3318 – יָצָא (jatsa)

frambringa, komma ut, komma fram, gå bort


Typ:
Hebreiska: יָצָא (jatsa)
Ursprung: a primitive root
Användning: 1068 ggr i GT

Engelsk översättning

to come out
[idiom] after, appear, [idiom] assuredly, bear out, [idiom] begotten, break out, bring forth (out, u

Engelsk beskrivning

1) to go out, come out, exit, go forth
1a) (Qal)
1a1) to go or come out or forth, depart
1a2) to go forth (to a place)
1a3) to go forward, proceed to (to or toward something)
1a4) to come or go forth (with purpose or for result)
1a5) to come out of
1b) (Hiphil)
1b1) to cause to go or come out, bring out, lead out
1b2) to bring out of
1b3) to lead out
1b4) to deliver
1c) (Hophal) to be brought out or forth


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (1068 st)


Jorden producerade grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sin art, och fruktträd som kontinuerligt bär (gör, formar) frukt efter sin art. Gud såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud sade: "Låt jorden frambringa olika arter (sorter) av levande varelser: boskap, kräldjur (reptiler) och vilda djur av olika arter." Och det skedde så.
En flod flödade från Eden för att vattna trädgården, sedan delade den sig i fyra grenar.
Därefter lämnade Kain Herrens (Jahves) ansikte (närvaro) och bodde i vandrarnas land (i exil), öster om Eden. [Kedem för öster betyder även en plats där Kain har möjlighet att tänka över sitt liv och göra upp med sig själv kring det som inträffat. Detta ord erbjuder också en möjlighet till omstart.]
och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden.
"[Det är dags!] Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur.
Släpp ut alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, så att de kan sprida ut sig över hela jorden och vara fruktsamma och föröka sig."
Då gick Noa ut tillsammans med sin hustru och sina söner och sonhustrur [efter att ha varit i arken i ett år och tio dagar].
Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra.
och med alla levande varelser som finns hos er – fåglar, boskap och alla vilda djur – alla de som gick ut ur arken tillsammans med er.
Noas söner som gick ut ur arken var Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet. Cham (Ham) var far till Kanaan [som föddes senare].
Från det landet kom Ashor fram och byggde Nineve och staden Rechovot och Kalach
och Patrusim och Kasluchim, som blev (stamfar till) filistéerna, och Kafettorim.
Terach tog Abram, sin son och Lot, Harans son, och Sarai, hans svärdotter Abrams hustru, och de vandrade iväg från Ur i Kaldéen och de kom till Haran där de vistades.
Abram gick som Herren (Jahve) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (Charan) [1 Mos 11:31].
Abram tog Sarai sin hustru och Lot sin brorson och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt "själarna") som de hade fått i Charan. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.
Sodoms kung drog då ut tillsammans med Gomorras kung, Admas kung, Sebojims kung och kungen i Bela, det vill säga Soar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen,
När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedorlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen [alldeles i närheten av Jerusalem].
Melkisedek, kungen i Salem [Jerusalem, "shalem" betyder frid och helhet], bar ut bröd och vin. Han var präst åt den Högste Guden (El Elion).[Hebreiska namnet Malki-zedek betyder: "Min kung är rättfärdig". Se även Ps 110; Heb 5:6‑10; 6:20‑7:28. Kopplingen mellan hans namn och staden finns också i orden "rättfärdighet" och "frid". Dessa två ord återfinns ofta tillsammans, se Ps 85:11; Jes 9:7; 32:17; 48:18; 60:17.]
Men Herrens (Jahves) ord kom till honom, han sade: "Denna man ska inte bli din arvinge, utan den som kommer från din egen kropp [mage, tarm – hebr. mee; syftar på nedre regionen av kroppen, inte enbart genitalierna, men de är inkluderade i uttrycket] ska bli din arvinge.
Herren förde ut Abram [från tältet till den stjärnklara natten] och sade: "Blicka upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!" Sedan sade han till honom: "Så talrika ska dina ättlingar bli."
Han sade till honom: "Jag är Herren (Jahve) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv."
och även det landet, som de ska betjäna, ska jag döma. Efteråt ska de komma ut med stora rikedomar.
Jag ska göra dig mycket, mycket fruktsam och jag ska skapa nationer från dig och kungar ska komma från dig (bli dina ättlingar),
De ropade på Lot och sade till honom: "Var är männen som kom in till dig i natt? För ut dem till oss så att vi kan känna (ha en sexuell relation med) dem."
Och Lot gick ut till dem vid dörren och stängde dörren bakom sig.
Se, jag har två döttrar som inte har känt (haft en sexuell relation med) någon man, låt mig, jag ber er, föra ut dem till er och ni kan göra vad ni finner för gott i era ögon med dem, gör bara ingenting mot dessa män, så sant som de har kommit under skuggan av mitt tak (är under mitt beskydd)."
Och männen [de himelska besökarna] sade till Lot: "Har du några hos dig här, svärsöner, dina söner och dina döttrar och vem du än har i staden, för ut dem från denna plats,
Och Lot gick ut och talade till sina svärsöner som hade gift sig med hans döttrar och sade: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahve) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [De lyssnade inte och trodde inte att han menade allvar.]
Men han [Lot] dröjde sig kvar och männen tog tag i hans hand och i hans hustrus hand och i händerna på hans två döttrar, Herren (Jahve) var barmhärtig mot honom. Och de förde ut honom och ställde honom utanför staden.
Och när de hade fört ut dem utanför sade han: "Fly för ert liv, se er inte tillbaka och stanna inte i slättlandet, fly till bergen, annars sveps ni bort." [Slättlandet var det område som förmodligen omstörtades och bildade Döda Havet.]
Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Tsoar.
Tjänaren sade till honom: "Om kvinnan inte är villig att följa med mig till det här landet, blir jag då tvungen att föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?"
På kvällen lät han kamelerna lägga sig (bokstavligt gå ner på knä) vid vattenkällan utanför staden, vid den tiden då kvinnorna går ut för att hämta vatten. [Måste vara ungefär sista timmen före solnedgången eftersom det inte går att hämta vatten när det blivit mörkt. Man vill heller inte utföra denna tunga syssla när dagen är som varmast.]
Se, jag står vid vattenkällan och stadens döttrar ska komma ut och dra upp vatten.
Och det hände att redan innan han avslutat sin bön kom Rebecka ut, hon var född till Betoel, Milkas son, hustru till Nachor, och hon hade sin kruka på axeln.
se, jag står vid vattenkällan, låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka",
Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sade till henne: "Låt mig dricka, jag ber dig".
Då svarade Laban och Betoel och sade: "Det som kommer från Herren (Jahve) kan vi inte tala ont eller gott om.
Tjänaren tog fram juveler av silver och juveler av guld och vackra kläder och gav till Rebecka, han gav också dyrbara ting till hennes bror och hennes mor.
Vid aftontiden gick Isak ut på fältet och funderade (var försjunken i tankar) och han lyfte upp sin blick och såg, och se där kom kameler (gående).
Den som föddes först var rödblommig och hade hår som en mantel över hela kroppen. Han fick namnet Esau [hebr. Esav betyder hårig].
Efter kom hans bror och hans hand höll i Esaus häl. Han fick namnet Jakob [hebr. Jaaqåv betyder "den som håller i hälen" eller "ersättare"]. Isak var 60 år när hon födde dem. [Isak var 40 år när han började be och det tog 20 år innan bönesvaret kom, se vers 20]
Därför ber jag dig ta dina vapen, ditt koger och din båge, och gå ut på fältet och fäll en hjort åt mig.
Och det skedde att så snart Isak hade avslutat välsignelsen av Jakob, lämnade Jakob sin fars närhet och Esau, hans bror kom in från sin jakt.
Jakob lämnade [sina föräldrar Isak och Rebecka och sin bror Esau i] Beer-Sheva och begav sig mot Haran. [Haran ligger i Mesopotamien, ca 80 mil norr om Beer-Sheva, minst en månads vandring till fots. Rebeckas plan att klaga över Esaus kanaaneiska hustrur hade lyckats. Hon fick sin man Isak att skicka i väg hennes favoritson Jakob för att hitta en israelisk hustru långt i norr, och på så vis skydda honom från att bli dödad av sin tvillingbror Esau.]
...som såg dig i betel [för 15 år sedan], där du…
Och Dina, Leas dotter, som hon hade fött till Jakob, gick ut för att se (träffa) landets döttrar.
Och Chamor, Shechems far, gick ut till Jakob för att tala med honom.
Och alla som gick ut genom stadens port lyssnade till Chamor och till hans son Shechem, och varje man blev omskuren, alla som gick ut genom stadens port.
Och de slog Chamor och hans son Shechem med svärdsegg och tog ut Dina från Shechems hus, och gick vidare.
Och Gud (Elohim) sade till honom: "Jag är Allsmäktig Gud (El Shaddai). Var fruktsam och föröka dig. Ett folk och flera folk ska komma från dig och kungar ska komma från din länd. [Ordet för länd syftar på hela den nedre delen av kroppen, inklusive könsorganen.]
Och det skedde när hennes själ var på väg att lämna henne, för hon dog, att hon kallade honom Ben-Oni, men hans far kallade honom Benjamin. [Ben-Oni betyder min smärtas son, Benjamin betyder min högra hands son.]
Det hände ungefär tre månader senare att man berättade för Juda och sade: "Tamar, din svärdotter har varit tempelsköka och nu har hon dessutom blivit gravid, hon är med barn genom prostitution."
    Juda sade: "Ta hit henne och låt henne brännas."
När hon fördes fram lät hon säga till sin svärfar: "Genom den man som dessa ting tillhör är jag gravid." Hon sade vidare: "Avgör vem som är ägare till signetringen, tränset och staven."
Och det kom sig att den ene stack ut sin hand och barnmorskan tog en röd tråd och band om handleden och sade: "Denne kom ut först."
Men han drog tillbaka sin hand och hans bror kom ut och hon sade: "Varför har du brutit dig fram?" Därför fick han namnet Parets. [Här finns en ordlek. Namnet betyder brytning eller rämna och det är samma ord som används i frågan "Varför har du brutit dig fram?"]
Efter kom hans bror som hade den röda tråden runt sin handled. Han fick namnet Zerach. [I detta kapitel finns namnen Boas, Rut, Oved, Jishaj och David inkodade i vers 11‑28 med 49 bokstävers mellanrum. De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se Rut 4:21‑22, återfinns alltså exakt i rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall just i detta stycke som handlar om Parets, fem släktled innan Boas. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.]
Då tog hon tag i hans mantel och sade: "Ligg med mig!" Men han lämnade sin mantel i hennes hand, flydde och tog sig ut [ur huset].
När han hörde att jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig, flydde och tog sig ut." [Ibland är flykt ett tecken på svaghet, andra gånger mod. Josef förlorade sin mantel, men behöll sin integritet.]
Men kom ihåg mig när det går väl för dig, och visa mig nåd (omsorgsfull kärlek) och berätta om mig för farao och för mig ut ur detta hus.
Farao gav Josef namnet Zafenat-Panea [som betyder "uppenbarare av hemligheter"], och till hustru gav han honom prästen Potiferas dotter Asenat från On. Och Josef vandrade ut över Egyptens land. [Potiferas är en längre form av namnet Potifar. De tidigaste rabbinska traditionerna (Rashi, Rashbam, Alshish) säger att det var samma Potifar (1 Mos 39:4, 20) som fängslade Josef.]
Josef var 30 år gammal när han stod inför farao, kungen i Egypten. Josef gick ut från faraos ansikte och vandrade runt i [inspekterade] hela Egyptens land. [Det finns flera slående paralleller mellan Josef och Jesus. Josef fick en brud samtidigt som han fortfarande var förkastad av sina egna bröder. Jesus var också 30 år när han började sin publika tjänst, se Luk 3:23]
Härigenom ska ni prövas, så sant farao lever, ni ska inte gå härifrån om inte er yngste bror kommer hit.
Han sade till sina bröder: "Mina egna pengar har lagts tillbaka, och de ligger i min egen säck."
    De blev förskräckta (deras hjärtan svek dem) och de vände sig oroligt till varandra och sade: "Vad är det som Gud (Elohim) har gjort mot oss?"
Josef svarade: "Frid (shalom) vare med er, frukta inte. Er Gud (Elohim) och era fäders Gud har gett er skatter i era säckar. Jag hade era pengar." Sedan förde han ut Simon till dem.
Han tvättade sitt ansikte och kom ut (till bröderna) igen och behärskade sig och sade: "Duka fram mat."
När de hade kommit ut ur staden och inte hunnit så långt, sade Josef till sin tjänare: "Gå efter männen och när du kommer ikapp dem ska du säga till dem: 'Varför har ni lönat gott med ont?
och den ene har gått ifrån mig' och han sade: 'Han har säkert slitits i stycken och jag har inte sett honom sedan dess,
Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: "Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!" Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder.
[Sammanfattning:]
Alla personer (själar, liv) som tillhörde Jakob, som kom till Egypten, de som kommit från hans länd, liksom Jakobs söners hustrur – totalt var de 66 personer (själar, liv).
Jakob välsignade farao och gick ut från faraos ansikte.
Josef tog ner dem från sina knän och föll ner (böjde sig) med sitt ansikte mot marken.
De som härstammade från Jakob [hans tolv barn och barnbarn] var då sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten.
[Berättelsen hoppar nu ungefär 36 år framåt i tiden. Mose var omkring fyra år när han blev adopterad, och är nu fyrtio år gammal, se Apg 7:23‑30 och 2 Mos 7:7.] En dag, när Mose hade växt upp, gick han ut till sina bröder [sitt folk – israeliterna] och såg deras tunga arbete. Han fick se hur en egyptisk man slog en av hans bröder.
Han gick ut nästa dag och såg två av sina hebreiska bröder slåss med varandra. Då sade Mose till den som startat bråket: "Varför slår du din landsman?"
Därför ska du gå nu, så jag kan sända dig till farao och du ska föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten." [Nu följer en dialog mellan Mose och Gud. Mose kommer med fyra ursäkter till varför han inte vill gå och till sist säger han rent ut, sänd någon annan, se 4:13.]
Men Mose sade till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra israeliterna ut ur Egypten?"
Gud svarade: "Jag ska verkligen vara med dig (jag är med nu och kommer alltid att vara med dig). Detta ska vara tecknet för dig att jag har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna Gud på detta berg." [Detta är inledningen till Guds förklaring av sitt namn. Det viktiga är inte tjänarens kvalifikationer, utan vem Gud är och att han är med sin tjänare, då är inget omöjligt.]
Herren sade också till honom [och ger ett andra tecken]: "Stick handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen sjuk (hebr. tsara) – vit som snö. [Det hebreiska ordet tsaraat är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. Det är en sorts mögel som visar sig som ljusa fläckar och svullnadader på huden, se 3 Mos 13‑14. Traditionellt har ordet spetälska använts, men det motsvarar inte den sjukdom som vi idag kallar lepra eller Hansens sjukdom.]
Herren sade: "Stick på nytt handen innanför manteln!"
    Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen normal igen, som resten av hans kropp.
Då blev Herren arg på Mose, och sade: "Har du inte en bror, Aron, leviten [som är en skolad präst och är van att tala Guds ord]? Jag vet att han är duktig på att tala, och han är faktiskt på väg just nu för att möta dig. När han ser dig kommer han att glädja sig i sitt hjärta.
Då gick slavdrivarna över folket och förmännen ut och sade till folket: "Så säger farao: 'Jag ger er inte någon halm.
När förmännen lämnat farao gick de på en gång till Mose och Aron som väntade på dem.
Säg därför till israeliterna:
'Jag är Herren (Jahve).
Jag ska föra er ut från förtrycket under egyptierna.
Jag ska rädda er från deras slaveri.
Jag ska återlösa er med min utsträckta arm, och genom väldiga straffdomar.
Jag ska göra er till mitt folk.
Jag ska vara er Gud.
Ni ska förstå att
    jag är Herren, er Gud,
    som för er bort från förtrycket hos egyptierna.
Herren talade till Mose och Aron och befallde dem (gav dem uppdraget) att säga till både Israels barn och farao, kungen i Egypten, att israeliterna skulle föras ut ur Egyptens land.
Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar.
Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att israeliterna skulle föras ut ur landet – just dessa båda, Mose och Aron.
ska farao inte lyssna till dig. Jag ska lägga min hand på Egypten och jag ska föra ut mina härskaror, mitt folk israeliterna, ut ur Egyptens land genom stora straffdomar.
Då ska egyptierna förstå att jag är Herren, när jag sträcker ut min hand över Egypten och för ut israeliterna från dem."
Gå till farao på morgonen, då går han ut till vattnet och du ska stå på flodstranden och möta honom. Staven som blev en orm ska du ha i din hand.
Efter att Mose och Aron hade gått ut från farao, ropade Mose till Herren (Jahve) angående grodorna som han hade sänt över farao.
När spåmännen (skrivare, från ordet för penna) försökte göra samma sak och få fram insekter med hjälp av sina hemliga konster, kunde de inte det, de misslyckades. Nu var det fullt med insekter överallt, på både människor och boskap.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao. När han kommer till vattnet (Nilen) ska du säga till honom: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Mose svarade: "Se, jag går ut från dig, och jag ska be till Herren (Jahve) att flugsvärmarna lämnar farao, hans tjänare och folket imorgon. Bara farao upphör med att vara bedräglig (luras, hånar) och inte låta folket gå för att offra till Herren (Jahve)."
Därefter gick Mose ut från farao och bad till Herren (Jahve).
Mose sade till honom: "Så snart jag har gått ut ur staden ska jag sträcka ut min hand till Herren (Jahve). Åskan ska sluta och haglet ska upphöra så att du må veta att jorden är Herrens (Jahves).
Mose gick ut ur staden, bort från farao, och sträckte upp sin hand till Herren (Jahve). Då slutade åskan och haglet upphörde och regnet vräkte inte längre ner på jorden.
Dina hus ska fyllas (av gräshopporna), det ska också dina tjänares hus och alla egyptiers hus, på ett sätt som dina fäder eller förfäder aldrig har sett från den dag då de kom till jorden till idag.' " Sedan vände han sig om och gick ut från farao. [Med gräshopporna är det flera egyptiska gudar som straffas. Shu var den gud som kontrollerade vindarna och Gud sänder gräshopporna med östanvinden. Nefri vaktade utsädet, Renenutet var gudinnan som vakade över skörden, Geb var markens gud så alla dessa fick se sig omintetgjorda när Gud lät gräshopporna fördärva all vegetation. Heset var överflödets gud i Egypten och även detta togs bort när inte marken gav någon gröda. Alla dessa gudar var sådana man litade på i Egypten för tillväxt och en säker och god skörd som gav välstånd.]
Han [Mose] gick ut från farao och bad till Herren (Jahve).
Mose sade: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Vid midnatt ska jag gå ut mitt i Egypten,
Och alla dessa dina tjänare ska komma ner till mig och falla ner inför mig och säga: Dra ut, du och allt ditt folk som följer dig. Därefter ska jag gå. Sedan gick han ut från farao i brinnande vrede.
Ni ska fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. Det ska vara en evig stadga för er att fira denna dag från släkte till släkte.
Tag en handfull isopstjälkar. [Isop har en styv och förgrenad stjälk och blir upp till 0,5 lång.] Doppa dem i skålen med blodet [som ni tömt från lammet] och stryk det ovanför dörren och ner på de båda dörrposterna. Ingen av er får sedan gå ut förrän nästa morgon.
Han [farao] kallade på Mose och Aron mitt i natten och sade: "Stå upp, gå ut från mitt folk, både ni och Israels söner (alla israeliter) och gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve) som ni har sagt.
De hade bakat osyrat (ojäst) bröd av degen som de tog med sig från Egypten. Den var ojäst eftersom de inte hann låta den jäsa när de blev utslängda från Egypten. Inte heller hade de hunnit proviantera (inför uttåget).
Och det hände sig att i slutet av de 430 åren, just på den dagen, att alla Herrens (Jahves) arméer drog ut från Egyptens land.
Det var en vaknatt för Herren (Jahve) för att föra dem ut ur Egyptens land. Denna samma natt är en vaknatt för Herren (Jahve), för alla Israels söner (barn) genom generationerna.
I ett och samma hus ska det ätas, ni ska inte bära ut något av köttet ut ur huset, inte heller får något ben krossas. [Denna passage är en tydlig skuggbild av Jesus som vår påsk, vårt påskalamm, bara den som är omskuren enligt förbundets regler får äta, på samma sätt som bara den som är frälst, och därmed har sitt hjärta omskuret i det Nya förbundet kan ta del av Jesus. Redan här förutsägs det också att inget av hans ben ska krossas och det skedde inte heller, se Joh 19:33; Ps 22:18.]
Det var på exakt den dagen som Herren förde Israels söner (barn) ut ur Egyptens land som en armé. [2 Mos 12:17]
Mose sade till folket: Kom ihåg den här dagen, då ni kom ut från Egypten, ut ur träldomshuset, för med styrka förde Herrens (Jahves) hand ut er från denna plats, inget syrat, jäst bröd ska ätas.
Denna dag i månaden Aviv [Ett annat/tidigare namn på månaden Nisan] drog ni ut.
På den dagen ska du förklara för din son: 'Det är på grund av vad Herren gjorde för mig när jag kom ut ur Egypten.'
Den [högtiden] ska vara som ett tecken på din hand och ett märke på din panna (mellan dina ögon) som ständigt påminner dig så att Herrens (Jahves) undervisning (hebr. Torah) alltid är i din mun, för det var med stark hand Herren förde dig ut ur Egypten.
När din son i framtiden frågar dig: "Vad är detta?" Ska du svara honom: "Med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten, ut ur träldomshuset,
Så ska det bli som ett tecken på din hand och mellan dina ögon (på din panna), för med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten.
Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, kungen i Egypten, så att han jagade efter Israels söner(folk), eftersom Israels söner (folk) drog ut med en hög hand.
och de sade till Mose: "Är det för att det inte finns några gravar i Egypten du fört oss ut hit för att dö i öknen? Varför har du behandlat oss så illa och fört oss ut ur Egypten?
Sedan tog profetissan Mirjam, Arons syster, en tamburin i sin hand och alla kvinnor följde henne med tamburiner och med dans,
Sedan ledde Mose folket vidare från Vasshavet. De gick ut i öknen Shor. De gick tre dagar in i öknen och fann inget vatten.
När hela Israels folk vandrade ut från Elim och kom till Sinaiöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden sedan de hade lämnat Egypten,
Israeliterna sade till dem: "Om vi ändå hade fått dött för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger."
Då sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla ett dagsbehov för varje dag, så jag kan pröva dem, om de vill vandra efter min undervisning (hebr. Torah) eller inte.
Mose och Aron sade till israeliterna: "I kväll ska ni veta att det är Herren (Jahve) som har fört er ut från Egyptens land,
Likväl, på den sjunde dagen gick några ut för att samla, men de fann ingenting.
Se, Herren (Jahve) har gett er sabbaten, så på den sjätte dagen ger han er bröd för två dagar. Låt var och en stanna på sin plats och låt ingen gå ut på den sjunde dagen.
Sedan sade Mose: Detta är vad Herren (Jahve) har befallt. Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
Jag ska stå framför dig på klippan vid Horeb, och du ska slå på klippan, och då ska det komma vatten från den så att folket kan dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
Mose sade till Josua: "Välj ut åt oss män, gå ut och strid med amalekiterna. I morgon ska jag stå på toppen av kullen med Guds (Elohims) stav i min hand.
Nu hörde Jetro, prästen i Midjan och Moses svärfar [2 Mos 2:15], om allt som Gud (Elohim) hade gjort för Mose och för sitt folk Israel och hur Herren (Jahve) hade fört Israel ut ur Egypten.
Då gick Mose ut för att möta sin svärfar och böjde sig ner och kysste honom. De frågade varandra om hur det stod till (varandras väl och ve) och de kom in i tältet.
Precis på dagen tre månader efter att Israels söner (barn) hade gått ut från Egyptens land kom de till Sinais öken.
Då förde Mose ut folket ur lägret för att möta Gud (Elohim), och de stod på den lägsta delen av berget.
Jag är Herren (Jahve) din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, bort från slaveriet.
Om du köper en hebreisk slav (tjänare – hebr. eved), ska han tjäna (hebr. avad) dig i sex år och det sjunde året ska han bli fri utan att ersätta dig [utan någon skuld].
Om han kommer av sig själv (frivilligt) ska han gå (lämna dig) av sig själv (frivilligt), om han gifter sig ska hans hustru gå med honom.
Om hans herre ger honom en hustru och hon föder söner eller döttrar till honom, ska hustrun och hennes barn vara hennes herres, och han ska gå (lämna) för sig själv.
Men om tjänaren tydligt säger: "Jag älskar min herre, min hustru och mina barn, jag vill inte gå (lämna) frivilligt",
Och om en man säljer sin dotter till att bli en tjänarinna ska hon inte lämna som de manliga tjänarna gör.
Och om dessa tre inte görs för henne, då ska hon gå fri utan silver.
Om män bråkar med varandra och skadar en gravid kvinna så att hon får missfall och inga andra skador uppstår, då ska han med säkerhet bli skadeståndsskyldig, i enlighet med det som kvinnans make ålägger honom, och han ska betala som domarna fastställer.
Om eld bryter ut och får tag i törne så att sädesskylarna eller den stående säden eller fältet slukas, ska han som tände elden ersätta den ordentligt.
Osyrade brödets högtid ska du hålla. Sju dagar ska ni äta osyrat bröd som jag har befallt er, på den bestämda tiden i månaden Aviv [ett annat namn på månaden Nisan, motsvarar mars – april], för denna månad kom ni ut från Egypten. Ingen ska komma inför mig tomhänt. [Man måste ha en offergåva med sig till Herren.]
Skördefesten [Shavuot eller Pingst] ska ni också hålla, förstlingsfrukten av ert arbete som ni har sått på fälten. Insamlingsfesten [Sukkot, även kallad lövhyddohögtiden] ska du också hålla i slutet av året när ni har samlat in alla grödor från era fält.
Det ska vara sex grenar som går ut från dess sidor, tre grenar av menoran ska gå ut på ena sidan och tre grenar av menoran ska gå ut på den andra sidan.
Tre bägare gjorda som mandelblommor i en gren, en kula och en blomma, och tre bägare gjorda som mandelblommor i de andra grenarna, en kula och en blomma, och likadant i de sex grenarna som kommer ut från menoran. [Mandelblomma och vaksamhet har samma rot på hebreiska shin-kof-dalet. Detta anspelar Jeremia på i Jer 1:11‑12. För oss är bilden därför även att vi behöver ljuset för att kunna vara vaksamma, se Ps 119:105.]
Och en kula under två grenar i ett stycke med den, och en kula under två grenar i ett stycke med den, och en kula under två grenar i ett stycke med den, för de sex grenarna som går ut från menoran.
Och den ska Aron ha på sig när han tjänstgör och dess ljud ska höras när han går in till den heliga platsen inför Herrens (Jahves) ansikte, och när han kommer ut, för att han inte ska dö.
Då ska de veta att jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim), som fört dem upp och ut ur Egyptens land, så att jag kan vara (vistas, bo) bland dem. Jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim).
Men Mose bad (vädjade) till Herren sin Gud (Jahve Elohim) och sade: "Herre (Jahve) varför låter du din vrede bli het mot ditt folk som du har fört ut ur Egyptens land med stor makt och med stark (fast, säker, tapper) hand?
Varför ska egypterna få tala och säga 'Till ont förde han dem ut för att slakta dem i bergen och förtära dem från jordens ansikte (yta)?' Vänd om från din brinnande vrede och ångra denna ondska mot ditt folk.
Och jag sade till dem: "Den som har något guld, låt honom bryta av det, och de gav det till mig och jag kastade det i elden och det kom ut en kalv."
Och Mose tog tältet och reste det långt utanför lägret, och han kallade det "mötestältet" [hebr. ohel moed]. Var och en som ville rådfråga (söka) Herren (Jahve) måste gå ut till mötestältet utanför lägret. [Här används den hebreiska frasen ohel moed (på svenska "mötestältet"). Ett annat ord mishkan (översatt "tabernaklet") hade Mose tidigare fått instruktioner om att bygga mitt i lägret (2 Mos 25). Vid detta tillfälle är det ännu inte byggt, se även 2 Mos 27:21; 3 Mos 1:1. Detta mötestält som tillhörde Mose fungerade som en temporär helgedom.]
Och när Mose gick ut (varje gång han gick) till tältet, reste sig alla upp [i respekt] och betraktade (studerade noggrant) Mose till dess han kommit in i tältet. [Folkets förakt för Mose hade nu försvunnit, se 2 Mos 32:1, och deras respekt för honom hade återvänt.]
Du ska hålla (vakta, skydda, bevara) det Osyrade Brödets högtid. Sju dagar ska du äta osyrat bröd som jag befallt dig, på den bestämda tiden i månaden Aviv [Även kallad Nisan. Aviv betyder vår och anger att det är den första vårmånaden.] för i månaden Aviv kom du ut ur Egypten.
Men när Mose trädde fram inför Herrens ansikte för att tala med honom, tog han av sig slöjan till dess han gick ut igen. När han kom ut, talade han till israeliterna det som han fått befallning om.
Och hela församlingen, Israels söner, lämnade (gick bort) från framför Mose.
Och 6 grenar gick ut från dess sidor, 3 av menorans grenar gick ut på dess ena sida och 3 av menorans grenar gick ut på dess andra sida.
3 skålar gjorda som en mandelblomma på en gren, en knopp och en blomma, och 3 skålar gjorda som en mandelblomma på den andra grenen, en knopp och en blomma. Så var det på de 6 grenarna som gick ut från menoran.
och en knopp under 2 grenar i ett stycke med den, och en knopp under 2 grenar i ett stycke med den, och en knopp under 2 grenar i ett stycke med den, på de 6 grenarna som gick ut från den.
hela oxen ska han bära bort utanför lägret till en ren plats där askan ska spridas ut, och bränna den på ved med eld. Där askan sprids ut ska den brännas.
Och han ska bära bort oxen utanför lägret och bränna den som han brände den första oxen, det är ett syndoffer för församlingen (menigheten).
Och han ska ta av sig sina kläder och sätta på sig andra kläder och bära ut askan utanför lägret till en ren plats.
Och ni ska inte gå ut genom ingången till mötestältet på sju dagar, till dess dagarna för er invigning tar slut, i sju dagar ska ni helga er.
Och Mose och Aron gick in i mötestältet och kom ut och välsignade folket. Och Herrens (Jahves) härlighet (tyngd) visade sig för hela folket.
Och det kom en eld från Herrens (Jahves) ansikte och slukade brännoffret och det feta på altaret, som när hela folket såg det, ropade och föll ner på sina ansikten.
Och eld gick ut från Herren (Jahve) och slukade dem och de dog inför Herrens (Jahves) ansikte. [Den exakta överträdelsen är inte specificerad, men 2 Mos 30:9 förbjuder att offra främmande rökelse (hebr. ketoret zarah). Det rörde sig om rökelse som inte var förberedd på rätt sätt, se 2 Mos 30:34‑38. Ett annat förslag är att de offrade på fel tid, se 2 Mos 30:7‑8.]
Ni ska inte lämna mötestältets ingång, för att inte dö, för Herrens (Jahves) smörjelseolja är över er. Och de gjorde enligt Mose ord."
och prästen ska komma ut från lägret och se på (undersöka) och se om fläcken med svampinfektion (mögel) är botad från svampinfektionen (möglet).
då ska prästen gå ut från huset till husets dörr och stänga (låsa) huset sju dagar.
Och han ska bryta ner huset, dess stenar och dess timmer och allt murbruk från huset, och han ska bära bort det utanför staden till en oren plats.
Om någon mans säd lämnar honom (spills vid sidan) vid ett samlag, då ska han tvätta sin kropp i vatten och vara oren till kvällen.
Detta är undervisningen om honom som har en flytning och om honom vars säd lämnar honom så att han blir oren av det,
Ingen människa får vistas i församlingens mötestält när han [Aron, översteprästen] går in för att bringa försoning på den heliga platsen, till dess att han kommer ut och har bringat försoning för sig själv och för sitt hushåll och för hela Israels församling.
Han ska gå ut till altaret som är framför Herren (Jahve) och bringa försoning för det, och han ska ta av oxblodet och av getblodet och placera det ovanpå altarets horn runtom. [2 Mos 27:2. Altaret har fyra horn, ett i varje hörn. Hornen på altaret representerar makt.]
Han ska tvätta sin kropp med vatten på den heliga platsen och sätta på sig sina (egna) kläder och komma fram och offra sitt brännoffer och folkets brännoffer och bringa försoning för sig själv och för folket.
Syndoffersoxen och syndoffersgeten vars blod bars in för att bringa försoning på den heliga platsen ska bäras bort utanför lägret, och de ska brännas i eld, deras hud och deras kött och deras exkrement.

Rätt våg [för att väga – även bildligt för att döma]
– rätta stenar [vikter för balansvågen]; rätt efa [standardmått för att mäta torra varor – 22 liter] och
rätt hin [standardmått för att mäta vätska – 3,5 liter] ska ni ha. [Dessa två verser som handlar om ärlighet i transaktioner – rätta vikter och mått. Detta stycke relaterar direkt till budorden i vers 11‑18 om att inte stjäla, ljuga och bedra, utan att älska sin medmänniska. Standardiserade vikt- och måttenheter omnämns i Hammurabis lagar. Det är intressant att i ett stycke som just handlar om rätt balans står "vikt" centralt i vers 35 och i vers 36 är våg och sten centralt och balanserar varandra! Ordet vikt i vers 35 omgärdas av två ord för mått som balanserar de två måtten efa och hin i vers 36.] Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim),
    som har fört er ut ur Egyptens land.
Han ska inte gå ut från helgedomen, inte vanhelga sin Guds (Elohims) helgedom, för hans Guds (Elohims) smörjelseolja är kronan över honom. Jag är Herren (Jahve).
Oavsett vilken man av Arons släkt (säd, avkomma) som lider av en svampinfektion (mögel) eller ett problem med flytningar, han ska inte äta av det heliga förrän han har blivit ren. Och den som berör någonting som är orent genom de döda eller en man vars säd har lämnat honom,
som förde er ut ur Egyptens land för att vara er Gud (Elohim). Jag är Herren (Jahve).
så att era kommande generationer ska veta att jag lät Israels söner (barn) bo i lövhyddor när jag förde dem ut ur Egyptens land. Jag är Herren er Gud (Jahve Elohim). [Profetiskt pekar lövhyddohögtiden framåt på det kommande tusenårsriket då vi ska regera med Jesus här på jorden under en period av frid, då ondskan inte är med, se Upp 20:1‑3.]
Och en son till en israelisk kvinna, vars far var egyptier, gick runt bland Israels söner, och denna son till en israelitisk kvinna och en israelisk man strövade tillsammans i lägret.
För fram honom som har förbannat runtom i lägret, och låt alla som hört honom lägga sina händer på hans huvud, och låt hela församlingen stena honom.
Och Mose talade till Israels söner att de skulle föra fram honom som hade förbannat runtom i lägret och stena honom med stenar. Och Israels söner gjorde som Herren (Jahve) befallt Mose.
Men om han inte har möjlighet att återbörda det till honom, då ska det som är sålt förbli hos honom som köpte det till jubelåret, och under jubelåret ska det återlämnas och han ska återvända till sin besittning.
Om det inte återlöses inom ett fullt år, ska huset som finns i staden med stadsmur för alltid bli kvar i köparens ägo genom hans generationer. Det ska inte återlämnas vid jubelåret.
Men hus i byar som inte har någon stadsmur ska räknas som fält, de kan återlösas och de ska återlämnas vid jubelåret.
Och om en man köper av leviterna, ska huset som såldes och staden för hans besittning återlämnas vid jubelåret, för husen i leviternas städer är deras besittning bland Israels söner.
Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim) som förde dig ut ur Egyptens land, för att ge dig Kanaans land och vara din Gud (Elohim).
Och sedan ska han lämna dig, både han och hans barn med honom och ska återvända till sin egen familj och till sina fäders besittning ska han återvända.
För de är mina tjänare som jag har fört ut ur Egypten, de ska inte säljas som slavar.
Och om han inte blir återlöst under dessa år då ska han lämna vid jubelåret, både han och hans barn med honom.
För till mig är Israels söner tjänare, de är mina tjänare som jag fört ut ur Egyptens land. Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim).
Du ska äta den gamla säden och rensa ut den gamla för den nya.
Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim) som fört fram dig ut ur Egyptens land för att ni inte ska vara deras slavar, och jag har brutit banden från ditt ok och låtit dig gå upprätt.
Men för deras skull ska jag komma ihåg förbundet med deras förfäder som jag förde ut ur Egyptens land i hedningarnas åsyn för att jag ska vara deras Gud (Elohim). Jag är Herren (Jahve).
Men fältet ska när det blir jubelår vara helgat till Herren (Jahve), som ett avskilt fält, besittningen ska vara prästens.
Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken, i mötestältet (Tabernaklet – hebr. ohel moed), på den första dagen i den andra månaden, det andra året efter att de kommit ut ur Egypten [tabernaklet hade varit uppsatt en månad (2 Mos 40:17) och israeliterna hade varit nästan ett år i öknen], och sade:
från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig i Israel. Ni ska räkna dem efter deras härordning (deras plats i armén), du och Aron.
Rubens söner, Israels förstfödde, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Simons söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Gads söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Juda söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Issachars söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Sebulons (Zevoluns) söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Josef söner,
av Efraims söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Manasses (Manashes) söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Benjamins söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Dans söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Ashers söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Naftalis söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Dessa som räknades av Israels söner efter sina fäders hus (stammar) från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken den första månaden det andra året efter att de kommit ut ur Egyptens land och sade:
utan en hel månad, tills det kommer ut ur era näsborrar och det blir vämjeligt för er, eftersom ni har förkastat Herren (Jahve) som är ibland er och oroat honom med gråt och sagt: Varför kom vi ut från Egypten?"
Och Mose gick ut och talade Herrens (Jahves) ord till folket och han samlade 70 män av folkets äldste och placerade dem runt omkring tältet.
Men två män var kvar i lägret, den ene hette Eldad och den andre hette Medad, och anden vilade över dem för de var bland dem som var räknade men hade inte gått ut till tältet, och de profeterade i lägret.
Och Herren (Jahve) talade direkt (omgående) till Mose och till Aron och till Mirjam: "Kom ut ni tre till mötestältet" och de tre kom ut.
Och Herren (Jahve) kom ner i en molnpelare och stod i öppningen till tältet och kallade på Aron och Mirjam och de båda kom fram.
Låt henne inte, jag ber, bli som en död, som den vars kött är halvt förtärt när han kommer ut ur sin mors livmoder."
Och de [10 männen – Shamoa, Shafat, Jigal, Palti, Gadiel, Gaddi, Amiel, Setor, Nachbi och Goel, se vers 4‑15] spred ut ett ont rykte (missvisande information) om landet som de bespejat åt Israels söner och sade: "Landet som vi har vandrat igenom för att bespeja det, är ett land som slukar (äter upp) sina invånare [syftar troligtvis på att det varit många stridigheter i området, och hur det skulle bli svårt att inta och sedan behålla landet från inkräktare], och hela folket som vi såg där är högresta män.
Och männen som Mose sänt att bespeja landet och som, när de återvände, fick hela församlingen att knota (klaga) mot honom, genom att avlämna en ond rapport mot landet,
dessa män som avlämnade en ond rapport om landet, dog av pesten inför Herren (Jahve).
Och hela församlingen förde ut honom utanför lägret och stenade honom med stenar och han dog som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim)
    som förde dig ut ur Egyptens land för att vara din Gud. [2 Mos 12‑15]
Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim)."
Så de steg upp från Korachs, Datans och Avirams, boplats på alla sidor och Datan och Aviram kom ut och stod i öppningen till sina tält med sina fruar och sina söner och sina små.
Och eld kom ut från Herren (Jahve) och slukade de 250 män som hade offrat rökelse.
Och Mose sade till Aron: "Ta ditt rökelsekar och lägg eld från altaret på det och lägg rökelse ovanpå, och bär det snabbt till församlingen och bringa försoning för dem, för det är en vrede som har gått från Herren (Jahve), hemsökelsen (plågan) har börjat."
Och det hände nästa morgon att Mose gick in i vittnesbördets tält och se, Arons stav för Levi hus hade grönskat och hade fått knoppar, utslagna blommor och mogna mandlar.
Och Mose förde ut alla stavarna från framför Herren (Jahve) till Israels söner och de såg och tog varje man sin stav.
Och ni ska ge henne till prästen Elazar och hon ska föras utanför lägret och hon ska slaktas framför hans ansikte.
"Ta staven och samla församlingen, du och din bror Aron, och tala till klippan inför deras ögon så att den ger ifrån sig vatten, och du ska frambringa vatten till dem ut ur klippan, så ska du ge församlingen och deras boskap att dricka."
Och Mose och Aron samlade församlingen framför klippan och han sade till dem: "Lyssna nu ni upproriska, kan vi bringa fram vatten ur denna klippa?"
Och Mose lyfte upp sin hand och han slog klippan med sin stav två gånger, och rikligt med vatten forsade fram och församlingen och deras boskap drack.
Och när vi ropade till Herren (Jahve) hörde han vår röst och sände en ängel och förde oss ut från Egypten.
    Och se vi är i Kadesh, en stad precis vid din gräns.
Och Edom sade till honom: "Ni ska inte gå genom mig, annars kommer jag ut med svärdet mot er."
Och han svarade: "Du ska inte gå igenom." Och Edom kom ut mot honom med mycket folk och med en stark (fast, säker, tapper) hand.
Därifrån vandrade de och slog läger på andra sidan Arnon [som rinner genom wadi el-Mojib och mynnar ut i Döda havets sydöstra del] som är i öknen som kommer ut vid amoréernas gräns. För Arnon är Moavs gräns mellan Moav och amoreerna.
Men Sichon kunde inte stå ut med att Israel passerade genom hans gränser. Och Sichon samlade allt sitt folk och gick ut mot Israel i öknen och kom till Jahats, och han stred mot Israel.
För en eld har gått ut från Chesbon,
    en flamma från Sichons stad,
den har slukat Ar i Moav,
    herrarna över Arnons höga platser.
Och de vände och gick upp längs Bashans väg, och Og, Bashans kung, gick ut mot dem, han och allt hans folk, för att strida i Edreij.
Och han sände budbärare till Bileam, Beors son, till Petora som är vid floden, till folkets söner i landet och kallade på honom och sade:
"Se, det är ett folk som har kommit ut från Egypten,
    se, de täcker jordens ansikte (yta),
    och de har lägrat sig mittemot mig.
Se, folket som kommit ut från Egypten täcker jordens ansikte (yta), kom nu och förbanna dem, måhända kan jag då strida mot dem och driva ut dem."
Och Herrens (Jahves) ängel sade till honom: "Varför har du slagit din åsna dessa tre gånger? Se, jag har kommit som en åklagare för din väg är emot mig,
Och när Balak hörde att Bileam hade kommit gick han ut och mötte honom vid Ir-Moav [staden i Moav, troligtvis Ar, se 4 Mos 21:15, 28] som är på Arnons gräns, vid den yttersta delen av gränsen.
Gud (El) som förde dem ut ur Egypten
    är för dem som de imponerande (höga, upphöjda) hornen på en vildoxe.
Gud (El) som förde fram honom ut från Egypten,
    är för honom som vildoxens höga horn,
han ska sluka nationerna som är hans åklagare
    och ska bryta deras ben i bitar
    och genomborra dem med sina pilar.
"Räkna huvudena i hela Israels söners församling, från 20 års ålder och uppåt, efter deras fäders hus, alla som är dugliga att dra ut i strid i Israel."
"Från 20 års ålder och uppåt, som Herren (Jahve) befallt Mose och Israels söner, som kommit ut från Egyptens land." [Nästan 38,5 år har gått sedan den första folkräkningen, se 4 Mos 1:20‑43. Folkräkningen behövs för att kunna dela upp landet som de snart kommer att inta. Mirjam (4 Mos 20:1) och Aron (4 Mos 20:25‑28) hade dött, och Mose var också gammal. Ordningen av uppräkningen följer den första räkningen i bokens inledning.]
som kan gå framför dem och som kan komma framför dem, och som kan leda dem och som kan föra dem in, så att Herrens (Jahves) församling inte blir som får utan en herde." [Matt. 9:36]
Och han ska stå inför prästen Elazar som ska fråga för hans räkning genom urims påbud inför Herrens (Jahves) ansikte. På hans ord ska de dra ut, och på hans ord ska de komma in, både han och alla Israels söner med honom, hela församlingen."
När en man svär en ed till Herren (Jahve) och svär en ed att binda sin själ vid ett löfte, ska han inte bryta sitt ord, han ska göra i enlighet med allt som har kommit ut från hans mun.
Och Mose och prästen Elazar och församlingens ledare gick ut för att möta dem utanför lägret.
och dela bytet i två delar mellan männen som är skickliga i strid, som gick ut i strid och hela församlingen,
och ge en hyllning till Herren (Jahve) från de män som drog ut och stred. En själ av 500, både av människor och av boskap och av åsnor och av småboskapen.
Och hälften som var den del som hörde till stridsmännen var
337 500 får,
Bygg städer för era små och fållor för era får, och gör det som er mun har talat."
Detta är Israels söners lägerplatser, vilka de passerade när de drog ut ur Egyptens land med sina härar under Moses och Arons hand.

De vandrade från Rameses i den första månaden på den femtonde dagen i den första månaden, från morgonen efter Pesach (påsken) gick Israels söner ut med en hög hand i alla egypternas åsyn,
Och prästen Aron gick upp till berget Hor på Herrens (Jahves) befallning, och dog där, i det fyrtionde året efter att Israels söner kommit ut ur Egyptens land, i den femte månaden på den första dagen i månaden.
Och ni ska ärva landet genom lottkastning efter era familjer, till de som är fler ska det ges ett större arv, och till dem som är färre ska det ges ett mindre arv. Varthelst lotten faller för en man, det ska vara hans. Efter (i enlighet med) era fäders stammar ska ni ärva.
och er gräns ska vända söderut vid Akrabims sluttning, och gå längs Tsin, och gå ut söder om Kadesh Barnea, och den ska gå fram till Chatsar Adar och passera fram till Atsmon,
och gränsen ska gå fram till Zifrona, och därifrån ska den gå till Chatsar Ejnan, detta ska vara er norra gräns.
Men om mandråparen vid något tillfälle går utanför fristadens gräns, till vilken han flytt,
och ni muttrade i era tält och sade: "Herren (Jahve) hatar oss, han har fört ut oss från Egyptens land för att ge oss i amoreernas hand och utplåna oss.
Och amoreerna som bor i bergsbygden kom ut mot er och jagade er som bin gör och slog ner er i Seir ända till Chorma.
Och avimeerna som bodde i byarna så långt bort som Gasa, kaftoreerna som kom ut från Kaftor förgjorde dem och bodde i deras ställe.
Sedan kom Sichon ut mot oss, han och hans folk till strid i Jahats.
Sedan vände vi och gick vägen upp till Bashan, och Og, Bashans kung, kom ut emot oss, han och hela hans folk till strid i Edreij.
Men er har Herren (Jahve) tagit och fört ut ur järnugnen, ut ur Egypten, för att vara ett arvfolk åt honom som ni är idag.
Eftersom han [Herren] trofast älskade dina förfäder [Abraham, Isak och Jakob, se 1 Mos 12:1‑3] och utvalde deras efterkommande [ordagrant "säd" singular], förde han själv (hans ansikte, genom hans aktiva närvaro) med sin stora kraft ut dig från Egypten. [2 Mos 13:21]
Detta är stadgarna (vittnesbörden) och förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som Mose talade till Israels söner när de kom ut från Egypten,
på andra sidan Jordan i dalen mitt emot Beit Peor i amoreernas kung Sichons land som bodde i Chesbon, som Mose och Israles söner slog när de kom ut ur Egypten.

"Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim) som förde dig ut ur Egyptens land ut ur slavhuset.
Du ska komma ihåg att du var en slav i Egypten och att Herren din Gud (Jahve Elohim) förde dig ut därifrån med en mäktig hand och med en utsträckt arm, därför befaller Herren din Gud (Jahve Elohim) dig att hålla (vakta, skydda, bevara) sabbatsdagen.
Vakta, (skydda, bevara) dig själv så att du inte glömmer Herren (Jahve) som förde dig ut ur Egyptens land ut från slavhuset.
Då ska du säga till din son: "Vi var faraos slavar i Egypten, och Herren (Jahve) förde oss ut med en mäktig hand.
Och han förde oss ut därifrån för att han skulle föra oss in och ge oss landet som han svurit (lovat) till våra fäder.
I stället var det på grund av Herrens kärlek till er och hans trofasthet till löftet som han hade svurit era fäder som Herren förde er ut med stark hand och befriade dig ur träldomshuset, ur den egyptiske kungens hand, ur faraos hand.
de stora prövningarna som dina ögon såg och tecknen och undren och den mäktiga handen och den utsträckta armen varmed Herren din Gud (Jahve Elohim) förde dig ut. Så ska Herren din Gud (Jahve Elohim) göra mot alla de folk för vilka du fruktar (är rädd).
För Herren din Gud (Jahve Elohim) för dig till ett gott land, ett land med vattenbäckar, med källor och djup som forsar fram i dalar och på berg.
när sedan ditt hjärta blir upplyft och du glömmer Herren din Gud (Jahve Elohim),
    som förde dig ut ur Egyptens land, ut från slavhuset,
    
som ledde dig genom den stora och skräckinjagande öknen
    
    där det fanns ormar, ettriga ormar och skorpioner, och törstig mark utan vatten,
    som gav dig vatten ur den hårda klippan [2 Mos 17:1‑7],
    
Kom ihåg, glöm inte hur du gjorde Herren din Gud (Jahve Elohim) vred i öknen. Från den dag då du gick ut från Egyptens land till dess du kom till denna plats, har du varit upprorisk mot Herren (Jahve).
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Stå upp, gå ner snabbt härifrån, för ditt folk som du har fört ut ur Egypten har handlat fördärvligt, de är snabba att vända sig bort från vägen som jag har befallt dem, de har gjort sig en gjuten bild."
Och jag bad till Herren (Jahve) och sade: "Herre (Jahve) utrota inte ditt folk och din arvedel som du har återlöst genom din storhet, som du har fört ut ur Egypten med en mäktig hand.
för att inte landet som du fört oss ut ur ska säga: 'Eftersom Herren (Jahve) inte kunde föra dem in i landet som han lovat dem och eftersom han hatade dem, har han fört dem ut för att slakta dem i öknen.'
Likväl är de ditt folk och din arvedel som du har fört ut med din stora makt och med din utsträckta arm."
Landet som du går för att besätta är inte Egyptens land, från vilket du kom, där du sådde din säd och vattnade den med dina fötter som en örtträdgård,
Och profeten eller drömmaren som drömmer ska du döda eftersom han har talat perverst mot Herren din Gud (Jahve Elohim), som fört dig ut ur Egyptens land och befriat dig från slavhuset, för att få dig att gå åt sidan från vägen som Herren din Gud (Jahve Elohim) befallt dig att vandra på. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
Och du ska stena honom med stenar så att han dör, eftersom han har försökt att locka bort dig från Herren din Gud (Jahve Elohim) som förde dig ut ur Egyptens land ut från slavhuset.
"Några människor har gått ut från din mitt och har dragit med sig invånarna i deras stad och sagt: "Låt oss gå och tjäna andra gudar som vi inte har känt",
Du ska noggrant ge tiondet av all din säd, det som växer upp på ditt fält år efter år.
I slutet av vart tredje år, även för det innevarande året, ska du föra fram allt tionde av ditt förvärv och ska samla det inom dina portar.
Och det ska ske om han säger till dig: "Jag ska inte gå härifrån", eftersom han älskar dig och ditt hus för att han har behandlats väl av dig,
Håll (vakta, skydda, bevara) månaden Aviv [samma som Nisan, den första vårmånaden och den första månaden i den bibliska kalendern] och håll (vakta, skydda, bevara) påsken till (inför) Herren din Gud (Jahve Elohim), för i månaden Aviv förde Herren din Gud (Jahve Elohim) ut dig från Egypten på natten.
Du ska inte äta något syrat (jäst) bröd med det, sju dagar ska du äta osyrat bröd med det, lidandets bröd, för med hast kom du ut från Egyptens land, för att du ska komma ihåg dagen då du kom ut från Egypten hela ditt liv.
utan på en plats som Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välja för att hans namn ska bo där, där ska du offra påskoffret på kvällen när solen går ner, vid den bestämda tiden (månaden Aviv/Nisan) då du kom ut från Egypten.
då ska du föra fram den mannen eller kvinnan, som har gjort denna onda sak till dina portar – den mannen eller kvinnan – och du ska stena dem med stenar så att de dör.
När du drar ut för att strida mot dina fiender, och du ser hästar och vagnar och människor som är fler än du själv, ska du inte vara rädd för dem. För Herren (Jahve) din Gud (Elohim), som förde dig upp ur Egyptens land, är med dig.
Då ska de äldste och dina domare träda fram och de ska mäta avståndet till städerna som finns runt omkring honom som dödats.
När du går vidare för att strida mot dina fiender och Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dem i dina händer och du för bort dem som fångar,
då ska hans far och hans mor ta tag i honom och föra ut honom till de äldste i staden och till dess port (den offentliga platsen i staden) [2 Mos 21:15; 3 Mos 20:9].
och anklagar henne för att vara en lättsinnig kvinna och kallar henne för elaka saker och säger: "Jag tog denna kvinna och när jag gick in till henne fann jag inte hennes tecken på jungfrulighet",
då ska ungmöns far och hennes mor föra fram tecknen på ungmöns jungfrulighet till de äldste i stadens port.
De ska bötfälla honom med 100 shekel silver och ge dem till ungmöns far eftersom han har kallat en jungfru i Israel för elaka saker, och hon ska vara hans hustru och han får inte förskjuta henne i hela sitt liv (ordagrant alla dagar).
då ska man föra ut ungmön framför dörren till hennes fars hus, och stadens män ska stena henne med stenar så att hon dör, eftersom hon har gjort lättsinniga saker i Israel och uppfört sig som en sköka i sin fars hus. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
då ska båda föras ut till stadens port och ni ska stena dem med stenar så att de dör. Ungmön därför att hon inte ropade när hon var i staden och mannen eftersom han har förödmjukat sin nästas hustru. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
eftersom de inte mötte dig med bröd och med vatten på vägen när du kom från Egypten, och eftersom de hyrde Bileam, Beors son från Petor i Aram-Naharaim, emot dig för att förbanna dig. [4 Mos 22‑24]
När du drar ut i strid mot dina fiender, ska du hålla dig borta från all slags ondska.
Om det finns någon man hos dig som inte är (rituellt) ren av anledningar som råkat drabba honom under natten [3 Mos 15:16], då ska han gå ut utanför lägret, han ska inte komma in i lägret.
Du ska också ha en plats utanför lägret dit du kan gå ut.
och hon lämnar och går ut ur hans hus och går och blir en annan mans hustru,
När en man tar sig en ny hustru ska han inte dra ut med armén, inte heller ska han vara upptagen med något slags yrkesutövande. Han ska vara fri för sitt hus (hushåll) under ett år och ska ägna sig åt sin hustru som han har tagit. [5 Mos 20:7]
Kom ihåg vad Herren (Jahve) din Gud (Elohim) gjorde med Mirjam längs vägen när ni drog ut från Egypten [4 Mos 12:10]. [Det hebreiska ordet lepra (hebr. tsaraat) är en generell term för olika sorters hudsjukdomar som sprider sig. Det är en sorts mögel. De flesta bibelforskare anser att det inte är den spetälska som finns i dag som även kallas lepra eller Hansens sjukdom. Anledningen till att det ofta översätts till spetälska är att båda sjukdomarna påverkar huden. Rabbinerna menar också att det är en sjukdom som i första hand handlar om vårt tal. Mirjam drabbades av spetälska när hon talade illa om sin bror Mose, se 4 Mos 12.]
Du ska stanna utanför och mannen som du lånar till ska komma ut med panten till dig.
Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när du drog upp från Egypten [2 Mos 17:8‑16],
Och Herren förde oss upp, ut ur Egypten med mäktig hand och med en utsträckt arm och med stor bävan (ordet här är gemensamt med myrra, bitter och usel men även uppror) och med tecken och under.
Välsignad ska du vara när du kommer in (din ingång)
    och välsignad ska du vara när du går ut (din utgång). [Denna sexfaldiga välsignelse har sin motsats i vers 16‑19.]
Herren (Jahve) ska slå dina fiender som reser sig upp mot dig inför dig (framför ditt ansikte), de ska dra ut mot dig på en väg och ska fly på sju vägar inför dig (framför ditt ansikte). [Som t.ex. vid Jeriko, se Jos 6‑7.]
Förbannad ska du vara när du kommer in (din ingång)
    och förbannad ska du vara när du går ut (din utgång).
[Dessa sex förbannelser är motsatsen till välsignelserna i vers 3‑6. Ordningen med markens frukt och livmoderns frukt är omvänd, jmf vers 4‑5 och 17‑18.]
Herren (Jahve) ska låta dig bli slagen inför dina fiender [som hände vid Ai, se Jos 8], du ska dra ut mot dem på en väg och ska fly på sju vägar inför dem (framför deras ansikte) och du ska bli ett skräckexempel (varnande exempel) för alla jordens kungadömen.
Du ska bära ut mycket utsäde till fältet [så och plantera mycket] men du ska bärga in lite, för gräshoppor ska äta upp det.
och mot hennes efterbörd som kommer ut mellan hennes ben, och mot hennes barn som hon ska föda, för hon ska äta dem i hemlighet i brist på allt, i belägringen och i den nöd som din fiende ska försätta dig i, i alla dina portar. [Klag 2:20]
Och när ni kom till denna plats, Sichon, kom Heshbons kung och Og, Bashans kung, ut mot oss i strid och vi slog dem [4 Mos 21:21‑35].
Då ska människor säga: "Eftersom de övergav Herrens (Jahves) förbund, deras fäders Gud (Elohim), som han hade skurit med dem när han förde dem upp, ut ur Egyptens land,
Han sade till dem:
"Jag är nu 120 år gammal, jag kan inte leda er längre. Herren har sagt till mig: 'Du ska inte korsa denna Jordan.' [4 Mos 20:12]
[Sebulon och Issachar]
Och till Sebulon sade han: "Jubla (fröjda dig) Sebulon när du drar ut och Issachar i dina tält.
Då sände Jerikos kung denna order till Rahab (Rachav):
    "Överlämna männen som kom till dig (dina klienter), de som kom till ditt hus, för de är här för att utforska landet." [I den hebreiska texten ligger det en sexuell anspelning på "kom till dig", det är antagligen därför den hebreiska författaren lägger till "de som kom till ditt hus", för att förtydliga att de inte köpte hennes tjänster.]
När det blev mörkt och porten skulle stängas gick de sin väg. Jag vet inte vart de tog vägen, men skynda er att jaga dem så hinner ni få tag på dem!"
Kungens män försökte hitta dem på vägen till Jordan [floden], nära vadställena [där floden ofta bara var en halv meter djup]. Stadsporten stängdes så fort de gett sig av efter dem.
Vi har ju hört hur Herren lät Röda havet torka ut när ni lämnade Egypten, och hur ni slog ut de två amoreiska kungarna, Sichon och Og, på andra sidan Jordan [floden].
Och det ska ske att vem som än går ut på gatan genom dörren på ditt hus, hans blod ska komma över hans eget huvud, och vi ska inte hållas skyldiga, och vem som än är hos dig i huset, hans blod ska komma över våra huvuden om någon lägger sin hand på honom (skadar honom).
Anledningen till att Josua omskar dem var denna: Allt folket som hade dragit ut från Egypten – alla män av stridbar ålder – hade dött i öknen under vägen från Egypten.
Allt folk som drog ut ur Egypten var omskuret, men allt folk som var födda i öknen under vägen när de drog ut ur Egypten hade inte blivit omskurna. [4 Mos 14:29‑34]
För Israels söner vandrade fyrtio år i öknen, även stridsmännen som kom ut ur Egypten förgicks, eftersom de inte lyssnade till Herrens (Jahves) ord, varför Herren (Jahve) svurit att han inte skulle låta dem se landet som Herren med ed lovade deras fäder att han skulle ge oss, ett land som flyter av mjölk och honung.
[Detta kapitel hör ihop med Jos 3:1‑4:24 i den första kiasmen i kap 1-6. Det har också sin parallell i kapitel 7-12. Här räddas Rahab (Rachav) och hennes familj och i Jos 11:19 räddas de hivéer som bodde i staden Gibeon.
    Tre olika hebreiska ord för vädurshorn/shofar används i detta kapitel. Det generella ordet för ett djurhorn är qeren. Ordet shofar och jovel används för just vädurshorn. Shofaren används ofta som krigssignal. Ordet jovel betyder vädur och vädurshorn, men också jubel. Det användes som en signal för jubelåret, men inte vid krig, se 3 Mos 25:8‑13. Att just ordet jovel används här kopplar denna händelse till friåret då man återvänder till sin arvedel.]
Nu var Jeriko helt stängt på grund av Israels söner. Ingen gick ut och ingen kom in.
Och Josua befallde folket och sade: "Ni ska inte ropa och inte låta er röst bli hörd, inte heller ska några ord passera ut ur era munnar förrän den dag jag ber er ropa – då ska ni ropa."
Och Josua sade till de båda män som hade utforskat (bespejat) landet: "Gå in i skökans hus och för ut skökan och alla som är med henne, så som ni lovat henne."
Och de unga männen som spejat gick in och förde ut Rahab (Rachav) och hennes far och hennes mor och hennes bröder, alla som var hos henne, alla hennes släktingar förde de ut, och de placerade dem i Israels läger.
Och jag och allt folket som är med mig ska närma oss staden, och det ska ske när de kommer ut mot oss att vi först ska fly för dem.
Och de ska komma ut efter oss till dess att vi har lockat bort dem från staden, för de ska säga: 'De flyr för oss som förra gången.' Så ska vi fly framför dem.
Och det hände när kungen i Ai såg det, att stadens män skyndade sig och reste sig upp tidigt och gick ut för att strida mot Israel, han och hans folk på den avtalade tiden, i riktning mot Arava (ödemarken, steppen, öknen) [syftar på riktningen österut mot Jeriko och Jordandalen]. Men han visste inte att det fanns ett bakhåll mot honom bakom (på andra sidan; väster om) staden.
Där var ingen man kvar i Ai eller Betel som inte drog ut efter Israel. De lämnade staden öppen och jagade efter Israel.
Och de andra kom fram, ut ur staden mot dem, så att de var mittemellan Israel, en del på ena sidan och en del på andra sidan. Och de slog dem så att de inte lät någon av dem bli kvar eller fly.
Detta är brödet som vi tog med oss som proviant från våra hem den dagen då vi gick för att möta er, men nu, se det är torrt och smuligt.
Sedan sade Josua: "Öppna grottan [ta bort de stora stenarna från öppningen] och för fram dessa fem kungar till mig från grottan."
Och de gjorde så och förde fram dessa fem kungar till honom från grottan, Jerusalems kung, Hebrons kung, Jarmots kung, Lachishs kung, Eglons kung.
Och det hände när de förde dessa kungar till Josua att Josua kallade på alla Israels män och sade till stridsmännens ledare som gick med honom: "Kom nära, sätt era fötter på nackarna av dessa kungar." Och de kom nära och satte sina fötter på deras nackar.
Och de gick ut,
    de och alla deras arméer med dem,
mycket folk – som sanden på havets strand – i mängder,
    med hästar och vagnar,
i stor mängd. [Kananitiska vagnar från sena bronstiden var lätta med hjul med fyra ekrar. De drogs av två hästar. Enligt den judiske historikern Josefus bestod denna armé av 300 000 soldater, 10 000 kavallerister och 20 000 vagnar.]
Ändå är jag lika stark idag som jag var den dag då Mose sände iväg mig. Som min styrka (kraft) var då så är min styrka (kraft) nu till att strida och till att gå ut och till att komma in.
Och den går söderut längs Akrabims sluttningar och passerar utefter Tsin och går upp söder om Kadesh-Barnea och passerar längs Chetsron och går upp till Adar och vänder mot Karkaa,
Och den går till Atsmon och vidare till Egyptens bäck och gränsen går ut till havet (Medelhavet). Detta ska vara er södra gräns.
Och gränsen är dragen från bergets topp till källan med Neftoachs vatten och går ut till städerna på berget Efron och gränsen är dragen till Baala, det är Kirjat- Jearim.
Och gränsen går till sidan av Ekron norrut och gränsen är dragen till Shikrona och passerar till berget Baala och går ut vid Javneel och gränsen går ut vid havet (Medelhavet).
[I detta stycke handlar det om Rakes son Josef, och hans söners arv. Det hör ihop med Benjamin i Jos 18:11‑28.] Och lotten för Josefs söner gick ut från Jordan vid Jeriko, vid Jerikos vatten i öster och gick upp från Jeriko genom bergsbygden till öknen, till Betel.
Och den gick ut från Betel-Loza och passerade utefter gränsen mot arkiterna till Atarot,
och gränsen går västerut, Michmetat är i norr och gränsen vänder österut till Taanat-Shilo och passerar utmed det öster om Janocha,
och den går ner från Janocha till Atarot och till Naara och når till Jeriko och går ut till Jordan.
[Benjamins område är det som beskrivs i mest detalj, 18 verser. Det har troligtvis med dess plasering mellan Juda i söder och Josef (dvs. Efraim) i norr.] Och lotten föll på Benjamins söners stam efter deras familjer, och deras arv var mellan Juda söner och Josefs söner.
Och den södra sidan var från den yttersta delen av Kirjat-Jearim och gränsen gick västerut och kom till Neftoachs vattenkälla.
Och den drogs i norr och gick ut vid Ein-Shemesh och gick till Geliot som är mitt emot Adumims sluttning och gick ner till Bohans, Rubens sons, sten.
Och den andra lotten föll på Simon, på Simons söners stam efter deras familjer, och deras arv var i mitten av Juda söners arv.
Och den vände från Sarid österut mot soluppgången till Kislot-Tavors gräns och den gick till Dovrat och vände upp till Jafia.
Och därifrån gick den österut till Gita-Chefer, till Et-Katsin och den gick ut till Rimon-Metoar till Nea.
Och den fjärde lotten föll på Isaskar, på Isaskars söner efter deras familjer.
Och den femte lotten föll på Ashers söners stam efter deras familjer.
Och den vände åt öster (mot soluppgången) till Beit-Dagon och nådde till Zevolun och till Jiftachels dal norrut vid Beit-Emek och Niel och den vände ut till Kavol [1 Kung 9:11‑13] åt vänster.
Och den sjätte lotten föll på Naftali, på Naftalis söners stam efter deras familjer.
Och gränsen vände västerut till Aznot-Tavor
och gick därifrån till Chokoka
och nådde till Zevolun i söder
och nådde till Asher i väster
och till Juda vid Jordan mot soluppgången.
Och den sjunde lotten föll på Dans söners stam efter deras familjer.
Men gränsen för Dans söner var för snäv (trång) för dem, så Dans söner gick upp och stred mot Leshem och tog det och slog det med svärdsegg och besatte det och bodde där och kallade Leshem Dan efter namnet på deras stamfar Dan.
Och lotten föll för Kehatiternas familjer, prästen Arons söner som var leviter, och lotten föll på Juda stam och på Simons stam och på Benjamins stam, 13 städer.
Och jag sände Mose och Aron, och jag plågade Egypten i enlighet med allt som jag gjorde i dess mitt, och därefter förde jag ut er.
Och jag förde era fäder ut ur Egypten och ni kom till havet, och egyptierna jagade efter era fäder med vagnar och ryttare till Vasshavet (Röda Havet).
Och väktarna såg en man komma ut ur staden, och de sade till honom: "Visa oss, vi ber dig, ingången till staden så ska vi ge dig nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed)"
Och de övergav Herren (Jahve) deras fäders Gud (Elohim) som fört dem ut från Egyptens land och följde andra gudar, folkets gudar som var runt omkring dem, och tillbad dem och de provocerade (förtörnade) Herren (Jahve).
Överallt dit de gick var Herrens (Jahves) hand emot dem för ont, som Herren (Jahve) hade talat och som Herren (Jahve) hade lovat (gett sin ed) till dem och de var mycket pressade (i stort trångmål, ångest).
Och Herrens (Jahves) ande kom över honom och han dömde Israel, och han gick ut i strid och Herren (Jahve) gav Arams kung Koshan-Rishataim i hans hand och hans hand segrade mot Koshan-Rishataim.
Men själv vände han tillbaka från stenbilderna (de ingraverade bilderna) [stenstod eller ingraverad text på en sten; markerade kanske gränsen mellan Efraim/Benjamin, eller syftar på de tolv stenarna som Josua satte upp, se Jos 4:19‑20] som var i Gilgal och sade: "Jag har ett hemligt ärende till dig, o kung".
    Och han sade: "Var tysta!" Och alla som stod hos honom gick ut från honom.
Även skaftet följde med in efter bladet och fettet omslöt bladet, för han drog inte ut svärdet från hans buk och avföring kom ut.
Sedan gick Ehud ut genom balkongen (hebr. misderon; ordet kommer från "ceder" och kan antyda "rummet över takbjälkarna") och stängde dörrarna till det övre rummet om honom och låste dem.
När han hade gått kom hans tjänare och de såg och se, dörrarna till det övre rummet var låsta och de sade: "Han är säkert på toaletten (ordagrant: "täcker sina fötter", dvs med sin mantel) i det inre (privata) svala övre rummet". [Tjänarna kände också säkert lukten, och ville inte störa. Se även 1 Sam 24:4 där samma uttryck används av Saul..]
Och Debora sade till Barak [tredje talet]: "Upp! Detta är dagen som Herren (Jahve) har utlämnat Sisera i din hand, har inte Herren (Jahve) gått ut framför dig?"
Och Jael gick ut och mötte Sisera och sade till honom: "Kom in, min herre, kom in till mig, frukta inte." Och han gick in till henne i hennes tält och hon täckte honom med en filt.
Och se, medan Barak jagade Sisera kom Jael ut och mötte honom, och sade till honom: "Kom och jag ska visa dig mannen som du söker." Och han kom till henne, och se, Sisera låg död och tältpinnen satt (kvar) i hans tinning.
Herre (Jahve) när du drar ut från Seir,
    när du marscherar ut från Edoms fält bävar jorden,
himlarna dryper,
    även molnen dryper vatten.
Så må alla dina fiender förgås Herre (Jahve),
    men de som älskar honom ska vara som solen när den går fram i sin makt.
-
Och landet hade ro i 40 år.
sände Herren en man, en profet, till dem. [Han nämns inte vid namn, men är den första profeten efter Mose, efter honom kommer Samuel.]
    Han sade: Så säger Herren, Israels Gud [och påminner dem om vem Gud är och hur de lämnat honom och börjat tillbe avgudar i stället.]:
"Det var jag som förde er ut ur Egypten,
    förde er ut ur träldomshuset (slaveriet).
[Jefta lovade att det första som mötte honom skulle bli helgat åt Herren. Om en person kom ut, han tänkte troligtvis på en tjänare, skulle den bli helgad till tjänst i tabernaklet, på liknande sätt som Hanna helgar Samuel, se 1 Sam 1:11. Om det var ett djur skulle det offras. Jefta var en man av tro, se Heb 11:32‑33.]
Hon begav hon sig i väg, tillsammans med sina två svärdöttrar, från den plats hon bott på, och de vandrade på vägen tillbaka till Juda land. [En sträcka på 8 mil, tar 1-2 veckor att gå till fots.] [Hebreiska verbformerna "stod upp" och "begav sig" i vers 6‑7 är i feminin singular, vilket visar att det var Noomi som tog initiativet och var den drivande – svärdöttrarna följde bara med. Med tiden, under Noomis ledarskap, blir de mer involverade och "de" (feminin plural) vandrar tillsammans mot detta mål. Hittills har det inte varit några dialoger i beskrivningen. Nu följer tre sektioner där Ruts roll blir mer och mer framträdande.]
skulle ni då vänta på att de blev vuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, följ inte med mig. Mitt öde är så bittert att dela [änka i ett okänt land, fattigdom], för Herrens hand har drabbat mig."
Rut tog det med sig och gick in i staden, och hennes svärmor såg hur mycket hon samlat. Hon tog också fram och gav henne det hon hade fått över [från lunchen] sedan hon själv ätit sig mätt.
Noomi sade då till sin sonhustru: "Ja, det är bra, min dotter, att du är med hans kvinnliga arbetare. Om du arbetar på något annat skördefält, kan någon skada (antasta) dig."
Tala inte längre så högmodigt [mina ovänner],
    låt inte arrogant tal flöda ur er mun.
För Herren (Jahve) är en Gud (El) som vet allt,
    han väger varje handling (utvärderar allt vad människor gör).
Och Samuels ord kom till hela Israel. Nu drog Israel ut mot filisteen för att kriga, och slog läger bredvid Even-Ezer och filistéerna slog läger i Afek.
Och Israels män gick ut från Mitspa och jagade filistéerna och slog dem tills de kom till Beit-Kar.
så att vi liknar de andra länderna och att vår kung dömer oss och drar ut framför oss och utkämpar våra strider."
När de gick upp till staden [Rama] fann de unga jungfrur som gick ut för att dra upp vatten och sade till dem:"Är siaren här?"
Och de gick upp till staden och när de kom in i staden [Rama], se, då kom Samuel ut mot dem för att gå upp på den höga platsen.
Och de steg upp tidigt och det hände i gryningen att Samuel kallade på Saul på taket och sade: "Upp, så att jag kan sända iväg dig." Och Saul steg upp och de gick båda två, han och Samuel, utomhus.
Och Javeshs äldste sade till honom: "Ge oss 7 dagars betänketid så att vi kan sända budbärare till alla Israels gränser, och sedan om ingen kommer och hjälper oss, ska vi komma ut till dig."
Och han tog ett ok av oxen och bröt det i delar och sände dem genom hela Israel i budbärares händer och sade: "Vemhelst som inte kommer efter Saul och efter Samuel, så ska det göras med hans oxe." Och fruktan för Herren (Jahve) föll över folket och de drog ut som en man.
Och Javesh män sade: "I morgon kommer vi ut till er och ni ska göra med oss allt som är gott i era ögon."
När Jakob kommit till Egypten då ropade era fäder till Herren (Jahve) och Herren (Jahve) sände Mose och Aron som förde ut era fäder från Egypten, och de lät er bo på denna plats.
Och det skedde att så snart han avslutade offrandet av brännoffret, se då kom Samuel och Saul gick och mötte honom så att han kunde hälsa honom.
Och fördärvarna kom ut från filistéernas läger i tre grupper:
en grupp tog vägen som leder till Ofra, till Shoals land,
Och filistéernas häravdelning gick ut till passet vid Michmas. [Ordet för pass används om bergspass och vadställen där man korsar över. Detta bergspass också "Gevas pass" i Jes 10:29. Den centrala bergsbygden i detta område skärs av djupa raviner (wadis) som går i öst-västlig riktning. Det gör att antalet vägar från området kring Jerusalem norrut är begränsade. Michmas (nuvarande arabiska byn Mukhmas som bevarar namnet) var en viktig stad som skyddade Wadi es-Swenit, en djup ravin som löper från de centrala bergspassen ner mot Jordandalen. Där finns ett parti som är lätt att passera, vilket är detta pass. Enligt 1 Sam 14:4‑5 passerade vägen mellan två bergsformationer som kallades Botsets och Sene. En del identifierar detta med Wadi es-Swenit, andra att det är 1 km sydöst om byn Mukhmas. Enda sättet att komma till Michmas var detta bergspass som kopplade ihop den med staden Giva, se Dom 19:11‑15.]
Och båda två visade sig själva för filistéernas förläggning och filistéerna sade: "Se, hebréerna kommer ut ur hålorna där de har gömt sig själva."
Och Saul sade till Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): "Tillkännage det rena." Och lotten föll på Saul och Jonatan men folket undkom.
Och en tvekampskämpe (en som själv står mellan två – hebr. benajim) steg fram från filistéernas läger som hette Goliat från Gat [nuvarande Tel Safi], vars längd var 6 alnar [6 x 45 cm] och handsbredd [23 cm] lång. [Goliat var 4,3 meter lång!]
Och han [Goliat] stod och ropade till Israels armé och sade till dem. "Varför kommer ni ut och gör er redo för strid (ställer er i krigsordning)? Är inte jag en filisté och ni tjänare till Saul? Utse en man bland er och låt honom komma ner till mig.
Och David steg upp tidigt på morgonen och lämnade fåren hos en vakt, och tog och gick som Jishaj hade befallt honom. Och han kom till lägret när armén precis skulle dra ut och uppgav härskri.
har jag gått efter den och slagit den och räddat det ur dess mun, och när han rest sig mot mig har jag fångat den i hakskägget och slagit den och dödat den.
Och när Saul såg David gå fram mot filistéen sade han till Avner, härföraren över armén: "Avner, vems son är denna yngling?" Och Avner svarade: "Som din själ lever, kung, jag kan inte säga dig det."
Och David gick ut dit Saul sände honom. Han hade stor framgång, och Saul satte honom över stridsmän, och det var gott i folkets ögon och även i Sauls tjänares ögon.
Och det skedde när de kom, när David återvände från slakten på filistéerna, att kvinnorna kom ut från Israels städer och sjöng och dansade för att möta kung Saul med tamburiner, med glädje och med shalishim-instrument. [Hebreiska ordet shalishim används bara här och har med ordet "tre" att göra, varav vissa tolkar det som ett tresträngat instrument. Det kan också vara ett onomatopoetiskt ord som beskriver ett instrument som låter "shal-shal-shal", och är någon form av rytminstrument som en skallra.]
Därför tog Saul bort honom från sig och gjorde honom till härförare över tusen, och han gick ut och in framför folket.
Men hela Israel och Juda älskade David eftersom han gick ut och in framför dem.
Sedan gick filistéernas furstar fram, och det hände att så ofta som de steg fram, hade David mer framgång än alla Sauls tjänare, så att hans namn blev mycket tungt (aktat, respekterat).
Och jag ska gå ut och stå bredvid min far på fältet där du är, och jag ska tala med min far om dig, och om jag ser något ska jag berätta det för dig." [Jonatan förblir lojal mot sin vän David (1 Sam 18:3), men förråder sin far. Saul refererar till denna händelse senare, se 1 Sam 20:30. Jonatan och David har ett vänskapsförbund, detta leder till att en av Jonatans söner senare kommer att äras, se 2 Sam 9:6‑11.]
Och det blev krig igen och David drog ut och stred mot filistéerna, och slog dem med en stor slakt och de flydde för honom.
Och Jonatan sade till David: "Kom och låt oss gå ut på fältet." Och de gick ut båda två på fältet.
Och det skedde på morgonen att Jonatan gick ut på fältet vid den tid som han och David bestämt, och en liten pojke var med honom.
Och David svarade prästen och sade till honom: "Eftersom vi har avhållit oss från kvinnor dessa tre dagar, när jag kom ut var de unga männens kärl heliga, fast det var en vanlig resa, hur mycket mer idag när det ska bli heligt bröd i kärlen?"
Och David gick därifrån till Mitspe i Moav och han sade till Moavs kung: "Låt min far och min mor, jag ber dig, komma hit och vara hos dig, till dess jag vet vad Gud (Elohim) ska göra för mig."
Då steg David och hans män , som var omkring 600, upp och lämnade Qila och gick varthelst de kunde gå. Och det berättades för Saul att David hade flytt från Qila och han lät bli att gå vidare.
Och David såg att Saul kom ut för att söka hans liv och David var i Zifs öken i skogen.
Och David reste sig efter och gick ut ur grottan och ropade efter Saul och sade: "Min herre kungen" Och när Saul såg bakom sig böjde sig David med sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv.
Som de gamlas ordspråk säger: Från den onde kommer ondska men min hand ska inte drabba honom.
Efter vem har Israels kung kommit ut? Efter vem är det du jagar? Efter en död hund, efter en loppa!
Och det hände på morgonen när vinet hade gått ur ur (lämnat) Naval att hans hustru berättade för honom dessa ting, och hans hjärta dog i honom och han blev som en sten.
Och nu, låt inte mitt blod falla till marken långt bort från Herrens (Jahves) ansikte, för Israels kung har kommit ut för att leta efter en ensam loppa, som en som jagar rapphöns i bergen."
Och det hände i dessa dagar [en tid senare] att filistéerna samlade ihop sin armé till strid, för att strida med Israel. Då sade Achish till David: "Du ska med säkerhet veta att du ska gå ut med mig i armén, du och dina män."
Och Achish kallade på David och sade till honom: "Herren (Jahve) lever, du har varit ärlig och du har gått ut och du har gått in med mig i hären och har varit god i mina ögon, för jag har inte funnit ondska i dig sedan den dagen du kom till mig och till denna dag, men du är inte god i ledarnas ögon.
Och David kom till de 200 männen som var utmattade och inte kunnat följa David och vistats vid bäcken Besor, och de gick fram och mötte David och folket som var med honom. Och när David kom nära folket hälsade han dem.
Förr i tiden när Saul var kung över oss, var det du som ledde ut och förde in Israel, och Herren (Jahve) sade till dig: Du ska föda mitt folk Israel, och du ska vara furste över Israel."
Och det ska ske när du hör ljudet av en marscherande armé i bakaträdens toppar, då ska du göra dig redo, för då har Herren (Jahve) gått ut framför dig och slagit filistéernas armé."
Sedan återvände David för att välsigna sitt eget hushåll. Och Michal, Sauls dotter, kom ut och mötte David och sade: "Hur har Israels kung gett sig ära idag, som har klätt av sig själv idag inför ögonen på hans tjänares tjänstekvinnor, som en av de fåfänga männen som skamlöst klär av sig!" [David var inte naken, han hade tagit av sig sin kungliga mantel, i ödmjukhet inför Gud, se 2 Sam 6:16, och var som en bland folket, detta retade Michal för hon gillade statusen att vara kungens fru.]
När din tid är slut och du vilar hos dina fäder ska jag efter dig upphöja din avkomling [Salomo (1 Kung 1:30), men även Messias – Davids Son, se Matt 1:1; Luk 1:32] som ska utgå ur ditt liv, och jag ska befästa hans kungadöme.
Han förde mig ut i frihet (en rymlig plats, stora vidder) [en efterlängtad kontrast efter att ha suttit instängd i en belägrad stad],
    han räddade mig, för han älskar (finner glädje i) mig.
den som befriar mig från mina fiender,
    den som lyfter upp (upphöjer) mig över de som reser sig mot mig,
    den som räddar mig från våldets man (mannen som plundrar och terroriserar – hebr. ish chamas).
Herre, min Gud, du har nu gjort din tjänare till kung efter min far David. Jag är bara ett barn [Salomo är omkring tjugo år, men uttrycket syftar på att vara oerfaren och under upplärning], jag vet inte hur jag ska gå ut (börja) eller komma in (avsluta) [leda som kung].
Och han talade om träd, från cedern som finns i Libanon liksom om isopen som växer på muren, han talade även om djur och fåglar och om krypande varelser och om fiskar.
Elia sade till henne: "Var inte rädd. Gå och gör som du har sagt, men gör först ett litet tunt bröd och kom med det till mig [ära Gud genom att ge bort den första delen, se Hes 44:30, Ords 3:9], sedan gör du i ordning något till dig och din son,
Herren sade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Där ska Herren passera förbi dig."
En stark vind gick före Herren och delade bergen och bröt sönder klipporna,
    men Herren var inte i vinden.
Efter vinden kom en jordbävning,
    men Herren var inte i jordbävningen.
När Elia hörde detta täckte han ansiktet med sin mantel och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en röst till honom och sade: "Vad gör du här, Elia?"
Och profetsönerna som var i Betel kom fram till Elisha och sade till honom: "Vet du att Herren (Jahve) ska ta bort din herre från över ditt huvud idag?" Och han sade: "Även jag det vet, var tysta."
Och han gick vidare till vattenkällan och kastade saltet i den och sade: "Så säger Herren (Jahve): Jag har botat detta vatten, från och med nu ska det inte vara mer död eller missväxt." [Här upprepar sig samma under som Mose fick göra med en träbit i Mara, där Herren uppenbarar sig som Herren läkaren. Se 2 Mos 15:22 – 27. Båda gångerna botar Herren det sjuka vattnet, men han gör det på lite olika sätt.]
Därifrån [Jeriko] begav sig Elisha upp till Betel [strax norr om Jerusalem, en dagsmarsch från Jeriko, och fortsätter att gå tillbaka samma väg som han tidigare kommit med Elia]. På vägen dit upp kom ett gäng unga män [kan röra sig om ett hundratal i åldern 12-30 år] ut ur staden [och mötte honom], och de hånade (kallade honom värdelös). De ropade till honom: "Far upp flintskalle! Far upp flintskalle!" [Elisha är i 25-årsåldern. Det kan vara så att förolämpningen med flintskalle har att göra med att Elisha avgett ett nasirlöfte och rakat sitt hår, och därför är flintskallig. I så fall var hånet direkt riktat mot Herren som han representerade. Uttrycket "far upp" syftar på att han ska försvinna på samma sätt som hans föregångare Elia "for upp" till himlen. Det är ett dödshot. När norra riket blev självständigt 930 f.Kr. insatte kung Jerobeam avgudadyrkan i två städer, Dan i norr och Betel i söder, se 1 Kung 12:25‑33. När denna händelse inträffar är det åttonde kungen efter honom och dessa två städer har utvecklats till stora centrum för alla möjliga avgudar. De unga männen kan mycket väl ha varit baalsprofeter.]
Elisha vände sig om, såg på dem och förbannade dem i Herrens (Jahves) namn. Då kom två björnhonor ut ur skogen och 42 av ungdomarna revs. [Texten säger inte om de bara skadades eller revs ihjäl, i Hos 13:8 används dock samma ord (hebr. baqa) för att riva upp och döda. Med tanke på att ett specifikt antal nämns, är det mest troligt att dessa 42 unga män från mobben blev allvarligt skadade eller dödade.]
Mindre militära enheter av araméerna hade gått ut i strid, och bland de fångar de tagit i Israel fanns en ung flicka som blev slav under Naamans hustru.
Naaman blev arg och gick sin väg, och sade: "Jag trodde att han personligen skulle komma ut till mig, åkalla Herren, sin Guds namn och föra sin hand fram och tillbaka över stället och på så vis ta bort hudsjukdomen. [Det var en vanlig föreställning att en kung kunde hela genom att föra sin hand över ett sår.]
Därför ska Naamans sjukdom hålla (ordagrant klistra sig) fast vid dig och din säd för alltid." Och han gick ut från hans närvaro, vit som snö av sjukdomen.
Och när gudsmannens tjänare steg upp tidigt och gick ut, och se, en armé med hästar och vagnar var runtom staden. Och hans tjänare sade till honom: "Ack (ånej) min herre! Vad ska vi göra?"
Och kungen steg upp i natten och sade till sina tjänare: "Jag ska berätta vad araméerna har gjort mot oss. De vet att vi är hungriga, därför har de gått ut ur lägret och gömt sig själva på fältet och sagt: När de kommer ut ur staden ska vi ta dem levande och gå in i deras stad." [Kungen tror inte de leprasjukas ord, han tror att det är en fälla för att lura ut folket från staden. En liknande taktik använde hans förfäder i Ai, se Jos 8:3‑28.]
Då drog folket ut och plundrade araméernas läger. Så såldes ett sea-mått [7-12 liter] fint vete för en shekel [en månadslön] och två mått korn för en shekel, efter Herrens (Jahves) ord [se vers 1].
Lyssna inte på Hiskia, för så säger Assyriens kung: Gör fred med mig och kom ut till mig och ät var och en av sitt vin och var och en av sitt fikonträd och drick var och en vattnet från hans egen källa,
… Sions berg [tempelberget i Jerusalem]
… de skulle sjunga: "Tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahve) – för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek)."
Och kung Kyros hämtade alla tillbehör från Herrens (Jahves) hus som Nebukadnessar hämtat från Jerusalem och placerat i sina gudars hus.
Persiens kung Kyros lät skattmästaren Mitredat [en annan Mitredat tjänade 80 år senare under Artaxerxes I, se Esra 4:7] hämta dem (tempelutensilierna) och räkna upp dem åt Sheshbatsar [troligen ett annat namn på Serubbabel, se vers 11 och Esra 5:16; 3:8], Juda furste.
Jag sände bud med dem till Iddo, ledaren i Chasifja, och talade om för dem vad de skulle säga till Iddo och hans bror, som var tempeltjänare i Chasifja, i syfte att ge oss präster till vår Guds (Elohims) hus.
Låt oss nu göra ett förbund med vår Gud (Elohim) och driva bort alla hustrur och sådana som är födda av dem, i enlighet med Herrens (Adonais) råd, och med dem som fruktar (vördar) vår Guds befallningar. Och låt det göras i enlighet med undervisningen (Tora – de fem Moseböckerna).
Och de gav sin hand (handslag) på att de skulle förskjuta sina fruar och vara skyldiga. De offrade en bagge från flocken för sin skuld.
Mitt i natten red jag ut genom Dalporten [Jaffaporten] i riktning mot Drakkällan och Dyngporten och inspekterade Jerusalems murar. De var raserade och portarna hade bränts ner.
Palal, son till Uzai, gjorde reparationer mitt emot vinkeln (murvinkeln, förstärkningen) och tornet som kommer ut från det övre palatset [i Davids stad, strax söder om tempelberget, se också Jes 32:14] vid vaktgården. Efter (intill) honom gjorde Pedaja, son till Parosh, reparationer.
Nu bodde tempeltjänarna [hebreiska Netinim, som hjälpte leviterna med enklare sysslor som att hämta vatten och hugga ved], i Ofel och de reparerade området mitt emot Vattenporten [nära Gihonkällan] mot öster, och tornet som sticker ut.
Efter honom [Palal, se vers 25] reparerade Tekoiterna en annan del, mittemot det stora tornet som sticker ut, och vidare till Ofels mur.
Vi ägnade oss åt arbetet och hälften av dem höll i spjuten, från det att gryningen visade sig till dess att stjärnorna kom fram (på kvällen). [Man arbetade dygnets alla ljusa timmar från den första gryningen till dess skymningen var över.]
De talade också med mig om hans goda gärningar, och rapporterade mina ord till honom. Så Tovija skickade brev för att sätta mig i fara.
och att man skulle tillkännage och utropa i alla deras städer och i Jerusalem: "Gå ut på bergen och hämta löv av olivträd, planterade eller vilda, och löv av myrten, palmer och andra lummiga träd, och gör lövhyddor som det är skrivet."
Då gick folket ut och hämtade kvistar och gjorde hyddor, var och en på sitt tak och sina gårdar, likaså på gårdarna vid Guds hus och på torget vid Vattenporten och på torget vid Efraimsporten [i norra delen av västra muren].
Du är Herren Gud som utvalde Abram (Avram)
    och förde honom ut från det kaldeiska Ur
    och gav honom namnet Abraham (Avraham).
Du gav dem bröd [manna] från himlen när de hungrade [2 Mos 16:4‑8]
    och lät vatten komma ur klippan när de törstade [2 Mos 17:1‑7; 4 Mos 20:1‑13].
Du befallde dem att gå och ta i besittning det land
    som du med upplyft hand lovat (svurit en ed) att ge dem.
för drottningens beteende kommer att bli känt bland alla kvinnor och göra dem föraktliga i deras mäns ögon, genom att säga; kung Ahasveros (Xerxes) befallde drottning Vasti att komma inför honom, men hon kom inte.
Om det behagar kungen, låt ett kungligt påbud gå ut från honom och låt det bli inskrivet i Persiens och Mediens lag, som inte kan upphävas, att Vasti aldrig mer får visa sig inför kung Ahasveros (Xerxes) igen, och kungen bör ge hennes kungliga status till någon annan som är mer värdig än hon.
Breven distribuerades med hast av kungens kurirer, och dekretet gavs ut i Susas slott. Kungen och Haman satte sig ner och drack, men staden Susa var i chock.
När nu Mordochaj [Esters fosterfar, se Est 2:7] fick veta allt som hade gjorts (bestämts), rev han sönder sina kläder och satte sig i säck och aska och gick till stadens mitt och ropade med hög, ljudlig och bitter röst. [Att sätta sig i säck och aska är ett vanligt uttryck för sorg, även det bittra ropandet.]
Hatach gick ut till Mordochaj på den stora platsen i staden (torget) som fanns utanför kungens port.
Sedan gick Haman ut den dagen, glad och lycklig i hjärtat. Men när Haman såg Mordochaj i kungens port, och att han inte reste sig eller flyttade på sig för honom, fylldes Haman av vrede mot Mordochaj.
Kungen kom tillbaka från slottsträdgården till slottet och banketten med vin och Haman hade ramlat (böjt sig ned på knä) över soffan där Ester satt. Då sade kungen: "Ska han förgripa sig på drottningen också här inför mig i huset?" När ordet gick ut från kungens mun, täckte man över Hamans ansikte.
Kurirer som red på snabba hästar som användes i kungens tjänst for iväg och påskyndades av kungens befallning. Dekretet gavs även ut i Susas slott.
Sedan gick Mordochaj ut från kungens närvaro i kunglig skrud av blått och vitt och med en stor krona av guld och en vit mantel av fint linne och purpur. Susas stad ropade och var glad.
Herren sade till Åklagaren (Satan): "Se [här är han], allt han äger är i din hand, men du får inte räcka ut din hand mot honom själv." Satan lämnade (gick bort från) Herrens ansikte (närvaro). [Meningen ger intrycket av att Satan ivrigt ger sig av förvissad om att kunna knäcka Job. Notera att det inte är Herren som räcker ut sin hand mot Job. Satan har makt över Jobs jordiska förutsättningar, men inte över hans liv. Satans makt är alltså begränsad. Satans intentioner är tydliga genom hela Bibeln. Under den sista måltiden riktar sig Jesus till Petrus och säger att Satan har begärt att få skaka och sålla Petrus och de övriga lärjungarna som vete. Jesus stannar dock inte där utan försäkrar dem om att han har bett för dem så att deras tro inte ska släckas ut, se Luk 22:31‑32.]
och sade:
"Naken [utan ägodelar] föddes jag (kom jag ur min moders liv),
    och naken kommer jag dö (återvända).
Herren (Jahve) gav [alla ägodelar]
    och Herren (Jahve) tog [bort dem].
Lovat är Herrens (Jahves) namn!" [Versen har en fin poetisk rytm där ordet "naken" binder ihop den första delen tillsammans med de två verben som ordagrant är: "kom" och "återvända". Återvända kan syfta på att återvända till jorden, se 1 Mos 3:19; Ps 139:15, men viktigt att komma ihåg är att hela stycket här har poetisk karaktär och huvudbetydelsen är: Jag föddes naken utan några ägodelar, och jag dör naken utan att ta med mig några ägodelar. Nästa del har också liknande kontrast "gav" och "tog". Sammanfattningsvis i allt detta, oavsett omständigheter: Herren är den som är värdig att prisas.]
Satan lämnade (gick bort från) Herrens ansikte (närvaro) och slog Job med ett elakartat sår (inflammation), från topp till tå (från fotsulan till hjässan – hela kroppen).
[Då Jobs önskan att utplåna den natt han blev till och sin födelse inte kunde uppfyllas, önskar han att han skulle varit dödfödd.] Varför …
Vem begränsade havet med portar,
    när det bröt fram från moderlivet,
Vem är isens moder?
Vem har fött frosten från skyn,
Låter du stjärnkonstellationer [kanske en speciell grupp stjärnor – hebr. mazzeroth] gå upp i rätt tid,
    leder du björnen [Stora Björn] och hennes ungar?
Deras ungar blir starka (lägger på sig),
    växer upp i ökenmarken (i det vilda)
    och ger sig i väg och återvänder inte [till sina föräldrar].
De [stridshästarna] skrapar [rastlöst, ivrigt] med hovarna i dalen
    [där arméerna drabbade samman i strid],
    gläder sig i sin styrka och rusar fram mot väpnade skaror.
Ur hans näsborrar stiger rök,
    som från en kokande gryta på [en eld med] sävstrå [som bolmar och ryker kraftigt].
Hans andedräkt kan antända kol,
    lågor går ut ur hans gap. [Exakt vad som beskrivs här är inte helt klart. Det finns flera exempel på märkliga fenomen i djurvärlden. Elektriska ålar kan alstra spänningar upp till 900 volt. Eldflugor och lysmaskar utstrålar ljus. Bombarderbaggen är en i dag levande art som faktiskt sprutar eld. I bakdelen har den lilla skalbaggen två kammare. Vid fara tömmer den ut vätskan från den inre kammaren i den yttre. En kemisk reaktion mellan ämnena skapar en kraftig värmeutveckling som skjuter ut den nära 100 gradiga giftiga blandningen mot angriparen. Leviatan kan ha haft någon sådan typ av mekanism, eller så är det en mer poetisk förklaring där vattenånga beskrivs att se ut som eld. Leviatan rörde sig i vatten, se vers 22, 23. Om djuret sprutade vattenånga genom näsborrarna och öppnade sitt röda gap och fladdrade med sin röda tunga skulle det kunna beskrivas som rök och eld.]
Låt domen (ditt beslut i mitt rättsfall) komma från din närhet (ditt ansikte),
    dina ögon ser (skådar, avgör) vad som är rätt och riktigt (ditt perspektiv är rättvist).
Han förde mig ut i frihet (en rymlig plats, stora vidder),
    han räddade mig, för han älskar mig.
    [En efterlängtad kontrast efter att ha suttit instängd i en belägrad stad.]
Deras röst [tält-linor] går [ändå] ut [som bevis på Guds storhet] över hela jorden,
    deras ord till världens ände. Han har satt upp ett tält för solen i dem [i himlarna – där den vilar under natten],
den [solen] är som en brudgum som kommer ut bröllopsbaldakin (skydd, kammare, sänghimmel) [Jes 4:5],
    och gläder sig åt att som stark atlet [tapper hjälte] löpa sin bana.
Mina ögon är alltid riktade mot Herren,
    för han ska befria mina fötter ur nätet [från mina fiender]. [Den sextonde hebreiska bokstaven är: ע – Ajin. Tecknet avbildar ett öga eller en vattenkälla. Den symboliserar ofta profetisk klarsyn och uppenbarelse. Här är det ordet "ögon" som börjar med denna bokstav.]
Mitt hjärtas bekymmer (trånga passager, känslomässigt pressade situationer) blir fler och fler,
    för mig ut ur min nöd (plåga). [Den artonde hebreiska bokstaven är: צ – Tsade. Tecknet avbildar en fiskkrok eller en man som böjt sig i ödmjukhet och symboliserar ofta rättfärdighet. Ordet "bekymmer" börjar med denna bokstav och förstärker ropet efter Guds rättfärdighet i en svår situation.]
Du ska dra mig ur det nät de i hemlighet har lagt ut för mig,
    för du är mitt värn (min tillflykt, skydd, försvar, en säker fästning).
Och han ska låta din rättfärdighet (ditt försvar) komma fram som ljuset [efter nattens mörker],
    och din rätt som middagssolen [då den lyser som starkast, lika öppet och tydligt kommer din rätt fram]. [Den tredje hebreiska bokstaven är: ג – Gimel. Tecknet avbildar en kamel. Bokstaven symboliserar rikedom och storhet. Kamelen vandrar långa sträckor utan vatten genom torra landskap och når fram till målet. Här är det ordet "Överlämna" som börjar med denna bokstav vilket förstärker att Herren strider för den som överlämnar sitt liv i hans hand, se 2 Mos 14:14; Ps 34:20; Ords 16:3.]
Om han kommer på besök,
    då talar han tomhet.
Hans hjärta samlar på ondska;
    när han går ut, sprider han det.'
[Vers 11‑15 börjar alla med den hebreiska bokstaven "Tav". Bokstaven uttalas "t" och ger en stackatoeffekt med ljudmässigt korta anslag med ett tydligt avbrott som förstärker hednafolkens förakt. Hebreiskan växlar också mellan två verbformer, qatal och yiqtol, i dessa verser. Båda formerna beskriver en dåtida händelse som har en pågående påverkan i nutid. Även om de oftast översätts perfekt översätts yiqtolformen till presens så skillnaden framkommer, se vers 10b, 11a, 12a, 13a, 14 och 15.] Ändå har du föraktat och förnedrat oss,
    du drar inte ut med våra härar.
    [Som du gjort tidigare, se 2 Mos 15:3; 2 Krön 20:20‑21.]
Har inte du Gud (Elohim) kastat ut oss?
    Drar du inte längre ut med vår armé?
Du tillät människor rida fram över våra huvuden [trampa på oss, göra oss till fångar],
    vi fick gå genom eld och vatten,
    men du har fört oss ut i frihet (till överflöd, en stor vidsträckt öppen plats).
Gud (Elohim) ger de ensamma ett hem [han inhyser/placerar dem i en familj]
    – för ut fångar (tjänare) i frihet (lycka, framgång, sång),
    men de som öppet trotsar (de som vänder sig bort; de som är envisa och gör uppror) [är ovilliga att förändras] får bo i öknen (en torr öde vildmark). [1 Tim 5:6]
Gud (Elohim), när du drog ut framför ditt folk,
    när du marscherade fram i ödemarken … [Här avbryts meningen för att ge tid för eftertanke.] Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Deras ögon sticker fram (buktar ut) ur fetman,
    de har gått bortom sitt hjärtas föreställningar (de har mer än deras hjärta kan önska; deras fantasier har ingen gräns).
Han lät strömmar komma ur klippan
    och lät vattnet rinna som floder.
Han bestämde det i Josef [som här representerar de norra stammarna] som ett vittnesbörd,
    när han gick fram mot Egyptens land [uttåget; 2 Mos 12‑15]. [Jakob, se vers 2 och 5, representerar hela Israel, alla de tolv stammarna, innan brytningen 930 f.Kr. till det norra och södra riket. Josefs söner, Manasse och Efraim utgjorde huvuddelen av det norra riket och används ofta synonymt med de norra stammarna, se även Ps 80:3.]

En profetröst talar

[En profetröst talar Guds budskap. Vers 6b‑11 följer ett mönster i fyra delar som upprepar sig i vers 12‑17. Sektionerna är inskjutna och markerade med A, B, C och D.] [A]
Jag hörde en tunga (tal, röst, språk) jag inte kände [inte tidigare lyssnat på]:
Du har flyttat bort mina vänner långt ifrån mig,
    du har gjort mig till en styggelse för dem.
    Jag är tystad och kan inte komma vidare.
Du låter gräs växa för boskapen,
    och grödor (plantor, spannmål) som människan kan bruka.
Du gör så att marken producerar bröd (mat),
Människan kommer ut till sina sysslor
    och arbetar till kvällen.
Han förde ut dem med silver och guld [2 Mos 12:35‑36],
    och där fanns ingen som snavade (gick dåligt) bland hans stammar.
Egypten gladdes när de lämnade,
    för fruktan för dem hade kommit över dem.
Han förde ut sitt folk med glädje,
    hans utvalda med sång. [2 Mos 15]
[Befrielse:]
Han förde dem ut ur mörkret och dödens skugga,
    och bröt sönder deras bojor.
[Bön:]
Då ropade de till Herren (Jahve) i sin svåra situation (nöd, smala passage),
    och han förde ut (befriade) dem från deras svårigheter (trångmål).
    [Se vers 6, 13 och 19.]
Har inte du Gud (Elohim) förkastat oss?
    Drar du inte längre ut med vår armé?
När han döms, låt honom gå i fördömelse
    och låt hans böner vändas till synd.
När Israel lämnade Egypten,
    när Jakobs familj lämnade ett folk med ett främmande språk bakom sig,
Herren (Jahve) ska bevara (beskydda; vaka över) din utgång och din ingång
    [när du går ut och när du kommer tillbaka – allt du gör och tar dig för],
    från nu och till evig tid. [Ingång är hebr. bo, samma ord översätts "komma" i vers 1 och ramar in psalmen. Hjälpen och skyddet kommer från Herren!]
Vem får dimman att stiga från jordens yttersta gräns?
    Han gör blixtar till regnet,
    Han för fram vindarna ur sina förråd.
Till honom som förde ut Israel ifrån dem [Egypten],
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
För ditt namns skull Herre (Jahve),
    uppliva mig [ge mig nytt andligt liv, se även Ps 119:25, 37, 50, 88, 93],
i din rättfärdighet,
    led min själ (mig, mitt liv, mitt inre) ut ur nöden (en smal passage, denna känslomässigt pressade situation).
vars oxar är välgödda.
Där finns inga sprickor,
    ingen som går i fångenskap,
    ingen som ropar på torgen.
I samma ögonblick de ger upp andan (när anden lämnar kroppen),
    och de [deras kropp] återvänder till jorden,
    då försvinner alla deras planer (tankar, projekt).
Därför gick jag ut för att möta dig,
    jag sökte efter just dig och jag fann dig.
Den som gömmer hat inom sig sprider lögner,
    den som sprider förtal är en dåre. [Sista delen, vers 19‑32, är symmetriskt strukturerad i en poetisk form som kallas kiasm. Detta innebär att temat i första stycket hör ihop med temat i den sista, temat i andra stycket med näst sista stycket osv. Texten är inskjuten för att åskådliggöra det mönstret nedan.]
Den som är ond fångas av sitt eget syndfulla tal,
    men de rättfärdiga tar sig ur (hittar en väg ur) problem (oro, svåra situationer).
Kör ut bråkmakaren så blir det lugnt,
    ja då upphör bråken och skällsorden (förolämpningarna, hånandet, mobbningen).
Ta bort slagget (orenheten) från silvret,
    då får silversmeden ett rent material att arbeta med.
    [Han kan arbeta med materialet och göra en vacker klenod av det.]
Rusa inte in i en dispyt (diskussion, ordstrid, rättslig prövning),
    för vad ska du göra när den är över och din motpart [kanske visar sig ha rätt och] får dig att komma på skam?
En [självgod högfärdig] dåre ventilerar alla sina känslor (har ingen självkontroll),
    men den vise behärskar sig [stillar sina känslor].
Gräshopporna har ingen kung [över sig], ändå går de ut avdelade (formaterade) som en vältränad armé. -
På samma sätt som mjölk (grädde) blir till smör (ost) när man stöter det,
    och ett slag på näsan orsakar näsblod,
    så frambringar vrede (ilska) gräl (dispyter, ordväxling, tvister, konflikter).
Ut ur fängelset kommer han för att bli kung, likväl föddes han fattig i sitt kungarike.

Bli aldrig förhastad med din mun
    och låt inte ditt hjärta ha bråttom med att yttra ett ord inför Gud (Elohim),
för Gud är i himlarna
    och du är på jorden.
Låt därför dina ord vara få.
Han föddes naken av sin moder,
    lika naken måste han gå bort igen.
Inget av allt det som han med möda har samlat på sig,
    kan han ta med sig i sin hand.
Det är gott att du tar hand om det ena,
    men dra inte undan din hand från det andra,
    för den som vördar (fruktar) Gud (Elohim) ska vara fri från ansvar i allt. [Denna mening är svåröversatt, men talar tydligt om att vi har ansvar för både det ena och det andra under vårt liv här på jorden. Samtidigt pekar den också på att det yttersta ansvaret inte är vårt. Det betyder att om vi har det rätt ställt med Gud så blir vi frikända på domens dag.]
Det finns en ondska som jag har sett under solen,
    som ett misstag som fortgår från en härskare.
Om du inte vet det, du skönaste (vackraste) bland kvinnor,
    gå din väg framåt i flockens fotspår
och föd dina lamm
    bredvid herdarnas tält.
Gå ut ni Sions döttrar och skåda på kung Salomo,
    titta också på kronan [kanske en blomsterkrans]
som hans mor har krönt honom med på hans bröllopsdag,
    dagen för hans hjärtas glädje.
Jag öppnade för min älskade (raring),
    men han hade gått iväg, han var borta.
    Min själ svek mig (hela jag blev berörd) när han talade.
Jag sökte honom men kunde inte finna honom,
    jag ropade men han gav mig inget svar.
Kom, min älskade (raring), låt oss gå ut på fälten!
    Låt oss tillbringa natten i byarna.
Många folk ska komma och säga: "Kom låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds Hus, så att han kan undervisa oss om sina vägar, så vi kan vandra på hans stigar. För från Sion ska undervisning utgå (komma, förkunnas) och Herrens (Jahves) ord från Jerusalem.
Sedan sade Herren (Jahve) till Jesaja: "Gå ut nu och möt Achas, du och Shear Jashov [som betyder: 'en kvarleva ska återvända'], din son. Vid slutet på akvedukten [2 Kung 18:17] vid den övre dammen, på huvudvägen vid valkarnas fält [där man tvättade och torkade kläder],
Men en gren (ett skott) ska växa ut ur Isais [Davids fars] stam,
    och ett skott ska skjuta upp (bära frukt) från hans rötter.
För himlarnas stjärnor och dess konstellationer [galaxer]
    ska inte ge sitt ljus,
solen ska förmörkas där den går fram,
    och månen ska inte ge sitt sken. [Joel 3:15]

Gläd er inte Filisteen, ingen av er,
    för att staven som slog dig är bruten,
för från ormens rot ska det komma en basilisk,
    och dess frukt ska vara en flygande orm.
För se, Herren (Jahve) kommer fram från sin plats (boning)
    för att besöka jordens inbyggare för deras synd,
jorden ska blotta hennes blod
    och ska inte heller dölja sina slagna (slaktade).
-
Också detta kommer från Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
    Underbara är hans råd och stor hans vishet.
Då kom [följande tre män från Hiskias palats]:
    Eljakim, son till Chilkijaho [Jes 22:20], som var ledare över huset,
    och skrivaren Shevna [Jes 22:15]
    och Joash, upptecknaren Asafs son,
fram till honom.
Lyssna inte på Hiskia, för så säger Assyriens kung: Gör fred med mig och kom ut till mig och ät var och en av sitt vin och var och en av sitt fikonträd och drick var och en vattnet från hans egen källa,
Och han hörde sägas om Etiopiens kung Tirhaka: "Han har kommit ut för att strida mot dig." Och när han hörde det sände han budbärare till Hiskia och sade:
Jag känner (är intimt förtrogen med) ditt sittande
    och ditt gående ut och ditt gående in
    och ditt raseri mot mig.
För från Jerusalem ska en kvarleva komma fram
    och från berget Sion de som överlevt.
Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) nitälskan
    ska göra detta.
Och Herrens (Jahves) ängel (budbärare) gick fram och slog i Assyriens läger 185 000 [soldater], och när man steg upp tidigt på morgonen, se då var alla döda kroppar.
Och dina söner som ska komma från dig, som du ska föda, ska de föra bort och de ska bli betjänter i palatset hos Babels kung."
Lyft upp era ögon mot höjden [himlen]:
    Vem har skapat allt detta [stjärnorna]?
Det är han som leder ut dem som en räknad skara [stjärnorna liknas vid en mönstrad härskara]
    och nämner dem alla vid namn.
På grund av sin stora makt och styrka
    saknas inte en enda av dem.
Här är min tjänare (trogne representant) som jag uppehåller (ger kraft, stöder),
    min utvalde som jag ger nåd (som min själ har behag till, villkorad nåd – hebr. ratsa).
Jag har gett honom min Ande,
    han ska utbreda rätten (döma rättvist, uppenbara sanningen och Guds vilja) för hednafolken.
Ett strå som har vikt sig (ligger nerböjt) bryter han inte av,
    och en flämtande låga (slocknande veke) släcker han inte [tjänaren, Jesus ska hela brustna liv].
    Han ska utbreda rätten i sanning.
Du ska öppna de blindas ögon
    och föra ut fångar ur fängelsehålan,
    de som sitter i fängelsets mörker.
Herren (Jahve) ska dra fram som en mäktig man (hjälte),
    han ska uppväcka avund som en stridsman,
Han ska ropa, ja, han ska ropa högt (med stark röst),
    han ska bevisa sig själv mäktig (oövervinnelig) mot sina fiender.
De blinda som har ögon ska föras fram,
    och de döva som har öron.
som ledde ut vagnar och hästar,
    tillsammans med en mäktig armé dit [för att gå under].
De föll för att aldrig mer resa sig upp igen,
    de utplånades, släcktes ut som en brinnande veke. [2 Mos 14:21‑28.]
Jag har svurit vid mig själv,
    det jag säger är sant,
    mitt ord står fast:
För mig ska alla böja knä,
    alla tungor ska svära mig trohet.
Lyssna till detta, Jakobs hus,
som är uppkallat efter Israels namn
    och har sprungit fram ur Juda källor [från Judas släkt],
som svär vid Herrens (Jahves) namn
    och använder Israels Guds (Elohims) namn,
    men inte i sanning (på ett ärligt sätt), och inte i rättfärdighet.
Jag har kungjort tidigare ting för länge sedan,
    de kom ut ur min mun och jag kungjorde dem,
    i ett ögonblick gjorde jag dem och de blev till.
Gå ut från Babel,
    fly från kaldéerna [babylonierna].
Förkunna med en sjungande röst,
    berätta detta,
säg det till jordens yttersta gräns,
    säg: 'Herren (Jahve) har återlöst sin tjänare Jakob,
Ni ska säga till de fångna: 'Kom ut,'
    till dem som sitter i mörkret: 'Kom fram.' De ska finna bete längs vägarna,
    gräsklädda höjder ska bli deras betesmarker.
Dina söner ska skynda sig, dina fördärvare
    och de som ödelägger ska dra bort från dig.
Var uppmärksam på mig, mitt folk,
    lyssna till mig, mitt folkslag [Israel].
för undervisning (hebr. Torah) ska utgå från mig,
    jag ska låta min rätt vila som ett ljus för folken [alla jordens folk].
Min rättfärdighet är nära,
    min frälsning är på väg,
    mina armar ska döma folken.
Kustländerna väntar ivrigt (med förväntan) på mig,
    och sätter sitt hopp till min arm.
Lämna, lämna, gå bort från platsen,
    vidrör inga orena föremål.
Lämna hennes mitt (centrum).
    Gör er rena, ni som bär Herrens (Jahves) tillhörigheter.
    [Kärl, skovlar och andra redskap som användes i templet. Föremål som hade rövats bort, se 2 Krön 36:18; Esra 1:7.]
Ni ska inte dra ut med hast (ha bråttom) [som under uttåget från Egypten, se 2 Mos 12:11, 33]
    och ni ska inte heller fly (som man flyr för sitt liv, i panik)
för Herren (Jahve) vandrar framför er
    och Israels Gud (Elohim) är er eftertrupp [som beskyddar er mot anfall bakifrån och bakhåll]. [Under uttåget från Egypten beskyddade Gud israeliterna från faraos attack när de korsade Röda havet, se 2 Mos 14:19. Han ledde också dem genom öknen. Här profeteras om hur de ska komma tillbaka från Babylon, hur Herren ska gå före och efter dem.]
Se, jag har skapat smeden som blåser på kolelden
    och gör (formar, tillverkar) ett vapen för dess syfte,
och jag har skapat fördärvaren som ödelägger.
så ska det vara med mitt ord som går ut från min mun:
    Det ska inte vända tillbaka till mig tomhänt (förgäves, fruktlöst, verkningslöst),
utan att ha utfört vad jag har önskat (haft välbehag i; fröjdats åt),
    och framgångsrikt gjort (lyckats med) det jag sänt ut det för. [Guds ord syftar på alla Guds löften i Skrifterna. Här i kapitel 55 nämns flera löften både före och efter detta stycke, se vers 3‑7 och 12‑13.]
För ni ska gå ut med fröjd
    och ledas framåt i frid (fullständig harmoni; helhet på alla områden – hebr. shalom).
Bergen och kullarna ska brista ut i sång
    och fältets alla träd ska klappa sina händer.
För på samma sätt som plantor skjuter upp ur marken,
    och trädgården ger sin skörd,
så ska Herren låta befrielse (rättfärdighet) växa upp,
    och ge sitt folk en anledning att prisa honom inför alla folk.
[Herrens tjänare (som Herrens ande är över) – Messias – fortsätter att vara den som talar, se Jes 61:1; Luk 4:18‑21.] För Sions [tempelberget i Jerusalem] skull ska jag inte tiga
    och för Jerusalems skull ska jag inte ge mig ro,
förrän hennes rättfärdighet lyser i klarhet
    och hennes frälsning som en brinnande fackla.
Jag ska föra fram en säd från Jakob
    och från Juda en arvtagare till mina berg,
och mina utvalda ska ärva det
    och min tjänare ska bo där.
Och de ska gå fram och se på kadavren av de människor som har gjort uppror mot mig, för deras mask ska inte dö, inte heller ska deras eld släckas, och de ska vara till avsky för allt kött.

"Innan jag formade dig i moderlivet,
    utvalde jag dig.
Innan du kom fram ur modersskötet,
    avskilde (helgade) jag dig [till tjänst].
Till en profet för folken,
    satte jag dig."
För så säger Herren (Jahve)
Jag ska upprätta dig (bygga upp dig),
    och du ska bli återupprättad, du jungfru Israel.
Än en gång ska du ta upp din tamburin,
    och dra ut i dans bland dem som är glada.
inte ett sådant förbund som jag skar
    med deras fäder
den dagen då jag tog dem vid handen
    för att föra dem ut ur Egypten.
För så mycket som de bröt mitt förbund,
    var jag likväl deras man (make),
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Och mätsnöret ska dras rakt fram till Garevs kulle [ordagrant: skabbens kulle] och ska vända mot Goata [okänd plats nära Jerusalem; betyder "rytande"].
så Eved-Melek lämnade kungapalatset för att gå och tala med kungen och sade:
… Herren Härskarornas Gud (Jahve Elohim Sebaot)
Herren (Jahve) har fört fram vår seger, kom och låt oss förkunna i Sion vad Herren vår Gud (Jahve Elohim) har gjort!
Till rösten av hans utgivande, ljudet (bruset av mäktiga) vatten i himlarna, får han vattenångorna att stiga upp från jordens ändar. Han gör blixtar till regnets tid och för ut vindarna ur sina skattkammare (förvaringsrum).
Och jag ska straffa Bel i Babel, och jag ska föra ut ur hans mun det som han har slukat, och folkslagen ska inte längre fly till honom, Babels mur har fallit.
Mitt folk, gå ut från hennes mitt och rädda er själva, var man från Herrens (Jahves) brinnande vrede.
Och borta från (har lämnat) dottern Sion [tempelberget i Jerusalem]
    är all hennes prakt.
Hennes prinsar (furstar) har blivit som ensamma hjorthannar
    som inte finner något bete.
Utan styrka
    har de flytt framför sina förföljare. [Den sjätte hebreiska bokstaven är: ו – Vav. Tecknet avbildar en tältpinne, en krok eller hängare. Rent praktiskt var det tältpinnen som höll tältduken uppe. Den binder ihop olika saker. På samma sätt används bokstaven i grammatiken för att binda ihop ord till meningar. I denna vers är det ordet "och borta från" som börjar med denna bokstav. Det förstärker att sammanhållningen har upphört.]
Han har vallat in (byggt en mur omkring) mig, så att jag inte kan gå någonstans,
    han har gjort mina kedjor tunga.
Utgår inte allt från den allra Högstes (Elions) mun,
    både ont och gott?
Och Herrens (Jahves) hand kom över mig där och han sade till mig: "Stig upp och gå ut på slätten och där ska jag tala med dig.
Och jag steg upp och gick ut på slätten, och se, Herrens (Jahves) härlighet [hans närvaro manifesterad] stod där som härligheten som jag såg vid floden (kanalen) Kevar [Hes 1:1], och jag föll ner på mitt ansikte.
Men du människobarn se bojor ska bli satta på dig och du ska vara bunden med dem och du ska inte gå ut ibland dem,
Och av dem ska du ta (några) och kasta dem i mitten av elden och bränna dem i elden, därifrån ska en eld dra fram i hela Israels hus.

Och han sade till dem: Orena huset [gör det rituellt orent] och fyll gården med de slagna,
    gå ut.
Och de gick ut och slog i staden.
Därför säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve) så: Dina dödade som du har lagt mitt i den, är köttet och denna stad är grytan, men ni ska föras bort från dess mitt.
Och jag ska föra er bort från dess mitt och ge er i främlingars händer och ska verkställa domen ibland er.
Och jag ska sätta mitt ansikte mot dem, ut ur elden har de kommit och elden ska sluka dem, och de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahve), när jag sätter mitt ansikte mot dem.
Eld har gått ut från grenarna på hennes stam,
    den har slukat hennes frukt,
så att det inte finns någon stark stam
    som kan bli en härskarstav att råda med. Detta är en klagovisa avsedd för klagan.
Därför säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve) så:
Ve den blodiga staden,
    grytan vars ärg (orenhet; den blågröna missfärgningen av koppar – hebr. chela) är därinne
    och vars ärg (orenhet) inte har gått ut därifrån.
För ut den bit för bit,
    ingen del har fallit över den. [Hebr. chela används bara här och i vers 11 och två ggr i vers 12. Betydelsen är inte helt klar, men från vers 11 bör det handla om ärgen från kopparkärlet. Ordet har sin rot i hebr. chala som har att göra med lidande, sjukdom och att avlida.]
Den har tröttat ut sig själv med hårt arbete [med att blir skrubbad ren],
    likväl har dess stora ärg (orenhet, missfärgnignar) inte gått ur den
    – in i elden [igen] med sin ärg (orenhet, missfärgnignar). [Versen är svåröversatt. Sista delen kan vara en uppmaning, eller ett konstaterande.]
Nu ska öarna skaka på dagen för ditt fall,
    ja öarna som är i havet ska bli skräckslagna
när du försvinner (går ut).
I myckenheten av dina synder i din orättfärdiga handel
    har du orenat min helgedom.
Därför har jag fört fram en eld från din mitt
    som har slukat dig
och gjort dig till aska över marken
    i ögonen på alla dem som ser dig.
På den dagen ska budbärare gå fram framför mig i skepp för att göra det trygga Kush [nuvarande Etiopien och Sudan] räddhågset, och det ska komma en krampryckning över dem på Egyptens dag, för se den kommer.
Och du människobarn, ditt folks söner som talar om dig bakom murarna och i husens dörrar och säger den ene till den andre, var och en till sin bror: Kom jag ber dig och lyssna vilket ord som kommer från Herren (Jahve),
Jag ska föra ut dem från de främmande folken, och samla in dem från främmande länder. Jag ska föra dem till deras eget land. Jag ska valla (leda, föda) dem på Israels berg, vid bäckarna och de bebodda platserna i landet.
Och när de kom till folkslagen, varthelst de kom, vanhelgade de mitt heliga namn, då människor sade om dem: Detta är Herrens (Jahves) folk och de har lämnat hans land.
Herrens hand (Guds kraft och hans närvaro) kom över mig, och med sin Ande leddes jag bort till en dal, och den var full med gamla ben.
Jag ska föra dig omkring och sätta krokar i dina käftar. Jag ska föra dig ut med hela din här, hästar och ryttare, alla klädda i full rustning, en enorm skara, beväpnade med stora och små sköldar, och alla med svärd i hand.
Efter lång tid ska du kallas till tjänst. I kommande år ska du tåga in i ett land som har fått ro från svärdet. [Israel ska leva i fred.] De som bor där har samlats från många folk upp till Israels berg som länge legat öde. De har förts ut från folken, och alla bor där nu i trygghet.
De som bor i Israels städer ska gå ut och göra eld av vapnen och använda dem som bränsle, både de stora sköldarna och de små sköldarna, bågarna och pilarna och dolkarna och spjuten, och de ska elda dem i sju år (oavbruten eld),



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.