5100 – τὶς (tis)

något, någon, några


Typ:
Pronomen - nominativ
Grekiska: τὶς (tis)
Uttal: tis
Talvärde: 316 (300 + 10 + 6)    ord med samma talvärde
Ursprung: An enclitic indefinite pronoun
Användning: 531 ggr i NT

*Vi arbetar med att ta fram svenska beskrivningar på alla ord, i de fall de inte finns ännu finns visas den engelska här. Även fältet ursprung är inte fullständigt och kan ha blandat engelska och svenska.

Engelsk översättning (i KJV version)

certain (104), "some" (73), "any man" (55), "any" (38), "one" (34), "man" (34), "anything" (24), "a" (9), "certain man" (7), "something" (6), "somewhat" (6), "ought" (5), "some man" (4), "certain thin

Engelsk beskrivning

  1. A certain, a certain one.
  2. Some, some time, a while.


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (531 st i TR)


Matteusevangeliet (21)

Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att en broder har något emot dig (om det finns en outredd konflikt mellan er),
När Jesus kom över till gadarenernas område på andra sidan sjön, kom två demoniserade män ut från gravarna och konfronterade honom. De var så våldsamma att ingen kunde ta sig fram på den vägen.
Några av de skriftlärda [från Galileen, Judéen och Jerusalem, se Luk 5:17] sade inom sig [i sina hjärtan, se Mark 2:6]: "Han hädar." [Det är ju bara Gud som kan förlåta synder.]
Allt har anförtrotts (överlämnats) åt mig av min Fader. Ingen känner (har en full personlig erfarenhet av) Sonen, utom Fadern, och ingen känner (har en full personlig erfarenhet av) Fadern utom Sonen och den som Sonen beslutar (önskar) att uppenbara honom för.
Han ska inte strida (argumentera) eller ropa med hög stämma,
    ingen ska heller höra hans röst på gatorna.
Hur kan någon gå in och plundra en stark man på hans ägodelar om han inte först binder honom? Sedan kan han plundra hans hus.
Sedan sade några skriftlärda och fariséer till honom: "Mästare, vi vill se dig göra ett tecken [mirakel som bevisar att han var sänd av Gud]."
Någon sade till honom: "Lyssna, din mor och dina bröder står här utanför och vill tala med dig."
Sedan sade Jesus till sina lärjungar: "Om någon vill följa (gå bakom) mig
    ska han förneka (helt tillbakavisa; säga nej till; avstå från) sig själv [sin egen agenda]
    och ta upp sitt kors
och följa mig (vara/gå med mig på vägen) [bli min lärjunge]. [Jesus hade tidigare talat om att 'ta upp sitt kors' i samband med efterföljelse, se Matt 10:38. Nu blir orden än mer verkliga för lärjungarna, se Matt 16:21; 20:20–23. Sist i versen har grekiskan ett annat ord för att följa (nämligen akoloutheo) vars innebörd är att gå samma väg som eller vandra tillsammans på vägen med.]
"Jag säger er sanningen (sannerligen, amen): Några av dem som står här kommer inte att möta döden förrän de har sett Människosonen komma i sitt rike." [Möjliga förklaringar på denna vers är att det syftar på pingstdagen, då den helige Ande blev utgjuten. Troligast är dock att det är en förutsägelse av nästa händelse en vecka senare, då tre av lärjungarna får se en glimt av Jesus i hans härlighet i hans rike, se Matt 17:1–8. Det kan knappast vara en förutsägelse om Jesu andra tillkommelse, eftersom Jesus aldrig gjorde anspråk på att veta tiden för detta, se Matt 24:36. Vid himmelsfärden pressade lärjungarna honom på svar när han skulle upprätta riket, men Jesus ber dem att hellre fokusera på att vara använda här och nu, se Apg 1:6–8.]
"Vad tror ni om det här? [Visst är det så här.] Om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta?
När samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra denarer. [En denar motsvarade en dagslön för en arbetare, hela summan motsvarade tre månadslöner.] Han tog tag i hans hals och började skaka honom gång på gång och sade: 'Betala det du är skyldig.'
Då kom Sebedeus söners mor [Salome, se Matt 27:56; Mark 15:40] fram till Jesus tillsammans med sina söner [Jakob och Johannes, två av Jesu tolv lärjungar, se Mark 10:35]. Hon föll på knä och ville be honom om något.
Om någon säger något till er ska ni svara: 'Herren behöver dem.' Då ska han på en gång skicka i väg dem."
[Jesus fortsätter att tala till översteprästerna och folkets äldste och ger ännu en liknelse följd av en fråga:] "Lyssna till en annan liknelse:
En husbonde (en välbärgad landägare, familjefar) planterade en vingård [som är en bild på Israel, se Jes 5:1–7]. Han byggde en mur kring den, högg ut en vinpress och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut vingården till vinodlare (vingårdsarbetare) och reste bort.
"Lärare, Mose har sagt:
Om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan
    och skaffa efterkommande åt brodern. [En korrekt sammanfattning av 5 Mos 25:5–10, som garanterar en barnlös änkas försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratsäktenskap, från det latinska ordet "levir", som betyder svåger. Seden fanns redan före Mose lag, se 1 Mos 38:8; Rut 4:1–12.]
Ingen kunde svara på Jesu fråga. Från den dagen vågade ingen längre ställa fler frågor till honom.
Jesus svarade dem: "Var ständigt på vakt (var försiktiga) så att ingen förleder er.
Om någon då säger till er: 'Här är den Smorde (Messias, Kristus),' eller: 'Där är han,' så tro det inte.
Några av dem som stod där hörde det och sade: "Den här mannen kallar på Elia." [Mal 4:5]
Medan de var på väg kom några av vakterna till staden och rapporterade för översteprästerna vad som hade hänt.

Markusevangeliet (34)

Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte (hade en inre dialog) i sina hjärtan:
För inget är fördolt som inte ska uppenbaras, och inget är gömt som inte ska komma i ljuset. [Även om liknelserna nu var dolda för många skulle Guds rike snart bli synligt.]
Om någon har öron för att höra med, då ska han höra (lyssna uppmärksamt, ta till sig och förstå min undervisning)."
Där fanns en kvinna som hade haft blödningar i tolv år. [Hon var ceremoniellt oren och ställd utanför samhället, se 2 Mos 15:25–27.]
Han lovade och svor under en ed: "Vad du än ber mig om ska jag ge dig, om det så vore halva mitt rike."
Fariséerna och några skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring Jesus.
De såg att några av hans lärjungar åt bröden [antagligen från det som blivit över i lärjungarnas tolv korgar dagen innan, se 6:43] med [rituellt] orena händer, det vill säga utan att tvätta sig. [Markus är noga med att förklara de judiska sederna med religiösa rituella ceremonier för sina romerska läsare. Nu följer två verser med bakgrunden.]
Om jag skickar hem dem utan mat så blir de alldeles uttröttade [och kollapsar] på vägen hem. Somliga har ju kommit långväga ifrån." [Många hade kommit ut från städer och byar. Det var den tredje dagen. Man hade kanske med sig lite mat för en dag eller så, men var mer upptagna med att bli botade och höra Jesu undervisning än att tänka på sitt behov av mat. Det har gått några veckor sedan det förra brödundret som skedde vid påsktiden då gräset var grönt efter regnen, se Joh 6:10. Vid den här tiden är det mesta gräset bortbränt och temperaturen en bit över trettio grader på dagen. Jesus bryr sig om människornas välbefinnande så de orkar vandringen hem i värmen.]
Lärjungarna sade till honom: "Var kan vi hitta så mycket bröd här i ödemarken [i dessa obebodda trakter] att alla dessa människor kan äta sig mätta?"
Jesus tog den blinde mannen vid handen och ledde honom ut ur byn. [Betsaida var en av de platser Jesus fördömde för dess otro, se Luk 10:13, så det är möjligt att Jesus behöver ta ut den blinde mannen ut från den miljön.] Efter att Jesus hade spottat på hans ögon (upprepade gånger) frågade han honom: "Ser du något nu?"
Jesus skickade i väg mannen till hans hem och sade: "Gå inte ens in i byn!" [Det verkar som om Betsaida inte var mannens hem, utan han bodde på landsbygden eller i någon närliggande by.]
När han sedan kallat till sig folkskaran, tillsammans med sina lärjungar, sade han till dem: "Om någon vill följa (gå bakom) mig
    ska han förneka (helt tillbakavisa; säga nej till; avstå från) sig själv [sin egen agenda]
    och ta upp sitt kors
och följa mig (vara/gå med mig på vägen) [bli min lärjunge]. [En Jesu lärjunge måste lämna sitt eget, vandra i Mästarens fotspår och följa hans exempel i allt – ja, även vara beredd att lida och dö för hans skull.]
Jesus sade till dem: "Jag säger er sanningen, några av dem som står här ska inte smaka (möta) döden innan de har sett att Guds kungarike kommit i [dess] kraft." [Möjliga förklaringar på denna vers är att det syftar på pingstdagen, då den helige Ande blev utgjuten. Troligast är dock att det är en förutsägelse av nästa händelse en vecka senare, då tre av lärjungarna får se en glimt av Jesus i hans härlighet i hans rike, se Mark 9:2–8. Det kan knappast vara en förutsägelse av Jesu andra tillkommelse, eftersom Jesus aldrig gjorde anspråk på att veta tiden för detta, se Matt 24:36. Vid himmelsfärden pressade lärjungarna honom på svar när han skulle upprätta riket, men Jesus bad dem att hellre fokusera på att vara använda här och nu, se Apg 1:6–8.]
Demonen har ofta kastat honom både i eld och i vatten för att försöka döda honom. Men om du kan (har kraft och möjlighet) [att göra någonting], så förbarma dig över oss [mig och min son] och hjälp oss (kom snabbt, vi ropar på hjälp att bli botade)!"
De gick ut därifrån och vandrade genom Galileen [utan att passera igenom städerna]. Han ville undvika all uppmärksamhet (ville inte att någon skulle få veta det),
Han satte sig ner [som en lärare brukade göra då han skulle undervisa], kallade på de tolv och sade: "Om någon vill vara den förste måste han bli den siste (ringaste av alla) och allas tjänare."
[Johannes, den yngste lärjungen, kommer ihåg ett tillfälle då de försökt stoppa en man som inte gjorde saker på exakt samma sätt som de. Nu frågar han Jesus om de varit för kritiska när de fördömt honom.] Johannes sade till honom: "Mästare, vi såg en man som inte följer oss driva ut demoner i ditt namn, och vi hindrade (förbjöd) honom gång på gång eftersom han inte var med oss (en av dina lärjungar)."
Om någon frågar er varför ni gör detta så ska ni svara: 'Herren behöver det, och han kommer snart att skicka tillbaka det [när han använt åsnefölet].' "
Några av dem som stod i närheten frågade: "Vad gör ni, varför löser ni åsnefölet?"
Han fick på långt håll syn på ett fikonträd [täckt] med gröna blad. Han gick dit för att se om han kunde hitta några fikon där [eftersom frukten kommer före löven]. Men när han kom fram hittade han ingenting annat än blad, det var inte rätta tiden för fikon [men det borde ändå ha funnits begynnande frukt].
Han tillät inte heller att man bar varor (hushållsvaror) över tempelplatsen. [Många tog genvägen över tempelområdet mellan Jerusalem och Olivberget.]
När ni står och ber [den vanliga positionen för en jude att be], ska ni förlåta dem som ni har något otalt med. Då ska också er Fader i himlen förlåta er era överträdelser." [Jesus undervisade ofta om bön, se Matt 6:10–15; Luk 11:1–4; Luk 18:1–14. Guds vilja och förlåtelse är två viktiga förutsättningar för bönesvar.]
De [Sanhedrin, det religiösa ledarskapet] sände då några fariséer och herodianer till honom för att snärja honom genom något han sade. [Herodianerna sympatiserade med det romerska politiska styret och hade inte mycket till övers för fariséernas djupa religiösa engagemang, men deras gemensamma hat mot Jesus förde samman dessa bittra fiender.]
"Lärare, Mose har sagt:
Om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan
    och skaffa efterkommande åt brodern. [En korrekt sammanfattning av 5 Mos 25:5–10, som garanterar en barnlös änka försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratsäktenskap, från det latinska ordet levir, som betyder svåger. Seden fanns redan före Mose lag, se 1 Mos 38:8.]
Jesus började tala till dem: "Var ständigt på vakt (var försiktiga)
    så att ingen förleder er!
Den som är på taket ska inte gå ner och [hinna] hämta något inne i huset,
Om någon då säger till er: 'Här är den Smorde (Messias, Kristus),' eller: 'Där är han,' så tro det inte.
Några av de som var där blev arga (kände ilska på grund av att de upplevde att något orätt skedde). [Judas var en av dem, se Joh 12:4.] De sade till varandra: "Varför detta slöseri med parfym (smörjelse, olja)?
Men en av dem som stod bredvid drog sitt svärd och gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare och högg av honom örat. [Det var Petrus som utdelade hugget mot tjänaren som hette Malkus, se Joh 18:10. Petrus siktade troligen mot halsen, men Malkus duckar så att bara örat träffas. Jesus helar honom, se Luk 22:51. Att det bara är Johannes som tar med namnen kan bero på att han skriver sitt evangelium sist när Petrus redan är död, medan de övriga evangelieförfattarna är försiktigare och inte vill utlämna hans namn eftersom det kunde få juridiska följder för Petrus.]
En ung man följde efter Jesus, med bara ett linnekläde (linneskynke) på kroppen. Honom grep de tag i,
Då stod några upp och gav detta falska vittnesmål mot honom:
Några började sedan spotta på honom och täckte hans ögon och slog honom med knytnävarna och sa: "Profetera!" Även vakterna slog honom [i ansiktet] med sina handflator.
Simon från Kyrene [stad i Nordafrika], Alexander och Rufus far, var på väg in [till Jerusalem] från landet (fälten). Honom tvingade de [enligt romersk lag] att bära Jesu kors [tvärslån]. [Simon är ett typiskt judiskt namn, vilket antyder att han var en jude som kommit till Jerusalem för att fira påskhögtiden. Uttrycket att han kom från landet, gr. agros, har ibland tolkats som han har arbetat på fälten. Det är dock inte troligt. Enligt judiska sabbatslagar var det förbjudet att ens inspektera fälten på sabbaten. Händelsen sker också före nio på morgonen, långt innan arbetsdagens slut, se vers 25. Samma uttryck används om Emmausvandrarna för att beskriva att de lämnat staden och var "på väg ut på landet", se Mark 16:12.
    Att Simons söner nämns vid namn, är antagligen för att de är kända för Markusevangeliets läsare. I Romarbrevet hälsar Paulus speciellt till just Rufus och hans mor, se Rom 16:13. Om det är samme Rufus, tillhörde Simons familj senare församlingen i Rom.]
Några av dem som stod bredvid hörde detta och sade: "Lyssna, han ropar på Elia." [Det var en vanlig judisk trosuppfattning att profeten Elia kunde komma och rädda en rättfärdig man i nöd.]
Men en av dem [kanske den romerska officeren som nämns i vers 39] sprang fram och fyllde en svamp med surt vin [billigt vin som slavar och soldater drack] och satte den på en stav och gav honom att dricka och sade [till folkskaran]: "Vänta (låt honom vara), låt oss se om Elia kommer och tar ner honom."
och de ska plocka upp (lyfta undan) ormar [bokstavligt ormar, eller bild av djävulen]. Om de dricker något dödligt, ska det inte skada dem, och när de lägger händerna på de sjuka (de som är helt utan styrka, svaga) ska dessa bli friska.

Lukasevangeliet (81)

Under kung Herodes regeringstid i Judéen fanns det i Avias prästavdelning en präst vid namn Sakarias. Hans hustru var av Arons ätt och hette Elisabet. [Kung David delade in prästerna i 24 avdelningar, där Avias släkt var en av dem, se 1 Krön 24:10; Neh 12:17. På Jesu tid fanns det närmare 20 000 präster som tjänstgjorde i templet. Varje avdelning utförde tempelsysslorna under en veckas tid, fem gånger under året. Tre av dessa tillfällen var under de stora högtiderna då alla präster tjänstgjorde tillsammans.]
Men några av fariséerna sade: "Varför gör ni det som inte är tillåtet på sabbaten?" [Det var tillåtet att för eget behov plocka och äta både frukt och säd från någon annans åker om man var hungrig, se 5 Mos 23:23–25. Att äta mat var heller inte förbjudet på sabbaten. Problemet var att enligt den rabbinska tolkningen av budorden i Moseböckerna både skördade och tröskade lärjungarna när de ryckte av ax och gnuggade dem mellan sina händer. Detta ansågs då vara ett arbete, vilket inte var tillåtet på vilodagen. För att vara säker på att inte utföra ett arbete, tillredde rättrogna judar därför maten på fredagseftermiddagen före sabbaten. Det var troligt att Jesu lärjungar följde dessa judiska seder, se Luk 23:56, men här var man på resande fot och kunde inte förbereda någon mat.]
En romersk officer (centurion) där hade en tjänare som låg sjuk och var nära döden. Officeren satte stort värde på denne tjänare.
Allt detta [som Jesus gjorde i allmänhet men speciellt dessa två under som nämns i vers 1–17] fick Johannes [Döparen som nu var fängslad, se Matt 11:2] höra berättas av sina lärjungar.
En av fariséerna frågade om Jesus ville äta middag med honom, så han gick in till fariséns hus och lade sig till bords. [Man låg på sidan med huvudet närmast bordet.]
Då sade Jesus till honom: "Simon, jag har något att säga dig."
    Han svarade: "Mästare (Lärare), säg det."
[Jesus berättar nu en liknelse:] "En penningutlånare hade två män som stod i skuld till honom. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio.
och även några kvinnor som hade blivit befriade från onda andar och helade från sjukdomar [och några av dem var]:
Maria, som kallades Magdalena [som betyder "hon från Magdala", fiskeort mellan Tiberias och Kapernaum],
    från vilken sju demoner farit ut.
När Jesus steg i land konfronterades han av en man från staden (som kom fientligt emot honom). Han var besatt av demoner och hade inte haft kläder på sig sedan lång tid, och han bodde inte i något hus utan bland gravarna.
Men Jesus sade: "Någon rörde vid mig [på ett speciellt sätt], för jag kände att [helande] kraft gick ut från mig."
Medan Jesus fortfarande talade kom några från synagogföreståndarens hus och sade: "Din dotter har dött. Varför fortsätter du besvära Läraren?"
När han kom fram till huset lät han ingen följa med honom in utom Petrus, Johannes och Jakob och flickans far [Jairus] och mor.
[Ryktet om Jesu verksamhet, och nu också om de tolv apostlarna som predikade och gjorde under i Jesu namn, hade nått Herodes Antipas, son till Herodes den store. Herodes Antipas regerade över Galileen och Pereen och han bodde i Tiberias som han låtit bygga 20 e.Kr. Herodes Antipas var landsfurste eller "tetrark" som ursprungligen betecknade en furste över fjärdedelen av ett rike.] När landsfursten Herodes [Antipas] fick höra om Jesus visste han inte vad han skulle tro. Några sade att Johannes [Döparen] hade uppstått från de döda,
andra att Elia hade visat sig och andra att någon av de gamla profeterna hade uppstått.
De svarade: "Johannes Döparen. Andra säger [den stora profeten] Elia [som förväntades komma tillbaka i den sista tiden, se Mal 4:5], och andra att någon av de gamla profeterna har uppstått."
Sedan sade Jesus till alla [lärjungarna och folkskaran, se Mark 8:34]:
"Om någon vill följa (gå bakom) mig
    ska han förneka (tillbakavisa; säga nej till; avstå från) sig själv [sin egen agenda]
    och dagligen ta upp sitt kors
och följa mig (vara/gå med mig på vägen) [bli min lärjunge]. [Sist i versen har grekiskan ett annat ord för att följa (nämligen akoloutheo) vars innebörd är att gå samma väg som eller att vandra tillsammans på vägen med. Bokstaven a kommer från grekiskans Alpha (den första) och står som prefix både i betydelsen 'utan' (ofta i samband med försakelse och umbäranden), men även som en förkortning av hama (ett adverb som betecknar nära anknytning men också förekommer i betydelsen förening och utgörandet av en enhet). Jesu lärjunge måste lämna sitt eget, vandra i Mästarens fotspår och följa hans exempel i allt – ja, även vara beredd att lida och dö för hans skull.]
Jag säger er sanningen: Några av dem som står här ska inte smaka döden förrän de fått se Guds rike." [Möjliga förklaringar på denna vers är att det syftar på pingstdagen, då den helige Ande blev utgjuten. Troligast är dock att det är en förutsägelse av nästa händelse en vecka senare, då tre av lärjungarna får se en glimt av Jesus i hans härlighet i hans rike, se Luk 9:28–36. Det kan knappast vara en förutsägelse om Jesu andra tillkommelse, eftersom Jesus aldrig gjorde anspråk på att veta tiden för detta, se Matt 24:36. Vid himmelsfärden pressade lärjungarna honom på svar när han skulle upprätta riket, men Jesus bad dem att hellre fokusera på att vara använda här och nu, se Apg 1:6–8.]
[Johannes, den yngste lärjungen, kommer ihåg ett tillfälle då de försökt stoppa en man som inte gjorde saker på exakt samma sätt som de. Hade de varit för kritiska när de fördömt honom?] Johannes sade till honom: "Mästare, vi såg en man som inte följer oss driva ut demoner i ditt namn, och vi förbjöd (hindrade) honom gång på gång eftersom han inte var med oss (en av dina lärjungar)."
[Jesus håller på att välja ut sjuttio lärjungar som ska förbereda vägen för honom och bota sjuka och berätta att Guds rike är nära, se Luk 10:1–20. Jesus är tre månader från sin död och det här missionsuppdraget kommer att kräva fullständig överlåtenhet. Nedan följer tre exempel på kandidater, där den första och den siste anmäler sig frivilligt, och Jesus måste pröva äktheten i deras överlåtenhet. På samma sätt som Elisa var tvungen att verkligen sätta Guds rike främst för att vara med Elia och ta del av den dubbla välsignelsen, kräver Jesus att hans blivande lärjungar sätter lärjungaskapet främst.]

1) Materiell försakelse

Medan de gick längs med vägen [mot Jerusalem], sade en man till honom: "Herre, jag vill följa dig vart du än går."
En laglärd [expert på hur Mose undervisning skulle tolkas] reste sig upp för att pröva Jesus (sätta honom på prov) och sade: "Lärare, vad ska jag göra för att få (ärva) evigt liv?" [Hans intentioner är inte helt ärliga, han är mer intresserad av att se hur Jesus klarar av att svara på teologiska frågor.]
Jesus tog upp diskussionen [skiftar fokus från att bli utfrågad till att i stället leda samtalet] och svarade:
"En man [en jude] var på väg från Jerusalem ner till Jeriko. Han råkade ut för rånare som tog hans kläder och misshandlade honom, sedan försvann de och lämnade honom där halvdöd. [Jeriko är en stad 3 mil nordöst om Jerusalem. Vägen mellan dessa städer sträcker sig genom berg och öken med en höjdskillnad på över 1 000 meter. Det var inte ovanligt att rånarligor höll till i dessa trakter.]
Av en händelse passerade nu en präst samma väg, och när han fick se honom gick han förbi på andra sidan av vägen.
Men en samaritan (gr. samarites) [samarier och utövare av den samaritiska trosriktningen] som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. [Judarna ville inte ha något samröre med de illa ansedda samaritianerna, se Joh 4:9.]
Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: 'Sköt om honom, och alla ytterligare utgifter betalar jag dig när jag kommer tillbaka.' [Två denarer motsvarade två dagslöner, vilket räckte för två månaders vistelse för en person på ett värdshus.]
Medan de var på väg [mot Jerusalem] gick Jesus in i en by [Betania, 3 km öster om Jerusalem, se Joh 11:1], där en kvinna som hette Marta välkomnade honom som gäst i sitt hem.
En gång var Jesus på en viss plats och bad. När han hade avslutat sin bön sade en av hans lärjungar till honom: "Herre, lär oss att be, precis som Johannes lärde sina lärjungar." [Jesus är på väg till Jerusalem, se Luk 9:51. Han har just besökt Marta och Maria i Betania och är antingen kvar där eller på någon annan plats i närheten av Jerusalem. Det var inte ovanligt att olika judiska grupper hade egna böner. Inom judendomen finns amidah, en daglig bön med arton välsignelser, och det verkar som om Johannes Döparen också hade lärt sina lärjungar en skriven bön.]
Men några av dem [fariséerna från Jerusalem tillsammans med de lokala judiska ledarna i Kapernaum, se Mark 3:22; Matt 12:24] sade: "Han driver ut demoner med hjälp av Beelsebul, de onda andarnas furste." [Beelsebul betyder bokstavligen "flugornas herre", ett annat namn för Satan.]
När Jesus sade detta ropade en kvinna i folkskaran: "Lycklig är den kvinna som har fött dig och fått amma dig!" [Ordagrant "saligt är det moderliv som burit dig och de bröst du har diat."]
Om hela din kropp har ljus och ingen del är mörk, då blir den helt upplyst, som när lampans sken ger dig ljus."
Medan Jesus talade bjöd en farisé honom till att äta lunch hemma hos sig. [Ordagrant "dagens första måltid", frukost eller tidig lunch.] När han kom dit lade han sig till bords. [Man satt inte utan låg till bords med fötterna vända bort från det halvmeterhöga bordet som ofta var u-format. På så vis kunde alla se varandra, och tjänarna kunde servera i mitten. Det var även en rangordning där de främsta platserna var närmast värden. Man låg på mattor och lutade sig mot sin vänstra armbåge och åt med höger hand.]
En av de laglärda [som tolkade Moseböckerna och lärde ut regelverket för hur de skulle fullföljas in i minsta detalj] sade då till Jesus: "Lärare (Mästare), när du säger dessa saker förolämpar du även oss."
medan de låg på lur och väntade på att han skulle råka säga något som de kunde anklaga honom för.
Till er som är mina vänner säger jag: Frukta inte för dem som dödar kroppen och sedan inte kan göra något mer. [Var inte rädda för vad de religiösa ledarna, eller andra människor, ska säga och göra. Var frimodiga!]
Någon i folkhopen sade till honom: "Mästare, säg åt min bror att dela arvet (deras faders fastighet eller mark) med mig." [Den äldsta sonen fick en dubbel lott jämfört med de andra sönerna, se 5 Mos 21:17. Om det blev tvister kring fördelningen brukade normalt rabbinerna lösa dem.]
Sedan sade han till dem [de båda bröderna]: "Var ständigt på er vakt (skydda er) mot alla sorters girighet (habegär), för en människas liv handlar inte om materiellt överflöd (det är inte det som avgör er livskvalitet)."
Därefter berättade han en liknelse för dem:
"En rik man hade åkrar som gav mycket goda skördar.
Vid samma tid kom några och berättade för Jesus [den senaste nyheten] om de galiléer vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer. [Pontius Pilatus var känd för sin grymhet. I trosbekännelsen läser vi hur Jesus var "pinad under Pontius Pilatus". Den judiska historieskrivaren Josefus redogör för flera massakrer som Pilatus utförde. Han ansvarade inför den romerske kejsaren för regionerna Judéen och Samarien och bodde i Caesarea vid medelhavskusten. Jerusalem ingick i hans område och under de judiska högtiderna var han stationerad där på grund av risken för oroligheter och uppror bland judarna. Genom att döda dessa galiléer och bränna dem tillsammans med offerdjuren inne i templet i Jerusalem ville han ge ett avskräckande exempel. Det kan vara anhängare till den motståndsgrupp som nämns i Apg 5:37 som fått sätta livet till.
    Den vanliga judiska uppfattningen var att om man gjorde gott hände goda saker, och gjorde man ont hände onda saker. Man frågar Jesus om dessa som dött var större syndare än andra eftersom denna olycka drabbat dem.]
[Jesus berättar nu en liknelse för dem som kommit med nyheten om massakern som skett i Jerusalem, se vers 1–6. I stället för att spekulera i varför de fick lida och dö borde de frågat: "Varför lever fortfarande jag?" Jesus uppmanar dem se på sina egna liv och omvända sig.] Jesus berättade denna liknelse: "En man hade ett fikonträd planterat i sin vingård. Han kom för att se om det fanns någon frukt på det, men hittade ingen. [Fikonträdet är ofta en symbol på nationen Israel, och ägaren är Gud.]
Någon frågade honom: "Herre, är det bara några få som blir frälsta (räddade)?"
Just då kom några fariséer [från Galileen eller Pereen, de områden som Herodes Antipas var landsfurste över] och sade till honom: "Gå genast härifrån, för Herodes vill döda dig."
[Efter lördagens gudstjänst i synagogan blev gästtalaren ofta inbjuden till en sabbatsmåltid av föreståndaren, se vers 12. Det är antagligen detta som sker här, men intentionerna var inte goda. Fariséerna vaktade på honom för att se om han skulle göra något de kunde anklaga honom för.] När Jesus en sabbat gick in för att äta hos en av de ledade fariséerna, iakttog de honom noga.
Då stod en man framför honom som led av vatten i kroppen. [Lukas använder den medicinska termen vi kallar ödem. Antagligen var hans ben svullna.]
"När du blir bjuden till bröllopsfest, så ta inte de förnämsta platserna vid bordet. Kanske är någon av gästerna mer ansedd än du?
När en av gästerna hörde detta [att det finns en belöning som väntar efter uppståndelsen, se vers 14] sade han till Jesus: "Salig (lycklig, välsignad, avundsvärd) är den som får vara med om måltiden i Guds kungarike." [Jes 25:6; Matt 5:6]
[Jesus tar tillfället i akt och berättar en liknelse om en stor fest, troligtvis en bröllopsfest. Bakgrunden är att enligt den dåtida seden skickade värden i god tid ut en inbjudan om att en fest skulle hållas. Utifrån antalet som svarat gjordes förberedelser. En andra inbjudan skickades när allt var klart. Att då tacka nej, när man redan sagt ja, var väldigt ofint. En snarlik liknelse finns i Matt 22:1–14 om en bröllopsfest. Det finns även ett exempel där Jesus och lärjungarna är bjudna till ett bröllop i Kana, se Joh 2:1–2.]Han [Jesus] sade då till honom: "En man (en viss person) ordnade en stor festmåltid och bjöd många [gäster].
"Om någon kommer till mig och inte hatar (älskar mig mer än)
    sin far och sin mor,
    sin hustru och sina barn [eller väljer att avstå från att gifta sig, se Matt 19:10–12],
    sina bröder och systrar
    och även sitt eget liv [detta jordeliv],
kan han inte vara min lärjunge. [I den judiska kulturen är dessa talesätt, som är överdrifter, vanliga och kallas hyperboler. Även på svenska kan man t.ex. säga att man älskar röda hus men hatar gula och på så sätt uttrycka att man föredrar en viss färg mer utan att för den skull bokstavligen hata den andra. Matteus översätter ett liknande sammanhang "den som är mer vän med", se Matt 10:37. Ändå är orden väldigt skarpa och tvingar oss att fundera över var vi har vår lojalitet. Vem förtröstar vi ytterst på, är Jesus främst? Det är typiskt Lukas att ta med fyra punkter, se Luk 6:17.]
Vidare sade han [Jesus]: "En man (en viss person) hade två söner. [Den yngre beskrivs i vers 12–24 och den äldre i vers 25–32.]
Jesus sade också till lärjungarna: [Jesus har just berättat liknelsen om den yngre sonen som vände tillbaka hem. Frågan som hänger i luften är: Vad hände med den äldre sonen? Ordagrant är meningen på grekiskan "och han sade också till lärjungarna", där orden "och" och "också" tydligt kopplar ihop denna berättelse med den tidigare. Liknelsen handlar om faran med kärleken till pengar, och hör även ihop med nästa liknelse om den rike mannen och tiggaren Lasarus. Hur vi hanterar pengar i den här världen påverkar var vi tillbringar evigheten.]"Det var en rik man som hade en förvaltare. [Den rike mannen ägde mark med olivträd och åkrar, förvaltaren skötte ägarens alla affärer.] När den rike mannen [en dag] ryktesvägen fick höra anklagelser att förvaltaren slösade bort (spridde ut) hans egendom [samma ord som används för yngre sonens slösande, se Luk 15:13],
[Jesus fortsätter att tala till fariséerna som älskade pengar, se vers 14. Introduktionen är snarlik andra liknelser, se Luk 10:30; 14:16; 15:11; 16:1. Samtidigt är liknelsen/berättelsen ovanlig eftersom den namnger personer. Jesus lånar bilder från kända egyptiska och judiska sägner om skillnaden mellan detta och nästa liv. Det finns en snarlik rabbinsk liknelse där en rik man namnges. Dateringen är osäker, men cirkulerade den under Jesu tid är det möjligt att Jesus "speglar" den berättelsen och vänder på begreppen och namnger den fattige Lasarus istället för den rike mannen. Jesus har använt liknande retoriska grepp tidigare i liknelsen om den barmhärtige samariern, se Luk 10:25–37.] "Det var en rik man som hade för vana att klä sig i purpur och fint linne [dyrbara kläder, en översteprästs klädnad]. Han vältrade sig i lyx varje dag (ägnade sig åt luxuöst festande, överdriven konsumtion, använde sin rikedom för att imponera på andra).
Men en tiggare som hette Lasarus låg vid hans port, hans kropp var full av sår,
Men han sa: 'Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda ska de omvända sig.'
Abraham sade till honom: 'Lyssnar de inte till Mose och profeterna, så kommer de inte bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.' " [Det största vittnesbördet någon kan få är Guds ord. Ett mirakel ger uppmärksamhet, men det är Guds ord som frälser. Även om den rike mannen inte namnges är det fariséerna som identifieras med den rike mannen. Översteprästen bar en purpurfärgad dräkt och var klädd i linne, se 2 Mos 28. När Jesus berättade detta var Kaifas överstepräst, han tjänstgjorde 18-35 e.Kr. Hans svärfar, ­Hannas, hade just fem söner som han gjorde till överstepräster, se 27-28. Lasarus har ibland förknippats med Marta och Marias bror, men det är troligen inte samme person, se Joh 11. Det finns dock en koppling mellan namnet Lasarus och Abraham. Namnet Lasarus kommer från det hebreiska namnet Elieser som betyder: "en som Gud hjälper". Elieser var Abrahams trogne tjänare, se 1 Mos 15:2. På samma sätt som man förväntade sig att Abrahams gode tjänare Elieser skulle komma till samma boningsplats som sin mästare efter döden, kommer den rättfärdige tiggaren också dit. Jesus säger inte om detta är en liknelse eller en berättelse och det finns olika tolkningar, men det vi vet är att Jesus inte skulle tala osanning eller lära ut falska läror. Några slutsatser:
    - Vad vi gör i detta liv får konsekvenser efter döden. - Vi ska hjälpa de fattiga. - Jesus använder sig av ett dåtida begrepp, "Abrahams sida", men ändrar vissa detaljer.
]
När han var på väg in i en by möttes han av tio spetälska män. De stannade på avstånd
Han sade: "I en stad fanns en domare. Han fruktade inte Gud och hade ingen respekt för människor. [Han gjorde som han själv ville.]
Jesus berättade också denna liknelse för några som var övertygade om att de själva var rättfärdiga samtidigt som de såg ner på alla andra:
[Jesus talar om att man måste ödmjuka sig och i barnslig förtröstan ta emot Guds rike som ett barn. I djup kontrast till ett barns enkelhet kommer nu en rik ledare och frågar vad han ska göra.] En ledare [troligen en föreståndare för en synagoga eller en medlem av Sanhedrin] frågade Jesus: "Gode lärare, vad ska jag göra för att få evigt liv?"
[Lukas skriver att Jesus "närmade sig Jeriko", medan Matteus och Markus skriver att Jesus "var på väg ut från Jeriko", se Mark 10:46. Detta kan först ses som en motsägelse, men utgrävningar har visat att det fanns två Jeriko på Jesu tid. Den gamla staden Jeriko som omnämns i Jos 6:24–26 är den mest kända. Strax söder om den byggde Herodes den store en ny romersk stad med palats, amfiteater och bassänger där han tillbringade vintrarna. Detta var också det ekonomiska centrumet i regionen och även för tullverksamhet, se Luk 19:1. Längs med infarterna satt tiggare.] Jesus närmade sig nu [det nya romerskbyggda] Jeriko, och vid vägen satt en blind man och tiggde. [Det fanns flera tiggare där, se Matt 20:30. Den som förde konversationen hette Bartimaios, se Mark 10:46.]
Men Sackeus stod där och sade till Herren: "Herre, hälften av det jag äger ger jag åt de fattiga, och om jag har bedragit någon (vilket jag gjort), ger jag honom fyrdubbelt tillbaka." [Enligt Mose lag skulle den som handgripligen stulit något betala tillbaka det fyrfalt, se 2 Mos 22:1. Tillgångar man lurat till sig skulle återgäldas med fulla beloppet plus tjugo procent, se 4 Mos 5:6–7. Detta hade räckt i Sackeus fall. Överväldigad av Jesu godhet och kärlek till honom väljer han att betala igen mer än vad lagen krävde.]
sade han:
"En man av förnäm släkt (född ädel med hög status) reste till ett land långt borta för att få ett kungarike (bli kung och auktoritet att regera) och sedan komma tillbaka. [Liknelsen anspelar troligen på verkliga händelser. Herodes den store reste 40 f.Kr. till Rom för att få sin kungatitel bekräftad av Kejsaren. På samma sätt gjorde hans son Arkelaus, efter sin fars död 4 f.Kr. Judarna motsatte sig att Arkelaus skulle få den titeln, vilket även finns med i liknelsen, se vers 14. För Lukas läsare blir parallellen att de judiska ledarna motsatte sig Jesu anspråk att vara deras kung. Jesu uppståndelse är hans resa till himlen. En dag ska han också komma tillbaka för att upprätta tusenårsriket.]
Om någon frågar er varför ni löser det ska ni svara: 'Herren behöver det.' "
Några fariséer i folkmassan sade då till honom: "Lärare, säg åt dina lärjungar att tiga."
Sedan började han berätta denna liknelse för folket:
"En man planterade en vingård [som är en bild på Israel, se Jes 5:1–7]. Mannen arrenderade ut den till vinodlare (vingårdsarbetare) och reste till ett annat land under en lång tid.
Sedan kom det fram några saddukéer, de [är den mest liberala religiösa gruppen] som förnekar att det finns en uppståndelse. [De trodde inte heller på något övernaturligt såsom änglar eller ett liv efter döden, se Apg 23:8.]
De sade:
"Lärare, Mose har gett oss föreskriften att
om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan
    och skaffa efterkommande åt brodern. [En korrekt sammanfattning av 5 Mos 25:5–10, som garanterar en barnlös änka försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratsäktenskap, från det hebreiska ordet levir, som betyder svåger. Seden fanns redan före Mose lag, se 1 Mos 38:8; Rut 4:1–12.]
Då svarade några av de skriftlärda: "Lärare, bra talat."
Han såg också hur en fattig änka lade ner två små kopparmynt. [Det judiska kopparmyntet "lepta" var den minsta valören som användes i den östra delen av Romarriket. Värdet var 1/128 av en denar, som var en arbetares dagslön. Två "lepta" motsvarade en "quadrans" som var den lägsta myntvalören i den västra delen av Romarriket.]
Några [av lärjungarna, se Matt 24:1] samtalade om hur templet var utsmyckat med storslagna stenblock och tempelgåvor. [Under hela lärjungarnas livstid hade man byggt och expanderat templet, se Joh 2:20. Herodes den stores utbyggnad var magnifik och många hade gett gåvor som ornament, utsmyckningar, guld- och bronsdörrar osv.]
    Då sade Jesus:
Han sade till dem: "När jag sände ut er utan börs [med pengar], lädersäck [med proviant och packning] och [ett extra par] sandaler, inte saknade ni något då?" [Jesus reflekterar tillbaka på när han sände ut lärjungarna för att förbereda hans väg, se Luk 9:3; 10:3–4.]
    De svarade: "Nej, inget."
En av dem gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare [innan Jesus hann svara] och högg av honom högra örat. [Det var Petrus som utdelade hugget mot tjänaren som hette Malkus, se Joh 18:10. Petrus siktade troligen mot halsen, men Malkus duckar så att bara örat träffas. Att det bara är Johannes som tar med namnen kan bero på att han skriver sitt evangelium efter Petrus död. De andra evangelieförfattarna är försiktigare, och utlämnar inte hans namn eftersom det kunde få juridiska följder för Petrus.]
Men en tjänsteflicka [grekiskan har: en viss tjänsteflicka/ung kvinnlig slav] som såg honom sitta [där] vid eldens sken [vänd mot ljuset] tittade noga på honom och sade: "Den här mannen (denne) var också med honom."
Omkring en timme senare kom en annan fram och försäkrade: "Det är säkert att den där mannen också var med honom. Han är ju från Galileen!" [Petrus dialekt avslöjade honom; uppe i Galileen pratade man en bredare lantligare dialekt som inte gick att dölja.]
När Herodes fick se Jesus blev han mycket glad. Han hade länge velat träffa honom, för han hade hört mycket om honom och hoppades nu få se honom göra något tecken. [Något spektakulärt mirakel som bevisade att han var sänd av Gud. Herodes hade tidigare velat träffa Jesus, se Luk 9:7–9.]
Detta var en man som hade kastats i fängelse för att ha lett ett upplopp i staden [Jerusalem], och även mördat.
Medan de förde bort Jesus [mot Golgata] tog de tag i en man, Simon från Kyrene, som var på väg in [till Jerusalem] från landet. De lade korset på honom och lät honom bära det efter Jesus. [Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära deras bagage och utrustning en romersk mil (1,5 km), se Matt 5:41. Simon var född i staden Kyrene i Nordafrika. Eftersom han namnges (och även hans söner Alexander och Rufus, se Mark 15:21; Rom 16:13) var han antagligen en Jesu efterföljare när evangelierna skrevs.]
På första dagen i veckan, tidigt vid gryningen [på söndagen vid sextiden] kom de med de aromatiska kryddorna som de hade gjort i ordning.
Dessutom har några kvinnor i vår grupp förvånat oss. De var vid graven tidigt i morse,
Några av dem som var med oss begav sig då till graven, och det som kvinnorna sagt stämde [graven var tom], men de såg inte Jesus."
Men då de upprymda av glädje och förundran ännu inte kunde tro frågade han: "Har ni något att äta här?"

Johannesevangeliet (56)

Natanael sade till honom: "Kan något gott komma från Nasaret?"
    Filippus svarade: "Kom och se." [Jesus föddes i Betlehem men växte upp i Nasaret i Galileen som var en illa ansedd stad. Jesus uppfyllde profet att kallas en nasaré, se Matt 2:23. Profeterna talar om rotskottet (hebr. netzer), vars ord är snarlikt Nasaret, se Jes 11:1; Jer 23:5; Sak 6:12. Det nedvärderande uttrycket nasaré får också sin uppfyllelse i hur Jesus blev föraktad, se Ps 22:7–8; Jes 53:3. Filippus respons är inte en argumentation utan en inbjudan att få möta Jesus själv.]
Hans mor sade till tjänarna: "Vad han än säger, gör det."
Han behövde inte någon människas vittnesmål för att bevisa den [bedrägliga] mänskliga naturen, för han visste själv vad som fanns i människan. [Han känner alla tankar och människors hjärtan, se 1 Sam 16:7.]
[Nikodemus använde frasen "vi" men] Jesus svarade honom [och blir personlig]:
"Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig: Om en människa inte är född på nytt (från ovan)
    kan hon inte se (ha en klar förståelse av) Guds rike."
Jesus svarade:
"Med all säkerhet (amen, amen) säger jag dig: Om inte en människa har blivit född av vatten och (det vill säga) Ande (vind), kan hon inte komma in i Guds rike. [Ibland har 'vatten' tolkats som en referens till vattendopet eller den naturliga födseln, men det är inte troligt. I samtalet med Nikodemus väger Skriftens egna definitioner av 'vatten och ande' tungt. Jesus tillrättavisar Nikodemus just för att han inte ser de sambanden, se vers 10. Vatten och ande används synonymt i Jes 44:3. Samma parallell finns även i Hes 36:25–27 där vattnet också symboliserar en andlig förnyelse – Gud ska tvätta Israels folk rena och ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med sin ande. I nästa kapitel finns kopplingen mellan ande och vind, se Hes 37:9. Det stämmer överens med parallellerna i vers 3, 7 och 8. I nästa kapitel används vatten också som en bild på andligt liv, se Joh 4:13.]
Då började lärjungarna fråga varandra: "Kan någon ha kommit med mat till honom?"
Så kom Jesus åter till Kana i Galileen, där han hade gjort vatten till vin [Joh 2:1-11]. I Kapernaum fanns en man som var i kungens tjänst. [Han var en ämbetsman som tjänade under Herodes Antipas.] Hans son låg sjuk (var svag, utan styrka).
En man var där som hade varit sjuk (svag, kraftlös) i 38 år. [Lika länge som israeliterna vandrat i öknen från Kadesh-Barnea till bäcken Sered, se 2 Mos 2:14. Det hade varit en livslång ökenvandring för denne sjuke man.]
Senare, när Jesus fann honom i templet [tempelområdet] sade han till honom: "Se, du är helad (hel, frisk). Sluta synda så att inte något värre händer dig."
Då svarade Jesus dem:
"Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Sonen kan inte göra något själv (av egen vilja), utan bara vad han ser Fadern göra. Vad än Fadern väljer att göra, det gör Sonen också.
Filippus svarade honom: "Bröd för tvåhundra denarer räcker bara så att alla får en liten bit var." [En denar var lönen för en dags arbete. Det verkar som om de hade tvåhundra dagslöner i kassan, vilket motsvarar ett par hundra tusen svenska kronor, men inte ens det skulle räcka att mätta alla där.]
När alla var mätta sade han till sina lärjungar: "Samla ihop de överblivna bitarna, så att inget går till spillo."
Detta betyder att inte någon har sett Fadern, förutom han som kommer från Gud. Han har sett Fadern.
men detta är brödet som kommer ner från himlen. Var och en som äter det ska aldrig dö.
Jag är det levande brödet som har kommit ner från himlen. Om någon äter av detta bröd ska han leva för evigt. Brödet jag ska ge er är mitt eget kött, och jag ger det för att världen ska leva."
Men det är [fortfarande] några av er som inte tror." Jesus visste ju redan från början (begynnelsen) vilka som inte skulle tro och vem som skulle utlämna (förråda) honom.
För ingen som vill bli känd agerar i hemlighet. Om du nu gör dessa gärningar, visa dig öppet (manifestera dig) för världen."
Om någon vill (skulle vilja; längtar efter att) göra hans [Guds] vilja, ska han förstå (veta) [kommer han att få personlig erfarenhet] – när det gäller läran – om den är från [har sitt ursprung hos] Gud eller om jag talar av [talar sådant som kommer från] mig själv.
Då sade några av invånarna i Jerusalem: "Är det inte honom som de försöker döda?
[Under Lövhyddohögtiden fanns en ceremoni där man bar vatten från Siloamdammen till offeraltaret. Detta gjordes de första sju dagarna under högtiden, men inte den sista. Detta gör nu Jesu uttalande om levande vatten ännu större.] På den sista och största (viktigaste) dagen av högtiden [åttonde dagen], stod Jesus där och ropade med en ljudlig stämma [i vanliga fall satt man och undervisade, se Luk 4:20–21; Matt 5:1, så att stå och ropa måste ha väckt uppmärksamhet]:
"Om någon är törstig,
    låt honom komma (gång på gång) till mig och dricka!
Några ville fängsla (gripa) honom, men ingen rörde (lade sin hand på) honom.
Har någon av de judiska ledarna eller fariséerna trott (litat på, lutat sig emot) honom?
Då frågade de honom: "Vem är du?"
    Jesus svarade: "Precis den jag från början sagt mig vara.
Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Den som väljer att hålla (skydda, bevara, leva efter, följa) mitt ord (min undervisning), han ska aldrig i evighet se döden."
Judarna sade till honom: "Nu förstår vi (har vi en kunskap baserad på personlig erfarenhet) att du har en ond ande. Både Abraham och profeterna har dött, ändå säger du att vem som helst som väljer att hålla ditt ord, han ska aldrig i evighet se döden.
Då sade några av fariséerna: "Den mannen [Jesus] är inte från Gud, eftersom han inte håller sabbaten."
    Andra sade: "Hur kan en syndig människa göra sådana tecken (mirakler)?" Det var ständigt splittring (schismer, fiendskap på grund av åsiktsmotsättningar) bland dem.
Detta sade hans föräldrar för att de ständigt fruktade judarna [de judiska ledarna], för de hade redan kommit överens om att den som bekände att Jesus var den Smorde (Messias) skulle bli utkastad från synagogan.
Vi vet att Gud inte lyssnar på syndare, men om någon väljer att frukta Gud (i vördnadsfull tillbedjan) och väljer att göra hans vilja, då hör Gud honom.
Aldrig tidigare (från tidsålderns början) har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind. [Det finns inget exempel i GT på en blind som blivit helad.]
Jag är grinden (dörren, porten),
    om någon går (skulle gå) in genom mig ska han bli frälst (räddad, befriad, helad, trygg, bevarad),
    han ska gå in och gå ut och finna bete (mat; gröna ängar).
Jag ger dem evigt liv och de ska aldrig någonsin dö (vara förlorade), och ingen ska rycka dem ur min hand.
[Namnet Lasarus kommer från det hebreiska namnet Elieser som betyder: "en som Gud hjälper".] Nu var en man som hette Lasarus sjuk (svag, kraftlös). Han var från Betania [strax utanför Jerusalem], den stad där Maria och hennes syster Marta bodde.
Jesus svarade: "Har inte dagen tolv timmar [då det är ljust]? Den som vandrar på dagen snubblar (snavar, syndar) inte, eftersom han ser världens ljus [Jesus, se Joh 8:12].
Men den som vandrar på natten, han snubblar (snavar, syndar) eftersom han inte har det ljuset inom sig."
Men några av dem sade: "Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde mannen, gjort så att Lasarus inte behövt dö?"
Men några av dem gick tillbaka till fariséerna och berättade vad Jesus gjort. [Hur Jesus hade uppväckt Lasarus från döden.]
Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst detta år sade till dem: "Ni förstår ingenting,
Översteprästerna och fariséerna hade nu också gett order om att den som visste var Jesus var skulle anmäla det, så att de kunde gripa honom.
Bland dem som kommit upp till [påsk-]högtiden för att tillbe fanns några greker.
Om någon vill tjäna (gr. diakoneo) mig ska han [hela tiden] följa mig (gå med mig på den väg jag går), och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon vill tjäna mig ska (kommer) Fadern ära (högakta) honom.
Om någon väljer att höra mina ord och väljer att inte tro på dem, så dömer inte jag honom. För jag har inte kommit för att döma världen [verkställa domen mot världen], utan för att frälsa (rädda, hela, befria, bevara) världen. [Jesus kommer en dag att döma världen, men den första gången han kom var det för att rädda världen, se Joh 3:17.]
Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Den som tar emot (tar till sig, välkomnar) den som jag sänder, tar emot mig, och den som tar emot mig, tar emot honom [Fadern] som har sänt mig."
Eftersom Judas hade hand om kassan [lådan med pengarna för Jesus och de tolv lärjungarna] trodde några att Jesus sagt till honom: "köp vad vi behöver till högtiden", eller att han skulle ge något till de fattiga.
Vad ni än frågar om (skulle be och begära) i mitt namn, det ska jag (kommer jag att) göra, så att Fadern blir förhärligad (må bli prisad, ärad) i Sonen.
Om ni frågar mig om (skulle be mig om) något i mitt namn, så ska jag (kommer jag att) göra det.
Jesus svarade honom: "Om någon älskar mig så håller han mitt ord (min undervisning) och min Fader ska älska honom, och vi ska komma till honom och bo (ta vår boning, låta vårt hem bli) i honom.
Om någon inte förblir (skulle vara kvar) [kontinuerligt vill leva] i mig kastas han bort (ut) som en [avbruten] gren och förtorkar, och de samlar ihop dem och kastar dem [sådana grenar samlar man ihop och kastar] i (in i) elden, och den [just denna individuella gren – liksom de övriga förvissnade grenarna] bränns upp.
Ingen har större kärlek än denna [detta exempel på utgivande kärlek]: att man lägger ner (att någon skulle ge/offra) sitt liv för sina vänner. [Jes 53:10; Joh 10:11; Rom 5:7–8]
Ni har inte utvalt mig,
    utan jag har utvalt er. Jag har satt er till [planterat er för] att gå ut [i världen]
    och ständigt bära frukt, och er frukt ska bestå [människor som blir frälsta och själva blir Jesu lärjungar],
[resultatet av att ni är utvalda och lever i min vilja, är grenar i vinstocken, se vers 7]
    ska Fadern ge er vad ni än ber om i mitt namn.
När den dagen kommer [efter uppståndelsen, när Anden blir utgjuten, se Joh 14:16–20], ska ni inte [behöver ni inte] fråga mig om någonting. [Huvudbetydelsen är att ställa en fråga, så används ordet i vers 19, men det kan också innebära att be om något i bön. När Jesus inte längre är hos lärjungarna kroppsligen behöver de inte fråga eller be honom om något, den helige Ande ska leda dem in i hela sanningen, se vers 13, och Jesus är medlaren mellan Gud Fadern och människan och den som ber för oss, se Rom 8:34.] Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er:
    Vad ni än begär (ber, frågar) Fadern om i mitt namn, det ska han ge er.
Nu vet vi att du vet allt och behöver inte höra någon som ställer frågor till dig. Därför tror vi att du har utgått från Gud."
Om ni väljer att förlåta någon hans synder [löser honom från hans synd, utför Guds uppdrag, berättar att Jesus kan förlåta], så är de redan förlåtna.
[Verbformen indikerar att synderna är lösta i dåtid med ett nuvarande resultat att de nu är förlåtna.] Om ni binder (håller fast) någon [genom att inte förlåta hans synder], så är han bunden." [Verbformen indikerar att synderna har bundits i dåtid med ett nuvarande resultat att de binder.]
Så Jesus sade till dem: "Pojkar (små barn, fortfarande under föräldrarnas uppsikt och behov av träning), har ni ingen fisk?" De svarade: "Nej."

Apostlagärningarna (115)

De sålde [när det uppkom behov] sina egendomar (hus, åkermark) och ägodelar, och delade ut åt alla, utefter var och ens behov. [I Apg 4:32–35 beskrivs hur de som har flera hus och jordstycken säljer, se även Apg 4:36–37; 5:1–3. I Apg 12:12 samlas man fortfarande i "Marias hus".]
Man höll just på att bära dit en man som varit förlamad [i benen] från födseln. [Mannen var drygt 40 år, se 4:22.] Varje dag sattes han vid den tempelport som kallas Sköna porten för att tigga av dem som gick in i templet. [Rabbinerna lärde att det var tre pelare i den judiska tron: Torah-studier, bön/tillbedjan och välgörenhet. Som tiggare var de bästa platserna nära offerkistorna och vid huvudingångarna där många passerade.
    Porten som kallas "Sköna porten" kan syfta på den utsmyckade Nikanorporten i templet. Den stod mellan kvinnornas förgård, där offerkistorna fanns, och innergården. Ett annat alternativ är den mest trafikerade södra dubbelporten, som ledde in till själva tempelområdet. Eftersom de "går in i tempelområdet" och sedan befinner sig vid Salomos pelarhall, är det troligt att det är den yttre södra dubbelporten som är den Sköna porten, se vers 8 och 11.]
Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något.
Alla de många som trodde var ett hjärta och en själ (sinne). Ingen av dem kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt.
Ingen av dem led någon nöd [5 Mos 15:4], för de som ägde åkrar eller hus, sålde dem (vid behov) och bar fram det belopp de fått,
och lade ner betalningen vid apostlarnas fötter. Sedan delades tillgångarna ut efter vars och ens behov. [Givandet var helt frivilligt och skedde efter behov. Man samlas t.ex. i "Marias hus" för att be, se Apg 12:12. Maria var släkt med Barnabas och var Johannes-Markus mor, se Kol 4:10. Nu följer två specifika exempel på personer som sålde egendomar, Barnabas och ett gift par – Ananias och Safira.]
[I kontrast till Barnabas och många andra som i kärlek "lagt ner pengar vid apostlarnas fötter", se Apg 4:35–36, gör ett gift par till synes samma sak. Men det är något som inte stämmer. Det ovanliga grekiska ordet nospizo som betyder att "lägga undan för sig själv" används här och i den grekiska översättningen av Gamla testamentet i berättelsen om hur Akan och hans familj försökte stjäla det som tillhörde Gud, se Jos 7:1–26. Berättelserna har många likheter och båda inträffar när Gud just har påbörjat ett nytt skeende för sitt folk.] Men en man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Safira en egendom [ett landområde, se vers 3].
I samråd med sin hustru behöll de en del av köpesumman för sig själva. Han tog sedan med sig en del av pengarna och lade ner dem vid apostlarnas fötter. [Ananias är den grekiska formen av hebreiska Hananja som betyder "Gud är nådefull". Safira betyder "safir" och "vacker" på arameiska.]
Man bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem när han gick förbi. [I den antika kulturen representerade skuggan personen. Folket agerade utifrån sin tro. Även om texten inte säger att de blev helade på detta sätt, antyder nästa vers det. Det var inte metoden och skuggan som helade, utan tron på Jesus! Genom Bibeln finns många exempel där något fysiskt har representerat tron: en stav, 2 Mos 4:17; en kopparorm, 4 Mos 21:9; salt, 2 Kung 2:19–21; en pinne, 2 Kung 6:4–7; kläder, Apg 19:11–12. Det finns alltid en risk att fokus skiftar från Gud till det redskap han använder. Ett exempel är kopparormen som var en välsignelse men blev en avgud i senare generationer, se 2 Kung 18:4.]
Då kom någon och berättade för dem: "Männen som ni satte i fängelse står i templet och undervisar folket!"
Men då reste sig en farisé i Stora rådet [Sanhedrin] som hette Gamaliel, en Torah-lärare (gr. nomo-didaskalos, "laglärd", se Luk 5:17) som var aktad av hela folket. [Gamaliel var son eller barnbarn till den kände rabbinen Hillel. Gamaliel var verksam i Jerusalem 22-55 e.Kr. och den rabbin som Paulus hade blivit undervisad av, se Apg 22:3.] Gamaliel befallde att man skulle föra ut apostlarna en stund. [Han hade stort inflytande och var säker på att han snabbt kunde övertyga rådet att inte förhastat döda apostlarna.]
[Exempel 1:]
För en tid sedan kom Teudas [en man som ledde ett väpnat judiskt uppror mot romarna] och menade sig vara något. Han fick med sig omkring 400 män, men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och försvann. [Det var stora oroligheter efter Herodes den stores död 4 f.Kr. Teudas var ett vanligt grekiskt namn och han var troligen en av ledarna för detta uppror.]
Då gick några emot Stefanos för att ifrågasätta (argumentera med) honom. De kom från:
Synagogan som kallades "De frigivnas synagoga" [dessa judar hade troligtvis varit slavar i Rom men blivit frigivna], och från Kyrene och Alexandria [synagogan med judar från dessa två afrikanska städer], och från Kilikien och provinsen Asien [synagogan med judar från dessa två landskap i nuvarande Turkiet]. [I Jerusalem fanns enligt rabbinska traditionen 480 olika synagogor ordnade efter olika nationaliteter. Det krävdes tio män för att starta en synagoga. En del hade egna byggnader, men de flesta samlades i hemmen. Det är inte konstigt att det var dessa inflyttade judar som blev de främsta motståndarna till Stefanos. Den judiska tro som de hade bekänt och fått lida för i världen var nu hotad av hans undervisning här i judarnas huvudstad Jerusalem.]
Han fick då se hur en av dem blev misshandlad, och han tog honom i försvar och hämnades genom att slå ihjäl egyptiern.
I staden [se vers 5] fanns sedan tidigare en man som hette Simon. [Han kallas ofta "Simon trollkarlen", på latin "Simon Magus".] Han utövade [ockult] magi och hade slagit folket i [hela regionen] Samarien med häpnad. Han sade sig vara något stort.
Han sade: "Nej, hur ska jag kunna förstå om ingen vägleder mig?" Han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom.
Hoveunucken sade till Filippus: "Jag bönfaller dig, berätta vem profeten talar om, är det om sig själv eller någon annan?"
Medan de fortsatte längs med vägen kom de till ett ställe med vatten och hoveunucken sade: "Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?"
och bad att få med sig brev [med häktningstillstånd] till synagogorna i Damaskus. Planen var att fängsla alla som tillhörde Vägen [samtidens namn på de första kristna, se Joh 14:6], män eller kvinnor, och föra dem tillbaka till Jerusalem. [Damaskus ligger sex dagsresor norr om Jerusalem. Staden var en av de största i Dekapolis, området som bestod av tio städer. Efter Stefanos död då förföljelsen bröt ut, flydde många kristna till närliggande områden, se Apg 8:1. Att Saulus nu beger sig så långt som till Damaskus tyder på att han redan rensat många städer närmare Jerusalem på troende. I Apg 26:11 citerar Lukas hur Saulus, då känd som Paulus, knappt trettio år senare beskriver den här perioden i sitt liv: "Överallt i synagogorna straffade jag dem gång på gång och tvingade dem att häda. I mitt vilda raseri förföljde jag dem ända till utländska städer."]
I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. I en syn sade Herren till honom: "Ananias!"
    Han svarade: "Här är jag, Herre." [Påminner om Abrahams och Samuels svar, se 1 Mos 22:1; 1 Sam 3:4.]
Sedan åt han och fick nya krafter.

Saulus predikar i synagogan

Saulus stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus,
Där träffade han en man vid namn Aineas. [Ett grekiskt namn som betyder "prisad" och "lovordad".] Han var förlamad och sängliggande sedan åtta år tillbaka. [Den grekiska texten kan också översättas "från åtta års ålder."]
I Joppe [nuvarande Jaffa vid Medelhavets kust] bodde en lärjunge som [på arameiska] hette Tabita, översatt [på grekiska] är det Dorkas [som betyder gasell, ett djur som har vackra ögon och står för skönhet när det används som namn på människor]. Hon var ständigt engagerad i att göra goda gärningar och var mycket generös (gav frikostigt för att hjälpa de fattiga).
Petrus stannade en längre tid i Joppe hos Simon som var en lädermakare. [Att arbeta med att ta fram läder ansågs vara orent bland judarna, eftersom man handskades med döda djur. Att Petrus bor hos lädermakaren Simon, visar att han tar ställning för hedningarna.]
I Caesarea [Maritima, vid medelhavskusten] bodde en man som hette Cornelius, en officer (centurion) vid den bataljon (kohort) som kallades den italienska bataljonen.
Sänd nu några män till Joppe och skicka efter en viss Simon som kallas Petrus.
Han bor som gäst hos garvaren Simon som har ett hus vid havet." [Ängelns instruktioner är precisa. Dubbelnamnet Simon Petrus anges eftersom båda männens namn var Simon. Att arbeta med läder var ett föraktat yrke bland judarna, eftersom hanteringen med döda djur gjorde att man blev rituellt oren. Hantverket spred också en obehaglig stank och det behövdes rikligt med vatten, vilket var en orsak till att Simons hus låg vid havet. Att Petrus bor här, gjorde även honom oren. Redan här har vi en antydan om att Petrus inställning till de judiska föreskrifterna om vad som är rent och orent höll på att ändras.]
Han såg himlen öppen och något som liknade en stor linneduk komma ner. Den var fäst i sina fyra hörn och sänktes långsamt ner till jorden,
Då bad Petrus dem stiga in och tog emot dem som gäster.

Petrus hos Cornelius

Nästa dag gav han sig av i sällskap med dem, och några av [de judiska] bröderna [sex stycken, se Apg 10:45; 11:12] från Joppe följde med honom.
"Inte kan väl någon vägra dem vattnet så att de kan bli döpta, när de på samma sätt som vi har fått (tagit emot) den helige Ande?"
Han beordrade dem att de skulle döpas i Jesu den Smordes (Kristi) namn. Sedan bad de honom stanna några dagar.

"Jag var i staden Joppe, och medan jag bad kom jag i hänryckning och fick se en syn. Det kom ner något som liknade en stor linneduk. Fäst i sina fyra hörn sänktes den ner från himlen och kom till mig.
Men bland dem som kommit till Antiokia fanns det några män [som flytt från Jerusalem och som ursprungligen var] från Cypern och Kyrene [vid Nordafrikas kust]. De talade också till grekerna [i staden] och predikade evangeliet (det glada budskapet) om Herren Jesus.
Då beslöt lärjungarna att var och en skulle skicka så mycket han kunde för att hjälpa bröderna som bodde i Judéen.
Vid den tiden [som insamlingen pågick i Antiokia, se Apg 11:27–30] lät kung Herodes [Agrippa I] gripa och tortera några av dem som tillhörde församlingen [i Jerusalem]. [Parallellt med händelserna i Antiokia startar en ny våg av förföljelse i Jerusalem. Det är vår, se vers 3. Agrippa dör 44 e.Kr. så dessa händelser utspelar sig inte senare än våren 44 e.Kr.
    Herodes Agrippa I regerade i Judéen från 41 e.Kr. fram till sin död 44 e.Kr. Han följde den judiska lagen och firade högtiderna i Jerusalem. Han var barnbarn till Herodes den store, och brorson till Herodes Antipas som nämns i Luk 23:7 och Apg 4:27. Hans syster var Herodias, som låg bakom Johannes Döparens död. Bara tre år gammal förlorade Agrippa sin far Aristobulus på ett tragiskt sätt. Det var hans farfar, Herodes den store, känd för sin misstänksamhet även mot sina närmaste som dödade honom 7 f.Kr. Hans mor flyttade då till Rom där han växte upp tillsammans med de blivande kejsarna Gaius och Claudius. Deras vänskap gjorde att Agrippa 34 e.Kr. blev tetrark över småstaterna norr om Galileen, och 38 e.Kr. även över Galileen och Dekapolis för att 41 e.Kr. också få makten över Judéen och Samarien.]
[Barnabas och Saulus hade kommit tillbaka till Antiokia sedan de lämnat de insamlade medlen i Jerusalem, se Apg 11:29–30. Med sig har de också Barnabas kusin, Johannes Markus, se Apg 12:25; Kol 4:10. Apostlagärningarna skiftar nu fokus från Petrus och församlingen i Jerusalem till Saulus, som snart kommer att kallas Paulus, och hans missionsresor till hedningarna.
    Ungefär tio år tidigare hade de första kristna kommit till Antiokia på grund av den svåra förföljelsen i Jerusalem, se Apg 11:19. Under de sista åren hade nu många kommit till tro och Barnabas har skickats dit för att hjälpa till, se Apg 11:22–24. På grund av den snabba tillväxten behövdes många lärare så Barnabas sökte upp Saulus i Tarsus, se Apg 11:24–26. Det är ungefär åtta år sedan Saulus omvändelse på väg till Damaskus. Det är i den här stora församlingen som man nu samlas till bön och fasta.]
I församlingen i Antiokia fanns det profeter och lärare:
Barnabas
    [Han hade kommit från Jerusalem för att hjälpa den nya församlingen, se Apg 11:22–30.]
och Symeon,
    som kallades Niger,
    [Betyder färgad på latin. Troligtvis var han från Nordafrika. Det kan vara samma Symeon som bar Jesu kors, se Mark 15:21.]
och Lucius,
    från Kyrene, [Han var antagligen en av de första som kom till Antiokia, se Apg 11:20.] Manaen,
    som var barndomsvän (fosterbror) med landsfursten Herodes,
    [Herodes Antipas var den som halshögg Johannes Döparen och regerade över Galileen 4-39 e.Kr.]
och Saulus.
    [Apostelns hebreiska namn var Saul som betyder "efterfrågad i bön", men från och med Apg 13:9 och i övriga Nya testamentet omnämns han vid det grekiska namnet Paulus som betyder "den lille".] [Grammatiken i den här versen, ordet "och" mellan de tre första och två sista namnen, antyder att de tre första var profeter och de två sista var lärare. Dessa fem personer från mycket skilda bakgrunder utgjorde ett delat ledarskap i församlingen.]
De vandrade [västerut från stad till stad] över hela ön [längs med sydkusten] ända till Pafos [öns huvudort på den västra sidan]. [En sträcka på omkring 20 mil. Vandringen tar minst en vecka men det är troligt att man stannar till i städerna längs med vägen.]

Pafos på västra kusten

I Pafos träffade de på en jude som utövade magi, en falsk profet som hette Barjesus [ett hebreiskt namn som betyder "son till Josua"].
Efter [den vanliga] läsningen av lagen och profeterna [som inledde samlingen i synagogan] skickade synagogföreståndarna ett meddelande [en förfrågan] till dem: "Män och bröder, om någon av er har ett uppmuntrande (uppbyggande) ord till folket, så säg det."

'Se, ni föraktare,
    häpna och gå under:
jag gör en gärning i era dagar,
    en gärning ni aldrig kommer att tro
    när den berättas för er.' "[När Stefanos höll en liknande predikan i Jerusalem var Paulus en av dem som avbröt honom innan han fick avsluta sitt tal, se Apg 7:53–54.]
[Lystra var en handelsstad i Lakonien. Paulus och Barnabas vandrade vidare längs med huvudvägen Via Sebaste som sträckte sig söderut från Ikonium fyra mil ner till Lystra. I Lystra fanns antagligen ingen synagoga. Det var ett hedniskt område där varken judendom eller grekisk filosofi hade vunnit någon mark. Orten var en militärkoloni och befolkningen bestod av många pensionerade romerska soldater.] I Lystra satt en man som inte kunde använda sina fötter. Han var förlamad i benen från födseln och hade aldrig kunnat gå.
Men några män hade kommit ner från Judéen [till församlingen i Antiokia i Syrien]. De hade börjat undervisa bröderna (och vidhöll ihärdigt sin åsikt): "Ni kan inte bli frälsta om ni inte låter er omskäras, som Mose lärde oss." [Meningen börjar med "Men" och hör ihop med Paulus och Barnabas vittnesbörd om hur trons dörr öppnats för hedningarna, se Apg 14:27. Enligt 1 Mos 17:9–14 ska alla judiska män omskäras. Att de som undervisade detta kom från Judéen syftar på att de kom från detta område med huvudorten Jerusalem, men också att de hade ett strikt judiskt tänkesätt. Medan Paulus och Barnabas varit borta på sin missionsresa hade dessa judiska män börjat undervisa att alla måste följa de judiska sederna, även den stora hednakristna delen av församlingen utan judisk bakgrund. Paulus beskriver samma ämne i Galaterbrevet. Även om det finns olikheter och bibelforskare är delade om tidpunkten för brevet, så är det samma konflikt som berörs där även Petrus och Barnabas hade dragits med av fruktan för dem som höll fast vid att hedningarna också skulle omskäras, se Gal 2:11–14.]
Detta ledde till att Paulus och Barnabas kom i en inte så liten tvist med dem och ämnet debatterades livligt (intensivt utan att leda till någon lösning). Man bestämde därför att Paulus och Barnabas och några till bland dem [i församlingen i Antiokia] skulle resa upp till apostlarna och de äldste (församlingsledarna) i Jerusalem med denna fråga.
Men några från fariséernas parti som hade kommit till tro steg fram och sade: "Det är helt nödvändigt (det är ett Guds påbud) att omskära hedningarna och befalla dem att hålla Mose lag."
Vi har hört att några som kommit från oss har oroat er (ordagrant "plundrat och rivit ner") med sin undervisning och skakat om era själar. Men vi har inte gett dem något uppdrag [att undervisa att ni måste hålla hela den judiska lagen och att männen måste omskära sig].
[Detta är den andra av Paulus tre missionsresor i Apostlagärningarna. Till en början är det inte en missionsresa utan mer ett uppföljningsarbete för att besöka de församlingar som startats under den första resan i Mindre Asien, nuvarande södra Turkiet. Men den helige Ande leder dem vidare västerut till Makedonien och Achaia, nuvarande Grekland, och på så vis når evangeliet Europa! Resan täcker en sträcka över hav och land på 500 mil. Restiden var omkring 100 dagar. Resan påbörjas omkring 49 e.Kr. och varar runt tre år. Den totala kostnaden för båtresorna var omkring 300-350 denarer per person. En denar motsvarade en arbetares dagslön.] Efter en tid sade Paulus till Barnabas: "Vi borde resa tillbaka och besöka syskonen (bröderna och systrarna i tron) i alla städerna där vi predikat Herrens ord och se hur de har det."
Paulus kom också till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timoteus. Han var son till en troende judinna [hennes namn var Eunice, se 2 Tim 1:5; 3:15], men hans far var grek. [Timoteus var alltså jude till födseln, men hade inte blivit omskuren.]
På natten såg Paulus en syn där en makedonier stod och vädjade till honom (uppmanade, sade välkomnande): "Kom över till Makedonien och hjälp oss!" [Hur kunde Paulus känna igen att det var en makedonier? Det fanns skillnader i kläder och stil mellan olika folkslag. Till skillnad från romarna var makedonierna lättare klädda, männen hade ofta bar överkropp och det var även vanligt att män flätade håret. Den mest kände makedoniern var nog Alexander den store som levde 356-323 f.Kr. Allt i synen – mannens utseende, frisyr, kläder och tal – gjorde det helt uppenbart för Paulus att det var en makedonier.]
Därifrån fortsatte vi till Filippi, en ledande (stor, första) stad i det makedoniska distriktet [porten in i området från väst] – en [romersk] koloni. [Staden har fått sitt namn efter Filip II, far till Alexander den store som 356 f.Kr. annekterade den till sitt rike. Romarna invaderade staden 167 f.Kr. och orten blev sedan en militärkoloni och befolkningen bestod av många pensionerade romerska soldater.] Där stannade vi några dagar. [De vilade ut några dagar efter resan innan de påbörjade missionsarbetet. En liten vers i förbifarten, men dock viktig notering att vila också behövs.] [Det är troligt att Lukas, Apostlagärningarnas författare, har en speciell anknytning till Filippi. Det bekräftas av den detalj­erade beskrivningen av staden och från "vi sektionerna" som börjar och slutar i trakten kring Filippi, se Apg 16:9, 40. Lukas stannar också kvar här och ansluter till Paulus när han i sin tredje resa kommer till Filippi igen, se Apg 20:6.]
En av dem som lyssnade på oss var en kvinna som hette Lydia. Hon var [ursprungligen] från staden Thyatira och handlade med purpurtyger. [Hon var i en lukrativ bransch. Staden Thyatira, på andra sidan Egeiska havet, var känd för sin textilindustri, se Upp 2:18–29.] Hon var [redan] en troende, och Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig (lyssnade koncentrerat på, höll fast vid) det Paulus sade.
En dag, när vi var på väg till böneplatsen, möttes vi av en slavflicka. Hon hade [under inflytande av] en spådomsande (gr. python) och hennes ägare tjänade stora pengar på hennes förmåga att spå. [Denna unga flicka hade ordagrant "en python-ande". Inom grekiska mytologin var Python den drake som vaktade Apollos tempel. Det var samma ande som talade till oraklet i Delfi, vars unga flickor som var prästinnor kallades just för Pythia. Inga greker vågade ta några avgörande beslut utan att först ha rådfrågat ett orakel, vilket gjorde att den här flickan gav goda inkomster åt sina herrar.]
Några av dem blev övertygade och anslöt sig till Paulus och Silas. Därtill kom ett stort antal greker som vördade Gud och inte så få kvinnor av förnäm släkt.
[Paulus, Silas och Timoteus bodde hos en man som hette Jason. Han var en troende, antagligen också av judisk börd, eftersom Jason var en vanlig grekisk form av det judiska namnet Josua. Han var också tältmakare som Paulus, se Rom 16:21.] Men judarna blev avundsjuka och fick med sig en del onda män från gatan och samlade en mobb till upplopp i staden. De stormade fram mot Jasons hus och sökte efter Paulus och Silas för att släpa ut dem till folkmassan.
När de inte fann dem, drog de med sig Jason och några andra bröder till stadens styrande (politarker) och skrek: "Nu är de här också, de som har vänt upp och ner på hela världen,
Även en del filosofer, både epikuréer och stoiker, diskuterade (argumenterade) med honom. [Epikurism var en ateistisk filosofisk riktning uppkallad efter Epikuros, 300 f.Kr. Det är en materialistisk lära utan någon tro på liv efter döden. En av hans teser lyder: "Människan gör bäst i att dra sig undan allt bekymmersamt, såsom politik och offentligt liv, och i stället ägna sig åt ett stillsamt och enkelt liv bland vänner, där man undviker allt smärtsamt."
    Stoicismen, som också härstammade från 300 f.Kr., hade en mer panteistisk syn där det gudomliga var närvarande i allt. De hyllade viljestyrka och moral. Paulus tar upp några av deras tankar i sitt tal.]
En del sade: "Vad är det för hopplock av idéer han för fram?" [Ordagrant kallar de Paulus för en "fröplockare", dvs. en som plockar upp andras idéer och tankar och skapar en egen hemmagjord filosofi.] Andra sade: "Han verkar vara en som förkunnar främmande gudar." De sade så eftersom han predikade evangeliet om Jesus och uppståndelsen (gr. anastasia). [Till en början verkar de tro att Paulus talar om två nya gudar – Jesus och Anastasia!]
Det är märkliga ting du låter oss höra. Nu vill vi veta vad det rör sig om."
Alla atenarna liksom utlänningarna där ägnade nämligen all sin tid åt att tala om och lyssna till det som var senaste nytt. [Paulus förs till Areopagen som ordagrant betyder "Ares-kullen", bara ett par hundra meter från marknadsplatsen. En gång var det också mötesplatsen för areopagdomstolen som styrde provinsen, men på Nya testamentets tid hade man bara befogenheter att döma i religiösa och moraliska frågor. Det kan hända att Paulus förs till domstolen för att potentiellt dömas till döden för att ha infört en ny främmande lära, se vers 18. Det är nu inför denna grupp på omkring 30 medlemmar och andra nyfikna som Paulus kallas till en utfrågning.]
Inte heller kan man tjäna honom med människohänder som om han behövde något, det är ju han som själv ger liv och anda och allt till alla. [Det var vanligt att man ställde fram dyrbar mat och gåvor till sina avgudar.]

'För i honom lever vi och rör oss och är till.' [Paulus citerar den sista strofen i en dikt av grekiska poeten Epimenides, 600 f.Kr. Hela sammanhanget lyder:
    'De gjorde en grav för dig, den helige och höge.
    Kreterna ljuger i ett och är odjur, glupska och lata.
    Men du är inte död, du lever för evigt.
    För i dig lever vi och rör oss och är till.'
Den andra strofen citeras av Paulus i brevet till Titus, se Tit 1:12.]
Även som några av era egna poeter har sagt:
'Vi är av hans släkt.' [Citat från den grekiska poeten Aratos, 200 f.Kr. Båda dessa citat var riktade till den största grekiska guden Zeus i grekisk litteratur, men Paulus använder dem och riktar dem till den levande Guden. I fem korta meningar visade Paulus att Gud skapat världen, gav människan liv, har makt över folken och har uppenbarat sig för människorna.]
Men några anslöt sig till honom och kom till tro. Bland dem var Dionysius, som var medlem av Areopagen [en av de 30 medlemmarna], och en kvinna som hette Damaris och några till. [Lukas fortsätter med principen "varannan damernas" som han använde i sitt tidigare verk Lukasevangeliet, se inledningen till Lukas. Inte så lång tid efter dessa händelser kommer Silas och Timoteus till Paulus i Aten, se Apg 17:15–16. Ganska snart skickas Timoteus tillbaka till Thessalonike, se 1 Thess 3:1–3. Även Silas verkar sändas i väg, eftersom Silas och Timoteus tillsammans kommer tillbaka från Makedonien till Korint lite senare, se Apg 18:5.]
I Korint träffade Paulus en jude vid namn Aquila, född i Pontus [en romersk provins vid Svarta havet], och hans hustru Priscilla. [Hennes mer formella namn var "Prisca", se Rom 16:3.] Paret hade nyligen kommit från Italien, eftersom [den fjärde romerske kejsaren] Claudius [regerade 41-54 e.Kr.] hade befallt att alla judar skulle lämna Rom. [Det gifta paret Aquila och Priscilla nämns alltid tillsammans, se Rom 16:3; 1 Kor 16:19; 2 Tim 4:19. Fyra av sex gånger nämns frun, Priscilla, först. De har nyligen kommit från Rom eftersom Claudius hade fördrivit alla judar därifrån. Antagligen är det samma händelse som den romerska historikern Suetonius omnämner, där judarna utvisas med anledning av oroligheter på grund av en viss "Chrestus", som är det latinska namnet för Kristus. Detta skedde i Claudius nionde regeringsår, dvs. någon gång mellan januari 49 och januari 50 e.Kr. Paulus kan därför inte ha kommit till Korint före 49 e.Kr.] Paulus kom i kontakt med dem [besökte deras hem].
Han gick därifrån och tog in hos Titius Justus, en man som vördade Gud och som hade ett hus alldeles intill synagogan.
Precis när Paulus skulle öppna sin mun och tala, sade Gallio till judarna: "Om det handlat om något brott eller ett ondskefullt illdåd skulle jag naturligtvis lyssna på er, judar.
[Den tredje av Paulus tre missionsresor i Apostlagärningarna. Den börjar på samma sätt som den andra resan med att uppmuntra församlingarna i Galatien och Mindre Asien, nuvarande södra Turkiet. Resan täcker en sträcka över hav och land på 500 mil. Restiden var omkring 90 dagar. Resan påbörjas troligen på sommaren 53 e.Kr. och varar runt fem år. Den mesta tiden tillbringas i Efesos, men han besöker även församlingarna i Makedonien och Achaia i Grekland. Den totala kostnaden för båtresorna var omkring 500 denarer per person. En denar motsvarade en arbetares dagslön.] Efter någon tid bröt Paulus upp. Han for genom Galatien och vidare genom Frygien, och överallt styrkte han lärjungarna. [Med Paulus finns troligen också hans medhjälpare Timoteus och Erastus, se Apg 19:22.]
Under tiden kom en jude som hette Apollos till Efesos. Han var född i Alexandria och var en lärd man (allmänbildad, en god talare och duktig på att presentera budskapet på ett logiskt och enkelt sätt), och var också mycket kunnig (mäktig, kraftfull) i Skrifterna.
Medan Apollos var i Korint, kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos.

Anhängare till Johannes Döparen

I Efesos träffade Paulus några lärjungar [till Johannes Döparen],
Men några förhärdade sig och ville inte tro utan talade illa om Vägen [som de kristna kallades då, se Apg 9:2] inför hela [den judiska] församlingen. Då lämnade han dem och tog lärjungarna med sig och förde samtal (hade en dialog, diskuterade) med dem varje dag i Tyrannos hörsal. [Vissa manuskript har tillägget att Paulus var där mellan femte och elfte timmen, dvs. mellan klockan elva och fyra. Tidpunkten är troligen korrekt, eftersom det då var som varmast och de flesta tog siesta. Lärosalen stod tom och kunde lätt hyras. Paulus arbetade på morgonen och kvällen med att tillverka tält, se Apg 20:34, och undervisade mitt på dagen.]
Men också några kringvandrande judiska exorcister (andebesvärjare) [som var på besök i staden] började nu nämna Herren Jesu namn över dem som hade onda andar. De sade: "Jag besvärjer er vid den Jesus som Paulus predikar."
Sju söner till en judisk överstepräst som hette Skevas [som betyder tankeläsare] gjorde detta.
En silversmed som hette Demetrius tillverkade Artemistempel i silver vilket gav hantverkarna stora inkomster.
Några av Paulus vänner som var rådsherrar (asiarker, inflytelserika män som ledde de grekiska spelen och festivalerna), skickade också bud till honom och vädjade att han inte skulle ge sig in på teatern.
[På teatern rådde en kaotisk stämning.] Där skrek några ett, andra något annat. Folkmassan var i uppror, och de flesta visste inte ens varför de hade samlats.
Om nu Demetrius och hans hantverkare vill väcka åtal mot någon, så finns det domstolar och ståthållare. Där kan de anklaga varandra.
Är det något mer ni vill ta upp, så ska det avgöras i den lagliga folkförsamlingen.
En ung man (gr. neanias) [ogift man under 40 års ålder, troligen yngre] som hette Eutychos satt i fönstret [för att få frisk luft]. Han föll i djup sömn medan Paulus fortsatte att tala och till sist, helt överväldigad av sömnen, ramlade han ner från tredje våningen, och lyftes upp död. [Eutychos är ett grekiskt namn som passande nog betyder "lyckligt lottad". Han kallas "en tjänare" i vers 12 och var troligtvis en slav åt någon romersk herre i den rika hamstaden Troas. Det är inte troligt att hans herre var av judiskt påbrå som följde sabbatsbudet, så efter en dags hårt arbete hade han kommit trött till samlingen, se också Ef 6.5–8.]
Under de dagar vi var där kom en profet som hette Agabos ner från Judéen. [Han hade tidigare kommit till Antiokia från Jerusalem och profeterat om den kommande hungersnöden, se Apg 11:27–30.]
Några av lärjungarna i Caesarea följde också med [till Jerusalem]. De tog oss till en man som hette Mnason, där vi fick bo. Han var [ursprungligen] från Cypern och en av de första som blivit lärjunge. [Troligen en av de 3 000 som blev lärjungar för omkring 25 år sedan, se Apg 2:41.] [För den sista etappen mot Jerusalem som tog tre dagar att gå, använde man troligen också packdjur. Ordet "gjorde oss redo" används ofta i grekisk litteratur när man sadlar hästar och lastar bagage. Med sig har man de insamlade medlen till församlingen i Jerusalem. I gruppen finns Paulus, Lukas, Sopater, Aristarchus, Secundus, Gaius, Timoteus, Tychikus och Trofimus, se Apg 20:4. Även några män från Caesarea följer med, se vers 16.]
Några i folkmassan skrek ett, andra något annat. Då han i kaoset inte kunde få klart besked befallde han att Paulus skulle föras till fästningen.
Just när Paulus skulle föras in i fästningen, frågade han befälhavaren [Claudius Lysias]: "Får jag säga något till dig?"
    Han svarade: "Du kan ju grekiska!
[Ananias roll:]
En viss Ananias, en from (hängiven, gudfruktig) och lagtrogen man [som levde efter Moseböckernas undervisning] som alla judar i staden talade väl om,
Ett stort uppror (tumult) startade, och några av de som tillhörde fariséernas parti stod upp och argumenterade för sin sak [de dödas uppståndelse]. De sade: "Vi ser inget ont (fel) hos denne man. Men om en ande har talat med honom eller en ängel ..." [Meningen avslutats inte och är en s.k. aposiopesis. Antagligen blir det sådant tumult att fariséerna avbryts mitt i sitt anförande.]
Då kallade Paulus till sig en av officerarna (centurionerna) och sade: "Ta den här unge mannen till befälhavaren. Han har något att berätta för honom."
Officeren tog med honom till befälhavaren och sade: "Fången Paulus kallade på mig och bad mig ta den här unge mannen till dig. Han har visst något att berätta för dig."
Han svarade: "Judarna har kommit överens om att be dig skicka ner Paulus till Rådet i morgon och låta dig tro att de ska utreda hans sak närmare.
Därefter kallade han till sig två av sina officerare och befallde dem: "Ha tvåhundra soldater redo att gå till Caesarea i kväll vid niotiden (tredje timmen efter mörkrets inbrott), dessutom sjuttio ryttare och tvåhundra spjutbärare.
Fem dagar senare kom översteprästen Ananias ner tillsammans med några äldste och en advokat som hette Tertullus. [Han var kunnig i det romerska rättsväsendet och hade anlitats av Stora rådet för att föra deras talan.] De framförde sina anklagelser mot Paulus inför ståthållaren [Felix].
Varken i templet eller i synagogorna eller ute i staden har de sett mig diskutera med någon eller sprida oro bland folket,
Men där fanns några judar från Asien, och egentligen borde de stå här inför dig och anklaga mig, om de hade något att anföra emot mig.
Några dagar senare [efter rättegången] kom Felix tillsammans med sin hustru Drusilla, som var judinna. Han lät hämta Paulus och hörde honom tala om tron på den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
Han sade: "De som är ledare bland er kan följa med, och har mannen gjort något orätt kan de lägga fram sina anklagelser mot honom."
Paulus försvarade sig och sade: "Varken mot judarnas lag eller mot templet eller mot kejsaren har jag begått något brott."
Om jag är skyldig och har gjort något som förtjänar döden, så är jag beredd att dö. Men om det inte ligger något i deras anklagelser kan ingen utlämna mig åt dem. [Nej, jag vill inte gå till Jerusalem.] Jag vädjar till kejsaren!"
Några dagar senare kom kung Agrippa och [hans ett år yngre syster] Berenike till Caesarea för att besöka Festus [och välkomna honom som ståthållare]. [Herodes Agrippa II var son till Herodes Agrippa I, se Apg 12:1–2. Agrippa II var den sista av fem Herodes som omnämns i Bibeln. Han var född 27 e.Kr. och regerade över Galileen 53-66 e.Kr. Han kommer nu på besök tillsammans med sin jämnåriga syster. Båda är i trettioårsåldern. Deras relation var lite av en skandal. Enligt Josefus ryktades det att de levde i ett incestuöst förhållande. De två var även syskon till Drusilla, som var gift med den tidigare ståthållaren Felix, se Apg 24:24. Hon var dock inte kvar i Caesarea vid deras besök, eftersom hon följt med Felix tillbaka till Italien när han blev avsatt.]
Agrippa och Berenike stannade där i flera dagar, och Festus lade fram Paulus fall inför kungen. "Här är en man", sade han, "som Felix har lämnat kvar som fånge.
Men jag svarade dem att romarna inte brukar utlämna någon innan den anklagade har mött sina anklagare ansikte mot ansikte och fått möjlighet att försvara sig mot beskyllningen.
Vad de hade mot honom gällde några tvistefrågor om deras egen religion och en viss Jesus som var död men som Paulus påstod (vidhöll upprepade gånger) lever. [De initiala anklagelserna att Paulus hade orenat templet nämns inte, i stället är det kärnfrågan om Jesu uppståndelse som upprör de judiska ledarna, se Apg 23:6; 24:21.]
Men jag har inget specifikt att skriva om honom till min herre. [Nu behöver jag er hjälp.] Därför har jag ställt honom inför er och framför allt inför dig, kung Agrippa, så att jag efter den här utfrågningen har något att skriva.
Kungen [Agrippa II] känner ju till allt detta, och därför talar jag också öppet och rakt till honom. Jag tror inte att något av detta är obekant för honom. Det är ju inte i någon avkrok det har hänt.
och när de hade kommit ut sade de till varandra: "Den mannen gör inte något som förtjänar död eller fängelse."
[Paulus påbörjar nu sin resa mot Rom. Under två års tid har han varit fängslad i Caesarea, se Apg 24:27. Resan till Rom seglas normalt på två månader, men på grund av ett skeppsbrott tar den omkring sex månader. Väl framme i Rom förblir han fängslad i ytterligare minst två år. Totalt är Paulus alltså fängslad i nästan fem år.
    Detta kapitel i Apostlagärningarna vittnar om Lukas grekiska bakgrund. För en judisk författare spelade havet ingen stor roll. Israeliterna var ett landburet folk. I skarp kontrast till detta är grekisk och romersk kultur. Den antika litteraturen skriven kring Medelhavet har många storslagna berättelser som utspelar sig på haven, där Homeros verk Odysséen är en av de mest berömda.]
När det blev bestämt att vi skulle avsegla till Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius. Han tillhörde den kejserliga bataljonen (kohort, som bestod av 600 soldater).
Vi följde kusten med stor svårighet och kom till en plats som kallas Goda hamnarna, nära staden Lasea.
Vi kom i lä bakom en liten ö som hette Kauda och lyckades med nöd och näppe bärga skeppsbåten. [Skeppsbåten användes för transport mellan skepp och land, och som livbåt.]
Vi måste bara stranda på en ö." [Det profetiska ordet Paulus delar uppmuntrar och ger hopp, se 1 Kor 14:3.]
När den fjortonde natten kom och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet, började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land.
[Maltas kust består till mesta delen av klippor, men det finns några bukter med sandstränder. På den norra kusten finns en bukt som kallas Paulus vik med en ö i som heter Paulus ö. Detta är den traditionella platsen för skeppsbrottet.]När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med sandstrand och bestämde sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där.
Soldaternas plan var då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly.
och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakdelar från skeppet. På det sättet blev alla räddade och kom i land.
Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden när en giftorm kröp ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand.
Men judarna var emot det, och då var jag tvungen att vädja till kejsaren, dock utan att anklaga mitt folk.
De svarade honom: "Vi har inte fått något brev om dig från Judéen, och ingen av bröderna som kommit har berättat eller sagt något ont om dig.

Romarbrevet (15)

Jag längtar efter att få träffa er och dela med mig av någon andlig gåva åt er så att ni blir styrkta.
Syskon (bröder och systrar), jag vill att ni ska veta att jag många gånger har bestämt mig för att komma till er och skörda någon frukt bland er liksom bland andra folk, men hittills har jag varit förhindrad. [Jesus talar om hur skörd är en bild på människors omvändelse och frälsning, se Joh 4:34–38.]
Vad betyder det om några inte trodde (inte var trofasta)?
Kan deras otro (oförmåga att uppfylla sin del av förbundets löften) upphäva Guds trofasthet? [Det grekiska ordet apistis kan både betyda otro, där man vägrar att tro, eller att man inte är trogen sina löften. Kan man lita på Guds trofasthet om nu judarna, som är hans egendomsfolk, inte ser att Jesus uppfyller Gamla testamentets profetior? Är Gud inte trofast, bara för att hans folk inte varit trofasta och uppfyllt sin del i förbundet? Dessa båda nyanser är nära relaterade, och Paulus kan syfta på båda när han ställer den retoriska frågan om judarnas misslyckande skulle upphäva Guds trofasthet.]
Om det vore så skulle vi säga, så som vissa hånfullt påstår att vi lär: "Låt oss göra det onda för att framkalla det goda"? De ska få den dom de förtjänar.
Det är sällsynt (knappast) att någon vill dö för en rättfärdig – kanske vågar någon dö för den som är god [den som har ett generöst hjärta, är ärofylld på alla sätt].
Ni däremot lever inte i köttet utan i Anden, eftersom Guds Ande bor i er. Den som inte har den Smordes (Kristi) Ande tillhör inte honom.
varken någonting upphöjt [världen ovanför, något övernaturligt],
    eller något djup [makter i den mörka och onda världen, helvetets krafter],
    eller något annat skapat [djur, människor, universum, eller mänskliga skapade myndigheter, ordningar, strukturer] [inget av detta] ska kunna skilja oss från Guds [utgivande] kärlek i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre.
Innan barnen var födda och varken hade gjort gott eller ont,
om jag på något sätt kan få mina landsmän att bli avundsjuka, och på så vis frälsa några av dem.
Men om nu några av grenarna har brutits bort, och du som är en vild olivkvist har blivit inympad bland dem och fått del av det äkta olivträdets näringsrika rot,

Du ska inte begå äktenskapsbrott (vara otrogen din make/maka).
Du ska inte dräpa (mörda).
Du ska inte stjäla.
Du ska inte ha begär. [Från den andra stentavlan räknar Paulus upp fyra bud som alla har att göra med relationer till våra medmänniskor. I stället för att börja med "dråp" skiftas ordningen så att "äktenskapsbrott" blir det första budordet i uppräkningen, se 2 Mos 20:13–15, 17; 5 Mos 5:17–21.] Dessa och alla andra [totalt 613] budord kan sammanfattas i detta ord:
"Du ska [osjälviskt] älska din nästa (din medmänniska) som dig själv." [3 Mos 19:18]
Jag vet och är i Herren Jesus helt övertygad (förvissad) om att ingenting i sig självt är ceremoniellt orent [ingen mat är oren], men för den som betraktar något som orent, för honom är det orent.
Jag vågar inte tala om annat än det som den Smorde (Messias, Kristus) har gjort genom mig för att föra hedningarna till lydnad, genom ord och gärning,
[Församlingarna i] Makedonien [i norra Grekland] och Achaia [i södra Grekland] har nämligen bestämt sig för att göra en insamling till de fattiga bland de heliga i Jerusalem.

1 Korintierbrevet (56)

annars skulle någon kunna säga att jag döpte dem i mitt namn.
Ja, jag döpte också Stefanas och hans hushåll, någon mer kommer jag inte ihåg att jag döpt. [I kapitel 13 finns den välkända kärlekens lov. Värd minst lika stor uppmärksamhet är följande hyllning till korset. Korsets lov består av tre huvuddelar. Den första och sista delen handlar om hur världens vishet inte kan beskriva korset, se vers 1:17-20 och 1:26-2:2. Den centrala delen beskriver kraften och Guds vishet i korset, se vers 1:21-25. Förkunnelsen om Jesu kors återfinns i början, mitten och slutet, och ramar in och förstärker temat om korset, se vers 1:17, 1:23, 2:2.]
För jag bestämde mig för att inte känna till något [medvetet visa min kunskap] bland er
    förutom Jesus den Smorde (Messias, Kristus), och honom som korsfäst.
Om en säger: "Jag håller mig till Paulus" och en annan: "Jag håller mig till Apollos", är ni då inte som folk i allmänhet? [Avund och själviskhet leder till oordning och alla möjliga onda handlingar, se Jak 3:16. En av köttets gärningar är stridigheter, se Gal 5:20.]
Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, utan bara Gud som ger växten.
[Det finns bara en grund – Jesus, den Smorde, men det finns olika sätt att bygga vidare på den kunskapen. Här riktar han en varning främst till pastorer och lärare att vara vaksamma över vad det är man undervisar.] Om någon nu bygger på grunden med [bestående material som] guld, silver och dyrbara (ädla) stenar, [eller temporära som] trä, hö och strå,
Om det arbete (verk) som någon har byggt består [provet], så ska han få sin lön,
men om det brinner upp, så lider han förlust [förlorar han sin belöning]. Själv ska han bli räddad, men som genom eld [som en som undflyr en eldsvåda men det han byggt förstörs].
Om någon fördärvar (förgör, skadar) Guds tempel [med falska läror] ska Gud fördärva honom. Guds tempel är heligt, och det templet är ni. [Paulus understryker att de troende tillsammans utgör Guds tempel. Här används gr. naos som beskriver helgedomen med de inre rummen (inte gr. hieron som används om de yttre förgårdarna). Petrus använder samma bild där alla är "levande stenar" i ett andligt husbygge, se 1 Pet 2:5. Lite senare använder Paulus samma bild med templet igen för den enskilde troende, se 1 Kor 6:19. Gud ser allvarligt på ledare som inte bygger upp utan fördärvar hans heliga boning.]
Bedra inte er själva [var på er vakt så ni inte bedras av den här världens visdom]. Om någon av er tycker sig vara vis i den här världen, måste han först bli en dåre för att bli vis.
Det som krävs av en förvaltare här [på detta område] är att han är pålitlig (den egenskap man letar efter hos dem som ska ha auktoritet och ansvar är trohet). [Korintierna verkade bara värdesätta vältalighet och mänsklig filosofisk kunskap.]
Döm därför inte i förtid (hastigt), innan Herren kommer [tillbaka], för då ska han föra fram i ljuset det som nu är i mörker och uppenbara hjärtans motiv; sedan får var och en sin ära (sitt beröm) från Gud. [Det Paulus varnar för är att förhastat döma människor, vilket lätt leder till hämndaktioner. Det är bara Gud som känner hjärtan och kan ge en fullständigt rättvis dom, se Rom 14:10. Däremot, som vi ser i redan nästa kapitel, måste vi bedöma vad som är gott och ont, se 1 Kor 5:11–13; Matt 7:1–5. Paulus uppmanar att vi ska bedöma och rannsaka oss själva, se 1 Kor 11:28, 31. Se även Matt 18:15–17.]
Några har blivit självsäkra, för de tror att jag inte ska komma till er.
Alla berättar (det är allmänt känt) att det finns sexuell omoral bland er,
    sådan sexuell omoral som man inte ens hittar bland hedningarna:
    att en man lever ihop med sin fars hustru. [Formuleringen indikerar att sonen inte lever med sin egen mor utan sin styvmor, en relation som var förbjuden enligt 3 Mos 18:7. Denna typ av relation inom förbjudna led var inte socialt accepterad i samhället och kunde åtalas enligt romersk lag. Formuleringen "alla berättar" indikerar Paulus stora förvåning att församlingen verkar vara stolt över att man är så tolerant och öppen.
    Vi vet inte exakt hur situationen såg ut, men ett troligt scenario är att i en familj i församlingen har modern dött. Fadern har gift om sig med en yngre hustru. En vuxen son, som var jämnårig med sin fars nya hustru, utvecklar en relation med henne. Några i församlingen hävdar att kärleken är störst och de inte längre lever under lagen utan i nåden. Vi är toleranta – friheten i Jesus gäller allt!
    Förutom splittringarna i församlingen hade Paulus fått muntlig information om andra problem i församlingen. Att Paulus tar upp problemet med splittring först är viktigt – en oenig församling har inte auktoritet och kraft att ta itu med några andra problem.]
Men nu skriver jag till er
    att ni inte ska umgås med den som kallar sig broder [som kallar sig en kristen]
    
    och är [har som livsstil att vara]
    sexuellt omoralisk,
    girig,
    avgudadyrkare,
    förtalare,
    drinkare eller
    utsugare.
Med en sådan ska ni inte ens äta. [Denna lista har likheter med dödssynderna i 5 Mos 13-24, som också avslutas med att man inte ska ha något att göra med den som hänger sig åt sådant.]
[Det är troligt att någon i församlingen hade gått till domstolen rörande detta fall där sonen var tillsammans med sin fars hustru. Kanske den förödmjukade fadern, någon av hustruns släktingar eller en grupp i församlingen.] Hur kan någon av er som är i tvist med en annan [broder eller syster] gå till domstol inför de orättfärdiga och inte inför de heliga?
Sådana har några av er varit.
Men ni har tvättats rena,
    men ni har blivit helgade,
    
    men ni har förklarats rättfärdiga
i Herren Jesu den Smordes (Kristi) namn
    och i Anden
    
    av vår Gud. [Dessa sex rader hör ihop. Ni har blivit tvättade rena i dopet i Jesus, se Rom 6:3. Den helige Ande är den som helgar och Gud är den som rättfärdiggör, se Rom 8:33.]
[Paulus använder sig nu av ett retoriskt grepp som kallas diatrib. En tänkt dialogpartner citeras för att sedan motsägas. Eftersom grekiskan saknar citattecken kan man inte vara helt säker på när det är ett citat eller inte. Det är inte otroligt om dessa citat ursprungligen kom från Paulus själv när han argumenterade mot judisk legalism. Tagna ur sammanhanget hade några använt dem för att stödja ohämmad frihet. Samma fyra rader återfinns nästan ordagrant i 1 Kor 10:23.] [Ni säger:] "Allt är tillåtet för mig",
    men allt bygger inte upp (gör nytta, jämfört med andra saker). [Ni säger:] "Allt är tillåtet",
    men jag tänker inte låta någonting få kontroll över (förslava) mig.
Till de andra säger jag, inte Herren:
Om en broder har en hustru som inte är troende och hon är villig att leva med honom,
    får han inte överge henne.
Om en hustru har en man som inte är troende och han är villig att leva med henne,
    får hon inte överge honom.

Var någon [judisk man] redan omskuren när han blev kallad [av Gud]?
    Då ska han inte ändra på det. [Ta bort sin judiska identitet genom kirurgiskt ingrepp, ordagrant "skaffa sig förhud".]
Var någon [icke-judisk man] oomskuren när han blev kallad [av Gud]?
    Då ska han inte låta omskära sig.
[Paulus avslutar nu sina riktlinjer med att vara tydlig med att äktenskapet är något gott och att det inte är fel att gifta sig. Dock under rådande omständigheter i världen kommer det att bli extra bekymmer att bilda familj, varför Paulus i detta läge avråder. Han är fullt förvissad om att Herren förmår fylla de ogiftas grundläggande längtan och behov. Vers 36 är svåröversatt och kan antingen syfta på en far som är på väg att gifta bort sin giftasvuxna dotter, eller en ung man som trolovats med en ung flicka. Oavsett, så är slutsatsen densamma – det är inte syndigt att gifta sig.] Men om någon tycker sig göra fel mot sin flicka som är giftasvuxen och vill gifta sig, då ska han göra som hon vill, han syndar inte, låt dem gifta sig.
Om någon tycker sig ha kunskap om något, så har han ännu inte den kunskap han borde ha,
men om någon älskar Gud är han känd av honom.
Den kunskapen finns dock inte hos alla.
Några är fortfarande så vana vid avgudarna att de äter köttet just som avgudaoffer,
    och då blir deras svaga samvete fläckat.
För om någon får se hur du som har kunskap ligger till bords i ett avgudatempel, blir inte då den som har ett svagt samvete uppmuntrad till att äta av köttet från avgudaoffren?
Om andra har rätt att få del av det som är ert,
    har inte vi det ännu mer?

Paulus väljer att inte använda sin frihet

[Paulus skriver tre gånger "att han inte använder sin rätt" vilket ramar in detta stycke, se vers 12, 15 och 18.]Men vi har inte utnyttjat den rättigheten [att vara avlönad],
    utan finner oss i allt för att inte skapa hinder för den Smordes (Kristi) evangelium.
För de som är svaga [känsliga, i tron] har jag blivit som en svag [undviker sådant som kan väcka anstöt och få dem att tappa tron som t.ex. att äta kött offrat till avgudar, se kap 8],
    för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt,
    för att jag i varje fall ska frälsa (rädda) några.

Bli inte heller avgudadyrkare som några av dem, som det står skrivet:
    Folket satte sig för att äta och dricka
    och reste sig för att roa sig (dansa). [2 Mos 32:6]
Vi ska inte heller begå sexuell synd som några av dem gjorde
    och 23 000 föll (dog) under en dag. [4 Mos 25]
Vi ska inte fresta den Smorde (Messias, Kristus) som några av dem gjorde,
    de dödades av ormar. [4 Mos 21:1–9]
Klaga (muttra) inte som somliga av dem gjorde,
    det ledde till att de förgjordes av "Fördärvaren" [dödsängeln]. [4 Mos 16:41–49]
Så vad menar jag?
Att avgudaoffer betyder något eller att en avgud betyder något?

Om någon av dem som inte tror bjuder hem er och ni vill gå,
    ät då allt som sätts fram åt er
    utan att ställa frågor för samvetets skull.

Men om någon skulle säga till er: "Det här är offerkött",
    ät inte då av hänsyn till den som sade det och för samvetets skull.
Om (vare sig) ni äter eller dricker – eller vad ni än gör –
    gör [hela tiden] allt [plural] till Guds ära (pris, lov och härlighet).
Men om någon har lust att strida om detta har vi ingen sådan sed,
    inte heller Guds församlingar.

Först och främst hör jag att det förekommer splittring bland er när ni möts i församlingen,
    och till viss del tror jag att det är så. [Detta är inte samma splittring som nämns i 1:10-16 mellan olika ledare utan snarare en socioekonomisk uppdelning mellan välbärgade och fattiga.]
Om någon är hungrig ska han äta hemma,
    så att er sammankomst inte blir till en dom för er. Allt det andra ska jag ge föreskrifter om när jag kommer. [Till sist nämner Paulus att han kommer att ta upp några specifika saker med dem som inte rör andra församlingar som läser detta brev. Korintierna hade skrivit angående många saker, men Paulus låter inte deras frågor styra brevets uppbyggnad. Paulus väljer ämnen som berör "hela församlingen", se 1:2.]
Men om alla profeterar [i ordning, två eller tre i taget, se vers 29]
    och det kommer in en som inte tror eller inte förstår,
    då blir han överbevisad [om sin synd och otro] av alla [profetiska ord som ger klarhet över Guds ord]
    och dömd (utvärderad) av alla [Bibelns ord].

Om någon [man eller kvinna i församlingen] talar tungomål
    får två eller högst tre tala,
    en i sänder, och någon ska uttyda.
Vill de veta något ska de fråga sina män därhemma,
    för det är en skam för en kvinna att tala i församlingen.
[På samma sätt som föregående stora stycke, om hur man ska leva som kristen i en fallen värld, kap 8-10, hade en avslutning, se 10:32-33, kommer en avslutning och sammanfattning på detta stycke, kap 11-14, om gudstjänsten.] Om någon tror sig vara profet [som utvecklades i kap 11]
    eller andlig [som diskuterades i kap 12],
ska han inse att det jag skriver till er
    är Herrens bud. [Allt måste ske i kärlek, kap 13.]
Om någon inte erkänner detta,
    är han själv inte erkänd. [Centralt finns en referens till budet "att älska varandra", som Jesus redan gav sina lärjungar, se Joh 15:12.]
Efter det visade han sig för över 500 syskon (bröder och systrar i tron)
    
    vid ett tillfälle, varav de flesta fortfarande lever, men några har somnat in (dött).
[I den här sista delen i Paulus brev finns en lovsång till uppståndelsen som en parallell till Korsets lov, se 1 Kor 1:17–2:2. Korset och uppståndelsen är två sidor på samma mynt. Huvudtemat i hyllningen till uppståndelsen ramar in stycket, se vers 12 och 20, och i kiasmens centrum, se vers 15.] Om nu den Smorde (Messias, Kristus) predikas som uppstånden från de döda,
    hur kommer det sig då att några av er säger att det inte finns någon uppståndelse (uppstigande, nytt liv) av de döda?
Vakna upp från er berusning (besinna er)! Lev rättfärdigt och sluta synda! Några av er är helt okunniga om Gud. Det säger jag till er skam.
[Några bland de troende i Korint trodde inte på att de döda skulle uppstå, se 1 Kor 15:2.]Men nu undrar någon:
Hur uppstår de döda?
Vilken sorts kropp har de när de kommer?
Det frö du sår har inte den kropp [sammansättning och yttre utseende] som den senare kommer att få,
    det är bara ett naket korn – ett sädeskorn eller något annat frö.
På första veckodagen [som är söndag i den judiska veckan] ska var och en av er hemma lägga undan och samla vad han lyckas få ihop, så att insamlingarna inte görs först vid min ankomst.
Jag vill inte besöka er nu på genomresa, för jag hoppas kunna stanna hos er en tid om Herren tillåter.
Därför får ingen se ner på honom. Hjälp honom i väg i frid så att han kan komma till mig. Jag och bröderna väntar på honom.
Om någon inte värdesätter (älskar – gr phileo) Herren ska han vara under förbannelse. [Paulus vill vara helt tydlig med att det är viljan att vara vän med Jesus som är det viktiga. Petrus misslyckades att stå upp för Jesus men blev upprättad, David föll i grov synd men reste sig på nytt. Paulus vill understryka allvaret i sitt budskap och ställa läsarna inför ett medvetet val.]Maranatha! [Flera hebreiska/arameiska ord och begrepp verkar ha använts av den grekisktalande kyrkan. De vanligaste är: amen, abba, mammon, hosianna och maranatha. Ordet maranatha är ett sammansatt ord som kan delas upp i orden maran-atha eller marana-tha. I första fallet blir betydelsen "Vår Herre har kommit". I andra fallet blir betydelsen "Vår Herre kommer" och används som en bön, "Vår Herre, kom". På senare tid är det den sista betydelsen som har dominerat. Den enda gången ordet används i samtida litteratur är Didache 10:6 där maran-atha återfinns i samband med Herrens måltid och översätts "Vår Herre har kommit".]

2 Korintierbrevet (25)

Om en viss person [mannen som levde tillsammans med sin fars hustru, se 1 Kor 5:1] har orsakat sorg, så är det inte mig han har gett sorg utan i viss mån er alla, för att inte säga (tynga ner er) för mycket. [Denna synd påverkade inte bara honom själv utan hela församlingen, se 1 Kor 5:6.]
Den som ni förlåter, förlåter också jag. [Paulus visar att förlåtelse är en viljehandling.] Det jag har förlåtit, om jag haft något att förlåta, det har jag gjort inför den Smordes (Kristi) ansikte för er skull,
Måste vi rekommendera oss själva igen (lägga fram våra meriter)?
Behöver vi, som vissa andra [falska apostlar, se 2:17], rekommendationsbrev till er eller från er? [Det var inte ovanligt med rekommendationsbrev. Några exempel i NT är: Apollos, Apg 18:27; Timoteus, 1 Kor 16:10; Febe, Rom 16:1; Johannes Markus, Kol 4:10; Titus, 2 Kor 8:22. Paulus känner sorg över att relationen med vissa i Korint har sjunkit så lågt att han skulle behöva rekommendationsbrev från en tredje part. Han hade ju varit med och fört många av korintierna till tro!]
inte så att vi på egen hand är kvalificerade (dugliga) att hävda att någonting kommer från oss själva. Vår förmåga (kvalifikation) kommer i stället från Gud,
Därför, om någon är i den Smorde (Messias, Kristus)[är han/finns] en ny skapelse! Det gamla (de ting som var från början) [allt det som var förut] är förbi (borta; har passerat åt sidan). Se, något [helt] nytt har kommit (skett; nya ting har blivit till) [allt har blivit nytt]! [Frasen "en ny skapelse" saknar pronomen i grekiskan och skulle därför både kunna syfta på det större eskatologiska skiftet efter Jesu död och uppståndelse (Jes 49:8) och på det personliga skiftet som sker när någon omvänder sig. De grekiska adjektiven (i plural) archaia (gamla, ursprungliga) och kaina (nya; tidigare okända) kan användas om människor, saker, tider, tillstånd och omständigheter. När en människa är "i den Smorde" innebär det att hon är född på nytt och iklädd Jesu rättfärdighet. Hennes ande har fått liv och gemenskap med Guds Ande, som för fram henne inför Fadern.]
Om jag har berömt er inför honom, så har jag inte behövt skämmas för det. Nej, liksom allt vi har sagt er är sant, så har också vårt beröm inför Titus visat sig vara sant.
För om viljan (ivern, beslutsamheten) finns, så är gåvan välkommen (accepterad) utifrån de tillgångar någon har, inte utifrån vad han inte har. [Paulus uppmanar till den generella principen om proportionellt givande; samtidigt prisar han makedonierna som offrat och gett över sin förmåga.]
Så undviker vi att någon kritiserar oss för hur vi förmedlar den frikostiga gåvan.
Jag bönfaller er [det starkaste ordet för vädjan], att när jag kommer [till er korintier] ska jag inte behöva vara så modig och bestämd mot några som menar att vi vandrar efter köttet (lever på världens sätt, har mänskliga motiv).
[Hittills har Paulus mest i förbifarten nämnt att det finns motståndare till honom i Korint, se 3:1. Nu riktar han sig till dessa falska apostlar. Vi förstår att de var judar som predikade ett falskt evangelium, se 2 Kor 11:4, 22.] Se vad som sker mitt framför er (vad som är helt uppenbart)! [Frasen kan också översättas "Ni ser bara det som är på ytan" och syfta på de falska apostlarnas vältalighet och retorik.] Om någon är övertygad om att han tillhör den Smorde (Messias, Kristus), då ska han ha klart för sig att vi tillhör den Smorde lika mycket som han.
Ja, även om jag skulle vara ännu frimodigare med den auktoritet som Herren har gett oss för att bygga upp er, inte för att bryta ner er, så skulle jag inte behöva skämmas.
Inte så att vi vågar jämföra eller mäta oss med vissa av dem som rekommenderar sig själva. De mäter sig med sig själva och jämför sig med sig själva, men de förstår ingenting. [I den antika världen var jämförelse med andra ett vanligt retoriskt grepp som praktiserades flitigt.]
Hoppas ni kan stå ut med lite [så kallad] dårskap från min sida. Visst står ni ut med mig!
Jag upprepar: ingen får ta mig för en dåre. Men om ni nu gör det, ta då emot mig som en dåre så att också jag får berömma mig lite.
Ni accepterar att man gör er till slavar, att man suger ut och plundrar er, att man uppträder överlägset och slår er i ansiktet.
Till min skam måste jag säga att vi har varit för svaga för det. Men vad andra vågar skryta med – jag talar som en dåre – det vågar jag också.
Om jag ville berömma mig vore jag ändå ingen dåre, jag skulle bara säga sanningen. Men jag avstår, för att ingen ska tänka högre om mig än man gör när man ser eller hör mig.
Har jag utnyttjat er genom någon av dem som jag sände till er?
Vi kan inte göra någonting (agera) mot sanningen, bara för sanningen. [Evangeliet är sanningen. Det går att hindra och hålla ner sanningen med onda gärningar, men i slutändan vinner sanningen, se Rom 1:18.]

Galaterbrevet (8)

Inte för att det finns något annat [äkta evangelium, glatt budskap]. Däremot finns det somliga som hela tiden förvillar (skapar oro, sår in tvivel hos) er och vill förvränga den Smordes (Kristi) evangelium (ändra det glada budskapet till något helt motsatt).
Som vi sagt förut, så säger jag igen: Om någon predikar ett annat evangelium än det ni fick från oss, låt honom vara under förbannelse!
Vidare, [inga nya krav gavs från] de som har anseende [de ledare som har inflytande i Jerusalem], om de har anseende eller inte spelar ingen roll för mig, Gud har inte anseende till personen (har inga favoriter som han särbehandlar, Gud är inte imponerad av mänskliga positioner). Dessa ledare lade inte till något till mitt budskap.
Innan vissa personer från Jakob var där hade han för vana att äta med hedningarna. Men när männen [från Jerusalem] kom, drog han sig gradvis undan [från hedningarna], eftersom han fruktade dem som var för omskärelse [den grupp judar som lärde att en hedning var tvungen att omskära sig innan han blev en kristen].
För [om vi är] i den Smorde (Messias, Kristus) betyder omskuren eller oomskuren ingenting. Det enda som spelar någon roll är om vi har en tro som ständigt visar sig (gång på gång kommer till uttryck) genom osjälviskt utgivande kärlek.
Mina syskon (bröder och systrar i tron), även om någon skulle bli påkommen (ertappad, upptäckt, överraskad) med något felsteg (överträdelse; kan också tolkas som: råka bli överraskad eller missledd att begå något felsteg, överträdelse), ska ni som är andliga människor (har Anden), i mildhet (rätt balans av känslor, fri från hämndlystnad och bitterhet) återupprätta (återanpassa, hela) en sådan – samtidigt som du ser till att inte också du själv blir (skulle bli) frestad [och falla i samma synd]! [Återupprätta är samma ord som används i Matt 4:21 för att laga ett trasigt nät.]
För om någon tror (tycker) sig vara något, fast han ingenting är [tycker sig vara förmer än andra och inte vill bära sin broders börda], bedrar han sig själv. [Det grekiska ordet för börda i vers 2 är baros – en tung vikt eller sten som någon måste bära en längre sträcka. Det blev ett begrepp för att beskriva hårt arbete och svåra situationer, som i t.ex. Matt 20:12 där Jesus talar om vingårdsarbetarna som slet i hettan en hel dag. Här ligger betoningen på "varandras bördor". Paulus skriver om att man kan bedra sig själv – ordet har en grundbetydelse i sin substantivform "en som förleder sinnet", dvs. någon som vilseför sättet att tänka.]

Efesierbrevet (4)

inte av (utifrån) gärningar [goda handlingar; eget arbete och slit], så att ingen ska [kunna] berömma sig (ta åt sig äran; ståta och bli högfärdig).
Låt inte något omoraliskt tal (ordagrant: ruttet ord) [dvs. tal/skämt som är av dålig kvalité och därför ohälsosamt och opassande att använda] komma ut (fara fram; gå vidare) ur er mun, utan bara sådant som är gott och hjälper till att bygga upp där det behövs (det som är bra för den nödvändiga/behövliga uppbyggelsen), så att det gynnar (ordagrant: skulle ge nåd åt) dem som lyssnar.

Han gjorde det för att presentera församlingen bredvid sig själv i härlighet [som sin brud], utan fläck, skrynkla eller något sådant, helt helig och utan någon defekt.
medvetna om att alla som gör ett gott arbete, vare sig han är slav eller fri, får sin belöning från Herren. [Till skillnad från det dåtida romerska idealet, där målet var att äga slavar för att själv inte behöva arbeta, har Bibeln en annan syn som värdesätter arbete, se 1 Mos 2:2–3; 2 Mos 20:9. Jesus arbetade som hantverkare, se Matt 13:55. Paulus arbetade också med sina händer som tältmakare, se Apg 18:3.
    I detta stycke finns nyckeln till hur kampen mot sociala orättvisor ska utkämpas. Det är inte genom revolution och väpnad kamp. I stället är det förvandlade hjärtan som underminerar ojämlikheten i samhället. Församlingen är unik. I detta brev riktar sig Paulus både till slavar och herrar, se vers 5 och 9. I hednatemplen och varje annan instans i samhället var det skillnad mellan slav och fri. I församlingen satt slav och herre bredvid varandra som jämlikar. Man firade gudstjänst och åt tillsammans.]

Filipperbrevet (10)

Visst finns det de som predikar den Smorde (Messias, Kristus), bara på grund av avundsjuka [för den uppmärksamhet jag fått] och för att försöka splittra, men andra gör det med rätt uppsåt.
[Paulus använder nu formuleringen "om det finns" fyra gånger, inte i en ifrågasättande ton, utan i betydelsen att sporra till eftertänksamhet och vad allt han räknar upp är tänkt att generera.] Om det nu finns någon uppmuntran (uppmaning, vägledning, tröst)
    i den Smorde (Messias, Kristus),
om det finns någon tröst (uppmuntran)
    i kärleken [vänliga uppbyggande ord i den kärlek som är osjälvisk och utgivande],
om det finns någon gemenskap (delaktighet) [gemensamt mål]
    i Anden,
om det finns några ömhetskänslor [mjuka hjärtan]
    och medkänsla [plural; uttryck av barmhärtighet som leder till praktiska kärleksfulla handlingar]
Fast nog hade också jag kunnat förlita mig på det yttre. För om någon tycker att han kan förlita sig på det yttre, så kan jag det ännu mer:
Låt oss alla som är andligt mogna [och strävar efter fullkomlighet] ha ett sådant tänkesätt [vara fokuserade på målet och segerpriset, se vers 13]. Om ni tänker annorlunda i något avseende [funderar över hur man ska leva helhjärtat för Jesus] ska Gud uppenbara (klargöra) även det för er!
Till sist, syskon (bröder och systrar i tron):
    allt som är sant (verkligt, äkta, ärligt),
    allt som är värdigt (hedervärt, ärbart, ädelt),
    allt som är rätt (moraliskt rätt; rättfärdigt),
    allt som är rent [som inte är besudlat med synd],
    allt som är älskvärt ("för vänskapen" – gr. prophiles) [som verkar och leder till omsorg och tillgiven kärlek],
    allt som är lovvärt (värt att tala väl om) [som är konstruktivt och uppbyggande; goda rapporter]
    om det finns någon dygd (godhet som praktiseras) och
    om det finns något lovord (något som förtjänar beröm)
tänk på (fundera över) sådana saker [fokusera på allt detta så att det formar era tankar och era handlingar].

Kolosserbrevet (6)

Var alltid vaksamma så att ingen tillfångatar er (så att ni förs bort som byte och blir slavar) genom tom filosofi (religiösa föreställningar) som bygger på mänskliga traditioner och kosmiska makter och inte på den Smorde (Messias, Kristus).
Låt därför ingen människa döma er vad det gäller
    mat och dryck,
eller vad det gäller
    en viss högtid [de årliga högtiderna, se 3 Mos 23],
    eller en nymåne [högtiden Rosh chodesh firades i början på varje ny månad då månen visade sig på nytt, se 4 Mos 10:10; 2 Kung 4:23; Neh 10:33; Jes 1:13; Hes 46:1],
    eller sabbatsdagar [som firades varje vecka – fredag kväll till lördag kväll, se 2 Mos 20:8–11; 31:14–16, högtiderna inleds och avslutas även med helgdagar som kallas högsabbater, se 3 Mos 16:31; 3 Mos 23:24, 32, 39; Joh 19:31].
Dessa mänskliga regler ser ut att ha ett sken av vishet, med sin självpålagda fromhet, sin ödmjukhet och sin asketism (stränga kroppsliga disciplin, späkning), men de har inget värde förutom att tillfredsställa köttet (den fallna naturen).
samtidigt som ni har [ömsesidigt] överseende med varandra och förlåter varandra. Om någon skulle ha ett klagomål mot någon [annan] – precis som Herren [helt fritt] förlät er – så ska ni också förlåta. [Innebörden av det ord som här används i grekiskan för att förlåta, är att villigt ge vidare av den nåd, befrielse och frihet som man själv redan fått av Gud.]
Och allt vad ni gör (vill göra) [vad det än skulle vara] i ord eller i handling (gärning), gör allt [alla dessa saker] i Herren Jesu namn, samtidigt som ni tackar Gud Fadern genom honom. [Det första "allt" står i singular i grundtexten vilket gör att varje enskild sak i livet betonas, men också att ord och handling följs åt och bildar en enhet, se även Jak 1:22; Matt 25:35–40; Heb 13:16. Det sista "allt" står i plural, dvs. "alla saker".]
Vad ni än gör, arbeta helhjärtat (ordagrant: "utifrån själen") [dvs. villigt och med entusiasm], som för Herren och inte för människor. [I GT används samma ord (hebr. avad) både om att hålla gudstjänst och att arbeta, se 2 Mos 7:16; 20:9.]

1 Thessalonikerbrevet (4)

Från er har Herrens ord genljudit (som åska, en trumpetsignal eller ett eko), inte bara i Makedonien och Achaia, utan överallt har er tro på Gud blivit känd så att vi inte behöver säga något mer. [De troende i Thessalonike hade varit med och bidragit finansiellt över sin förmåga, trots att de inte hade så mycket själva, se 2 Kor 8:1–8.]
[Paulus växlar nu bild från en mor, se vers 8, till en far. Han använde liknande språkbruk till de troende i Korint, där han nu befann sig, se 1 Kor 4:15. På samma sätt var han en andlig far till de troende i Thessalonike. Han arbetade för deras försörjning, se vers 9; levde ett rättfärdigt liv, se vers 10 och uppmuntrade dem, se vers 11–12.] Syskon (bröder och systrar i tron), ni minns ju vår möda (hårda arbete) och vårt slit. Natt och dag arbetade vi för att inte ligga någon av er till last medan vi predikade Guds evangelium för er. [Paulus arbetade med läder och tillverkade bl.a. tältdukar, se Apg 18:3.]
Se [hela tiden] till att ingen lönar ont med ont [skulle ha gett igen med samma mynt, se 1 Pet 3:9],
    utan sträva (jaga) alltid efter att göra [det som är] gott, både mot varandra och mot alla [människor].

2 Thessalonikerbrevet (6)

[Paulus beskriver nu tre händelser, inte nödvändigtvis i kronologisk ordning, som måste ske innan Herrens dag kommer: ett stort avfall ska komma, se vers 3; laglöshetens människa ska träda fram, se vers 3; det/den som håller laglöshetens människa tillbaka ska tas bort, se vers 6–7.] Låt ingen bedra er på något sätt. Först [innan Herrens dag] måste
avfallet (uppbrottet) komma och laglöshetens (syndens) människa träda fram,
    fördärvets son,
vi åt inte gratis av någons bröd. Nej, vi arbetade med möda och slit natt och dag för att inte ligga någon av er till last.
När vi var hos er gav vi er denna föreskrift: den som inte vill arbeta ska inte heller äta.
Men vi hör att vissa bland er lever odisciplinerat. De arbetar inte [själva] utan gör allt möjligt annat (de har åsikter i allting och lägger sig i sådant som inte rör dem). [I grekiskan används två snarlika ord i sista meningen som ordagrant ger betydelsen att "de inte arbetar", följt av att de "arbetar runt omkring sig". Dessa personer störde ordningen genom att de inte arbetade och gjorde vad de skulle göra, samtidigt som de var engagerade i andra saker som de inte skulle göra. Detta stämmer in på Paulus bön om att människor ska vara på rätt plats, se vers 2.]
Om någon [i församlingen] inte rättar sig efter det vi säger i detta brev, ge noga akt på den personen och umgås inte med honom så att han får skämmas.

1 Timoteusbrevet (18)

Som jag befallde (förmanade, uppmanade) dig redan när jag var på väg mot Makedonien, vill jag att du stannar i Efesos och befaller (förmanar) vissa personer där att inte lära ut andra [falska] läror
Det målet har vissa missat och i stället förfallit till tomt prat [som inte förvandlar hjärtan, se vers 5].
Men vi vet att lagen [gr. nomos] är god [Rom 7:12], om man använder den rätt (på ett lagligt sätt – gr. nomimos). [Hela Guds ord är gott och visar vad som är rätt och behagar Gud, se Rom 7:7; 13:8–10; Ps 19:13; 119:160. Det är som en spegel som ger insikt om synd, se Rom 3:19–20; Gal 3:24. Hela GT pekar på Jesus, se Matt 5:17; Rom 10:4. Fel användning är t.ex. att kräva att hedningar ska följa de delar som bara var tänkta för judar, se Apg 15:19–21, eller vända det till ett legalistiskt system, se Rom 8:3; Gal 2:16; 3:23.]
otuktiga (de som lever i sexuell omoral, gr. pornea),
    praktiserande homosexuella,
[grekiska ordet arsenokoites används. Det beskriver den aktiva partnern i en manlig homosexuell relation. Ordet består av två ord, arsen som betyder man och koitai som betyder "bädd". Dessa två ord används i den grekiska översättningen av 3 Mos 18:22 och det är troligt att Paulus konstruerar detta nya grekiska ord för att ge en tydlig referens till just denna passage. Motsvarar budet mot äktenskapsbrott, se 2 Mos 20:14.] slavhandlare (kidnappare, någon som handlar med människor),
    [Motsvarar budet att inte stjäla, se 2 Mos 20:15] lögnare,
    menedare (som bär falsk ed, svär falskt)
    [Motsvarar budet att inte bära falskt vittnesbörd mot sin nästa, se 2 Mos 20:16] och allt annat som går emot den sunda (hälsosamma) läran,
i tro och med rent samvete. Detta har vissa avvisat, och de har lidit skeppsbrott i tron.
[Församlingen behöver ledarskap. Den bibliska modellen visar alltid på ett delat ledarskap: Jesus sände ut lärjungarna två och två; det finns fem tjänstegåvor i Ef 4:11; församlingsledarna omnämns alltid i plural, se Apg 20:17. Det grekiska ordet för församlingsledare är episkopos (singular) – "en som vakar över" och beskriver en församlingsledares uppgift. Samma män, från Efesos, som i Apg 20:17 kallas äldste, gr. presbyterous (plural), kallas i Apg 20:28 episkopous (plural). Även här i brevet till Timoteus används båda dessa grekiska ord i plural synonymt, se 1 Tim 5:17.] Detta är ett ord att lita på (trovärdigt):
"Den som längtar (söker, sträcker sig efter) att vara en församlingsledare (gr. episkopos – "en som vakar över")
    eftersträvar en god (ädel) uppgift." [Det primära i församlingens ledarskap är Guds Ande som kallar ledare och lägger denna längtan på hjärtat, se Apg 20:28. Det är församlingens uppgift att se och bekräfta de som är kallade till denna uppgift, se 1 Thess 5:12. Detta är andra gången denna fras, "detta är ett ord att lita på", används av totalt fem gånger i pastoralbreven. De övriga fyra är: 1 Tim 1:15; 1 Tim 4:9; 2 Tim 2:11; Tit 3:8.]
För om någon inte förstår att ta hand om sin egen familj, hur ska han då kunna ta hand om Guds församling?
[Som sanningens pelare och grundval, se 1 Tim 3:14, är det viktigt att förstå att församlingen är utsatt för den ondes attack.] Men Anden säger tydligt att i de sista tiderna [inte någon avlägsen tid, utan ganska snart efter det att Paulus skrivit detta, se Apg 20:29] kommer några att överge (avfalla från) tron och följa (ägna sig åt) villoandar och onda andars läror,
Men om en änka har barn eller barnbarn, ska dessa först och främst lära sig att visa respekt för sin egen familj och ge tillbaka vad de är skyldiga sina föräldrar, för detta är [gott, rätt och] välbehagligt inför Gud.
[Nu följer en varning till familjerna i församlingen:]
Om någon inte tar hand om (försörjer, planerar för, ordagrant "tänker på förhand om") sina närmaste,
    och särskilt sin egen familj,
så har han förnekat tron
    och är värre än den som inte tror. [Paulus hade tidigare skrivit till efesierna och särskilt uppmanat barnen att hedra sina föräldrar, se Ef 6:2. Jesus själv såg till att hans mor blev försörjd när han dog, se Joh 19:26–27.]
Några har redan vänt sig bort och börjat följa Satan. [Om dessa yngre änkor fick fortsätta i sin livsstil, med understöd av församlingen, skadade det hela kyrkans rykte i samhället. Det var nödvändigt för Timoteus att adressera dessa unga änkors beteende i all renhet, se vers 2. Uppmaning om att gifta sig står inte i motsats till det som Paulus skriver i Första Korintierbrevet 7 där han rekommenderar att änkor bör förbli ensamma. Det avgörande i sammanhanget är om den som lever ensam har gåvan att göra detta, se 1 Kor 7:7.]
[Uppmaningen i vers 8 gäller även välbärgade kvinnor som hade eget hushåll:]
Om en troende kvinna har änkor hos sig ska hon ta hand om dem och inte belasta församlingen, så att den kan ta hand om dem som verkligen är änkor. [Ett exempel på en kvinna som tog hand om änkor var Dorkas i Joppe, se Apg 9:36, 39. Ett annat exempel på en välbärgad kvinna är Lydia som kom från staden Thyatira bara tio mil från Efesos, se Apg 16:14.]
[Tillbaka till diskussionen om varför man inte ska vara för snabb att utse nya äldste:]
Vissa människors synder
    är uppenbara och får sin dom i förväg,
    andras synder kommer fram först senare.
Om någon sprider andra läror och inte håller sig till vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) sunda (hälsosamma) ord och den lära som hör till gudsfruktan [evangeliet, till skillnad från myter, se 1 Tim 4:7–10],

Vi har inte tagit med oss något in
    i denna världen,
därför kan vi inte heller ta med oss någonting härifrån.

För vänskapen (kärleken) till pengar (ordagrant "vänskap med silvermynt")
    är en rot till all (alla sorters) ondska [plural, som nyss nämnts i vers 4–5, 9]. [Ofta citeras detta ordspråk felaktigt med att "pengar är roten till allt ont", vilket inte är sant. Ett exempel är syndafallet, innan det ens fanns pengar, se 1 Mos 3. Paulus konstaterar i stället att det är vänskapen och kärleken till pengarna, som är roten till den ondska som nämns i föregående verser. Det är girigheten och habegäret som orsakar avund, förtal, splittringar, tvister, frestelser och skadliga begär.] Somliga har i sina försök (längtan efter något då man inte väjer för något)
    vandrat från tron och genomborrat sig själva med många smärtor (samvetskval).
Några har bekänt sig till detta,
och har kommit bort från tron. Nåden vare med er. [Paulus avslutar brevet med att rikta sig till "er", plural, vilket indikerar att brevet var riktat till Timoteus, men lästes upp för alla de troende i husförsamlingarna i Efesos.]

2 Timoteusbrevet (3)

Om någon tävlar [som en atlet] så vinner han inte segerpriset (blir inte krönt) om han inte följer de föreskriva reglerna [inte följer eller hanterar Guds ord rätt, se vers 15].
som har kommit bort från sanningen. De vänder upp och ner på tron för vissa när de säger att uppståndelsen redan har ägt rum. [Bibeln är tydlig med att det kommer en framtida, fysisk uppståndelse, se 1 Kor 15. Det är troligt att dessa falska lärare i Efesos hade anammat tidiga gnostiska läror och talade om en slags andlig uppståndelse där de i anden redan befann sig i himlen.]
Den som nu renar sig från detta
    [de falska lärorna, vänder sig bort från orättfärdighet, vers 19]
blir ett kärl till hedrande ändamål,
    helgat,
    användbart för sin herre
    och redo för varje god gärning. [Ordet "detta", som ibland översätts "dessa", är i formen neutrum, och syftar inte på människor. Strax kommer Paulus uppmana Timoteus att vara vänlig mot alla och i ödmjukhet tillrättavisa motståndarna, se vers 24–26.]

Titusbrevet (1)

En av deras egna, en profet, har sagt:
"Kretensare ljuger jämt, de är vilddjur, glupska och lata." [Paulus citerar en strof ur dikten Cretica, av den grekiska poeten Epimenides som levde i staden Faistos på Kreta, 600 f.Kr. Hela sammanhanget lyder: "De gjorde en grav för dig, den helige och höge. Kreterna ljuger i ett och är odjur, glupska och lata. Men du är inte död, du lever för evigt. För i dig lever vi och rör oss och är till." Paulus citerar den sista strofen i sitt tal på Areopagen, se Apg 17:28. Dikten var riktad till den största grekiska guden Zeus. Paulus var inte rädd för att citera kända verk för att visa på den för grekerna okända Gud som skapat världen, se Apg 17:23–24. Här tar han en annan strof där Epimenides uttalar sig om kreterna.]

Filemonbrevet (1)

Om han har gjort dig något orätt eller är skyldig dig något,
    sätt upp det på min räkning. [Eftersom Paulus antyder att Onesimus är skyldig Filemon pengar, kan det vara så att han stulit pengar eller något värdefullt föremål när han rymde. Paulus är villig att ta på sig Onesimus felsteg då han var en otroende. I detta brev gör Paulus sig själv till Jesu exempel. Han visar vad verklig nåd är.]

Hebreerbrevet (21)

På ett ställe har någon vittnat:
Vad är då en människa
    att du tänker på henne,
eller en Människoson
    att du tar hand om honom?
En liten tid lät du honom
    vara lägre än änglarna,
med härlighet och ära
    krönte du honom.
Men vi ser Jesus, som för en kort tid hade lägre rang än änglarna, men nu är krönt med härlighet och ära på grund av sitt lidande och sin död, så att han genom Guds nåd smakade (upplevde) döden för alla.
Alla hus har en byggmästare, men Gud är den som byggt allt (han är arkitekten och den som uppfört och inrett allt).
Se till (var ständigt på er vakt), syskon (bröder och systrar i tron), så att ingen av er har ett ondskefullt hjärta av otro (att ni inte drivs av utstuderad otro i hjärtat) och avfaller från den levande Guden. [Det är skillnad att tvivla ibland och att "ha otro i hjärtat", det är inte vad Paulus har i åtanke här. Ordet för ondskefull är inte det abstrakta ondska (gr. kakos) utan en utstuderad, aktiv ondska (gr. poneros). Otro (gr. apistia) står i genitiv, vilket beskriver et hjärta kontrollerat av otro. Där den sammanslagna meningen blir "ett ondskefullt otroshjärta".]
Uppmuntra i stället varandra varje dag, så länge det heter "i dag" [då det är möjligt att bli frälst, se vers 7], så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra.
[Sista delen i Ps 95, som citerades i Heb 3:11 handlar om Guds vila.] När nu ett löfte finns kvar om att få komma in i hans vila, låt oss då akta oss så att ingen av er visar sig gå miste om det.
Det står alltså fast att vissa går in i vilan, och att de som först fick höra evangeliet inte kom in på grund av olydnad [som är det synliga resultatet av otro].
På nytt bestämmer han en speciell dag, [ett nytt] "i dag" [då det är möjligt att få gå in i vilan, se Heb 13:7] när han talar genom David långt senare [omkring femhundra år efter Josua, och intåget i löfteslandet] i de orden som redan har citerats:
I dag, om ni hör hans röst,
    förhärda inte era hjärtan. [Ps 95:7–8]
Låt oss därför sträva efter att komma in i den vilan, så att ingen kommer på fall som de och blir ett exempel på olydnad.
Ingen tar sig denna värdighet, utan man blir kallad av Gud liksom Aron blev det. [Aron var Moses bror och israeliternas första överstepräst, se 2 Mos 28:1.]
Ni borde ha blivit lärare för länge sedan, men nu behöver ni någon som lär er de första grunderna i Guds ord igen. Ni behöver mjölk, inte fast föda!
En överstepräst blir insatt för att frambära gåvor och offer, och därför måste också den Smorde (Messias, Kristus) ha något att bära fram.
och inte lämnar (överger, försummar) församlingsgemenskapen (de egna sammankomsterna),
    precis som några har för vana att göra (som är en sed för vissa),
utan i stället uppmuntrar (förmanar, tröstar) [varandra],
    och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig [då Jesus kommer tillbaka för att döma världen]. [I vers 24 har grekiskan substantivet paroxusmos (provokation, uppvigling, tvist, motivation) som kommer från ett verb med innebörden att resa upp, väcka och skärpa. Det används i Apg 15:39 om en skarp konflikt, men har här betydelsen att stimulera, egga och provocera fram kärlek och goda gärningar. Församlingsgemenskapen, gr. episynagoge står i singular och beskriver en grupp som samlas för (ordagrant: samlas på/över, dvs. bygger på) ett bestämt syfte. Ordet kommer från verbet episynago (epi – på; synago – att samla ihop). I vers 22–24 påträffar vi tro, hopp och kärlek – "dessa tre" som utgör det bestående och oföränderliga, se även 1 Kor 13:13. De tre huvudverben i samma stycke finner vi i denna sammanfattning: "låt oss i tro gå fram inför tronen", "låt oss hålla fast vid hoppets bekännelse" och "låt oss tänka på varandra med kärlek". På grund av Jesu försoningsverk kan vi frimodigt närma oss Gud. Det är också viktigt att se att detta inte är frikopplat från mänskliga relationer. Kärleken till Gud måste återspeglas i kärleken till våra medsyskon, annars är den inte äkta.]
utan [bara] en säker, fruktansvärd väntan (gr. ekdoche) på en dom och en rasande eld (eldens iver/svartsjuka) [en straffiver] som är på väg att förtära motståndarna [gr. hupenantios – de som sätter sig över och som står emot].
Den som förkastar Mose lag [och undervisning från Torah] dör utan förbarmande (medkänslor) på grund av två eller tre vittnen (efter två eller tre vittnesmål/bevis) [enligt 5 Mos 17:6].
Gud har nämligen förberett något bättre för oss [Heb 8:6]: först tillsammans med oss ska de nå fram till målet. [En dag ska de som förlorat familjemedlemmar för tidigt återse dem, se 11:35. Alla rättfärdiga ska stå upp på den yttersta dagen, se Dan 12:2, 13.]
Se till (vaka över ditt hjärta så)
    att ingen går miste om Guds nåd,
    att ingen bitter rot får växa upp
    
    och skada och smitta många,
att ingen är sexuellt omoralisk [som bryter förtroende och förbund] eller oandlig som Esau [Jakobs bror, se 1 Mos 25:33–34], som sålde sin förstfödslorätt för ett enda mål mat.
Glöm inte bort att vara gästvänliga (visa kärlek genom att vara generösa och inbjudande mot främlingen), för genom detta har somliga haft änglar som gäster utan att veta om det. [Flera personer i GT fick möta änglar: Abraham, se 1 Mos 18; Lot, se 1 Mos 19; Gideon, se Dom 6; Simsons far Manoa, se Dom 13.]

Jakobs brev (15)

Om nu någon av er saknar vishet [för att kunna gå igenom dessa prövningar], ska han fråga [alltid utbe sig vishet från alldeles intill] Gud, som ger åt alla, generöst (fritt; utan förbehåll) [på ett enkelt och okomplicerat sätt] och utan att förebrå (klandra, förakta; läxa upp) – och den [visheten] ska ges åt honom [han ska få den klarhet och insikt han behöver]. [Ords 2:3–6; Luk 21:15; 1 Kor 1:24]
En sådan människa ska inte förvänta (föreställa, tänka) sig att få (att hon kommer att ta emot) något från Herren [av det som kommer från hans sida/närhet],
Enligt sitt eget beslut födde han oss till livet genom sanningens ord (gr. logos), för att vi skulle bli som en förstlingsfrukt (den första skörden) han får från dem han har skapat. [3 Mos 23:10; 5 Mos 26:2; Jer 2:3; 1 Kor 15:20, 23; 1 Pet 1:3; Rom 11:16]
För om någon är ordets hörare och inte dess görare [någon som bara lyssnar utan att omsätta insikt och kunskap i handling], så liknar han (har denne blivit lik) en man som betraktar (uppmärksamt studerar; noggrant tittar på) sitt [eget] ansikte (ordagrant: sitt naturliga/medfödda ansikte) i en spegel.
Om någon menar sig (själv tror sig) vara from (gudfruktig) [tjäna Gud genom att på ett religiöst sätt vara observant och plikttrogen i sin tillbedjan] men inte tyglar sin tunga utan bedrar sitt hjärta, så är hans fromhet (gudstjänst) ingenting värd.
Mina syskon (bröder och systrar i tron), till vilken nytta (vinst) är det om någon säger sig ha tro men inte har några gärningar? Den nyss nämnda tron [som inte resulterar i goda gärningar] kan ju inte frälsa honom, eller hur?
och någon av er säger till honom: "Gå i frid!" [Den vanliga judiska frasen för farväl.] "Håll dig varm och ät så att du blir riktigt mätt." Till vilken nytta är det om han inte ger honom det som är nödvändigt för kroppen?
Men någon kommer istället att säga [Jakob introducerar nu en tredje part som med ett retoriskt påstående invänder]: "Du har tro, och jag har gärningar [har du tro, så har jag goda gärningar]."
    Visa mig din [påstådda] tro utan (åtskild från) gärningar, så ska jag visa dig min tro genom (utifrån) mina gärningar.
Vi begår alla många fel. Om någon är felfri i sitt tal, är han en fullkomlig man som också kan tygla (kontrollera) hela sin kropp.
[Detta avslutande stycke hör tematiskt ihop med det inledande stycket i Jak 1:1–16. Nyckelord som knyter ihop dessa sektioner är "död" och "vilseledd" som bara återfinns i 1:15-16 och 5:19-20. Det första stycket avslutas med en varning för att bli vilseledd, och det sista stycket avslutas med en uppmaning om att föra tillbaka den som blivit vilseledd, se Jak 1:16; 5:19.] Framför allt, mina syskon (bröder och systrar i tron):
svär ingen ed,
    varken vid himlen eller vid jorden
    eller vid något annat.
Låt ert ja vara [ett okomplicerat] ja
    och ert nej vara [ett okomplicerat] nej,
så drabbas ni inte av domen.
Är det någon bland er som lider ("lider ont" – plågas; drabbas av svårigheter)?
    Då ska han be [vända sig till Gud i förtrolig bön]. [1 Tim 2:1]
[Det grekiska ordet för lidande är här kakopatheo och kan avse smärtsamma svårigheter av olika slag, se 2 Tim 2:9; 4:5. Det härrör från adjektivet kakos som står för något "inneboende ont/dåligt" och substantivet pathos som beskriver en stark känsla som väcks, såsom smärta, förtärande lust eller brinnande passion.] Är någon glad?
    Då ska han sjunga [och spela] lovsånger (psalmer) [prisa Gud gång på gång]. [Ps 50:14; 1 Kor 14:15]
Är någon sjuk (svag)?
    Då ska han sammankalla de äldste (församlingsledarna) i [den lokala] församlingen, och de ska be för honom sedan de smort honom med olja i Herrens namn.
Mina syskon (bröder och systrar i tron), om någon bland er blir vilseledd (vandrar) bort från sanningen och någon återför honom,

1 Petrusbrevet (6)

För det är en nåd när någon genom sin medvetenhet om Gud (sin gudsmedvetenhet; på grund av sitt gudsmedvetande) håller ut när han lider oskyldigt [när han i ett underläge bär och uthärdar orättvisa sorger, bedrövelser, förtret, plågor och svårigheter av olika slag].
[Petrus riktar sig nu främst till hustrur med icke-troende män, men principerna gäller alla äktenskap. Inledningen både i vers 1 och 7, "på samma sätt", gör att råden till hustrur och män bygger på och syftar tillbaka till föregående kapitel och stycket som började i 1 Pet 2:13, där Jesus själv är vårt exempel, se 1 Pet 2:22–25. Sex verser handlar om kvinnan och en vers om mannen. Anledningen kan vara att det under denna tid var mycket svårare för en kvinna som blivit troende att lämna hemmet själv för att gå på gudstjänst.
    Det är också viktigt att underordnande aldrig innebär att en kvinna ska vara kvar i ett förhållande där hon blir misshandlad eller barnen blir skadade. Hela stycket började med att samhället har lagar och regler som ska följas, och våld inom hemmet är straffbart, se 1 Pet 2:13.]
På samma sätt ska ni hustrur underordna er (inta en frivillig position av samarbete med) era män, så att även de män som inte lyder ordet (inte tror på Guds ord och lever efter Bibelns undervisning) kan vinnas utan ord genom sina hustrurs liv,

Om någon talar – ska han tala Guds ord [undervisa i enlighet med Guds ord].
Om någon tjänar – ska han tjäna med den styrka Gud ger (leder, dirigerar). Detta så att Gud förhärligas i allt genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus). Hans är härligheten och makten i evigheters evighet, amen (låt det ske så).
För låt inte någon av er lida (se till att ingen av er lider) som
    en mördare,
    eller en tjuv,
    eller en kriminell ("ondgörare", illgärningsman)
    eller som en som blandar sig i andras angelägenheter (agerar som en självutnämnd domare; upptagen med att övervaka andra).
Var nyktra (balanserade, alerta i sinnet, ha självkontroll) och var uppmärksamma (redo, vaksamma), för er motståndare, djävulen, går ständigt omkring som ett rytande lejon och söker någon att sluka (förgöra).

2 Petrusbrevet (4)

De lovar dem frihet [utan några moraliska betänkligheter] men är själva slavar under fördärvet, för det man besegras av är man slav under. [De falska lärarnas livsstil talar emot vad de säger.]
Herren dröjer inte (är inte sen) med [att uppfylla] löftet [om sin återkomst/ankomst, se vers 4] som några menar [enligt vissa människors förståelse av vad som menas med långsamhet och att dröja]. I stället är han tålmodig (mild; sen till vrede) mot er, eftersom han inte vill [inte har en inställning] att någon ska gå förlorad, utan [vill] att alla ska [få tid att] omvända sig (förändra sitt tänkesätt; ordagrant: att alla når fram till att bereda plats för eftertanke).
och så gör han i alla sina brev när han talar om detta. [Att leva rent och heligt på livets alla områden, eftersom Jesus snart kommer tillbaka.] I hans brev finns en del som är svårt att förstå och som okunniga och ostadiga människor förvränger till sitt eget fördärv, något som också sker med de övriga Skrifterna. [Här omnämns både Petrus och Paulus brev tillsammans med Skrifterna, som syftar på Gamla testamentet. Det finns exempel där Paulus undervisning har tolkats fel. I ett tidigt brev till Korint, som inte längre finns bevarat, hade korintierna missförstått honom att de helt skulle undvika kontakt med icke-troende. Paulus var tvungen att korrigera detta, se 1 Kor 5:9–11. Kanske kunde formuleringar som "allt är lagligt", se 1 Kor 6:12, ha använts av falska lärare för att förvränga Paulus undervisning om nåden och friheten från lagen. Den typen av lära med "billig nåd" verkar vara det som de falska lärarna lärde ut och som Petrus går emot i detta brev, se 2 Pet 2:2.]

1 Johannesbrevet (6)

Mina kära små barn [älskade unga familjemedlemmar i tron – gr. teknion],
    jag skriver detta för att ni inte ska synda. [Här gör Johannes en själavårdande parentes till den tredje punkten som introducerades i föregående vers, se 1 Joh 1:10. Gr. teknion är en diminutiv form av barn som Jesus använde, se Joh 13:33. I detta brev används ordet totalt 7 ggr, se 1 Joh 2:1, 12, 28; 3:7, 18; 4:4; 5:21.]
Men om någon [ändå] skulle synda har vi en hjälpare (en advokat; en som för vår talan) hos Fadern, den rättfärdige (trogne) Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Älska inte världen [detta världssystem], inte heller det [allt det som finns] i världen. Om någon skulle älska världen [med den högsta formen av kärlek – gr. agapao] finns (är) inte Faderns kärlek i honom. [Rom 12:2; Jak 4:4; 1 Pet 1:14–17]
Men vad det gäller er så är den smörjelse som ni har fått från honom [den Helige, se vers 20] kvar i er (den bor i er). Ni behöver inte att någon [falsk lärare, antikrist, motståndare till Jesus, se vers 18–19] lär (undervisar) er, låt i stället hans [den Heliges] smörjelse fortsätta att lära er allting, den är sanning och inte lögn, så, just som han lärde er, förbli (var kvar, lev) i honom. [Det grekiska ordet för att lära och undervisa används tre gånger i vers 27 och bara här i hela detta brev. Även ordet för att förneka används tre gånger i detta stycke och ingen annanstans i brevet, se vers 22–23. Jesus talade om den helige Ande som skulle undervisa lärjungarna, se Joh 14:26. Johannes tar inte avstånd från lärare och all undervisning – bara det att han skriver detta brev, se vers 26, visar på vikten av god undervisning, se Ef 4:11. Det behövs dock inga nya, gnostiska uppenbarelser som lär ut en annan Jesus. Den helige Ande vill också hjälpa varje troende att avgöra om det är sanningen som undervisas.]
Om någon säger (skulle säga): "Jag älskar Gud",
    men hatar (skulle avsky) sin broder, då är han en lögnare.
För den som inte [osjälviskt och utgivande] älskar sin broder som han har sett,
    kan inte älska Gud som han inte har sett.
Och detta är den [rättframma] tillförsikt (frimodighet) [frihet på grund av absolut tillit] som vi har inför honom,
att om vi frågar om (skulle be om/begära) något efter hans vilja (önskan, plan, syfte)
så hör han (lyssnar han till) oss.
Om någon ser (skulle se) sin broder [ett trossyskon] synda [vanemässigt vika av från vägen],
    med en synd som inte leder till döden,
    
    ska han be, och han [Gud] ska ge honom liv.
    Jag talar om människor vars synd inte leder till döden.
Det finns synd som leder till döden,
    jag säger inte att ni ska be för den.

2 Johannesbrevet (1)

Om någon kommer till er och inte har med sig denna lära ska ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen.

3 Johannesbrevet (1)

Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som gärna vill vara främst bland dem, tar inte emot (välkomnar inte) oss.

Judas brev (1)

För hos er har vissa personer smugit sig in [obemärkt tagit sig in via en sidodörr] vars dom för länge sedan är förutsagd (skrivet på förhand om) i Skriften. [I nästa stycke ges tre exempel på Guds dom från GT. Även Petrus skriver om detta, se 2 Pet 2:1. Följande tre egenskaper beskriver dessa falska lärare:]
    De är gudlösa [som helt saknar respekt och vördnad för Gud].
    De förvränger vår Guds nåd till försvar för omoral.
    
    [Ordet syftar här på sexuell synd, vilket blir tydligt utifrån sammanhanget och övriga exempel i brevet, se Rom 13:13.]
    De förnekar vår ende Härskare och Herre, Jesus den Smorde (Messias, Kristus).

Uppenbarelseboken (12)

Se, jag står [fortfarande] vid dörren [utanför församlingen] och knackar. Om någon skulle höra min röst och öppna dörren, [då] ska jag komma in till honom och äta (hålla måltid) med honom och han med mig. [Grekiskan har här ordagrant: "har stått vid dörren". Det tillsammans med "knackar" beskriver en upprepad pågående händelse, se även Sak 1:3; Höga V 5:2; Matt 7:7; Luk 12:36. Jesus både knackar och talar till sin församling och enskilda troende. Knackandet kan vara yttre omständigheter, prövningar och lidanden då en människa blir påmind om livets bräcklighet. Jesus finns då nära och talar genom den Helige Ande, se Joh 6:44. En måltid beskriver en nära gemenskap – vi "bryter brödet" tillsammans med honom själv, se 1 Joh 1:3; 2 Kor 13:13; Luk 24:29–30; Apg 2:42.]
Om någon vill skada dem, kommer eld ur deras mun och förtär deras fiender. [Profetiska ord om dom liknas vid eld, se Jer 5:14. När Elia talade kom eld från himlen, se 2 Kung 1:10.] Ja, om någon vill skada dem måste han dödas på det sättet.
[I slutet av vart och ett av de sju breven hade den uppståndne Jesus varnat församlingen, se Upp 2:7, 11, 17, 29; 3:6, 13, 22. Nu kommer en sista varning, den liknar Jer 15:2 och visar på att det är ofrånkomligt att detta monstervälde kommer att orsaka lidande.] Du som har ett [andligt] öra, lyssna:

Om någon blir ledd in i fångenskap,
    då går han i fångenskap.
Om någon ska dödas med svärd,
    då dödas han med svärd. Här visar sig de heligas uthållighet (ståndaktighet) och tro. [Det första vilddjuret ska inte bemötas med väpnat uppror utan med uthållighet och tro, se Matt 26:52; Upp 6:9–10; 12:11; 1 Pet 4:12–16; Rom 12:19–21. Det andra vilddjuret ska bekämpas med vishet, se vers 18. Antikrist nämns inte i Uppenbarelseboken. Johannes nämner däremot Antikrist/antikrister fem gånger i sina brev, se 1 Joh 2:18, 22; 4:3; 2 Joh 1:7. Grekiska ordet anti betyder "mot", "motståndare" eller "i stället för". Alla läror som går emot vem Jesus är och vad han sagt går emot Kristus, är "anti-Kristus". Följaktligen kallas de som förespråkar och lär ut dessa falska läror för "anti-Krister" och är fiender till Kristus. Eftersom Johannes i 1 Joh 2:18 skriver att redan nu finns många antikrister i världen, men också nämner en Antikrist som ska komma, har många identifierat vilddjuret med denna kommande Antikrist. Vilddjuret från havet, förknippas ofta med Antikrist. Dock verkar både vilddjuret från havet och vilddjuret från jorden ha Antikrists egenskaper. I Upp 11:7 nämns vilddjuret som en enhet. De båda döms tillsammans, se Upp 19:20.]
så att ingen kan köpa eller sälja utom den som har märket, vilddjurets namn eller dess namns tal.
En tredje ängel följde dem och sade med stark röst: "Om någon tillber vilddjuret och dess bild och tar emot märket på sin panna eller hand,
Röken från deras plåga stiger i evigheters evighet. De har ingen ro vare sig dag eller natt, de som tillber vilddjuret och dess bild och som tar emot märket med dess namn.
Om någon inte fanns skriven i livets bok kastades han i den brinnande sjön.
För alla som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om någon lägger något till dessa ord,
    ska Gud lägga på honom de plågor som beskrivs i denna bok.
Om någon tar bort något från orden i denna profetias bok,
    ska Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden som beskrivs i denna bok. [Liknande varning finns i Mose lag, se 5 Mos 4:2.]



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.