Avancerad sök

Sökresultat: 22

Kärnbibeln: (1)

Joh 3:16

För så (på samma sätt) älskade [så högt värdesatte] Gud världen
att han utgav sin ende Son (ordagrant: att han gav Sonen – den Enfödde), för att var och en som tror (litar, förtröstar) på honom
inte ska gå under (inte skulle gå förlorad), utan ha (skulle äga) evigt liv.

Interlinjär versionBETA: (1)

Joh 3:16
οὕτως
γὰρ
för
ἠγάπησεν
älska
θεὸς
Gud
τὸν
κόσμον,
värld
ὥστε
så att
τὸν
υἱὸν
en son
τὸν
μονογενῆ
enfödd
ἔδωκεν,
ge
ἵνα
för att
πᾶς
alla
πιστεύων
tro
εἰς
in i
αὐτὸν
genom honom
μὴ
inte
ἀπόληται
gå under
ἀλλ᾽
men
ἔχῃ
ha
ζωὴν
liv
αἰώνιον.
evig

Korsreferenser: (20)

1 Mos 21:7
Och hon sa: "Vem skulle ha sagt (flödat fram ord från hjärtat – hebr. malal) till Abraham att Sarah ska amma ett barn? För jag har fött honom en son vid hans höga ålder."
[Dessa händelser 2000 f.Kr. är profetiska. Isaks liv är fyllt med skuggbilder för den kommande Messias:
De föds på ett mirakulöst sätt – Sarah hade för hög ålder, Jesus genom jungfrufödsel (Matt 1:18)
Deras mödrar frågar hur det ska gå till (1 Mos 17:18; 18:12; Luk 1:34)
De namnges före födseln (1 Mos 17:19; Matt 1:21)
De föds vid förutsagd tid (1 Mos 21:1; Gal 4:4)
De är enfödda söner (1 Mos 22:2; Joh 3:16)
De är älskade av sina fäder (1 Mos 22:2; Joh 3:35)
De går upp på Moria berg för att offras (1 Mos 22:2)
Tjänarna följer inte med upp (1 Mos 22:5; Joh 13:36)
De ska komma tillbaka (1 Mos 22:5; Matt 20:17–19)
De rider på en åsna före offret (1 Mos 22:5; Matt 21:1–11; Sak 9:9)
De bär på trä till offerplatsen (1 Mos 22:6; Joh 19:17)
De underordnar sig sin faders vilja (1 Mos 22:6, 9; Matt 26:42)
De är i trettioårsåldern (1 Mos 22:1–5; Luk 3:21)
De lever efter offret (Upp 1:18)
Efter sonens död och uppståndelse sänder deras far ut tjänare för att hitta en brud åt dem (1 Mos 24:14; Ef 5:23–32; Upp 19:6–7)
De ber för sin hustru och framtida barn (1 Mos 25:21; Joh 1:12; 17:20)]
1 Mos 21:7
Och hon sa: "Vem skulle ha sagt (flödat fram ord från hjärtat – hebr. malal) till Abraham att Sarah ska amma ett barn? För jag har fött honom en son vid hans höga ålder."
[Dessa händelser 2000 f.Kr. är profetiska. Isaks liv är fyllt med skuggbilder för den kommande Messias:
De föds på ett mirakulöst sätt – Sarah hade för hög ålder, Jesus genom jungfrufödsel (Matt 1:18)
Deras mödrar frågar hur det ska gå till (1 Mos 17:18; 18:12; Luk 1:34)
De namnges före födseln (1 Mos 17:19; Matt 1:21)
De föds vid förutsagd tid (1 Mos 21:1; Gal 4:4)
De är enfödda söner (1 Mos 22:2; Joh 3:16)
De är älskade av sina fäder (1 Mos 22:2; Joh 3:35)
De går upp på Moria berg för att offras (1 Mos 22:2)
Tjänarna följer inte med upp (1 Mos 22:5; Joh 13:36)
De ska komma tillbaka (1 Mos 22:5; Matt 20:17–19)
De rider på en åsna före offret (1 Mos 22:5; Matt 21:1–11; Sak 9:9)
De bär på trä till offerplatsen (1 Mos 22:6; Joh 19:17)
De underordnar sig sin faders vilja (1 Mos 22:6, 9; Matt 26:42)
De är i trettioårsåldern (1 Mos 22:1–5; Luk 3:21)
De lever efter offret (Upp 1:18)
Efter sonens död och uppståndelse sänder deras far ut tjänare för att hitta en brud åt dem (1 Mos 24:14; Ef 5:23–32; Upp 19:6–7)
De ber för sin hustru och framtida barn (1 Mos 25:21; Joh 1:12; 17:20)]
Ps 39:14
Vänd bort din blick från mig, så jag kan le igen,
innan jag går bort och inte finns mer [innan jag dör, och inte finns kvar på jorden].
[Paradoxalt är psalmens sista önskan att Herren ska vända bort sin blick från David. Det verkar motsäga önskan i vers 13 om att höra hans bön och se hans tårar. Dock förstår vi att David rannsakar sig själv och sin skuld, se vers 9. Det finns likheter med Job som har samma önskan om att Gud inte ska se, syna och pröva, se Job 7:19; 9:27; 10:20; 14:6. Herrens hand som tillrättavisade i vers 11 var olidlig, så David önskar en lättnad. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter "låt mig gå" och "bespara mig" din blick. Innebörden är troligtvis ett uttryck för att han nu tycker att det räcker med prövningar. Det är intressant att i nästa psalm befinner sig David i en djup mörk grop, oförmögen att ta sig upp själv. Där griper Gud in och lyfter upp honom och ger honom en ny sång, se Ps 40:1–4. Eftersom israeliterna hade en tro på människans fortsatta existens i dödsriket, Sheol, är det inte troligt att de sista orden "jag inte finns mer" skulle syfta på ett tillstånd av icke-existens. Bibeln är tydlig med att det finns en dubbel utgång, evigt liv och evig död, se Dan 12:2; Matt 25:46; Joh 3:16. Psalmen avslutas med en önskan om Guds ingripande här medan David ännu levde, se Ps 6:5–6.]
Ps 39:14
Vänd bort din blick från mig, så jag kan le igen,
innan jag går bort och inte finns mer [innan jag dör, och inte finns kvar på jorden].
[Paradoxalt är psalmens sista önskan att Herren ska vända bort sin blick från David. Det verkar motsäga önskan i vers 13 om att höra hans bön och se hans tårar. Dock förstår vi att David rannsakar sig själv och sin skuld, se vers 9. Det finns likheter med Job som har samma önskan om att Gud inte ska se, syna och pröva, se Job 7:19; 9:27; 10:20; 14:6. Herrens hand som tillrättavisade i vers 11 var olidlig, så David önskar en lättnad. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter "låt mig gå" och "bespara mig" din blick. Innebörden är troligtvis ett uttryck för att han nu tycker att det räcker med prövningar. Det är intressant att i nästa psalm befinner sig David i en djup mörk grop, oförmögen att ta sig upp själv. Där griper Gud in och lyfter upp honom och ger honom en ny sång, se Ps 40:1–4. Eftersom israeliterna hade en tro på människans fortsatta existens i dödsriket, Sheol, är det inte troligt att de sista orden "jag inte finns mer" skulle syfta på ett tillstånd av icke-existens. Bibeln är tydlig med att det finns en dubbel utgång, evigt liv och evig död, se Dan 12:2; Matt 25:46; Joh 3:16. Psalmen avslutas med en önskan om Guds ingripande här medan David ännu levde, se Ps 6:5–6.]
Matt 10:34
Tro inte att jag har kommit för att sända (kasta ner) fred på jorden. Jag har inte kommit för att sända fred, utan ett svärd (mindre, kortare svärd som användes i närstrid).
[Den fred som Jesus ger är mellan Gud och människa, se Jes 9:6. Vi uppmanas att sträva efter fred med alla människor, se Heb 12:14, men alla vill inte det, se 2 Tim 3:12. Det är inte Guds vilja, eller han som orsakar splittring, men den är oundviklig. Det är en konflikt mellan ljus och mörker, mellan Guds barn och djävulens barn, och denna konflikt når även medlemmar i en och samma familj. När en människa blir frälst och lever i ljuset blir kontrasten till det tidigare livet, i mörkret, helt uppenbar. Tidigare vänner kan bli fiender när de upplever sig dömda, se Joh 3:16–21.]
Matt 10:34
Tro inte att jag har kommit för att sända (kasta ner) fred på jorden. Jag har inte kommit för att sända fred, utan ett svärd (mindre, kortare svärd som användes i närstrid).
[Den fred som Jesus ger är mellan Gud och människa, se Jes 9:6. Vi uppmanas att sträva efter fred med alla människor, se Heb 12:14, men alla vill inte det, se 2 Tim 3:12. Det är inte Guds vilja, eller han som orsakar splittring, men den är oundviklig. Det är en konflikt mellan ljus och mörker, mellan Guds barn och djävulens barn, och denna konflikt når även medlemmar i en och samma familj. När en människa blir frälst och lever i ljuset blir kontrasten till det tidigare livet, i mörkret, helt uppenbar. Tidigare vänner kan bli fiender när de upplever sig dömda, se Joh 3:16–21.]
Luk 12:51
Tror ni jag har kommit för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag er, däremot åtskillnad (splittring, delning).
[Den fred som Jesus ger är mellan Gud och människa, se Jes 9:6. Vi uppmanas att sträva efter fred med alla, se Heb 12:14, men alla vill inte, se 2 Tim 3:12. Det är inte Guds vilja, eller han som orsakar splittring, men den är oundviklig. Det är konflikt mellan ljus och mörker, mellan Guds barn och djävulens barn, och denna konflikt når även medlemmar i en och samma familj. När en människa blir frälst och lever i ljuset blir kontrasten till det tidigare livet i mörkret helt uppenbar. Tidigare vänner kan bli fiender när de upplever sig dömda, se Joh 3:16–21.]
Luk 12:51
Tror ni jag har kommit för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag er, däremot åtskillnad (splittring, delning).
[Den fred som Jesus ger är mellan Gud och människa, se Jes 9:6. Vi uppmanas att sträva efter fred med alla, se Heb 12:14, men alla vill inte, se 2 Tim 3:12. Det är inte Guds vilja, eller han som orsakar splittring, men den är oundviklig. Det är konflikt mellan ljus och mörker, mellan Guds barn och djävulens barn, och denna konflikt når även medlemmar i en och samma familj. När en människa blir frälst och lever i ljuset blir kontrasten till det tidigare livet i mörkret helt uppenbar. Tidigare vänner kan bli fiender när de upplever sig dömda, se Joh 3:16–21.]
Luk 24:27
Sedan började han från början med Moseböckerna och gick vidare genom alla profeterna och förklarade för dem vad som står om honom i Skrifterna.
[Några av de referenser som Jesus tog upp var kanske:
1 Mos 22 – Berättelsen som inom judendomen kallas Akedah – "bindandet" av Isak (hebr. aqad). Här finns många profetiska skuggbilder mellan Isak och Jesus. Abraham förde sin ende son Isak till Moria berg, vilket är samma plats som tempelberget i dagens Jerusalem dit Fadern förde sin ende Son Jesus. Isak bar själv veden, Jesus bar korset; båda var i 30-årsåldern; en bagge fastnade med huvudet i ett törnsnår och fick bli ett ställföreträdande offer, Jesus kröntes med en törnekrona och dog en ställföreträdande död för hela mänskligheten.
2 Mos 12 – Påskhögtiden instiftas. Klockan tre på eftermiddagen offrades det felfria ettårslammet, samma klockslag som Guds Lamm dog på korset.
3 Mos 16 – som talar om syndabocken som tog Israels skuld på sig och skickades ut i vildmarken.
4 Mos 21 – kopparormen i öknen, se Joh 3:14–16.
5 Mos 21:23 – där det sägs att förbannad är var och en som hängs upp på trä, se Gal 3:13–14.
Jes 53 – Han var föraktad, förtrogen med lidande, genomborrad, bar våra överträdelser, lagd i en rik mans grav, osv.]
Luk 24:27
Sedan började han från början med Moseböckerna och gick vidare genom alla profeterna och förklarade för dem vad som står om honom i Skrifterna.
[Några av de referenser som Jesus tog upp var kanske:
1 Mos 22 – Berättelsen som inom judendomen kallas Akedah – "bindandet" av Isak (hebr. aqad). Här finns många profetiska skuggbilder mellan Isak och Jesus. Abraham förde sin ende son Isak till Moria berg, vilket är samma plats som tempelberget i dagens Jerusalem dit Fadern förde sin ende Son Jesus. Isak bar själv veden, Jesus bar korset; båda var i 30-årsåldern; en bagge fastnade med huvudet i ett törnsnår och fick bli ett ställföreträdande offer, Jesus kröntes med en törnekrona och dog en ställföreträdande död för hela mänskligheten.
2 Mos 12 – Påskhögtiden instiftas. Klockan tre på eftermiddagen offrades det felfria ettårslammet, samma klockslag som Guds Lamm dog på korset.
3 Mos 16 – som talar om syndabocken som tog Israels skuld på sig och skickades ut i vildmarken.
4 Mos 21 – kopparormen i öknen, se Joh 3:14–16.
5 Mos 21:23 – där det sägs att förbannad är var och en som hängs upp på trä, se Gal 3:13–14.
Jes 53 – Han var föraktad, förtrogen med lidande, genomborrad, bar våra överträdelser, lagd i en rik mans grav, osv.]
Joh 5:1
[Föregående kapitel avslutade händelserna som inramades av det första och andra tecknet i staden Kana, se Joh 2:1–4:54. Nu inleds en ny sektion i Johannesevangeliet där de judiska högtiderna har en central roll. Den börjar med en icke namngiven högtid i kapitel 5, fortsätter med en påskhögtid i kapitel 6, följt av lövhyddohögtiden i kapitel 7-10, tempelinvigningsfesten i mitten på kapitel 10 och avslutas med att nästa påsk är nära i Joh 11:55.]
Därefter inföll en av judarnas högtider och Jesus gick upp till Jerusalem.
[Varför namnger inte Johannes den första högtiden? I 3 Mos 23 där alla högtiderna räknas upp börjar allt med sabbaten som ska hållas varje vecka. Händelserna i kapitel 5 sker på en sabbat, se Joh 5:9. Man kan säga att sabbaten är den första högtiden, och ger en naturlig inledning på denna sektion med högtider.
Anledningen till att bibelforskare försöker identifiera högtiden, är att det hjälper till att bestämma längden på Jesu publika tjänst. Johannes anger tre olika påskhögtider, se Joh 2:13; 6:4; 12:1. Det gör att Jesu tjänst måste varit minst två år från påsk till påsk. Är den onämnda högtiden också en påsk, blir Jesu tjänst minst tre år. Eftersom det kan bli ganska kallt i Jerusalem under vinterhalvåret, pekar det på att händelserna i dammen sker under den varmare delen av året. De vanligaste förslagen är någon av högtiderna på våren, påsk eller pingst. Andra förslag är purim som infaller i mars, en månad före påsken.]
Joh 5:1
[Föregående kapitel avslutade händelserna som inramades av det första och andra tecknet i staden Kana, se Joh 2:1–4:54. Nu inleds en ny sektion i Johannesevangeliet där de judiska högtiderna har en central roll. Den börjar med en icke namngiven högtid i kapitel 5, fortsätter med en påskhögtid i kapitel 6, följt av lövhyddohögtiden i kapitel 7-10, tempelinvigningsfesten i mitten på kapitel 10 och avslutas med att nästa påsk är nära i Joh 11:55.]
Därefter inföll en av judarnas högtider och Jesus gick upp till Jerusalem.
[Varför namnger inte Johannes den första högtiden? I 3 Mos 23 där alla högtiderna räknas upp börjar allt med sabbaten som ska hållas varje vecka. Händelserna i kapitel 5 sker på en sabbat, se Joh 5:9. Man kan säga att sabbaten är den första högtiden, och ger en naturlig inledning på denna sektion med högtider.
Anledningen till att bibelforskare försöker identifiera högtiden, är att det hjälper till att bestämma längden på Jesu publika tjänst. Johannes anger tre olika påskhögtider, se Joh 2:13; 6:4; 12:1. Det gör att Jesu tjänst måste varit minst två år från påsk till påsk. Är den onämnda högtiden också en påsk, blir Jesu tjänst minst tre år. Eftersom det kan bli ganska kallt i Jerusalem under vinterhalvåret, pekar det på att händelserna i dammen sker under den varmare delen av året. De vanligaste förslagen är någon av högtiderna på våren, påsk eller pingst. Andra förslag är purim som infaller i mars, en månad före påsken.]
Joh 7:50
Då sa Nikodemus till dem, han som kom till Jesus på natten [Joh 3:1–21] och själv var en av dem:
Joh 7:50
Då sa Nikodemus till dem, han som kom till Jesus på natten [Joh 3:1–21] och själv var en av dem:
1 Joh 2:17
Världen förgås (går under; upphör, försvinner) och (även, likaså) dess begär (starka passion) [efter det som är ont], men den som gör Guds vilja [och fortsätter utföra Guds önskan och längtan med dess bestämda syften] förblir i evighet [ordagrant: består in i tidsåldern – dvs. fram tills evigheten kommer].
[Det är viktigt att betona att Johannes inte fördömer världen och dess resurser – i sitt evangelium beskriver han själv Faderns kärlek till världen (gr. kosmos), se Joh 3:16. Allt som Gud har skapat är gott, se 1 Mos 1:4, 10, 12, 18, 21, 25, 31; Joh 1:1–18. Kosmos kan syfta på flera saker, vilket Johannes här också förtydligar genom att beskriva vad som driver ogudaktiga människor på jorden i deras världsliga angelägenheter. Köttets och ögonens begär inkluderar allt som kan bli till ett begär. Hunger, sexualdrift, kreativitet, osv. är alla goda drivkrafter inom de begränsningar Gud har gett, men kan också missbrukas. Problemet är den fallna mänskliga naturen som följer det onda i stället för det goda – och tillber det skapade i stället för Skaparen, se Rom 1:20. De tre punkterna – den syndfulla naturens begär, ögats begär och det skrytsamma pratet täcker in de synder som på ett speciellt sätt fördärvar det goda i Guds skapelse. Jesus frestades också på dessa tre områden, se Luk 4:1–13. Även den första frestelsen som nämns i Bibeln följer detta mönster. Frukten mättade en hunger som inte ville underordna sig Gud, se 1 Mos 3:6.]
1 Joh 2:17
Världen förgås (går under; upphör, försvinner) och (även, likaså) dess begär (starka passion) [efter det som är ont], men den som gör Guds vilja [och fortsätter utföra Guds önskan och längtan med dess bestämda syften] förblir i evighet [ordagrant: består in i tidsåldern – dvs. fram tills evigheten kommer].
[Det är viktigt att betona att Johannes inte fördömer världen och dess resurser – i sitt evangelium beskriver han själv Faderns kärlek till världen (gr. kosmos), se Joh 3:16. Allt som Gud har skapat är gott, se 1 Mos 1:4, 10, 12, 18, 21, 25, 31; Joh 1:1–18. Kosmos kan syfta på flera saker, vilket Johannes här också förtydligar genom att beskriva vad som driver ogudaktiga människor på jorden i deras världsliga angelägenheter. Köttets och ögonens begär inkluderar allt som kan bli till ett begär. Hunger, sexualdrift, kreativitet, osv. är alla goda drivkrafter inom de begränsningar Gud har gett, men kan också missbrukas. Problemet är den fallna mänskliga naturen som följer det onda i stället för det goda – och tillber det skapade i stället för Skaparen, se Rom 1:20. De tre punkterna – den syndfulla naturens begär, ögats begär och det skrytsamma pratet täcker in de synder som på ett speciellt sätt fördärvar det goda i Guds skapelse. Jesus frestades också på dessa tre områden, se Luk 4:1–13. Även den första frestelsen som nämns i Bibeln följer detta mönster. Frukten mättade en hunger som inte ville underordna sig Gud, se 1 Mos 3:6.]
1 Joh 4:10
Detta är kärleken (kärleken finns i detta):
inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss
och sänt sin Son som försoning för våra synder.
[Guds kärlek (gr. agape) – som är osjälvisk, utgivande och rättfärdig – har sitt ursprung i Gud själv och visar sig konkret genom att han gav sin ende Son, se Joh 3:16.]
1 Joh 4:10
Detta är kärleken (kärleken finns i detta):
inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss
och sänt sin Son som försoning för våra synder.
[Guds kärlek (gr. agape) – som är osjälvisk, utgivande och rättfärdig – har sitt ursprung i Gud själv och visar sig konkret genom att han gav sin ende Son, se Joh 3:16.]
1 Joh 4:18
Rädsla (fruktan) finns inte i [kan inte samexistera med] kärleken [som är osjälvisk och utgivande], istället kastar (driver) den fullkomliga (mogna) kärleken ut rädslan, eftersom rädslan har att göra med straff (plåga). Men den som fruktar [är rädd för domens dag, se vers 17] har inte fullkomnats (nått sin fulla mognad) i kärleken.
[Jesu efterföljare tillhör honom och behöver inte vara rädda för att möta honom på domens dag, se Joh 5:24. Jesus, som nu sitter på Faderns högra sida i himlen, har redan tagit all synd på sig när han betalade priset på Golgata. Vi blir förlåtna genom att ta emot frälsningens gåva redan nu, här på jorden, se Joh 3:16–17; Apg 2:38; Rom 10:9. Denna förlåtelse och kärlek påverkar också relationerna till människor omkring oss, se 2 Kor 2:14.]
1 Joh 4:18
Rädsla (fruktan) finns inte i [kan inte samexistera med] kärleken [som är osjälvisk och utgivande], istället kastar (driver) den fullkomliga (mogna) kärleken ut rädslan, eftersom rädslan har att göra med straff (plåga). Men den som fruktar [är rädd för domens dag, se vers 17] har inte fullkomnats (nått sin fulla mognad) i kärleken.
[Jesu efterföljare tillhör honom och behöver inte vara rädda för att möta honom på domens dag, se Joh 5:24. Jesus, som nu sitter på Faderns högra sida i himlen, har redan tagit all synd på sig när han betalade priset på Golgata. Vi blir förlåtna genom att ta emot frälsningens gåva redan nu, här på jorden, se Joh 3:16–17; Apg 2:38; Rom 10:9. Denna förlåtelse och kärlek påverkar också relationerna till människor omkring oss, se 2 Kor 2:14.]