2414 – Ἱεροσόλυμα (Hierosoluma)

Jerusalem


Typ:
Substantiv
Plats
Platser: Jerusalem
Grekiska: Ἱεροσόλυμα (Hierosoluma)
Uttal: hee-er-os-ol-oo-mah
Talvärde: 926 (10 + 5 + 100 + 70 + 200 + 70 + 30 + 400 + 40 + 1)    ord med samma talvärde
Ursprung: Hebreiskt ursprung H3389
Användning: 62 ggr i NT

Motsvarande hebreiska/arameiska ord

I den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) har följande hebreiska/arameiska ord översätts till Hierosoluma :

יְרוּשָׁלִַ֗םjeroshalaim,H3389Jerusalem
יְרוּשְׁלֵםjeroshlemA3390Jerusalem

*Vi arbetar med att ta fram svenska beskrivningar på alla ord, i de fall de inte finns ännu finns visas den engelska här. Även fältet ursprung är inte fullständigt och kan ha blandat engelska och svenska.

Engelsk översättning (i KJV version)

Jerusalem (59)

Engelsk beskrivning

  1. Denotes either the city itself or the inhabitants.
  2. "the Jerusalem that now is", with its present religious institutions, i.e. the Mosaic system, so designated from its primary external location.
  3. "Jerusalem that is above", that is existing in heaven, according to the pattern of which the earthly Jerusalem was supposed to be built.
    1. Metaphor, "the City of God founded by Christ", now wearing the form of the church, but after Christ's return to put on the form of the perfected Messianic kingdom.
  4. "the heavenly Jerusalem", that is the heavenly abode of God, Christ, the angels, saints of the Old and New Testament periods and those Christians that are alive at Christ's return.
  5. "the New Jerusalem", a splendid visible city to be let down from heaven after the renovation of the world, the future abode of the blessed.


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (62 st i TR)


Matteusevangeliet (11)

[Vår västerländska tideräkning utvecklades av munken Dionysius Exiguus i Rom år 525 e.Kr., innan dess hade man räknat tiden utifrån större händelser eller olika regenter. Det visade sig dock att han misstog sig med några år vad gäller Anno Domini som betyder "Herrens år" på latin. I dag menar de flesta forskare att Jesu födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr.] Nu när Jesus var född i Betlehem i Judéen på kung Herodes tid [han regerade 37-4 f.Kr.], kom visa män (astronomer) från öst (länderna där solen går upp) till Jerusalem.
När kung Herodes hörde detta blev han upprörd (oroad, förskräckt) och hela Jerusalem med honom.
Jerusalem och hela Judéen och distrikten kring Jordan kom ut till honom [i allt större antal].
Stora skaror följde honom. De kom från Galileen, Dekapolis [ordagrant "De tio städerna", ett område öster om Galileiska sjön, som från början bestod av tio städer], Jerusalem, Judéen och från den andra [östra] sidan av Jordan [Pereen].
inte vid jorden, för den är hans fotpall; inte vid Jerusalem, för det är den stora Konungens stad.
Sedan kom fariséer och skriftlärda från Jerusalem [där den högsta religiösa eliten var samlad i Sanhedrin] fram till Jesus och sade:
[Denna händelse inträffar ett halvår före Jesu korsfästelse. Under de drygt två år som han har varit med lärjungarna har han bara nämnt om sin död tre gånger. Detta är den fjärde, men nu börjar han undervisa dem om detta mer ofta och tar upp det ytterligare elva gånger.] Från och med nu började Jesus berätta hur han måste gå till Jerusalem och utstå mycket lidande genom översteprästerna och de skriftlärda [dvs. rådet, Sanhedrin i Jerusalem, som bestod av överstepräster, skriftlärda och folkets äldste] och hur han skulle bli dödad, men uppstå på den tredje dagen.
[Jesus och lärjungarna befinner sig i Jordandalen, i närheten av Jeriko, se vers 29. Jesus förutsäger nu på nytt sin död och uppståndelse. Han började tala mer öppet om detta, se Matt 16:21; 17:22. Tematiskt hör detta ihop med hur "de sista ska bli de första, och de första ska bli de sista". Jesus, den förstfödde över skapelsen, se Kol 1:15, skulle bli behandlad som den lägsta av alla förbrytare och korsfästas, men sedan uppstå och bli över alla andra namn, se Fil 2:5–11.] När Jesus var på väg upp till Jerusalem, tog han de tolv lärjungarna avsides (för att tala enskilt med dem). Där längs med vägen [medan de vandrade framåt] sade han till dem:
"Se, vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen ska utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de ska döma honom till döden.
[Denna händelse inleder den sista veckan av Jesu verksamma tjänst. Det var vår och alla judar vallfärdade till Jerusalem för att fira påskhögtiden. Detta gjorde även Jesus och lärjungarna. På vägen dit hade de passerat området Pereen öster om Jordanfloden, för att sedan komma till staden Jeriko. De hade vandrat upp den sista sträckan mot Jerusalem och var nu i byn Betfage, som ordagrant betyder "fikonhuset".] När de [Jesus, lärjungarna och följet med alla som var på väg för att fira påskhögtiden] närmade sig Jerusalem och kom till [byn] Betfage vid Olivberget, skickade Jesus i väg två lärjungar
När han kom in i Jerusalem kom hela staden i rörelse (i upplopp, skakades), och man frågade: "Vem är detta?"

Markusevangeliet (10)

Jerusalem, Iduméen [längst söderut] och från landet på andra sidan [östra sidan av] Jordan [regionerna Pereen, Dekapolis och Gaulanitis, nuvarande Golan] och från trakterna omkring [kuststäderna] Tyros och Sidon [den nordvästra regionen Fenikien] kom människor i stora skaror till honom när de hörde talas om allt han gjorde.
De skriftlärda som hade kommit ner från Jerusalem [till Galileen] sade att han var besatt av Beelsebul, och det var genom de onda andarnas furste som han kastade ut demonerna.
Fariséerna och några skriftlärda som hade kommit från Jerusalem samlades kring Jesus.
Nu var de på väg upp till Jerusalem. [De befinner sig troligtvis på östra sidan av Jordanfloden på vägen mot Jeriko, se vers 46.] Jesus gick före dem [målmedvetet mot korset] och de var förfärade (på gränsen till skräckslagna) och följde efter fyllda av fruktan. Då tog han de tolv till sig igen, och började berätta för dem vad som skulle hända honom:
"Se, vi är nu på väg upp till Jerusalem, och Människosonen ska bli överlämnad till översteprästerna och de skriftlärda. De ska döma honom till döden och överlämna honom till hedningarna.
När de närmade sig Jerusalem, och var vid Betfage och Betania vid Olivberget, sände han i väg två av sina lärjungar
Jesus gick in i Jerusalem, in på tempelområdet, och studerade i detalj allt som försiggick där. [Han såg hur man köpte och sålde, använde tempelområdet som en genväg mellan staden och Olivberget, se Mark 11:15–16. Dock väntar han till nästa dag innan han gör något åt saken.] Det var redan sent [och stadsportarna skulle snart stängas] så han gick [tillbaka] ut till Betania tillsammans med de tolv. [Marta, Maria och Lasarus bodde i Betania. Jesus övernattade ofta hos dem när han besökte Jerusalem.]
När de kom till Jerusalem, gick han in på tempelområdet och började driva ut de som sålde och köpte i tempelområdet. Han välte omkull valutaväxlarnas bord, och bänkarna (stolarna) för dem som sålde duvor. [Besökare som kom till templet kunde växla till sig den lokala valutan för att betala tempelskatten och köpa offerdjur i butiker utanför själva tempelplatsen, se 5 Mos 14:26. När affärsverksamheten med växelkontor och djur flyttade in i templet störde det rabbinernas undervisning, se Luk 2:46. Eftersom icke-judar inte fick gå innanför skiljemuren, var de hänvisade att be i den yttre förgården, och försäljningen störde deras böner, se Jes 56:7.]
De kom till Jerusalem igen, och när han gick omkring på tempelområdet [och undervisade, se Matt 21:23] kom översteprästerna och de skriftlärda och de äldste fram till honom.
De hade följt Jesus medan han var i Galileen och tjänat (understött) honom. Där [vid korset] fanns också många andra kvinnor som hade följt med honom upp till Jerusalem. [Dessa kvinnor blev ögonvittnen till flera stora händelser i Jesu liv, hans död, se vers 40–41, begravning, se vers 47 och uppståndelsen, se 16:1. Dessa tre kvinnor, tillsammans med andra från Galileen, var i Jerusalem för att betjäna honom.]

Lukasevangeliet (4)

[Efter födseln är kvinnan oren i sju dagar, följt av en reningstid på flera veckor i hemmet, se 3 Mos 12:2–8. Det svenska ordet "oren" har en negativ klang, men ordet används i den judiska traditionen även positivt om torah-rullen. Händerna på den som rör vid den "orenas". Betydelsen är alltså att den är så helig att den inte får vidröras. För en nybliven moder handlar orenheten och den långa reningstiden om att ge kvinnan tid att återhämta sig. Det är en tid för vila och ro.] När tiden kom för deras rening enligt Mose undervisning [40 dagar efter födseln för en pojke, se 3 Mos 12:4] tog de Jesus till Jerusalem [7 km norr om Betlehem] för att bära fram honom inför Herren –
När Jesus var tolv år gick de [Jesu familj tillsammans med släktingar och vänner från Nasaret] upp till högtiden som de brukade göra.
Jesus gick igenom städer och byar där han undervisade, på sin vandring mot Jerusalem. [Redan i Luk 9:51 börjar Jesus gå mot Jerusalem men först i Luk 17:11 går han direkt mot målet.]
När Jesus sagt detta [hemma hos Sackeus i Jeriko och antagligen stannat över natten där], gick han [nästa morgon] vidare framåt (framför lärjungarna), upp mot Jerusalem.
Så fort han fick reda på att han var från Herodes område, sände han honom till Herodes som också var i Jerusalem under dessa dagar. [Herodes Antipas regerade över Galileen och Pereen, de områden där Jesus verkade. Han bodde i Tiberias i Galileen. Både han och Pontius Pilatus var i Jerusalem under dessa dagar då påsken och Lövhyddohögtiden firades och många vallfärdade till Jerusalem.]

Johannesevangeliet (12)

[Johannesevangeliet inleds ordagrant i grekiskan med orden "I begynnelsen". Senare i kapitlet används frasen "nästa dag" tre gånger för att kulminera med "tredje dagen", se Joh 1:29, 35, 43; 2:1. Johannes verkar göra en medveten anspelning till skapelseberättelsen i Första Moseboken och använder den som en mall, se 1 Mos 1. Här i vers 19 börjar i så fall första dagen, vilket är logiskt eftersom vers 29 uttryckligen säger att där börjar "nästa dag".
    Rubrikerna i detta stycke följer dagarna som formar en "första vecka". Den kulminerar med bröllopet i Kana, som i så fall skulle kunna motsvara Adam och Evas bröllop! Enligt rabbinsk tradition markerar Adams sömn, när Gud skapar Eva, att en natt passerar, se 1 Mos 1:19–24. Rabbinerna resonerar vidare att det då följaktligen är först på sjunde dagen han möter sin brud, och hon blir hans fru! I 1 Mos 2:24 finns en tydlig referens till äktenskap och bröllop.]
Här är vad Johannes svarade, när judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom: "Vem är du?"
[Det var vår och] Judarnas påskhögtid (pesach) närmade sig. Jesus gick upp till Jerusalem.
Under påskhögtiden [som pågick under åtta dagar] i Jerusalem [då stora skaror var i staden] började många tro på [och följa] honom när de såg de tecken (mirakler, under) han gjorde.
Våra förfäder har tillbett (böjt sig ner i ödmjukhet, fallit ner på knä) på detta berg [Gerizim], men ni [judar] säger att den rätta platsen där man ska tillbe är i Jerusalem." [I dalen mellan berget Gerizim och det närbelägna Eval låg de samariska städerna Sykar och Shechem. Även om templet på berget blivit förstört av judarna ansåg samariterna att det var den platsen man skulle tillbe på. Den centrala boken inom den samaritanska religionen var den samaritiska versionen av Moseböckerna. Den samaritiska Torahn har ungefär 6000 skillnader jämfört med den masoretiska texten, där den största är att platsen för tillbedjan är berget Gerizim. I den samaritiska versionen är det tionde budet att man ska bygga ett altare på berget Gerizim.]
Jesus sade till henne: "Kära kvinna, tro (luta dig mot, förlita dig på) mig, för det kommer en tid när ni alla ska tillbe Fadern (böja er ner i ödmjukhet, falla på knä; bildligt kyssa hans hand i vördnad) inte [bara] på detta berg eller [bara] i Jerusalem. [Jesus lyfter diskussionen från den religiösa konflikten om hur och var man ska tillbe, till att handla om hjärtats inställning och en personlig tro på honom.]
När han nu kom till Galileen, välkomnade galiléerna honom, eftersom de sett allt han gjort i Jerusalem under högtiden, för de hade också varit där. [De tog emot honom bara på grund av undren, men ärade honom inte.]
[Föregående kapitel avslutade händelserna som inramades av det första och andra tecknet i staden Kana, se Joh 2:1–4:54. Nu inleds en ny sektion i Johannesevangeliet där de judiska högtiderna har en central roll. Den börjar med en icke namngiven högtid i kapitel 5, fortsätter med en påskhögtid i kapitel 6, följt av Lövhyddohögtiden i kapitel 7-10, Tempelinvigningsfesten i mitten på kapitel 10 och avslutas med att nästa påsk är nära i Joh 11:55.] Därefter inföll en av judarnas högtider och Jesus gick upp till Jerusalem. [Varför namnger inte Johannes den första högtiden? I 3 Mos 23 där alla högtiderna räknas upp börjar allt med sabbaten som ska hållas varje vecka. Händelserna i kapitel 5 sker på en sabbat, se Joh 5:9. Man kan säga att sabbaten är den första högtiden, och ger en naturlig inledning på denna sektion med högtider.
    Anledningen till att bibelforskare försöker identifiera högtiden, är att det hjälper till att bestämma längden på Jesu publika tjänst. Johannes anger tre olika påskhögtider, se Joh 2:13; 6:4; 12:1. Det gör att Jesu tjänst måste varit minst två år från påsk till påsk. Är den onämnda högtiden också en påsk, blir Jesu tjänst minst tre år. Eftersom det kan bli ganska kallt i Jerusalem under vinterhalvåret, pekar det på att händelserna i dammen sker under den varmare delen av året. De vanligaste förslagen är någon av högtiderna på våren, påsk eller pingst. Andra förslag är Purim som infaller i mars, en månad före påsken.]
Nu finns det i Jerusalem vid Fårporten en damm som på hebreiska kallas Betesda som har fem pelargångar [täckta med tak]. [Fårporten och dammen låg norr om tempelområdet. Betesda betyder "nådens hus" eller "strömmens hus". Att Johannes använder verbformen "nu finns det" betyder att dammen fortfarande fanns kvar när hans evangelium skrevs. Fårporten omnämns redan av Nehemja och dammen av Jesaja, se Neh 3:1–2; 12:39; Jes 7:3. Fram till 1900-talet har detaljen att dammen hade "fem pelargångar" förbryllat. Normalt sett har en damm fyra sidor och fyra pelargångar med tak. Arkeologiska utgrävningar 1915 och 1958 har visat att dammen var närmare 20 meter djup, 50 meter bred och 150 meter lång, indelad i en nordlig och sydlig del. Dammen var alltså en dubbelpool med fyra pelargångar längs med sidorna och en i mitten – totalt fem pelargångar. Att antalet omnämns av Johannes är en detalj som visar på Bibelns exakthet.]
Efter detta inföll tempelinvigningsfesten [chanukka] i Jerusalem. [Chanukka, även translittererat hanukka, infaller i slutet av november eller i december och är en åtta dagar lång judisk högtid som även kallas "ljusets fest". Den är inte en av de sju högtiderna som beskrivs i Moseböckerna, se 3 Mos 23. Den firas till minne av att man år 164 f.Kr. under ledning av den judiska prästsläkten mackabéerna lyckades besegra de syrisk-grekiska trupper som hade vanhelgat templet i Jerusalem. När det var dags att återinviga templet, säger traditionen att det bara fanns olja för en dag till den sjuarmade ljusstaken. Att förbereda ny tog minst en vecka, men ett under skedde och oljan räckte åtta dagar.
    I nutida judendom används en åttaarmad ljusstake med ett nionde hjälpljus. Det hebreiska ordet för detta nionde ljus är shamash som betyder tjänare/hjälpare. Det tänds först och från detta tänds de andra ljusen. Första dagen ett, andra två, osv. Den åttonde dagen brinner alla ljusen.]
Det var vinter,
Betania låg nära Jerusalem, bara tre kilometer (femton stadier) därifrån,
Den judiska påskhögtiden var nära, och många från landsbygden gick upp till Jerusalem för att rena sig [göra sig ceremoniellt rena och redo för att kunna delta i högtiden].
[Johannes verkar antyda att Jesus rider in i Jerusalem den 10 Nisan, den dag då husfadern valde ut och offentligt visade vilket lamm som skulle bli årets påskalamm, se 2 Mos 12:3–6. Den himmelske Fadern visar världen Guds lamm – det lamm som ska ta bort världens synd, se Joh 1:29.] Nästa dag [efter sabbaten] när den stora folkhopen som kommit till högtiden hörde att Jesus var på väg till (in i) Jerusalem,

Apostlagärningarna (22)

När han var tillsammans med (åt en måltid med) dem befallde han dem [apostlarna, se Luk 24:43–49]:
"Lämna inte Jerusalem,
    utan vänta på Faderns löfte som ni har hört mig berätta om.
Saulus var helt med på att döda Stefanos (han applåderade, var glad över det). [Samtidigt som berättelsen om Stefanos avslutas introduceras Saulus. Han var från Tarsus i Kilikien, nuvarande södra Turkiet. Han var liksom Stefanos en grekisktalande jude, se Apg 22:3. Enligt tradition är han född 8 e.Kr., men det kan vara någon gång mellan 5 f.Kr. och 10 e.Kr. Det var troligt att Saulus var en av dem som argumenterat mot Stefanos i den kilikiska synagogan, se Apg 6:9.
    Lukas introducerade aposteln Paulus med hans första namn Saulus, som var ett vanligt namn som härstammar från Israels första kung. Namnet betyder "efterfrågad i bön". Namnet Saulus är den grekiska formen av det hebreiska namnet Saul. Vid några tillfällen används den mer hebreiska formen "Saul" när citat återges på arameiska, se 9:4 och 17. Från och med Apg 13:9 används namnet Paulus. Orsaken till ändringen ges inte, men Paulus är ett renodlat romerskt namn som betyder "den lille". Det beskriver fint hedningarnas apostel och hans med åren växande ödmjukhet.]
Samma dag bröt en stor förföljelse ut mot församlingen i Jerusalem, och de alla förutom apostlarna skingrades [tvingades fly] till områdena i Judéen och Samarien.
Nu när apostlarna i Jerusalem hörde att [regionen] Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes.
Sedan de vittnat och predikat Herrens ord vände de [Petrus och Johannes] tillbaka till Jerusalem. På vägen [hem till Jerusalem] förkunnade de evangeliet i många samaritiska byar. [Denna evangelisationssatsning som hade startats av den grekisktalande juden Filippus, fortsatte nu av två hebreisktalande judar!]
[Det har gått några år sedan Saulus kommit till Antiokia, se vers 26. Händelserna utspelar sig i början på 40-talet e.Kr.] Vid den tiden [när Barnabas och Saulus var i Antiokia] kom några profeter från Jerusalem ner till Antiokia. [Nya testamentet använder sig av det hebreiska topografiska sättet att ange alla riktningar "ned från Jerusalem", eftersom staden ligger på högre höjd.]
Paulus [som nu nämns först] och hans följeslagare [Barnabas och Johannes Markus] seglade från Pafos [på Cypern] till Perge i [den romerska provinsen] Pamfylien. [Resan tog 3-4 dagar. Perge var provinsen Pamfyliens huvudort och låg några kilometer in i landet. Antingen lade de till vid hamnstaden Attaleia, dagens Antalya på Turkiets sydkust, och gick landvägen 15 km upp till Perge. Hade båten last till Perge seglade de hela vägen längs med floden Kestros. De verkar bara göra ett kort uppehåll i Perge, däremot stannar de till och predikar både i Perge och Attaleia under tillbakaresan, se Apg 14:25.] Där lämnade Johannes [Markus] dem och återvände till Jerusalem. [Något inträffar som gör att Johannes Markus lämnar dem och återvänder till Jerusalem. Paulus skriver att han under sina resor stötte på många hinder och faror, se 2 Kor 11:26. Det kan ha varit de kommande strapatserna, malaria, oenighet i ledarskapsfrågan där Paulus nu tar ledningen som fick Markus att vilja åka hem – vi vet inte. Händelsen gör dock att Paulus vid nästa resa inte litar på Markus och vägrar låta honom följa med, se Apg 15:39. Men efter några år ändrades denna inställning. Han kallar Markus för "medarbetare" i Kol 4:10 och "en god hjälp i min tjänst" i 2 Tim 4:11.]
När de reste genom städerna överlämnade de besluten som apostlarna och de äldste (församlingsledarna) i Jerusalem hade fastställt.
och tog farväl med orden: "Jag kommer tillbaka till er en annan gång, om Gud vill." Sedan gick han ombord och lämnade Efesos. [Det är troligt att skeppet som Paulus åker med gjorde ett kortare stopp i Efesos för att lasta av och på varor. På nästa resa kommer Paulus tillbaka hit och stannar tre år, se Apg 19. Priscilla och Aquila blir kvar i Efesos under många år. De flyttar så småningom tillbaka till Rom, någon gång efter 54 e.Kr. när Claudius har efterträtts av Nero, se Rom 16:3.]
När detta var över bestämde sig Paulus i anden för att resa genom Makedonien och Achaia och sedan till Jerusalem. Han sade: "När jag har varit där måste jag också besöka Rom."
Paulus hade nämligen bestämt sig för att segla förbi Efesos för att inte bli uppehållen i [den romerska provinsen] Asien [där Efesos var huvudstad]. Han skyndade vidare för att om möjligt kunna vara i Jerusalem på pingstdagen.
[Det är troligt att det var just Paulus förföljelse av de kristna som var orsaken till att det fanns en församling här, se Apg 9:1. Församlingen hade startat efter den första vågen av förföljelse i Jerusalem, se Apg 11:19.] Vi sökte upp lärjungarna och stannade där i sju dagar. [Eftersom man får leta efter församlingen verkar varken Paulus eller någon från hans resesällskap vara bekant med dem.] Genom Anden sade de åt Paulus upprepade gånger att inte fortsätta upp till Jerusalem. [Redan när Ananias bad för Paulus vid hans omvändelse i Damaskus fick han ett profetiskt ord att han skulle få lida för Jesu namn, se Apg 9:16. Denna kallelse har blivit alltmer tydlig för Paulus, först i Efesos, se Apg 19:21, och sedan i Miletos, se Apg 20:22. Kan då samme helige Ande som manat Paulus att gå till Jerusalem och sedan Rom nu försöka hindra honom?
    Lärjungarna här i Tyros upplevde helt korrekt Andens tilltal att Paulus skulle möta på motstånd i Jerusalem. Deras naturliga reaktion och tolkning av budskapet var att försöka hindra Paulus att resa vidare. En liknande händelse skedde snart igen i Caesarea, då svarade Paulus att han var väl medveten om sin kallelse även om det skulle innebära martyrskap, se vers 10–14. Framme i Jerusalem bekräftade Jesus själv för Paulus att han var i Guds vilja, se Apg 23:11. En liknande händelse skedde när Jesus började uppenbara de profetiska händelserna kring sin död och uppståndelse för lärjungarna. Petrus förstod inte detta och försökte tillrättavisa Jesus att han inte skulle behöva dö, se Matt 16:21–22.]
Efter dagarna där gjorde vi oss redo och påbörjade resan upp till Jerusalem.
När vi kom till Jerusalem tog syskonen (bröderna och systrarna i tron) emot oss med glädje.
När Festus hade anlänt till provinsen [från Rom] reste han efter tre dagar från Caesarea upp till Jerusalem. [Caesarea var den politiska huvudstaden i den romerska provinsen Syrien, där Judéen ingick. Det var naturligt att Festus ville besöka Jerusalem, som var det religiösa och kulturella centrumet för det folk som han skulle styra över. Så hösten 60 e.Kr., tre dagar efter att han anlänt till Caesarea, beger han sig till Jerusalem.]
När Paulus kom in blev han omringad av judarna som hade rest ner från Jerusalem, och de framförde många svåra (betungande) beskyllningar som de inte kunde bevisa.
Men Festus, som ville hålla sig väl med judarna, frågade Paulus: "Vill du komma upp till Jerusalem och dömas där [inför det judiska rådet Sanhedrin] i min närvaro i denna sak?"
När jag var i Jerusalem framförde judarnas överstepräster och äldste klagomål mot honom och krävde att få honom dömd.
Jag visste inte hur jag skulle handla i detta fall, så jag frågade om han ville komma till Jerusalem och stå inför rätta där.
Festus sade: "Kung Agrippa, och alla ni andra församlade herrar, framför er ser ni den man som är orsak till att hela det judiska folket vänt sig till mig, både i Jerusalem och här, och högljutt krävt att han inte ska få leva längre.
Hur mitt liv har varit från det att jag var ung, från första början bland mitt folk och i Jerusalem, det vet alla judar.
och det gjorde jag också i Jerusalem. Många av de heliga satte jag i fängelse med fullmakt från översteprästerna, och när man ville avrätta dem röstade jag för det.
Jag har predikat, först i Damaskus och sedan i Jerusalem och hela Judéen och även ute bland hedningarna, att de ska omvända sig (förändra sitt tänkesätt) och vända sig till Gud och göra gärningar [leva ett värdigt liv] som hör till omvändelsen. [Resultatet av en genuin omvändelse är ett liv som karaktäriseras av goda gärningar. De kan dock aldrig vara grunden för frälsningen, samtidigt som de är ett ofrånkomligt resultat från ett nytt liv i Jesus.]
Tre dagar senare kallade han till sig de ledande bland judarna [eftersom han inte var fri att besöka synagogorna]. När de var samlade sade han till dem: "Bröder, jag har inte gjort något ont mot vårt folk eller våra fäderneärvda seder. Trots det blev jag fängslad i Jerusalem och utlämnad i romarnas händer.

Galaterbrevet (3)

Jag gick inte heller upp till Jerusalem, till de som var apostlar före mig, utan gick i stället till Arabien [öknen, ödemarken; Aravaöknen], och efter det kom jag tillbaka till Damaskus. [Lukas beskriver Saulus livsomvandlande möte med Jesus på vägen till Damaskus i Apg 9:1–40. Arabia är den stora öknen öster och söder om Damaskus, som motsvarar dagens Saudiarabien. Här är Paulus tre år, se vers 18. Intressant att det är ungefär lika lång tid som de tolv apostlarna spenderade tillsammans med Jesus.]
[Detta är det första av två besök i Jerusalem som nämns i Galaterbrevet, det andra nämns i Gal 2:1. Detta första besök är samma första besök som nämns i Apg 9:26–30.] Sedan, efter (gr. meta) tre år [efter omvändelsen], gick jag upp till Jerusalem [från Damaskus, se vers 17] för att personligen träffa (lära känna, samtala med) Kefas (Petrus), och jag stannade hos honom i femton dagar. [Jerusalem är högt beläget och man går alltid "upp" till staden.]
[Paulus fortsätter sin berättelse som han började i Gal 1:11. Ibland har händelserna här i Gal 2:1–10 förknippats med Apostlamötet i Apg 15, men Apostlamötet skedde vid det tredje av de fem besöken i Jerusalem som omnämns i Apostlagärningarna. Troligare är att detta är det andra besöket för överlämnandet av insamlade medel under den rådande hungersnöden i området, se Apg 11:27–30. Om mötet som beskrivs i Apg 15 redan inträffat skulle Paulus ha refererat till beslutet och brevet som skrevs då, vilket han inte gör här i Galaterbrevet.
    Paulus fem besök i Jerusalem som nämns i Apostlagärningarna:
    - Kort besök efter omvändelsen i Damaskus, se Apg 9:26–30. Motsvarar Gal 1:18–20. - Resa från Antiokia med finansiellt stöd, se Apg 11:27–30. - Apostlamötet i Jerusalem, se Apg 15:1–30. - Besök i slutet på den andra missionsresan, se Apg 18:22. - Det sista besöket som resulterar i Paulus fängslande i Caesarea, se Apg 21:15–23:35.
De fjorton år som nämns i vers 1 kan syfta på det tidigare besöket i Jerusalem, tre år efter hans omvändelse. Dock används det grekiska ordet dia här, inte meta som i Gal 1:18, vilket gör att de fjorton åren också kan räknas från hans omvändelse, inte efter de tre åren.]
Sedan, efter [ett intervall på – gr. dia] fjorton år gick jag åter upp till Jerusalem tillsammans med Barnabas och tog även med mig Titus.



Grekiskt/svenskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.