3389 – יְרוּשָׁלִַ֫ם, יְרוּשְׁלֵם (jeroshalaim, jeroshlem)

Jerusalem


Typ: N:N--L
Hebreiska: יְרוּשָׁלִַ֫ם, יְרוּשְׁלֵם (jeroshalaim, jeroshlem)
Ursprung: rarely יְרוּשָׁלַיִם a dual (in allusion to its two main hills (the true pointing, at least of the former reading, seems to be that of H3390 (יְרוּשָׁלֵם))) probably from (the passive participle of) H3384 (יָרָה) and H7999 (שָׁלַם) founded peaceful
Användning: 669 ggr i GT

Engelsk översättning

Jerusalem

Engelsk beskrivning

Jerusalem = "teaching of peace"
1) the chief city of Palestine and capital of the united kingdom and the nation of Judah after the split


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (669 st)


[Detta är första gången Jerusalem nämns i Bibeln. Det hebreiska namnet är Jeroshalajim. Hebreiskan har förutom singular och plural även dual som innebär två – ändelsen "-ajim" indikerar detta. Dualformen på Jerusalem har ibland tolkats som de två berg som staden vilar på, men går också bokstavligt att se som att staden betyder dubbel frid. Här antyds också att det finns två Jerusalem – det himmelska och det jordiska. I Uppenbarelseboken är det helt tydligt (Upp 21:2, 10), men även passager från profeterna (Jes 6:1) gör att den åsikten också finns i den rabbinska tolkningen. I antika egyptiska källor kallas staden "Ursalimmu" vilket betyder "fridens fundament/fredens grund".] Och det hände sig att när Adonitsedek [Namnet betyder "min herre är rättfärdighet"], Jerusalems kung, hörde hur Josua hade intagit Ai och fullständigt ödelagt det, så som han hade gjort med Jeriko och dess kung, så hade han gjort med Ai och dess kung, och hur invånarna i Gibeon hade gjort fred med Israel och var (vistades) ibland dem,
Därför sände Adonitsedek, Jerusalems kung (bud) till
Hoham, kung i Hebron,
och till Piram, kung i Jarmot,
och till Jafija, kung i Lachish,
och till Devir, kung i Eglon och sade:
Därför samlade sig de fem kungarna från amoreerna, Jerusalems kung, Hebrons kung, Jarmots kung, Lachishs kung, Eglons kung tillsammans och gick upp, de och deras härar och slog läger mitt emot Gibeon och krigade mot dem.
Och de gjorde så och förde fram dessa fem kungar till honom från grottan, Jerusalems kung, Hebrons kung, Jarmots kung, Lachishs kung, Eglons kung.
Jerusalems kung 1,
Hebrons kung 1,
och gränsen går upp i Hinnoms sons dal till sidan av jevuséerna söderut, det är Jerusalem, och gränsen går upp till toppen på berget som ligger framför Hinnoms dal västerut som är den yttersta gränsen av Refaims dal norrut.
Men jevuséerna, Jerusalems invånare kunde inte Juda söner driva ut, utan jevuséerna bor med Juda söner i Jerusalem till denna dag.
och Tsela, Elef
och Jevosi, det är Jerusalem,
Giva
och Kirjat. Fjorton städer med deras byar. Detta är Benjamins söners arv efter deras familjer.
Adoni-Bezek sade då: "70 kungar som samlar mat under mitt bord har sina tummar och stortår avhuggna. Som jag har gjort så har Gud (Elohim) återgäldat mig." De förde honom till Jerusalem och han dog där.
Och Juda söner stred mot Jerusalem [som också kallades Jebus, se Jos 15:63] och tog det och slog det med svärdsegg och satte staden i brand. [Detta var en tillfällig seger; David intar senare staden, se 2 Sam 5:7.]
Och jevuséerna som bodde i Jerusalem blev inte utdrivna av Benjamins söner utan jevuséerna bor med Benjamins söner i Jerusalem till denna dag.
Och David tog filisteens huvud och bar upp det till Jerusalem, men han lämnade sin rustning i sitt tält. [Varför bär David upp Goliats huvud till Jerusalem? På den här tiden fanns en plats som hette huvudskalleplatsen på Olivberget, där folken som bodde i landet före Israel brukade samla huvudena av dem som man besegrat i strid. Det är möjligt att David kände till detta och därför tog huvudet dit. Det var i så fall ett sätt för David att visa jevuséerna, som fortfarande bodde i Jerusalem, vad han gjort. Det är också en bild på att Jesus besegrar satan på huvudskalleplatsen.]
I Hebron regerade han över Juda i 7 år och 6 månader, och i Jerusalem regerade han 33 år över hela Israel och Juda.
Och kungen och hans män gick till Jerusalem mot jevuséerna, invånarna i landet som talade till David och sade. "Om du inte avlägsnar de blinda och de lama ska du inte komma hit", de tänkte: David kan inte komma hit.
Och David tog sig fler konkubiner och hustrur från Jerusalem efter att han kommit från Hebron och det föddes söner och döttrar till David.
Och dessa är namnen på dem som föddes åt honom i Jerusalem: Shamoa och Shovav och Natan och Salomo
Och David tog guldsköldarna som Hadadezers tjänare hade och tog dem till Jerusalem.
Men Mefivoshet bodde i Jerusalem, för han åt oavbrutet vid kungens bord, och han var lam i båda sina fötter.
Och Salomo gick i allians med farao, Egyptens kung, genom äktenskap och tog faraos dotter och förde henne till Davids stad, till dess han avslutat byggandet av sitt hus och Herrens (Jahves) hus och Jerusalems mur runtomkring.
Och Salomo vaknade, och se, det var en dröm, och han kom till Jerusalem och stod framför Herrens (Jahves) förbundsark och offrade brännoffer och offrade shalomoffer och gjorde en fest för alla sina tjänare.
[Detta är det centrala kapitlet i kapitel 3-11 som är en kiasm. Även kapitel 8 är format i en kiasm med sju sektioner.]
Hon kom till Jerusalem med ett mycket stort följe, kameler lastade med väldoftande kryddor, guld i mängd och dyrbara ädelstenar. Hon besökte Salomo och samtalade med honom om allt som låg på hennes hjärta.
… Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och judeiska bergsbyggden].
… befälhavaren (hebr. ravshake)
Men om du säger till mig: 'Vi litar på Herren vår Gud (Jahve Elohim)'. Är det inte han vars höga platser [offerplatser, ofta på höjder, se 2 Kung 18:4; 2 Krön 30:14; 31:1] och vars altare [er kung] Hiskia har tagit bort, och har sagt till Juda och Jerusalem: 'Ni ska tillbe inför detta altare?' [Den assyriske överbefälhavaren antar felaktigt att de andra offerplatserna var platser där Herren tillbads och att begränsa offren bara till Jerusalem skulle förnärma honom. Dessa höga platser och altaren var inte det sättet som Israels Gud skulle tillbes, se 5 Mos 12.]
Vilka är de bland ländernas alla gudar som har befriat dessa länder ur min hand, så att Herren (Jahve) skulle befria Jerusalem ur min hand?" [Talen i vers 18‑35 motsvarar nästan ordagrant Jes 36:4‑20. Det är troligt att en officiell transkribering av talet gjordes och fanns tillgänglig i arkiven.]
… Sions berg [tempelberget i Jerusalem]

Så säger Kyros, Persiens kung: Alla kungariken på jorden har Herren (Jahve) himmelens Gud (Elohim) gett till mig, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem, som ligger i Juda.
Vem som helst ibland er som tillhör hans folk, må hans Gud (Elohim) vara med honom. Låt honom gå upp till Jerusalem som ligger i Juda och bygga Herrens (Jahves), Israels Guds (Elohims) hus. Han är den Gud (Elohim) som bor i Jerusalem.
Och för alla [judar] som är kvar (kvarlevan) [som inte har tillräckligt med egna resurser för att återvända], var de än må bo [runt om i hela det stora persiska riket], låt folket [icke-judar] på dessa platser, förse honom med silver och guld, med gods [kläder, tält] och kreatur förutom de frivilliga offergåvorna till Guds (Elohims) hus i Jerusalem [så de kan återvända]. [Betydelsen beror på vilka "folket på dessa platser" syftar på. Om det är icke-judar, så blir betydelsen att alla judar som vill återvända skulle få möjlighet att göra det. Den tolkningen stärks utifrån att gåvorna som nämns är de gåvor som de tar med sig, se vers 6.] [Kyros regerade i Persien 539-530 f.Kr. Detta påbud avslutar den 70-åriga fångenskapen för det judiska folket i Babylon. Det var tre deportationer (605, 597 och 586 f.Kr.) och också tre återtåg (Serubbabel, Esra och Nehemja). De sjuttio åren kan beräknas på två sätt. Antingen från Nebukadnessars första attack 605 f.Kr. till 535 f.Kr. (då grunden till templet läggs) eller från Jerusalems fall 586 f.Kr. till templets färdigställande 516 f.Kr. då det återinvigs. Vers 1‑3 återfinns nästan ordagrant i 2 Krön 36:22‑23. Arkeologiska fynd som Kyros cylinder bekräftar att Kyros gjorde liknande proklamationer till andra folk och religioner. Frasen "det blev nedskrivet" i vers 1 är en teknisk term för att dokumentera. Tusentals lertavlor med lagar, kvitton och förbund har hittats i utgrävningar från den här tiden.]
Ledarna för Juda och Benjamin tillsammans med prästerna och leviterna, alla vars ande Gud (Elohim) hade uppväckt, steg upp och gick för att bygga Herrens (Jahves) hus som finns i Jerusalem.
Och kung Kyros hämtade alla tillbehör från Herrens (Jahves) hus som Nebukadnessar hämtat från Jerusalem och placerat i sina gudars hus.
Alla redskap av guld och av silver var 5 400. Sheshbatsar [Serubbabel] tog med sig allt detta när de bröt upp från fångenskapen i Babylon till Jerusalem. [Summan av de artiklar som listas i vers 9‑10 är 2 499, vilket inte stämmer överens med totalsumman 5 400. Troligtvis anges bara de viktigaste kärlen i uppräkningen, eller så har författaren bara tagit med en del av en sammanställning tillsammans med totalsumman.]
[Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem. Det finns också ett särskilt ord för detta i hebreiskan alija, vilket används här.] Dessa är provinsens söner som gick upp [till Jerusalem] från fångenskapen, av dem som förts bort, som Nebukadnessar, Babylons kung, hade fört till Babylon, och som återvände till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad;
När de kom till Herrens (Jahves) hus i Jerusalem gav några av familjernas överhuvuden frivilliga gåvor till återuppbyggnaden av grunden till Herrens (Jahves) hus.
Och när den sjunde månaden [höstmånaden Tishri, troligtvis 538 f.Kr.] var inne och Israels barn hade bosatt sig i sina städer, samlades folket som en man (som en enhet; samstämt) i Jerusalem.
I den andra månaden på det andra året, efter att de kommit till Herrens (Elohims) hus i Jerusalem, Serubbabel (Zerubbavel), Shealtiels son, och Jeshoa, Jotsadaks son och resten av deras bröder, prästerna, leviterna och alla dem som återvänt från fångenskapen till Jerusalem, började arbetet. De utsåg leviterna från 20 års ålder och äldre till att övervaka arbetet på Herrens (Jahves) hus.
Under Ahasveros (Achashverosh) regering, i början av hans regeringstid skrev de en anklagelse mot invånarna i Juda och Jerusalem. [Ahasveros regerade i Persien 486-465 f.Kr., han är även känd under det grekiska namnet Xerxes, se även Est 1:1.]
[Här i vers 8 skiftar texten från hebreiska till arameiska fram till Esra 6:18. Judarna var tvåspråkiga vid den här tiden, så för att undvika att hoppa mellan arameiska (som de persiska dokumenten som citeras var skrivna på) och hebreiska så skrivs även kommentarerna mellan breven på arameiska. Vers 9‑10 var troligtvis den sammanfattning av innehållet som fanns på skriftrullens utsida.] Rechum, befälhavaren (ordagrant: herre av befallningar), och Shimshaj, stadssekreteraren, skrev ett brev angående Jerusalem till kung Artaxerxes med följande innehåll:
-
Kungen bör veta att de judar som gav sig i väg från dig har kommit hit till oss i Jerusalem. De bygger nu upp den upproriska och onda staden, de reparerar murarna och förbättrar fundamenten.
I Jerusalem har det också funnits mäktiga kungar som har härskat över hela landet på andra sidan floden. Skatt, tull och vägpengar har getts till dem.
När det som stod i kung Artaxerxes skrivelse hade blivit uppläst för Rechum och skrivaren Shimshaj och deras medbröder, gick de till judarna i Jerusalem och hindrade dem med våld och makt.
Alltså upphörde arbetet på Guds hus i Jerusalem. Det blev förhindrat ända till den persiske kungen Darejaveshs andra regeringsår [520 f.Kr.]. [Darejavesh I övertog makten i Persien efter inbördeskriget efter Kambyses död. Några år in i sitt styre hade det politiska läget stabiliserats (förutom några strider med Egypten 518-519 f.Kr.). Under Darejavesh styre 522-486 f.Kr. nådde det persiska riket sin storhetstid.]
Profeten Haggai och Sakarja, Iddos son, profeterade för judarna i Juda och Jerusalem i Israels Guds namn som var över dem.
Serubbabel, Shealtiels son, och Jeshua, Josadaks son, började då bygga på Guds hus i Jerusalem. Guds profeter var med dem och hjälpte dem.
Dessutom lät kung Koresh hämta från templet i Babel de kärl av guld och silver som hade tillhört Guds hus men som Nebukadnessar hade tagit från templet i Jerusalem och fört till templet i Babel. Kung Koresh överlämnade dem åt en man vid namn Sheshbassar, som han hade tillsatt som ståthållare,
och sade till honom: Ta dessa kärl, res i väg och bär in dem i templet i Jerusalem och låt Guds hus byggas upp på sin plats.
Så kom denne Sheshbassar hit och lade grunden till Guds hus i Jerusalem. Från den tiden och ända till nu har man byggt på det, och det är ännu inte färdigt.
Om kungen samtycker bör man göra efterforskningar i kungens skattkammare i Babel för att ta reda på om kung Koresh har gett befallning att bygga detta Guds hus i Jerusalem. Därefter bör kungen meddela oss sin vilja om saken."

"I sitt första regeringsår gav kung Koresh denna befallning om Guds hus i Jerusalem [Esra 1:2‑4]: Huset ska byggas upp och vara en plats där man bär fram offer. Grunden ska läggas fast. Det ska byggas 60 alnar [27 meter] högt och 60 alnar [27 meter] brett
De kärl av guld och silver från Guds hus som Nebukadnessar tog ur templet i Jerusalem och förde till Babel [Dan 1:13] ska också lämnas tillbaka. De ska på nytt komma till sin rätta plats i templet i Jerusalem och sättas in i Guds hus."
Vad de behöver av ungtjurar, baggar och lamm till brännoffer åt himlens Gud, liksom vete, salt, vin och olja, ska efter uppgift av prästerna i Jerusalem ges dem dag för dag utan försummelse.
Må den Gud som låtit sitt namn bo där slå ner alla kungar och folk som räcker ut sin hand för att överträda denna förordning och förstöra detta Guds hus i Jerusalem. Jag, Darejavesh, ger denna befallning. Se till att den blir noggrant utförd!"
De insatte prästerna efter deras skiften och leviterna efter deras avdelningar [exakta detaljer ges i 1 Krön 23‑27] till att förrätta Guds tjänst i Jerusalem, så som det var föreskrivet i Moses bok. [Här avslutas den arameiska sektionen som började i Esra 4:8, vers 19 är hebreiska.]
Och några av Israels söner (barn) och några av prästerna, leviterna, sångarna, dörrvaktarna och tempeltjänarna kom upp till Jerusalem i kung Arttacheshasettas sjunde regeringsår. [Arttacheshasetta (Artaxerxes I) kom till makten 465 f.Kr. sedan satrapen Artabanos hade mördat hans far Xerxes I och även hans äldre bror Dareios hade dödats. Sju år efter detta är år 458 f.Kr.]
Han kom till Jerusalem i den femte månaden [Av] i kungens sjunde regeringsår. [Den första dagen i Av i Arttacheshasettas sjunde regeringsår motsvarar 4 aug 458 f.Kr.]
Han påbörjade sin resa upp från Babylon på den första dagen i den första månaden [Nisan] och kom till Jerusalem på den första dagen i den femte månaden [Av], [den långa resan gick bra] eftersom Guds (Elohims) goda hand var över honom. [Resan, via Karkemisch i norra Syrien, var en lång och farlig resa, se Esra 8:21‑22. Datumet 1 Nisan motsvarar 8 april och 1 Av 4 aug 458 f.Kr. Det tog drygt tre och en halv månad att resa de 140 milen och man gick i genomsnitt 15 km per dag. Särskilt den senare delen av resan under sommarmånaderna blir det väldigt hett i området. Datumen anspelar också på ett nytt uttåg liknande det från Egypten, se 2 Mos 12:2; 4 Mos 33:3. Det finns även en koppling till profeten Jesaja, se Jes 11:11‑16.]
Jag utfärdar nu en förordning, att var och en av Israels folk och deras präster och leviter som bor i mitt rike och som vill (av egen fri vilja) fara till Jerusalem ska resa med dig.
Kungen och hans sju rådgivare sänder i väg dig för att undersöka förhållandena i Juda och Jerusalem utifrån din Guds påbud, som är i din hand.
Du ska föra dit silver och guld som kungen och hans rådgivare frivilligt har gett till Israels Gud som bor i Jerusalem.
Ta också med dig allt silver och guld som du kan få i hela Babel tillsammans med de frivilliga gåvor som folket och prästerna ger till sin Guds hus i Jerusalem.
För dessa pengar ska du noggrant välja ut och köpa tjurar, baggar, lamm [till bränn- och syndoffer] och sådant som behövs till de matoffer och drickoffer som hör till. Detta ska du offra på altaret i er Guds hus i Jerusalem. [Esra hade säkert berättat för Arttacheshasetta om vad som behövdes för offren i templet, se vers 6.]
Alla de kärl du får till tempeltjänsten i din Guds hus ska du överlämna inför Jerusalems Gud.
Välsignad är Herren (Jahve) våra fäders Gud (Elohim) som har lagt på kungens hjärta att försköna Herrens (Jahves) hus i Jerusalem på detta sätt,
Vaka över och bevara dem till dess ni väger upp dem inför de ledande prästerna och leviterna och furstarna över Israels fäders hus i Jerusalem, i kamrarna i Herrens (Jahves) hus"
Prästerna och leviterna tog emot silvret, guldet och kärlen efter vikt för att föra det till Jerusalem, till vår Guds (Elohims) hus.
Sedan gav vi oss iväg från floden Ahava på den tolfte dagen i den första månaden för att gå till Jerusalem. Guds hand var över oss och han bevarade oss från fiendens hand och bakhåll längs vägen.
Så kom vi till Jerusalem och förblev där i tre dagar.
Även om vi är slavar har vår Gud (Elohim) inte övergett oss i vår träldom. Han har utökat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) mot oss inför Persiens kung, upplivat oss för att kunna bygga upp vår Guds hus, resa upp dess ruiner och ge oss en mur i Juda och i Jerusalem.
En förordning skickades runt i Juda och Jerusalem till alla de landsflyktigas söner att de skulle samlas tillsammans i Jerusalem.
Inom de tre dagarna samlades alla Juda och Benjamins män i Jerusalem. Det var den tjugonde dagen i den nionde månaden, och allt folket satt på den öppna platsen framför Guds (Elohims) hus, de darrade (bävade) både för sakens skull och på grund av regnet. [Den nionde månaden Kislev infaller runt november/december då regnperioden har börjat i Israel.]
att Chananja, en av mina bröder, kom från Juda, han och några män. Och jag frågade dem angående judarna som blivit kvar (kvarlevan) som överlevt fångenskapen och om Jerusalem.
Och de sade till mig: Kvarlevan från fångenskapen där i provinsen lider stort av nöd och skam. Jerusalems murar är nedbrutna och dess portar är nedbrända i eld.
Så jag kom till Jerusalem. När jag varit där tre dagar
gick jag och några män upp mitt i natten. Jag hade inte berättat för någon vad Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Jag tog inte med mig något annat djur än det jag själv red på.
Mitt i natten red jag ut genom Dalporten [Jaffaporten] i riktning mot Drakkällan och Dyngporten och inspekterade Jerusalems murar. De var raserade och portarna hade bränts ner.
Men nu sade jag till dem: "Ni ser vilken svår situation vi är i, hur Jerusalem ligger i ruiner och dess portar är nedbrända. Kom! Låt oss bygga upp Jerusalems mur igen och göra slut på vår vanära!"
Jag svarade dem genom att säga: "Himlens Gud ska låta det gå väl för oss (han hjälper oss att lyckas). Vi, hans tjänare, står upp och börjar återuppbyggnaden. Ni har ingen laglig rätt eller historisk anknytning till Jerusalem."
Och bredvid dem reparerade Ussiel son till Charhaja, guldsmeden. Och bredvid dem reparerade Chananja, en av parfymtillverkarna och de restaurerade Jerusalem ända till den breda muren.
Och bredvid dem reparerade Refaja, son till Hur, fursten över halva Jerusalems område. [Jerusalem var indelat i två områden, var och ett styrt av en ledare – Refaja och Shallom, se vers 12.]
Och bredvid dem reparerade Shallom, son till Hallochesh, fursten över halva Jerusalems område, han och hans döttrar. [Även kvinnor som vanligtvis inte deltog i byggnadsarbete var här med och bidrog till murens återuppbyggande.]
Men det hände sig att när Sanvallat och Tovija och araberna och ammoniterna och ashdoditerna hörde att reparationen av Jerusalems murar gick framåt och att skadorna började täppas till, då blev de mycket arga.
De konspirerade, alla tillsammans, och kom och stred mot Jerusalem för att skapa förvirring därinne (i staden).
Vid den tiden sade jag också till folket: "Låt varje person med sin tjänare övernatta inne i Jerusalem så att de kan vara vår vakt på natten och utföra arbete på dagen."
Du har också utsett profeter till att utlysa detta i Jerusalem, och de ska säga: 'Det finns en kung i Juda.' Nu ska det [dessa rykten] rapporteras till kungen [i Babylon] enligt dessas ord. Kom nu därför och låt oss rådslå tillsammans."
då satte jag min bror Chanani att ansvara över Jerusalem, tillsammans med Chananja, ståthållaren på fästningen (borgen, slottet), för han var en pålitlig man och fruktade (vördade) Gud (Elohim) mer än många andra.
Jag sade till dem: "Låt inte portarna till Jerusalem öppnas förrän solen har blivit varm (gått upp ordentligt över horisonten). Medan de fortfarande står på vakt (innan de avslutar sin tjänst för dagen) låt dem stänga och regla dörrarna. Utse också invånare i Jerusalem till vakter, var och en för sin egen väkt och var och en mittemot sitt eget hus." [Dygnet var indelat i olika väkter, då man avlöste varandra.]
Detta är folket i provinsen som återvände från fångenskapen i exil, som Nebukadnessar, kungen i Babylon hade fört bort och som återvände till Jerusalem och Juda, var och en till sin egen hemstad.
och att man skulle tillkännage och utropa i alla deras städer och i Jerusalem: "Gå ut på bergen och hämta löv av olivträd, planterade eller vilda, och löv av myrten, palmer och andra lummiga träd, och gör lövhyddor som det är skrivet."
[Detta kapitel ger lösningen på problemet i Neh 7:1‑4 där det inte finns tillräckligt med människor som bodde i Jerusalem för att beskydda staden. Folket hade tidigare (Neh 10:37) lovat att ge tionde av sin inkomst till Herrens tjänst, nu ger man även tionde av sig själva.] Folkets furstar bodde i Jerusalem. Det övriga folket kastade lott för att på så sätt var tionde man skulle utses att bo i Jerusalem, den heliga staden, medan nio tiondelar skulle bo i de andra städerna.
Folket välsignade alla som frivilligt bosatte sig i Jerusalem.
Detta är de huvudmän i provinsen som bodde i Jerusalem. Men i Juda städer bodde var och en i den stad där han hade sin ärvda besittning: vanliga israeliter, präster, leviter och tempeltjänare, likaså ättlingarna till Salomos tjänare.
I Jerusalem bodde en del av Juda barn och en del av Benjamins barn. [Man beräknar att 4 800 – 8 000 personer bodde i Jerusalem vid den här tiden. Uppräkningen här liknar den i 1 Krön 9.] Av Juda barn: Ataja, son till Ussia, son till Sakarja, son till Amarja, son till Shefatja, son till Mahalalel, av Peres barn,
Peres ättlingar som bodde i Jerusalem utgjorde tillsammans 468 vapenföra män.
Ledare bland leviterna i Jerusalem vid arbetena i Guds hus var Ussi, son till Bani, son till Hashabja, son till Mattanja, son till Mika, av Asafs barn, sångarna.
När Jerusalems mur skulle invigas, sökte man upp leviterna överallt där de bodde och förde dem till Jerusalem för att hålla invigningshögtid och glädjehögtid under tacksägelse och sång, med cymbaler, lyror och harpor.
Då samlades sångarnas söner från trakten omkring Jerusalem och från netofatiternas byar,
från Bet-Haggilgal och från markerna kring Geva och Asmavet, för sångarna hade byggt sig byar runt omkring Jerusalem.
På den dagen bar de fram stora offer och gladde sig, för Gud hade gett dem stor glädje. Också kvinnorna och barnen gladde sig, och glädjen från Jerusalem hördes vida omkring.
Medan allt detta hände befann jag mig inte i Jerusalem, för i Babels kung Artashastas trettioandra regeringsår [omkring 433 f.Kr.] hade jag återvänt till kungen. Men efter en tid bad jag kungen om tillstånd
och reste tillbaka till Jerusalem. Där fick jag veta allt det onda som Eljashib hade gjort för Tovijas (Tobias) skull, då han hade inrett ett rum åt honom i förgårdarna till Guds hus.
Vid samma tid såg jag i Juda hur man trampade vinpressarna på sabbaten och tog hem säd som man lastade på åsnor, likaså vin, druvor och fikon och allt möjligt som kunde bäras och förde det till Jerusalem på sabbatsdagen. Jag varnade dem när de sålde sina varor.
Tyrierna som vistades där förde in fisk och alla slags varor och sålde dem på sabbaten till judarna och i Jerusalem.
Så snart det började bli mörkt i Jerusalems portar före sabbaten, befallde jag att man skulle stänga portarna och att de inte skulle öppnas förrän efter sabbaten. Jag ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna för att inga varor skulle kunna föras in på sabbatsdagen.
Då stannade köpmän och försäljare av alla slags varor utanför Jerusalem över natten, och det både en och två gånger.
som hade förts bort från Jerusalem med de fångar som fördes bort med Jechonja, Juda kung, när han förts bort av Nebukadnessar, Babels kung [år 597 f.Kr., se 2 Kung 24:8‑17].
Gör gott i din glädje över Sion [tempelberget i Jerusalem],
    bygg upp Jerusalems murar.
från ditt tempel –
    upp till Jerusalem kommer kungar med gåvor till dig.
En psalm (sång ackompanjerad på strängar). Av (för) Asaf. [Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se 1 Krön 16:5. Hans namn betyder "en som samlar". Han anges som författare till tolv psalmer, se Ps 50 och Ps 73‑83.]
-
Gud (Elohim),
    folken har invaderat din arvedel,
    orenat ditt heliga tempel och lagt Jerusalem i ruiner.
De har hällt ut deras blod som vatten
    runt hela Jerusalem,
    och där fanns ingen som kunde begrava dem.
för att människor ska berätta om Herrens (Jahves) namn i Sion [tempelberget i Jerusalem],
    och förkunna hans lov i Jerusalem.
i gårdarna till Herrens (Jahves) hus,
    i din mitt, Jerusalem. Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu-jah)!
Våra fötter står
    i dina portar, Jerusalem.[Psalmen inleds med hur en pilgrim får höra att det är dags att gå upp till en av de tre årliga högtiderna i Jerusalem. På ett ögonblick mellan vers 1 och 2 har målet nåtts och synen av den heliga staden beskrivs.]
Jerusalem, byggd som en stad
    där husen står tillsammans (sluter sig tätt intill varandra, hus vid hus utan mellanrum).
Be för Jerusalems frid (shalom, välgång på alla områden);
    må de som älskar dig ha all slags framgång (hebr. shala). [Ps 48:3]
Som bergen omger Jerusalem, så omger Herren sitt folk både nu och för evigt. [Vers 1‑2 formar en kiasm där centralt en bild av Sion och Jerusalem används för att illustrera Guds beskydd. Jerusalem ligger på 800 meters höjd över havet i Judéens bergsområde. Runt hela staden reser sig bergen något högre än själva Jerusalem, särskilt österut. Jerusalem själv är också en kuperad stad eftersom den ligger på flera berg. Här i psalmen kan vi föreställa oss pilgrimen som firar en högtid i Jerusalem och som blickar ut över de omgivande bergen och liknar dem med Guds beskydd som omringar Guds folk. Bergen, och särskilt Sions berg, står för något fast och stadigt.]
Herren (Jahve) välsignar dig från Sion [tempelberget i Jerusalem]
    och låter dig se Jerusalems goda
    i alla dina livsdagar.
Välsignad vare Herren (Jahve) från Sion [tempelberget i Jerusalem], han som bor i Jerusalem. Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu-jah)!
Om jag glömmer dig O, Jerusalem,
    låt min högra hand förvissna (glömma sin skicklighet, begåvning).
Låt min tunga fastna i gommen i min mun,
    om jag inte kommer ihåg dig,
om jag inte gör Jerusalem
    till min högsta glädje.
Kom ihåg Herre (Jahve) mot Edoms söner,
    Jerusalems dag [då staden föll],
de sade: "Bryt ner, bryt ner,
    även dess grundvalar."
Herren (Jahve) bygger upp Jerusalem igen,
    han samlar det skingrade (deporterade) Israel.
Jerusalem, lova (prisa, vila i; stå i stum beundran inför – hebr. shavach) Herren,
    Sion, prisa (hebr. halal) din Gud.
Predikarens (sökarens, lärarens, talmannens – hebr. Kohelets) ord, son till David, kung i Jerusalem. [Hebr. kohelet beskriver någon som sammankallar en folkskara, talar, lär ut och även söker, samlar och sammanställer. Hebreiska ordet för folksamling är kahal och den som talar inför den är en Kohelet. Detta är också det hebreiska namnet på denna bok. Det engelska namnet är Ecclesiastes, från det grekiska ordet för folksamling ekklesia.]
[Nu följer ett stycke där Predikaren försöker förstå meningen med livet. Stilen skiftar från poesi till prosa och från tredje person till första person. Sju områden undersöks om de kan ge svaret på livets mening, men alla kommer till samma deprimerande svar. Gåtan om livets mening kvarstår.]

1. Försök att hitta en filosofisk förklaring

Jag, Predikaren (läraren, den som talar inför folkskaran – hebr. Kohelet), är kung över Israel i Jerusalem. [benämningen passar in på kung Salomo.]
Jag talade med mitt eget hjärta och sade: "Se, jag har fått stor [moralisk] vishet, mer än det som tidigare funnits före mig i Jerusalem, och mitt hjärta har sett mycket [moralisk] vishet och kunskap (personlig erfarenhet)."
Jag skaffade mig tjänare och tjänarinnor och tjänare föddes i mitt hus. Jag hade också en stor boskapshjord och småboskap, förutom allt som jag hade hos mig i Jerusalem.
Jag var stor och förökades mer än alla som varit före mig i Jerusalem, även min visdom förblev befäst.
Jag är svart (solbränd) [har arbetat med kroppsarbete utomhus], men vacker – oh Jerusalems döttrar,
    [svart] som Kedars [mörka] tält [vävda av svart gethår],
    [vacker] som Salomos draperier (tält).
Jag besvär er ni Jerusalems döttrar, vid gasellerna och vid fältets hindar,
    att inte väcka, att inte oroa kärleken förrän den själv önskar.
Jag besvär er ni Jerusalems döttrar,
    vid gasellerna och vid fältets hindar,
att inte väcka, att inte oroa kärleken
    förrän den själv önskar.
Han har gjort stolparna av silver,
    taket av guld
och sätet av purpur.
    Invändigt har den blivit klädd med kärlek av Jerusalems döttrar.
Jag besvär er ni Jerusalems döttrar,
    om ni finner min älskade (raring), vad ska ni säga honom?
    Att jag är sjuk av kärlek.
Hans mun är den allra sötaste. Ja han är helt och hållet underbar och åtråvärd.
Detta är min älskade (raring) och han är min vän,
    ni Jerusalems döttrar.
[Vers 4‑9 är den centrala versen i det femte stycket i Höga Visan. Brudgummen prisar brudens unika skönhet.] Du är skön min älskade, som Tirsa,
    älskvärd som Jerusalem,
    storslagen och skräckinjagande som en armé med många baner. [Tirsa är namnet på en kanaaneisk stad som senare blev huvudstad i Nordriket. Det är även namnet på en av Selofads döttrar. Ordet betyder ungefär gynnsam och fördelaktig. Baner står i plural, vilket visas i översättningen genom att skriva "många baner", se även Höga V 2:4. Mannen upprepar och bekräftar nu sin kärlek till kvinnan. En liknande uppräkning sker i Höga V 4:1‑5, där beskrivs ögonen som duvor. Här är hans så överväldigad att han ber henne vända bort ögonen!]
Jag ber er Jerusalems kvinnor, lova mig detta:
    väck inte upp kärleken och underhåll (föd inte) kärleken
    förrän den själv vill det (när det behagar den, när det är rätt tillfälle).
Synen av Jesaja, son till Amots, som han såg angående Juda och Jerusalem (i de tider, under de dagar)
    Ussia [regerade 792-740 f.Kr. – en god kung, men dog som spetälsk, se 2 Krön 26],
    Jotham [regerade ca 750-772 f.Kr. – en god kung, se 2 Krön 27],
    Ahas [regerade ca 735-715 f.Kr. – gjorde det som var ont, se Jes 7‑8; 2 Kung 16; 2 Krön 28] och
    Hiskia [regerade 715-686 f.Kr. – en god kung och reformator, se Jes 36‑39; 2 Kung 18‑20; 2 Krön 29‑32]
var kungar i Juda. [Jesajas far hette Amots. Hans namn är snarlikt profeten Amos från Tekoa (som levde tidigare i mitten på 700-talet) och skrev Amos bok, se Amos 1:1. Jesaja fick sin kallelse 740 f.Kr. (Jes 6:1‑3, 6) och hans 50-åriga tjänst sträcker sig över fyra kungars regeringsperioder fram till 686 f.Kr. Enligt traditionen blev han ihjälsågad som martyr av Manasse (Hiskias son), se 2 Kung 21:1‑6; Heb 11:37.]
Ordet som Jesaja, Amots son, såg angående Juda och Jerusalem.
Många folk ska komma och säga: "Kom låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds Hus, så att han kan undervisa oss om sina vägar, så vi kan vandra på hans stigar. För från Sion ska undervisning utgå (komma, förkunnas) och Herrens (Jahves) ord från Jerusalem.
Se, Herren Härskarornas Herre (Adonai Jahve Sebaot)
    tar bort stöd [militär stöttning; säkerhet och beskydd] och uppehälle [tillgång till livsnödvändiga behov] från Jerusalem och Juda,
all införsel av bröd och all vattenförsörjning,
För Jerusalem är i ruiner
    och Juda har fallit,
eftersom deras tungor (deras tal) och deras gärningar är emot Herren (Jahve),
    de provocerar ögonen av hans härlighet (vanhelgar hans härlighets närvaro).
Då ska det ske att vem som än är kvar i Sion [tempelberget i Jerusalem] och vem som än är kvar i Jerusalem ska kallas helig, alla som är upptecknade bland de levande i Jerusalem.
Efter det att Herren (Adonai) har tvättat bort smutsen från Sions döttrar och har rensat bort Jerusalems blod från hennes mitt med domens ande och med brinnande ande,
Och nu ni Jerusalems invånare och Juda män,
    döm – jag ber er – mellan mig och min vingård.
Det hände under Achas dagar, son till Jotham, son till Ussia, Juda kung [735-715 f.Kr.], att kung Retsin från Aram (Syrien) [740-733 f.Kr.] och kung Pekach, son till Remaljaho, från Israel [Nordriket, 752-732 f.Kr.] gick upp till Jerusalem för att kriga mot det. [2 Kung 16:5‑18; 2 Krön 28:16‑21]
Han ska vara er helighet,
    men en stötesten [som de snubblar på] och en klippa till anstöt
för både Israels hus
    och en fälla och en snara för Jerusalems invånare.
Som min hand har nått avgudarnas kungadömen,
    vars inristade bilder övertrumfar dem av Jerusalem och Samarien,
ska inte jag, som jag har gjort mot Samarien och hennes avgudar,
    också göra mot Jerusalem och hennes avgudar?"
Därför ska det ske att när Herren (Adonai) har visat hela sitt arbete över berget Sion (tempelberget i Jerusalem) och över Jerusalem, ska jag straffa frukten av kungens arroganta hjärta i Assyrien och härligheten av hans högfärdiga utseende.
Denna dag ska han stanna vid Nov [1 Sam 21‑22],
    skaka sin hand
mot berget Sion (tempelberget),
    Jerusalems kulle.
Och du räknade Jerusalems hus
    och bröt ner husen för att förstärka muren.
och jag ska klä honom med din mantel
    och omgjorda honom med din gördel,
och jag ska anförtro ditt regentskap i hans hand,
    och han ska bli en far för invånarna i Jerusalem och för Juda hus. [Namnet Eljakim, som betyder "må Gud upprätta" har hittats på flera sigillavtryck i Tell Beit Mirsim, Bet Shemesh och Ramat Rahel. Han tjänade som en asher al habajit (kunglig tjänare) under kung Hiskia 2 Kung 18:18; 19:2. Avtrycken från sigillen har hittats på krukor daterade till Hiskias regeringstid 701 f.Kr..]
Sedan ska månen blygas och solen skämmas,
    för Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) ska regera
på Sions berg och i Jerusalem och inför hans äldste ska härlighet råda.
Och det ska ske den dagen att en stor shofar (bagghorn) ska blåsas, och de ska komma som var förlorade i Assyrien, och de som var skingrade i Egypten, och de ska tillbe Herren (Jahve) på det heliga berget i Jerusalem.
Hör därför Herrens (Jahves) ord, ni bespottare
    som sjunger folkets nidvisor som är i Jerusalem. [Ords 1:22; 9:7, 8, 12; 13:1]
För folket i Sion som bor i Jerusalem ska inte gråta mer, han ska sannerligen visa nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanan) mot er, när han hör ropet av er röst ska han svara er.
Som fåglar svävar [ovanför sitt bo och bevakar det],
    så beskyddar (bevakar)
        Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) [med alla sina himmelska härar] Jerusalem;
    han beskyddar (bevakar)
och räddar, passerar över (hebr. pasa, se 2 Mos 12:13, 23, 27) och befriar."
Hans klippa ska försvinna på grund av terror (skräck)
    och hans furstar ska förskräckas vid prövningen,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
    vars eld är i Sion [tempelberget i Jerusalem],
    och hans låga i Jerusalem.
Se, på Sion [tempelberget] staden för våra högtidliga samlingar,
    dina ögon ska se Jerusalem en fridfull boning,
    ett tält ska inte flyttas,
dess tältpluggar (tältpinnar) ska inte dras upp,
    inte heller ska någon av tältlinorna brista (gå av, gå sönder).
Assyriens kung sände sin befälhavare [hebr. ravshake – "stor munskänk", troligtvis en titel på den som ledde fälttåget, se även 2 Kung 18:17] från Lachish till Jerusalem [2 Krön 32:9], till kung Hiskia med en stor armé. Och han stod vid kanalen till den övre dammen på huvudvägen vid valkarnas fält [där man tvättade och torkade kläder]. [Detta är exakt samma plats som Jesaja mötte Achas, se Jes 7:3. Troligtvis i trakten av den nuvarande norra Damaskusporten i Jerusalem. Medan Assyriens kung Sancheriv belägrade Lachish sände han sin befälhavare (främsta munskänk) till Jerusalem för att pressa Hiskia att kapitulera utan strid. Han var troligen vald till uppdraget eftersom han pratade flytande hebreiska, se vers 11‑13. Belägringen av Lachish finns väl dokumenterad i en serie reliefer på väggarna i Sancherivs festsal i Nineve.]
Men om du säger till mig: Vi litar på Herren vår Gud (Jahve Elohim). Är det inte han vars höga platser [offerplatser, ofta på höjder, se 2 Kung 18:4; 2 Krön 30:14; 31:1] och vars altare [er kung] Hiskia har tagit bort, och har sagt till Juda och Jerusalem: Ni ska tillbe inför detta altare? [Den assyriske överbefälhavaren antar felaktigt att de andra offerplatserna var platser där Herren tillbads och att begränsa offren bara till Jerusalem skulle förnärma honom. Dessa höga platser och altaren var inte det sättet som Israels Gud skulle tillbes, se 5 Mos 12.]
Vilka är de bland ländernas alla gudar som har befriat dessa länder ur min hand, så att Herren (Jahve) skulle befria Jerusalem ur min hand?" [Talen i vers 4‑20 motsvarar nästan ordagrant 2 Kung 18:19‑35. Det är troligt att en officiell transkribering av talet gjordes och fanns tillgänglig i arkiven.]
"Detta ska ni tala till Hiskia, Juda kung, och säga: Låt inte din Gud som du litar på lura dig och säga: 'Jerusalem ska inte ges i den Assyriske kungens hand.'
är detta ordet som Herren (Jahve) har talat om honom.
Jungfrun dottern Sion
    har föraktat dig och skrattat åt ditt hån,
Jerusalems dotter
    har skakat sitt huvud mot dig.
För från Jerusalem ska en kvarleva komma fram
    och från berget Sion de som överlevt.
Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) nitälskan
    ska göra detta.
"Tala mjukt till hjärtat av Jerusalem,
    och berätta
för hennes tid i krigstjänst är över,
    för hennes nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) är fullbordad,
för Herren har låtit henne få betala
    dubbelt för alla hennes synder."
Gå upp på ett högt berg, du Sion
    som bär fram ett glädjens budskap.
Ropa ut det högt,
    du Jerusalem som bär fram ett glädjens budskap.
Ropa, var inte rädd!
    Säg till städerna i Juda: "Här är er Gud!"
Jag ska ge ett förebud till Sion [tempelberget i Jerusalem]: "Se, se dem",
    och till Jerusalem en budbärare med gott budskap.
Det bekräftar hans tjänares ord
    och uppfyller hans budbärares råd,
som säger till Jerusalem: "Hon ska bli bebodd"
    och till Juda städer: "De ska bli uppbyggda
    och jag ska resa upp dess ödelagda platser."
Som säger om Kyros: "Han är min herde och ska utföra alla mina önskningar"
    och säger till Jerusalem: "Hon ska bli uppbyggd"
    och till templet: "Min grund ska bli lagd."
[Detta är den femte och centrala delen i kapitel 49-54.] Vakna upp! Vakna upp!
    Res dig upp Jerusalem,
som har druckit vid Herrens (Jahves) hand,
    bägaren med hans raseri.
Du har druckit avskummet av skakningens (skräckens) bägare,
    ja druckit ur den till botten.
    [Skakningens är i verbformen hitpael – som indikerar att man darrar av obeskrivlig skräck, se även vers 22.]
Vakna upp, vakna upp! [Var redo – det är dags nu!]
Klä på dig dina härlighetskläder Jerusalem,
    den heliga staden.
För inga fler oomskurna och rituellt orena ska fortsättningsvis komma in till dig.
Skaka av dig dammet och res dig upp
    – sätt dig på din tron Jerusalem.
Frigör dig från banden som binder din nacke,
    du fängslade dotter Sion [tempelberget i Jerusalem].
Brist ut i jubel tillsammans, ni Jerusalems ruiner,
    för Herren tröstar sitt folk [Jes 40:1], han återlöser Jerusalem. [Verbet återlöser är hebreiska gaal och den som återlöser är en "Goel". Återlösning är ett centralt begrepp i Bibeln, se 3 Mos 25:25; Rut 2:20; 3:9; 4:8‑10. Det helt centrala i Jesu tjänst här på jorden är att vara mänsklighetens återlösare, vår Goel, Jesus Messias fullföljer det uppdraget när Han går till korset och frivilligt betalar det pris som krävs för vår återlösning, se Ps 19:15; Job 19:25; Joh 1:29; Apg 20:28; Upp 5:1‑5.
    Det hebreiska namnet på Jerusalem är Jeroshalajim. Hebreiskan har förutom singular och plural även dual som innebär två, ändelsen ajim indikerar detta. Dual-formen på Jerusalem har ibland tolkats som de två berg som staden vilar på, men går också bokstavligt att se som att staden betyder dubbel frid. Ur Guds perspektiv är Jerusalem världens mittpunkt. Det finns även en intressant iakttagelse att rent språkligt pekar världens språk också mot Jerusalem. Skriftspråken öster om Jerusalem läses från höger till vänster, medan språken väster om Jerusalem läses från vänster till höger. Det betyder bland annat att Jerusalem inte bara representerar Israel och judarna utan hela världen och hela mänskligheten. Gud återlöser hela världen.]
[Herrens tjänare (som Herrens ande är över) – Messias – fortsätter att vara den som talar, se Jes 61:1; Luk 4:18‑21.] För Sions [tempelberget i Jerusalem] skull ska jag inte tiga
    och för Jerusalems skull ska jag inte ge mig ro,
förrän hennes rättfärdighet lyser i klarhet
    och hennes frälsning som en brinnande fackla.
På dina murar Jerusalem, har jag satt väktare [för att vaka efter goda nyheter, se Jes 52:7‑8];
    hela dagen och hela natten – de ska aldrig tiga
Ni som påminner Herren (Jahve) [i bön],
    ge er ingen vila,
och ge honom ingen vila förrän han stadfäster
    och gör Jerusalem till en lovsång på jorden.
    [Jämför med Messias, se Jes 61:1; 62:6‑7; 62:1.]
Din heliga stad har blivit en vildmark,
    Sion [tempelberget i Jerusalem] har blivit en vildmark, Jerusalem en ödemark.
Nej, var glada och jubla för evigt
    i det som jag skapar,
för jag skapar Jerusalem till att bli en källa för glädje,
    och hennes folk till lycka.
Jag ska jubla i Jerusalem
    och glädja mig över mitt folk.
Ljudet av gråt och klagan (rop av smärta och ångest)
    ska aldrig mer höras där.
Fröjdas med Jerusalem och gläd er med henne,
    alla ni som älskar henne,
jubla och var glada med henne,
    alla ni som sörjde för hennes skull,
Som den [man – son som nu växt upp] som ska tröstas (lugnas, stillas) av sin mor,
    så ska jag trösta er – ja, i Jerusalem ska ni bli tröstade." [I vers 7‑9 beskrivs hur ett folk och ett land föds. I vers 11 dias barnet, som sedan växer och bärs på höften och gungas i knäet, se vers 12. Här i vers 13 används hebreiskans ish som är ordet för en vuxen man. Inom judendomen räknas man som vuxen vid 13 år ålder. Jesaja hade mycket väl kunna använt andra ord för att beskriva ett barn, såsom i t.ex. Jes 49:15, men Herren verkar just vilja betona att folket - som han förut sett som sina små diande barn – nu har växt upp och därför står framför honom som vuxna män. Se även 1 Kor 3:1‑2.]
De ska föra alla dina bröder ut från alla de länderna som ett offer till Herren (Jahve), på hästar och i vagnar, på bärstolar och på mulor och på raska djur till mitt heliga berg Jerusalem, säger Herren, som Israels söner bär fram sina offer i rena kärl in i Herrens hus.
Och det kom i Jehojakims dagar, son till Joshijaho, kung i Juda, till slutet på det elfte året till Tsidkijaho [2 Kung 24:18–20; 2 Krön 36:11‑16], son till Joshijaho, Juda kung, till bortförandet av Jerusalem i den femte månaden. [Exilen till Babylon år 586 f.Kr., se 2 Kung 25:1‑21; 2 Krön 36:4‑8.]
för jag ska kalla på alla familjer från kungarikena i norr förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
och de ska komma och de ska ställa sina troner
    vid ingången till Jerusalems portar
och mot alla dess murar runt omkring
    och mot alla Juda städer.
… sanning (trofasthet)
… Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och judeiska bergsbyggden]

-

Brevet till Babylon

Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), Israels Gud (Elohim), till alla de deporterade fångar som jag har fört bort från Jerusalem till Babylonien:
Ni alla fångna [i exil], som jag tvingade att lämna [skickade ut från] Jerusalem att gå till Babylon, lyssna på budskapet från Herren (Jahve).
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot),
    Israels Gud:
Under hans styre ska Juda vara i trygghet och Jerusalem ska leva i säkerhet.
    I de dagarna ska Jerusalem kallas: "Herren (Jahve) har gett oss rättfärdighet."
Så förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot),
    Israels Gud:
Våldet som utövats mot mig ska komma över Babel, säger Sions invånare, och mitt blod ska komma över Kaldéernas invånare, säger Jerusalem.
Ni som har flytt svärdet, gå, stå inte still, kom ihåg Herren (Jahve) från långt borta och låt Jerusalem komma i ert sinne.
Jerusalem kommer ihåg
    i dessa dagar av lidande (nöd) och hemlöshet
alla sina skatter
    från forna dagar.
När hennes invånare föll i fiendens hand
    var ingen där för att hjälpa henne.
Hennes fiender såg hennes nakenhet
    och gjorde narr av hennes ödeläggelse. [Den sjunde hebreiska bokstaven är: ז – Zajin. Tecknet avbildar ett svärd. Bokstaven symboliserar rörelse och iver. Bokstaven används i ordet "kommer ihåg" och förstärker minnet av Jerusalems glansdagar och fördjupar därmed även sorgen över det som gått förlorat. Sorgen känns som att få ett svärd i hjärtat.
    Här används ordet kedem för att beskriva forna dagar. Ordet betyder egentligen öster. Detta väderstreck har mycket i sig och handlar bland annat om att samtidigt se både bakåt och framåt och göra bokslut med det som varit och samtidigt se och stadfästa visionerna för sin framtid. I denna fas av sorgeprocessen orkar man bara att minnas och sörja och även det finns i uttrycket kedem.]
Jerusalem har syndat svårt [ordagrant "synd syndar"; begått upprepade överträdelser, syndat mer och mer],
    därför har hon blivit som en rituellt oren.
Alla som tidigare höll henne i ära,
    föraktar henne nu när de ser hennes nakenhet.
Själv suckar hon (stönar av sorg och smärta)
    och vänder sig bort. [Den åttonde hebreiska bokstaven är: ח – Chet. Tecknet avbildar ett staket. Bokstaven symboliserar något som binder samman och inhägnar, rent fysiskt som ett staket eller en mur, eller socialt som vänskap och kärlek. Denna vers inleds i hebreiskan av det hebreiska ordet chata som upprepas två gånger, först som substantiv och sedan som verb. Upprepningen är hebreiskans sätt att förstärka ett uttryck och översätts "har syndat svårt". Här görs det tydligt hur avgrundsdjupa dessa överträdelser och synder är. Det förstärker lidandet i sorgen. Att hon vänder sig bort blir som en markering av en gräns där murar och staket saknas.]
Sion [tempelberget i Jerusalem] breder ut sina händer (i en gest av uppgivenhet)
    där finns ingen som tröstar henne.
Herren (Jahve) har befallt angående Jakob
    att de runt omkring honom ska bli hans fiender.
Jerusalem är som en oren [Klag 1:8‑9]
    ibland dem. [Den sjuttonde hebreiska bokstaven är: פ – Pe. Tecknet avbildar en mun. Symboliserar ofta tal och relationer. Här är det ordet "breder ut" som börjar med denna bokstav, och förstärker uppgivenheten. Det blir som en extra suck.]
De sitter på marken i tystnad,
    de äldsta av Sions döttrar;
de har kastat jord på sina huvuden [ett av flera uttryck för djup sorg],
    de har klätt sig i säcktyg [ett annat uttryck för sorg].
Jerusalems jungfrur
    hänger med huvudet mot marken [ännu ett uttryck för sorg]. [Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – Jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Eftersom denna bokstav är en punkt så är det början på alla andra bokstäver, och beskriver ofta skapelsen. Handen symboliserar styrka och kraft. I denna vers börjar ordet "De sitter" med denna bokstav och betonar djupet i sorgen. Hela versen visar oss olika sätt att praktiskt uttrycka sin sorg genom skilda handlingar. Att göra detta, oavsett hur, vilket kan skilja sig mellan olika kulturer, är en väsentlig del av att i reaktionsfasen ta in vad som drabbat mig. Jämför det sorgband som vi bar här i Sverige tidigare, det finns fortfarande men används numera sällan. Handen symboliserar det vi gör, därför hör alla dessa konkreta uttryck för sorg ihop med handen.]
Vad ska jag ta till vittne (undervisningsexempel) för dig?
    Vad ska jag likna dig vid, du dotter Jerusalem?
Vad kan jag jämföra dig med så att jag kan trösta dig,
    du jungfru, dotter Sion?
För din skada är stor som havet,
    vem kan läka dig? [Den trettonde hebreiska bokstaven är: מ – Mem. Tecknet avbildar vatten och står för vatten, folk, nationer och språk. I denna vers börjar ordet "Vad" och "vem" på denna bokstav. Det upprepas flera gånger och förstärker därmed behovet av att få ställa frågor om vad, hur och varför, som är en viktig del i sorgens reaktionsfas.]
Alla som går på dina vägar
    slår ihop händerna mot dig [ger sitt bifall till Jerusalems förödelse, se Hes 25:6].
De visslar och skakar på sina huvuden
    mot dottern Jerusalem.
Är det här den stad om vilken man säger,
    att den är skönhetens fulländning, hela jordens fröjd [Ps 48:2]? [Den femtonde hebreiska bokstaven är: ס – Samech. Tecknet avbildar en pelare och symboliserar stöd och stabilitet. I den här versen är det ordet "slår ihop händerna" som börjar med denna bokstav. Här förstärks istället motsatsen, då denna applåd är till vanära istället för stöd.]
Jordens kungar trodde inte,
    inte heller jordens inbyggare,
att motståndare och fiender
    skulle gå in genom Jerusalems portar. [Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – Lamed. Tecknet avbildar en herdestav eller oxpiska och symboliserar ofta undervisning. I denna vers börjar ordet "inte" med denna bokstav och förstärker hur osannolik hela situationen upplevs. Detta skulle inte kunna hända. Det är en vanlig reaktion och upplevelse när man bearbetar ett trauma.]
Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve): Detta är Jerusalem! Jag har satt henne i mitten av folken och länderna är runtomkring.
Och formen av en hand sträcktes fram och jag togs i en lock på mitt huvud, och en ande (vind) lyfte upp mig mellan jorden och himlarna och förde mig in i en syn från Gud, till Jerusalem, till öppningen i porten av den inre gården som vetter mot norr. Där fanns svartsjukans (avundsjukans) avbildade tron som provocerar (anstiftar) till svartsjuka (avundsjuka). [4 Mos 32:16; 2 Kung 21:7; 2 Krön 33:7, 15]
Och Herren (Jahve) sade till honom: Gå genom stadens mitt, genom mitten av Jerusalem och sätt ett märke [hebr. tav; den sista bokstaven i hebreiska alfabetet vars piktogram är ett kors] på pannan på alla de män som suckar och som ropar på grund av alla styggelser som görs i hennes mitt. [Upp 3:12; 7:3; 9:4; 14:1; 22:4] [När nu de som sörjde över det som beskrivits ske i templet i kapitel 8 märkts av mannen i linnekläder, går de sex andra männen vidare för att utföra domen. Jmf. 2 Mos 12:23.]
Och det skedde när de slog och jag var lämnad (kvar, ensam vid templet) att jag föll på mitt ansikte och ropade och sade: Ack, Herrarnas Herre (Adonai Jahve) ska du förstöra hela Israels återstod när du häller ut ditt raseri över Jerusalem?
"Människobarn, dina bröder, dina bröder [3 Mos 25:25‑55], dina återlösares män och hela Israels hus om vilka Jerusalems invånare har sagt till dem: Flytta er långt bort från Herren (Jahve). Till oss är detta land givet som en besittning.
Därför säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve) så: Som vinrankan bland skogens träd som jag har gett till elden som bränsle, så ska jag ge Jerusalems invånare.
Därför säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve) så: Eftersom ni alla har blivit slagg, ska jag samla er till Jerusalems mitt.
Människobarn, skriv åt dig namnet på dagen, på denna dag, samma dag som Babels kung har belägrat Jerusalem.
Människobarn, eftersom Tsor har sagt mot Jerusalem: Haha! (hebr. heach – ett uttryck för skadeglädje) hon är bruten, det var folkets port, hon är vänd till mig, jag ska fyllas med henne som är ödelagd.
Och det skedde i det tolfte året [sedan Jojakins exil, se Hes 1:2] av vår fångenskap i den tionde månaden på den femte dagen i månaden, att en som hade flytt från Jerusalem kom till mig och sade: "Staden är slagen."
Som flocken med offerdjur är Jerusalems skaror på hennes bestämda tid, så ska de ödelagda städerna bli fyllda men skaror av människor och de ska veta att jag är Herren (Jahve).
Under kung Jojakims tredje regeringsår [605 f.Kr.] i Juda kom Nebukadnessar, kungen av Babylonien, och belägrade Jerusalem [Judas huvudstad].
Medan Belshassar drack vin (påverkad av alkoholen), befallde han att guld- och silverkärlen som hans företrädare (far, förfader, kanske farfar) Nebukadnessar hade plundrat från templet i Jerusalem skulle hämtas fram så att kungen, hans stormän, hans fruar och konkubiner (älskarinnor) kunde dricka ur dem. [Det var inte vanligt att kvinnorna var med, se t.ex. Mark 6:21, 24. Omkring 50 år tidigare, samtidigt som Daniel blev bortförd, tog även Nebukadnessar dessa heliga kärl från Jerusalem, se Dan 1:2. Tusentals kärl hade förts bort, en förteckning över dem finns i Esra 1:7‑11.
    Texten framhäver Belshassars koppling till Nebukadnessar. Orden far och son används ofta i en vidare betydelse för efterträdare i antiken. I en assyrisk text som brukar kallas för "den svarta obelisken" av Salmanassar III, kallas Jehu "Omris son", trots att han inte var hans son. Han var från en helt annan släkt. Det är troligt att Belshassar var släkt med Nebukadnessar. Det finns skäl att tro att Nabonidus gifte sig med en av Nebukadnessars döttrar, vilket då gör att Belshassar kallas Nebukadnessars barnbarn. Han kände väl till historien hur kärlen kommit till Babylon, se Dan 5:13. Det faktum att Israels guds heliga kärl fanns som krigsbyte i Babylon visade, i Belshassars tankevärld, att de babyloniska gudarna var mäktigare än andra folks gudar. Att vanhelga och dricka ur dessa kärl just denna kväll ansåg nog den alkoholpåverkade Belshassar vara en utmärkt idé att på ett demonstrativt sätt visa på Babylons makt, se Ords 31:4‑5.]
Då bar man fram guldkärlen som hade tagits ur Guds tempel i Jerusalem. Kungen, hans stormän, hans fruar och konkubiner drack vin ur dem.
Även efter att Daniel fått reda på att den nya lagen var uppsatt (signerad och börjat gälla), gick han till sitt hus där han hade ett rum på taket med fönster som var öppna i riktning mot Jerusalem. [I riktning mot väster från Babylon.] Där böjde han knä tre gånger om dagen och tackade sin Gud på samma sätt som han alltid gjort. [Seden att be mot templet i Jerusalem bygger på Salomos ord, se 1 Kung 8:35, 38, 44, 48. Daniel fortsätter sin vana att be tre gånger om dagen. Han lyder Gud mer än människor, se Apg 5:29. David skriver hur han ber kväll, morgon och mitt på dagen, se Ps 55:18 (kvällsbönen nämns först eftersom den judiska dagen börjar vid solnedgången). I templet i Jerusalem var tiderna för bönen 9, 12 och 15, se även Apg 2:15; 10:9; 3:1; 10:30; Dan 9:21.]
Under Dareios första år som kung läste jag, Daniel, skrifterna [bl.a. Jeremia, Jesaja, Moseböckerna och Psaltaren]. Jag lade märke till Herrens ord till profeten Jeremia att antalet år som Jerusalem ska ligga i ruiner hade förutsagts. Det var 70 år. [Profeten Jesaja nämner Kyros vid namn två hundra år tidigare, se Jes 44:28; 45:13. Jeremia hade profeterat om det judiska folkets 70-åriga fångenskap i Babylon, se Jer 25:10‑11. Den första profetian kom 605 f.Kr., samma år som Daniel och hans vänner blev bortförda till Babylon, se Jer 25:1. Daniel hade säkert sett och hört Jeremia predika i Jerusalem innan han som tonåring deporterades till Babylon.
    Jeremia är kvar i Jerusalem och skriver flera brev till sina landsmän i Babylon. I ett brev, troligen skrivet inte så långt efter att Jerusalem erövrats 597 f.Kr., se Jer 29:1‑2, påminner han om att när 70 år har gått för Babel ska judarna föras tillbaka till sitt land och att Gud vill ge dem frid, en framtid och ett hopp, se Jer 29:10‑13. När Daniel nu läser dessa skrifter har han varit i Babylon i 66 år. Daniel inser att det bara är några år kvar innan det Jeremia profeterat ska ske. Det visar sig att samma år som Daniel skriver detta kommer Kyros tillåta judarna att återvända, och en första grupp reser så småningom tillbaka för att bygga upp templet. Uppmaningen till bön i Jer 29:12‑14 är en av anledningarna till att Daniel börjar be när han läst detta. Senare kommer även Sakarja att referera till en 70-årsperiod från templets förstörelse 586 f.Kr. fram tills det var uppbyggt igen och invigdes 516 f.Kr.
    Det är intressant att se Daniels syn på skrifterna. Redan på 500-talet f.Kr. refererar han till Jeremia som Guds ord. Han citerar även från Moseböckerna och Psaltaren i sin bön. Se också 2 Krön 36:20‑22. Jeremia hade förutsagt 70 års fångenskap, och Daniel trodde på ett bokstavligt uppfyllande av det profetiska ordet.]
Herre (Adonai), du är rättfärdig – vi är vanärade (har skam). [Hebreiskan har en stark kontrast: ordagrant 'till dig rättfärdighet – till oss skam'. Sedan fångenskapen och Jerusalems förstörelse 586 f.Kr. var Israel offentligt vanärade bland hednafolken.] Så är det idag med Juda folk, Jerusalems invånare och hela Israel, både de som bor nära och de som bor långt borta i alla de länder dit du har fördrivit dem, eftersom de var trolösa mot dig.
Han höll sina ord som han hade talat mot oss och våra ledare som styrde över oss. [Ordagrant 'domare som dömde oss', men syftar troligen på alla ledare, se vers 6, som medvetet hade lett folket bort från Gud.] Herren lät en stor olycka (denna ondska, lidande) [den pågående exilen] komma över oss. Inget liknande har skett under himlen som det som har hänt med Jerusalem. [Jer 35:17; 36:31]
Herre, för all din rättfärdighets skull (eftersom du alltid gör det som är rättvist och rätt), vänd bort din vrede och ilska från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. På grund av våra synder och våra förfäders (fäders) skuld blir Jerusalem och ditt folk hånat av alla folk omkring oss. [Jer 29:18]
[Nu delas de 70 sjuperioderna in i tre grupper: 7, 62 och 1. Den sista delen har två halvor.] Det ska du veta och förstå att från det att ett ord (en order) om att
    återställa och bygga upp Jerusalem igen,
    till en smord (messias), en furste [kommer],
    ska det vara 7 sjuperioder [49 år].
Under 62 sjuperioder [434 år]
    ska den [staden Jerusalem] på nytt bli uppbyggd,
    med torg (marknadsplats och gator) och försvarsmurar (eller vattensystem),
    även under svåra tider. [Neh 4:1; 9:36‑37]
Och det ska ske att var och en som kallar på (åkallar) Herrens (Jahves) namn [inbjuder och ropar på honom]
    ska bli räddad (frälst; ska undkomma). [Jer 33:3; Apg 2:21; Rom 10:13]
För på Sions berg [tempelberget] och i Jerusalem
    ska finnas en räddad skara (de som undkommer; en kvarleva) [ska finnas befrielse och en utväg],
    precis som Herren (Jahve) har sagt (lovat),
och bland de överlevande [bland kvarlevan ska de finnas]
    som Herren (Jahve) kallar [ska inbjuda och ropa på].
För se, i de dagarna och på den tiden,
    när jag upprättar Juda och Jerusalem från exilen,
Juda söner och Jerusalems söner har ni sålt till grekerna för att kunna flytta dem långt bort från deras egna gränser.
Herren (Jahve) ryter (som ett lejon) från Sion [tempelberget i Jerusalem]
    och ger ut sin röst från Jerusalem
    himlen och jorden ska skälva.
Men Herren (Jahve) ska vara en tillflykt för sitt folk
    och ett värn (en säker plats, ett försvar) för Israels söner (barn).
Så ska du veta att jag är Herren (Jahve) din Gud (Elohim),
    som bor i Sion [Jerusalem], mitt heliga berg.
Då ska Jerusalem vara helig
    och inga främlingar ska längre gå över henne.
Men Juda ska bo där för evigt,
    Jerusalem från generation till generation.
Han sade: "Herren (Jahve) ryter [Joel 3:16] från Sion [tempelberget i Jerusalem] och upphäver sin röst från Jerusalem, och herdarnas ängar ska sörja och Karmels topp [Amos 9:3] ska vittra."

Nu följer sju väl strukturerade upprepningar med dom över omgivande nationer. Frasen "tre av, ja fyra överträdelser" förstärker att det är många överträdelser, se Amos 1:3, 6, 9, 11, 13; 2:1, 4, 6. Betydelsen kan vara kontinuitet och fortsättning: 3 överträdelser, 4 överträdelser, osv. Det finns också en symbolism med 3 + 4 som blir 7, dvs att överträdelserna har nått sitt fullkomliga mått. De första sex är grupperade parvis: Damaskus & Gaza (spiran, se vers 5 och vers 8), Tyros & Edom (bröder i vers 9 och vers 11; ingen avslutande fras "säger Herren") och Ammon & Moab. Den sjunde domen riktas mot Juda. Bokens genomgripande struktur med talet sju gör att det blir en överraskning när en åttonde dom mot Israel avslutar denna sektion Amos 2:6‑16.

Jag ska sända en eld över Juda
    och den ska sluka Jerusalems palats (mäktiga byggnader)."
På den dag då du stod vid sidan om (avskilt),
    dagen då främlingar bar iväg det värdefulla
och utlänningar gick in i hans portar och kastade lott om Jerusalem,
    då var också du en av dem.[Vers 11‑14 verkar beskriva babyloniernas anfall mot Jerusalem 605–586 f.Kr.]
De fångna av Israels söner
    som är bland kananiterna ända till Tsarefat och de Jerusalems fångar som är i Sefarat
    ska besitta städerna i söder (Negev).
Herrens (Jahves) ord som kom till morashtiten Mika [som förmedlade dessa profetiska ord] i de dagarna [758-698 f.Kr.] då Jotam, Achaz och Hiskia var kungar i Juda [det södra riket]. Detta är vad han såg angående Samarien och Jerusalem. [Mika kom från staden Moreshet Gat i sydvästra Juda, se även vers 14. Det är inte helt belagt vilken stad det är, men Jerome (347-419 e.Kr.) skriver att den ligger en dryg kilometer öster om Beit Guvrin vilket gör Tel Goded till en bra kandidat. Mika "såg" dessa profetior över Samarien och Jerusalem. Intressant är att från toppen av Tel Goded kan man se många av de städer som Mika nämner som Betlehem, Jerusalem, Lachish, osv. Jotam (som gjorde det som var rätt inför Herren, se 2 Kung 15:33‑34) regerade i Juda 758-743 f.Kr.
Hans son Achaz (som var en ond kung, se 2 Kung 16:2) regerade i Juda 743-727 f.Kr.
Hiskia (som gjorde det som var rätt inför Herren, se 2 Kung 18:3) regerade i Juda 727-698 f.Kr.]
Allt detta är för Jakobs överträdelser
    och Israels hus synder.
Vilken är Jakobs överträdelse?
    Är det inte Samarien?
Och vilka är Judas höga platser?
    Är det inte Jerusalem?
För hennes skada är oläklig,
    och den har nått ända till Juda,
den sträcker sig till mitt folks portar,
    ja ända till Jerusalem. [Elva städer nämns nu i vers 10‑15, de flesta i Mikas region. Detta stycke innehåller flera ordlekar, en stil som även användes om allvarliga ämnen i hebreiskan. Bibelns författare är inte bara skrivare utan konstnärer. Detta skrivsätt ger en extra dimension i det som sägs och texten blir också vacker, se Ps 119:18. Städernas namn upprepas med ett ord som låter snarlikt stadens namn. I det hebreiska språket förstärker också upprepningarna det som sägs. De flesta av dessa städer är små och obetydliga (förutom Lachish) vilket visar att Gud inte förbiser den minsta orättvisa eller synd.]
För Maroths [liknar hebr. marah – "bitter"] invånare väntade ängsligt på det goda,
    eftersom ondska hade kommit ner från Herren (Jahve) till Jerusalems port.
    [Invånarna i "Bitter-staden" väntade ängsligt på det goda, men bara bitterhet (ondska) väntar dem.]
som bygger upp Sion med blod
    och Jerusalem med överträdelse.
Därför ska för din skull
    Sion bli plöjt som ett fält,
och Jerusalem ska bli till ruinhögar
    och tempelberget ska bli som en hög plats i en skog.
Många folk ska komma och säga: "Kom låt oss gå upp till Herrens berg,
    upp till Jakobs Guds hus,
han ska lära oss sina vägar,
    och vi ska vandra på hans stigar (leva efter hans instruktioner)." För undervisning (hebr. torah) ska gå ut från Sion,
    Herrens (Jahves) ord från Jerusalem.
Och du herdetorn (hebr. Migdal eder; ett torn som herdarna använde när de vakade över hjorden i fållan),
    dottern Sions kulle,
till dig ska det komma,
    ja det tidigare herradömet ska komma, Jerusalems döttrars kungarike.
Jag ska sträcka ut min hand över Juda
    och över alla invånare i Jerusalem.
Jag ska hugga av kvarlevan av Baal från denna plats,
    namnen på avgudaprästerna tillsammans med prästerna,
Och det ska ske på den tiden att jag ska genomsöka Jerusalem med lampor
    och jag ska straffa de män som är som bottensatsen i vinet som stelnat
    (har förhärdade hjärtan – är fast i sina onda vägar)
och som säger i sina hjärtan:
    "Herren (Jahve) kan varken göra gott eller ont."
Jubla (sjung), dotter Sion [en kärleksfull titel på staden Jerusalem]!
    Ropa i glädje, Israel!
Var glad och fröjda dig av hela ditt hjärta,
    dotter Jerusalem!
På den dagen [då Jesus kommer tillbaka för att regera i tusenårsriket] ska det sägas till Jerusalem:
"Frukta inte, Sion,
    låt inte dina händer falla (tappa inte modet, frimodigheten)!
Sedan svarade Herrens (Jahves) ängel (budbärare) och sade: "Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), hur länge ska du undanhålla din barmhärtighet (ömsinta nåd) från Jerusalem och Juda städer, mot vilka du har varit vred i 70 år?"
Sedan sade ängeln (budbäraren) som talade med mig: "Ropa ut och säg; Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot); Jag nitälskar för Jerusalem, ja, min nitälskan är stor för Sion [tempelberget i Jerusalem].
Därför säger Herren (Jahve): Jag ska återvända till Jerusalem med nåd och barmhärtighet (hebr. rachamim). Mitt hus ska byggas upp i henne (i Jerusalem), förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) och en linje (en mätlinje som en lantmätare drar upp) ska sträckas ut över Jerusalem.
Ropa ut igen och säg: Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot); "Mina städer ska åter överflöda med välstånd och Herren (Jahve) ska åter trösta Sion [tempelberget i Jerusalem] och ska åter utvälja Jerusalem."
Då frågade jag ängeln (budbäraren) som talade med mig: "Vad är detta?" Han sade till mig: "Dessa är hornen [mäktiga krafter, stormakter] som har förskingrat Juda, Israel och Jerusalem."
Då sade jag: "Vart går du?" Och han sade till mig: "Till att mäta Jerusalem för att se dess bredd och vad dess längd är."
och sade till honom: "Spring och tala till denna unga man och säg: Jerusalem ska bli bebott utan murar för skarorna av män och boskap därinne (är så stora att de inte ryms inom murarna),
Och Herren (Jahve) ska ärva Juda som sin del i det heliga landet och utvälja Jerusalem ännu en gång.
Men Herren sade till Satan: "Herren ska tillrättavisa (överbevisa och döma) dig, du Satan! Herren som har utvalt Jerusalem ska tillrättavisa dig, du Satan! Är inte denne man [översteprästen Josua] en brand ryckt ur elden?" [En bild på hur Gud har räddat Israel från den babyloniska fångenskapens eld.]
Ska ni inte lyssna till orden som Herren (Jahve) har proklamerat (förkunnat) genom sina tidigare profeter när Jerusalem var bebott och hade välstånd och när städerna runt omkring henne och Negev och Låglandet var bebott?
Så säger Herren (Jahve):
Jag ska återvända till Sion och bo mitt i Jerusalem,
    och Jerusalem ska kallas:

    "Sanningens stad", och
    "Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) berg", och
    "Det heliga berget".
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot):
Gamla män och kvinnor
    ska igen sitta på torgen (gatorna) i Jerusalem,
var och en med sin käpp
    på grund av deras höga ålder.
Jag ska föra dem hem,
    och de ska bo i Jerusalem.
De ska vara mitt folk,
    och jag ska vara deras Gud,
    i sanning och rättfärdighet.
så ska jag åter planera, men i dessa dagar att göra gott mot Jerusalem och mot Juda hus. Frukta inte.
Många folk och mäktiga länder ska komma och söka Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) i Jerusalem och bönfalla inför Herrens (Jahves) ansikte.
[Följande profetia skrevs 487 f.Kr. Jesus fullbordade den första delen när han red in i Jerusalem.] Gläd dig av hela din kraft (hänge dig),
    du Sions dotter [ni som bor i Jerusalem]!
Ropa i glädje (stäm in i segerjubel),
    Jerusalems dotter!
    [Titeln "dotter" förstärker bilden av Gud som en kärleksfull far för sitt folk.]Se, din konung kommer till dig!
    Han är rättfärdig (rättvis, rättmätig, lever upp till en hög standard)
    [refererar både till hans karaktär och hur han regerar],
    han är frälsning (en befriare som segrat),
    han kommer ödmjukt (under enkla yttre förhållanden),
    ridande på en åsna, ja ett åsneföl, på ett åsnestos föl. [Enligt dåtidens sed red en kung som kom i ett fredligt uppdrag på en åsna, medan en krigarkung kom på en häst. Nu följer den andra delen av denna profetia som kommer att gå i uppfyllelse när Jesus kommer tillbaka för att regera här på jorden i tusenårsriket.]
Jag ska ta bort (förgöra) alla stridsfordon från Efraim
    [den största av Israels norra stammar, syftar ofta på hela landet Israel],
    och stridshästar från Jerusalem,
    och pilbågar (stridsvapen) ska utrotas (helt försvinna).
Sedan ska han tala frid (fred, hebreiska ordet shalom, som innebär Guds välsignelser på alla områden) för hednafolken.
    Hans välde ska sträcka sig från hav till hav [Medelhavet till Döda havet],
    och från floden [Eufrat] till jordens ändar. [Han ska regera över hela världen.]
Se, jag ska göra Jerusalem till en berusningens bägare [Ordet "berusningens bägare" finns bara här i hela GT och därför är dess betydelse inte helt klar men roten skvallrar om att det har med fruktansvärda skakningar att göra.] för alla folk runtomkring, och över Juda ska det också falla och bli en belägring mot Jerusalem.
Det ska ske på den tiden att jag ska göra Jerusalem till en stötesten (en tung sten, en snubbelsten) för alla folk. Alla som tynger ner sig själva med den ska bli allvarligt sårade, och alla jordens nationer ska samlas tillsammans mot den.
Judas ledare ska säga i sina hjärtan: "Jerusalems invånare är min styrka, eftersom Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) är deras Gud (Elohim)."
På den dagen ska jag göra Juda ledare som en gryta över elden i skogen (som vållar skogsbrand) och som en brinnande fackla bland kärvar, och de ska uppsluka alla folk runtomkring, vid sin högra och vid sin vänstra, och Jerusalem ska åter bli bebott på hennes egen plats i Jerusalem.
Herren ska frälsa Juda tält först, för att härligheten hos Davids hus och härligheten hos Jerusalems invånare inte ska överglänsa Juda.
På den dagen ska Herren (Jahve) försvara Jerusalems invånare, och de som stapplar bland dem den dagen ska vara som David, och Davids hus ska bli som en gudalik varelse, som Herrens ängel framför dem.
Det ska ske på den dagen att jag i grund ska förgöra alla de nationer som kommit mot Jerusalem.
Men över Davids hus och över Jerusalems invånare ska jag utgjuta nådens och bönens Ande (att vädja i bön om nåd), så att de ser upp till mig alef-tav (den förste och den siste, alfa och omega) som de har genomborrat. De ska sörja honom så som man sörjer ende sonen, och de ska gråta bittert över honom, så som man gråter över sin förstfödde.
På den dagen ska det bli en stor sorg i Jerusalem som sorgen efter Hadadrimmon i Megiddos dal.
På den dagen ska ett källsprång öppnas för David hus och för Jerusalems invånare, till rening och till bestänkelse.
För jag ska samla alla länder till strid mot Jerusalem. Staden ska bli intagen och husen plundrade och kvinnorna skändade. Halva staden ska gå i fångenskap men återstoden av folket ska inte huggas bort (skiljas) från staden.
Hans fötter ska på den dagen stå på Olivberget, på Jerusalems ansikte österut, och Olivberget ska rämna mitt itu och bilda en mycket stor förkastning mot öster och väster, halva berget ska flyttas norrut och halva berget ska flyttas söderut.
På den dagen ska levande vatten strömma ut från Jerusalem, ena hälften till det östra havet [Döda havet] och andra hälften till det västra havet [Medelhavet]. Det ska ske både på sommaren och på vintern. [En flod av levande vatten med sin källa i Jerusalem som aldrig torkar ur är ett gudomligt löfte om välsignelse för en stad där vatten är en bristvara.]
Hela landet ska vändas som Arava från Geva [10 km nördöst om Jerusalem] till Rimmon [drygt 5 mil] söder om Jerusalem. Hon [Jerusalem] ska lyftas upp och bli bebodd på hennes plats, från Benjamins port till platsen för den första porten till Hörnporten och från Hananeltornet till kungens vinpress.
Man ska komma och bo där och aldrig någonsin ska där vara mer förintelse, utan Jerusalem ska bo i trygghet.
Detta ska vara plågan som Herren (Jahve) ska slå alla folk med som har krigat mot Jerusalem: Deras kött ska förtäras (försvinna, smälta bort, ruttna) medan de står på sina fötter och deras ögon ska förtäras (försvinna, smälta bort, ruttna) i sina ögonhålor, och deras tungor ska förtäras (försvinna, smälta bort, ruttna) i deras mun. [Här indikeras att detta kommer att ske med hast, på ett ögonblick, då det sker. I modern tid vet vi att atomvapen har dessa konsekvenser.]
Även Juda ska strida mot Jerusalem. Folkens rikedomar runt omkring ska samlas ihop, guld, silver och dräkter i stor myckenhet.
Och det ska ske att alla människor som blivit kvar i alla de länder som gick upp mot Jerusalem, ska dra upp från år till år (varje år) för att tillbe Konungen Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) och fira lövhyddohögtiden (Sukkot).
Och det ska ske att vem än av familjerna på jorden som inte går upp till Jerusalem för att tillbe Konungen Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), över dem ska inget regn falla.
Ja, varje gryta i Jerusalem och i Juda ska vara helig för Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), och de som vill offra ska komma och ta dem och koka i dem. På den dagen ska det inte finnas några köpmän i Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) hus (templet).[Jesus rensade templet från köpmän, nu ska det inte längre förekomma handel i templet, se Matt 21:12; Mark 11:15; Luk 19:45; Joh 2:14‑16.]
Juda har agerat förrädiskt, en styggelse gjord i Israel, till och med i Jerusalem. För Juda har förorenat Herrens (Jahves) helgedom, som han älskar, och äktat, gift sig med, främmande gudars döttrar.
Då ska offergåvorna från Juda och Jerusalem behaga Herren som i forna dagar och gångna år.



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.