Referenser (669 st)
Josua (9)
[Detta är första gången Jerusalem nämns i Bibeln. Det hebreiska namnet är Jeroshalajim. Hebreiskan har förutom singular och plural även dual som innebär två – ändelsen "-ajim" indikerar detta. Dualformen på Jerusalem har ibland tolkats som de två berg som staden vilar på, men går också bokstavligt att se som att staden betyder dubbel frid. Här antyds också att det finns två Jerusalem – det himmelska och det jordiska. I Uppenbarelseboken är det helt tydligt (, ), men även passager från profeterna () gör att den åsikten också finns i den rabbinska tolkningen. I antika egyptiska källor kallas staden "Ursalimmu" vilket betyder "fridens fundament/fredens grund".] Och det hände sig att när Adonitsedek [Namnet betyder "min herre är rättfärdighet"], Jerusalems kung, hörde hur Josua hade intagit Ai och fullständigt ödelagt staden, så som han hade gjort med Jeriko och dess kung, så hade han gjort med Ai och dess kung, och hur invånarna i Givon hade ingått (gjort) fred med Israel och var (vistades) ibland dem,
Därför sände Adonitsedek, Jerusalems kung (bud) till
Hoham, kung i Hebron,
och till Piram, kung i Jarmot,
och till Jafija, kung i Lachish,
och till Devir, kung i Eglon och sade:
Därför samlade sig de fem kungarna från amoréerna, Jerusalems kung, Hebrons kung, Jarmots kung, Lachishs kung, Eglons kung tillsammans och gick upp, de och deras härar och slog läger mitt emot Givon och krigade mot dem.
Och de gjorde så och förde fram dessa fem kungar till honom från grottan, Jerusalems kung, Hebrons kung, Jarmots kung, Lachishs kung, Eglons kung.
Jerusalems kung 1,
Hebrons kung 1,
och gränsen går upp i Hinnoms sons dal till sidan av jevuséerna söderut, det är Jerusalem, och gränsen går upp till toppen på berget som ligger framför Hinnoms dal västerut som är den yttersta gränsen av Refaims dal norrut.
Men jevuséerna, Jerusalems invånare kunde inte Juda söner driva ut, utan jevuséerna bor med Juda söner i Jerusalem till denna dag.
och Tsela, Elef
och Jevosi, det är Jerusalem,
Giva [senare blir detta Sauls hemstad]
och Kirjat. Fjorton städer med deras byar. Detta är Benjamins söners arv efter deras familjer.
Domarboken (5)
Adoni-Bezek sade då: "70 kungar som samlar mat under mitt bord [tigger] har sina tummar och stortår avhuggna. Som jag har gjort så har Gud (Elohim) återgäldat mig." [Frasen "samlar mat under mitt bord" syftar på att de tiggde. Dessa 70 tillfångatagna kungar som blivit stympade kunde inte annat än tigga vid deras fångvaktares bord.
De hade förödmjukats och hölls vid liv av Adoni-Bezek bara för att visa på hans makt och ingjuta skräck.] De förde honom till Jerusalem och han dog där. [Det är inte helt klart vilka "de" är, men troligtvis att det är simonierna som ligger bakom denna hämnd och för Adoni-Bezek till jebuserna i Jerusalem, dock verkar inte Gud tillåta att han hålls i Jerusalem på samma sätt för att ingjuta skräck i omgivningen, se även , ; .]
Och Juda söner stred mot Jerusalem [som också kallades Jebus, se ] och tog det och slog det med svärdsegg och satte staden i brand. [Detta var en tillfällig seger (; ; ). David intar senare staden, se .]
Och jevuséerna som bodde i Jerusalem blev inte utdrivna av Benjamins söner utan jevuséerna bor med Benjamins söner i Jerusalem till denna dag.
Men mannen var inte villig till att övernatta
[ännu en natt utan gjorde iordning sig på eftermiddagen den 6:e dagen], så han steg upp och gick och upp i höjd med
Jevus (Jebus), det är
[det tidigare namnet på staden] Jerusalem. Han hade ett par sadlade åsnor med sig, och hans konkubin var med honom.
[Även hans manliga tjänare var med i följet tillbaka, se och .]1 Samuelsboken (1)
Och David tog filisténs huvud och bar upp det till Jerusalem, men han lämnade hans utrusting (vapen, rusting) i sitt tält. [Varför bär David upp Goliats huvud till Jerusalem? På den här tiden fanns en plats som hette huvudskalleplatsen på Olivberget, där folken som bodde i landet före Israel brukade samla huvudena av dem som man besegrat i strid. Det är möjligt att David kände till detta och därför tog huvudet dit. Det var i så fall ett sätt för David att visa jevuséerna, som fortfarande bodde i Jerusalem, vad han gjort. Det är också en bild på att Jesus besegrar satan på huvudskalleplatsen.]
2 Samuelsboken (30)
I Hebron regerade han över Juda i 7 år och 6 månader, och i Jerusalem regerade han 33 år över hela Israel och Juda.
Och kungen och hans män gick till Jerusalem mot jevuséerna, invånarna i landet som talade till David och sade. "Om du inte avlägsnar de blinda och de lama ska du inte komma hit", de tänkte: David kan inte komma hit.
Och David tog sig fler konkubiner och hustrur från Jerusalem efter att han kommit från Hebron och det föddes söner och döttrar till David.
Och dessa är namnen på dem som föddes åt honom i Jerusalem: Shamoa och Shovav och Natan och Salomo
Och David tog guldsköldarna som Hadadezers tjänare hade och tog dem till Jerusalem.
Men Mefivoshet bodde i Jerusalem, för han åt oavbrutet vid kungens bord, och han var lam i båda sina fötter.
Och när Ammons söner såg att araméerna hade flytt, flydde de på samma sätt framför Avishaj och tog sig in i städerna. Sedan återvände Joav från Ammons söner och kom till Jerusalem.
[Det har nu gått ett år.] Och det skedde vid årsskiftet (när året återvände, upprepade sig) [månadsskiftet Adar/Nisan] vid tiden då kungarna drar ut [i strid, vilket brukar ske tidig vår, efter vinterregnen i mars och innan skörden bärgas i maj och all arbetskraft behövdes på fälten] att David sände Joav [som sin general] och sina tjänare (sin armé) med honom. De fördärvade (förgjorde) Ammons söner och belägrade Rabba [nuvarande Amman, Jordaniens huvudstad]. Men David stannade i Jerusalem.
Och David sade till Orija: "Stanna här idag också och i morgon ska jag låta dig gå." Så Orija stannade i Jerusalem den dagen och nästa dag.
Och han förde ut folket som var därinne och ställde dem
under sågar
och under harvar av järn
och under yxor av järn
och lät dem gå genom tegelugnen (hebr. ),
och så gjorde han mot alla Ammons söners städer. Och David och allt folket återvände till Jerusalem. [Uttrycket "ställde under" kan antingen syfta på att han satte dem i hårt arbete dvs. "underställde dem" (ordet används på det sättet i , ). Det kan också tolkas rent bokstavligt att han placerade dem under sågar och andra redskap för att tortera och döda, se . Ammoniterna var kända för sin grymhet, se ; . Ammoniternas avgud var Milkom (även kallad Molok), se , , . Ordvalet "passera" och tegel/tegelugn kan också vara en referens till de barnoffer i eld som dessa folk praktiserade, se ; ; ; . Nu fick de själva gå genom samma eld som de dödat sina barn i.]
Och Joav steg upp och gick till Geshora och förde Avshalom till Jerusalem.
Och Avshalom bodde två fulla år i Jerusalem och han såg inte kungens ansikte.
Eftersom din tjänare avlade en ed när jag bodde i Geshor i Aram och sade: 'Om Herren (Jahve) verkligen för mig tillbaka till Jerusalem så vill jag tjäna Herren (Jahve).' "
Och med Avshalom gick 200 män från Jerusalem som var inbjudna, de gick i enkelhet (oskyldigt, naivt) och de visste ingenting om saken.
Och David sade till alla sina tjänare som var med honom i Jerusalem: "Stig upp och låt oss fly, annars kan ingen av oss fly från Avshalom, skynda att lämna så att han inte snabbt kommer över oss och för ned ondska över oss och slår staden med svärdsegg."
Tsadoq och Evjatar bar tillbaka Guds (Elohims) ark till Jerusalem och de stannade där.
Och Choshaj, Davids vän kom in i staden och det var vid samma tid som Avshalom var på väg in i Jerusalem.
Kungen frågade: "Var är din herres son?"
Tsiva svarade kungen: "Se, han vistas i Jerusalem för han sade: Idag ska Israels hus upprätta till mig min fars kungarike."
Och Avshalom och hela folket, Israels män, kom till Jerusalem och Achitofel med honom.
Och Avshaloms tjänare kom till husets kvinna och de sade: "Var är Achimaats och Jehonatan?" Kvinnan svarade dem: "De har gått över vattenbäcken." Och när de hade letat och inte kunde finna dem återvände de till Jerusalem.
Han sade till kungen: "Låt inte min herre tillräkna mig synd, kom inte heller ihåg det som din tjänare gjorde orättfärdigt den dagen min herre kungen gick ut från Jerusalem, så att kungen skulle ta det till sitt hjärta.
Och det skedde när han kom till Jerusalem för att möta kungen att kungen sade till honom: "Varför gick du inte med mig Mefivoshet?"
Och kungen sade till Barzilaj: "Kom över med mig och jag ska försörja dig med mig i Jerusalem."
Och Barzilaj sade till kungen: "Hur många är dagarna av åren i mitt liv, att jag skulle gå upp med kungen till Jerusalem?
Och alla Israels män steg upp från att följa David och följde Sheva, Bichris son. Men Juda män höll sig till deras kung, från Jordan till Jerusalem.
Och David kom till sitt hus i Jerusalem och kungen tog de tio kvinnorna, hans konkubiner, som han lämnat för att ta hand om huset och satte dem i en egen avdelning och gav dem underhåll, men han gick inte in till dem. De levde instängda i änkestånd till den dag de dog.
Och Joavs män gick ut efter honom och keretiterna och peletiterna och alla mäktiga män (män i sina bästa år, fulla av egen styrka och kraft), och de gick ut från Jerusalem för att jaga efter Sheva, Bichris son.
Och kvinnan gick till hela folket i hennes vishet. Och de högg av huvudet från Sheva, Bichris son och kastade det till Joav. Och han blåste i shofaren och de lämnade staden var man till sitt tält. Och Joav återvände till Jerusalem, till kungen.
Och när de gått fram och tillbaka genom hela landet, kom de till Jerusalem efter 9 månader och 21 dagar.
Och när ängeln (budbäraren) sträckte ut sin hand mot Jerusalem för att fördärva det sörjde (ångrade, sörj-tröstade) Herren (Jahve) det onda och sade till ängeln som fördärvade folket: "Det är nog, stoppa din hand." Och Herrens (Jahves) ängel (budbärare) var vid jevusiten Araonas tröskplats.
1 Kungaboken (29)
Och dagarna som David regerade över Israel var 40 år:
7 år regerade han i Hebron (Chevron) [när han regerade över Juda]
och 33 år regerade han i Jerusalem.
Och kungen sände och kallade på Shimi och sade till honom: "Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där och gå inte vidare någon annanstans.
Och Shimi sade till kungen: "Ditt tal är gott, som min herre kungen har sagt, så ska din tjänare göra." Och Shimi bodde i Jerusalem många dagar.
Och det berättades för Salomo att Shimi hade gått från Jerusalem till Gat och kommit tillbaka.
Och Salomo gick i allians med farao, Egyptens kung, genom äktenskap och tog faraos dotter och förde henne till Davids stad, till dess han avslutat byggandet av sitt hus och Herrens (Jahves) hus och Jerusalems mur runtomkring.
Och Salomo vaknade, och se, det var en dröm, och han kom till Jerusalem och stod framför Herrens (Jahves) förbundsark och offrade brännoffer och offrade shalomoffer och gjorde en fest för alla sina tjänare.
[Detta är det centrala kapitlet i kapitel 3-11 som är en kiasm. Även kapitel 8 är format i en kiasm med sju sektioner där Salomos bön är den centrala delen: A Introduktion ()
B Invigning ()
C Salomo välsignar folket ()
D Salomos bön ()
C´ Salomo välsignar folket ()
B´ Invigning ()
A´ Avslutning () Färdigställandet av templet är Salomos största bedrift. Denna byggnad både konkretiserar och symboliserar Israels band med Gud. Mitt i allt detta är det också helt uppenbart att himlarnas Gud inte kan bo i ett hus byggt av människor, något som Salomo också tar upp i sin bön, se och .] Vid den tiden (sedan) samlade Salomo Israels äldste och alla stammarnas huvuden (ledare), furstarna för Israels fäders hus till kung Salomo i Jerusalem för att föra upp Herrens (Jahves) förbundsark ut från Davids stad som är Sion.
Och detta är orsaken till den arbetsstyrka (skatt, arbetsplikt, tvångsarbetare – hebr. ) som kung Salomo samlade för att bygga
Herrens (Jahves) hus
och sitt eget hus
och Millo [försvarsmuren och förstärkningsvallen för palatset]
och Jerusalems mur
och [städerna] Chatsor [norr om Galileiska sjön]
och Megiddo [i Jezereldalen]
och Gezer [handelsstaden halvvägs mellan Joppe och Jerusalem]. [Arkeologiska fynd från dessa städer visar hur konstruktionen av dessa portar är speciell och särskiljer sig från andra städer. Detta talar för en byggmästare som satte sin prägel med mått, proportioner och design.]
och alla förrådsstäder som Salomo hade, och städerna till hans vagnar och städerna till hans ryttare, och det som Salomo längtat efter (villigt förbundit sig vid att göra – hebr. chesheq) att bygga för sin tillfredsställelse (hebr. chashaq) i Jerusalem och i Libanon och i hela landet som han rådde över. [30 000 rekryterades för dessa projekt, se ; .]
Hon kom till Jerusalem med ett mycket stort följe, kameler lastade med väldoftande kryddor, guld i mängd och dyrbara ädelstenar. Hon besökte Salomo och samtalade med honom om allt som låg på hennes hjärta.
Och Salomo samlade ihop vagnar och ryttare, och han hade 1 400 vagnar och 12 000 ryttare som han placerade i vagnsstäderna och med kungen i Jerusalem.
Och kungen lät silver vara lika vanligt i Jerusalem som stenar och cedrar [dess värde] lät han vara lika vanligt [fanns det så stor mängd av] som sykomorträd i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd].
Vid den tiden byggde Salomo en hög plats till Chemos, Moavs vidrighet, på berget som är framför Jerusalem, och till Molok, Ammons söners vidrighet.
Men jag ska inte riva bort hela kungariket, jag ska ge en stam till din son, för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull som jag har utvalt."
Och det skedde vid den tiden när Jerovam gick ut från Jerusalem att profeten Achija, shiloniten, fann honom på vägen. Och han hade klätt sig själv i en ny mantel och de två var ensamma på fältet.
men han ska ha en stam för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, staden som jag har utvalt bland alla Israels stammar,
Och till hans son ska jag ge en stam, så att David min tjänare alltid har en lampa inför mitt ansikte i Jerusalem, staden som jag har valt åt mig för att placera mitt namn där.
Och tiden som Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel var 40 år.
När kung Rechavam sände Adoram som var skattmästare, stenade hela Israel honom med stenar så att han dog. Och kung Rechavam skyndade sig att stiga upp i sin vagn för att fly till Jerusalem.
Och när Rechavam kom till Jerusalem församlades hela Juda hus och Benjamins stam 180 000 utvalda män som var stridsmän, för att strida mot Israels hus för att föra kungariket tillbaka till Rechavam, Salomos son.
Om folket går upp och offrar offer i Herrens (Jahves) hus i Jerusalem då kommer folkets hjärta att återvända till sin herre, till Rechavam Juda kung, och de kommer att döda mig och återvända till Rechavam Juda kung."
Och kungen tog råd och gjorde två kalvar av guld och han sade till dem: "Ni har gått upp länge nog till Jerusalem, se era gudar Israel, som förde er upp ur Egyptens land."
[Rechavam var Sydrikets andra kung (regerade 924-907 f.Kr.).] Och Rechavam Salomos son regerade i Juda. Rechavam var 41 år när han började regera och han regerade 17 år i Jerusalem, staden som Herren (Jahve) hade utvalt bland alla Israels stammar för att placera sitt namn där, och hans mor [drottningmoder] var Naama, ammonitiskan.
Men i Rechavams 5:e år drog Shishak, Egyptens kung, upp mot Jerusalem. [Shishak var från den 22:a dynastin i Egypten. Han gömde Rechavam efter att Salomo försökt döda honom, se .]
Han regerade tre år i Jerusalem och hans mors [drottningmoderns] namn var Maacha, Avishaloms dotter. [I stavas hennes namn Mikaja.]
Men för Davids skull gav Herren (Jahve) hans Gud (Elohim) honom en lampa i Jerusalem, och satte hans son efter honom för att bevara Jerusalem,
41 år regerade han i Jerusalem, och hans farmors (mors/farmors – hebr. im) namn [drottningmoders namn; Avijams mor, se ] var Maacha, Avishaloms dotter.
Jehoshafat var 35 år när han började regera och han regerade 25 år i Jerusalem. Och hans mors [drottningmoders] namn var Azova, Shilchis dotter.
2 Kungaboken (63)
32 år gammal var han när han började regera och han regerade i 8 år i Jerusalem.
Achazjaho var 22 år när han började regera och han regerade ett år i Jerusalem. Hans mors [drottningmoders] namn var Atalja (Ataljaho), Omris dotter, Israels kung.
Och hans tjänare bar honom i en vagn till Jerusalem och begravde honom i hans grav med hans fäder i Davids stad.
I [Nordrikets] Jehus 7:e år började Jehoash regera och han regerade 40 år i Jerusalem och hans mors [drottningmoders] namn var Tsivia från Beer-Sheva.
Vid den tiden drog Chazael, Arams kung upp och stred mot Gat och tog det. Och Chazael vände sitt ansikte mot Jerusalem.
Och Jehoash, Juda kung, tog alla helgade ting som Jehoshafat och Jehoram och Achazjaho, hans fäder Juda kungar, hade avskiljt och sina egna helgade föremål och allt guld som fanns i skattkammaren i Herrens (Jahves) hus och i kungens hus och sände det till Chazael, Arams kung. Och han gick bort från Jerusalem.
Han var 25 år när han började regera och han regerade 29 år i Jerusalem. [De första 4 åren själv och de sista 25 tillsamans med hans son Azarja.] Och hans mors [drottningmoders] namn var Jehoadan från Jerusalem.
Och Jehoash, Israels kung tog Amatsjaho, Juda kung, Jehoash son, Achazjahos son, vid Beit-Shemesh och kom till Jerusalem och bröt ner Jerusalems mur från Efraims port till Hörnporten, 400 alnar [180 meter].
Och de gjorde en sammansvärjning mot honom i Jerusalem och han flydde till Lachish, men de sände efter honom och dödade honom där.
Och de förde honom på hästar och han begravdes i Jerusalem med sina fäder i Davids stad.
Han var 16 år när han började att regera och han regerade 52 år i Jerusalem och hans mors [drottningmoders] namn var Jecholjaho från Jerusalem.
Han var 25 år gammal när han började att regera och han regerade 16 år i Jerusalem. Och hans mors [drottningmoders] namn var Jerosha, Tsadoks dotter.
Achaz var 23 år när han började regera och han regerade 16 år i Jerusalem och han gjorde inte det som var rakt (rätt) i Herren hans Guds (Jahve Elohims) ögon, som hans far David.
Sedan kom kung Retsin från Aram (Syrien) [740-733 f.Kr.] och kung Pekach, son till Remaljaho, från Israel [Nordriket, 752-732 f.Kr.] och gick upp till Jerusalem för att kriga och de belägrade Achaz men kunde inte övervinna honom. [2 Krön 28:16–21]
Han var 25 år när han började regera och han regerade 29 år i Jerusalem. Och hans mors [drottningmoderns] namn var Avi, Zecharjas dotter.
Och Assyriens kung sände Tartan och befälhavaren (hebr. ravshake) från Lachish till kung Hiskia med en stor armé till Jerusalem. Och de gick upp och kom till Jerusalem. Och när de kom upp kom de och stod vid cisternen vid den övre dammen som är vid huvudvägen vid valkarnas fält,
Men om du säger till mig: 'Vi litar på Herren vår Gud (Jahve Elohim)'. Är det inte han vars höga platser [offerplatser, ofta på höjder, se ; ; ] och vars altare [er kung] Hiskia har tagit bort, och har sagt till Juda och Jerusalem: 'Ni ska tillbe inför detta altare?' [Den assyriske överbefälhavaren antar felaktigt att de andra offerplatserna var platser där Herren tillbads och att begränsa offren bara till Jerusalem skulle förnärma honom. Dessa höga platser och altaren var inte det sättet som Israels Gud skulle tillbes, se .]
Vilka är de bland ländernas alla gudar som har befriat dessa länder ur min hand, så att Herren (Jahve) skulle befria Jerusalem ur min hand?" [Talen i motsvarar nästan ordagrant . Det är troligt att en officiell transkribering av talet gjordes och fanns tillgänglig i arkiven.]
"Så ska ni tala till Hiskia, Juda kung och säga: Låt inte din Gud (Elohim) på vilken du litar bedra dig och säga: Jerusalem ska inte ges i Assyriens kungs hand.
Detta är ordet som Herren (Jahve) har talat om honom:
Jungfrun dottern Sion
har föraktat dig och hånskrattat åt dig,
Jerusalems dotter
har skakat huvudet åt dig.
För från Jerusalem ska en kvarleva komma
och från Sions berg [tempelberget i Jerusalem] de som har flytt, Härskarorna Herres (Jahve Sebaots) nitälskan ska göra (åstadkomma) detta.
[Manasse regerade 687-642 f.Kr. Han beskrivs som en av de sämsta kungarna, se ] Manasse var 12 år när han började regera och han regerade 55 år i Jerusalem, och hans mors [drottningmoders] namn var Cheftsiva.
Och han byggde altaren i Herrens (Jahves) hus om vilket Herren (Jahve) hade sagt: "I Jerusalem ska jag placera mitt namn för evigt."
Och han placerade den snidade aseran [påle för avgudadyrkan] som han hade gjort i huset om vilket Herren (Jahve) sagt till David och till Salomo hans son: "I detta hus och i Jerusalem som jag har utvalt bland alla Israels stammar, ska jag placera mitt namn för evigt,
därför säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Se, jag låter en sådan ondska komma över Jerusalem och Juda att vemhelst som hör om det, båda hans öron ska pirra.
Och jag ska sträcka Samariens mätsnöre över Jerusalem och Achavs hus lod, och jag ska gnugga Jerusalem som man gnuggar en tallrik och vända det upp och ner.
Och Manasse har även utgjutit oskyldigt blod väldigt mycket, till dess han fyllt Jerusalem från den ena änden till den andra, vid sidan av hans synder varmed han fått Juda att synda genom att göra det som är ont i Herrens (Jahves) ögon.
[Amon regerade i Juda 642–640 f.Kr.] Amon var 22 år när han började regera och han regerade två år i Jerusalem. Hans mors [drottningmoders] namn var Meshullemet, Charots dotter från Jotva.
Joshijaho (Josia) var 8 år när han började regera och han regerade 31 år i Jerusalem, och hans mors [drottningmoders] namn var Jedida, Adajas dotter från Botskat.
Och Chilkijaho, prästen och Achiqam och Achbor och Shafan och Asaja gick till profetissan Hulda (Chulda), hustru till Shallum, Tiqvas son, Charchas son klädkammarens väktare, och hon bodde i Jerusalem i det andra kvarteret, och de talade med henne.
Och kungen sände och lät samla till sig alla Judas och Jerusalems äldste.
Och kungen gick upp till Herrens (Jahves) hus och alla Juda män och alla Jerusalems invånare med honom och prästerna och profeterna och hela folket både små och stora, och han läste i deras öron alla förbundsbokens ord som hade hittats i Herrens (Jahves) hus.
Och kungen befallde Chilkijaho, översteprästen och de andra prästerna och dörrvaktarna att ta fram och bära ut från Herrens (Jahves) hus alla kärl som var tillverkade för Baal och för aseran [påle för avgudadyrkan] och för himmelens härskaror (de demoniska makterna). Och han brände dem utanför Jerusalem på Kidrons fält och bar askan till Betel.
Och han avsatte avgudarnas präster som Juda kungar hade insatt till att offra på de höga platserna i Juda städer och på platserna runt Jerusalem, de som offrade till Baal och till solen och till månen och till stjärnbilderna och till alla himlens härskaror (de demoniska makterna).
Och han förde ut aseran [påle för avgudadyrkan] från Herrens (Jahves) hus utanför Jerusalem till Kidrons bäck och brände den vid Kidrons bäck och gjorde den till fint (tunnt) stoft och kastade stoftet på folkets söners gravar.
Och de höga platsernas präster kom inte upp till Herrens (Jahves) altare i Jerusalem, men de åt osyrat bröd med sina bröder.
Och de höga platserna som var framför (öster om) Jerusalem, till höger [den södra höjden] på förödelsens berg [ordlek för "Smörjelsens berg", dvs. Olivberget], som Salomo Israels kung hade byggt till
Ashtoret [Ishtar – kärlekens och krigets gudinna; himmelens drottning och Baals hustru], sidoniernas avskyvärdhet
och till Chemosh Moavs avskyvärdhet
och till Milkom [även kallad Molok] Ammons söners avskyvärdhet,
orenade kungen.
Och han slog på altarna alla de höga platsernas präster som var där, och brände männens ben på dem. Och han återvände till Jerusalem.
Men i kung Joshijahos 18:e år firades denna påsk till Herren (Jahve) i Jerusalem.
Och även de som spådde genom medier och spiritister och husgudar (terafimer) och avgudar och alla avskyvärda ting som sågs i Juda land och i Jerusalem, tog Joshijaho bort, för att befästa undervisningens ord som var skrivna i skriftrullen som Chilkijaho, prästen fann i Herrens (Jahves) hus.
Och Herren (Jahve) sade: "Jag ska flytta bort Juda från mina ögon som jag har flyttat bort Israel, och jag ska kasta bort denna stad som jag har valt, Jerusalem, och huset om vilket jag sade: Mitt namn ska vara där."
Och hans tjänare bar honom död i en vagn från Megiddo och förde honom till Jerusalem och begravde honom i hans egen grav. Och folket i landet tog Jehoachaz, Joshijahos son och smorde honom och gjorde honom till kung i hans fars ställe. [Bara tre kungar omnämns smörjas i Kungaböckerna: Salomo (), Joash () och här Jehoachaz.]
Jehoachaz var 23 år när han började regera och han regerade tre månader i Jerusalem, och hans mors [drottningmoders] namn var Chamotal, Jeremias dotter från Livna. [Jehoachaz morfar Jeremia är inte den kända profeten Jeremia, eftersom han var gift, se ]
Och farao Necho satte honom i bojor i Rivla i Chamats land, så att han inte kunde regera i Jerusalem, och gav landet ett vite (bötesstraff) på 100 talenter [3,45 ton] silver och 1 talent [34,5 kg] guld.
Jehojaqim (Jojakim) var 25 år när han började regera och han regerade elva år i Jerusalem. Och hans mors [drottningmoder] namn var Zevoda, Pedajas dotter från Roma.
och även oskyldigt blod som han spillt, för han har fyllt Jerusalem med oskyldigt blod och Herren (Jahve) kommer inte att andas (samtycka) till att förlåta.
Jehojachin var 18 år när han började regera och han regerade tre månader i Jerusalem och hans mors [drottningmoders] namn var Nechushta, Elnatans dotter från Jerusalem.
Vid den tiden kom Nebukadnessars, Babels kungs tjänare upp till Jerusalem och staden belägrades.
Och han bar bort hela Jerusalem och alla furstar och alla mäktiga stridsmän, 10 000 fångar, och alla hantverkare och smeder, ingen blev kvar förutom landets klenaste folk.
Och han bar bort Jehojachin till Babel och kungens mor och kungens fruar och hans hövitsmän och huvudmännen i landet bar han till fångenskap från Jerusalem till Babel.
Tsidqijaho var 21 år när han började regera och han regerade elva år i Jerusalem, och hans mors [dtrottningmoders] namn var Chamotal, Jeremias dotter från Livna. [Tsidqijahos bror Jehoachaz () var den 15:e kungen och hade bara regerat i 3 månader. Efter några fler regenter kommer nu Tsidqijaho till makten i en turbulent tid.]
Över Herrens (Jahves) vrede skedde det i Jerusalem och Juda till dess han kastat ut dem från sitt ansikte. Och Tsidqijaho gjorde uppror mot Babels kung.
Och det skedde i hans 9:e regeringsår, i den tionde månaden på den 10:e dagen i månaden att Nebukadnessar, Babels kung kom, han och hela hans armé, mot Jerusalem och slog läger mot henne och de byggde belägringsvallar mot henne runtom.
Och i den 5:e månaden på den sjunde dagen i månaden som var det 19:e året av Nebukadnessar, Babels kung, kom Nevozaradan, ledaren för vakten en av Babels kungs tjänare, till Jerusalem.
Och han brände Herrens (Jahves) hus och kungens hus och alla Jerusalems hus, alla stora hus brände han i eld.
Och hela kaldéernas armé som var med ledaren för vakten, bröt ner Jerusalems murar runtom.
1 Krönikeboken (24)
Dessa sex föddes åt honom i Hebron, där han regerade i sju år och sex månader. I Jerusalem regerade han i trettiotre år.
Dessa söner föddes åt honom i Jerusalem: Shimea, Sobab, Natan och Salomo, tillsammans fyra, av Bat-Shua, Ammiels dotter.
Jochanan blev far till Asarja, som var präst i det tempel Salomo byggde i Jerusalem.
som var bland de deporterade när Herren lät Nebukadnessar föra bort befolkningen i Juda och Jerusalem.
Tills Salomo hade byggt Herrens hus i Jerusalem fullgjorde de denna tjänst framför uppenbarelsetältet, boningen, och de utförde sina uppgifter enligt den ordning som gällde för dem.
Dessa var huvudmän för familjer, huvudmän efter sin ättföljd. De bodde i Jerusalem.
Men Miklot blev far till Shima. Dessa bodde också tillsammans med sina bröder i Jerusalem, mitt emot sina bröder.
I Jerusalem bodde en del av Juda barn, av Benjamins barn och av Efraims och Manasse barn, nämligen:
Dessa var huvudmännen för de levitiska familjerna, huvudmän efter sin ättföljd. De bodde i Jerusalem.
Och Miklot blev far till Shimam. De bodde också tillsammans med sina bröder i Jerusalem, mitt emot sina bröder.
David begav sig med hela Israel till
Jerusalem, det vill säga
Jevus, där jebusiterna bodde.
David tog sig ännu fler hustrur i Jerusalem, och David blev far till ännu fler söner och döttrar.
Dessa är namnen på de söner han fick i Jerusalem: Shammua, Shobab, Natan, Salomo,
David samlade hela Israel till Jerusalem för att hämta upp Herrens ark till den plats som han hade gjort i ordning åt den.
David tog de guldsköldar som tillhörde Hadadezers tjänare och förde dem till Jerusalem.
När ammoniterna såg att arameerna tog till flykten, flydde också de för hans bror Abishaj och gick in i staden. Och Joav kom till Jerusalem.
Och det skedde vid årsskiftet (när året återvände, upprepade sig) [månadsskiftet Adar/Nisan] vid tiden då kungarna drar ut [i strid, vilket brukar ske tidig vår, efter vinterregnen i mars och innan skörden bärgas i maj och all arbetskraft behövdes på fälten] att Joav tågade ut med krigshären och härjade i ammoniternas land och kom till Rabba [nuvarande Amman, Jordaniens huvudstad] och belägrade det, men David stannade kvar i Jerusalem. [Här sker händelsen med Batsheva, se ] Joav intog Rabba och förstörde det [].
Folket därinne förde han ut och satte dem i arbete med sågar, järnhackor och yxor. Så gjorde David med ammoniternas alla städer. Sedan vände David med allt folket tillbaka till Jerusalem.
Men kungens ord stod fast mot Joav, och Joav gav sig i väg och reste omkring i hela Israel och kom sedan tillbaka till Jerusalem.
Gud sände en ängel mot Jerusalem för att ödelägga det. Men när ängeln höll på med ödeläggelsen såg Herren det och ångrade det onda, och han sade till ängeln, Fördärvaren: "Det är nog. Dra tillbaka din hand." Herrens ängel stod då vid jebusiten Ornans tröskplats.
David lyfte blicken och fick se Herrens ängel stå mellan jorden och himlen med draget svärd i sin hand, utsträckt över Jerusalem. Då föll han och de äldste, klädda i säcktyg, ner på sina ansikten.
David sade: "Herren, Israels Gud, har låtit sitt folk komma till ro, och han har nu sin boning i Jerusalem till evig tid.
David samlade till Jerusalem alla Israels hövdingar, stamhövdingar och häravdelningarnas befälhavare, dem som var i kungens tjänst, överbefäl och underbefäl och förmännen över alla kungens och hans söners ägodelar och boskap, samt hovmännen, hjältarna och alla tappra stridsmän.
Den tid han regerade över Israel var 40 år. [1010-970 f.Kr.]
Han regerade 7 år i Chevron
och 33 år i Jerusalem.
2 Krönikeboken (127)
Men David hade hämtat Guds ark från Kirjat-Jearim upp till den plats som han hade ställt i ordning åt den, för han hade rest ett tält åt den i Jerusalem. []
När Salomo hade varit vid offerhöjden i Gibeon begav han sig från uppenbarelsetältet till Jerusalem, och han regerade över Israel.
Och Salomo samlade vagnar och ridhästar så att han hade 1 400 vagnar och 12 000 ridhästar. Dem stationerade han dels i vagnsstäderna, dels i Jerusalem hos kungen själv.
Kungen styrde så att silver och guld blev lika vanligt i Jerusalem som stenar, och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd].
Sänd mig nu en konstnärligt begåvad man som kan arbeta med de skickliga hantverkare som jag har hos mig här i Juda och Jerusalem och som min far David har ordnat, kan arbeta i guld, silver, koppar och järn och i purpurrött, karmosinrött och mörkblått garn och dessutom är en duktig träsnidare.
Vi ska då hugga virke på Libanon, så mycket du behöver, och forsla det till dig på en flotte på havet till Jafo [dagens Jaffa, i södra Tel Aviv – Jerusalems närmsta hamnstad]. Därifrån kan du själv låta föra upp det till Jerusalem." [En sträcka på 5 mil.]
Salomo började bygga Herrens hus i Jerusalem på Moria berg, där Herren hade uppenbarat sig för hans far David, på den plats som David hade ställt i ordning, jebusiten Ornans tröskplats.
Därefter samlade Salomo de äldste i Israel och alla huvudmännen för stammarna, Israels barns familjeöverhuvuden, till Jerusalem för att hämta Herrens (Jahves) förbundsark upp från Davids stad, det vill säga Sion.
Men Jerusalem har jag utvalt för att mitt namn ska vara där, och David har jag utvalt till att råda över mitt folk Israel.
dessutom Baalat och alla de städer där han hade sina förråd, vagnar och hästar, och allt det andra som han önskade bygga i Jerusalem, på Libanon och i övrigt i hela det land som lydde under hans välde.
När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo, kom hon till Jerusalem för att sätta honom på prov med svåra frågor. Hon kom med ett mycket stort följe och med kameler som bar väldoftande kryddor och guld i stor mängd och dyrbara stenar. När hon kom inför Salomo, talade hon med honom om allt som låg på hennes hjärta.
Salomo hade 4 000 stallplatser för hästar med vagnar och 12 000 ridhästar, som han inrymde dels i vagnstäderna, dels i Jerusalem hos kungen själv.
Kungen styrde så att silver blev lika vanligt i Jerusalem som sten och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet.
Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel i fyrtio år.
När kung Rehabeam sände ut Hadoram som hade uppsikten över tvångsarbetena, stenade Israels barn honom till döds. Själv måste kung Rehabeam skynda sig upp i sin vagn och fly till Jerusalem.
När Rehabeam kom till Jerusalem kallade han samman Juda hus och Benjamin, 180 000 utvalda krigare, för att strida mot Israel och vinna tillbaka kungadömet åt Rehabeam.
Rehabeam bodde i Jerusalem, och han byggde om städer i Juda till befästa platser.
Leviterna övergav sina betesmarker och sina andra besittningar och begav sig till Juda och Jerusalem, eftersom Jerobeam med sina söner drev bort dem från deras tjänst som Herrens präster
Och de från alla Israels stammar som vände sina hjärtan till att söka Herren, Israels Gud, följde leviterna, och de kom till Jerusalem för att offra åt Herren, sina fäders Gud.
Men i kung Rehabeams femte regeringsår drog Egyptens kung Shishak upp mot Jerusalem, därför att de hade varit otrogna mot Herren.
Han intog de befästa städerna i Juda och kom ända till Jerusalem.
Profeten Shemaja hade kommit till Rehabeam och till Juda furstar, som av fruktan för Shishak hade samlats i Jerusalem. Och han sade till dem: "Så säger Herren: Ni har övergett mig, och därför har också jag övergett er och gett er i Shishaks hand."
När Herren såg att de ödmjukade sig, kom Herrens ord till Shemaja. Han sade: "Eftersom de har ödmjukat sig vill jag inte fördärva dem. Jag ska låta dem komma undan med knapp nöd, och min vrede ska inte bli utgjuten över Jerusalem genom Shishaks hand.
Egyptens kung Shishak drog alltså upp mot Jerusalem. Han tog skatterna i Herrens hus och skatterna i kungapalatset. Alltsammans tog han. Han tog också de sköldar av guld som Salomo hade låtit göra.
Kung Rehabeam stärkte alltså sitt välde i Jerusalem och fortsatte att regera. Han var 41 år gammal när han blev kung, och han regerade 17 år i Jerusalem, den stad som Herren hade utvalt ur alla Israels stammar för att där fästa sitt namn. Hans mor hette Naama och var ammonitiska.
och han regerade tre år i Jerusalem. Hans mor hette Mikaja [Maacha, se ], Uriels dotter, från Gibea. Abia.
Krig med Jerovam – Israel
Jerobeam [den första kungen i det norra riket] låg i krig med varandra.Till och med boskapsskjulen bröt de ner, och de förde bort kameler och småboskap i mängd. De vände sedan tillbaka till Jerusalem
De samlades i Jerusalem i tredje månaden av Asas femtonde regeringsår [ca 896 f.Kr.. på våren, kanske under påskhögtiden i Jerusalem].
Han hade stora förråd i Juda städer och krigsfolk, tappra stridsmän, i Jerusalem.
Joshafat, Juda kung, vände välbehållen hem igen till Jerusalem.
Joshafat bodde nu i Jerusalem, men han begav sig åter ut bland folket, från Beer-Sheba till Efraims bergsbygd, och förde dem tillbaka till Herren, deras fäders Gud.
Även i Jerusalem satte Joshafat några av leviterna och prästerna och några av huvudmännen för Israels familjer till att döma enligt Herrens lag och avgöra rättstvister. När de sedan vände tillbaka till Jerusalem,
Joshafat steg upp i Juda mäns och Jerusalems församling i Herrens hus, framför den nya förgården.
Han sade: "Lyssna, alla ni i Juda och ni Jerusalems invånare och kung Joshafat! Så säger Herren till er: Var inte rädda eller modlösa inför denna stora skara, för striden är inte er utan Guds.
Men då är det inte ni som ska strida. Ni ska bara stiga fram och stå stilla, och ni ska få se Herrens frälsning. Han är med er, ni från Juda och Jerusalem. Var inte rädda eller modlösa. Gå i morgon ut mot dem, och Herren är med er."
Då böjde Joshafat sig ner med ansiktet mot marken, och alla Juda män och Jerusalems invånare föll ner för Herren och tillbad Herren.
Tidigt nästa morgon gick de ut till Tekoas öken. Och när de drog ut, steg Joshafat fram och sade: "Hör mig, ni av Juda och ni Jerusalems invånare! Stå fasta i tron på Herren er Gud så består ni, lita på hans profeter så lyckas ni."
Därefter vände alla Juda och Jerusalems män, med Joshafat i spetsen, glada tillbaka till Jerusalem, eftersom Herren hade låtit dem glädja sig över sina fiender.
De drog in i Jerusalem med lyror, harpor och trumpeter och tågade till Herrens hus.
Så regerade Joshafat över Juda. Han var 35 år gammal när han blev kung, och han regerade 25 år i Jerusalem. Hans mor hette Asuba och var dotter till Shilhi.
Joram var 32 år när han blev kung, och han regerade 8 år i Jerusalem.
Också han uppförde offerhöjder på bergen i Juda och förledde så Jerusalems invånare till trolöshet och förförde Juda.
utan du har vandrat på Israels kungars väg och förlett Juda och Jerusalems invånare till avgudadyrkan, på samma sätt som Ahabs hus har gjort. Du har dräpt dina bröder [landsmän], dem som hörde till din fars hus och som var bättre än du.
Han var 32 år när han blev kung, och han regerade 8 år i Jerusalem. Han gick bort utan att någon saknade honom, och man begravde honom i Davids stad, men inte i kungagravarna.
[842 f.Kr.] Jerusalems invånare gjorde Ahasja, Jorams yngste son, till kung efter honom, för alla de äldre sönerna hade blivit dräpta av det rövarband som hade kommit med araberna till lägret. Så blev Ahasja, Jorams son, kung i Juda.
Han var 22 år när han blev kung och han regerade ett år i Jerusalem. Hans mor hette Atalja, Omris dotter.
Dessa reste sedan igenom Juda och samlade leviterna ur alla Juda städer liksom huvudmännen för Israels familjer. När de kom till Jerusalem,
Joash var 7 år gammal när han blev kung, och han regerade 40 år i Jerusalem. Hans mor hette Sibja och var från Beer-Sheba.
Då kallade kungen till sig översteprästen Jojada och sade till honom: "Varför har du inte sett till att leviterna driver in från Juda och Jerusalem den avgift till vittnesbördets tabernakel som Herrens tjänare Mose har pålagt Israels församling?
Och man lät utropa i Juda och Jerusalem att den skatt som Guds tjänare Mose hade ålagt Israel i öknen skulle erläggas åt Herren.
Och de övergav Herrens, sina fäders Guds, hus och tjänade asherapålarna och avgudarna. Då kom Guds vrede över Juda och Jerusalem på grund av dessa synder.
Efter ett år drog arameernas här upp mot Joash. De kom till Juda och Jerusalem och utrotade ur folket alla dess furstar. Och allt byte som de tog sände de till kungen i Damaskus.
[Amasja regerar 800-783 f.Kr.] Amasja var 25 år när han blev kung, och han regerade 29 år i Jerusalem. Hans mor hette Joaddan och var från Jerusalem.
Kung Joash tänkte inte på den kärlek som Sakarjas far Jojada hade visat honom utan dödade hans son. Och i sin dödstund sade Sakarja: "Herren ska se det här och utkräva hämnd."
De som gaddade ihop sig mot honom var Sabad, son till ammonitiskan Shimeat, och Josabad, son till moabitiskan Shimrit.
Ussia var sexton år när han blev kung, och han regerade femtiotvå år i Jerusalem. Hans mor hette Jekolja och var från Jerusalem.
Ussia byggde torn i Jerusalem över Hörnporten, över Dalporten och över Vinkeln och befäste dem.
I Jerusalem lät han tillverka krigsmaskiner, konstruerade av uppfinnare, att sättas upp på tornen och på murarnas hörn för att skjuta i väg pilar och slunga stora stenar. Ryktet om honom spreds vida omkring, för han fick hjälp att stärka sin makt på ett underbart sätt.
[Jotam regerade 16 år (750-731 f.Kr.)
(Samregent med sin spetälske far fram till 740 f.Kr.., se )] Jotam var 25 år när han blev kung, och han regerade sexton år i Jerusalem. Hans mor hette Jerusha och var dotter till Sadok.
Han var 25 år när han blev kung, och han regerade 16 år i Jerusalem.
[Ahas regerade 735-715 f.Kr..] Ahas var 20 år när han blev kung, och han regerade 16 år i Jerusalem. Han gjorde inte det som var rätt i Herrens ögon så som hans fader David,
Och nu tänker ni underkuva Juda och Jerusalems folk för att göra dem till slavar och slavinnor åt er. Har ni då inte hos er nog med skuld mot Herren er Gud?
Och Ahas samlade ihop de kärl som fanns i Guds hus och bröt sönder kärlen i Guds hus, stängde igen dörrarna till Herrens hus och gjorde sig altaren i varje gathörn i Jerusalem.
Ahas gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom i Jerusalem inne i staden, för de lade honom inte i Israels kungars gravar. Hans son Hiskia blev kung efter honom. [På gränsen mellan bergsbygden i Juda och Negev i söder ligger den strategiskt viktiga Arad. Nya analyser 2020 av det organiska material som hittades på två pelare i templet under den första utgrävningen på 1960-talet har visat rester av frankincense och cannabis. Blandat med cannabis var dynga, som användes för att höga temperaturen så cannabisröken kunde producera rök med hallucinogena egenskaper. Templet dateras till 750 f.Kr. Templet är sedan förstört senare, men inte bränt. Vilket stämmer överens med Hesekias reformer som startade 715 f.Kr., se .]
[Hiskia regerade 715-687 f.Kr.] Hiskia var 25 år när han blev kung, och han regerade 29 år i Jerusalem. Hans mor hette Abia och hon var dotter till Sakarja.
Därför har Herrens vrede kommit över Juda och Jerusalem, och han har gjort dem till ett avskräckande exempel, till häpnad och förakt, som ni ser med egna ögon.
Hiskia sände ut bud till hela Israel och Juda och skrev också brev till Efraim och Manasse att de skulle komma till Herrens hus i Jerusalem för att fira Herrens, Israels Guds, påsk.
Kungen och hans furstar och hela församlingen i Jerusalem enades om att hålla påskhögtiden i andra månaden.
De kunde nämligen inte fira den genast, eftersom prästerna ännu inte hade helgat sig i tillräckligt antal och folket inte var samlat i Jerusalem.
Och de beslöt att ropa ut i hela Israel, från Beer-Sheba ända till Dan, att man skulle komma och fira Herrens, Israels Guds, påsk i Jerusalem. De flesta hade nämligen inte firat den så som det var föreskrivet.
Men det fanns några i Asher, Manasse och Sebulon som ödmjukade sig och kom till Jerusalem.
Mycket folk, en stor församling, kom samman i Jerusalem för att fira det osyrade brödets högtid i andra månaden.
De stod upp och röjde bort de altaren som fanns i Jerusalem. De tog också bort alla rökelsealtaren och kastade dem i Kidrons dal.
De av Israels barn som befann sig i Jerusalem firade så det osyrade brödets högtid med stor glädje i sju dagar. Varje dag prisade leviterna och prästerna Herren med mäktigt ljudande instrument till Herrens ära.
Glädjen var stor i Jerusalem, för sedan Israels kung Salomos, Davids sons, tid hade inget liknande hänt i Jerusalem.
Och han befallde folket som bodde i Jerusalem att ge prästerna och leviterna deras del, för att de skulle kunna hålla fast vid Herrens undervisning.
När Hiskia såg att Sanherib kom för att anfalla Jerusalem,
Den assyriske kungen Sanherib, som med hela sin krigshär låg framför Lakish, sände sina tjänare till Jerusalem, till Juda kung Hiskia och till alla dem av Juda som fanns i Jerusalem och lät säga:
"Så säger Sanherib, kung av Assyrien: Vad är det ni förtröstar på, eftersom ni stannar kvar i det belägrade Jerusalem?
Är det inte Hiskia som har avskaffat hans offerhöjder och altaren och sagt till Juda och Jerusalem: Inför ett enda altare ska ni tillbe, och på det ska ni tända offereld?
Och till Jerusalems folk, till dem som stod på muren, ropade de med hög röst på judiska för att skrämma dem och göra dem modlösa, så att de sedan skulle kunna inta staden.
Och de talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om de främmande folkens gudar, som är verk av människohänder.
Och Herren räddade Hiskia och Jerusalems invånare ur den assyriske kungen Sanheribs hand och ur alla andras hand, och han beskyddade dem på alla sidor.
Många förde gåvor till Herren i Jerusalem och dyrbara gåvor till Juda kung Hiskia, och efter detta växte Hiskias anseende hos alla hednafolk.
Men Hiskia återgäldade inte det goda som han hade fått, utan hans hjärta blev högmodigt, och därför drabbade vrede honom och Juda och Jerusalem.
Men när Hiskia ödmjukade sig mitt i sitt hjärtas högmod och Jerusalems invånare med honom, drabbade Herrens vrede dem inte i Hiskias dagar.
Hiskia gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom på den plats där man går upp till Davids hus gravar. Hela Juda och Jerusalems invånare hedrade honom vid hans död. Hans son Manasse blev kung efter honom.
[Manasse regerade 697/696-643/642 f.Kr.] Manasse var 12 år när han blev kung, och han regerade 25 år i Jerusalem.
Han byggde altaren i Herrens hus. Det var om detta hus som Herren (Jahve) hade sagt: "I Jerusalem ska mitt namn vara för evig tid."
Avgudabilden som han gjort ställde han in i Guds hus om vilket Gud hade sagt till David och hans son Salomo: "I detta hus och i Jerusalem som jag har utvalt bland alla Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid.
Men Manasse förledde Juda och Jerusalems invånare, så att de gjorde mer ont än de folk som Herren (Jahve) hade utrotat för Israels barn.
Och när han bad så till honom, bönhörde Herren (Jahve) honom och lyssnade till hans bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem som kung. Då insåg Manasse att det är Herren (Jahve) som är Gud.
Han avlägsnade de främmande gudarna och avgudabilden från Herrens hus, liksom alla de altaren som han hade byggt på det berg där Herrens hus stod, och i Jerusalem, och han kastade ut dem utanför staden.
Amon var tjugotvå år när han blev kung, och han regerade två år i Jerusalem.
[Josia regerar 640-609 f.Kr..] Josia var 8 år när han blev kung, och han regerade 31 år i Jerusalem.
I sitt åttonde regeringsår, medan han ännu var ung, började Josia söka sin fader Davids Gud, och i det tolfte året började han rena Juda och Jerusalem från offerhöjderna och asherapålarna och från de snidade och gjutna avgudabilderna.
Och prästernas ben brände han på deras altaren. Så renade han Juda och Jerusalem.
Och sedan han hade brutit ner altarna, krossat asherapålarna och avgudabilderna till stoft och huggit ner alla solstoder i hela Israels land återvände han till Jerusalem.
De gick till översteprästen Hilkia och lämnade pengarna som hade kommit in till Guds hus och som leviterna som höll vakt vid tröskeln hade samlat in från Manasse, Efraim och hela det övriga Israel, liksom från hela Juda och Benjamin och från Jerusalems invånare.
Och Hilkia och de som kungen hade utsett gick till profetissan Hulda, hustru till Shallum, klädkammarvaktaren, som var son till Tokehat, Hasras son. Hon bodde i Jerusalem, i Nya staden. Och de talade med henne så som de hade blivit tillsagda.
Då sände kungen bud och kallade samman alla de äldste i Juda och Jerusalem.
Och kungen gick upp i Herrens (Jahves) hus med alla Juda män och Jerusalems invånare, med prästerna och leviterna och allt folket, från den störste till den minste. Han läste upp för dem allt som stod i förbundsboken som man hade funnit i Herrens (Jahves) hus.
Han lät alla som fanns i Jerusalem och Benjamin träda in i förbundet. Och Jerusalems invånare handlade efter Guds, sina fäders Guds, förbund.
Josia firade Herrens (Jahves) påsk i Jerusalem. Man slaktade påskalammet på fjortonde dagen i första månaden.
En påskhögtid som denna hade inte firats i Israel sedan profeten Samuels tid. Ingen av Israels kungar hade hållit en sådan påskhögtid som nu firades av Josia med prästerna och leviterna, hela Juda och dem av Israel som var närvarande samt Jerusalems invånare.
Då bar hans män bort honom från vagnen och satte honom i hans andra vagn och förde honom till Jerusalem. Och han dog och blev begravd där hans fäder var begravda. Hela Juda och Jerusalem sörjde Josia.
[Johas regerar 3 månader 609 f.Kr.] Folket i landet tog Joahas, Josias son, och gjorde honom till kung i Jerusalem efter hans far.
Han var tjugotre år när han blev kung, och han regerade 3 månader i Jerusalem.
Kungen av Egypten avsatte honom i Jerusalem och tvingade landet betala en skatt på 100 talenter silver och 1 talent guld.
Och kungen av Egypten gjorde hans bror Eljakim till kung över Juda och Jerusalem och ändrade hans namn till Jehojaqim (Jojakim). Men Neko tog med sig hans bror Joahas och förde honom till Egypten.
[Jehojaqim regerade 609-598 f.Kr.] Jehojaqim (Jojakim) var 25 år när han blev kung, och han regerade 11 år i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herren sin Guds ögon.
[Jehojachin regerade 598 f.Kr.] Jehojachin (Jojakin) var 18 år när han blev kung, och han regerade 3 månader och 10 dagar i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon.
I början av nästa år lät kung Nebukadnessar hämta honom och förde honom till Babel tillsammans med de dyrbara kärlen i Herrens hus. Och han gjorde hans bror Sidkia till kung över Juda och Jerusalem.
[Tsidkia regerade 598-587 f.Kr.] Sidkia var 21 år när han blev kung, och han regerade 11 år i Jerusalem.
Också alla de ledande prästerna och folket gick allt längre i sin trolöshet mot Gud. De följde hednafolkens alla avskyvärda seder och orenade Herrens hus som han hade helgat i Jerusalem.
De satte eld på Guds hus och bröt ner Jerusalems mur. Alla stadens palats brände de i eld och förstörde alla dyrbara föremål.
"Så säger Koresh, kung av Persien: Herren, himlens Gud, har gett mig alla riken på jorden, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. Den bland er som tillhör hans folk ska bege sig dit upp, och hans Gud ska vara med honom."
Esra (48)
Så säger Kyros, Persiens kung: Alla kungariken på jorden har Herren (Jahve) himmelens Gud (Elohim) gett till mig, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem, som ligger i Juda.
Vem som helst ibland er som tillhör hans folk, må hans Gud (Elohim) vara med honom. Låt honom gå upp till Jerusalem som ligger i Juda och bygga Herrens (Jahves), Israels Guds (Elohims) hus. Han är den Gud (Elohim) som bor i Jerusalem.
Och för alla [judar] som är kvar (kvarlevan) [som inte har tillräckligt med egna resurser för att återvända], var de än må bo [runt om i hela det stora persiska riket], låt folket [icke-judar] på dessa platser, förse honom med silver och guld, med gods [kläder, tält] och kreatur förutom de frivilliga offergåvorna till Guds (Elohims) hus i Jerusalem [så de kan återvända]. [Betydelsen beror på vilka "folket på dessa platser" syftar på. Om det är icke-judar, så blir betydelsen att alla judar som vill återvända skulle få möjlighet att göra det. Den tolkningen stärks utifrån att gåvorna som nämns är de gåvor som de tar med sig, se .] [Kyros regerade i Persien 539-530 f.Kr. Detta påbud avslutar den 70-åriga fångenskapen för det judiska folket i Babylon. Det var tre deportationer (605, 597 och 586 f.Kr.) och också tre återtåg (Serubbabel, Esra och Nehemja). De sjuttio åren kan beräknas på två sätt. Antingen från Nebukadnessars första attack 605 f.Kr. till 535 f.Kr. (då grunden till templet läggs) eller från Jerusalems fall 586 f.Kr. till templets färdigställande 516 f.Kr. då det återinvigs. återfinns nästan ordagrant i . Arkeologiska fynd som Kyros cylinder bekräftar att Kyros gjorde liknande proklamationer till andra folk och religioner. Frasen "det blev nedskrivet" i är en teknisk term för att dokumentera. Tusentals lertavlor med lagar, kvitton och förbund har hittats i utgrävningar från den här tiden.]
Ledarna för Juda och Benjamin tillsammans med prästerna och leviterna, alla vars ande Gud (Elohim) hade uppväckt, steg upp och gick för att bygga Herrens (Jahves) hus som finns i Jerusalem.
Och kung Kyros hämtade alla tillbehör från Herrens (Jahves) hus som Nebukadnessar hämtat från Jerusalem och placerat i sina gudars hus.
Alla redskap av guld och av silver var 5 400. Sheshbatsar [Serubbabel] tog med sig allt detta när de bröt upp från fångenskapen i Babylon till Jerusalem. [Summan av de artiklar som listas i är 2 499, vilket inte stämmer överens med totalsumman 5 400. Troligtvis anges bara de viktigaste kärlen i uppräkningen, eller så har författaren bara tagit med en del av en sammanställning tillsammans med totalsumman.]
[Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem. Det finns också ett särskilt ord för detta i hebreiskan alija, vilket används här.] Dessa är provinsens söner som gick upp [till Jerusalem] från fångenskapen, av dem som förts bort, som Nebukadnessar, Babylons kung, hade fört till Babylon, och som återvände till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad;
När de kom till Herrens (Jahves) hus i Jerusalem gav några av familjernas överhuvuden frivilliga gåvor till återuppbyggnaden av grunden till Herrens (Jahves) hus.
Och när den sjunde månaden [höstmånaden Tishri, troligtvis 538 f.Kr.] var inne och Israels barn hade bosatt sig i sina städer, samlades folket som en man (som en enhet; samstämt) i Jerusalem.
I den andra månaden på det andra året, efter att de kommit till Herrens (Elohims) hus i Jerusalem, Serubbabel (Zerubbavel), Shealtiels son, och Jeshoa, Jotsadaks son och resten av deras bröder, prästerna, leviterna och alla dem som återvänt från fångenskapen till Jerusalem, började arbetet. De utsåg leviterna från 20 års ålder och äldre till att övervaka arbetet på Herrens (Jahves) hus.
Under Ahasveros (Achashverosh) regering, i början av hans regeringstid skrev de en anklagelse mot invånarna i Juda och Jerusalem. [Ahasveros regerade i Persien 486-465 f.Kr., han är även känd under det grekiska namnet Xerxes, se även .]
[Här i skiftar texten från hebreiska till arameiska fram till . Judarna var tvåspråkiga vid den här tiden, så för att undvika att hoppa mellan arameiska (som de persiska dokumenten som citeras var skrivna på) och hebreiska så skrivs även kommentarerna mellan breven på arameiska. var troligtvis den sammanfattning av innehållet som fanns på skriftrullens utsida.] Rechum, befälhavaren
(ordagrant: herre av befallningar), och Shimshaj, stadssekreteraren, skrev ett brev angående
Jerusalem till kung Artaxerxes med följande innehåll:
Kungen bör veta att de judar som gav sig i väg från dig har kommit hit till oss i Jerusalem. De bygger nu upp den upproriska och onda staden, de reparerar murarna och förbättrar fundamenten.
I Jerusalem har det också funnits mäktiga kungar som har härskat över hela landet på andra sidan floden. Skatt, tull och vägpengar har getts till dem.
När det som stod i kung Artaxerxes skrivelse hade blivit uppläst för Rechum och skrivaren Shimshaj och deras medbröder, gick de till judarna i Jerusalem och hindrade dem med våld och makt.
Alltså upphörde arbetet på Guds hus i Jerusalem. Det blev förhindrat ända till den persiske kungen Darejaveshs andra regeringsår [520 f.Kr.]. [Darejavesh I övertog makten i Persien efter inbördeskriget efter Kambyses död. Några år in i sitt styre hade det politiska läget stabiliserats (förutom några strider med Egypten 518-519 f.Kr.). Under Darejavesh styre 522-486 f.Kr. nådde det persiska riket sin storhetstid.]
Profeten Haggai och Sakarja, Iddos son, profeterade för judarna i Juda och Jerusalem i Israels Guds namn som var över dem.
Serubbabel, Shealtiels son, och Jeshua, Josadaks son, började då bygga på Guds hus i Jerusalem. Guds profeter var med dem och hjälpte dem.
Dessutom lät kung Kyros hämta från templet i Babel de kärl av guld och silver som hade tillhört Guds hus men som Nebukadnessar hade tagit från templet i Jerusalem och fört till templet i Babel. Kung Koresh överlämnade dem åt en man vid namn Sheshbassar, som han hade tillsatt som ståthållare,
och sade till honom: Ta dessa kärl, res i väg och bär in dem i templet i Jerusalem och låt Guds hus byggas upp på sin plats.
Så kom denne Sheshbassar hit och lade grunden till Guds hus i Jerusalem. Från den tiden och ända till nu har man byggt på det, och det är ännu inte färdigt.
Om kungen samtycker bör man göra efterforskningar i kungens skattkammare i Babel för att ta reda på om kung Kyros har gett befallning att bygga detta Guds hus i Jerusalem. Därefter bör kungen meddela oss sin vilja om saken."
"I sitt första regeringsår gav kung Kyros denna befallning om Guds hus i Jerusalem []: Huset ska byggas upp och vara en plats där man bär fram offer. Grunden ska läggas fast. Det ska byggas 60 alnar [27 meter] högt och 60 alnar [27 meter] brett
De kärl av guld och silver från Guds hus som Nebukadnessar tog ur templet i Jerusalem och förde till Babel [] ska också lämnas tillbaka. De ska på nytt komma till sin rätta plats i templet i Jerusalem och sättas in i Guds hus."
Vad de behöver av ungtjurar, baggar och lamm till brännoffer åt himlarnas Gud, liksom vete, salt, vin och olja, ska efter uppgift av prästerna i Jerusalem ges dem dag för dag utan försummelse.
Må den Gud som låtit sitt namn bo där slå ner alla kungar och folk som räcker ut sin hand för att överträda denna förordning och förstöra detta Guds hus i Jerusalem. Jag, Darejavesh, ger denna befallning. Se till att den blir noggrant utförd!"
De insatte prästerna efter deras skiften och leviterna efter deras avdelningar [exakta detaljer ges i ] till att förrätta Guds tjänst i Jerusalem, så som det var föreskrivet i Moses bok. [Här avslutas den arameiska sektionen som började i , är hebreiska.]
Och några av Israels barn (söner) och några av prästerna, leviterna, sångarna, dörrvaktarna och tempeltjänarna kom upp till Jerusalem i kung Arttacheshasettas sjunde regeringsår. [Arttacheshasetta (Artaxerxes I) kom till makten 465 f.Kr. sedan satrapen Artabanos hade mördat hans far Xerxes I och även hans äldre bror Dareios hade dödats. Sju år efter detta är år 458 f.Kr.]
Han kom till Jerusalem i den 5:e månaden [Av] i kungens sjunde regeringsår. [Den första dagen i Av i Arttacheshasettas sjunde regeringsår motsvarar 4 aug 458 f.Kr.]
Han påbörjade sin resa upp från Babylon på den första dagen i den första månaden [Nisan] och kom till Jerusalem på den första dagen i den 5:e månaden [Av], [den långa resan gick bra] eftersom Guds (Elohims) goda hand var över honom. [Resan, via Karkemisch i norra Syrien, var en lång och farlig resa, se . Datumet 1 Nisan motsvarar 8 april och 1 Av 4 aug 458 f.Kr. Det tog drygt tre och en halv månad att resa de 140 milen och man gick i genomsnitt 15 km per dag. Särskilt den senare delen av resan under sommarmånaderna blir det väldigt hett i området. Datumen anspelar också på ett nytt uttåg liknande det från Egypten, se ; . Det finns även en koppling till profeten Jesaja, se .]
Jag utfärdar nu en förordning, att var och en av Israels folk och deras präster och leviter som bor i mitt rike och som vill (av egen fri vilja) fara till Jerusalem ska resa med dig.
Kungen och hans sju rådgivare sänder i väg dig för att undersöka förhållandena i Juda och Jerusalem utifrån din Guds påbud, som är i din hand.
Du ska föra dit silver och guld som kungen och hans rådgivare frivilligt har gett till Israels Gud som bor i Jerusalem.
Ta också med dig allt silver och guld som du kan få i hela Babel tillsammans med de frivilliga gåvor som folket och prästerna ger till sin Guds hus i Jerusalem.
För dessa pengar ska du noggrant välja ut och köpa tjurar, baggar, lamm [till bränn- och syndoffer] och sådant som behövs till de matoffer och drickoffer som hör till. Detta ska du offra på altaret i er Guds hus i Jerusalem. [Esra hade säkert berättat för Arttacheshasetta om vad som behövdes för offren i templet, se .]
Alla de kärl du får till tempeltjänsten i din Guds hus ska du överlämna inför Jerusalems Gud.
Välsignad är Herren (Jahve) våra fäders Gud (Elohim) som har lagt på kungens hjärta att försköna Herrens (Jahves) hus i Jerusalem på detta sätt,
Vaka över och bevara dem till dess ni väger upp dem inför de ledande prästerna och leviterna och furstarna över Israels fäders hus i Jerusalem, i kamrarna i Herrens (Jahves) hus"
Prästerna och leviterna tog emot silvret, guldet och kärlen efter vikt för att föra det till Jerusalem, till vår Guds (Elohims) hus.
Sedan gav vi oss iväg från floden Ahava på den tolfte dagen i den första månaden för att gå till Jerusalem. Guds hand var över oss och han bevarade oss från fiendens hand och bakhåll längs vägen.
Så kom vi till Jerusalem och förblev där i tre dagar.
Även om vi är slavar har vår Gud (Elohim) inte övergett oss i vår träldom. Han har utökat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) mot oss inför Persiens kung, upplivat oss för att kunna bygga upp vår Guds hus, resa upp dess ruiner och ge oss en mur i Juda och i Jerusalem.
En förordning skickades runt i Juda och Jerusalem till alla de landsflyktigas söner att de skulle samlas tillsammans i Jerusalem.
Inom de tre dagarna samlades alla Juda och Benjamins män i Jerusalem. Det var den tjugonde dagen i den nionde månaden, och allt folket satt på den öppna platsen framför Guds (Elohims) hus, de darrade (bävade) både för sakens skull och på grund av regnet. [Den nionde månaden Kislev infaller runt november/december då regnperioden har börjat i Israel.]
Nehemja (38)
att Chanani, en av mina bröder [landsman eller en biologisk bror; båda tolkningarna är möjliga, men utifrån omnämnandet i är det mer troligt att det är Nehemjas biologiska bror], kom från Juda, han och några män. Och jag frågade dem angående judarna som blivit kvar (kvarlevan) som överlevt fångenskapen och om Jerusalem.
Och de sade till mig: Kvarlevan från fångenskapen där i provinsen lider stort av nöd och skam. Jerusalems murar är nedbrutna och dess portar är nedbrända i eld.
Så jag kom till Jerusalem. När jag varit där tre dagar
gick jag och några män upp mitt i natten. Jag hade inte berättat för någon vad Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Jag tog inte med mig något annat djur än det jag själv red på.
Mitt i natten red jag ut genom Dalporten [Jaffaporten] i riktning mot Drakkällan och Dyngporten och inspekterade Jerusalems murar. De var raserade och portarna hade bränts ner.
Men nu sade jag till dem: "Ni ser vilken svår situation vi är i, hur Jerusalem ligger i ruiner och dess portar är nedbrända. Kom! Låt oss bygga upp Jerusalems mur igen och göra slut på vår vanära!"
Jag svarade dem genom att säga: "Himlarnas Gud ska låta det gå väl för oss (han hjälper oss att lyckas). Vi, hans tjänare, står upp och börjar återuppbyggnaden. Ni har ingen laglig rätt eller historisk anknytning till Jerusalem."
Och bredvid dem reparerade Ussiel son till Charhaja, guldsmeden. Och bredvid dem reparerade Chananja, en av parfymtillverkarna och de restaurerade Jerusalem ända till den breda muren.
Och bredvid dem reparerade Refaja, son till Hur, fursten över halva Jerusalems område. [Jerusalem var indelat i två områden, var och ett styrt av en ledare – Refaja och Shallom, se .]
Och bredvid dem reparerade Shallom, son till Hallochesh, fursten över halva Jerusalems område, han och hans döttrar. [Även kvinnor som vanligtvis inte deltog i byggnadsarbete var här med och bidrog till murens återuppbyggande.]
Men det hände sig att när Sanvallat och Tovija och araberna och ammoniterna och ashdoditerna hörde att reparationen av Jerusalems murar gick framåt och att skadorna började täppas till, då blev de mycket arga.
De konspirerade, alla tillsammans, och kom och stred mot Jerusalem för att skapa förvirring därinne (i staden).
Vid den tiden sade jag också till folket: "Låt varje person med sin tjänare övernatta inne i Jerusalem så att de kan vara vår vakt på natten och utföra arbete på dagen."
Du har också utsett profeter till att utlysa detta i Jerusalem, och de ska säga: 'Det finns en kung i Juda.' Nu ska det [dessa rykten] rapporteras till kungen [i Babylon] enligt dessas ord. Kom nu därför och låt oss rådslå tillsammans."
då satte jag min bror Chanani att ansvara över Jerusalem, tillsammans med Chananja, ståthållaren på fästningen (borgen, slottet), för han var en pålitlig man och fruktade (vördade) Gud (Elohim) mer än många andra. [Uttrycket "broder" kan användas både om bilogisk bror och landsman. Eftersom Chanani nämns "broder" både här och i och Chananja inte har den titeln (fast han också är en landsman) är det troligt att Chananja är Nehemjas bilogiska bror.]
Jag sade till dem: "Låt inte portarna till Jerusalem öppnas förrän solen har blivit varm (gått upp ordentligt över horisonten). Medan de fortfarande står på vakt (innan de avslutar sin tjänst för dagen) låt dem stänga och regla dörrarna. Utse också invånare i Jerusalem till vakter, var och en för sin egen väkt och var och en mittemot sitt eget hus." [Dygnet var indelat i olika väkter, då man avlöste varandra.]
Detta är folket i provinsen som återvände från fångenskapen i exil, som Nebukadnessar, kungen i Babylon hade fört bort och som återvände till Jerusalem och Juda, var och en till sin egen hemstad.
och att man skulle tillkännage och utropa i alla deras städer och i Jerusalem: "Gå ut på bergen och hämta löv av olivträd, planterade eller vilda, och löv av myrten, palmer och andra lummiga träd, och gör lövhyddor som det är skrivet."
[Detta kapitel ger lösningen på problemet i där det inte finns tillräckligt med människor som bodde i Jerusalem för att beskydda staden. Folket hade tidigare () lovat att ge tionde av sin inkomst till Herrens tjänst, nu ger man även tionde av sig själva.] Folkets furstar bodde i Jerusalem. Det övriga folket kastade lott för att på så sätt var tionde man skulle utses att bo i Jerusalem, den heliga staden, medan nio tiondelar skulle bo i de andra städerna.
Folket välsignade alla som frivilligt bosatte sig i Jerusalem.
Detta är de huvudmän i provinsen som bodde i Jerusalem. Men i Juda städer bodde var och en i den stad där han hade sin ärvda besittning: vanliga israeliter, präster, leviter och tempeltjänare, likaså ättlingarna till Salomos tjänare.
I Jerusalem bodde en del av Juda barn och en del av Benjamins barn. [Man beräknar att 4 800 – 8 000 personer bodde i Jerusalem vid den här tiden. Uppräkningen här liknar den i .] Av Juda barn: Ataja, son till Ussia, son till Sakarja, son till Amarja, son till Shefatja, son till Mahalalel, av Peres barn,
Peres ättlingar som bodde i Jerusalem utgjorde tillsammans 468 vapenföra män.
Ledare bland leviterna i Jerusalem vid arbetena i Guds hus var Ussi, son till Bani, son till Hashabja, son till Mattanja, son till Mika, av Asafs barn, sångarna.
När Jerusalems mur skulle invigas, sökte man upp leviterna överallt där de bodde och förde dem till Jerusalem för att hålla invigningshögtid och glädjehögtid under tacksägelse och sång, med cymbaler, lyror och harpor.
Då samlades sångarnas söner från trakten omkring Jerusalem och från netofatiternas byar,
från Bet-Haggilgal och från markerna kring Geva och Asmavet, för sångarna hade byggt sig byar runt omkring Jerusalem.
På den dagen bar de fram stora offer och gladde sig, för Gud hade gett dem stor glädje. Också kvinnorna och barnen gladde sig, och glädjen från Jerusalem hördes vida omkring.
Medan allt detta hände befann jag mig inte i Jerusalem, för i Babels kung Artashastas trettioandra regeringsår [omkring 433 f.Kr.] hade jag återvänt till kungen. Men efter en tid bad jag kungen om tillstånd
och reste tillbaka till Jerusalem. Där fick jag veta allt det onda som Eljashib hade gjort för Tovijas (Tobias) skull, då han hade inrett ett rum åt honom i förgårdarna till Guds hus.
Vid samma tid såg jag i Juda hur man trampade vinpressarna på sabbaten och tog hem säd som man lastade på åsnor, likaså vin, druvor och fikon och allt möjligt som kunde bäras och förde det till Jerusalem på sabbatsdagen. Jag varnade dem när de sålde sina varor.
Tyrierna som vistades där förde in fisk och alla slags varor och sålde dem på sabbaten till judarna och i Jerusalem.
Så snart det började bli mörkt i Jerusalems portar före sabbaten, befallde jag att man skulle stänga portarna och att de inte skulle öppnas förrän efter sabbaten. Jag ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna för att inga varor skulle kunna föras in på sabbatsdagen.
Då stannade köpmän och försäljare av alla slags varor utanför Jerusalem över natten, och det både en och två gånger.
Ester (1)
som hade förts bort från Jerusalem med de fångar som fördes bort med Jechonja, Juda kung, när han förts bort av Nebukadnessar, Babels kung [år 597 f.Kr., se ].
Psaltaren (17)
Gör gott i din glädje över Sion [tempelberget i Jerusalem],
bygg upp Jerusalems murar.
från ditt tempel –
upp till Jerusalem kommer kungar med gåvor till dig.
En psalm
(sång ackompanjerad på strängar). Av
(för) Asaf.
[Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se . Hans namn betyder "en som samlar". Han anges som författare till tolv psalmer, se och .] Gud
(Elohim),
folken har invaderat din arvedel,
orenat ditt heliga tempel och lagt
Jerusalem i ruiner.
De har hällt ut deras blod som vatten
runt hela Jerusalem,
och där fanns ingen som kunde begrava dem.
för att människor ska berätta om Herrens (Jahves) namn i Sion [tempelberget i Jerusalem],
och förkunna hans lov i Jerusalem.
i gårdarna till Herrens (Jahves) hus,
i din mitt, Jerusalem. Prisa Herren (lova Jah – hebr. ´jah)!
Våra fötter står
vid (innanför) dina portar, Jerusalem.[Psalmen inleds med hur en pilgrim får höra att det är dags att gå upp till en av de tre årliga högtiderna i Jerusalem. På ett ögonblick mellan och har målet nåtts och synen av den heliga staden beskrivs.]
Jerusalem, byggd som en stad
där husen står tillsammans (sluter sig tätt intill varandra, hus vid hus utan mellanrum).
Be för Jerusalems frid (shalom, välgång på alla områden);
må de som älskar dig ha all slags framgång (hebr. shala). []
Som bergen omger Jerusalem, så omger Herren sitt folk både nu och för evigt. [ formar en kiasm där centralt en bild av Sion och Jerusalem används för att illustrera Guds beskydd. Jerusalem ligger på 800 meters höjd över havet i Judéens bergsområde. Runt hela staden reser sig bergen något högre än själva Jerusalem, särskilt österut. Jerusalem själv är också en kuperad stad eftersom den ligger på flera berg. Här i psalmen kan vi föreställa oss pilgrimen som firar en högtid i Jerusalem och som blickar ut över de omgivande bergen och liknar dem med Guds beskydd som omringar Guds folk. Bergen, och särskilt Sions berg, står för något fast och stadigt.]
Herren (Jahve) välsignar dig från Sion [tempelberget i Jerusalem]
och låter dig se Jerusalems goda
i alla dina livsdagar.
Välsignad vare Herren (Jahve) från Sion [tempelberget i Jerusalem], han som bor i Jerusalem. Prisa Herren (lova Jah – hebr. ´jah)!
Om jag glömmer dig O, Jerusalem,
låt min högra hand förvissna (glömma sin skicklighet, begåvning).
Låt min tunga fastna i gommen i min mun,
om jag inte kommer ihåg dig,
om jag inte gör Jerusalem
till min högsta glädje.
Kom ihåg Herre (Jahve) mot Edoms söner,
Jerusalems dag [då staden föll],
de sade: "Bryt ner, bryt ner,
även dess grundvalar."
Herren (Jahve) bygger upp Jerusalem igen,
han samlar det skingrade (deporterade) Israel.
Jerusalem, lova (prisa, vila i; stå i stum beundran inför – hebr. shavach) Herren,
Sion, prisa (hebr. halal) din Gud.
Predikaren (5)
Predikarens (sökarens, lärarens, talmannens – hebr. Kohelets) ord, son till David, kung i Jerusalem. [Hebr. kohelet beskriver någon som sammankallar en folkskara, talar, lär ut och även söker, samlar och sammanställer. Hebreiska ordet för folksamling är kahal och den som talar inför den är en Kohelet. Detta är också det hebreiska namnet på denna bok. Det engelska namnet är Ecclesiastes, från det grekiska ordet för folksamling ekklesia.]
[Nu följer ett stycke där Predikaren försöker förstå meningen med livet. Stilen skiftar från poesi till prosa och från tredje person till första person. Sju områden undersöks om de kan ge svaret på livets mening, men alla kommer till samma deprimerande svar. Gåtan om livets mening kvarstår.]
1. Försök att hitta en filosofisk förklaring
Jag, Predikaren (läraren, den som talar inför folkskaran – hebr. Kohelet), är kung över Israel i Jerusalem. [benämningen passar in på kung Salomo.]Jag talade med mitt eget hjärta och sade: "Se, jag har fått stor [moralisk] vishet, mer än det som tidigare funnits före mig i Jerusalem, och mitt hjärta har sett mycket [moralisk] vishet och kunskap (personlig erfarenhet)."
Jag skaffade mig tjänare och tjänarinnor och tjänare föddes i mitt hus. Jag hade också en stor boskapshjord och småboskap, förutom allt som jag hade hos mig i Jerusalem.
Jag var stor och förökades mer än alla som varit före mig i Jerusalem, även min visdom förblev befäst.
Höga Visan (8)
Jag är svart (solbränd) [har arbetat med kroppsarbete utomhus], men vacker – oh Jerusalems döttrar,
[svart] som Kedars [mörka] tält [vävda av svart gethår],
[vacker] som Salomos draperier (tält).
Jag besvär er ni Jerusalems döttrar, vid gasellerna och vid fältets hindar,
att inte väcka, att inte oroa kärleken förrän den själv önskar.
Jag besvär er ni Jerusalems döttrar,
vid gasellerna och vid fältets hindar,
att inte väcka, att inte oroa kärleken
förrän den själv önskar.
Han har gjort stolparna av silver,
taket av guld
och sätet av purpur.
Invändigt har den blivit klädd med kärlek av Jerusalems döttrar.
Jag besvär er ni Jerusalems döttrar,
om ni finner min älskade (raring), vad ska ni säga honom?
Att jag är sjuk av kärlek.
Hans mun är den allra sötaste. Ja han är helt och hållet underbar och åtråvärd.
Detta är min älskade (raring) och han är min vän,
ni Jerusalems döttrar.
[ är den centrala versen i det femte stycket i Höga Visan. Brudgummen prisar brudens unika skönhet.] Du är skön min älskade, som Tirsa,
älskvärd som Jerusalem,
storslagen och skräckinjagande som en armé med många baner. [Tirsa är namnet på en kanaaneisk stad som senare blev huvudstad i Nordriket. Det är även namnet på en av Selofads döttrar. Ordet betyder ungefär gynnsam och fördelaktig. Baner står i plural, vilket visas i översättningen genom att skriva "många baner", se även . Mannen upprepar och bekräftar nu sin kärlek till kvinnan. En liknande uppräkning sker i , där beskrivs ögonen som duvor. Här är hans så överväldigad att han ber henne vända bort ögonen!]
Jag ber er Jerusalems kvinnor, lova mig detta:
väck inte upp kärleken och underhåll (föd inte) kärleken
förrän den själv vill det (när det behagar den, när det är rätt tillfälle).
Jesaja (49)
Synen av Jesaja, son till Amots, som han såg angående Juda och Jerusalem (i de tider, under de dagar) då
Ussia [hebr. Uzzijaho; regerade 792-740 f.Kr. – en god kung, men dog som spetälsk, se ],
Jotham [regerade ca 750-772 f.Kr. – en god kung, se ],
Ahas [regerade ca 735-715 f.Kr. – gjorde det som var ont, se ; ; ] och
Hiskia [hebr. Chizkijaho; regerade 715-686 f.Kr. – en god kung och reformator, se ; ; ]
var kungar i Juda. [Jesajas far hette Amots. Hans namn är snarlikt profeten Amos från Tekoa (som levde tidigare i mitten på 700-talet) och skrev Amos bok, se . Jesaja fick sin kallelse 740 f.Kr. (, ) och hans 50-åriga tjänst sträcker sig över fyra kungars regeringsperioder fram till 686 f.Kr. Enligt traditionen blev han ihjälsågad som martyr av Manasse (Hiskias son), se ; .]
Ordet som Jesaja, Amots son, såg angående Juda och Jerusalem.
Många folk ska komma och säga: "Kom låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds Hus, så att han kan undervisa oss om sina vägar, så vi kan vandra på hans stigar. För från Sion ska undervisning utgå (komma, förkunnas) och Herrens (Jahves) ord från Jerusalem.
Se, Herren Härskarornas Herre (Adonaj Jahve Sebaot)
tar bort stöd [militär stöttning; säkerhet och beskydd] och uppehälle [tillgång till livsnödvändiga behov] från Jerusalem och Juda,
all införsel av bröd och all vattenförsörjning,
För Jerusalem är i ruiner
och Juda har fallit,
eftersom deras tungor (deras tal) och deras gärningar är emot Herren (Jahve),
de provocerar ögonen av hans härlighet (vanhelgar hans härlighets närvaro).
Då ska det ske att vem som än är kvar i Sion [tempelberget i Jerusalem] och vem som än är kvar i Jerusalem ska kallas helig, alla som är upptecknade bland de levande i Jerusalem.
Efter det att Herren (Adonaj) har tvättat bort smutsen från Sions döttrar och har rensat bort Jerusalems blod från hennes mitt med domens ande och med brinnande ande,
Och nu ni Jerusalems invånare och Juda män,
döm – jag ber er – mellan mig och min vingård.
Det hände under Achas dagar, son till Jotham, son till Ussia [hebr. Uzzijaho], Juda kung [735-715 f.Kr.], att kung Retsin från Aram (Syrien) [740-733 f.Kr.] och kung Pekach, son till Remaljaho, från Israel [Nordriket, 752-732 f.Kr.] gick upp till Jerusalem för att kriga mot det. [; ]
Han ska vara er helighet,
men en stötesten [som de snubblar på] och en klippa till anstöt
för både Israels hus
och en fälla och en snara för Jerusalems invånare.
Som min hand har nått avgudarnas kungadömen,
vars inristade bilder övertrumfar dem av Jerusalem och Samarien.
Skulle jag inte kunna göra
– som jag har gjort mot Samarien och hennes avgudar –
också mot Jerusalem och hennes avgudar?"
Därför ska det ske att när Herren (Adonaj) har fullbordat hela sitt verk (arbete) på berget Sion [tempelberget i Jerusalem] och över Jerusalem, ska jag straffa frukten av kungens arroganta hjärta i Assyrien och härligheten av hans högfärdiga utseende.
Denna dag ska han stanna vid Nov [],
skaka sin hand
mot berget Sion (tempelberget),
Jerusalems kulle.
Och du räknade Jerusalems hus
och bröt ner husen för att förstärka muren.
och jag ska klä honom med din mantel
och omgjorda honom med din gördel,
och jag ska anförtro ditt regentskap i hans hand,
och han ska bli en far för invånarna i Jerusalem och för Juda hus. [Namnet Eljakim, som betyder "må Gud upprätta" har hittats på flera sigillavtryck i Tell Beit Mirsim, Bet Shemesh och Ramat Rahel. Han tjänade som en asher al habajit (kunglig tjänare) under kung Hiskia ; . Avtrycken från sigillen har hittats på krukor daterade till Hiskias regeringstid 701 f.Kr..]
Sedan ska månen blygas och solen skämmas,
för Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) ska regera
på Sions berg och i Jerusalem och inför hans äldste ska härlighet råda.
Och det ska ske den dagen att en stor shofar (bagghorn) ska blåsas, och de ska komma som var förlorade i Assyrien, och de som var skingrade i Egypten, och de ska tillbe Herren (Jahve) på det heliga berget i Jerusalem.
Hör därför Herrens (Jahves) ord, ni bespottare
som sjunger folkets nidvisor som är i Jerusalem. [; , , ; ]
För folket i Sion som bor i Jerusalem ska inte gråta mer, han ska sannerligen visa nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanan) mot er, när han hör ropet av er röst ska han svara er.
Som fåglar svävar [ovanför sitt bo och bevakar det],
så beskyddar (bevakar)
Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) [med alla sina himmelska härar] Jerusalem;
han beskyddar (bevakar)
och räddar, passerar över (hebr. pasa, se , , ) och befriar."
Hans klippa ska försvinna på grund av terror (skräck)
och hans furstar ska förskräckas vid prövningen,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
vars eld är i Sion [tempelberget i Jerusalem],
och hans låga i Jerusalem.
Se, på Sion [tempelberget] staden för våra högtidliga samlingar,
dina ögon ska se Jerusalem en fridfull boning,
ett tält ska inte flyttas,
dess tältpluggar (tältpinnar) ska inte dras upp,
inte heller ska någon av tältlinorna brista (gå av, gå sönder).
Assyriens kung sände sin befälhavare [hebr. ravshake – "stor munskänk", troligtvis en titel på den som ledde fälttåget, se även ] från Lachish till Jerusalem [], till kung Hiskia med en stor armé. Och han stod vid kanalen till den övre dammen på huvudvägen vid valkarnas fält [där man tvättade och torkade kläder]. [Detta är exakt samma plats som Jesaja mötte Achas, se . Troligtvis i trakten av den nuvarande norra Damaskusporten i Jerusalem. Medan Assyriens kung Sancheriv belägrade Lachish sände han sin befälhavare (främsta munskänk) till Jerusalem för att pressa Hiskia att kapitulera utan strid. Han var troligen vald till uppdraget eftersom han pratade flytande hebreiska, se . Belägringen av Lachish finns väl dokumenterad i en serie reliefer på väggarna i Sancherivs festsal i Nineve.]
Men om du säger till mig: Vi litar på Herren vår Gud (Jahve Elohim). Är det inte han vars höga platser [offerplatser, ofta på höjder, se ; ; ] och vars altare [er kung] Hiskia har tagit bort, och har sagt till Juda och Jerusalem: Ni ska tillbe inför detta altare? [Den assyriske överbefälhavaren antar felaktigt att de andra offerplatserna var platser där Herren tillbads och att begränsa offren bara till Jerusalem skulle förnärma honom. Dessa höga platser och altaren var inte det sättet som Israels Gud skulle tillbes, se .]
Vilka är de bland ländernas alla gudar som har befriat dessa länder ur min hand, så att Herren (Jahve) skulle befria Jerusalem ur min hand?" [Talen i motsvarar nästan ordagrant . Det är troligt att en officiell transkribering av talet gjordes och fanns tillgänglig i arkiven.]
"Detta ska ni tala till Hiskia, Juda kung, och säga: Låt inte din Gud som du litar på lura dig och säga: 'Jerusalem ska inte ges i den Assyriske kungens hand.'
är detta ordet som Herren (Jahve) har talat om honom.
Jungfrun dottern Sion
har föraktat dig och skrattat åt ditt hån,
Jerusalems dotter
har skakat sitt huvud mot dig.
För från Jerusalem ska en kvarleva komma fram
och från berget Sion de som överlevt.
Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) nitälskan
ska göra detta.
"Tala mjukt till hjärtat av Jerusalem,
och ropa på henne [kalla på henne]
för hennes tid i krigstjänst är över,
för hennes nåd (villkorade nåd – hebr. ratsa) är fullbordad,
för hon har fått dubbelt igen av Herrens (Jahves) hand för alla sina [han har låtit henne få betala
dubbelt igen för alla hennes] synder."
Gå upp på ett högt berg, du Sion
som bär fram ett glädjens budskap.
Ropa ut det högt,
du Jerusalem som bär fram ett glädjens budskap.
Ropa, var inte rädd!
Säg till städerna i Juda: "Här är er Gud!"
Jag ska ge ett förebud till Sion [tempelberget i Jerusalem]: "Se (hebr. hineh), se (hebr. hen) dem",
och till Jerusalem en budbärare med gott budskap.
Det bekräftar hans tjänares ord
och uppfyller hans budbärares råd,
som säger till Jerusalem: "Hon ska bli bebodd"
och till Juda städer: "De ska bli uppbyggda
och jag ska resa upp dess ödelagda platser."
Som säger om Kyros: "Han är min herde och ska utföra alla mina önskningar"
och säger till Jerusalem: "Hon ska bli uppbyggd"
och till templet: "Min grund ska bli lagd."
[Detta är den femte och centrala delen i kapitel 49-54.] Vakna upp! Vakna upp!
Res dig upp Jerusalem,
som har druckit vid Herrens (Jahves) hand,
bägaren med hans raseri.
Du har druckit avskummet av skakningens (skräckens) bägare,
ja druckit ur den till botten.
[Skakningens är i verbformen hitpael – som indikerar att man darrar av obeskrivlig skräck, se även .]
Vakna upp, vakna upp! [Var redo – det är dags nu!]
Klä på dig dina härlighetskläder Jerusalem,
den heliga staden.
För inga fler oomskurna och rituellt orena ska fortsättningsvis komma in till dig.
Skaka av dig stoftet [dammet] och res dig upp
– sätt dig på din tron Jerusalem.
Frigör dig från banden som binder din nacke,
du fängslade dotter Sion [tempelberget i Jerusalem].
Brist ut i jubel tillsammans, ni Jerusalems ruiner,
för Herren tröstar sitt folk [], han återlöser Jerusalem. [Verbet återlöser är hebreiska gaal och den som återlöser är en "Goel". Återlösning är ett centralt begrepp i Bibeln, se ; ; ; . Det helt centrala i Jesu tjänst här på jorden är att vara mänsklighetens återlösare, vår Goel, Jesus Messias fullföljer det uppdraget när Han går till korset och frivilligt betalar det pris som krävs för vår återlösning, se ; ; ; ; .
Det hebreiska namnet på Jerusalem är Jeroshalajim. Hebreiskan har förutom singular och plural även dual som innebär två, ändelsen ajim indikerar detta. Dual-formen på Jerusalem har ibland tolkats som de två berg som staden vilar på, men går också bokstavligt att se som att staden betyder dubbel frid. Ur Guds perspektiv är Jerusalem världens mittpunkt. Det finns även en intressant iakttagelse att rent språkligt pekar världens språk också mot Jerusalem. Skriftspråken öster om Jerusalem läses från höger till vänster, medan språken väster om Jerusalem läses från vänster till höger. Det betyder bland annat att Jerusalem inte bara representerar Israel och judarna utan hela världen och hela mänskligheten. Gud återlöser hela världen.]
[Herrens tjänare (som Herrens ande är över) – Messias – fortsätter att vara den som talar, se ; .] För Sions [tempelberget i Jerusalem] skull ska jag inte tiga
och för Jerusalems skull ska jag inte ge mig ro,
förrän hennes rättfärdighet lyser i klarhet
och hennes frälsning som en brinnande fackla.
På dina murar Jerusalem, har jag satt väktare [för att vaka efter goda nyheter, se ];
hela dagen och hela natten – de ska aldrig tiga
Ni som påminner Herren (Jahve) [i bön],
ge er ingen vila,
och ge honom ingen vila förrän han stadfäster
och gör Jerusalem till en lovsång på jorden.
[Jämför med Messias, se ; ; .]
Din heliga stad har blivit en vildmark,
Sion [tempelberget i Jerusalem] har blivit en vildmark, Jerusalem en ödemark.
Nej, var glada och jubla för evigt
i det som jag skapar,
för se, jag skapar Jerusalem till att bli en källa för glädje,
och hennes folk till lycka.
Jag ska jubla i Jerusalem
och glädja mig över mitt folk.
Ljudet av gråt och klagan (rop av smärta och ångest)
ska aldrig mer höras där.
Fröjdas med Jerusalem och gläd er med henne,
alla ni som älskar henne,
jubla och var glada med henne,
alla ni som sörjde för hennes skull,
Som den [man – son som nu växt upp] som ska tröstas (lugnas, stillas) av sin mor,
så ska jag trösta er – ja, i Jerusalem ska ni bli tröstade." [I beskrivs hur ett folk och ett land föds. I dias barnet, som sedan växer och bärs på höften och gungas i knäet, se . Här i används hebreiskans ish som är ordet för en vuxen man. Inom judendomen räknas man som vuxen vid 13 år ålder. Jesaja hade mycket väl kunna använt andra ord för att beskriva ett barn, såsom i t.ex. , men Herren verkar just vilja betona att folket – som han förut sett som sina små diande barn – nu har växt upp och därför står framför honom som vuxna män. Se även .]
De ska föra alla dina bröder ut från alla de länderna som ett offer till Herren (Jahve), på hästar och i vagnar, på bärstolar och på mulor och på raska djur till mitt heliga berg Jerusalem, säger Herren, som Israels söner bär fram sina offer i rena kärl in i Herrens hus.
Jeremia (107)
och vidare
[även] i den tid då Jehojaqim, Joshijahos son, var kung i Juda
[609-598 f.Kr.] till slutet på det 11:e året
[586 f.Kr.] då Tsidqijaho
(Sidkia), son till Joshijaho, var kung i Juda, då
Jerusalem blev bortfört
[exilen till Babylon] i den 5:e månaden
[månaden Av (juli/augusti) år 586 f.Kr., se ; ].
De sista fem kungarna och deras regeringstid i Juda (det södra riket) var: Joshijaho (640-609 f.Kr.) – den sista goda kungen, se ;
Jehoahas (3 månader 609 f.Kr.)
Jehojaqim (609-598 f.Kr.) ;
Jehoiachin (3 månader 598-597 f.Kr.) ;
Tsidqijaho (597-586 f.Kr.) – ; Hela perioden för Jeremias tjänst är 40 år och 6 månader – 18 år under Joshihaho och två perioder på 11 år vardera för Jehojakim och Tsidqijaho. I denna sammanfattning nämns inte de två korta perioderna på tre månader då Jehoahas och Jehoiachin regerar.
för jag ska kalla på alla familjer från kungarikena i norr förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
och de ska komma och de ska ställa sina troner
vid ingången till Jerusalems portar
och mot alla dess murar runt omkring
och mot alla Juda städer.
Gå och ropa i öronen på Jerusalem [dualformen för öra används, dvs "ropa i båda öronen"; uttrycket förstärker att Jeremia ska tala så Jerusalems invånare verkligen hör och förstår allvaret i budskapet; men har även en underton att tala för döva öron] och säg: "Så säger Herren (Jahve): Jag kommer ihåg nåden (den omsorgsfulla kärleken – hebr. chesed) i din ungdom,
kärleken i ditt äktenskap,
hur du gick efter mig i öknen,
i ett land som inte var besått.
På den tiden ska man kalla Jerusalem "Herrens (Jahves) tron", och alla folkslag ska samlas till den, till Herrens (Jahves) namn, till Jerusalem. Och man ska inte längre gå efter envisheten i sitt onda hjärta.
Därför säger Herren (Jahve) så till Juda män och till Jerusalem: Bryt år er mark [som legat] i träda och så inte bland törnen.
Omskär er själva till Herren (Jahve) och ta bort ert hjärtas förhud ni Juda män och Jerusalems invånare, för att inte mitt raseri ska dra fram som eld och brinna så att ingen kan släcka från mitt ansikte, för era onda gärningar.
Förkunna i Juda och låt det höras i Jerusalem och säg: Blås shofar i landet, ropa högt och säg: "Samla er själva (mobilisera) och låt oss gå till de befästa städerna."
Och jag sade: Ack (åh nej), Herrarnas Herre (Adonaj Jahve) du har verkligen bedragit detta folk och Jerusalem och sagt: Ni ska ha frid (shalom) men svärdet har sträckts ut mot själen.
Vid den tiden ska det sägas till detta folk [Juda] och till Jerusalem,
en brännande (torr) vind från kala höjder i öknen [ska svepa ner över] dottern mitt folks väg,
inte för att kasta eller för att rensa [säd]. [Vinden syftar troligtvis på sirocco, en kraftig ökenvind so var för stark för att skilja agnarna från vetet, eftersom den förde bort både vetet och agnarna. Guds dom liknas vid denna vind som drabbar både goda och onda.]
Tvätta ditt hjärta från ondska Jerusalem så att du ska kunna räddas. Hur länge ska dina ondskefulla tankar bo i dig?
Tänk på folkslagen, se låt det höras över Jerusalem, spejare kommer från ett fjärran land och ger (låter höra) sina röster över Juda städer.
Spring hit och dit genom Jerusalems gator och se och vet och leta på dess rymliga platser (torg), om du kan finna en man, om det finns någon som gör rätt, som söker sanning (trofasthet) och jag ska förlåta henne.
Sök skydd Benjamins söner från Jerusalems mitt och blås shofar i Tekoa och lyft upp en varningssignal (tänd en fyrbåk) över Beit-Kerem, eftersom ondska visar sig från norr och stor förödelse.
Därför säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) så: Hugg ner hennes träd och kasta upp en belägringsvall mot Jerusalem. Detta är staden som ska straffas, överallt finns förtryck i hennes mitt.
Låt dig tillrättavisas Jerusalem, för att inte min själ ska bli avskärmad från dig, för att jag inte ska göra dig öde, ett land utan invånare.
Ser du inte vad de gör i Juda städer och på Jerusalems gator?
Och jag ska få att tystna från Juda städer och från Jerusalems gator, rösten av fröjd och rösten av jubel, brudgummens röst och brudens röst, för landet ska vara öde. [; ]
Vid den tiden förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) ska de föra ut Juda kungs ben och furstarnas ben och prästernas ben och profeternas ben och Jerusalems invånares ben från deras gravar,
Varför avfaller detta Jerusalems folk med ett oupphörligt avfall?
De håller fast vid svek, de vägrar att vända om.
Och jag ska göra Jerusalem till en stenhög
en boning för schakaler,
och jag ska göra Juda städer öde,
utan invånare.
Hör förbundets ord och tala till Juda män och till Jerusalems invånare
Och Herren (Jahve) sade till mig: Förkunna alla dessa ord i Juda städer och på Jerusalems gator och säg: Lyssna till förbundets ord och gör dem.
Och Herren (Jahve) sade till mig: En sammansvärjning har blivit funnen bland Juda män och bland Jerusalems invånare.
Och Juda städer och Jerusalems invånare ska gå och ropa till gudarna till vilka de offrat, men de ska inte rädda dem i all deras tid av nöd.
Efter antalet av dina städer Juda är dina gudar, och efter antalet av dina gator Jerusalem har du satt upp altaren till att vara skamliga föremål, altaren för att offra till baal.
Så säger Herren (Jahve): På detta sätt ska jag göra oduglig Juda stolthet och Jerusalems stora stolthet.
Då ska du säga till dem: Så säger Herren (Jahve): Se, jag ska fylla landets alla invånare, kungarna som sitter på Davids tron och prästerna och profeterna och alla Jerusalems invånare, med berusning.
Dina äktenskapsbrott och ditt gnäggande, din prostitutions oförskämdhet, på fältets kullar har jag sett dina osmakliga handlingar. Ve över dig Jerusalem! Du ska inte göras ren. När ska det någonsin ske?
Juda sörjer och dess portar förtvinar, de böjer sig ner i askan (det svarta) till marken, och Jerusalems rop har stigit upp.
Och folket till vilka de profeterar ska kastas ut på Jerusalems gator på grund av hungersnöden och svärdet, och de ska inte ha någon som begraver dem, deras hustrur och deras söner och deras döttrar, för jag ska hälla ut deras ondska över dem.
Och jag ska göra dem till en skräck bland alla jordens kungariken, på grund av Menashe, Chizqijahos son, Juda kung för det som han gjorde i Jerusalem.
För vem ska ha medlidande över dig Jerusalem? Eller vem ska begråta dig? Eller vem ska gå undan för att söka din välfärd?
Så säger Herren (Jahve) till mig: Gå och ställ dig i folkets söners port, där Juda kungar kommer in och genom vilken de går ut och i alla Jerusalems portar,
och säg till dem: Hör (lyssna på) Herrens (Jahves) ord ni Juda kungar och hela Juda och alla Jerusalems invånare, som går in genom dessa portar.
Så säger Herren (Jahve): Håll (vakta, skydda, bevara) för era själars skull och bär inga bördor på sabbatsdagen, för inte in något genom Jerusalems portar,
då ska i stadens portar komma in kungar och furstar och sitta på Davids tron, ridandes på vagnar och hästar, de och deras furstar, Juda män och Jerusalems invånare, och denna stad ska vara bebodd för alltid.
Och de ska komma från Juda städer och från platser runt om Jerusalem och från Benjamins land och från Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och från bergen och från söder, och ha med sig brännoffer och offer och matoffer och rökelse och ha med sig tacksägelseoffer till Herrens (Jahves) hus.
Men ni vill inte lyssna till mig, till att helga sabbatsdagen och inte bära bördor och gå in i Jerusalems portar på sabbatsdagen. Jag ska tända en eld i dess portar och den ska sluka Jerusalems palats och den ska inte släckas.
Och nu, berätta, jag ber dig till Juda män och till alla Jerusalems invånare och säg: Så säger Herren (Jahve): Se, jag ställer ondska mot er och tillräknar över er påfund, kom tillbaka, jag ber, varje man från sin onda väg och ändra era vägar och era förehavanden.
och säg: Lyssna på Herrens (Jahves) ord, Juda kungar och Jerusalems invånare: Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Se jag ska föra ondska över denna plats, vemhelst som hör, hans öron ska pirra
Och jag ska göra om intet Juda rådslag och Jerusalem på denna plats och jag ska få dem att falla för svärd framför sina fiender och från deras hand som söker deras själ (liv). Och deras döda kroppar ska jag ge som mat till himlarnas fåglar och till markens djur.
och Jerusalems hus och Juda kungars hus, som är vanhelgade, ska bli som Tofets plats, alla hus på vars tak de har offrat till himlarnas härskaror och har hällt ut drickoffer till andra gudar.
Han ska bli begravd med en åsnas begravning, släpad och bortkastad bortom Jerusalems portar.
Och i Jerusalems profeter
har jag sett fruktansvärda ting,
de begår äktenskapsbrott och vandrar i lögn
och de sträcker ut sin hand till våldsverkare
så att ingen återvänder från sin ondska.
De har alla blivit för mig som Sodom
och dess invånare som Gomorras.
Därför säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) så angående profeterna: Se, jag ska mätta dem med malört
och låta dem dricka gallans vatten,
för från Jerusalems profeter
har ogudaktighet gått ut över hela landet.
Herren (Jahve) visade mig och se, två korgar med fikon stod framför Herrens (Jahves) tempel efter att Nebukadnessar, Babels kung, hade burit i fångenskap Jechonjaho, Jehojaqims son, Juda kung och Judas furstar med hantverkarna och smederna från Jerusalem, och hade fört dem till Babel.
Och som de dåliga fikonen, som inte kan ätas för att de är så dåliga, sannerligen så säger Herren (Jahve): Så ska jag göra med Tsidqijaho, Juda kung och hans furstar och återstoden av Jerusalem som är kvar i detta land och de som vistas i Egypten.
som Jeremia, profeten talade till hela Juda folk och till alla Jerusalems invånare, han sade:
Jerusalem och Juda städer och dess kungar och dess furstar, till att göra dem till en förskräckelse, en förvåning, en vissling och en förbannelse (ta lätt på - hebr. klala). Som det är idag.
"Micha, morashtiten, profeterade i Chizqijahos, Juda kungs dagar och han talade till hela Juda folk och sade: Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot): Sion ska bli plöjt som ett fält och Jerusalem ska bli en stenhög och tempelberget som en hög skogsplats.
och sänd dem till Edoms kung och till Moavs kung och till Ammons söners kung och till
Tyros kung och till
Sidons kung med budbärarnas hand som kom till
Jerusalem till Tsidqijaho, Juda kung,
Men om de är profeter och om Herrens (Jahves) ord är med dem, låt dem nu be till Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) att redskapen som är kvar i Herrens (Jahves) hus och Juda kungs hus och i Jerusalem inte kommer till Babel.
som Nebukadnessar, Babels kung inte tog när han bar bort i fångenskap Jechonjaho, Jehojaqims son, Juda kung från Jerusalem till Babel och alla Juda och Jerusalems förnäma män.
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim) angående redskapen som är kvar i Herrens (Jahves) hus och i Juda kungs hus och i Jerusalem:
Och detta är brevets ord som profeten Jeremia sände från Jerusalem till återstoden av fångarnas äldste och till prästerna och till profeterna och till hela folket som Nebukadnessar hade fört bort i fångenskap från Jerusalem till Babel,
efter att kung Jechonja och drottningmodern och ledarna och Juda furstar och Jerusalem och hantverkarna och smederna hade lämnat Jerusalem,
Brevet till Babylon
Så säger Härskarornas Herre
(Jahve Sebaot), Israels Gud
(Elohim), till alla de deporterade fångar som jag har fört bort från
Jerusalem till Babylon:
Och ni, hör Herrens (Jahves) ord, alla fångna [i exil] som jag har sänt bort från Jerusalem till Babel.
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), Israels Gud, han säger: Eftersom du har sänt brev i ditt eget namn till hela folket som är i Jerusalem och till Tsefanja, Maasejas son, prästen, och till alla präster och sagt:
Och vid denna tid belägrade Babels kungs armé Jerusalem och Jeremia, profeten, var instängd på vaktgården som fanns i Juda kungs hus.
över (på grund av) all ondska Israels söner och Juda söner, som de har gjort för att provocera mig, de, deras kungar, deras furstar, deras präster och deras profeter och Juda män och Jerusalems invånare.
Man ska köpa fält för silver och skriva under köpekontrakt och försegla dem och kalla på vittnen i Benjamins land och på platserna runt Jerusalem och i Juda städer och i bergslandets städer och i Låglandets städer och i städerna i söder, för jag ska låta deras fångna återvända förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Så säger Herren (Jahve): Åter ska det höras på denna plats om vilken man säger: Den är förbränd utan människa och utan djur, i Juda städer och på Jerusalems gator som är öde utan människa och utan invånare och utan djur,
I Berglandets städer [Jerusalem, Bethehem, Hebron] och i Låglandets (hebr. Shefelas) städer [Ashdod, Askelon, Gat och Bet Shemesh] och i städerna i söder och i Benjamins land och i Juda städer ska hjordarna igen passera under hans hand som räknar dem säger Herren (Jahve).
I de dagarna ska Juda vara frälst och Jerusalem bo i trygghet,
och detta är vad hon (Jerusalem) ska kallas:
"Herren (Jahve) vår rättfärdighet."
Herrens (Jahves) ord som kom till Jeremia när Nebukadnessar, Babels kung och hela hans armé och alla kungariken under hans hand och hela folket stred mot Jerusalem och alla dess städer, han sade:
Och profeten Jeremia talade alla dessa ord till Tsidqijaho, Juda kung i Jerusalem.
Och Babels kungs armé stred mot Jerusalem och mot alla Juda städer som var kvar, mot Lachish och mot Azeka, för bara dessa var kvar av Judas befästa städer.
Ordet som kom till Jeremia från Herren (Jahve) efter att kung Tsidqijaho hade skurit ett förbund med hela folket som var i Jerusalem för att proklamera (ropa ut) frihet för dem,
Juda furstar och Jerusalems furstar, ledarna och prästerna och hela folket i landet som gick mellan kalvstyckena,
Och det skedde när Nebukadnessar, Babels kung kom upp mot landet att vi sade: ’Kom och låt oss gå till Jerusalem av fruktan för kaldéernas armé och av fruktan för araméernas armé,’ så vi bor i Jerusalem."
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), Israels Gud: Gå och säg till Juda män och till Jerusalems invånare: Ska ni inte ta emot tillrättavisning och lyssna till mina ord förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve)?
därför säger Herren Härskarornas Gud (Jahve Sebaot Elohim), Israels Gud (Elohim): Se, jag ska föra över Juda och över alla invånare i Jerusalem all den ondska som jag har förkunnat mot er, men de har inte lyssnat. Och jag har kallat på dem men de har inte svarat.
Och det skedde i femte året av Jehojaqim, Joshijahos son, Juda kung, i den nionde månaden att de kungjorde en fasta inför Herrens (Jahves) ansikte, hela folket i Jerusalem och hela folket som kom från Juda städer till Jerusalem.
Och jag ska utkräva över honom och hans säd och hans tjänare deras synder, och jag ska föra över dem och över Jerusalems invånare och över Juda män, all den ondska som jag har kungjort mot dem, men de lyssnade inte."
Och faraos armé hade kommit från Egypten, och när kaldéerna som belägrade Jerusalem hörde ryktet om dem bröt de upp från Jerusalem.
Och det skedde att kaldéernas armé bröt upp från Jerusalem av fruktan för faraos armé,
och Jeremia gick ut från Jerusalem för att gå till Benjamins land och ta emot sin del i folkets mitt.
Och Jeremia bodde på vaktgården till den dag Jerusalem blev intaget. Och det skedde när Jerusalem togs
I Tsidqijahos, Juda kungs nittonde år, i den tionde månaden att Nebukadnessar, Babels kung och hela hans armé kom mot Jerusalem och belägrade det.
Och kaldéerna brände kungens hus och folkets hus i eld och bröt ner Jerusalems murar.
Ordet som kom till Jeremia efter att Nevozaradan, ledaren för vakten hade låtit honom gå från Rama, när han hade tagit honom bunden i kedjor bland alla Jerusalems och Juda fångar som bars bort i fångenskap till Babel.
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Som min vrede och mitt raseri har varit uthällt över Jerusalems invånare, så ska mitt raseri hällas ut över er när ni kommer in i Egypten, och ni ska bli till avsky och häpnad och en förbannelse och en förebråelse, och ni ska inte se denna plats igen.
"Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Ni har sett allt ont som jag har fört över Jerusalem och över Juda städer och se, denna dag är de ödelagda och ingen bor i dem
Därför är mitt raseri och min vrede uthälld och upptänd i Juda städer och på gatorna i Jerusalem, och de är förlorade och ödelagda som denna dag.
Har ni glömt era fäders onda gärningar och Juda kungars onda gärningar och deras fruars onda gärningar och era egna onda gärningar och era fruars onda gärningar som de har begått i Juda land och på Jerusalems gator?
För jag ska straffa dem som bor i Egyptens land som jag har straffat Jerusalem med svärdet, med hungersnöden och med pesten,
Men vi ska verkligen verkställa varje ord som har gått ut från vår mun, till att offra till himmelens drottning, och hälla ut dryckesoffer till henne, som vi har gjort, vi och våra fäder, våra kungar och furstar i Juda städer och på Jerusalems gator, för då hade vi rikligt med bröd och var välbeställda och såg inget ont.
"Offren som ni offrat i Juda städer och på Jerusalems gator, ni och era fäder, era kungar och era furstar och folket i landet, har inte Herren (Jahve) kommit ihåg dem, och har de inte stigit upp över hans hjärta?
Våldet som utövats mot mig ska komma över Babel, säger Sions invånare, och mitt blod ska komma över Kaldéernas invånare, säger Jerusalem.
Ni som har flytt svärdet, gå, stå inte still, kom ihåg Herren (Jahve) från långt borta och låt Jerusalem komma i ert sinne.
[Boken avslutas med ett historiskt appendix som liknar texten i .] Tsidqijaho var 21 år när han började regera och han regerade 11 år i Jerusalem [597-586 f.Kr.]. Hans mors namn var Chamotal, Jeremias [den tredje personen med det namnet i denna bok, se även ] dotter från Livna [stad i låglandet; 3 mil öster om Ashkelon och 5 mil sydväst om Jerusalem].
Över Herrens (Jahves) vrede skedde det i Jerusalem och Juda till dess han kastat ut dem [från landet och] från sitt ansikte.
Och Tsidqijaho gjorde uppror mot Babels kung.
Och det skedde i hans 9:e regeringsår, i den 10:e månaden [Tevet] på den 10:e dagen i månaden [15:e januari, 588 f.Kr.] att Nebukadnessar, Babels kung kom, han och hela hans armé, mot Jerusalem och slog läger mot henne och de byggde belägringsvallar mot henne runtom.
[En månad senare.] I den 5:e månaden [Av] på den 10:e dagen i månaden som var det 19:e året av Nebukadnessar, Babels kung, kom Nevozaradan, ledaren för vakten som stod inför Babels kung, till Jerusalem [17:e augusti, 586 f.Kr.].
Och han brände Herrens (Jahves) hus och kungens hus och alla Jerusalems hus, alla stora hus brände han i eld.
Och hela kaldéernas [babyloiniernas] armé som var med ledaren för vakten, bröt ner Jerusalems murar runtom.
I Nebukadnessars, Babels kungs 18:e år [586 f.Kr.]
832 personer (själar – hebr. nefesh) från Jerusalem.
Klagovisorna (7)
Jerusalem kommer ihåg
i dessa dagar av lidande (nöd) och hemlöshet
alla sina skatter
från forna dagar.
När hennes invånare föll i fiendens hand
var ingen där för att hjälpa henne.
Hennes fiender såg hennes nakenhet
och gjorde narr av hennes ödeläggelse. [Den sjunde hebreiska bokstaven är: ז – Zajin. Tecknet avbildar ett svärd. Bokstaven symboliserar rörelse och iver. Bokstaven används i ordet "kommer ihåg" och förstärker minnet av Jerusalems glansdagar och fördjupar därmed även sorgen över det som gått förlorat. Sorgen känns som att få ett svärd i hjärtat.
Här används ordet kedem för att beskriva forna dagar. Ordet betyder egentligen öster. Detta väderstreck har mycket i sig och handlar bland annat om att samtidigt se både bakåt och framåt och göra bokslut med det som varit och samtidigt se och stadfästa visionerna för sin framtid. I denna fas av sorgeprocessen orkar man bara att minnas och sörja och även det finns i uttrycket kedem.]
Jerusalem har syndat svårt [ordagrant "synd syndar"; begått upprepade överträdelser, syndat mer och mer],
därför har hon blivit som en rituellt oren.
Alla som tidigare höll henne i ära,
föraktar henne nu när de ser hennes nakenhet.
Själv suckar hon (stönar av sorg och smärta)
och vänder sig bort. [Den åttonde hebreiska bokstaven är: ח – Chet. Tecknet avbildar ett staket. Bokstaven symboliserar något som binder samman och inhägnar, rent fysiskt som ett staket eller en mur, eller socialt som vänskap och kärlek. Denna vers inleds i hebreiskan av det hebreiska ordet chata som upprepas två gånger, först som substantiv och sedan som verb. Upprepningen är hebreiskans sätt att förstärka ett uttryck och översätts "har syndat svårt". Här görs det tydligt hur avgrundsdjupa dessa överträdelser och synder är. Det förstärker lidandet i sorgen. Att hon vänder sig bort blir som en markering av en gräns där murar och staket saknas.]
Sion [tempelberget i Jerusalem] breder ut sina händer (i en gest av uppgivenhet)
där finns ingen som tröstar henne.
Herren (Jahve) har befallt angående Jakob
att de runt omkring honom ska bli hans fiender.
Jerusalem är som en oren []
ibland dem. [Den sjuttonde hebreiska bokstaven är: פ – Pe. Tecknet avbildar en mun. Symboliserar ofta tal och relationer. Här är det ordet "breder ut" som börjar med denna bokstav, och förstärker uppgivenheten. Det blir som en extra suck.]
De sitter på marken i tystnad,
de äldsta av Sions döttrar;
de har kastat jord på sina huvuden [ett av flera uttryck för djup sorg],
de har klätt sig i säcktyg [ett annat uttryck för sorg].
Jerusalems jungfrur
hänger med huvudet mot marken [ännu ett uttryck för sorg]. [Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – Jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Eftersom denna bokstav är en punkt så är det början på alla andra bokstäver, och beskriver ofta skapelsen. Handen symboliserar styrka och kraft. I denna vers börjar ordet "De sitter" med denna bokstav och betonar djupet i sorgen. Hela versen visar oss olika sätt att praktiskt uttrycka sin sorg genom skilda handlingar. Att göra detta, oavsett hur, vilket kan skilja sig mellan olika kulturer, är en väsentlig del av att i reaktionsfasen ta in vad som drabbat mig. Jämför det sorgband som vi bar här i Sverige tidigare, det finns fortfarande men används numera sällan. Handen symboliserar det vi gör, därför hör alla dessa konkreta uttryck för sorg ihop med handen.]
Vad ska jag ta till vittne (undervisningsexempel) för dig?
Vad ska jag likna dig vid, du dotter Jerusalem?
Vad kan jag jämföra dig med så att jag kan trösta dig,
du jungfru, dotter Sion?
För din skada är stor som havet,
vem kan läka dig? [Den trettonde hebreiska bokstaven är: מ – Mem. Tecknet avbildar vatten och står för vatten, folk, nationer och språk. I denna vers börjar ordet "Vad" och "vem" på denna bokstav. Det upprepas flera gånger och förstärker därmed behovet av att få ställa frågor om vad, hur och varför, som är en viktig del i sorgens reaktionsfas.]
Alla som går på dina vägar
slår ihop händerna mot dig [ger sitt bifall till Jerusalems förödelse, se ].
De visslar och skakar på sina huvuden
mot dottern Jerusalem.
Är det här den stad om vilken man säger,
att den är skönhetens fulländning, hela jordens fröjd []? [Den femtonde hebreiska bokstaven är: ס – Samech. Tecknet avbildar en pelare och symboliserar stöd och stabilitet. I den här versen är det ordet "slår ihop händerna" som börjar med denna bokstav. Här förstärks istället motsatsen, då denna applåd är till vanära istället för stöd.]
Jordens kungar trodde inte,
inte heller jordens inbyggare,
att motståndare och fiender
skulle gå in genom Jerusalems portar. [Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – Lamed. Tecknet avbildar en herdestav eller oxpiska och symboliserar ofta undervisning. I denna vers börjar ordet "inte" med denna bokstav och förstärker hur osannolik hela situationen upplevs. Detta skulle inte kunna hända. Det är en vanlig reaktion och upplevelse när man bearbetar ett trauma.]
Hesekiel (26)
[Herren fortsätter att tala till Hesekiel i den tredje synen, se :] "Och du människobarn, ta dig en lertavla och lägg den framför dig och rita på den en stad, Jerusalem.
Och du ska vända ditt ansikte mot Jerusalems belägring med din arm avklädd och du ska profetera mot det.
Och han sade till mig: "Människobarn, se jag bryter brödstaven i Jerusalem och de ska äta bröd efter vikt och med ängslan, och de ska dricka vatten efter mått och i förfäran,
Så säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve): Detta är Jerusalem! Jag har satt henne i mitten av folken och länderna är runtomkring.
Och formen av en hand sträcktes fram och jag togs i en lock på mitt huvud, och en ande (vind) lyfte upp mig mellan jorden och himlarna och förde mig in i en syn från Gud, till Jerusalem, till öppningen i porten av den inre gården som vetter mot norr. Där fanns svartsjukans (avundsjukans) avbildade tron som provocerar (anstiftar) till svartsjuka (avundsjuka). [; ; , ]
Och Herren (Jahve) sade till honom: Gå genom stadens mitt, genom mitten av Jerusalem och sätt ett märke [hebr. tav; den sista bokstaven i hebreiska alfabetet vars piktogram är ett kors] på pannan på alla de män som suckar och som ropar på grund av alla styggelser som görs i hennes mitt. [; ; ; ; ] [När nu de som sörjde över det som beskrivits ske i templet i kapitel 8 märkts av mannen i linnekläder, går de sex andra männen vidare för att utföra domen. Jmf. .]
Och det skedde när de slog och jag var lämnad (kvar, ensam vid templet) att jag föll på mitt ansikte och ropade och sade: Ack (åh nej), Herrarnas Herre (Adonaj Jahve) ska du förstöra hela Israels återstod när du häller ut ditt raseri över Jerusalem?
"Människobarn, dina bröder, dina bröder [], dina återlösares män och hela Israels hus om vilka Jerusalems invånare har sagt till dem: Flytta er långt bort från Herren (Jahve). Till oss är detta land givet som en besittning.
Säg till dem: 'Så säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve): Angående furstarna, detta budskap (profetord, denna börda) gäller Jerusalem och hela Israels hus bland vilka ni är.'
Och säg du till landets folk: Så säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve) till dem som bor i Jerusalem i Israels land. De ska äta sitt bröd med ångest och dricka sitt vatten med förskräckelse för att hennes land ska bli öde från alla som är där, på grund av våldet hos alla dem som bor där.
Israels profeter som profeterar till Jerusalem och ser syner om fred (shalom), men där finns ingen fred (shalom) förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve).
Så säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve): Hur mycket mer när jag sänder mina fyra domar, det onda svärdet och hungersnöden och de onda djuren och pesten mot Jerusalem för att hugga bort människa och djur. Här kan du väl göra en formatering så det blir en lista?
Och se en kvarleva ska bli kvar i det (landet), som ska föra fram både söner och döttrar, och se när de kommer till er och ni ser deras vägar och deras handlingar då ska ni bli tröstade för det onda som jag har fört upp mot Jerusalem, för allt som jag har låtit komma över henne (staden).
Därför säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve) så: Som vinrankan bland skogens träd som jag har gett till elden som bränsle, så ska jag ge Jerusalems invånare.
Människobarn låt Jerusalem lära känna (bli intimt förtrogen med) hennes överträdelser
och säg: Så säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve) till Jerusalem [och hela Israel]: Ditt ursprung och din födelse är i kananéernas land, en amoré var din [andlige] far och din [andliga] mor var en hettit. [; ]
Säg, jag ber dig, till det upproriska huset: Vet ni inte vad dessa ting betyder? Berätta för dem: Se, Babels kung kom till Jerusalem och tog dess kung och dess furstar och förde dem till Babel,
Människobarn sätt (vänd) ditt ansikte mot Jerusalem och predika i riktning mot helgedomen och profetera mot Israels land
Du ska göra en väg så att svärdet kan komma till Ammons söners Rabba [amoréernas huvudstad – moderna Amman i Jordanien], och till Juda i det befästa Jerusalem.
I hans högra hand är Jerusalems lott för att sätta murbräckorna till att öppna munnen för slakten, till att höja rösten med härskri, till att sätta murbräckorna mot portarna, och kasta upp belägringsvallar.
Därför säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve) så: Eftersom ni alla har blivit slagg, ska jag samla er till Jerusalems mitt.
Och deras namn var Ohola [Samarien – norra riket], den äldre, och hennes syster Oholiva. Och de blev mina och de födde söner och döttrar. Och deras namn, Samarien är Ohola och Jerusalem är Oholiva. [Ohola betyder "hennes eget tält" och Oholiva betyder "tältets kvinna" eller "tältet är i henne". De används för de norra och södra riket.]
Människobarn, skriv åt dig namnet på dagen, på denna dag, samma dag som Babels kung har belägrat Jerusalem.
Människobarn, eftersom
Tyros har sagt mot
Jerusalem: Haha!
(hebr. heach – ett uttryck för skadeglädje) hon är bruten, det var folkets port, hon är vänd till mig, jag ska fyllas med henne som är ödelagd.
Och det skedde i det 12:e året [sedan Jehojachins exil, se ] av vår fångenskap i den 10:e månaden på den 5:e dagen i månaden, att en som hade flytt från Jerusalem kom till mig och sade: "Staden är slagen."
Som flocken med offerdjur är Jerusalems skaror på hennes bestämda tid, så ska de ödelagda städerna bli fyllda men skaror av människor och de ska veta att jag är Herren (Jahve)."
Daniel (10)
Under kung Jehojaqims (Jojakims) tredje regeringsår [605 f.Kr.] i Juda kom Nebukadnessar, kungen av Babylonien, och belägrade Jerusalem [Judas huvudstad].
Medan Belshassar drack vin (påverkad av alkoholen), befallde han att guld- och silverkärlen som hans företrädare (far, förfader, kanske farfar) Nebukadnessar hade plundrat från templet i Jerusalem skulle hämtas fram så att kungen, hans stormän, hans fruar och konkubiner (älskarinnor) kunde dricka ur dem. [Det var inte vanligt att kvinnorna var med, se t.ex. , . Omkring 50 år tidigare, samtidigt som Daniel blev bortförd, tog även Nebukadnessar dessa heliga kärl från Jerusalem, se . Tusentals kärl hade förts bort, en förteckning över dem finns i .
Texten framhäver Belshassars koppling till Nebukadnessar. Orden far och son används ofta i en vidare betydelse för efterträdare i antiken. I en assyrisk text som brukar kallas för "den svarta obelisken" av Salmanassar III, kallas Jehu "Omris son", trots att han inte var hans son. Han var från en helt annan släkt. Det är troligt att Belshassar var släkt med Nebukadnessar. Det finns skäl att tro att Nabonidus gifte sig med en av Nebukadnessars döttrar, vilket då gör att Belshassar kallas Nebukadnessars barnbarn. Han kände väl till historien hur kärlen kommit till Babylon, se . Det faktum att Israels guds heliga kärl fanns som krigsbyte i Babylon visade, i Belshassars tankevärld, att de babyloniska gudarna var mäktigare än andra folks gudar. Att vanhelga och dricka ur dessa kärl just denna kväll ansåg nog den alkoholpåverkade Belshassar vara en utmärkt idé att på ett demonstrativt sätt visa på Babylons makt, se .]
Då bar man fram guldkärlen som hade tagits ur Guds tempel i Jerusalem. Kungen, hans stormän, hans fruar och konkubiner drack vin ur dem.
Även efter att Daniel fått reda på att den nya lagen var uppsatt (signerad och börjat gälla), gick han till sitt hus där han hade ett rum på taket med fönster som var öppna i riktning mot Jerusalem. [I riktning mot väster från Babylon.] Där böjde han knä tre gånger om dagen och tackade sin Gud på samma sätt som han alltid gjort. [Seden att be mot templet i Jerusalem bygger på Salomos ord, se , , , . Daniel fortsätter sin vana att be tre gånger om dagen. Han lyder Gud mer än människor, se . David skriver hur han ber kväll, morgon och mitt på dagen, se (kvällsbönen nämns först eftersom den judiska dagen börjar vid solnedgången). I templet i Jerusalem var tiderna för bönen 9, 12 och 15, se även ; ; ; ; .]
Under Dareios första år som kung läste jag, Daniel, skrifterna [bl.a. Jeremia, Jesaja, Moseböckerna och Psaltaren]. Jag lade märke till Herrens ord till profeten Jeremia att antalet år som Jerusalem ska ligga i ruiner hade förutsagts. Det var 70 år. [Profeten Jesaja nämner Kyros vid namn två hundra år tidigare, se ; . Jeremia hade profeterat om det judiska folkets 70-åriga fångenskap i Babylon, se . Den första profetian kom 605 f.Kr., samma år som Daniel och hans vänner blev bortförda till Babylon, se . Daniel hade säkert sett och hört Jeremia predika i Jerusalem innan han som tonåring deporterades till Babylon.
Jeremia är kvar i Jerusalem och skriver flera brev till sina landsmän i Babylon. I ett brev, troligen skrivet inte så långt efter att Jerusalem erövrats 597 f.Kr., se , påminner han om att när 70 år har gått för Babel ska judarna föras tillbaka till sitt land och att Gud vill ge dem frid, en framtid och ett hopp, se . När Daniel nu läser dessa skrifter har han varit i Babylon i 66 år. Daniel inser att det bara är några år kvar innan det Jeremia profeterat ska ske. Det visar sig att samma år som Daniel skriver detta kommer Kyros tillåta judarna att återvända, och en första grupp reser så småningom tillbaka för att bygga upp templet. Uppmaningen till bön i är en av anledningarna till att Daniel börjar be när han läst detta. Senare kommer även Sakarja att referera till en 70-årsperiod från templets förstörelse 586 f.Kr. fram tills det var uppbyggt igen och invigdes 516 f.Kr.
Det är intressant att se Daniels syn på skrifterna. Redan på 500-talet f.Kr. refererar han till Jeremia som Guds ord. Han citerar även från Moseböckerna och Psaltaren i sin bön. Se också . Jeremia hade förutsagt 70 års fångenskap, och Daniel trodde på ett bokstavligt uppfyllande av det profetiska ordet.]
Herre (Adonaj), du är rättfärdig – vi är vanärade (har skam). [Hebreiskan har en stark kontrast: ordagrant 'till dig rättfärdighet – till oss skam'. Sedan fångenskapen och Jerusalems förstörelse 586 f.Kr. var Israel offentligt vanärade bland hednafolken.] Så är det idag med Juda folk, Jerusalems invånare och hela Israel, både de som bor nära och de som bor långt borta i alla de länder dit du har fördrivit dem, eftersom de var trolösa mot dig.
Han höll sina ord som han hade talat mot oss och våra ledare som styrde över oss. [Ordagrant 'domare som dömde oss', men syftar troligen på alla ledare, se , som medvetet hade lett folket bort från Gud.] Herren lät en stor olycka (denna ondska, lidande) [den pågående exilen] komma över oss. Inget liknande har skett under himlen som det som har hänt med Jerusalem. [; ]
Herre, för all din rättfärdighets skull (eftersom du alltid gör det som är rättvist och rätt), vänd bort din vrede och ilska från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. På grund av våra synder och våra förfäders (fäders) skuld blir Jerusalem och ditt folk hånat av alla folk omkring oss. []
[Nu delas de 70 sjuperioderna in i tre grupper: 7, 62 och 1. Den sista delen har två halvor.] Det ska du veta och förstå att från det att ett ord (en order) om att
återställa och bygga upp Jerusalem igen,
till en smord (messias), en furste [kommer],
ska det vara 7 sjuperioder [49 år].
Under 62 sjuperioder [434 år]
ska den [staden Jerusalem] på nytt bli uppbyggd,
med torg (marknadsplats och gator) och försvarsmurar (eller vattensystem),
även under svåra tider. [; ]
Joel (6)
Och det ska ske att var och en som kallar på (åkallar) Herrens (Jahves) namn [inbjuder och ropar på honom]
ska bli räddad (frälst; ska undkomma). [; ; ]
För på Sions berg [tempelberget] och i Jerusalem
ska finnas en räddad skara (de som undkommer; en kvarleva) [ska finnas befrielse och en utväg],
precis som Herren (Jahve) har sagt (lovat),
och bland de överlevande [bland kvarlevan ska de finnas]
som Herren (Jahve) kallar [ska inbjuda och ropa på].
För se, i de dagarna och på den tiden,
när jag upprättar Juda och Jerusalem från exilen,
Juda söner och Jerusalems söner har ni sålt till grekerna för att kunna flytta dem långt bort från deras egna gränser.
Herren (Jahve) ryter (som ett lejon) från Sion [tempelberget i Jerusalem]
och ger ut sin röst från Jerusalem –
himlen och jorden ska skälva.
Men Herren (Jahve) ska vara en tillflykt för sitt folk
och ett värn (en säker plats, ett försvar) för Israels barn (söner).
Så ska du veta att jag är Herren (Jahve) din Gud (Elohim),
som bor i Sion [Jerusalem], mitt heliga berg.
Då ska Jerusalem vara helig
och inga främlingar ska längre gå över henne.
Men Juda ska bo där för evigt,
Jerusalem från generation till generation.
Amos (2)
Han sade: "Herren
(Jahve) ryter
[] från Sion
[tempelberget i Jerusalem] och upphäver sin röst från
Jerusalem, och herdarnas ängar ska sörja och Karmels topp
[] ska vittra."
Nu följer sju väl strukturerade upprepningar med dom över omgivande nationer. Frasen "tre av, ja fyra överträdelser" förstärker att det är många överträdelser, se , , , , ; , , . Betydelsen kan vara kontinuitet och fortsättning: 3 överträdelser, 4 överträdelser, osv. Det finns också en symbolism med 3 + 4 som blir 7, dvs att överträdelserna har nått sitt fullkomliga mått. De första sex är grupperade parvis: Damaskus & Gaza (spiran, se och ), Tyros & Edom (bröder i och ; ingen avslutande fras "säger Herren") och Ammon & Moab. Den sjunde domen riktas mot Juda. Bokens genomgripande struktur med talet sju gör att det blir en överraskning när en åttonde dom mot Israel avslutar denna sektion .
Jag ska sända en eld över Juda
och den ska sluka Jerusalems palats (mäktiga byggnader)."
Obadja (2)
På den dag då du stod vid sidan om (avskilt),
dagen då främlingar bar iväg det värdefulla
och utlänningar gick in i hans portar och kastade lott om Jerusalem,
då var också du en av dem.[ verkar beskriva babyloniernas anfall mot Jerusalem 605–586 f.Kr.]
De fångna av Israels söner
som är bland kananéerna ända till Tsarefat och de Jerusalems fångar som är i Sefarat
ska besitta städerna i söder (Negev).
Mika (8)
Herrens
(Jahves) ord som kom till morashtiten Mika
[som förmedlade dessa profetiska ord] i de dagarna
[758-698 f.Kr.] då Jotam, Achaz och Hiskia var kungar i Juda
[det södra riket]. Detta är vad han såg angående Samarien och
Jerusalem.
[Mika kom från staden Moreshet Gat i sydvästra Juda, se även . Det är inte helt belagt vilken stad det är, men Jerome (347-419 e.Kr.) skriver att den ligger en dryg kilometer öster om Beit Guvrin vilket gör Tel Goded till en bra kandidat. Mika "såg" dessa profetior över Samarien och Jerusalem. Intressant är att från toppen av Tel Goded kan man se många av de städer som Mika nämner som Betlehem, Jerusalem, Lachish, osv. Jotam (som gjorde det som var rätt inför Herren, se ) regerade i Juda 758-743 f.Kr.
Hans son Achaz (som var en ond kung, se ) regerade i Juda 743-727 f.Kr.
Hiskia (som gjorde det som var rätt inför Herren, se ) regerade i Juda 727-698 f.Kr.]Allt detta är för Jakobs överträdelser
och Israels hus synder.
Vilken är Jakobs överträdelse?
Är det inte Samarien?
Och vilka är Judas höga platser?
Är det inte Jerusalem?
För hennes skada är oläklig,
och den har nått ända till Juda,
den sträcker sig till mitt folks portar,
ja ända till Jerusalem. [Elva städer nämns nu i , de flesta i Mikas region. Detta stycke innehåller flera ordlekar, en stil som även användes om allvarliga ämnen i hebreiskan. Bibelns författare är inte bara skrivare utan konstnärer. Detta skrivsätt ger en extra dimension i det som sägs och texten blir också vacker, se . Städernas namn upprepas med ett ord som låter snarlikt stadens namn. I det hebreiska språket förstärker också upprepningarna det som sägs. De flesta av dessa städer är små och obetydliga (förutom Lachish) vilket visar att Gud inte förbiser den minsta orättvisa eller synd.]
För Maroths [liknar hebr. marah – "bitter"] invånare väntade ängsligt på det goda,
eftersom ondska hade kommit ner från Herren (Jahve) till Jerusalems port.
[Invånarna i "Bitter-staden" väntade ängsligt på det goda, men bara bitterhet (ondska) väntar dem.]
som bygger upp Sion med blod
och Jerusalem med överträdelse.
Därför ska för din skull
Sion bli plöjt som ett fält,
och Jerusalem ska bli till ruinhögar
och tempelberget ska bli som en hög plats i en skog.
Många folk ska komma och säga: "Kom låt oss gå upp till Herrens berg,
upp till Jakobs Guds hus,
han ska lära oss sina vägar,
och vi ska vandra på hans stigar (leva efter hans instruktioner)." För undervisning (hebr. torah) ska gå ut från Sion,
Herrens (Jahves) ord från Jerusalem.
Och du herdetorn (hebr. Migdal eder; ett torn som herdarna använde när de vakade över hjorden i fållan),
dottern Sions kulle,
till dig ska det komma,
ja det tidigare herradömet ska komma, Jerusalems döttrars kungarike.
Sefanja (4)
Jag ska sträcka ut min hand över Juda
och över alla invånare i Jerusalem.
Jag ska hugga av kvarlevan av Baal från denna plats,
namnen på avgudaprästerna tillsammans med prästerna,
Och det ska ske på den tiden att jag ska genomsöka Jerusalem med lampor
och jag ska straffa de män som är som bottensatsen i vinet som stelnat
(har förhärdade hjärtan – är fast i sina onda vägar)
och som säger i sina hjärtan:
"Herren (Jahve) kan varken göra gott eller ont."
Jubla (sjung), dotter Sion [en kärleksfull titel på staden Jerusalem]!
Ropa i glädje, Israel!
Var glad och fröjda dig av hela ditt hjärta,
dotter Jerusalem!
På den dagen [då Jesus kommer tillbaka för att regera] ska det sägas till Jerusalem:
"Frukta inte, Sion,
låt inte dina händer falla (tappa inte modet, frimodigheten)! []
Sakarja (41)
Sedan svarade Herrens (Jahves) ängel (budbärare) och sade: "Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), hur länge ska du undanhålla din barmhärtighet (ömsinta nåd) från Jerusalem och Juda städer, mot vilka du har varit vred i 70 år?"
Sedan sade ängeln (budbäraren) som talade med mig: "Ropa ut och säg; Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot): Jag nitälskar för Jerusalem, ja, min nitälskan är stor för Sion [tempelberget i Jerusalem].
Därför säger Herren (Jahve): Jag ska återvända till Jerusalem med nåd och barmhärtighet (hebr. rachamim). Mitt hus ska byggas upp i henne (i Jerusalem), förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) och en linje (en mätlinje som en lantmätare drar upp) ska sträckas ut över Jerusalem.
Ropa ut igen och säg: Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot); "Mina städer ska åter överflöda med välstånd och Herren (Jahve) ska åter trösta Sion [tempelberget i Jerusalem] och ska åter utvälja Jerusalem."
Då frågade jag ängeln (budbäraren) som talade med mig: "Vad är detta?" Han sade till mig: "Dessa är hornen [mäktiga krafter, stormakter] som har förskingrat Juda, Israel och Jerusalem."
Då frågade jag: "Vart går du?"
Och han svarade mig: "Till att mäta Jerusalem för att se dess bredd och vad dess längd är." []
och sade till honom: "Spring [det är ett brådskande ärende] och tala till denna unga man och säg: Jerusalem ska bli bebott utan murar för skarorna av män och boskap därinne (är så stora att de inte ryms inom murarna),
Och Herren (Jahve) ska ärva Juda som sin del i det heliga landet och utvälja Jerusalem ännu en gång.
Men Herren sade till Satan: "Herren ska tillrättavisa (överbevisa och döma) dig, du Satan! Herren som har utvalt Jerusalem ska tillrättavisa dig, du Satan! Är inte denne man [översteprästen Josua] en brand ryckt ur elden?" [En bild på hur Gud har räddat Israel från den babyloniska fångenskapens eld.]
Ska ni inte lyssna till orden som Herren (Jahve) har proklamerat (förkunnat) genom sina tidigare profeter när Jerusalem var bebott och hade välstånd och när städerna runt omkring henne och Negev och Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] var bebott?
Så säger Herren (Jahve):
Jag ska återvända till Sion och bo mitt i Jerusalem,
och Jerusalem ska kallas:
"Sanningens stad", och
"Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) berg", och
"Det heliga berget".
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot):
Gamla män och kvinnor
ska igen sitta på torgen (gatorna) i Jerusalem,
var och en med sin käpp
på grund av deras höga ålder.
Jag ska föra dem hem,
och de ska bo i Jerusalem.
De ska vara mitt folk,
och jag ska vara deras Gud,
i sanning och rättfärdighet.
så ska jag åter planera, men i dessa dagar att göra gott mot Jerusalem och mot Juda hus. Frukta inte.
Många folk och mäktiga länder ska komma och söka Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) i Jerusalem och bönfalla inför Herrens (Jahves) ansikte.
[Följande profetia skrevs 487 f.Kr. Jesus fullbordade den första delen när han red in i Jerusalem.] Gläd dig av hela din kraft (hänge dig),
du Sions dotter [ni som bor i Jerusalem]!
Ropa i glädje (stäm in i segerjubel),
Jerusalems dotter!
[Titeln "dotter" förstärker bilden av Gud som en kärleksfull far för sitt folk.]Se, din konung kommer till dig!
Han är rättfärdig (rättvis, rättmätig, lever upp till en hög standard)
[refererar både till hans karaktär och hur han regerar],
han är frälsning (en befriare som segrat),
han kommer ödmjukt (under enkla yttre förhållanden),
ridande på en åsna, ja ett åsneföl, på ett åsnestos föl. [Enligt dåtidens sed red en kung som kom i ett fredligt uppdrag på en åsna, medan en krigarkung kom på en häst. Nu följer den andra delen av denna profetia som kommer att gå i uppfyllelse när Jesus kommer tillbaka för att regera här på jorden i tusenårsriket.]
Jag ska ta bort (förgöra) alla stridsfordon från Efraim
[den största av Israels norra stammar, syftar ofta på hela landet Israel],
och stridshästar från Jerusalem,
och pilbågar (stridsvapen) ska utrotas (helt försvinna).
Sedan ska han tala frid (fred, hebreiska ordet shalom, som innebär Guds välsignelser på alla områden) för hednafolken.
Hans välde ska sträcka sig från hav till hav [Medelhavet till Döda havet],
och från floden [Eufrat] till jordens ändar. [Han ska regera över hela världen.]
Se, jag ska göra Jerusalem till en berusningens bägare [Ordet "berusningens bägare" finns bara här i hela GT och därför är dess betydelse inte helt klar men roten skvallrar om att det har med fruktansvärda skakningar att göra.] för alla folk runtomkring, och över Juda ska det också falla och bli en belägring mot Jerusalem.
Det ska ske på den tiden att jag ska göra Jerusalem till en stötesten (en tung sten, en snubbelsten) för alla folk. Alla som tynger ner sig själva med den ska bli allvarligt sårade, och alla jordens nationer ska samlas tillsammans mot den.
Judas ledare ska säga i sina hjärtan: "Jerusalems invånare är min styrka, eftersom Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) är deras Gud (Elohim)."
På den dagen ska jag göra Juda ledare som en gryta över elden i skogen (som vållar skogsbrand) och som en brinnande fackla bland kärvar, och de ska uppsluka alla folk runtomkring, vid sin högra och vid sin vänstra, och Jerusalem ska åter bli bebott på hennes egen plats i Jerusalem.
Herren ska frälsa Juda tält först, för att härligheten hos Davids hus och härligheten hos Jerusalems invånare inte ska överglänsa Juda.
På den dagen ska Herren (Jahve) försvara Jerusalems invånare, och de som stapplar bland dem den dagen ska vara som David, och Davids hus ska bli som en gudalik varelse, som Herrens ängel framför dem.
Det ska ske på den dagen att jag i grund ska förgöra alla de nationer som kommit mot Jerusalem.
Men över Davids hus och över Jerusalems invånare ska jag utgjuta nådens och bönens Ande (att vädja i bön om nåd), så att de ser upp till mig alef-tav (den förste och den siste, alfa och omega) som de har genomborrat. De ska sörja honom så som man sörjer ende sonen, och de ska gråta bittert över honom, så som man gråter över sin förstfödde.
På den dagen ska det bli en stor sorg i Jerusalem som sorgen efter Hadadrimmon i Megiddos dal.
På den dagen ska ett källsprång öppnas för David hus och för Jerusalems invånare, till rening och till bestänkelse.
För jag ska samla alla länder till strid mot Jerusalem. Staden ska bli intagen och husen plundrade och kvinnorna skändade. Halva staden ska gå i fångenskap men återstoden av folket ska inte huggas bort (skiljas) från staden.
Hans fötter ska på den dagen stå på Olivberget, på Jerusalems ansikte österut, och Olivberget ska rämna mitt itu och bilda en mycket stor förkastning mot öster och väster, halva berget ska flyttas norrut och halva berget ska flyttas söderut.
På den dagen ska levande vatten strömma ut från Jerusalem, ena hälften till det östra havet [Döda havet] och andra hälften till det västra havet [Medelhavet]. Det ska ske både på sommaren och på vintern. [En flod av levande vatten med sin källa i Jerusalem som aldrig torkar ur är ett gudomligt löfte om välsignelse för en stad där vatten är en bristvara.]
Hela landet ska vändas som Arava från Geva
[10 km nördöst om Jerusalem] till Rimmon
[drygt 5 mil] söder om
Jerusalem. Hon
[Jerusalem] ska lyftas upp och bli bebodd på hennes plats, från Benjamins port till platsen för den första porten till Hörnporten och från
Chananels torn ("Guds-favör-torn" – hebr. migdal chananel) [; ; ] till kungens vinpress.
Man ska komma och bo där och aldrig någonsin ska där vara mer förintelse, utan Jerusalem ska bo i trygghet.
Detta ska vara plågan som Herren (Jahve) ska slå alla folk med som har krigat mot Jerusalem: Deras kött ska förtäras (försvinna, smälta bort, ruttna) medan de står på sina fötter och deras ögon ska förtäras (försvinna, smälta bort, ruttna) i sina ögonhålor, och deras tungor ska förtäras (försvinna, smälta bort, ruttna) i deras mun. [Här indikeras att detta kommer att ske med hast, på ett ögonblick, då det sker. I modern tid vet vi att atomvapen har dessa konsekvenser.]
Även Juda ska strida mot Jerusalem. Folkens rikedomar runt omkring ska samlas ihop, guld, silver och dräkter i stor myckenhet.
Och det ska ske att alla människor som blivit kvar i alla de länder som gick upp mot Jerusalem, ska dra upp från år till år (varje år) för att tillbe Konungen Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) och fira lövhyddohögtiden (Sukkot).
Och det ska ske att vem än av familjerna på jorden som inte går upp till Jerusalem för att tillbe Konungen Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), över dem ska inget regn falla.
Ja, varje gryta i Jerusalem och i Juda ska vara helig för Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), och de som vill offra ska komma och ta dem och koka i dem. På den dagen ska det inte finnas några köpmän i Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) hus (templet).[Jesus rensade templet från köpmän, nu ska det inte längre förekomma handel i templet, se ; ; ; .]
Malaki (2)
Juda har agerat förrädiskt, en styggelse gjord i Israel, till och med i Jerusalem. För Juda har förorenat Herrens (Jahves) helgedom, som han älskar, och äktat, gift sig med, främmande gudars döttrar.
Då ska offergåvorna från Juda och Jerusalem behaga Herren som i forna dagar och gångna år.
Jerusalem, (Jeroshalaim)
