Referenser (892 st)
1 Moseboken (51)
Men underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (dimma steg upp från marken) och vattnade hela ytan (ansiktet) av marken (jordens mylla). [Det första hebreiska ordet ed används bara här och i där det är dimma/moln. Den grekiska översättningen Septauinta översätter med källa/flöde. Det nämns inte att det regnar på jorden förrän i . Klimatet var alltså annorlunda än nu på jorden vilket kan förklara varför människorna levde längre och förekomsten av stora djur som dinosaurer. Kanske kan det liknas vid ett stort växthus. Den närmsta klimatzonen som har några av dessa karaktärsdrag i vår tid är Redwoodskogen i norra Kalifornien. De tusenåriga träden där är över 100 meter höga. Anledningen till det gynnsamma klimatet är den ihållande dimman från Stilla havet som kyler träden under sommaren och minskar avdunstningen. Under ett ånghölje finns inte heller något direkt solljus och inga regnbågar bildas. Det förklarar varför regnbågen kunde bli ett tecken som först sågs efter syndafloden, se .
Det finns många likheter i introduktionen av Skapelsberättelsen () och inledningen till Edeberättelsen (). Först finns ett konstaterande vad gäller tid "i begynnelsen" () och "vid skapandet av dem" (), alltså under den pågående processen. Sedan beskrivs situationen i något negativa termer "men jorden var öde och tom" () och "men ännu var inte all vegetation där och det hade inte regnat" (). Sist kommer en positiv avslutning "Guds ande hovrade över vattnen" () och "ett flöde steg upp från jorden och vattnade den" ().]
Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret.
Abram drog upp från Egypten (hebr. Mitsrajim), han och hans hustru [Saraj], tillsammans med allt som tillhörde honom, även [brorsonen] Lot var med honom fram till Negev [södra området i Kanaan].
Han slutade prata med honom och Gud (Elohim) steg upp från Abraham.
Och när morgonen grydde skyndade änglarna på Lot och sade: "Stå upp, ta din hustru och dina två döttrar som är här, annars blir du bortsvept med stadens överträdelser."
Och han såg ut mot Sodom och Gomorra och mot slättlandet, och se, röken från landet steg upp som röken från en ugn.
Och Lot drog upp från
Tsoar och bodde i bergen och hans två döttrar med honom, för han var rädd för att bo i
Tsoar och han bodde i en grotta, han och hans två döttrar.
Han (Gud) sade: "Ta nu din son, din ende son som du älskar, Isak, och gå till Morias land och offra honom där som ett brännoffer till mig, på ett berg som jag ska berätta för dig om. [I den här versen används ordet ahava för första gången i GT. Ahava betyder att älska eller kärlek. Det är signifikativt att på samma sätt som Abraham älskar Isak, är Jesus Guds älskade Son. Hela detta kapitel är en bild på hur Gud kommer att offra Jesus för hela mänskligheten. In i minsta detalj ser vi här många förebilder till det som kommer ske längre fram. Gud bevisade sin kärlek till oss att han utgav sin ende Son. Faktum är att här finns en viktig förutsättning för fortsättningen på det förbund som Gud ingick med Abraham i . Om Abraham är villig att offra sin son är Gud beredd att göra samma sak, vilket också sker 2000 år senare. I ett blodsförbund måste båda parter vara villiga till samma uppoffringar för varandra.]
Abraham lyfte upp sina ögon och tittade och såg bakom sig en bagge som hade fastnat med sina horn i snåret. Abraham gick och tog baggen och offrade den som ett brännoffer istället för sin son.
Den unga kvinnan var vacker att se på, en jungfru, ingen man hade känt henne, och hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och kom upp.
Han drömde [den natten en gudomligt inspirerad dröm] och såg en stege vara rest på jorden. Toppen nådde ända upp till himlarna och han såg hur Guds (Elohims) änglar steg upp och ner på den.
När parningstiden för småboskapen kom hade jag en dröm. Jag lyfte min blick och fick se att hannarna, som betäckte småboskapen, var strimmiga, spräckliga och fläckiga.
Då sade han: 'Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig.
Jakob var ensam kvar [på den norra flodbanken]. En man [Jesus, Gud själv i mänsklig gestalt, se ] brottades med honom fram tills solen gick upp.
Sedan sade mannen: "Låt mig gå, för solen har börjat gå upp." Jakob svarade: "Jag släpper dig inte om du inte välsignar mig."
Och Gud
(Elohim) sade till Jakob. "Stig upp och gå till
Betel och bo där. Och gör ett altare till Gud
(El) som visade sig för dig när du flydde från din bror Esaus ansikte."
och låt oss stå upp och gå till Betel. Där ska jag göra ett altare till Gud (El) som svarade mig den dag jag var i nöd (var trängd) och som har varit med mig på den väg jag har vandrat."
Och Gud (Elohim) steg upp från honom på den platsen där han talat med honom.
När de midjanitiska köpmännen [] gick förbi, drog de [bröderna] upp Josef från brunnen och sålde Josef till ismaeliterna för 20 shekel silver. [Priset för en ung manlig slav var 20 silver shekel, se . Priset finns även dokumenterat i Hammurabis lagar, se §116, §214 och §252.] Och de tog Josef till Egypten. [Den ovanliga trefaldiga upprepningen av Josefs namn i denna vers "drog upp Josef ... sålde Josef ... tog Josef" betonar och indikerar att händelsen är viktig för fortsättningen av berättelsen. Karavanen bestod troligtvis av både ismaeliter och midjaniter, se ; , , ; ; . Här finns också en historisk konflikt som går flera generationer tillbaka. Ismaeliterna var ättlingar till Ismael, som Abraham fick med den egyptiska Hagar omkring 180 år tidigare, se . Midjaniterna var också ättlingar till Abraham från hans äktenskap med Ketura och deras son Midjan, se ]
Efter en tid (många dagar) dog Shoas dotter, Judas hustru. Juda blev tröstad och gick upp till sina fårskötare i Timnah, han och hans vän adullamiten Chira.
Detta berättades för Tamar: "Se din svärfar går upp till Timnah för att klippa sina får." [Timnah, nuvarande Tel Batash, var en stad i Juda, 2 mil nordväst om Adullam och 7 km norr om Bet Shemesh. Det var en gränsstad för Juda stams område, se . Det är här Simson så småningom tar en av filistéernas döttrar som fru, se .]
och i vinet var tre kvistar och på dem sköt knoppar fram, och dess klasar bar fram (mogna) druvor för skörd,
Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta och de åt av sjögräset.
Sju andra kor kom upp efter dem från floden, de var klena och utmärglade och stod bredvid de andra korna på flodstranden.
Han sov och drömde en andra gång. Se, sju stjälkar med säd sköt upp, frodiga och välmatade.
Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta och de åt av sjögräset.
Sju andra kor kom upp efter dem, de var klena och utmärglade, något så anskrämligt har jag aldrig sett i Egyptens land.
Jag såg i min dröm sju stjälkar med säd skjuta upp, frodiga och välmatade.
De sju klena och utmärglade korna som kom upp efter dem är sju år och även de sju stjälkarna som var tunna och tomma och pinade av östanvinden, det är sju år av hungersnöd.
Men Josef sade: "Det skulle vara fjärran från mig att göra så. Den man i vars hand bägaren blev funnen, han ska vara min slav, men ni andra, stå upp och gå i frid (shalom) till er far."
När dina tjänare kom till vår far berättade vi min herres ord för honom.
Låt därför nu din tjänare, jag ber dig (vädjar), stanna här som slav åt min herre istället för ynglingen, och låt ynglingen gå upp med sina bröder.
Hur ska jag kunna gå upp till min far om ynglingen inte är med mig? Annars måste jag se på det onda som kommer över min far."
Skynda er att gå upp till min far och säg till honom: "Så säger din son Josef, Gud har gjort mig till herre över hela Egypten, kom ner till mig, dröj inte. [Josefs ord måste ha påmint dem om vad han sagt tidigare, se .]
De gick upp, ut ur Egyptens land och kom in i Kanaans land till Jakob deras far.
Jag ska gå med dig ner till Egypten och jag ska också garanterat föra dig upp igen och Josef ska lägga sin hand på dina ögon." (Josef ska tillsluta dina ögon när du dör).
Josef gjorde i ordning sin vagn och gick upp för att möta sin far Israel i Goshen, och han presenterade sig själv för honom och föll honom om halsen och grät vid hans hals en lång stund.
Josef sade till sina bröder och till sin fars hus: "Jag ska gå upp och berätta för farao och säga till honom: 'Mina bröder och min fars hus, som var i landet Kanaan, har kommit till mig,
Instabil som vatten [utan förmåga till självdisciplin] saknar du överlägsenheten,
eftersom du steg upp i din fars bädd,
där orenade du den, han steg upp till min bädd.
Juda är ett lejons unge,
från bytet har du stigit upp.
Han lutar sig ner, han lägger sig som ett lejon,
som en lejoninna – vem ska resa upp honom?
Min far tog en ed av mig och sade: "Se, jag ska snart dö. Du måste begrava mig i min grav som jag har grävt ut för mig själv i Kanaans land" Så, vänligen, låt mig nu gå upp och begrava min far och sedan återvända."
Farao svarade: "Gå upp och begrav din far i enlighet med eden som du gav honom."
Josef gick upp och begravde sin far, och med honom gick faraos tjänare upp, de äldste i hans hus och alla äldste i Egyptens land,
Med honom gick både vagnar och ryttare och det var ett stort sällskap.
Efter att han begravt sin far, återvände Josef till Egypten, han och hans bröder och alla som gått upp med honom för att begrava hans far.
Josef sade till sina bröder: "Jag dör men Gud (Elohim) ska verkligen besöka er (hebr. ) och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.
Josef tog en ed av Israels söner och sade: "Gud ska verkligen besöka er och då [när ni lämnar Egypten] ska ni bära med er mina ben härifrån" [Hebr. är ett rikt ord som betyder att se, besöka, komma ihåg och kan även användas för att räkna och mönstra. Ordet upprepas två gånger både här och i, detta förstärker och försäkrar att Gud ska se och beskydda israeliterna.]
2 Moseboken (62)
Nu måste vi handla klokt i den här situationen. Annars blir de ännu fler och om det blir krig kan de alliera sig med våra fiender och kämpa mot oss, och sedan ge sig av härifrån."
Många år senare dog Egyptens kung [som var ute efter Mose liv]. Israeliterna fortsatte att sucka på grund av sitt slaveri. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud.
Därför har jag kommit ner för att befria dem från egyptierna och föra upp dem från detta land till ett land som både är gott och rymligt och som flödar av mjölk och honung, det område där det nu bor kananéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. [Trots egentligen ogynnsamma förhållanden med hög luftfuktighet och hetta har Israel drastiskt ökat sin mjölkproduktion sedan 1950-talet då en ko i genomsnitt producerar 4 000 liter mjölk per år till otroliga 12 000 liter de senaste åren. Varje år på kvällen som inleder veckohögtid Shavuot (pingsten på våren) släpps "mjölk– och honungsrapporten" från den israeliska statistiska centralbyrån. Israel är det land i världen som leder statistiken överlägset med över 30% över USA som kommer på andra plats. En israelisk ko producerade 2019 i genomsnitt 11 852 liter mjölk per år, medan motsvarande siffra i Sverige var omkring 9 000 liter. Genomsnittet i Europa var 6 000 liter och i Indien 1 000 liter.]
och att jag har beslutat att föra er bort från förtrycket i Egypten upp till
kananéernas,
hettiternas,
amoréernas,
perisséernas,
hivéernas och
jevuséernas land. Till ett land som flödar av mjölk och honung.'
Floden ska krylla av grodor och de ska komma upp (ur floden) och komma in i ditt hus, och komma in i ditt sovrum, och upp i din säng. De ska komma in i dina tjänares hus och i folkets hus in i deras ugnar och upp i deras baktråg.
Grodorna ska klättra upp på dig själv, ditt folk och alla dina tjänare. [Mängder av grodor kommer att krypa omkring på kroppen på alla människor.]
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Säg till Aron: 'Sträck ut din hand med din stav över floden, kanalerna och pölarna så att grodor kommer upp över hela Egyptens land.' "
Då sträckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten och grodorna kom upp och täckte hela landet.
Men spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster och fick upp grodor över hela Egyptens land.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand över Egyptens land så att gräshopporna kan komma upp över Egypten och äta varje planta som haglet har lämnat."
Gräshoppssvärmarna kom upp över hela Egyptens land och stannade kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser), så tätt att dess like aldrig varit tidigare, och inte heller ska bli igen.
Också en blandad skara (icke-judar) drog upp med dem tillsammans med fårflockar, boskapshjordar och mycket nötkreatur.
Gud lät folket gå runt genom öknen mot Röda havet. Israeliterna marscherade som en krigshär (ordnade i strukturerade grupper) ut genom Egypten
Mose tog även med sig Josefs ben, eftersom han hade tagit en ed, ett löfte av Israels barn (söner) och sagt: Gud (Elohim) ska säkerligen komma ihåg er och då ska ni ta mina ben med er. [Josef kände med säkerhet till det ord som Gud talat till Abraham när han sagt att de skulle vara slavar i Egypten under fyra generationer och sedan komma tillbaka till landet, se , därför tog han detta löfte av Israels söner som nu Mose uppfyller.]
Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och nästa morgon var öknen runt lägerplatsen våt av dagg. [Vaktlar är en flyttfågel, vid ett annat tillfälle förde Herren dem till lägret med hjälp av en vind, se .]
När daggen var borta låg det ute i öknen något kornliknande (frasigt), tunt som rimfrost på marken.
Men folket var så uttorkade och i desperat behov av vatten att de fortsatte att klaga på Mose och muttrade: "Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det för att vi, våra barn och vår boskap skulle dö av törst?"
Josua gjorde som Mose hade sagt och stred med amalekiterna, medan Mose, Aron [Mose bror] och Hur [en vän; konstnären Betsalels farfar, se ] gick upp till toppen av kullen (höjden – hebr. ).
Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget:
"Så ska du säga till Jakobs hus (släkt) och förkunna för israeliterna:
Du ska sätta upp gränser för folket runtom och säga: "Var noggranna med att inte gå upp på berget eller beröra dess gräns. Den som rör berget ska med säkerhet dödas.
Inte en hand får röra det [att röra vid en död kropp gjorde en person oren, se ], utan blir stenad eller genomborrad, oavsett om det är ett djur eller en människa, ska det inte leva. När shofaren (vädurshornet) ljuder, ska de komma till berget."
Nu var hela Sinai berg höljt i rök, eftersom Herren (Jahve) hade stigit ned på det i eld. Röken steg upp som röken från en ugn. Hela berget skakade kraftigt.
Sedan kom Herren (Jahve) ner till berget Sinai, till toppen på berget. Herren kallade upp Mose till toppen på berget, så Mose gick upp.
Mose sade till Herren (Jahve): "Folket kan inte komma upp på berget Sinai för du är den (den ende), [syftar på att Herren är en som det står i ] som har varnat oss och sagt: Sätt gränser runt berget och håll det heligt."
Sedan sade Herren (Jahve) till honom: "Gå ner. Du ska komma tillbaka upp, du och Aron med dig. Men låt inte prästerna och folket bryta igenom för att komma upp till Herren (Jahve), annars ska Han fara ut mot dem."
Inte heller ska du gå upp på trappsteg till mitt altare, för att din nakenhet inte ska bli avslöjad därpå.
Sedan sade han till Mose: "Kom upp till Herren (Jahve), du och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste och tillbe på avstånd,
och Mose ensam ska komma nära intill Herren (Jahve), men de andra ska inte komma nära, inte heller ska folket gå upp med dem."
Han sände i väg unga israelitiska män och de offrade brännoffer och slaktade unga tjurar till gemenskapsoffer åt Herren.
Mose och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste gick upp [på bergssidan],
Herren (Jahve) sade till Mose: "Kom upp till mig på berget och var kvar där, så ska jag ge dig stentavlorna med undervisningen (hebr. Torah) och buden, som jag har skrivit för att undervisa folket." [De tio budorden hade redan talats men skulle nu ges i skriftlig form.]
Mose började gå tillsammans med sin tjänare Josua, och Mose gick upp på Guds berg.
Mose gick [högre] upp på berget [tillsammans med Josua], och molnet täckte berget.
Mose gick in i mitten på molnet och steg upp på berget. Där var han fyrtio dagar och fyrtio nätter [utöver de första sex dagarna som han och Josua väntade längre ner på berget].
Och du ska också göra sju lampor för den och de ska lysa upp över det som är framför den. [Versen tolkas troligtvis som att menoran ska vara ljuskällan i rummet, det Heliga i tabernaklet.]
Du ska befalla Israels barn (söner) att de bär fram till dig ren olivolja, pressad för ljuset, så att den (Menoran) kan brinna oavbrutet.
Och när Aron tänt lamporna vid skymningen ska han bränna den som en evig rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte genom era generationer.
Ni ska inte offra främmande rökelse på det, inget brännoffer, inget matoffer och ni ska inte hälla ut något drickoffer på det.
Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sade till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
Han tog emot guldet av dem. Med hjälp av verktyg formade han avbilden som skulle göras. [Antingen en träram som sedan bekläddes med guld, eller en träform som man sedan göt i.] Han använde det smälta guldet och formade en kalv (en avbild av en ung tjur). Sedan sade de [ledarna från folket som var initiativtagare till att göra egna gudar]: "Detta, Israel, är er gud som har fört er ut från Egypten." [Guldkalven är en skrämmande symbol. I Egypten tillbad man tjurguden Apis. Även guden Baal, som tillbads i Kanaans land, förkroppsligades och avbildades ofta som en ung oxe. Aron hade varit med och gjort så att folket bröt mot de tre första buden. De tillbad en annan Gud, de hade gjort en avbild och vanärat Herrens namn i avgudadyrkan.]
Och de steg upp tidigt nästa morgon och offrade brännoffer och förde fram shalomoffer och folket satt ner och åt och drack och steg upp och roade sig.
Och Herren (Jahve) talade till Mose: "Gå, gå ner med dig, för ditt folk som du förde ut ur Egyptens land har handlat bedrägligt.
De har hastigt vänt sig bort från vägen som jag befallde dem, de har gjort sig en gjuten kalv och har tillbett den och har offrat till den och sagt: 'Detta är din gud Israel som har fört dig ut ur Egyptens land.' "
Så de sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå före oss, för vi vet inte vad det har blivit av den där mannen Mose som förde oss ut ur Egypten.'
Nästa dag sade Mose till folket: "Ni har begått en allvarlig synd, men jag ska gå till Herren nu – kanske kan jag få försoning för er synd."
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå upp, du och folket som du har fört upp ut ur Egyptens land, till landet som jag lovade (svor, gav min ed) till Abraham, till Isak och till Jakob och sade: 'till din säd ska jag ge det',
till ett land som flyter av mjölk och honung, för jag ska inte gå upp mitt ibland er för ni är ett styvnackat folk, så att jag inte förtär under vägen."
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Säg till Israels söner: 'Ni är ett styvnackat folk. Om jag går upp mitt ibland er för ett ögonblick, kommer jag att förtära er. Ta därför av er era smycken nu, så jag vet vad jag kan göra för er.' "
Och Mose sade till Herren (Jahve): "Se, du har sagt till mig: 'För upp detta folk', och du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig. Och du har sagt: 'Jag känner dig vid namn och även att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon.'
Och han sade till honom: "Om ditt ansikte (din närvaro) inte går med oss, så för oss inte upp dit.
Var redo på morgonen och kom upp till berget Sinai på morgonen och ställ dig på platsen högst upp på berget (ordagrant 'över bergets huvud').
Och ingen man ska komma upp med dig, låt inte någon man synas på hela berget, låt inte heller några flockar eller hjordar beta på berget."
Och han högg ut två stentavlor, likadana som de första, och Mose steg upp tidigt på morgonen och gick upp på berget Sinai som Herren (Jahve) hade befallt honom och tog de två stentavlorna i sina händer.
För jag ska fördriva folkslag framför dig, och utvidga dina gränser, inte heller ska någon man ha åtrå till ditt land när du går upp till Herren (Adonaj) din Gud (Elohim) tre gånger om året. [Detta är Guds löfte om beskydd att ingen fiende ska anfalla när man firar Herrens högtider!]
Du ska föra in bordet och lägga i ordning brödet på det, och du ska föra in menoran (ljusstaken) och tända dess lampor.
och tände lamporna inför Herrens (Jahves) ansikte, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Brännofferaltaret ställde han vid öppningen till mötestältets Tabernakel och offrade på det brännoffer och shalomoffer, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Varje gång molnet höjde sig från tabernaklet bröt israeliterna upp och fortsatte sina vandringar.
Men om molnet inte höjde sig, bröt de inte upp, de vandrade inte framåt förrän den dag det höjde sig.
3 Moseboken (14)
Vad gäller offren av förstlingsfrukt ska ni offra dem till Herren (Jahve), men de ska inte bli brända på altaret som en söt doft.
Alla som har klövar, som är kluvna helt igenom, och som [också] idisslar (för upp mat – hebr. ma´ale gera), dem ska ni äta. [Boskapsdjur, får och getter är partåiga hovdjur, vars klövar är delade i två. Detta är djur som idisslar och har ett komplext magsystem med tre eller fyra kammare. I nämns totalt tio djur, både boskap och vilda, som är rena. Många olika förslag på vad som gör djuren rena/orena har getts. Det finns flera rent praktiska implikationer som att griskött innehåller trikiner, osv. Men kanske den enklaste förklaringen är att "israeliternas matsedel" också ska likna "Guds diet". Om det inte kunde offras till Gud, då var det inte heller lämpligt att äta. Reglerna kring vad som fick ätas gjorde att israeliterna särskilde sig från andra folk. Det var svårt att ha gemenskap om man inte kunde äta tillsammans, se även ; , , . Dessa dietbud har likheter med budet Adam och Eva fick att inte äta från ett visst träd, se .]
Men dessa ska ni inte äta av dem som idisslar eller av dem som har delade klövar:
kamelen för den idisslar men har inte delade klövar,
den är oren för er,
och klippdassaren [klipphyraxen – hebr. ], för den idisslar men har inte delade klövar,
den är oren för er,
och harhonan (hebr. ) för den idisslar men har inte delade klövar,
den är oren för er,
Kadavret av varje djur som har delade klövar men inte idisslar är orena för dig, alla som berör dem ska vara orena.
För jag är Herren (Jahve) som för er ut ur Egyptens land för att vara er Gud (Elohim). Ni ska därför vara heliga, för jag är helig.
Och prästen ska offra brännoffret och matoffret ovanpå altaret och prästen ska bringa försoning för honom och han ska vara ren.
Aron ska föra fram geten, över vilken Herrens lott fallit, och offra den som ett syndoffer.
Men geten, på vilken lotten föll att bli en syndabock, ska ställas fram levande inför Herren, för att bringa försoning med den och låta den gå som syndabock ut i ödemarken (öknen).
Säg till dem: Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem, offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer
Mina stadgar ska ni hålla. Du ska inte låta två slags djur av din boskap para sig med varandra.
Du ska inte så två slags säd i din åker.
Ta inte på dig klädesplagg av två olika slags garn.
Befall Israels söner att de för fram till dig ren olivolja, slagen [syftar på metoden som man utvinner oljan med] till ljuset, så att lamporna kan brinna oavbrutet.
4 Moseboken (42)
Tala till Aron och säg till honom: "När du tänder lamporna ska de sju oljelamporna ge sitt sken framför ljusstaken (Menoran)."
Och Aron gjorde så. Han tände lamporna så att de gav sitt sken framför ljusstaken (Menoran) som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och närhelst molnet togs upp från [sin plats] över tältet, då vandrade Israels söner efter det, och på den plats där molnet stannade (ordagrant bosatte sig), där slog Israels söner läger.
Ibland var molnet från kvällen till morgonen och när molnet togs upp på morgonen vandrade de, eller om det fortsatte både dag och natt, när molnet togs upp vandrade de.
Om det var två dagar eller en månad eller ett år som molnet dröjde över Tabernaklet och stannade (ordagrant bosatte sig) över det, förblev Israels söner lägrade och vandrade inte men när det togs upp vandrade de.
Och det skedde i det andra året i den andra månaden på den tjugonde dagen i månaden att molnet togs upp från [sin plats] över vittnesbördets tabernakel.
Och Mose lät dem gå ut och utforska (undersöka) Kanaans land och sade till dem:
"Gå upp här in i söder (Negev) och gå upp i bergen,
Så de gick upp och utforskade (undersökte) landet från öknen Tsin till Rechov vid Chamat.
Och de gick upp i Negev (söder) och kom till Hebron (Chevron) och Achiman, Sheshaj och Talmaj, Anaks barn [jättar] fanns där. Och Hebron byggdes 7 år före Tsoan [troligtvis Tanis] i Egypten.
Men Kaleb lugnade folket inför Mose och sade: "Vi ska gå upp nu och besätta det, för vi är väl rustade att övervinna dem."
Men männen som hade gått upp med honom sade: "Vi är inte kapabla att gå upp mot folket, för de är mycket starkare än vi." [De tio andra spejarna, förutom Josua och Kaleb, använder samma ord som Kaleb, men vänder på dem och säger att de inte ska gå och de inte är starkare, jmf .]
Och Mose sade till Herren (Jahve): "När egyptierna får höra, för du förde upp detta folk med din makt från dem [],
Och de steg upp tidigt på morgonen och gick upp på bergets topp och sade: "Här är vi och ska gå upp till platsen som Herren (Jahve) har lovat, för vi har syndat."
Gå inte upp för Herren (Jahve) är inte bland er, så att ni inte slås ner framför era fiender.
Men de dristade sig till att gå upp på bergets topp, likväl lämnade inte Herrens (Jahves) förbundsark och Mose lägret.
Och Mose sände efter Datan och Aviram, Eliavs söner men de sade: "Vi vill inte komma,
är det en liten sak att du har fört oss upp från ett land som flyter av mjölk och honung för att döda oss i öknen och dessutom vill du göra dig själv till furste över oss?
Dessutom har du inte fört oss till ett land som flyter av mjölk och honung, inte gett oss arv med fält och vingårdar, vill du peta ut ögonen på dessa män? Vi kommer inte."
"Tala till församlingen och säg: Stig upp från Korachs, Datans och Avirams, boplats."
Så de steg upp från Korachs, Datans och Avirams, boplats på alla sidor och Datan och Aviram kom ut och stod i öppningen till sina tält med sina fruar och sina söner och sina små.
Detta är undervisningens (Torah) förordningar (ordagrant "saker inristat") som Herren (Jahve) har befallt och sagt: Tala till Israels söner att de för fram en röd kviga (hebr. parah adoma) till dig, felfri (rituellt ren – hebr. tamim) som är utan defekt, som aldrig har burit något ok. [Offren av djur för att göra stänkelsevattnet var annorlunda än offren för synder och tacksägelse. Det var en hona (inte en hane som i alla andra offer), färgen var specificerad, den skulle dödas utanför lägret och mer material skulle kastas med in i offret. Denna text ingår i Torah-läsningen den sista sabbaten i månaden Adar, just innan Pesah. Det är en av flera kopplingar till Jesus död utanför stadsmuren, se .]
Och varför har du låtit oss komma ut ur Egypten för att föra oss till denna onda plats? Det är ingen plats för säd eller fikon eller vin eller granatäpplen, och inte finns det något vatten att dricka."
Och Israels söner sade till honom: "Vi ska gå längs huvudvägen, och om vi dricker av ditt vatten, jag och min boskap, då ska jag ge dig betalt för det, "låt det inte vara någon sak (mellan oss)", låt mig endast passera igenom med mina fötter.
Ta Aron och hans son Elazar och för upp dem på berget Hor.
Och Mose gjorde som Herren (Jahve) befallt, och de gick upp på berget Hor inför hela församlingens ögon (i hela församlingens åsyn).
och folket talade mot Gud och Mose och sade: "Varför har du fört oss ut ur Egypten för att vi ska dö i öknen? Här finns varken vatten eller bröd att äta, och vi avskyr denna värdelösa manna."
Sedan sjöng Israel denna sång:
"Källa, stig upp (flöda över)!
Sjung om den,
Och de vände och gick upp längs Bashans väg, och Og, Bashans kung, gick ut mot dem, han och allt hans folk, för att strida i Edreij.
Och det hände på morgonen att Balak tog Bileam och förde honom upp till Bamot-Baal [Baals höga platser, troligtvis en plats där man offrade till Baal] och därifrån såg han (till) den yttersta delen (bara en del) av folket.
Och Balak gjorde som Bileam hade talat och Balak och Bileam offrade på varje altare en oxe och en bagge.
Och Gud (Elohim) mötte Bileam och han sade till honom: "Jag har gjort i ordning (förberett, arrangerat) sju altaren och jag har offrat en oxe och en bagge på varje altare."
Och han tog honom till Tsofims fält, till toppen på
Pisga, och byggde sju altaren och offrade en oxe och en bagge på varje altare.
Och Balak gjorde som Bileam hade sagt och offrade en oxe och en bagge på varje altare.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå upp på Avarims berg och se landet som jag har gett till Israels söner.
För när de gick upp i Eshkols dal och såg landet, vände de bort hjärtat på Israels söner så att de inte skulle gå in i landet som Herren (Jahve) har gett dem.
Sannerligen ska ingen av de män som kom upp från Egypten, från 20 års ålder och uppåt, se det land som jag med ed lovade till Abraham, till Isak och till Jakob, eftersom de inte helhjärtat har följt mig,
Och prästen Aron gick upp till berget Hor på Herrens (Jahves) befallning, och dog där, i det fyrtionde året efter att Israels söner kommit ut ur Egyptens land, i den 5:e månaden på den första dagen i månaden.
5 Moseboken (32)
Se, Herren din Gud (Jahve Elohim) har lagt landet framför dig, gå upp och ta det i besittning, som Herren (Jahve) dina fäders Gud (Elohim) har talat till dig, frukta inte och var inte missmodig."
Och ni kom nära mig, varenda en av er och sade: "Låt oss sända ut män som kan utforska landet åt oss och komma tillbaka med ord om vägen som vi måste dra upp och om städerna som vi ska komma till."
och de vände och gick upp till bergen och kom till Eshkols dal och utforskade den.
Ändå ville ni inte dra upp utan gjorde uppror mot Herren er Guds (Jahve Elohims) befallning,
Vad möter oss när vi går upp? Våra bröder har fått våra hjärtan att smälta och sagt: 'Folket är större och högre än vi, städerna är stora och befästa ända upp till himlarna och dessutom har vi sett anakiternas söner där.' "
Då svarade ni och sade till mig: "Vi har syndat mot Herren (Jahve), vi ska gå upp och strida i enlighet med allt som Herren vår Gud (Jahve Elohim) har befallt oss." Och ni omgjordade er, varje man med sitt stridsvapen och menade att det var en enkel sak att gå upp i bergsbygden.
Men Herren (Jahve) sade till mig: "Säg till dem: 'Gå inte upp och strid, för jag är inte ibland er, annars blir ni slagna av era fiender.' "
Så talade jag till er men ni lyssnade inte utan var upproriska mot Herrens (Jahves) befallningar och var övermodiga och gick upp till bergsbygden.
Sedan vände vi och gick vägen upp till Bashan, och Og, Bashans kung, kom ut emot oss, han och hela hans folk till strid i Edreij.
Gå du upp till toppen av
Pisga och lyft upp dina ögon västerut och norrut och söderut och österut och se med dina egna ögon, för du ska inte gå över denna Jordan.
Jag stod mellan Herren (Jahve) och er den gången för att förkunna för er Herrens (Jahves) ord, för ni var rädda på grund av elden och gick inte upp på berget. Han sade:
När jag var borta uppe på berget för att ta emot stentavlorna, förbundets tavlor (förbundet) som Herren (Jahve) skurit med er, då stannade jag på berget i 40 dagar och 40 nätter, jag varken åt bröd eller drack vatten,
Och när Herren (Jahve) sände er från Kadesh-Barnea och sade: "Gå upp och besätt landet som jag har gett er" då var ni upproriska mot Herren er Guds (Jahve Elohims) befallning och trodde honom inte och lyssnade inte till hans röst.
Vid den tiden sade Herren (Jahve) till mig: "Hugg dig två tavlor av sten, likadana som de första, och kom upp till mig på berget och gör dig en ark av trä,
Så jag gjorde en ark av akaciaträ och högg två stentavlor, likadana som de första, och gick upp på berget med de två tavlorna i mina händer.
Vakta (skydda, bevara) dig själv så att du inte offrar ditt brännoffer på varje plats du ser,
utan på den plats som Herren (Jahve) ska välja i en av din stammar, där ska du offra ditt brännoffer och där ska du göra allt som jag har befallt dig.
Alla djur som har delade klövar och har klövarna helt delade i två och som idisslar bland djuren, dem ska ni äta.
Men dessa får ni inte äta av dem som idisslar och av dem som har kluvna klövar:
kamelen,
haren (hebr. ) och
klippdassaren [klipphyraxen – typ av grävling],
för även om de idisslar har de inte klövar. De är orena för er.
Om det kommer fram ett ärende som är för svårt för dig att döma,
mellan blod och blod [mord och dråp – medvetet eller olyckshändelse, se ],
mellan påstående och påstående (där ord står mot ord)
och mellan slag och slag (där någon har slagit eller spottat på),
liksom kontroversiella frågor inom dina portar.
Då ska du resa dig upp och gå upp till platsen som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska visa dig. []
När du drar ut för att strida mot dina fiender, och du ser hästar och vagnar och människor som är fler än du själv, ska du inte vara rädd för dem. För Herren (Jahve) din Gud (Elohim), som förde dig upp ur Egyptens land, är med dig.
Om mannen inte vill ta sin brors hustru, då ska broderns hustru gå upp till de äldste i stadens port och säga: "Min mans bror vägrar att resa upp sin brors namn i Israel, han vill inte fullfölja sitt ansvar som bror till min make för mig".
Du ska bygga Herren (Jahve) din Guds (Elohims) altare med ohuggna stenar och du ska offra brännoffer på det till Herren (Jahve) din Gud (Elohim).
Främlingen som är i din mitt ska sätta sig upp över dig, högre och högre, och du ska komma ner och bli lägre och lägre.
Även alla sjukdomar och alla plågor som inte är nedskrivna i denna bok med undervisning, dem ska Herren (Jahve) föra fram över dig till dess du tynar bort (går under, förgås, blir utrotad).
och att hela detta land är svavel och salt och en eld, att det inte är besått, inte blomstrar, inget gräs växer där, det är omstörtat som Sodom och Gomorra [], Adma och Zeboim [; ], som Herren (Jahve) omstörtade i sin vrede och i sin ilska,
De är inte i himlarna, så att du skulle säga: "Vem ska gå upp åt oss till himlarna, och ta hit det till oss och låta oss få höra det, så att vi kan göra (agera, handla efter) det"
"Gå du upp till detta Abarims berg, till berget
Nebo, som är i Moavs land, som ligger mitt emot Jeriko, och bese Kanaans land, som jag ger till Israels söner som en ägodel,
och dö på berget som du går upp på och bli samlad till ditt folk, som Aron, din bror dog på berget Hor, och samlades till sitt folk. [].
Mose gick
[norrut] från öknen i Moab upp till berget
Nebo, som ligger
[på östra sidan om Jordanfloden] mitt emot Jeriko. Han gick upp på toppen
Pisga.
[En bergskam med flera toppar som ligger strax nordväst om berget Nebo.] Där visade Herren
(Jahve) honom hela landet
[som han blivit lovad att få se ]:
[Mose står på den östra kanten mitt i det land som ska bli Israels, och med början från norr till söder (i en halv cirkel i moturs riktning) visar Gud honom hela landet.] Gilead
[norrut längs med bergskammen] ända till
[staden] Dan
[i norr] Josua (55)
I själva verket hade hon fört männen upp på taket och gömt dem i linhalmen hon hade utspridd där [på tork för att sedan användas för att producera linnetyg].
Men innan männen lagt sig för att sova, gick Rahab (Rachav) upp på taket
"Befall prästerna som bär vittnesbördets ark att komma upp ur Jordan."
Därför befallde Josua prästerna och sade: "Kom upp ur Jordan."
Och det hände att prästerna som bar Herrens (Jahves) förbundsark kom upp från Jordans mitt. Och så snart fotsulorna på prästernas fötter hade kommit upp på torr mark, återvände Jordans vatten till sin plats och svämmade över alla sina bräddar som tidigare.
Och folket kom upp från Jordan på den 10:e dagen i den första månaden (den 10 Nisan) och slog läger i Gilgal på Jerikos östra sida.
Och det ska ske att när de blåser en lång signal i hornet (hebr. ) och ni hör ljudet av shofarerna, då ska hela folket ropa högt (uppge ett härskri), och stadens murar ska rasa samman (bokstavligt komma ned och bli platta) och folket ska gå upp, var och en rakt fram, framför honom."
Och det skedde på den sjunde dagen att de steg upp tidigt när dagen grydde, och de omringade (gick runt) staden på samma sätt sju gånger. Bara på den dagen omringade de (gick de runt) staden sju gånger.
[Utgrävningar av Tel es-Sultan, som kullen där Jeriko låg heter, visar att staden var väl befäst. Den yttre muren var 7 meter hög och den inre närmare 10 meter hög. En vattenkälla, som än idag flödar med vatten, var belägen innanför muren i den sydöstra delen. Staden hade några tusen invånare. När Josua och israeliterna intar Jeriko är det vår och skörden var just bärgad, se . Vid utgrävningar på 1930-talet av Garstang hittades flera stora krukor fulla med spannmål som bekräftar detta, och visar att Jeriko kunde klarat flera års belägring. Man hittade också ett lager med stenar som ligger huller om buller, som om det sjunkit rakt ned, och tecken på att staden bränts. Egyptiska målningar på krukor och lampor ringar in dateringen till mellan 1500 och 1400-talet f.Kr., vilket stämmer med Bibelns kronologi att intåget skedde våren 1406 f.Kr. Arkeologen Kenyon, som gjorde utgrävningar där på 1950-talet, beskriver hur hon hittade högar av rött tegel som troligtvis rasat ner från den högre inre muren nedanför den yttre muren. Detta skulle då kunnat skapat en naturlig ramp så israeliterna kunde gå "upp" i staden. Redan i den första utgrävningen 1907-1909 upptäcktes de raserade murarna. I alla utgrävningar såg man att en del av den norra muren var intakt. Det tyder på att Rahabs (Rachavs) hus låg i den norra delen av staden, närmast bergen, se .] Så folket ropade och
(prästerna) blåste i shofarerna. Och det skedde när folket hörde ljudet av shofarerna att folket ropade med ett starkt
(stort) rop
(ett härskri) och murarna kom ner platt
(ordagrant: murarna föll under sig själva), så att folket gick upp
[vilket bekräftats av arkeologin], in i staden, varje man rakt framför sig, och de intog staden.
Och Josua sände män från Jeriko till Ai, som ligger vid Beit Aven [ordagrant "tomhetens hus"], på den östra sidan om Betel, och talade till dem och sade: "Gå och bespeja landet." Och männen gick iväg och bespejade Ai. [Ai har traditionellt identifierats med Et-tell 14 kilometer väster om Jeriko och 16 km norr om Jerusalem. Dock verkar staden varit övergiven vid den här tiden, och ruinerna vid Khirbet el-Maqatir 1,5 kilometer västerut passar bättre in på Bibelns beskrivning. Wadi Sheban på den västra sidan fungerar som ett bra gömställe, se .]
De återvände till Josua och sade till honom: "Låt inte hela folket dra upp, utan låt omkring två eller tretusen män gå upp och slå Ai. Låt inte hela folket anstränga sig med att gå dit, för de är få."
Så omkring tretusen män gick dit, men de tvingades fly för männen från Ai.
Och Josua rev sönder sina kläder och föll till marken med sitt ansikte mot jorden framför Herrens ark ända till aftonen, han och de äldste i Israel, och de kastade jord på sina huvuden. [Att kasta jord på sitt huvud är ett sätt att visa djup sorg och bedrövelse.]
Och Josua och hela Israel med honom, tog Achan, son till Zerach, och silvret och manteln, och tungan (staven) av guld, och hans söner och hans döttrar, och hans oxar och hans åsnor och hans får, och hans tält och allt som han hade, och de förde det till Achors dal [betyder: "Olyckans dal"].
Herren sade till Josua: "Frukta inte och var inte förskräckt, ta hela krigsfolket [inte bara 3 000, se ] med dig och stå upp och gå till Ai. Se, jag har gett kungen i Ai och hans folk och hans stad och hans land i din hand.
Så Josua steg upp med allt krigsfolket för att gå till Ai. Och Josua valde ut 30 000 män, mäktiga män (hebr. ) med mod och tapperhet, och sände fram dem under natten. [Tio gånger så många som första försöket, se .]
Och Josua steg upp tidigt på morgonen och räknade folket och gick upp, han och Israels äldste, framför folket till Ai.
[ beskriver nu mer detaljerat den övergripande förberedelsen i , det är inte en ny dag, utan en tillbakablick.] Och hela folket, även stridsmännen som var med honom, hade gått upp och dragit sig nära och kommit framför staden och slog läger på den norra sidan om Ai, det var en ravin (hebr. ) mellan honom och Ai.
Och när männen från Ai vände sig om, såg de hur röken från staden steg upp mot himlarna, och de hade ingen kraft att fly den ena vägen eller den andra vägen. Och folket [israeliterna] som flydde till öknen vände sig om mot förföljarna.
Och när Josua och hela Israel såg att bakhållet hade tagit staden och att röken från staden steg upp, då vände de om och slog Ais män. [Plötsligt mötte hären från Ai motstånd och de hade även nackdelen att ha morgonsolen i ögonen när Josua attackerade dem.]
som Mose, Herrens (Jahves) tjänare, befallt Israels söner, som det är skrivet i boken med Moses undervisning [Torah – de fem Moseböckerna], ett altare av ohuggna stenar, varpå man inte använt något järn, och de offrade brännoffer till Herren på det och offrade shalomoffer (gemenskapsoffer).
"Kom upp till mig och hjälp mig och låt oss slå Givon, för de har gjort (ingått) fred med Josua och med Israels söner."
Därför samlade sig de fem kungarna från amoréerna, Jerusalems kung, Hebrons kung, Jarmots kung, Lachishs kung, Eglons kung tillsammans och gick upp, de och deras härar och slog läger mitt emot Givon och krigade mot dem.
Och Givons män sände (bud) till Josua till lägret i Gilgal [intill Jeriko] och sade: "Släpp inte dina händer från dina tjänare, kom upp till oss snabbt och rädda oss och hjälp oss, för alla amoréernas kungar som bor i bergsbygden [Jerusalem, Hebron, Jarmot, Lachish och Eglon] har samlat sig tillsammans mot oss."
Så Josua gick upp från Gilgal, han och allt krigsfolket med honom och alla mäktiga stridsmän.
Därför kom Josua över dem plötsligt, eftersom han vandrade upp från Gilgal hela natten. [En sträcka på 3 mil, med brant stigning från Jordandalen.]
Sedan kom Gezer, Horams kung, upp till Lachishs hjälp, och Josua slog honom och hans folk till dess han inte hade lämnat någon kvar. [Gezer var en vitig handelstad som låg halvvägs mellan Joppe och Jerusalem.]
Och Josua gick från Eglon och hela Israel med honom till Hebron och stred mot det.
från de kala bergen som sträcker sig upp till Seir och ända till Baal Gad i Libanons dal under berget Hermon, och alla deras kungar tog han och han slog dem och dödade dem.
Och dessa är landets kungar som Josua och Israels söner slog på andra sidan Jordan västerut, från Baal Gad i Libanons dal [i norr] till de kala bergen som går upp till Seir [Edom – i söder]. Och Josua gav det till Israels stammar som en besittning efter deras indelning,
Likväl, mina bröder som gick upp med mig fick folkets hjärta att smälta (bli oroligt, fyllt av fruktan), men jag följde helhjärtat min Gud (Elohim).
Och den går söderut längs Akrabims sluttningar och passerar utefter Tsin och går upp söder om Kadesh-Barnea och passerar längs Chetsron och går upp till Adar och vänder mot Karkaa,
Och gränsen går upp till Beit-Chogla och passerar norr om Beit-Arava och gränsen går till Bohans sten, Rubens son.
Och gränsen går upp till Devir från Achors dal och norrut och mot Gilgal, det är mittemot Adumims sluttning som är den södra sidan av bäcken, och gränsen passerar längs Ein-Shemesh vatten och går därifrån till Ein-Rogel,
och gränsen går upp i Hinnoms sons dal till sidan av jevuséerna söderut, det är Jerusalem, och gränsen går upp till toppen på berget som ligger framför Hinnoms dal västerut som är den yttersta gränsen av Refaims dal norrut.
Och han gick upp mot invånarna i Devir, Devir hette tidigare Kirjat-Sefer.
[I detta stycke handlar det om Rakes son Josef, och hans söners arv. Det hör ihop med Benjamin i .] Och lotten för Josefs söner gick ut från Jordan vid Jeriko, vid Jerikos vatten i öster och gick upp från Jeriko genom bergsbygden till öknen, till Betel.
Och Josua sade till dem: "Om du är ett stort folk gå då upp till skogen och hugg ner för dig själv där i perisséernas land och Refaim, eftersom Efraims bergsbygd är för trångt för dig." [Efraims bergsbygd sträckte sig från Betel, norr om Jerusalem, upp till Jisreelslätten.]
[Benjamins område är det som beskrivs i mest detalj, 18 verser. Det har troligtvis med dess plasering mellan Juda i söder och Josef (dvs. Efraim) i norr.] Och lotten föll på Benjamins söners stam efter deras familjer, och deras arv var mellan Juda söner och Josefs söner.
Och deras gräns på den norra sidan var från Jordan och gränsen gick upp till sidan av Jeriko i norr och gick upp genom bergsbygden västerut, och därifrån gick den till Beit-Avens öken.
[Den tredje lotten föll om Zevolun, som är den första av fem mindre stammar i norr vars gränser nu beskrivs.] Och den tredje lotten föll på Zevoluns söner efter deras familjer, och [södra] gränsen till deras arv var mot Sarid.
Och deras gräns gick upp västerut till Marala och nådde till Dabbashet och den nådde till bäcken som är framför Jokneam.
Och den vände från Sarid österut mot soluppgången till Kislot-Tavors gräns och den gick till Dovrat och vände upp till Jafia.
Men gränsen för Dans söner var för snäv (trång) för dem, så Dans söner gick upp och stred mot Leshem och tog det och slog det med svärdsegg och besatte det och bodde där och kallade Leshem Dan efter namnet på deras stamfar Dan.
Och när Israels söner hörde om det samlades hela Israels söners församling tillsammans i Shilo, för att gå upp och strida mot dem.
att vi har byggt oss ett altare för att vända bort från att följa Herren (Jahve), eller för att på det offra brännoffer eller matoffer eller offra shalomoffer därpå, låt Herren (Jahve) själv begära det,
Dessa ord behagade Israels söner och Israels söner välsignade Herren (Jahve) och talade inte mer om att gå upp och strida mot dem, för att fördärva landet där Rubens söner och Gads söner bodde.
Vi vet att Herren är vår Gud, han är den som har fört oss och våra fäder ut ur Egyptens land, ur slavhuset []. Vi kommer ihåg hur han har gjort stora under inför våra ögon. Han beskyddade oss på vår vandring och från folken vi passerade.
Och Josefs ben som Israels söner fört upp från Egypten, begravde man i Shechem, på den mark som Jakob köpt av Chamors son, Shechems far för 100 silvermynt (hebr. qesitah), och det blev Josefs söners arv. [Värdet på silvermyntet qesitah är okänt men motsvarar troligtvis en shekel, den grekiska översättningen Septugainta översätter ordet med lamm, som såldes för en shekel, se även ; .]
Domarboken (72)
Och det hände efter Josuas död [] att Israels söner frågade Herren (Jahve) och sade: "Vem ska gå upp åt (vem ska leda) oss mot kananéerna för att strida mot dem?"
Herren (Jahve) svarade: "Juda [stam] ska gå upp, se jag har gett landet i hans hand." [Folket befinner sig i Gilgal i närheten av Jeriko, se ; .]
[I sju sektioner beskrivs nu hur israeliterna misslyckades att inta landet. Den första beskriver två stammar (Juda och Simon) som har viss framgång, följt av fem stammar (Benjamin, Josef, Sebulon, Asher och Naaftali) som misslyckas, för att avslutas med Dans katastrofala nederlag, se . Sjutalet finns med i den medvetna strukturen. De fem stammar som inte får en egen uppräkning är Ruben, Levi, Gad och Isaskar. Simon, som finns inom Juda område, omnämns kortfattat i inledningen tillsammans med Juda, men redan i nästa vers är inte fokus på dem utan Juda, se .]
Juda
Juda [folket i Juda stam] sade till sin bror Simon (Shimon) [folket i Simons stam]: "Kom upp med mig till min lott så att vi kan strida mot kananéerna, och jag ska på samma sätt gå upp med dig till din lott." Och Simon gick med honom. [Simons område ligger vid staden Beer-Sheva och Juda stams område runtomkring, mestadels österut upp mot bergen, se . Det är därför naturligt att dessa två stammar hjälper varandra. Simon är känd för sin iver för rättvisa och hämndlystnad när de räddar och hämnas sin syster Dina som blivit våldtagen, se , . Nu följer sju episoder, från norr till söder i Juda stams område, där man har viss framgång att inta landet.]Juda [tillsammans med folket från Simons stam] gick nu upp och Herren (Jahve) gav kananéerna och perisseerna i deras hand och de slog dem i Bezek – 10 000 man. [Bezek betyder "blixt" och är troligtvis dagens Ibziq som ligger i Manasse stams område, ca 10 mil norr om Jerusalem. Strax kommer Herrens budbärare/ängel att fördöma israeliterna att de inte fördrev dessa folk, se . Se även ; ; ; ; .]
Och keniterna, Moses svärfars söner [], gick upp från Palmstaden [i vanliga fall Jeriko (), men kan syfta på någon annan stad här] med Judas söner till Juda öken som är söder [ordagrant: "Negev"] om Arad, och de gick och bodde med folket.
[Berättelsen med Josefs stammar är uppdelad i sju sektioner, där den första () och sista () handlar om Efraims område däremellan beskrivs hur Manasse inte drev ut fienderna från fem städer ().] Josefs hus gick upp mot
Betel och Herren
(Jahve) var med dem.
[Samlingen vid Gilgal () var entusiastisk och uppräkningen av de sju stammarna gick från segrar till allt större nederlag. Som en parallell följer nu en sorgsen samling vid Bochim. Budbäraren här identifieras ibland med Gud själv, se ; ; . Hebreiska frasen malach JHVH kan översättas "Herrens budbärare" eller "Herrens ängel". Den förekommer 19 ggr i denna bok och varianten malach ha-elohim (Guds budbärare/ängel) förekommer tre ggr (; , ). Profeter kallas ofta Herrens budbärare (; ; ; ; ). Att han sägs komma från Gilgal (och inte himlen) kan också tala för det. Samtidigt särskiljs mellan profeten () och Herrens budbärare/ängel () i kapitel 6. Det är därför mest troligt att det är en himmelsk ängel, kanske samma som sändes ut under Mose tid, se ; ; .] Och Herrens (Jahves) budbärare (ängel) kom upp från Gilgal till Bochim. Och han sade: "Jag fick dig att dra upp ut ur Egypten och har fört dig till landet som jag lovade (gav min ed) till dina fäder och jag sade: 'Jag ska aldrig bryta mitt förbund med dig' [; ],
Hon satt under Deboras palmträd
(daddelpalm – hebr. tomer) mellan Rama
[betyder: "höjd"] och
Betel [betyder: "Guds hus"] i Efraims bergsbygd
[1-2 mil norr om Jerusalem], och Israels söner kom upp till henne för juridiska beslut.
[Deboras dubbla roll som profetissa och domare återkommer språkligt i att saker beskrivs i två. Texten nämner två höjder: Rama (profeten, domaren och prästen Samuels födelseplats) och Betel (där Jakob brottades med Gud). Efraim betyder "dubbelt fruktsam" och ordet för dadelpalm tomer delar rot med Tamar som födde tvillingar till Juda ().]Och Barak kallade samman Zevolun och Naftali till Kedesh, och de gick upp 10 000 män till fots och Debora gick upp med honom.
Och de berättade för Sisera att Barak, Avinoams son, hade gått upp till berget Tavor.
Varje gång israeliterna hade sått [sin säd på hösten], kom [år efter år i sju års tid] midjaniterna och amalekiterna och österns söner upp mot dem,
För de kom in med sin boskap och sina tält och de kom som gräshoppor i stora skaror – både de och deras kameler var omöjliga att räkna – och de kom in i landet för att förstöra det.
att Herren (Jahve) sände en man, en profet, till dem. [Han nämns inte vid namn, men är den första profeten efter Mose, efter honom kommer Samuel.]
Han sade: "Så säger Herren, Israels Gud [och påminner dem om vem Gud är, hur de lämnat honom och börjat tillbe avgudar i stället]:
Det var jag som förde er ut ur Egypten,
förde er ut ur slavhuset (slaveriet).
Gideon svarade honom: "Men, Herre (Adonaj), om Herren (Jahve) är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Var är alla de under som våra fäder talade om när de berättade hur Herren (Jahve) förde oss ut ur Egypten? Nu har Herren (Jahve) svikit oss och gett oss i midjaniternas hand."
Och Herrens (Jahves) ängel sträckte fram spetsen på sin stav som han hade i sin hand och vidrörde köttet och de osyrade brödkakorna, och det slog ut eld från klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet. Och Herrens (Jahves) ängel försvann från hans ögon.
och bygg ett altare till Herren din Gud (Jahve Elohim) ovanpå detta fäste (avgudaaltaret), på stridsplatsen, och ta den andra oxen och offra ett brännoffer med aseran, som du ska hugga ner, som ved. [På platsen där baalsaltaret stått ska Gideon bygga Herrens altare. Platsen är en stridsplats. Dessa principer återkommer i hela Bibeln. Jesus tar lärjungarna till en av de mest mörka platserna och undervisar om församlingen som ska byggas "på denna klippa", se . I andlig krigföring behöver det ockulta bytas ut mot Guds alternativ, se Matt 12:45.]
Och när stadens män steg upp tidigt på morgonen, se då var baalsaltaret nedbrutet och aseran som stått vid det var nerhuggen och den andra oxen var offrad ovanpå altaret som var byggt.
Och han sände budbärare över hela Manasse och även de samlades efter (bakom) honom, och han sände budbärare till Asher och till Zevolun och till Naftali och de kom upp och mötte honom.
Och han [Gideon och hans 300 män] gick upp därifrån till Penoel och ställde samma fråga till dem, men Penoels män svarade honom på samma sätt som männen i Sukkot hade svarat.
Och Gideon gick upp längs deras väg som bor i tält [rutten som karavaner och nomader tog] öster om Novach och Jogbeha och slog hären [med överraskning], för hären var [trodde sig vara] trygg.
Och Avimelech gick upp på berget Tsalmon, han och hela folket som var med honom. Och Avimelech tog en yxa i sin hand och högg ner en gren från träden och tog upp den och lade den på sin skuldra, och han sade till folket som var med honom: "Det ni har sett mig göra, skynda er och gör som jag har gjort."
Men det fanns ett starkt torn i staden och dit flydde alla män och kvinnor, alla som var i staden, och stängde in sig själva och gick upp på tornets tak.
Och Ammons söners kung sade till Jiftachs budbärare: "Eftersom Israel tog mitt land när ni kom upp från Egypten, från Arnon ända till Jabbok och till Jordan, lämna därför tillbaka dess städer i shalom (fred)."
Men när de kom ut från Egypten vandrade Israel genom öknen till Vasshavet och kom till Kadesh,
då ska det ske att vadhelst som kommer genom dörren till mitt hus för att möta mig när jag återvänder i shalom (frid, fred) från Ammons söner, det ska vara Herrens (Jahves) och jag ska offra det som ett brännoffer." [Ordet vadhelst (hebr. vehaja) kan beskriva om ett föremål, djur eller en person. Hebreiskan gör ingen skillnad om det är ett föremål eller något levande. Dock kan inte ett dött ting möta honom i dörren, så Jiftach måste syfta på antingen ett djur eller en person. Det finns även begränsningar i vad som kan offras, t.ex. kan inte ett orent djur som en hund offras till Herren. Tanken på människooffer var inte ovanlig bland omkringliggande folks religioner () och något som Abraham prövas med (). Ordet brännoffer används hundratals gånger i GT och alltid om ett offer som offras på ett altare. Om man däremot tolkar offret bildligt skulle det kunna handla om att helga den första person som mötte honom till tjänst i tabernaklet, på liknande sätt som Hanna helgar Samuel, se , och om det var ett djur skulle det offras. Jiftach (Jefta) var en man av tro och omnämns bland andra män och kvinnor som visade stark tro (), något som pekar på att det han gjorde var rätt.]
Och när jag såg att ni inte kom till min undsättning lade jag min själ (mitt liv) i min (egen) hand och gick över mot Ammons söner, och Herren (Jahve) gav dem i min hand. Varför har ni kommit upp mot mig för att strida mot mig idag?" [Striden med Ammons söner pågick under en längre tid innan Jiftach först tog på sig uppgiften att strida mot dem. Därför kan man med fog undra varför Efraims män kommer nu, när de inte kommit tidigare.]
eftersom se, du ska bli gravid och föda en son. Ingen kniv ska komma över hans huvud, eftersom ynglingen ska vara en Guds (Elohims) nasir från moderlivet och han ska börja att rädda Israel från filistéernas hand." [Nasirlöftena finns beskrivna i . Det vanliga var att dessa var frivilliga, här ges nasirlöftet redan innan befruktningen. Det innebär att även modern ska avhålla sig från vin redan under graviditeten. Att inte äta något orent är ett tillägg som är unikt för Simsons nasirlöfte. Exakt betydelse av det är oklart, eftersom ingen jude ska äta oren mat enligt föreskrifterna i Torah. Men detta visar att renheten är väldigt viktig för Simson]
Och Herrens (Jahves) ängel sade till Manoach: "Även om du håller kvar mig ska jag inte äta av ditt bröd och om du gör i ordning ett brännoffer måste du offra det till Herren (Jahve)." Eftersom Manoach inte visste att han var Herrens (Jahves) ängel.
Och Manoach tog killingen med matoffret och offrade det på klippan till Herren (Jahve) och det obeskrivliga gjordes och Manoach och hans hustru såg det.
Och det skedde när flamman steg upp mot himlarna från över altaret att Herrens (Jahves) ängel steg upp i altarets flamma. Och Manoach och hans hustru såg det och de föll ner på sina ansikten på marken.
Och han kom upp och berättade för sin far och för sin mor och sade: "Jag har sett en kvinna i Timnah, en dotter till en filisté, gå nu och ta henne till hustru åt mig."
Och Herrens (Jahves) Ande kom över honom och han gick ner till Ashkelon och slog 30 män av dem och tog deras kläder och gav till dem som berättade gåtan. Och hans vrede var upptänd och han gick upp till sin fars hus.
Och filistéerna sade: "Vem har gjort detta?" Och de sade: "Simson, timnitens svärson, eftersom han har tagit hans hustru och gett henne till hans kompanjon [hans vän som ansvarade för bröllopet]."
Så filistéerna kom upp och brände henne och hennes far i eld. [Det som de filisteiska bröllopsvännerna hotat att göra mot Simsons hustru om hon inte ger dem svaret på gåtan, sker nu ändå eftersom hennes far inte har respekterat att hon är Simsons hustru, se .]
Och filistéerna gick upp och slog läger i Juda och spred ut sig i Lechi [som betyder käkben – troligtvis i närheten av Beit-Shemesh]. [Det är troligt att de flesta daniterna redan har flyttat upp i norr eftersom filistéerna söker efter Simson i Juda, inte Dans område. Dans stam har inte fullföljt det uppdrag som Josua gav dem att inta det område som tilldelades dem (), och på vägen norrut anammade hela stammen även avgudadyrkan, se . Simsons familj är en av få daniter som är kvar i Dans ursprungliga område som Josua tilldelade dem (). Det är troligen också orsaken till att just den familjen fått sin speciella kallelse som inleds med ett änglabesök, se . Egentligen gör Simson det som hela Dans stam skulle ha gjort.
Exakt var Lechi ligger är inte säkerställt. I får platsen namnet "käkbenshöjden". Det kan syfta på en grottöppning, bergsformation eller något annat som liknar en åsnekäke, eller så fick den höjden sitt namn på grund av händelserna här i . På samma plats finns även källan Ein-Haqore (). Även klyftan i Etam ( och ) bör inte vara så långt från Lechi. De flesta identifierar Lechi någonstans i området kring Beit-Shemesh. I är det dock tydligt att filistéerna går "upp" till någon av Judas huvudstäder som var Betlehem (; ) eller Hebron (; ), därifrån går man "ner" till Etam.]
Juda män frågade: "Varför har ni kommit upp mot oss?"
De svarade: "Till att binda Simson har vi kommit upp, för att göra mot honom som han har gjort mot oss."
De svarade honom och sade: "Nej, men vi ska binda dig och ge dig i deras hand men försäkrar att vi inte ska döda dig." Och de band honom med två nya rep och förde upp honom från klippan.
Och Simson låg där halva natten
(hebr. lajla) och steg upp efter halva natten
(hebr. lajla) och tog tag i dörrarna från stadens portar och de två dörrposterna och gav sig av med tvärstänger och lade dem över sina skuldror och gick upp till toppen på berget öster om Hebron
[ordagrant: "som är över Hebrons ansikte"].
[Här går Simson från kusten sex mil upp i Juda berg ända till Chevron, en avsevärd sträcka med två dörrar och dörrposter med tvärslåar på axlarna. Läsaren blir uppmärksammad på ordet natt (hebr. lajla) som används två gånger i och två gånger (halva natten) i . Strukturellt sett är kvinnan i Gaza den andra kvinnan som Simson är med, av de tre som det berättas om. I ett kiastiskt perspektiv så vänder berättelsen här när den kommit "halvvägs" in i natten, i resten av detta kapitel följer andra halvan av Simsons natt. Vi ser även flera likheter i berättelsen i med den första kvinnan och det som snart följer med den tredje kvinnan i . Simson har nu kommit halvvägs in i natten, och scenen är öppen för nästa lajla...]Då kom filistéernas furstar upp till henne och sade till henne: "Locka (ordagrant: öppna upp) honom och se vad hans stora styrka är (i vad den består av) och hur vi kan komma åt honom och fängsla honom så vi kan förödmjuka (plåga – hebr. ana) honom. Och vi ska ge dig 1 100 silver var." [Mönstret från upprepar sig. Delila går med på detta förslag. Det är troligt att texten syftar på de fem filisteiska kungarna, vilket gör att totala summan är 5 500 silver. Den vanliga årslönen för en arbetare var 10 silvermynt, Abraham köpte ett fält för 400 shekel silver ().]
Då kom filistéernas furstar upp till henne med sju färska linor som aldrig hade torkat och hon band honom med dem.
Och han berättade till henne hela sitt hjärta och sade till henne: "Ingen rakkniv har kommit över mitt huvud eftersom jag är en Guds (Elohims) nasir från min mors livmoder. Om jag blir rakad viker min styrka ifrån mig och jag ska bli svag och vara likadan som alla [vanliga] människor."
Då nu Delila förstod att han berättat hela sitt hjärta till henne sände hon och kallade på filistéernas furstar och sade: "Kom upp den här gången eftersom han har berättat hela sitt hjärta till mig." Och filistéernas furstar kom upp till henne och tog med sig silvret i sina händer.
Och hans bröder och hela hans fars hus kom ner och tog honom och förde upp honom och begravde honom mellan Tsora och mellan Eshtaol i hans far Manoachs begravningsplats. Och han dömde Israel i 20 år.
[]Simson har en svaghet för kvinnor. Det är inget magiskt med att hans hår rakas av, styrkan sitter inte i håret. Det är hans nasirskap, som han underordnar Delilas manipulationer, istället för Gud. Det är anledningen till att Gud lämnar honom. Han överger helt enkelt sitt ursprungliga uppdrag. När hans hår växer tillbaka så återgår han till sitt ursprungliga uppdrag. Simsons sätt att vara nasir skiljer sig från det som står i . Han verkar inte ha några restriktioner om att undanhålla sig från döda kroppar. Dessutom dödar han ganska många, vilket inte ingår i ett vanligt nasirskap. Men fortfarande har han Guds kallelse att vara en sorts nasir, där håret är en symbol för detta.
De svarade [på en gång]: "Stig upp och låt oss dra upp över dem, eftersom vi har sett landet, och se det är mycket gott. Och de är stilla, vi tvekar (atsal, används bara här) inte till att gå, till att komma till att ärva landet.
Och de gick upp och slog läger i Qirjat-Jearim i Juda. Därför kallas den platsen Machane-Dan [Dans lägerplats] till denna dag. Se, efter Qirjat-Jearim.
Och de fem männen som gått för att genomsöka (bespeja, spionera på) landet gick upp och kom dit och tog den skurna avbilden och efoden [prästens klädnad] och terafimen (husguden) och den gjutna avbilden. Och prästen stod i portens öppning med de 600 männen omgjordade med sina stridsvapen.
Men männen lyssnade inte till honom och mannen tog hans konkubin och förde ut henne till dem och de kände (hade sexuellt umgänge med) henne och skändade (kränkte) henne hela natten till morgonen och när dagen grydde sände de iväg henne.
Och det skedde att alla som såg det sade: "Något sådant har inte skett och inte setts från den dag Israels söner kom ut från Egyptens land till denna dag." [Syftet med mannens handling var att mobilisera militärt genom att shocka och skapa fruktan. Det finns en parallell mellan och som är slående.] Tänk på henne (sätt dig in i hennes situation)!
Överväg!
Tala! [Hebreiskan är märklig här och byter pronomen. En del sätter de sista orden i munnen på de som fick den makabra försändelsen, men mer troligt är att författaren gör något väldigt ovanligt här och talar till läsaren direkt. Denna händelse är horribel och ber läsaren noggrant läsa det som följer. Det finns flera detaljer som måste påpekas. Det står aldrig att kvinnan är död innan mannen styckar henne, en viss ovisshet finns här. När mannen sedan återberättar händelsen blir fokus att de var ute efter honom, han utelämnar detaljen att det var han som utlämnade henne för att rädda sitt eget liv, jmf ; .]
Och Benjamins söner hörde att Israels söner hade gått upp till Mitspa och Israels söner sade: "Tala om för oss hur denna ondska kunde ske (äga rum)?"
Och de reste sig och gick upp till
Betel och de frågade Gud
(Elohim) och Israels söner sade: "Vem av oss ska gå upp först till att strida med Benjamins söner?"
Herren
(Jahve) svarade: "Juda först."
[Detta är ett av flera exempel i bibeln där Juda ska gå först.]Och Israels söner gick upp och de grät inför Herrens (Jahves) ansikte till kvällen och de frågade Herren (Jahve) och sade: "Ska vi ännu en gång komma nära och strida med vår bror Benjamins söner?"
Herren (Jahve) svarade: "Gå upp mot honom."
Och alla Israels söner och hela folket gick upp och de kom till
Betel och grät och de satt där inför Herrens
(Jahves) ansikte och fastade tills dagen blev kväll. Och de offrade brännoffer och shalomoffer inför Herrens
(Jahves) ansikte.
Och Pinchas, Elazars son, Arons son stod inför den i dessa dagar och sade: "Ska jag igen gå ut i strid med Benjamins söner min bror, eller ska jag sluta?"
Herren (Jahve) svarade: "Gå upp, för i morgon ska jag ge honom i din hand."
Och Israels söner gick upp mot Benjamins söner på den tredje dagen och ställde upp sig till strid mot Giva som de andra gångerna.
Och Benjamins söner gick till att möta folket, de drogs bort från staden och de började att slå från folket och döda som förra gången, genom huvudvägen som en går upp till
Betel och en till Givata genom fältet, omkring 30 män i Israel.
Och det fanns ett överenskommet tecken mellan Israels män och de som låg i bakhåll, att de skulle göra en stor fackla av rök som steg upp över staden.
Men när facklan började att resa sig upp som en pelare av rök från staden såg benjaminiterna bakom sig och se, hela staden steg upp i rök till himlarna.
Och det skedde nästa morgon att folket steg upp tidigt och byggde ett altare där och offrade brännoffer och shalomoffer.
Och Israels söner sade: "Vem finns som inte kom upp i församlingen från alla Israels stammar till Herren (Jahve)?" eftersom de hade avlagt en stor ed angående den som inte kom upp till Herren (Jahve) till Mitspa och sagt: "Den ska säkerligen dödas."
Och de sade: "Finns det en från Israels stammar som inte kommet till Herren (Jahve) i Mitspa?" Och se, det kom inte en man till lägret från Javesh-Gilead till församlingen.
Och de sade: "Se, Herrens högtider i Shilo från år till år
(dagarnas dagar) som från norr till
Betel, solens uppgång till huvudvägen som går upp från
Betel (till) Shechem och söder till Levona.
Rut (1)
[Kapitel 4 inleds med en ovanlig hebreisk ordföljd där subjektet kommer först. Det signalerar en ny scen i dramat. Genom att inleda med Boas namn förstärks fokus på honom och hur han är den som tar initiativet att återlösa Noomi och Rut.] Boas gick upp till stadsporten [stadens centrum för affärer, socialt umgänge och rättslig prövning] och satte sig där. [Rent topografiskt ligger Betlehem på en höjd och Boas går upp dit; jämför med hur Rut går "ner" till tröskplatsen, se , . Uttrycket "upp till porten" är också ett idiomatiskt uttryck som motsvarar "att ta upp ett ärende i en domstol". Normalt skulle den som varit ute på fältet gått in genom porten och vidare till sitt hem inne i staden. Det gör inte Boas, han är fast besluten att ta sig an Noomi och Ruts sak på en gång på morgonen och stannar i porten. I antika Israel avgjordes rättsbeslut i stadens port tidigt på morgonen, se ; ; ; .] Just då [som av en händelse, ännu en Guds försyn, samma ord som i ] kom den återlösare som Boas hade nämnt om [för Rut] förbi. Boas sade till honom: "Du den där (min anonyme herre utan namn), kom, slå dig ner här!" [Frasen "du den där", hebreiskans peloni almoni, är svåröversatt. Ett liknande uttryck är NN, från latinets nomen nescio som betyder "jag vet inte namnet". och översätts uttrycket "på den och den" platsen för att benämna platser utan att för den skull avslöja exakta positioner. Varför väljer författaren, som annars är noga med namn i berättelsen, att använda detta uttryck? Troligtvis är det ett effektfullt sätt att visa hur han som inte ville föra vidare Elimeleks namn, inte själv namnges i berättelsen. På samma sätt som Orpa fungerar som en kontrast till Rut är denna icke namngivna man en kontrast till Boas.] Så han satte sig ned.
1 Samuelsboken (70)
Och denne man
[Elkana] gick upp ut från sin stad från
[bestämda] dagar till
[nästa bestämda] dagar
[dvs. varje Herrens högtid – de tre årliga Herrens högtider] för att tillbe och offra till Härskarornas Herre
(Jahve Sebaot) i Shilo
[1,5 mil norr om Betel, se ]. Elis två söner Chofni och Pinchas var präster till Herren
(Jahve) där.
[Här är första gången Guds namn Herren Sebaot används. Jahve är Guds personliga namn. Sebaot är den feminina formen av det hebreiska ordet Tsava, som betyder armé, strid eller krig. I kombinationen av dessa två namn beskrivs en allsmäktig och i allt kraftfull och mäktig Gud.]Och han gjorde så år efter år [här står det år till skillnad från som har dagar] när hon gick upp till Herrens (Jahves) hus så retade hon henne, därför grät hon och kunde inte äta.
Och hon gav ett löfte och sade: "O Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), om du verkligen vill se på din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma bort din tjänarinna, men vill ge din tjänarinna en son, då ska jag ge honom till Herren (Jahve) för hela hans liv, och ingen rakkniv ska komma på hans huvud." [Han ska bli en Guds nasir, se .]
När sedan Elkana och hela hans familj gick upp för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer till Herren (Jahve),
följde inte Channa (Hanna) med utan sade till sin man: "Jag väntar tills pojken blivit avvand. Då ska jag ta med mig honom och föra fram honom inför Herrens (Jahves) ansikte och sedan låta honom få stanna där för alltid." [Hebreiska barn ammades normalt fram tills de var två eller tre år gamla.]
Nu när han var avvand tog hon honom dit upp, tillsammans med tre tjurar, en efa mjöl [35 liter] och en vinlägel. [Manuskript från Dödahavsrullarna och grekiska översättningen skriver att det var en tre år gammal oxe., men enligt skulle i så fall det räckt med mycket mindre mängd mjöl.] Hon tog med honom in i Herrens (Jahves) hus i Silo, och barnet var bara ett barn. [Vissa handskrifter har "en treårig tjur," i stället för tre tjurar. Språkbruket där ordet "barn" upprepas förstärker att Samuel var mycket ung när han kom till templet. Han var antagligen bara tre år gammal.]
Herren tar liv och ger liv,
leder ner i Sheol (underjorden – de dödas plats) och upp därifrån.
och han stack ner den i pannan eller grytan eller kitteln eller kärlet. Allt som köttkroken drog upp tog prästen därifrån. Så gjorde de mot alla israeliter som kom till Shilo.
Och hans mor gjorde en liten rock till honom som hon kom med varje år, när hon kom upp med sin man för att offra dagarnas (det årliga) offer.
Och valde jag honom bland alla Israels stammar till att vara min präst, till att gå upp på mitt altare och bränna rökelse och använda en efod framför mig? Och gav jag till dina fäders hus alla Israels söners offer gjorda med eld?
Och männen som inte dog slogs med bölder, och stadens rop steg upp till himlarna.
Ta nu och gör i ordning en ny vagn och två diande kor som inte har haft något ok och bind korna vid vagnen och för hem deras kalvar från dem. [Om en ko och kalv blivt separerad romar de för att försöka hitta varandra, om kornas inte följer sin instikt och istället levererar arken till Israel blir Guds inblandning bekräftad.]
Och se, om den går upp längs vägen mot sin egen gräns till Beit-Shemesh, då är det han som har gjort denna stora ondska, men om inte, då ska vi veta att det inte var hans hand som slog oss, det var ett sammanträffande som drabbade oss.
Och vagnen kom till betshemiten Josuas fält och stod där, där fanns en stor sten, och de högg upp vagnens trä och offrade kvigan som ett brännoffer till Herren (Jahve).
Och leviterna tog ner Herrens (Jahves) ark och lådan som var med den, där guldsakerna låg och ställde dem på den stora stenen. Och Beit-Shemeshs män offrade brännoffer och offrade offer till Herren (Jahve) samma dag.
Och männen i Beit-Shemesh sade: "Vem kan stå inför Herrens (Jahves) ansikte, denna heliga Gud (Elohim)? Och hur ska den gå upp från oss?"
Och de sände budbärare till invånarna i Kirjat-Jearim och sade: "Filistéerna har fört tillbaka Herrens (Jahves) ark, kom ner och hämta upp den till er."
Och Kirjat-Jearims män kom och hämtade upp Herrens (Jahves) ark och förde in den i Avinadavs hus på kullen, och helgade hans son Elazar till att vakta (skydda, bevara) Herrens (Jahves) ark.
Och när filistéerna hörde att Israels söner hade samlats i Mitspa drog filistéernas ledare upp mot Israel. Och när Israels söner hörde det var de rädda för filistéerna.
Och Samuel tog ett dilamm och offrade det som ett helt brännoffer till Herren (Jahve). Och Samuel ropade till Herren (Jahve) för Israel, och Herren (Jahve) svarade honom.
Och medan Samuel offrade brännoffret kom filistéerna nära för att strida mot Israel, men Herren (Jahve) dundrade med ett stort dån över filistéerna den dagen och gäckade dem den dagen och de slogs ner inför Israel.
I enlighet med allt som de har gjort sedan den dagen då jag förde dem upp, ut ur Egypten till denna dag har de förkastat mig och tjänat andra gudar, så gör de också mot dig.
När de gick upp till staden [Rama] fann de unga jungfrur som gick ut för att dra upp vatten och sade till dem:"Är siaren här?"
Så snart ni kommer in i staden hittar ni honom rakt fram, innan han går upp på höjden för att äta, för folket vill inte äta förrän han kommer, eftersom han brukar välsigna offret och efteråt äter de som är bjudna. Gå därför upp nu för just nu kan ni finna honom."
Och de gick upp till staden och när de kom in i staden [Rama], se, då kom Samuel ut mot dem för att gå upp på den höga platsen.
Och Samuel svarade Saul och sade: "Jag är siaren, gå upp före mig till den höga platsen, för du ska äta med mig idag och i morgon ska jag låta dig gå och ska tala om för dig allt du har på ditt hjärta.
Och de steg upp tidigt och det hände i gryningen att Samuel kallade på Saul på taket och sade: "Upp, så att jag kan sända iväg dig." Och Saul steg upp och de gick båda två, han och Samuel, utomhus.
Sedan ska du gå vidare därifrån och du ska komma till Tavors terebint, och där ska tre män möta dig som går upp till Gud
(Elohim) i
Betels. En har med sig 3 killingar och en annan bär på 3 brödkakor och en annan bär en kanna vin.
Och du ska gå ner före mig till Gilgal, och se, jag ska komma ner till dig för att offra brännoffer och offra offer och shalomoffer, 7 dagar ska du vänta tills jag kommer till dig och talar om för dig vad du ska göra."
Och han sade till Israels söner: "Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Jag förde upp Israel ur Egypten och jag befriade er ut ur egyptiernas hand och ut ur handen på alla kungariken som förtryckte er.
Sedan kom ammoniten Nachash upp och slog läger mot Javesh-Gilead [troligtvis Tell Maqlub längs med Javisfloden]. Då sade alla män i Javesh till Nachash: "Skär ett förbund med oss och vi ska tjäna dig." [Ammoniterna hade stridit mot israeliterna över området öster om Jordanfloden under en lång tid, se .]
Samuel sade då till folket:
"Det är Herren (Jahve) som har valt (ordagrant gjort) Mose och Aron, och som fört era fäder upp ur Egyptens land.
Och filistéerna samlade sig [sina styrkor] för att strida med Israel, 30 000 vagnar och 6 000 ryttare och folk – som sanden på havets strand – i mängder [; ], och de kom upp och slog läger i Michmas öster om Beit-Aven [intill Betel, se ].
Då sade Saul: "För hit till mig brännoffret och shalomoffret." Och han offrade brännoffret.
Just när han hade avslutat offrandet av brännoffret, se då kom Samuel och Saul gick och mötte honom för att hälsa honom.
därför sade jag: Nu ska filistéerna komma ner till mig i Gilgal och jag har inte sökt Herrens (Jahves) ansikte, därför skyndade jag mig att offra brännoffret."
Sedan steg Samuel upp och gick från Gilgal till Giva-Benjamin [staden Giva i Benjamins stams område]. Och Saul räknade folket som var hos honom, omkring 600 män.
Om de säger så här till oss: "Dröj till dess vi kommer till er [och dödar er], då ska vi stå still på en plats och inte gå upp till dem.
Men om de säger så här: "Kom upp till oss [så vi kan strida], då ska vi gå upp, för Herren (Jahve) har gett dem i vår hand, och detta ska vara tecknet för oss."
Och männen i förläggningen talade med Jonatan och hans vapenbärare och sade: "Kom upp till oss och vi ska visa er något."
Då sade Jonatan till sin vapenbärare: "Kom upp efter mig för Herren (Jahve) har gett dem i Israels hand."
Och Jonatan klättrade upp på sina händer och sina fötter och hans vapenbärare efter honom, och de föll framför Jonatan och hans vapenbärare slog dem efter honom.
Och hebréerna som tidigare varit med filistéerna och dragit upp med dem till lägret runtom, även de vände (bytte sida) och var med israeliterna som var med Saul och Jonatan.
Då gav Saul upp att förfölja filistéerna och filistéerna gick till sin egen plats.
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot): Jag kommer ihåg det som Amalek gjorde mot Israel, hur han ställde sig i vägen för honom på vägen när de kom upp, ut ur Egypten. [; ]
Och Saul sade till keniterna [; ; ; ]: "Gå, lämna, gå ner från amalekiterna, annars fördärvar vi er med dem, för ni visade nåd (kärleksfull omsorg) till hela Israels hus, när de kom upp, ut ur Egypten." Så keniterna lämnade från amalekiterna.
Sedan gick Samuel till Rama och Saul gick upp till sitt hus till Givat-Shaol.
Och medan han talade med dem, se där kom hjälten, filistén från Gat som hette Goliat ut från filistéernas uppställning och talade samma ord, och David hörde dem.
Och en israelisk man sade: "Har ni sett denne man som kommer fram? För att håna Israel kommer han upp. Och det ska ske att den man som dödar honom, ska kungen förläna stor rikedom och ska ge honom sin dotter och göra hans fars hus skuldfritt (skattebefriat) i Israel."
[När Saul hörde detta gav han en ny order.] Saul sände [tillbaka] budbärarna för att se David och sade: "För hit honom i sängen så att jag kan döda honom." [Detta är Sauls åttonde försök att döda David. Saul var fortfarande i samma maniska tillstånd som kvällen innan. Om David var för sjuk för att inte kunna gå på egna ben för att bli dödad, då måste han bli förd "i sin säng" för att kunna dödas.]
Men några zifiter [en klan från staden Zif, strax sydost om Hebron] drog upp till Saul i [hans hemstad] Giva och sade: "Gömmer sig inte David bland oss i fästena (bergfästena – hebr. masad) i skogen, på Chachilas kullar som ligger i södra Jeshimon?
Och David gick upp därifrån och vistades i fästena (bergfästena – hebr. masad ) i Ein-Gedi.
David gav sin ed till Saul och Saul gick hem. Men David och hans män gick upp till fästningen.
Så David sände 10 unga män och sade till de unga männen: "Gå upp till Karmel och gå till Naval och hälsa honom i mitt namn.
Och David sade till sina män: "Omgjorda er var man med sitt svärd." Och de omgjordade sig var man med sitt svärd och David tog på sig sitt eget svärd och de gick upp efter David, omkring 400 män. Och 200 män stannade vid deras tillhörigheter.
Och David tog emot av hennes hand det som hon fört med sig till honom, och han sade till henne: "Gå i frid (shalom ) till ditt hus, se jag har lyssnat till din röst och tagit emot ditt ansikte."
Och David och hans män gick upp och gjorde en räd mot geshuriterna och gizriterna och amalekiterna för dessa var landets invånare sedan gammalt, när man går upp till Shora och till Egyptens land.
Och Saul klädde ut sig själv (gjorde sig själv oigenkännlig) och tog på sig andra kläder och gick, han och två män med honom, och de kom till kvinnan på natten och han sade: "Skåda åt mig, jag ber dig, genom en ande och mana fram åt mig vemhelst jag ska namnge för dig."
Och kvinnan sade: "Vem ska jag mana fram för dig?"
Och han sade: "Mana fram Samuel."
Och kungen sade till henne: "Var inte rädd. Vad ser du?" Och kvinna sade till Saul: "Jag ser en gudalik varelse komma upp ur jorden."
Han frågade henne: "Hur ser han ut?"
Hon svarade: "En gammal man kommer upp och han är täckt i en mantel." Och Saul förstod att det var Samuel och han böjde sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv.
Samuel sade till Saul: "Varför har du oroat mig och fört upp mig?"
Saul svarade: "Jag är mycket betryckt för filistéerna strider mot mig och Gud (Elohim) har lämnat mig och svarar mig inte längre, inte profeterna, inte genom drömmar. Därför har jag kallat på dig så att jag kan få veta vad jag ska göra.
Och Achish svarade och sade till David: "Jag vet att du är god i mina ögon, som en Guds (Elohims) ängel (budbärare), likväl säger filistéernas ledare att han inte ska gå upp med oss till striden.
Och David steg upp tidigt, han och hans män, och lämnade på morgonen för att återvända till filistéernas land. Och filistéerna gick upp till Jizreel.
2 Samuelsboken (36)
Ni Israels döttrar,
gråt över Saul
som klädde er i scharlakan [den mest dyrbara färgen; lyxiga kläder] och prakt (juveler, smycken; glädje – hebr. eden)
och satte guldsmycken på era kläder.
Och det skedde efter detta att David frågade Herren (Jahve) och sade: "Ska jag gå upp till någon av Juda städer?"
Herren (Jahve) svarade honom: "Gå upp."
Då frågade David: "Till vilken ska jag gå upp?"
Och han sade: "Till Hebron (Chevron)."
Så David gick upp dit och även hans två fruar, Achinoam, jizreliten, och Avigajil, som varit karmeliten Navals hustru. []
Och hans män som var med honom tog David också med upp, varje man med sitt hushåll, och de bodde i Chevrons städer.
Joav svarade: "Så sant Gud (Elohim) lever, om du inte hade talat [och föreslagit duell en och en, se ], skulle folket gått tillbaka på morgonen, var och en bort från sin bror." [Joav skyller striden på Avner.]
Och när filistéerna hörde att David hade blivit smord till kung över Israel, gick alla filistéer upp och sökte David, och David hörde om det och gick ner till fästningen.
Och David frågade Herren (Jahve) och sade: "Ska jag dra ut mot filistéerna? Ska du ge dem i min hand?"
Och Herren (Jahve) sade till David: "Dra ut, för jag ska med säkerhet ge filistéerna i din hand."
Och filistéerna kom upp igen och spred sig i Refaims dal.
Och när David frågade Herren (Jahve) sade han: "Du ska inte dra ut, gör en kringgående rörelse bakom dem och kom över dem mittemot bakaträden.
Och David steg upp och gick med hela folket som var med honom från Baale i Juda för att därifrån föra upp Guds (Elohims) ark, över vilken Namnet är uppkallat, Namnet Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) som sitter på keruberna.
Och man berättade för kung David och sade: "Herren (Jahve) har välsignat Oved-Edoms hus och alla som vistas hos honom på grund av Guds (Elohims) ark." Och David gick och hämtade Guds (Elohims) ark från Oved-Edoms hus till Davids stad med glädje.
Och David och hela Israels hus förde upp Herrens (Jahves) ark med rop och med ljudet av shofarer.
Och de förde in Herrens (Jahves) ark och ställde den på sin plats mitt i tältet som David hade satt upp för den. Och David offrade brännoffer och shalomoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och när David hade avslutat brännoffret och shalomoffret, välsignade han folket i Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) namn.
Jag har inte bott i något hus från den dag jag förde Israels barn upp ur Egypten ända till i dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel.
kan det hända att kungens vrede reser sig och han säger till dig: 'Varför gick ni så nära staden för att strida? Vet ni inte att de skjuter från muren?
Och se, även Tsadoq och alla leviterna med honom kom och bar Herrens (Jahves) förbundsark och de ställde ner Guds (Elohims) ark, men Evjatar gick upp, till dess hela folket hade gått förbi ut ur staden.
Och David gick upp på Olivbergets sluttning och grät medan han gick upp och han hade sitt huvud täckt och gick barfota. Och hela folket som var med honom täckte sina huvuden och de gick upp och grät medan de gick upp.
Och det skedde när de hade gått att de kom upp från brunnen och gick och talade med David och de sade till David: "Stig upp och gå snabbt över vattnet för detta råd har Achitofel gett mot dig."
Och kungen blev mycket upprörd och gick upp i kammaren ovanpå porten och grät och när han gick sade han: "Min son Avshalom, min son, min son Avshalom! Om jag hade fått dö i ditt ställe Avshalom min son, min son!"
Och Barzilaj sade till kungen: "Hur många är dagarna av åren i mitt liv, att jag skulle gå upp med kungen till Jerusalem?
Och alla Israels män steg upp från att följa David och följde Sheva, Bichris son. Men Juda män höll sig till deras kung, från Jordan till Jerusalem.
Och han förde upp dem därifrån, Sauls ben och Jonatan, hans sons ben, och samlade benen från dem som var hängda.
Rök steg upp ur hans näsa,
och förtärande eld från hans mun,
glödande kol slungades ut (antändes).
Och efter honom [nummer två] var Elazar, Dodos son, son till en achochit, en av de tre mäktiga männen med David, när de riskerade sina liv mot filistéerna som hade samlats till strid och Israels män hade gått därifrån,
Och Gad kom den dagen till David och sade till honom: "Gå upp, sätt upp ett altare till Herren (Jahve) på jevusiten Araonas tröskplats."
Och David gick upp i enlighet med vad Gad sagt, som Herren (Jahve) befallde.
Och Araona sade till David: "Låt min herre kungen ta och offra det som är gott i dina ögon. Se, här är oxen till brännoffer och tröskredskapen och oxens verktyg som ved."
Men kungen [David] svarade Araona: "Nej, men jag ska köpa det av dig för ett bestämt pris, jag ska inte offra brännoffer till Herren min Gud (Jahve Elohim) som inte har kostat mig något."
David köpte tröskplatsen och oxen för 50 shekel [0,6 kg] silver. [En relativt liten summa. Abraham köpte Sarahs begravningsplats för 400 shekel silver (). Senare blir priset för hela Jerusalem 600 shekel guld, se .]
Och David byggde där ett altare till Herren (Jahve) och offrade brännoffer och shalomoffer. [] Och Herren (Jahve) rördes av enträgen bön för landet och plågan var borta från Israel.
1 Kungaboken (53)
Sedan ska ni komma upp efter honom och han ska komma och sitta på min tron, för han ska vara kung i mitt ställe och jag har utsett honom till att vara furste över Israel och över Juda."
Och hela folket kom upp efter honom och folket blåste i flöjter och gladde sig storligen så att marken sprack (rämnade, gick söner) av ljudet från dem.
Och Tsadok, prästen och Natan, profeten har smort honom till kung i Gihon, och de kommer upp därifrån med så stor glädje att staden är i uppror. Detta är ljudet som ni hör.
Och Benaja, Jehojadas son gick upp och kom över honom och slog honom, och han blev begraven i sitt eget hus i öknen.
Och kungen gick till Givona och offrade där, för det var den stora höga platsen. 1 000 brännoffer offrade Salomo på altaret.
Och Salomo vaknade, och se, det var en dröm, och han kom till Jerusalem och stod framför Herrens (Jahves) förbundsark och offrade brännoffer och offrade shalomoffer och gjorde en fest för alla sina tjänare.
Och kung Salomo tog ut en plikttjänstgöring från hela Israel, och de utskrivna var 30 000 män.
Dörren till den nedersta raden av kammare var på den högra sidan av huset och de gick upp genom spiraltrappor till den mellersta raden och från mellersta till den tredje.
[Detta är det centrala kapitlet i kapitel 3-11 som är en kiasm. Även kapitel 8 är format i en kiasm med sju sektioner där Salomos bön är den centrala delen: A Introduktion ()
B Invigning ()
C Salomo välsignar folket ()
D Salomos bön ()
C´ Salomo välsignar folket ()
B´ Invigning ()
A´ Avslutning () Färdigställandet av templet är Salomos största bedrift. Denna byggnad både konkretiserar och symboliserar Israels band med Gud. Mitt i allt detta är det också helt uppenbart att himlarnas Gud inte kan bo i ett hus byggt av människor, något som Salomo också tar upp i sin bön, se och .] Vid den tiden (sedan) samlade Salomo Israels äldste och alla stammarnas huvuden (ledare), furstarna för Israels fäders hus till kung Salomo i Jerusalem för att föra upp Herrens (Jahves) förbundsark ut från Davids stad som är Sion.
Och de förde upp Herrens (Jahves) ark och mötestältet och alla de heliga redskapen som var i tältet, och de bar upp detta, prästerna och leviterna. [Davids stad ligger precis söder om tempelberget och det är en ganska stor höjdskillnad upp till tempelberget i norr.]
Och detta är orsaken till den arbetsstyrka (skatt, arbetsplikt, tvångsarbetare – hebr. ) som kung Salomo samlade för att bygga
Herrens (Jahves) hus
och sitt eget hus
och Millo [försvarsmuren och förstärkningsvallen för palatset]
och Jerusalems mur
och [städerna] Chatsor [norr om Galileiska sjön]
och Megiddo [i Jezereldalen]
och Gezer [handelsstaden halvvägs mellan Joppe och Jerusalem]. [Arkeologiska fynd från dessa städer visar hur konstruktionen av dessa portar är speciell och särskiljer sig från andra städer. Detta talar för en byggmästare som satte sin prägel med mått, proportioner och design.]
Farao, Egyptens kung, hade gått upp och tagit Gezer [handelsstad halvvägs mellan Joppe och Jerusalem] och bränt det i eld och slagit kananéerna som bodde i staden och gett den som en del till sin dotter, Salomos hustru. [Han gifte sig med henne tidigt, se . Att hon får ett eget hus visar en särställning bland Salomos 700 fruar, se ; .]
sönerna som var kvar efter dem i landet som Israels söner inte helt kunnat utrota, av dem tog Salomo en skatt som slavar till denna dag.
Men faraos dotter [i Egypten] kom ut från Davids stad [Jerusalem] till sitt hus som byggdes till henne, sedan byggde han Millo [försvarsmuren och förstärkningsvallen för palatset, se ].
Och tre gånger om året offrade Salomo brännoffer och shalomoffer på altaret som han byggt till Herren (Jahve) och offrade där på altaret [] inför Herrens (Jahves) ansikte []. Så fullbordade han huset. [Tre gånger om året är vid de tre vallfartshögtiderna Pesach, Shavuot och Sukkot, se ; .]
rätterna på hans bord, hur tjänarna satt vid borden, hur de personliga tjänarna betjänade, hur de var klädda, hans munskänkar (vinprovare), och brännoffren som han bar fram i Herrens hus, blev hon helt mållös (tappade hon andan).
Och kung Salomo gjorde 200 långsköldar (hebr. tsina) av hamrat guld. 600 viktenheter [shekel] guld gick åt till en sköld. [Skölden var gjord av trä och belagd med 7 kg guld.]
Och han gjorde 300 sköldar (hebr. magen) av hamrat guld, tre minor (hebr. mane) guld gick åt till en sköld. [Dessa sköldar hade hälften så mycket guld, se ] Och kungen placerade dem i Libanons skogshus. [Dessa 500 sköldar var troligtvis placerade på de 13,5 meter höga väggarna. Huset var 46 meter långt och 23 meter brett, se . Se även .]
Och en vagn kom upp och gick ut från Egypten för 600 shekel [priset av 6,6 kg] silver och en häst för 150 [shekel silver – motsvarar 1,7 kg]. Och lika till hettiternas kungar och för Arams kungar, de förde ut dem för ett fast pris.
För det skedde när David var i Edom att Joav, arméns hövitsman, gick upp för att begrava de slagna och han slog alla män i Edom,
När kung Rechavam sände Adoram som var skattmästare, stenade hela Israel honom med stenar så att han dog. Och kung Rechavam skyndade sig att stiga upp i sin vagn för att fly till Jerusalem.
Så säger Herren (Jahve): Ni ska inte gå upp, inte strida mot era bröder, Israels söner. Återvänd var man till sitt hus, för detta är inte från mig." Och de lyssnade till Herrens (Jahves) ord och återvände och gick sin väg enligt Herrens (Jahves) ord.
Om folket går upp och offrar offer i Herrens (Jahves) hus i Jerusalem då kommer folkets hjärta att återvända till sin herre, till Rechavam Juda kung, och de kommer att döda mig och återvända till Rechavam Juda kung."
Och kungen tog råd och gjorde två kalvar av guld och han sade till dem: "Ni har gått upp länge nog till Jerusalem, se era gudar Israel, som förde er upp ur Egyptens land."
Och Jerovam påbjöd en fest i den åttonde månaden på den 15:e dagen i månaden som liknade festerna i Juda, och han gick upp till altaret. Detta gjorde han i
Betel och offrade till kalven som han hade gjort, och han placerade prästen i
Betel på den höga platsen som han hade gjort.
Och han gick upp till altaret som han hade gjort i
Betel på den 15:e dagen i den åttonde månaden, den åttonde månaden som han hade bestämt i sitt eget hjärta, och han påbjöd en fest för Israels söner och gick upp till altaret och offrade.
Men i Rechavams 5:e år drog Shishak, Egyptens kung, upp mot Jerusalem. [Shishak var från den 22:a dynastin i Egypten. Han gömde Rechavam efter att Salomo försökt döda honom, se .]
Och Baasha Israels kung gick upp mot Juda och byggde Rama för att hindra någon från att komma och gå till Asa, Juda kung.
"Det finns ett förbund mellan mig och dig och mellan min far och din far, se jag har sänt gåvor till dig av silver och guld. Gå och bryt ditt förbund med Baasha, Israels kung så att han lämnar mig."
Och Omri gick upp från Giveton och hela Israel med honom och de belägrade Tirtsa.
Men han sade till henne: "Ge mig din son." Han tog honom från hennes armar och bar upp honom till det övre rummet (gästrummet) där han bodde och lade honom på sin säng.
Hela eftermiddagen fortsattde de att profetera [ropa och skrika] ända till tiden för offret [matoffret på kvällen – hebr. ; som offrades vid solnedgången, se ]. Men där var ingen röst, ingen som svarade dem, ingen som tog notis om dem.
Och det skedde när det var tid för offret [kvällsoffret] att profeten Elia kom nära och sade: "Herre (Jahve) Abrahams Gud och Isaks Gud och Israels Gud, låt det bli känt idag att du är Gud (Elohim) i Israel, och att jag är din tjänare, och att jag har gjort allt detta på ditt ord (därför att du har sagt det).
Och Elia sade till Achav: "Stig upp, ät och drick för där är ett ljud av mycket regn."
Så Achav steg upp och åt och drack. Men Elia gick upp till toppen av Karmel och han böjde sig ner över marken med sitt huvud mellan sina knän. [Den vanliga ställningen för bön var stående eller på knä. Här knäböjde Elia och sänkte sedan ner sitt huvud mot marken, mellan knäna, tills hans panna rörde vid marken. Han intar en kroppsställning som påminner om den en kvinna har när hon föder barn.]
Och han [Elia] sade till sin tjänare: "Gå upp, jag ber dig, och titta mot havsvägen (i riktning mot havet) [västerut]." Och han gick upp och tittade och sade: "Där är ingenting." Och han sade: "Gå igen," sju gånger.
Och det hände den sjunde gången att han [Elias icke namngivna tjänare] sade: "Se, ett moln reser sig ur havet, litet som en mans hand."
Och han sade: "Gå upp, säg till Achav: Gör din vagn redo och far ner så att inte regnet stoppar dig."
Och Benhadad, Arams kung samlade ihop hela sin armé och det var 32 kungar med honom och häst och vagn, och han gick upp och belägrade Samarien och stred mot det.
Och profeten kom nära Israels kung och sade till honom: "Gå och styrk dig själv (gör dig fast, säker, tapper) och vet och se vad du har gjort, för när året kommer tillbaka (samma tid nästa år), ska Arams kung komma upp mot dig."
Och det hände när året kom tillbaka (ett år hade gått) att Benhadad mönstrade araméerna och gick upp till Afek för att strida mot Israel.
Och männen tog det som ett tecken och skyndade att ta det från honom och de sade: "Din bror Benhadad." Och han sade: "Gå och hämta honom." Och Benhadad kom till honom och han fick honom att gå upp i sin vagn.
Och Israels kung samlade ihop profeterna, omkring 400 män och sade till dem: "Ska jag gå mot Ramot-Gilead och strida eller ska jag avstå?"
Och de sade: "Gå upp för Herren (Jahve) ska ge det i kungens hand."
Och alla profeter profeterade och sade: "Gå upp till Ramot-Gilead och segra, för Herren (Jahve) ska ge det i kungens hand."
Och när han kom till kungen sade kungen till honom: "Michajeho, ska vi gå till Ramat-Gilead och strida eller ska vi avstå?"
Och han svarade honom: "Gå upp och segra, och Herren (Jahve) ska ge det i kungens hand."
Och Herren (Jahve) sade: "Vem ska locka Achav så att han går upp och faller vid Ramot-Gilead. Och en sade: På detta sätt, och en annan sade: På det här sättet.
Och Israels kung och Jehoshafat, Juda kung gick upp till Ramat-Gilead.
Och striden ökade den dagen och kungen stod i sin vagn mot araméerna och dog på kvällen, och blodet rann ut från hans sår i botten på vagnen.
2 Kungaboken (59)
Men en Herrens (Jahves) ängel sade till tishbiten Elia: "Stå upp och gå och möt Samariens kungs budbärare och säg till dem: "Är det för att det inte finns en Gud (Elohim) i Israel som du går och frågar Ekrons gud Baal-Zevov?
Vet nu att så säger Herren (Jahve): Du ska inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö." Och Elia gick därifrån.
Och de sade till honom:"Det kom en man och mötte oss och sade till oss: Gå, återvänd till kungen som sände er och säg till honom: Så säger Herren (Jahve): Är det för att det inte finns en Gud (Elohim) i Israel som du går och frågar Ekrons gud Baal-Zevov? Därför ska du inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö."
Och han sade till dem: "Vad för slags man var det som kom och mötte er och sade er dessa ord?"
Då sände kungen en hövitsman över 50 med hans 50. Och han gick upp till honom, och se, han satt på toppen av kullen. Och han talade till honom: "Gudsman, kungen har sagt: Kom ner."
Och igen sände han till honom en tredje hövitsman över 50 och hans 50. Och den tredje hövitsmannen över 50 kom och föll ner på sina knän framför Elia och bad honom och sade: "Gudsman, jag ber dig, låt mitt liv och dessa dina 50 tjänares, vara dyrbart i dina ögon.
Och han sade till honom: "Så säger Herren (Jahve): Eftersom du har sänt budbärare för att fråga Baal-Zevov, guden i Ekron, är det för att det inte finns någon Gud (Elohim) i Israel? Därför ska du inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö."
[Centralt i Konungaboken (när man ser båda som en enhet) så finns 14 berättelser från Elishas profettjänst uppdelade i två sektioner med sju i varje. Jämfört med Elia så är dessa mindre grandiosa och mer vardagliga. De flesta berättelserna handlar inte om kungar utan berör fattiga och hjälplösa. Elisha fick bokstavligt en dubbel välsignelse, se , jämfört med de sju mirakler som beskrivs i ; ; ; ; och .]
Första gruppen mirakler
Makt över döden – Elias himmelsfärd
Och det skedde när Herren (Jahve) skulle ta upp Elia med en stormvind till himlarna, att Elia vandrade med Elisha från Gilgal.Medan de vandrade vidare och samtalade, syntes plötsligt en vagn i eld, dragen med hästar av eld som separerade Elia och Elisha från varandra, och Elia for upp till himlarna i en stormvind.
Därifrån
[Jeriko] begav sig Elisha upp till
Betel [strax norr om Jerusalem, en dagsmarsch från Jeriko, och fortsätter att gå tillbaka samma väg som han tidigare kommit med Elia]. På vägen dit upp kom ett gäng unga män
[kan röra sig om ett hundratal i åldern 12-30 år] ut ur staden
[och mötte honom], och de hånade
(kallade honom värdelös). De ropade till honom: "Far upp flintskalle! Far upp flintskalle!"
[Elisha är i 25-årsåldern. Det kan vara så att förolämpningen med flintskalle har att göra med att Elisha avgett ett nasirlöfte och rakat sitt hår, och därför är flintskallig. I så fall var hånet direkt riktat mot Herren som han representerade. Uttrycket "far upp" syftar på att han ska försvinna på samma sätt som hans föregångare Elia "for upp" till himlen. Det är ett dödshot. När norra riket blev självständigt 930 f.Kr. insatte kung Jerovam avgudadyrkan i två städer, Dan i norr och Betel i söder, se . När denna händelse inträffar är det åttonde kungen efter honom och dessa två städer har utvecklats till stora centrum för alla möjliga avgudar. De unga männen kan mycket väl ha varit baalsprofeter.]Och han gick och sände till Jehoshafat, Juda kung och sade: "Moavs kung har gjort uppror mot mig, vill du gå med mig i strid mot Moav?"
Han svarade: "Jag vill gå, jag är som du är och mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar."
Och han sade: "Vilken väg ska vi gå upp?" Och han svarade: "Vägen genom Edoms öken."
Och det skedde på morgonen, vid den tiden då man förrättar offret, att se, det kom vatten [strömmande] längs Edoms väg och landet blev fullt av vatten.
Och alla Moavs kungar hörde att kungarna var på väg upp för att strida mot dem och samlade ihop sig, alla som kunde bära en rustning (var tillräckligt gamla) och uppåt och de stod på gränsen.
Sedan tog han sin äldste son, som skulle regera i hans ställe och offrade honom som ett brännoffer på muren. Och det kom en stor vrede över Israel och de lämnade honom och återvände till sitt eget land.
Och hon gick upp och lade honom på gudsmannens säng och stängde dörren om honom och gick ut.
Och han steg upp och låg ovanpå barnet och lade sin mun över hans mun och sina ögon över hans ögon och sina händer över hans händer och han sträckte sig över honom och värmen kom in i barnets kött (kropp).
Och han återvände och gick in i huset fram och tillbaka och gick upp och sträckte sig själv över honom och ynglingen nös sju gånger och ynglingen öppnade sina ögon.
Och det hände efter detta att Ben-Hadad, Arams kung, samlade hela sin armé och gick upp och belägrade Samarien.
Och när han gick från platsen mötte han Jehonadav, Rechavs son, som kom för att möta honom och han hälsade honom och sade till honom: "Är ditt hjärta rakt, som mitt hjärta är med ditt hjärta?"
Och Jehonadav sade: "Det är det." "Och är det det, ge mig din hand." Och han gav honom sin hand och han tog upp honom till sig i vagnen.
Och Jehoash sade till prästen: "Allt helgat silver som är fört till Herrens (Jahves) hus, silver som getts i utbyte för varje mans själ (lösepenningen), allt silver som har stigit upp över (i) en mans hjärta att han ska föra det till Herrens (Jahves) hus,
Och det skedde när de såg att det var mycket silver i kistan, att kungens skrivare och översteprästen kom upp och de lade i säckar och räknade silvret som fanns i Herrens (Jahves) hus.
Vid den tiden drog Chazael, Arams kung upp och stred mot Gat och tog det. Och Chazael vände sitt ansikte mot Jerusalem.
Och Jehoash, Juda kung, tog alla helgade ting som Jehoshafat och Jehoram och Achazjaho, hans fäder Juda kungar, hade avskiljt och sina egna helgade föremål och allt guld som fanns i skattkammaren i Herrens (Jahves) hus och i kungens hus och sände det till Chazael, Arams kung. Och han gick bort från Jerusalem.
Men Amatsjaho lyssnade inte. Och Jehoash, Israels kung gick upp och han och Amatsjaho, Juda kung såg varandra i ansiktet vid Beit-Shemesh som tillhör Juda.
Och Menachem, Gadis son gick upp från Tirtsa och kom till Samarien och slog Shallum, Javeshs son i Samarien och dödade honom. Och han regerade i hans ställe.
Sedan kom kung Retsin från Aram (Syrien) [740-733 f.Kr.] och kung Pekach, son till Remaljaho, från Israel [Nordriket, 752-732 f.Kr.] och gick upp till Jerusalem för att kriga och de belägrade Achaz men kunde inte övervinna honom. [2 Krön 28:16–21]
Och Achaz sände budbärare till Tiglat-Peleser, Assyriens kung och sade: "Jag är din tjänare och din son, kom och rädda mig ur Arams kungs hand och från Israels kungs hand, som reser sig upp mot mig."
Och Assyriens kung lyssnade på honom och Assyriens kung gick upp mot Damaskus och tog det och bar bort folket i fångenskap till Qir och dödade Retsin.
Och när kungen kom från Damaskus, såg kungen altaret och kungen kom nära altaret och offrade på det.
Shalmaneser, Assyriens kung, kom upp över honom och Hosea blev hans tjänare och förde gåvor till honom.
Och Assyriens kung fann (avslöjade) en sammansvärjning hos Hosea, för han hade sänt budbärare till So, Egyptens kung, och erbjöd inga gåvor till Assyriens kung som han hade gjort år efter år. Därför tystade Assyriens kung honom och band honom i fängelset.
Och Assyriens kung kom upp genom hela landet och gick upp till Samarien och belägrade det i tre år.
Och det skedde eftersom Israels söner hade syndat mot Herren (Jahve) deras Gud (Elohim) som fört dem upp från Egyptens land från under faraos hand, Egyptens kung, och hade följt efter andra gudar,
utan Herren (Jahve) som förde er upp från Egyptens land med stor makt och med utsträckt arm, honom ska ni frukta och honom ska ni tillbe och till honom ska ni offra.
Och det skedde i det fjärde året till kung Hiskia, som var det sjunde året till Hosea, Elas son, Israels kung att Shalmaneser, Assyriens kung, kom upp mot Samarien och belägrade det.
Och det skedde i [Juda, det södra rikets] kung Hiskias fjortonde år [701 f.Kr.], att Sancheriv (Sanherib), kung i Assyrien, kom upp mot de befästa städerna i Juda och intog dem.
Och Assyriens kung sände Tartan och befälhavaren (hebr. ravshake) från Lachish till kung Hiskia med en stor armé till Jerusalem. Och de gick upp och kom till Jerusalem. Och när de kom upp kom de och stod vid cisternen vid den övre dammen som är vid huvudvägen vid valkarnas fält,
Har jag kommit upp utan Herren (Jahve) mot detta land för att fördärva det? Herren (Jahve) har sagt till mig: Gå upp mot detta land och fördärva det."
Och Hiskia tog emot brevet från budbärarnas hand och läste det. Och Hiskia gick upp till Herrens (Jahves) hus och bredde ut det inför Herrens (Jahves) ansikte.
Genom budbärarna
har du hånat Herren (Adonaj)
och har sagt:
Med mina många vagnar
har jag kommit upp på bergens höjder,
till det innersta av Libanon,
och jag har huggit ner dess höga cedrar
och dess utvalda cypresser,
och jag har gått längst in i hans loge
och fältens fruktrika skog.
Eftersom du rasar mot mig
och ditt tumult har kommit upp i mina öron,
därför ska jag sätta en krok i din näsa
och mitt betsel i dina läppar,
och jag ska vända tillbaka dig
på den väg som du kom.
"Återvänd och säg till Hiskia mitt folks furste: Så säger Herren (Jahve) din far Davids Gud (Elohim): Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar, på tredje dagen ska du gå upp till Herrens (Jahves) hus.
Och Hiskia sade till Jesaja: "Vad ska vara tecknet att Herren (Jahve) ska hela (bota) mig och att jag ska gå upp till Herrens (Jahves) hus på den tredje dagen?"
"Gå upp till Chilkijaho, översteprästen, och låt honom räkna silvret som förts in i Herrens (Jahves) hus, som dörrvakterna har samlat från folket,
Och kungen gick upp till Herrens (Jahves) hus och alla Juda män och alla Jerusalems invånare med honom och prästerna och profeterna och hela folket både små och stora, och han läste i deras öron alla förbundsbokens ord som hade hittats i Herrens (Jahves) hus.
Och de höga platsernas präster kom inte upp till Herrens (Jahves) altare i Jerusalem, men de åt osyrat bröd med sina bröder.
I hans [Joshijahos] dagar gick Egyptens kung farao Necho upp mot Assyriens kung till floden Eufrat. Kung Joshijaho gick ut mot honom, och han slog honom vid Megiddo när han hade sett honom.
I hans dagar kom Nebukadnessar, Babels kung upp och Jehojaqim blev hans tjänare tre år, sedan vände han och gjorde uppror mot honom.
Vid den tiden kom Nebukadnessars, Babels kungs tjänare upp till Jerusalem och staden belägrades.
Och de tog kungen och bar honom till kungen i Babel, till Rivla, och de dömde honom.
1 Krönikeboken (24)
David sade: "Den som först slår jebusiterna, han ska bli överbefälhavare och överste." Joav, Serujas son, kom upp först, och han blev överbefälhavare.
David drog med hela Israel upp till Baala, till Kirjat-Jearim som tillhör Juda, för att därifrån föra upp Herren Guds ark, hans som tronar på keruberna och efter vilken den hade sitt namn.
När filistéerna hörde att David hade blivit smord till kung över hela Israel, drog de alla upp för att söka efter David. När David hörde det drog han ut mot dem.
David frågade då Gud (Elohim): "Ska jag dra upp mot filisteerna? Kommer du då ge dem i min hand?"
Herren (Jahve) svarade honom: "Dra upp. Jag ska ge dem i din hand."
De drog upp till Baal-Perasim, och där besegrade David dem. David sade: "Gud bröt ner mina fiender genom min hand som en flodvåg." Därav fick platsen namnet Baal-Perasim.
När David frågade Gud på nytt, svarade Gud honom: "Du ska inte dra dit upp efter dem. Gå runt dem och anfall dem från det håll där bakaträden står.
David samlade hela Israel till Jerusalem för att hämta upp Herrens ark till den plats som han hade gjort i ordning åt den.
och han sade till dem: "Ni är huvudmän för leviternas familjer. Helga er tillsammans med era bröder och hämta sedan Herrens, Israels Guds, ark upp till den plats som jag har gjort i ordning åt den.
Då helgade prästerna och leviterna sig för att hämta upp Herrens, Israels Guds, ark.
Så gick David och de äldste i Israel och de högsta befälhavarna i väg för att hämta upp Herrens förbundsark från Obed-Edoms hus under jubel.
Hela Israel [enade, se ] hämtade upp Herrens (Jahves) förbundsark under jubel och shofarers ljud. Man blåste i trumpeter och lät cymbaler klinga och lyror och harpor ljuda.
När David hade offrat brännoffer och gemenskapsoffer, välsignade han folket i Herrens namn.
för att ständigt offra brännoffer åt Herren på brännofferaltaret, morgon och kväll, och göra allt som var skrivet i den lag som Herren hade gett Israel,
Jag har inte bott i något hus från den dag då jag förde Israel hit upp ända till i dag, utan jag har flyttat från tält till tält, från tabernakel till tabernakel.
Herrens ängel befallde Gad att säga till David att gå och resa ett altare åt Herren på jebusiten Ornans tröskplats.
Och David gick på grund av det ord som Gad hade talat i Herrens namn.
Men kung David svarade Ornan: "Nej, jag vill köpa det mot full betalning. Jag vill inte bära fram det som är ditt åt Herren och offra brännoffer som jag har fått gratis."
Där byggde David ett altare åt Herren och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Han ropade till Herren, och han svarade honom med eld från himlen på brännofferaltaret.
De skulle hjälpa till vid alla brännoffer åt Herren på sabbaten, vid nymånaderna och vid högtiderna, så många som det var bestämt och som det var föreskrivet för dem, alltid inför Herrens ansikte.
För Shuppim och för Hosa blev det lotten för platsen västerut, vid Salleketporten där vägen höjer sig uppåt, det ena vaktstället invid det andra.
Joav, Serujas son, började räkningen men fullbordade den inte, eftersom vrede genom den drabbade Israel. Antalet togs inte upp i någon förteckning i kung Davids krönika.
Dagen därpå slaktade de slaktoffer åt Herren och offrade brännoffer åt Herren: 1 000 tjurar, 1 000 baggar och 1 000 lamm med tillhörande dryckesoffer, dessutom slaktoffer i mängd för hela Israel.
2 Krönikeboken (53)
Men David hade hämtat Guds ark från Kirjat-Jearim upp till den plats som han hade ställt i ordning åt den, för han hade rest ett tält åt den i Jerusalem. []
Där gick Salomo upp inför Herrens ansikte till bronsaltaret som stod vid uppenbarelsetältet, och han offrade tusen brännoffer på det.
Varje vagn som de hämtade och förde in från Egypten kostade 600 siklar silver och varje häst 150. Likaså infördes genom deras försorg sådana till hetiternas alla kungar och till kungarna i Aram.
Vi ska då hugga virke på Libanon, så mycket du behöver, och forsla det till dig på en flotte på havet till Jafo [dagens Jaffa, i södra Tel Aviv – Jerusalems närmsta hamnstad]. Därifrån kan du själv låta föra upp det till Jerusalem." [En sträcka på 5 mil.]
Det stora huset klädde han med cypressträ. Detta i sin tur överdrog han med fint guld och prydde det med palmer och kedjor.
Förhänget gjorde han av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn och fint lingarn och prydde det med keruber.
Därefter samlade Salomo de äldste i Israel och alla huvudmännen för stammarna, Israels barns familjeöverhuvuden, till Jerusalem för att hämta Herrens (Jahves) förbundsark upp från Davids stad, det vill säga Sion.
De hämtade arken dit upp tillsammans med uppenbarelsetältet och alla heliga föremål som fanns i tältet. De levitiska prästerna hämtade det dit upp.
avkomlingarna efter alla som Israels barn inte hade utrotat utan som fanns kvar i landet, dem gjorde Salomo arbetspliktiga, så som de är än i dag.
Och Salomo förde faraos dotter från Davids stad till det hus han hade byggt åt henne, för han sade: "Min hustru ska inte bo i Davids, Israels kungs, hus. Det är en helig plats, eftersom Herrens ark har kommit dit."
Sedan offrade Salomo brännoffer åt Herren på Herrens altare, som han hade byggt framför förhuset.
Varje dag offrade han enligt Moses befallning de bestämda offren för den dagen, på sabbaterna, vid nymånaderna och vid högtiderna tre gånger om året: vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden.
rätterna på hans bord och hur hans tjänare satt där och hur de som betjänade honom skötte sina sysslor och hur de var klädda, och hans hovmän och hur de var klädda, och när hon såg trappan på vilken han gick upp till Herrens hus, då blev hon utom sig av förundran.
Kung Salomo lät göra 200 stora sköldar av uthamrat guld och använde till varje sådan sköld 600 siklar uthamrat guld
samt trehundra mindre sköldar av uthamrat guld och använde till varje sådan sköld trehundra siklar guld. Kungen satte upp dem i Libanonskogshuset.
När kung Rehabeam sände ut Hadoram som hade uppsikten över tvångsarbetena, stenade Israels barn honom till döds. Själv måste kung Rehabeam skynda sig upp i sin vagn och fly till Jerusalem.
Så säger Herren: Ni ska inte dra upp för att strida mot era bröder. Vänd hem igen, var och en till sitt, för det som har hänt har kommit från mig." Och de lyssnade till Herrens ord och vände om och drog inte ut mot Jerobeam.
Men i kung Rehabeams femte regeringsår drog Egyptens kung Shishak upp mot Jerusalem, därför att de hade varit otrogna mot Herren.
Egyptens kung Shishak drog alltså upp mot Jerusalem. Han tog skatterna i Herrens hus och skatterna i kungapalatset. Alltsammans tog han. Han tog också de sköldar av guld som Salomo hade låtit göra.
I Asas trettiosjätte regeringsår drog Israels kung Basha upp mot Juda och började befästa Rama för att hindra att någon kom vare sig från eller till Asa, Juda kung.
"Låt oss ingå förbund, du och jag, liksom det var mellan min far och din far. Här sänder jag dig silver och guld. Bryt därför ditt förbund med Basha, Israels kung, så att han lämnar mig i fred."
Efter några år for han ner till Ahab i Samaria. Ahab lät slakta en stor mängd får och oxar för honom och för folket han hade med sig, och han försökte förmå honom att dra upp mot Ramot i Gilead.
Då samlade Israels kung profeterna, 400 män, och frågade dem: "Ska vi dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det eller ska jag låta bli?" De svarade: "Dra dit upp! Gud ska ge det i kungens hand."
Och alla profeterna profeterade på samma sätt och sade: "Dra upp mot Ramot i Gilead, så ska du ha framgång. Herren ska ge det i kungens hand."
När han kom till kungen frågade kungen honom: "Mika, ska vi dra ut mot Ramot i Gilead för att belägra det, eller ska jag låta bli? Han svarade: "Dra dit upp, så ska ni ha framgång. De ska bli givna i er hand."
Och Herren sade: Vem vill locka Ahab, Israels kung, att dra upp mot Ramot i Gilead så att han stupar där? Den ene sade si och den andre så.
Så drog Israels kung och Joshafat, Juda kung, upp mot Ramot i Gilead.
Striden blev den dagen allt häftigare, och Israels kung stod ända till kvällen upprätt i sin vagn, vänd mot arameerna. Men vid solnedgången dog han.
Gå i morgon ner mot dem. De drar då uppför Hassisbacken, och ni ska träffa på dem där dalen tar slut, framför Jeruels öken.
Vad som mer finns att säga om Joshafat, om hans första tid och om hans sista, det är skrivet i Jehus, Hananis sons, krönika som är upptagen i boken om Israels kungar.
De drog upp mot Juda och bröt in där och förde bort alla dyrbarheter som fanns i kungapalatset, dessutom hans söner och hustrur, så att han inte hade kvar någon av sina söner utom Joahas, sin yngste son.
Tillsynen av Herrens hus lade Jojada i händerna på de levitiska prästerna, som David hade indelat i klasser för tjänstgöringen i Herrens hus, till att offra brännoffer åt Herren, så som det var föreskrivet i Mose lag, med jubel och sång efter Davids föreskrifter.
De som fått i uppdrag att utföra arbetet gjorde det med framgång, och de återställde Guds hus i dess förra skick och förstärkte det.
När de var färdiga med arbetet bar de resten av pengarna till kungen och Jojada, och man gjorde av dem kärl till Herrens hus, kärl till gudstjänsten och offren, skålar och andra kärl av guld och silver. Och man offrade brännoffer i Herrens hus hela tiden så länge Jojada levde.
Efter ett år drog arameernas här upp mot Joash. De kom till Juda och Jerusalem och utrotade ur folket alla dess furstar. Och allt byte som de tog sände de till kungen i Damaskus.
Men Sakarja, prästen Jojadas son, hade blivit beklädd med Guds Andes kraft. Han steg fram inför folket och sade till dem: "Så säger Gud: Varför bryter ni mot Herrens bud? Det kan inte sluta lyckligt. Eftersom ni har övergett Herren, har han också övergett er."
De stängde också igen dörrarna till förhuset och släckte lamporna, och de tände ingen rökelse och offrade inga brännoffer i helgedomen åt Israels Gud.
Tidigt på morgonen samlade kung Hiskia furstarna i staden och gick upp i Herrens hus.
Man förde fram sju tjurar, sju baggar, sju lamm och sju bockar till syndoffer för landet och helgedomen och för Juda. Och kungen befallde Arons söner, prästerna, att offra det på Herrens altare.
Hiskia befallde att man skulle offra brännoffret på altaret. Samtidigt som offret bars fram började Herrens sång att ljuda tillsammans med trumpeterna under ledning av Israels kung Davids instrument.
När de hade offrat brännoffret böjde kungen knä, och alla som var tillsammans med honom tillbad.
Han tog också mod till sig och byggde upp muren överallt där den hade raserats, byggde tornen högre och uppförde en annan mur längre ut, befäste Millo i Davids stad och tillverkade vapen (hebr. shelach) och sköldar i stor mängd.
Och kungen gick upp i Herrens (Jahves) hus med alla Juda män och Jerusalems invånare, med prästerna och leviterna och allt folket, från den störste till den minste. Han läste upp för dem allt som stod i förbundsboken som man hade funnit i Herrens (Jahves) hus.
Sedan lagade de till åt sig själva och åt prästerna, för prästerna, Arons söner, var upptagna ända till natten med att offra brännoffret och fettstyckena. Därför måste leviterna laga till både åt sig själva och åt prästerna, Arons söner.
Så blev den dagen allt ordnat för Herrens (Jahves) tjänst, så att man firade påskhögtid och offrade brännoffer på Herrens (Jahves) altare, så som kung Josia hade befallt.
[Berättelsen rör sig nu från reformen 622 till Josias död 609 f.Kr.] Efter allt detta, när Josia hade fått templet i ordning, drog Egyptens kung Neko upp för att strida vid Karkemish som ligger vid Eufrat. Josia drog ut mot honom.
Och Babels kung Nebukadnessar drog upp mot honom och fängslade honom med kopparbojor och förde bort honom till Babel.
Men de gjorde narr av Guds sändebud, de föraktade hans ord och hånade hans profeter tills Herrens vrede över hans folk växte så att det inte mer fanns någon bot.
Då sände han emot dem kaldeernas kung, som dödade deras unga män med svärd i deras helgedom och inte skonade vare sig unga män eller unga kvinnor, inte heller gamla och gråhårsmän. Allt gavs i hans hand.
"Så säger Koresh, kung av Persien: Herren, himlens Gud, har gett mig alla riken på jorden, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. Den bland er som tillhör hans folk ska bege sig dit upp, och hans Gud ska vara med honom."
Esra (14)
Vem som helst ibland er som tillhör hans folk, må hans Gud (Elohim) vara med honom. Låt honom gå upp till Jerusalem som ligger i Juda och bygga Herrens (Jahves), Israels Guds (Elohims) hus. Han är den Gud (Elohim) som bor i Jerusalem.
Ledarna för Juda och Benjamin tillsammans med prästerna och leviterna, alla vars ande Gud (Elohim) hade uppväckt, steg upp och gick för att bygga Herrens (Jahves) hus som finns i Jerusalem.
Alla redskap av guld och av silver var 5 400. Sheshbatsar [Serubbabel] tog med sig allt detta när de bröt upp från fångenskapen i Babylon till Jerusalem. [Summan av de artiklar som listas i är 2 499, vilket inte stämmer överens med totalsumman 5 400. Troligtvis anges bara de viktigaste kärlen i uppräkningen, eller så har författaren bara tagit med en del av en sammanställning tillsammans med totalsumman.]
[Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem. Det finns också ett särskilt ord för detta i hebreiskan alija, vilket används här.] Dessa är provinsens söner som gick upp [till Jerusalem] från fångenskapen, av dem som förts bort, som Nebukadnessar, Babylons kung, hade fört till Babylon, och som återvände till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad;
[Övriga:]
Och där var de som gick upp från Tel-Melach, Tel-Charesha, Kerov, Addan, och Immer, men de kunde inte redogöra för vilka som var deras fäders hus (vilken släkt de kom ifrån) och deras säd (avkomma) huruvida de var israeliter eller inte.
Då stod Jotsadaks son Jeshoa upp och hans bröder prästerna och Serubbabel (Zerubbavel), Shealtiels son och hans bröder, och de byggde altaret för att offra brännoffer till Israels Gud (Elohim) som det står skrivet i gudsmannen Moses undervisning.
De satte upp altaret på dess bestämda plats (i anslutning till/framför/ öster om själva templet), trots deras rädsla för folket i landet. Och de offrade brännoffer till Herren (Jahve) på det, både morgonoffer och kvällsoffer.
Från den första dagen i den sjunde månaden började de offra brännoffer till Herren (Jahve) trots att grunden till Herrens (Jahves) tempel ännu inte var lagd.
närmade de sig Serubbabel (Zerubbavel) och ledarna (de ledande fäderna, patriarkerna, överhuvudena för de återvändande) och sade till dem: Låt oss bygga tillsammans med er, för vi liksom ni söker er Gud (Elohim) och har offrat till honom sedan Esarchaddons dagar [681-669 f.Kr.], Assyriens kung som förde oss hit. [Redan den assyriska kungen Sargon hade gjort folkförflyttningar när Samarien föll (722 f.Kr.). Detta fortsatte efterföljande kungar som Esarchaddon (681-669 f.Kr.) och Ashurbanipal (668-627 f.Kr.). Utombibliska källor bekräftar hur Esarchaddon förflyttar folkgrupper till Sidon sedan han intagit de områdena.]
Denna Esra kom upp från Babylon. Han var skriftkunnig i Moses undervisning (hebr. ) som Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim), hade gett. Kungen garanterade honom allt han bad om, eftersom Herren (Jahve), hans Guds (Elohims) hand var över honom.
Och några av Israels barn (söner) och några av prästerna, leviterna, sångarna, dörrvaktarna och tempeltjänarna kom upp till Jerusalem i kung Arttacheshasettas sjunde regeringsår. [Arttacheshasetta (Artaxerxes I) kom till makten 465 f.Kr. sedan satrapen Artabanos hade mördat hans far Xerxes I och även hans äldre bror Dareios hade dödats. Sju år efter detta är år 458 f.Kr.]
och har utvidgat sin nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) mot mig inför kungen och hans rådgivare och kungens alla mäktiga furstar. Jag har vunnit styrka när Herren min Guds (Jahve Elohims) hand har varit över mig och jag samlade ledande män från Israel för att gå upp med mig.
Dessa är ledarna (de ledande fäderna, patriarkerna, överhuvudena för de återvändande) och deras uppteckningar, sitt släktskap (förfädernas namn), på dem som kom med mig från Babylon under kung Arttacheshasettas regering.
Nehemja (13)
Under natten fortsatte jag upp längs dalen och inspekterade muren, tills jag än en gång kom genom Dalporten och var tillbaka igen. [Nehemja hade ridit ett varv runt Jerusalem.]
Och bredvid dem reparerade Ezer, son till Jeshua, furste över Mitspa, en annan del mittemot uppgången till vapenförrådet vid pelarhörnet.
Nu var ammoniten Tovija (Tobia) med honom och han sade: "Det som de bygger ska en räv bryta ner, om den hoppar på deras stenmur."
Men det hände sig att när Sanvallat och Tovija och araberna och ammoniterna och ashdoditerna hörde att reparationen av Jerusalems murar gick framåt och att skadorna började täppas till, då blev de mycket arga.
Vi ägnade oss åt arbetet och hälften av dem höll i spjuten, från det att gryningen visade sig till dess att stjärnorna kom fram (på kvällen). [Man arbetade dygnets alla ljusa timmar från den första gryningen till dess skymningen var över.]
Därför lade min Gud (Elohim) på mitt hjärta att samla ihop furstarna, ledarna och folket så att de kunde bli räknade efter sina släkter. Jag fann en bok med släkterna över dem som kom upp i det första (återvändandet) och däri fann jag skrivet:
Detta är folket i provinsen som återvände från fångenskapen i exil, som Nebukadnessar, kungen i Babylon hade fört bort och som återvände till Jerusalem och Juda, var och en till sin egen hemstad.
Dessa var de som gick upp från Tel-Melach, Cherov-Addon (Cherov, den starke) och Immer, men de kunde inte redogöra för sina fäders hus, inte för sin säd (genealogi), huruvida de var israeliter.
Även fast de gjorde sig en gjuten kalv och sade:
"Här är din gud som har fört dig upp ur Egypten." []
Och de gjorde sig skyldiga till stora hädelser (stora skändliga ord).
[Ovanligt ord, används bara här, i och i .]
En präst, en av Arons söner, ska vara med leviterna när de tar emot tionden. Och leviterna ska föra tionden av sitt tionde upp till vår Guds hus, in i förrådshusets kamrar.
Dessa var de präster och leviter som drog upp med Serubbabel, Shealtiels son, och Jeshua. [Prästerna var:]
Seraja, Jeremia, Esra,
Jag lät Juda furstar stiga upp på muren. Därefter ordnade jag två stora lovsångskörer. Den ena gick till höger ovanpå muren fram till Dyngporten.
De gick över Källporten och rakt fram uppför trapporna till Davids stad, på trappan i muren ovanför Davids hus, ända fram till Vattenporten mot öster.
Job (8)
Efter ett varv av
[sju sådana] festligheter sände Job bud efter dem för att helga dem. Tidigt på morgonen offrade han ett brännoffer
[] för var och en av dem, för han tänkte: "Mina barn kan ha syndat och förbannat Gud i sina hjärtan." Så gjorde Job varje gång.
[Ordet för fest kommer från verbet att dricka (hebr. shatah), vilket involverade vin. Ordet används både i positiva och negativa sammanhang (; , ; ; ), se även . Att systrarna också var inbjudna verkar tala för att det inte var "vilda fester", utan snarare någon form av familjefest. Formuleringen "hans dag" och omnämnandet av Jobs födelsedag () gör att det kan ha varit födelsedagsfester för sönerna. En annan tolkning är att det är en referens till Herrens sju högtider (), men det är inte så troligt eftersom Jobs bok utspelar sig långt innan Mose får Torah.
Job verkar ha fungerat som en präst för sin familj, på liknande sätt som Abraham. Att han offrar för att helga sina barn, kan antyda att barnen gjorde något som inte var gott. Att offra var inte ovanligt, Kain och Abel offrade (). Noach offrade direkt när han kom ut ur arken (). Abraham offrade också regebundet (, ; ). I omgivande kulturer var riter och offer en del av kulturen, se t.ex. ; ; .] Födelsedagar
Åldrar är viktiga i Bibeln och räknas. Firandet av födelsedagar varken förbjuds eller uppmuntras. De två födelsedagsfester som omnämns i Bibeln är dock inga goda exempel. De firades av hedniska personer och slutar båda i död och sorg: Farao dödar en bagare () och Herodes Antipas begär Johannes döparens huvud på ett silverfat (). Två Bibliska personer har förbannat sin födelsedag, Job () och Jeremia (), se även . Paulus ger goda råd i ; ; angende firande av olika högtider.
Du ska komma i kraft (hebr. kelach) [] till din grav
som en uppstigande gravkulle (hebr. gadish; enda förekomsten av detta ord i GT) i din tid.
De ändrar kurs från sitt lopp,
rinner ut i intet och försvinner.
Som ett moln som löses upp och försvinner (går upp i rök),
så är det med den som farit ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats),
han kommer inte upp igen.
[ är en välstrukturerad kiasm i tre nivåer:]
Även om han stiger
mot himlen
i sin höjd (stolthet, arrogans).
Och hans huvud
molnen
vidrör (når).
Längta inte efter natten
när människor stiger upp (lämnar, försvinner) från sina platser.
Ljudet från det (åskan) förkunnar hans närvaro,
likaså boskapen det som stiger upp.
Ta nu därför sju ungtjurar och sju baggar och gå till min tjänare Job och offra dem som brännoffer för er [; ]. Min tjänare Job ska då be [be en ställföreträdande bön] för er. Jag ska lyssna på hans bön. Jag ska inte behandla (agera mot) er utifrån er okunskap (skamlöshet). Ni har inte talat sanning om mig som min tjänare Job har gjort." [Problemet med de tre bekantanas teologi var att de sade att Gud omedelbart dömer synd och belönar godhet. Om något ont händer måste den som drabbas ha begått någon synd. Eliho som talade sist () får inte Guds kritik, samtidigt får han inte heller beröm.]
Psaltaren (23)
Rök steg upp ur hans näsa,
och förtärande eld från hans mun,
glödande kol slungades ut (antändes).
Vem får gå upp på Herrens (Jahves) berg?
Vem kan stå upprätt i hans helgedom? [Herrens tempel i Jerusalem, se .]
Herre (Jahve), du förde mig upp från Sheol (graven, underjorden – de dödas plats),
du räddade mitt liv (höll mig vid liv), bevarade mig från att fara ner i graven (cisternen, brunnen).
Han drog mig upp ur fördärvets (tumultets) grop (grav, cistern, brunn),
ur lerans [djupa] dy.
Han ställde mina fötter på en klippa [en hög och ointaglig bergskam],
han gjorde mina steg fasta. [Jeremia kunde säkert relatera till denna psalm när han några hundra år senare hissades ner i en vattencistern i Jerusalem, se . Ordet för "fördärv" är ovanligt och beskriver också vågors dån och brus. Bilden skiftar helt i versens andra del. Det är inte bara en temporär räddning till en klippavsats – utan till ett högt berg! Att bestiga ett sådant berg är riskfyllt, men Herren gjorde stegen fasta. Det hebreiska ordet för steg, ashshur, används ofta om vandringen med Gud (; ; ; ) och ger en antydan om att Herren inte bara räddade psalmistens liv, utan även grundlade, möjliggjorde och etablerade hans fortsatta vandring med Gud.]
Gud har farit upp (blivit upphöjd) under [ett larmande] jubel (härskri),
Herren (Jahve), under [det höga] ljudet (rösten – hebr. qol) av shofar (horn, basun). [Samma hebreiska ord för att fara/gå upp finns även i och kan beskriva en kungs seger/kröning. I psalmens kontext har Guds stigit ned för att rädda sitt folk och när han stiger tillbaka upp på sin tron förtjänar han lovprisning, se även ; . Texten anspelar även på hur Herren steg ner på Sinai berg, se , . Här finns även en profetisk koppling till hur Jesus steg ned i ödmjukhet och vann segern på korset, se även ; ; .]
Folkens furstar (ädla, villiga tjänare) har samlats,
tillsammans med Abrahams Guds folk [som alla folk ska bli välsignade i, se ]. För jordens sköldar [folkens furstar; ledare som beskyddar, se även Ps ] tillhör Gud,
mäktigt (högt) har han gått upp (blivit upphöjd)! [Ordet "gått upp" är samma hebreiska ord alah som i "farit upp" i . Det tredje och sista "för" i psalmen förstärker Guds allmakt. Hedningar och judar förenas som ett folk, se .]
Då ska du njuta av rättfärdiga offer, av brännoffer och heloffer,
då ska man offra oxar på ditt altare.
Bara en vindfläkt (ett andetag; fåfänlighet – hebr. hevel) är människor (Adams söner),
människosläktet är opålitligt (falskt, bedrägligt).
Skulle man lägga dem alla i vågskålen,
väger de lättare än luft.
Som brännoffer vill jag offra feta får [det bästa jag har],
med rök från baggar,
jag vill offra både tjurar och bockar. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Du for upp i höjden [himlen], du tog fångar (du förde bort fångar i fångenskap),
du tog emot gåvor bland människor,
ja, även bland de upproriska (som vände sig mot dig), för att du, Herre Gud (Jah Elohim), skulle bo där [i Sion].
[Versen citeras av Paulus i ; .]
Du lät mig se (få uppleva) många bekymmer (trånga passager, känslomässigt pressade situationer) [plural]
och mycket ondska (lidande) [plural],
du ska återuppliva oss igen,
från jordens djup ska du låta mig komma upp igen.
Glöm inte bort rösten (ljudet, larmet) från dina fiender,
deras uppror (kaoset bland dem som reste sig upp emot dig) som fortsätter att stiga (öka utan avbrott).
När Herren (Jahve) hörde detta blev han vred
och en eld tändes mot Jakob
och även mot Israel upptändes vreden.
när Herrens (Elohims) vrede gick upp över dem
och dödade de mest välmående (fetaste) bland dem
och slog ner unga män i Israel.
Jag är Herren (Jahve) din Gud (Elohim),
som förde dig ut ur Egyptens land. []
[D]
Öppna din mun på vid gavel [för att ta emot Guds ord, se ; ; ]
och jag [inte någon annan avgud] ska fylla den.
[]
För du Herre (Jahve) är den Högste (Elion) över hela jorden,
du är upphöjd högt över alla gudar (avgudar).
Jag säger: Min Gud (El) ta inte bort mig mitt i mina dagar (mitt i livet),
du vars år varar genom alla släkten (generationer).
De gick över bergen,
de gick ner i dalarna, till den plats du hade bestämt för dem.
de reste sig mot himlen, de kom ner i djupen.
Deras själ smälte bort på grund av skräck.
Dit stammarna går upp,
Herrens (Jahs) stammar,
som ett vittnesbörd för Israel för att tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna],
ge sitt tack till Herrens (Jahves) namn.
"Jag vill inte gå in i tältet till mitt hus,
inte vila på min bädd,
Vem får dimman att stiga från jordens yttersta gräns?
Han gör blixtar till regnet,
Han för fram vindarna ur sina förråd.
Låt min tunga fastna i gommen i min mun,
om jag inte kommer ihåg dig,
om jag inte gör Jerusalem
till min högsta glädje.
Ordspråksboken (7)
Ett mjukt (stilla) svar tar bort vrede (ursinne, raseri),
men ett hårt (sårande) ord rör upp ilska.
En vis man kan storma en mäktig stad (en stad full av krigsmän),
och bryta ner det starka fäste som stadens invånare förtröstat på.
[Vishet kan rent bokstavligt bryta ner starka fästen, men även mentala tankebyggnader.]
Den var överväxt med tistlar, och markytan var täckt av nässlor (ogräs),
och dess stenmur var nedriven.
Det är bättre att bli ombedd: "Kom upp här,"
än att bli nedflyttad i kungens närvaro, vars ögon redan sett dig [när du ogenerat befordrade dig själv].
Som en törntagg går in i en drucken mans hand,
så är ett ordspråk i en [oresonlig] dåres mun.
[En dåre kan läsa och tala ordspråk, men kan inte hantera det.]
Vem har stigit upp till himmelen och kommit ner igen?
Vem har fångat vinden i sina händer?
Vem har omslutit vattnet i sin mantel?
Vem har fastställt jordens gränser?
Vad är hans namn, och vad är hans sons namn,
vet du det?
"Många kvinnor är ärbara (nobla, duktiga),
men du överträffar varenda en av dem." [Den tjugonde hebreiska bokstaven är: ר – Resh: Tecknet avbildar ett huvud från sidan och symboliserar förmågan att se. Ordet "Många" börjar med denna bokstav och förstärker att många kommer att se hur ärbar hon är. Versen indikerar också att uppskattning och lovprisning kommer direkt till henne från hennes make. Detta till skillnad från barnen, se föregående vers, som först när de växt upp visar sin uppskattning.]
Predikaren (2)
Vem vet om människans ande går uppåt eller om vilddjurets ande går nedåt till jorden?
Om en ledares ande reser sig upp emot dig,
lämna inte din plats,
för mildhet stillar stora överträdelser.
Höga Visan (5)
[Denna sektion är den fjärde och centrala i Höga Visan. I judisk tradition var det förr vanligt att bruden efter trolovningen väntade och förberedde sig i sitt eget hem (föräldrahemmet). Under tiden gjorde brudgummen i ordning parets nya hem. Oftast betydde det att han byggde till några nya rum på sin fars hus. När detta var klart hämtade han sin brud till bröllopet under pompa och ståt. Det är ett sådant brudtåg som beskrivs i de följande verserna. Jämför Jesus som säger att han ska gå till Fadern för att bereda rum åt oss, se . Någon gång i sista tiden före tusenårsriket ska han också hämta oss på ett spektakulärt sätt.] Vem är detta, hon som kommer upp från öknen
som en pelare av rök,
parfymerad med myrra och rökelse,
med köpmännens alla kryddor?
Dina tänder är som en flock nyklippta tackor [som alla ser likadana ut] som har kommit upp ur badet,
alla har en tvilling och ingen av dem fattas. [Tandraderna är kompletta och bettet symmetriskt.]
Dina tänder är som en flock tackor som har kommit upp ur badet,
alla har en tvilling och ingen av dem fattas. [Tandraderna är kompletta och bettet symmetriskt.]
Jag säger: Jag vill klättra upp i palmträdet
och ta vara på dess frukt.
Må dina bröst vara som kluster av vin
och doften av din andedräkt som äpplen.
[Bokens sjunde och sista enhet består av en serie av tal. Till skillnad från tidigare stycken som alltid börjat med älskarna på skilda håll för att sedan förenas, börjar denna med att de är tillsammans.] [Kören:] Vem är hon som kommer ur öknen,
lutad mot sin älskade (raring)?
[Mannen:] Under äppelträdet väckte jag dig,
där var din mor i födslovåndor med dig,
där var hon i födslovåndor och födde fram sitt barn.
Jesaja (40)
Många folk ska komma och säga: "Kom låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds Hus, så att han kan undervisa oss om sina vägar, så vi kan vandra på hans stigar. För från Sion ska undervisning utgå (komma, förkunnas) och Herrens (Jahves) ord från Jerusalem.
Och jag ska lägga den öde,
den ska inte bli beskuren (vinstockarna ska inte skötas om) eller hackad (jorden ska inte bearbetas),
utan det ska komma upp tistlar och törnen.
Jag ska även befalla molnen
att inte regna något regn över den.
Därför, som eldens tunga slukar stubben (det torra gräset)
och som agnarna slukas i flammorna,
så ska deras rot bli rutten
och deras blomning ska flyga bort som damm (gå upp i rök),
eftersom de har förkastat Härskarornas Herres (Jahve Sebaots)
undervisning (Torah) och föraktat Israels Heliges ord.
Det hände under Achas dagar, son till Jotham, son till Ussia [hebr. Uzzijaho], Juda kung [735-715 f.Kr.], att kung Retsin från Aram (Syrien) [740-733 f.Kr.] och kung Pekach, son till Remaljaho, från Israel [Nordriket, 752-732 f.Kr.] gick upp till Jerusalem för att kriga mot det. [; ]
'Låt oss gå upp mot Juda, terrorisera dem och dela upp dem för oss själva, och utse Tabeels son till kung i dess mitt.'
därför (ska ni) se hur Herren (Adonaj) kommer över dem
med vatten – mäktigt och starkt – som från floden [Eufrat när svämmar över på våren],
nämligen Assyriens kung och all hans härlighet [],
och han ska översvämma alla kanaler
och gå över alla flodbankar. [Den assyriske kungens armé liknas vid vattenmassor. Genom hela Bibeln används hav och vatten som symboler på folk, människomassor, länder och språk, se ; .]
Där ska bli en huvudväg (upphöjd väg) [utan hinder]
för den kvarleva av hans folk som har blivit räddad från Assyrien,
som det var för Israel
när de drog upp, ut ur Egyptens land.
[Ett nytt och större uttåg (exodus) ska ske!]
Ja cypresserna jublar med dig och Libanons cedrar:
'Nu när du ligger där [kungen av Babylon], kommer ingen upp för att fälla oss.'
[Libanon var känt för sina cederträd, nu vänds ordspråket, se .]
Och du säger i ditt hjärta: 'Jag ska stiga upp
till himlarna, över (ovanför) Guds stjärnor
ska jag upphöja min tron,
och jag ska sitta på mötesberget (berget Sion, tempelberget i Jerusalem)
längst upp i norr.
Jag ska stiga upp
över molnens höjder.
Jag ska bli lik den Högste.'
Han har gått upp till templet [eller en stad som kallades Bait] och till Divon,
till de höga platserna för att gråta över [berget] Nebo [där avgud Chemosh tillbads, se även ]
och över Medeva [stad öster om Jordanfloden, se ; , ].
Moab [hela landet] skriker (i sorg, smärta och chock);
varje huvud är skalligt, varje skägg är avrakat [som tecken på sorg].
Mitt hjärta ropar för Moab,
hennes flyktingar sträcker sig till
Tsoar, som en treårig kviga,
som Lochit stiger upp, går de upp med gråt, på
Choronaims väg häver de upp ett undergångens skri.
En hemsk syn förkunnas för mig: "Den förrädiska köpmannen handlar förrädiskt,
och tillspillogivaren tillspilloger.
Gå upp Elam!
Belägra, du Medien!
Allt dess suckande har jag gjort slut på (tystat)."
Budskap om (profetord, börda över) Synernas dal [Jerusalem – platsen för uppenbarelse och visioner]. [Frasen "Synernas dal" syftar på Jerusalem, se , . Det kan syfta på Hinnomdalen (i NT Gehenna) som var den plats där man utförde barnoffer och ockulta ritualer, se . Jesaja fördömer folket som sökte andlighet i andra gudar, uttrycket är då ironiskt för "falska synernas dal". Det kan också vara en antydan om att det var här i Jerusalem, där Guds tempel stod, de egentligen skulle se Herren.] Vad plågar dig nu,
eftersom alla har gått upp på hustaken [för att offra till avgudar, se ; ],
Och det ska ske att den som flyr från ljudet av terror
ska ramla ner i avgrundsdjupet,
och den som kommer upp ur (från) mitten av avgrundsdjupet
ska fångas i en fälla,
för fönstren i höjden är öppna
och jordens grundvalar skakar.
för mitt folks land
där törne och tistel kommer upp,
för alla glada hus
och alla glada städer (som inte längre finns).
Deras slagna (slaktade) ska kastas ut
och stanken av deras kadaver ska stiga upp,
och bergen ska smälta från deras blod.
Varken natt eller dag ska den kvävas,
dess rök ska stiga upp för evigt,
från generation till generation ska det ligga öde,
ingen ska någonsin passera igenom där för evigt.
Törne ska växa upp i hennes palats,
nässlor och tistlar i hennes befästningar,
och det ska bli en boplats för vildhundar,
ett tillhåll för strutsar.
Inga lejon ska finnas där,
inga blodtörstiga vilddjur ska vara på vägen – de ska inte finnas där.
Bara de återlösta [de som Herren har befriat från fångenskap]
ska vandra på den,
Bokens första del är skriven i poetisk stil, för att i kap 36-39 skifta till prosa, för att på nytt bli poetisk i kap 40-66. Detta skrivsätt bildar alltså en stilistisk kiasm. Det blir också en markör som visar att detta stycke är det centrala i hela boken. Kapitel 36-39 består av sju episoder ordnade i ett kiastiskt mönster: A Ett fientlig Assyriskt sändebud ()
B Hiskias nöd och vädjan till Herren ()
C Sancherivs hånfulla bud till Hiskia ()
D Hiskias bön till Herren ()
C´ Herrens svar till Sancherivs hån ()
B´ Hiskias sjukdom och vädjan till Herren ()
A´ Ett "vänligt" Babyloniskt sändebud (ironi) () Den tematiska symmetrin i kiasmen har fått företräde för den kronologiska ordningen, händelserna i kapitel 38-39 inträffar före händelserna i 36-37: 725-722 f.Kr. Assyrien belägrar Samarien, israeliterna i exil
715 f.Kr. Hiskia blir kung i Juda
705 f.Kr. Sancheriv blir kung i Assyrien
701 f.Kr. Sancheriv invaderar Juda
681 f.Kr. Sancheriv mördas av två av sina söner ()
Nu hände det i
[Juda, det södra rikets] kung Hiskias fjortonde år
[701 f.Kr.], att Sancheriv
(Sanherib), kung i Assyrien, kom upp mot de befästa städerna i Juda och intog dem.
Har jag kommit upp utan Herren (Jahve) mot detta land för att fördärva det? Herren (Jahve) har sagt till mig: Gå upp mot detta land och fördärva det."
Hiskia tog emot brevet från budbärarens hand och läste det, och Hiskia gick upp till Herrens (Jahves) hus och bredde ut det inför Herrens (Jahves) ansikte.
Genom dina tjänare
har du hånat Herren (Jahve) och sagt: 'Med skaror av mina vagnar
kommer jag till de höga bergen,
till de innersta delarna av Libanon,
och jag har huggit ner dess höga cedrar,
och dess utvalda cypresser,
och jag har kommit till hans högsta höjder
och skogarna med hans fruktbärande fält.
På grund av ditt raseri mot mig
och för att ditt uppror har kommit upp i mina öron,
därför ska jag sätta min krok i din näsa,
och mitt betsel i dina läppar,
och jag ska vända dig tillbaka
den väg som du kom.
Hiskia frågade: "Vilket är tecknet att jag ska få gå upp till Herrens (Jahves) hus?"
Gå upp på ett högt berg, du Sion
som bär fram ett glädjens budskap.
Ropa ut det högt,
du Jerusalem som bär fram ett glädjens budskap.
Ropa, var inte rädd!
Säg till städerna i Juda: "Här är er Gud!"
Men de som [uthålligt] väntar (hoppas) på Herren (Jahve)
ska förnya sin styrka ("glida fram" – fortsätta med kraft):
De ska lyfta på vingar (höja vingen/fjädern)
som örnar.
De ska springa (rusa fram)
utan att bli trötta (dra efter andan; flämta).
De ska vandra (fortsätta, gå)
utan att mattas (tappa modet; segna ner; svimma). [Örnen symboliserar styrka och frihet. Den flyger på hög höjd och har perspektivseende. Uttrycket "förnya sin styrka" kan syfta på den process då örnen ruggar sin fjäderdräkt – nya fjädrar växer ut och den blir ung på nytt, se . Den grekiska översättningen Septuaginta översätter "utan att mattas" med "utan att hungra".]
För han [Guds tjänare, återlösaren] sköt upp inför honom som en späd planta (spädbarn),
som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget speciellt utseende eller hög status (kunglig prakt) som fångade vår uppmärksamhet,
inget fantastiskt med hans utseende som gjorde att vi skulle vilja följa honom.
Istället för törne ska cypresser växa upp
och istället för nyponbuskar ska myrten växa upp.
Det ska vara som ett minnesmärke för Herren (Jahve),
ett evigt tecken som inte ska huggas bort.
I dalens lena (stenar) har du din del,
de, de är din lott.
Över dem har du utgjutit drickoffer,
du har offrat matoffer [].
Ska jag tillåta mig själv att vara stilla inför dessa ting? [Att hebreiska ordet hem (de) upprepas två gånger förstärker att dessa lena stenar som används som offeraltare är något helgjutet och genuint som man ägnar sig åt helhjärtat, vilket misshagar Herren, då det är han som ensam borde ha denna vår överlåtelse. Det finns också en ordlek med uttrycket chalka som upprepas två gånger i den första meningen. Ordet betyder både "len" och att ha "sin del" eller "sin lott", kan också avse en "avskild plats".]
Överst (ovanpå) ett högt och upphöjt berg har du placerat din bädd,
dit går du också för att offra dina offer.
Och bakom dörren och dörrposten
har du satt upp dina minnesmärken.
För du har gått upp från (lämnat) mig,
du har utvidgat din bädd
och valt dem vars bädd du älskar,
vars hand du fått syn på.
Alla Kedars fårhjordar [i den arabiska öknen, öster om Syrien] ska samlas till dig,
Nevajots hjortar [öster om Jordan] ska bli tillgängliga som offer.
De ska bli offer som ger nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) på mitt altare,
när jag ska förhärliga mitt majestätiska tempel. [Både Nevjaot och Kedar var söner till Ismael, se . De var nomader och fåraherdar som bosatte sig öster om Jordanfloden. Den assyriska kungen Ashurbanipal (regerade 669-632 f.Kr.) nämner om en militärkampanj mot Kedar, se även .]
Då kom hans folk ihåg de gamla dagarna,
Moses dagar.
Var är han som drog upp dem ur havet
med herdarna över hans hjord?
Var är han som placerade
sin helige Ande i deras mitt?
Se, jag är redo att skapa
nya himlar och en ny jord.
Allt som varit [de förra himlarna, jorden, alla tidigare händelser och minnen]
ska man inte komma ihåg, ingen ska tänka på dem igen.
Den som dödar en oxe
är som om han dödat en människa.
Den som offrar ett lamm
är som om han brutit nacken av en hund.
Den som offrar ett matoffer
är som den som offrar svinblod.
Den som gör ett minnesoffer av rökelse
är som den som välsignar en avgud.
Det är dessa som går sina egna vägar
och deras själar har sin lust i deras styggelser.
Jeremia (64)
De frågar inte: "Var är Herren (Jahve)
som förde oss upp ut ur Egyptens land,
som ledde oss genom öknen,
genom ett land – öde och med djupa hål [farliga sprickor och slukhål],
genom ett land – utan vatten och i dödsskugga [],
genom ett land som ingen färdas genom och ingen människa bor."
Och det ska ske när jag förökar dig och låter er bära frukt i landet förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), då ska man inte längre säga: Herrens (Jahves) förbundsark och den ska inte stiga upp över hjärtat (komma i sinnet) och den ska inte kommas ihåg och inte saknas (besökas) och inte tillverkas igen.
Ett lejon har rest sig (stigit upp) från sitt snår och en folkslagens fördärvare har gett sig iväg och gått från sin plats till att göra landet öde, så att dess städer blir ödelagda utan invånare.
Se, han kommer upp som moln och hans vagnar är som virvelvinden, hans hästar är smidigare än örnar. Ve över oss! Eftersom vi förgås.
Från rösten (ljudet) av ryttare och bågskyttar flyr hela staden, de går in i snåren och upp på klipporna, alla städer är övergivna och ingen man bor därinne.
Gå upp på deras tak och fördärva, men gör inte helt slut på dem, ta bort hennes skott (nya grenar), för de är inte Herrens (Jahves).
Förbered en strid mot henne, stig upp och låt oss gå upp vid middagstid. Ve till oss, för dagen avtar, eftermiddagens skuggor blir längre.
Stig upp och låt oss gå upp på natten och låt oss ödelägga hennes palats.
Och de har byggt Tofets höga platser som är i Hinnoms sons dal, till att bränna sina söner och sina döttrar i eld, vilket jag inte har befallt och det har inte funnits i mitt sinne.
Finns det ingen balsam i Gilead? Finns det ingen läkare där? Varför är inte dottern mitt folks hälsa återställd?
Eftersom döden har kommit upp i våra fönster, den har kommit in i våra palats till att hugga av våra små från gatorna och våra unga från de öppna platserna (torgen).
Till rösten av hans utgivande, ljudet (bruset av mäktiga) vatten i himlarna,
får han vattenångorna att stiga upp från jordens ändar.
Han gör blixtar till regnets tid
och för ut vindarna ur sina skattkammare (förvaringsrum).
Jag har ärligt varnat era fäder i de dagarna då jag förde dem ut från Egyptens land till denna dag har jag varnat i tid och ofta och sagt: Lyssna till min röst.
Juda sörjer och dess portar förtvinar, de böjer sig ner i askan (det svarta) till marken, och Jerusalems rop har stigit upp.
När de fastar ska jag inte höra deras rop och när de offrar brännoffer och matoffer ska jag inte ge nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) utan jag ska sluka dem genom svärdet och genom hungersnöd och genom pest."
Därför se, dagar kommer förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) då det inte mer ska sägas: Herren (Jahve) lever, som förde upp Israels söner från Egyptens land,
utan istället: Herren (Jahve) lever, som har fört ut Israels söner från landet i norr och från alla andra länder dit han fört dem. Och jag ska föra dem tillbaka till deras land som jag gav till deras fäder.
och har byggt baals höga platser till att bränna sina söner i eld som brännoffer till baal, vilket jag inte har befallt, inte har talat och aldrig haft i mitt sinne.
Fråga (undersök och se efter), jag ber dig, Herren (Jahve) för vår räkning eftersom Nebukadnessar, Babels kung strider mot oss, kanhända ska Herren (Jahve) agera med oss i enlighet med alla hans underbara gärningar så att han [Nebukadnessar] går upp från (lämnar) oss.
Gå upp till Libanon och ropa och lyft upp din röst i Bashan och ropa från Avarim, eftersom alla dina älskare är fördärvade.
Se, dagar ska komma, förkunnar (säger, proklamerar) Herren, då man inte mer ska säga: "Så sant Herren lever, han som förde Israels barn ut ur [slaveriet i] Egyptens land",
utan: "Så sant Herren lever, han som förde avkomlingar från Israels hus ut ur landet i norr och hämtade dem ur alla andra länder dit jag hade drivit bort dem." Sedan ska de få bo [tryggt] i sitt land. [I Gamla testamentet framträder profetiorna om Jesus tydligt. Här i Jeremia kallas han skottet från "Kung David", i Sak 3:8 benämns han som skottet "min tjänare", i Sak 6:12 skottet "en man", och sist i Jes 4:2 "Herrens rotskott". Detta överensstämmer med de fyra sätt som evangelierna beskriver Jesus.
Matteus – kung Jesus,
Markus – tjänaren Jesus,
Lukas – Människosonen Jesus,
Johannes – Jesus Guds son.]
Och Juda furstar hörde dessa ting och kom upp från kungens hus till Herrens (Jahves) hus och de satt i ingången till den nya porten i Herrens (Jahves) hus.
De ska bäras bort till Babel och de ska bli kvar där till den dag då jag kommer ihåg dem förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) och för upp dem och återställer dem till denna plats.
Eftersom jag ska återupprätta hälsan till dig och jag ska bota dig från dina sår, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), eftersom de har kallat dig en utstött: Hon är Sion, det finns ingen som tar sig an henne.
Det kommer en dag,
när väktarna på Efraims bergsbygd ropar:
'Kom, låt oss gå upp till Sion
upp till Herren, vår Gud (Jahve Elohim).' "
Och de byggde Baals höga platser som är i Hinnoms sons dal för att avskilja sina söner och sina döttrar till Molok, som jag inte befallt dem, det har aldrig funnits i mitt sinne att de skulle göra denna styggelse för att få Juda att synda.
Se, över den hälsa (helhet – hebr. arocha) och läkedom (hebr. marfe) och bot (att laga, göra hel – hebr. rafa) och jag ska uppenbara (avslöja) till dem en myckenhet av frid (shalom) och sanning.
Och till prästerna, leviterna, ska det inte huggas av en man inför mitt ansikte som offrar brännoffer och till att bränna matoffer och utföra offer alla dagar (oavbrutet).
Och Tsidqijaho, Juda kung och hans furstar ska jag ge i deras fienders hand och i handen på dem som söker deras själar (liv), och i handen på Babels kungs armé som har gått upp från er.
Och det skedde när Nebukadnessar, Babels kung kom upp mot landet att vi sade: ’Kom och låt oss gå till Jerusalem av fruktan för kaldéernas armé och av fruktan för araméernas armé,’ så vi bor i Jerusalem."
Och faraos armé hade kommit från Egypten, och när kaldéerna som belägrade Jerusalem hörde ryktet om dem bröt de upp från Jerusalem.
Och det skedde att kaldéernas armé bröt upp från Jerusalem av fruktan för faraos armé,
Kungen gav då nubiern Eved-Melech denna befallning: "Ta med dig trettio män härifrån och dra upp profeten Jeremia ur brunnen innan han dör."
och de drog upp honom med repen ur brunnen. Men Jeremia var tvungen att stanna på vaktgården [som fånge].
Men kaldéernas armé jagade efter dem och tog Tsidqijaho på Jerikos slätt, och när de hade tagit honom förde de honom till Nebukadnessar, Babels kung, till Rivla i Chamats land och han gav honom domen.
"Offren som ni offrat i Juda städer och på Jerusalems gator, ni och era fäder, era kungar och era furstar och folket i landet, har inte Herren (Jahve) kommit ihåg dem, och har de inte stigit upp över hans hjärta?
Sela hästarna
och stig upp ni ryttare
och ställ upp er (inta era positioner)
med era hjälmar,
polera spjuten,
ta på er pansaren (hebr. ciyron).
Vem är detta likt Nilen som reser sig,
som floden vars vatten virvlar runt?
Egypten är lik Nilen som reser sig
och lik floden vars vatten virvlar runt
och han säger: "Jag ska stiga upp, jag ska täcka jorden,
jag ska fördärva staden och dess invånare."
Stig upp på hästarna
och gör vagnarna redo
och låt de mäktiga männen (män i sina bästa år, fulla av egen styrka och kraft) dra ut.
Kosh (Etiopien) och Pot för att hantera skölden,
loditerna för att hantera och böja bågen.
Gå upp till Gilead och hämta åt dig balsam,
du jungfru Egyptens dotter,
fåfängt använder du många läkemedel,
för det finns ingen bot för dig.
Så säger Herren (Jahve): Se, vatten stiger upp ur norr
[samma metafor som används om den egyptiska armén (), används här om Babylon]
och ska bli en översvämmande ström,
och de ska översvämma landet och alla som är där,
staden och de som bor i den,
och männen ska ropa
och alla invånare i landet ska jämra sig.
För med Luchits uppstigande med oavbruten gråt ska de stiga upp, för i nedstigandet av Choronim har de hört ångestens undergångsrop:
Moav är tillspillogivet och de har gått upp, in i hennes städer och hennes utvalda unga män har gått ner till slakten förkunnar (säger, proklamerar) Kungen, vars namn är Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
Du dotter som bor i Divon, kom ner från din härlighet och sitt törstig, för Moavs fördärvare har kommit emot dig, han har brutit ner dina starka fästen.
Och jag ska göra slut i Moav, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), på honom som offrar på höga platser och honom som offrar till sina gudar.
Han som flyr för skräcken ska falla i avgrunden och han som tar sig upp ur avgrunden ska fångas av snaran, för jag ska föra den över henne, över Moav ditt besökelseår förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Se, han ska komma upp som ett lejon från Jordans buskar mot den starka boningen, för jag ska plötsligt få honom att springa därifrån och den som är utvald ska jag sätta över det, för vem är lik mig? Och vem ska utse en tid åt mig? Och vem är den herde som ska stå framför mitt ansikte?
Se, som en örn ska han komma upp och svepa ner och breda ut sina vingar mot Botsra, och hjärtat hos Edoms mäktiga män (män i sina bästa år, fulla av egen styrka och kraft) ska på den dagen vara som hjärtat hos en kvinna i hennes födslovåndor.
Till Qedar och till Chatsors kungarike som Nebukadnessar, Babels kung slog. Så säger Herren (Jahve): Res dig, gå upp mot Qedar och ödelägg österns söner.
Stå upp, gå upp mot ett land som är lätt som bor utan bekymmer förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), som varken har portar eller bommar, som bor för sig själv.
Ut från norr kommer ett folk emot henne som ska göra hennes land öde och ingen ska bo där, från människa och till djur, har de flytt, de har gått.
För se, jag ska uppvigla och få en samling av stora länder från norr att komma upp mot Babel, och de ska göra sig själva redo mot henne, därifrån ska hon bli tagen, deras bågar ska vara som en mäktig man som gjorts barnlös, ingen ska återvända fåfängt.
Gå upp mot Meratajims land, gå upp mot det, och mot Pekods invånare. Ödelägg och fördärva fullständigt efter dem förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) och gör i enlighet med allt som jag har befallt er.
Se, han ska komma upp som ett lejon från Jordans buskar mot den starka bebyggelsen, för jag ska plötsligt få dem att rusa ifrån den, och den som är vald, honom ska jag utse över det, för vem är lik mig? Och vem vill bestämma en tid åt mig? Och vem är den herde som ska stå framför mig?
Låt bågskytten spänna sin båge mot henne och låt honom lyfta sig själv upp mot henne i sin pansarskjorta, och skona inte hennes unga män, fördärva alla hennes härar fullständigt.
Till rösten av hans utgivande, ljudet (bruset av mäktiga) vatten i himlarna, får han vattenångorna att stiga upp från jordens ändar. Han gör blixtar till regnets tid och för ut vindarna ur sina skattkammare (förvaringsrum).
Res upp ett banér i landet, blås shofar bland folkslagen, förbered folkslagen mot henne, kalla samman mot henne kungarikena från Ararat, Minni och Ashkenaz. Utse en härförare (general, marskalk) mot henne, låt hästarna komma upp som de lurviga gräshoppslarverna.
Havet har kommit upp över Babel, hon är täckt med dess översvallande vågor.
Ni som har flytt svärdet, gå, stå inte still, kom ihåg Herren (Jahve) från långt borta och låt Jerusalem komma i ert sinne.
Fast Babel höjer sig upp till himlarna, och hon befäster sin styrkas höjder, ska likväl tillspillogivarna från mig komma till henne förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Och de tog kungen och bar honom till kungen i Babel, till Rivla, och han dömde honom.
Klagovisorna (2)
Mina missgärningar är sammanbundna som i ett ok,
sammanvävda av hans hand
har de lagts på min nacke [som ett ok, format i ett stycke runt nacken, för att ligga på båda axlarna];
han har fått min styrka att sina.
Herren (Adonaj) har gett mig i deras hand,
mot vilka jag inte har något att sätta emot (inte kan försvara mig). [Den fjortonde hebreiska bokstaven är: נ – Nun. Tecknet avbildar ett sädeskorn som börjat gro, och beskriver ofta avkomma och kontinuitet. Ibland förknippas det också med en fisk eller en orm. Det används ofta för att beskriva en fortsättning och kontinuitet. Orden "sammanbundna som i ett ok" börjar på den bokstaven. Det förstärker att konsekvenserna av missgärningarna finns kvar som en börda, de blir som ett arv till dess att man gör upp med dem.]
De sitter på marken i tystnad,
de äldsta av Sions döttrar;
de har kastat jord på sina huvuden [ett av flera uttryck för djup sorg],
de har klätt sig i säcktyg [ett annat uttryck för sorg].
Jerusalems jungfrur
hänger med huvudet mot marken [ännu ett uttryck för sorg]. [Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – Jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Eftersom denna bokstav är en punkt så är det början på alla andra bokstäver, och beskriver ofta skapelsen. Handen symboliserar styrka och kraft. I denna vers börjar ordet "De sitter" med denna bokstav och betonar djupet i sorgen. Hela versen visar oss olika sätt att praktiskt uttrycka sin sorg genom skilda handlingar. Att göra detta, oavsett hur, vilket kan skilja sig mellan olika kulturer, är en väsentlig del av att i reaktionsfasen ta in vad som drabbat mig. Jämför det sorgband som vi bar här i Sverige tidigare, det finns fortfarande men används numera sällan. Handen symboliserar det vi gör, därför hör alla dessa konkreta uttryck för sorg ihop med handen.]
Hesekiel (39)
Och där stod framför dem 70 män av Israels hus äldste och i mitten av dem stod Jaazanjaho, Shafans son, varje man med sitt rökelsekar i sin hand, och ett tjockt moln av rökelse steg upp.
Och Israels Guds (Elohims) härlighet hade stigit upp från keruberna
där den varit och (flyttat sig) till husets tröskel, och han kallade på mannen som var klädd i vitt linne med en skrivares bläckhorn vid sidan [ och ].
Och Herrens (Jahves) härlighet gick upp från mitt i staden och stod på berget som är på den östra sidan om staden (Olivberget).
Och en ande lyfte mig upp och förde mig i synen genom Guds (Elohims) Ande till Kaldéen till de fångna. Så steg synen som jag hade upp från mig.
Ni har inte gått upp till brotten (sprickorna i muren) och inte gjort i ordning hindren (försvarsanläggningarna) för Israels hus, till att stå i striden på Herrens (Jahves) dag.
Människobarn dessa män har satt upp sina avgudar över sitt hjärta och lagt sina synders snubbelstenar framför sina ansikten. Ska jag över huvud taget behöva sökas (betyder även att följa, fråga och tillbe – hebr. darash) av dem?
Tala därför till dem och säg: Så säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve): Varje man av Israels hus som sätter upp sina avgudar över sitt hjärta och lägger sina synders snubbelstenar framför sitt ansikte och kommer till profeten, jag Herren (Jahve) ska svara honom som kommer med en myckenhet av sina avgudar,
För varje man från Israels hus eller främlingen som vistas i Israel som skiljer sig själv från mig och tar sig avgudar i sitt hjärta och placerar syndens snubbelstenar framför sitt ansikte och kommer till profeten för att söka (följa, fråga, tillbe) mig från honom, jag ska själv svara honom,
De ska föra upp en församling mot dig och stena dig med stenar och genomborra dig med sina svärd.
Och hon fostrade en av sina ungar
och han blev ett ungt lejon,
och han lärde sig att fånga bytet,
han slukade människor.
Och det som ni tänker (som kommer till ert sinne) ska inte alls ske när ni säger: Vi ska bli som länderna, som (de andra) ländernas familjer som tjänar trä och sten.
Så säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve): En församling ska föras upp mot dem och de ska ges till skräck och tillspilloges.
för att låta raseriet komma så att hämnd kan tas
har jag ställt hennes blod på den kala klippan så att det inte ska döljas.
Därför säger Herrarnas Herre
(Adonaj Jahve) så: Se jag är emot dig
Tyros och jag ska låta många länder komma upp mot dig som havet låter sina vågor komma upp.
Så säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve): När jag ödelägger dina städer, så att de blir som obebodda städer, när jag för upp djupen över dig och de stora vattnen övertäcker dig,
Och de ska låta sina röster höras över dig
och ska ropa bittert
och kasta stoft på sina huvuden,
de ska rulla sig själva i aska,
Och jag ska sätta krokar i dina käftar
och jag ska få fisken i dina floder att klibba fast (vara som limmade) vid dina fjäll,
och jag ska föra upp dig ur mitten av dina floder
och all fisk i dina floder ska klibba fast (vara som limmade) vid dina fjäll.
Så säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve):
Därför ska jag sprida ut mitt nät över dig,
med en skara av många folk och de ska föra upp dig i mitt nät.
därför ska du profetera och säga: Så säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve): Därför, ja därför att de har gjort dig öde och slukat dig på alla sidor så att du kan bli en egendom för de övriga folkslagen, och komma över pratmakarens läppar som ont förtal (elakt skvaller) om folket.
Jag ska fästa senor vid er, ge er kött och muskler och täcka er med hud. Jag ska ge er ande, och ni ska leva. Och ni ska veta att jag är Herren (Jahve)."
Under tiden jag tittade såg jag hur senor och muskler kom fram, och hud täckte dem ovanifrån, men det var ingen ande i dem.
Profetera därför och säg till dem: "Så säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve, den högste allsmäktige Guden, som trots sin storhet ändå är närvarande bland sitt folk): Jag ska öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land.
Då ska ni inse att jag är Herren, när jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk.
Dit ska du dra upp. Du ska komma som ett oväder och vara som ett moln som täcker landet, du med alla dina härar och med de många folk som följer dig." [Det hebreiska ordet för att "gå upp" är alija, se t.ex. . I det moderna hebreiska språket används ordet för någon som återvänder till Israel, man gör "alija". Mellan 1948 och 2021 har över 3 miljoner judar gjort alija. År 2021 fanns det 15 miljoner judar totalt i världen (varav omkring 15 000 i Sverige) och knappt hälften (6,9 miljoner) bodde i Israel. I Sverige har den ökade antisemitismen gjort att allt fler judar väljer att flytta till Israel.]
Så säger Herren Gud: "Den dagen ska tankar komma upp i ditt hjärta [du ledare Gog], och du ska tänka ut onda planer.
Du ska säga: 'Jag ska dra upp mot det obefästa landet, jag ska angripa dem som bor där i trygghet, alla som bor där utan murar, bommar eller portar.' [Fram till 1700-talet planlades nya städer med ringmurar. Portar med bommar fungerade som försvar ända fram till första världskriget, då nya vapen hade utvecklats som gjorde dem verkningslösa. Gamla staden i Jerusalem var befäst med mur ända till 1898 då en öppning gjordes i muren, intill Jaffaporten, inför ett besök av den tyska kejsaren Wilhelm II.]
Du ska dra upp mot mitt folk Israel som ett moln för att täcka landet. I kommande dagar ska det ske. Jag ska låta dig komma över mitt land, för att hednafolken ska lära känna mig när jag inför deras ögon visar mig helig på dig, Gog.
Och det ska ske på den dagen när Gog ska komma mot Israels land, förkunnar (säger, proklamerar) Herren Gud (Adonaj Jahve), då ska min brinnande vrede resa sig i mina näsborrar.
och jag ska vända dig om och leda (dra; driva) dig vidare och ska få dig att komma från de yttersta (bortersta) delarna i norr, och jag ska föra dig upp på Israels berg,
Därefter gick han till en port som låg mot öster och steg uppför dess trappsteg. Han mätte portens ena tröskel, som var en stång [4 meter] bred, och sedan den andra tröskeln, som också var en stång [3,2 meter] bred.
Fönstren, förhuset och palmdekorationerna i den var lika stora som i den port som låg mot öster, och man steg upp till den på 7 trappsteg, och förhuset låg framför dessa.
Vid den yttre sidovägg som låg norrut när man steg upp till portens ingång, stod två bord, och vid den andra sidoväggen på portens förhus stod också två bord.
Förhuset var 20 alnar [10,8 meter] långt och 11 alnar [6 meter] brett vid trappan som ledde ditupp. Vid dörrposterna stod en pelare på var sida.
På så sätt blev sidokamrarna bredare ju högre de låg kring byggnaden. För templets kringbyggnad sträckte sig med övervåning ovanpå övervåning runt omkring byggnaden. Därför växte bredden inåt, allteftersom våningen låg högre upp. Från den nedersta våningen steg man upp i den översta genom den mellersta.
Då sade han till mig: "Människobarn, så säger Herren Gud: Detta är stadgarna angående altaret för den dag då det blir upprest, för att man ska offra brännoffer och stänka blod på det.
Du ska föra fram dem inför Herren, och prästerna ska strö salt på dem och offra dem som brännoffer åt Herren.
När de kommer in i den inre förgårdens portar, ska de ta på sig linnekläder. De får inte ha på sig något av ylle, när de gör tjänst i den inre förgårdens portar och inne i templet.
Längs med flodens båda stränder ska alla sorters fruktträd växa. Deras blad ska aldrig vissna och deras frukt aldrig ta slut. Varje månad bär de frukt, eftersom deras vattenkälla kommer från helgedomen. Deras frukt ska användas som mat och deras blad ska ge läkedom."
Daniel (6)
Då försökte de andra [två] ministrarna och [en grupp av] satraperna att hitta något att anklaga Daniel för i hans tjänsteutövning (i det som gällde riket). De kunde dock inte hitta någonting som var orätt [något ämbetsbrott] eller någon korruption (moraliskt fel), eftersom han var trofast (hade hög moral och integritet) fanns det ingen försummelse (slarv) eller korruption (moraliskt orätt).
Till sist sade männen: "Vi kommer aldrig att hitta något att anklaga denne Daniel för [vad det gäller hur han utför sitt arbete]. Kanske kan vi hitta något som rör hans Guds lag?" [Daniel var nu i 80-årsåldern. Det har gått en relativt kort tid sedan den nya administrationen tagit över i Babylon. Daniels tro på Israels Gud var troligen fortfarande obekant för kungen. Dock genomsyrade tron både Daniels privat- och arbetsliv. Han var lojal, hederlig och hade god arbetsmoral.]
[Daniel får nu se en syn med en bagge och en bock. En ängel förklarar lite senare synen för Daniel. Baggen med två horn symboliserar det medo-persiska riket, se . En passande bild. Den grekiske historikern Ammianus Marcellinus beskriver hur den persiska befälhavaren bar en bagges huvud i guld när han ledde armén.] Jag lyfte min blick och såg en bagge med två horn stå vid kanalen. Den hade två långa horn [som representerar Medien och Persien]. Ett horn var längre (högre) än det andra, och det längsta växte fram sist. [Perserna blev med tiden den dominerande nationen i denna allians. Denna detalj överensstämmer också med bilden av björnen som "reste sig på ena sidan", se .]
[Denna seger gjorde att geten tog baggens plats.] Bocken blev ännu större (agerade ännu mer arrogant), men när den stod på höjden av sin makt bröts det stora hornet av. Fyra andra [horn] växte fram i dess ställe, mot himlens fyra väderstreck. [De fyra framträdande hornen refererar till Alexander den stores efterträdare. Efter hans död 323 f.Kr. delades riket under en tjugoårsperiod med många stridigheter bland fyra av hans generaler. Kassandros, tog Makedonien och Grekland; Lysimachos, tog Trakien och mindre Asien; Seleukos, tog Syrien och området åt öster; och Ptolemaios, tog Egypten och Israel.]
Efter att ha ingått ett förbund med honom kommer han att handla svekfullt. Han ska dra ut och få övermakten med endast lite folk. [År 169 f.Kr. försökte den egyptiske kungen Ptolemaios VI återfå Israel och Fenicien som de förlorat till Syrien, men blev besegrad av Antiochos IV Epifanes. Ptolemaios blev även tillfångatagen. Han blev "bruten", inte dödad. Ptolemaios kallas en "förbunds-kung" eftersom han gick med på en överenskommelse att alliera sig med den syriske Antiochos, i utbyte för att de skulle hjälpa honom att återfå tronen i Egypten som hans yngre bror Ptolemaios VII tagit. Antiochos var nöjd med en sådan överenskommelse eftersom det skulle hjälpa honom att få ett fotfäste i Egypten. Dock bröt Antiochos senare denna pakt och allierade sig med hans bror Ptolemaios VII för att frigöra sina trupper från Egypten.]
Hosea (7)
Och Juda söner och Israels söner ska samlas tillsammans och de ska utse åt sig själva ett huvud (en ledare) och de ska gå upp ut från landet, för stor ska Jizreels dag vara. [Jizreel betyder "Gud planterar/sår", och anspelar på hur landet på nytt ska födas, se och .]
Och jag ska ge henne hennes vingårdar därifrån
och Achors dal [] som en hoppets öppning,
och hon ska gensvara där som i sin ungdoms dagar
och som de dagarna då hon kom ut ur Egyptens land.
Om Israel är en prostituerad
låt inte Juda få skulden
och kom inte till Gilgal
[betyder "ring av stenar", en kultisk offerplats (; ; ; ), låg troligtvis strax nordöst om Jeriko, se ],
gå inte upp till Beit Aven
[ordagrant: "ondskans hus"; en referens till Betel som betyder "Guds hus"] och svär inte "Som Herren
(Jahve) lever."
För de har gått till Assyrien
som en ensam vildåsna för sig själv,
Efraim har köpt älskare.
[Beit] Avens höga platser ska förgöras,
liksom Israels synd.
Törne och tistel ska komma upp över deras altaren,
och de ska säga till bergen: "Övertäck oss",
och till kullarna: "Fall över oss".
Och genom en profet förde Herren (Jahve) Israel upp ut ur Egypten
och genom en profet blev han bevarad (vaktad, skyddad – hebr. shamar).
För du har varit fruktsam bland vassrören,
en östanvind ska komma,
Herrens (Jahves) vind kommer upp från öknen
och hans källor ska bli torra
och hans brunnar ska torka ut,
han ska tillspilloge
alla dyrbara skatter.
Joel (7)
För ett främmande folk har kommit upp över (hedningar har invaderat) mitt land.
Mäktiga, ja utan tal (oräkneligt många).
Deras tänder är som lejons tänder
med huggtänder som en lejoninna.
De springer som mäktiga stridsmän;
de bestiger en mur som en soldat.
Var och en rör sig, marscherar på sin givna bana
och viker inte av från sin väg.
De rusar in i staden,
de springer på murarna,
de klättrar upp i husen
och kommer genom fönstren som tjuvar.
Men jag ska undanröja inkräktaren från norr långt bort från er,
ja, jag ska förvisa honom till ett torrt och öde land,
hans förtrupp till det östra havet [Döda havet]
och hans eftertrupp till det västra havet [Medelhavet].
Hans odör ska stiga upp,
ja stanken från honom ska spridas. För han har gjort stora ting.
Förkunna detta bland länderna:
Förbered för krig.
Egga upp mäktiga stridsmän.
Låt krigarna avancera och attackera.
Låt nationerna resa sig
och gå upp till Jehoshafats dal.
Där ska jag sitta
och döma alla omgivande länder.
Amos (11)
Jag förde också upp dig ut ur Egyptens land
och ledde dig fyrtio år i vildmarken för att inta amoréernas land.
[Ett nyckelord i detta kapitel är hebr. som har betydelsen av att en överordnad granskar och inspekterar en underordnad. Det används om att räkna, se . Betydelsen kan vara att belöna eller straffa beroende på vad resultatet av summeringen av räkenskapen blev. Ordet används här för att rama in denna sektion, se och (2 ggr). Kapitlet har sju sektioner som bildar en kiasm: A Herren ska inspektera/straffa,
B Kommande förödelse – lejon och byte,
C främmande palats (hebr. ),
D Central vers: Israel gör inte rätt,
C´ Israels palats (hebr. armenot),
B´ Kommande förödelse – lejon och byte,
A´ Herren ska inspektera/straffa, ] Hör (hörsamma, lyd) detta ord som Herren (Jahve) har talat mot er Israels söner, över hela familjen [alla stammar, både Juda och Israel] som jag förde upp, ut ur Egyptens land när jag sade:
Fastnar en fågel i en snara på jorden, om det inte finns ett lockbete? [Nej, självklart inte.]
Sprätter en snara upp från marken, utan att ha fångat något? [Nej, självklart inte.]
"Jag har sänt pest ibland er
på samma sätt som i Egypten,
dina unga män har jag slagit med svärd
och har fört bort dina hästar
och jag har låtit stanken från ditt läger komma upp i dina näsborrar,
ändå har ni inte återvänt till mig,"
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Även om ni än offrar åt mig både brännoffer [] och matoffer [], finner jag ingen glädje i dem.
Jag vill inte se era shalomoffer [ett gemenskapsoffer som alla i familjen åt tillsammans, se ] av gödda kalvar.
[Nu följer ett nytt stycke. Stilen skiftar från poetisk till prosa.] Herren Herren (Adonaj Jahve) visade mig detta, och se han gjorde en gräshoppa när den senare grödan började spira, och se, det var efterskörden efter kungens höskörd.
Ska inte landet darra (av skräck) för detta och alla som bor därinne sörja? Likväl ska det resa sig i sin fulla längd (svämma över) som floden, och det ska plötsligt svälla upp och sjunka tillbaka igen som Egyptens flod (Nilen). [Nilen är känd för sina cykliska översvämningar som gör landet utefter floden mycket bördigt.]
Jag ska förvandla era religiösa glädjehögtider till sorgehögtider,
all er sång blir till klagan.
Jag ska klä alla i sorgekläder (klä alla höfter med säckväv),
och göra så att varje huvud är rakat [för att uttrycka sorg].
Jag ska låta det bli som när man sörjer ende sonen,
och när dagen är över har det varit en bitter (eländig) dag."
Om de så gräver sig ner till Sheol (underjorden, de dödas plats)
ska min hand ta dem där,
och även om de klättrar upp till himlarna
ska jag föra ner dem. []
För Herren Härskarornas Herre (Adonaj Jahve Sebaot)
är han som vidrör landet och det smälter och alla som bor där sörjer,
och det sväller upp som en flod (som svämmar över alla bräddar)
och sjunker tillbaka igen som Egyptens flod (Nilen). [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]
[ ingår i den bestämda sabbatsläsningen som man läste i alla synagogor i hela världen samma sabbat som staten Israel utropades 1948.] Är ni inte som Etiopiens
(Kushs) söner för mig, ni Israels söner,
förkunnar
(säger, proklamerar) Herren
(Jahve).
Har inte jag fört upp Israel, ut ur Egyptens land,
och filistéerna från
Kaftor [Kreta, se ] och
Aram (Syrien) från
Kir [plats/område i Mesopotamien – hebr. kir betyder mur]?
Obadja (1)
Frälsare
(räddare) [mäktiga stridsmän, de som blivit befriade] ska komma upp på berget Sion
[tempelberget i Jerusalem] för att döma Esaus berg
[Seir],
och kungariket
(herraväldet) ska vara Herrens
(Jahves).
Jona (4)
"Res dig upp och gå till
Nineve [Mosul i dagens Irak], den stora staden, och profetera mot den för dess ondska har kommit upp inför mitt ansikte."
[Namnet Jona betyder "duva" (se även ) och Amittaj betyder "sanning". Ordagrant är den första meningen: "Och Jahves ord kom till Jona, Amittajs son – sägande." Att boken inleds med ordet "och" (hebr. Vav) förstärker hur berättelsen hör samman med hela Bibelns budskap. Detta skrivsätt är inte ovanligt, se även t.ex. ; ; ; osv, dock är Jona den enda av de tolv profeterna som börjar med Vav.]Jag gick ner [se , ] till bergens botten,
jorden med hennes stängsel var omkring mig för alltid.
Likväl tog du mig upp ur djupet,
Herre min Gud (Jahve Elohim).
Herren Gud (Jahve Elohim) hade förberett ett litet träd (kurbitsträd, ricinbuske) och gjorde så att det växte upp över honom och befriade honom från hans missnöje (onda attityd). [Antagligen hade bladen från det solskydd Jona själv byggt vissnat och han var utsatt för solens hetta. Det ovanliga hebreiska ordet kikajon beskriver en oidentifierad buske eller ett träd. Bland förslagen finns kurbitsträd, ricinbuske, vinranka eller en oljeväxt. Ordet används bara här i hela Bibeln. Rotordet kir beskriver en bred yta och indikerar ett kraftigt bladverk och att trädet hade en paraplyliknande form som fungerade bra som ett solskydd. Ändelsen on i kikajon är en diminutiv form som förminskar ordet, därav översättningen "ett litet träd". Växten i sig måste ju varit några meter hög för att kunna täcka Jona, så från Jona perspektiv var det inget litet träd utan ett stort träd. Troligtvis används den diminutiva formen för att öka kontrasten i . Från Guds perspektiv var det ett litet träd i jämförelse med den stora staden Nineve.] Jona blev mycket glad över [att få skydd av] det lilla trädet.
Men nästa morgon hade Gud förberett en mask som angrep det lilla trädet så att det vissnade.
Mika (3)
Murbräckan (ordagrant: genombrytaren – den som slår upp porten) har gått upp framför dem,
de har brutit fram och gått vidare genom porten och gått ut där
och deras kung har gått framför dem
och Herren (Jahve) är deras huvud (härförare).
Många folk ska komma och säga: "Kom låt oss gå upp till Herrens berg,
upp till Jakobs Guds hus,
han ska lära oss sina vägar,
och vi ska vandra på hans stigar (leva efter hans instruktioner)." För undervisning (hebr. torah) ska gå ut från Sion,
Herrens (Jahves) ord från Jerusalem.
För jag förde dig upp och ut ur Egyptens land
och återlöste dig, ut ur slavhuset (slaveriet)
och jag sände Mose,
Aron och Mirjam framför dig.
Nahum (3)
[Murens väktare i Nineve ropar:]
Förgörare (splittrare, de som krossar och skingrar) har kommit emot dig!
[Ordagrant: inför eller framför ditt ansikte.]
Bemanna fästningsvallarna,
bevaka vägarna,
spänn fast bältet (omgjorda dina länder med kraft) [gör dig redo för strid, se även ; ]
och samla stor styrka (så mycket du kan).
Drottningen [Nineves drottning] är blottad – hon förs bort [i exil]
och hennes tjänarinnor jämrar sig med en röst som duvor som slår sig för bröstet.
ryttare gör sig redo,
blixtrande svärd
och glittrande spjut;
mängder av slagna
och högvis med döda kroppar,
det är ingen ände på kropparna
och man snubblar på deras kroppar.
Habackuk (2)
De tar upp dem med sina fiskespön,
fångar dem i sina nät
och samlar dem i sina fisketrålar
och därför fröjdas de och jublar.
Jag hör [Gud tala, se ], och min kropp skakar (jag blir illamående),
mina läppar darrar vid ljudet,
mina ben ruttnar (ordet betyder även reumatism)
och jag skakar där jag står. Jag ska ändå vila (vara i ro – hebr. nuach; snarlikt Noas namn, se även ) på olyckans dag
när han [babylonierna] kommer över folket [israeliterna] som han invaderar.
Haggai (1)
Gå upp till bergsbygden och hämta virke och bygg huset (templet).
Jag ska ha min glädje i det och jag ska bli ärad,"
säger Herren (Jahve).
Sakarja (6)
Det ska ske på den dagen att stort tumult (kaos, något som skapar stor fruktan och osäkerhet) från Herren (Jahve) ska uppstå bland dem, och de ska alla hålla sin grannes hand och hans hand ska resas mot grannens hand. [På grund av den fruktan som drabbar dem ska ingen längre lita på någon utan alla strider med varandra.]
Och det ska ske att alla människor som blivit kvar i alla de länder som gick upp mot Jerusalem, ska dra upp från år till år (varje år) för att tillbe Konungen Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) och fira lövhyddohögtiden (Sukkot).
Och det ska ske att vem än av familjerna på jorden som inte går upp till Jerusalem för att tillbe Konungen Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), över dem ska inget regn falla.
Om familjerna i Egypten inte drar upp och inte kommer, ska de inte ha något överflöd (torkan i brist på regn skapar svält), det ska bli en plåga som Herren slår nationerna med, som inte drar upp för att fira lövhyddohögtiden (Sukkot). [I tusenårsriket, som beskrivs här, finns det fortfarande en fri vilja att lyda Gud eller låta bli. Men nu får det direkta konsekvenser att vara olydig. Jämför med där livet förkortas för dem som inte lever som Gud har tänkt. Detta är viktiga löften. Det betyder att det fortfarande finns en möjlighet att bli frälst även under tusenårsriket. Faktum är att så länge vi lever finns möjligheten att bi frälst ända fram till domens dag som kommer efter tusenårsriket, se ; ; ; .]
Detta ska vara Egyptens straff och straffet för alla länder som inte drar upp för att fira lövhyddohögtiden (Sukkot).
höja, dra upp, stå upp
