Kom upp ur Jordan."
Och det hände att prästerna som bar Herrens (Jahves) förbundsark kom upp från Jordans mitt. Och så snart fotsulorna på prästernas fötter hade kommit upp på torr mark, återvände Jordans vatten till sin plats och svämmade över alla sina bräddar som tidigare.
Och folket kom upp från Jordan på den tionde dagen i den första månaden (den 10 Nisan) och slog läger i Gilgal på Jerikos östra sida.
Och det ska ske att när de blåser en lång signal i hornet (hebr. qeren) och ni hör ljudet av shofarerna, då ska hela folket ropa högt (uppge ett härskri), och stadens murar ska rasa samman (bokstavligt komma ned och bli platta) och folket ska gå upp, var och en rakt fram, framför honom."
Och det skedde på den sjunde dagen att de steg upp tidigt när dagen grydde, och de omringade (gick runt) staden på samma sätt sju gånger. Bara på den dagen omringade de (gick de runt) staden sju gånger.
[Utgrävningar av Tel es-Sultan, som kullen där Jeriko låg heter, visar att staden var väl befäst. Den yttre muren var 7 meter hög och den inre närmare 10 meter hög. En vattenkälla, som än idag flödar med vatten, var belägen innanför muren i den sydöstra delen. Staden hade några tusen invånare. När Josua och israeliterna intar Jeriko är det vår och skörden var just bärgad, se Jos 3:15. Vid utgrävningar på 1930-talet av Garstang hittades flera stora krukor fulla med spannmål som bekräftar detta, och visar att Jeriko kunde klarat flera års belägring. Man hittade också ett lager med stenar som ligger huller om buller, som om det sjunkit rakt ned, och tecken på att staden bränts. Egyptiska målningar på krukor och lampor ringar in dateringen till mellan 1500 och 1400-talet f.Kr., vilket stämmer med Bibelns kronologi att intåget skedde våren 1406 f.Kr. Arkeologen Kenyon, som gjorde utgrävningar där på 1950-talet, beskriver hur hon hittade högar av rött tegel som troligtvis rasat ner från den högre inre muren nedanför den yttre muren. Detta skulle då kunnat skapat en naturlig ramp så israeliterna kunde gå "upp" i staden. Redan i den första utgrävningen 1907-1909 upptäcktes de raserade murarna. I alla utgrävningar såg man att en del av den norra muren var intakt. Det tyder på att Rahabs (Rachavs) hus låg i den norra delen av staden, närmast bergen, se Jos 2:15.] Så folket ropade och (prästerna) blåste i shofarerna. Och det skedde när folket hörde ljudet av shofarerna att folket ropade med ett starkt (stort) rop (ett härskri) och murarna kom ner platt (ordagrant: murarna föll under sig själva), så att folket gick upp [vilket bekräftats av arkeologin], in i staden, varje man rakt framför sig, och de intog staden.
Och Josua sände män från Jeriko till Ai, som ligger vid Beit Aven [ordagrant "tomhetens hus"], på den östra sidan om Betel, och talade till dem och sade: "Gå och bespeja landet." Och männen gick iväg och bespejade Ai. [Ai har traditionellt identifierats med Et-tell 14 kilometer öster om Jeriko och 16 km norr om Jerusalem. Dock verkar staden varit övergiven vid den här tiden, och ruinerna vid Khirbet el-Maqatir 1,5 kilometer västerut passar bättre in på Bibelns beskrivning. Wadi Sheban på den västra sidan fungerar som ett bra gömställe, se Jos 8:4.]
De återvände till Josua och sade till honom: "Låt inte hela folket dra upp, utan låt omkring två eller tretusen män gå upp och slå Ai. Låt inte hela folket anstränga sig med att gå dit, för de är få."
Så omkring tretusen män gick dit, men de tvingades fly för männen från Ai.
Och Josua rev sönder sina kläder och föll till marken med sitt ansikte mot jorden framför Herrens ark ända till aftonen, han och de äldste i Israel, och de kastade jord på sina huvuden. [Att kasta jord på sitt huvud är ett sätt att visa djup sorg och bedrövelse.]
Och Josua och hela Israel med honom, tog Achan, son till Zerach, och silvret och manteln, och trekanten av guld, och hans söner och hans döttrar, och hans oxar och hans åsnor och hans får, och hans tält och allt som han hade, och de förde det till Achors dal.
Herren sade till Josua: "Frukta inte och var inte förskräckt, ta hela krigsfolket med dig och stå upp och gå till Ai. Se, jag har gett kungen i Ai och hans folk och hans stad och hans land i din hand.
Så Josua steg upp med allt krigsfolket för att gå till Ai. Och Josua valde ut 30 000 män, mäktiga män (hebr. gever) med mod och tapperhet, och sände fram dem under natten. [Tio gånger så många som första försöket, se Jos 7:3.]
Och Josua steg upp tidigt på morgonen och räknade folket och gick upp, han och Israels äldste, framför folket till Ai.
[Vers 11‑13 beskriver nu mer detaljerat den övergripande förberedelsen i vers 3‑9, det är inte en ny dag, utan en tillbakablick.] Och hela folket, även stridsmännen som var med honom, hade gått upp och dragit sig nära och kommit framför staden och slog läger på den norra sidan om Ai, det var en ravin (hebr. gaj) mellan honom och Ai.
Och när männen från Ai vände sig om, såg de hur röken från staden steg upp mot himlarna, och de hade ingen kraft att fly den ena vägen eller den andra vägen. Och folket [israeliterna] som flydde till öknen vände sig om mot förföljarna.
Och när Josua och hela Israel såg att bakhållet hade tagit staden och att röken från staden steg upp, då vände de om och slog Ais män. [Plötsligt mötte hären från Ai motstånd och de hade även nackdelen att ha morgonsolen i ögonen när Josua attackerade dem.]
som Mose, Herrens (Jahves) tjänare, befallt Israels söner, som det är skrivet i boken med Moses undervisning [Torah – de fem Moseböckerna], ett altare av ohuggna stenar, varpå man inte använt något järn, och de offrade brännoffer till Herren på det och offrade shalomoffer (gemenskapsoffer).
"Kom upp till mig och hjälp mig och låt oss slå Gibeon, för de har gjort (ingått) fred med Josua och med Israels söner."
Därför samlade sig de fem kungarna från amoreerna, Jerusalems kung, Hebrons kung, Jarmots kung, Lachishs kung, Eglons kung tillsammans och gick upp, de och deras härar och slog läger mitt emot Gibeon och krigade mot dem.
Och Gibeons män sände (bud) till Josua till lägret i Gilgal [intill Jeriko] och sade: "Släpp inte dina händer från dina tjänare, kom upp till oss snabbt och rädda oss och hjälp oss, för alla amoréernas kungar som bor i bergsbygden [Jerusalem, Hebron, Jarmot, Lachish och Eglon] har samlat sig tillsammans mot oss."
Så Josua gick upp från Gilgal, han och allt krigsfolket med honom och alla mäktiga stridsmän.
Därför kom Josua över dem plötsligt, eftersom han vandrade upp från Gilgal hela natten. [En sträcka på 3 mil, med brant stigning från Jordandalen.]
Sedan kom Gezer, Horams kung, upp till Lachishs hjälp, och Josua slog honom och hans folk till dess han inte hade lämnat någon kvar.
Och Josua gick från Eglon och hela Israel med honom till Hebron och stred mot det.
från de kala bergen som sträcker sig upp till Seir och ända till Baal Gad i Libanons dal under berget Hermon, och alla deras kungar tog han och han slog dem och dödade dem.
Och dessa är landets kungar som Josua och Israels söner slog på andra sidan Jordan västerut, från Baal Gad i Libanons dal [i norr] till de kala bergen som går upp till Seir [Edom – i söder]. Och Josua gav det till Israels stammar som en besittning efter deras indelning,
Likväl, mina bröder som gick upp med mig fick folkets hjärta att smälta (bli oroligt, fyllt av fruktan), men jag följde helhjärtat min Gud (Elohim).
Och den går söderut längs Akrabims sluttningar och passerar utefter Tsin och går upp söder om Kadesh-Barnea och passerar längs Chetsron och går upp till Adar och vänder mot Karkaa,
Och gränsen går upp till Beit-Chogla och passerar norr om Beit-Arava och gränsen går till Bohans sten, Rubens son.
Och gränsen går upp till Devir från Achors dal och norrut och ser mot Gilgal, det är mittemot Adumims sluttning som är den södra sidan av bäcken, och gränsen passerar längs Ein-Shemesh vatten och går därifrån till Ein-Rogel,
och gränsen går upp i Hinnoms sons dal till sidan av jevuséerna söderut, det är Jerusalem, och gränsen går upp till toppen på berget som ligger framför Hinnoms dal västerut som är den yttersta gränsen av Refaims dal norrut.
Och han gick upp mot invånarna i Devir, Devir hette tidigare Kirjat-Sefer.
[I detta stycke handlar det om Rakes son Josef, och hans söners arv. Det hör ihop med Benjamin i Jos 18:11‑28.] Och lotten för Josefs söner gick ut från Jordan vid Jeriko, vid Jerikos vatten i öster och gick upp från Jeriko genom bergsbygden till öknen, till Betel.
Och Josua sade till dem: "Om du är ett stort folk gå då upp till skogen och hugg ner för dig själv där i perisséernas land och Refaim, eftersom Efraims bergsland är för trångt för dig."
[Benjamins område är det som beskrivs i mest detalj, 18 verser. Det har troligtvis med dess plasering mellan Juda i söder och Josef (dvs. Efraim) i norr.] Och lotten föll på Benjamins söners stam efter deras familjer, och deras arv var mellan Juda söner och Josefs söner.
Och deras gräns på den norra sidan var från Jordan och gränsen gick upp till sidan av Jeriko i norr och gick upp genom bergsbygden västerut, och därifrån gick den till Beit-Avens öken.
Och den tredje lotten föll på Zevoluns söner efter deras familjer, och gränsen till deras arv var mot Sarid.
Och deras gräns gick upp västerut till Marala och nådde till Dabbashet och den nådde till bäcken som är framför Jokneam.
Och den vände från Sarid österut mot soluppgången till Kislot-Tavors gräns och den gick till Dovrat och vände upp till Jafia.
Men gränsen för Dans söner var för snäv (trång) för dem, så Dans söner gick upp och stred mot Leshem och tog det och slog det med svärdsegg och besatte det och bodde där och kallade Leshem Dan efter namnet på deras stamfar Dan.
Och när Israels söner hörde om det samlades hela Israels söners församling tillsammans i Shilo, för att gå upp och strida mot dem.
att vi har byggt oss ett altare för att vända bort från att följa Herren (Jahve), eller för att på det offra brännoffer eller matoffer eller offra shalomoffer därpå, låt Herren (Jahve) själv begära det,
Dessa ord behagade Israels söner och Israels söner välsignade Herren (Jahve) och talade inte mer om att gå upp och strida mot dem, för att fördärva landet där Rubens söner och Gads söner bodde.
Vi vet att Herren är vår Gud, han är den som har fört oss och våra fäder ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Vi kommer ihåg hur han har gjort stora under inför våra ögon. Han beskyddade oss på vår vandring och från folken vi passerade.
Och Josefs ben som Israels söner fört upp från Egypten, begravde man i Shechem, på den mark som Jakob köpt av Chamors son, Shechems far för 100 silver, och det blev Josefs söners arv.
Och det hände efter Josuas död att Israels söner frågade Herren (Jahve) och sade: "Vem ska gå upp åt (vem ska leda) oss mot kananeerna för att strida mot dem?"
Och Herren (Jahve) sade: "Juda ska gå upp, se jag har gett landet i hans hand."
[I sju sektioner beskrivs hur israeliterna misslyckades att inta landet. Det börjar med Juda (och Simon) som har viss framgång, följt av fem stammar som misslyckas, för att avslutas med Dans katastrofala nederlag, se vers 34. Sjutalet finns med i den medvetna struktuen där fem av de 12 stammarna inte nämns. Ruben, Levi, Gad och Isaskar nämns inte och Simon placeras tillsammans med Juda.]

Juda

Juda [folket i Juda stam] sade till sin bror Simon (Shimon) [folket i Simons stam]: "Kom upp med mig till min lott så att vi kan strida mot kananeerna, och jag ska på samma sätt gå upp med dig till din lott." Och Simon gick med honom. [Simons område ligger runt staden Beer-Sheva med Juda stams område runtomkring, fast mest österut, se Jos 19.9. Det är därför naturligt att dessa två stammar hjälper varandra. Nu följer en sju episoder från från norr till söder.]
Juda [tillsammans med folket från Simons stam] gick nu upp och Herren (Jahve) gav kananeerna och perisseerna i deras hand och de slog dem i Bezek, 10 000 man. [Strax kommer Herrens ängel fördöma israeliterna att de inte fördrev dessa folk, se Dom 2:1‑3. Se även Jos 3:10; 9:1; 2 Mos 3:8; 5 Mos 7:1; 20:17.]
Och keniterna, Moses svärfars söner [2 Mos 2:16], gick upp från Palmstaden [i vanliga fall Jeriko (5 Mos 34:3), men kan syfta på någon annan stad här] med Judas söner till Juda öken som är söder [ordagrant: "Negev"] om Arad, och de gick och bodde med folket.
[Berättelsen med Josefs stammar är uppdelad i sju sektioner, där den första (vers 22‑26) och sista (vers 29) handlar om Efraims område däremellan beskrivs hur Manasse inte drev ut fienderna från fem städer (vers 27‑28).] Josefs hus gick upp mot Betel och Herren (Jahve) var med dem.
[Samlingen vid Gilgal (Dom 1:1‑2) var entusiastisk och uppräkningen av de sju stammarna gick från segrar till allt större nederlag. Som en parallell följer nu en sorgsen samling vid Bochim. Budbäraren här identifieras ibland med Gud själv, se 1 Mos 16:7; 2 Mos 14:19; 23:20. Hebreiska frasen malach JHVH kan översättas både med Herrens budbärare eller Herrens ängel. Den förekommer 19 ggr i denna bok och varianten malach ha-elohim (Guds budbärare/ängel) förekommer tre ggr (Dom 6:20; 13:9, 9). Profeter kallas ofta Herrens budbärare (2 Krön 36:15‑16; Jes 42:19; 44:26; Hag 1:13; Mal 3:1). Att han sägs komma från Gilgal (och inte himlen) kan också tala för det. Samtidigt särskiljs mellan profeten (Dom 6:8) och Herrens budbärare/ängel (Dom 6:11) i kapitel 6. Det är därför mest troligt att det är en himmelsk ängel, kanske samma som sändes ut under Mose tid, se 2 Mos 23:20–23; 33:2; 32:34.] Och Herrens (Jahves) budbärare (ängel) kom upp från Gilgal till Bochim. Och han sade: "Jag fick dig att dra upp ut ur Egypten och har fört dig till landet som jag lovade (gav min ed) till dina fäder och jag sade: 'Jag ska aldrig bryta mitt förbund med dig' [1 Mos 17:7; 2 Mos 6:4],
Hon satt under Deboras palmträd (daddelpalm – hebr. tomer) mellan Rama [betyder: "höjd"] och Betel [betyder: "Guds hus"] i Efraims bergsbygd [1-2 mil norr om Jerusalem], och Israels söner kom upp till henne för juridiska beslut. [Deboras dubbla roll som profetissa och domare återkommer språkligt i att saker beskrivs i två. Texten nämner två höjder: Rama (profeten, domaren och prästen Samuels födelseplats) och Betel (där Jakob brottades med Gud). Efraim betyder "dubbelt fruktsam" och ordet för dadelpalm tomer delar rot med Tamar som födde tvillingar till Juda (1 Mos 38:27‑30).]
Och Barak kallade samman Zevolun och Naftali till Kedesh, och de gick upp 10 000 män till fots och Debora gick upp med honom.
Och de berättade för Sisera att Barak, Avinoams son, hade gått upp till berget Tavor.
sände Herren en man, en profet, till dem. [Han nämns inte vid namn, men är den första profeten efter Mose, efter honom kommer Samuel.]
    Han sade: Så säger Herren, Israels Gud [och påminner dem om vem Gud är och hur de lämnat honom och börjat tillbe avgudar i stället.]:
"Det var jag som förde er ut ur Egypten,
    förde er ut ur träldomshuset (slaveriet).
Gideon svarade: "Men, Herre (Adonai), om Herren (Jahve) är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Var är alla de under som våra fäder talade om när de berättade hur Herren (Jahve) förde oss ut ur Egypten? Nu har Herren svikit oss och gett oss i midjaniternas hand."
[Jefta lovade att det första som mötte honom skulle bli helgat åt Herren. Om en person kom ut, han tänkte troligtvis på en tjänare, skulle den bli helgad till tjänst i tabernaklet, på liknande sätt som Hanna helgar Samuel, se 1 Sam 1:11. Om det var ett djur skulle det offras. Jefta var en man av tro, se Heb 11:32‑33.]
[Kapitel 4 inleds med en ovanlig hebreisk ordföljd där subjektet kommer först. Det signalerar en ny scen i dramat. Genom att inleda med Boas namn förstärks fokus på honom och hur han är den som tar initiativet att återlösa Noomi och Rut.] Boas gick upp till stadsporten [stadens centrum för affärer, socialt umgänge och rättslig prövning] och satte sig där. [Rent topografiskt ligger Betlehem på en höjd och Boas går upp dit; jämför med hur Rut går "ner" till tröskplatsen, se Rut 3:3, 6. Uttrycket "upp till porten" är också ett idiomatiskt uttryck som motsvarar "att ta upp ett ärende i en domstol". Normalt skulle den som varit ute på fältet gått in genom porten och vidare till sitt hem inne i staden. Det gör inte Boas, han är fast besluten att ta sig an Noomi och Ruts sak på en gång på morgonen och stannar i porten. I antika Israel avgjordes rättsbeslut i stadens port tidigt på morgonen, se 2 Sam 15:2; Jer 21:12; Ps 101:8; Sef 3:5.] Just då [som av en händelse, ännu en Guds försyn, samma ord som i Rut 2:4] kom den återlösare som Boas hade nämnt om [för Rut] förbi. Boas sade till honom: "Du den där (min anonyme herre utan namn), kom, slå dig ner här!" [Frasen "du den där", hebreiskans peloni almoni, är svåröversatt. Ett liknande uttryck är NN, från latinets nomen nescio som betyder "jag vet inte namnet". 1 Sam 21:2 och 2 Kung 6:8 översätts uttrycket "på den och den" platsen för att benämna platser utan att för den skull avslöja exakta positioner. Varför väljer författaren, som annars är noga med namn i berättelsen, att använda detta uttryck? Troligtvis är det ett effektfullt sätt att visa hur han som inte ville föra vidare Elimeleks namn, inte själv namnges i berättelsen. På samma sätt som Orpa fungerar som en kontrast till Rut är denna icke namngivna man en kontrast till Boas.] Så han satte sig ned.
Och denne man gick upp ut från sin stad från [bestämda] dagar till [nästa bestämda] dagar [dvs. varje Herrens högtid – de tre årliga Herrens högtider] för att tillbe och offra till Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) i Shilo [1,5 mil norr om Betel, se Jos 18:1]. Elis två söner Chofni och Pinchas var präster till Herren (Jahve) där. [Här är första gången Guds namn Herren Sebaot används. Jahve är Guds personliga namn. Sebaot är den feminina formen av det hebreiska ordet tsaba, som betyder armé, strid eller krig. I kombinationen av dessa två namn ser vi en allsmäktig och i allt kraftfull och mäktig Gud.]
Och han gjorde så år efter år [här står det år till skillnad från vers 3 som har dagar] när hon gick upp till Herrens (Jahves) hus så retade hon henne, därför grät hon och kunde inte äta.
Och hon gav ett löfte och sade: "O Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), om du verkligen vill se på din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma bort din tjänarinna, men vill ge din tjänarinna en son, då ska jag ge honom till Herren (Jahve) för hela hans liv, och ingen rakkniv ska komma på hans huvud."
När sedan Elkana och hela hans familj gick upp för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer till Herren (Jahve),
följde inte Hanna med utan sade till sin man: "Jag väntar tills pojken blivit avvand. Då ska jag ta med mig honom och föra fram honom inför Herrens (Jahves) ansikte och sedan låta honom få stanna där för alltid." [Hebreiska barn ammades normalt fram tills de var två eller tre år gamla.]
Nu när han var avvand tog hon honom dit upp, tillsammans med tre tjurar, en efa mjöl [35 liter] och en vinlägel. Hon tog med honom in i Herrens (Jahves) hus i Silo, och barnet var bara ett barn. [Vissa handskrifter har "en treårig tjur," i stället för tre tjurar. Språkbruket där ordet "barn" upprepas förstärker att Samuel var mycket ung när han kom till templet. Han var antagligen bara tre år gammal.]
Herren tar liv och ger liv,
    leder ner i Sheol (underjorden – de dödas plats) och upp därifrån.
och han stack ner den i pannan eller grytan eller kitteln eller kärlet. Allt som köttkroken drog upp tog prästen därifrån. Så gjorde de mot alla israeliter som kom till Shilo.
Och hans mor gjorde en liten rock till honom som hon kom med varje år, när hon kom upp med sin man för att offra dagarnas (det årliga) offer. Se min kommentar till 1 Sam. 1:3
Och valde jag honom bland alla Israels stammar till att vara min präst, till att gå upp på mitt altare och bränna rökelse och använda en efod framför mig? Och gav jag till dina fäders hus alla Israels söners offer gjorda med eld?
Och männen som inte dog slogs med bölder, och stadens rop steg upp till himlarna.
Ta nu och gör i ordning en ny vagn och två diande kor som inte har haft något ok och bind korna vid vagnen och för hem deras kalvar från dem. [Om en ko och kalv blivt separerad romar de för att försöka hitta varandra, om kornas inte följer sin instikt och istället levererar arken till Israel blir Guds inblandning bekräftad.]
Och se, om den går upp längs vägen mot sin egen gräns till Beit-Shemesh, då är det han som har gjort denna stora ondska, men om inte, då ska vi veta att det inte var hans hand som slog oss, det var ett sammanträffande som drabbade oss.
Och vagnen kom till betshemiten Josuas fält och stod där, där fanns en stor sten, och de högg upp vagnens trä och offrade kvigan som ett brännoffer till Herren (Jahve).
Och leviterna tog ner Herrens (Jahves) ark och lådan som var med den, där guldsakerna låg och ställde dem på den stora stenen. Och Beit-Shemeshs män offrade brännoffer och offrade offer till Herren (Jahve) samma dag.
Och männen i Beit-Shemesh sade: "Vem kan stå inför Herrens (Jahves) ansikte, denna heliga Gud (Elohim)? Och hur ska den gå upp från oss?"
Och de sände budbärare till invånarna i Kirjat-Jearim och sade: "Filistéerna har fört tillbaka Herrens (Jahves) ark, kom ner och hämta upp den till er."
Och Kirjat-Jearims män kom och hämtade upp Herrens (Jahves) ark och förde in den i Avinadavs hus på kullen, och helgade hans son Elazar till att vakta (skydda, bevara) Herrens (Jahves) ark.
Och när filistéerna hörde att Israels söner hade samlats i Mitspa drog filistéernas ledare upp mot Israel. Och när Israels söner hörde det var de rädda för filistéerna.
Och Samuel tog ett dilamm och offrade det som ett helt brännoffer till Herren (Jahve). Och Samuel ropade till Herren (Jahve) för Israel, och Herren (Jahve) svarade honom.
Och medan Samuel offrade brännoffret kom filistéerna nära för att strida mot Israel, men Herren (Jahve) dundrade med ett stort dån över filistéerna den dagen och gäckade dem den dagen och de slogs ner inför Israel.
I enlighet med allt som de har gjort sedan den dagen då jag förde dem upp, ut ur Egypten till denna dag har de förkastat mig och tjänat andra gudar, så gör de också mot dig.
När de gick upp till staden [Rama] fann de unga jungfrur som gick ut för att dra upp vatten och sade till dem:"Är siaren här?"
Så snart ni kommer in i staden hittar ni honom rakt fram, innan han går upp på höjden för att äta, för folket vill inte äta förrän han kommer, eftersom han brukar välsigna offret och efteråt äter de som är bjudna. Gå därför upp nu för just nu kan ni finna honom."
Och de gick upp till staden och när de kom in i staden [Rama], se, då kom Samuel ut mot dem för att gå upp på den höga platsen.
Och Samuel svarade Saul och sade: "Jag är siaren, gå upp före mig till den höga platsen, för du ska äta med mig idag och i morgon ska jag låta dig gå och ska tala om för dig allt du har på ditt hjärta.
Och de steg upp tidigt och det hände i gryningen att Samuel kallade på Saul på taket och sade: "Upp, så att jag kan sända iväg dig." Och Saul steg upp och de gick båda två, han och Samuel, utomhus.
Sedan ska du gå vidare därifrån och du ska komma till Tavors terebint, och där ska tre män möta dig som går upp till Gud (Elohim) i Betel. En har med sig 3 killingar och en annan bär på 3 brödkakor och en annan bär en kanna vin.
Och du ska gå ner före mig till Gilgal, och se, jag ska komma ner till dig för att offra brännoffer och offra offer och shalomoffer, 7 dagar ska du vänta tills jag kommer till dig och talar om för dig vad du ska göra."
Och han sade till Israels söner: "Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Jag förde upp Israel ur Egypten och jag befriade er ut ur egyptiernas hand och ut ur handen på alla kungariken som förtryckte er.
Sedan kom ammoniten Nachash upp och slog läger mot Javesh-Gilead och alla Javesh män sade till Nachash: "Skär ett förbund med oss och vi ska tjäna dig."
Och Samuel sade till folket: "Det är Herren (Jahve) som har valt (ordagrant gjort) Mose och Aron, och som fört era fäder upp ur Egyptens land.
Och filistéerna samlade sig [sina styrkor] för att strida med Israel, 30 000 vagnar och 6 000 ryttare och folk – som sanden på havets strand – i mängder [Jos 11:4; Dom 7:12], och de kom upp och slog läger i Michmas öster om Beit‑Aven [intill Betel, se Jos 7:2].
Och Saul sade: "För hit till mig brännoffret och shalomoffret." Och han offrade brännoffret.
Och det skedde att så snart han avslutade offrandet av brännoffret, se då kom Samuel och Saul gick och mötte honom så att han kunde hälsa honom.
därför sade jag: Nu ska filistéerna komma ner till mig i Gilgal och jag har inte sökt Herrens (Jahves) ansikte, därför skyndade jag mig att offra brännoffret."
Och Samuel steg upp och gick från Gilgal till Giva-Benjamin [staden Giva i Benjamins stamms område]. Och Saul räknade folket som var hos honom, omkring 600 män.
Om de säger så här till oss: "Dröj till dess vi kommer till er [och dödar er], då ska vi stå still på en plats och inte gå upp till dem.
Men om de säger så här: "Kom upp till oss [så vi kan strida], då ska vi gå upp, för Herren (Jahve) har gett dem i vår hand, och detta ska vara tecknet för oss."
Och männen i förläggningen talade med Jonatan och hans vapenbärare och sade: "Kom upp till oss och vi ska visa er något."
    Då sade Jonatan till sin vapenbärare: "Kom upp efter mig för Herren (Jahve) har gett dem i Israels hand."
Och Jonatan klättrade upp på sina händer och sina fötter och hans vapenbärare efter honom, och de föll framför Jonatan och hans vapenbärare slog dem efter honom.
Och hebréerna som tidigare varit med filistéerna och dragit upp med dem till lägret runtom, även de vände (bytte sida) och var med israeliterna som var med Saul och Jonatan.
Och Saul steg upp från att förfölja filistéerna och filistéerna gick till sin egen plats.
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot): Jag kommer ihåg det som Amalek gjorde mot Israel, hur han ställde sig i vägen för honom på vägen när de kom upp, ut ur Egypten. [2 Mos 17:8‑16; 4 Mos 25:17‑19]
Och Saul sade till keniterna [1 Mos 15:19; 4 Mos 24:21–22; Dom 4:11; 5:24]: "Gå, lämna, gå ner från bland amalekiterna, annars fördärvar vi er med dem, för ni visade nåd (kärleksfull omsorg) till hela Israels hus, när de kom upp, ut ur Egypten." Så keniterna lämnade från bland amalekiterna.
Sedan gick Samuel till Rama och Saul gick upp till sitt hus till Givat-Shaol.
Och medan han talade med dem, se där kom hjälten, filisteen från Gat som hette Goliat ut från filistéernas uppställning och talade samma ord, och David hörde dem.
Och en israelisk man sade: "Har ni sett denne man som kommer fram? För att håna Israel kommer han upp. Och det ska ske att den man som dödar honom, ska kungen förläna stor rikedom och ska ge honom sin dotter och göra hans fars hus skuldfritt (skattebefriat) i Israel."
[När Saul hörde detta gav han en ny order.] Saul sände [tillbaka] budbärarna för att se David och sade: "För hit honom i sängen så att jag kan döda honom." [Detta är Sauls åttonde försök att döda David. Saul var fortfarande i samma maniska tillstånd som kvällen innan. Om David var för sjuk för att inte kunna gå på egna ben för att bli dödad, då måste han bli förd "i sin säng" för att kunna dödas.]
Men några zifiter [en klan från staden Zif, strax sydost om Hebron] drog upp till Saul i [hans hemstad] Giva och sade: "Gömmer sig inte David bland oss i fästena (bergfästena – hebr. masad) i skogen, på Chachilas kullar som ligger i södra Jeshimon?
Och David gick upp därifrån och vistades i fästena (bergfästena – hebr. masad ) i Ein-Gedi.
David gav sin ed till Saul och Saul gick hem. Men David och hans män gick upp till fästningen.
Och David sände 10 unga män och sade till de unga männen: "Gå upp till Karmel och gå till Naval och hälsa honom i mitt namn,
Och David sade till sina män: "Omgjorda er var man med sitt svärd." Och de omgjordade sig var man med sitt svärd och David tog på sig sitt eget svärd och de gick upp efter David, omkring 400 män. Och 200 män stannade vid deras tillhörigheter.
Och David tog emot av hennes hand det som hon fört med sig till honom, och han sade till henne: "Gå i frid (shalom ) till ditt hus, se jag har lyssnat till din röst och tagit emot ditt ansikte."
Och David och hans män gick upp och gjorde en räd mot geshuriterna och gizriterna och amalekiterna för dessa var landets invånare sedan gammalt, när man går upp till Shora och till Egyptens land.
Och Saul klädde ut sig själv (gjorde sig själv oigenkännlig) och tog på sig andra kläder och gick, han och två män med honom, och de kom till kvinnan på natten och han sade: "Skåda åt mig, jag ber dig, genom en ande och mana fram åt mig vemhelst jag ska namnge för dig."
Och kvinnan sade: "Vem ska jag mana fram för dig?"
    Och han sade: "Mana fram Samuel."
Och kungen sade till henne: "Var inte rädd. Vad ser du?" Och kvinna sade till Saul: "Jag ser en gudalik varelse komma upp ur jorden."
Han frågade henne: "Hur ser han ut?"
    Hon svarade: "En gammal man kommer upp och han är täckt i en mantel." Och Saul förstod att det var Samuel och han böjde sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv.
Samuel sade till Saul: "Varför har du oroat mig och fört upp mig?"
    Saul svarade: "Jag är mycket betryckt för filistéerna strider mot mig och Gud (Elohim) har lämnat mig och svarar mig inte längre, inte profeterna, inte genom drömmar. Därför har jag kallat på dig så att jag kan få veta vad jag ska göra.
Och Achish svarade och sade till David: "Jag vet att du är god i mina ögon, som en Guds (Elohims) ängel (budbärare), likväl säger filistéernas ledare att han inte ska gå upp med oss till striden.
Och David steg upp tidigt, han och hans män, och lämnade på morgonen för att återvända till filistéernas land. Och filistéerna gick upp till Jizreel.
Ni Israels döttrar,
    gråt över Saul
som klädde er i scharlakan [den mest dyrbara färgen; lyxiga kläder] och prakt (juveler, smycken; glädje – hebr. eden)
    och satte guldsmycken på era kläder.
Och när filistéerna hörde att David hade blivit smord till kung över Israel, gick alla filistéer upp och sökte David, och David hörde om det och gick ner till fästningen.
Och David frågade Herren (Jahve) och sade: "Ska jag dra ut mot filistéerna? Ska du ge dem i min hand?"
    Och Herren (Jahve) sade till David: "Dra ut, för jag ska med säkerhet ge filistéerna i din hand."
Och filistéerna kom upp igen och spred sig i Refaims dal.
Och när David frågade Herren (Jahve) sade han: "Du ska inte dra ut, gör en kringgående rörelse bakom dem och kom över dem mittemot bakaträden.
Och David steg upp och gick med hela folket som var med honom från Baale i Juda för att därifrån föra upp Guds (Elohims) ark, över vilken Namnet är uppkallat, Namnet Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) som sitter på keruberna.
Och man berättade för kung David och sade: "Herren (Jahve) har välsignat Oved-Edoms hus och alla som vistas hos honom på grund av Guds (Elohims) ark." Och David gick och hämtade Guds (Elohims) ark från Oved-Edoms hus till Davids stad med glädje.
Och David och hela Israels hus förde upp Herrens (Jahves) ark med rop och med ljudet av shofarer.
Och de förde in Herrens (Jahves) ark och ställde den på sin plats mitt i tältet som David hade satt upp för den. Och David offrade brännoffer och shalomoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och när David hade avslutat brännoffret och shalomoffret, välsignade han folket i Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) namn.
Jag har inte bott i något hus från den dag jag förde Israels barn upp ur Egypten ända till i dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel.
Rök steg upp ur hans näsa,
    och förtärande eld från hans mun,
    glödande kol slungades ut (antändes).
Och kungen gick till Givona och offrade där, för det var den stora höga platsen. 1 000 brännoffer offrade Salomo på altaret.
Och Salomo vaknade, och se, det var en dröm, och han kom till Jerusalem och stod framför Herrens (Jahves) förbundsark och offrade brännoffer och offrade shalomoffer och gjorde en fest för alla sina tjänare.
Och kung Salomo tog ut en plikttjänstgöring från hela Israel, och de utskrivna var 30 000 män.
[Detta är det centrala kapitlet i kapitel 3-11 som är en kiasm. Även kapitel 8 är format i en kiasm med sju sektioner.]
rätterna på hans bord, hur tjänarna satt vid borden, hur de personliga tjänarna betjänade, hur de var klädda, hans munskänkar (vinprovare), och brännoffren som han bar fram i Herrens hus, blev hon helt mållös (tappade hon andan).
Men han sade till henne: "Ge mig din son." Han tog honom från hennes armar och bar upp honom till det övre rummet (gästrummet) där han bodde och lade honom på sin säng.
Och det var så när dagen passerat till tiden för aftonoffret, men där var ingen röst, ingen som svarade dem, ingen som tog notis om dem.
Och det skedde när det var tid för aftonoffret att profeten Elia kom nära och sade: "Herre (Jahve) Abrahams Gud och Isaks Gud och Israels Gud, låt det bli känt idag att du är Gud (Elohim) i Israel, och att jag är din tjänare, och att jag har gjort allt detta på ditt ord (därför att du har sagt det).
Och Elia sade till Achav: "Stig upp, ät och drick för där är ett ljud av mycket regn."
Så Achav steg upp och åt och drack. Men Elia gick upp till toppen av Karmel och han böjde sig ner över marken med sitt huvud mellan sina knän. [Den vanliga ställningen för bön var stående eller på knä. Här knäböjde Elia och sänkte sedan ner sitt huvud mot marken, mellan knäna, tills hans panna rörde vid marken. Han intar en kroppsställning som påminner om den en kvinna har när hon föder barn.]
Och han [Elia] sade till sin tjänare: "Gå upp, jag ber dig, och titta mot havsvägen (i riktning mot havet) [västerut]." Och han gick upp och tittade och sade: "Där är ingenting." Och han sade: "Gå igen," sju gånger.
Och det hände den sjunde gången att han [Elias icke namngivna tjänare] sade: "Se, ett moln reser sig ur havet, litet som en mans hand."
    Och han sade: "Gå upp, säg till Achav: Gör din vagn redo och far ner så att inte regnet stoppar dig."
Men en Herrens (Jahves) ängel sade till tishbiten Elia: "Stå upp och gå och möt Samariens kungs budbärare och säg till dem: "Är det för att det inte finns en Gud (Elohim) i Israel som du går och frågar Ekrons gud Baal-Zevov [betyder: "Flugornas Herre"]? [Ekron var en av de fem större filisteiska städerna som gränsade mot Israel, se Jos 13:3.]
Vet nu att så säger Herren (Jahve): Du ska inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö." Och Elia gick därifrån.
Och de sade till honom:"Det kom en man och mötte oss och sade till oss: Gå, återvänd till kungen som sände er och säg till honom: Så säger Herren (Jahve): Är det för att det inte finns en Gud (Elohim) i Israel som du går och frågar Ekrons gud Baal-Zevov? Därför ska du inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö."
Och han sade till dem: "Vad för slags man var det som kom och mötte er och sade er dessa ord?"
Då sände kungen en hövitsman över 50 med hans 50. Och han gick upp till honom, och se, han satt på toppen av kullen. Och han talade till honom: "Gudsman, kungen har sagt: Kom ner."
Och igen sände han till honom en tredje hövitsman över 50 och hans 50. Och den tredje hövitsmannen över 50 kom och föll ner på sina knän framför Elia och bad honom och sade: "Gudsman, jag ber dig, låt mitt liv och dessa dina 50 tjänares, vara dyrbart i dina ögon.
Och han sade till honom: "Så säger Herren (Jahve): Eftersom du har sänt budbärare för att fråga Baal-Zevov, guden i Ekron, är det för att det inte finns någon Gud (Elohim) i Israel? Därför ska du inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö."
[Centralt i Konungaboken (när man ser båda som en enhet) så finns 14 berättelser från Elishas profettjänst uppdelade i två sektioner med sju i varje. Jämfört med Elia så är dessa mindre grandiosa och mer vardagliga. De flesta berättelserna handlar inte om kungar utan berör fattiga och hjälplösa. Elisha fick bokstavligt en dubbel välsignelse, se Kung 2:9, jämfört med de sju mirakler som beskrivs i 1 Kung 17; 18; 19; 21; 22 och 2 Kung 1.]

Första gruppen

Makt över döden – Elias himmelsfärd

Och det skedde när Herren (Jahve) skulle ta upp Elia med en stormvind till himlarna, att Elia vandrade med Elisha från Gilgal.
Medan de vandrade vidare och samtalade, syntes plötsligt en vagn i eld, dragen med hästar av eld som separerade Elia och Elisha från varandra, och Elia for upp till himlarna i en stormvind.
Därifrån [Jeriko] begav sig Elisha upp till Betel [strax norr om Jerusalem, en dagsmarsch från Jeriko, och fortsätter att gå tillbaka samma väg som han tidigare kommit med Elia]. På vägen dit upp kom ett gäng unga män [kan röra sig om ett hundratal i åldern 12-30 år] ut ur staden [och mötte honom], och de hånade (kallade honom värdelös). De ropade till honom: "Far upp flintskalle! Far upp flintskalle!" [Elisha är i 25-årsåldern. Det kan vara så att förolämpningen med flintskalle har att göra med att Elisha avgett ett nasirlöfte och rakat sitt hår, och därför är flintskallig. I så fall var hånet direkt riktat mot Herren som han representerade. Uttrycket "far upp" syftar på att han ska försvinna på samma sätt som hans föregångare Elia "for upp" till himlen. Det är ett dödshot. När norra riket blev självständigt 930 f.Kr. insatte kung Jerobeam avgudadyrkan i två städer, Dan i norr och Betel i söder, se 1 Kung 12:25‑33. När denna händelse inträffar är det åttonde kungen efter honom och dessa två städer har utvecklats till stora centrum för alla möjliga avgudar. De unga männen kan mycket väl ha varit baalsprofeter.]
Och det hände efter detta att Ben-Hadad, Arams kung, samlade hela sin armé och gick upp och belägrade Samarien.
… befälhavaren (hebr. ravshake)
Har jag kommit upp utan Herren (Jahve) mot detta land för att fördärva det? Herren (Jahve) har sagt till mig: Gå upp mot detta land och fördärva det."
Vem som helst ibland er som tillhör hans folk, må hans Gud (Elohim) vara med honom. Låt honom gå upp till Jerusalem som ligger i Juda och bygga Herrens (Jahves), Israels Guds (Elohims) hus. Han är den Gud (Elohim) som bor i Jerusalem.
Ledarna för Juda och Benjamin tillsammans med prästerna och leviterna, alla vars ande Gud (Elohim) hade uppväckt, steg upp och gick för att bygga Herrens (Jahves) hus som finns i Jerusalem.
Alla redskap av guld och av silver var 5 400. Sheshbatsar [Serubbabel] tog med sig allt detta när de bröt upp från fångenskapen i Babylon till Jerusalem. [Summan av de artiklar som listas i vers 9‑10 är 2 499, vilket inte stämmer överens med totalsumman 5 400. Troligtvis anges bara de viktigaste kärlen i uppräkningen, eller så har författaren bara tagit med en del av en sammanställning tillsammans med totalsumman.]
[Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem. Det finns också ett särskilt ord för detta i hebreiskan alija, vilket används här.] Dessa är provinsens söner som gick upp [till Jerusalem] från fångenskapen, av dem som förts bort, som Nebukadnessar, Babylons kung, hade fört till Babylon, och som återvände till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad;
[Övriga:]
Och där var de som gick upp från Tel-Melach, Tel-Charesha, Kerov, Addan, och Immer, men de kunde inte redogöra för vilka som var deras fäders hus (vilken släkt de kom ifrån) och deras säd (avkomma) huruvida de var israeliter eller inte.
Då stod Jotsadaks son Jeshoa upp och hans bröder prästerna och Serubbabel (Zerubbavel), Shealtiels son och hans bröder, och de byggde altaret för att offra brännoffer till Israels Gud (Elohim) som det står skrivet i gudsmannen Moses undervisning.
De satte upp altaret på dess bestämda plats (i anslutning till/framför/ öster om själva templet), trots deras rädsla för folket i landet. Och de offrade brännoffer till Herren (Jahve) på det, både morgonoffer och kvällsoffer.
Från den första dagen i den sjunde månaden började de offra brännoffer till Herren (Jahve) trots att grunden till Herrens (Jahves) tempel ännu inte var lagd.
närmade de sig Serubbabel (Zerubbavel) och ledarna (de ledande fäderna, patriarkerna, överhuvudena för de återvändande) och sade till dem: Låt oss bygga tillsammans med er, för vi liksom ni söker er Gud (Elohim) och har offrat till honom sedan Esarchaddons dagar [681-669 f.Kr.], Assyriens kung som förde oss hit. [Redan den assyriska kungen Sargon hade gjort folkförflyttningar när Samarien föll (722 f.Kr.). Detta fortsatte efterföljande kungar som Esarchaddon (681-669 f.Kr.) och Ashurbanipal (668-627 f.Kr.). Utombibliska källor bekräftar hur Esarchaddon förflyttar folkgrupper till Sidon sedan han intagit de områdena.]
Denna Esra kom upp från Babylon. Han var skriftkunnig i Moses undervisning (hebr. Torah) som Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim), hade gett. Kungen garanterade honom allt han bad om, eftersom Herren (Jahve), hans Guds (Elohims) hand var över honom.
Och några av Israels söner (barn) och några av prästerna, leviterna, sångarna, dörrvaktarna och tempeltjänarna kom upp till Jerusalem i kung Arttacheshasettas sjunde regeringsår. [Arttacheshasetta (Artaxerxes I) kom till makten 465 f.Kr. sedan satrapen Artabanos hade mördat hans far Xerxes I och även hans äldre bror Dareios hade dödats. Sju år efter detta är år 458 f.Kr.]
och har utvidgat sin nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) mot mig inför kungen och hans rådgivare och kungens alla mäktiga furstar. Jag har vunnit styrka när Herren min Guds (Jahve Elohims) hand har varit över mig och jag samlade ledande män från Israel för att gå upp med mig.
Dessa är ledarna (de ledande fäderna, patriarkerna, överhuvudena för de återvändande) och deras uppteckningar, sitt släktskap (förfädernas namn), på dem som kom med mig från Babylon under kung Arttacheshasettas regering.
Under natten fortsatte jag upp längs dalen och inspekterade muren, tills jag än en gång kom genom Dalporten och var tillbaka igen. [Nehemja hade ridit ett varv runt Jerusalem.]
Och bredvid dem reparerade Ezer, son till Jeshua, furste över Mitspa, en annan del mittemot uppgången till vapenförrådet vid pelarhörnet.
Nu var ammoniten Tovija (Tobia) med honom och han sade: "Det som de bygger ska en räv bryta ner, om den hoppar på deras stenmur."
Men det hände sig att när Sanvallat och Tovija och araberna och ammoniterna och ashdoditerna hörde att reparationen av Jerusalems murar gick framåt och att skadorna började täppas till, då blev de mycket arga.
Vi ägnade oss åt arbetet och hälften av dem höll i spjuten, från det att gryningen visade sig till dess att stjärnorna kom fram (på kvällen). [Man arbetade dygnets alla ljusa timmar från den första gryningen till dess skymningen var över.]
Därför lade min Gud (Elohim) på mitt hjärta att samla ihop furstarna, ledarna och folket så att de kunde bli räknade efter sina släkter. Jag fann en bok med släkterna över dem som kom upp i det första (återvändandet) och däri fann jag skrivet:
Detta är folket i provinsen som återvände från fångenskapen i exil, som Nebukadnessar, kungen i Babylon hade fört bort och som återvände till Jerusalem och Juda, var och en till sin egen hemstad.
Dessa var de som gick upp från Tel-Melach, Cherov-Addon (Cherov, den starke) och Immer, men de kunde inte redogöra för sina fäders hus, inte för sin säd (genealogi), huruvida de var israeliter.
Även fast de gjorde sig en gjuten kalv och sade:
    "Här är din gud som har fört dig upp ur Egypten." [2 Mos 32:4]
Och de gjorde sig skyldiga till stora hädelser (stora skändliga ord).
    [Ovanligt ord, används bara här, i vers 26 och i Hes 35:12.]
En präst, en av Arons söner, ska vara med leviterna när de tar emot tionden. Och leviterna ska föra tionden av sitt tionde upp till vår Guds hus, in i förrådshusets kamrar.
Dessa var de präster och leviter som drog upp med Serubbabel, Shealtiels son, och Jeshua. [Prästerna var:]
Seraja, Jeremia, Esra,
Jag lät Juda furstar stiga upp på muren. Därefter ordnade jag två stora lovsångskörer. Den ena gick till höger ovanpå muren fram till Dyngporten.
De gick över Källporten och rakt fram uppför trapporna till Davids stad, på trappan i muren ovanför Davids hus, ända fram till Vattenporten mot öster.
Efter ett varv av [sju sådana] festligheter sände Job bud efter dem för att helga dem. Tidigt på morgonen offrade han ett brännoffer [3 Mos 1:3] för var och en av dem, för han tänkte: "Mina barn kan ha syndat och förbannat Gud i sina hjärtan." Så gjorde Job varje gång.
Som ett moln som löses upp och försvinner (går upp i rök), så är det med den som farit ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), han kommer inte upp igen.
Ta nu därför sju ungtjurar och sju baggar och gå till min tjänare Job och offra dem som brännoffer för er [5 Mos 1:1‑7; Nah 23:1]. Min tjänare Job ska då be [be en ställföreträdande bön] för er. Jag ska lyssna på hans bön. Jag ska inte behandla (agera mot) er utifrån er okunskap (skamlöshet). Ni har inte talat sanning om mig som min tjänare Job har gjort." [Problemet med de tre vännernas teologi var att de sade att Gud omedelbart dömer synd och belönar godhet. Om något ont händer måste den som drabbas ha begått någon synd. Elihu som talade sist, kap 32-37, får inte Guds kritik, samtidigt får han inte heller beröm.]
Rök steg upp ur hans näsa,
    och förtärande eld från hans mun,
    glödande kol slungades ut (antändes).
Vem får gå upp på Herrens (Jahves) berg?
    Vem kan stå upprätt i hans helgedom? [Herrens tempel i Jerusalem, se Jes 2:2‑3.]
Herre (Jahve), du förde mig upp från Sheol (graven, underjorden – de dödas plats),
    du räddade mitt liv (höll mig vid liv), bevarade mig från att fara ner i graven (cisternen, brunnen).
Han drog mig upp ur fördärvets (tumultets) grop (grav, cistern, brunn),
    ur lerans [djupa] dy.
Han ställde mina fötter på en klippa [en hög och ointaglig bergskam],
    han gjorde mina steg fasta. [Jeremia kunde säkert relatera till denna psalm när han några hundra år senare hissades ner i en vattencistern i Jerusalem, se Jer 38:6‑7. Ordet för "fördärv" är ovanligt och beskriver också vågors dån och brus. Bilden skiftar helt i versens andra del. Det är inte bara en temporär räddning till en klippavsats – utan till ett högt berg! Att bestiga ett sådant berg är riskfyllt, men Herren gjorde stegen fasta. Det hebreiska ordet för steg, ashshur, används ofta om vandringen med Gud (Ps 17:5; 37:31; 44:19; 73:2) och ger en antydan om att Herren inte bara räddade psalmistens liv, utan även grundlade, möjliggjorde och etablerade hans fortsatta vandring med Gud.]
Gud har farit upp (blivit upphöjd) under [ett larmande] jubel (härskri),
    Herren (Jahve), under [det höga] ljudet (rösten – hebr. qol) av shofar (horn, basun). [Samma hebreiska ord för att fara/gå upp finns även i vers 10 och kan beskriva en kungs seger/kröning. I psalmens kontext har Guds stigit ned för att rädda sitt folk och när han stiger tillbaka upp på sin tron förtjänar han lovprisning, se även Ps 68:19; 98:6. Texten anspelar även på hur Herren steg ner på Sinai berg, se 2 Mos 19:16, 20. Här finns även en profetisk koppling till hur Jesus steg ned i ödmjukhet och vann segern på korset, se även Joh 3:13; Ef 4:9; 1 Thess 4:16‑17.]
Folkens furstar (ädla, villiga tjänare) har samlats,
    tillsammans med Abrahams Guds folk [som alla folk ska bli välsignade i, se 1 Mos 12:1‑3]. För jordens sköldar [folkens furstar; ledare som beskyddar, se även Ps Ps 84:10‑11] tillhör Gud,
    mäktigt (högt) har han gått upp (blivit upphöjd)! [Ordet "gått upp" är samma hebreiska ord alah som i "farit upp" i vers 6. Det tredje och sista "för" i psalmen förstärker Guds allmakt. Hedningar och judar förenas som ett folk, se Upp 21:24.]
Då ska du njuta av rättfärdiga offer, av brännoffer och heloffer,
    då ska man offra oxar på ditt altare.
Bara en vindfläkt (ett andetag; fåfänlighet – hebr. hevel) är människor (Adams söner),
    människosläktet är opålitligt (falskt, bedrägligt).
Skulle man lägga dem alla i vågskålen,
    väger de lättare än luft.
Som brännoffer vill jag offra feta får [det bästa jag har],
    med rök från baggar,
    jag vill offra både tjurar och bockar. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Du for upp i höjden [himlen], du tog fångar (du förde bort fångar i fångenskap),
    du tog emot gåvor bland människor,
    ja, även bland de upproriska (som vände sig mot dig), för att du, Herre Gud (Jah Elohim), skulle bo där [i Sion].
    [Versen citeras av Paulus i 2 Kor 2:14; Ef 4:8.]
Du lät mig se (få uppleva) många bekymmer (trånga passager, känslomässigt pressade situationer) [plural]
    och mycket ondska (lidande) [plural],
du ska återuppliva oss igen,
    från jordens djup ska du låta mig komma upp igen.
Glöm inte bort rösten (ljudet, larmet) från dina fiender,
    deras uppror (kaoset bland dem som reste sig upp emot dig) som fortsätter att stiga (öka utan avbrott).
När Herren (Jahve) hörde detta blev han vred
    och en eld tändes mot Jakob
och även mot Israel upptändes vreden.
när Herrens (Elohims) vrede gick upp över dem
    och dödade de mest välmående (fetaste) bland dem
    och slog ner unga män i Israel.
Jag är Herren (Jahve) din Gud (Elohim),
    som förde dig ut ur Egyptens land. [2 Mos 20:2]
[D]
Öppna din mun på vid gavel [för att ta emot Guds ord, se Ps 119:131; Jer 15:16; Hes 2:8]
    och jag [inte någon annan avgud] ska fylla den.
    [4 Mos 29:6]
För du Herre (Jahve) är den Högste (Elion) över hela jorden,
    du är upphöjd högt över alla gudar (avgudar).
Jag säger: Min Gud (El) ta inte bort mig mitt i mina dagar (mitt i livet),
    du vars år varar genom alla släkten (generationer).
De gick över bergen,
    de gick ner i dalarna, till den plats du hade bestämt för dem.
de reste sig mot himlen, de kom ner i djupen.
    Deras själ smälte bort på grund av skräck.
Dit stammarna går upp,
    Herrens (Jahs) stammar,
som ett vittnesbörd för Israel för att tacka (med öppna händer – prisa, hylla och erkänna),
    ge sitt tack till Herrens (Jahves) namn.
"Jag vill inte gå in i tältet till mitt hus,
    inte vila på min bädd,
Vem får dimman att stiga från jordens yttersta gräns?
    Han gör blixtar till regnet,
    Han för fram vindarna ur sina förråd.
Låt min tunga fastna i gommen i min mun,
    om jag inte kommer ihåg dig,
om jag inte gör Jerusalem
    till min högsta glädje.
Ett mjukt (stilla) svar tar bort vrede (ursinne, raseri),
    men ett hårt (sårande) ord rör upp ilska.
En vis man kan storma en mäktig stad (en stad full av krigsmän),
    och bryta ner det starka fäste som stadens invånare förtröstat på.
    [Vishet kan rent bokstavligt bryta ner starka fästen, men även mentala tankebyggnader.]
Den var överväxt med tistlar, och markytan var täckt av nässlor (ogräs),
    och dess stenmur var nedriven.
Det är bättre att bli ombedd: "Kom upp här,"
    än att bli nedflyttad i kungens närvaro, vars ögon redan sett dig [när du ogenerat befordrade dig själv].
Som en törntagg går in i en drucken mans hand,
    så är ett ordspråk i en [oresonlig] dåres mun.
    [En dåre kan läsa och tala ordspråk, men kan inte hantera det.]
Vem har stigit upp till himmelen och kommit ner igen?
    Vem har fångat vinden i sina händer?
Vem har omslutit vattnet i sin mantel?
    Vem har fastställt jordens gränser?
Vad är hans namn, och vad är hans sons namn,
    vet du det?
"Många kvinnor är ärbara (nobla, duktiga),
    men du överträffar varenda en av dem." [Den tjugonde hebreiska bokstaven är: ר – Resh: Tecknet avbildar ett huvud från sidan och symboliserar förmågan att se. Ordet "Många" börjar med denna bokstav och förstärker att många kommer att se hur ärbar hon är. Versen indikerar också att uppskattning och lovprisning kommer direkt till henne från hennes make. Detta till skillnad från barnen, se föregående vers, som först när de växt upp visar sin uppskattning.]
Vem vet om människans ande går uppåt eller om vilddjurets ande går nedåt till jorden?
Om en ledares ande reser sig upp emot dig,
    lämna inte din plats,
    för mildhet stillar stora överträdelser.
[Denna sektion är den fjärde och centrala i Höga Visan. I judisk tradition var det förr vanligt att bruden efter trolovningen väntade och förberedde sig i sitt eget hem (föräldrahemmet). Under tiden gjorde brudgummen i ordning parets nya hem. Oftast betydde det att han byggde till några nya rum på sin fars hus. När detta var klart hämtade han sin brud till bröllopet under pompa och ståt. Det är ett sådant brudtåg som beskrivs i de följande verserna. Jämför Jesus som säger att han ska gå till Fadern för att bereda rum åt oss, se Joh 14:1‑3. Någon gång i sista tiden före tusenårsriket ska han också hämta oss på ett spektakulärt sätt.] Vem är detta, hon som kommer upp från öknen
    som en pelare av rök,
parfymerad med myrra och rökelse,
    med köpmännens alla kryddor?
Dina tänder är som en flock nyklippta tackor [som alla ser likadana ut] som har kommit upp ur badet,
    alla har en tvilling och ingen av dem fattas. [Tandraderna är kompletta och bettet symmetriskt.]
Dina tänder är som en flock tackor som har kommit upp ur badet,
    alla har en tvilling och ingen av dem fattas. [Tandraderna är kompletta och bettet symmetriskt.]
Jag säger: Jag vill klättra upp i palmträdet
    och ta vara på dess frukt.
Må dina bröst vara som kluster av vin
    och doften av din andedräkt som äpplen.
[Bokens sjunde och sista enhet består av en serie av tal. Till skillnad från tidigare stycken som alltid börjat med älskarna på skilda håll för att sedan förenas, börjar denna med att de är tillsammans.] [Kören:] Vem är hon som kommer ur öknen,
    lutad mot sin älskade (raring)?
[Mannen:] Under äppelträdet väckte jag dig,
    där var din mor i födslovåndor med dig,
    där var hon i födslovåndor och födde fram sitt barn.
Många folk ska komma och säga: "Kom låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds Hus, så att han kan undervisa oss om sina vägar, så vi kan vandra på hans stigar. För från Sion ska undervisning utgå (komma, förkunnas) och Herrens (Jahves) ord från Jerusalem.
Och jag ska lägga den öde,
    den ska inte bli beskuren (vinstockarna ska inte skötas om) eller hackad (jorden ska inte bearbetas),
    utan det ska komma upp tistlar och törnen.
Jag ska även befalla molnen
    att inte regna något regn över den.
Därför, som eldens tunga slukar stubben (det torra gräset)
    och som agnarna slukas i flammorna,
så ska deras rot bli rutten
    och deras blomning ska avdunsta (gå upp i rök),
eftersom de har förkastat Härskarornas Herres (Jahve Sebaots)
    undervisning (Torah) och föraktat Israels Heliges ord.
Det hände under Achas dagar, son till Jotham, son till Ussia, Juda kung [735-715 f.Kr.], att kung Retsin från Aram (Syrien) [740-733 f.Kr.] och kung Pekach, son till Remaljaho, från Israel [Nordriket, 752-732 f.Kr.] gick upp till Jerusalem för att kriga mot det. [2 Kung 16:5‑18; 2 Krön 28:16‑21]
'Låt oss gå upp mot Juda, terrorisera dem och dela upp dem för oss själva, och utse Tabeels son till kung i dess mitt.'
därför (ska ni) se hur Herren (Adonai) kommer över dem
    med vatten från floden mäktiga och många,
    även Assyriens kung och all hans härlighet,
och han ska översvämma alla kanaler
    och gå över alla flodbankar. [Shilos folk och den assyriske kungens armé liknas vid vattenmassor. Genom hela Bibeln används hav och vatten som symboler på folk, människomassor, länder och språk, se Upp 17:15.]
Där ska bli en huvudväg (upphöjd, rak väg, utan hinder)
    för den kvarleva av hans folk som har blivit räddad från Assyrien,
som det var för Israel
    när de drog upp, ut ur Egyptens land.
    [Ett nytt och större uttåg (exodus) ska ske!]
Ja cypresserna jublar med dig och Libanons cedrar:
    'Nu när du ligger där [kungen av Babylon], kommer ingen upp för att fälla oss.'
    [Libanon var känt för sina cederträd, nu vänds ordspråket, se 2 Kung 19:23.]
Och du säger i ditt hjärta: 'Jag ska stiga upp
    till himlarna, över (ovanför) Guds stjärnor
ska jag upphöja min tron,
och jag ska sitta på mötesberget (berget Sion, tempelberget i Jerusalem)
    längst upp i norr.
Jag ska stiga upp
    över molnens höjder.
Jag ska bli lik den Högste.'
Han har gått upp till templet [eller en stad som kallades Bait] och till Divon,
    till de höga platserna för att gråta över [berget] Nebo [där avgud Chemosh tillbads, se även 5 Mos 34:1]
    och över Medeva [stad öster om Jordanfloden, se 4 Mos 21:30; Jos 13:9, 16].
Moab [hela landet] skriker (i sorg, smärta och chock);
    varje huvud är skalligt, varje skägg är avrakat [som tecken på sorg].
Mitt hjärta ropar för Moab,
    hennes flyktingar sträcker sig till Soar, som en treårig kviga,
som Lochit stiger upp, går de upp med gråt, på
    Choronaims väg häver de upp ett undergångens skri.
En hemsk syn förkunnas för mig: "Den förrädiska köpmannen handlar förrädiskt,
    och tillspillogivaren tillspilloger.
Gå upp Elam!
    Belägra, du Medien!
Allt dess suckande har jag gjort slut på (tystat)."
Budskap om (profetord, börda över) Synernas dal [Jerusalem – platsen för uppenbarelse och visioner]. [Frasen "Synernas dal" syftar på Jerusalem, se vers 5, 8‑10. Det kan syfta på Hinnomdalen (i NT Gehenna) som var den plats där man utförde barnoffer och ockulta ritualer, se Jer 7:31‑34. Jesaja fördömer folket som sökte andlighet i andra gudar, uttrycket är då ironiskt för "falska synernas dal". Det kan också vara en antydan om att det var här i Jerusalem, där Guds tempel stod, de egentligen skulle se Herren.] Vad plågar dig nu,
    eftersom alla har gått upp på hustaken [för att offra till avgudar, se Jer 19:13; Sef 1:5],
Och det ska ske att den som flyr från ljudet av terror
    ska ramla ner i avgrundsdjupet,
och den som kommer upp ur (från) mitten av avgrundsdjupet
    ska fångas i en fälla,
för fönstren i höjden är öppna
    och jordens grundvalar skakar.
för mitt folks land
    där törne och tistel kommer upp,
för alla glada hus
    och alla glada städer (som inte längre finns).
Deras slagna (slaktade) ska kastas ut
    och stanken av deras kadaver ska stiga upp,
    och bergen ska smälta från deras blod.
Varken natt eller dag ska den kvävas,
    dess rök ska stiga upp för evigt,
från generation till generation ska det ligga öde,
    ingen ska någonsin passera igenom där för evigt.
Törne ska växa upp i hennes palats,
    nässlor och tistlar i hennes befästningar,
och det ska bli en boplats för vildhundar,
    ett tillhåll för strutsar.
Inga lejon ska finnas där,
    inga blodtörstiga vilddjur ska vara på vägen – de ska inte finnas där.
Bara de återlösta [de som Herren har befriat från fångenskap]
    ska vandra på den,

Bokens första del är skriven i poetisk stil, för att i kap 36-39 skifta till prosa, för att på nytt bli poetisk i kap 40-66. Detta skrivsätt bildar alltså en stilistisk kiasm. Det blir också en markör som visar att detta stycke är det centrala i hela boken. Kapitel 36-39 består av sju episoder ordnade i ett kiastiskt mönster: A Ett fientlig Assyriskt sändebud (Jes 36:1‑22)
  B Hiskias nöd och vädjan till Herren (Jes 37:1‑7)
    C Sancherivs hånfulla bud till Hiskia (Jes 37:8‑13)
      D Hiskias bön till Herren (Jes 37:14‑20)
    C´ Herrens svar till Sancherivs hån (Jes 37:21‑38)
  B´ Hiskias sjukdom och vädjan till Herren (Jes 38:1‑22)
A´ Ett "vänligt" Babyloniskt sändebud (ironi) (Jes 39:1‑8) Den tematiska symmetrin i kiasmen har fått företräde för den kronologiska ordningen, händelserna i kapitel 38-39 inträffar före händelserna i 36-37: 725-722 f.Kr. Assyrien belägrar Samarien, israeliterna i exil
715 f.Kr. Hiskia blir kung i Juda
705 f.Kr. Sancheriv blir kung i Assyrien
701 f.Kr. Sancheriv invaderar Juda
681 f.Kr. Sancheriv mördas av två av sina söner (Jes 37:36)

Nu hände det i [Juda, det södra rikets] kung Hiskias fjortonde år [701 f.Kr.], att Sancheriv (Sanherib), kung i Assyrien, kom upp mot de befästa städerna i Juda och intog dem.
Har jag kommit upp utan Herren (Jahve) mot detta land för att fördärva det? Herren (Jahve) har sagt till mig: Gå upp mot detta land och fördärva det."
Hiskia tog emot brevet från budbärarens hand och läste det, och Hiskia gick upp till Herrens (Jahves) hus och bredde ut det inför Herrens (Jahves) ansikte.
Genom dina tjänare
    har du hånat Herren (Jahve) och sagt: 'Med skaror av mina vagnar
    kommer jag till de höga bergen,
till de innersta delarna av Libanon,
och jag har huggit ner dess höga cedrar,
    och dess utvalda cypresser,
och jag har kommit till hans högsta höjder
    och skogarna med hans fruktbärande fält.
På grund av ditt raseri mot mig
    och för att ditt uppror har kommit upp i mina öron,
därför ska jag sätta min krok i din näsa,
    och mitt betsel i dina läppar,
och jag ska vända dig tillbaka
    den väg som du kom.
Hiskia frågade: "Vilket är tecknet att jag ska få gå upp till Herrens (Jahves) hus?"
Gå upp på ett högt berg, du Sion
    som bär fram ett glädjens budskap.
Ropa ut det högt,
    du Jerusalem som bär fram ett glädjens budskap.
Ropa, var inte rädd!
    Säg till städerna i Juda: "Här är er Gud!"
Men de som [uthålligt] väntar (hoppas) på Herren (Jahve)
    ska förnya sin styrka ("glida fram" – fortsätta med kraft):
De ska lyfta på vingar (höja vingen, fjädern)
    som örnar.
De ska springa (rusa fram)
    utan att bli trötta (dra efter andan, flämta).
De ska vandra (fortsätta, gå)
    utan att mattas (tappa modet; segna ner, svimma). [Örnen symboliserar styrka och frihet. Den flyger på hög höjd och har perspektivseende. Uttrycket "förnya sin styrka" kan syfta på den process då örnen ruggar sin fjäderdräkt – nya fjädrar växer ut och den blir ung på nytt, se Ps 103:5. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter sista ordet "utan att mattas" med "utan att hungra".]
För han [Guds tjänare, återlösaren] sköt upp inför honom som en späd planta (spädbarn),
    som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget speciellt utseende eller hög status (kunglig prakt) som fångade vår uppmärksamhet,
    inget fantastiskt med hans utseende som gjorde att vi skulle vilja följa honom.
Istället för törne ska cypresser växa upp
    och istället för nyponbuskar ska myrten växa upp.
Det ska vara som ett minnesmärke för Herren (Jahve),
    ett evigt tecken som inte ska huggas bort.
I dalens lena (stenar) har du din del,
    de, de är din lott.
Över dem har du utgjutit drickoffer,
    du har offrat matoffer [3 Mos 2:1].
Ska jag tillåta mig själv att vara stilla inför dessa ting? [Att hebreiska ordet hem (de) upprepas två gånger förstärker att dessa lena stenar som används som offeraltare är något helgjutet och genuint som man ägnar sig åt helhjärtat, vilket misshagar Herren, då det är han som ensam borde ha denna vår överlåtelse. Det finns också en ordlek med uttrycket chalka som upprepas två gånger i den första meningen. Ordet betyder både "len" och att ha "sin del" eller "sin lott", kan också avse en "avskild plats".]
Överst (ovanpå) ett högt och upphöjt berg har du placerat din bädd,
    dit går du också för att offra dina offer.
Och bakom dörren och dörrposten
    har du satt upp dina minnesmärken.
För du har gått upp från (lämnat) mig,
    du har utvidgat din bädd
och valt dem vars bädd du älskar,
    vars hand du fått syn på.
Alla Kedars fårhjordar [i den arabiska öknen, öster om Syrien] ska samlas till dig,
    Nevajots hjortar [öster om Jordan] ska bli tillgängliga som offer.
De ska bli offer som ger nåd (villkorad nåd - hebr. ratson) på mitt altare,
    när jag ska förhärliga mitt majestätiska tempel. [Både Nevjaot och Kedar var söner till Ismael, se 1 Mos 25:13. De var nomader och fåraherdar som bosatte sig öster om Jordanfloden. Den assyriska kungen Ashurbanipal (regerade 669-632 f.Kr.) nämner om en militärkampanj mot Kedar, se även Jes 21:16.]
Då kom hans folk ihåg de gamla dagarna,
    Moses dagar.
Var är han som drog upp dem ur havet
    med herdarna över hans hjord?
Var är han som placerade
    sin Helige Ande i deras mitt?
Se, jag är redo att skapa
    nya himlar och en ny jord.
Allt som varit [de förra himlarna, jorden, alla tidigare händelser och minnen]
    ska man inte komma ihåg, ingen ska tänka på dem igen.
Den som dödar en oxe
    är som om han dödat en människa.
Den som offrar ett lamm
    är som om han brutit nacken av en hund.
Den som offrar ett matoffer
    är som den som offrar svinblod.
Den som gör ett minnesoffer av rökelse
    är som den som välsignar en avgud.
Det är dessa som går sina egna vägar
    och deras själar har sin lust i deras styggelser.
Se, dagar ska komma, förkunnar (säger, proklamerar) Herren, då man inte mer ska säga: "Så sant Herren lever, han som förde Israels barn ut ur [slaveriet i] Egyptens land",
utan: "Så sant Herren lever, han som förde avkomlingar från Israels hus ut ur landet i norr och hämtade dem ur alla andra länder dit jag hade drivit bort dem." Sedan ska de få bo [tryggt] i sitt land. [I Gamla testamentet framträder profetiorna om Jesus tydligt. Här i Jeremia kallas han skottet från "Kung David", i Sak 3:8 benämns han som skottet "min tjänare", i Sak 6:12 skottet "en man", och sist i Jes 4:2 "Herrens rotskott". Detta överensstämmer med de fyra sätt som evangelierna beskriver Jesus.
Matteus – kung Jesus,
Markus – tjänaren Jesus,
Lukas – Människosonen Jesus,
Johannes – Jesus Guds son.]
Det kommer en dag,
    när väktarna på Efraims berg ropar:
'Kom, låt oss gå upp till Sion
    upp till Herren, vår Gud (Jahve Elohim).' "
Kungen gav då nubiern Eved-Melek denna befallning: "Ta med dig trettio män härifrån och dra upp profeten Jeremia ur brunnen innan han dör."
och de drog upp honom med repen ur brunnen. Men Jeremia var tvungen att stanna på vaktgården [som fånge].
Så säger Herren (Jahve): Se, vatten stiger upp ur norr
    [samma metafor som används om den egyptiska armén (Jer 46:8), används här om Babylon]
    och ska bli en översvämmande ström,
och de ska översvämma landet och alla som är där,
    staden och de som bor i den,
och männen ska ropa
    och alla invånare i landet ska jämra sig.
Låt bågskytten spänna sin båge mot henne och låt honom lyfta sig själv upp mot henne i sin pansarskjorta, och skona inte hennes unga män, fördärva alla hennes härar fullständigt.
Till rösten av hans utgivande, ljudet (bruset av mäktiga) vatten i himlarna, får han vattenångorna att stiga upp från jordens ändar. Han gör blixtar till regnets tid och för ut vindarna ur sina skattkammare (förvaringsrum).
Res upp ett banér i landet, blås shofar bland folkslagen, förbered folkslagen mot henne, kalla samman mot henne kungarikena från Ararat, Minni och Ashkenaz. Utse en härförare (general, marskalk) mot henne, låt hästarna komma upp som de lurviga gräshoppslarverna.
Havet har kommit upp över Babel, hon är täckt med dess översvallande vågor.
Ni som har flytt svärdet, gå, stå inte still, kom ihåg Herren (Jahve) från långt borta och låt Jerusalem komma i ert sinne.
Fast Babel höjer sig upp till himlarna, och hon befäster sin styrkas höjder, ska likväl tillspillogivarna från mig komma till henne förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Mina missgärningar är sammanbundna som i ett ok,
    sammanvävda av hans hand
har de lagts på min nacke [som ett ok, format i ett stycke runt nacken, för att ligga på båda axlarna];
    han har fått min styrka att sina.
Herren (Adonai) har gett mig i deras hand,
    mot vilka jag inte har något att sätta emot (inte kan försvara mig). [Den fjortonde hebreiska bokstaven är: נ – Nun. Tecknet avbildar ett sädeskorn som börjat gro, och beskriver ofta avkomma och kontinuitet. Ibland förknippas det också med en fisk eller en orm. Det används ofta för att beskriva en fortsättning och kontinuitet. Orden "sammanbundna som i ett ok" börjar på den bokstaven. Det förstärker att konsekvenserna av missgärningarna finns kvar som en börda, de blir som ett arv till dess att man gör upp med dem.]
De sitter på marken i tystnad,
    de äldsta av Sions döttrar;
de har kastat jord på sina huvuden [ett av flera uttryck för djup sorg],
    de har klätt sig i säcktyg [ett annat uttryck för sorg].
Jerusalems jungfrur
    hänger med huvudet mot marken [ännu ett uttryck för sorg]. [Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – Jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Eftersom denna bokstav är en punkt så är det början på alla andra bokstäver, och beskriver ofta skapelsen. Handen symboliserar styrka och kraft. I denna vers börjar ordet "De sitter" med denna bokstav och betonar djupet i sorgen. Hela versen visar oss olika sätt att praktiskt uttrycka sin sorg genom skilda handlingar. Att göra detta, oavsett hur, vilket kan skilja sig mellan olika kulturer, är en väsentlig del av att i reaktionsfasen ta in vad som drabbat mig. Jämför det sorgband som vi bar här i Sverige tidigare, det finns fortfarande men används numera sällan. Handen symboliserar det vi gör, därför hör alla dessa konkreta uttryck för sorg ihop med handen.]
Och där stod framför dem 70 män av Israels hus äldste och i mitten av dem stod Jaazanjaho, Shafans son, varje man med sitt rökelsekar i sin hand, och ett tjockt moln av rökelse steg upp.
Och Israels Guds (Elohims) härlighet hade stigit upp från keruberna
där den varit och (flyttat sig) till husets tröskel, och han kallade på mannen som var klädd i vitt linne med en skrivares bläckhorn vid sidan [vers 2 och 11].
Och Herrens (Jahves) härlighet gick upp från mitt i staden och stod på berget som är på den östra sidan om staden (Olivberget).
Och en ande lyfte mig upp och förde mig i synen genom Guds (Elohims) Ande till Kaldéen till de fångna. Så steg synen som jag hade upp från mig.
Och hon fostrade en av sina ungar
    och han blev ett ungt lejon,
och han lärde sig att fånga bytet,
    han slukade människor.
för att låta raseriet komma så att hämnd kan tas
    har jag ställt hennes blod på den kala klippan så att det inte ska döljas.
Därför säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve) så: Se jag är emot dig Tsor och jag ska låta många länder komma upp mot dig som havet låter sina vågor komma upp.
Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve): När jag ödelägger dina städer, så att de blir som obebodda städer, när jag för upp djupen över dig och de stora vattnen övertäcker dig,
därför ska du profetera och säga: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve): Därför, ja därför att de har gjort dig öde och slukat dig på alla sidor så att du kan bli en egendom för de övriga folkslagen, och komma över pratmakarens läppar som ont förtal (elakt skvaller) om folket.
Jag ska fästa senor vid er, ge er kött och muskler och täcka er med hud. Jag ska ge er ande, och ni ska leva. Och ni ska veta att jag är Herren (Jahve)."
Under tiden jag tittade såg jag hur senor och muskler kom fram, och hud täckte dem ovanifrån, men det var ingen ande i dem.
Profetera därför och säg till dem: "Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve, den högste allsmäktige Guden, som trots sin storhet ändå är närvarande bland sitt folk): Jag ska öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land.
Då ska ni inse att jag är Herren, när jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk.
Dit ska du dra upp. Du ska komma som ett oväder och vara som ett moln som täcker landet, du med alla dina härar och med de många folk som följer dig." [Det hebreiska ordet för att "gå upp" är alija, se t.ex. Ps 120‑134. I det moderna hebreiska språket används ordet för någon som återvänder till Israel, man gör "alija". Mellan 1948 och 2021 har över 3 miljoner judar gjort alija. År 2021 fanns det 15 miljoner judar totalt i världen (varav omkring 15 000 i Sverige) och knappt hälften (6,9 miljoner) bodde i Israel. I Sverige har den ökade antisemitismen gjort att allt fler judar väljer att flytta till Israel.]
Så säger Herren Gud: Den dagen ska tankar komma upp i ditt hjärta [du ledare Gog], och du ska tänka ut onda planer.
Du ska säga: 'Jag ska dra upp mot det obefästa landet, jag ska angripa dem som bor där i trygghet, alla som bor där utan murar, bommar eller portar.' [Fram till 1700-talet planlades nya städer med ringmurar. Portar med bommar fungerade som försvar ända fram till första världskriget, då nya vapen hade utvecklats som gjorde dem verkningslösa. Gamla staden i Jerusalem var befäst med mur ända till 1898 då en öppningen gjordes i muren, intill Jaffaporten, inför ett besök av den tyska kejsaren Wilhelm II.]
Du ska dra upp mot mitt folk Israel som ett moln för att täcka landet. I kommande dagar ska det ske. Jag ska låta dig komma över mitt land, för att hednafolken ska lära känna mig när jag inför deras ögon visar mig helig på dig, Gog.
Och det ska ske på den dagen när Gog ska komma mot Israels land, förkunnar (säger, proklamerar) Herren Gud (Adonai Jahve), då ska min brinnande vrede resa sig i mina näsborrar.
och jag ska vända dig om och leda (dra; driva) dig vidare och ska få dig att komma från de yttersta (bortersta) delarna i norr, och jag ska föra dig upp på Israels berg,
Längs med flodens båda stränder ska alla sorters fruktträd växa. Deras blad ska aldrig vissna och deras frukt aldrig ta slut. Varje månad bär de frukt, eftersom deras vattenkälla kommer från helgedomen. Deras frukt ska användas som mat och deras blad ska ge läkedom."
Då försökte de andra [två] ministrarna och [en grupp av] satraperna att hitta något att anklaga Daniel för i hans tjänsteutövning (i det som gällde riket). De kunde dock inte hitta någonting som var orätt [något ämbetsbrott] eller någon korruption (moraliskt fel), eftersom han var trofast (hade hög moral och integritet) fanns det ingen försummelse (slarv) eller korruption (moraliskt orätt).
Till sist sade männen: "Vi kommer aldrig att hitta något att anklaga denne Daniel för [vad det gäller hur han utför sitt arbete]. Kanske kan vi hitta något som rör hans Guds lag?" [Daniel var nu i 80-årsåldern. Det har gått en relativt kort tid sedan den nya administrationen tagit över i Babylon. Daniels tro på Israels Gud var troligen fortfarande obekant för kungen. Dock genomsyrade tron både Daniels privat- och arbetsliv. Han var lojal, hederlig och hade god arbetsmoral.]
[Daniel får nu se en syn med en bagge och en bock. En ängel förklarar lite senare synen för Daniel. Baggen med två horn symboliserar det medo-persiska riket, se Dan 8:20. En passande bild. Den grekiske historikern Ammianus Marcellinus beskriver hur den persiska befälhavaren bar en bagges huvud i guld när han ledde armén.] Jag lyfte min blick och såg en bagge med två horn stå vid kanalen. Den hade två långa horn [som representerar Medien och Persien]. Ett horn var längre (högre) än det andra, och det längsta växte fram sist. [Perserna blev med tiden den dominerande nationen i denna allians. Denna detalj överensstämmer också med bilden av björnen som "reste sig på ena sidan", se Dan 7:5.]
[Denna seger gjorde att geten tog baggens plats.] Bocken blev ännu större (agerade ännu mer arrogant), men när den stod på höjden av sin makt bröts det stora hornet av. Fyra andra [horn] växte fram i dess ställe, mot himlens fyra väderstreck. [De fyra framträdande hornen refererar till Alexander den stores efterträdare. Efter hans död 323 f.Kr. delades riket under en tjugoårsperiod med många stridigheter bland fyra av hans generaler. Kassandros, tog Makedonien och Grekland; Lysimachos, tog Trakien och mindre Asien; Seleukos, tog Syrien och området åt öster; och Ptolemaios, tog Egypten och Israel.]
Efter att ha ingått ett förbund med honom kommer han att handla svekfullt. Han ska dra ut och få övermakten med endast lite folk. [År 169 f.Kr. försökte den egyptiske kungen Ptolemaios VI återfå Israel och Fenicien som de förlorat till Syrien, men blev besegrad av Antiochos IV Epifanes. Ptolemaios blev även tillfångatagen. Han blev "bruten", inte dödad. Ptolemaios kallas en "förbunds-kung" eftersom han gick med på en överenskommelse att alliera sig med den syriske Antiochos, i utbyte för att de skulle hjälpa honom att återfå tronen i Egypten som hans yngre bror Ptolemaios VII tagit. Antiochos var nöjd med en sådan överenskommelse eftersom det skulle hjälpa honom att få ett fotfäste i Egypten. Dock bröt Antiochos senare denna pakt och allierade sig med hans bror Ptolemaios VII för att frigöra sina trupper från Egypten.]
Och Juda söner och Israels söner ska samlas tillsammans och de ska utse åt sig själva ett huvud (en ledare) och de ska gå upp ut från landet, för stor ska Jizreels dag vara. [Jizreel betyder "Gud planterar/sår", och anspelar på hur landet på nytt ska födas, se vers 4‑5 och Hos 2:22‑23.]
Och jag ska ge henne hennes vingårdar därifrån
    och Achors dal [Jos 7:1‑26] som en hoppets öppning,
och hon ska gensvara där som i sin ungdoms dagar
    och som de dagarna då hon kom ut ur Egyptens land.
Om Israel är en prostituerad
    låt inte Juda få skulden
och kom inte till Gilgal [betyder "ring av stenar", en kultisk offerplats (Hos 9:15; 12:11; Amos 4:4; 5:5), låg troligtvis strax nordöst om Jeriko, se Jos 4:19],
    gå inte upp till Beit Aven [ordagrant: "ondskans hus"; en referens till Betel som betyder "Guds hus"]
    och svär inte "Som Herren (Jahve) lever."
För de har gått till Assyrien
    som en ensam vildåsna för sig själv,
    Efraim har köpt älskare.
[Beit] Avens höga platser ska förgöras,
    liksom Israels synd.
Törne och tistel ska komma upp över deras altaren,
    och de ska säga till bergen: "Övertäck oss",
    och till kullarna: "Fall över oss".
Och genom en profet förde Herren (Jahve) Israel upp ut ur Egypten
    och genom en profet blev han bevarad (vaktad, skyddad – hebr. shamar).
För du har varit fruktsam bland vassrören,
en östanvind ska komma,
    Herrens (Jahves) vind kommer upp från öknen
och hans källor ska bli torra
    och hans brunnar ska torka ut,
han ska tillspilloge
    alla dyrbara skatter.
För ett främmande folk har kommit upp över (hedningar har invaderat) mitt land.
    Mäktiga, ja utan tal (oräkneligt många).
Deras tänder är som lejons tänder
    med huggtänder som en lejoninna.
De springer som mäktiga stridsmän;
    de bestiger en mur som en soldat.
Var och en rör sig, marscherar på sin givna bana
    och viker inte av från sin väg.
De rusar in i staden,
    de springer på murarna,
de klättrar upp i husen
    och kommer genom fönstren som tjuvar.
Men jag ska undanröja inkräktaren från norr långt bort från er,
    ja, jag ska förvisa honom till ett torrt och öde land,
hans förtrupp till det östra havet [Döda havet]
    och hans eftertrupp till det västra havet [Medelhavet].
Hans odör ska stiga upp,
    ja stanken från honom ska spridas. För han har gjort stora ting.
Förkunna detta bland länderna:
    Förbered för krig.
Egga upp mäktiga stridsmän.
    Låt krigarna avancera och attackera.
Låt nationerna resa sig
    och gå upp till Jehoshafats dal.
Där ska jag sitta
    och döma alla omgivande länder.
Jag förde också upp dig ut ur Egyptens land
    och ledde dig fyrtio år i vildmarken för att inta amoréernas land.
[Ett nyckelord i detta kapitel är hebr. paqad som har betydelsen av att en överordnad granskar och inspekterar en underordnad. Det används om att räkna, se 4 Mos 1:19. Betydelsen kan vara att belöna eller straffa beroende på vad resultatet av summeringen av räkenskapen blev. Ordet används här för att rama in denna sektion, se vers 2 och 14 (2 ggr). Kapitlet har sju sektioner som bildar en kiasm: A Herren ska inspektera/straffa, vers 1‑2
  B Kommande förödelse – lejon och byte, vers 3‑8
    C främmande palats (hebr. armenot), vers 9
      D Central vers: Israel gör inte rätt, vers 10
    C´ Israels palats (hebr. armenot), vers 11
  B´ Kommande förödelse – lejon och byte, vers 12
A´ Herren ska inspektera/straffa, vers 13‑15]
Hör (hörsamma, lyd) detta ord som Herren (Jahve) har talat mot er Israels söner, över hela familjen [alla stammar, både Juda och Israel] som jag förde upp, ut ur Egyptens land när jag sade:
Fastnar en fågel i en snara på jorden, om det inte finns ett lockbete? [Nej, självklart inte.]
Sprätter en snara upp från marken, utan att ha fångat något? [Nej, självklart inte.]
"Jag har sänt pest ibland er
    på samma sätt som i Egypten,
dina unga män har jag slagit med svärd
    och har fört bort dina hästar
    och jag har låtit stanken från ditt läger komma upp i dina näsborrar,
ändå har ni inte återvänt till mig,"
    
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Även om ni än offrar åt mig både brännoffer [3 Mos 1] och matoffer [3 Mos 2], finner jag ingen glädje i dem.
    Jag vill inte se era shalomoffer [ett gemenskapsoffer som alla i familjen åt tillsammans, se 3 Mos 7:11‑21] av gödda kalvar.
[Nu följer ett nytt stycke. Stilen skiftar från poetisk till prosa.] Herren Herren (Adonai Jahve) visade mig detta, och se han gjorde en gräshoppa när den senare grödan började spira, och se, det var efterskörden efter kungens höskörd.
Ska inte landet darra (av skräck) för detta och alla som bor därinne sörja? Likväl ska det resa sig i sin fulla längd (svämma över) som floden, och det ska plötsligt svälla upp och sjunka tillbaka igen som Egyptens flod (Nilen). [Nilen är känd för sina cykliska översvämningar som gör landet utefter floden mycket bördigt.]
Jag ska förvandla era religiösa glädjehögtider till sorgehögtider,
    all er sång blir till klagan.
Jag ska klä alla i sorgekläder (klä alla höfter med säckväv),
    och göra så att varje huvud är rakat [för att uttrycka sorg].
Jag ska låta det bli som när man sörjer ende sonen,
    och när dagen är över har det varit en bitter (eländig) dag."
Om de så gräver sig ner till Sheol (underjorden, de dödas plats)
    ska min hand ta dem där,
och även om de klättrar upp till himlarna
    ska jag föra ner dem. [Ps 139:7‑12]
För Herren Härskarornas Herre (Adonai Jahve Sebaot)
    är han som vidrör landet och det smälter och alla som bor där sörjer,
och det sväller upp som en flod (som svämmar över alla bräddar)
    och sjunker tillbaka igen som Egyptens flod (Nilen). [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]
[Vers 7‑15 ingår i den bestämda sabbatsläsningen som man läste i alla synagogor i hela världen samma sabbat som staten Israel utropades 1948.] Är ni inte som Etiopiens (Kushs) söner för mig, ni Israels söner,
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Har inte jag fört upp Israel, ut ur Egyptens land,
    och filistéerna från Kaftor [Kreta, se 1 Mos 10:14]
    och Aram (Syrien) från Kir [plats/område i Mesopotamien – hebr. kir betyder mur]?
Frälsare (räddare) [mäktiga stridsmän, de som blivit befriade] ska komma upp på berget Sion [tempelberget i Jerusalem]
    för att döma Esaus berg [Seir],
    och kungariket (herraväldet) ska vara Herrens (Jahves).
"Res dig upp och gå till Nineve [Mosul i dagens Irak], den stora staden, och profetera mot den för dess ondska har kommit upp inför mitt ansikte." [Namnet Jona betyder "duva" (se även 1 Mos 9:8‑9) och Amittaj betyder "sanning". Ordagrant är den första meningen: "Och Jahves ord kom till Jona, Amittajs son – sägande." Att boken inleds med ordet "och" (hebr. Vav) förstärker hur berättelsen hör samman med hela Bibelns budskap. Detta skrivsätt är inte ovanligt, se även t.ex. 2 Mos 1:1; 3 Mos 1:1; 4 Mos 1:1; Jos 1:1 osv, dock är Jona den enda av de tolv profeterna som börjar med Vav.]
Jag gick ner [se Jona 1:3, 5] till bergens botten,
    jorden med hennes stängsel var omkring mig för alltid.
Likväl tog du mig upp ur djupet,
    Herre min Gud (Jahve Elohim).
Herren Gud (Jahve Elohim) hade förberett ett litet träd (kurbitsträd, ricinbuske) och gjorde så att det växte upp över honom och befriade honom från hans missnöje (onda attityd). [Antagligen hade bladen från det solskydd Jona själv byggt vissnat och han var utsatt för solens hetta. Det ovanliga hebreiska ordet kikajon beskriver en oidentifierad buske eller ett träd. Bland förslagen finns kurbitsträd, ricinbuske, vinranka eller en oljeväxt. Ordet används bara här i hela Bibeln. Rotordet kir beskriver en bred yta och indikerar ett kraftigt bladverk och att trädet hade en paraplyliknande form som fungerade bra som ett solskydd. Ändelsen on i kikajon är en diminutiv form som förminskar ordet, därav översättningen "ett litet träd". Växten i sig måste ju varit några meter hög för att kunna täcka Jona, så från Jona perspektiv var det inget litet träd utan ett stort träd. Troligtvis används den diminutiva formen för att öka kontrasten i vers 10‑11. Från Guds perspektiv var det ett litet träd i jämförelse med den stora staden Nineve.] Jona blev mycket glad över [att få skydd av] det lilla trädet.
Men nästa morgon hade Gud förberett en mask som angrep det lilla trädet så att det vissnade.
Murbräckan (ordagrant: genombrytaren – den som slår upp porten) har gått upp framför dem,
    de har brutit fram och gått vidare genom porten och gått ut där
och deras kung har gått framför dem
    och Herren (Jahve) är deras huvud (härförare).
Många folk ska komma och säga: "Kom låt oss gå upp till Herrens berg,
    upp till Jakobs Guds hus,
han ska lära oss sina vägar,
    och vi ska vandra på hans stigar (leva efter hans instruktioner)." För undervisning (hebr. torah) ska gå ut från Sion,
    Herrens (Jahves) ord från Jerusalem.
För jag förde dig upp och ut ur Egyptens land
    och återlöste dig, ut ur träldomshuset
och jag sände Mose,
    Aron och Mirjam framför dig.
[Murens väktare i Nineve ropar:]
Förgörare (splittrare, de som krossar och skingrar) har kommit emot dig!
    [Ordagrant: inför eller framför ditt ansikte.]
Bemanna fästningsvallarna,
    bevaka vägarna,
spänn fast bältet (omgjorda dina länder med kraft) [gör dig redo för strid, se även Hes 29:7; 1 Pet 1:13]
    och samla stor styrka (så mycket du kan).
Drottningen [Nineves drottning] är blottad – hon förs bort [i exil]
    och hennes tjänarinnor jämrar sig med en röst som duvor som slår sig för bröstet.
ryttare gör sig redo,
blixtrande svärd
    och glittrande spjut;
mängder av slagna
    och högvis med döda kroppar,
det är ingen ände på kropparna
    och man snubblar på deras kroppar.
De tar upp dem med sina fiskespön,
    fångar dem i sina nät
och samlar dem i sina fisketrålar
    och därför fröjdas de och jublar.
Jag hör [Gud tala, se vers 2], och min kropp skakar (jag blir illamående),
    mina läppar darrar vid ljudet,
    mina ben ruttnar (ordet betyder även reumatism)
och jag skakar där jag står. Jag ska ändå vila (vara i ro, hebr. nuach – snarlikt Noas namn, se även 1 Mos 8:4) på olyckans dag
    när han [babylonierna] kommer över folket [israeliterna] som han invaderar.
Gå upp till bergsbygden och hämta virke och bygg huset (templet).
    Jag ska ha min glädje i det och jag ska bli ärad,"
säger Herren (Jahve).
Det ska ske på den dagen att stort tumult (kaos, något som skapar stor fruktan och osäkerhet) från Herren (Jahve) ska uppstå bland dem, och de ska alla hålla sin grannes hand och hans hand ska resas mot grannens hand. [På grund av den fruktan som drabbar dem ska ingen längre lita på någon utan alla strider med varandra.]
Och det ska ske att alla människor som blivit kvar i alla de länder som gick upp mot Jerusalem, ska dra upp från år till år (varje år) för att tillbe Konungen Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) och fira lövhyddohögtiden (Sukkot).
Och det ska ske att vem än av familjerna på jorden som inte går upp till Jerusalem för att tillbe Konungen Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), över dem ska inget regn falla.
Om familjerna i Egypten inte drar upp och inte kommer, ska de inte ha något överflöd (torkan i brist på regn skapar svält), det ska bli en plåga som Herren slår nationerna med, som inte drar upp för att fira lövhyddohögtiden (Sukkot). [I tusenårsriket, som beskrivs här, finns det fortfarande en fri vilja att lyda Gud eller låta bli. Men nu får det direkta konsekvenser att vara olydig. Jämför med Jes 65:20 där livet förkortas för dem som inte lever som Gud har tänkt. Detta är viktiga löften. Det betyder att det fortfarande finns en möjlighet att bli frälst även under tusenårsriket. Faktum är att så länge vi lever finns möjligheten att bi frälst ända fram till domens dag som kommer efter tusenårsriket, se Dan 12:2; Matt 10:15; 12:36; Upp 20:6.]
Detta ska vara Egyptens straff och straffet för alla länder som inte drar upp för att fira lövhyddohögtiden (Sukkot).



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.