2 Kungaboken (1)
Han återbördade Israels gränser från ingången till Chamat till Aravahavet efter Herren (Jahve), Israels Guds (Elohims), ord som han talade genom sin tjänare Jonas hand, Amittajs son, profeten som var från Gat-Chefer. [Se ]
Jona (18)
Och Herrens (Jahves) ord [profetiska budskap] kom nu till Jona, Amittajs son:
Jona reste sig för att fly till
Tarshish, bort från Herrens
(Jahves) ansikte
(Guds närvaro).
Han gick ner till
Jaffa,
han fann ett skepp som skulle till
Tarshish, betalade för resan och steg ner
[i båten] för att följa med till
Tarshish, bort från Herrens
(Jahves) ansikte
(Guds närvaro).
[Jaffa (hebr. Jafo, gr. Joppe) är en hamnstad strax söder om nuvarande Tel Aviv. I denna vers nämns den avlägsna västra staden Tarshish tre gånger. Versen är strukturerad som en kiasm i tre nivåer som förstärker hur Jona flyr bort från Guds närvaro och reser mot Tarshish, i motsatt riktning från Nineve. I kiasmens andra nivå används samma verb "ner" till Jaffa som "ner" i båten vilket också förstärker hur Jona går längre ner, bort från Guds vilja.]Sjömännen blev rädda och ropade var och en till sin gud, och de kastade (hebr. tol) lasten överbord för att lätta skeppet. Men Jona hade gått ner [samma ord "ner" som i ] i de nedersta delarna av båten och han låg och sov en djup sömn.
De sa till varandra: "Låt oss kasta lott så att vi får veta för vems skull denna ondska har drabbat oss." Så de kastade lott och lotten föll på Jona.
Så tog de Jona och kastade (slungade – hebr. tol) honom i havet och havet blev lugnt (stormen upphörde lika hastigt som den börjat).
Herren hade förberett en stor fisk som slukade Jona och Jona var i fiskens buk i tre dagar och tre nätter.
[Det är detta tecken som Jesus talar om i evangelierna ; ; . Det är en typologi för Jesu död och tid i graven fram till uppståndelsen på tredje dagen.]
Sedan bad Jona från fiskens buk till Herren sin Gud (Jahve Elohim).
Herren (Jahve) talade till fisken och den spydde upp Jona på det torra.
[En del tolkar och omnämnandet av Sheol, som om att Jona är död för att sedan återuppväckas när han kastas upp på land. Verserna antyder dock att Jona är vid medvetande och ber. Han beskriver upplevelserna av att vara nära drunkningsdöden – hur det känns att vara i dödsrikets (Sheols) innersta buk. Jona upplever dödsångest och kanske är han stundvis avsvimmad. Att Jona i beskriver hur han sjönk till bergens grund och att jordens bommar slöts kan betyda att han sjönk till botten, men det kan också vara en beskrivning av hur han tror sig nå dödsriket eftersom den allmänna uppfattningen då var att Sheol (de dödas plats/graven) var beläget i jordens innersta. Därifrån lyftes han mirakulöst upp av en fisk! Sheols buk är inte samma sak som fiskens buk. Fiskens buk blev räddningen från Sheols buk. Sheols buk är egentligen utan återvändo, medan fiskens buk representerar en räddning och en trygg väntan på fullständig räddning, en återgång till livet – en "uppståndelse". Även i detta stycke ser vi parallellerna med Jesu tid i graven innan uppståndelsen.]
Herrens (Jahves) ord [profetiska budskap] kom till Jona för andra gången:
Så Jona steg upp och gick till Nineve [ca 800 km, mer än en månads vandring] i enlighet med Herrens (Jahves) ord. [Den här gången lyder han, förra gången Jona reste sig, Jona 1:2, var det för att fly till Tarshish] Nineve var en mycket stor stad inför Gud (Elohim), det tog tre dagar att gå igenom den.
[Uttrycket att det tog tre dagar att vandra runt, eller genom, den uppfattas ofta som en färgstark beskrivning av stadens enorma storlek. Men såväl arkeologins fynd liksom historiker som Strabo beskriver att staden var enorm, betydligt större än Babylon, med en yttre omfattning på ca 80–90 km! Det betyder i så fall att det rent konkret tog tre dagar att vandra runt staden. Den inre stadsmuren var 12 kilometer lång och som mest menar arkeologerna idag att det har bott ca 200000 mänskor i staden, alltså ännu mer än Jona anger. Jona besökte den något decennium innan staden blev som allra störst under kung Sanheribs (Sennacheriv) regering.]
Och Jona började gå in i staden en dagsresa och han proklamerade och sa: "Om fyrtio dagar ska Nineve omstörtas (förvandlas)."
[Det hebreiska ordet hafash beskriver hur något vänds upp och ner och blir helt förändrat som i där hav blir torr mark. Det används om hur städerna Sodom och Gomorra omstörtades och förgjordes, se . Ordvalet är intressant och betydelsen varierar beroende på om det är staden eller folket som avses. Samma ord används när Samuel profeterar hur Herrens Ande ska komma över Saul och han ska bli förvandlad, se . Om folket inte omvänder sig blir betydelsen att Gud dömer staden och den omstörtas, se . Om folket däremot omvänder sig blir betydelsen att staden "vänds om" och det sker en reformation och de börja göra gott istället för ont och får erfara Guds nåd, se .]
Men detta [att Gud är god och förlåter] gjorde Jona mycket missnöjd (för Jona var det något ont, ja något mycket ont), och han blev rasande.
[Nineve var huvudstad i det stora assyriska riket som var känt för sin blodtörst och grymhet, se . Arkeologiska fynd och inskriptioner från den här tiden beskriver hur man flådde sina fiender levande. Att Gud skulle visa nåd mot dessa grymma assyrier, en av Israels värsta fiender genom alla tider, verkade helt fel och var något ont i Jonas ögon.]
Jona gick ut ur staden [utan att svara Gud] och stannade öster om den och byggde sig ett solskydd (temporärt skydd – hebr. sukkah) [en hydda med kvistar och blad, se även ; ; ]. Där satte han sig i skuggan för att se vad som skulle hända med staden [Nineve].
[Hebreiska ordet för öster, kedem, är ett rikt ord som också har betydelsen att fundera, göra bokslut bakåt och ha visioner framåt. Här antyder det att Jona inte bara satt öster om staden utan också begrundade både det som skett och funderade på det som skulle ske.]
Herren Gud (Jahve Elohim) hade förberett ett litet träd (kurbitsträd, ricinbuske) och gjorde så att det växte upp över honom och befriade honom från hans missnöje (onda attityd).
[Antagligen hade bladen från det solskydd Jona själv byggt vissnat och han var utsatt för solens hetta. Det ovanliga hebreiska ordet kikajon beskriver en oidentifierad buske eller ett träd. Bland förslagen finns kurbitsträd, ricinbuske, vinranka eller en oljeväxt. Ordet används bara här i hela Bibeln. Rotordet kir beskriver en bred yta och indikerar ett kraftigt bladverk och att trädet hade en paraplyliknande form som fungerade bra som ett solskydd. Ändelsen on i kikajon är en diminutiv form som förminskar ordet, därav översättningen "ett litet träd". Växten i sig måste ju varit några meter hög för att kunna täcka Jona, så från Jona perspektiv var det inget litet träd utan ett stort träd. Troligtvis används den diminutiva formen för att öka kontrasten i . Från Guds perspektiv var det ett litet träd i jämförelse med den stora staden Nineve.]
Jona blev mycket glad över [att få skydd av] det lilla trädet.
När solen gått upp hade Gud (Elohim) förberett en glödhet östanvind. Solen stekte Jona på huvudet så han var nära att svimma. Då önskade han sig döden och sa: "Det är bättre för mig att dö än att leva."
[I dessa verser nämns det lilla trädet, masken, solen och östanvinden. Gemensamt är att det var Gud som sänt dem, på samma sätt som han tidigare hade sänt stormen och fisken, se ; .]
Då frågade Gud honom: "Är det rätt av dig (mår du bra av) att bli så upprörd över att det lilla trädet dog?"
Jona svarade: "Jag har all rätt att vara arg (arg till döden)!"