Om Första Moseboken

Bokens hebreiska namn är Bereshit (i begynnelsen). Detta sätt att namnge böcker från det första eller något av de första orden var vanligt inom antiken. På grekiska kallas boken genesis, från det grekiska ordet med samma betydelse.

De första elva kapitlen kallas ofta urhistorien. Här beskrivs skapelsen och mänskligheten och dess tidiga historia. Här ges grundläggande svar på frågorna om vår existens. Det är Gud som har skapat universum, gjort jorden livsvänlig, fyllt den med liv och sist skapat människan som sin avbild – för att ta hand om och ansvara över skapelsen. Allt var gott tills synden kom in i världen. Samtidigt finns Guds frälsningsplan som en röd tråd igenom hela boken, en frälsare som ska besegra ondskan utlovas redan i 1 Mos 3:15. Berättelsen fortsätter att beskriva hur människorna växer både i antal och i ondska. I resten av boken flyttar fokus till hur Gud väljer ut en man och hans hustru, Abraham och Sarah, som ska bli det speciella folk som Gud använder för att kunna välsigna hela mänskligheten. Vi får följa dramatiken hur folket växer fram i fyra stora litterära enheter som fokuserar på Abraham, Isak, Jakob och sist Josef.

Toledot-formeln
I Första Moseboken förekommer toledot-formeln elva gånger (1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2). Det som följer efter toledot-formeln kan vara en släkttavla eller en berättelse, men ofta inkluderas en kombination av dessa två. Gemensamt är att den vars namn toledoten bär existerar när toledoten inleds. Berättelsen eller släktlistan startar utgående från honom. Ibland, som i Noas toledot (1 Mos 6:9–9:29), är Noa i huvudrollen hela toledoten, medan det är vanligt att den som gett namn åt toledoten dör redan i inledningen varefter handlingen fokuserar på någon han gett upphov till, hans son. Så är det till exempel i Terachs toledot (1 Mos 11:27–25:11) där Terach är död fem verser in i toledoten medan resten av den långa toledoten utgörs av berättelserna om hans son Abraham.

I regel bär toledoten en människas namn, men den första toledoten heter "himmelens och jordens toledot" (1 Mos 2:4–4:25). Himmel och jord existerar, men människan är inte skapad, därifrån går handlingen vidare. Den andra toledoten heter Adams toledot (1 Mos 5:1–6:8), och det kan tolkas endera som personen Adams toledot eller ”människans” toledot, Adam betyder människa på hebreiska. Den toledoten inleds med att människan är skapad och går vidare ända till att flodberättelsen ska börja.

De olika toledot-enheterna är sammanlänkade så att början av en ny enhet länkar ihop den med slutet av den föregående enheten. Är man omedveten om detta kan det ses som att texten är onödigt upprepande i ”skarven” mellan toledot-enheterna, när de istället är litterärt skickligt sammanlänkade.

Utifrån användningen av toledot-formeln kan Första Mosebok delas in i tolv övergripande litterära enheter.

1. Skapelseberättelsen (1 Mos 1:1–2:3)
2. Himlarnas och jordens fortsatta historia (1 Mos 2:4–4:25)
3. Människans (Adams) fortsatta historia (1 Mos 5:1–6:8)
4. Noas fortsatta historia (1 Mos 6:9–9:29)
5. Noas söners fortsatta historia (1 Mos 10:1–11:9)
6. Shems fortsatta historia (1 Mos 11:10–26)
7. Terachs fortsatta historia (1 Mos 11:27–25:11)
8. Ismaels fortsatta historia (1 Mos 25:12–25:18)
9. Isaks fortsatta historia (1 Mos 25:19–35:29)
10. Esaus fortsatta historia, i Kanaan (1 Mos 36:1–5)
11. Esaus fortsatta historia som stamfar till edomiterna (1 Mos 36:9–37:1)
12. Jakobs fortsatta historia (1 Mos 37:2–50:26)

Det ska noteras att det finns ännu en toledot-formel i 4 Mos 3:1. Totalt finns alltså 12 toledot-formler i Pentateuken (de fem Moseböckerna). Räknar man med den sista innebär det att Jakobs fortsatta historia skulle fortsätta från 1 Mos 37:2 ända till 4 Mos 2:34. I så fall avslutas enheten med Israels första folkräkning, och hur de skulle slå läger enligt sina stammar. En perfekt avslutning på Jakobs (Israels) fortsatta historia.

Tro och vetenskap
Det finns ingen motsättning mellan tro och vetenskap, snarare tvärtom. Skapelseberättelsen svarar på frågan vem som satte igång universum med dess materia, tid och energi. Den svarar också på frågan varifrån den vishet kommer som klarade av att programmera den programkod som utgörs av DNA och som finns i allt liv.

Allt beskrivs i rätt ordning. Efter att förhållandena på jorden gjorts så att den kan upprätta livet blir först växtlivet till, därefter skapas djurlivet i hav och luft följt av livet på land och allra sist skapas människan. Livet skapas som olika huvudgrupper eller slag av djur. Det är också detta som de spår av jordens forntid man idag kan gräva fram vittnar om då helt nya slag av liv dyker upp samtidigt i historien. Utifrån dessa olika slag av djur sker sedan en naturlig utveckling eller specialisering som innebär att t.ex. vargen, hunden och räven har kunnat utvecklas till enskilda arter under tidens gång. I de fallen är det endast storlek eller färg på redan existerande organ som förändras av naturliga orsaker drivet av naturligt urval.

Arkeologiska fynd harmonierar med Bibelns berättelse. Spår av en enorm katastrof av de mått som beskrivs i flodberättelsen är helt uppenbar på platser som t.ex. Grand Canyon. Enorma fossilgravar vittnar om fruktansvärda katastrofer där miljarder och åter miljarder växter och djur dött och snabbt begravts så att fossil eller för den del kol eller olja ha kunnat bildas. Utan enorma katastrofer bildas inte fossilgravar eller kol- och oljefyndigheter av den magnitud som finns på jorden. Det finns åtskilliga flodberättelser över hela världen, vilket vittnar om ett gemensamt avlägset minne av en dylik katastrof. Bibelns flodberättelse är dock unik vad gäller dess totala avsaknad av mytologi samt dess realistiska beskrivning vad gäller arkens mått och längden på floden till exempel.

Att människans språk verkar gå tillbaka till olika familjer, olika grupper, är något som förvånat språkforskarna, men det är helt i harmoni med vad berättelsen om Babels torn berättar om. Att en vecka är sju dagar finns heller ingen bra vetenskaplig förklaring på.

Målet – gemenskap med Gud
Ett av namnen på de fem Moseböckerna är Torah. Det hebreiska ordet Torah betyder undervisning. Ordet kommer från verbet jara som har betydelsen att kasta (som en pil) eller att skjuta iväg något. I 1 Sam 20:20 används ordet just om att skjuta pilar mot ett mål! Torah visar på en riktning och ger vägledning. Ordet för synd både på hebreiska (hebr. chata) och grekiska (gr. hamartia) har betydelsen av att missa målet. Målet för människan är att leva i gemenskap med Gud.

Rapportera ett fel

Innehållsförteckning


Personer (332) BETA


Platser (117)


Unika ord (297)



  Skrivet:
De äldsta texterna kan, i en form eller annan, vara skrivna långt innan Abrahams tid (2000 f.Kr.). De senaste delarna kan tidigast vara skrivna i samband med Josefs död kanske ca 1700-talet f.Kr. Det är också möjligt att berättelserna även traderats muntligt en okänd tid innan de skrevs ner.

Boken som helhet kan vara sammanställd tidigast efter Josefs död. Ett sannolikt förslag är att den sammanställdes tillsammans med de övriga Moseböckerna och i så fall skedde det tidigast under Mose livstid. Därefter har uppdateringar av namn, rapporten om Mose död, och förklarande tillägg gjorts, vissa så sent som på kungatiden (1 Mos 36:31).

Berör tidsperioden: Skapelsen fram till Josef (1700-talet f.Kr.)

Författare: Vad det gäller berättelserna om Abraham, Isak, Jakob och Josef kan de vara de skrivna av dem själva eller någon i deras närhet. Det är troligt att Mose har sammanställt stora delar av boken. Att Mose skrev ner åtminstone delar av de episoder som skedde under hans livstid bekräftas av Jesus i Joh 5:46.

Lästid: ca 5 timmar.

  Läsinställningar

Klicka på kugghjulet i menyn för fler inställningar. Du kan t.ex. välja att dölja kapitel eller versnummer.

Tips! Klicka på ett versnummer i texten så ser du den exakta hebreiska ordföljden i en interlinjär versionBETA där varje ord är länkat till det hebreiska lexikonet.

Läsvy:

 Kärnbibelns översättning utan expanderingar () eller förklaringar [].
Textstorlek:

Första Moseboken

Skapelsen

Introduktion (1 Mos 2:4-9, Job 38:4-11, Joh 1:1-5)

11I begynnelsen (som en början/startpunkt) skapade (hebr. bara) Gud (Elohim) himlarna och jorden [hela universum]. 2Jorden var ännu öde (oformad – hebr. tóho) och tom (ofylld – hebr. bóho) med mörker över djupet, men Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen (hebr. majim). [Uttrycket himlar (hebr. shamajim, i dualform) tillsammans med jorden beskriver all materia som existerar – hela universum. Det himmelska anspelar också på det andliga och det jordiska det materiella (Matt 6:19–20; Joh 3:12). I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin där tiden är den fjärde dimensionen. Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till slutet från början (Jes 46:10), och samtidigt finnas i tiden.
    Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i 5 Mos 32:11 där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till nästa steg i utvecklingen att börja flyga. Samma rot återfinns även i Jer 23:9 där hans ben "darrar". Här i skapelseberättelsen beskriver ordet att Guds kreativa närvaro är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa sektion. Vers 1–2 ger en introduktion till det som ska komma. Den hebreiska grammatiken (i vers 3) förstärker att universum med alla stjärnor och planeter är på plats inför nästa sektion som handlar om skapelsedagarna.]

Vers 1 består av sju hebreiska ord. Det mittersta ordet är två bokstäver, alef-tav, den första och sista bokstaven i alfabetet. Detta lilla ord som uttalas "et" på hebreiska är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är "himlarna", är objekt i satsen. Det är intressant att i Upp 1:8 har Jesus motsvarande titel på grekiska, "alfa och omega", den första och den sista. Även om alef-tav bara är en språklig grammatisk detalj i hebreiskan antyds att Jesus finns representerad mitt i Bibelns första vers, likställd med Gud!

Sex skapelsedagar

Dag ett – ljuset skiljs från mörkret

3Och Gud (Elohim) sa: "Låt det bli ljus", och det blev ljus. 4Gud (Elohim) såg (betraktade) att ljuset var gott (ändamålsenligt, vackert), och Gud skilde (separerade) ljuset från mörkret. 5Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt.

Det blev kväll och det blev morgon – dag ett (hebr. jom echad). [Frasen "det blev kväll och det blev morgon" återkommer de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. När den första dagen beskrivs används grundtalet "ett" (hebr. echad), inte ordningstalet "första" (hebr. rishon). Anledningen kan vara att indikera att det är här tiden startar. Inom judendomen räknas en dag från kvällen till nästa kväll. Rabbiner lär att anledningen är för att Gud vill att dagen ska börja med vila, inte arbete (1 Mos 2:1–3). Ordet för dag (hebr. jom) kan också beskriva ett större tidsintervall, men eftersom uttrycket "kväll och morgon" används (som är ett s.k. polar-merismos) betonas troligtvis att tidsperioden verkligen är en dag, se även 2 Mos 20:11.
    Ordet echad har även har innebörden av en enhet som utgörs av olika delar. Ordet används om man och kvinna tillsammans – de är ett (hebr. echad) kött (1 Mos 2:24). När tabernaklet beskrivs så är det en helhet (2 Mos 26:6). I trosbekännelsen är Herren en (5 Mos 6:4). Uttrycket jom echad beskriver alltså en full dag som består av en period av mörker (natt) och en period av ljus (dag). Solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14. Inget tidsintervall anges från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen.]

En andra dag – atmosfären

6Gud (Elohim) sa: "Låt det vara en utsträckning (någonting som expanderats, bretts ut och gjorts tunt – hebr. raqia) [dvs. atmosfären, se vers 8] mitt i vattnet, som skiljer (separerar) vatten från vatten." 7Gud (Elohim) gjorde (formade – hebr. asah) utsträckningen [atmosfären] och skilde vattnet som var under utsträckningen från vattnet som var ovan utsträckningen, och det skedde så. 8Gud (Elohim) kallade utsträckningen (det som gjorts tunt) himmel.

Det blev kväll och det blev morgon – en andra dag (hebr. jom sheni). [Ordet "utsträckning" är hebr. raqia, se vers 6–8 och 14–17. Traditionellt har ord som valv, fäste eller himlavalv använts, men ordet används för att beskriva något (oavsett material) som utvidgas, sträcks ut, görs tunt och expanderas. Verbet raqa används om att spänna ut en tältduk eller hamra ut en tunn plåt (2 Mos 39:3). Här i skapelseberättelsen beskriver ordet det som sträckts ut och kan appliceras på den tunna expansionen som vi kallar atmosfär.
    Det hebreiska ordet för himlar är shamaim. Den sista delen, maim, är vatten. Den första delen kan vara sham, en oanvänd rot som tros ha betydelsen upphöjd. Betydelsen blir då "vattnet där ovan". En annan förklaring är att det kommer från ordet för eld esh och då blir himlen "eld-vattnen", vilket också är en passande beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner. Ordagrant är översättningen av shamajim (som står i dual i hela GT) "himlar". Betydelsen är vid och innefattar majestätisk plural, men visar också på hur himlen (skyn) kan skifta i många olika färger. Himlen används om stjärnhimlen och universum (1 Mos 1:1; 15:5), himlen där fåglarna flyger och vindarna blåser (5 Mos 4:17) och platsen där Gud bor (1 Kung 8:30). I grekiskan används både singular och plural, se Matt 6:9–10.]

En tredje dag – jorden börjar grönska

9Gud (Elohim) sa: "Låt vattnet under himlen samlas till en plats, och låt torr mark bli synlig (framträda)", och det skedde så. 10Och Gud (Elohim) kallade det torra land och det samlade vattnet kallade han hav.

Gud (Elohim) såg (betraktade) att det var gott (ändamålsenligt, vackert).
11Gud (Elohim) sa: "Låt jorden (landytan) grönska av grönska: plantor som ger (sprider) frö och fruktträd som bär (gör, formar – hebr. asah) frukt efter sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min)." Ja, så blev det. 12Ja, jorden frambringade grönska (vegetation), plantor som ger (sprider) frön efter sitt slag (sin sort) och fruktträd som bär (kontinuerligt gör, formar) frukt efter sitt slag (sin sort). [Hebr. min kommer från en rot med betydelsen "dela upp, portionera ut", ordet används för den bibliska klassificeringen av växter och djur, begreppet är bredare än ordet art, se vers 11, 12, 21, 24 och 25. Se även 1 Mos 6:20]Och Gud (Elohim) såg (betraktade) att det var gott (ändamålsenligt, vackert).
13Det blev kväll och det blev morgon – en tredje dag (hebr. jom shlishi). [Detta är den enda dagen då Gud säger "det var gott" två gånger, se vers 10 och 12. Inom judendomen anses just därför tisdagen, den tredje dagen, vara en extra bra dag att starta något nytt på. Judiska bröllop sker därför än i dag ofta på tisdagar. Jesus gick på ett bröllop i Kana, just på "tredje dagen", se Joh 2:1.]

Det finns en parallell symmetri mellan de tre första dagarna (dag 1-3) och de tre följande dagarna (dag 4-6):
Ljus/tid – Första dagen fokuserar på ljuset och natt avskiljs från dag, tiden kommer igång. Fjärde dagen tilldelas himlakropparna sin funktion som ljusbärare och tecken för dagar, månader och år.
Vattnet – Andra dagen handlar om vattnet och atmosfären som bildar ett livsutrymme (luften). Femte dagen fylls vattnet och luften med liv.
Marken – Tredje dagen träder marken fram och börjar grönska. Den sjätte dagen fylls den med liv.

En fjärde dag – himlakropparna får sin uppgift

14
(1 Mos 1:14) Jorden och solen från en av NASA:s satelliter. Namnet på USA:s rymdprogram är en akronym för "National Aeronautics and Space Administration", men <i>nasa</i> är också ett hebreiskt ord som betyder "att lyfta upp" och det används t.ex. i <ref>4 Mos 4:13</ref>.

Jorden och solen från en av NASA:s satelliter. Namnet på USA:s rymdprogram är en akronym för "National Aeronautics and Space Administration", men nasa är också ett hebreiskt ord som betyder "att lyfta upp" och det används t.ex. i 4 Mos 4:13.

Gud (Elohim) sa: "Låt ljusbärarna på himlens (skyarnas) utsträckning (expansion – hebr. raqia) vara för att göra åtskillnad (separera) mellan dag och natt, och de ska vara som tecken [för att indikera] sammankomster (särskilda tider, högtider – hebr. moadim) [3 Mos 23] och för dagar och år. 15Ja, de ska vara som ljusbärare på himlens utsträckning (himlavalvet), för att lysa över jorden". Och det skedde så.
16Och Gud (Elohim) satte (satte; tillförordnade – hebr. asah) de två ljusbärarna
    den större [solen] för att råda över dagen,
    och den mindre [månen] för att råda över natten – liksom [även] stjärnorna [gör]. [Himlakropparna som tidigare skapats (vers 1) tillskrivs nu sina uppgifter. Två olika hebreiska ord (bara och asa) för att skapa/göra används i skapelseberättelsen (1 Mos 1:1–2:3). Hebr. bara används vid nya dramatiska skeden som när hela universum skapas (vers 1), när djurlivet börjar skapas (vers 21), när människan skapas (tre ggr i vers 26) och berättelsens sista sammanfattande vers (1 Mos 2:3) och ramar in hela den första enheten vars fokus är just skapandet. Hebr. asa är vanligt i GT och används om att göra, tillverka eller placera/sätta något på ett visst sätt eller till en viss funktion. Men även för att färdigställa, ordna eller arrangera något, att insätta eller tillförordna någon/något i en uppgift eller funktion, vilket är betydelsen här, se vers 7, 11, 12, 16, 25, 26, 31 och 1 Mos 2:2.]
17Ja, Gud (Elohim) gav (hebr. natan) dessa [solen, månen och stjärnorna] på himlens utsträckning (himlavalvet) för att lysa över jorden 18och för att råda över dagen och natten samt för att skilja (separera) ljuset från mörkret.

Gud (Elohim) såg (betraktade), ja [emfas], det var gott (ändamålsenligt, vackert).
19Det blev kväll och det blev morgon – en fjärde dag (hebr. jom revii).

Jorden snurrar i en bana kring solen. Ett år är den tid som det tar för jorden att fullborda ett helt varv runt solen. En månad är den tid det tar för månen att snurra ett varv kring jorden. Ett dygn är den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt sin egen axel. Att vi har en vecka på sju dagar är egentligen ologiskt, sju är inte delbart med vare sig antal dagar på en månad eller år. Trots detta har mänskligheten alltid använt sig av den bibliska sjudagarsveckan.
    Det hebreiska ordet för år (shana. se vers 14) består av tre bokstäver (shinnunhe) vars numeriska värde är 355 (300+50+5). I vår gregorianska solbaserade kalender är ett år 365 och 1/4 dagar. Ett normalår i den hebreiska kalendern har 355 dagar, vilket exakt motsvarar det numeriska värdet. Den hebreiska kalendern har tolv månader, men kompenserar för detta genom att lägga till en extra 13:e månad vart annat eller tredje år, se även 2 Mos 12:2.

En femte dag – vattnet och luften fylls av liv

20
(1 Mos 1:20) Skyn fylls av fåglar den femte dagen.

Skyn fylls av fåglar den femte dagen.

Gud (Elohim) sa: "Låt vattnet vimla (svärma) av vimlande (svärmande) levande varelser och låt flygare (fåglar, flygande djur; insekter) flyga över jorden mot himlens utsträckning (expansion) [atmosfären]." [Substantivet vimlare (från verbet att vimla) talar om mångfalden av allt liv i haven, från plankton till stora fiskstim. Substantivet "flygare" (från verbet för att flyga) innefattar allt från insekter, fåglar till fladdermöss. De beskrivs från jordens perspektiv, när man tittar upp mot himlen.] 21Gud (Elohim) skapade (hebr. bara) de stora havsdjuren (ordagrant: ´de stora långsträckta havsdjuren´), ja, alla levande varelser som fyller vattnet efter sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min), på samma sätt alla bevingade flygare, efter sitt slag. Och Gud (Elohim) såg (betraktade) att det var gott (ändamålsenligt, vackert). 22Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sa: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll havets vatten, och låt flygarna (fåglar, flygande djur, insekter) föröka sig på jorden (landytan)."
23Det blev kväll och det blev morgon – en femte dag (hebr. jom chamishi).

Den sjätte dagen – landdjur och människan

24
(1 Mos 1:24) Den sjätte dagen börjar jorden fyllas med djur och sist skapas människan till Guds avbild.

Den sjätte dagen börjar jorden fyllas med djur och sist skapas människan till Guds avbild.

Gud (Elohim) sa: "Låt jorden frambringa levande varelser efter sitt slag (sin sort) [tre klassificeringar]:
    boskapsdjur,
    krypande djur (insekter, kräldjur, osv)
    och vilda djur enligt sitt slag."
Och det skedde så.
25Ja, Gud (Elohim) gjorde (hebr. asah)
    markens djur efter sitt slag
    och boskapsdjuren efter sitt slag
    och allt som kryper på marken efter sitt slag.
Och Gud (Elohim) såg att det var gott (ändamålsenligt, vackert).
26Gud (Elohim) sa: "Låt oss göra (insätta – hebr. asah) människan (mänskligheten – hebr. adam) [man och kvinna] i (till) vår avbild (hebr. tselem), för att likna (hebr. demot) oss. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen
    och över boskapsdjuren.
    Ja, över hela jorden och över allt krypande som kryper (rör sig) på jorden." [Här används både substantivet remes följt av verbet romes och innefattar kräldjur, groddjur, insekter och även små däggdjur, men kan även vara en sammanfattning av alla djur. Första person plural "låt oss" är ovanligt och förekommer bara dag sex då människan skapas, vilket visar att detta är en speciell händelse. Formen används bara två gånger till, och även då när något utöver det vanliga sker, se 1 Mos 3:22; 11:7. Pluralformen kan tolkas självövervägande, dvs. att Gud talar till sig själv, han överväger med sig själv. Skrivsättet inrymmer också treenigheten – Fader, Son och helig Ande. Ordet avbild kan användas om fysisk likhet, men eftersom Gud är Ande (Joh 4:24), reflekterar likheten främst människans andliga sida. I sammanhanget nämns "råda" vilket ger betydelsen att människan är en representant för Gud.]
27Ja, Gud (Elohim) skapade (hebr. bara) människan i (till) sin avbild,
    till Guds (Elohims) avbild skapade han henne.
Man och kvinna
    skapade han
dem.
[Denna vers har en poetisk struktur som gör att just skapandet av människan framhävs. Den parallella konstruktionen i de två första raderna förstärker att människan verkligen skapades till Guds avbild. Med ett avslutande kiastiskt mönster, där ordet skapa ramas in av "man och kvinna" och "dem", konstateras att Guds avbild, människan, skapades som man och kvinna. Detta att alla människor, män och kvinnor, skapas till Guds avbild är något helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repetitionen av ordet skapa (hebr. bara) gör versen speciell.]
28Och Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa). Och Gud (Elohim) sa till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen.
    Ja, över allt levande (alla djur) som kryper (rör sig) på jorden."
29Gud (Elohim) sa: "Se [lyssna; hebr. hinneh – ger betoning], jag ger er varje fröbärande ört på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda. 30Ja, även för alla jordens (markens) djur och alla himlens himmelens flygande varelser och allt som krälar (rör sig) på jorden – allt som har liv – varje grön ört (växt) är till föda (mat)." Ja, så blev det.
31Gud (Elohim) såg allt som han hade gjort (hebr. asa) [undersökte allt noggrant], och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får betrakta skapelsen från Guds perspektiv]: Mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat)! [Ordagrant: gott mycket (hebr. tóv meód), jfr vers 10, 12, 18, 21.]

Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shlishi). [De första fem dagarna står i obestämd form. Ordagrant står det: dag ett (vers 5), dag andra (vers 8), dag tredje (vers 13), dag fjärde (vers 19) och dag femte (vers 23),. Den sjätte och sjunde dagen har däremot bestämd artikel på dagarna. Ordagrant står det "dag den sjätte" och "dag den sjunde" (1 Mos 2:2, 3). Detta skrivsätt gör dessa dagar sticker ut och är speciella.]

Den sjunde dagen – skapelsen fullbordad

[Nu avskiljs den sjunde dagen från de övriga dagarna som en speciell dag. Texten i vers 1–3 är väl strukturerad i hebreiskan. Totalt används 35 (7 x 5) ord på fem rader. Centralt finns tre rader på varderna sju ord, där den sjunde dagen (hebr. jom ha-shevii) förekommer i varje rad. Hela berättelsen avslutas på ett briljant sätt med tre centrala ord: skapa (hebr. bara), Gud (hebr. Elohim) och sist göra (hebr. asah) som inkluderar avdela, särskilja och färdigställa. Det är detta som Gud har gjort genom hela skapelseberättelsen och nu är allt klart.] 21Nu var himlarna och jorden fullbordade (färdiga) med hela dess härskara [med allt som universum rymmer]. [Ordet härskara (hebr. tsava) beskriver en stor mängd. Ordet kan användas om stjärnor (5 Mos 4:19), änglar (1 Kung 22:19) och soldater i en armé (Dom 4:2). Eftersom inga änglar nämns i skapelsen (de antyds redan vara skapade, se Job 38:6–7) så avser ordet här allt skapat som fyller universum, från de minsta elementarpartiklar till de största av galaxer.]
2Ja, Gud (Elohim) var färdig den sjunde dagen
    med det arbete som han hade gjort (arbetat med; färdigställt – hebr. asah).

Ja, han upphörde (avstod – hebr. shavat) den sjunde dagen
    med allt arbete som han hade gjort (hebr. asah).
3Och Gud (Elohim) välsignade den sjunde dagen.
Ja, han helgade (avskilde) den för på den hade han upphört (hebr. shavat) med allt arbete som Gud (Elohim) hade skapat (hebr. bara) för att färdigställa (för att göra – hebr. asah).

Den första dagen i judiska kalendrar är söndag. Den kallas jom rishon (dag ett). Sedan fortsätter veckan med jom sheni (dag två), jom shlishi (dag tre), jom revii (dag fyra), jom chamishi (dag fem) och jom shishi (dag sex). Den sjunde dagen (lördagen) bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shabbat för att visa att den är speciell. Det är en dag då människans arbetande "ska upphöra". Sabbaten, och vad som räknas som arbete eller inte, var ett vanligt ämne som ofta diskuterades på Jesu tid, se Mark 2:27.; Matt 12:10–12, och än idag bland rabbiner.

Himlarnas och jordens fortsatta historia (2:4-4:26)

Edenberättelsen (2:4-3:27)

Introduktion

[Här kommer en ny enhet. Det hebreiska ordet toledot används här och indikerar att något nytt kommer. Ordet används på ett liknande sätt 11 gånger i Första Moseboken, se 1 Mos 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2 (två gånger med inledande preposition i 1 Mos 10:32; 25:13). Med den inledande Skapelseberättelsen i 1 Mos 1:1–2:3 blir det totalt tolv enheter i Första Mosebok som alla avgränsas av detta ord toledot. Det vanliga när ordet används är att det gäller en person, Adam (1 Mos 5:1), Noa (1 Mos 6:9) osv. Gemensamt är att huvudpersonen redan är introducerad, och det som följer är en detaljerad fortsättning av hans liv och hans barn. Här kommer alltså "himlarnas och jordens" fortsatta historia. Det är inte en andra skapelseberättelse utan en mer detaljerad beskrivning av skapelsen, och då speciellt hur människan skapades från jordens stoft. Versen har också en tydlig kiasm där frasen "himlar och jord" och "jord och himlar" är speglad för att rama in.] 4Detta är den fortsatta historien (berättelsen; genealogin/släkttavlan – hebr. toledot) om himlarna och jorden.

Vid skapandet (hebr. bara) av dem – när Herren Gud (Jahve Elohim) höll på att göra (insätta, färdigställa, organisera – hebr. asah) jorden och himlarna,
5men innan alla fältets växter (buskar; träd; vild vegetation – hebr. siach) ännu fanns på marken [det verkar finnas viss växtlighet], och ingen gröda (gröna örter) hade börjat växa på fältet, för Herren Gud (Jahve Elohim) hade ännu inte låtit det regna över (ovanifrån och ner på – hebr. al) jorden, och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla).
6
(1 Mos 2:6) Det högsta nu levande trädet i Redwoodskogen är 115 meter högt.

Det högsta nu levande trädet i Redwoodskogen är 115 meter högt.

Men underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (dimma steg upp från marken) och vattnade hela ytan (ansiktet) av marken (jordens mylla). [Det första hebreiska ordet ed används bara här och i Job 36:27 där det är dimma/moln. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter med källa/flöde. Det nämns inte att det regnar på jorden förrän i 1 Mos 7:12. Klimatet var alltså annorlunda än nu på jorden vilket kan förklara varför människorna levde längre och förekomsten av stora djur som dinosaurier. Kanske kan det liknas vid ett stort växthus. Den närmsta klimatzonen som har några av dessa karaktärsdrag i vår tid är Redwoodskogen i norra Kalifornien. De tusenåriga träden där är över 100 meter höga. Anledningen till det gynnsamma klimatet är den ihållande dimman från Stilla havet som kyler träden under sommaren och minskar avdunstningen. Under ett ånghölje finns inte heller något direkt solljus och inga regnbågar bildas. Det förklarar varför regnbågen kunde bli ett tecken som först sågs efter syndafloden, se 1 Mos 9:13.
    Det finns många likheter i introduktionen av Skapelseberättelsen (1 Mos 1:1–2) och inledningen till Edenberättelsen (vers 4–6). Först finns ett konstaterande vad gäller tid "i begynnelsen" (1 Mos 1:1) och "vid skapandet av dem" (vers 4b), alltså under den pågående processen. Sedan beskrivs situationen i något negativa termer "men jorden var öde och tom" (1 Mos 1:2a) och "men ännu var inte all vegetation där och det hade inte regnat" (vers 5). Sist kommer en positiv avslutning "Guds Ande hovrade över vattnen" (1 Mos 1:2b) och "ett flöde steg upp från jorden och vattnade den" (vers 6).]

Mannen skapas

7Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. jatsar) människan (hebr. adam) av stoft (material) från jorden (hebr. adamah) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh). [Det hebreiska ordet för människa adam, är snarlikt ordet för jordens mylla adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det är människans andliga sida som är lik Gud, se 1 Mos 1:27. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se 1 Mos 1:20, 21, 24, 30. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platon och Aristoteles antika skrifter.
    Guds skaparhand är synlig i skapelsen och människan. Jordens yta består till 70% av saltvatten. Samma proportioner återfinns hos människan. Ett nyfött barn består till 80% av vatten och en vuxen människa 60%, och det är också salt.
    Ordet för liv är chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Detta är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeende. Ordet består av bokstäverna chet, jod, jod och mem.]
8Herren Gud (Jahve Elohim) planterade en trädgård (fruktträdgård) i Eden [betyder behaglig, lustfylld], åt öster [öster om Jordanfloden – i Mesopotamien], och där satte han människan som han hade format (designat, skulpterat).

Edens trädgård

9Herren Gud (Jahve Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat växa upp ur marken, också livets träd [Upp 2:7; 22:2, 14, 19] mitt (centralt) i trädgården och kunskapens träd på gott (välsignelse, överflöd) och ont (misär, lidande). [Bland alla träd nämns speciellt två träd, kunskapens träd och livets träd. Kunskapens träd nämns bara här och i vers 17 där funktionen primärt verkar vara att ge Adam och Eva ett sätt att visa sin lydnad mot Gud. Livets träd däremot nämns här och 1 Mos 3:22, 24. I Ordspråksboken används det bildligt för något som ger liv (Ords 3:18; 11:30; 13:12; 15:4) medan referenserna i Uppenbarelseboken handlar om ett nyskapat Eden (Upp 2:7; 22:2, 14, 19). Mitt i behöver inte betyda exakt "mitten" rent fysiskt utan kan också ha betydelsen att Guds liv är det "centrala" i skapelsen.]
10En flod flödade från Eden för att vattna trädgården, sedan delade den sig i fyra grenar.
11Den första heter Pishon [betyder: tillväxt],
    det är den som flyter runt (meandrar, slingar sig omkring – hebr. savav) hela landet Havia, där det finns guld,
12och landets guld är gott (vackert, av hög kvalité). Där finns också bdelliumharts [antagligen en sorts vitaktig pärla] och onyxsten [ädelsten]. [Guld är den första metallen som nämns i Bibeln. Här även tillsammans med ordet för gott (hebr. tóv). Detta är det första som kallas "gott" sedan skapelsen (1 Mos 1:4, 10, 12, 18, 21, 25, 31). Genom alla tider har just guld ansetts vara den mest värdefulla metallen. Färgen på mannat, som troligtvis var vitaktigt, jämfördes med Bdelliumharts, se 4 Mos 11:7.]
13Den andra floden heter Gichon [betyder: bryta, välla fram],
    det är den som flyter runt (meandrar) hela landet Kush [Nubia; nuvarande Etiopien/Sudan].
14Den tredje floden heter Chideqel [betyder: snabb; det grekiska namnet är "Tigris"],
    det är den som har sitt lopp öster om Assyrien (Ashor).

Den fjärde floden är Eufrat [betyder: fruktsam, flöda över, ge i överflöd].
15Herren Gud (Jahve Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den. 16Herren Gud (Jahve Elohim) gav denna befallning [den första föreskriften] till mannen, och sa:
"Av alla träd ska du ätandes äta (fritt få äta), 17men ät inte av kunskapens träd på gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande), för den dag du äter av det ska du med all säkerhet döden dö (döende ska du dö)." [I vers 16 finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att "leva livet levande". I vers 17 finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd (vers 9) finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även 5 Mos 30:15, 19. I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det "att äta du ska äta" och "dö ska du dö". Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta, men även det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jfr Matt 6:11; Joh 4:32. Även döden har en andlig och fysisk aspekt. Den dagen då Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig, se Rom 8:20.]

Mannen är ensam

(1 Mos 2:18)

[Fram tills nu har allting varit gott eller mycket gott. För första gången är nu något "inte bra", och det är Adams brist på en kompanjon.] 18Herren Gud (Jahve Elohim) sa: "Det är inte gott [ändamålsenligt, optimalt, som sig bör] att mannen ska vara ensam, jag vill göra (hebr. asa) en hjälpare (hebr. ezer) anpassad för honom." [Sista frasen (hebr. ezer kenegdo) är ordagrant översatt "hjälpare enligt motsatt honom". Betydelsen av neged med prefixet k och suffixet o är någon som står framför och mitt emot honom, någon som är lik honom och jämställd med honom. Hebr. ezer har innebörden att komma till någons hjälp och att assistera. Det beskriver dock ingen hierarki, Gud själv kallas Israels hjälpare i Hos 13:9, se även 5 Mos 33:7. Här beskrivs ett partnerskap mellan en man och en kvinna. Samma fras återkommer i vers 20.] 19Från jord formade (skulpterade, designade – hebr. jatsar) Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglar [insekterna och alla djur som kan flyga] i himlen, och förde dem till Adam [egennamnet används här och i 1 Mos 3:17] för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn. 20Adam gav namn åt alla boskapsdjur, alla fåglarna (insekterna och alla djur som kan flyga) i luften, och alla [vilda] djur på fältet. Men för Adam fanns ingen hjälpare anpassad för honom.

Kvinnan skapas

21Herren Gud (Jahve Elohim) lät en tung sömn falla över Adam, och medan han sov tog han ett av hans revben (en av hans sidor – hebr. echad tsela) och fyllde platsen med kött. [Ordet tsela betyder sida och används om sidan av en byggnad eller struktur (2 Mos 26:11–12, 25, 35; 38:7; Hes 41:5, 6). Ofta är det något med plankor som är ihåligt. Enligt den grekiska filosofen Platon (428-348 f.Kr.), och även senare judisk tradition, sägs att människan skapades androgyn, och sedan delades upp i man och kvinna. Men det är inte vad denna vers lär. Det är även tydligt i 1 Mos 1:27 där det står: "Man och kvinna skapade han dem". Ordet sida här syftar på en ospecificerad del på mannens sida. Utifrån vers 23, där Adam säger "ben av mina ben" och "kött från mitt kött", så kan vi anta att det är ett revben, men inte bara benet utan också "kött", som åsyftas.] 22Och Herren Gud (Jahve Elohim) byggde upp (modellerade skickligt – hebr. bana) sidan (revbenet) som han tagit från mannen till en kvinna, och han förde henne till mannen. [Fyra olika hebreiska ord används kring skapandet av människan: asa (1 Mos 1:26), bara (1 Mos 1:27), jatsar (1 Mos 2:7, 19) och bana här. Både man och kvinna är Guds avbild, se 1 Mos 1:27.] 23Då sa mannen (hebr. ha-Adam):
"Denna (hon) – äntligen (till sist)!
Ben av mina ben,
    kött (kropp) från mitt kött (min kropp).
Hon (denna) ska kallas kvinna (hebr. ishah) [det hebreiska ordet för man/make är ish],
    för av man (hebr. ish) är hon (denna) tagen."
[För första gången beskrivs vad en människa säger i Bibeln, och det är ett utrop i glädje över gemenskapen mellan en man och en kvinna! Det hebreiska ordet för man/make beskriver med sin maskulina form en individ av mankön, medan ishah beskriver en individ av honkön och då också kan avse en hustru. Själva ordet ish avser en individ.]

24
(1 Mos 2:24)

Därför ska en man lämna sin far och mor ["lösa upp" sitt känslomässiga (och även ekonomiska) beroende till dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött [en förenad kropp – en ny familjeenhet]. [Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se Matt 19:4–5. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. azab) och att hålla fast (hebr. dabaq) är termer som ofta används vid förbund, se 5 Mos 28:20; Hos 4:10. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop.
    I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]

Syndafallet – från oskyldigt oskylda till skamligt blottade

25De var båda oskylda (hebr. arom), men skämdes (blygdes) inte inför varandra. [Det hebreiska ordet för naken är arummim. Det är nära besläktat med ordet "listig" (hebr. arum) som beskriver ormens natur i nästa vers, se 1 Mos 3:1. Ordvalet binder samman detta stycke med det följande.]
31Ormen var listigare (ordagrant "naknare", se 1 Mos 2:25) än alla markens djur som Herren Gud (Jahve Elohim) hade gjort (hebr. asa). Han [Satan genom ormen, se Upp 20:2] sa till kvinnan: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träden i trädgården?"
     2Kvinnan sa till ormen: "Vi får äta frukterna från träden i trädgården, 3men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud (Elohim) sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni." [Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd utom ett träd, se 1 Mos 2:16–17. Eva lägger till att de inte ens får röra trädet. Den död som talas om här är en andlig död – kontakten med Gud bryts. Denna andliga död får även konsekvenser för den fysiska kroppen som blir dödlig. I 1 Mos 2:17 står det ordagrant "döende ska du dö" vilket indikerar att om de äter av den förbjudna frukten påbörjas döden som är en process.] 4Då sa ormen till kvinnan: "Inte ska ni dö, 5för Gud vet (hebr. jada) att den dagen ni äter av den öppnas era ögon, och ni blir som Gud (gudomliga varelser) som förstår (hebr. jada) skillnaden mellan gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande)." 6När kvinnan såg att trädet [hade frukt som] var gott (väl lämpat för) att äta och det var behagligt (attraktivt, en lust) för ögonen, och att det var ett begärligt (önskvärt, lockande) träd eftersom man skulle få förstånd (insikt), tog hon av dess frukt och åt. Hon gav också till sin man [som var alldeles intill] och han åt också. [I denna vers finns fyra verb: såg, tog, åt och gav. Synintrycken (såg ut att vara gott och den yttre attraktionen) tillsammans med de inre känslorna (löftet om att ge högre förstånd) ledde till ett ödesdigert beslut, se Jak 1:15; 1 Joh 2:16. Sökandet av vishet utan Gud har också att göra med stolthet, se Ords 11:2. Ordet för begärligt är samma som används i förbudet mot begär, se 2 Mos 20:17.] 7Då öppnades båda deras ögon, och de förstod (insåg – hebr. jada) att de var nakna.

Syndens konsekvenser – och nåd

de band ihop (flätade, sydde) löv (grenar) från fikonträd som gördlar [för att täcka livet]. [Människans försök att i egen kraft täcka sin egen nakenhet räcker inte i längden, löven vissnar, så Gud ger dem kläder att bära, se vers 21.]
8De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i trädgården.
     9Herren Gud (Jahve Elohim) kallade på Adam (människan) och sa till honom: "Var är du?" [Gud som är allvetande, vet mycket väl var människan gömmer sig. I denna berättelse blir det tydligt att Gud söker en relation och dialog med människan.]
     10Han svarade: "Jag hörde din röst (vinden; hörde ljudet när du rörde dig) i trädgården, men jag blev rädd eftersom jag var naken, så jag gömde mig."
     11Då sa han: "Vem har berättat (upplyst er om) att ni är nakna? [Ordet naken har samma hebreiska rot som ordet för listig, se 1 Mos 3:1.] Åt ni från trädet som jag förbjöd er att äta från?" [1 Mos 2:16–17]
     12Mannen svarade: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig [frukt] från trädet, och jag åt."
     13Då sa Herren Gud (Jahve Elohim) till kvinnan: "Vad är det du har gjort?"
    Kvinnan svarade: "Ormen lurade (bedrog, förledde) mig, och jag åt." [Namnet Adam betyder människa och Eva betyder liv. Översätter man betydelsen av namnen blir Guds fråga i vers 9: "Människa, var är du?" och människornas sammanfattade svar i de följande verserna: "Livet bedrog mig".]
14Herren Gud (Jahve Elohim) sa till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta stoft [det som finns på marken] så länge du lever. 15Jag ska sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma (säd, barn, släkte – hebr. zera) och hennes avkomma (säd, barn, släkte), han [Jesus] ska attackera (trampa, krossa) ditt huvud och du ska [ligga på lur och] attackera hans häl [orsaka Jesu lidande]." [Innan Gud fortsätter med domen till Adam och Eva ger Gud hopp om att ondskan ska krossas. Att det står kvinnans säd, och inte mannens säd, antyder också Jesu jungfrufödsel. Denna vers brukar kallas protoevangelium. Detta är en sammansättning av två grekiska ord, protos som betyder "först" och evangelion som betyder "goda nyheter" eller "evangelium". Se även Upp 12:5 där det motsvarande grekiska ordet för hebreiska zera används.]
16Han sa till kvinnan: "Jag ska öka din (fysiska och emotionella) möda när du är havande, i smärta ska du föda dina barn. Och till din man är din åtrå (längtan; den du sträcker dig efter), men han ska råda över dig." [Det hebreiska ordet för åtrå/längtan teshoqa används bara tre gånger i GT, se 1 Mos 4:7 och Höga V 7:10. Ordet betyder "att sträcka sig efter något", och kan dels ha sexuell art, vilket är betydelsen i Höga Visan, medan ordets mer generella och sensuella innebörd finns i 1 Mos 4:7.]
17Och till Adam sa han: "Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever. 18Törne och tistel ska den producera åt dig, och du ska äta markens plantor (säd). 19Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden (hebr. adamah), för från den var du tagen. Du är stoft, och till stoft ska du åter gå."
20Adam kallade sin hustru Eva [betyder livskälla, den som lever] för hon var moder till allt levande. 21Och Herren Gud (Jahve Elohim) gjorde kläder (tunikor, heltäckande kläder, långa kappor) av skinn åt Adam och hans hustru (hebr. ishah) och klädde dem. [1 Mos 3:7] [Det är oklart exakt hur kläderna såg ut, men ordet "kläder" beskriver något som är heltäckande. Samma ord används nästa gång i 1 Mos 37:3 om Josefs speciella "fotsida dräkt" som han fick av sin far Jakob. Denna klädnad av skinn som Gud ger Adam och Eva, där ett djur blivit offrat, ger också en föraning om offertanken där djur kommer att täcka människors synd och skuld. Det pekar också fram på Jesu offer som fullständigt täcker människans synd.]

Paret måste lämna Edens trädgård

22Herren Gud (Jahve Elohim) sa: "Betänk (hebr. hen), människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet ..." [Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.] 23Så Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden från vilken hon var tagen. 24När han drev ut människan, satte han keruberna [änglar] och det flammande svärdet [ett svärd som rörde sig från sida till sida] på den östra sidan om Edens trädgård för att vakta vägen (hebr. derech) till livets träd. [Här är första gången ordet derech används. Det beskriver en fysisk väg/vandringsväg, men används även som en metafor om den personliga vägen genom livet, inklusive alla livsval och sätt vi gör saker på. Här "stänger" Gud vägen till livets träd. Det är intressant att Jesus kallar sig "vägen och sanningen och livet" (Joh 14:6). Han är den som öppnar upp vägen tillbaka till Gud. De första kristna kallades också "vägen", se Apg 9:2.]

Historien om Kain och Abel

Inledning – Kain och Abel föds

[Detta kapitel består av sju sektioner i ett kiastiskt mönster. Centralt beskrivs Kains mord på sin bror Abel, se vers 8. Totalt används tretton födelseformler (kände, födde, gav upphov, blev far, osv), se vers 1, 2, 17, 18a, 18b, 18c, 18d, 20, 21, 22a, 22b, 25 och 26. Hebreiskan är varierad och tio olika sätt används för att beskriva dessa födslar/relationer. Ordet jada beskriver att känna till något väl, ha en intim kunskap och att ha sexuellt umgänge. I första förekomsten när Adams och Evas äktenskapligt samliv beskrivs används formen qatal som ofta översätts som perfekt. Sexualiteten är en gåva från Herren som fanns även innan syndafallet.] 41Men mannen hade känt (haft sexuellt umgänge med – hebr. jada) Eva, sin hustru. Och hon blev gravid och födde Kain (hebr. Qajin) [betyder: ´jag har förvärvat´]. Då sa hon: "Jag har förvärvat (fått – hebr. qanah) en man med Herrens hjälp." [Verbet harah betyder att bli eller vara gravid. Även om ordet är en egen rot finns en koppling till substantivet har som betyder berg. Den uppenbara är att den gravida magen ser ut som ett berg. Dock finns även en annan koppling till orden. I hebreiska tankevärlden är ett berg inte något som är högt, ett berg är mycket av något som samlats. Ett berg synonymt med en stor grupp människor (Jer 51:25), eller till och med gudar (Jes 14:13). Denna tanke finns även med i att bli med barn, det blir en ny grupp människor.]
2Och hon fortsatte genom att föda hans bror Abel (hebr. Hevel – betyder vindpust/meningslöshet). Abel blev fåraherde medan Kain blev en jordbrukare [som levde under förbannelsen 1 Mos 3:17–18]. [Förutom Kain, Abel och deras tredje son Set, fick de många söner och döttrar, se 1 Mos 5:3–4. Hebreiska namnet "Kain" låter nästan likadant som hebreiska qanah, som betyder köpa, få och skapa. Här är ett exempel på ordlek då båda dessa ord används i vers 1. Abel betyder andetag, dimma, rök – dvs. något kort och flyktigt. Förutom den bokstavliga betydelsen finns även meningslöshet, fåfängligt och tomhet i ordet, se Pred 1:2. Kanske Eva var missmodig efter första sonen som inte visade sig vara löftet i 1 Mos 3:15.]

Bröderna offrar, Kains vrede tänds

3Då tiden var inne. [Ordagrant "vid dagarnas slut" eller "en tidsperiods slut", kan syfta på skördetiden eller årets slut.]
Då bar Kain fram ett offer till Herren av markens frukt.

4Abel bar också fram den förstfödda av sin hjord, den bästa delen (de feta delarna).
Herren såg med välvilja till (respekterade, tog emot) Abel och hans offer,
5men inte till Kain och hans offer. Då blev Kain väldigt arg, och han sänkte blicken (hans yttre uttryck föll, han blev deprimerad). [Anledningen till att Gud inte tog emot Kains offer var att det inte skedde i tro, se Heb 11:4. Abel offrade det bästa han hade, medan det verkar som om Kain inte gjorde det. Kains hjärta och motiv var inte rätt. I Jes 1:10–20 är det uppenbart att Gud hatar religiöst hyckleri. På ett symboliskt och profetiskt plan talar Abels blodsoffer också om att bara Jesu blod kan rena från synd.]

Herren varnar Kain

6Herren (Jahve) sa till Kain [resonerar i kärlek med honom, vill få honom att ändra sitt hjärta]: "Varför är du så arg, och varför sänker du blicken? 7Är det inte så att om du gör det som är gott (behagar Gud), då kan du lyfta din blick? Men om du inte gör det som är rätt, då lurar (väntar, ligger) synden vid dörren [som ett vilddjur]. Den åtrår (längtar, sträcker sig efter att) dominera dig, men du måste råda (regera) över den."

Mordet

[Detta är den centrala versen i detta kapitel.] 8Kain sa till sin bror Abel: "Kom med ut på fälten." När de väl var ute på fältet attackerade han sin bror Abel och dräpte (slaktade – hebr. harag) honom.

Mordets konsekvenser – och nåd

9Då sa Herren (Jahve) till Kain: "Var är din bror Abel?"
    Han svarade: "Jag vet inte! Är jag min brors beskyddare (ska jag ta hand om honom)?"

     10Då sa Herren (Jahve): "Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. 11Du är nu fördömd (förbannad) från marken, som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod från din hand. 12När du försöker bruka marken ska den inte längre ge goda skördar. Du ska bli ostadig (instabil) och ständigt vandra från plats till plats på jorden."
     13Då sa Kain till Herren (Jahve): "Min skuld (missgärning; straff på grund av synd – hebr. avon) är större än vad jag kan bära (lyfta upp – hebr. nasa). 14Betänk (hebr. hen), eftersom du idag har fördrivit mig från jordens ansikte och jag måste vara dold från ditt ansikte (din närvaro), kommer jag att vara en rastlös vandrare på jorden, vem som helst som finner mig ska dräpa mig."
     15Men Herren (Jahve) sa till honom: "Om det inträffar att någon dräper (avrättar) Kain ska han bli hämnad sju gånger."

Ja, Herren (Jahve) satte ett tecken (märke) på Kain så att den som fann honom inte skulle slå ner honom. [Tecknet kan också vara ett löfte, se Jos 2:12.]

Kains släktlista

[Nu följer en släktlista för Kain i sju led.] 16Därefter lämnade Kain Herrens (Jahves) ansikte (närvaro) och bodde i vandrarnas land (i exil), öster om Eden. [Här används feminina formen för öster (hebr. kedem). Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Detta är en plats där Kain har möjlighet att tänka över sitt liv och göra upp med sig själv kring det som inträffat. Detta ord erbjuder också en möjlighet till en ny start.] 17Och Kain kände sin hustru [hade sexuellt umgänge med henne] och hon blev havande och födde Henok (hebr. Chanoch) [betyder: invigd/tillägnad]. Han byggde en stad och uppkallade staden efter sin sons Henoks namn. [En skandinavisk form av namnet är Enok och den engelska stavningen är Enoch, se även 1 Mos 5:18; 25:4; 46:9]

18Till Henok föddes Irad [enligt sumeriska traditionen är Eridu den första staden],
    och Irad fick Mechojael,
    och Mechojael fick Metoshael,
    och Metoshael fick Lemech [sjätte generationen efter Adam och Eva; den förste polygamisten]. [Det finns två Lemech i den tidiga bibelhistorien. Den förste Lemech, som nämns här, är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lemech var den första polygamisten och han skröt över att dödat en människa. Han är den sjätte generationen från Adam och Eva. Den andre Lemech är Noas far som var en rättfärdig man, se 1 Mos 5:25–28.]
19Lemech tog sig två hustrur, den ena hette Ada och den andra hette Tsilla. [Namnet Ada härrör troligtvis från adi som betyder ornament och Tsilla med hebreiska sel (skugga), sil (plinga/ljuda) eller silsul (cymbal). Kanske förknippades de båda med skönhet och sång, se Höga V 2:14.]

20Ada födde Javal, han blev far (stamfader) till dem som bor i tält och har boskap. 21Hans brors namn var Joval [betyder: "ström/fors"; snarlikt ordet för vädurshorn och shofar (hebr. jovel)], han blev far (stamfader) till alla som hanterar (spelar) kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) [en mindre harpa] och flöjter.
22Också Tsilla födde Toval-Kain, som smidde (hamrade, slipade, vässade – hebr. latas) [arbetade som smed och gjorde] alla slags verktyg av brons och järn. [Här saknas "far till", vilket visar att han var en av flera som arbetade med metaller. Han var en smed och tillverkade jordbruksredskap men även vapen. Hans namn, som har med brodermördaren Kains namn, tillsammans med släktskapet med Lemech, antyder att hans hantverk kunde bli använt också till ondska.] Och Toval-Kains syster var Naama [betyder: "tilltalande/vacker"]. [Lemechs tre söner Javal, Joval och Toval-Kain är snarlika Abel (hebr. Hevel), men som förfader för de som bor i tält och har boskap är det Javal som speciellt är likt hans namn och bär vidare Abels profession som fåraherde, se vers 2.] 23Lemech sa till sina båda hustrur Ada och Tsilla:
"Hör min röst ni Lemechs hustrur,
    lyssna noga på mitt löftesord (ord, löfte/hot – hebr. imrah),
för jag har dräpt en man som skadat mig
    och en ung man för att han gav mig blåmärken.
24Om Kain ska bli hämnad sjufalt [vers 15],
    ska Lemech sannerligen [bli hämnad] sjuttio-sju-falt (ordagrant: sjuttio och sju)." [Det är detta påstående Jesus anknyter till i Matt 18:22 när han talar om förlåtelse. En Jesu följare ska alltså vara lika benägen att förlåta som Lemech var att hämnas. På samma sätt som Lemech ville att straffet skulle överstiga brottet, ska förlåtelsen vida överstiga brottet.]

Avslutning – en ny son istället för Abel

25Adam kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) igen [1 Mos 4:1] och hon födde en son och kallade honom Set (hebr. Shet) [betyder: kompensation/ersättning], eftersom Gud har utsett (hebr. shat) en annan säd till mig istället för Abel som Kain dräpte.
26Åt Set (hebr. Shet) föddes också en son, och han kallade honom Enosh. På den tiden började man åkalla Herrens (Jahves) namn. [Antalet namn som nämns i detta kapitel från Adam och Eva till Naama är 14 (2 x 7). Kains namn nämns 14 gånger, ordet broder (hebr. ach) nämns 7 ggr, Shem (som betyder namn) nämns 7 ggr. I var och en av de första toledotenheterna förekommer Guds namn 35 gånger. Totalt förekommer alltså Guds namn 70 ggr i kapitel 1-4. Följande tre benämningar används: Elohim 40 gånger, Jahve Elohim 20 gånger och Jahve 10 gånger. Den sjuttionde gången Guds namn nämns är: Då började man åkalla Herrens (Jahves) namn.]

Adams (människans) fortsatta historia

De första sex generationerna

[Här kommer en ny "toledot-enhet" som formar den tredje litterär enheten (av tolv) i Första Mosebok, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Här beskrivs Adams, den första generationens, fortsatta historia. I varje led nämns nu sex gånger en sista liten fras "sedan dog han", se vers 5, 8, 11, 14, 17, 20. Det blir en påminnelse om att döden regerar, se Rom 5:14. Den sjunde generationen har inte den frasen. Henok dog inte, istället hämtade Herren honom, se vers 24. Sedan nämns samma fras igen i vers 27 och 31.] 51Detta är boken (skriften; den skrivna redogörelsen) om Adams (mänsklighetens) fortsatta historia (genealogi/släkttavla – hebr. toledot).

På den dag Gud (Elohim) skapade människan (hebr. adam), gjorde han henne lik Gud (ordagrant: honom i Elohims likhet).
2Till man och kvinna skapade han dem och välsignade dem och gav dem namnet "människor" (hebr. adam, se 1 Mos 1:27–28) på den dag de skapades.

Andra generationen föds – Set

3När Adam hade levt 130 år fick han en son som var honom lik (hebr. demot), som hans egen avbild (hebr. tselem), och gav honom namnet Set [hebr. Shet – Ersättaren, se 1 Mos 4:25]. 4Sedan levde Adam ytterligare 800 år, fick söner och döttrar. 5Alla hans levnadsdagar blev 930 år,
    sedan dog han.

Tredje generationen föds – Enosh

6Set levde 105 år innan han fick Enosh, 7och Set levde 807 år efter att han fått Enosh och fick söner och döttrar. 8Sets alla dagar (hela hans livslängd) blev 912 år,
    sedan dog han.

Fjärde generationen föds – Kenan

9Enosh levde 90 år innan han fick Kenan, 10och Enosh levde 815 år efter att han fått Kenan och fick söner och döttrar. 11Enoshs alla dagar (hela hans livslängd) var 905 år,
    sedan dog han.

Femte generationen föds – Mahalalel

12Kenan levde 70 år innan han fick Mahalalel, 13och Kenan levde 840 år efter att han fått Mahalalel och fick söner och döttrar. 14Kenans alla dagar (hela hans livslängd) var 910 år [10 år + 900 år],
    sedan dog han.

Sjätte generationen föds – Jered

15Mahalalel levde 65 år innan han fick Jared, 16och Mahalalel levde 830 år efter att han fått Jared och fick söner och döttrar. 17Mahalalels alla dagar (hela hans livslängd) var 895 år,
    sedan dog han.

Sjunde generationen föds – Henok

18Jared levde 162 år innan han fick Henok (hebr. Chanoch), 19och Jared levde 800 år efter att han fått Henok (Chanoch) och fick söner och döttrar. 20Jareds alla dagar (hela hans livslängd) var 962 år,
    sedan dog han.

Sjunde generationen – vandrar med Gud

Åttonde generationen föds – Metoshelach

21Henok (hebr. Chanoch) [betyder: tillägnad/invigd] levde 65 år innan han fick Metoshelach (Metusalem). 22Henok vandrade i gemenskap (armkrok) med den sanne Guden [hebr. ha-Elohim; Elohim i bestämd form] i 300 år efter Metoshelachs födsel, och han fick fler söner och döttrar. [I det sjunde ledet bryts mönstret i hur personernas liv beskrivs. Istället för att säga att Chanoch (Henok) "levde", beskrivs hur han "vandrade med Gud". Verbformen hitpael är reflexiv och skulle kunna översättas "Chanoch, han själv, vandrade med Gud". Det var ett eget beslut från Chanochs sida att vilja ha gemenskap med Gud. I detta stycke används också den bestämda formen ha-Elohim som ordagrant är "Guden". Eftersom ordet elohim kan användas generellt om gudar så ger den bestämda artikeln betydelsen en betoning på den ende sanne Guden.] 23Henoks alla dagar (hela hans livslängd) var 365 år. [Här kommer inte frasen "sedan dog han".]
24Sedan Henok så hade vandrat med den sanne Guden (hebr. ha-Elohim) fann man honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. [Heb 11:5]

Metoshelach – Bibelns äldsta person

Nionde generationen föds – Lemech

25
(1 Mos 5:25) Metoshelach blev 969 år, den högsta åldern på någon i Bibeln. Han är Noas farfar och det år han dör kommer floden över jorden.

Metoshelach blev 969 år, den högsta åldern på någon i Bibeln. Han är Noas farfar och det år han dör kommer floden över jorden.

Metoshelach (Metusalem) [betyder "spjutets man"] levde 187 år innan han fick Lemech, 26och Metoshelach levde 782 år efter att han fått Lemech och fick söner och döttrar. 27Metoshelachs alla dagar (hela hans livslängd) var 969 år,
    sedan dog han. [Hans ålder är den högsta som finns angiven i Bibeln. Han var med och såg hur arken byggdes och dog samma år som floden kom. Det vet vi eftersom Noa var 600 år då floden kom, se 1 Mos 7:11. Metoshelach fick Lemech då han var 187 år. Ytterligare 182 år senare föddes Noa, se 1 Mos 5:25–29. Summan av 187 + 182 + 600 är 969.]

Noa – tionde generationen

[Det finns två Lemech i den tidiga bibelhistorien. Den förste Lemech är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lemech var den första polygamisten och han skröt över att ha dödat en människa, se 1 Mos 4:19–24. Han var den sjätte generationen från Adam och Eva. Den andre Lemech var Noas far. Hans ålder blev exakt 777 år vilket indikerar att han var en rättfärdig man. Han är den åttonde generationen från Adam och Eva och en ättling till Set. Han träffade säkert Adam som dog då Lemech var omkring femtio år gammal. Det är mycket troligt att Lemech såg sin sons Noas ark, även om han dog fem år innan floden kom.] 28Lemech [betyder "kraftfull"] levde 182 år innan han fick en son. [Här bryts mönstret, istället för att direkt ange namnet beskrivs namngivningen mer detaljerat.] 29Han gav honom namnet Noa (hebr. Noach), och sa:
"Denne ska lätta (hebr. nacham) oss från vårt arbete, ja, från våra händers möda (slitsamma smärta – hebr. itsavon) med den mark [när vi brukar jorden] som Herren (Jahve) har förbannat." [Det hebreiska namnet Noa förknippas både med hebreiska verbet noach (vila), och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot som beskriver att andas ut, vila och att ligga ned.]
30Sedan Lemech hade fått Noa levde han 595 år och fick [andra] söner och döttrar. 31Lemechs alla dagar (hela hans livslängd) var 777 år,
    sedan dog han.
32Och var – Noas ålder – 500 år.
Noa blev far till Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet. [För första gången förekommer hebr. ben framför åldersangivelsen. Frasen blir ordagrant: 'Noach, en son av 500 år', se även 1 Mos 7:6; 11:10; 1 Sam 13:1. Noas namn upprepas också här, vilket är unikt, i tidigare generationer används "han". Strukturen i denna vers är annorlunda, men återfinns i slutet på Noas berättelse, se 1 Mos 9:28–29.]

Avslutning

[Nu avslutas berättelsen om mäniskan. Det finns även återkoppling till skapelseberättelsen. Samtidigt finns anknytning till floden.] 61När människosläktet började föröka sig på jorden och döttrar föddes åt dem, 2såg Guds söner att människornas döttrar var vackra. De tog sig hustrur som det behagade dem. [Vilka var "Guds söner"? Frasen används bara här i 1 Mos 6:2, 4 och i Job 1:6; 2:1; 38:7. I Jobs bok refererar det till änglaliknande varelser. Kontrasten till människosläktet talar för denna tolkning. I så fall tog dessa fallna änglar mänsklig gestalt eller besatte människor och fick barn som kallades jättar, se vers 4. En annan syn är att "Guds söner" är Sets ättlingar medan "människors döttrar" var Kains ättlingar. Se även Jesu undervisning om änglar i Matt 22:30.] 3
(1 Mos 6:3) De senaste uppskattningarna visar att människokroppen består av ungefär 37 biljoner celler (talet 37 följt av tolv nollor).

De senaste uppskattningarna visar att människokroppen består av ungefär 37 biljoner celler (talet 37 följt av tolv nollor).

Då sa Herren (Jahve): "Min Ande [min livgivande ande, se 1 Mos 2:7] ska inte bli kvar i [vara ansvarig för] människorna för alltid. De är kött och deras tid ska vara 120 år."

Människans livslängd är 120 år
På 1800-talet började forskare upptäcka och beskriva celldelning i växter och djur. Länge trodde man att cellerna kunde dela sig i all oändlighet, dock upptäckte den amerikanske mikrobiologen Leonard Hayflick på 1960-talet att mänskliga celler slutade dela sig efter 40-60 delningar. Denna gräns kom att kallas Hayflicks begränsning. Vetenskapliga beräkningar ger alltså en biologisk maximal livslängd för människan på just 120 år plus minus några år! Mose skriver i Ps 90:10 att medellivslängden för en människa är 70-80 år, se även Jes 38:5 där 15 år läggs till Hiskias liv.

4Nefilimerna (jättarna, ordagrant "de fallna", eller "de som orsakar andra att falla på jorden") fanns på jorden på den tiden – och även senare – när Guds söner hade sexuella relationer med människornas döttrar och dessa födde barn åt dem. Dessa var urtidens väldiga män (krigare, hjältar – hebr. gibborim), och deras rykte var stort.
5Men Herren (Jahve) såg att människornas ondska hade blivit stor på jorden. Deras hjärtans alla tankar och avsikter var alltid och alltigenom onda. 6Då ångrade (sorg-tröstade – hebr. nacham) Herren (Jahve) verkligen att han gjort människorna på jorden, ja han var sårad (det smärtade) [rakt] in i hans hjärta. [Ordet för att "ångra" (hebr. nacham) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen "inser att det var fel". Ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även Nah 3:7; Ps 23:4; 71:21. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning! I denna vers förekommer tre verb (nacham, asah och itsavon/asav) som på hebreiska återklingar det som Lemech uttalade över Noa i 1 Mos 5:29. De förekommer också i exakt samma ordning. Det enda som skiljer är grammatiken, vilket gör att betydelsen ändras.] 7Herren sa: "Jag ska förgöra (utrota) människorna som jag har skapat från jordens yta – inte bara människan utan boskapsdjur, kräldjur och himlens fåglar – jag känner sorg (ångrar – hebr. nacham) att jag har gjort dem." 8Men Noa (hebr. Noach) hade funnit nåd (oförtjänt kärlek; favör – chen) inför Herrens (Jahves) ögon. [Här finns det hebreiska ordet chen första gången. Betydelsen är nåd, oförtjänt kärlek och favör. Ordet förekommer även i formerna chanan och chanon. Ordet chanan betyder samma sak med tillägget extraordinär vänlighet, medan chanon i huvudsak betyder nåd och favör. Chanon återfinns bara 13 gånger i GT medan chen och chanan finns 67 respektive 72 gånger. Förutom nåd är den särskilda betoningen på dessa ord att det handlar om den oförtjänta kärleken. Ingen handling kan på något sätt göra oss värdiga att få denna typ av nåd. I denna vers finns också namnet Noa (hebr. Noach), samma två bokstäver som nåd, fast spegelvänt.]

Noas fortsatta historia (6:9-9:29)

Introduktion

Noa

[Här kommer en ny "toledot-enhet" (den fjärde i Första Mosebok). Det hebreiska ordet toledot används elva gånger i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Användingen av siffor och tal är spciellt och binder ihop denna enhet. Ordet "jorden" används 40 gånger. Talet sju och multipler av sju är också vanligt. Herren (Jahve) nämns sju gånger. Gud (Elohim) näms 14 ggr (7 x 2). Gud talar sju gånger till Noa, det finns sju "göra" i samband med instruktionerna. Verbet fördärva (som återfinns i början och i slutet) används sju gånger. I avslutningen används ordet "förbund" sju gånger. Talet sju används vid sju tillfällen (två gånger dubbleras det så det står "sju-sju"; totalt används ordet 9 gånger). Vatten nämns 21 gånger (3 x 7) och kött nämns 14 gånger (2 x 7).] 9Detta är Noas (hebr. Noachs) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot). Noa var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Noa vandrade [i ständig gemenskap] med Gud (Elohim). [Här är första gången ordet rättfärdig (hebr. tsadik) används. Ett närbesläktat ord från samma rot är tsedaka som ofta översätts med en frivillig gåva till fattiga och behövande. Bibeln nämner särskilt änkor, föräldralösa/faderlösa barn och främlingen inom dina portar. Att ge tsedaka är något som i princip alla religiösa judar gör i någon form. Rättfärdighet och att vara rättfärdig eller leva ett rättfärdigt liv hör alltså intimt ihop med att se till att de behövande i min närhet, genom mina frivilliga gåvor, har det de behöver.] 10Noa blev far till tre söner:
    Shem (Sem),
    Cham (Ham) och
    Jafet.

Jorden är fördärvad

11Men jorden blev mer och mer fördärvad inför Gud (Elohim) och full av laglöshet (våld, terror – hebr. chamas). 12Gud (Elohim) såg på jorden, och se, den var fördärvad, eftersom alla människor levde i fördärv på jorden. 13Då sa Gud (Elohim) till Noa:

"Jag har beslutat att göra slut på allt levande [ordagrant 'slutet på allt kött är här'], för på grund av dem är jorden fylld av laglöshet (våld, terror – hebr. chamas). Betänk (hebr. hen), nu ska jag förgöra [döma] dem med jorden.

Guds instruktioner till Noa

14
(1 Mos 6:14) I Dordrecht i Nederländerna har Johan Huibers byggt en fullskalig modell av Noas Ark.

I Dordrecht i Nederländerna har Johan Huibers byggt en fullskalig modell av Noas Ark.

Bygg en ark av goferträ. [Allmänt antas detta vara trä från den äkta cypressen, vanligt förekommande som båtvirke kring Medelhavet, men det kan också syfta på bearbetningen av träet, t.ex. att det ska vara hyvlat eller laminerat.] Inred arken med olika kammrar (nästen, boningar – hebr. qen), och täck (bestryk) den med täckning (jordbeck) inuti och utanpå. [Verbet täck och substantivet täckning har samma hebreiska rot som också betyder försoning och att försona. Det används om offerblodet i 3 Mos 17:11. Arken är en fin skuggbild av Jesus. Den blev tätad så att syndaflodens vatten inte trängde in på samma sätt som Jesu blod 'tätar' från domen mot synden.] 15Så ska du bygga den:
    300 alnar [156 meter] lång,
    50 alnar [26 meter] bred och
    30 alnar [15,6 meter] hög.
16Gör ett tak (hebr. tsohar) till båten och lämna ett utrymme på
    en aln [0,52 meter] mellan taket och sidorna [som en öppning för ljus].
Sätt en dörr till arken på ena sidan.
Inred arken så den får
    en undervåning,
    en mellanvåning
    och en övervåning. [Ett ovanligt ord för tak används här, det liknar 'mitt på dagen', och kan beskriva ett välvt tak som skyddar från regn och sol. En del översätter med 'fönster', men det är ett annat ord i 1 Mos 8:6. Inte heller används det vanliga ordet för ett 'platt' tak.]

Kort eller lång aln?
Ordet för aln (hebr. ammah) härstammar från ordet för mor (hebr. imma). Man skulle kunna översätta 'modern till alla mått', vilket är ett lämpligt namn för ett av de äldsta måtten. Som det brukar vara med antika mått utgår de från kroppen. En aln motsvarar längden på en mans underarm – avståndet mellan armbågen och långfingret. Enheten användes redan tidigt i historien hos sumererna i Mesopotamien och sedan i Egypten och Israel. Det användes i Romarriket och fanns i Sverige på medeltiden fram till slutet på 1800-talet då det metriska systemet infördes efter franska revolutionen. I de antika kulturerna finns alnen i två varianter:

   • en vanlig kort aln (44-45 cm)
   • en kunglig lång aln (50-52 cm)

Det äldsta arkeologiska fyndet av en aln är en måttstock från staden Nippur i Sumer (nuvarande Irak). Den dateras till 2650 f.Kr. och mäter 51,85 cm. Detta mått motsvarar den längre kungliga alnen som också användes för pyramiderna i Egypten. Forskare kommer fram till olika resultat, men troligast är ändå att alnen som Noa använder sig av är det längre äldre måttet av alnen. Den fullskaliga modellen av Noas ark i Kentucky i USA som blev klar 2016 använder detta längre mått (51,8 cm), medan holländaren Huibers modell från 2012 använder det kortare (44,45 cm). Arkens dimensioner med den kortare alnen är 133 x 22 x 13 meter.

17
(1 Mos 6:17) Modell av Noa och en av hans söner som bygger på arken.

Modell av Noa och en av hans söner som bygger på arken.

Jag ska låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlarna. Allt på jorden ska dö, 18men jag ska bekräfta mitt förbund med dig. Du ska gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur. 19Du ska ta med dig ett par av alla levande varelser, hane och hona, för att de ska överleva tillsammans med dig. 20Fåglar (flygande djur – hebr. of) av sina slag, boskapsdjur och markens kräldjur ska ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva. 21Du måste också lägga upp ett förråd av all slags mat som man äter. Det ska bli mat för dig och för dem."
22Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra, ja han gjorde allt detta. [Upprepningen betonar Noas lydnad.]

Befallningen att gå in i arken

(1 Mos 7:1) Liten modell av Noas ark i en monter på Skapelsemuseet i Cincinnati.

Liten modell av Noas ark i en monter på Skapelsemuseet i Cincinnati.

[De 120 åren av nåd var över (1 Mos 6:3), det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka. Eftersom Noa är 600 år när floden kommer (1 Mos 7:6), var han 480 år när Gud sätter gränsen på 120 år. Detta sker alltså 20 år innan han får sin första son (som han får vid 500 års ålder, se 1 Mos 5:32). I tilltalet att bygga arken ges till Noa nämns hans tre söner och deras sonhustrur (1 Mos 6:14, 18). Detta gör att Noa är omkring 510-550 år och det tar 50-90 år att bygga arken.] 71Herren (Jahve) sa till Noa (hebr. Noach): "Gå till arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation). 2Av alla rena fyrfotadjur [boskapsdjuren] ska du ta med dig sju par (ordagrant: sju sju), hane och hona [som sedan kan offras, se 1 Mos 8:20], men av sådana fyrfotadjur som inte är rena ett par, hane och hona, 3också av himlens fåglar sju par, hane och hona, för att en avkomma ska leva vidare över hela jorden.

7 dagars väntan

4Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna allt som finns till från jordens yta, allt som jag har gjort."[Gud ger senare sitt folk instruktioner om vilka djur som är rena och orena, se 3 Mos 11; 5 Mos 14. Vissa djur är rituellt rena till offer och också lämpliga till mat, dessa tar Noa med sig sju par av för att klara sig det dryga år som de befinner sig i arken, jfr 1 Mos 7:11; 8:14.] 5Och Noa gjorde allt som Gud hade befallt honom att göra. 6Och Noa var 600 år när floden skulle översvämmade jorden. 7Noa gick in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur, undan flodens vatten. [Totalt var de åtta personer, se 1 Pet 3:20.] 8Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte är rena, av fåglarna och av allt det som krälar på marken 9kom ett par av varje art in till Noa i arken, hane och hona, så som Gud hade befallt Noa. 10Det närmade sig sju dagar innan flodens vatten kom över jorden.

Floden startar

11Det år då Noa blev 600 år, i den 2:a månaden under den 17:e dagen,
denna dag brister (delas, rämnar)
    alla det stora djupets (hebr. tehom) [1 Mos 1:2] källor
    och himlens dammluckor (slussar)
öppnas. [Vattnet strömmar både underifrån och ovanifrån, se 1 Mos 1:6–7. Tidsangivelsen utgår som vanligt från Noas ålder, men detta är en ny variation, jfr vers 6. Den andra månaden kan antingen vara en vår- eller höstmånad. Det religiösa judiska året inleds på våren med månaden aviv (2 Mos 12:2) och den andra månaden är ijar som infaller maj/april. Åsyftas det civila judiska året (som även omgivande nationer använde sig av) startar det på hösten, och då är den andra månaden cheshvan som infaller i okt/nov.]
12Det regnade på jorden under 40 dagar och 40 nätter. 13Samma dag gick Noa (hebr. Noach) och hans [tre] söner Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet, och Noas hustru och hans tre sonhustrur in i arken. [De hade påbörjat ombordstigningen sju dagar tidigare, nu på sjunde dagen när vattnet började komma gick de ombord. Både vad gäller djur och människor refereras de i par (man/kvinna och hane/hona, se 1 Mos 6:19–20; 7:2–3; 8–9). Polygami förekom i samhället, men omnämns i negativa ordalag, se Lemech i 1 Mos 4:19–24.] 14De [de 8 människorna] och allt liv (alla levande varelser) efter sitt slag (sin art),
    ja, alla boskapsdjur efter sitt slag (sin art)
    och alla kräldjur som krälar på jorden, efter sitt slag (sin art)
    och alla flygande varelse (djur som flyger – hebr. of) efter sitt slag (sin art) – alla fåglar (kvittrare – hebr. tsipor), allt som har vingar.
15Ja de kom till Noa, till arken, två och två (par om par) av allt det kött som hade livsande (ande av liv). 16De kom, hane och hona av alla slags djur, så som Gud (Elohim) hade befallt Noa. Sedan stängde Herren (Jahve) igen [dörren] om honom.

Floden regerar

(1 Mos 7:17)

[Jorden och vattnet växlas i beskrivningen.] 17Floden [regnet som öste ner, se vers 12] varade i 40 dagar över jorden. Vattnet steg och lyfte arken så den flöt över jorden. 18Vattnet steg högt över jorden, och arken drev (ordagrant "vandrade") på vattnet. [I den ordagranna lydelsen finns en profetisk föraning som pekar på Jesus som också vandrade på vattnet, se Matt 14:25. Jesus är arken som försonar och "tätar" mot synd och går på vattnet, se också Job 9:8.]
19Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen. 20Vattnet steg mer än 15 alnar [7 meter] över bergen.
21Alla varelser som rörde sig på jorden gick under – fåglar och [tama] boskapsdjur och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor. 22Allt på landytan som hade livsande i sin näsa dog. 23Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken. 24Vattnet besegrade mäktigt jorden under 150 dagar. [Verbet "besegrade mäktigt" är på hebreiska gavgaar, samma rot som "mäktig hjälte" i 1 Mos 6:4. Ordvalet knyter samman hur Gud under fem månaders tid segrar över de som verkade vara jordens mäktiga och hjältar.]

Gud tänker på Noa

81Då kom Gud (Elohim) ihåg [tänkte han på; fullföljde han sitt förbund med] Noa (hebr. Noach) och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan. 2Djupets källor och himlens dammluckor stängdes, regnet upphörde. 3Vattnet drog sig efter hand bort från jorden, så att det efter 150 dagar hade minskat. [Efter att ha ökat i 15 dagar, se 1 Mos 7:24.] 4
(1 Mos 8:4) Berget Ararat med de två högsta topparna.

Berget Ararat med de två högsta topparna.

På 17:e dagen i 7:e månaden [tishri – sept/okt] blev arken vilande (hebr. noach – snarlikt Noas namn Noach) på Araratbergen. [Datumet är väldigt exakt återgivet. Den 7:e månaden är den viktigaste månaden med alla de tre hösthögtiderna. Den 17:e dagen är mitt i lövhyddohögtiden (hebr. sukkah) som firas 15-22 tishri. Platsen är mer vagt beskriven, berg står i plural, men syftar på bergskammen i gränsområdet mellan Turkiet och Armenien.]

Vattnet torkar upp

5Vattnet fortsatte hela tiden att minska fram till den tionde månaden [tevet]. På den första dagen i den tionde månaden blev bergens toppar synliga. [Den tionde månaden är tevet (dec/jan). Det har nu gått tre månader (73 dagar om det är 30 dagar i varje månad) från det att arken strandade på Araratbergen och fler berg blir synliga. I kiasmen så täcktes bergen (1 Mos 7:19), nu syns de.]

40 dagar

6Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken, 7och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden. 8Sedan släppte han ut en duva (hebr. jonah) för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken. 9Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan kom tillbaka till honom i arken, för vattnet täckte fortfarande landytan. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken.

7 dagars väntan

10Noa väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. 11Och duvan kom tillbaka till honom på kvällen, och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får se med Noas ögon]: Ett friskt olivlöv i hennes näbb! Då förstod Noa, att vattnet hade sjunkit undan från jorden.

7 dagars väntan

12Han väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan igen. Denna gång kom den inte tillbaka till honom.
13Och det hände, i det 601:a året [1 + 600 år; av Noas livsdagar], i den första månaden, på den första [dagen], att vattnet hade torkat upp från jorden. Noa tog bort taket från arken, och såg, och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får nu se med Noas ögon]: Marken hade torkat upp!

Familjen går ut ur arken

14I den 2:a månaden på den 27:e dagen var marken helt torr. 15Då talade Gud till Noa och sa:
     16[Det är dags!] "Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur. 17Släpp ut alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, så att de kan sprida ut sig över hela jorden och vara fruktsamma och föröka sig."
     18Då gick Noa ut tillsammans med sin hustru och sina söner och sonhustrur [efter att ha varit i arken i ett år och tio dagar]. 19Alla levande varelser [fyrfotadjur], alla kräldjur och alla fåglar, allt som myllrar på jorden – efter sin familj (släkt, art) – gick de ut ur arken. 20Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. 21När Herren kände den välbehagliga doften, sa han till sig själv:

"Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
22Så länge jorden finns kvar ska:
sådd och skörd (hebr. qatsir),
köld
    och hetta,
    sommar (skördetid – hebr. qajits)
och vinter,
dag och natt
aldrig upphöra (ordagrant: 'inte ha sabbat' – hebr. lo shavat)." [Vers 22 avslutas med fyra par. Talet fyra är jordens tal (fyra väderstreck, osv). Centralt står hetta och sommar som hör ihop, vilket ramas in av köld och vinter.]

Aldrig mer en flod

91Gud (Elohim) välsignade Noa (hebr. Noach) och hans söner och sa till dem: "Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden. 2Fruktan och skräck för er ska komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himlen, över allt som krälar på marken och över alla fiskar i havet. De är givna i er hand (ni har fått auktoritet att råda över dem). 3Allt som lever och rör sig ska vara er föda, på samma sätt som jag gav er de gröna örterna (grönsakerna), ger jag er allting. [Välsignelsen som Gud ger Noa speglar den välsignelse som Adam fick i 1 Mos 1:28. En skillnad är att nu finns synden i världen, och människan ska inte längre råda över djuren. I stället för ett frivilligt underordnande så finns nu en komponent av rädsla hos djuren. Även om att äta kött tidigare var tillåtet, t.ex. Abels blodsoffer var välbehagligt inför Gud och Noas rena djur under deras år i arken, så blir det nu en tydligt uttalad tillåtelse att använda djur till föda.] 4Men kött som har liv, det vill säga blod, i sig ska ni inte äta.
5Och för ert eget blod [mänskligt liv], ska jag utkräva (begära – hebr. darash) [vedergällning],
    av varje djur ska jag utkräva (begära) [vedergällning]
    och från människans (hebr. adam) hand,
    från varje broder, ska jag utkräva (begära) [vedergällning] för mänskligt liv.
6Den som utgjuter
    blod
        av en människa,
        genom en människa
    ska hans [förövarens] blod
utgjutas,
för Gud (Elohim) gjorde människan till sin avbild. [Hebreiskan har inga prepositioner och de första sex orden formar en tydlig kiasm: shofech dam haadam baadam damo jishafech. Texten betonar ordet människa, som både offer och den instans som ska vedergälla brottet, genom att placera hebr. adam centralt. Att frasen också har sex ord för också tankarna till människans tal som är sex. Att utgjuta blod används i betydelsen överlagt mord, se 1 Mos 37:22; 1 Kung 2:31; Hes 22:4. Allt liv är heligt, och speciellt mänskligt liv. Anledningen till att Gud ser detta så viktigt är att människan är skapad till hans avbild. Att mörda en annan människa är ett angrepp på den människans skapare som är Gud själv.]
7Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden."

Guds förbund med allt levande

8Och Gud (Elohim) sa till Noa och hans söner: 9"Se, jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande, 10och med alla levande varelser som finns hos er – fåglar, boskap och alla vilda djur – alla de som gick ut ur arken tillsammans med er. 11Jag upprättar mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv (kött) utrotas genom vatten från en världsvid översvämning. Aldrig mer ska en översvämning komma och fördärva jorden."
     12Gud sa: "Detta är tecknet på det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser som är med er, för alla kommande släktled: 13
(1 Mos 9:13) Regnbåge i Bergslagen i Sverige

Regnbåge i Bergslagen i Sverige

Jag har placerat min båge [regnbågen] i skyn, och det ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. 14När jag härefter sänder moln över jorden, och bågen då syns bland molnen, 15ska jag komma ihåg mitt förbund mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och vattnet ska aldrig bli till en översvämning som fördärvar allt levande. 16När bågen visar sig i skyn ska jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud (Elohim) och alla levande varelser, allt liv (kött) på jorden."
     17Gud (Elohim) sa till Noa: "Detta är tecknet [regnbågen, som antagligen var synlig för Noa just när Gud talar dessa ord] på det förbund som jag upprättar mellan mig och allt liv på jorden."

Noa och hans söner

18Noas söner som gick ut ur arken var Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet. Cham (Ham) var far till Kanaan [som föddes senare]. 19Dessa tre var Noas söner och från dem har jordens alla folk spritt ut sig. [Se släktträdet i 1 Mos 10.]
20
(1 Mos 9:20) Världens äldsta vinpress finns i en grotta i Areni i Armenien, inte långt från berget Ararat. Under utgrävningar 2008-2011 hittades en vinpress, kärl och rester av druvkärnor. Analyser av det biologiska materialet visar att denna vingård/press är 1000 år äldre än den tidigare äldsta från Israel. I samma grotta hittades samma år även världens äldsta lädersko (daterad till 3500 f.Kr.).

Världens äldsta vinpress finns i en grotta i Areni i Armenien, inte långt från berget Ararat. Under utgrävningar 2008-2011 hittades en vinpress, kärl och rester av druvkärnor. Analyser av det biologiska materialet visar att denna vingård/press är 1000 år äldre än den tidigare äldsta från Israel. I samma grotta hittades samma år även världens äldsta lädersko (daterad till 3500 f.Kr.).

Och Noa, en man av jorden, började plantera en vingård. 21Han drack av vinet och blev drucken, och han var naken (utan täcke) mitt i sitt tält. 22Cham (Ham), far till Kanaan, såg sin fars nakenhet [genitalier – hebr. ervah] och berättade det för sina två bröder utanför (tältet). 23Shem och Jafet tog ett skynke och lade på sina båda axlar och gick baklänges och dolde sin fars nakenhet. Deras båda ansikten var bortvända så att de inte såg sin fars nakenhet. [Vad hade Cham gjort för något. Att se någons nakenhet är en hebreisk omskrivning för en sexuell handling, se 3 Mos 18:6–19. Eftersom vers 24 säger att Cham "gjorde" något med Noa kan det tolkas åt att han inte bara såg, utan också förnedrade sin far. En del judiska kommentatorer noterar att det inte nämns att Noa får några fler barn, så kanske kastrerade Cham honom. Andra har föreslagit en homosexuell akt, men där används andra ord i 3 Mos 18:22. Straffet blir också väldigt allvarligt, vilket kan tyda på att han inte bara såg. Samtidigt är nakenhet något skamfyllt i den hebreiska kulturen, se 1 Mos 2:25; 3:7. Att medvetet blotta sina föräldrar var allvarligt, se 2 Mos 20:12. Vad som talar för att han "bara" såg är att samma ord "se" används om bröderna Shem och Jafet som inte såg och fysiskt täckte över sin far. Vers 22–23 är strukturerat som en kiasm där den första frasen "och såg ... sin fars nakenhet" och den avslutas med att bröderna "och sin fars nakenhet inte såg".]
24Noa vaknade från sitt vin och han visste vad hans yngsta son hade gjort mot honom, 25och han sa: "Förbannad är Kanaan, en tjänares tjänare (slav) ska han vara för sina bröder!" 26Och han sa vidare: "Välsignad är Herren (Jahve), Shems Gud, och låt Kanaan bli hans tjänare. 27Må Gud (Elohim) utvidga Jafet och han ska bo i Shems tält och låta Kanaan bli deras tjänare."

Avslutning – Noa

[Dessa två avslutande verser har samma struktur som 1 Mos 5:32, och ramar fint in denna sektion om Noa.] 28Noa levde 350 år [300 år + 50 år] efter floden.
29Och var – alla Noas dagar – 950 år [900 år + 50 år].
Sedan dog han.

Noas söners fortsatta historia – jordens folkslag (10:1-11:9)

(1 Mos 10:1) Jordens olika folkslag har sitt ursprung från Noas tre söner. Genom historien har områden bytt namn, men Bibeln använder konsekvent namnen på Noas ättlingar för att definiera olika områden.

Jordens olika folkslag har sitt ursprung från Noas tre söner. Genom historien har områden bytt namn, men Bibeln använder konsekvent namnen på Noas ättlingar för att definiera olika områden.

[Här kommer en ny "toledot-enhet" (den femte av tolv i Första Mosebok). Det hebreiska ordet toledot används elva gånger i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Kapitlet ger en släkttavla för alla folk på jorden. Indelningen är inte bara genealogisk utan också geografisk, språklig och historisk, se vers 5, 20 och 31.] 101Detta är Noas (hebr. Noachs) söners fortsatta historia (deras genealogi/släkttavla – hebr. toledot),
    Shem (Sem),
    Cham (Ham)
    och Jafet.
Söner föddes till dem [Noas tre söner] efter floden. [Noas tre söner var:
  • Jafet – troligtvis äldste sonen, se 1 Mos 10:21. Han föddes när Noa var 500 år gammal, se 1 Mos 5:32.
  • Shem (Sem) – troligtvis mellansonen. Han var 100 år gammal två år efter floden, se 1 Mos 11:10. Eftersom floden kom när Noa var 600 år, måste han varit född när Noa var 502 år, och är alltså två år yngre än Jafet. Anledningen att han nämns först i alla uppräkningar, här i vers 1 och i 1 Mos 5:32; 6:10; 7:13; 1 Krön 1:4, beror på att hans släktträd leder till Abraham och slutligen Messias, se Luk 3:34–36!
  • Cham (Ham) – den yngste sonen, se 1 Mos 9:24. Hur mycket yngre han är anges inte, men han var född före floden.
I vers 1 var ordningen Shem, Cham och Jafet. När deras släktleds beskrivs nedan i vers 2–32 blir ordningen omvänd med först Jafet (vers 2), sedan Cham (vers 6) och sist Shem (vers 21). Det är ett typiskt kiastisk mönster i flera led som gör att berättelsen om Babels torn, se 1 Mos 11:1–9, ramas in av Sems släkttavla som fortsätter i 1 Mos 11:10–26.]

Jafets söner – folken i nordväst

[Totalt 14 ättlingar till Jafet nämns. Jafets söner är huvudsakligen folken i norr och väster, i Mindre Asien och på Medelhavets öar och kuster. Det motsvarar dagens Europa och även delar av norra Mellanöstern.] 2Jafets söner var:
    Gomer [kimmererna vid Svarta havet; nuvarande Turkiet] och
    Magog [kring Svarta havet, nuvarande Georgien] och
    Madaj [förfader till mederna; sydväst om Kaspiska havet; området kring nuvarande Teheran i Iran] och
    Javan [jonierna, grekerna; Grekland] och
    Tuval [folk i östra Mindre Asien; nuvarande centrala Turkiet] och
    Meshech [folk i östra Mindre Asien] och
    Tiras [nuvarande Italien].

3Gomers söner var:
    Ashekkenaz [kanske skyterna; vid Svarta havet] och
    Rifat och
    Togarma [folk i östra Mindre Asien; nuvarande Turkiet].

4Javans söner var:
    Elisha [folkslag på ön Cypern] och
    Tarshish [ett fenikiskt folk från västra Medelhavet, Spanien, osv],
    Kittim [folkslag på ön Cypern] och
    Dodanim [rodaneerna, folkslag på ön Rhodos, se 1 Krön 1:7].
5Från dessa blev öarnas folk (kustregionernas folkslag – hebr. i ha-goj) uppdelade (har de utbretts) i sina länder (områden – hebr. erets), var och en efter sitt språk och efter sina familjer (släkter – hebr. mishpachah), bland sina folk (hebr. goj). [Dessa kan syfta på Javans söner (vers 4) men troligtvis är det alla Jafets söner som åsyftas (vers 2–4). Ländernas öar skulle kunna syfta på kontinenterna, men här finns även en bildlig tolkning att varje nation är en egen "ö" som integrerar med andra nationer. Hebr. goj syftar på ett folk som bor på en viss plats, det kan innehålla olika etniska folkgrupper, men ofta är det en folkgrupp. Den grekiska formen av Jafet är Iapetos, och enligt grekisk tradition är det grekernas förfader. Det hebreiska namnet Javan betyder "ung" men också landet Grekland, se Dan 8:21; 10:20. Jafet är alltså troligtvis förfader till "sjöfolken" som spred ut sig runt Medelhavet.]

Chams söner – folken i sydväst

[Totalt 30 ättlingar till Cham (Ham) nämns. Chams söner rör sig främst sydväst mot Egypten och norra Afrika, men även arabiska halvön. Kanaan (som bodde i Kanaans land som israeliterna intar) hör även till denna grupp.] 6Chams (Hams) söner var:
    Kush [betyder "svart"; motsvarar det afrikanska riket Nubia; nuvarande södra Egypten, Etiopien och Sudan] och
    Mitsrajim [Egypten] och
    Put (hebr. Pot) [motsvarar nuvarande Libyen, se Jer 46:9; Hes 30:5; 38:4–6] och
    Kanaan [nuvarande Israel].

7[Chams första son] Kushs söner var:
    Seva (Seba) [övre Egypten (södra Egypten)] och
    Chavila ["sand land", ismaeliterna 1 Mos 25:18; östra Arabia och Persiska viken] och
    Savetta [folk i Arabien] och
    Raama [folk i Arabien] och
    Savettecha. [Kushs fjärde son] Raamas söner var:
    Sheva [betyder "sju" eller "ed"; troligtvis Saba i nuvarande Jemen eller Aksum i Etiopien]
    och Dedan [folk i Arabien; nuvarande Saudiarabien].

8Kush [Chams första son, se vers 6] födde Nimrod.
Han blev en mäktig på jorden. [Namnet Nimrod härstammar från verbet marad som betyder "att göra uppror" och förknippas med Babels torn, se 1 Mos 11:1–9, se även 1 Krön 1:10; Mika 5:5.] 9Han var en mäktig (våldsam) jägare framför Herrens (Jahves) ansikte. Därför finns talesättet: "Likt Nimrod, en mäktig jägare inför Herren (Jahve)." 10Hans kungarike började i Babylon och Erech och Akkad och Chalne i Shinars land. 11Från det landet kom Ashor fram och byggde Nineve och staden Rechovot och Kalach 12och Resen mellan Nineve och Kalach (Nimrod), som är en stor stad.
13Mitsrajim [Chams andra son, vers 6] fick:
    Lodim och
    Anamim och
    Lehavim och
    Nafettuchim
14och
    Patrusim och
    Kasluchim, som blev (stamfar till) filistéerna, och
    Kafettorim.
15Kanaan [Chams fjärde son som Noa förbannade, se 1 Mos 9:25–27] fick:
    Sidon [hebr. Tsidon, från verbet tsod att jaga/fiska; även namnet på kuststaden Sidon i nuvarande Libanon], hans förstfödde, och
    Chet [förfader till hettiterna],
16och
    jevusiterna (jebuséerna – hebr. jevosi) [folket som bodde i Jerusalem innan israeliterna kom dit] och
    amoréerna (hebr. emori) och
    girgaseerna (hebr. girgashi)
17och
    hivéerna och
    arkiterna [fenikiskt folk] och
    siniterna [fenikiskt folk]
18och
    arvaditerna [fenikiskt folk] och
    tsemariterna [fenikiskt folk] och
    hammatiterna [fenikiskt folk].
    [Dessa folk bodde i landet innan israeliterna kom dit.]
Därefter blev kanaanéernas familjer (klaner) utspridda (långt utanför sina tidigare gränser).
19Kanaanéernas gränser sträckte sig från Sidon [kuststaden i Syrien i norr], där man går mot Gerar, till Gaza [i söder] som man går mot Sodom och Gomorra och Admah [betyder: röd jord] och Tsevojim [betyder: gaseller] till Lasha.
20Detta är Chams (Hams) söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina folkslag.

Shems söner – folken i öster

[Totalt 26 ättlingar till Shem nämns. Till Sems söner ("semiterna") hör hebréerna (Evers ättlingar, se vers 21), araméerna, assyrierna m.fl. Områdena de rör sig till är främst österut och motsvarar Mesopotamien och Arabien. Introduktionen till Shem är annorlunda än för hans bröder Jafet och Chem (vers 2 och 6) där det bara står "Jafets söner" och "Chems söner". Här betonas denna del av släktträdet genom att ha en längre skrivning "till Shem föddes barn". Det är via Shem, Arppacheshad, Shelach, Ever, Peleg som sedan Abraham kommer födas. Redan i inledningen betonas Ever som är den fjärde generationen från Noa, det släktled som kommer leda fram till Abraham och Messias.] 21Till Shem föddes också barn. Shem var förfader till alla Evers barn [fyra generationer framåt, se vers 24–25, ordet betyder "gå över" och har gett upphov till ordet "hebré"] och Jafets bror den äldre. [Ordagrant avslutas den hebreiska meningen med "broder Jafet äldre". Det går att tolka hebreiska adjektiv haggadol så betydelsen blir: "Jafet var den äldre brodern". Så gör den grekiska översättningen Septuaginta och många judiska rabbiner. Andra tolkar frasen som "Jafets äldre broder" och att det är Shem som är Jafets äldre broder. Liknande formulering finns i Dom 1:13 där Kenas är Kalebs yngre bror. Den syriska, latinska och många moderna översättningar väljer denna tolkning. Kärnbibeln lutar sig mot 1 Mos 11:10 och 1 Mos 11:26 där det verkar som om Jafet är äldst, se även vers 1.]
22Shems barn var:
    Elam [elamiterna; öster om Tigris] och
    Ashor [assyrierna] och
    Arppacheshad [babylonierna?] och
    Lod och
    Aram [araméerna; Syrien].
23Arams söner var:
    Us (hebr. Ots) och
    Chol och
    Geter och
    Mash.
24Arppacheshad [Chems tredje son, se vers 22] fick:
    Shelach.

Shelach fick:
    Ever ["hebréerna"].

25Till Ever föddes två söner:
Namnet på den ena var Peleg [snarlikt ordet för "delad"], för under hans dagar delades (hebr. pilag) jorden, och hans bror hette Joktan. [Pelegs fortsatta släktled fortsätter i 1 Mos 11:16–26 och leder fram till Abrahams far Tera. Peleg betyder delning. Det skulle mycket väl kunna vara så att det som står här att jorden delades under hans dagar kan syfta på uppdelningen av Pangea i de olika kontinenterna med hav emellan, som vi känner dem idag. I så fall inträffade denna delning ungefär 100 år efter floden. Se även slutet på vers 32.] 26[Evers andra son] Joktan fick:
Almodad och
    Shelef och
    Chatsarmavet [folk i Sydarabien] och
    Jerach
27och
    Hadoram och
    Ozal och
    Dikla
28och
    Oval och
    Avimael och
    Sheva
29och
    Ofir och
    Chavila och
    Jovav,
alla dessa var Joktans söner.
30De hade sina boplatser från Mesha som går mot Sefar till bergen i öster. [Här används hebr. kedem för öster. Det är ett rikt ord som inte bara har betydelsen av ett väderstreck utan också används för att beteckna när en människa gör bokslut i sitt liv och ser både bakåt och framåt. Vi får göra upp med det som har varit och se visioner och planera för framtiden i detta väderstreck. Det finns också mycket annat knutet till öster som soluppgången med alla dess typologier, morgonstjärnan i öster och så vidare.]
31Detta [vers 22–30] är Shems söner efter deras familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina folkslag. [Denna vers avslutar och ramar in stycket om Shems söner.]

Avslutning

32Detta [vers 1–30] är Noas söners familjer, efter släktled (hebr. toledot) [plural] i deras folk. Och från dessa finns de folk som utbrett sig på jorden efter floden. [Denna vers ramar in hela kapitlet om Noas söner. Frasen och den avslutande refrängen "efter deras språk i sina landområden och i sina länder" återkommer i vers 5, 20 och 31.]

Högmodigt tal blir obegripligt "babbel"

111Hela jorden (världen) talade ett gemensamt språk och man uttryckte sig på samma sätt (hade ett gemensamt språk för både tal och skrift). 2När de flyttade österut hittade de en slätt i Sinear och bosatte sig där. [Området är den bördiga dalen mellan floderna Eufrat och Tigris, det som senare kom att bli Babylon, nuvarande Irak.]
     3Sedan sa de till varandra: "Kom, låt oss göra tegel och bränna det (härda det ordentlig)." Man använde tegel i stället för sten, och jordbeck i stället för murbruk. 4De sa: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (ziggurat – hebr. migdal) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden." [Detta går helt emot vad Gud sagt om att de skulle uppfylla hela jorden, se 1 Mos 9:1, 7. Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt på liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu – "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud på sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.] 5Men Herren steg ner för att se staden och tornet som människorna hade börjat bygga. 6Herren sa: "Folket är helt enat och de talar alla ett och samma språk. Detta är bara början på vad de kommer att göra [som går emot min vilja]. Ingenting de beslutar sig för att göra kommer att vara omöjligt för dem. [Det finns inga gränser för hur långt de kommer att fortsätta i sin synd.] 7Kom, låt oss gå ner och förvirra (röra ihop) deras språk så att de inte förstår varandra." [Resultatet av enhet som utelämnar Gud är förvirring.]
     8Så spridde Herren människorna över hela jorden, och de slutade att bygga staden. 9Därför fick den namnet Babel, eftersom det var där Herren förvirrade jordens [gemensamma] språk till ett obegripligt "babbel", och därifrån spred ut människorna över hela jorden. [Ordet "Babel" är det hebreiska ordet för att "förvirra", och snarlikt det babyloniska ordet babilu som betyder "Porten till Gud". Vårt svenska ord "babbel" kommer just från detta ord.]

Shems fortsatta historia

[Här kommer en ny "toledot-enhet" som formar den sjätte litterär enheten (av tolv) i Första Mosebok.] 10Detta är Shems (Sems) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot). [Nu följer tio generationer från Shem fram till Abram.]

När Shem var 100 år gammal födde han Arppacheshad, två år efter floden [hade startat].

     11Shems dagar efter att han fått Arppacheshad var 500 år och han fick söner och döttrar.
12Arppacheshad levde 35 år innan han fick Shelach.
     13Arppacheshads dagar efter att han fått Shelach var 403 år och han fick söner och döttrar.
14Shelach levde 30 år innan han fick Ever.
     15Shelachs dagar efter att han fått Ever var 403 år och han fick söner och döttrar.
16Ever levde 34 år innan han fick Peleg.
     17Evers dagar efter att han fått Peleg var 430 år och han fick söner och döttrar.
18Peleg levde 30 år innan han fick Reo.
     19Pelegs dagar efter att han fått Reo var 209 år och han fick söner och döttrar.
20Reo levde 32 år innan han fick Serog.
     21Reos dagar efter att han fått Serog var 207 år och han fick söner och döttrar.
22Serog levde 30 år innan han fick Nachor.
     23Serogs dagar efter att han fått Nachor var 200 år och han fick söner och döttrar.
24Nachor levde 27 år innan han fick Terach.
     25Nachors dagar efter att han fått Terach var 119 år och han fick söner och döttrar.
26Terach levde 70 år innan han fick Abram, Nachor och Haran.

Teras fortsatta historia

Tera och hans familj

[Här kommer en ny "toledot-enhet" som formar den sjunde litterär enheten (av tolv) i Första Mosebok.] 27Detta är Terachs (Teras) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot).

Terach blev far till Abram, Nachor och Haran, och Haran fick Lot.
28Haran dog inför sin far Terachs ansikte i landet där han föddes, i Ur i Kaldéen. 29Abram och Nachor tog sig hustrur. Abrams hustru hette Saraj och Nachors hustru hette Milkah [betyder: "drottning"], Harans dotter – far till Milkah och far till Iskah [betyder: "någon som vakar och är observant"]. 30Men Saraj var ofruktsam, hon hade ingen livsfrukt (avkomma – hebr. valad). [Ovanligt ord för livsfrukt/barn, används bara här. Det vanliga ordet är hebr. jeled.] 31Terach tog Abram, sin son och Lot, Harans son, och Saraj, hans svärdotter Abrams hustru, och de vandrade iväg från Ur i Kaldéen och de kom till Haran där de vistades. 32Alla dagar som Terach levde var 205 år, sedan dog Terach i Haran.

Gud kallar Abram

121Nu sa Herren (Jahve) till Abram:
"Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha)
    från ditt land [Haran i Mesopotamien]
    och från din släkt (hemort)
    och från din fars hus [Tera och hans familj, se 1 Mos 11:31–32]
    till landet jag ska visa dig. [Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se Heb 11:8–10. I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att "gå till sig själv", dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet släkt (hebr. moledet) betyder inte bara släkt utan även "platsen för din födelse" och "ursprung". Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se Matt 10:37. Tre gånger upprepas frasen "från", vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag och välsignelse till både honom själv och flera.]
2Jag ska göra dig till ett stort folkslag [en stor familj]
och jag ska välsigna dig
    och göra ditt namn stort (dig ärbar)
    och du ska bli
en välsignelse.
3Och jag ska välsigna
    dem som välsignar dig,
    och den som vanärar dig (inte respekterar; ordagrant: "tar lätt på dig")
ska jag förbanna (helt förgöra),
och välsignade –
ska alla jordens familjer (släkter, nationer) bli i dig [Abram]." [Vers 2–3 formar en kiasm i flera nivåer. Den yttre ramen handlar om folkslag/familjer, se vers 2a och 3c. Den andra nivån har att göra med välsignelse. Centralt i vers 3a finns en kiastisk struktur som rör sig från välsigna till förbanna. Den hebreiska roten för välsigna (hebr. barach) har även betydelsen att böja knä och inympa. Här finns en djup sanning att den som välsignar Guds folk, också blir inympad i Guds familj. Heleten i dessa två verser beskriver sju välsignelser:

Jag ska göra dig till ett stort folkslag
  Jag ska välsigna dig
    Jag ska göra ditt namn stort
      Du ska bli till en välsignelse
    Jag ska välsigna dem som välsignar dig
  Jag ska förbanna de som förbannar dig
I dig ska jordens alla folk bli välsignade]
4Abram gick som Herren (Jahve) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (Charan) [1 Mos 11:31]. 5Abram tog Saraj sin hustru och Lot sin brorson och alla sina tillhörigheter som de hade samlat och människorna (tjänstefolk, bokstavligt "själarna") som de hade fått i Charan. De gick iväg för att gå till landet Kanaan, och till landet Kanaan kom de.
6
(1 Mos 12:6) Till vänster syns berget Gerizim och till höger Ebal. Längst till höger (norrut) finns Josuas altare. I sänkan mellan bergen ligger staden Shechem, som på hebreiska betyder skuldra, ett passande namn eftersom bergen ser ut som två skuldror.

Till vänster syns berget Gerizim och till höger Ebal. Längst till höger (norrut) finns Josuas altare. I sänkan mellan bergen ligger staden Shechem, som på hebreiska betyder skuldra, ett passande namn eftersom bergen ser ut som två skuldror.

Abram gick genom landet till platsen Shechem, till Mores terebint [ordagrant: "lärarens ek"]. På den tiden bodde kanaanéerna i landet. [Shechem betyder skuldra/axel och beskriver platsen väl rent geografiskt då bergen Gerizim och Ebal ligger på var sin sida som två skuldror. Detta är första gången Shechem nämns i Bibeln. Nästa omnämnande är 200 år senare, när Abrahams barnbarn Jakob kommer hit. Den arkeologiska platsen Tell Balata hittades 1903 och har bekräftats vara Shechem. Intressant är att fynden visar att platsen har varit bebodd sedan tidig bronsålder (3500 f.Kr.), men murarna är från 1900 f.Kr. När Abraham kommer (strax före 2000 f.Kr.) hit används frasen platsen (hebr. maqom) Shechem, medan i 1 Mos 33:18 är det staden (hebr. ir) Shechem. Det hebreiska ordet ir beskriver en befäst stad. Något som också bekräftas av att dess port omnämns, se 1 Mos 34:20. Centralt i staden har fynd gjorts av ett heligt tempel med ett stort stenbelagt torg, det kan vara där den speciella eken (Mores terebint) som refereras till stod. Bara 500 meter söder om staden finns Jakobs brunn, se Joh 4:4.] 7Herren (Jahve) visade sig för Abram och sa: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land." Och han byggde ett altare där till Herren (Jahve) som hade visat sig för honom. 8Och han flyttade från den platsen [Shechem] till bergen öster om Betel och slog upp sitt tält så att han hade Betel i väster och Ai i öster. Där byggde han ett altare åt Herren (Jahve) och åkallade Herrens (Jahves) namn. 9Abram drog upp tältpinnarna och fortsatte vandra mot Negev (söderut).

Abram går till Egypten

10Det blev hungersnöd i landet och Abram gick ner till Egypten (hebr. Mitsrajim) för att vistas där eftersom hungersnöden var svår (tung) i landet. 11Det hände när han gick in i Egypten att han sa till sin hustru Saraj: "Se, jag vet att du är en mycket vacker kvinna att se på. 12Det kommer att hända att när egyptierna ser dig så kommer de att säga; 'Det är hans hustru,' och de kommer att döda mig men låta dig leva. 13Snälla, jag ber dig, säg att du är min syster, så att det går väl med mig för din skull, så att min själ får leva på grund av dig." [1 Mos 20:1–18; 26; Abram litar inte på att Gud ska beskydda honom.] 14Och det blev så att när Abram kom till Egypten, såg egyptierna kvinnan och att hon var mycket vacker. 15Faraos prinsar såg henne och prisade henne inför farao och kvinnan togs till faraos hus. [Saraj var 65 år (1 Mos 17:7; 12:4) och levde tills hon blev 127 (1 Mos 23:1), vilket gör att hon var i medelåldern.] 16Han behandlade Abram väl för hennes skull. Han hade småboskap och boskapshjordar och åsnor (hebr. chamor; hankön) och tjänare och tjänarinnor och åsneston (hebr. aton) och kameler.
17Herren (Jahve) plågade farao och hans hus med svåra plågor för Abrams hustru Sarajs skull. 18Farao kallade till sig Abram och sa: "Vad är det du har gjort mot mig? Varför berättade du inte att hon är din hustru? 19Varför sa du: 'hon är min syster', så att jag tog henne till hustru. Här är din hustru, ta henne och gå härifrån!" 20Farao gav sina män befallningar om honom [Abram], och de förde bort honom och hans hustru och alla deras tillhörigheter. [Texten är inte helt tydligt om plågorna förhindrar farao att fullborda äktenskapet med Saraj. Abram blir given får, kor, tjänare och tjänarinnor, åsneston och kameler vilket talar för att han får betalt för henne. Samtidigt blir farao arg över vad Abram gjort när han drabbas av plågorna. När Abram på liknande sätt sviker Saraj ännu en gång (1 Mos 20:17–18) verkar det som om någon typ av sjukdom gjort att kvinnorna inte kunde få barn, det kan vara en parallell till plågorna i 1 Mos 12:17 som drabbar farao, något som talar för att Gud bevarade Saraj.]

Abram och Lot går skilda vägar

131Abram drog upp från Egypten (hebr. Mitsrajim), han och hans hustru [Saraj], tillsammans med allt som tillhörde honom, även [brorsonen] Lot var med honom fram till Negev [södra området i Kanaan]. 2Abram var mycket rik (ordagrant "mycket tung") på hjordar [egendom i form av boskap] och på silver och guld.
     3Han vandrade från lägerplats till lägerplats från Negev [vidare] till Betel, till platsen där hans tält hade stått första gången, mellan Betel och Ai, 4till platsen för altaret som han gjort [rest] där först. Och där åkallade Abram i Herrens (Jahves) namn. [Abram, Saraj och Lot (Abrams bror Harans son, se 1 Mos 11:27) kom nu tillbaka till den första platsen de stannat till på när de kom till Kanaans land från Haran, se 1 Mos 12:6–8. Här i Beit-el, som betyder Guds hus, åkallar Abram Herren.]
5Även Lot, som gick med Abram, hade småboskap och boskapshjordar och tält. 6Men landet kunde inte uppehålla [bära] dem så att de kunde bo tillsammans. Ja, det var så att deras egendomar var så väldiga att de inte kunde bo tillsammans.
     7Det uppstod en dispyt mellan herdarna över Abrams hjordar och herdarna över Lots hjordar – kanaanéerna och perisséerna bodde också i landet. 8Abram sa till Lot: "Låt det nu inte råda någon osämja mellan dig och mig eller mellan mina herdar och dina herdar – vi är ju bröder. 9Ligger inte hela landet framför dig? Separera dig från mig nu. Om du väljer vänster [går norrut], då tar jag höger [då går jag söderut], och om du tar höger, då tar jag vänster."
     10Lot lyfte upp sina ögon. Och han betraktade hela Jordanslätten [österut om Betel, se 1 Mos 12:8]. Ja, hela slätten (dess helhet) var rik på vatten överallt innan Herren ödelade Sodom och Gomorra – som en Herrens trädgård, som Egyptens land, hela vägen ner till Tsoar. [Tsoar var en av de fem städerna i detta område. Det var hit Lot flydde från Sodom och Gomorra (1 Mos 19:22–23). Namnet betyder "obetydlighet", och den hette tidigare Bela som betyder "förstörelse". Namnen verkar indikera att det var en mindre stad.] 11Så Lot valde hela Jordanslätten åt sig. Och Lot bröt upp (begav sig av) österut. Och de skiljdes åt, [som en] man från sin bror. 12Abram slog sig ner i Kanaans land medan Lot slog sig ned vid städerna på slätten. [Fem städer nämns vid Jordanslätten, se 1 Mos 14:2, 8]. Ja, han [Lot] satte upp sitt tält invid Sodom. 13Men männen i Sodom var väldigt onda [plural] och stora (fruktansvärda) syndare inför Herren (Jahve). [Onda (hebr. raim) står i plural vilket förstärker att de var "väldigt onda". Tankarna förs tillbaka till Noas tid, se 1 Mos 6:5; 8:2. Detta är första gången substantivet syndare (hebr. chata) används. Ordet kommer från verbet chata vars bokstavliga betydelse är "att missa målet", se Dom 20:16. Hesekiel beskriver Sodoms sexuella synder, men också deras högmod och skamlösa behandlande av den fattige och nödställde, se Hes 16:49–50.]
14Efter att Lot hade skilt sig från honom, sa Herren (Jahve) till Abram:
"Lyft nu dina ögon! Och blicka ut från platsen där du är
    – mot norr och mot söder [längden]
    och mot öster och mot väster [bredden].
15Ja, allt (hela) det land som du ser, åt dig ska jag ge det och åt din säd [alla dina efterkommande barn], till evig tid.
16Jag ska göra din säd
som stoftet på jorden;
kan någon räkna stoftet på jorden,
då ska din säd också [kunna] räknas.
17Stå upp! Vandra genom landet [Jos 1:3]
    – i hela dess längd och dess bredd.
Ja, till dig ska jag ge det!" [Vers 14b–17 formar en inclusio som ramas in av två parallella satser i vers 14b–15a och vers 17. Uppmaningen att lyfta upp ögonen och blicka ut över landet hör ihop med att stå upp och vandra genom landet, som båda avslutas med ett löfte att det ska ges. Centralt i vers 16 finns en kiasm som ramas in av ordet säd (hebr. zera) som jämförs med "stoftet på jorden" som är ett uttryck som beskriver allt finfördelat material (som sand, jord och grus) över hela jorden! Poängen är att lika oräkneliga ska Abrams efterkommande bli!]
18Och Abram slog ihop sitt tält, och han for i väg, och han slog sig ner vid Mambres terebintlund (stora träd – hebr. elon) som ligger vid (i) Hebron, och där byggde han ett altare åt Herren (Jahve). [Den hebreiska texten har flera verb i tät följd, vilket indikerar en hastig rörelse och visar på Abrams omedelbara handling och försäkran om att löftet kommer att uppfyllas snabbt! Hebron (hebr. Chevron) ligger tre mil söder om Jerusalem och är knutpunkten för vägen från öst (med städer som Lachish) och söder (området i Negev). Exakta positionen av Mambre ges inte, men det är en eklund i eller nära Hebron (intill finns även en grotta, se 1 Mos 25:9). Omnämnande av ett fält (1 Mos 23:17; 23:19) gör att det kan ha varit strax utanför Hebron.]

Lot tillfångatas

141
(1 Mos 14:1) Fyra kungar från norr och öst attackerar Sodom och Gomorra och tre intilliggande städer.

Fyra kungar från norr och öst attackerar Sodom och Gomorra och tre intilliggande städer.

Det hände sig i de dagar då
    Amrafel var kung i Shinar [Babylon],
    Arjoch var kung i Ellasar [troligtvis i Mesopotamien],
    Kedarlaomer var kung i Elam [nuvarande Iran]
    och Tidal var kung i Gojim [pluralformen av gojim används generellt för hednanationer].

2De [fyra kungarna] gick till krig mot [fem andra kungar]:
Bera ["ondskans son"], kung i [staden] Sodom
och med Birsha ["med ondska"], kung i [staden] Gomorra,
Shinav ["faderns prakt/glans"], kung i [staden] Admah,
och Shemevel ["storslagen vinge/flykt"], kung i [staden] Tsevoim,
och kungen i [staden] Bela – det är [nuvarande] Tsoar. [Exakt var dessa städer låg är inte känt, men det är troligt att alla dessa fem allierade kungar och deras städer låg nära varandra i området kring nuvarande Döda havet.]
3Alla dessa kom samman i Siddimsdalen, som nu (numera) är Salthavet (Döda havet) [1 Mos 13:10; 19:25].

4I 12 år tjänade de Kedarlaomer [kungen i Elam], men i det 13:e året gjorde de uppror. 5Och i det 14:e året kom Kedarlaomer och de kungar, som var med honom, och de slog rafaéerna i Asterot-Karnaim och suséerna ["de rovlystna vildjuren"] i Ham [troligtvis Tell Ham i närheten av Irbid i nuvarande Jordanien] och eméerna ["skräck-folket"; ett resligt folkslag (jättar) i Moab, se 5 Mos 2:10–11] i Save-Kirjataim 6och horéerna (ordagrant: "grottinvånare" – hebr. chori) på deras berg Seir [sydöst om Döda havet i Edom], intill El-Paran, som är vid öknen. 7Sedan vände de om och kom till En-Mishpat [betyder: "rättvisans källa"], det vill säga Kadesh, och erövrade hela amalekiternas land. De slog också amoréerna som bodde i Hasason-Tamar.
     8Sodoms kung drog då ut tillsammans med Gomorras kung, Admahs kung, Tsevojims kung och kungen i Bela, det vill säga Tsoar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen, 9mot Elams kung Kedarlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjoch – fyra kungar mot fem. 10
(1 Mos 14:10) Gravyr av David Martin (1639-1721) som illustrerar hur Lot tillfångatas.

Gravyr av David Martin (1639-1721) som illustrerar hur Lot tillfångatas.

Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Sodoms och Gomorras kungar flydde och föll då ner i dem. De andra flydde till bergsbygden. 11Så tog man [de fyra segrande kungarna] all egendom och all mat (proviant) som fanns i Sodom och Gomorra och tågade bort. 12De tog också med sig Abrams brorson Lot och allt han ägde, eftersom han bodde i Sodom. 13Men en som lyckats fly kom och berättade detta för Abram, hebréen. Han bodde vid amoréen Mamres terebintlund. Mamre var bror till Eshkol och Aner, och de var i förbund med Abram.

Abram räddar Lot

14När Abram hörde att hans broder [släktingen Lot] var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, 318 män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan [i norr]. 15Den natten delade han upp sitt folk [i grupper] och överföll dem med sina tjänare, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus [i Syrien] 16och tog tillbaka all egendom. Sin broder [släkting] Lot och hans ägodelar tog han också tillbaka, liksom kvinnorna och det övriga folket.
     17När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedarlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen [alldeles i närheten av Jerusalem]. 18Melkisedek, kungen i Salem [Jerusalem; hebr. shalem betyder frid och helhet], bar ut bröd och vin. Han var präst åt den Högste Guden (El Elion). [Hebreiska namnet Malki-zedek betyder: "Min kung är rättfärdig". Se även Ps 110; Heb 5:6–10; 6:20–7:28. Kopplingen mellan hans namn och staden finns också i orden "rättfärdighet" och "frid". Dessa två ord återfinns ofta tillsammans, se Ps 85:11; Jes 9:7; 32:17; 48:18; 60:17.] 19Och han välsignade honom och sa:
"Välsignad är Abram av Gud den Högste (El Elion),
    Skapare av himlarna och jorden,
20och välsignad är Gud den Högste (El Elion)
    som har gett dina fiender i din hand."
Och han gav honom tionde av allt [som han fört tillbaka som krigsbyte från slaget].

     21Och Sodoms kung sa till Abram: "Ge mig folket och ta godset för dig själv."
     22Men Abram sa till Sodoms kung: "Jag har lyft upp min hand till Herren (Jahve), Gud den Högste (El Elion) Skapare av himlarna och jorden, 23att jag inte ska ta en tråd, inte ens en rem till en sandal, eller något som är ditt, för att du inte ska säga att jag har gjort Abram rik, 24förutom det som ynglingarna (tonåringarna – hebr. naar) har ätit och deras del av männen (hebr. enosh) som gick med mig, Aner, Eshkol och Mamre, låt dem ta sin del."

Guds förbund med Abram

151En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn:
"Var inte rädd, Abram (Avram)!
Jag är din sköld,
    din belöning,
mycket stor." [Den sista delen kan tolkas som att Abrams belöning ska bli stor eller att Herren är hans stora belöning. Utifrån sammanhanget verkar det till en början syfta på en materiell belöning, men det kan vara en medveten dubbeltydighet i den hebreiska texten. Abram hade nyligen avböjt erbjudandet från Sodoms kung att behålla ett krigsbyte. Utifrån svaret i nästa vers, verkar det som Abram tolkar det som en materiell belöning, men undrar vad detta spelar för roll när han inte har någon arvinge. Gud har däremot något mycket större än bara rikedom för Abram – han ska bli Abraham och kallas "trons far" och få Herren som sin belöning.]
2Abram sa: "Herre, Herre (Adonaj Jahve) vad ska du ge mig? Du ser att jag går bort barnlös och han som ska ta över ägodelarna i mitt hus är Eliezer från Damaskus." 3Abram sa vidare: "Se, till mig har du inte gett någon säd (arvinge, eget barn) och en som är född i mitt hushåll ska bli min arvinge" [Tjänarna i ett hushåll på denna tid kunde räknas som "tillhörigheter" i hushållet eftersom de hade en form av slavstatus. Att Abram har för avsikt att låta en av dessa ärva honom i brist på egna barn säger ganska mycket om hans sätt att se på dessa människor. Abram var en god Herre för sina tjänare.] 4Men Herrens (Jahves) ord kom till honom, han sa: "Denna man ska inte bli din arvinge, utan den som kommer från din egen kropp [mage, tarm – hebr. meeh; syftar på nedre regionen av kroppen, inte enbart genitalierna, men de är inkluderade i uttrycket] ska bli din arvinge."
     5
(1 Mos 15:5) Stjärnhimmel från Negev.

Stjärnhimmel från Negev.

Herren förde ut Abram [från tältet till den stjärnklara natten] och sa: "Blicka upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!" Sedan sa han till honom: "Så talrika ska dina ättlingar bli."
     6Abram trodde (litade, förtröstade) på Herren, och Herren räknade honom som rättfärdig (tillskrevs rättfärdighet – han gjordes fri från synd och skuld, fick det rätt ställt med Gud). [Abram trodde på löftet om ett barn, och talrika ättlingar, han trodde att Messias skulle komma genom hans säd och trodde på honom som sin Frälsare, se Joh 8:56. Både i GT och NT finns det bara ett sätt att bli rättfärdig på, nämligen av nåd genom tro, se Rom 4:3.] 7Han sa till honom: "Jag är Herren (Jahve) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv." [2 Mos 12:1–3] 8Han sa: "Herre, Herre (Adonaj Jahve) hur ska jag veta (kunna känna till) att jag ska ärva det?" 9Han sa till honom: "Ta till mig en tre år gammal kviga, och en tre år gammal get av honkön, och en tre år gammal bagge, och en turturduva och en ung duva." 10Han tog allt detta till honom och delade dem på mitten och lade varje halva mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte. 11Och rovfåglarna kom ner på kadavren men Abram drev bort dem.
12Och det hände när solen hade gått ner att en djup sömn föll över Abram och även fruktan och stort mörker föll över honom. 13Han sa till Abram: "Du ska veta (känna väl till) att din säd (dina arvingar, efterkommande) ska bli främlingar i ett land som inte är deras, och skall tjäna dem och de ska vara plågade av dem i 400 år, 14och även det folk [egyptierna], som de ska tjäna [som slavar], ska jag döma. Efteråt ska de komma ut med stora rikedomar. [2 Mos 12:33–36] 15Men du ska gå till dina fäder i frid. Du ska bli begraven vid en god (hög) ålder. 16I den fjärde generationen ska de komma tillbaka hit, för amoréernas missgärning är inte full än. [Deras synders mått har inte uppnått mängden som krävs för dom, se 3 Mos 18:24–25; 20:23–24.]"
17Och det hände när solen gick ner och där var ett tjockt mörker, att då syntes en rykande ugn och en flammande fackla som passerade mellan styckena (de delade djuren). [Här beskrivs en del av den ritual som hör till när man ingår ett blodsförbund med varandra] 18Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sa: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat, 19keniterna och keniziterna och kadmoneerna 20och hettiterna och perisséerna och rafaeerna 21och amoréerna och kanaanéerna och girgashéerna och jevusiterna." [Namnen på de folkslag som levde i Kanaan innan israeliterna kom dit.]

[Det unika med förbundet som ingås mellan Gud och Abram är att det ingås ensidigt. Gud bär det fullständiga och hela ansvaret för detta förbund! Ritualerna som ingår i ett blodsförbund är:

1. Byta mantel – iklä sig den andra personen.
2. Byta bälte – vapen/redskap.
3. Skära – dela djur i halvor. Vandra mellan dem. Ett blodsförbund skärs alltid.
4. Byta/ta varandras namn.
5. Göra ett ärr (Blanda blod – handflatorna mot varandra).
6. Ge förbundslöften.
7. Äta minnesmåltid – dela bröd och vin.
8. Plantera ett minnesträd/vårdträd bestänkt med blod från djuren.

När Gud säger till Abram "Jag är din sköld" (se vers 1) tar Gud initiativet till att ge Abram sin mantel och sitt bälte. Manteln är inte fysisk i det här sammanhanget men den representerar personen, så det Gud säger är att han ger sig själv till Abram. Ärret som ska göras blir i Abrams fall omskärelsen. Eftersom ett blodsförbund kan gå i arv så måste varje ny son som föds själv välja om han vill vara kvar i förbundet. Detta sker varje gång en judisk son blir omskuren (för icke-judar motsvaras det av hjärtats omskärelse). Förbundslöftet är sonen, Isak, och att avkomman ska bli som stjärnorna och sandkornen och att alla folk ska bli välsignade genom honom. Det sker ett namnbyte när Abram blir Abraham, se 1 Mos 17:5. Han får också Guds eget namn tillagt i sitt eget och Gud kallas i fortsättningen för Abrahams Gud, vilket senare när förbundet förnyas med Isak och Jakob får tilläggen Isaks Gud och Jakobs Gud. Förbundsmåltiden sker när Abraham möter Melkisedek och de delar bröd och vin, se 1 Mos 14:18. Melkisedek (som betyder rättfärdighetens kung) är sannolikt Jesus själv som kommer till Abram vid detta tillfälle.]

Hagar och Ismael

161Abram och hans hustru Saraj var barnlösa. [I denna kultur var detta något skamfullt. Gud hade dock lovat dem ett eget barn som skulle bli deras arvinge, se 1 Mos 12:2. Tio år tidigare hade Abram försökt adoptera sin tjänare Elieser för att få en arvinge, men Gud förtydligade då sitt löfte att det verkligen skulle vara hans egen son, se 1 Mos 15:2–4. Abram är nu 85 år och Saraj 75 år, se 1 Mos 12:4; 17:17.] Saraj hade en egyptisk tjänstekvinna som hette Hagar [som de troligen fått av farao när de var i Egypten, se 1 Mos 12:16]. 2Saraj sa till Abram: "Eftersom Herren har gjort så jag inte kan få barn, så ligg med min tjänarinna. Kanske kan jag få en familj genom henne." [Saraj följde den dåtida kulturens tradition att ge en av sina tjänarinnor till sin man för att bli surrogatmor.] Abram lyssnade på Sarajs ord (lydde henne). 3Efter tio år i Kanaans land gav Saraj, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru. 4Abram låg med Hagar och hon blev gravid. När Hagar fick reda på att hon var gravid började hon se ner på (förakta) sin föreståndarinna (härskarinna, överordnade).
     5Då sa Saraj till Abram: "Det är ditt fel att all denna orätt (kränkning, laglöshet, terror, destruktiva kraft – hebr. chamas) har drabbat mig. Jag tillät min tjänare att ligga med dig, men när hon såg att hon var gravid började hon förakta mig. Låt Herren döma mellan mig och dig." [Sista delen kan också översättas: "Låt Gud straffa dig för det här."]
     6Abram sa till Saraj: "Eftersom du bestämmer över din tjänarinna, så gör vad du vill med henne." Då började Saraj gå så hårt åt Hagar att hon flydde bort från Saraj. [Abram tar inte ansvar, utan låter Saraj agera utifrån sin bitterhet.] 7Herrens ängel (budbärare) hittade Hagar nära en vattenkälla i öknen, källan som ligger på vägen mot [öknen] Sur. 8Ängeln frågade: "Hagar, Sarajs tjänarinna, varifrån kommer du och vart är du på väg?" Hon svarade: "Jag flyr från min föreståndarinna, Saraj." [Vattenkällan ligger på väg till Egypten, Hagar försökte kanske ta sig hem till sitt land, en sträcka på ca 25 mil. Att ensam och dessutom gravid försöka göra denna resa i oländig öken är dömt att misslyckas, vilket hon förstått eftersom hon inte svarar på frågan vart hon är på väg. Hon flyr mållöst från sina problem. Frågan "varifrån kommer du?" betyder på hebreiska inte så mycket från vilken plats, utan snarare från vilka omständigheter kommer du, vilken situation lämnar du?] 9Då sa Herrens ängel till henne: "Vänd tillbaka till din föreståndarinna och ödmjuka dig under henne." 10Herrens ängel sa: "Jag ska göra din ätt (ditt släkte) mycket stor. Den ska bli så stor att ingen kan räkna dem alla." 11Sedan sa Herrens ängel till henne:
"Du är nu gravid
    och ska snart föda en son.
Du ska ge honom namnet Ismael (hebr. Jishmael) [betyder: "Herren hör"],
    för Herren (Jahve) har hört (hebr. shama) hur du plågats (varit under andras våld).
12Din son ska bli en vild man (omöjlig att tämja, som en vildåsna);
    hans hand ska vara emot alla,
    och alla ska vara emot honom (det ska vara ständig konflikt runt omkring honom).
Han ska bo borta (österut) från alla sina bröder."
13Hagar gav Herren, som hade talat med henne, ett namn: "Du är en Gud som ser (hebr. El-Roi)." Hon sa (tänkte): "Har jag verkligen fått se en skymt (ryggen) av honom som ser (hebr. raah) mig?" [Hagar var uppväxt i Egypten och van med gudar gjorda av trä och sten som varken talade eller såg. Nu hade hon med egna ögon fått möta den levande Guden.] 14Därför fick källan namnet "Den levandes brunn han som ser mig (hebr. Beer lachai-roi)", den ligger mellan Kadesh och Bared. [Det är vid samma källa eller brunn som Isak möter sin hustru Rebecka första gången, se 1 Mos 24:62.]
15Hagar födde en son till Abram och Abram gav sin son, som Hagar fött, namnet Ismael. 16Abram levde 86 år innan Hagar födde Ismael åt Abram.

Bevis på förbundet

[Tretton år efter Ismaels födelse (1 Mos 16:16; 17:1, 24) visar sig Herren för Abram igen, återupprepar löftet att han ska få en arvinge (1 Mos 12:1–3; 13:14–17; 15:1, 4–5, 18–21) och instruerar honom om omskärelsens förbund.] 171När Abram var 99 år gammal, visade sig Herren (Jahve) för Abram och sa till honom: "Jag är Gud Allsmäktig (El Shaddaj), vandra inför mig (framför mitt ansikte) och var fullkomlig. [Ordet fullkomlig står här i plural vilket förstärker att det gäller alla områden i hela livet.] 2Jag ska förnya förbundet mellan mig och dig och jag ska göra det mycket, mycket stort (omfattande)."
     3Abram föll ner på sitt ansikte och Gud (Elohim) talade med honom och sa: 4"Se, för min del är mitt förbund med dig och du ska bli till en far för många folk (folkslag, nationer – hebr. gojim). [Här gör Gud klart att det inte är någon annan än Abram han vill göra förbund med. Det är alltså en bekräftelse på utkorelsen.] 5Du ska inte längre heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham. [Gud lägger till bokstaven h (hebr. he), så namnet blir Abraham. Detta är signifikant eftersom hebreiska bokstaven he uttalas som en utandning. Det låter som när man blåser ut luft för att putsa ett par glasögon. Gud blåser in sin Ande in i Abrahams namn! Med Guds Andes hjälp ska undret ske! På hebreiska uttalas namnen Avram och Avraham. Även Saraj får ett nytt namn – Sarah, se vers 15.] För jag ska låta dig bli en far för många folk (nationer). 6Jag ska göra dig mycket, mycket fruktsam och jag ska skapa folkslag från dig och kungar ska komma från dig (bli dina ättlingar), 7och jag ska upprätta (etablera) mitt förbund mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer som ett evigt förbund, för att vara Gud (Elohim) till dig och till din säd efter dig, 8och jag ska ge till dig och till din säd efter dig (dina ättlingar) landet som du vandrat runt i, hela Kanaans land, till en evig besittning, och jag ska vara deras Gud (Elohim)."
9Gud sa till Abraham: "Vad gäller dig, ska du hålla mitt förbund, du och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer. 10Detta är mitt förbund, som ni ska hålla, mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, varje man bland er ska bli omskuren. 11Ni ska bli omskurna på ert kött, på er förhud, och det ska vara en symbol på förbundet mellan mig och er. 12Sonen som är åtta dagar gammal ska bli omskuren bland er, alla män i alla generationer, han som är född i huset eller köpt för pengar av någon främling, den som inte är din säd (egna barn). 13Han som är född i ditt hus och han som är köpt med dina pengar måste bli omskuren. Mitt förbund ska vara på ditt kött som ett evigt förbund. 14Den oomskurne mannen som inte är omskuren på köttet på sin förhud, den mannen (bokstavligt själen) ska bli avhuggen (utesluten) från sitt folk, han har brutit mitt förbund."

Isak – löftessonen

15Sedan sa Gud till Abraham: "Din hustru ska inte längre heta Saraj, utan hennes namn ska vara Sarah. 16Jag ska välsigna henne och ska tillsammans med dig ge henne en son. Jag ska välsigna henne och hon ska bli en mor till många folkslag (nationer – hebr. gojim). Kungar över folk (hebr. am) ska komma från henne!" [På samma sätt som Gud lägger till bokstaven h, "He", i Abrahams namn (se vers 5), så gör Gud på samma sätt med Saraj så hennes namn blir Sarah. Detta är signifikant eftersom bokstaven he uttalas som en utandning. Gud blåser sitt liv in i Sarajs namn och med Guds Andes hjälp ska undret ske!] 17Då föll Abraham ner på sitt ansikte och skrattade (hebr. tsachaq) [den första av tre gånger ordet för att skratta som har samma rot som Isaks namn Jitschaq används, se även 1 Mos 18:12; 21:6] och sa i sitt hjärta (för sig själv): "Ska ett barn födas till en son som är 100 år gammal? Och ska Sarah, en dotter som är 90 år, bli gravid?"
     18Och Abraham sa till Gud (Elohim): "Måtte Ismael leva inför dig!" 19Gud svarade: "Nej, men Sarah din hustru ska föda en son och du ska ge honom namnet Isak [hebr. Jits-chak från verbet för att skratta], och jag ska upprätta (etablera) mitt förbund med honom som ett evigt förbund för honom och hans säd (efterkommande, ättlingar) efter honom. 20Vad angår Ismael har jag hört dig, och se jag har välsignat honom och ska göra honom fruktsam och ska föröka honom rikligt. Tolv prinsar (furstar) ska han få och jag ska göra honom till ett stort folk. 21Men mitt förbund ska jag upprätta (etablera) med Isak, som Sarah ska föda åt dig vid denna bestämda (avtalade, överenskomna) tid nästa år." 22Han slutade tala med honom och Gud (Elohim) steg upp från Abraham.
     23Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade talat till honom. 24Abraham var 99 år när han blev omskuren på köttet, på sin förhud. 25Hans son Ismael var 13 år gammal när han blev omskuren på köttet, på sin förhud. 26På en och samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna. 27Alla män i hans hus, de som var födda där och de som hade köpts av främlingar för pengar, blev omskurna med honom.

Tre besökare

181
(1 Mos 18:1) Så här skulle utsikten från Abrahams tält kunnat se ut. Bilden kommer från Jerusalems botaniska trädgård.

Så här skulle utsikten från Abrahams tält kunnat se ut. Bilden kommer från Jerusalems botaniska trädgård.

Herren (Jahve) uppenbarade sig [igen] för Abraham vid de stora träden (ekarna eller terebinterna) i Mamre [strax utanför Hebron, tre mil söder om Jerusalem]. Abraham satt vid tältets öppning (dörr) under den hetaste delen av dagen [på eftermiddagen, mellan två och fem]. 2Han lyfte sin blick och tittade, och se, där stod tre män stå framför [på ett visst avstånd från] honom. [De verkar ha dykt upp från ingenstans, på en gång reser han sig upp.] När han såg dem springer han från tältets öppning emot dem och bugade sig mot marken [för att hälsa dem välkomna och visa vördnad].
     3Han [Abraham] sa: "Min Herre (Adonaj), om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. 4Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta av era fötter och vila er under trädet här. 5Låt mig hämta en bit bröd så ni kan styrka er nu när ni ändå har kommit förbi er tjänares hem. Sedan kan ni fortsätta igen."
    De svarade "Ja, gör som du talat!"

     6Abraham skyndade in i tältet till Sarah och sa: "Skynda dig och ta tre sea-mått [totalt 20-30 liter] fint mjöl och baka runda bröd." [En oväntad stor volym!] 7Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en späd och fin [speciellt utvald] tjurkalv och gav den till en ung tjänare (yngling – hebr. naar), som skyndade sig att tillreda den. [Bröd bakades dagligen för familjens behov. Det gick snabbt. Mjöl blandades med vatten och bakades på golvet över glödande kol. Dagsbehovet för en person, enligt 2 Mos 16:16, var en omer (som är 3/10 sea-mått), så tre sea-mått var långt mycket mer än vad som behövdes för tre gäster, Abraham och Sarah. Abrahams löfte i vers 5 nämner inget om något slaktat djur eller extravagant måltid. Ordagrant är hebreiskan: "son av boskap, späd och god/vacker". I Abrahams handlande finns en princip och lärdom: Lova inte för mycket för tidigt! Istället för att göra någon besviken, genom att inte uppfylla sitt löfte, är det mycket bättre att överraska med mer än vad man först har sagt.] 8Sedan [när köttet var klart] tog han smör (ost) och mjölk och kalven som han tillrett och satte fram åt dem. Själv stod han [som en betjänt] under trädet medan de åt.
     9De [trion] sa till honom: "Var är din hustru Sarah?"
    Han svarade: "Där (se – hebr. hinneh), i tältet." [Troligen gestikulerade Abraham och pekade inåt tältet.]

     10Och han [Herren] sa: "Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se då ska din hustru Sarah ha en son".
    Sarah hörde detta [där hon stod] vid tältets öppning, som var bakom honom.
11Nu var Abraham och Sarah gamla och hade nått hög ålder och Sarah hade slutat att ha det på kvinnors vis. 12Sarah skrattade (hebr. tsachaq) inom sig (för sig själv) och sa: "Skulle jag som blivit gammal ägna mig åt njutning? Min herre är också gammal."
     13Herren (Jahve) sa till Abraham: "Varför skrattar Sarah och säger – Ska jag som är gammal verkligen bära ett barn? 14Är någonting för svårt för Herren (Jahve)? På den bestämda (avtalade) tiden ska jag komma tillbaka till dig, när tiden har gått runt (om ett år) och då ska Sarah ha en son".
     15Sarah nekade och sa: "Jag skrattade inte", för hon var rädd. Han sa: "Jo, du skrattade."

Abraham ber för Sodoms räddning

[Följande stycke ramas in av att Abraham "går med" besökarna, se vers 16, och sedan "återvänder" till sitt tält i vers 33. Två olika perspektiv framträder, Gud som hör ropet från staden (vers 17–21) och hur Abraham ser staden (vers 22–32).] 16Männen reste sig därifrån och såg ut mot Sodom och Abraham gick med dem för att se till så de kom lyckligt iväg.
     17Herren (Jahve) sa: "Ska jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? 18Abraham ska verkligen bli ett stort och mäktigt folk och alla (andra) folk ska bli välsignade i honom. 19Jag har låtit honom lära känna mig (på ett förtroligt och intimt sätt) så att han för alltid ska befalla sina söner och (hela) sitt hushåll efter honom (alla hans ättlingar, födda, köpta och adopterade) att de ska hålla sig till Herrens väg, för att göra det som är rätt och rättfärdigt genom alla tider. Så ska Herren ge till Abraham allt som han har talat om honom."
     20Herren (Jahve) sa: "Ropet från Sodom [betyder: brinna] och Gomorra [betyder: dop; grundordet handel, tyranni] är verkligen enormt och deras synd är överväldigande (mycket tung – hebr. kaved meód). 21Nu vill jag gå ner och se huruvida de förtjänar förintelse så som ropet har kommit till mig. Om inte kommer jag att veta (få kunskap om) det."
     22Männen gick därifrån och gick till Sodom, men Abraham stod fortfarande inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve).
23Abraham kom närmare och sa: "Vill du verkligen svepa bort de rättfärdiga med de onda?" 24Tänk om det finns 50 rättfärdiga i staden, vill du verkligen svepa bort dem och inte ge förlåtelse till platsen för de 50 rättfärdigas skull som finns därinne?" 25Må det vara fjärran ifrån dig att göra så och slå de rättfärdiga tillsammans med de onda, så att de rättfärdiga behandlas som de onda. Låt det vara fjärran från dig! Ska inte domaren över hela jorden vara rättvis?" [Här tilltalar Abraham Gud som hela jordens domare.]
     26Herren (Jahve) svarade: "Om det finns 50 rättfärdiga i staden Sodom så ska jag rädda hela platsen för deras skull."
27Sedan frågade Abraham: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren (Adonaj) så fortsätter jag, trots att jag bara är stoft och aska. 28Tänk om det fattas 5 för att det ska bli 50 rättfärdiga, kommer du att förgöra hela staden för dessa 5 människors skull?" Han [Herren] svarade: "Jag ska inte förgöra den om det finns 45 rättfärdiga där."
29Abraham talade till honom igen: "Vad händer om det bara är 40 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 40."
30Då sa Abraham: "Herre (Adonaj), bli inte upprörd över att jag fortsätter fråga! Vad händer om det bara är 30 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 30."
31Abraham sa: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren så fortsätter jag. Vad händer om det bara är 20 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 20."
32Till sist sa Abraham: "Herre (Adonaj), bli inte upprörd över att jag frågar en gång till! Vad händer om det bara är 10 [rättfärdiga, se vers 26] där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 10."
33Och Herren (Jahve) gick sin väg så fort han hade slutat samtala med Abraham, och Abraham återvände till sin plats [tillbaka hem till Mabre utanför Hebron, se vers 1]. [Sedan Abrahams första vädjan (vers 23–25) har Herren svarat sex gånger (vers 26, 28b, 29b, 30b, 31b, 32b). Det fanns inte tio rättfärdiga i staden. I Jer 5:1 finns en liknande bön, men samma Jeremia skriver i Jer 31:29–30 att varje generation är själv ansvariga för konsekvenserna av sin skuld, se även Hes 14:12–23; 18:2–4.]

Sodom och Gomorra förgörs

191De två änglarna kom till Sodom på kvällen och Lot satt i Sodoms port och Lot såg dem och reste sig upp och mötte dem och han föll ned med sitt ansikte mot marken. [Att buga sig djupt var en dåtida vanlig hedersbevisning.]
     2Han [Lot] sa: "Se vänligen mina herrar [budbärare], jag ber er vänd om och gå in i er tjänares hus och stanna där hela natten och tvätta era fötter, så kan ni stiga upp tidigt och gå vidare."
    De svarade: "Nej, men vi ska stanna på torget (den öppna platsen) över natten." [Det var inte ovanligt att resenärer sov på gatan insvept i sin mantel.]
3Han vädjade intensivt till dem och de vände om till honom och gick in i hans hus och han gjorde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd och de åt. 4Men innan de lade sig omringade stadens män huset, Sodoms män både ynglingar (tonåringar) och äldre, allt folk från varje kvarter. 5De ropade på Lot och sa till honom: "Var är männen som kom in till dig i natt? För ut dem till oss så att vi kan känna (ha en sexuell relation med) dem."
     6Och Lot gick ut till dem vid dörren och stängde dörren bakom sig. 7Och han sa: "Jag ber er mina bröder, gör inte denna ondska. 8Se, jag har två döttrar som inte har känt (haft en sexuell relation med) någon man, låt mig, jag ber er, föra ut dem till er och ni kan göra vad ni finner för gott i era ögon med dem, gör bara ingenting mot dessa män, så sant som de har kommit under skuggan av mitt tak (är under mitt beskydd)."
     9Och de svarade: "Flytta på dig" och de sa: "Dessa kom hit på genomresa och han [Lot] vill vara domare! Nu ska vi behandla dig värre än dem." Och de pressade sig hårt mot mannen, mot Lot, och kom nära för att bryta sönder dörren.
     10Men männen [änglarna] stack ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och dörren stängde de. [Den mer ovanliga hebreiska meningsbyggnaden med verbet sist, indikerar att dörren inte förseglas på ett vanligt sätt utan övernaturligt.] 11Och de slog männen utanför dörren med blindhet [ordet används bara här och i 2 Kung 6:18, kan syfta på både fysisk och mental blindhet], både små och stora, så att de tröttade ut sig själva på att finna dörren.
     12Och männen [de himmelska besökarna] sa till Lot: "Har du några hos dig här, svärsöner, dina söner och dina döttrar och vem du än har i staden, för ut dem från denna plats, 13för vi ska fördärva den här platsen, eftersom deras rop har vuxit sig stort inför Herrens (Jahves) ansikte och Herren (Jahve) har sänt oss för att fördärva den."
     14Och Lot gick ut och talade till sina svärsöner som hade gift sig med hans döttrar och sa: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahve) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [De lyssnade inte och trodde inte att han menade allvar.]
     15Och när morgonen grydde skyndade änglarna på Lot och sa: "Stå upp, ta din hustru och dina två döttrar som är här, annars blir du bortsvept med stadens överträdelser."
     16Men han [Lot] dröjde sig kvar och männen tog tag i hans hand och i hans hustrus hand och i händerna på hans två döttrar, Herren (Jahve) var barmhärtig mot honom. Och de förde ut honom och ställde honom utanför staden. 17Och när de hade fört ut dem utanför sa han: "Fly för ert liv, se er inte tillbaka och stanna inte i slättlandet, fly till bergen, annars sveps ni bort." [Slättlandet var det område som förmodligen omstörtades och bildade Döda havet.]
     18Lot sa till dem: "Inte så min herre, 19se till att din tjänare har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, och du har visat stor nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot mig genom att du har räddat mitt liv. Jag kan inte [hinner inte] fly till bergen för att inte ondskan ska komma ikapp mig och jag dör. [Lot förhandlar med huvudängeln på liknande sätt som Abraham med sina gäster, se 1 Mos 18:22–33. Han önskar fly till den lilla staden Tsoar. Här finns det hebreiska ordet chesed för första gången i GT. Det betyder nåd, omsorgsfull kärlek och trofasthet. Även ordet chen för nåd används här men det beskrivs ingående i 1 Mos 6:8. Chesed är det vanligaste ordet för nåd i GT. Det förekommer 241 gånger. Totalt finns det fem olika rötter som betyder nåd fast på lite olika sätt i hebreiskan. Chesed är den typen av nåd som beskriver en omsorgsfull kärlek och även trofasthet. Det är nåden som bryr sig om på ett praktiskt sätt, driven av äkta kärlek som håller över tid. Chesed är en nåd som aldrig sviker.] 20Se nu, denna stad är nära att fly till och den är en liten (oansenlig) [Tsoar var den minsta av de fem städerna i detta område, se 1 Mos 10:19, så skona den], låt mig fly till den – är den inte en oansenlig [stad]? – och jag (min själ) ska leva."
     21Och han sa till honom: "Se jag har gått med på din önskan också i denna sak, så jag ska inte omstörta staden som du talar om. 22Skynda dig, fly dit, för jag kan inte göra något förrän du kommit dit." Därför kallas staden Tsoar. [Tsoar betyder oansenlig, anspråkslös, ringa eller liten.]

Sodom förgörs

23
(1 Mos 19:23) Sodom förstörs, av den franske målaren Jules Laurens (1825-1901).

Sodom förstörs, av den franske målaren Jules Laurens (1825-1901).

Solen hade gått upp över jorden när Lot kom till Tsoar. 24Då lät Herren (Jahve) eld och brinnande svavel regna över Sodom och Gomorra. Det sändes ner från himlarna av Herren (Jahve). 25Han omstörtade dessa städer och hela slätten och städernas invånare och det som växte på marken. [Förmodligen är denna omstörtning av hela slätten orsaken till att Salthavet (Döda havet) bildas, se 1 Mos 13:10; 14:3.] 26Men hans hustru såg sig om bakom honom och hon blev en saltpelare.
     27Och Abraham steg upp tidigt på morgonen på den plats där han hade stått inför Herren (Jahve). 28Och han såg ut mot Sodom och Gomorra och mot slättlandet. Och se (hebr. vehinneh)! [Perspektivbyte, vi får se med Abrahams ögon:] Röken från landet steg upp som röken från en ugn.
     29Och det hände när Gud (Elohim) fördärvade slättlandets städer att Gud (Elohim) kom ihåg Abraham och skickade ut Lot från mitten av omstörtningen, när han omstörtade städerna som Lot hade bott i. [5 Mos 29:23; Jes 1:9; 13:19; Jer 50:40; Amos 4:11; Matt 10:15; 11:23–24; Jud 1:7; Upp 11:8]

Lot och hans döttrar

30Och Lot drog upp från Tsoar och bodde i bergen och hans två döttrar med honom, för han var rädd för att bo i Tsoar och han bodde i en grotta, han och hans två döttrar. 31Den förstfödde [äldre] sa till den yngre: "Vår far är gammal och det finns inte en enda man på jorden som vill komma in till oss (ta oss till hustrur) på jordens vägar (kan betyda "att ingen kommer gående på de vägar som gör det möjligt för dem att träffas" eller "i enlighet med de världsliga traditionerna"). 32Kom, låt oss ge vår far vin att dricka [så han blir berusad och tappar omdömet], och sedan ligger vi med honom, så att vi kan bevara vår fars säd." [Tidigare var fadern villig att använda sina döttrar för sexuella ändamål utan deras samtycke. Nu använder de sin far för sexuella ändamål utan hans samtycke, se vers 8. Avsikten att bevara släktlinjen var ärbar, men sättet det gjordes var avskyvärd. Att de var tvungna att berusa sin far visar att de visste att incest var fel, se 3 Mos 18:6–18; 1 Mos 38:13–26.]
     33Och de gav vin till sin far den natten [och berusade honom]. Och den förstfödda gick in och låg med sin far, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
     34På morgonen sa den förstfödda till den yngre: "Se, jag låg i natt med min far. Låt oss ge honom vin att dricka ikväll också och gå du in och ligg med honom, så att vi kan bevara vår fars säd." 35Och de gav sin far vin att dricka den natten också. Och den yngre steg upp och låg med honom, och han visste inte när hon lade sig ner eller när hon steg upp.
     36Så blev båda Lots döttrar gravida med sin far. 37Och den förstfödda födde en son och gav honom namnet Moab, denne är moabiternas stamfar till denna dag. [Moabiterna blev ett folk som bosatte sig öster om Döda havet i nuvarande Jordanien; namnet låter som "från fadern" på hebreiska.] 38Och den yngre födde också en son och gav honom namnet Ben-Ammi [låter som "min släktings son"], denne är stamfar till ammoniternas söner till denna dag. [Ammoniterna bosatte sig norr om Moab; både Moab och Ammon var fiender till Israel.]

Abraham och Avimelech – det första helandet

201Abraham vandrade därifrån [Hebron, se 1 Mos 13:18] söderut i landet [Negev, se 1 Mos 13:1] och bodde mellan Kadesh [1 Mos 16:14] och Shor [1 Mos 16:7] och han vandrade omkring i Gerar. 2Abraham sa om sin hustru Sarah: "Hon är min syster." [1 Mos 12:13] Och Avimelech, Gerars kung, sände efter och tog Sarah. [Abraham upprepar samma misstag som han gjort tidigare, se 1 Mos 12:10–20. Även hans son Isak gör på liknande sätt, se 1 Mos 26:1–11.]
     3Men Gud (Elohim) kom till Avimelech i en dröm på natten och sa till honom: "Se, du ska dö på grund av kvinnan som du har tagit, för hon är en annan mans hustru."
     4Avimelech hade inte kommit nära (inte haft något intimt umgänge eller samlag med) henne och han sa: "Herre (Adonaj), vill du dräpa även ett rättfärdigt land? 5Sa han inte själv till mig: 'Hon är min syster' och hon sa själv: 'Han är min bror'. I mitt hjärtas enfald och med mina händers oskyldighet har jag gjort detta."
     6Och Gud (Elohim) sa till honom i drömmen: "Ja, jag vet att det är i ditt hjärtas enfald (okunnighet) som du har gjort detta och det är också därför som jag hindrar dig från att synda mot mig. Därför tillät jag inte att du rörde henne. 7Men ge nu mannen hans hustru tillbaka, för han är en profet och han ska be för dig så att du ska leva. [Abraham den första personen i GT som kallas profet.] Men om du inte ger tillbaka henne ska du veta att du med säkerhet ska dö, du och allt som hör till dig."
     8Avimelech steg upp tidigt på morgonen och kallade (ropade) på alla sina tjänare och talade alla dessa ord i deras öron [redogjorde noggrant allt han drömt för dem] och männen blev mycket rädda. 9Sedan kallade Avimelech på Abraham och sa till honom: "Vad har du gjort mot oss? I vad har jag syndat mot dig eftersom du har fört denna stora synd över mig och mitt kungarike? Du har gjort sådant mot mig som inte ska göras!" 10Och Avimelech sa vidare till Abraham: "Hur förklarar du att du har gjort detta?"
     11Och Abraham sa: "Eftersom jag tänkte att gudsfruktan finns säkert inte på denna plats och de kommer att döda mig för min hustrus skull. 12Dessutom är hon verkligen min syster, dotter till min far men inte dotter till min mor, och så blev hon min hustru. 13Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [1 Mos 12:1] att jag sa till henne: 'Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror.' " [Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.] 14Och Avimelech tog får och oxar och tjänare och tjänarinnor och gav dem till Abraham och återlämnade hans hustru Sarah till honom. 15Och Avimelech sa: "Se, mitt land ligger framför dig, bo där det behagar dig."
     16Och till Sarah sa han: "Se, jag har gett din bror 1 000 [shekel] silver, det är ett skydd (täcke) för dina ögon, till alla som är med dig, och inför alla män så att de ska veta att du är försvarad."
     17Och Abraham bad till Guden (den ende Guden – hebr. ha-elohim), och Gud (Elohim) botade Avimelech och hans hustru och hans tjänstekvinnor [slavinnor, bihustrur], så att de kunde få barn igen. 18För Herren (Jahve) hade stängt alla livmödrar i Avimelechs hus på grund av Abrahams hustru Sarah. [Här beskrivs det första helandet i Bibeln. Här finns flera lärdomar:
• Abraham får be för någon annan som lider av samma problem som han själv har innan han själv blir helad. Det är först efter denna händelse, i nästa kapitel (1 Mos 21:2), som Sarah blir gravid!
• Abraham var inte syndfri när han bad, det var hans halvlögn (1 Mos 20:2) som orsakat situationen med Avimelech. Gud kan använda oss att be för andra trots våra egna brister.
• Resultatet av helandet syntes inte på en gång. Helandet skedde när Abraham bad, men det var först senare när kvinnorna började föda barn som man kunde se det synliga beviset på helandet!]

Principen "första förekomst"
Första gången någonting nämns i Bibeln presenteras ofta viktiga lärdomar och grundläggande sanningar på det ämnet. Inom bibeltolkningen kallas denna princip "första förekomst". Ett exempel är blod (hebr. damm) som när det nämns i 1 Mos 4:10 också likställs med mänskligt liv. Jesus använder principen om första förekomst när han undervisar om äktenskapet i Matt 19:4–5 och säger att "från början" gjorde Skaparen människan till man och kvinna, se 1 Mos 1:27; 2:24. Rent generellt lägger också undervisningen i Moseböckerna en grund för resten av Bibeln, se Matt 5:17–48.

Notera! Som med alla principer för bibeltolkning är det viktigt med balans och alltid läsa texten i sitt sammanhang. Ett ord behöver inte betyda samma sak varje gång det nämns. Första gången ormen (hebr. nachash) nämns förknippas den med Satan, men kopparormen (4 Mos 21:9) är också en tydlig referens på Jesus (Joh 3:14). När Jesus uppmanar de troende att vara som ormar blir betydelsen, just från första förekomsten, blir att en troende ska ifrågasätta ideologier och tänkesätt som inte är från Gud och skapa tvivel kring falska föreställningar. Dock balanseras den negativa betydelsen men det ska ske på ett oskyldigt och rent sätt (som en duva), se Matt 10:16. Ibland kan det också vara svårt att veta om något nämns först kronologiskt eller tematisk. Ordningen på böckerna i GT är också annorlunda i den hebreiska Bibeln än våra västerländska Biblar.

Isaks födelse

211Och Herren (Jahve) kom ihåg Sarah som han hade sagt och Herren (Jahve) gjorde mot Sarah som han hade talat. 2Och Sarah blev havande och födde en son till Abraham vid hans höga ålder, vid den bestämda tiden som Gud (Elohim) hade talat till honom. 3Och Abraham gav sin son, som föddes åt honom, som Sarah födde till honom, namnet Isak. [Isak (hebr. Jits-chak) betyder han skrattar. Då Isak är en viktig bild på Jesus är det värt att notera kopplingen till att han kommer med glädje.] 4Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal som Gud (Elohim) hade befallt honom. 5Och Abraham var 100 år gammal när hans son Isak föddes åt honom.
     6Och Sarah sa: "Gud (Elohim) har gjort ett skratt (hebr. tsechoq) åt mig, alla som hör detta ska skratta med mig." 7Och hon sa: "Vem skulle ha sagt (flödat fram ord från hjärtat – hebr. malal) till Abraham att Sarah ska amma ett barn? För jag har fött honom en son vid hans höga ålder."

Dessa händelser 2000 f.Kr. är profetiska. Isaks liv är fyllt med skuggbilder för den kommande Messias:

Båda föds på ett mirakulöst sätt – Sarah hade för hög ålder, Jesus genom jungfrufödsel (Matt 1:18)
Båda mödrarna frågar hur det ska gå till (1 Mos 17:18; 18:12; Luk 1:34)
Namnges innan födseln (1 Mos 17:19; Matt 1:21)
Föds vid förutsagd tid (1 Mos 21:1; Gal 4:4)
Enfödd son (1 Mos 22:2; Joh 3:16)
Älskad av sin far (1 Mos 22:2; Joh 3:35)
Tas upp på Moria berg för att offras (1 Mos 22:2)
Tjänarna följer inte med upp (1 Mos 22:5; Joh 13:36)
Båda ska komma tillbaka (1 Mos 22:5; Matt 20:17–19)
Red på en åsna innan offret (1 Mos 22:5; Matt 21:1–11; Sak 9:9)
Bär på trä till offerplatsen (1 Mos 22:6; Joh 19:17)
Underordnade sig sin faders vilja (1 Mos 22:6, 9; Matt 26:42)
Båda var i trettioårsåldern (1 Mos 22:1–5; Luk 3:21)
Båda levde efter offret (Upp 1:18)
Efter sonens död och uppståndelse sänder hans far ut tjänare för att hitta en brud åt honom (1 Mos 24:14; Ef 5:23–32; Upp 19:6–7)
Båda ber för sin hustru och framtida barn (1 Mos 25:21; Joh 1:12; 17:20)

Hagar och Ismael skickas iväg

8Barnet växte och blev avvant. Och Abraham gjorde en stor fest på den dagen då Isak blev avvand. [Förmodligen först vid 4-5 års ålder.] 9Och Sarah såg egyptiskan Hagars son, som hon hade fött åt Abraham, skratta (roa sig, "skojbråka" – hebr. tsachaqt). 10Därför sa hon till Abraham: "Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, för tjänstekvinnans son ska inte vara arvtagare tillsammans med min son, min Isak."
     11Denna sak var mycket smärtsam (sorglig, bedrövande) i Abrahams ögon på grund av hans son. 12Och Gud (Elohim) sa till Abraham: "Låt inte detta vara smärtsamt (sorgligt, bedrövligt) i dina ögon på grund av ynglingen och på grund av din tjänstekvinna. I allt som Sarah sagt till dig ska du lyssna på hennes röst (det hon sagt), för i (genom) Isak ska säd (avkomlingar, framtida generationer) uppkallas efter dig. 13Men också av tjänstekvinnans son ska jag göra ett folk, eftersom han är din säd."
     14Och Abraham steg upp tidigt på morgonen och tog bröd och ett skinn med vatten och gav det till Hagar, lade det på hennes skuldra och barnet, och sände iväg henne och hon gick iväg och irrade omkring i Beer-Shevas öken.
     15Och vattnet i skinnet tog slut och hon övergav barnet under en buske (träd – hebr. siach). [Ovanligt ord för buske eller träd, kan vara en tamariskbuske, se även 1 Mos 2:5.] 16Hon gick och satte sig ner mitt emot, ett gott stycke bort, så det var ett bågskott emellan, för hon sa: "Låt mig inte se när barnet dör." Och hon satt mitt emot honom och lyfte upp sin röst och grät.
     17Och Gud (Elohim) hörde ynglingens röst och Guds (Elohims) ängel (budbärare) ropade på Hagar från himlarna och sa till henne: "Vad plågar dig Hagar? Frukta inte, för Gud (Elohim) har hört ynglingens röst där han är. 18Res på dig, lyft upp ynglingen och håll fast honom i din hand, för jag ska göra honom till ett stort folkslag (nation)."
     19Och Gud (Elohim) öppnade hennes ögon och hon såg en vattenkälla. Och hon gick och fyllde skinnet med vatten och gav ynglingen att dricka.
     20Och Gud (Elohim) var med ynglingen och han växte och han bodde i öknen och blev en bågskytt. 21Och han bodde i Parans öken och hans mor tog (hämtade ut) en hustru åt honom från Egyptens land.

Avtalet vid Beer-Sheva

22Och det hände vid den tiden att Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, talade med Abraham och sa: "Gud (Elohim) är med dig i allt som du gör. 23Ge mig därför din ed (löfte) vid Gud (Elohim) att du inte agerar falskt (gör fel) mot mig, inte mot mina söner, inte mot mina sonsöner (barnbarn), utan i enlighet med den nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) som jag har visat (gjort mot) dig, så ska du göra mot mig och mot landet som du har vandrat omkring i."
     24Och Abraham sa: "Jag lovar (svär, avlägger en ed)"
     25Och Abraham tillrättavisade Avimelech på grund av vattenkällorna (brunnarna – hebr. beer) som Avimelechs tjänare med våld tagit bort (fördärvat) [förmodligen fyllt med jord och sten]. 26Och Avimelech sa: "Jag vet inte vem som har gjort detta, inte heller har du berättat för mig, jag har inte hört något om detta förrän idag."
     27Och Abraham tog får och oxar och gav dem till Avimelech och de två skar ett förbund. [De ingick blodsförbund med varandra, vilket var relativt vanligt vid denna tid.] 28Och Abraham tog sju lamm av honkön från flocken och placerade avsides. 29Och Avimelech sa till Abraham: "Vad betyder dessa sju lamm av honkön som du placerat för sig själva?"
     30Och han svarade: "Dessa sju lamm av honkön ska du ta ur min hand, så att det blir ett vittnesbörd för mig att jag har grävt dessa sju brunnar (sju vattenkällor – hebr. beer sheva)."
     31Därför kallas platsen Beer-Sheva eftersom de båda avlade en ed (gav varandra löften). [Hebr. beer betyder källa och sheva har betydelsen sju och ed eller löfte. Att svära en ed kan också bokstavligt uttryckas som "att sjua sig själv". Talet sju hör ihop med fullbordan, fullkomlighet och tillfredsställelse. Det handlar också om perfektion, myckenhet och överflöd. Ordet inkluderar även att allt detta är med glädje, alltså något positivt.] 32
(1 Mos 21:32) I Beer-Sheva växer än idag stora tamariskträd.

I Beer-Sheva växer än idag stora tamariskträd.

Så skar de ett förbund i Beer-Sheva och Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, reste sig och de återvände till filistéernas land. 33Och Abraham planterade en tamarisk i Beer-Sheva och åkallade Herrens (Jahves) namn på platsen, den Evige Guden (El Olam). [Tamarisken växer långsamt, det tar 400 år innan den når full höjd. Ett träd planteras inte för sin egen skull, utan för kommande generationer. Detta är en profetisk handling av Abraham som säger att här ska kommande generationer bo och de ska få svalka sig i skuggan av detta träd! Tamarisken växer i jord med hög salthalt och är därför det enda träd som kan växa kring Döda havet. Under dagen utsöndrar trädet salt på sina löv, en process som kräver mycket vatten. Under natten absorberar saltet vatten, som sedan på morgonen avdunstar och ger en naturlig kylande effekt. Detta är en anledning till varför detta träd är populärt att plantera i trädgårdar. Se även 1 Sam 22:6; 31:13.] 34Och Abraham vandrade omkring i filistéernas land under många dagar.

Gud prövar Abraham

221Och det hände sig därefter att Gud prövade Abraham och sa till honom: "Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Här är jag (hebr. hineni) är ett uttryck som inte i första hand handlar om att tala om var man befinner sig rent fysiskt eller geografiskt. Det är ett ord som istället innebär att "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar". Här i 1 Mos 22:1 förekommer ordet för första gången i Bibeln. Ordet förekommer tre gånger i detta kapitel, se vers 7 och 11. Både Abraham och alla andra som ger detta svar är exempel på personer som går in i någon form av ledarroll när de säger hineni – här är jag. Isak säger det i 1 Mos 22:7, Jakob i 1 Mos 31:11, Mose i 2 Mos 3:4, profeten Samuel säger det i 1 Sam 3:4, profeten Jesaja i Jes 6:8, m.fl.] 2Han (Gud) sa: "Ta nu (jag ber dig) din son, din ende (dyrbare – hebr. jachid) son som du älskar (hebr. ahava) – Isak, och gå till Morias land och offra honom där som ett brännoffer (hebr. olah) till mig, på ett berg som jag ska berätta för dig om." [I den här versen används ordet jachid för första gången. Ordet beskriver något som är dyrbart. Abraham hade ju även Ismael, men Isak är den ende, enfödde sonen till Sarah. Även ordet för älska ahava används första gången i GT här. Ahava betyder att älska eller kärlek. Det är signifikativt att på samma sätt som Abraham älskar Isak, är Jesus Guds älskade Son. Hela detta kapitel är en bild på hur Gud kommer att offra Jesus för hela mänskligheten. In i minsta detalj ser vi här många förebilder till det som kommer ske längre fram. Gud bevisade sin kärlek till oss att han utgav sin ende Son. Faktum är att här finns en viktig förutsättning för fortsättningen på det förbund som Gud ingick med Abraham i 1 Mos 15. Om Abraham är villig att offra sin son är Gud beredd att göra samma sak, vilket också sker 2000 år senare. I ett blodsförbund måste båda parter vara villiga till samma uppoffringar för varandra.] 3Abraham steg upp tidigt nästa morgon och sadlade sin åsna. Han tog med sig två av sina unga män (hebr. naar) [tjänstefolk] och Isak, hans son. Han klöv ved till brännoffret, steg upp och gick till den plats som Gud hade talat om för honom. 4På tredje dagen, lyfte Abraham sin blick och såg platsen långt borta. 5Abraham sa till sina unga män (tjänstefolk): "Vänta här med åsnan, jag och ynglingen (hebr. naar) går vidare, vi ska tillbe (ordagrant: "buga, böja oss i vördnad" – hebr. shachah) och kommer tillbaka till er."[Isak är inte en ung pojke utan en vuxen man. Det hebreiska ordet naar används om tonåringar och yngre män. Samma ord används både om Abrahams tjänare som var unga män och hans son Isak, se vers 3, 5, 12, 19. Han hade lätt kunnat göra motstånd och övermannat sin gamle far, men går villigt med på att låta sig bindas. Isaks agerande utgör en förebild till Jesu offer på Golgata. Isak bär själv upp veden till offret, på samma sätt som Jesus själv bär tvärslån. Platsen är också den samma, Moria berg är höjden i Jerusalem där templet stod i den södra ändan av åsen som sträcker sig norrut, vilket möjliggör att Jesus faktiskt korsfästes på precis samma plats som Abraham byggde altaret.
    Utifrån Sarahs ålder kan vi se att Isak inte var äldre än 37 år. Hon dog 127 år gammal, se 1 Mos 23:1, och födde Isak då hon var 90 år, se 1 Mos 17:17; 21:1–5. Även orden "många dagar" i 1 Mos 21:34 och "efter detta" i 1 Mos 22:1 antyder att händelsen inte sker när han är ett barn, utan när han är vuxen. Det skulle inte vara otroligt om Isak var 33 år, vilket i så fall exakt sammanfaller med Jesu ålder.]
6Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son Isak. Han tog elden i sin hand och kniven och de gick båda tillsammans. 7Isak pratade med sin far Abraham och sa: "Min far" och han svarade: "Här är jag, min son." Han sa: "Vi har eld och ved men var är lammet till brännoffret?" [Detta är andra gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se även vers 1 och 11.] 8Abraham svarade: "Gud (Elohim) ska själv förse sig med lammet till brännoffret, min son." De gick båda vidare tillsammans. [Att hebreiskan här uttrycker att Gud ska förse sig själv, talar profetiskt även om att Gud förser sig själv med det perfekta offret när han senare ger sin son Jesus som det fullkomliga offret för världens och alla människors synder.]
9Och de kom till platsen som Gud (Elohim) hade berättat för honom om och Abraham byggde ett altare där och lade i ordning veden. Sedan band (hebr. aqed) han Isak, sin son, och lade honom på altaret ovanpå veden. [Inom judendomen har denna berättelse fått namnet Akedah – "bindandet" av Isak.] 10Och Abraham sträckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin son.
     11Då ropade en Herrens (Jahves) ängel till honom från himlen och sa: "Abraham, Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Det är nu tredje gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se även vers 1 och 7.]
12Då sa han [Herrens ängel]: "Lägg inte din hand på ynglingen (hebr. naar), gör ingenting mot honom, för nu vet [har jag personligen fått erfara] att du är en gudfruktig man (att du fruktar Elohim). Du har [ju] inte [ens] undanhållit din son, din ende [son], från mig." [Heb 11:17–19; Jak 2:21–23] 13Abraham såg sig omkring (lyfte upp sina ögon och tittade) och se, bakom [honom] var en bagge som hade fastnat med sina horn i snåret. Då gick Abraham och tog baggen och offrade den som ett brännoffer istället för sin son. 14Och Abraham kallade den platsen (gav den platsen namnet) Herren (Jahve) ser (förser, utser – hebr. raah), [eller] som man säger än i denna dag om berget: "Herren kommer att uppenbara sig (Jahve jeraeh)." [Sista frasen kan också översättas: "på Herrens (Jahves) berg ska det förses." Det finns ett flertal beskrivande namn på Gud i GT. Jahve-Jireh – "Herren vår försörjare" är ett av dem, se även 1 Mos 16:13; 17:1; 2 Mos 17:15; Ps 23:1; Dom 6:24; Jer 23:6.]
15Herrens (Jahves) ängel (budbärare) [1 Mos 16:7] ropade till Abraham från himlen en andra gång 16och sa: "Vid mig själv har jag svurit (gett min ed) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), eftersom du har gjort denna sak och inte har undanhållit din son, din ende son, 17som en välsignelse ska jag välsigna dig och föröka, jag ska föröka din säd som stjärnorna på himlen och som sanden som finns på havets strand, och din säd ska besitta sin fiendes port. 18I din säd ska alla jordens folkslag vara välsignade, eftersom du har lyssnat till min röst."
19Abraham återvände till sina unga män (tjänstefolk) och de steg upp och gick tillsammans till Beer-Sheva och Abraham bodde i Beer-Sheva. [1 Mos 21:14]
20Och det hände sig efter dessa händelser att man berättade för Abraham och sa: "Se, Milkah har fött [åtta] barn till din bror Nachor." [1 Mos 11:29]
21Us (hebr. Ots), hans förstfödde
och Boz hans bror
och Kemoel, Arams far,
22och Kesed
och Chazo
och Pileddash
och Jidlaf
och Betoel.
23Och Betoel födde Rebecka,
dessa åtta födde Milkah åt Nachor, Abrahams bror.
24Hans konkubin som hette Reoma födde Tevach och Gacham och Tachash och Maacha.

Sarahs död

231Sarah blev 127 år [100 år + 20 år + 7 år] gammal, detta var åren som Sarah levde. [Sarahs ålder skrivs här på ett ovanligt sätt med ordet år (hebr. shanah) mellan varje del av sifforna. Ordagrant står det i hebreiskan: "hundra år och tjugo år och sju år", det mer vanliga hebreiska sättet skulle ha varit att skriva "hundra och tjugo och sju år". En tolkning är att det indikerar olika perioder i hennes liv.] 2Sarah dog i Kirjat Arba, det är Hebron i Kanaans land, och Abraham kom för att sörja Sarah och gråta över henne.
3Abraham reste sig upp framför sin döda och talade till Chets söner [folkslaget hettiterna; ättlingar till Chet som var Kaanans son, se 1 Mos 10:15; 15:20; Jos 1:4] och sa: 4"Jag är en främling och en besökare bland er, ge mig en bit mark som begravningsplats hos er, så att jag kan begrava min döda i min närhet." 5Chets söner svarade Abraham och sa till honom: 6"Lyssna min herre, du är en mäktig furste ibland oss, välj bland våra gravar och begrav din döda, ingen av oss ska vägra att ge dig sin grav, utan du ska kunna begrava din döda [hustru Sarah]."
7Abraham reste sig och böjde sig ner [i respekt och vördnad] inför landets folk, Chets söner. 8Han talade med dem och sa: "Om det är er önskan att jag ska få begrava min döda i min närhet, så lyssna på mig och bönfall för min räkning inför Efron, Tsoars son, 9att han ska ge mig Machpelas grotta som han äger och som ligger vid ändan av hans fält. Låt honom ge mig den till fullt pris, i er mitt (med er som vittnen), till en egendom som begravningsplats."
10Nu satt Efron mitt bland Chets söner, och hettiten Efron svarade Abraham så att alla Chets söner hörde vad han sa, alla som gått in i stadens port. [Den plats där alla viktiga affärsuppgörelser gjordes på denna tid.] Han sa: 11"Nej, min herre, lyssna på mig, fältet ger jag dig och grottan som finns där. Jag ger det till dig inför sönerna av mitt folk (som vittnen) ger jag det till dig. Begrav din döda." 12Abraham böjde sig [bugade för att visa respekt och vördnad] inför folket i landet. 13Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sa: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där." 14Efron svarade Abraham och sa: 15"Min herre, lyssna på mig, en bit land värt 400 shekel [totalt 4,6 kg] silver, vad är det mellan oss? Begrav därför din döda." 16Abraham hörsammade Efron och Abraham vägde upp silvret till Efron, som han hade talat så att Chets söner hade hört det. 400 shekel [totalt 4,6 kg] silver i aktuell valuta som köpmännen använder.
17Efrons fält, som finns i Machpela, som ligger framför Mamre, fältet och grottan som är där och alla träd som är på fältet, det som fanns inom dess gränser runtom fastställdes 18som Abrahams egendom inför Chets söner, inför alla (vittnen) som hade gått in i stadens port.
19Därefter begravde Abraham sin hustru Sarah i grottan på Machpelas fält framför Mamre, det är Hebron i Kanaans land. 20Fältet och grottan fastställdes som Abrahams egendom, till en begravningsplats, av Chets söner. [Detta är det första, och enda, markområdet i Israel som juridiskt blir judarnas egendom genom Abraham. Det kan betraktas som en förstlingsfrukt och försäkran om att resten av Guds löfte om landet också kommer att uppfyllas. Så sker när folket intar landet under Josuas ledning 300 år senare. De fulla gränser som Bibeln nämner har dock aldrig varit i judarnas ägo, det är förmodligen de gränser Israel kommer att ha under tusenårsriket.]

Rebecka blir Isaks hustru

241Abraham var gammal, han hade kommit till många dagar (levt länge) och Herren (Jahve) hade välsignat Abraham i allt (på alla områden, på allt sätt, i allt han gjort).
     2Abraham sa till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han hade: "Jag ber dig, lägg din hand under min höft. 3Jag vill att du ska avlägga en ed inför Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) och jordens Gud (Elohim), att du inte ska ta en hustru åt min son från kanaanéernas döttrar, bland dem som bor här. 4Istället ska det vara någon från mitt land och från mina släktingar och du ska ta (söka upp, leta reda på) en hustru åt min son Isak."
     5Tjänaren sa till honom: "Om kvinnan inte är villig att följa med mig till det här landet, blir jag då tvungen att föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?" 6Abraham svarade honom: "Passa dig noga så att du inte för tillbaka min son dit. 7Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: 'Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land', han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån. 8Om kvinnan inte är villig att följa med dig ska du vara fri från min ed. Det enda du (för alltid) ska lova är att inte föra tillbaka min son dit." 9Tjänaren lade sin hand under Abrahams, hans herres, höft och svor eden till honom i enlighet med dessa ord.
10Tjänaren tog 10 kameler av sin herres kameler och reste iväg. Han hade allt gott (många dyrbara gåvor) från sin herres hand. Han stod upp och vandrade till Aram-Naharim (betyder: de två flodernas Aram) [norra Mesopotamien], till staden Nachor. 11 På kvällen lät han kamelerna lägga sig (bokstavligt gå ner på knä) vid vattenkällan utanför staden, vid den tiden då kvinnorna går ut för att hämta vatten. [Måste vara ungefär sista timmen före solnedgången eftersom det inte går att hämta vatten när det blivit mörkt. Man vill heller inte utföra denna tunga syssla när dagen är som varmast.] 12Han sa: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar till dig) låt idag något gott komma framför mitt ansikte och visa nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre Abraham. 13Se, jag står vid vattenkällan och stadens döttrar ska komma ut och dra upp vatten. 14Låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: Ställ ner din kruka så att jag får dricka, hon ska då svara: Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka, låt det vara den som är utvald för din tjänare, för Isak, så att jag kan veta att du har visat nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre."
15Och det hände att medan han fortfarande talade kom Rebecka ut [redan innan han avslutat sin bön], hon var född till Betoel, Milkahs son, hustru till Nachor, och hon hade sin kruka på axeln. 16Den unga kvinnan (tonårstjejen 14-17 år – hebr. naarah) var vacker att se på, en jungfru (avskild – hebr. betolah), ingen man hade känt henne, och hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och kom upp.
     17Tjänaren sprang mot henne och sa: "Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka." 18Hon svarade: "Drick, min herre" och hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och gav honom att dricka. 19När hon hade gett honom att dricka sa hon: "Jag ska dra upp vatten till kamelerna också till dess att de har druckit" [En kamel kan dricka upp till 40 liter vatten vid ett och samma tillfälle, om 10 kameler ska dricka sig otörstiga betyder det att Rebecka kan ha dragit upp så mycket som 400 liter vatten. Det är alltså ingen självklarhet att hon skulle erbjuda sig detta.] 20Hon skyndade sig att hälla krukan i tråget och sprang tillbaka till källan och drog upp vatten till alla hans kameler.
     21Mannen iakttog henne hela tiden och var tyst (förblev stilla) för att få veta om Herren (Jahve) hade gjort hans resa framgångsrik eller inte. 22När kamelerna hade druckit klart tog mannen fram en guldring som vägde en beka [5,8 gram – motsvarar en halv shekel, se 2 Mos 38:26] och två armband till hennes händer som vägde 10 shekel [115 gram] i guld. 23Han sa: "Vems dotter är du? Berätta, jag ber dig. Finns det plats i din fars hus för oss att övernatta?" 24Hon svarade honom: "Jag är dotter till Betoel, son till Milkah som hon födde till Nachor." 25Vidare sa hon: "Vi har både hö och tillräckligt med foder och rum att övernatta i."
     26Mannen böjde sitt huvud och tillbad (kastade sig till marken inför) Herren (Jahve). 27Han sa: "Välsignad är Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som inte har försummat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) och sin sanning mot min herre. Herren (Jahve) har lett mig på vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brors hus." [Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.] 28Den unga kvinnan sprang iväg och berättade alla dessa ord i sin mors hus.
     29Rebecka hade en bror som hette Laban, och Laban sprang ut till mannen vid källan. 30Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sa: "Så talade mannen med mig", så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan. 31Han sa: "Kom in, du välsignade av Herren (Jahve), varför står du här ute? Jag har gjort i ordning huset och gjort plats för dina kameler."
     32Mannen kom in i huset och sadlade av sina kameler och han gav kamelerna hö och foder. Han fick vatten till att tvätta sina fötter och fötterna på de män som var med honom. 33Man satte fram mat för att han skulle äta men han sa: "Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende." Han (Laban) sa: "Tala"
     34Då sa han: "Jag är Abrahams tjänare. 35Herren (Jahve) har välsignat min herre rikligt och han har blivit stor. Han har gett honom småboskap och boskapshjordar (av nötkreatur), silver och guld och tjänare och tjänarinnor och kameler och åsnor. 36Och Sarah, min herres hustru, födde en son till min herre på sin ålderdom, och till honom har han givit allt han har.
     37Min herre har tagit en ed av mig och sagt: 'Du ska inte ta en hustru till min son från kanaanéernas döttrar i vars land jag bor. 38Istället ska du gå till min fars hus och till mina släktingar och ta en hustru till min son.' 39Jag sa till min herre: 'Men om kvinnan inte vill följa med mig?' 40Då sa han till mig: 'Herren (Jahve) som jag vandrar inför, ska sända sin ängel med dig och göra din väg lyckosam, och du ska ta en hustru till min son bland mina släktingar och från min fars hus. 41Sedan ska du vara fri från din ed när du kommer till mina släktingar. Om de inte ger henne till dig ska du vara fri från min ed.'
     42Så idag kom jag till källan och sa: Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), låt nu den väg jag har gått vara lyckosam, 43se, jag står vid vattenkällan, låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: 'Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka', 44hon ska då svara: 'Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka', låt det vara den kvinna som Herren (Jahve) har utvalt till min herres son.
     45Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sa till henne: 'Låt mig dricka, jag ber dig'. 46Hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och sa: 'Drick, jag ska ge dina kameler att dricka också.' Då drack jag, och hon gav kamelerna vatten också. 47Jag frågade henne och sa: 'Vems dotter är du?' och hon svarade: 'Jag är dotter till Betoel, Nachors son, som Milkah födde till honom.'
Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes handleder.
48Så böjde jag mitt huvud och kastade mig till marken inför Herren (Jahve) och välsignade Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som har lett mig på den rätta vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brorsdotters hus för hans son. 49Om ni vill vara nådiga (visa omsorgsfull kärlek) och sanna (trofasta) [se vers 27] mot min herre så berätta det, och om inte så berätta det för mig, så att jag kan gå till höger eller till vänster." [Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Här används uttrycket mellan människor. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
50Då svarade Laban och Betoel och sa: "Det som kommer från Herren (Jahve) kan vi inte tala ont eller gott om. 51Se, Rebecka är framför dig, ta henne och gå, och låt henne bli din herres sons hustru, så som Herren (Jahve) har talat." 52När Abrahams tjänare hörde dessa ord böjde han sig ner till marken, till Herren (Jahve). 53Tjänaren tog fram juveler av silver och juveler av guld och vackra kläder och gav till Rebecka, han gav också dyrbara ting till hennes bror och hennes mor. 54De åt och drack, männen som var med honom och dröjde kvar hela natten.

När de steg upp på morgonen sa han: "Skicka iväg mig till min herre."

     55Hennes bror och hennes mor sa: "Låt den unga kvinnan vara hos oss några få dagar, åtminstone 10. Sedan ska hon gå."
     56Han sa till dem: "Försena mig inte, se Herren (Jahve) har gjort min resa lyckosam, sänd iväg mig så att jag kan gå till min herre."
     57De sa: "Vi ska kalla på den unga kvinnan och fråga hennes egen mun." 58De kallade på Rebecka och sa till henne: "Vill du följa med denna man?"
    Hon svarade: "Jag vill gå."
59De sände iväg Rebecka, sin syster, och hennes barnskötare [Deborah, se 1 Mos 35:8] och Abrahams tjänare och hans män. 60De välsignade Rebecka och sa till henne:
"Vår syster, må du bli mor
    till tusen och tiotusen
och låt din säd (dina barn) inta
    portarna hos dessa som hatar dem."
61Rebecka reste sig med sina tjänarinnor och de red på kamelerna och följde mannen. Tjänaren tog Rebecka och gick sin väg.
62Isak kom på vägen från Beer Lachaj Roi, för han bodde i landet i söder (Negev). 63Vid aftontiden gick Isak ut på fältet och funderade (var försjunken i tankar) och han lyfte upp sin blick och såg, och se där kom kameler (gående). 64Rebecka lyfte upp sin blick och när hon såg Isak steg hon av sin kamel. 65Hon sa till tjänaren: "Vilken man är det som går på fältet för att möta oss?" Tjänaren svarade: "Det är min herre." Hon tog sin slöja och dolde sig själv. 66Tjänaren återgav (räknade upp – hebr. safar) för Isak allt vad han hade gjort. 67Isak tog in henne i sin mor Sarahs tält och äktade Rebecka och hon blev hans hustru och han älskade henne. Isak blev tröstad efter sin mor.

Abrahams död

251Abraham tog en annan hustru. Hennes namn var Keturah (hebr. Qetorah; betyder: rökelse/offer). [I 1 Krön 1:32 kallas hon bihustru och antyder att detta skedde tidigare.] 2Hon födde [sex barn] åt honom:
Zimran
och Jokshan
och Medan
och Midjan [förfäder till midjaniterna; Sippora var från den stammen, se 2 Mos 2:21; 3:1]
och Jishbak
och Shoach.

3Jokshan [Abrahams andra son med Keturah] fick
    Sheva
    och Dedan [Jes 21:13; Jer 49:8; Hes 27:20].
Dedans söner var
    Ashorim
    och Letoshim
    och Leummim.
4[Abrahams fjärde son med Keturah] Midjans söner var
    Ejfa
    och Efer
    och Henok (hebr. Chanoch)
    och Avida
    och Eldaa.
Alla dessa var Keturahs söner.
5Men Abraham gav allt han ägde till Isak. 6Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.
7Och detta är dagarna och åren i Abrahams liv som han levde, 175 år. 8Abraham drog sitt sista andetag och dog i en god, hög ålder, gammal och tillfredsställd. Sedan samlades han till sitt folk. 9Isak och Ismael, hans söner, begravde honom i grottan i Machpela på fältet som ligger framför Mamre, det som (tidigare) tillhört Efron, Tsoars son, hettiten. 10Fältet som Abraham köpte av Chets söner [1 Mos 23:1–20], där som Abraham begravde sin hustru Sarah. 11Efter Abrahams död välsignade Gud (Elohim) hans son Isak, och Isak bodde i Beer Lachaj Roi.

Ismaels fortsatta historia

[Här kommer en ny "toledot-enhet" som inleder den åttonde litterära enheten av tolv i Första Mosebok, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2.] 12Detta är Ismaels (hebr. Jishmaels) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – toledot) [enligt den ordning de föddes]. Abrahams son som egyptiskan Hagar, Sarahs tjänarinna, födde åt Abraham.
13Och detta är namnen på Ismaels [tolv] söner efter deras namn enligt deras släktled. Ismaels förstfödde
    Nevajot
    och Kedar
    och Adbeel
    och Mivsam

     14och Mishma
    och Doma
    och Massa

     15Chadad
    och Teima,
    Jetor,
    Nafish
    och Kedma.
16Detta är Ismaels söner och detta är deras namn efter deras byar och efter deras boplatser. Tolv furstar [1 Mos 17:20] efter deras nationer.
17Detta är åren för Ismaels liv, 137 år. Han drog sitt sista andetag och dog och samlades till sitt folk. [1 Mos 25:8] 18De bodde från Chavila till Shor, som ligger före Egypten när man vandrar mot Assyrien. Han bosatte sig mittemot alla sina bröder.

Isaks fortsatta historia

[Här kommer en ny "toledot-enhet" (den nionde av tolv i Första Mosebok). Skapelseberättelsen inleder och sedan följer 11 enheter som börjar med det hebreiska ordet toledot, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Berättelsen tar vid från kapitlet 1 Mos 24 där Isak får sin hustru Rebecka. Den nya information som läsaren får här är att Isak var 40 år när han tog Rebecka till hustru.] 19Detta är Isaks, Abrahams sons, redogörelse (fortsatta historia – hebr. toledot).

Abraham blev far till Isak.
20Och det var så (hebr. vajehi) att Isak var 40 år gammal när han tog Rebecka, dotter till araméen Betuel från Paddan-Aram och syster till araméen Laban, som hustru åt sig. [Detta var området kring Haran i övre Mesopotamien. Isak blir 180 år (1 Mos 35:28), vilket gör att han fortfarande har 140 år kvar av sitt jordeliv när han gifter sig. Inom den judiska kulturen är mannen kring 18-20 och kvinnan ofta 14-15 år vid giftemålet, men då är livslängden 70-80 år.] 21Isak bönföll (bad till – hebr. atar) Herren (Jahve) för sin hustru, eftersom hon var ofruktsam. Herren (Jahve) bönhörde (hebr. atar) honom och Rebecka blev havande. [Isak var 40 år när han gifte sig med Rebecka och 60 år när bönesvaret kom, se vers 20 och 26. Det var en uthållig bön under närmare 20 års tid. Ordet för bön här är ovanligt.] 22Men barnen bråkade med varandra [sparkade varandra våldsamt] inom henne [på ett ovanligt och troligtvis smärtsamt sätt]. Så hon sa: "Varför ska det vara så här för mig?" [Ordagrant: ´Om så här, varför detta jag´. Varför ska jag drabbas av det här?] Och hon gick för att utkräva (begära svar – hebr. darash) av Herren (Jahve). 23Herren (Jahve) sa till henne:
"Två folk (hebr. gojim) finns i ditt moderliv (hebr. beten)
    ja, två stammar (etniska grupper – hebr. leom) ska breda ut sig (hebr. parad) från ditt sköte (hebr. meeh).
Den ena stammen ska vara starkare
    än den andra
och den äldre
    ska tjäna den yngre." [Rom 9:10–13] [Samma ord för utbredas används i översikten av nationerna, se 1 Mos 10:32.]
24När tiden var inne (dagarna var fyllda) för henne att föda. Och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, läsaren förflyttas in i tältet där hon ska föda]: Det var tvillingar i hennes moderliv! 25Och ut kom den förste, rödaktig (hebr. admoni) var hela han, som en hårig (hebr. sear) klädnad [mantel]. Och de gav honom namnet Esau. [Hans rödaktiga färg är snarlikt ordet för edomit (hebr. adomi) det folkslag som ska komma från honom, se vers 23. Även ordet för hårig anspelar på namnet för det område Esau skulle bo på, Seirs bergsbygd, se 1 Mos 36:8.] 26Och efter kommer hans bror – och hans hand håller tag om Esaus häl (hebr. akev). Och man gav honom namnet Jakob (hebr. Jaaqov). Isak var 60 år gammal när de föddes. [Båda sönernas namn finns med i ordlekar. Jakobs namn anspelar på att han "håller hälen". Den äldre brodern benämns alltså efter sitt utseende och den yngre efter sina handlingar. Esau är född rödaktig och Jakob är född att ta någon i hälen. Verbet aqav har en negativ betydelse att tränga undan, bedra och ta undan, se 1 Mos 27:36; Jer 9:4.]
27Och pojkarna växte upp. Och Esau blev en man som behärskade jakt [väl förtrogen med jakt och blev en skicklig jägare] – en fältets man, medan Jakob blev en stillsam (hebr. tam) man som höll sig bland tälten. [Kontrasterna mellan bröderna fortsätter. Esau är äventyrlig och gillar att vara ute, medan Jakob är förnöjd med att vara hemma. Ordet tam har också betydelsen oklanderlig, men här är det mer i betydelsen av "helhet" i tillvaron, han är nöjd med att vara hemma.] 28Och Isak älskade Esau, eftersom han fick äta av hans villebråd [ordagrant: ´för villebråd i hans mun´], medan Rebecka älskade Jakob.
     29Jakob hade kokat (hebr. zid) ett hopkok (soppa – hebr. nazid), [just] då kom Esau in från fältet och han var utmattad. [Ordet för att koka (hebr. zid) är snarlikt ordet för att jaga (hebr. tsod). Det är den enda likheten i vad de gör.]
     30Och Esau sa till Jakob: "Låt mig genast få glufsa i mig (sluka, svälja ner – hebr. laat) av det röda (hebr. edom), det där röda där, för jag är utmattad!" Därför gav man honom namnet Edom. [Ordet för att äta används bara här i GT. I senare rabbinsk litteratur används det om djur som äter. Esau förmår sig inte heller att säga "soppan", han kallar det bara "det röda" och vill ha det på en gång.]
     31Och Jakob svarade: "Först (denna dag), sälj din förstfödslorätt (hebr. bechorah) till mig." [Den förstfödde sonen fick dubbel arvslott, se 5 Mos 21:17.]
     32Esau sa: "Se, jag är döende, så vad betyder den då för mig – förstfödslorätten?"
     33Jakob sa: "Först (denna dag), ge mig din ed." Och han gav honom sin ed. Ja, han [Esau] sålde sin förstfödslorätt till Jakob. [Jfr vers 31, samma uttryck att först göra något. Jakobs "ge mig din ed" här skiljer sig dramatiskt från den i 1 Mos 47:31 där han är en äldre man, helt beroende av sin son Josef för sin sista önskan.] 34Och Jakob ger Esau bröd och linssoppa. Då åt han. Då drack han. Sedan steg han upp. Och så gav han sig iväg. Så föraktade Esau [lättvindigt övergav] sin förstfödslorätt. [Verben i versen (5 på rad) förstärker hur Esau agerar utan att tänka på konsekvenserna. Förstfödslorätten var en gåva från Herren. Hans lättsinne blir ett varnande exempel på någon som är oandlig, se Heb 12:16–17.]

Isak och Avimelech

261Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den som var under Abrahams dagar. Isak gick till Avimelech, filistéernas kung, till Gerar. [Gerar markerade den södra gränsen av Kanaan och låg nära Gaza, se 1 Mos 10:19.] 2Herren (Jahve) visade sig för honom och sa: "Gå inte ner till Egypten [så som Abraham gjorde när det blev hungersnöd, se 1 Mos 12:10]. Slå läger (hebr. shachan) i landet som jag ska berätta för dig om [peka ut till dig]. 3Stanna (bo – hebr. gor) [lev där som en gäst, inte permanent – vandra runt] i detta land. Jag ska vara med dig och jag ska välsigna dig, för till dig och till din säd (avkomma, ättlingar) ska jag ge detta land. [Vilket sker flera hundra år senare.] Jag ska stadfästa den ed som jag svor till din far Abraham [1 Mos 15:18–19], 4och jag ska föröka din säd (avkomma, ättlingar) till att bli som stjärnorna på himlen och till din säd ska jag ge alla dessa länder. Genom din säd (avkomma, ättlingar) ska alla jordens folkslag (hednafolk) själva bli välsignade [1 Mos 12:1–3], 5eftersom Abraham lyssnade på min röst och vaktade (höll; vakade över; levde efter) det som skulle vaktas (hebr. mishmar): mina budord (hebr. mitzvot), mina förordningar (hebr. chuqim; ordagrant 'saker inristat') och min undervisning (hebr. Torah)." [Redan här används fyra olika hebreiska uttryck för Guds ord som inte ges till folket förrän Mose skriver ner de fem Moseböckerna:

mishmar – generellt ord för något som ska iakttas och efterlevas
mitzvot – budord, klara tydliga befallningar
chuqim – förordningar, ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta oföränderliga lagar, beskrivs ofta som bud som inte har en rationell förklaring
Torah – undervisning, vägledning och instruktioner.

Det tycks självklart att redan Abraham, som den förste israeliten, lever efter dessa Guds ord och bud.]
6Så Isak vistades (hebr. jashav) i Gerar.
     7Männen på platsen frågade honom om hans hustru och han sa: "Hon är min syster", för han fruktade att säga: "Min hustru." – [Han tänkte:] "Annars skulle männen på platsen döda mig för Rebeckas skull, eftersom hon var så vacker att se på." [Isak gör på samma sätt som hans far Abraham gjort två gånger tidigare, se 1 Mos 12:13–19; 20:2–5. På samma sätt som Abraham var fruktan orsaken till lögnen.]
     8Det hände när han hade varit där en lång tid att filistéernas kung Avimelech tittade ut genom ett fönster och såg och se, Isak (hebr. Jitschaq) skrattade (kelade, roade sig, vänslades, "skojbråkade" – hebr. tsachaq) med Rebecka, sin hustru. [Hebr. tsachaq är snarlikt Isaks namn som betyder skratt, se 1 Mos 17:17, 19. Samma ord används av Potifars hustru när hon anklagar Josef för att ha antastat henne, se 1 Mos 39:14, 17. Ordet används också om hur Ismael förlöjligande Isak, se 1 Mos 21:9. Allt detta förstärker hur Isak ignorerade och "förlöjligade" Guds löfte om beskydd, och ljög för att skydda sig själv.] 9Avimelech kallade på Isak och sa: "Se, hon är verkligen din hustru, hur kunde du säga att hon är min syster?"
    Isak svarade honom: "Eftersom jag sa för mig själv, annars dör jag för hennes skull."

     10Avimelech sa: "Vad är det du har gjort mot oss? En av vårt folk kunde enkelt ha legat med din hustru och du skulle ha dragit skuld över oss."
     11Avimelech befallde allt folket och sa: "Han som rör denna man eller hans hustru ska sannerligen döden dö."
     12Isak sådde i landet och fick samma år en hundrafaldig skörd [den största avkastningen man kan få, se Matt 13:8] och Herren (Jahve) välsignade honom. 13Mannen blev stor och växte mer och mer till dess han blev mycket stor. 14Han hade boskapshjordar och kreatursbesättningar och ett stort hushåll och filistéerna avundades honom. 15Alla brunnar som han fars tjänare hade grävt under hans fars Abrahams dagar, hade filistéerna lagt igen och fyllt med stoft [löst material som sten, grus och jord].
     16Avimelech sa till Isak: "Gå ifrån oss för du är mycket mäktigare än vi."
     17Isak lämnade området och slog läger i Gerars dal (wadi – hebr. nachal) och bosatte sig där. 18Isak grävde på nytt upp brunnarna med vatten, som de hade grävt under hans far Abrahams dagar, eftersom filistéerna hade lagt igen dem efter Abrahams död. Han gav dem namn efter de namn som hans far hade gett dem.
     19Isaks tjänare grävde i dalen och fann en plats med en källa med levande (friskt) vatten. 20Gerars herdar tvistade med Isaks herdar och sa: "Vattnet är vårt". Han gav källan namnet Esek [som betyder argument, tvist eller strid], eftersom de tvistade med honom. 21De grävde en annan brunn och de tvistade om den också. Han gav den namnet Sitna. [Hebr. sitna betyder anklagelse, beskyllning eller kiv.] 22Han lämnade området och grävde en annan brunn. Om den tvistade de inte. Han gav den namnet Rechovot [som betyder "mycket rymligt"] och han sa: "Nu har Herren (Jahve) gett oss utrymme och vi ska bli fruktsamma i landet." [Hebr. rechovot betyder vid, stor och rymlig och står här i plural, alltså mycket gott om plats! Isak är som nämnts tidigare den stora förebilden på Jesus bland patriarkerna. En av många saker som han gör är att både gräva nya brunnar och öppna upp gamla brunnar som blivit igenfyllda av fienden. Detta är en bild på Jesus som säger att han är det levande vattnet, brunnen och källflödet för det levande vattnet, se Joh 7:38. Precis som Jesaja profeterar om att ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor, se Jes 12:3.] 23Han gick upp från den platsen till Beer-Sheva [1 Mos 21:14]. 24Herren (Jahve) visade sig för honom samma natt och sa: "Jag är din fader Abrahams Gud. Frukta inte, för jag är med dig och ska välsigna dig och föröka din säd (dina ättlingar) för min tjänare Abrahams skull."
     25Han byggde ett altare där och åkallade Herrens (Jahves) namn och slog upp sitt tält på platsen och Isaks tjänare grävde en brunn på platsen.
     26Sedan gick Avimelech till honom från Gerar med Achuzat, hans rådgivare (personlige vän – hebr. merea), och Pichol, officer över hans här. 27Isak sa till dem: "Varför kommer ni till mig, ni som hatar mig och har sänt bort mig från er?"
     28De svarade: "Vi såg tydligt att Herren (Jahve) var med dig, och vi tänkte (sa) att det borde vara en ed mellan oss, mellan oss och dig, så låt oss skära ett förbund med dig, 29så att du inte skadar oss, såsom vi inte har rört dig. Så som vi inte har gjort annat än gott mot dig och har sänt iväg dig i frid, så är du nu Herrens (Jahves) välsignade."
     30Han gjorde en måltid för dem och de åt och drack. [Denna notis om att de åt och drack och sedan på morgonen avlägger förbundseden är alla tydliga hänvisningar till att de ingår ett komplett blodsförbund.] 31Och de steg upp på morgonen och svor (ingick förbundsed) till varandra och Isak sände iväg dem och de lämnade honom i frid.
     32Det hände samma dag att Isaks tjänare kom och berättade för honom angående brunnarna som de hade grävt och sa till honom: "Vi har funnit vatten."
     33Han kallade den (brunnen) Shiva. Därför är namnet på staden Beer-Sheva än idag. [Ordet shiva eller sheva, samma rot med olika vokaler, betyder både sju och ed/löfte. Betydelsen av <