0853 – אֵת (et)

-


Typ: H:Part
Hebreiska: אֵת (et)
Uttal: et
Talvärde: 401 (1 + 400)    ord med samma talvärde
Ursprung: till synes förkortat från H0226 (אוֹת) in the demonstrative sense of entity
Användning: 10938 ggr i GT

Beskrivning

Oöversättbart tecken som föregår och indikerar ackusativ form.

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (10938 st)


1 Moseboken (1007)

[Uttrycket himlar (hebr. shamajim, i dualform) tillsammans med jorden beskriver all materia som existerar – hela universum. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i "krökta rum", se -book='10' data-chapter='22' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Sam 22:10. Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till början från slutet, och samtidigt finnas i tiden.] I begynnelsen (som en början/startpunkt) [när tiden startade] skapade (hebr. bara) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum].
Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att ljuset var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt), och Gud skilde (separerade) ljuset från mörkret.
Gud (Elohim) gjorde (formade – hebr. asa) utsträckningen [atmosfären] och skilde vattnet som var under utsträckningen från vattnet som var ovan utsträckningen, och det skedde så.

Gud (Elohim) gjorde (satte; tillförordnade – hebr. asa) de två stora ljusbärarna,
den större [solen] för att råda över dagen,
och den mindre [månen] för att råda över natten – liksom [även] stjärnorna [gör]. [Himlakropparna som tidigare skapats (-book='' data-chapter='' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1) tillskrivs nu sina uppgifter. Två olika hebreiska ord (bara och asa) för att skapa/göra används i skapelseberättelsen (-book='1' data-chapter='1' data-verse='1–2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:1–2:3). ]
Gud (Elohim) satte (placerade) dem [solen, månen och stjärnorna] på himlens utsträckning (fäste, valv) för att lysa på jorden,
Gud (Elohim) har skapat (hebr. -id='H1254a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>bara) de stora havsdjuren (krokodiler, ordagrant "de stora långsträckta havsdjuren") och alla levande varelser som fyller vattnet, efter sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min), på samma sätt alla fåglar (flygande insekter; alla djur med vingar), efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt fåglarna (insekterna, alla djur med vingar) föröka sig på jorden (landytan)."
Ja, Gud (Elohim) gjorde (tillförordnade – hebr. asa)
    markens djur efter sitt slag
    och boskapsdjuren efter sitt slag
    och allt som kryper på marken efter sitt slag.
Och Gud (Elohim) såg att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).

Ja, Gud (Elohim) skapade (hebr. -id='H1254a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>bara) människan till sin avbild,
    till Guds (Elohims) avbild skapade han henne.
Man och kvinna
    skapade han
dem. [Denna vers har en poetisk struktur som gör att just skapandet av människan framhävs. Den parallella konstruktionen i de två första raderna förstärker att människan verkligen skapades till Guds avbild. Med ett avslutande kiastiskt mönster, där ordet skapa ramas in av "man och kvinna" och "dem", konstateras att Guds avbild, människan, skapades som man och kvinna. Detta att alla människor, män och kvinnor, skapas till Guds avbild är något helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repitionen av ordet skapa (hebr. -id='H1254a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>bara) gör versen speciell.]
Och Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa). Och Gud (Elohim) och sade till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen.
    Ja, över allt levande (alla djur) som kryper (rör sig) på jorden."
Gud (Elohim) sade: "Se [hebr. hinneh – ger betoning], jag ger er alla fröbärande ört på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda.
Ja, även för alla jordens (markens) djur
    och alla himlens fåglar
och alla som krälar (rör sig) på jorden – allt som har liv –
varje grön ört (växt) till föda (mat)." Och det skedde så.
Gud (Elohim) såg allt som han hade gjort (hebr. asa) [undersökte allt noggrant], och se (hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får betrakta skapelsen från Guds perspektiv]: Mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat)! [Ordagrant: gott mycket (hebr. tov meod), jmf -book='' data-chapter='' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 10, -book='' data-chapter='' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>12, -book='' data-chapter='' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>18, -book='' data-chapter='' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>21.] Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shlishi). [De första fem dagarna står i obestämd form. Ordagrant står det: dag ett (-book='' data-chapter='' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5), dag andra (-book='' data-chapter='' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 8), dag tredje (-book='' data-chapter='' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 13), osv. Den sjätte och sjunde dagen har däremot bestämd artikel på dagarna. Ordagrant står det "dag den sjätte" och "dag den sjunde" (-book='1' data-chapter='2' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:2, -book='1' data-chapter='2' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3). Detta skrivsätt betonar fulländning.]
Gud (Elohim) välsignade (talade gott om)
    den sjunde dagen
och helgade den (dedikerade den som sin egen dag; särskilde den från andra dagar till att bli en speciell dag) eftersom han avslutade (vilade från – hebr. -id='7673a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>shavat) det han gjort, när han skapade (hebr. -id='H1254a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>bara). [Detta stycke avslutas inte som de andra dagarna med "Det blev kväll och det blev morgon, den sjunde dagen". Anledningen är antagligen att detta uttryck också inleder nästa dag, men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag. Istället nämns "Den sjunde dagen" tre gånger och ramar in ordet vila i -book='' data-chapter='' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2 och ramas in av välsigna/helga i -book='' data-chapter='' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 3. I judiska kalendrar är den första dagen söndagen. De första sex dagarna benämns jom rishon, jom sheni, jom shlishi, jom revii, jom chmishi och jom shishi. Den sjunde dagen, lördagen, bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shavat för att visa att den är speciell.]
men innan alla fältets växter (buskar; träd; vild vegetation – hebr. siach) ännu fanns på marken
    [det verkar finnas viss växtlighet],
    och ingen gröda (gröna örter) hade börjat växa på fältet,
för Herren Gud (Jahve Elohim) hade ännu inte låtit det regna över (ovanifrån och ner på – hebr. al) jorden,
    och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla).
Men underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (dimma steg upp från marken) och vattnade hela ytan (ansiktet) av marken (jordens mylla). [Det första hebreiska ordet ed används bara här och i -book='18' data-chapter='36' data-verse='27' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Job 36:27 där det är dimma/moln. Den grekiska översättningen Septauinta översätter med källa/flöde. Det nämns inte att det regnar på jorden förrän i -book='1' data-chapter='7' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 7:12. Klimatet var alltså annorlunda än nu på jorden vilket kan förklara varför människorna levde längre och förekomsten av stora djur som dinosaurer. Kanske kan det liknas vid ett stort växthus. Den närmsta klimatzonen som har några av dessa karaktärsdrag i vår tid är Redwoodskogen i norra Kalifornien. De tusenåriga träden där är över 100 meter höga. Anledningen till det gynnsamma klimatet är den ihållande dimman från Stilla havet som kyler träden under sommaren och minskar avdunstningen. Under ett ånghölje finns inte heller något direkt solljus och inga regnbågar bildas. Det förklarar varför regnbågen kunde bli ett tecken som först sågs efter syndafloden, se -book='1' data-chapter='9' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 9:13.
    Det finns många likheteter i introduktionen av Skapelsberättelsen (-book='1' data-chapter='1' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='2' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:1–2) och inledningen till Edeberättelsen (-book='' data-chapter='' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='6' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 4–6). Först finns ett konstaterande vad gäller tid "i begynnelsen" (-book='1' data-chapter='1' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:1) och "vid skapandet av dem" (-book='' data-chapter='' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 4b), alltså under den pågående processen. Sedan beskrivs situationen i något negativa termer "men jorden var öde och tom" (-book='1' data-chapter='1' data-verse='2a' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:2a) och "men ännu var inte all vegetation där och det hade inte regnat" (-book='' data-chapter='' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5). Sist kommer en positiv avslutning "Guds ande hovrade över vattnen" (-book='1' data-chapter='1' data-verse='2b' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:2b) och "ett flöde steg upp från jorden och vattnade den" (-book='' data-chapter='' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 6).]
Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. -id='H3335' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>jatsar) människan (hebr. adam) av stoft (material) från jorden (hebr. adamah) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh). [Det hebreiska ordet för människa adam, är snarlikt ordet för jordens mylla adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det är människans andliga sida som är lik Gud, se -book='1' data-chapter='1' data-verse='27' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:27. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se -book='1' data-chapter='1' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:20, -book='1' data-chapter='1' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>21, -book='1' data-chapter='1' data-verse='24' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>24, -book='1' data-chapter='1' data-verse='30' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>30. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platon och Aristoteles antika skrifter.
    Ordet för liv är chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Detta är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeende. Ordet består av bokstäverna Chet, Jod, Jod och Mem.]
Herren Gud (Jahve Elohim) planterade en trädgård (fruktträdgård) i Eden [betyder behaglig, lustfylld], åt öster [antagligen öster om Jordanfloden], och där satte han människan som han hade format (designat, skulpterat).
En flod flödade från Eden för att vattna trädgården, sedan delade den sig i fyra grenar.

Den första heter Pishon [betyder tillväxt],
    det är den som flyter runt hela landet Havia, där det finns guld,
Den andra floden heter Gihon [som betyder bryta, välla fram],
    det är den som flyter omkring hela landet Kush [Nubia; nuvarande Etiopien/Sudan].
Herren Gud (Jahve Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den.
Från jord formade (skulpterade, designade – hebr. -id='H3335' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>jatsar) Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglar (insekterna och alla djuren som kan flyga) i himlen, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn.
Därför ska en man lämna sin far och mor ["lösa upp" sitt ekonomiska och känslomässiga beroende till dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött [en förenad kropp – en ny familjeenhet]. [Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se -book='40' data-chapter='19' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='5' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 19:4–5. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. azab) och att hålla fast (hebr. dabaq) är termer som ofta används vid förbund, se -book='5' data-chapter='28' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 28:20; -book='28' data-chapter='4' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Hos 4:10. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.
    I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför, genom Mose, att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]
De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i lustgården.
Han svarade: "Jag hörde din röst (vinden; hörde ljudet när du rörde dig) i lustgården, men jag blev rädd eftersom jag var naken, så jag gömde mig."
Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens plantor (säd).
Så Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen.
När han drev ut människan, satte han keruberna [änglar] och det flammande svärdet [ett svärd som rörde sig från sida till sida] på den östra sidan om Edens trädgård för att vakta vägen till livets träd.
Adam kände sin hustru Eva (hade sexuellt umgänge med henne), och hon blev gravid och födde Kain [hebr. -id='H7014b' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>qajin; betyder: "jag har skapat"]. Då sade hon: "Jag har skapat (fått, förvärvat – hebr. qana) en man med Herrens hjälp. [Kan också översättas: "Jag har skapat en man, Herren själv." Det är inte otroligt att Eva trodde att han var den utlovade säden från löftet i -book='1' data-chapter='3' data-verse='15' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 3:15.]
Sedan födde hon hans bror Abel [hebr. Hevel – betyder meningslöshet]. [Förutom Kain, Abel och deras tredje son Set, fick de många söner och döttrar, se -book='1' data-chapter='5' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='4' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 5:3–4. Hebreiska namnet "Kain" låter nästan likadant som hebreiska kanah, som betyder köpa, få och skapa. Här är ett exempel på ordlek då båda dessa ord används i -book='' data-chapter='' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1. Abel betyder andetag, meningslöshet, fåfängligt, dimma, rök – dvs. något kort och flyktigt. Kanske Eva var missmodig efter första sonen som inte visade sig vara löftet i -book='1' data-chapter='3' data-verse='15' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 3:15.] Abel blev fåraherde medan Kain blev en jordbrukare [som levde under förbannelsen -book='1' data-chapter='3' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='18' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 3:17–18].
Du är nu fördömd (förbannad) från marken, som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod från din hand.
När du försöker bruka marken ska den inte längre ge goda skördar. Du ska bli ostadig (instabil) och ständigt vandra från plats till plats på jorden."
Eftersom du idag har fördrivit mig från jordens ansikte och jag måste vara dold från ditt ansikte (din närvaro), kommer jag att vara en rastlös vandrare på jorden, vem som helst som finner mig ska döda mig."
Men Herren (Jahve) sade till honom: Om det inträffar att någon dödar Kain ska han bli hämnad sju gånger. Herren (Jahve ) satte ett märke på Kain så att den som fann honom inte skulle slå ner honom.
Kain kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) och hon blev havande och födde Henok. Han byggde en stad och uppkallade staden efter sin sons Henoks namn. [Henok uttalas på hebreiska Chanåch, med det hebreiska ch-ljudet bak i halsen både i början och slutet. Namnet betyder "invigd" och "tillägnad". En skandinavisk form av namnet är Enok och den engelska stavningen är Enoch.]
Till Henok föddes Irad [enlig sumeriska traditionen är Eridu den första staden],
    och Irad fick Mechojael,
    och Mechojael fick Metoshael,
    och Metoshael fick Lemech. [Det finns två Lemech i den tidiga bibelhistorien. Den förste Lemech, som nämns här, är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lemech var den första polygamisten och han skröt över att dödat en människa. Han är den sjätte generationen från Adam och Eva. Den andre Lemech är Noas far som var en rättfärdig man, se -book='1' data-chapter='5' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='28' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 5:25–28.]
Ada födde Javal, han blev far (stamfader) till dem som bor i tält och har boskap.
Även Tsilla födde barn, Tovalkain – hantverkare (hamrare, en som vässar – hebr. latas) till alla verktyg (instrument) av brons och järn. [Här saknas "far till", vilket visar att han var en av flera som arbetade med metaller. Han var en smed och tillverkade jordbruksredskap men även vapen. Hans namn, som har med brodermördaren Kains namn, tillsammans med släktskapet med Lemech, antyder att hans hantverk kunde bli använt också till ondska.] Och Tovalkain syster var Naama [betyder: "tilltalande/vacker"]. [Lemechs tre söner Javal, Joval och Toval-Kain är snarlika Abel (hebr., Hevel), men som förfader för de som bor i tält och har boskap är det Javal som speciellt är likt hans namn och bär vidare Abels profession som fåraherde, se -book='' data-chapter='' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2.]
Adam kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) igen [-book='1' data-chapter='4' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 4:1] och hon födde en son och kallade honom Set [hebr. Shet; betyder "kompensation/ersättning"], eftersom Gud har utsett en annan säd till mig istället för Abel som Kain dödade.
Åt Set föddes också en son, och han kallade honom Enosh. På den tiden började människor åkalla Herrens (Jahves) namn.
[Nu följer ett nytt stycke, se -book='1' data-chapter='2' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:4; -book='1' data-chapter='5' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5:1; -book='1' data-chapter='6' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>6:9; -book='1' data-chapter='10' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>10:1; -book='1' data-chapter='11' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>11:10, -book='1' data-chapter='11' data-verse='27' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>27; -book='1' data-chapter='25' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>25:12, -book='1' data-chapter='25' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>19; -book='1' data-chapter='36' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>36:1, -book='1' data-chapter='36' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>9; -book='1' data-chapter='37' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>37:2. Här beskrivs Adams, den första generationens, fortsatta historia. I varje led nämns nu sex gånger en sista liten fras "sedan dog han", se -book='' data-chapter='' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5, -book='' data-chapter='' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>8, -book='' data-chapter='' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>11, -book='' data-chapter='' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>14, -book='' data-chapter='' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>17, -book='' data-chapter='' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>20. Det blir en påminnelse om att döden regerar, se -book='45' data-chapter='5' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Rom 5:14. Den sjunde generationen dog inte, se -book='' data-chapter='' data-verse='24' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 24. Sedan nämns samma fras igen i -book='' data-chapter='' data-verse='27' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 27 och -book='' data-chapter='' data-verse='31' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>31.] Detta är boken (skriften; den skrivna redogörelsen) om Adams fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. -id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledot). När Gud skapade människan, gjorde han honom i Guds avbild,
till man och kvinna skapade han dem och välsignade dem och gav dem namnet "människor" (hebr. adam, se -book='1' data-chapter='1' data-verse='27' data-chapterend='' data-verseend='28' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:27–28) på den dag de skapades.
[Andra generationen föds – Set]
När Adam hade levt 130 år fick han en son som var honom lik, som hans egen avbild, och gav honom namnet Set [hebr. Shet – Ersättaren, se -book='1' data-chapter='4' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 4:25].
Sedan levde Adam ytterligare 800 år, fick söner och döttrar.
[Tredje generationen föds – Enosh]
Set levde 105 år innan han fick Enosh,
och Set levde 807 år efter att han fått Enosh och fick söner och döttrar.
[Fjärde generationen föds – Kenan]
Enosh levde 90 år innan han fick Kenan,
och Enosh levde 815 år efter att han fått Kenan och fick söner och döttrar.
[Femte generationen föds – Mahalalel]
Kenan levde 70 år innan han fick Mahalalel,
och Kenan levde 840 år efter att han fått Mahalalel och fick söner och döttrar.
[Sjätte generationen föds – Jered]
Mahalalel levde 65 år innan han fick Jared,
och Mahalalel levde 830 år efter att han fått Jared och fick söner och döttrar.
[Sjunde generationen föds – Henok]
Jared levde 162 år innan han fick Henok (Chanoch),
och Jared levde 800 år efter att han fått Henok (Chanoch) och fick söner och döttrar.
[I det sjunde ledet bryts mönstret i hur personernas liv beskrivs. Istället för att säga att Chanoch (Henok) "levde", beskrivs hur han "vandrade med Gud". Verbformen hitpael är reflexiv och skulle kunna översättas "Chanoch, han själv, vandrade med Gud". Det var ett eget beslut från Chanochs sida att vilja ha gemenskap med Gud. I detta stycke används också den bestämda formen "ha-Elohim" som ordagrant är "Guden". Eftersom ordet elohim kan användas generellt om gudar så ger den bestämda artikeln betydelsen en betoning på den ende sanne Guden.] [Åttonde generationen föds – Metoshelach]
Henok [hebr. Chanoch – betyder "tillägnad" och "invigd"] levde 65 år innan han fick Metoshelach (Metusalem).
Henok vandrade i gemenskap (armkrok) med den sanne Guden [hebreiska ha-Elohim, elohim i bestämd form] i 300 år efter Metoshelachs födsel, och han fick fler söner och döttrar.
Sedan Henok så hade vandrat med den sanne Guden [ha-Elohim] fann man honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. [-book='58' data-chapter='11' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Heb 11:5]
[Nionde generationen föds – Lemech]
Metoshelach (Metusalem) [betyder "spjutets man"] levde 187 år innan han fick Lemech,
och Metoshelach levde 782 år efter att han fått Lemech och fick söner och döttrar.
Han gav honom namnet Noach (Noa), och sade:
"Denne ska lätta (hebr. nacham) oss från vårt arbete, ja från våra händers möda (slitsamma smärta – hebr. itsavon) med den mark [när vi brukar jorden] som Herren (Jahve) har förbannat." [Det hebreiska ordet för Noa förknippas både med nuach som betyder "vila", och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot nch som beskriver "vila", "andetag", "att ligga ner".]
Sedan Lemech hade fått Noa levde han 595 år och fick [andra] söner och döttrar.
När Noa var 500 år blev han far till Chem (Sem), Cham (Ham) och Jafet.
såg Guds söner att människornas döttrar var vackra. De tog sig hustrur som det behagade dem. [Vilka var "Guds söner"? Frasen används bara här i -book='1' data-chapter='6' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 6:2, -book='1' data-chapter='6' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>4 och i -book='18' data-chapter='1' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Job 1:6; -book='18' data-chapter='2' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2:1; -book='18' data-chapter='38' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>38:7. I Jobs bok refererar det till änglaliknande varelser. Kontrasten till människosläktet talar för denna tolkning. I så fall tog dessa fallna änglar mänsklig gestalt eller besatte människor och fick barn som kallades jättar, se -book='' data-chapter='' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 4. En annan syn är att "Guds söner" är Sets ättlingar medan "människors döttrar" var Kains ättlingar. Se även Jesu undervisning om änglar i -book='40' data-chapter='22' data-verse='30' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 22:30.]
Då ångrade (sorg-tröstade – hebr nacham) Herren (Jahve) verkligen att han gjort människorna på jorden, ja han var sårad (det smärtade)[rakt] in i hans hjärta. [Ordet för att "ångra" (hebr. nicham) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen "inser att det var fel". Ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även -book='34' data-chapter='3' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Nah 3:7; -book='19' data-chapter='23' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 23:4; -book='19' data-chapter='71' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>71:21. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning! I denna vers förekommer tre verb (nacham, asha och itsavon/asav) som på hebreiska återklingar det som Lemech uttalade över Noach i -book='1' data-chapter='5' data-verse='29' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 5:29. De förekommer också i exakt samma ordning. Det enda som skiljer är grammatiken, vilket gör att betydelsen ändras.]
Herren sade: "Jag ska förgöra (utrota) människorna som jag har skapat från jordens yta – inte bara människan utan boskapsdjur, kräldjur och himlens fåglar – jag känner sorg (ångrar – hebr. nicham) att jag har gjort dem."
Noa blev far till tre söner, Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet.
Gud såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden.
Bygg en ark av goferträ. [Allmänt antas detta vara trä från den äkta cypressen, vanligt förekommande som båtvirke kring Medelhavet, men det kan också syfta på bearbetningen av träet, t.ex. att det ska vara hyvlat eller laminerat.] Inred arken med olika rum, och täck (bestryk) den med täckning (jordbeck) inuti och utanpå. [Verbet "täck" och substantivet "täckning" har samma hebreiska rot som också betyder försoning och att försona. Det används om offerblodet i -book='3' data-chapter='17' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 17:11. Arken är en fin "skuggbild" av Jesus. Den blev "tätad" så att syndaflodens vatten inte trängde in på samma sätt som Jesu blod "tätar" från syndens skuld så den inte förgör oss!]
Så ska du bygga den:
    300 alnar [133 meter] lång,
    50 alnar [22 meter] bred och
    30 alnar [13 meter] hög.
Jag ska låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlarna. Allt på jorden ska dö,
men jag ska bekräfta mitt förbund med dig. Du ska gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur.
Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra, ja han gjorde allt detta. [Upprepningen betonar Noas lydnad.]
[De 120 åren av nåd och den tid det tagit att bygga arken var över, det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka.] Herren sade till Noa: "[Det är dags!] Gå in i arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation).
Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna allt som finns till från jordens yta, allt som jag har gjort."[Gud ger senare sitt folk instruktioner om vilka djur som är rena och orena, se -book='3' data-chapter='11' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 11; -book='5' data-chapter='14' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 14. Vissa djur är rituellt rena till offer och också lämpliga till mat, dessa tar Noa med sig sju par av för att klara sig det dryga år som de befinner sig i arken, jmf -book='1' data-chapter='7' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 7:11; -book='1' data-chapter='8' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>8:14.]
kom ett par av varje art in till Noa i arken, hane och hona, så som Gud hade befallt Noa.
De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa. Sedan stängde Herren igen [dörren] om honom.
Floden [regnet som öste ner] varade i fyrtio dagar över jorden. Vattnet steg och lyfte arken så den flöt över jorden.
Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.
Då tänkte Gud på [fullföljde han sitt förbund med] Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan.
Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken,
och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden.
Sedan släppte han ut en duva (hebr. -id='H3123' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>jonah) för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken.
Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.
Noa väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång.
Han väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan igen. Denna gång kom den inte tillbaka till honom.
Och det hände, i det 601:a året [1 + 600 år; av Noas livsdagar], i den första månaden, på den första [dagen], att vattnet hade torkat upp från jorden. Noa tog bort taket från arken, och såg, och se (hebr. -id='H2009' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vehinneh – perspektivbyte, vi får nu se med Noas ögon]: Marken hade torkat upp!
När Herren kände den välbehagliga doften, sade han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden.
Allt som lever och rör sig ska vara er föda, på samma sätt som jag gav er de gröna örterna (grönsakerna), ger jag er allting. [Välsignelsen som Gud ger Noa speglar den välsignelse som Adam fick i -book='1' data-chapter='1' data-verse='28' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:28. En skillnad är att nu finns synden i världen, och människan ska inte längre "råda" över djuren. I stället för ett frivilligt underordnande så finns nu en komponent av rädsla hos djuren. Även om att äta kött tidigare var tillåtet, t.ex. Abels blodsoffer var välbehagligt inför Gud och Noas rena djur under deras år i arken, så blir det nu en tydligt uttalad tillåtelse att använda djur till föda.]
Och för ert eget blod [mänskligt liv], ska jag utkräva (begära – hebr. darash) [vedergällning],
    av varje djur ska jag utkräva (begära) [vedergällning]
    och från människans (hebr. adam) hand,
    från varje broder, ska jag utkräva (begära) [vedergällning] för mänskligt liv.

Den som utgjuter
    blod av
        en människa, genom
        en människa
    ska hans [förövarens] blod
utgjutas,
för Gud (Elohim) gjorde människan till sin avbild. [Hebreiskan har inga prepositioner och de första sex orden formar en tydlig kiasm: shofech dam haadam baadam damo jishafech. Texten betonar ordet människa, som både offer och den instans som ska verdergälla brottet, genom att placera hebr. adam centralt. Att frasen också har sex ord för också tankarna till människans tal som är sex. Att utguta blod används i betydelsen överlagt mord, se -book='1' data-chapter='37' data-verse='22' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:22; -book='11' data-chapter='2' data-verse='31' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Kung 2:31; -book='26' data-chapter='22' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Hes 22:4. Allt liv är heligt, och speciellt mänskligt liv. Anledningen till att Gud ser detta så viktigt är att människan är skapad till hans avbild. Att mörda en annan människa är ett angrepp på dess skapare, Gud själv.]
"Se, jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande,
Jag upprättar mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv (kött) utrotas genom vatten från en världsvid översvämning. Aldrig mer ska en översvämning komma och fördärva jorden."
Jag har placerat min båge [regnbågen] i skyn, och det ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden.
ska jag komma ihåg mitt förbund mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och vattnet ska aldrig bli till en översvämning som fördärvar allt levande.
Cham (Ham), far till Kanaan, såg sin fars nakenhet [genitalier – hebr. ervah] och berättade det för sina två bröder utanför (tältet).
Shem och Jafet tog ett skynke och lade på sina båda axlar och gick baklänges och dolde sin fars nakenhet. Deras båda ansikten var bortvända så att de inte såg sin fars nakenhet. [Vad hade Cham gjort för något. Att se någons nakenhet är en hebreisk omskrivning för en sexuell handling, se -book='3' data-chapter='18' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='19' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 18:6–19. Eftersom -book='' data-chapter='' data-verse='24' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 24 säger att Cham "gjorde" något med Noa kan det tolkas åt att han inte bara såg, utan också förnedrade sin far. En del judiska kommentatorer noterar att det nämns inte att Noa får några fler barn, så kanske kastrerade Cham honom. Andra har föreslagit en homosexuell akt, men där används andra ord i -book='3' data-chapter='18' data-verse='22' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 18:22. Straffet blir också väldigt allvarligt, vilket kan tyda på att han inte bara såg. Samtidigt är nakenhet något skamfyllt i den hebreiska kulturen, se -book='1' data-chapter='2' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:25; -book='1' data-chapter='3' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3:7. Att medvetet blotta sina föräldrar var allvarligt, se -book='2' data-chapter='20' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 20:12. Vad som talar för att han "bara" såg är att samma ord "se" används om bröderna Shem och Jafet som inte såg och fysiskt täckte över sin far. -book='' data-chapter='' data-verse='22' data-chapterend='' data-verseend='23' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Vers 22–23 är strukturerat som en kiasm där den första frasen "och såg ... sin fars nakenhet" och den avslutas med att bröderna "och sin fars nakenhet inte såg".]
Noa vaknade från sitt vin och han visste vad hans yngsta son hade gjort mot honom,
Från det landet kom Ashor fram och byggde Nineve och staden Rechovot och Kalach
och Resen mellan Nineve och Kalach (Nimrod), som är en stor stad.
Mitsrajim [Chams andra son, -book='' data-chapter='' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 6] fick:
    Lodim och
    Anamim och
    Lehavim och
    Nafettuchim
och
    Patrusim och
    Kasluchim, som blev (stamfar till) filistéerna, och
    Kafettorim.
Kanaan [Chams fjärde son som Noa förbannade, se -book='1' data-chapter='9' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='27' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 9:25–27] fick:
    Sidon [hebr. Tsidon, från verbet tsod att jaga/fiska; även namnet på kuststaden Sidon i nuvarande Libanon], hans förstfödde, och
    Chet [förfader till hittéerna],
och
    jevusiterna (jebuséerna) [folket som bodde i Jerusalem innan israeliterna kom dit] och
    amoréerna och
    girgaseerna
och
    hivéerna och
    arkiterna [fenikiskt folk] och
    siniterna [fenikiskt folk]
och
    arvaditerna [fenikiskt folk] och
    tsemariterna [fenikiskt folk] och
    hammatiterna [fenikiskt folk].
    [Dessa folk bodde i landet innan israeliterna kom dit.]
Därefter blev kananéernas familjer (klaner) utspridda (långt utanför sina tidigare gränser).
[Evers andra son] Joktan fick:
Almodad och
    Shelef och
    Chatsarmavet [folk i Sydarabien] och
    Jerach
och
    Hadoram och
    Ozal och
    Dikla
och
    Oval och
    Avimael och
    Sheva
och
    Ofir och
    Chavila och
    Jovav,
alla dessa var Joktans söner.
Men Herren steg ner för att se staden och tornet som människorna hade börjat bygga.
Så spridde Herren människorna över hela jorden, och de slutade att bygga staden.
Detta är Shems (Sems) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. -id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledot). [Nu följer tio generationer från Shem fram till Abram.] När Shem var 100 år gammal födde han Arppacheshad, två år efter floden [hade startat].
Shems dagar efter att han fått Arppacheshad var 500 år och han fick söner och döttrar.
Arppacheshad levde 35 år innan han fick Shelach.
Arppacheshads dagar efter att han fått Shelach var 403 år och han fick söner och döttrar.
Shelach levde 30 år innan han fick Ever.
Shelachs dagar efter att han fått Ever var 403 år och han fick söner och döttrar.
Ever levde 34 år innan han fick Peleg.
Evers dagar efter att han fått Peleg var 430 år och han fick söner och döttrar.
Peleg levde 30 år innan han fick Reo.
Pelegs dagar efter att han fått Reo var 209 år och han fick söner och döttrar.
Reo levde 32 år innan han fick Serog.
Reos dagar efter att han fått Serog var 207 år och han fick söner och döttrar.
Serog levde 30 år innan han fick Nachor.
Serogs dagar efter att han fått Nachor var 200 år och han fick söner och döttrar.
Nachor levde 27 år innan han fick Terach.
Nachors dagar efter att han fått Terach var 119 år och han fick söner och döttrar.
Terach levde 70 år innan han fick Abram, Nachor och Haran.
Detta är Terachs (Teras) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. -id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledot). Terach fick Abram, Nachor och Haran, och Haran fick Lot.
Terach tog Abram, sin son och Lot, Harans son, och Saraj, hans svärdotter Abrams hustru, och de vandrade iväg från Ur i Kaldéen och de kom till Haran där de vistades.
Abram tog Saraj sin hustru och Lot sin brorson och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt "själarna") som de hade fått i Charan. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.
Herren (Jahve) visade sig för Abram och sade: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land." Och han byggde ett altare där till Herren (Jahve) som hade visat sig för honom.
Det kommer att hända att när egyptierna ser dig så kommer de att säga; 'Det är hans hustru,' och de kommer att döda mig men låta dig leva.
Och det blev så att när Abram kom till Egypten, såg egyptierna kvinnan och att hon var mycket vacker.
Herren (Jahve) plågade farao och hans hus med svåra plågor för Abrams hustru Sarajs skull.
Varför sade du: 'hon är min syster', så att jag tog henne till hustru. Här är din hustru, ta henne och gå härifrån!"
Farao gav sina män befallningar om honom [Abram], och de förde bort honom och hans hustru och alla deras tillhörigheter. [Texten är inte helt tydligt om plågorna förhindrar farao att fullborda äktenskapet med Saraj. Abram blir given får, kor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler vilket talar för att han får betalt för henne. Samtidigt blir farao arg över vad Abram gjort när han drabbas av plågorna. När Abram på liknande sätt sviker Saraj ännu en gång (-book='1' data-chapter='20' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='18' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 20:17–18) verkar det som om någon typ av sjukdom gjort att kvinnorna inte kunde få barn, det kan vara en parallell till plågorna i -book='1' data-chapter='12' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:17 som drabbar farao, något som talar för att Gud bevarade Sara.]
Men landet kunde inte uppehålla [bära] dem så att de kunde bo tillsammans. Ja, det var så att deras egendomar var så väldiga att de inte kunde bo tillsammans.
Lot lyfte upp sina ögon. Och han betraktade hela Jordanslätten [österut om Betel, se -book='1' data-chapter='12' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:8]. Ja, hela slätten (dess helhet) var rik på vatten överallt innan Herren ödelade Sodom och Gomorra – som en Herrens trädgård, som Egyptens land, hela vägen ner till -toggle="modal" data-place-id=1369>Tsoar. [Tsoar var en av de fem städerna i detta område. Det var hit Lot flydde från Sodom och Gomorra (-book='1' data-chapter='19' data-verse='22' data-chapterend='' data-verseend='23' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 19:22–23). Namnet betyder "obetydlighet", och den hette tidigare Bela som betyder "förstörelse". Namnen verkar indikera att det var en mindre stad.]
Så Lot valde hela Jordanslätten åt sig. Och Lot bröt upp (begav sig av) österut. Och de skiljdes åt, [som en] man från sin bror.
Ja, allt (hela) det land som du ser, åt dig ska jag ge det och åt din säd [alla dina efterkommande barn], till evig tid.

Jag ska göra din säd
som stoftet på jorden;
kan någon räkna stoftet på jorden, då ska din säd också [kunna] räknas.
Tolv år tjänade de Kedarlaomer [kungen i Elam], men i det trettonde året gjorde de uppror.
Och i det fjortonde året kom Kedarlaomer och de kungar, som var med honom, och de slog rafaeerna i Asterot-Karnaim och suseerna i Ham och emeerna i Save-Kirjataim
och horeerna på deras berg Seir [sydöst om Döda havet – Edom], intill El-Paran, som är vid öknen.
Sedan vände de om och kom till En-Mishpat, det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoréerna som bodde i Hasason-Tamar.
Så tog man [de fyra segrande kungarna] all egendom och all mat (proviant) som fanns i Sodom och Gomorra och tågade bort.
De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde, eftersom han bodde i Sodom.
När Abram hörde att hans broder [släktingen Lot] var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, 318 män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan [i norr].
och tog tillbaka all egendom. Sin broder [släkting] Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket.
När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedarlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen [alldeles i närheten av Jerusalem].
att jag inte ska ta en tråd eller ett skosnöre eller något som är ditt, för att du inte ska säga att jag har gjort Abram rik,
Abram sade vidare: "Se, till mig har du inte gett någon säd (arvinge, eget barn) och en som är född i mitt hushåll ska bli min arvinge" [Tjänarna i ett hushåll på denna tid kunde räknas som "tillhörigheter" i hushållet eftersom de hade en form av slavstatus. Att Abram har för avsikt att låta en av dessa ärva honom i brist på egna barn säger ganska mycket om hans sätt att se på dessa människor. Abram var en god Herre för sina tjänare.]
Herren förde ut Abram [från tältet till den stjärnklara natten] och sade: "Blicka upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!" Sedan sade han till honom: "Så talrika ska dina ättlingar bli."
Han sade till honom: "Jag är Herren (Jahve) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv."
Han tog allt detta till honom och delade dem på mitten och lade varje halva mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.
Och rovfåglarna kom ner på kadavren men Abram drev bort dem.
Han sade till Abram: "Du ska veta (känna väl till) att din säd (dina arvingar, efterkommande) ska bli främlingar i ett land som inte är deras, och skall tjäna dem och de ska vara plågade av dem i 400 år,
och även det landet, som de ska betjäna, ska jag döma. Efteråt ska de komma ut med stora rikedomar.
Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sade: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat,
keniterna och keniziterna och kadmoneerna
och hetiterna och periséerna och rafaeerna
och amoréerna och kananéerna och girgashéerna och jevuséerna." [Namnen på de folkslag som levde i Kanaan innan israeliterna kom dit.] [Det unika med förbundet som ingås mellan Gud och Abram är att det ingås ensidigt. Gud bär det fullständiga och hela ansvaret för detta förbund! Ritualerna som ingår i ett blodsförbund är: 1. Byta mantel – ikläda sig den andra personen.
2. Byta bälte – vapen/redskap.
3. Skära – dela djur i halvor. Vandra mellan dem. Ett blodsförbund skärs alltid.
4. Byta/ta varandras namn.
5. Göra ett ärr (Blanda blod – handflatorna mot varandra).
6. Ge förbundslöften.
7. Äta minnesmåltid – dela bröd och vin.
8. Plantera ett minnesträd/vårdträd bestänkt med blod från djuren. När Gud säger till Abram "Jag är din sköld" (se -book='' data-chapter='' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 1) tar Gud initiativet till att ge Abram sin mantel och sitt bälte. Manteln är inte fysisk i det här sammanhanget men den representerar personen, så det Gud säger är att han ger sig själv till Abram. Ärret som ska göras blir i Abrams fall omskärelsen. Eftersom ett blodsförbund kan gå i arv så måste varje ny son som föds själv välja om han vill vara kvar i förbundet. Detta sker varje gång en judisk son blir omskuren (för icke-judar motsvaras det av hjärtats omskärelse). Förbundslöftet är sonen, Isak, och att avkomman ska bli som stjärnorna och sandkornen och att alla folk ska bli välsignade genom honom. Det sker ett namnbytet när Abram blir Abraham, se -book='1' data-chapter='17' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 17:5. Han får också Guds eget namn tillagt i sitt eget och Gud kallas i fortsättningen för Abrahams Gud, vilket senare när förbundet förnyas med Isak och Jakob får tilläggen Isaks Gud och Jakobs Gud. Förbundsmåltiden sker när Abraham möter Melkisedek och de delar bröd och vin, se -book='1' data-chapter='14' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 14:18. Melkisedek (som betyder rättfärdighetens kung) är sannolikt Jesus själv som kommer till Abram vid detta tillfälle.]
Efter tio år i Kanaans land gav Saraj, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru.
Herrens ängel sade: "Jag ska göra din ätt (ditt släkte) mycket stor. Den ska bli så stor att ingen kan räkna dem alla."
Abram levde 86 år innan Hagar födde Ismael åt Abram.
Jag ska förnya förbundet mellan mig och dig och jag ska göra det mycket, mycket stort (omfattande)."
Du ska inte längre heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham. [Gud lägger till bokstaven h "He", så namnet blir Abraham. Detta är signifikant eftersom bokstaven "He" uttalas som en utandning. Det låter som när man blåser ut luft för att putsa ett par glasögon. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Abrahams namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske! På hebreiska uttalas hans namn "Avraham".] För jag ska låta dig bli en far för många nationer (folk).
Jag ska göra dig mycket, mycket fruktsam och jag ska skapa nationer från dig och kungar ska komma från dig (bli dina ättlingar),
och jag ska etablera mitt förbund mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer som ett evigt förbund, för att vara Gud (Elohim) till dig och till din säd efter dig,
och jag ska ge till dig och till din säd efter dig (dina ättlingar) landet som du vandrat runt i, hela Kanaans land, till en evig besittning, och jag ska vara deras Gud (Elohim)."
Gud sade till Abraham: "Vad gäller dig, ska du hålla mitt förbund, du och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer.
Ni ska bli omskurna på ert kött, på er förhud, och det ska vara en symbol på förbundet mellan mig och er.
Den oomskurne mannen som inte är omskuren på köttet på sin förhud, den mannen (bokstavligt själen) ska bli avhuggen (utesluten) från sitt folk, han har brutit mitt förbund.
Sedan sade Gud till Abraham: "Din hustru ska inte längre heta Saraj, utan hennes namn ska vara Sarah.
Jag ska välsigna henne och ska tillsammans med dig ge henne en son. Jag ska välsigna henne och hon ska bli en mor till många nationer (folk). Kungar över nationer ska komma från henne!" [På samma sätt som Gud lägger till bokstaven h, "He", i Abrahams namn (se -book='' data-chapter='' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5), så gör Gud på samma sätt med Saraj så hennes namn blir Sarah. Detta är signifikant eftersom bokstaven He uttalas som en utandning. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Sarajs namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske!]
Gud svarade: "Nej, men Sarah din hustru ska föda en son och du ska ge honom namnet Isak [hebr. Jits-chak från verbet för att skratta], och jag ska etablera mitt förbund med honom som ett evigt förbund för honom och hans säd (efterkommande, ättlingar) efter honom.
Vad angår Ismael har jag hört dig, och se jag har välsignat honom och ska göra honom fruktsam och ska föröka honom rikligt. Tolv prinsar (furstar) ska han få och jag ska göra honom till ett stort folk.
Men mitt förbund ska jag etablera med Isak, som Sarah ska föda åt dig vid denna bestämda (avtalade, överenskomna) tid nästa år.
Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade sagt till honom.
Hans som Ismael var 13 år gammal när han blev omskuren på köttet, på sin förhud.
Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att tillreda den. [Abrahams löfte i -book='' data-chapter='' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 5 nämnde inget om om slaktade djur och extravagant måltid med det finaste köttet. Även mängden mjöl är mycket mer än vad som behövdes. Rabbiner lär att lova inte för mycket för tididigt, utan gör istället mer än vad man lovat.]
Jag har låtit honom lära känna mig (på ett förtroligt och intimt sätt) så att han för alltid ska befalla sina söner och (hela) sitt hushåll efter honom (alla hans ättlingar, födda, köpta och adopterade) att de ska hålla sig till Herrens väg, för att göra det som är rätt och rättfärdigt genom alla tider. Så ska Herren ge till Abraham allt som han har talat om honom."
Tänk om det fattas fem för att det ska bli 50 rättfärdiga, kommer du att förgöra hela staden för dessa fem människors skull?" Herren svarade: "Jag ska inte förgöra den om det finns 45 rättfärdiga där."
De ropade på Lot och sade till honom: "Var är männen som kom in till dig i natt? För ut dem till oss så att vi kan känna (ha en sexuell relation med) dem."
Se, jag har två döttrar som inte har känt (haft en sexuell relation med) någon man, låt mig, jag ber er, föra ut dem till er och ni kan göra vad ni finner för gott i era ögon med dem, gör bara ingenting mot dessa män, så sant som de har kommit under skuggan av mitt tak (är under mitt beskydd)."
Men männen [änglarna] stack ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och dörren stängde de. [Den mer ovanliga hebreiska meningsbyggnaden med verbet sist, indikerar att dörren inte förseglas på ett vanligt sätt utan övernaturligt.]
Och de slog männen utanför dörren med blindhet [ordet används bara här och i -book='12' data-chapter='6' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Kung 6:18, kan syfta på både fysisk och mental blindhet], både små och stora, så att de tröttade ut sig själva på att finna dörren.
för vi ska fördärva den här platsen, eftersom deras rop har vuxit sig stort inför Herrens (Jahves) ansikte och Herren (Jahve) har sänt oss för att fördärva den."
Och Lot gick ut och talade till sina svärsöner som hade gift sig med hans döttrar och sade: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahve) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [De lyssnade inte och trodde inte att han menade allvar.]
Och när morgonen grydde skyndade änglarna på Lot och sade: "Stå upp, ta din hustru och dina två döttrar som är här, annars blir du bortsvept med stadens överträdelser."
Och när de hade fört ut dem utanför sade han: "Fly för ert liv, se er inte tillbaka och stanna inte i slättlandet, fly till bergen, annars sveps ni bort." [Slättlandet var det område som förmodligen omstörtades och bildade Döda Havet.]
se till att din tjänare har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, och du har visat stor nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot mig genom att du har räddat mitt liv. Jag kan inte [hinner inte] fly till bergen för att inte ondskan ska komma ikapp mig och jag dör. [Lot förhandlar med huvudängeln på liknande sätt som Abraham med sina gäster, se -book='1' data-chapter='18' data-verse='22' data-chapterend='' data-verseend='33' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 18:22–33. Han önskar fly till den lilla staden Tsoar. Här finns det hebreiska ordet chesed för första gången i GT. Det betyder nåd, omsorgsfull kärlek och trofasthet. Även ordet chen för nåd används här men det beskrivs ingående i -book='1' data-chapter='6' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 6:8. Chesed är det vanligaste ordet för nåd i GT. Det förekommer 241 gånger. Totalt finns det fem olika rötter som betyder nåd fast på lite olika sätt i hebreiskan. Chesed är den typen av nåd som beskriver en omsorgsfull kärlek och även trofasthet. Det är nåden som bryr sig om på ett praktiskt sätt, driven av äkta kärlek som håller över tid. Chesed är en nåd som aldrig sviker.]
Och han sade till honom: "Se jag har gått med på din önskan också i denna sak, så jag ska inte omstörta staden som du talar om.
Och det hände när Gud (Elohim) fördärvade slättlandets städer att Gud (Elohim) kom ihåg Abraham och skickade ut Lot från mitten av omstörtningen, när han omstörtade städerna som Lot hade bott i. [-book='5' data-chapter='29' data-verse='23' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 29:23; -book='23' data-chapter='1' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 1:9; -book='23' data-chapter='13' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>13:19; -book='24' data-chapter='50' data-verse='40' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jer 50:40; -book='30' data-chapter='4' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Amos 4:11; -book='40' data-chapter='10' data-verse='15' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 10:15; -book='40' data-chapter='11' data-verse='23–24' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>11:23–24; -book='65' data-chapter='1' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jud 1:7; -book='66' data-chapter='11' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 11:8]
Kom, låt oss berusa vår far med vin och vi ska ligga med honom, så att vi kan bevara vår fars säd."
Och de berusade sin far med vin den natten. Och den förstfödda gick in och låg med sin far, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
På morgonen sade den förstfödda till den yngre: "Se, jag låg i natt med min far. Låt oss berusa honom med vin ikväll också och gå du in och ligg med honom, så att vi kan bevara vår fars säd."
Och de berusade sin far med vin den natten också. Och den yngre steg upp och låg med honom, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
Och Gud (Elohim) sade till honom i drömmen: "Ja, jag vet att det är i ditt hjärtas enfald (okunnighet) som du har gjort detta och det är också därför som jag hindrar dig från att synda mot mig. Därför tillät jag inte att du rörde henne.
Avimelech steg upp tidigt på morgonen och kallade på alla sina tjänare och berättade allt detta (som han drömt) i deras öron och männen blev mycket rädda.
Och Avimelech sade vidare till Abraham: "Hur förklarar du att du har gjort detta?"
Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [-book='1' data-chapter='12' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:1] att jag sade till henne: "Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror." [Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.]
Och Avimelech tog får och oxar och tjänare och tjänarinnor och gav dem till Abraham och återlämnade hans hustru Sarah till honom.
Och Abraham bad till Guden [den ende Guden – hebr. ha-elohim], och Gud (Elohim) botade Avimelech och hans hustru och slavinnor, så att de kunde få barn igen.
Och Herren (Jahve) kom ihåg Sarah som han hade sagt och Herren (Jahve) gjorde mot Sarah som han hade talat.
Och Abraham gav sin son, som föddes åt honom, som Sarah födde till honom, namnet Isak. [Isak (hebr. Jits-chak) betyder han skrattar. Då Isak är en viktig bild på Jesus är det värt att notera kopplingen till att han kommer med glädje.]
Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal som Gud (Elohim) hade befallt honom.
Och Abraham var hundra år gammal när hans son Isak föddes åt honom.
Barnet växte och blev avvant. Och Abraham gjorde en stor fest på den dagen då Isak blev avvand. [Förmodligen först vid 4-5 års ålder.]
Och Sarah såg egyptiskan Hagars son, som hon hade fött åt Abraham, leka [kan även betyda utöva sportslig aktivitet].
Därför sade hon till Abraham: "Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, för tjänstekvinnans son ska inte vara arvtagare tillsammans med min son, min Isak."
Men också av tjänstekvinnans son ska jag göra en nation (ett folkslag), eftersom han är din säd."
Och Abraham steg upp tidigt på morgonen och tog bröd och ett skinn med vatten och gav det till Hagar, lade det på hennes skuldra och barnet, och sände iväg henne och hon gick iväg och irrade omkring i Beer–Shevas öken.
Och vattnet i skinnet tog slut och hon övergav barnet under en buske (träd – hebr. siach). [Ovanligt ord för buske eller träd, kan vara en tamariskbuske, se även -book='1' data-chapter='2' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:5.]
Hon gick och satte sig ner mitt emot, ett gott stycke bort, så det var ett bågskott emellan, för hon sade: "Låt mig inte se när barnet dör." Och hon satt mitt emot honom och lyfte upp sin röst och grät.
Och Gud (Elohim) hörde ynglingens röst och Guds (Elohims) ängel (budbärare) ropade på Hagar från himlarna och sade till henne: "Vad plågar dig Hagar? Frukta inte, för Gud (Elohim) har hört ynglingens röst där han är.
Res på dig, lyft upp ynglingen och håll fast honom i din hand, för jag ska göra honom till ett stort folkslag (nation)."
Och Gud (Elohim) öppnade hennes ögon och hon såg en vattenkälla. Och hon gick och fyllde skinnet med vatten och gav ynglingen att dricka.
Och Abraham tillrättavisade Avimelech på grund av vattenkällorna (brunnarna – hebr. -id='H875' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>beer) som Avimelechs tjänare med våld tagit bort (fördärvat) [förmodligen fyllt med jord och sten].
Och Avimelech sade: "Jag vet inte vem som har gjort detta, inte heller har du berättat för mig, jag har inte hört något om detta förrän idag."
Och Abraham tog sju lamm av honkön från flocken och placerade avsides.
Och han svarade: "Dessa sju lamm av honkön ska du ta ur min hand, så att det blir ett vittnesbörd för mig att jag har grävt dessa sju brunnar (sju vattenkällor – hebr. beer sheva)."
Och det hände sig därefter att Gud prövade Abraham och sade till honom: "Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Här är jag (hebr. hineni) är ett uttryck som inte i första hand handlar om att tala om var man befinner sig rent fysiskt eller geografiskt. Det är ett ord som istället innebär att "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Här i -book='1' data-chapter='22' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:1 förekommer ordet för första gången i Bibeln. Både Abraham och alla andra som ger detta svar är exempel på personer som går in i någon form av ledarroll när de säger hineni – här är jag. Isak säger det i -book='1' data-chapter='22' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:7, Jakob i -book='1' data-chapter='31' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 31:11, Mose i -book='2' data-chapter='3' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 3:4, profeten Samuel säger det i -book='9' data-chapter='3' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Sam 3:4, profeten Jesaja i -book='23' data-chapter='6' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 6:8, m.fl.]
Han (Gud) sade: "Ta nu din son, din ende son som du älskar, Isak, och gå till Morias land och offra honom där som ett brännoffer till mig, på ett berg som jag ska berätta för dig om. [I den här versen används ordet ahava för första gången i GT. Ahava betyder att älska eller kärlek. Det är signifikativt att på samma sätt som Abraham älskar Isak, är Jesus Guds älskade Son. Hela detta kapitel är en bild på hur Gud kommer att offra Jesus för hela mänskligheten. In i minsta detalj ser vi här många förebilder till det som kommer ske längre fram. Gud bevisade sin kärlek till oss att han utgav sin ende Son. Faktum är att här finns en viktig förutsättning för fortsättningen på det förbund som Gud ingick med Abraham i -book='1' data-chapter='15' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 15. Om Abraham är villig att offra sin son är Gud beredd att göra samma sak, vilket också sker 2000 år senare. I ett blodsförbund måste båda parter vara villiga till samma uppoffringar för varandra.]
Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (tjänstefolk) och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom.
På tredje dagen, lyfte Abraham sin blick och såg platsen långt borta.
Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Han tog elden i sin hand och kniven och de gick båda tillsammans.
De kom till platsen som Gud hade berättat för honom om och Abraham byggde ett altare där. Han lade i ordning veden och band Isak, sin son och lade honom på altaret ovanpå veden.
Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.
Abraham lyfte upp sina ögon och tittade och såg bakom sig en bagge som hade fastnat med sina horn i snåret. Abraham gick och tog baggen och offrade den som ett brännoffer istället för sin son.
och sade: "Vid mig själv har jag svurit (gett min ed) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), eftersom du har gjort denna sak och inte har undanhållit din son, din ende son,
som en välsignelse ska jag välsigna dig och föröka, jag ska föröka din säd som stjärnorna på himlen och som sanden som finns på havets strand, och din säd ska besitta sin fiendes port.
Ots, hans förstfödde och Boz hans bror och Kemoel, Arams far,
och Kesed och Chazå och Pileddash och Jidlaf och Betoel.
Och Betoel födde Rebecka, dessa åtta födde Milka åt Nachor, Abrahams bror.
Hans konkubin som hette Reoma födde Tevach och Gacham och Tachash och Maacha.
Chets söner svarade Abraham och sade till honom:
"Lyssna min herre, du är en mäktig furste ibland oss, välj bland våra gravar och begrav din döda, ingen av oss ska undanhålla dig sin grav, utan du ska kunna begrava din döda."
Han talade med dem och sade: "Om det är er önskan att jag ska få begrava min döda i min närhet, så lyssna på mig och bönfall för min räkning inför Efron, Tsoars son,
att han ska ge mig Machpelas grotta som han äger och som ligger vid ändan av hans fält. Låt honom ge mig den till fullt pris, i er mitt (med er som vittnen), till en egendom som begravningsplats."
Nu satt Efron mitt bland Chets söner, och hettiten Efron svarade Abraham så att alla Chets söner hörde vad han sade, alla som gått in i stadens port. [Den plats där alla viktiga affärsuppgörelser gjordes på denna tid]. Han sade:
Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sade: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där."
Efron svarade Abraham och sade:
"Min herre, lyssna på mig, en bit land värt 400 shekel silver, vad är det mellan oss? Begrav därför din döda."
Abraham hörsammade Efron och Abraham vägde upp silvret till Efron, som han hade nämnt så att Chets söner hade hört det. 400 shekel silver i aktuell valuta som köpmännen använder.
Därefter begravde Abraham sin hustru Sarah i grottan på Machpelas fält framför Mamre, det är Hebron i Kanaans land.
Abraham var gammal, han hade kommit till många dagar (levt länge) och Herren (Jahve) hade välsignat Abraham i allt (på alla områden, på allt sätt, i allt han gjort).
Tjänaren sade till honom: "Om kvinnan inte är villig att följa med mig till det här landet, blir jag då tvungen att föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?"
Abraham svarade honom: "Passa dig noga så att du inte för tillbaka min son dit.
Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land", han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån.
Om kvinnan inte är villig att följa med dig ska du vara fri från min ed. Det enda du (för alltid) ska lova är att inte föra tillbaka min son dit."
Tjänaren lade sin hand under Abrahams, hans herres, höft och svor eden till honom i enlighet med dessa ord.
Låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: Ställ ner din kruka så att jag får dricka, hon ska då svara: Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka, låt det vara den som är utvald för din tjänare, för Isak, så att jag kan veta att du har visat nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre."
Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sade: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan.
Herren (Jahve) har välsignat min herre rikligt och han har blivit stor. Han har gett honom småboskap och boskapshjordar (av nötkreatur), silver och guld och tjänare och tjänarinnor och kameler och åsnor.
Och Sara, min herres hustru, födde en son till min herre på sin ålderdom, och till honom har han givit allt han har.
Jag frågade henne och sade: "Vems dotter är du?" och hon svarade: "Jag är dotter till Betoel, Nachors son, som Milka födde till honom." Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes handleder.
Så böjde jag mitt huvud och kastade mig till marken inför Herren (Jahve) och välsignade Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som har lett mig på den rätta vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brorsdotters hus för hans son.
När Abrahams tjänare hörde dessa ord böjde han sig ner till marken, till Herren (Jahve).
Han sade till dem: "Försena mig inte, se Herren (Jahve) har gjort min resa lyckosam, sänd iväg mig så att jag kan gå till min herre."
De sade: "Vi ska kalla på den unga kvinnan och fråga hennes egen mun."
De välsignade Rebecka och sade till henne:
"Vår syster, må du bli mor
    till tusen och tiotusen
och låt din säd (dina barn) inta
    portarna hos dessa som hatar dem."
Rebecka reste sig med sina tjänarinnor och de red på kamelerna och följde mannen. Tjänaren tog Rebecka och gick sin väg.
Rebecka lyfte upp sin blick och när hon såg Isak steg hon av sin kamel.
Tjänaren berättade för Isak allt vad han hade gjort.
Isak tog in henne i sin mor Sarahs tält och äktade Rebecka och hon blev hans hustru och han älskade henne. Isak blev tröstad efter sin mor.
Men Abraham gav allt han ägde till Isak.
Isak och Ismael, hans söner, begravde honom i grottan i Machpela på fältet som ligger framför Mamre, det som (tidigare) tillhört Efron, Tsoars son, hettiten.
Efter Abrahams död välsignade Gud (Elohim) hans son Isak, och Isak bodde i Beer Lachaj Roi.
Detta är Isaks, Abrahams sons, fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. -id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledot). Abraham födde Isak.
Isak var 40 år gammal när han tog Rebecka, araméen Betoels dotter från -toggle="modal" data-place-id=1014>Paddan-Aram, syster till araméen Laban, till att bli hans hustru.
Barnen var oroliga i hennes livmoder (ordagrant sönerna slogs med varandra) och hon sade: "Om det ska vara så här, varför ska jag leva?" Och hon gick till Herren (Jahve) för att fråga.
Efter kom hans bror och hans hand höll i Esaus häl. Han fick namnet Jakob [hebr. Jaaqov betyder "den som håller i hälen" eller "ersättare"]. Isak var 60 år när hon födde dem. [Isak var 40 år när han började be och det tog 20 år innan bönesvaret kom, se -book='' data-chapter='' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 20]
Isak älskade Esau eftersom han åt av hans byten och Rebecka älskade Jakob.
Jakob svarade: "Avsäg (sälj ifrån) dig din förstfödslorätt (ordagrant dagen för ditt förbund) till mig."
Jakob sade: "Ge mig din ed först" och han svor eden till honom och han sålde sin förstfödslorätt till Jakob.
Jakob gav Esau bröd och linssoppa och han åt och drack och reste sig upp och gick sin väg. Så föraktade Esau dagen för sitt förbund (sin förstfödslorätt). [-book='58' data-chapter='12' data-verse='16' data-chapterend='' data-verseend='17' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Heb 12:16–17]
Stanna (lev där som en gäst, inte permanent – vandra runt) i detta land. Jag ska vara med dig och jag ska välsigna dig, för till dig och till din säd (avkomma, ättlingar) ska jag ge detta land. [Vilket sker flera hundra år senare.] Jag ska stadfästa den ed som jag svor till din far Abraham [-book='1' data-chapter='15' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='19' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 15:18–19],
och jag ska föröka din säd (avkomma, ättlingar) till att bli som stjärnorna på himlen och till din säd ska jag ge alla dessa länder. Genom din säd (avkomma, ättlingar) ska alla jordens länder själva bli välsignade [-book='1' data-chapter='12' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='3' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:1–3],
Avimelech sade: "Vad är det du har gjort mot oss? En av vårt folk kunde enkelt ha legat med din hustru och du skulle ha dragit skuld över oss."
Avimelech befallde allt folket och sade: "Han som rör denna man eller hans hustru ska sannerligen döden dö."
Han hade boskapshjordar och kreatursbesättningar och ett stort hushåll och filistéerna avundades honom.
Isak grävde på nytt upp brunnarna med vatten, som de hade grävt under hans far Abrahams dagar, eftersom filistéerna hade lagt igen dem efter Abrahams död. Han gav dem namn efter de namn som hans far hade gett dem.
Herren (Jahve) visade sig för honom samma natt och sade: "Jag är din fader Abrahams Gud. Frukta inte, för jag är med dig och ska välsigna dig och föröka din säd (dina ättlingar) för min tjänare Abrahams skull."
Isak sade till dem: "Varför kommer ni till mig, emedan ni hatar mig och har sänt bort mig från er?"
Han kallade den (brunnen) Shiva. Därför är namnet på staden -toggle="modal" data-place-id=269>Beer-Sheva än idag. [Ordet shiva eller sheva, samma rot med olika vokaler, betyder både sju och ed/löfte. Betydelsen av -toggle="modal" data-place-id=269>Beer-Sheva brukar översättas sju brunnar. Det är mest naturligt då det är det antal brunnar som Abraham ursprungligen lät gräva på platsen. Men det är lika rätt att översätta namnet till löftesbrunnen, och då kan man hänvisa till den ed som Isak ingick med Gerars kung. Alla namn i det hebreiska språket har en betydelse som gör det till mer än enbart ett namn. När det som i detta fall har mer än en betydelse går det som regel också att hänvisa till flera olika händelser som är orsaker till namngivningen.]
När Esau var 40 år gammal tog han Judit till hustru, dotter till hettiten Beeri och Basmat, dotter till hettiten Eilon.
När Isak var gammal och hans ögon var skumma [förmodligen av starr] så att han inte kunde se, kallade han på Esau, hans äldre son och sade till honom: "Min son"
    och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni – jag står till förfogande, jag är beredd att ta ansvar, se -book='1' data-chapter='22' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 22:1.]
Rebecka talade med sin son Jakob och sade: "Se, jag hörde din far tala med din bror Esau och säga:
Därför, min son, lyssna noga och gör som jag befaller dig.
Gå till flocken och hämta därifrån till mig två fina killingar av getterna och av dem ska jag göra smaklig mat åt din far, sådan som han älskar,
Och Rebecka tog Esaus, hennes äldre sons, utvalda kläder som hon hade hos sig i huset, och satte dem på sin yngre son Jakob.
Och hon satte skinn från killingarna på hans händer och på den lena (hårlösa) delen av hans nacke.
Och hon gav den utsökta maten och bröd som hon gjort i ordning i sin son Jakobs händer.
Och han kom nära och kysste honom. Och han kände doften av hans kläder och välsignade honom och sade:
"Se, doften av min son är
    som doften av fälten
    som Herren (Jahve) har välsignat.
Och det skedde att så snart Isak hade avslutat välsignelsen av Jakob, lämnade Jakob sin fars närhet och Esau, hans bror kom in från sin jakt.
När Esau hörde sin fars ord, skrek han ett högt (mycket stort) och bittert skrik och han sade till sin far: "Välsigna mig, även mig, min far!"
Och han sade: "Heter han inte med rätta Jakob? [Jakob betyder "den som håller i hälen" eller "den som tränger undan".] För han har trängt undan mig dessa två gånger. Han tog min förstfödslorätt och se, nu har han tagit bort välsignelsen." Sedan frågade han: "Har du någon annan välsignelse för mig?"
Och Isak svarade och sade till Esau: "Se, jag har gjort honom till herre, och alla hans bröder har jag gett till honom som tjänare, och med säd och vin har jag försett honom, och vad mer ska jag göra för dig min son?"
och med (genom) ditt svärd ska du leva,
    och du ska tjäna din bror,
och det ska ske när du bryter dig loss
    att du skakar av dig hans ok från din nacke."
Och Esau hatade Jakob på grund av välsignelsen som hans far välsignat honom med. Och Esau sade (tänkte) i sitt hjärta: "Låt sorgedagarna efter min far passera, sedan ska jag döda min bror Jakob."
Och Esaus, hennes äldre sons ord, berättades för Rebecka och hon skickade efter Jakob, hennes yngre son och sade till honom: "Se, din bror Esau som rör vid dig, tröstar sig själv och har för avsikt att döda dig.
till dess hans vrede har vänts bort från dig, och han glömmer det som du har gjort mot honom. Sedan ska jag sända och hämta dig därifrån, varför skulle jag berövas er båda på samma dag?"
Och Isak kallade på Jakob och välsignade honom och förmanade honom och sade till honom: "Du ska inte ta en hustru från Kanaans döttrar.
Och Allsmäktig Gud (El Shaddai) välsignar dig och gör dig fruktsam och förökar dig så att du blir en församling av folk,
och ger till dig Abrahams välsignelser och till din säd med dig, så att du kan ärva landet som du vistats i, som Gud (Elohim) gav till Abraham."
Och Isak sände iväg Jakob och han gick till Paddan-Aram, till Laban, Betoels son, araméen, Rebeckas bror, Jakobs och Esaus mor.
När Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt iväg honom till Paddan-Aram för att ta sig en hustru därifrån, och att han välsignat honom och förmanat honom och sagt: "Du ska inte ta dig en hustru av Kanaans döttrar,"
då gick han till Ismael och tog Mahalat, Ismaels dotter, Abrahams son, Nevaiots syster, till att bli hans hustru, utöver de fruar han hade.
Se, jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig." [Jakob hade ännu inte någon fru, men skulle bli far till tolv söner, nationen Israel, och finns med i släktledet för den utlovade Messias – Jesus.]
Och Jakob steg upp tidigt på morgonen och tog stenen som han haft under sitt huvud och reste upp den som en pelare och hällde ut olja ovanpå den.
Och han gav platsen namnet Betel. Men likväl (en skarp betonong och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) var Loz stadens namn till en början.
Och dit samlades alla flockar och de rullade stenen från källans öppning och vattnade fåren och lade tillbaka stenen över källans öppning på sin plats.
Då frågade han dem: "Känner ni Laban (hebr. Lavan – betyder "vit"), Nachors son?"
    De svarade: "[Ja!] Vi känner honom."
Men de svarade: "Vi kan inte förrän alla flockar har samlats ihop och de rullar undan stenen från källans öppning, sedan vattnar vi fåren."
Och det hände när Jakob såg Rakel, Labans dotter hans mors bror, och Labans får hans mors bror, att Jakob kom nära och rullade undan stenen från källans öppning och vattnade Labans flock, hans mors bror.
Och Jakob kysste Rakel och lyfte upp sin röst och grät.
Och det skedde när Laban hörde nyheten om Jakob hans systers son, att han sprang och mötte honom och omfamnade honom och kysste honom och förde honom till sitt hus. Och han berättade om allting för Laban.
Och Jakob älskade Rakel och han sade: "Jag vill tjäna dig sju år för din yngre dotter Rakel."
Laban svarade: "Det är bättre att jag ger henne till dig än att jag ska ge henne till någon annan man, stanna hos mig."
Så Jakob tjänade sju år för Rakel, men han upplevde de som bara några få dagar på grund av den kärlek han hade till henne.
Sedan [sju år senare] sade Jakob till Laban: "Ge mig min hustru, för mina dagar är fyllda, så att jag kan gå in till henne."
Så Laban samlade ihop alla platsens män och gjorde en fest.
Och det skedde på kvällen att han tog sin dotter Lea och förde till honom, och hon kom in till honom.
Och Laban gav Zilpa, sin tjänstekvinna till sin dotter Lea som tjänstekvinna.
Fullfölj veckorna för denna och vi ska även ge dig den andra för det arbete som du ska göra i ytterligare sju år."
Och Jakob gjorde så och fullföljde sina veckor, och han gav honom Rakel, sin dotter till hustru.
Och Laban gav till sin dotter Rakel Bilha, hans tjänstekvinna till att bli hennes tjänstekvinna.
Och han gick in även till Rakel och han älskade Rakel mer än Lea, och tjänade hos honom ytterligare sju år.
[Följande stycke innehåller kontraster som älskad/hatad och fruktsam/ofruktsam. I det hebreiska språkbruket innebär det inte att Jakob aktivt "hatade" Lea (-book='25' data-chapter='3' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Klag 3:8; -book='30' data-chapter='5' data-verse='15' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Amos 5:15), han älskade Rakel mer, som han arbetat två sjuårsperioder för att få gifta sig med. Betydelsen är snarare oälskad, negligerad och avvisad, se -book='23' data-chapter='54' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 54:6; -book='39' data-chapter='1' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='3' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Mal 1:2–3. Se även -book='5' data-chapter='21' data-verse='15' data-chapterend='' data-verseend='17' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 21:15–17; -book='9' data-chapter='1' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='6' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Sam 1:5–6. I Ordspråksboken så är en av fyra saker som får jorden att darra, just en "hatad" kvinna som blir gift, se -book='20' data-chapter='30' data-verse='23' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ords 30:23. Denna obalans blir tydlig där konflikten i familjen fortsätter mellan barnen. De 11 sönerna (och dottern Dina) som räknas upp här föds inom en sjuårsperiod, se -book='1' data-chapter='31' data-verse='41' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 31:41; -book='1' data-chapter='30' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='26' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>30:25–26. Senare föds Benjamin, se -book='1' data-chapter='35' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 35:18.] Och Herren (Jahve) såg att Lea var hatad (oälskad, motbjudande, avvisad), och han öppnade hennes livmoder, men Rakel var barnlös.
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Eftersom Herren (Jahve) har hört (hebr. shama) att jag är hatad (oälskad, motbjudande, avvisad), har han gett mig även denna son." Och hon gav honom namnet Simon (hebr. Shimon – betyder: "höra").
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och hon sade: "Denna gång ska jag prisa (hebr. jada) Herren (Jahve)." Därför gav hon honom namnet Juda [betyder: "prisa"] och hon slutade att bli gravid.
Och hon gav honom Bilha, sin tjänstekvinna till hustru, och Jakob gick in till henne.
När Lea såg att hon hade lämnat (slutat) att bli gravid, tog hon Zilpa sin tjänstekvinna, och gav henne till Jakob som bihustru.
Och Lea sade: "Lyckan (hebr. gad) har kommit!" Och hon gav (kallade) hon honom namnet Gad. [Namnet betyder lycka eller förmögenhet, men kan också betyda en skara eller trupp.]
Och Lea sade: "Jag är glad (välsignad – hebr. asher) för döttrarna ska kalla mig lycklig." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Asher. [Asher betyder glad och att känna sig välsignad, men även att vara ärlig och gå rakt fram.]
Och Ruben [Jakobs förstfödde, Leas son som nu var i 5-6 års åldern] gick ut till veteskörden på dagarna och hittade alrunor (mandragora; "kärleksäpplen" – hebr. -id='H1736' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>dodaj) på fältet och tog hem det till sin mor Lea. Då sade Rakel till Lea: "Ge mig, jag ber dig, från din sons alrunor." [Alruna (Mandragora officinarum) är en art i familjen potatisväxter. Örten har grova rötter som ofta kan få former som påminner om nakna människokroppar. De användes ibland som husgudar (hebr. terafim). Från roten växer långa mörkgröna blad som bildar som en rosett. Den bildar blekt purpurblå blommor som under våren blir till små gul/röda frukter. Frukten har beskrivits som ett gult fågelägg i ett genomskinligt bo. Vid den här tiden på våren, då veteskörden bärgas, är frukten mogen och den doftar också, se -book='22' data-chapter='7' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Höga V 7:13. Frukten kan skalas och ätas. Mest troligt är att den 5-6 årige Ruben bara plockar frukten och tar med sig den hem. Det finns antika berättelser hur hundar och åsnor användes för att dra upp de djupa rötterna, så med tanke på hans ålder, är det inte troligt att han gräver upp roten. Dess frukter ansågs verka som ett afrodisiakum med en stärkande effekt på könsdriften. Araberna kallade frukten "djävulens äpplen" och i den grekiska världen fick den smeknamnet "kärleksäpple". Kopplingen till kärlek finns även i det hebreiska namnet -id='H1736 ' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>dodaj (som också delar rot med namnet David), som är snarligt ordet för kärlek (hebr. dod) och "min älskade" i Höga visan, se -book='22' data-chapter='2' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Höga V 2:2. Den grekiska naturforskaren Dioskorides (40-90 e.Kr.) skriver hur mandragoraroten kunde kokas i vin och ges som smärtlindrande medel. Det verkade även mot sömnlöshet och användes inför operativa ingrepp. Mandragora växer än idag på fälten i Israel.]
Och hon [Lea] sade till henne [Rakel]: "Är det en liten sak (är det inte tillräckligt illa) att du har tagit bort min man? Ska du nu också ta bort min sons alrunor ("kärleksäpplen")?"
    Och Rakel sade: "[Okej.] Därför ska han ligga med dig i natt för [i utbyte mot] din sons alrunor."
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har skänkt (hebr. zavad) mig en god hemgift (hebr. zeved), nu ska min man umgås (hebr. zaval) med mig, eftersom jag har fött honom sex söner." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Zevolun. [Zevolun betyder upphöjd, men även boplats, habitat.]
Därefter födde hon en dotter. Och hon gav (kallade) henne namnet Dina. [Dina betyder rätt eller domare, den feminina formen av Dan.]
Gud (Elohim) kom ihåg Rakel och Gud (Elohim) lyssnade till henne och öppnade hennes livmoder.
Hon blev gravid och födde en son och sade: "Gud (Elohim) har tagit bort min förebråelse."
Och hon gav (kallade) hon honom namnet Josef och sade: "Herren (Jahve) har förökat (hebr. josef) till mig ännu en son." [Josef betyder Herren förökar.] [Rakel får ännu ett barn, men hon dör i barnsäng när hon får honom. -book='1' data-chapter='35' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 35:18. Benjamin blir den tolfte sonen.]
Och det skedde när Rakel hade fött Josef att Jakob sade till Laban: "Sänd iväg mig så att jag kan gå till min plats och till mitt land.
Ge mig mina fruar och mina barn för vilka jag har tjänat dig och låt mig gå, för du känner mycket väl till hur jag har tjänat dig."
Och han sade till honom: "Du vet (har god kännedom om, är väl förtrogen med) hur jag har tjänat dig och hur din boskap har haft det med mig.
Innan jag kom hade du lite och den har förökat sig och blivit talrik, och Herren (Jahve) har välsignat dig oavsett vart du har vänt dig. Och nu ska jag förse även mitt eget hus (hushåll)."
Och den dagen tog han bort alla getter av hankön som var strimmiga och fläckiga och alla getter av honkön som var spräckliga och fläckiga, alla som hade något vitt (i pälsen), och alla de mörka bland fåren, och gav dem i sina söners hand.
Och han lät det vara tre dagresor mellan sig själv och Jakob. Och Jakob skötte resten av Labans flockar.
Och han placerade käpparna som han hade skalat mittemot flockarna i rännorna, i vattentrågen dit flocken kom för att dricka, och de blev dräktiga när de kom för att dricka.
Och det skedde när de starka i flocken skulle para sig att Jakob lade käpparna framför deras ögon i flockens vattentråg, så att de blev dräktiga bland käpparna,
Jakob fick höra hur Labans söner sade: "Jakob har tagit allt vår far ägde. Han har skaffat sig all den rikedomen av det som tillhör vår far."
Jakob märkte också att Laban inte såg på honom med samma ögon som förut (hans attityd var förändrad).
och han sade till dem: "Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud har varit med mig.
Ni vet själva att jag har tjänat er far med all min kraft.
Ändå har er far offentligt förnedrat (lurat – hebr. talal) mig och ändrat min lön tio gånger [gång på gång], men Gud har inte tillåtit honom att göra mig något ont. [Det ovanliga ordet har samma rot som ordet tel som används om en stad som byggts upp och rivits ner. Labans sätt är som ett grymt skämt där Jakobs förvänting har byggts upp som en stad synlig för alla, för att sedan raseras, på nytt byggas upp för att igen raseras.]
Så har Gud tagit er fars boskap och gett den åt mig.
Då sade han: 'Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig.
Är vi inte som främlingar för honom? Han har ju sålt oss och sedan gjort slut på det han fick i betalning för oss.
Jakob bröt då upp och satte sina barn och hustrur på kamelerna
och tog med sig all sin boskap och all egendom som han hade samlat, boskapen han hade förvärvat och skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin far Isak i Kanaans land.
Men Laban hade gått för att klippa sina får. Då stal Rakel sin fars husgudar (hebr. terafim).
Och Jakob smög sig i väg från aramén Laban utan att låta honom märka att han tänkte fly.
Han bröt upp och flydde med allt han hade och gick över floden [Eufrat] och vände sitt ansikte (begav sig av) [österut] mot Gileads bergsbygd.
Då tog han med sig sina bröder och satte efter honom, och efter sju dagar hann han upp honom i Gileads bergsbygd [högplatån öster om Jordanfolden, sista anhalten innan Jakob kom till Kanans land].
När Laban hann upp Jakob, hade denne slagit läger på berget. Också Laban och hans män slog läger på Gileads berg.
Då sade Laban till Jakob: "Vad har du gjort? Du smög dig i väg från mig och förde bort mina döttrar likt fångar tagna med svärd.
Varför flydde du i hemlighet och rymde från mig? När du inte lät mig veta något kunde jag inte sända i väg dig med jubel och sång, med tamburin och harpa.
Nu gav du dig i väg för att du längtade hem så mycket. Men varför stal du mina gudar?"
Jakob svarade Laban: "Jag var rädd för dig, för jag tänkte att du skulle ta dina döttrar från mig med våld.
Men den som du hittar dina gudar hos ska inte få leva. Här inför våra släktingar får du se efter om jag har något hos mig som är ditt, och i så fall ta det." Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem.
Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet utan att finna dem.
Och hon sade till sin far: "Bli inte arg, herre (låt det inte vara förargelseväckande i min herres ögon), att jag inte kan resa mig inför dig, för det är med mig på kvinnors vis (jag har det som kvinnor brukar ha)" [-book='3' data-chapter='15' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 15:19] Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.
Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda.
I 20 år [år 1929-1909 f.Kr.] har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i 14 år för dina båda döttrar och i 6 år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger.
Hade inte min fars Gud varit med mig – Abrahams Gud som även Isak vördar – så hade du säkert låtit mig gå med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt."
Om du behandlar mina döttrar illa eller tar andra hustrur vid sidan av mina döttrar, ska du komma ihåg att Gud är vittne mellan mig och dig, även om ingen människa är närvarande."
Röset här ska vara ett vittne, och stoden ska vara ett vittne att jag inte ska gå förbi röset mot dig med onda avsikter, och att inte heller du ska gå mot mig förbi röset och stoden.
På morgonen steg Laban upp tidigt, och när han hade kysst sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, gav han sig i väg och återvände hem.
Och han befallde dem och sade: "Så ska ni säga till min herre Esau: 'Så säger din tjänare Jakob, jag har vistats hos Laban och stannat till nu.
Jakob blev mycket rädd och hade ångest. Han delade folket som var med honom, och småboskapen och kreaturen och kamelerna, i två läger.
Jag är inte värdig all din nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) och all sanning (trofasthet – hebr. emet) som du har visat din tjänare, för med min stav gick jag över denna Jordan och nu är jag två läger.
Befria mig, jag ber dig, från min brors hand, från Esaus hand, för jag är rädd för honom, annars kommer han att slå mig, mor med söner.
Och han befallde de första (de som gick längst fram) och sade: "När Esau min bror möter er och frågar er och säger. 'Vilka är ni och vart går ni och vems är dessa framför er?'
Och han befallde även den andra och den tredje och alla som följde flockarna och sade: På detta sätt ska ni tala till Esau när ni finner honom
Samma natt steg Jakob upp och tog sina två hustrur, sina två slavinnor, och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället.
Han tog dem och förde över dem till andra sidan forsen, och sedan skickade han över alla sina ägodelar. [Jabbok rinner från öster och mynnar ut i Jordanfloden mitt emellan Döda havet och Galileiska sjön. Själva ordet Jabbok är väldigt snarlikt det hebreiska ordet för "kamp". Ordagrant betyder Jabbok "att tömma", "hälla ur".]
Då frågade Jakob: "Jag ber dig, låt mig få veta ditt namn?" Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn?" Sedan välsignade han Jakob där.
När han passerat Penuel [en stad vid floden Jabbok, alternativ stavning till Peniel] såg han solen gå upp, men han haltade på grund av sin höftskada. [Efter mötet med Gud vandrade Jakob annorlunda.]
Därför äter inte Israels söner höftmuskeln som är på låret till denna dag eftersom han rörde vid Jakobs höft, vid höftmuskeln på låret.
[Den hebreiska språkliga konstruktionen målar upp skeendet då Esau snabbt närmar sig, och Jakob agerar och delar upp sin familj.] Och Jakob lyfte upp sina ögon och såg, och se, Esau kom och med honom 400 män. Och han delade barnen till Lea och till Rakel och till de två tjänstekvinnorna.
Och han ställde tjänstekvinnorna och deras barn först och Lea och hennes barn efter och Rakel och Josef längst bak.
Och han lyfte upp sina ögon och såg kvinnorna och barnen och frågade: "Vilka är dessa som du har med dig"?
    Och han [Jakob] svarade: "Barnen som Gud i sin nåd (oförtjänta kärlek – hebr. chanan) har gett sin tjänare."
Jag ber dig (vädjar), ta emot min gåva som jag har fört till dig, eftersom Gud (Elohim) har handlat med nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanan) mot mig, och eftersom jag har nog." Och han bad enträget och han tog emot den.
Och han köpte den biten mark som han slog upp (bokstavligt spred ut) sina tält på från Chamors söners hand, Shechems far, för 100 kesita.
Och Shechem, Chamors son, hivéen, landets furste, såg henne och han tog henne och låg med henne och förödmjukade henne.
Och hans själ fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och han älskade ungmön och talade till ungmöns hjärta.
Och Shechem talade med sin far Chamor och sade: "Ge mig denna ungmö till hustru."
Nu hörde Jakob att han hade skändat hans dotter Dina och hans söner var på fältet med boskapen, och Jakob teg till dess de kom.
Och Jakobs söner kom in från fältet när de hörde det. Och männen var bedrövade och de var mycket arga eftersom han hade gjort en vidrig gärning i Israel när han låg med Jakobs dotter, något som aldrig skulle ha gjorts.
Och Chamor talade med dem och sade: "Min son Shechems själ längtar efter din dotter, jag ber dig, ge henne som hustru till honom.
Och ingå äktenskap med oss, ge era döttrar till oss och ta våra döttrar till er.
Be mig om mycket, en stor hemgift, och jag ska ge er vad ni säger (begär), bara ni ger mig ungmön till hustru."
Och Jakobs söner svarade Shechem och hans far Chamor med list och talade eftersom han hade vanhelgat deras syster Dina
och sade till dem: "Vi kan inte göra detta, att ge vår syster till någon som är oomskuren, för det är en förebråelse mot oss.
sedan kan vi ge våra döttrar till er och vi kan ta era döttrar till oss och vi kan bo tillsammans med er och vi kan bli ett folk.
Men om ni inte vill lyssna till oss och omskära er, då tar vi våra döttrar och går vår väg."
"Dessa män är fridsamma mot oss, låt dem därför bo i landet och idka handel där, för se, landet är stort nog för dem, låt oss ta deras döttrar åt oss som hustrur och låt oss ge dem våra döttrar.
Och de slog Chamor och hans son Shechem med svärdsegg och tog ut Dina från Shechems hus, och gick vidare.
De tog deras flockar och deras hjordar och deras åsnor och det som fanns i staden och det som fanns på fältet,
och allt deras av värde, och alla deras små och deras hustrur tog de som fångar, och ödelade allt som fanns i deras hus.
Och Jakob sade till Simon och Levi: "Ni har gett mig bekymmer, att göra mig förhatlig för landets invånare, för kananéerna och periséerna, och jag är få i antal, de kommer att samla ihop sig mot mig och slå mig, och jag blir fördärvad, jag och mitt hus."
Och de sade: "Ska någon få hantera vår syster som en sköka?"
Då sade Jakob till sitt hushåll och till alla som var med honom: "Ta bort avgudarna som är ibland er och rena er själva och byt ut era kläder
och låt oss stå upp och gå till Betel. Där ska jag göra ett altare till Gud (El) som svarade mig den dag jag var i nöd (var trängd) och som har varit med mig på den väg jag har vandrat."
Och de gav Jakob alla främmande gudar som fanns i deras hand och ringarna i sina öron, och Jakob gömde dem under terebinten som fanns i Shechem.
Och Gud (Elohim) visade sig för Jakob igen när han kom från Paddan-Aram och välsignade honom.
Och Gud (Elohim) sade till honom: "Ditt namn är Jakob, men du ska inte längre heta Jakob utan Israel ska vara ditt namn" och han gav honom namnet Israel.
Och landet som jag gav till Abraham och Isak det ger jag till dig, och till din säd efter dig ska jag ge landet."
Och Jakob kallade platsen där Gud talat med honom för -toggle="modal" data-place-id=301>Betel [-toggle="modal" data-place-id=301>Betel betyder Guds hus].
Och det hände när Israel [som tidigare hette Jakob, se -book='1' data-chapter='32' data-verse='28' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 32:28] bodde i landet att Ruben gick och låg (hade sexuellt umgänge) med Bilha, sin fars bihustru [som hörde till den nu avlidna Rakel], och Israel [hans far] hörde om det. [Denna vers hör tematiskt ihop med hur Dina skändas av Chamor, se -book='1' data-chapter='34' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='2' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 34:1–2. Rubens tilltag gjorde att han blir fördömnd, se -book='1' data-chapter='49' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 49:4. Detta var både ett förbjudet incestförhållande (-book='3' data-chapter='18' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 18:8) och ett försök att få akutoritet över sin far. Orsakerna var troligen andra än sexuell attraktion. Bilha var Rakels tjänstekvinna, och genom att skända henne minskar Ruben chansen att hon skulle ta över Rakels roll som Jakobs favorit. Troligtvis var detta dåraktiga tilltag ett försök att hjälpa sin mor Lea. Händelsen med alrunorna ("kärleksäpplena") kan också finnas med som bakomliggande orsak, se -book='1' data-chapter='30' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='15' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 30:14–15. Ruben är omkring 5 år när han blir indragen i bråket mellan Rakel och hans mor, och Rakel tar hans fynd från åkern.]

Jakobs tolv söner

Jakob hade tolv söner:
Och Isak slutade att andas och dog, och blev samlad till sitt folk, gammal och full (mätt, fullkomnad; ordagrant: "sjuad" – hebr. savea) av dagar, och Esau och Jakob, hans söner, begravde honom.

Uppräkningen här av de tolv sönerna följer mödrarna (Lea, Rakel, Bilha och Zilpa) och födelseordningen hos varje moder. Josef och Benjamin är centralt placerade. Nedan är sönerna, med även inbördes födelseordning först: Lea
1. Ruben
2. Simon
3. Levi
4. Juda 9. Isaskar
10. Sebulon Rakel
11. Josef
12. Benjamin Bilha (Rakels tjänstekvinna)
5. Dan
6. Naftali Zilpa (Leas tjänstekvinna)
7. Gad
8. Asher I GT finns totalt 28 uppräkningar: baserad på födelseordning (-book='1' data-chapter='29' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 29–30), placering i förhållande till tabernaklet (-book='4' data-chapter='2' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 2), tilldelat landområde (-book='26' data-chapter='48' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Hes 48) och de tolv portarna (-book='26' data-chapter='48' data-verse='30' data-chapterend='' data-verseend='35' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Hes 48:30–35). I NT finns en uppräkning i -book='66' data-chapter='7' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='8' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 7:4–8; -book='66' data-chapter='21' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>21:12.

och Basemat, Ismaels dotter, syster till Nevajot.
Och Ada födde till Esau Elifaz (Elifas),
och Basemat födde Reoel,
och Oholivama födde Jeosh och Jalam och Korach. Detta är Esaus söner som föddes till honom i Kanaans land.
Och Esau tog sina hustrur och sina söner och sin dotter och alla personer i sitt hus, och sin boskap och alla sina djur och alla sina ägodelar som han hade samlat i Kanaans land och gick till ett land bort från sin bror Jakob.
För deras ägodelar var för stora för dem för att bo tillsammans, och landet där de vistades kunde inte klara dem för all deras boskap. [Betet räckte inte till alla djur.]
Och Timna var bihustru till Elifaz, Esaus son, och hon födde Amalek till Elifaz. Dessa är söner till Ada, Esaus hustru. [Amalek blir stamfar till amalekiterna. Detta folk är det första som anfaller Israels söner efter att de kommit ut ur Egypten och vandrat ungefär en månad från övergången av Vasshavet. I Refidim besegrar de amalekiterna -book='2' data-chapter='17' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='16' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 17:8–16. Senare uppmanar Mose dem att inte glömma att förgöra amalekiterna utan verkligen komma ihåg detta, se -book='5' data-chapter='25' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 25:19. Därefter är det Saul som strider mot amalekiterna och är olydig, vilket gör att han inte längre får vara kung, eftersom han inte tillspilloger hela bytet och underlåter att döda deras kung. -book='9' data-chapter='15' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Sam 15. I Esters bok är den onde Haman ättling till en amalekit. Han vill utrota alla judar men misslyckas. Amalek är också den andemakt som genom historien har stått för/representerat all slags antisemitism, dvs. en önskan att utrota judarna. Den har tagit sig många uttryck genom historien och även ersättningsteologin är en variant av antisemitismen.]
Och dessa är söner till Oholivama:
    Anas dotter, dotter till Tsiveon, Esaus hustru. Och hon födde till Esau Jeosh och Jalam och Korach.
Sibons söner var Aja och Ana. Det var den Ana som fann de varma källorna i öknen när han vaktade sin far Sibons åsnor.
När Husham dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom. Det var han som slog midjaniterna på Moavs mark, och hans stad hette Avit.
Detta är Jakobs fortsatta historia (hans genealogi/släktträd – hebr. -id='H8435' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>toledot).

Nu följer ett nytt stycke, se -book='1' data-chapter='2' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:4; -book='1' data-chapter='5' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5:1; -book='1' data-chapter='6' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>6:9; -book='1' data-chapter='10' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>10:1; -book='1' data-chapter='11' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>11:10, -book='1' data-chapter='11' data-verse='27' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>27; -book='1' data-chapter='25' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>25:12, -book='1' data-chapter='25' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>19; -book='1' data-chapter='36' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>36:1, -book='1' data-chapter='36' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>9; -book='1' data-chapter='37' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>37:2. Detta är den tolfte och sista sektionen i Första Mosebok. Temat är Josef som också är en förebild på Jesus. Även detta stycke följer ett kiastiskt mönster: A Brödernas hat mot Josef (37:3-11)
 B Josef tros vara död, Jakob sörjer (37:12-36)
  C Mellanakt: Juda och Tamar (38:1-26)
   D Oväntade omvända roller – Peres och Sera (38:27-39:23)
    E Josefs vishet (40:1-42:57)
     F Bröderna till Egypten (43:1-46:7)
      X Israels släkttavla (46:8-27)
     F´ Flytten till Egypten (46:28-47:12)
    E´ Josefs vishet (47:13-26)
   D´ Oväntade omvända roller – Efraims och Manasses (48:1-22)
  C´ Mellanakt: Jakob välsignar sina söner (49:1-28)
 B´ Jakobs död, Josef begraver honom (49:29-50:14)
A´ Josef lugnar sina bröder (50:15-26)

Josef, hans son som nu var 17 år – fortfarande en yngling, vallade småboskapen tillsammans med sina [äldre] bröder, sönerna till Bilha [Dan och Naftali, se -book='1' data-chapter='35' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 35:25] och sönerna till Zilpa [Gad och Asher, se -book='1' data-chapter='35' data-verse='26' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 35:26], hans fars fruar. Josef lämnade (kom hem med) dåliga rapporter om dem till sin far. [Josef var Jakobs elfte son, Rakels förstfödda, se -book='1' data-chapter='30' data-verse='24' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 30:24. Jakob var 108 år. Uttrycket "en yngling" kan tolkas att han var en hjälpreda, eller så betonas att han var ung och hade ansvar över flocken. Det anas att det är komplicerade familjerelationer, att Bilha (Rakels tjänstekvinna) och Zilpa (Leas tjänstekvinna) nämns påminner också om rivaliteten mellan Lea och Rakel, se -book='-1' data-chapter='30' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>30:3, -book='-1' data-chapter='30' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>9. En del har sett Josef som en skvallrare, men utifrån hur hans karaktär beskrivs i övrigt verkar det snarare vara så att han är noga med detaljer och trofast i det lilla, för att så småningom bli betrodd med mycket, se -book='42' data-chapter='16' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Luk 16:10. I -book='' data-chapter='' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 13 beskrivs hur han är redo och villig att skickas ut på uppdrag av sin far.]
Israel älskade Josef mer än sina andra söner eftersom han var den son som han fått på sin ålderdom [91 år, med Rakel som han älskade mer än Lea, se -book='1' data-chapter='29' data-verse='30' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 29:30], och han lät göra en speciell mantel åt honom. [Ordet för "speciell mantel" (hebr. ketonet passim) kan betyda mångfärgad, långärmad eller broderad med ornament.]
När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.

Jakobs tolv söner, från den äldste till den yngste: 1. Ruben (Lea)
2. Simon (Lea)
3. Levi (Lea)
4. Juda (Lea)
5. Dan (Bilha, Rakels tjänstekvinna)
6. Naftali (Bilha, Rakels tjänstekvinna)
7. Gad (Zilpa, Leas tjänstekvinna)
8. Asher (Zilpa, Leas tjänstekvinna)
9. Isaskar (Lea)
10. Sebulon (Lea)
11. Josef (Rakel)
12. Benjamin (Rakel)

Josef drömde en dröm, och han berättade den för sina bröder, och de hatade honom ännu mer.
Hans bröder sade till honom: "Skulle du verkligen regera över oss? Eller ska du råda över oss?"
Och de hatade honom ännu mer på grund av hans drömmar och hans ord.
Han drömde en annan dröm och berättade den för sina bröder och sade: "Se, jag har haft ännu en dröm och solen och månen och 11 stjärnor böjde sig ner inför mig."
Hans bröder var avundsjuka på honom men hans far kom ihåg (lade på minnet) vad han hade sagt.
Hans bröder gick iväg för att valla sin fars hjord i Shechem (Sikem). [Shechem, nuvarande Nablus ligger 11 mil norr om Hebron. En fem dagars vandring. Troligtvis är det torrt i trakten kring Hebron och Betlehem (se t.ex. -book='8' data-chapter='1' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Rut 1:1), så man tar flocken nordväst på framkanten av Juda bergsbygd där det är mer nederbörd och frodigare ängsmarker.]
Han sade till honom: "Gå nu och se att allt står väl till med dina bröder och att allt är väl med småboskapen. Kom sedan tillbaka och berätta för mig." Han sände iväg honom från Hebrons dal och han kom till Shechem (Sikem).
"Mina bröder, letar jag efter", svarade han, "Tala om för mig var de vallar sin hjord." [Den hebreiska ordföljden är "mina bröder jag söker". Att "mina bröder" kommer först förstärker Josefs tillit och hur han ser dem som sin familj, något som gör brödernas svek ännu större.]
De [Josefs bröder] såg honom på långt håll [över de flacka gräsfälten – och även hans mantel måste ha utmärkt Josef] och innan han kom nära dem smidde de [onda] planer mot honom och bestämde sig för att döda honom.
Ruben fortsatte: "Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte)." Han sade så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra tillbaka honom till hans far.
När Josef kom till sina bröder, ryckte de av honom manteln han hade på sig, den speciella mantel [mångfärgade eller långärmade manteln med ornament som Jakob gett honom, se -book='' data-chapter='' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 3].
Och de grep honom och kastade honom i en brunn, brunnen var tom, det var inget vatten i den.
Juda sade till sina bröder: "Vilken vinning har vi av att döda vår bror och dölja hans blod?
När de midjanitiska köpmännen [-book='' data-chapter='' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 25] gick förbi, drog de [bröderna] upp Josef från brunnen och sålde Josef till ismaeliterna för 20 shekel silver. [Priset för en ung manlig slav var 20 silver shekel, se -book='3' data-chapter='27' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 27:5. Priset finns även dokumenterat i Hammurabis lagar, se §116, §214 och §252.] Och de tog Josef till Egypten. [Den ovanliga trefaldiga upprepningen av Josefs namn i denna vers "drog upp Josef ... sålde Josef ... tog Josef" betonar och indikerar att händelsen är viktig för fortsättningen av berättelsen. Karavanen bestod troligtvis av både ismaeliter och midjaniter, se -book='1' data-chapter='17' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 17:20; -book='1' data-chapter='37' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>37:25, -book='1' data-chapter='37' data-verse='27' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>27, -book='1' data-chapter='37' data-verse='36' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>36; -book='1' data-chapter='39' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>39:1; -book='7' data-chapter='8' data-verse='24' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Dom 8:24. Här finns också en historisk konflikt som går flera generationer tillbaka. Ismaeliterna var ättlingar till Ismael, som Abraham fick med den egyptiska Hagar omkring 180 år tidigare, se -book='1' data-chapter='21' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 21:21. Midjaniterna var också ättlingar till Abraham från hans äktenskap med Ketura och deras son Midjan, se -book='1' data-chapter='25' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='4' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 25:1–4]
Ruben återvände till brunnen men Josef var inte i brunnen och han rev sönder sina kläder [för att visa sin sorg och upprördhet].
De tog Josefs mantel och dödade en bagge och doppade manteln i blodet.
De skickade iväg den speciella manteln och tog den till deras far och sade: "Vi har funnit denna. Vet du om det är din sons mantel eller inte?"
Alla hans söner och hans döttrar steg upp för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas och han sade: "Jag ska gå ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), till min son och sörja." Och hans far grät över honom.
[Samtidigt var Josef vid liv.] Midjaniterna sålde honom i Egypten till Potifar, en av faraos generaler, chefen över livvakten.
Hon blev gravid och födde en son och han gav honom namnet Er. [Er betyder "vaken", antagligen var det ett barn som inte sov så mycket!]
Hon blev gravid igen och födde en son och hon gav honom namnet Onan [Uttalas "Ånan" och betyder "stark"].
Då sade Juda till Onan: "Gå in till din brors hustru och utför din plikt som hennes äkta mans bror och se till att din bror får avkomlingar (barn, ordagrant säd).
Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten från kvinnans hand, men han fann henne inte.
Då frågade han männen efter hennes plats och sade: "Var är tempelskökan som satt vid vägkanten i Einaim [stad i låglandet (hebr. Shefela), mellan Hebron och Timna]?"
    De svarade: "Det har inte funnits någon tempelsköka här."
Josef fann nåd (oförtjänt kärlek; favör) i hans ögon och blev hans personlige tjänare. [En position som finns väl dokumenterad i egyptisk litteratur.] Potifar utsåg Josef till arbetsledare (tillsyningsman) över sitt hus och allt som tillhörde honom gav han i hans hand [att ansvara över].
Från den tiden då Potifar utsåg Josef till arbetsledare i sitt hus och över allt han ägde, lät Herren (Jahve) egyptierns hus bli välsignat på grund av Josef. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, i huset och på fältet.
Det hände efter en tid att hans herres [Potifars] hustru kastade sina blickar på Josef och sade: "Ligg med mig!" [-book='20' data-chapter='7' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='27' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ords 7:6–27]
Han är inte större i detta hus än vad jag är, inte heller har han undanhållit mig något förutom dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna gör denna stora ondska och synda mot Gud (Elohim)?" [Josef argumenterar i flera punkter: Det skulle vara ett missbruk av förtroende, ett svek mot Potifar, något ondskefullt och även en synd mot Gud. Se även -book='2' data-chapter='20' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 20:14; -book='20' data-chapter='5' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ords 5–7.]
När hans herre hörde sin hustrus ord som hon talade till honom när hon sade: "Detta gjorde din tjänare mot mig", då upptändes hans vrede.
Josefs herre [Potifar] tog honom och satte honom i fängelset, platsen där kungens fångar hölls bundna. Han var nu där i fängelset. [Det är inte tydligt vem Potifar blir arg på. Kanske kände han till sin frus sätt. Enligt Yalkut Shimoni, en medeltida rabbin, gjorde Potifars dotter Asenat allt hon kunde för att upprätta och fria Josef från anklagelserna. När Josef senare blir fri från fängelset gifter han sig med Asenat som är Potifars dotter, se -book='1' data-chapter='41' data-verse='44' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 41:44. Tiden i fängelse var en prövning för Josef, den beskrivs i -book='19' data-chapter='105' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='19' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 105:17–19
    Berättelsen om Josef är fylld med cykliska mönster och upprepningar: Han har två drömmar (kap 37), han tyder två drömmar (kap 40), hans bröder gör två resor för att se honom (kap 42-43), och här är han oskyldigt fängslad en andra gång.]
Fängelsechefen satte Josef till att ansvara för alla fångarna (han gav dem i Josefs hand) och allt som gjordes där, det gjordes [beslutades, administrerades] genom honom.
Fängelsechefen tittade inte på (gjorde sig ingen oro för) något som var i hans (Josefs) hand, eftersom Herren (Jahve) var med honom och allt som han [Josef] gjorde lät Herren (Jahve) lyckas väl.
Han satte dem i förvar i generalens hus, chefen över livvakten, i fängelset, platsen där Josef var bunden.
Chefen över livvakten befallde Josef att vara med dem och han betjänade dem. Dagarna gick och de förblev i fängelset.
Josef kom till dem på morgonen och såg dem, och de såg bekymrade ut.
Han frågade faraos förmän som var med honom i fängelset i hans herres hus: "Varför ser ni så bekymrade ut idag?"
De sade till honom: "Vi har drömt en dröm och det finns ingen som kan tolka den."
    Josef sade till dem: "Tillhör inte uttydningen Gud (Elohim)? Berätta den (drömmen) för mig."
Munskänkarnas förman berättade sin dröm för Josef och sade till honom: "I min dröm såg jag vin framför mig,
och faraos bägare var i min hand och jag tog druvorna och pressade dem i faraos bägare och jag gav bägaren till faraos hand."
Om tre dagar ska farao lyfta upp ditt huvud och upprätta dig till din ställning (tjänst – hebr. ken; samma ord som översätts "fundament" i -book='2' data-chapter='30' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 30:18), du ska ge farao bägaren i hans hand så som du tidigare gjort, när du var hans förman.
För jag har verkligen blivit (oskyldigt) bortrövad från hebréernas land och inte heller här har jag gjort något som förtjänar att jag har hamnat i fängelsehålan." [Josef kände sig bortglömd. Han blev en slav som 17-åring, oskyldigt anklagad och kastad i fängelse. Först när han är 30 år blir han fri – 13 år är en lång tid! Människor kan glömma, men Gud glömmer inte -book='24' data-chapter='29' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='13' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jer 29:11–13.]
I den översta korgen fanns alla sorters bakat bröd för farao men fåglarna åt upp det i korgen på mitt huvud."
Om tre dagar ska farao lyfta upp (ta av) ditt huvud från dig, han ska hänga upp dig på trä och fåglarna ska äta upp allt ditt kött från din kropp."
Tre dagar senare, på faraos födelsedag, ställde han till fest för alla sina tjänare. Han "lyfte upp huvudet" (upphöjde) på sin förman över munskänkarna [återinsatte honom i tjänst, se -book='' data-chapter='' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 13] och "lyfte upp huvudet" (halshögg) på sin förman över bagarna.
Han återinsatte förmannen för munskänkarna i hans ämbete och han gav bägaren till faraos hand.
Men han hängde upp förmannen för bagarna [på trä – dödade honom], i enlighet med det som Josef uttytt för dem. [-book='1' data-chapter='40' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 40:19]
Men förmannen för munskänkarna kom inte ihåg Josef utan glömde bort honom.
De klena och utmärglade korna åt upp de välgödda och feta korna. Sedan vaknade farao.
De sju tunna och tomma slukade de sju frodiga och välmatade. Farao vaknade och förstod att det var en dröm. [Det var en skrämmande dröm.]
På morgonen var han orolig i sitt inre och sände efter och kallade på Egyptens spåmän (skrivare, från ordet för penna) och alla visa män. Farao berättade sin dröm men det fanns ingen som kunde uttyda den för farao.
[Förmannen till munskänkarna hörde om drömmarna och kom ihåg Josef.] Då talade förmannen för munskänkarna till farao och sade: "Jag kommer ihåg min försummelse idag,
farao var vred på sin tjänare och satte mig i fängelse i generalens hus, chefen över livvakten, mig och förmannen för bagarna.
Med oss var en ung man, en hebré, tjänare hos chefen över livvakten. När vi berättade för honom om våra drömmar, tydde han dem och berättade för var och en av oss uttydningen.
Då skickade farao efter och kallade på Josef och de skyndade sig att hämta honom från fängelsehålan. Han rakade sig och bytte kläder och kom inför farao.
Farao sade till Josef: "Jag har drömt en dröm och det finns ingen som kan uttyda den för mig. Jag har hört sägas om dig att när du hör en dröm kan du uttyda den."
Josef svarade farao och sade: "Det är inte i min egen kraft, men Gud ska ge farao ett fridsamt (shalom) svar (ett lugnande svar)."
De klena och utmärglade korna åt upp de sju första välgödda och feta korna.
De tunna och tomma slukade de sju frodiga och välmatade stjälkarna.
<mark><mark>-</mark></mark>
Jag berättade för mina spåmän (skrivare, från ordet för penna) men det var ingen som kunde ge mig en förklaring."
Josef sade till farao: "Faraos dröm är en. [De två drömmarna hör ihop.] Gud har [profetiskt] uppenbarat för farao vad han ska göra.
Detta är de ting jag talar med farao om, det som Gud är på gång att göra har han visat för farao.
Efter dem ska det komma sju år av hungersnöd och överflödet ska glömmas bort i Egyptens land och hungersnöden ska (istället) förtära landet.
Låt farao göra detta och låt honom utse tillsyningsmän över landet. Samla in en femtedel [spara 20%] från Egyptens land under de sju överflödande åren (då det blir stora skördar).
Låt dem samla all mat som skördas under de överflödande åren som kommer och lagra upp säden i faraos hand [i faraos lador] till mat i städerna och låt dem bevara (ta väl hand om) den.
Farao sade till Josef: "Eftersom Gud (Elohim) har visat dig allt detta, finns det ingen lika förståndig och vis person som du.
Vidare sade farao till Josef: "Se jag har satt dig över hela Egyptens land."
Farao tog sin signetring från sin hand och satte den på Josefs hand och klädde honom i praktfulla dräkter av fint linne och satte en guldkedja runt hans hals. [Istället för fängelsekläder får Josef fina linnekläder. Två gånger hade han förlorat sin mantel, nu får han en ny. Istället för fängelsets järnkedjor (-book='19' data-chapter='105' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 105:18) får han nu kedjor av guld!]
Han lät honom åka i den andra vagnen (vagnen bakom faraos egen vagn) som han hade och de ropade framför honom: "Avrech [knäböj]!" Och han satte honom över hela Egyptens land. [Ordet avrech är troligtvis ett egyptiskt ord som är en uppmaning att böja knä, ett sätt att visa respekt som i Egypten främst gällde vördnad för gudarna. Farao betraktades som en gud och genom att visa samma respekt för Josef upphöjs även han till en gudomlig status.]
Farao sade till Josef: "Jag är farao och utan din tillåtelse ska ingen man lyfta upp sin hand eller sin fot i hela Egyptens land."
Farao gav Josef namnet Zafenat-Panea [som betyder "uppenbarare av hemligheter"], och till hustru gav han honom prästen Potiferas dotter Asenat från On. Och Josef vandrade ut över Egyptens land. [Potiferas är en längre form av namnet Potifar. De tidigaste rabbinska traditionerna (Rashi, Rashbam och Alshish) säger att det var samma Potifar (-book='1' data-chapter='39' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 39:4, -book='1' data-chapter='39' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>20) som fängslade Josef.]
Han samlade upp all mat under de sju åren som var i Egyptens land och lagrade maten i städerna [nära där människorna bodde]. Markens mat som fanns runtomkring varje stad samlade han [strategiskt] in i den staden.
Josef gav sin förstfödda namnet Manasse, för Gud har fått mig att glömma min träldom och min fars hus. [Namnet Manasse betyder "få att glömma".]
Den andra gav han namnet Efraim, för Gud har gjort mig fruktsam i mina bedrövelsers land. [Namnet Efraim betyder "dubbel frukt".] [Guds ordning är först Manasse, sedan Efraim. Först måste vi "glömma" och komma över det som varit, förräderiet, de falska anklagelserna, fängelset och det orättfärdiga behandlandet innan vi kan bära frukt. Istället för att söka hämnd, måste vi förlåta våra bröder och föda "Manasse", se -book='50' data-chapter='4' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Fil 4:8.]
Hungersnöden var över hela jorden. Men Josef öppnade upp alla förrådshus och sålde till egyptierna. Hungersnöden var svår i Egyptens land.
Men Benjamin, Josefs [yngre] bror, sände Jakob inte iväg med sina bröder för han sade (tänkte för sig själv): "Tänk om någon olycka ska drabba honom." [Benjamin och Josef var helbröder – Rakel var deras mor.]
Josef såg sina bröder och kände igen dem, men gjorde sig själv oigenkännlig för dem och talade hårt (med myndig röst) till dem och han sade till dem: "Varifrån kommer ni?" och de svarade: "Från Kanaans land för att köpa mat."
Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom.
Josef kom ihåg drömmarna som han hade drömt om dem [-book='1' data-chapter='37' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='11' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:5–11] och sade till dem: "Ni är spioner som kommer för att se landets nakenhet (var svagheterna finns)."
Sänd en av er och låt honom hämta er bror och ni ska vara bundna för att era ord ska prövas, huruvida det är sanning i er, annars, så sant farao lever, är ni verkligen spioner."
Han satte dem alla tillsammans i förvar i tre dagar.
På tredje dagen sade Josef till dem: "Gör detta så får ni leva, för jag fruktar (vördar) Gud (Elohim),
och ta med er yngsta bror till mig, så ska era ord bli prövade och ni ska inte dö." De gjorde så. [Simon, den näst äldste sonen, lämnas kvar i Egypten, se -book='' data-chapter='' data-verse='36' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 36.]
Ruben svarade dem och sade: "Talade jag inte till er och sade att ni inte skulle synda mot barnet, men ni lyssnade inte? Därför utkrävs hans blod"
[Josef blev djupt rörd av vad han hörde.] Han vände sig ifrån dem och grät. Han återvände till dem och talade till dem och tog Simon från dem och band honom inför deras ögon. [Simon betyder "den som hör". Josef prövar sina bröder om de skulle överge Simon, på samma sätt som de övergav honom. Simon var känd för sin hårdhet, se -book='1' data-chapter='34' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 34:25; -book='1' data-chapter='49' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='7' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>49:5–7. Kanske var det han som var den drivande bakom hur bröderna behandlade Josef 20 år tidigare.]
Sedan befallde Josef att man skulle fylla deras kärl med säd och ge tillbaka varje mans pengar i hans säck och ge dem matsäck för resan, och så gjordes för dem.
De lastade sina åsnor med sin säd och reste därifrån.
När en av dem öppnade sin säck på rastplatsen för att utfodra sin åsna, upptäckte han sina pengar och se, de låg överst i säcken.
De kom tillbaka till sin far Jakob, i Kanaans land, och berättade för honom allt som hade hänt dem och sade:
"Mannen, herren i landet, talade hårt (med myndig röst) till oss och tog oss för att vilja spionera på landet.
Mannen, herren i landet sade till oss, härigenom ska jag veta att ni är ärliga män, lämna en av era bröder hos mig och ta med er säd för hungersnöden i era hus och gå er väg.
Ta med er yngste bror till mig, då ska jag veta att ni inte är spioner utan ärliga män. Då ska jag befria er bror till er och ni kan röra er i landet."
När de tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung i sin säck. När de och deras far såg penningpungarna blev de rädda.
Jakob, deras far, sade till dem: "Ni har berövat mig på mina barn. Josef finns inte och Simon finns inte och nu vill ni ta bort Benjamin. Över mig har allt detta kommit (allt detta har drabbat mig)."
Ruben talade till sin far och sade: "Du ska dräpa mina två söner om jag inte för honom tillbaka till dig. Ge honom i min hand och jag ska föra tillbaka honom till dig." [Ruben hade fyra söner, så hebreiskan antyder "två av mina söner".]
Jakob svarade: "Min son [Benjamin] ska inte gå ner med dig, för hans bror är död och han är den ende som är kvar, om något ont drabbar honom på vägen som ni går, då störtar ni ner mina gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats)." [Josef och Benjamin är Rakels enda söner som hon födde åt Jakob. Eftersom Rakel var hans första kärlek, se -book='1' data-chapter='29' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 29:18, är dessa två söner extra viktiga för honom. Hon dog dessutom i barnsäng när Benjamin föddes.]
När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten sade deras far till dem: "Gå igen och köp oss lite mat."
Om du sänder vår bror med oss ska vi gå ner och köpa dig mat,
De svarade: "Mannen frågade detaljerat om oss och angående vår släkt och sade: Lever er far fortfarande? Har ni ytterligare en bror? Vi svarade honom med dessa ord. Skulle vi på något sätt kunna veta att han skulle säga: För hit er bror?"
Ta med er dubbla summan pengar i er hand och de pengarna som kom tillbaka överst i era säckar. Måhända var det ett misstag.
Ta också er bror [Benjamin] och stå upp och gå igen till mannen.
Må Allsmäktig Gud (El Shaddai) ge er evig nåd (gränslös barmhärtighet) inför den mannen [som ju är Josef – ännu dold för dem], så att han befriar er andra bror [Simon, se -book='2' data-chapter='42' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 42:19, -book='2' data-chapter='42' data-verse='36' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>36] och Benjamin. Och för min del – om jag blir barnlös (berövas mina barn), så är jag barnlös (berövad)." [Jakob förtröstar på att Guds vilja ska få ske, se -book='12' data-chapter='7' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Kung 7:4; -book='17' data-chapter='4' data-verse='16' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Est 4:16.][Detta är första gången som det hebreiska ordet rachamim förekommer i GT. Det betyder evig nåd, obegränsad barmhärtighet, gränslöst medlidande, oändligt förbarmande. Då ordet står i plural finns det ingen början och inget slut, det är omöjligt att räkna, det saknar begränsningar. Därav översättningar som på olika sätt uttrycker detta med adjektiv som evig, oändlig, gränslös m.m. Huvudbetydelsen i ordet är nåd, men hebreiskan har fem olika rötter för detta ord. Just denna rot betonar att nåden innebär barmhärtighet, medlidande och förbarmande.
    Rachamim delar även rot med ordet för livmoder rechem. Det ger nåden i detta uttryck ytterligare en dimension av att vara värnande och beskyddande på samma sätt som livmodern är det lilla, hjälplösa och värnlösa barnets beskydd. På samma sätt som det ofödda barnet också är helt beroende av navelsträngen för att få näring, ligger i detta ord för nåd även en dimension som visar att vi är helt och hållet beroende av Guds eviga nåd för att ens överleva! Det gör att barmhärtigheten, medlidandet och förbarmandet får mycket djupare dimensioner än en allmän välvilja.]
Männen [de tio bröderna] tog gåvorna och de tog dubbla summan pengar i sina händer samt Benjamin och steg upp och gick ner till Egypten och stod inför Josef.
När Josef såg Benjamin med dem sade han till betjänterna i sitt hus: "För in männen i huset, slakta ett djur och gör i ordning köttet, för männen ska äta middag med mig idag."
Mannen gjorde som Josef bett honom och han förde in männen i Josefs hus.
Männen [bröderna] var rädda eftersom de fördes in i Josefs hus och de sade: "På grund av pengarna som lagts tillbaka i våra säckar första gången har vi förts in, för att han ska kunna söka en anledning mot oss och överfalla oss och ta oss som slavar med våra åsnor."
men det hände att när vi kom till rastplatsen, öppnade vi våra säckar och var och en fann sina pengar överst i sin säck, våra pengar i full vikt. [1 Mos 42:26-28] Vi har nu tagit med oss dem tillbaka i våra händer.
Josef svarade: "Frid (shalom) vare med er, frukta inte. Er Gud (Elohim) och era fäders Gud har gett er skatter i era säckar. Jag hade era pengar." Sedan förde han ut Simon till dem.
Tjänaren tog in bröderna i Josefs hus och gav dem vatten och de tvättade sina fötter och han gav deras åsnor foder.
De gjorde i ordning sina gåvor inför Josefs ankomst vid middagstiden, för de hörde att de skulle äta mat där.
När Josef kom hem tog de fram gåvorna som var i deras händer och förde in dem i huset och böjde sig ner inför honom, ända till marken.
Han lyfte upp sina ögon och såg sin bror Benjamin, hans [egen] mors [Rakels] son, och sade: "Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?" Han sade vidare: "Må Gud (Elohim) visa nåd (oförtjänt kärlek, trofasthet – -id='H2603a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>chanan) mot dig min son."
Han befallde husets tjänare och sade: "Fyll männens säckar med mat, så mycket som de kan bära, och lägg var och ens pengar överst i säcken.
Lägg sedan min bägare, silverbägaren, överst i den yngstes säck och hans pengar för säden." De gjorde så som Josef hade sagt.
När de hade kommit ut ur staden och inte hunnit så långt, sade Josef till sin tjänare: "Gå efter männen och när du kommer ikapp dem ska du säga till dem: 'Varför har ni lönat gott med ont?
När han kom ikapp dem talade han dessa ord till dem.
Då skyndade de sig, var och en, att ta ner sin säck på marken och var och en av dem öppnade sin egen säck.
Juda svarade: "Vad kan vi säga till vår herre? Vad ska vi tala? Hur ska vi förklara oss själva (rättfärdiga oss)? Gud har funnit dina tjänares missgärningar, vi är min herres slavar, både vi och den i vars hand bägaren blev funnen."
Min herre frågade sin tjänare och sade: 'Har ni en far eller en bror?'
Vi sade till min herre: 'Ynglingen kan inte lämna sin far, för om han lämnar sin far kan hans far dö.'
När dina tjänare kom till vår far berättade vi min herres ord för honom.
om ni tar denne enda ifrån mig också och något drabbar honom så för ni ner mitt gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats).'
då kommer det bli hans död, om han ser att inte ynglingen är med. Din tjänare [jag Juda] kommer att dra ner de gråa håren på din tjänare, vår far [Jakob], med sorg till Sheol (underjorden).
Din tjänare blev en garant för ynglingen gentemot min far och jag sade: 'Om jag inte för tillbaka honom till dig ska jag bära skulden och skammen för min far för evigt.' [-book='1' data-chapter='43' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 43:9]
Hur ska jag kunna gå upp till min far om ynglingen inte är med mig? Annars måste jag se på det onda som kommer över min far."
Han grät högljutt så att egyptierna hörde och faraos hus hörde.
Josef sade till sina bröder [på hebreiska]: "Jag är Josef! Lever min far fortfarande?" Hans bröder kunde inte svara honom, de stod där förskräckta (chockade) framför honom.
Josef sade till sina bröder: "Kom närmare mig", så de kom nära [så Josef kunde viska till dem utan att egyptierna skulle höra deras konversation]. Då sade han [i låg ton]: "Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. [-book='1' data-chapter='37' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='28' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 37:25–28]
Var inte ledsna och arga på er själva för att ni sålde mig hit. Gud har sänt mig före er för att bevara människors liv.
Jag ska försörja dig där, för det är fortfarande 5 år kvar av hungersnöden. Annars blir du fattig, du, ditt hushåll och allt som du har.
Ni ska berätta för min far om all min härlighet i Egypten, och om allt som ni har sett och ni ska skynda er att föra min far hit."
Farao sade till Josef: "Säg till dina bröder: 'Detta ska ni göra; lasta era djur och gå till Kanaans land,
och ta er far och ert hushåll och kom till mig. Jag ska ge er det goda i Egyptens land och ni ska äta det feta i landet. [-book='26' data-chapter='34' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Hes 34:3]
Du är också befalld (får uppdraget), gör detta. Ta er vagnar från Egyptens land för era små och för era fruar och för hit er far och kom.
Så sände han iväg sina bröder och de reste och han sade till dem: "Se till att ni inte blir oroliga, börjar att skaka (darra) på vägen."
De berättade alla Josefs ord som han hade sagt till dem. När han såg vagnarna som Josef hade sänt för att bära honom, blev Jakobs, deras fars, ande förnyad (återupplivad) i honom.
Jakob steg upp från -toggle="modal" data-place-id=269>Beer-Sheva och Israels söner bar Jakob, sin far, och deras små och deras fruar i vagnarna som farao hade sänt för att bära honom.
De tog sin boskap och sina ägodelar, som de hade fått i Kanaans land, och kom till Egypten, Jakob och hans säd (avkomma, barn) med honom,
Detta är Zilpas söner, som Laban gav till sin dotter Lea, och som hon födde till Jakob – totalt 16 personer (själar, liv).
Dessa är Bilhas söner, som Laban gav till sin dotter Rakel, och som hon födde till Jakob – totalt 7 personer (själar, liv).
Han [Jakob] sände Juda [vars namn betyder lovprisning] före honom till Josef, för att visa vägen framför honom till Goshen och de kom till Goshens land.
Israel sade till Josef: "Nu kan jag dö när jag har sett ditt ansikte och att du är vid liv."
Egyptens land ligger framför dig, se till att din far och dina bröder bor i den bästa delen av landet. Låt dem bo i Goshens land. Om du vet om (känner till) några duktiga män ibland dem, så gör dem till chefer över min boskap."
Josef tog in sin far Jakob och satte honom framför farao och Jakob välsignade farao. [Abraham är satt att bli en välsignelse för alla familjer på jorden, se -book='1' data-chapter='12' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:3. Jakob, Abrahams barnbarn, talar nu ut en välsignelse över farao.]
Jakob svarade farao: "Dagarna och åren av min vandring är 130 år. Få och onda har dagarna av mitt liv varit och jag har inte uppnått dagarna och åren av mina förfäders liv, de dagar som de vistades (på jorden)."
Jakob välsignade farao och gick ut från faraos ansikte.
Josef etablerade sin far och sina bröder och gav dem besittningar i Egyptens land, i den bästa delen av landet, i landet Rameses [som senare blev en stad i området som också kallas Goshen vid Nilens deltaområde, se -book='2' data-chapter='1' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 1:11; -book='2' data-chapter='12' data-verse='37' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>12:37], som farao hade befallt.
Josef försåg sin far och sina bröder och hela hans fars hushåll med bröd, i enlighet med vad de behövde för sina små.
Josef samlade in alla pengar som fanns i Egyptens land och i Kanaans land, för den säd som de köpte. Och Josef tog in pengarna till faraos hus.
De förde sin boskap till Josef och Josef gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, boskap, småboskap och deras åsnor. Han gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap det året.
Varför skulle vi dö inför dina ögon, både vi och vår mark? Köp oss och vår mark för bröd, och vi och vår mark ska vara faraos slavar. Ge oss bröd så att vi kan leva och inte dö och så att marken inte blir ödelagd."
Josef köpte Egyptens mark till farao eftersom egypterna, alla män, sålde sina fält på grund av att svälten var så svår för dem. Så blev marken faraos.
Angående folket, förflyttade han dem stad för stad från den ena änden av Egyptens gräns till den andra.
Endast prästernas mark köpte han inte (löste inte in), eftersom prästerna hade sin del från farao och åt den ranson som farao gav dem. Därför sålde de inte sin mark.
Sedan sade Josef till folket: "Se, jag har idag köpt er och er mark till farao. Här är säd åt er och ni ska beså marken.
Josef upprättade en stadga angående Egyptens land denna dag, att farao ska ha en femtedel, bara prästernas mark ska inte tillhöra farao.
[På Abraham, Isak och Jakobs tid är traditionen att den förstfödde blir det nästa huvudet i familjen och ärver namn, status och sin fars egendom. Som vi redan sett flera exempel på i Första Mosebok väljer Gud att överraska. I detta stycke följer Josef traditionen och placerar Manasse, hans förstfödde, på den högra sidan för att ta emot den största välsignelsen. Jakob korsar då sina armar och välsignar Efraim med sin högra hand. Josef tar för givet att det är ett misstag, men Jakob vet exakt vad han gör.] Efter allt detta kom man till Josef och sade: "Se, din far är sjuk." Då tog han med sig sina två söner Manasse och Efraim.
och sade till mig: 'Se, jag ska göra dig fruktsam och föröka dig, och av dig ska jag göra ett helt kompani (en stor skara eller en hel armé) av människor, och jag ska ge detta land till din säd efter dig som en evig egendom.'
När Israel [Jakob] fick se Josefs söner frågade han: "Vilka är dessa?"
Nu var Israels ögon grumliga på grund av hög ålder så att han inte kunde se. Han förde dem nära honom och han kysste dem och omfamnade dem.
Israel sade till Josef: "Jag trodde inte att jag skulle få se ditt ansikte och se, Gud har låtit mig se din säd (dina söner) också!"
Josef tog ner dem från sina knän och föll ner (böjde sig) med sitt ansikte mot marken.
Josef tog dem båda, Efraim i sin högra hand mot Israels vänstra hand, och Manasse i sin vänstra hand mot Israels högra hand, och förde dem nära honom.
Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud – som var den yngre – och sin vänstra hand på Manasses huvud, så att han korsade sina händer, för Manasse var den förstfödde.
Han välsignade Josef och sade:
"Guden (Elohim; i bestämd form) inför vilken mina fäder
    Abraham och Isak vandrade,
Guden (Elohim; i bestämd form) som har varit min herde
    hela mitt långa liv till denna dag,
ängeln (budbäraren) som återlöste (friköpte) mig från allt ont (all ondska)
    – må han välsigna ynglingarna,
och låt mitt namn nämnas i dem
    och min fars namn Abraham och Isak,
    och låt dem växa till i stort antal (bli många) över (mitt på) jorden."[Här används hebreiska verbet gaal – återlösa, första gången i Bibeln. Substantivet på samma rot – återlösare, är ett av namnen på Jesus. Hans uppdrag på korset var att återlösa oss, se -book='43' data-chapter='1' data-verse='29' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 1:29; -book='49' data-chapter='1' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ef 1:7; -book='58' data-chapter='9' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Heb 9:12. Därför är det betydelsefullt att just uttrycket "allt ont" finns här där ordet gaal förekommer för första gången i GT. Det pekar profetiskt på vad som ligger i Guds frälsningsplan.]
När Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, ogillade han det (det var något ont i hans ögon), så han tog tag i sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses huvud.
Han välsignade dem den dagen och sade:
"Av dig ska Israel välsigna och säga:
'Gud (Elohim) ska göra dig som Efraim och som Manasse', och han satte Efraim före Manasse.
Israel sade till Josef: "Se, jag dör men Gud (Elohim) ska vara med dig och föra dig tillbaka till dina fäders land.
Jakob kallade på sina söner och sade: Samla ihop er tillsammans, så att jag kan tala om för er vad som ska ske (hända) med er vid dagarnas slut. [Redan från födseln hade Jakobs liv varit kantat med stridigheter inom familjen men även en brottningskamp med Gud, se -book='1' data-chapter='25' data-verse='26' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 25:26, -book='1' data-chapter='25' data-verse='33' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>33; -book='1' data-chapter='28' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>28:12; -book='1' data-chapter='32' data-verse='25' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>32:25. Här i livets slutskede profeterar han från djupet av sin ande över sina söner. Profetiorna baseras både på deras karaktär och handlingar. Dessa ord är både välsignelser över sönerna och profetior om framtiden, därav uttrycket vid dagarnas slut, eftersom en del av det som sägs inte kommer att fullbordas förrän i ändens tid.]
Han såg en viloplats att den var god (bördig, bekväm)
    och att landet var tilltalande (vackert, prunkande, rofyllt).
Han böjde sina skuldror till att bära (bördor)
    och blev en plikttrogen tjänare i sitt arbete. [Ordet fårfållor (hebr. mispetayim) i -book='' data-chapter='' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 14 är svåröversatt. Ordet står i dualis, vilket verkar betyda att åsnan har lagt sig mellan två föremål/platser av samma sort. Eftersom -book='' data-chapter='' data-verse='15' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 15 talar om viloplats och bördor kan betydelsen ha med dessa ord att göra. Isaskars söner omnämns att de var "män som förstod tidens tecken och insåg vad Israel borde göra", se -book='13' data-chapter='12' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Krön 12:13.]
genom din fars Gud (El) som hjälper dig,
    och den Allsmäktige (Shaddai) som ska välsigna dig
med välsignelser från himlarna därovan,
    välsignelser från djupet [underjordiska källor] som vilar (breder ut sig) därunder,
    välsignelser från bröst och moderliv.
Alla dessa är Israels tolv stammar, och detta är det som deras far talade till dem och välsignade dem, var och en i enlighet med hans välsignelse, välsignade han dem. [Detta är första gången frasen "Israels tolv stammar" används. När landet så småningom delas upp inkluderas inte Levi; däremot blir Josefs två söner ledare för två stammar. Manasse och Efraim tar Josefs och Levis plats.]
Han befallde och sade till dem: "Jag är på väg att samlas till mitt folk, begrav mig med mina fäder i grottan som finns på hettiten Efrons fält,
i grottan på Machpelas fält framför Mamre, i Kanaans land som Abraham köpte med fältet från hettiten Efron som en egendom och begravningsplats.
Där begravde de Abraham och Sara, hans hustru. Där begravde de Isak och Rebecka, hans hustru, och där begravde jag Lea.
När Jakob hade slutat att befalla sina söner, samlade han ihop (drog upp) sina fötter i sängen och andades sitt sista andetag och blev samlad till sitt folk.
Josef befallde sina tjänare, läkarna, att balsamera hans far och läkarna balsamerade Israel [Jakob].
Det tog 40 dagar, vilket är så många dagar en balsamering tar. Egyptierna grät över honom i 70 dagar. [De 70 dagarna inkludera troligtvis de 40 dagar som det tog att balsamera, följt av 30 dagars sorg, se -book='5' data-chapter='34' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 34:8.]
Min far tog en ed av mig och sade: "Se, jag ska snart dö. Du måste begrava mig i min grav som jag har grävt ut för mig själv i Kanaans land" Så, vänligen, låt mig nu gå upp och begrava min far och sedan återvända."
Farao svarade: "Gå upp och begrav din far i enlighet med eden som du gav honom."
Josef gick upp och begravde sin far, och med honom gick faraos tjänare upp, de äldste i hans hus och alla äldste i Egyptens land,
När landets invånare, kananéerna, såg sorgen på Atads tröskplats sade de: "Detta är en djup sorg för egypterna." Därför fick den namnet Evel-Mitsraim (betyder Egyptens klagan eller sorgesång), som ligger bortom Jordanfloden.
Hans söner bar honom till Kanaans land och begravde honom i grottan på Machpelas fält, som Abraham köpte med fältet som en egendom och begravningsplats från hettiten Efron, framför Mamre.
Efter att han begravt sin far, återvände Josef till Egypten, han och hans bröder och alla som gått upp med honom för att begrava hans far.
När Josefs bröder såg (började inse konsekvenserna av) att deras far [Jakob] var död, sade de: "Vad händer om Josef hatar oss (är bitter och långsint) och nu kommer att hämnas för allt ont vi gjort mot honom?"
Var inte rädda, jag ska försörja er och era barn." Sedan tröstade Josef dem och talade till deras hjärta (uppmuntrade dem). [Samma tanke utvecklas av Paulus i -book='45' data-chapter='8' data-verse='28' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Rom 8:28. Gud vänder det som var tänkt att skada till att verka för hans syften.]
Josef sade till sina bröder: "Jag dör men Gud (Elohim) ska verkligen besöka er (hebr. -id='H6485a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>paqad -id='H6485a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>paqad) och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.
Josef tog en ed av Israels söner och sade: "Gud ska verkligen besöka er och då [när ni lämnar Egypten] ska ni bära med er mina ben härifrån" [Hebr. -id='H6485a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>paqad är ett rikt ord som betyder att se, besöka, komma ihåg och kan även användas för att räkna och mönstra. Ordet upprepas två gånger både här och i-book='' data-chapter='' data-verse='24' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 24, detta förstärker och försäkrar att Gud ska se och beskydda israeliterna.]
Så dog Josef, han blev 110 år. De [följde den egyptiska seden och] balsamerade honom och lade honom i en kista i Egypten. [Utifrån undersökningar av mumies var livslängden i Egypten 40-50 år. När israeliterna flera hundra år senare lämnar Egypten fullföljer Mose detta löfte, se -book='2' data-chapter='13' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 13:19, och Josef blir begravd i Shechem, se -book='6' data-chapter='24' data-verse='32' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jos 24:32. Berättelsen om Josef avslutas med att israeliterna kommer till Egypten. Här lever de i generation efter generation, medvetna om att deras framtid är i ett annat land – ett löftesland som de flesta av dem inte sett.]

2 Moseboken (1024)

Egypten fick en ny kung som inte kände till Josef [hur han räddat landet från hungersnöd och gjort Egypten till ett mäktigt rike]. [Jakobs son Josef såldes som slav av sina egna bröder. Men trots motgångar välsignade Gud honom i Egypten och han blir till sist faraos högra hand. Han hade fått förmåga att tyda drömmar. Under sju goda år byggde landet upp ett spannmålslager som gjorde att de klarade sju svåra år då skördarna slog fel. Man sålde även till kringliggande länder vilket gjorde Egypten rikt, se -book='1' data-chapter='40' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 40–41. I den egyptiska historien skedde ett tydligt skifte mellan den sjuttonde och artonde dynastin. Hyksosfolket som regerat Egypten under 100 år besegrades. Den nya kungen skulle i så fall vara farao Amose som kom till makten i det nya riket någon gång omkring 1550 f.Kr.]
[Planen för att minska folkmängden var hårt arbete och fattigdom, vilket indirekt skulle leda till att många dog i förtid.] Därför satte man slavdrivare över israeliterna för att förtrycka dem med hårt arbete. De tvingade dem att bygga förråddsstäderna Pitom och Ramses [för att härbärgera skördar] åt farao.
Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig. På grund av detta kände sig egyptierna ännu mer hotade.
Israeliterna tvingades då till ren slavtjänst.
Egyptierna förbittrade israeliternas liv genom att ge dem tungt arbete med lera och tegel och alla möjliga sorters arbete på fälten. De plågade sina israeliska slavar tills allt arbete var gjort.
Han sade: "När ni hjälper de hebreiska kvinnorna vid förlossningen ska ni se efter om det är en pojke eller flicka. Är det en pojke så döda honom, är det en flicka så låt henne leva."
Men barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud och gjorde inte som egyptiernas kung befallt dem, utan lät pojkarna leva.
Då kallade kungen till sig dem igen och sade: "Varför gör ni så att pojkarna får leva?"
Eftersom barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud, lät Gud deras hus växa.
En man från Levis släkt gifte sig med en dotter från Levis släkt. [Mannen hette Amran och kvinnan Jokebed, se -book='2' data-chapter='6' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 6:20. Levi var den stam som var avdelad att vara präster och lovsångare. Mellan vers ett och två passerar sexton år. Familjen har två barn, tonårsdottern Mirjam och sonen Aron som är tre år, se -book='2' data-chapter='2' data-verse='8' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 2:8; -book='2' data-chapter='7' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>7:7.]
Hustrun blev gravid [för tredje gången] och födde en son. När hon såg att han var frisk (vacker, god) gömde hon honom i tre månader.
När hon inte längre kunde dölja honom, tog hon en korg av papyrusgräs och strök på jordbeck och tjära [för att göra den vattentät]. Sedan lade hon barnet i korgen (arken) och satte ut den i vassen vid strandkanten [av floden Nilen]. [Samma hebreiska fras (tov moed) som när Gud sade "det är mycket gott" när han skapat människorna i -book='1' data-chapter='1' data-verse='31' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 1:31 använder Jokebed här när hon säger att hennes barn var "mycket vackert". Även ordet för "korg" (hebr. teva) som Mose mor gör i ordning, används i -book='1' data-chapter='6' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 6:14 om arken som räddade Noa och hans familj.]
Då kom faraos dotter ner för att bada i floden. Hennes väninnor (unga kvinnor) gick [vidare] längs med strandkanten. När faraos dotter fick se korgen i vattnet skickade hon dit sin tjänarinna för att hämta den.
När hon öppnade den såg hon den lille pojken. Han grät och hon fick medlidande med honom och sade: "Detta är ett av de hebreiska barnen."
Då sade hans syster [Mirjam] till faraos dotter: "Ska jag gå och hämta en hebreisk ammande kvinna, så hon kan amma barnet åt dig?"
Faraos dotter sade till henne: "Ja gå." Då gick den unga tonårsflickan och kallade dit barnets moder.
Faraos dotter sade till henne [Jokebed, barnets mor]: "Tag med dig detta barn och amma det åt mig, jag ska ge dig lön för det." Så kvinnan tog barnet och ammade det.
Han tittade sig omkring, och när ingen såg på slog han ihjäl egyptiern och gömde kroppen i sanden.
Han svarade: "Vem har satt dig till herre och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern [igår]?"
    Då greps Mose av panik och tänkte: "Det jag har gjort måste ha blivit känt."
[Hans farhågor stämde och ryktet spred sig fort.] När farao fick höra vad som hänt, ville han döda Mose. Men Mose flydde undan farao [österut] ända till midjaniternas land där han stannade. Där satte han sig ner vid en brunn.
Nu var det så att prästen i Midjan hade sju döttrar. [Mose satt vid brunnen och vilade sig efter sin resa.] Döttrarna kom och öste upp vatten och fyllde hoarna för att vattna fåren åt sin far.
När några herdar kom och körde i väg dem, försvarade Mose dem och hjälpte sedan till att vattna deras får.
De svarade: "En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. [De andra herdarnas trakasserier mot dem verkade vara något de var vana vid.] Han öste även upp vatten och vattnade fåren åt oss."
Då sade han till sina döttrar: "Var är han nu? Varför lämnade ni honom [där vid brunnen]? Gå och hämta honom och bjud in honom på middag."
[De hittade Mose och han tackade ja till inbjudan.] Mose var villig (kom överens om) att stanna hos prästen. Mose fick [så småningom prästen] Jetros dotter Sippora till hustru.
Hon födde en son och han gav honom namnet Gershom, "eftersom jag är en främling i detta land", sade han. [Mose hade nu blivit en medborgare hos midjaniterna, långt borta från både landet Egypten och hans eget folk, israeliterna. På hebreiska är ger främling och shom där, så sammantaget är Gershom "Jag var en främling där" i det land där hans son föddes. Enligt Demetrius, en historiker i Alexandria 225 f.Kr., så kom namnet Midjan från en av Abrahams söner. Han skriver också att Mose och Sippora båda härstammade från Abraham. Mose i sjunde och Sippora i sjätte led.]
När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob.
Gud såg situationen som israeliterna var i, och brydde sig om (förstod, glömde inte) dem.
Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, som var präst i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds berg Horeb. [Mose är nu 80 år, han lämnade Egypten vid 40-års ålder och har vallat sin svärfars får sedan dess, se -book='44' data-chapter='7' data-verse='30' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Apg 7:30. Horeb är ett annat namn för Sinai berg. Här var han nu som en enkel herde då Gud kallar honom att bli en herde för Israels folk och föra dem hit. Det var på Sinai berg Gud senare skulle ge dem lagen och bekräfta sitt förbund.]
Så Mose tänkte (sade till sig själv): "Jag går dit (lämnar flocken) för att se denna märkliga syn! Varför brinner inte törnbusken upp?"
Herren sade: "Jag har verkligen sett (det har inte undgått mig) hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop, på grund av deras slavdrivare. Jag känner väl till deras lidande.
Se, israeliternas rop har nått mig, och jag har också själv sett hur egyptierna förtrycker (torterar) dem.
Därför ska du gå nu, så jag kan sända dig till farao och du ska föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten." [Nu följer en dialog mellan Mose och Gud. Mose kommer med fyra ursäkter till varför han inte vill gå och till sist säger han rent ut, sänd någon annan, se -book='2' data-chapter='4' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 4:13.]
Men Mose sade till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra israeliterna ut ur Egypten?"
Gud svarade: "Jag ska verkligen vara med dig (jag är med nu och kommer alltid att vara med dig). Detta ska vara tecknet för dig att jag har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna Gud på detta berg." [Detta är inledningen till Guds förklaring av sitt namn. Det viktiga är inte tjänarens kvalifikationer, utan vem Gud är och att han är med sin tjänare, då är inget omöjligt.]
Gå nu och kalla samman Israels äldste och säg till dem: 'Herren, era fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har uppenbarat sig för mig och sagt att jag har sett vad som händer er i Egypten,
och att jag har beslutat att föra er bort från förtrycket i Egypten upp till
kananéernas,
hettiternas,
amoréernas,
perisséernas,
hivéernas och
jevuséernas land. Till ett land som flödar av mjölk och honung.'
Men jag vet [redan] att Egyptens kung inte kommer låta er gå frivilligt. Nej, inte ens av en mäktig hand [någon mänsklig armé].
Så jag ska sträcka ut min hand och slå Egypten med en serie av iögonfallande tecken. Sedan ska han släppa er.
Jag ska göra så att egyptierna kommer att behandla detta folk [som är mitt folk] väl. När ni lämnar Egypten, ska ni inte gå därifrån tomhänta.
Varje [hebreisk] kvinna ska fråga sin [egyptiska] grannfru, och andra kvinnor som råkar vara i hennes hus, efter föremål av silver guld och även kläder. Dessa ska ni klä era söner och döttrar med. På det sättet ska ni plundra egyptierna [på det som tillhör er, det som undanhållits er genom slaveriet]."
Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun, och jag ska vara med din mun och med hans mun, och jag ska lära er båda två vad ni ska göra.
Du ska också ta denna stav i din hand, med den ska du göra tecknen."
Herren sade till Mose medan han var i Midjan: "Gå tillbaka till Egypten. [Jag försäkrar dig:] Alla de män som var ute efter att ta ditt liv lever inte längre." [Mose var nu åttio år gammal. De som fyrtio år tidigare ville döda Mose var nu döda, se -book='2' data-chapter='2' data-verse='15' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 2:15. Det kan vara Amenotep I och hans efterträdare Amenotep II, och i så fall är den nuvarande farao Amenotep III. En intressant detalj är att hans förstfödda son Tutankhamun dog bara 18-19 år gammal, vilket stämmer bra in på den tionde plågan i kapitel 12.]
Jag har sagt till dig att släppa min son, så att han kan frambära offer åt mig. Men du har vägrat, och därför ska jag döda din förstfödde son.' " [Texten i -book='' data-chapter='' data-verse='22' data-chapterend='' data-verseend='33' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 22–33 är riktad till farao. Den andra delen kan dock vara riktad både till farao och Mose. Farao släppte folket motvilligt först efter 10 plågor, men det är motvilligt Mose ger sig av tillbaka till Egypten. Det går att hitta 10 punkter där Mose förhalar och motsätter sig uppdraget. Den tionde är i nästa vers när de stannar.]
Då tog Sippora en vass flintbit och skar bort förhuden på sin son och strök (vidrörde) honom [Gershom eller Mose] ned till foten med den och sade: "Du är min blodsbrudgum." [Hebreiska ordet för "strök" är samma ord som används i -book='2' data-chapter='12' data-verse='22' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 12:22 där israeliterna "stryker" lammets blod på dörrposterna för att den förstfödde inte ska dö.]
Mose berättade för Aron allt som Herren hade sänt honom att säga och alla tecken han hade fått befallning att utföra.
Sedan gick Mose och Aron därifrån [till Egypten] och kallade samman israeliternas äldste.
Aron upprepade allt vad Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folket,
och folket trodde [på Mose och Arons ord]. När de hörde att Herren hade tagit sig an israeliterna och att han hade sett hur de led, föll de ner och böjde sig ner och tillbad [i tacksägelse till Gud].
En tid därefter gick Mose och Aron till farao och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära."
Men farao [som själv ansåg sig vara en gud] svarade: "Vem är Herren (Jahve). Varför skulle jag lyda honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel."
Kungen i Egypten svarade dem: "Mose och Aron, varför har ni gjort så att folket slutat arbeta [gett dem falska förhoppningar]? Gå tillbaka till ert slavarbete!"
Farao sade [till dem eller tänkte för sig själv]: "Befolkningen är stor, och ni vill att de ska slippa arbeta!"
Samma dag kommenderade han [de egyptiska] slavdrivarna som var över folket och [de israeliska] förmännen [som ledde sina landsmän, se -book='' data-chapter='' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 14]:
Ni ska dock kräva samma mängd tegel av dem som förut, minska inte kvoten. De är lata, det är därför de ropar: 'Låt oss gå och offra till vår Gud.'
De israeliska förmännen förstod att de var illa ute när de blev tillsagda att arbetsbördan inte skulle lätta. De var tvungna att göra lika mycket tegel varje dag som de gjort tidigare.
När förmännen lämnat farao gick de på en gång till Mose och Aron som väntade på dem.
De sade: "Låt Herren se och döma vad ni gjort. På grund av er ser farao och hans tjänare på oss som om vi vore något motbjudande (ordagrant "en avskyvärd stank"). Du har satt svärdet i deras hand för att döda oss. [Nu har de en ursäkt att dräpa oss]."
Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har hans ondska mot detta folk bara ökat, och du har inte gjort något för att rädda ditt folk."
Jag har också upprättat mitt förbund med dem och lovat att ge dem Kanaan, det land där de bodde som främlingar.
Jag har också hört israeliternas jämmer över att egyptierna har gjort dem till slavar, och jag har tänkt på (inte glömt) mitt förbund.
Säg därför till israeliterna:
'Jag är Herren (Jahve).
Jag ska föra er ut från förtrycket under egyptierna.
Jag ska rädda er från deras slaveri.
Jag ska återlösa er med min utsträckta arm, och genom väldiga straffdomar.
Jag ska göra er till mitt folk.
Jag ska vara er Gud.
Ni ska förstå att
    jag är Herren, er Gud,
    som för er bort från förtrycket hos egyptierna.
Jag ska föra er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob.
Jag ska ge det åt er till arv och egendom.
Jag är Herren.' " [I -book='' data-chapter='' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 6 används hebr. gaal för första gången i 2 Mosebok. Hela denna berättelse om Guds handlade med israeliterna när han befriar dem ur slaveriet i Egypten är den enskilt största typologin i hela GT på det som Jesus gör under påskveckan när han går till korset för oss som vår Goel, substantivet till "gaal", och återlöser oss genom att döma all synd och sjukdom och vinna full frälsning åt oss.]
"Gå till farao, kungen av Egypten, och säg att han ska låta israeliterna få lämna hans land."
Herren talade till Mose och Aron och befallde dem (gav dem uppdraget) att säga till både Israels barn och farao, kungen i Egypten, att israeliterna skulle föras ut ur Egyptens land.
Amram gifte sig med Jokebed, sin faster, och hon födde honom
    Aron och
    Mose.
Amram blev 137 år gammal.
Aron gifte sig med Elisheva, dotter till Amminadav och syster till Nachshon, och hon födde honom:
    Nadav och Avihu,
    Elasar och Itamar.
Elasar, Arons son, gifte sig med en av Putiels döttrar, och hon födde honom:
    Pinchas. Dessa var överhuvuden för de levitiska släkterna, familj för familj.
Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar.
Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att israeliterna skulle föras ut ur landet – just dessa båda, Mose och Aron.
sade han: "Jag är Herren. Allt vad jag säger dig ska du säga till farao, kungen av Egypten."
Du ska tala allt vad jag befaller dig, och din bror Aron ska säga det till farao så att han måste låta israeliterna lämna hans land.
Men jag ska göra så att faraos hjärta förhärdas. Trots att jag kommer att göra många övernaturliga tecken och under i Egyptens land,
ska farao inte lyssna till dig. Jag ska lägga min hand på Egypten och jag ska föra ut mina härskaror, mitt folk israeliterna, ut ur Egyptens land genom stora straffdomar.
Då ska egyptierna förstå att jag är Herren, när jag sträcker ut min hand över Egypten och för ut israeliterna från dem."
Mose och Aron gjorde allt som Herren hade befallt dem.
"När farao säger till er: 'Gör ett övernaturligt tecken. [Bevisa er auktoritet.]', ska du säga till Aron: 'Kasta din stav framför farao', så ska den bli en orm."
Mose och Aron gick till farao och gjorde exakt som Herren hade sagt till dem. Aron kastade sin stav inför farao och hans tjänare, och den blev en orm.
Var och en av dem kastade sin stav och de blev till ormar, men Arons stav slukade deras stavar.
Du ska säga till honom: 'Herren, hebréernas Gud har sänt mig till dig och säger; Släpp mitt folk så att de kan tjäna (hålla gudstjänst till) mig i öknen, och se, du har inte lyssnat.' [Här används det hebreiska ordet -id='H5647' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>avad för att "betjäna". Ordet betyder både att tillbe men också att arbeta. Samma ord används i vers -book='2' data-chapter='20' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 20:9 om att "arbeta" sex dagar och om slavarbetet i -book='2' data-chapter='1' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 1:13, -book='2' data-chapter='1' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>14, se även -book='1' data-chapter='2' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:5; -book='1' data-chapter='15' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>15. I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop.]
Mose och Aron gjorde som Herren (Jahve) hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod (blev det blodrött). [Hebreiskan kan tolkas så att vattnet bokstavligt blev till blod, eller att det blev färgat blodrött. Ordet symboliserar också död, vilket blev effekten eftersom fiskarna dör och folket får gräva brunnar för att få drickbart vatten, se -book='' data-chapter='' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 21, -book='' data-chapter='' data-verse='24' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>24.]
Det gick sju fulla dagar efter att Herren (Jahve) hade slagit Nilen. [En hel vecka utan drickbart vatten någonstans i hela Egypten påverkade hela samhället. Det fanns säkert vin och andra drycker i förråden som gjorde att man inte var helt utan vätska likaså finns det fortfarande mat i landet, men mycket av denna mat krävde vatten för att kunna tillagas. Därför kan vi utgå ifrån att detta blev en vecka som alltmer övergick i svält för folket i landet, både i faraos palats och alla andra hem. Att plågan varade i sju fulla dagar talar bildligt om att detta är något som kommer att bli komplett, fullbordat och fullföljt. En bild på evigt straff för den som inte vill lyda Guds vilja. Eftersom Gud är långmodig och stor i mildhet ger han fler möjligheter för farao att vända om innan han slutgiltigt sätter sin plan i verket. Att det blir just tio plågor är också ett tal för Guds fullhet och fullbordan.]
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose och sade: Gå till farao och säg till honom: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Men om du vägrar låta dem gå, då ska jag slå (drabba) hela ditt land med grodor." [Gudinnan Heket associerades med grodorna. Hon ansvarade för barnafödande, skapelse och att spannmålen växte. Som en vattengudinna var fertilitet och särskilt den senare delen av graviditeten och födandet viktiga delar av hennes ansvar. Hon ansågs vara Khnums hustru. Khnum gjorde människan av lera på sin drejskiva och sedan inblåste Heket livsanden i leran innan hon placerade den i kvinnans livmoder. Khnum och Hapi var källan till liv medan Heket var garanten för kommande generationer så att livet inte tar slut.]
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Säg till Aron: 'Sträck ut din hand med din stav över floden, kanalerna och pölarna så att grodor kommer upp över hela Egyptens land.' "
Då sträckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten och grodorna kom upp och täckte hela landet.
Men spåmännen (skrivare, från ordet för penna) gjorde samma sak med sina hemliga konster och fick upp grodor över hela Egyptens land.
Då kallade farao på Mose och Aron och sade: "Be till Herren (Jahve) att han tar bort grodorna från mig och från mitt folk. Sedan ska jag låta folket gå så att de kan offra till Herren (Jahve)."
Man samlade ihop dem i trave på trave (många stora högar) och landet stank. [Det luktade vedervärdigt av döda grodor precis överallt.]
Men när farao såg lättnaden, förhärdade (tillslöt) han sitt hjärta och lyssnade inte på dem så som Herren (Jahve) hade sagt.
Herren (Jahve) talade till Mose: Säg till Aron; Sträck ut din stav och slå stoftet på marken så ska det komma upp insekter (hebr. kenim) [troligtvis knott eller löss; kanske myggor] ur marken i hela Egypten.
De gjorde så. Aron sträckte ut sin hand med sin stav och slog stoftet på marken och det kom upp insekter på människor och boskap. Allt stoft på marken blev till insekter över hela Egyptens land. [Den egyptiske guden Geb var markens gud i Egypten. Nu hade han plötsligt inte kontroll över marken längre när myriader av stickande insekter kom upp ur marken. Man trodde också att Geb kunde behålla dig i graven eller låta dig gå vidare till livet efter detta. Därför var det viktigt att tillbe honom så att man inte blev kvar i graven. Ordet för insekter är pluralformen av hebr. ken. Ordet används bara i detta kontext och kan syfta på knott, löss eller någon annan liten insekt som angriper både människor och djur. Eftersom Aron slår sin stav på markens stoft (hebr. afar) är det troligare att det är knott eller löss, än myggor som ofta kläcks i våtmark. Myggor är vanliga eftersom Nilen varje år svämmar över och skapar gynsamma förhållanden för myggor.]
När spåmännen (skrivare, från ordet för penna) försökte göra samma sak och få fram insekter med hjälp av sina hemliga konster, kunde de inte det, de misslyckades. Nu var det fullt med insekter överallt, på både människor och boskap.
Annars, om du inte låter mitt folk gå, ska jag sända flugsvärmar över dig, dina tjänare, ditt folk och in i era hus. Egyptens hus ska bli fulla (så att det fullständigt kryllar) av svärmande flugor till och med i husgrunderna. [Den egyptiska guden Khepri hade kontrollen över alla insekter, flugor och skalbaggar. Han hade kontroll över skapelsen och han ansågs även så mäktig att han var den som personligen flyttade solen över himlen varje dag.]
Men på den dagen ska jag göra skillnad för landet Goshen, där mitt folk bor, så att ingen flugsvärm kommer dit, för att du ska veta att Jag, Herren (Jahve) är (finns) mitt på jorden. [Här gör Gud för första gången åtskillnad på egyptierna och israeliterna så att plågan inte drabbar det judiska folket.]
Men Mose svarade: "Det skulle inte vara rätt. De offer som vi har för avsikt att offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) är en styggelse för egyptierna. Skulle inte egyptierna stena oss om vi offrar vad som är en styggelse för dem?
Farao sade: "Jag ska låta er gå så att ni kan offra till Herren er Gud (Jahve Elohim) i öknen. Gå bara inte så långt bort. Be för mig."
Mose svarade: "Se, jag går ut från dig, och jag ska be till Herren (Jahve) att flugsvärmarna lämnar farao, hans tjänare och folket imorgon. Bara farao upphör med att vara bedräglig (luras, hånar) och inte låta folket gå för att offra till Herren (Jahve)."
Men farao förhärdade (tillslöt) sitt hjärta och lät inte folket gå.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Nästa dag utförde Herren (Jahve) denna gärning. All boskap [hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter, se -book='' data-chapter='' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 3] i Egypten dog, men inte ett enda boskap som tillhörde Israels söner (barn) dog.
När farao frågade hade inte ett enda djur som tillhörde Israels söner (barn) dött. Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lät inte folket gå.
Så de tog aska från ugnen och stod framför faraos ansikte. När Mose kastade upp askan mot himlen blev den till bölder som blommade upp med sår på både människor och djur över hela landet.
Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta så att han inte lyssnade till dem. Så som Herren (Jahve) hade sagt till Mose [-book='2' data-chapter='4' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 4:21; -book='2' data-chapter='7' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>7:3]. [Efter den 5:e plågan står det i -book='2' data-chapter='9' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 9:6 att "all boskap dog." Vilka djur var det då som fick bölder i den 6:e plågan, se -book='2' data-chapter='9' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 9:10, och vilken boskap är det som tas in från fälten och skyddas från haglet i den 7:e plågan, se -book='2' data-chapter='9' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='25' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 9:20–25? Det finns flera förklaringar.
    Hebreiska kol, översatt "alla" i -book='2' data-chapter='9' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 9:6, behöver inte betyda vartenda ett utan också "alla typer". I den grekiska översättningen Septuaginta väljs inte gr. holon, som beskriver varenda en, utan pas som beskriver "alla sorter och olika typer". Betydelsen blir då att den femte plågan med någon form av sjukdom påverkade alla olika sorters boskap som hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter. Denna tolkning stärks av att några verser innan räknas just dessa olika typer av tamboskap upp, se -book='2' data-chapter='9' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 9:3.
    Bibeln anger inte heller hur lång tid som passerar mellan den femte och sjätte plågan. Om det nu verkligen var varenda en av all boskap som utplånades, kan egyptierna tagit boskap från israeliterna eller köpt från grannländer. Vad det gäller haglet i den 7:e plågan varnades "de som fruktade Herren bland faraos tjänare" att ta in sin boskap under tak för att inte dö, se -book='2' data-chapter='9' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 9:20. Även om Bibeln inte uttryckligen säger det kan dessa gudfruktiga egyptier blivit skonade även tidigare, på samma sätt som israeliterna, när den egyptiska boskapen drabbades av sjukdom redan under den 5:e plågan.]
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Denna gång ska jag sända alla hemsökelser (plågor – heb. magefa) till ditt hjärta, och till dina tjänare och till ditt folk, så att ni ska veta att det finns ingen som jag i hela världen.
Sannerligen skulle jag nu ha kunnat sträcka ut min hand och slå dig och ditt folk med en pest som hade sopat bort dig från jordens yta.
Likväl (en skarp betonong och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) har jag låtit dig stå av denna anledning; för att visa dig min makt och för att mitt mäktiga namn ska proklameras, deklareras, förkunnas ut över hela jorden.
Sänd ut detta ord (gör det känt i hela Egypten); Stalla in din boskap och allt som du har ute på fälten. Varje person eller djur som är kvar ute på fältet och inte tagits hem (till stallet) kommer att dö när haglet faller ner på dem.' "
Var och en som fruktar (vördar) Herren (Jahve) bland faraos tjänare måste se till att hans egna tjänare och boskap flyr in i husen,
men var och en som inte fruktar (vördar) Herrens (Jahves) ord lämnar sina tjänare och sin boskap ute på fälten.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och låt det hagla över hela Egypten, på människor, på djur och allt som växer på fälten över hela landet." [Den egyptiska gudinnan Nut hörde ihop med himlen. Hon förfogade över en barriär som skilde kaos från den kosmiska ordningen i den här världen. Hon är hustru till markens gud Geb och sågs som beskyddare av jorden. Nut ansågs särskilt ansvarig för natthimlen med sina stjärnkonstellationer som kunde förutspå framtiden, det vi kallar för astrologi. Nut var en av de viktigaste gudinnorna. Egyptierna trodde att de skyddades från naturens destruktiva krafter när de tjänade henne. När haglet fördärvade både djur, grödor och människor visade sig hennes kraft verkningslös.]
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och Herren (Jahve) sände åska och hagel. Eld kom ner på jorden när Herren (Jahve) lät hagel falla över Egyptens land.
Haglet slog ner allt som fanns på fälten, både människor och djur, allt i hela Egyptens land. Det slog också ner alla grödor på fälten och bröt sönder alla träd.
Be till Herren (Jahve), det räcker med Guds (Elohims) åska och hagel. Jag ska låta er gå. Ni behöver inte stanna längre."
Mose sade till honom: "Så snart jag har gått ut ur staden ska jag sträcka ut min hand till Herren (Jahve). Åskan ska sluta och haglet ska upphöra så att du må veta att jorden är Herrens (Jahves).
Mose gick ut ur staden, bort från farao, och sträckte upp sin hand till Herren (Jahve). Då slutade åskan och haglet upphörde och regnet vräkte inte längre ner på jorden.
Faraos hjärta var förhärdat (tillslutet) och han lät inte Israels söner (barn) gå, så som Herren (Jahve) hade sagt genom Moses hand.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao, för jag har förhärdat (tillslutet) hans hjärta och hans tjänares hjärtan, så att jag kan visa mina tecken i deras mitt.
Detta ska du berätta för dina söner och deras söner (barn och barnbarn), om vad jag har gjort i Egypten, liksom mina tecken som jag har gjort ibland dem, så att ni ska veta att jag är Herren (Jahve)."
Annars, om du vägrar att låta mitt folk gå, se, i morgon ska jag föra in gräshoppor över dina gränser.
Sedan ska de täcka jordens yta (bokstavligt "ansikte"), så att ingen ska kunna se marken. De ska äta det som undkom, det som blev kvar efter haglet och äta alla era träd ute på fälten.
Faraos tjänare sade till honom: "Hur länge ska den här mannen vara en snara för oss? Skicka iväg dessa människor så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) sin Gud (Elohim). Inser du inte att hela Egypten blir fördärvat?"
Mose och Aron hämtades till farao igen och han sa till dem: "Gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren er Gud (Jahve Elohim). Vilka är det som går?"
Men han sade till dem: "Må Herren (Jahve) vara med er om jag någonsin skulle låta er gå med era små. Se, ondska är i era ansikten.
Inte på det viset. Gå nu ni som är män och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve), för det är vad ni önskar." Sedan drevs de ut från faraos ansikte (närvaro).
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand över Egyptens land så att gräshopporna kan komma upp över Egypten och äta varje planta som haglet har lämnat."
Mose sträckte ut sin stav över Egyptens land och Herren (Jahve) förde en östanvind över landet, hela den dagen och hela natten, när det blev morgon förde östanvinden med sig gräshoppssvärmarna.
De täckte hela marken så att den blev förmörkad, och de åt upp varenda planta i hela landet och all frukt från träden som haglet hade lämnat. Inte en enda tillstymmelse till något grönt, inget träd eller planta på fälten fanns kvar i hela Egyptens land.
Förlåt nu min synd bara denna gång, be till Herren er Gud (Jahve Elohim) så att han tar bort denna död ifrån mig."
Då vände Herren (Jahve) vinden så att den kom mycket starkt från väster och den förde bort gräshopporna och drev ut dem i Vasshavet. Inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser).
Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta och han lät inte Israels söner (barn) gå.
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och det blev ett tjockt mörker över hela Egyptens land som varade i tre dagar.
Den ene kunde inte se den andre och ingen kunde resa sig från sin plats på tre dagar. Men alla Israels söner (allt folk) hade ljus där de vistades.
Farao kallade på Mose och sade: "Gå, betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve). Lämna bara era fårflockar och boskapshjordar, era små kan också gå med er."
Vår boskap ska också gå med oss, inte en enda klöv ska lämnas bakom. Vi måste ta av dem för att betjäna Herren vår Gud (Jahve Elohim). Själva vet vi inte hur vi ska betjäna Herren (Jahve) förrän vi kommer dit.
Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta och han var ovillig att låta dem gå.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta ännu en plåga komma över farao och Egypten. Därefter ska han låta er gå härifrån. När han låter er gå ska han med kraft (forcerat) kasta ut er (tvinga ut er) allihop härifrån.
Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon. Mannen Mose var verkligen, sannerligen stor i faraos tjänares ögon och i folkets ögon. [I princip alla egyptier såg vid det här laget på Mose som en stor, kanske den största guden som fanns, eftersom han, genom alla tecken som Herren låtit honom göra, nu hade visat att Egyptens alla stora gudar inte hade den makt som folket tills nu hade tillskrivit dem.]
Mose och Aron gjorde alla dessa tecken inför farao och Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, så att han inte lät Israels söner (barn) gå ut ur hans land.
Ni ska ta hand om det fram till den 14:e i denna månad. [Lammet ska vara separerat fyra dagar från de andra fåren.] Sedan ska hela Israels folk slakta det vid skymningen. [Ordagrant "mellan aftnarna" (hebr. ben arbaim), från det att solen börjar gå ner fram till solnedgången. I Israel är det någon gång mellan klockan 15-18. Under NT:s tid hade man börjat tolka det som mellan 12 och 18, antagligen pga. logistiska problem med att alla skulle slakta i templet och köa i stället för att alla slaktade hemma.
    Detta är en förebild på Jesus som red in i Jerusalem fyra dagar innan gripandet och korsfästelsen. På samma sätt som lammet här ska leva med och synas av den familj som sedan ska slakta och äta det, måste Jesus bli synad av prästerna i Jerusalem innan han kunde gå till korset. Även dörrposterna och tvärslån är en bild på korset där Jesus göt sitt blod (-book='' data-chapter='' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 7). Jesus var ett heloffer (-book='' data-chapter='' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 9). Jesu kropp togs ner från korset innan kvällen (-book='' data-chapter='' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 19).]
De ska ta från blodet och stryka det på de båda dörrposterna och på träslån över dörren i alla de husen där man ska äta det.
De ska äta köttet samma natt, de ska äta det stekt över eld med bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig] och med bittra örter [för att påminna om slaveriet och lidandet i Egypten].
Så här ska ni äta det: Var klädda som inför en resa [ordagrant "var omgjordade kring länderna" dvs. bind upp rocken för att vara redo att ge sig av], ha sandalerna på era fötter och staven i er hand. Ni ska äta det med hast. Detta är Herrens påsk (hebr. pesach). [Ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach, som i sin tur går tillbaka till hebreiska verbet pasach som betyder "gå förbi". I -book='' data-chapter='' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 13 förklaras hur Herrens straff går förbi och Israels folk skonas från döden. På engelska heter högtiden passover. Detta är första av ordet pesach som totalt finns 49 (7 x 7) ggr, varav 22 är i Moseböckerna. Den bestämda formen haPesach (se -book='' data-chapter='' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 21) har talvärdet 153, jfm med -book='43' data-chapter='21' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 21:11.]
Blodet som ni strukit på era hus ska vara ett tecken [för mig] på var ni är. När jag ser blodet ska jag passera förbi er (hebr. pasa), och denna plåga ska inte komma över er och förgöra er när jag attackerar Egyptens land. [På samma sätt ser Gud på oss idag när vi har accepterat Jesu försoning i våra liv. Då slipper vi straffet för våra synder eftersom Jesus tagit det i vårt ställe.]
Denna dag ska bli en dag som ni ska komma ihåg. Ni ska fira den som en Herrens högtid genom alla släktled, gör det till en sed (vana, tradition) för evigt.
Ni ska fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. Det ska vara en evig stadga för er att fira denna dag från släkte till släkte.
Herren (Jahve) ska gå fram [genom landet under natten] för att slå Egypten. Men när han ser blodet ovanför dörren och på de båda dörrposterna, ska han passera förbi dörren och inte tillåta fördärvaren [dödsängeln] att komma in i era hus och slå er.
Ni och era barn ska hålla denna händelse som en stadga för evigt.
Även efter det att ni kommit in i det land som Herren har lovat [Israel] ska ni hålla (bevara) denna högtid (ceremoni, gudstjänst).
Då ska ni svara: "Det är påskalammet åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men skonade våra hus." Då böjde folket sig ner och tillbad.
Sedan gick israeliterna och gjorde allt det som Herren hade befallt Mose och Aron.
[När det gäller dateringen av uttåget finns det två teorier, den sena (1200-talet f.Kr.) och den tidiga (1400-talet f.Kr.). Se -book='11' data-chapter='6' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Kung 6:1 för mer info.] Han [farao] kallade på Mose och Aron mitt i natten och sade: "Stå upp, gå ut från mitt folk, både ni och Israels söner (alla israeliter) och gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve) som ni har sagt.
Ta era fårflockar och boskapshjordar, som ni har sagt och försvinn! Men välsigna även mig."
Folket tog sin deg innan den hade hunnit jäsa och band upp sina baktråg i kläderna på sina axlar.
Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon så att de lät dem få allt de bad om. Så blev egyptierna plundrade.
De hade bakat osyrat (ojäst) bröd av degen som de tog med sig från Egypten. Den var ojäst eftersom de inte hann låta den jäsa när de blev utslängda från Egypten. Inte heller hade de hunnit proviantera (inför uttåget).
men alla mäns tjänare som är köpta för pengar, när ni har omskurit dem ska de äta av det.
Hela Israels församling måste hålla detta.
Och alla Israels söner (barn) gjorde så. De gjorde precis som Herren (Jahve) hade befallt Mose och Aron.
Mose sade till folket: Kom ihåg den här dagen, då ni kom ut ur Egypten, ut ur slavhuset (slaveriet), för med styrka förde Herrens (Jahves) hand ut er från denna plats. Inget syrat (hebr. -id='H2557a' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>chamets) [bröd eller mat som innehåller jäst] ska ätas.
Och det ska ske när Herren (Jahve) ska föra in er i kananéernas och hettiternas och amoréernas och hiviternas och jevuséernas land, som han har lovat med ed till era fäder att ge er [-book='1' data-chapter='12' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='3' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 12:1–3], ett land som flyter av mjölk och honung, att ni ska betjäna, hålla denna gudstjänst i denna månad.
Alla de sju dagarna ska du äta bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig], ingenting syrat får finnas hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land.
Därför ska du hålla denna högtid denna tid år efter år."
Efter det att farao låtit folket gå, ledde Gud (Elohim) dem inte på vägen mot filistéernas land, även om den var närmast, kortast, för Gud (Elohim) sade: Folket kan ändra sig om de ser krig och vilja vända tillbaks till Egypten. [Gud valde att inledningsvis skona folket från motgångar för att ge dem möjligheten att bli trygga i sin nya situation och lära sig förstå att Gud alltid är pålitlig. Men senare vill han lära oss att lita på honom även i motgång för det tillhör livet som frälst att kunna möta både med– och motgångar tillsammans med Gud. Denna vers lär oss att hjälpa nyfrälsta syskon så att vi skyddar dem från onödiga motgångar i början på sin vandring med Jesus.]
Gud lät folket gå runt genom öknen mot Röda havet. Israeliterna marscherade som en krigshär (ordnade i strukturerade grupper) ut genom Egypten
Mose tog även med sig Josefs ben, eftersom han hade tagit en ed, ett löfte av Israels söner (barn) och sagt: Gud (Elohim) ska säkerligen komma ihåg er och då ska ni ta mina ben med er. [Josef kände med säkerhet till det ord som Gud talat till Abraham när han sagt att de skulle vara slavar i Egypten under fyra generationer och sedan komma tillbaka till landet, se -book='1' data-chapter='15' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='16' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 15:13–16, därför tog han detta löfte av Israels söner som nu Mose uppfyller.]
Jag ska göra så att faraos hjärta förhärdas (tillsluts) och han ska komma efter dem, sedan ska jag bli förhärligad på farao tillsammans med hela hans armé och egyptierna ska veta att Jag Är Herren (Jahve). Så blev det.
När man berättade för Egyptens kung att folket hade flytt förändrades faraos och hans tjänares hjärtan mot folket och de sade: Vad är det vi har gjort som låtit Israel lämna sin plats som våra slavar?
Han [farao] gjorde i ordning sin vagn och tog sitt folk med sig.
Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, kungen i Egypten, så att han jagade efter Israels söner(folk), eftersom Israels söner (folk) drog ut med en hög hand (självsäkert, stolt) [i faraos ögon helt öppet och trotsigt].
Men egyptierna jagade dem med alla faraos hästar och vagnar, liksom hans körsvenner och hans armé, och kom ikapp dem där de var lägrade vid havet utanför Pi Hachirot mitt emot Baal Tsefon. [På nytt nämns platserna, se -book='' data-chapter='' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2.]
När farao var nära, upptäckte israeliterna att egyptierna var på marsch mot dem, och israeliterna blev helt skräckslagna och ropade till Herren,
Var det inte det vi sade i Egypten? Vi sade: 'Lämna oss ifred så att vi kan vara slavar under egyptierna.' Det är bättre för oss att tjäna egyptierna som slavar än att dö i öknen."
Mose sade till folket: "Sluta att känna fruktan! Stå fasta (fly inte) och ni ska få se hur Herren befriar (frälser) er i dag. De egyptier ni ser i dag, ska ni aldrig mer se igen. [Går också att översätta: "Så som ni ser egyptierna idag, ska ni aldrig mer se dem igen."]
Lyft upp din stav och sträck ut din hand över havet och dela det, och israeliterna ska gå på torr mark rakt igenom havet.
Och jag, se, skåda, jag ska förhärda (tillsluta) egyptiernas hjärtan och de ska jaga efter dem så att jag ska bli förhärligad på farao och hans armé, hans vagnar och körsvenner.
Den [molnstoden, ängeln] kom på det sättet emellan egyptiernas läger och israeliternas läger. Molnet var där med mörker [för egyptierna], ändå gav det ljus där under natten [åt israeliterna], ingen kom nära den andre på hela natten. [Hebreiska texten är inte helt tydlig i -book='' data-chapter='' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 20, som ordagrant lyder: "Molnet och mörkret var där och lyste upp natten." Den grekiska översättningen Septuaginta översätter: "Mörkret föll, och hela natten gick utan att arméerna kom i närheten av varandra." Poängen är att de båda lägren var åtskilda och ingen kunde passera molnstoden som var emellan dem.]
Mose sträckte ut sin hand mot havet, och Herren drev undan havet med en stark vind från öster hela natten. Han förvandlade havet till torrt land och vattnet delades.
Nu hände det sig under morgonväkten [den sista av de tre nattväkterna – från klockan två till sex på morgonen] att Herren (Jahve) tittade ner på Egyptens armé från eldstoden och molnstoden och förorsakade panik i den egyptiska hären.
Han lät hjulen falla av (grekiska översättningen har "fastna") deras vagnar och fick dem att köra tungt så att egyptierna sade: Gå bort från Israels ansikte (kom inte nära Israel) för Herren (Jahve) strider för dem, mot egyptierna.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: Sträck ut din hand över havet så att vattnet kommer tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och över deras körsvenner.
Så Mose sträckte ut sin hand över havet och havet återvände till sin styrka när morgonen grydde och egyptierna flydde mot det och Herren (Jahve) störtade egyptierna mitt i havet.
Och vattnet återvände och övertäckte vagnarna och körsvennerna, liksom hela faraos armé som gått efter dem ut i havet, inte så mycket som en enda en av dem fanns kvar (överlevde).
På det sättet frälste (räddade) Herren (Jahve) Israel ur egyptiernas hand den dagen och Israel såg egyptierna döda på stranden.
Och Israel såg det stora verk som Herren (Jahve) gjorde på egyptierna, och folket fruktade, vördade Herren (Jahve) och de trodde på Herren (Jahve) och hans tjänare Mose.
[Alla israeliterna, omkring två miljoner, har passerat torrskodda genom Röda havet, medan farao och hans armé som förföljde dem just har dränkts i vattenmassorna bakom dem. Röda havet har två armar på vardera sidan om Sinaihalvön, den västra är Suezviken och den östra är Aqabaviken. Svensken Lennart Möller (i sin bok the Exodus Case) ger förslaget Nuweiba vid Aqabaviken i nuvarande Egypten. Det är knappt två mil över till andra sidan, nuvarande Saudiarabien. Just på den här sträckningen finns en 2 kilometer bred förhöjning på botten som gör att som djupast är det bara omkring 80 meter.] Då sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren, de sjöng:
"Jag vill sjunga till Herren,
    för han har vunnit en överväldigande seger.
Häst och ryttare störtade (slungade) han ner i havet.
För faraos hästar med hans vagnar och hans körsvenner gick ut i havet, men Herren (Jahve) förde tillbaka vattnet över dem. Ändå kunde Israels söner (folk) gå mitt i havet på torr mark.
Sedan tog profetissan Mirjam, Arons syster, en tamburin i sin hand och alla kvinnor följde henne med tamburiner och med dans,
Sedan ledde Mose folket vidare från Vasshavet. De gick ut i öknen Shor. De gick tre dagar in i öknen och fann inget vatten.
Israeliterna sade till dem: "Om vi ändå hade fått dött för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger."
På den sjätte dagen ska de tillreda det de får in, och det ska vara dubbelt så mycket som det de samlar in de andra dagarna.
Mose och Aron sade till israeliterna: "I kväll ska ni veta att det är Herren (Jahve) som har fört er ut från Egyptens land,
och imorgon ska ni se Herrens (Jahves) härlighet (ära, glans), för Herren har hört er klagan mot (oförmåga att lita på) Honom. Vilka är vi [Mose och Aron], att ni klagar på oss [vi är bara budbärare, det är Gud ni klagat på].
Mose sade [ordföljden i denna mening är i grundtexten abrupt och repeterar -book='' data-chapter='' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 6 och -book='' data-chapter='' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>7, det kan vara så att det återspeglar att Mose inte var en god talare]: "Ni ska förstå detta när Herren (Jahve) ger er kött att äta på kvällen, och bröd på morgonen för att mätta er, eftersom Herren har hört er klagan, att ni klagar på honom. Vad det gäller oss, vilka är vi? Er klagan är inte mot oss, utan mot Herren (Jahve)."
Mose sade till Aron: "Säg till Israels folk, kom nära (samlas till gudstjänst inför) Herren (Jahve) för han har hört hur ni har klagat."
"Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: 'På kvällarna ska ni få kött att äta, och på morgonen ska ni få bröd att äta så ni blir mätta (får alla behov fyllda), så ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.' "
Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och nästa morgon var öknen runt lägerplatsen våt av dagg. [Vaktlar är en flyttfågel, vid ett annat tillfälle förde Herren dem till lägret med hjälp av en vind, se -book='4' data-chapter='11' data-verse='31' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 11:31.]
Så de samlade det morgon för morgon, var och en efter sitt eget behov, och när solen blev varm (steg högre på himlen) smälte det (bort).
Men han sade till dem: Detta är vad Herren (Jahve) har sagt. Imorgon är det sabbatsvila, en helig sabbat för Herren (Jahve). Baka allt ni har lust till och koka det ni vill koka. Lägg undan åt er allt som bli över och spara det till imorgon.
Så de sparade det till morgonen, precis som Mose instruerat och det ruttnade inte och det föddes inga maskar i det.
Israels hus gav det namnet manna. Det var vitt som korianderfrön och smakade som rån gjorda med honung.
Sedan sade Mose: Detta är vad Herren (Jahve) har befallt. Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
Mose sade till Aron: Ta en kruka och fyll den med en full omer [ca 3 liter] av manna. Spara den inför Herren (Jahve) så att den bevaras för kommande generationer.
Israels söner (barn) åt manna i 40 år. De åt mannat till dess de kom för att bosätta sig i landet, när de kom till gränsen av Kanaans land. [-book='6' data-chapter='5' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='12' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jos 5:11–12]
Då började folket strida mot Mose (de ställde honom inför rätta och gjorde en rättslig tvist av denna fråga och ville avsätta honom).
    De sade: "Ge oss vatten att dricka."
    Mose svarade: "Varför strider ni med mig? Varför frestar (prövar) ni Herren?"
Men folket var så uttorkade och i desperat behov av vatten att de fortsatte att klaga på Mose och muttrade: "Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det för att vi, våra barn och vår boskap skulle dö av törst?"
Herren svarade Mose: "Gå framför folket och ta med dig några av de äldste i Israel. Ta den stav i din hand som du hade då du slog på Nilen, och börja gå.
Han gav platsen namnet "Massa" och "Meriva", eftersom israeliterna hade stridit [mot Mose och Gud] och eftersom de frestat (prövat) Herren, och sagt: "Är Herren med oss eller inte?" [Hebreiska ordet massa betyder fresta och pröva. Ordet meriva betyder strida, provocera.]
Josua betvingade Amalek och hans folk med svärdseggen (bokstavligt "svärdets mun").
Herren sade till Mose: "Skriv ner detta som ett minne i en skrift (bokrulle), och upprepa det i Josuas öron (läs/berätta det för honom), för jag ska utplåna [radera – som ett manuskript som görs ren från skrift] minnet av Amalek under himlarna (ordagrant: 'från under himlarna')." [Detta är första gången som det antyds att Josua är den som kommer efterträda Mose. Skriftrullen kan syfta på Andra Mosebok, eller en annan separat bokrulle. I -book='5' data-chapter='25' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='19' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 25:17–19 upprepas denna uppmaning att inte glömma vad amalekiterna gjorde. Att Amaleks minne helt ska utplånas på jorden beskrivs utifrån Guds perspektiv – jag ska utplåna från himlarna. I Predikaren används perspektiven "under solen" (-book='21' data-chapter='1' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Pred 1:1) och "under himlarna" (-book='21' data-chapter='3' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Pred 3:1; -book='47' data-chapter='12' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Kor 12:2) som är det högsta och utgår från Guds tronrum.]
Nu hörde Jetro, prästen i Midjan och Moses svärfar [-book='2' data-chapter='2' data-verse='15' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 2:15], om allt som Gud (Elohim) hade gjort för Mose och för sitt folk Israel och hur Herren (Jahve) hade fört Israel ut ur Egypten.
Mose berättade för sin svärfar om allt som Herren (Jahve) hade gjort mot farao och egyptierna för Israels skull, liksom om alla prövningar som kommit över dem under vägen och hur Herren (Jahve) hade hjälpt dem.
Och Jetro sade: "Välsignad vare Herren (Jahve) som har befriat er ur egyptiernas hand och ur faraos hand och har befriat folket från Egyptens hand.
Nästa dag satt Mose och dömde folket och de stod runt Mose från morgonen till kvällen.
När Mose svärfar såg allt han gjorde för folket, sade han: "Vad är det du gör för folket? Varför sitter du själv, ensam, med allt folket stående omkring dig från morgon till kväll?"
När de har ett bekymmer kommer de till mig och jag dömer mellan en man och hans granne. På det sättet får jag dem att förstå Guds (Elohims) stadgar och undervisning (hebr. Torah) [instruktionerna i de fem Moseböckerna]."
Lyssna till min röst (på det som jag säger), jag ska ge dig råd och Gud (Elohim) ska vara med dig. Du representerar folket inför Gud och tar deras angelägenheter till Gud (Elohim).
Upplys dem om stadgar och undervisning, och visa dem vilken väg de måste gå och vilket arbete de måste utföra.
Låt dem döma folket under alla tider. Låt sedan alla stora (komplicerade) ärenden tas till dig men alla småärenden kan de döma själva, på det sättet delar de bördan med dig (avlastar dig).
Om du gör detta (på det sätt) som Gud (Elohim) har befallt dig, ska du kunna uthärda (klara av arbetsbördan) och alla dessa människor ska gå till sin plats i frid (shalom, tillfreds med lösningen på sina problem).
Mose valde ut dugliga män från hela Israel och gjorde dem till ledare över folket, ledare för tusen, hundra, femtio och tio.
De dömde folket hela tiden. De svåra (komplicerade) ärendena tog de till Mose, men alla småsaker dömde de själva.
Sedan lät Mose sin svärfar lämna och han gick sin väg till sitt eget land.
'Ni har själva sett vad jag gjort med egyptierna och hur jag lyfte er på örnvingar och förde er till mig själv.
Och nu, om ni noggrant lyssnar till mig och håller mitt förbund, då ska ni vara min dyrbara egendom [med speciellt privilegium, men också väldigt ansvar] framför (ut från) alla andra folk, för hela jorden är min.
När Mose kom tillbaka sammankallade han folkets äldste. Han lade fram för dem alla dessa ord som Herren hade befallt honom att säga,
och hela folket svarade tillsammans: "Allt som Herren har befallt ska vi göra." Mose gick tillbaka till Herren med folkets svar.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag är på väg att komma till dig i ett tjockt moln så att folket ska höra när jag talar med dig och tro på dig för alltid." Sedan talade Mose folkets ord till Herren (Jahve).
Du ska sätta upp gränser för folket runtom och säga: "Var noggranna med att inte gå upp på berget eller beröra dess gräns. Den som rör berget ska med säkerhet dödas.
Sedan gick Mose ned från berget till folket, helgade dem och sedan tvättade de sina kläder.
Då förde Mose ut folket ur lägret för att möta Gud (Elohim), och de stod på den lägsta delen av berget.
Mose sade till Herren (Jahve): "Folket kan inte komma upp på berget Sinai för du är den (den ende), [syftar på att Herren är en som det står i -book='5' data-chapter='6' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 6:4] som har varnat oss och sagt: Sätt gränser runt berget och håll det heligt."
[Detta stycke är ett av de mest välkända i Bibeln, det återkommer även i -book='5' data-chapter='5' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='12' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 5:6–12 då det upprepas för en ny generation. Även om stycket ofta har rubriken "tio Guds bud" står det ordagrant "ord" och inte "bud" i den hebreiska texten. Det förstärker att det handlar om instruktioner. Ett annat namn är "dekalogen", en term från grekiskt ursprung som också betyder "tio ord". Jesus nämner alla dessa tio budord och förstärker alla utom sabbatsbudet, se -book='40' data-chapter='5' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='48' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 5:17–48; -book='40' data-chapter='19' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='19' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>19:18–19; -book='40' data-chapter='22' data-verse='35' data-chapterend='' data-verseend='40' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>22:35–40. Se även -book='45' data-chapter='13' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Rom 13:9; -book='45' data-chapter='Ef' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ef:6:2–3; -book='66' data-chapter='9' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='21' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 9:20–21.
    Lite längre fram i Andra Mosebok är det tydligt att detta stycke består av tio punkter och skrevs på två stentavlor, se -book='2' data-chapter='34' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 34:1, -book='2' data-chapter='34' data-verse='28' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>28. Bibeln anger inte om bara första ordet skrevs ned, eller hur de delades in, men det är rimligt att tro att det är fem på den ena och fem på den andra, på samma sätt som vi har fem fingrar på vardera handen.
    De tio orden kan delas in i två grupper där den första handlar om vördnad och respekt för Gud och den andra om vördnad och respekt för andra människor. Att älska Gud och människor sammanfattar hela undervisningen, se -book='40' data-chapter='22' data-verse='36' data-chapterend='' data-verseend='40' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 22:36–40. Det är värt att notera att det första ordet inte är ett förbud utan en beskrivning på något som Herren har gjort (-book='' data-chapter='' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 2). Det är ett Guds kärleksord hur han har befriat från slaveri. Det ligger som en grund för det som följer. En annan viktig poäng är att orden inte är plural utan singular. Gud riktar sig personligt till var och en av oss.
    I den judiska traditionen inkluderas den inledande frasen med första budet, vilket inte den lutherska, katolska eller reformerta traditionen gör. En annan skillnad är placeringen av budet att vörda sina föräldrar, beroende på om det anses höra till den första eller andra gruppen blir det 5:e eller 6:e budet.
    Kärnbibelns rubriker följer den judiska uppdelningen. Det finns både en tematisk och tydlig strukturell struktur som talar för detta, förutom att den var den äldsta och även gällde bland de första kristna. De första fem punkterna består alla av två sektioner där den första beskriver budordet och den andra ger förklaring eller beskrivning. De första fem har också samma text "Herren din Gud" i varje punkt. De sista fem punkterna består däremot av kortare fraser med förbud. Här nämns inte Guds namn och det finns inte heller någon tillhörande förklaring.
    Det finns också ett spegelvänt mönster i båda dessa halvor som börjar med hjärtat, tar sig uttryck i tal och sedan sist i handlingar. Det är ett kiastiskt mönster där den första och sista punkten handlar om en inre osynlig kvalitet; både första punkten som handlar om tron på Gud och sista som handlar om girighet har att göra med hjärtat. Det andra temat är ord; förbudet att ingå eder och vittna falskt hör ihop. Vad hjärtat är fullt av det talar munnen och leder vidare till praktiska handlingar som att inte respektera vilodagen, sina föräldrar, människoliv, äktenskap och andras egendom.]
Sedan talade Gud dessa ord:
Du ska inte representera (ordagrant: "lyfta upp", "bära") Herrens namn (hans karaktär) på ett felaktigt sätt (tanklöst, i tomhet ). Herren ska inte låta den som missbrukar hans namn vara ostraffad. [Ofta har detta bud förringats till att inte nämna Guds namn på ett lättsinnigt sätt eller att inte svära. Att "bära" Herrens namn har innebörden att inte häda hans namn, men tyngdpunkten finns i att inte representera honom och hans karaktär på ett felaktigt sätt. Detta skulle kunna beskrivas som "religiös ondska" som sker i Guds namn. Om en ogudaktig begår onda handlingar är det illa. När någon som säger sig tro på Gud gör samma onda handling och säger att det är i Guds namn begår de inte bara ondska utan skadar även människors syn på Gud. Man behöver inte ha en kristen tro för att begå detta brott. En islamist som i Guds namn ropar "Allahu akbar", "Gud är större" på arabiska, och mördar gör att det är svårare för människor att tro att det kan finnas en god Gud. Ett av de vanligaste argumenten mot den kristna tron är just brott mot detta bud begångna av korsfarare förr i tiden, eller idag av islamister.]
[Följande gäller dig och din familj:] Kom ihåg sabbatsdagen [vilket inte bara betyder att inte glömma bort, utan att högtidlighålla betydelsen och innebörden som är skapelsen och uttåget ur Egypten], och håll den helig (avsätt den som en speciell dag dedikerad till Gud).
För på sex dagar formade Gud himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Det är därför Herren har välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag (avsatt den som en speciell dag). [Det judiska folket firar sabbat från fredag kväll då solen går ner fram till lördag kväll en timma efter solnedgången. Det är ett dygn då man avstår från arbete och istället umgås med familjen och går till synagogan. Inom judendomen finns idag 39 Melachot. Det är 39 aktiviteter som är förbjudna att göra på sabbaten. Bland dessa regler finns beskrivet att man t.ex. inte ska skriva, radera, bygga, släcka eller starta en eld, osv. Detta innebär att sabbatsljusen måste tändas innan sabbaten börjar på fredagskvällen. Detta ska göras 18 minuter innan solnedgången. Även att trycka på en elektrisk strömbrytare räknas som att göra upp en eld, eftersom brytaren alstrar en gnista. Ortodoxa judar låter därför spisen vara påslagen på 80 grader hela sabbaten, så man kan värma maten som är tillagad och förberedd innan. Av samma anledning är det förbjudet att köra bil, inte för att bilen rör sig, utan för att motorn alstrar gnistor. Hissar har "sabbats-läge" och stannar på varje plan, för att man inte ska behöva bryta mot sabbatsbudet och trycka på en knapp.
    Dagens judiska rabbiner lär att icke-judar inte ska följa sabbaten på samma sätt som judarna gör. Ingenstans i Nya testamentet befalls de kristna att hålla sabbatsbudet på detta sätt. När dessa frågor diskuteras på apostlamötet i Jerusalem säger Jakob att "inte göra det svårt för hedningarna" och sabbaten finns inte med bland de fyra punkter som nämns i brevet till hedningarna, se -book='44' data-chapter='15' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='20' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Apg 15:19–20. Budet är ett "tecken" mellan Gud och israeliterna, se -book='2' data-chapter='31' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='13' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 31:12–13. Jesus säger dock att människan inte är till för sabbaten, utan att sabbaten är till för människan, se -book='41' data-chapter='2' data-verse='27' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Mark 2:27. Vi behöver en dag av vila, en dag att söka Gud enskilt och fira gudstjänst tillsammans med familjen. Sabbaten instiftas redan i skapelsen på den sjunde dagen, se -book='1' data-chapter='2' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='3' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:2–3. Se även -book='51' data-chapter='2' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Kol 2:17; -book='45' data-chapter='14' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Rom 14:5; -book='46' data-chapter='8' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Kor 8:9.]
Hedra (värdera högt, visa vördnad och respekt för) din far och din mor. Då ska du få leva länge i det land som Herren, din Gud ska ge dig. [Detta bud har både att göra med vördnad för Gud och vördnad för människor. För ett barn är deras föräldrar som en gud. Ett barn lär sig att vörda Gud genom att vörda sina föräldrar. Genom livet förändras betydelsen av att "vörda sina föräldrar". För ett barn är att vörda att lyda, som vuxen att ha en jämlik relation och när föräldrarna blir äldre att ta hand om dem.]
Allt folket blev vittnen till åskmullret och blixtarna och ljudet från shofaren och rykandet (röken som rykte) på berget. När folket såg det blev de förskräckta och stod långt bort.
Mose sade till folket: "Frukta inte, var inte rädda, för Gud (Elohim) ska pröva er, för att vördnad för Honom ska finnas i er så att ni inte syndar."
Ni ska göra ett altare av jord till mig och offra brännoffer [-book='3' data-chapter='1' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='16' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 1:3–16] på det och shalomoffer [ett gemenskapsoffer som alla i familjen åt tillsammans, se -book='3' data-chapter='7' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='21' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 7:11–21], dina får och dina oxar. På varje plats där jag vill att mitt namn ska bli omnämnt ska jag komma till er och välsigna er.
Och om du gör ett altare till mig av sten, ska du inte bygga det av huggna stenar, för om du rör det med ett verktyg har du förorenat det.
Men om tjänaren tydligt säger: "Jag älskar min herre, min hustru och mina barn, jag vill inte gå (lämna) frivilligt",
då ska hans herre föra fram honom till Gud (Elohim) och ska föra honom till dörren eller till dörrposten och hans herre ska genomborra hans öra med en syl, och han ska tjäna honom för alltid.
Och om en man säljer sin dotter till att bli en tjänarinna ska hon inte lämna som de manliga tjänarna gör.
Och om flera män tävlar (strider, duellerar) och den ene slår den andre med en sten eller med sin näve och han inte dör utan blir sängliggande,
Och om en man slår sin tjänare eller tjänarinna med en käpp, och han dör under hans hand, ska han med säkerhet bli straffad.
Och om en man slår sin tjänare i ögat eller slår sin tjänarinna i ögat, och ögat fördärvas, ska han låta honom gå fri för ögats skull.
Och om en oxe stångar en man eller en kvinna så att de dör, då ska oxen med säkerhet stenas och dess kött ska inte ätas, och oxens ägare ska förbli tyst. [Han får inte klaga över det som drabbat honom. Han måste finna sig i att förlora sin oxe som var en dyrbar och viktig tillgång på den här tiden i ett samhälle där jordbruket var centralt och oxen gjorde mycket av det tunga arbetet.]
Och om en mans oxe skadar en annans så att den dör, då ska han sälja den levande oxen och de ska dela på betalningen för den och de ska dela på den döda oxen.
Om en man orsakar att ett fält eller en vingård blir avätet, därför att han har låtit sin boskap gå lös, och den har ätit på en annan mans fält, då ska han ersätta honom från sitt eget fält och från sin egen vingård.
Om eld bryter ut och får tag i törne så att sädesskylarna eller den stående säden eller fältet slukas, ska han som tände elden ersätta den ordentligt.
Om du behandlar dem illa på något sätt – för om de ropar till mig ska jag sannerligen höra deras rop –
ska min vrede bli het och jag ska döda dig med svärd, och din hustru ska bli en änka och dina barn faderlösa.
Om du lånar ut pengar till någon av mitt folk, till den fattige (hebr. ani) som är hos dig, ska du inte vara för honom som en kreditgivare, inte heller ska du ta ränta av honom.
Ni ska vara heliga män till mig, därför ska ni inte äta något kött från ett rivet djur på fältet, det ska ni kasta till hundarna.
Förtryck (krossa) inte en främling (invandrare). [I sammanhanget syftar det antagligen på en rättslig process.] Ni vet hur det är att vara främlingar, ni var ju själva främlingar i Egypten.
I sex år ska du så din jord och skörda vad den ger,
Osyrade brödets högtid (hebr. chag matsah) ska du hålla. Sju dagar ska ni äta osyrat bröd (hebr. matsah) som jag har befallt er, på den bestämda tiden i månaden Aviv [ett annat namn på månaden Nisan, motsvarar mars/april], för denna månad kom ni ut från Egypten. Ingen ska komma inför mig tomhänt [det krävs en offergåva]. [Detta är den första av de stora vallfärdshögtiderna. Den inleds den 15:e i den första månaden Nisan (-book='3' data-chapter='23' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='8' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 23:6–8, hebr. Aviv betyder "månaden då axen mognar", det babylonska namnet är Nisan). Ytterligare två högtider infaller under de här dagarna och förknippas med Osyrade brödets högtid. Pesach firas kvällen innan (den 14:e, se -book='3' data-chapter='23' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='5' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 23:4–5) och Förstlingsfruktens högtid (Bikkurim) infaller andra eller tredje dagen under Osyrade brödets högtid (-book='3' data-chapter='23' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='4' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 23:9–4).]
Skördehögtiden (hebr. chag qatsir) [även kallad Veckohögtiden (Shavuot) och pingst – en skördefest på försommaren] ska ni också hålla, förstlingsfrukten (hebr. bikorim) av ert arbete som ni har sått på fälten [korn och vete]. [Detta är enda gången namnet skördehögtid används om denna högtid. Det vanligaste namnet är Shavuot (veckohögtiden), se -book='2' data-chapter='34' data-verse='22' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 34:22; -book='3' data-chapter='23' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='22' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 23:17–22; -book='5' data-chapter='16' data-verse='10' data-chapterend='' data-verseend='12' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 16:10–12; -book='44' data-chapter='2' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Apg 2:1. Vårt svenska namn pingst kommer från grekiska pentekoste, se -book='3' data-chapter='23' data-verse='16' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 23:16.]

Insamlingshögtiden – Lövhyddohögtiden (Sukkot)

Insamlingshögtiden (hebr. chag asif) [även kallad lövhyddohögtiden (Sukkot) – en skördefest på hösten] ska du också hålla i slutet av året när ni har samlat in alla grödor från era fält. [En glädjefylld skördefest på hösten i oktober, se -book='3' data-chapter='23' data-verse='33' data-chapterend='' data-verseend='43' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 23:33–43; -book='5' data-chapter='16' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='17' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 16:13–17; -book='16' data-chapter='8' data-verse='14' data-chapterend='' data-verseend='17' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Neh 8:14–17; -book='43' data-chapter='7' data-verse='2' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 7:2. Denna högtid har uttryckligen ett bud att vara glad, se -book='3' data-chapter='23' data-verse='40' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 23:40.]
Men om du verkligen lyssnar till hans röst, och gör allt som jag talar (säger), då ska jag bli dina fienders fiende och dina motståndares motståndare.
Du ska tjäna Herren din Gud (Jahve Elohim) och han ska välsigna din mat och ditt vatten. Dessutom ska jag ta bort sjukdom mitt ibland dig. [Ordagrant: "från ibland/inre dig".]
Jag ska sända min skräck framför dig och slå alla människor med panik, som du ska komma till, och göra så att alla dina fiender vänder ryggen mot dig (så att de flyr för dig).
Jag ska sända bålgetingar (skräck, modlöshet) framför dig som kommer att driva undan hivéerna, kananéerna och hettiterna för dig.
[Bålgetingar (hebr. tsira) kan också betyda plåga, men även syfta på skräck, förvirring, modlöshet och pest, se -book='6' data-chapter='24' data-verse='12' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jos 24:12.]
Lite i taget (steg för steg, långsamt) ska jag jag driva ut dem framför dig, till dess du har förökat dig [är tillräckligt många] och kan ta över (besitta) landet.
Jag ska sätta dina gränser från Röda havet (Vasshavet) till Filistéernas hav [Medelhavet] och från öknen (Negev eller Sinai) till floden Eufrat. För jag ska lämna landets invånare i din hand, och du ska driva ut dem ifrån dig.
De får inte bo i ditt land och förorsaka att du syndar mot mig, för om du tillber deras gudar, ska de bli en snara för dig.
Mose kom [från berget som han gått upp på, se -book='2' data-chapter='20' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 20:21] och berättade för folket alla Herrens ord och stadgar. Hela folket svarade tillsammans (med en mun): "Allt vad Herren har sagt vill vi göra."
och Mose skrev ned alla Herrens ord. Tidigt nästa morgon byggde Mose ett altare nedanför berget och reste tolv stenar – en för varje stam i Israel.
Han sände i väg unga israelitiska män och de offrade brännoffer och slaktade unga tjurar till gemenskapsoffer åt Herren.
Då tog Mose blodet [den kvarvarande hälften som tömts i karen] och stänkte det på folket [de i främsta leden, eller de äldste, eftersom de var omkring två miljoner] och sade: "Detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord." [Folket och Gud blev nu förenade i ett blodsförbund, som är den starkaste form av kontrakt som finns. Det som nu gällde var att din strid är min strid, dina fiender är mina fiender, mina tillgångar är dina tillgångar, vi är ett och jag kommer att beskydda dig med livet som insats.]
och de såg Israels Gud. Under hans fötter var som ett golv av safir [blå ädelsten], och det var [till substansen precis] likt själva himlarna i klarhet (renhet, glans).
Men han lyfte inte sin hand mot de [sjuttio] äldste i Israel [för att hindra dem från att se honom, eller slå ner dem eftersom ingen kan leva och se Guds ansikte, se -book='2' data-chapter='33' data-verse='20' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 33:20]. De såg (som i en syn) Gud, och de åt och drack [i hans närvaro]. [De såg antagligen en profetisk syn eller en gudomlig manifestation av Guds närvaro, men inte fullheten av hans härlighet eftersom Mose senare frågar efter att få se mer av Gud, se -book='2' data-chapter='33' data-verse='18' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 33:18.]
Herren (Jahve) sade till Mose: "Kom upp till mig på berget och var kvar där, så ska jag ge dig stentavlorna med undervisningen (hebr. Torah) och buden, som jag har skrivit för att undervisa folket." [De tio budorden hade redan talats men skulle nu ges i skriftlig form.]
Mose gick [högre] upp på berget [tillsammans med Josua], och molnet täckte berget.
Säg till Israels söner (alla israeliter) att de ska ta upp ett offer till mig (Herren), från alla människor som har hjärtan som gjorts villiga, [-book='47' data-chapter='9' data-verse='7' data-chapterend='' data-verseend='8' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Kor 9:7–8] ska du ta mitt offer.
I enlighet med allt som jag har visat dig, ritningen till tabernaklet (hebr. -id='4907' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>miskan) och ritningarna till dess inredning (möblemang), precis så ska du tillverka det. [Tabernaklets alla förebilder skulle inte kunna fungera som den undervisning det är, om några detaljer "hade slarvats bort". Dessutom visar denna vers att det är viktigt att vi inte blandar in våra egna idéer när vi utför Guds arbete på jorden.]

Tabernaklets typologier
Tabernaklet i öknen har många typologier till vår relation med Gud, se -book='51' data-chapter='2' data-verse='17' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Kol 2:17. Psalm 100 beskriver hur vi går in i Herrens portar med tacksamhet, i hans gårdar med lov för att slutligen tillbe i det inre, se -book='19' data-chapter='100' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 100:4. Att gå in i tabernaklet är en beskrivning på hur vi måste agera när vi vill nalkas Gud som bor i tabernaklets innersta på nådastolen som täcker arken i det allra heligaste. Vi behöver passera offeraltaret och reningskaret med tacksamhet, se på menoran, skådebrödsbordet och rökelsealtaret med lovsång för att slutligen få komma nära arken och nådastolen med tillbedjan. Gud är noga med att allting måste göras exakt enligt instruktionerna. När man ser vad alla dessa mönsterbilder/typologier betyder genom hela Bibelns frälsningshistoria förstår man varför just denna instruktion är så viktig. Här finns många förebilder på vår väg till frälsningen: 1. Tabernakelområdet – Det första steget är att komma in på området, vi måste närma oss Gud och komma inom hörhåll för ordet och frälsningen.
2. Brännofferaltaret visar att det krävs försoning för våra synder och reningskaret visar behovet av att tvätta bort det gamla livet.
3. Därefter går vi in i det Heliga där skådebrödsbordet visar oss på vikten av att äta Guds ord varje dag så att vi blir bevarade i tron.
4. Menoran visar oss att Jesus är vår ljuskälla genom den Helige Ande som hjälper oss.
5. Rökelsealtaret visar hur bönen är vårt personliga samtal med Gud. Detta rum utrustar oss för vår vandring med Gud här på jorden.
7. Arken och nådastolen – Slutligen kommer vi in i det allra Heligaste som är förebilden på himlen och det nya Jerusalem där Gud själv bor och vi ska få bo med honom i evighet. En annan generell typologi finns i parallellen mellan tabernaklet och pilgrimshögtiderna. Påsken undervisar oss om återlösning och rening som återfinns på tabernaklets gård. I altaret – återlöst genom blodet och reningskaret – renad från orenhet. Pingsten undervisar oss om vår försörjning som återfinns i det heliga i tabernaklet. Skådebrödsbordet – fysisk försörjning, menoran – den Helige Ande, rökelse – tillträde till Gud genom bön. Lövhyddohögtiden undervisar oss om Guds härlighet och att finnas i hans närvaro. I tabernaklet är detta det allra heligaste med arken och nådastolen där Gud manifesterar sin härlighet.

Du ska klä in den i rent guld, invändigt och utvändigt ska du klä in den och ovanpå den ska du göra en krona av guld runtom. [Arken är en bild på Jesus, sann Gud – guldet, och sann människa – akaciaträ. Den är också en bild på Jesus som kung, kronan av guld runtom.]
Du ska göra stavar av akaciaträ och klä in dem i guld.
Du ska sätta stavarna i ringarna på sidorna av arken, med dem ska du bära arken. [Ringarna är en bild på spikarna på korset som visar att Jesus varit korsfäst, se -book='66' data-chapter='5' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Upp 5:6. Vi måste bära vår korsmärkta Jesus med oss och även ut till alla omkring oss.]
I arken ska du lägga vittnesbördet som jag ska ge dig. [De två stentavlorna med de tio budorden. Att budorden ligger i Jesus visar att han är vår profet. Jesus kom inte för att upphäva utan för att fullborda dessa budord. Jesus var ställd under lagen, se -book='48' data-chapter='4' data-verse='4' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Gal 4:4 och uppfyllde den. Lagen är helig, rättfärdig och god och undervisar oss om Guds vilja. Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig, säger Jesus i -book='43' data-chapter='4' data-verse='34' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 4:34.]
Du ska göra två keruber av guld, av drivet arbete ska du göra dem, på de båda kortsidorna av locket till arken.
Gör en kerub på den ena sidan och en kerub på den andra sidan, i ett stycke med locket till arken ska du göra keruberna på de två kortsidorna av locket.
Du ska sätta locket ovanpå arken, och i arken ska du lägga vittnesbördet som jag ska ge dig.
Jag ska möta dig där, ovanför locket till arken mellan de två [bevingade] keruberna som är ovanpå vittnesbördets ark. Där ska jag tala med dig om allt som jag vill ge dig instruktioner om till Israels söner. [Nådastolen, eller arkens lock, är ett självständigt föremål som dock hör intimt ihop med arken. Arken var en öppen låda utan lock men nådastolen som görs med samma mått som arken läggs ovanpå denna och blir därmed som ett lock till arken. Lägg märke till att nådastolen inte på något sätt fästs ihop med arken utan ligger löst ovanpå. En annan detalj i sammanhanget är det faktum att om man räknar de olika föremålen i tabernaklet blir det 6 stycken, om man betraktar arken och nådastolen som ett föremål, men 7 stycken om de behandlas som de separata föremål de faktiskt är.]
Du ska klä in det i rent guld och till det ska du göra en krona av guld runtom.[Precis som med arken är även detta en bild på Jesus, sann Gud, guldet, och sann människa, akaciaträ. Den är också en bild på Jesus som kung, kronan av guld runtom. Här har vi också en bild på det som Jesus säger om sig själv att Jag är Livets bröd, se -book='43' data-chapter='6' data-verse='35' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Joh 6:35.]
Du ska göra fyra ringar av guld till det och sätta ringarna i de fyra hörnen som är på dess fyra fötter.
Ringarna ska vara nära listen, de är till stavarna som bordet ska bäras med. [Att ringarna ska vara nära listen visar oss att det Jesus gjorde på korset, ringarna symboliserar spikarna, hör intimt ihop med hans konungslighet, listen som med sin dekor är kronan. När vi bär ut brödet Jesus till människorna måste vi förkunna både om honom som det slaktade lammet och som den kung han är.]
Du ska göra stavar av akaciaträ och klä dem i guld så att bordet kan bäras med dem. [Det är vi som ska bära skådebrödsbordet, se -book='60' data-chapter='2' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Pet 2:9. Jesus, sann Gud och sann människa, både ger och uppehåller livet. Jesus uppmanar oss att be om vårt dagliga bröd, se -book='40' data-chapter='6' data-verse='11' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Matt 6:11. Det är nödvändigt att ge anden i oss mat varje dag på samma sätt som vi äter för vår kropps välbefinnande.]
Du ska också göra fat, kokkärl, krukor och skålar till att utgjuta drickoffer, av rent guld ska du göra dem. [Drickoffret består av vin och varje sabbat samlas prästerna för att äta brödet och dricka av vinet, alltså en bild på nattvarden.]
Och du ska också göra sju lampor för den och de ska lysa upp över det som är framför den. [Versen tolkas troligtvis som att menoran ska vara ljuskällan i rummet, det Heliga i tabernaklet.]
Av en talent [omkring 44 kilo] rent guld ska den göras med alla sina verktyg.
Du ska göra tabernaklet med 10 våder av fint tvinnat linne, och blått och purpur och scharlakansrött med keruber. Du ska låta en skicklig hantverkare göra dem.
Och du ska göra 50 spännen av guld och koppla ihop våderna med varandra med spännena så att tabernaklet blir ett helt.
Och du ska göra våder av gethår, till ett tält över tabernaklet, 11 våder ska du göra av dem.
Och du ska sammanfoga 5 våder med varandra och 6 våder ska du sammanfoga med varandra och den sjätte våden ska läggas dubbelvikt på framsidan av tältet.
Och du ska göra 50 spännen av brons och sätta spännena i öglorna och koppla ihop våderna med varandra så att tältet blir ett helt.
Och du ska göra ramverket (väggarna) till tabernaklet av akaciaträ, upprättstående plankor.
Och du ska göra plankorna till tabernaklet, 20 plankor för den södra sidan söderut,
Och du ska överdra plankorna med guld och göra deras ringar av guld som hållare för stängerna och du ska överdra stängerna med guld. [Plankorna kan symbolisera de troende. Att de hålls samman symboliserar församlingen. Fyra stänger binder ihop plankorna utvändigt fem och fem, vilket symboliserar hur vi hör ihop i den lokala församlingen, medan den femte stången binder ihop samtliga plankor inuti, vilket symboliserar hur Jesu kärlek håller samman hela hans kropp på jorden. Att de är gjorda av akaciaträ symboliserar vår mänskliga (syndiga) natur, att de är överdragna med guld symboliserar vår rättfärdighet i Jesus. Tapparna som fäster i fotstycket är vår tro.]
Och du ska resa upp tabernaklet i enlighet med dess ritningar som jag har visat dig på berget. [Man kan se på plankorna som individer i församlingen. Då är vi vända med ansiktet inåt, alltså står var och en av oss med blicken fäst på de föremål som finns inne i tabernaklet som symboliserar Jesus och Gud själv. Då står vi samtidigt skuldra vid skuldra med våra syskon i tron och vänder ryggen mot världen. De är den position som varje troende behöver ha för att ha rätt fokus i sitt liv.]
[Förhänget till det allra heligaste:]
Och du ska göra ett förhänge av blått och purpur och rosenrött [i hebreiskan nämns bara färgerna, men de måste förstås som att det handlar om tyger eller garner i dessa färger] och fint tvinnat linne, med keruber. Ett arbete som ska göras av en skicklig hantverkare. [Förhängets färger representerar de smorda ämbetena profet: blått, kung: purpur och präst: rosenrött (offertjänsten) och vitt (förbönstjänsten).]
Och du ska hänga det på 4 pelare av akaciaträ överdragna med guld, deras hyskor av guld, på 4 fotstycken av silver.
Och du ska hänga upp förhänget under spännena [som fogar ihop takvåderna, se -book='' data-chapter='' data-verse='6' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 6] och där innanför förhänget ska du ställa in vittnesbördets ark, och förhänget ska skilja mellan det heliga och det allra heligaste (ordagrant heligheternas heliga).
Och du ska placera Nådastolen ovanpå vittnesbördets ark i heligheternas heliga.
Och du ska placera bordet utanför förhänget och menoran mittemot bordet på ena sidan i tabernaklet söderut, och du ska ställa bordet på den norra sidan.
Och du ska göra 5 pelare av akaciaträ till förhänget och överdra dem med guld, deras hyskor ska vara av guld, och du ska göra 5 fotstycken av brons för dem.[Fem är talet för nåd i Bibeln. Att den yttre dörren till tabernaklet ska fästas på 5 pelare säger oss att det är Guds nåd som gör det möjligt för oss att få träda in och ha gemenskap med Jesus och Gud själv. Precis som med det inre förhänget symboliserar färgerna de tre smorda ämbetena. Se -book='' data-chapter='' data-verse='31' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 31.]
Och du ska göra altaret av akaciaträ, 5 alnar [2,25 meter] långt och 5 alnar [2,25 meter] brett, altaret ska vara kvadratiskt och dess höjd ska vara 3 alnar [1,35 meter].
Och du ska göra hornen till det på dess fyra hörn, hornen ska göras i ett stycke med altaret och du ska klä in det i brons (kopparlegering). [Talen som används har en symbolisk innebörd. Talet 5 är Guds nåd och altaret som bild på Jesu försoningsoffer på korset är uppfyllelsen av all slags nåd som finns. Talet 3 pekar på Gud i hans fulla treenighet – Fader, Son och Ande. Talet 4 står ofta för världen och allt skapat och allt skapat (det finns fyra väderstreck). Akaciaträ pekar på Jesu mänskliga natur och brons på Jesu gudomliga natur, i ringhetsgestalt, till skillnad från guld, som är Jesu gudomliga natur i härlighetsgestalt. Notera att ordet för brons (hebr. Nechoshet) är snarlikt ordet för orm, se -book='4' data-chapter='21' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 21:9.]
Du ska placera det under avsatsen runt altaret, under så att det når halvvägs upp på altaret.
Och du ska göra stänger till altaret, stänger av akaciaträ och klä in dem i brons.
Stängerna ska sättas i ringarna och stavarna ska vara på två sidor om altaret när ni bär det. [Det var viktigt att arken och bordet kunde bäras utan mänsklig direktkontakt.]
De ska tillverka dem av plankor så de är ihåliga. Precis som jag har visat dig på berget (Sinai) så ska det tillverkas. [Här är Gud åter noggrann med att vi följer hans instruktioner exakt.]
Du ska också göra en förgård till tabernaklet. På den södra sidan ska det vara förhängen till gården av fint tvinnat linne, 100 alnar [45 meter] lång på en sida.
Du ska befalla Israels söner (barn) att de bär fram till dig ren olivolja, pressad för ljuset, så att den (Menoran) kan brinna oavbrutet.
I tabernaklet, utanför förhänget som hänger framför vittnesbördet, ska Aron och hans söner göra i ordning den, till att brinna från kväll till morgon inför Herren (Jahve). Det ska vara en evig stadga genom alla generationer för Israels söners (barns) räkning.
Ta till dig Aron, din [äldre] bror så att han är nära dig och hans söner med honom, från Israels söner för att de ska göra tjänst för mig i prästämbetet, Aron, Nadav och Aviho [som offrade främmande eld, se -book='3' data-chapter='10' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 10], Elazar [den älste sonen som tog över efter Aron, se -book='4' data-chapter='20' data-verse='24' data-chapterend='' data-verseend='29' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>4 Mos 20:24–29] och Itamar, Arons söner.
Och du ska tala till alla som har visa hjärtan, som jag har fyllt med vishetens ande att de gör (tillverkar) Arons kläder för att helga (avskilja) honom så att han kan tjänstgöra för mig i prästämbetet.
Och de ska ta [tyger i färgerna] guld och blått och purpur och scharlakansrött och fint [vitt] linne. [I hebreiskan står bara färgerna men det är uppenbart att dessa färger avser fina garner eller tyger i respektive färg. Fint är hebr. shesh som kommer från ett egyptiskt ord som beskriver linne av hög kvalité importerat från Egypten. Linnet är vitt.]
De ska göra en efod av guld, av blått och purpur, scharlakansrött och fint tvinnat linne, tillverkat av en yrkesskicklig man.
Sex av namnen på den första stenen [Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan och Naftali] och de sex återstående namnen på den andra stenen [Gad, Asher, Isaskar, Sebulon, Josef och Benjamin], efter den ordning som de är födda [från den äldste till den yngste].
Med en gravörs arbete i sten som en graverad signetring ska du gravera de två stenarna efter namnen på Israels söner. Du ska göra dem med infattningar av guld.
Och du ska sätta de två stenarna på axelstyckena av efoden, till att vara minnesstenar för Israels söner, och Aron ska bära deras namn inför Herrens (Jahves) ansikte på sina två skuldror som en hågkomst.
och två kedjor av rent guld, av tvinnad tråd ska du göra dem, ett kransarbete, och du ska sätta kranskedjorna på infattningen.
Och du ska göra en rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat), arbetet av en skicklig yrkesman, som arbetet med efoden ska du göra den, av guld och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne ska du göra den.
Och på bröstskölden ska du göra två ringar av guld och sätta de två ringarna på de två sidorna av bröstskölden.
Och du ska sätta de två flätade kedjorna av guld på de två ringarna på bröstsköldens sidor.
Och de två andra ändarna på de två tvinnade kedjorna ska du sätta på de två infattningarna och sätta dem på efodens två axelstycken, på dess främre del.
Och du ska göra två ringar av guld och sätta dem på de två ändarna av bröstskölden, på dess kant som är vända mot sidan på efodens insida.
Och du ska göra två ringar av guld och sätta dem på efodens två axelstycken undertill, i dess framkant, nära dess sammankoppling ovanför efodens skickligt vävda band.
Och de ska binda fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå tråd, så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden.
Och Aron ska bära Israels söners namn på rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat) över sitt hjärta när han går in till den heliga platsen, som en ständig (oavbruten) åminnelse inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska lägga urim och tummim i rättvisans bröstsköld (hebr. choshen mishpat), och de ska vara på Arons hjärta när han går inför Herrens (Jahves) ansikte. Och Aron ska bära Israels söners rättvisa (hebr. mishpat) inför Herrens (Jahves) ansikte alltid (hela tiden, oavbrutet, kontinuerligt). [Hebreiska ordet mishpat betyder påbud och bindande juridiska beslut. Det har med rätt och rättvisa att göra och här är det Gud som svarar med sitt rätta och rättvisa domslut när Aron använder urim och tummim för att få veta Guds vilja i enskilda frågor.]
Och du ska göra efodens rock (ämbetsdräkt) helt i blått.
Och du ska sätta en blå tråd i den för att fästa den ovanpå turbanen, på framsidan av turbanen ska den sitta.
Och den ska vara över Arons panna och Aron ska bära synderna som begås med de heliga tingen, som Israels söner ska helga, till alla deras helgade gåvor, och den ska alltid vara på hans panna så att de får nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska sätta dem på Aron din bror och hans söner med honom, och ska smörja dem och avskilja (inviga) dem och helga dem så att de kan tjänstgöra till mig i prästämbetet.
Och dessa är de saker som du ska göra med dem för att helga dem till att tjänstgöra till mig i prästämbetet. Ta en ung oxe och två felfria (hebr. tamim) baggar,
och osyrat bröd och osyrade brödkakor blandade med olja och osyrade brödkakor ringlade med olja, av fint vete ska du göra dem.
Och du ska lägga dem i en korg och föra fram dem i korgen med oxen och de två baggarna.
Och Aron och hans söner ska du föra fram till mötestältets öppning och du ska tvätta dem med vatten.
Och du ska ta kläderna och sätta tunikan på Aron, och efodens rock och efoden och bröstskölden och omgjorda honom med efodens konstfullt vävda band.
Och du ska sätta turbanen på honom och sätta den heliga kronan på turbanen.
Sedan ska du ta smörjelseoljan och hälla ut över hans huvud och smörja honom.
Och du ska föra fram hans söner och sätta på dem tunikor.
Och du ska omgjorda dem med gördlar, Aron och hans söner och binda huvudbonader på dem, och de ska vara innehavare av prästämbetet som en evig förordning (ordagrant "saker inristat"), och du ska avskilja (inviga) Aron och hans söner.
Och du ska föra fram oxen framför mötestältet och Aron och hans söner ska lägga sina händer på oxens huvud.
Och du ska slakta oxen inför Herrens (Jahves) ansikte i mötestältets öppning.
Och du ska ta blodet från oxen och stryka det på altarets horn med ditt finger och du ska hälla ut hela återstoden av blodet vid altarets fot.
Och du ska ta allt det feta som täcker inälvorna och hinnorna som är över levern och de två njurarna och fettet som är på dem och låta det bli en rök ovanpå altaret.
Men oxens kött och dess skinn och dess dynga ska du bränna i eld utanför lägret. Det är ett syndoffer.
Du ska ta den ena baggen och Aron och hans söner ska lägga sina händer på baggens huvud.
Och du ska slakta baggen och du ska ta dess blod och stänka det runtomkring mot altaret.
Och du ska dela baggen i sina delar och tvätta inälvorna och dess ben och lägga dem med sina delar och med dess huvud.
Och du ska göra hela baggen till en rök på altaret, det är ett brännoffer till Herren (Jahve), det är en söt arom, ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Och du ska ta den andra baggen och Aron och hans söner ska lägga sina händer på baggens huvud.
Sedan ska du slakta baggen och ta av dess blod och stryka det på Arons högra örsnibb och på den högra örsnibben på hans söner, och på tummen på deras högra händer, och på stortån på deras högra fötter och stänka blodet mot altaret runtomkring.
Och du ska ta bort det feta från baggen och fettsvansen och det feta som täcker inälvorna och hinnorna som är över levern och de två njurarna och fettet som är på dem och det högra lårstycket, för detta är en bagge till invigning,
Och du ska placera alltihop över (i) Arons händer och över (i) händerna på hans söner och ska vifta dem som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och du ska ta det från deras händer och göra det till en rök på altaret ovanpå brännoffret, som en söt arom inför Herrens (Jahves) ansikte, det är ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Och du ska ta bröststycket från Arons invigningsoffer och vifta det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och det ska vara deras del.
Och du ska helga viftoffrets bröststycke och lyftoffrets lår, som är viftat och som är upplyft från invigningsbaggen, det som är Arons och det som är hans söners.
Och Arons heliga kläder ska vara för hans söner efter honom, för att bli smorda i dem och för att bli invigda (avskilda) i dem.
Och du ska ta invigningsbaggen och koka dess kött på en helig plats.
Och Aron och hans söner ska äta baggens kött och brödet som är i korgen vid mötestältets öppning.
Och de ska äta dessa ting varmed försoning har bringats för att inviga (avskilja) och helga dem, men en främling ska inte äta av det eftersom det är heligt.
Och om något överblivet av invigningsköttet eller av brödet finns kvar till morgonen, då ska det överblivna brännas med eld, det ska inte ätas eftersom det är heligt.
Och du ska göra med Aron och med hans söner enligt allt det som jag har befallt dig, sju dagar ska du inviga (avskilja) dem.
Och varje dag ska du offra en oxe som syndoffer vid sidan om de andra offren för försoning, och du ska göra reningen ovanpå altaret när du bringar försoning för det, och du ska smörja det och helga det.
Sju dagar ska du bringa försoning för altaret och helga det, så ska altaret bli högheligt, allt som vidrör altaret blir heligt.
Det ena lammet ska du offra på morgonen och det andra i skymningen.
Det andra lammet ska du offra vid skymningen, och gör med det som med matoffret på morgonen och som dess drickoffer, som en söt arom, ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Så ska jag helga mötestältet och altaret. Jag ska även helga Aron och hans söner till att göra tjänst inför mig som präster.
Då ska de veta att jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim), som fört dem upp och ut ur Egyptens land, så att jag kan vara (vistas, bo) bland dem. Jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim).
Och du ska göra ett altare att bränna rökelse på, av akaciaträ ska du göra det.
Och du ska plätera det med rent guld, dess ovansida och dess sidor runtom och dess horn. Och du ska göra en krona av guld runtom.
Och två guldringar ska du göra till det, under dess krona på dess två ben, på de två sidorna av det ska du göra dem, och de ska vara hållare för stängerna som det ska bäras med.
Och du ska göra stänger av akaciaträ och plätera dem med guld.
Och du ska ställa det framför draperiet (förhänget) som är vid vittnesbördets ark, framför locket som täcker vittnesbördet, där jag ska möta (träffa, umgås med) dig.
Och Aron ska bränna rökelse på det av söta kryddor, varje morgon när han gör i ordning lamporna (trimmar vekarna), ska han bränna den.
Och när Aron tänt lamporna vid skymningen ska han bränna den som en evig rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte genom era generationer.
"När du räknar Israels söner efter deras antal, då ska de ge, varje man en lösensumma för sin själ till Herren (Jahve), när du räknar dem, så att ingen plåga kommer bland dem när du räknar dem.
De rika ska inte ge mer och de fattiga ska inte ge mindre än den halva shekeln, när de ger offret till Herren (Jahve) för att bringa försoning för sina själar.
Och du ska ta försoningspengarna från Israels söner och helga det till arbetet i mötestältet, så att det blir ett minne för Israels söner inför Herrens (Jahves) ansikte, till att bringa försoning för deras själar.
"Du ska göra ett vattenkar av brons och dess fundament av brons, till att tvätta sig, och du ska ställa det mellan mötestältet och altaret, och du ska hälla vatten i det.
Och Aron och hans söner ska tvätta sina händer och sina fötter i det,
Och du ska göra en helig smörjelseolja av det, en parfym sammansatt med en parfymörs skicklighet, det ska vara en helig smörjelseolja.
Och med den ska du smörja mötestältet och vittnesbördets ark,
och bordet och alla dess redskap och menoran och dess redskap och rökelsealtaret,
och brännofferaltaret med alla dess redskap och vattenkaret och dess fundament.
Och du ska helga dem så att de blir högheliga, allt som vidrör dem ska bli heligt.
Och du ska smörja Aron och hans söner och avskilja dem så att de kan tjänstgöra till mig i prästämbetet.
Och du ska göra rökelse utav det, en parfym med en parfymörs skicklighet, kryddat med salt, rent och heligt.
Jag har fyllt honom med Guds Ande, med vishet (förmågan att skilja mellan rätt och fel) förstånd (förmågan att kunna bygga och konstruera) och kunskap (en personlig erfarenhet av) att kunna utföra uppgiften, och i alla slags hantverk,
Och jag, se jag har gett honom Oholiav, son till Achisamach av Dans stam. Och i hjärtat på alla som har ett vist hjärta har jag gett visheten, så att de kan göra allt som jag har befallt dig [i kapitel 25-30]:

mötestältet,
vittnesbördets ark,
nådastolen (locket, bokstavligt "det som täcker") som är ovanpå
och alla tältets möbler.
Bordet och dess redskap,
den rena menoran med alla dess redskap
och rökelsealtaret,
och brännofferaltaret med alla dess redskap
och vattenkaret på dess fundament,
och de broderade kläderna
    och de heliga kläderna till prästen Aron
    och kläderna till hans söner för att tjänstgöra i prästämbetet,
Tala till Israels söner och säg: "Var noga med att hålla (vakta, skydda, bevara) mina sabbater, för de är ett tecken mellan mig och era söners söner till generationerna, för att ni ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahve) som gör er heliga (avskilda).
Därför ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) sabbaten, för det är heligt för er. Den som vanhelgar den ska dödas, för alla som gör något arbete, den själen (personen) ska huggas av från sitt folk.
Därför ska Israels söner hålla (vakta, skydda, bevara) sabbaten och fira sabbaten genom generationerna som ett evigt förbund.
Den är ett tecken mellan mig och Israels söner för evig tid, för på 6 dagar skapade Herren (Jahve) himlarna och jorden och på den sjunde dagen avstod han från sitt arbete och vilade (bokstavligt sabbat)." [-book='1' data-chapter='2' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='3' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 2:1–3]
Alla gjorde detta, de tog av sig sina guldörhängen som de hade på sig och kom med dem till Aron.
Han tog emot guldet av dem. Med hjälp av verktyg formade han avbilden som skulle göras. [Antingen en träram som sedan bekläddes med guld, eller en träform som man sedan göt i.] Han använde det smälta guldet och formade en kalv (en avbild av en ung tjur). Sedan sade de [ledarna från folket som var initiativtagare till att göra egna gudar]: "Detta, Israel, är er gud som har fört er ut från Egypten." [Guldkalven är en skrämmande symbol. I Egypten tillbad man tjurguden Apis. Även guden Baal, som tillbads i Kanaans land, förkroppsligades och avbildades ofta som en ung oxe. Aron hade varit med och gjort så att folket bröt mot de tre första buden. De tillbad en annan Gud, de hade gjort en avbild och vanärat Herrens namn i avgudadyrkan.]
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag har sett detta folk och se, det är ett styvnackat folk.
Låt mig nu därför vara ensam så att min vrede kan bli het mot dem och jag kan förtära dem, och jag ska göra dig till en stor nation (ett stort folk)."
Men Mose bad (vädjade) till Herren sin Gud (Jahve Elohim) och sade: "Herre (Jahve) varför låter du din vrede bli het mot ditt folk som du har fört ut ur Egyptens land med stor makt och med stark (fast, säker, tapper) hand?
Varför ska egypterna få tala och säga 'Till ont förde han dem ut för att slakta dem i bergen och förtära dem från jordens ansikte (yta)?' Vänd om från din brinnande vrede och ångra (sörj-trösta – hebr. nicham) denna ondska mot ditt folk.
Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, till vilka du lovade (svor, gav din ed) vid dig själv och sade till dem: 'Jag ska föröka din säd (så att den blir) som himlarnas stjärnor och hela detta land som jag har talat om ska jag ge till din säd och de ska ärva det för evigt.' "
Och när Josua hörde larmet av folk när de ropade, sade han till Mose: "Det är ett ljud av strid i lägret."
När Mose närmade sig lägret och han såg kalven och dansen, då blev han brinnande vred (hans vrede blev brinnande het). Han kastade tavlorna ur sina händer och bröt dem nedanför berget.
Och han tog kalven som de hade gjort och brände den med eld och malde den till puder och strödde ut det på vattnet och tvingade Israels söner att dricka av det.
Och Aron svarade: "Låt inte min herres vrede bli brinnande het, du känner folket (är intimt förtrogen med dem) att de är inställda på (vända till) ondska.
Och när Mose såg att folket var tygellöst, för Aron hade låtit dem bli tygellösa på grund av deras fienders hån,
Och han sade till dem: "Så säger Herren Israels Gud (Jahve Elohim): 'Må varje man sätta svärdet på sin höft och gå fram och tillbaka från port till port genom lägret och slå varje man sin bror och varje man sin vän och varje man sin granne.' "
Gå tillbaka nu, led folket till den plats jag har talat med dig om. Min ängel ska gå framför dig. Men den dag kommer då jag ska gå till rätta med dem för deras synd."
Herren straffade (skickade en plåga, prövning till) folket, på grund av kalven som de gjort – den som Aron gjorde. [Ordet straff är samma ord som används om de tio plågorna mot Egypten tidigare. Målet med dessa plågor var omvändelse. Det är oklart om detta straff i denna vers syftar på de tretusen män som valde att inte gå över på Guds sida och fick betala med sina liv, se -book='' data-chapter='' data-verse='26' data-chapterend='' data-verseend='28' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 26–28, eller om det är kommande plågor och prövningar som kommer över israeliterna i deras fortsatta vandring om de vägrar att lyda Gud. I nästa kapitel ställs israeliterna inför ett val att ta av sig alla smycken som ett tydligt tecken på en genuin omvändelse från deras avgudadyrkan.]
och jag ska sända en ängel (budbärare) framför er och jag ska driva ut kananéerna, amoréerna och hettiterna och perisseerna och hivéerna och jevuséerna,
Och när folket hörde dessa onda ord, sörjde de och ingen man satte på sig sina smycken.
Och Israels söner tog av sig alla sina smycken från berget Chorev (Horeb).
Och Mose tog tältet och reste det långt utanför lägret, och han kallade det "mötestältet" [hebr. ohel moed]. Var och en som ville rådfråga (söka) Herren (Jahve) måste gå ut till mötestältet utanför lägret. [Här används den hebreiska frasen ohel moed (på svenska "mötestältet"). Ett annat ord mishkan (översatt "tabernaklet") hade Mose tidigare fått instruktioner om att bygga mitt i lägret (-book='2' data-chapter='25' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 25). Vid detta tillfälle är det ännu inte byggt, se även -book='2' data-chapter='27' data-verse='21' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 27:21; -book='3' data-chapter='1' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 1:1. Detta mötestält som tillhörde Mose fungerade som en temporär helgedom.]
När allt folket såg molnstoden stå vid ingången till templet, då föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till sitt tält.
Och Mose sade till Herren (Jahve): "Se, du har sagt till mig: 'För upp detta folk', och du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig. Och du har sagt: 'Jag känner dig vid namn och även att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon.'
Därför ber (vädjar) jag till dig: Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, visa mig nu dina vägar så att jag kan känna (vara intimt förtrogen med) dig till slutet (för evigt, hela vägen, fullt ut) och finner nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, och betänk att denna nation är ditt folk."
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag ska göra dessa ting som du har talat, för du har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i mina ögon, och jag känner dig vid namn.
Då sade Mose: "Låt mig få se din härlighet (närvaro, mäktiga majestät)."
Han svarade: "Jag ska låta min godhet (skönhet) passera inför dig och jag ska visa namnet Herren (Jahve) inför dig. Jag ska vara nådig (ge oförtjänt favör) mot den jag vill vara nådig mot och vara barmhärtig (visa moderlig ömhet) mot den jag vill vara barmhärtig mot."
Han fortsatte: "Men mitt ansikte kan du inte få se, för ingen människa kan se mig och leva."
Sedan ska jag ta bort min hand, och då ska du få se efterdyningarna av min närvaro [ordagrant "mina ryggar", en metaforisk bild på efterglöden av hans närvaro], men mitt ansikte kan ingen se."
Herren (Jahve) sade till Mose: "Hugg ut två stentavlor åt dig, likadana som de första och jag ska skriva på tavlorna de ord som var på de första tavlorna som du krossade.
Och han högg ut två stentavlor, likadana som de första, och Mose steg upp tidigt på morgonen och gick upp på berget Sinai som Herren (Jahve) hade befallt honom och tog de två stentavlorna i sina händer.
Och han sade: "Se, jag skär ett förbund, inför hela ditt folk ska jag göra under, sådana som inte har blivit gjorda i hela världen, inte i något land. Och alla de folk bland vilka du vistas, ska se Herrens (Jahves) gärningar som jag ska göra med dig, att de är förunderliga (fantastiska, enorma).
Håll (vakta, skydda, bevara) det som jag befaller dig idag. Se, jag fördriver framför dig amoréerna och kananéerna och hettiterna och periséerna och hivéerna och jevuséerna.
Utan ni ska bryta ner deras altaren och slå deras obelisker i bitar och ni ska hugga ner deras aseror [pålar för avgudadyrkan] .
och du tar deras döttrar till dina söner och deras döttrar går iväg efter deras gudar och får dina söner att gå iväg efter deras gudar.
Du ska hålla (vakta, skydda, bevara) det Osyrade Brödets högtid. Sju dagar ska du äta osyrat bröd som jag befallt dig, på den bestämda tiden i månaden Aviv [Även kallad Nisan. Aviv betyder vår och anger att det är den första vårmånaden.] för i månaden Aviv kom du ut ur Egypten.
För jag ska fördriva folkslag framför dig, och utvidga dina gränser, inte heller ska någon man ha åtrå till ditt land när du går upp till Herren (Adonai) din Gud (Elohim) tre gånger om året. [Detta är Guds löfte om beskydd att ingen fiende ska anfalla när man firar Herrens högtider!]
Herren sade till Mose: "Skriv ned dessa ord (befallningar), för i enlighet med dem har jag slutit ett förbund med dig och med Israel."
Mose var kvar hos Herren i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta eller dricka. Han skrev förbundsorden, de tio orden, på stentavlorna.
När Aron och alla israeliterna såg strålglansen från Mose ansikte vågade de inte komma emot honom.
Sedan kom alla israeliterna fram till honom, och han befallde dem allt som Herren hade sagt på Sinai berg.
Men när Mose trädde fram inför Herrens ansikte för att tala med honom, tog han av sig slöjan till dess han gick ut igen. När han kom ut, talade han till israeliterna det som han fått befallning om.
Israeliterna såg Mose ansikte, hur det strålade, så Mose hängde slöjan över ansiktet igen till dess han gick in för att tala med Herren.
Och Mose samlade hela församlingen av Israels söner och sade till dem: "Detta är orden som Herren (Jahve) har befallt för att ni ska göra dem.
"Ta ibland er ett offer till Herren (Jahve), alla som har ett villigt hjärta låt honom föra fram det, ett Herrens (Jahves) offer, guld och silver och brons,
Och låt varje man med ett vist hjärta ibland er komma och göra (tillverka) allt det som Herren (Jahve) har befallt,
Tabernaklet, dess tält och dess överdrag, dess spännen och dess brädor, dess stänger, dess pelare och dess socklar,
arken och stängerna till den, locket (nådastolen, det som täcker arken) och draperiet (förhänget) till avskärmningen,
bordet och dess stänger och alla dess tillbehör och skådebröden,
menoran (ljusstaken) till ljuset och dess redskap och dess lampor och oljan till ljuset,
och rökelsealtaret och dess stänger och smörjelseoljan och den söta rökelsen och draperiet (förhänget) till öppningen, till tabernaklets öppning,
brännofferaltaret med dess galler av brons, dess stänger och alla dess redskap, vattenkaret och dess fundament,
gårdens våder, dess pelare och dess socklar och draperiet (förhänget) till gårdens öppning,
tabernaklets tältpluggar och gårdens tältpluggar och dess linor,
de broderade kläderna för tjänstgöring på den heliga platsen, de heliga kläderna till prästen Aron och kläderna till hans söner för att göra tjänst i prästämbetet."
Och de kom, alla vars hjärta uppmuntrade honom, och alla vars ande gjort honom villig, och förde fram Herrens (Jahves) offer till arbetet med mötestältet och för all dess tjänstgöring och till de heliga kläderna.
Alla som kunde bidra med ett offer av silver eller brons förde fram Herrens (Jahves) offer, och alla män som hade akaciaträ till något av arbetet förde fram det.
Och alla kvinnor som hade visa hjärtan spann med sina händer och förde fram det som de hade spunnit, blått och purpur, scharlakansrött och fint linne. [Det står inte tyg eller garn i grundtexten men dessa färger syftar på det garn som kan användas till vävning.]
Och alla kvinnor vars hjärta uppmuntrade dem med vishet spann gethår.
Och ledarna förde fram onyxstenar och stenar till infattning till efoden och till bröstskölden,
och kryddor och olja till ljuset och till smörjelseolja och till den söta rökelsen.
Israels söner förde fram ett frivilligt offer till Herren (Jahve), varje man och kvinna vars hjärta hade gjort dem villiga att bidra till allt arbete som Herren (Jahve) befallt genom Moses hand att det ska göras.
och han har fyllt honom med Guds Ande i vishet, i förståelse och i kunskap och i allt slags hantverkskunskap,
Dem har han fyllt med hjärtats vishet till att utföra allt slags hantverk, gravyr och flätning och vävning med färger, i blått och i purpur, i scharlakansrött och i fint linne och vävning, till att göra allt slags konstfullt hantverk.
Och Betsalel och Oholiav ska arbeta och varje man med ett vist hjärta i vilken Herren (Jahve) har lagt vishet och förståelse till att veta hur man gör allt arbete för tjänsten i helgedomen enligt allt som Herren (Jahve) har befallt."
Och Mose kallade på Betsalel och Oholiav och alla män med ett vist hjärta, i vars hjärta Herren (Jahve) har lagt vishet, alla vars hjärta manade honom att komma till arbetet och utföra det.
Och de tog av Mose emot hela offret som Israels söner hade burit fram till arbetet för tjänsten i helgedomen, det (materialet) som det skulle tillverkas av. Och de bar fortfarande fram frivilliga gåvor till honom varje morgon.
Och alla visa män som utförde allt arbete på helgedomen, kom var man från sitt arbete som han utförde,
och de talade till Mose och sade: "Folket för fram mycket mer än nog för det som behövs till arbetet som Herren (Jahve) har befallt att göra."
För materialet som de hade var tillräckligt till allt arbete för tillverkningen och alldeles för mycket.
Och varje man med ett vist hjärta bland dem som utförde arbetet gjorde Tabernaklet med 10 våder av fint tvinnat linne och blått och purpur och scharlakansrött med keruber, ett arbete gjort av en skicklig yrkesman.
Och han kopplade ihop 5 våder en till en och de andra 5 våderna kopplade han en till en.
Och han gjorde 50 hyskor av guld och kopplade ihop våderna den ena till den andra med hyskorna så att tabernaklet blev en enhet.
Och han gjorde våder av gethår till ett tält över tabernaklet, han gjorde 11 våder.
Och han kopplade 5 våder med varandra och 6 våder med varandra.
Och han gjorde 50 hyskor av brons för att koppla ihop tältet så att det blev en enhet.
Och han gjorde brädorna till tabernaklet av akaciaträ som stod upprätt.
Och han gjorde brädorna till tabernaklet, 20 brädor för den södra sidan söderut.
Och han gjorde den mittersta stången till att gå igenom mitt i brädorna från den ena sidan till den andra.
Och han pläterade brädorna med guld och gjorde deras ringar av guld, som handtag för stängerna och pläterade stängerna med guld.
Och han gjorde draperiet (förhänget) av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne, arbetet av en skicklig yrkesman, med keruber.
och de 5 pelarna till det med deras krokar, och han pläterade brädornas huvuden och deras dekor med guld, och deras 5 socklar var av brons.
Och Betsalel gjorde arken av akaciaträ, 2,5 alnar [1,2 meter] var dess längd och 1,5 aln [0,7 meter] var dess bredd och 1,5 aln [0,7 meter] var dess höjd.
Och han gjorde stänger av akaciaträ och pläterade dem med guld .
Och han satte stängerna i ringarna på sidorna av arken för att bära arken.
Och han gjorde två keruber av guld, av drivet arbete gjorde han dem vid de två ändarna av locket,
en kerub i den ena änden och en kerub i den andra änden. I ett stycke med locket gjorde han keruberna på dess två ändar.
Och han gjorde bordet av akaciaträ, 2 alnar var dess längd och 1 aln var dess bredd och 1,5 aln var dess höjd.
Och han pläterade det med rent guld och gjorde en krona av guld till det runtom.
Och han göt 4 ringar av guld till det, och satte ringarna i de 4 hörnen som var på dess 4 fötter.
Ringarna satt nära bordet, hållare till stängerna för att bära bordet.
Och han gjorde stänger av akaciaträ och pläterade dem med guld för att bära bordet.
Och han gjorde redskapen som var på bordet, dess fat, dess krukor, dess skålar och dess kannor som används till att hälla ut (utgjutande), av rent guld.
Och han gjorde menoran (ljusstaken) av rent guld. I drivet arbete gjorde han menoran med sin fot och sin stjälk, dess skålar, dess knoppar och dess blommor, allt var gjort i ett stycke.
Och han gjorde dess lampor, 7 stycken, och dess tänger och dess vektrimmare av rent guld.
Av en talent rent guld tillverkade han den och alla dess redskap.
Och han gjorde rökelsealtaret av akaciaträ, 1 aln var dess längd och 1 aln var dess bredd, kvadratiskt, och 2 alnar var dess höjd, dess horn var gjorda i ett stycke med det.
Och han pläterade det med rent guld, dess ovansida och dess sidor runtom och hornen på det. Och han gjorde en krona av guld runtom.
Och han gjorde till det 2 guldringar under dess krona, på dess två sidor, som hållare för stängerna som det ska bäras med.
Och han gjorde stängerna av akaciaträ och pläterade dem med guld.
Och han gjorde den heliga smörjelseoljan och den rena rökelsen av söta kryddor, som en parfymörs hantverk.
Och han gjorde brännofferaltaret av akaciaträ, 5 alnar [2,25 meter] var dess längd och 5 alnar [2,25 meter] var dess bredd, kvadratiskt, och 3 alnar [1,35 meter] var dess höjd.
Och han gjorde dess horn på dess 4 hörn, dess horn var gjorda i ett stycke med det, och han pläterade det med brons.
Och han gjorde alla altarets redskap, kärlen och skovlarna och faten och köttkrokarna och fyrfaten, alla dess redskap gjorde han av brons.
Och han gjorde stänger av akaciaträ och pläterade dem med brons.
Och han satte stängerna i ringarna på altarets sidor, för att bära det, han gjorde det ihåligt med plankor.
Och han gjorde vattenkaret av brons och dess fundament av brons, av speglarna från de kvinnor som gjorde tjänst vid mötestältets öppning.
Och han gjorde gården. För södra sidan söderut var gårdens våder gjorda av fint tvinnat linne 100 alnar [45 meter].
Betsalel, Oris son, Chors son av Juda stam, gjorde allt det som Herren (Jahve) hade befallt Mose [enligt instruktionerna, se -book='2' data-chapter='25' data-verse='' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 25–30].
De 100 talenterna silver [den största delen] användes till att gjuta helgedomens socklar och socklarna till draperiet (förhänget), 100 socklar av 100 talenter, 1 talent [34,5 kg] för varje sockel.
Av de [återstående] 1 775 sheklarna [20 kg] silver gjorde han krokar till pelarna och pläterringar till deras huvuden och deras dekorationer.
Med det gjorde han socklarna till mötestältets öppning och bronsaltaret och dess galler av brons och altarets alla redskap,
och socklarna till gården runtom, och alla tabernaklets tältpluggar och hela gårdens tältpluggar runtom.
[Nu beskrivs prästens klädnad. Stycket verkar vara uppdelat i sju sektioner.] Och från blått och purpur och scharlakansrött gjorde de broderade kläder för tjänst i det heliga och gjorde heliga kläder till Aron som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och han gjorde efoden av guld, blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne.
Och de slog ut guldet till tunna plattor och skar det till trådar för att arbeta in det i det blåa och i det purpurfärgade och i det scharlakansröda och i det fina linnet, en skicklig hantverkares arbete.
Och de skickligt vävda banden som var på den, som man fäster den med, var av samma stycke och likadant arbete, av guld, av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de bearbetade onyxstenarna och infattade dem i guld och graverade dem som man gör med en signetring, efter namnen på Israels söner.
Och han satte dem på efodens axelstycken, för att vara minnesstenar till Israels söner, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Den var kvadratisk, de gjorde bröstskölden dubbel, en spann [23 cm] var dess längd och en spann [23 cm] var dess bredd, dubbel.
Och de gjorde två infattningar av guld och två guldringar och satte de två ringarna på de två sidorna av bröstskölden.
Och de två andra ändarna på de två tvinnade kedjorna satte de på de två infattningarna och satte dem på efodens två axelstycken, på dess främre del.
Och de band fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå tråd, så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och han gjorde efodens rock (ämbetsdräkt) av vävt arbete, helt i blått.
Och de gjorde klockor (bjällror) av rent guld och satte klockorna mellan granatäpplena runt klädnadens fåll [nedertill], mellan granatäpplena,
en klocka och ett granatäpple, en klocka och ett granatäpple runt klädnadens fåll, till ämbetsdräkt, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de gjorde tunikor av fint linne, av vävt arbete, till Aron och till hans söner.
Och turbaner av fint linne och bekväma huvudbonader av fint linne och byxor av fint tvinnat linne,
och gördeln av fint tvinnat linne och blått och purpur och scharlakansrött, en vävares arbete i färger, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de gjorde den heliga plattan, en krona av rent guld och skrev en text på den som man graverar en signetring: "Helgad till Herren (Jahve)."
Och de knöt en blå tråd i den för att fästa den ovanpå turbanen, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Så avslutades allt arbete med mötestältets tabernakel och Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde de.
Och de förde tabernaklet till Mose:
Tältet och alla dess möbler,
    dess spännen, dess brädor, dess stänger
    och dess pelare och dess socklar,
och överdraget av rödfärgat getskinn
    och överdraget av sälskinn
    och avskärmningens draperi (förhänge),
vittnesbördets ark med dess stänger och locket (nådastolen),
bordet och alla dess redskap och skådebröden,
den rena menoran (ljusstaken) [syftar både på att den är rituellt ren – hebr. tahar, men också på att den är tillverkad av enbart rent guld],
    dess lampor, lamporna som ska sättas i ordning och oljan till ljuset
och guldaltaret
    och smörjelseoljan
    och den söta rökelsen
och förhänget till tältets öppning,
bronsaltaret
    och dess galler av brons,
    dess stänger och alla dess redskap, vattenkaret och dess fundament,
gårdens våder,
    dess pelare och dess socklar
    och förhänget till gårdens öppning,
    dess linor och dess tältpluggar
    och alla redskap till tjänstgöringen i mötestältets tabernakel,
de broderade kläderna för tjänstgöring på den heliga platsen,
    de heliga kläderna till prästen Aron
    och kläderna till hans söner för att tjänstgöra i prästämbetet.
I enlighet med allt det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde Israels söner hela arbetet.
Och Mose såg allt arbete, och se, de hade gjort det som Herren (Jahve) hade befallt, precis så hade de gjort det. Och Mose välsignade dem. [Herren var mycket noggrann med att allt skulle göras exakt efter ritningarna och mönstren som Mose hade fått när han var uppe på berget Sinai, se -book='2' data-chapter='25' data-verse='9' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 25:9, -book='2' data-chapter='25' data-verse='40' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>40 m.fl.]
"På den första dagen i den första månaden [Aviv/Nisan] ska du sätta upp mötestältets Tabernakel.
Där ska du ställa in vittnesbördets ark och du ska skärma av (dölja) arken med förhänget (draperiet).
Du ska föra in bordet och lägga i ordning brödet på det, och du ska föra in menoran (ljusstaken) och tända dess lampor.
Du ska ställa altaret av guld, för rökelse, framför vittnesbördets ark och sätta upp öppningens förhänge (draperi) till Tabernaklet.
Du ska ställa brännofferaltaret framför öppningen till mötestältets Tabernakel.
Du ska ställa vattenkaret mellan mötestältet och altaret och hälla vatten i det.
Du ska sätta upp inhägnaden runtomkring och hänga upp förhänget (draperiet) i inhägnadens port.
Du ska ta smörjelseoljan och smörja Tabernaklet och allt som är i det och ska helga (avskilja) det och alla dess möbler, och det ska vara heligt.
Du ska smörja brännofferaltaret och alla dess redskap och helga altaret och altaret ska vara högheligt.
Du ska smörja vattenkaret och dess fundament och helga det.
Du ska föra Aron och hans söner till mötestältets dörr och ska tvätta dem med vatten.
Du ska sätta på Aron de heliga kläderna och du ska smörja honom och helga honom så att han kan betjäna mig i prästämbetet.
Du ska föra fram hans söner och sätta på dem prästkläder.
Du ska smörja dem som du smorde deras far så att de kan göra tjänst för mig i prästämbetet. Och deras smörjelse ska för dem vara ett evigt prästerskap genom deras generationer.
Och Mose gjorde i enlighet med allt som Herren (Jahve) befallt honom, så gjorde han.
Mose reste Tabernaklet och lade dess socklar och satte upp brädorna på dem och satte dit stängerna och reste upp dess pelare.
Han bredde ut tältet över Tabernaklet och lade tältets överdrag ovanpå det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Han tog och lade vittnesbördet i arken och satte stängerna på arken och lade arkens täckning (nådastolen, locket) ovanpå arken.
Sedan förde han in arken i Tabernaklet och satte upp förhänget (draperiet) och skärmade av vittnesbördets ark, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Han satte bordet i mötestältet på sidan i tabernaklet norrut, utanför förhänget
och gjorde i ordning en rad med bröd på det inför Herrens (Jahves) ansikte, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Han [Mose] ställde ljusstaken i mötestältet mittemot bordet på Tabernaklets södra sida
och tände lamporna inför Herrens (Jahves) ansikte, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Han ställde det gyllene altaret i mötestältet framför förhänget (draperiet)
och brände rökelse av söta kryddor på det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Sedan satte han upp förhänget (draperiet) till Tabernaklets öppning.
Brännofferaltaret ställde han vid öppningen till mötestältets Tabernakel och offrade på det brännoffer och shalomoffer, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Han ställde vattenkaret mellan mötestältet och altaret och hällde vatten i det för att tvätta sig,
så att Mose och Aron och hans söner kunde tvätta sina händer och sina fötter i det.
När de gick in i mötestältet och när de kom nära altaret skulle de tvätta sig, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Sedan reste han inhägnaden runt om Tabernaklet och altaret och satte upp förhänget (draperiet) i inhägnadens port. Så fullbordade Mose arbetet.
[Nu kommer själva finalen – Herrens härlighet kommer och fyller platsen med en stark Gudsnärvaro.] Sedan täckte molnet uppenbarelsetältet och Herrens härlighet fyllde tabernaklet.
Mose kunde inte gå in i tabernaklet, eftersom molnet vilade över det och Herrens härlighet (ära, tyngd, dignitet; mättade gudsnärvaro) fyllde tabernaklet.

3 Moseboken (767)

Tala till Israels söner och säg till dem: Om någon bland er vill föra fram ett offer till Herren (Jahve) ska han föra fram sitt offer från sin hjord, från nötboskapen eller småboskapen (får och getter) och presentera det som ett blodsoffer. [Frasen "föra fram" är hebr. korban som betyder att man offrar ett blodsoffer, till skillnad från mincha (-book='1' data-chapter='4' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Mos 4:3; -book='3' data-chapter='2' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>3 Mos 2:1) där man offrar något utan att blod utgjuts, till exempel säd eller vin. Det önskade resultatet av dessa blodsoffer är att de tas emot välbehagligt av Herren. Ordet för "nåd" här (i -book='' data-chapter='' data-verse='3' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>vers 3) är ratson som beskriver något som man skulle kunna beskriva som "villkorad nåd". Villkoret för nåden är att offret måste vara felfritt. Då tas det emot och då ges nåd. Jesus var det felfria lammet, se -book='60' data-chapter='1' data-verse='19' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>1 Pet 1:19 och -book='2' data-chapter='12' data-verse='5' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>2 Mos 12:5. Se även -book='5' data-chapter='33' data-verse='16' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>5 Mos 33:16; -book='23' data-chapter='60' data-verse='1' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Jes 60:1; -book='19' data-chapter='5' data-verse='13' data-chapterend='' data-verseend='' data-highlight='' data-placement='auto-top' data-trigger='hover'>Ps 5:13.]
Om hans offer är ett brännoffer från hjorden, ska han offra ett felfritt djur av hankön. Han ska offra det vid ingången till församlingens mötestält till nåd (till behag, villkorad nåd – hebr. ratson) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska döda oxen inför Herrens (Jahves) ansikte och Arons söner, prästerna, ska ta blodet och stänka det runtomkring över altaret som är vid ingången till församlingens mötestält (hebr. Ohel Moed).
Och han ska flå brännoffret och dela det i sina bitar.
och Arons söner, prästerna, ska lägga delarna, huvudet och det feta i ordning på veden som ligger på elden som är på altaret.
Men inälvorna och benen ska han tvätta i vatten, och prästen ska bränna allt på altaret till ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahve).
Och han ska döda det på den norra sidan av altaret inför Herrens (Jahves) ansikte och Arons söner, prästen, ska stänka dess blod runtomkring över altaret.
Och han ska dela det i sina bitar med sitt huvud och sitt fett och prästen ska lägga dem i ordning på veden som ligger på elden som är på altaret.
Men han ska tvätta inälvorna och benen i vatten, och prästen ska ta allt och bränna det på altaret. Det är ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahve).
Och om brännoffret till hans offer till Herren (Jahve) är från fågel, ska han föra fram sitt offer av duvor eller av unga turturduvor.
Och prästen ska föra den till altaret och vrida av dess huvud och bränna den på altaret, och dess blod ska hällas ut vid sidan av altaret.
Och han ska ta av skinnet med dess fjädrar och kasta det bredvid altaret på östra sidan på platsen för askan.
Och han ska klyva den med dess vingar men inte dela den helt, och prästen ska bränna den på altaret, på veden som ligger på elden som ett brännoffer, ett eldsoffer till en söt doft till Herren (Jahve).
Och han ska föra fram det till Arons söner – prästerna. Prästen ska ta en handfull [dvs en mindre del] av mjölet, tillsammans med oljan med all rökelse, och han ska bränna denna minnesdel (som ett påminnelseoffer – hebr. azkarah) på altaret till ett eldsoffer som en välbehaglig doft till Herren (Jahve).
Du ska dela det i bitar och hälla olja på det, det är ett matoffer.
Och du ska ta matoffret som du har gjort av dessa ting till Herren (Jahve) och när det är förevisat för prästen ska han ta det till altaret.
Och prästen ska ta från matoffret ett minne av det och ska bränna det på altaret, det är ett offer gjort av eld som en söt doft till Herren (Jahve).
Vad gäller offren av förstlingsfrukt ska ni offra dem till Herren (Jahve), men de ska inte bli brända på altaret som en söt doft.
Och om du offrar ett matoffer av din förstlingsfrukt till Herren (Jahve), ska du offra gröna ax (omogen säd) som är torkade (rostade) i eld liksom fullt mogna ax.
Och prästen ska bränna minnet av det, en del av dess mogna ax och en del av dess olja med all dess rökelse. Det är ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Och han ska lägga sin hand på huvudet på sitt offerdjur och döda det vid ingången till församlingens mötestält, och Arons söner, prästerna, ska stänka blodet över altaret runtomkring.
Och han ska offra shalomoffret, ett offer gjort av eld till Herren (Jahve), fettet som omger inälvorna och allt dess inre fett,
och de två njurarna och det feta på dem, som är vid länderna, och hinnorna som är över levern (och) över njurarna, det ska han ta bort.
Och Arons söner ska bränna det på altaret ovanpå brännoffret som är ovanpå veden som är på elden, det är ett offer gjort av eld som en söt doft till Herren (Jahve).
Om han offrar ett lamm som sitt offer, ska han offra det inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska lägga sin hand på huvudet på sitt offerdjur och döda det framför församlingens mötestält, och Arons söner ska stänka blodet över altaret runtomkring.
Och han ska offra shalomoffret, ett offer gjort av eld till Herren (Jahve), dess fett och hela feta svansen [fåren i Mellanöstern har kända för deras tjocka svansar] ska han ta bort nära svansfästet (ryggradsslutet, korsbenet; lat. sacrum), och fettet som täcker inälvorna och allt fett som är på inälvorna,