4057b – מִדְבָּר (midbar)

öken


Typ:
Hebreiska: מִדְבָּר (midbar)
Ursprung:
Användning: 270 ggr i GT

Engelsk översättning

wilderness

Engelsk beskrivning

1) wilderness
1a) pasture
1b) uninhabited land, wilderness
1c) large tracts of wilderness (around cities)
1d) wilderness (fig.)


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (270 st)


och horeerna på deras berg Seir [sydöst om Döda havet – Edom], intill El-Paran, som är vid öknen.
Herrens ängel (budbärare) hittade Hagar nära en vattenkälla i öknen, källan som ligger på vägen mot [öknen] Sur.
Och Abraham steg upp tidigt på morgonen och tog bröd och ett skinn med vatten och gav det till Hagar, lade det på hennes skuldra och barnet, och sände iväg henne och hon gick iväg och irrade omkring i Beer–Shevas öken.
Och Gud (Elohim) var med ynglingen och han växte och han bodde i öknen och blev en bågskytt.
Och han bodde i Parans öken och hans mor tog (hämtade ut) en hustru åt honom från Egyptens land.
Ruben fortsatte: "Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte)." Han sade så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra tillbaka honom till hans far.
Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, som var präst i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds berg Horeb. [Mose är nu 80 år, han lämnade Egypten vid 40-års ålder och har vallat sin svärfars får sedan dess, se Apg 7:30. Horeb är ett annat namn för Sinai berg. Här var han nu som en enkel herde då Gud kallar honom att bli en herde för Israels folk och föra dem hit. Det var på Sinai berg Gud senare skulle ge dem lagen och bekräfta sitt förbund.]
De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahve), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
Herren sade till Aron [Moses tre år äldre bror som var kvar i Egypten]: "Gå och möt Mose i öknen." Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom. [Det var ett kärt återseende efter fyrtio år. Det visar också att de inte hade någon osämja mellan sig eftersom kyssen på den här tiden var ett viktigt fredstecken.]
En tid därefter gick Mose och Aron till farao och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära."
De svarade: "Hebréernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med plågor eller svärd."
Du ska säga till honom: 'Herren, hebréernas Gud har sänt mig till dig och säger; Släpp mitt folk så att de kan tjäna (hålla gudstjänst till) mig i öknen, och se, du har inte lyssnat.' [Här används det hebreiska ordet avodah för att "betjäna". Ordet betyder både att tillbe men också att arbeta. Samma ord används i vers 2 Mos 20:9 om att "arbeta" sex dagar och om slavarbetet i 2 Mos 1:13, 14, se även 1 Mos 2:5; 15. I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop.]
Vi måste vandra en tredagarsresa ut i öknen och offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) precis som han har instruerat oss."
Farao sade: "Jag ska låta er gå så att ni kan offra till Herren er Gud (Jahve Elohim) i öknen. Gå bara inte så långt bort. Be för mig."
Gud lät folket gå runt genom öknen mot Röda havet. Israeliterna marscherade som en krigshär (ordnade i strukturerade grupper) ut genom Egypten
Israeliterna bröt upp från Suckot och slog läger i Etam på gränsen till öknen. [De tar inte den snabbaste havsvägen "Via Maris" som går genom Filistéernas land, se vers 17, utan går i sydostlig riktning genom öknen Sinai.]
Farao ska säga angående Israels söner (folk): De vandrar planlöst i landet, öknen har stängt in dem. [Eftersom de vandrade söderut på Sinaihalvön var de omringade av vatten på alla sidor utom norrut och det kunde mänskligt sett verka helt meningslöst att gå den vägen, det skulle bara leda dem tillbaka till utgångspunkten om de inte hade några båtar som kunde ta dem över vattnet.]
och de sade till Mose: "Är det för att det inte finns några gravar i Egypten du fört oss ut hit för att dö i öknen? Varför har du behandlat oss så illa och fört oss ut ur Egypten?
Var det inte det vi sade i Egypten? Vi sade: 'Lämna oss ifred så att vi kan vara slavar under egyptierna.' Det är bättre för oss att tjäna egyptierna som slavar än att dö i öknen."
Sedan ledde Mose folket vidare från Vasshavet. De gick ut i öknen Shor. De gick tre dagar in i öknen och fann inget vatten.
När hela Israels folk vandrade ut från Elim och kom till Sinaiöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden sedan de hade lämnat Egypten,
klagade hela Israels folk på (lade hela skulden på, ropade högljutt mot) Mose och Aron i öknen.
Israeliterna sade till dem: "Om vi ändå hade fått dött för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger."
Medan Aron sedan talade till israeliterna, tittade de alla mot öknen, och då syntes Herrens härlighet (ära, glans, påtagliga närvaro) i ett moln.
När daggen var borta låg det ute i öknen något kornliknande (frasigt), tunt som rimfrost på marken.
Sedan sade Mose: Detta är vad Herren (Jahve) har befallt. Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
Hela Israels folk fortsatte sin vandring från Sinaiöknen och följde Herrens instruktioner [de följde molnstoden, se 4 Mos 9:18,19]. De slog läger i Refidim, men där fanns inget vatten att dricka för folket. [Detta är ett mycket torrt område i södra Sinaiöknen utan några vattenkällor. Israeliterna var omkring två miljoner människor, se 2 Mos 12:37.]
Så Jetro, Mose svärfar, kom med hans söner och hans hustru till Mose i öknen där han slagit läger på Guds (Elohims) berg.
Precis på dagen tre månader efter att Israels söner (barn) hade gått ut från Egyptens land kom de till Sinais öken.
De lämnade nämligen Refidim och kom till Sinais öken och slog läger i öknen. De slog läger framför berget [Sinai].
Jag ska sätta dina gränser från Röda havet (Vasshavet) till Filistéernas hav [Medelhavet] och från öknen (Negev eller Sinai) till floden Eufrat. För jag ska lämna landets invånare i din hand, och du ska driva ut dem ifrån dig.
som Herren (Jahve) befallde Mose på berget Sinai den dag då han befallde Israels söner att offra sina offer till Herren (Jahve) i Sinais öken.
Men geten, på vilken lotten föll att bli en syndabock, ska ställas fram levande inför Herren, för att bringa försoning med den och låta den gå som syndabock ut i ödemarken (öknen).
Aron ska lägga båda sina händer på den levande getens huvud och bekänna över den alla Israels folks missgärningar och alla deras överträdelser i alla deras synder och lägga dem på getens huvud och sända iväg den till ödemarken, i handen på en man som är redo [någon som ska leda ut geten i ödemarken, det är öknen öster om Jerusalem]. [Här talas också profetiskt om vad som skulle ske med Jesus. När översteprästerna slår Jesus i ansiktet uppfylls denna förebild, se Matt 26:67; Mark 14:65; Joh 18:22.]
Geten ska bära alla deras missgärningar till ett obebott land, och han ska låta geten gå ut i ödemarken.
Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken, i mötestältet (Tabernaklet – hebr. ohel moed), på den första dagen i den andra månaden, det andra året efter att de kommit ut ur Egypten [tabernaklet hade varit uppsatt en månad (2 Mos 40:17) och israeliterna hade varit nästan ett år i öknen], och sade:
Så som Herren (Jahve) befallde Mose, så gjorde han och räknade dem i Sinais öken.
Och Nadav och Aviho dog framför Herren (Jahve) när de offrade främmande eld framför Herren (Jahve) i Sinais öken, och de hade inga söner. Och Elazar och Itamar tjänstgjorde i prästens ämbete i närvaro av sin far Aron.
Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken den första månaden det andra året efter att de kommit ut ur Egyptens land och sade:
Och de firade påsk i den första månaden på den fjortonde dagen i månaden vid skymningen, i Sinai öken i enlighet med allt som Herren (Jahve) befallt Mose [2 Mos 12:18], så gjorde Israels söner.
Och Israels söner drog vidare i sin härordning, ut från Sinai öken, och molnet stannade i Parans öken.
Han svarade då: "Lämna oss inte, jag ber dig, för du har stor kunskap om hur vi kan slå läger i öknen och du ska vara för oss istället för våra ögon.
Därefter vandrade folket från Chatserot och slog läger i Parans öken.
Och Mose lät dem gå från Parans öken enligt Herrens (Jahves) befallning, alla av de män som var huvuden (ledare) för Israels söner.
Så de gick upp och bespejade (utforskade, undersökte) landet från öknen Tsin till Rechov vid Chamat.
Och de gick och kom till Mose och till Aron och till hela Israels söners församling, till öknen Paran, till Kadesh och förde tillbaka ord till dem och till hela församlingen och visade dem landets frukt.
Och alla Israels söner knotade mot Mose och mot Aron och hela församlingen sade till dem: "Vi kunde ha dött i Egyptens land, eller vi kunde ha dött i öknen!
"Eftersom Herren (Jahve) inte förmådde att föra detta folk in i landet som han med ed lovat dem, därför har han slaktat dem i öknen."
sannerligen, alla dessa män som har sett min härlighet och mina tecken som jag gjorde i Egypten och i öknen, men likväl har prövat mig dessa tio gånger, och inte lyssnat till min röst, [Talet tio är ett fullhetstal och kan här ses som att nu är deras överträdelser fullständiga, syndens mått är rågat, därför kommer nu domen som gör att den vuxna generation som lämnade Egypten inte får komma in i löfteslandet.]
Nu vistas amalekiterna och kananeerna i dalen. Vänd i morgon och gå in i öknen på vägen mot Vasshavet (Röda Havet)"
Era döda kroppar ska falla i denna öken, och alla de av er som blev räknade, efter hela ert antal, från 20 års ålder och uppåt, ni som har knotat (klagat) mot mig,
Men för er ska era kroppar falla i denna öken.
Och era söner ska bli ökenvandrare i 40 år och ska bära er vilsenhet till dess era kroppar ät förtärda i öknen.
Jag Herren (Jahve) har talat. Med säkerhet ska jag göra detta mot denna onda församling som har samlat ihop sig mot mig. I denna öken ska de förtäras och där ska de dö."
[Vers 30‑31 illustreras nu här i vers 32‑36 med ett exempel.] Och medan Israels söner var i öknen fann de en man som samlade ved på sabbatsdagen. [1 Mos 2:2‑3; 2 Mos 20:8‑11; 35:2; 4 Mos 5:13‑15]
är det en liten sak att du har fört oss upp från ett land som flyter av mjölk och honung för att döda oss i öknen och dessutom vill du göra dig själv till furste över oss?
Och Israels söner, hela församlingen kom till Tsins öken i den första månaden och folket bodde i Kadesh och Mirjam dog där och begravdes där.
Och varför har du fört Herrens (Jahves) församling till denna öken för att dö här, vi och vår boskap?
och folket talade mot Gud och Mose och sade: "Varför har du fört oss ut ur Egypten för att vi ska dö i öknen? Här finns varken vatten eller bröd att äta, och vi avskyr denna värdelösa manna."
Och de vandrade från Ovot och slog läger i Ije-Haavarim i öknen framför Moav mot soluppgången (österut).
Därifrån vandrade de och slog läger på andra sidan Arnon [som rinner genom wadi el-Mojib och mynnar ut i Döda havets sydöstra del] som är i öknen som kommer ut vid amoréernas gräns. För Arnon är Moavs gräns mellan Moav och amoreerna.
källan som furstarna grävde,
    som folkets ädla gjorde djup med sina spiror och sina stavar." Och från öknen till Mattana,
Men Sichon kunde inte stå ut med att Israel passerade genom hans gränser. Och Sichon samlade allt sitt folk och gick ut mot Israel i öknen och kom till Jahats, och han stred mot Israel.
Och när Bileam såg att det var gott i Herrens (Jahves) ögon att välsigna Israel, gick han inte som den andra gången för att söka spådomar utan vände sitt ansikte mot öknen.
Men bland dessa fanns inte en enda man (kvar) av dem som räknades av Mose och prästen Aron som räknade Israels söner i öknen Sinai [38 år tidigare, se 4 Mos 1:2].
För Herren (Jahve) hade sagt om dem: "De ska med säkerhet dö i öknen." [4 Mos 14:20‑24] Och inte en enda man var kvar av dem förutom Kaleb, Jefunnes son och Josua, Nuns son.
"Vår far dog i öknen och han var inte bland dem som gaddade ihop sig mot Herren (Jahve) i Koras grupp, utan dog sin egen död och han hade inga söner.
eftersom du var upprorisk mot min befallning i öknen Tsin vid Meriva, när du skulle hålla mig helig inför deras ögon." Detta är Meriva-Kadesh vatten, i öknen Tsin.
Och Herrens (Jahves) vrede var upptänd mot Israel och han lät dem vandra hit och dit i öknen i 40 år, till dess att hela den generation som hade gjort ont i Herrens (Jahves) ögon, var borta.
För om ni vänder bort från honom, ska han åter lämna dem i öknen, och så ska han förgöra hela detta folk."
Och de vandrade från Sukkot och slog läger i Etam, som ligger i kanten på öknen.
Och de vandrade från Pihachirot och passerade mitt genom havet till öknen, och de gick tre dagsresor in i Etams öken och slog läger i Mara.
Och de vandrade från Vasshavet (Röda havet) och slog läger i Sins öken.
Och de vandrade från Sins öken och slog läger i Dofka.
Och de vandrade från Refidim och slog läger i Sinais öken.
Och de vandrade från Sinais öken och slog läger i Kivrot Hatava
Och de vandrade från Etsion Gever och slog läger i Tsins öken, det är Kadesh.
[Syd]
Er södra sida ska vara från Öknen Tsin intill Edoms sida, och er södra gräns börjar vid slutet av Salthavet (Döda Havet) österut,
Dessa är orden (hebr. devarim) som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan, i öknen i Arava, mittemot Sof mellan Paran och Tofel, och Laban och Chatsarot och Di-Zahav.
Och vi vandrade från Chorev och gick genom hela denna stora och fruktansvärda öken som ni såg längs vägen till amoreernas bergsland som Herren vår Gud (Jahve Elohim) befallt oss, och vi kom till Kadesh Barnea. [Resan och farorna längs med vägen beskrivs i mer detalj i 4 Mos 11:1‑12:16.]
och i öknen där ni såg hur Herren er Gud (Jahve Elohim) bar er som en man bär sin son, hela vägen som ni gick till dess ni kom till denna plats.
Men ni, vänd er om och ta vägen till Vasshavet (Röda havet)."
Sedan [äntligen, efter 38 års vandring] vände vi och vandrade in i öknen längs vägen till Vasshavet (Röda Havet), som Herren (Jahve) talade till mig, och vi gick runt berget Seir [sydväst om Döda havet; bergsplatån där Edom ligger] många dagar.
För Herren din Gud (Jahve Elohim) har välsignat dig i allt arbete som dina händer utför, han känner till (är intimt förtrogen med) din vandring i denna stora öken. Dessa 40 år har Herren er Gud (Jahve Elohim) varit med er, ingenting har fattats er (ni har inte saknat något).
Så vi gick vidare från våra bröder, Esaus söner som bor i Seir, från Aravas väg, från Ejlat och från Etsin Gaver. Och vi vände och tog vägen genom Moavs öken. [Tel el-Kheleife ligger 2 km väster om Eilat. Det var Salomos huvudsakliga hamn för världsvidd handel, se 1 Kung 9:26.]
Och jag sänder budbärare ut från Kedemots öken till Sichon, Chesbons kung med ord om fred och säger:

Betser [Bosor] i öknen i Mishors land för rubeniterna [4 Mos 3:10; stad i området kring Medeba],
och Ramot i Gilead för Gaditerna
och Golan i Bashan för Manasse. [Jos 20:7‑8; 13:26]
Och du ska komma ihåg alla de vägar som Herren din Gud (Jahve Elohim) har lett dig dessa 40 år i öknen, att han har ödmjukat dig (tvingade dig att böja dig ner) för att pröva dig, för att veta (ha intim förståelse för, kunskap om) vad som är i ditt hjärta, om du vill hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) eller inte.
som ledde dig genom den stora och skräckinjagande öknen
    
    där det fanns ormar, ettriga ormar och skorpioner, och törstig mark utan vatten,
    som gav dig vatten ur den hårda klippan [2 Mos 17:1‑7],
    
som mättade dig med manna i öknen [2 Mos 16:31‑36], som dina fäder inte kände till,
att han ödmjukade dig (tvingade dig att böja sig ner) och att han prövade dig, för att göra dig gott till slut,
Kom ihåg, glöm inte hur du gjorde Herren din Gud (Jahve Elohim) vred i öknen. Från den dag då du gick ut från Egyptens land till dess du kom till denna plats, har du varit upprorisk mot Herren (Jahve).
för att inte landet som du fört oss ut ur ska säga: 'Eftersom Herren (Jahve) inte kunde föra dem in i landet som han lovat dem och eftersom han hatade dem, har han fört dem ut för att slakta dem i öknen.'
och vad han gjorde för er i öknen till dess ni kom till denna plats,
Varje plats som din fotsula beträder ska vara din [Jos 1:3], från öknen och Libanon, från floden, floden Eufrat ända till Västra havet (Medelhavet, kan även översättas "det hindrande havet") ska vara din gräns.
Jag har lett er fyrtio år i öknen, era kläder har inte blivit slitna på er och era skor har inte blivit slitna på era fötter.
Han (Herren) hittade honom (Israel) i ett ökenland,
    på avskrädeshögen i en vindpinad vildmark.
Han omslöt (gav beskydd åt) honom,
    han tog hand om (förbarmade sig över) honom,
    han behöll (bevarade) honom som sin ögonsten (ordagrant: vaktade honom som pupillen i sitt eget öga).
Eftersom du syndade mot mig i Israels söners mitt, vid Meribat-Kadesh vatten, i Tsins öken, eftersom du inte höll mig helig i Israels söners mitt. [4 Mos 20:1‑13]
Från öknen [vildmarken, i söder]
    och detta Libanon [de vita bergskedjorna i norr]
och ända till den stora floden,
    floden Eufrat [i öst], över hela hettiternas land [västra Syrien och den dominerande av de sju folkslagen i Kanaans land, se 1 Mos 15:16; 2 Kung 7:6] och till det Stora havet [Medelhavet – mot öppningen] där solen går ner [i väst] ska bli ert område (er gräns, kust). [Detta är en generell beskrivning av de södra och norra gränsernas dragning mot öst och väst. Här nämns öken, berg, flod och hav, vilket ger en fin beskrivning av ett land som består av alla sorters natur! En mer detaljerad redogörelse med varje stams område ges i Jos 14‑19, se även 1 Mos 15:18‑21; 5 Mos 11:24.
    Libanon betyder ordagrant "vit", och syftar på de vita trädbevuxna snöbeklädda bergskedjorna i norr i nuvarande Libanon. Detta är enda gången det står "detta Libanon", ett liknande uttryck finns i Jos 1:2 om "denna Jordan". Det kan syfta på att området var synligt, och Libanon representerar då de vita snöbetäckta bergen i norr (bl.a. Hermon) som är synligt från Döda havet en klar dag.
    Hettiternas land syftar inte på deras rike i nuvarande Turkiet, utan i så fall snarare på de områden i västra Syrien som de besatt. Något som också bekräftas av samtida egyptiska källor som benämner västra och centrala Syrien som "hettiternas land". På Abrahams tid fanns hettiterna i trakterna kring Hebron i södra Israel. Detta folkslag hade kolonier i Kanaans land och var de starkaste av de sju folkslagen där, se 2 Mos 3:8; Jos 3:10. Troligtvis används "hettiternas land" som ett samlingsbegrepp för alla dessa folkslag, eftersom de dominerade i bergsområdena i Judéen, men inkluderar även området i västra Syrien.]
Anledningen till att Josua omskar dem var denna: Allt folket som hade dragit ut från Egypten – alla män av stridbar ålder – hade dött i öknen under vägen från Egypten.
Allt folk som drog ut ur Egypten var omskuret, men allt folk som var födda i öknen under vägen när de drog ut ur Egypten hade inte blivit omskurna. [4 Mos 14:29‑34]
För Israels söner vandrade fyrtio år i öknen, även stridsmännen som kom ut ur Egypten förgicks, eftersom de inte lyssnade till Herrens (Jahves) ord, varför Herren (Jahve) svurit att han inte skulle låta dem se landet som Herren med ed lovade deras fäder att han skulle ge oss, ett land som flyter av mjölk och honung.
Och Josua och hela Israel betedde sig som om de var slagna framför dem och flydde längs vägen mot öknen.
Och när männen från Ai vände sig om, såg de hur röken från staden steg upp mot himlarna, och de hade ingen kraft att fly den ena vägen eller den andra vägen. Och folket [israeliterna] som flydde till öknen vände sig om mot förföljarna.
Och det skedde när Israel gjorde slut på slaktandet av alla Ais invånare på fältet, även i öknen där de förföljt dem, och de alla hade fallit för svärdseggen till dess de var förtärda, att hela Israel återvände till Ai och slog det med svärdsegg.
i bergsbygden och i låglandet och i Arava och på sluttningarna och i öknen och i söder (Negev). Hetiterna, amoreerna och kananeerna, periseerna, hivéerna och jebuseerna,
Och nu, se Herren (Jahve) har bevarat mig vid liv, som han talade, dessa 45 år från den tiden då Herren (Jahve) talade dessa ord till Mose medan Israel vandrade i öknen. Och nu, jag är idag 85 år.
[Nu följer uppdeleningen för Juda stam. I det kiastiska mönstret så har denna nivå barnen till de som inte är Rakels barn (Juda och Simon), för att i nästa nivå handla om Josef och Benjamin.] Och lotten för Juda söners stam efter deras familjer var till gränsen mot Edom till öknen Tsin söderut till den yttersta gränsen i söder.
I öknen:
Beit-Arava, Middin och Sechacha
[I detta stycke handlar det om Rakes son Josef, och hans söners arv. Det hör ihop med Benjamin i Jos 18:11‑28.] Och lotten för Josefs söner gick ut från Jordan vid Jeriko, vid Jerikos vatten i öster och gick upp från Jeriko genom bergsbygden till öknen, till Betel.
Och deras gräns på den norra sidan var från Jordan och gränsen gick upp till sidan av Jeriko i norr och gick upp genom bergsbygden västerut, och därifrån gick den till Beit-Avens öken.
Och bortom Jordan vid Jeriko österut avskilde de Betser i låglandets öken från Rubens stam,
och Ramot i Gilead från Gads stam
och Golan i Bashan från Manasse stam.
Och när de ropade till Herren (Jahve) satte han ett mörker mellan er och egyptierna, och lät havet skölja över dem, och era ögon såg vad jag gjorde i Egypten och ni bodde i öknen i många dagar.
Och keniterna, Moses svärfars söner [2 Mos 2:16], gick upp från Palmstaden [i vanliga fall Jeriko (5 Mos 34:3), men kan syfta på någon annan stad här] med Judas söner till Juda öken som är söder [ordagrant: "Negev"] om Arad, och de gick och bodde med folket.
Ve oss! Vem ska befria oss ur dessa mäktiga gudars hand? Detta är de gudar som slog egyptierna med alla slags plågor och i öknen. [I denna vers talar filistéerna utifrån sin egen polyteistiska uppfattning om många gudar och förstår inte att Israel bara har en Gud.]
och en grupp tog vägen till Beit-Choron,
och en grupp tog gränsvägen som ser ner över Tsevoims dal mot öknen.
Och Eliav, hans äldsta bror hörde när han talade med männen, och Eliavs vrede upptändes mot David och han sade: "Varför har du kommit ner? Och med vem har du lämnat fåren i öknen? Jag känner din äventyrslystnad och ditt hjärtas lättsinne. Du har kommit ner för att du vill titta på striden."
Och David vistades i öknen i bergfästena [naturliga bergfästen, grottor och klippor som gav skydd – hebr. masad; samma ord som den kända antika fästningen Masada i Negevöknen] och förblev i bergslandet i öknen Zif. [Tel Sif ligger strax söder om Hebron, ett kargt område med inte så många invånare där det är lätt att gömma sig.] Och Saul sökte honom varje dag men Gud (Elohim) gav honom inte i hans hand.
Och David såg att Saul kom ut för att söka hans liv och David var i Zifs öken i skogen.
Och de steg upp och gick till Zif före Saul. Men David och hans män var i Maons öken i Arava söder om Jeshimon.
Och Saul och hans män gick och sökte honom. Och de berättade för David, därför kom han ner till klippan och vistades i Maons öken. Och när Saul hörde det, jagade han efter David i Maons öken.
Och det hände när Saul hade återvänt från att förfölja filistéerna, att det berättades för honom och man sade: "Se David är i Ein-Gedis öken."
[Detta är det centrala stycket i kapitel 21-31.] Och Samuel dog och hela Israel samlades tillsammans och sörjde honom och begravde honom i hans hus i Rama.
    Då steg David och gick ner till Parans öken.
Och David hörde i öknen att Naval klippte sina får.
Men en av de unga männen [i Navals hus] berättade för Avichajil, Navals hustru, och sade: "Se, David sände budbärare från öknen för att hälsa vår herre och han var girig mot dem.
Och David hade sagt: "Helt fåfängt har jag vaktat allt som tillhör denne man i öknen så att ingenting fattades honom, allt som tillhör honom, och han har lönat mig med ont för det goda.
Och Saul steg upp och gick ner till Zifs öken och hade 3 000 utvalda män från Israel med sig för att söka David i Zifs öken.
Och Saul slog läger bland Chachilas kullar som är framför Jeshimon vid vägen. Men David vistades i öknen och han såg att Saul kom efter honom i öknen.
honung, smör (ost)
medan han gick en dagsresa [2-4 mil] ut i öknen. Efter vandringen satte han sig under en ginstbuske och önskade sig döden: "Nu räcker det. Herre, ta mitt liv på en gång. Jag är inte bättre än mina fäder."
Herren sade till honom: "Gå tillbaka samma väg du kom [genom Israel öster om Döda havet och Jordan] och fortsätt till öknen kring Damaskus. När du kommer fram ska du smörja Hasael till kung över Aram (Syrien).
På grund av din oändliga nåd (barmhärtighet, ömsinta kärlek) övergav du inte dem i öknen. Molnstoden försvann inte på dagen, utan ledde dem på deras väg. Eldstoden slutade inte att lysa upp den väg de skulle gå på natten. [Molnet och elden är en bild av den helige Ande och hans ledning.]
I fyrtio år gav du dem mat (försörjde du dem). Även i öknen behövde de inte sakna något. Deras kläder blev inte utslitna, och deras fötter svullnade inte.
Plötsligt kom en stark storm från öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det rasade samman över folket så att de dog. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig." [Den första och tredje olyckan orsakades av människor, den andra och fjärde berodde på naturkatastrofer. Vers 13 och 18 talar om samma fest hos den äldste brodern, vilket visar att allt detta hände inom loppet av en dag.]
så att det regnar
    på platser där ingen människa bor,
    
    och över öknar, där ingen människa finns,
Herrens (Jahves) röst får öknen att bäva,
Herren (Jahve) får Kadeshöknen att bäva.
Säkerligen skulle jag ta mig långt bort,
    jag skulle stanna i öknen. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
En psalm (sång ackompanjerad på strängar) av David, när han var i Juda öken. [Den torra ödemarken öster om Jerusalem ner mot Döda havet.] [Bakgrunden kan vara Davids egen sons Absaloms uppror då David tvingas fly till öknen, se 2 Sam 15‑17. I så fall kan referensen i vers 2 till hur David är "törstig" och hur han och de med honom anlände "utmattade" vara en beröringspunkt, se 2 Sam 16:14. En annan händelse kan vara när David fick fly för Saul, se 1 Sam 21‑31.]
-
Betesmarkerna i ödemarken dryper (droppar) [av livsnödvändig fukt],
    höjderna klär sig i glädje.
Upphöjelse (ära) kommer varken från öster eller från väster,
    inte ens ifrån öknen (söder).
Han klöv klippor i öknen
    och gav dem rikligt med vatten som vore det ur djupen.
Ja, de talade mot Gud (Elohim), de sade:
    Kan Gud duka ett bord i öknen?
Hur ofta gjorde de uppror mot honom i öknen
    och gav honom sorg i vildmarken.
Men sitt eget folk lät han dra ut som en fårhjord (flock av småboskap),
    han ledde dem som en boskapshjord i öknen.
"Förhärda inte ert hjärta, som vid Meriva [hebreiska för strid, provokation, tvist och gräl],
    som [den där] dagen i Massa [hebreiska för prövning, frestelse, test och förtvivlan] i öknen (vildmarken) [då israeliterna var utan vatten],
Jag är som en pelikan i öknen,
    jag har blivit som en uggla på en övergiven plats. [Jes 34:10‑15; Sef 2:13‑15]
Han tillrättavisade Röda havet och det torkade upp;
    han ledde dem genom djupen liksom genom öknen.
utan svävade ut i ohämmad lusta i öknen
    och prövade Gud (El) i vildmarken. [4 Mos 11]
Därför gav han dem sin ed
    att han skulle förgöra dem i öknen
De vandrade genom öknen på en öde väg,
    de fann ingen stad att bo i.
Han gjorde floder till öken
    och vattenkällor till törstig mark.
Han gjorde öknen till en vattenrik sjö
    och torrt land till vattenkällor.
Till honom som ledde sitt folk genom öknen,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
Bättre att leva i ödemarken
    än att bo med en tjatig (grälsjuk, stridslysten, hetlevrad) kvinna.
[Denna sektion är den fjärde och centrala i Höga Visan. I judisk tradition var det förr vanligt att bruden efter trolovningen väntade och förberedde sig i sitt eget hem (föräldrahemmet). Under tiden gjorde brudgummen i ordning parets nya hem. Oftast betydde det att han byggde till några nya rum på sin fars hus. När detta var klart hämtade han sin brud till bröllopet under pompa och ståt. Det är ett sådant brudtåg som beskrivs i de följande verserna. Jämför Jesus som säger att han ska gå till Fadern för att bereda rum åt oss, se Joh 14:1‑3. Någon gång i sista tiden före tusenårsriket ska han också hämta oss på ett spektakulärt sätt.] Vem är detta, hon som kommer upp från öknen
    som en pelare av rök,
parfymerad med myrra och rökelse,
    med köpmännens alla kryddor?
[Bokens sjunde och sista enhet består av en serie av tal. Till skillnad från tidigare stycken som alltid börjat med älskarna på skilda håll för att sedan förenas, börjar denna med att de är tillsammans.] [Kören:] Vem är hon som kommer ur öknen,
    lutad mot sin älskade (raring)?
[Mannen:] Under äppelträdet väckte jag dig,
    där var din mor i födslovåndor med dig,
    där var hon i födslovåndor och födde fram sitt barn.
som gjorde världen till en vildmark
    och fördärvade dess städer,
som inte öppnade fångarnas hus?'
Skicka lamm till landets härskare från Sela (den branta klippan)
    från öknen till Sions döttrars berg.
Cheshbons fält förtvinar
    och Shivmas vin också,
vars utvalda plantor
    övervanns (trampades till marken, fördärvades) av nationernas herrar,
de nådde ända till Jazer,
    de slingrade sig till vildmarken,
hennes grenar spreds utomlands,
    de passerade över havet.
Budskap om (profetord, börda över) öknen vid havet [troligtvis Babylon och området kring Eufrat floden]. Som en virvelvind i söder [hebr. negev] sveper fram,
    kommer det från öknen,
    från ett fruktat (fruktansvärt) land [mederna].
Den befästa staden är ensam,
    en boplats övergiven och försakad lik öknen,
där ska kalvar beta
    och där ska de ligga ner och förtära dess grenar.
Till dess anden utgjuts över oss från höjden
    och öknen blir ett fruktbärande fält,
    och det fruktbärande fältet räknas som skog.
Då ska rätten bo i öknen
    och rättfärdigheten ska vistas på det fruktbärande fältet.
Ödemarken (öppna, obebodda ytor) och öknen (torra platser utan tillförlitlig tillförsel av vatten)
    ska glädja sig,
och vildmarken [Arava, ökenområde i ravinen mellan Döda havet i norr och kusten i söder]
    ska blomma som en höstkrokus (lilja, ängssaffran, narciss).
Då ska den lame hoppa som en hjort,
    och den stummes tunga ska sjunga i glädje.
För vattenkällor ska bryta fram i ödemarken (öppna, obebodda ytor)
    och strömmar av vatten i vildmarken (ökenområdet i Arava)
En röst ropar (klagande): "Bered en väg för Herren i öknen [ta bort hinder],
    bygg en huvudväg (upphöjd väg) i vildmarken för vår Gud.
Jag ska öppna floder på de höga bergen
    och källsprång mitt i dalarna.
Jag ska göra vildmarken till en vattenrik sjö
    och det torra landet till vattenkällor.
I öknen ska jag plantera
    cedrar och akacieträd och myrten och olivträd (bokstavligt olja).
I ödemarken ska jag plantera
    cypresser, platanträd [stora träd – upp till 40 meter höga] och lärkträd tillsammans.
Låt öknen och dess städer lyfta upp sina röster,
    byarna som Kedar bebor [en nomadstam i norra Arava mellan Edom och Babylon],
    låt Selas [Edoms huvudstad, troligtvis nuvarande Petra] invånare jubla,
låt dem ropa från bergens toppar.
Se, jag gör [håller på att göra] något nytt [Upp 21:5]!
    Redan nu växer det fram [spirar som en planta] – märker ni det inte (skulle ni inte vara intimt förtrogna med det)?
Ja, jag ska göra en väg i vildmarken [Jes 40:3‑4; 35:5‑8],
    strömmar (floder) i öknen.
Markens djur ska ära mig,
    schakaler och struts,
för jag utgjuter (ger) vatten i vildmarken
    – strömmar (floder) i öknen för att ge mitt utvalda folk att dricka. [2 Mos 17:3‑6]
Varför, när jag kom, fanns där ingen människa?
    Varför, när jag kallade, var det ingen som svarade?
Är min hand avkortad så att den inte kan återlösa [Jes 59:1]?
    Eller har jag ingen kraft att befria?
Se, med min tillrättavisning torkar jag ut havet [2 Mos 14:21],
    jag förvandlar floderna till öken [Jos 3:16],
deras fiskar blir strandsatta
    eftersom där inte finns något vatten och de dör av törst.
Ja, Herren ska trösta Sion [tempelberget i Jerusalem],
    han ska trösta alla hennes ruiner.
Han ska göra hennes öken lik Eden,
    hennes ödemark som Herrens (Jahves) trädgård.
Fröjd och glädje ska höras där inne,
    tacksägelse och melodistämma (sång ackompanjerad med instrument).
Som ledde dem genom djupen,
    som en häst i vildmarken, utan att snubbla?
Din heliga stad har blivit en vildmark,
    Sion [tempelberget i Jerusalem] har blivit en vildmark, Jerusalem en ödemark.
Han är som en torr växt (naken, fattig; en buske som aldrig bär frukt) i ödemarken,
    och får aldrig uppleva det goda, även när det kommer.
Han ska bo på förbrända (torra) marker,
    på saltjord där ingen kan leva.
Så säger Herren (Jahve): "Folket som lämnades av svärdet, har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i öknen, dit jag gick för att ge Israel vila."
Till och med sjakalerna ger bröstet
    för att föda sina valpar,
men mitt folks döttrar har blivit grymma
    som strutsar i öknen. [Strutsen överger sina ungar, se Job 39:16] [Den tredje hebreiska bokstaven är: ג – Gimel. Tecknet avbildar en kamel. Ofta symboliserar den uthållighet; en kamel går genom öknen i hetta och kyla, oavsett omständigheter håller den huvudet högt och går framåt. Det första ordet i hebreiskan är "Till och med".]
Våra förföljare är snabbare (bokstavligt "lättare")
    än himlens örnar [Jer 4:13],
de jagar oss uppe på bergen
    och ligger i bakhåll för oss i öknen.
    [De finns överallt och kommer hela tiden ikapp oss, se Jer 52:8‑9.] [Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – Qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud och är också en bild på att stå bakom någon och hjälpa. I den här versen är det ordet "snabbare" som börjar på den bokstaven. Det förstärker känslan av att de är bakom ryggen, baksidan av huvudet där jag inte ser dem, hela tiden.]
Vi får vårt bröd med fara för vårt liv,
    på grund av vildmarkens svärd.
Och jag ska sträcka ut min hand över dem och göra landet fullständigt öde, mer öde än Divlatas öken på alla platser där de bor och de ska veta att jag är Herren (Jahve).
Och nu är hon planterad i öknen
    på en torr och törstig mark.
Jag ska sluta ett fredsförbund med dem. Jag ska göra slut på vilddjuren i landet, så man kan bo tryggt i öknen och till och med sova i skogarna.
Annars klär jag av henne naken
    och sätter henne som den dagen då hon föddes
och gör henne till en öken
    och gör henne till ett torrt land
    och slår henne med törst.
Se, därför ska jag locka på henne
    och föra henne ut i öknen och tala ömt till henne.
    [Ett tidigare exempel var när Israel räddades från slaveriet i Egypten, se 2 Mos 12‑17.]
Jag fann Israel
    som vin i öknen,
jag såg era fäder
    som den första skörden på fikonträdet hennes första vår,
men så snart som de kom till Baal-Peor
    avskilde de sig själva till de skamliga tingen
    och blev lika avskyvärda som det de älskar.
Jag kände (var intimt förtrogen med) dig i öknen,
    i landet med den stora torkan.
För du har varit fruktsam bland vassrören,
en östanvind ska komma,
    Herrens (Jahves) vind kommer upp från öknen
och hans källor ska bli torra
    och hans brunnar ska torka ut,
han ska tillspilloge
    alla dyrbara skatter.
Till dig Herre (Jahve) ropar jag,
    eftersom eld har slukat vildmarkens betesängar
    och flammor har satt fältens träd i brand.
Även fältens vilda djur flämtar till dig,
    för flodbäddarnas (wadis) vatten är upptorkat
    och eld har slukat vildmarkens betesängar.
Framför dem slukar (äter) en eld
    och bakom dem flammar eldslågor.
Framför dem är landet som Edens trädgård
    och efter dem är det en öde vildmark,
    ingenting undgår dem (allt utan undantag fördärvas där de drar fram).
Frukta inte ni markens djur,
    för öknens betesmarker har spirat,
träden bär sin frukt;
    fikonträdet och vinstocken skördar sin styrka.
    [Grödan har återhämtat sig så att allting på nytt bär riklig skörd.]
Egypten ska bli en ödemark
    och Edom en fruktlös öken
på grund av våldet mot Juda söner (barn)
    eftersom ni har spillt oskyldigt blod i deras land.
Jag förde också upp dig ut ur Egyptens land
    och ledde dig fyrtio år i vildmarken för att inta amoréernas land.
Bar ni fram slaktoffer och matoffer åt mig
    de fyrtio åren i öknen, ni Israels hus?
Han ska sträcka ut sin hand mot norr
    och ödelägga Assyrien
och göra Nineve till en ödemark,
    torr som öknen.
    [Sefanja förutsäger Nineves fall som sker 612 f.Kr.]
men Esau
hatade jag? [Hebreiska ordföljden i vers 2c och 3a är ordagrant ahav jakov v´esav sane. Verben står först och sist och förstärker kontrasten älska/hata. Uttrycket "hata" betyder inte att skoningslöst hata, utan är ett hebreiskt uttryck för jämförelse där någon blir utvald och på så vis blir mer älskad. Esau blir också välsignad, se 1 Mos 27:39, och folkslaget edomiterna som är ättlingar till Esau är ett brödrafolk till Jakob, se 5 Mos 23:7. Se även 1 Mos 25:19‑34; Rom 9:13] Jag gjorde hans höjder ogästvänliga och gav hans arv till ödemarkens schakaler.



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.