9025 – נוּ (no)

vår


Typ: Pp1c
Hebreiska: נוּ (no)
Ursprung:
Användning: 803 ggr i GT

Engelsk översättning

our

Engelsk beskrivning

Personal posessive pronoun - suffix for nouns, adjectives and passive participles: 1st person plural

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (803 st)


Gud (Elohim) sade: "Låt oss göra (insätta – hebr. asa) människan (mänskligheten – hebr. adam) [man och kvinna] till vår avbild (hebr. tselem), för att likna oss. De ska råda (ha auktoritet, ansvara) över
    fiskarna i havet
    och fåglarna i himlen
    och över boskapsdjuren.
    Ja, över hela jorden och över allt krypande som kryper (rör sig) på jorden." [Här används både substantivet remes följt av verbet romes och innefattar kräldjur, groddjur, insekter och även små däggdjur, men kan även vara en sammanfattning av alla djur. Första person plural "låt oss" är ovanligt och förekommer bara dag sex då människan skapas, vilket visar att detta är en speciell händelse. Formen används bara två gånger till, och även då något utöver det vanliga sker, se 1 Mos 3:22; 11:7. Pluralformen kan tolkas självövervägande, dvs. att Gud talar till sig själv, han överväger med sig själv. Skrivsättet inrymmer också treenigheten – Fader, Son och helig Ande. Ordet avbild kan användas om fysisk likhet, men eftersom Gud är Ande (Joh 4:24), reflekterar likheten människans andliga sida. I sammanhanget nämns "råda" vilket ger betydelsen att människan är en representant för Gud.]
Han gav honom namnet Noa, och sade:
"Denne ska lätta (hebr. nacham) oss i vårt arbete och vår slitsamma möda när vi brukar jorden som Herren har förbannat." [Det hebreiska ordet för Noa förknippas både med nuach som betyder "vila", och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot nch som beskriver "vila", "andetag", "att ligga ner".]
Den förstfödde sade till den yngre: "Vår far är gammal och det finns inte en enda man på jorden som vill komma in till oss (ta oss till hustrur) på jordens vägar (kan betyda "att ingen kommer gående på de vägar som gör det möjligt för dem att träffas" eller "i enlighet med de världsliga traditionerna").
Kom, låt oss berusa vår far med vin och vi ska ligga med honom, så att vi kan bevara vår fars säd."
På morgonen sade den förstfödda till den yngre: "Se, jag låg i natt med min far. Låt oss berusa honom med vin ikväll också och gå du in och ligg med honom, så att vi kan bevara vår fars säd."
"Lyssna min herre, du är en mäktig furste ibland oss, välj bland våra gravar och begrav din döda, ingen av oss ska undanhålla dig sin grav, utan du ska kunna begrava din döda."
De välsignade Rebecka och sade till henne:
"Vår syster, må du bli mor
    till tusen och tiotusen
och låt din säd (dina barn) inta
    portarna hos dessa som hatar dem."
Laban svarade: "Vi gör inte så här (det är inte vår sed) att vi ger den yngre före den förstfödda.
Jakob fick höra hur Labans söner sade: "Jakob har tagit allt vår far ägde. Han har skaffat sig all den rikedomen av det som tillhör vår far."
Då sade Rakel och Lea: "Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom?
Är vi inte som främlingar för honom? Han har ju sålt oss och sedan gjort slut på det han fick i betalning för oss.
Hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig."
Men den som du hittar dina gudar hos ska inte få leva. Här inför våra släktingar får du se efter om jag har något hos mig som är ditt, och i så fall ta det." Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem.
Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda.
Och ingå äktenskap med oss, ge era döttrar till oss och ta våra döttrar till er.
och sade till dem: "Vi kan inte göra detta, att ge vår syster till någon som är oomskuren, för det är en förebråelse mot oss.
sedan kan vi ge våra döttrar till er och vi kan ta era döttrar till oss och vi kan bo tillsammans med er och vi kan bli ett folk.
Men om ni inte vill lyssna till oss och omskära er, då tar vi våra döttrar och går vår väg."
"Dessa män är fridsamma mot oss, låt dem därför bo i landet och idka handel där, för se, landet är stort nog för dem, låt oss ta deras döttrar åt oss som hustrur och låt oss ge dem våra döttrar.
Och de sade: "Ska någon få hantera vår syster som en sköka?"
Juda sade till sina bröder: "Vilken vinning har vi av att döda vår bror och dölja hans blod?
Kom, så säljer vi honom till ismaeliterna och låter inte vår hand komma vid honom, han är ju trots allt vår bror, vårt kött." Hans bröder lyssnade på honom.
Med oss var en ung man, en hebré, tjänare hos chefen över livvakten. När vi berättade för honom om våra drömmar, tydde han dem och berättade för var och en av oss uttydningen.
Vi är alla en mans söner, vi är ärliga män, dina tjänare är inte några spioner."
De sade: "Vi dina tjänare är tolv bröder, söner till en man i Kanaans land, vår yngste är hos sin far och en finns inte längre."
[Samtidigt som Josef var där började bröderna prata med varandra.] De sade: "Vi är verkligen skyldiga för vår bror, när vi såg ångesten i hans själ när han ropade efter nåd (hebr. chanan) utan att lyssna, därför har denna olycka kommit över oss."
Vi är tolv bröder, söner till vår far, en finns inte och den yngste är hos sin far de här dagarna, i Kanaans land.
Om du sänder vår bror med oss ska vi gå ner och köpa dig mat,
De svarade: "Mannen frågade detaljerat om oss och angående vår släkt och sade: Lever er far fortfarande? Har ni ytterligare en bror? Vi svarade honom med dessa ord. Skulle vi på något sätt kunna veta att han skulle säga: För hit er bror?"
Juda sade till sin far Israel: "Sänd gossen [Benjamin] med mig så ska vi stå upp och gå, så att vi får leva och inte dö, både vi och du och även våra små.
Männen [bröderna] var rädda eftersom de fördes in i Josefs hus och de sade: "På grund av pengarna som lagts tillbaka i våra säckar första gången har vi förts in, för att han ska kunna söka en anledning mot oss och överfalla oss och ta oss som slavar med våra åsnor."
men det hände att när vi kom till rastplatsen, öppnade vi våra säckar och var och en fann sina pengar överst i sin säck, våra pengar i full vikt. [1 Mos 42:26-28] Vi har nu tagit med oss dem tillbaka i våra händer.
Vi har också tagit med oss andra pengar hit ner i våra händer för att köpa mat. Vi vet inte vem som lagt våra pengar i våra säckar."
De svarade: "Din tjänare, vår far mår väl, han lever fortfarande." Och de böjde sina huvuden i en vördnadsfull hälsning.
Se, pengarna som vi fann överst i våra säckar har vi fört tillbaka från Kanaans land, hur skulle vi då kunna stjäla silver och guld ur din herres hus?
Och vår far sade. 'Gå igen och köp oss lite mat,'
och vi svarade: 'Vi kan inte gå ner om inte vår yngste bror är med oss, då ska vi gå ner, för vi får inte se mannens ansikte om inte vår yngste bror är med oss.'
då kommer det bli hans död, om han ser att inte ynglingen är med. Din tjänare [jag Juda] kommer att dra ner de gråa håren på din tjänare, vår far [Jakob], med sorg till Sheol (underjorden).
Då ska ni svara: 'Dina tjänare har varit boskapsskötare från sin ungdom till nu, både vi och våra fäder,' så att ni kan bo i landet Goshen, för alla herdar är en styggelse för egypterna."
Farao sade till hans bröder: "Vilket är ert yrke?" De svarade farao: "Dina tjänare är herdar, både vi och våra fäder."
När det året gått till ända kom de till honom ett andra år och sade till honom: "Vi vill inte undanhålla för vår herre hur alla våra pengar är spenderade, och småboskapen och boskapshjordarna är min herres. Ingenting är kvar i min herres åsyn förutom våra kroppar och vår mark.
Varför skulle vi dö inför dina ögon, både vi och vår mark? Köp oss och vår mark för bröd, och vi och vår mark ska vara faraos slavar. Ge oss bröd så att vi kan leva och inte dö och så att marken inte blir ödelagd."
De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahve), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
De svarade: "Hebréernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med plågor eller svärd."
Ni ska dock kräva samma mängd tegel av dem som förut, minska inte kvoten. De är lata, det är därför de ropar: 'Låt oss gå och offra till vår Gud.'
De sade: "Låt Herren se och döma vad ni gjort. På grund av er ser farao och hans tjänare på oss som om vi vore något motbjudande (ordagrant "en avskyvärd stank"). Du har satt svärdet i deras hand för att döda oss. [Nu har de en ursäkt att dräpa oss]."
"I morgon", sa han [farao]. Så han [Mose] sade: "Låt det ske i enlighet med ditt ord, så att du ska veta att det finns ingen like till Herren vår Gud (Jahve Elohim).
Men Mose svarade: "Det skulle inte vara rätt. De offer som vi har för avsikt att offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) är en styggelse för egyptierna. Skulle inte egyptierna stena oss om vi offrar vad som är en styggelse för dem?
Vi måste vandra en tredagarsresa ut i öknen och offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) precis som han har instruerat oss."
Mose svarade: "Vi ska gå med våra unga och våra gamla, våra söner och våra döttrar. Vi ska gå med våra fårflockar och boskapshjordar. För vi måste fira en Herrens högtid till Honom (till Guds ära)."
Men Mose sade: Du måste också ge oss offer och brännoffer i våra händer, så att vi kan offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim).
Vår boskap ska också gå med oss, inte en enda klöv ska lämnas bakom. Vi måste ta av dem för att betjäna Herren vår Gud (Jahve Elohim). Själva vet vi inte hur vi ska betjäna Herren (Jahve) förrän vi kommer dit.
Då ska ni svara: "Det är påskalammet åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men skonade våra hus." Då böjde folket sig ner och tillbad.
Nu uppmanade egyptierna folket ivrigt och enträget och skickade ut dem ur landet med hast, så fort de kunde, för de tänkte att annars dör vi allihop.
Han gav platsen namnet "Massa" och "Meriva", eftersom israeliterna hade stridit [mot Mose och Gud] och eftersom de frestat (prövat) Herren, och sagt: "Är Herren med oss eller inte?" [Hebreiska ordet massa betyder fresta och pröva. Ordet meriva betyder strida, provocera.]
Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sade till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
Så de sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå före oss, för vi vet inte vad det har blivit av den där mannen Mose som förde oss ut ur Egypten.'
Och han sade: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon Herre (Jahve), jag ber dig (vädjar), låt Herren (Jahve) gå i vår mitt, för det är ett styvnackat folk, och förlåt våra överträdelser och synder, och ta oss som din arvedel."
Och om ni säger: "Vad ska vi äta det sjunde året? Se, vi ska inte så och inte samla in vår gröda."
men nu är vi uttorkade (har våra själar torkat bort), det finns ingenting, vi har inget annat än denna manna att se på."
Och där såg vi nefilimer, Anaks söner från Nefilim, och i våra egna ögon var vi som gräshoppor och så var vi i deras ögon." [1 Mos 6:4]
Och varför har Herren (Jahve) fört oss till detta land för att dö för svärdet? Våra fruar och våra små ska bli ett [krigs-]byte, är det inte bättre för oss att återvända till Egypten?"
Gör inte uppror mot Herren (Jahve), frukta inte heller för folket i landet, för de är bröd (som brödsmulor) för oss, deras försvar är avlägsnat från över dem och Herren (Jahve) är med oss. Frukta inte för dem."
Och Israels söner talade till Mose och sade: "Se, vi förgås, vi är tillintetgjorda, alla är vi tillintetgjorda.
Och folket grälade med Mose och talade och sade: "Det hade varit bättre om vi hade förgåtts när våra bröder förgicks inför Herren (Jahve).
Och varför har du fört Herrens (Jahves) församling till denna öken för att dö här, vi och vår boskap?
hur våra fäder gick ner till Egypten och vi bodde i Egypten en lång tid, och egypterna handlade illa mot oss och våra fäder.
Och när vi ropade till Herren (Jahve) hörde han vår röst och sände en ängel och förde oss ut från Egypten.
    Och se vi är i Kadesh, en stad precis vid din gräns.
och folket talade mot Gud och Mose och sade: "Varför har du fört oss ut ur Egypten för att vi ska dö i öknen? Här finns varken vatten eller bröd att äta, och vi avskyr denna värdelösa manna."
"Vår far dog i öknen och han var inte bland dem som gaddade ihop sig mot Herren (Jahve) i Koras grupp, utan dog sin egen död och han hade inga söner.
Varför ska vår fars namn försvinna (dö ut) från hans familj bara för att han inte har några söner? Ge oss ett arv bland bröderna till vår far."
och de sade till Mose: "Dina tjänare har räknat stridsmännen som var under vårt ansvar och inte en enda man bland oss saknas.
Och vi har fört fram Herrens (Jahves) offer, det som varje man fått av juveler, av guld, armringar och ankelringar, signetringar, örhängen och gördlar för att bringa försoning för våra själar inför Herrens (Jahves) ansikte."
Och de kom nära honom och sade: "Vi ska bygga stall här för vår boskap och städer för våra små,
men själva ska vi vara redo och rustade att dra ut framför Israels söner, till dess att vi har fört dem till deras plats, och våra små ska bo i befästa städer (som skydd) från landets invånare.
Vi ska inte återvända till våra hus, förrän Israels söner har intagit sin arvedel. [Substantivet arvedel (hebr. nachala) kommer från verbet inta (hebr. nachal).]
För vi ska inte ärva med dem på den andra sidan Jordan och längre bort, eftersom vårt arv tillfaller oss på denna sida, öster om Jordan."
Våra små, våra fruar, vår småboskap och all vår boskap ska vara där i Gileads städer,
Vi ska gå över rustade till strid inför Herren (Jahve), in i Kanaans land och besittningen av vårt arv ska vara hos oss på denna sida Jordan."
och de sade: "Herren (Jahve) befallde min herre att ge landet som ett arv genom lottkastning till Israels söner, och min herre befalldes av Herren (Jahve) att ge Tselofechads vår brors arv, till hans döttrar.
Och om de gifter sig med någon av sönerna från de andra stammarna bland Israels söner, då kommer deras arv att tas bort från vår fars arv och läggas till arvet i den stam som de då tillhör, på det sättet tas det bort från lotten med vårt arv.
Och när Israels söners jubelår kommer, då kommer deras arv att läggas till arvet hos den stam som de då tillhör, på det sättet kommer deras arv att tas bort från arvet till våra fäders arv."
"Herren vår Gud (Jahve Elohim) talade till oss i Chorev och sade: 'Ni har vistats (bott) tillräckligt länge i dessa berg,
Och vi vandrade från Chorev och gick genom hela denna stora och fruktansvärda öken som ni såg längs vägen till amoréernas bergsland som Herren vår Gud (Jahve Elohim) befallt oss, och vi kom till Kadesh Barnea. [Resan och farorna längs med vägen beskrivs i mer detalj i 4 Mos 11:1–12:16.]
Och jag sade till er: "Vi har kommit till amoréernas bergsland som Herren vår Gud (Jahve Elohim) gett till oss.
Och ni kom nära mig, varenda en av er och sade: "Låt oss sända ut män som kan utforska landet åt oss och komma tillbaka med ord om vägen som vi måste dra upp och om städerna som vi ska komma till."
Och de tog av landets frukt i sina händer och tog ned den till oss och kom tillbaka med ord och sade: "Gott (plural, gott på många sätt) är landet som Herren vår Gud (Jahve Elohim) ger till oss."
Vad möter oss när vi går upp? Våra bröder har fått våra hjärtan att smälta och sagt: 'Folket är större och högre än vi, städerna är stora och befästa ända upp till himlarna och dessutom har vi sett anakiternas söner där.' "
Då svarade ni och sade till mig: "Vi har syndat mot Herren (Jahve), vi ska gå upp och strida i enlighet med allt som Herren vår Gud (Jahve Elohim) har befallt oss." Och ni omgjordade er, varje man med sitt stridsvapen och menade att det var en enkel sak att gå upp i bergsbygden.
Så vi gick vidare från våra bröder, Esaus söner som bor i Seir, från Aravas väg, från Ejlat och från Etsin Gaver. Och vi vände och tog vägen genom Moavs öken. [Tel el-Kheleife ligger 2 km väster om Eilat. Det var Salomos huvudsakliga hamn för världsvidd handel, se 1 Kung 9:26.]
som Esaus söner som bor i Seir och moabiterna som bor i Ar gjorde för mig, till dess jag går över Jordan in i landet som Herren vår Gud (Jahve Elohim) gett oss."
Och Herren vår Gud (Jahve Elohim) överlämnade honom framför oss och vi slog honom och hans söner och hela hans folk.
Från Aroer som ligger på gränsen till Arnons dal och från staden som är i dalen ända till Gilead, fanns inte en enda stad som var för hög för oss, Herren vår Gud (Jahve Elohim) överlämnade alla framför oss.
Endast Ammons söners land kom ni inte nära, längs hela floden Jabbok och städerna i bergsbygden och överallt som Herren vår Gud (Jahve Elohim) inte tillät (förbjöd) oss.
Så Herren vår Gud (Jahve Elohim) gav även Og, Bashans kung, i vår hand och hela hans folk och vi slog honom till dess ingen överlevande fanns kvar.
För vilket stort land finns som har Gud (Elohim) så nära sig, som Herren vår Gud (Jahve Elohim) är, närhelst vi kallar på honom?
Herren (Jahve), vår Gud (Elohim), skar (slöt) ett förbund med oss på [berget] Horeb (Chorev).
Herren (Jahve) skar (slöt) inte detta förbund med våra fäder utan med oss, ja oss alla, vi som lever här idag.
Ni sade: "Se, Herren, vår Gud, har låtit oss se sin härlighet och storhet, och vi har hört hans röst ur elden. I dag har vi sett att en människa kan tala med Gud och ändå förbli vid liv.
Om vi fortsätter att höra Herrens, vår Guds, röst kommer denna stora eld att förtära oss och vi kommer att dö! Varför ska vi låta det ske?
Du [Mose], får gå nära och höra allt vad Herren, vår Gud, säger. Tala sedan om för oss allt vad Herren, vår Gud, har sagt dig så ska vi lyssna och lyda."
[Följande vers utgör den judiska trosbekännelsen Shema ("Hör" från hebr. shama – att höra, hörsamma, lyda). Frasen läses flera gånger under dagen och lyder:
    Shama Jisrael Adonai elohenu Adonai echad.
JHVH (Jahve) uttalas aldrig utan byts på grund av sin helighet ut till Adonai (Herre). Beroende på dialekt kan shama också uttalas shema. På frågan vilket det största budet är citerar Jesus denna text, se Matt 22:37–38.]
Hör, Israel!
    Herren (Jahve) [är] vår Gud (Elohim), Herren (Jahve)
    är en (den ende).
[Räkneordet echad (en, ett), som här skulle kunna översättas "den ende", har dessutom betydelsen "unik", "enad, förenad" och används även om man och hustru som blir "ett kött", se 1 Mos 2:24.]
När din son i framtiden frågar dig och säger: "Vad betyder stadgarna (vittnesbörden) och förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (de bindande juridiska besluten) som Herren vår Gud (Jahve Elohim) har befallt oss?"
Och Herren (Jahve) visade tecken och under, stora och svåra över Egypten, över farao och över hela hans hus inför våra ögon.
Och han förde oss ut därifrån för att han skulle föra oss in och ge oss landet som han svurit (lovat) till våra fäder.
Och Herren (Jahve) befallde oss att göra alla dessa förordningar (ordagrant "saker inristat") för att vörda Herren vår Gud (Jahve Elohim) för vårt ständigt (oavbrutet, eviga) goda, så att han kan bevara oss vid liv, som det är denna dag.
Och det ska vara vår rättfärdighet, om vi håller (vaktar, skyddar, bevarar) och gör (agerar, lever efter) alla dessa budord (tydliga befallningar) framför Herren vår Guds (Jahve Elohims) ansikte, som han har befallt oss."
Och de ska tala och säga:
    "Våra händer har inte spillt detta blod, inte heller har våra ögon sett det.
De ska säga till stadens äldste: "Detta är vår uppstudsiga och rebelliska son, han lyssnar inte på vår röst. Han är en frossare och en drinkare." [Exakt samma ord som används i n Ords 23:20–22.]
och du ska komma till prästen som ska finnas i de dagarna och säga till honom: "Jag förklarar (bekänner) idag inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim) att jag har kommit till det land som Herren (Jahve) med ed lovade våra fäder att ge oss".

[Kiasmens centrum:]
Och vi ropade till Herren (Jahve) våra fäders Gud (Elohim) och Herren (Jahve) hörde vår röst och såg vår plåga och vårt slit och vårt förtryck.
Se ner från din heliga boning, från himlarna, och välsigna ditt folk Israel och landet som du har gett oss, som du gav din ed till våra fäder, ett land som flyter av mjölk och honung."
utan med honom som står här med oss denna dag inför Herren (Jahve) vår Gud (Elohim) och även med honom som inte står här med oss denna dag.
för att det inte ska finnas ibland er någon man eller kvinna eller familj eller stam, vars hjärta vänder sig bort ifrån Herren (Jahve) er Gud (Elohim) för att tjäna dessa länders gudar, annars blir det en rot bland er som bär galla och malört.
Hemligheterna [det som inte är nedskrivet] tillhör (ägs av) Herren (Jahve) vår Gud (Elohim), men de ting som är uppenbara [det som är skrivet i Torah], tillhör (ägs av) oss och våra söner till evig tid, för att vi ska göra (agera, handla efter) denna undervisnings ord.[Här finns en intressant aspekt av ägandet! Det står ingenstans i Bibeln att vi kan äga något materiellt. Hebreiskans uttryck är istället "det fanns till Abraham", "det fanns till David" osv. Det hebreiska uttrycket betyder inte ett formellt och absolut ägande, även om det oftast översätts på det sättet. I stället betyder det att någon förvaltar eller lånar något. Här finns dock ett undantag – Guds Ord har Herren gett oss som en äkta ägodel! Det ingår i blodsförbundet som vi har med Gud.]
Jag vill förkunna (proklamera, ropa ut) Herrens (Jahves) namn,
    tillskriva vår Gud (Elohim) storhet (praktfullhet, storslagenhet, mäktighet).
var det inte så att jag fruktade fiendens trakasserier,
    för att inte deras motståndare skulle anklaga dem felaktigt,
så att de skulle säga: "Vår hand är upphöjd,
    Herren (Jahve) har inte gjort allt detta."
Deras klippa [avgud; ideologi, mänskliga grund] är inte som vår Klippa [Gud],
    även våra fiender blir själva dömda.
När vi hörde detta tappade vi allt mod och vågade knappt andas i skräck inför er. För Herren er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden.
att ni ska rädda livet på min far och mor, mina bröder, systrar och alla som tillhör dem så de inte behöver dö."
Männen sade till henne: "Om du dör, då dör vi också. Om du inte förråder oss ska vi visa barmhärtighet mot dig när Herren ger oss landet." [Männen går i borgen med sina egna liv.]
Och det ska ske att vem som än går ut på gatan genom dörren på ditt hus, hans blod ska komma över hans eget huvud, och vi ska inte hållas skyldiga, och vem som än är hos dig i huset, hans blod ska komma över våra huvuden om någon lägger sin hand på honom (skadar honom).
Men om du yppar något av detta ska vi vara oskyldiga (skuldfria) till den ed som du låtit oss svära."
Och de sade till Josua: "Herren (Jahve) har verkligen (sannerligen, helt säkert) gett landet i våra händer, och dessutom smälter alla landets invånare bort [beskriver något som de omöjligt kan stå emot] från vårt ansikte.
För Herren er Gud (Jahve Elohim) torkade upp Jordans vatten framför er, till dess ni kommit över, som Herren er Gud (Jahve Elohim) gjorde med Vasshavet [Röda Havet, se 2 Mos 14–15], som han torkade upp framför oss till dess vi gått över,
Och det hände när Josua var vid Jeriko att han lyfte upp sina ögon och såg, och se, där stod en man mittemot honom med sitt svärd draget i handen. [2 Mos 3:2–4:17; Dom 6:11–23] Och Josua gick till honom och sade till honom: "Är du för oss eller för våra motståndare?"
När kananiterna och alla invånare i landet hör om det, kommer de att omringa oss och hugga av vårt namn från jorden, och vad ska du göra för ditt stora namn?
Och de ska komma ut efter oss till dess att vi har lockat bort dem från staden, för de ska säga: 'De flyr för oss som förra gången.' Så ska vi fly framför dem.
Och våra äldste och invånarna i vårt land talade till oss och sade: 'Ta proviant i er hand för resan och gå och möt dem och säg till dem: Vi är era tjänare och nu vill vi sluta ett förbund (skära och ingå ett blodsförbund) med er.'
Detta är brödet som vi tog med oss som proviant från våra hem den dagen då vi gick för att möta er, men nu, se det är torrt och smuligt.
Och dessa vinskinn som vi fyllde var nya, och se de är använda. Och dessa våra mantlar och våra skor är slitna på grund av den långa resan."
Och Josua kallade på dem och han talade till dem och sade: "Varför har ni bedragit oss och sagt: 'Vi är långt bort ifrån' när ni bor ibland oss?
Och de svarade Josua och sade: "Eftersom det med säkerhet blev berättat för dina tjänare hur Herren (Jahve) din Gud (Elohim) befallde sin tjänare Mose att ge dig hela landet och utrota alla landets invånare framför er, därför var vi helt förskräckta (livrädda, panikslagna) för våra liv på grund av er och har gjort detta.
Och de kom nära framför prästen Elazar och framför Josua, Nuns son, och inför ledarna och sade: "Herren (Jahve) befallde Mose att ge oss ett arv bland våra bröder." Därför, efter Herrens (Jahves) befallning, gav han dem ett arv bland deras fars bröder.
Och ni ska beskriva landet i dess sju delar och föra hit beskrivningen till mig och jag ska kasta lott för er inför Herren vår Gud (Jahve Elohim).
och de talade till dem i Shilo i Kanaans land och sade: "Herren (Jahve) befallde genom Mose hand att ge oss städer att bo i med öppet land runtomkring för vår boskap."
Och om landet som ni besitter blir orent, kom då över till landet med Herrens (Jahves) besittning, där Herrens (Jahves) Tabernakel finns och ta er besittning bland oss, men gör inte uppror mot Herren (Jahve) och gör inte uppror mot oss genom att bygga ett altare vid sidan av Herren vår Guds (Jahve Elohims) altare.
och om vi inte snarare på grund av oro har gjort detta och sagt: I kommande tider kanhända era söner kommer och talar med våra söner och säger: Vad har ni att göra med Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim)?
För Herren (Jahve) har gjort Jordan till en gräns mellan oss och er, Rubens söner och Gads söner ni har ingen del i Herren (Jahve), så kan era söner få våra söner att sluta vörda Herren (Jahve).
men det ska vara ett vittne mellan oss och er och mellan våra generationer efter oss, så att vi gör Herrens (Jahves) tjänst inför honom med våra brännoffer och med våra offer och med våra shalomoffer, så att era söner inte säger till våra söner i framtiden: Ni har ingen del i Herren (Jahve).
Därför sade vi: Det ska vara så när de säger så till oss eller till våra generationer i tider som kommer, att vi ska säga: Se på mallen (mönsterbilden) av Herrens (Jahves) altare, som våra fäder gjorde, inte till brännoffer, inte till offer, utan som ett vittne mellan oss och er.
Vare det långt ifrån oss att vi skulle göra uppror mot Herren (Jahve) och denna dag vända oss bort från att följa Herren (Jahve) med att bygga ett altare för brännoffer, för matoffer och för offer vid sidan av Herren vår Guds (Jahve Elohims) altare som står framför hans Tabernakel."
Och Pinchas, prästen Elazars son, sade till Rubens söner och Gads söner och Manasses söner: "Idag vet vi (är vi intimt förtrogna med) att Herren (Jahve) är i vår mitt, eftersom ni inte har varit förrädiska mot Herren (Jahve), och inte utlämnat Israels söner till att komma bort från Herrens (Jahves) hand."
Vi vet att Herren är vår Gud, han är den som har fört oss och våra fäder ut ur Egyptens land, ur slavhuset [2 Mos 20:2]. Vi kommer ihåg hur han har gjort stora under inför våra ögon. Han beskyddade oss på vår vandring och från folken vi passerade.
[Vi vet att] Herren har jagat i väg alla dessa folk för oss, också amoréerna som bodde i landet. Vi vill också tjäna (tillbe) Herren, för han är vår Gud."
Och folket sade till Josua: "Herren vår Gud (Jahve Elohim) ska vi tjäna och hans röst ska vi lyssna till."
Gideon svarade honom: "Men, Herre (Adonai), om Herren (Jahve) är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Var är alla de under som våra fäder talade om när de berättade hur Herren (Jahve) förde oss ut ur Egypten? Nu har Herren (Jahve) svikit oss och gett oss i midjaniternas hand."
Och hans mors bröder talade om honom i örat på alla Shechems män, alla dessa ord, och deras hjärtan lutade sig mot att följa Avimelech, för de sade: "Han är vår bror."
Och Israels söner ropade till Herren (Jahve) och sade: "Vi har syndat mot dig i det vi har övergett vår Gud (Elohim) och har tjänat baalerna." [Detta är första och enda gången i boken som israeliternas bön om hjälp beskrivs i detalj. I svaret som följer saknas ett verb, det är underförstått räddat eller frälst. I uppräkningen som följer räknas sju fiender, på samma sätt som i vers 6.]
Och Gileads hustru födde till honom söner och när hans hustrus söner växte upp drev de ut Jiftach och sade till honom: "Du ska inte ärva vår fars hus för du är son till en annan kvinna."
Ska du nu ta i besittning det som Kemosh, din gud har gett dig att besätta? Vemhelst Herren vår Gud (Jahve Elohim) har förflyttat framför oss, dem ska vi besätta.
Noomi sade till sin sonhustru: "Välsignad vare han av Herren (Jahve), som inte har slutat att visa nåd (trofast kärlek, omsorg) både mot levande och döda." [Uttrycket levande och döda syftar på hela Noomis familj. Noomi och Rut levde; Elimelek, Mahlon och Kiljon var döda. I denna vers är det andra gången som bokens viktiga nyckelord chesed används, se även Rut 1:8. Ordet beskriver nåd, kärlek, omsorg, godhet, trofasthet, osv. Här är betoningen Guds trofasthet och omsorg om Noomis familj.]
    Noomi sade också till henne: "Den mannen är en nära släkting till oss; han är en av våra återlösare (beskyddare)." [Enligt judisk tradition var Boas Elimeleks brorson, och därför kusin med Ruts avlidne man Mahlon. Boas far var alltså bror med Noomis avlidne man Elimelek. Återlösare, hebreiska gaal, är en nära släkting som har extra juridisk omsorg för sina anhöriga. Kan i viss mån jämföras lite med en fadder. De tre frivilliga åtagandena för en återlösare var: 1. Om hans äldre bror dör barnlös ska han gifta sig med hans hustru, se 5 Mos 25:5–10. Dessa äktenskap kallas leviratsäktenskap, från det latinska ordet levir, som betyder svåger. I ett samhälle där änkan annars skulle tvingats ut i tiggeri garanterar det hennes försörjning och bevarar den avlidne mannens namn. Seden fanns redan före Moseböckernas undervisning, se 1 Mos 38:8. I Israel var det extra viktigt att det fanns arvingar i alla familjer så att Israels folk kunde fortsätta att besitta landet som Gud har gett dem. I första hand var det äldste sonen som ärvde, men även döttrarna kunde få ärva just för att bevara landet Israel hos de judiska familjerna. Selofhads döttrar är ett sådant exempel, se 4 Mos 27:1–10.
2. Återlösa mark som en släkting tvingats sälja, se 3 Mos 25:35.
3. Hämnas en mördad släkting, se 4 Mos 35:19.]
Boas är vår släkting, du har varit med hans kvinnliga arbetare. Ikväll kommer han att tröska korn på tröskplatsen.
Sedan sade han till återlösaren: "Den åkermark som tillhörde vår släkting (broder, halvbror) Elimelek överlåter nu Noomi nyttjanderätten för, hon som kom tillbaka till oss från Moab.
Ingen är helig (avskild) som Herren (Jahve),
    för det finns ingen utom du (ingen finns förutom dig).
    Och ingen klippa (fast punkt; styrka) är som vår Gud (Elohim). [5 Mos 32:4; Ps 18:2]
Och när folket kom till lägret sade Israels äldste: "Varför har Herren (Jahve) slagit oss idag framför filistéerna? Låt oss hämta Herrens (Jahves) förbundsark från Shilo till oss, så att han kan vara ibland oss och rädda (frälsa) oss ur fiendens hand."
Och när Ashdods män såg att det var så sade de: "Israels Guds (Elohims) ark ska inte vistas hos oss, för hans hand är tung över oss och över vår gud Dagon."
Och Israels söner sade till Samuel: "Sluta inte att ropa till Herren vår Gud (Jahve Elohim) för oss, så att han räddar oss ur filistéernas hand."
så att vi liknar de andra länderna och att vår kung dömer oss och drar ut framför oss och utkämpar våra strider."
Och han sade till honom: "Se nu, där i staden [troligvis Rama] finns en gudsman, och han är en man som hålls i ära, allt som han säger sker verkligen, låt oss nu gå dit, till äventyrs kan han berätta för oss om vår resa, vart vi ska gå."
Då sade Saul till sin tjänare: "Se, om vi går, vad ska vi då ta med oss till mannen? Brödet är torrt i våra väskor och det är inte en gåva att ge till en gudsman, vad har vi?"
Och tjänaren svarade Saul och sade: "Se, jag har en fjärdedels shekel av silver [en veckas lön för en arbetare] i min hand som jag ska ge gudsmannen för att tala om vår väg."
När de gick ner vid slutet av staden sade Samuel till Saul: "Be din tjänare att gå vidare före oss, och han gick vidare, men stanna du en tid så att jag kan låta dig höra Guds (Elohims) ord."
Och de ropade till Herren (Jahve) och sade: "Vi har syndat eftersom vi har övergivit Herren (Jahve) och har tjänat baalerna och aserorna [pålar för avgudadyrkan]. Men befria oss nu ur vår fiendes hand och vi ska tjäna dig."
Och hela folket sade till Samuel: "Be för dina tjänare till Herren din Gud (Jahve Elohim) att vi inte dör, för vi har lagt denna ondska till våra synder, att be om en kung." [Här säger folket inte "vår Gud" utan "din Gud" och gör alltså skillnad mellan sig själva och Samuel.]
Men om de säger så här: "Kom upp till oss [så vi kan strida], då ska vi gå upp, för Herren (Jahve) har gett dem i vår hand, och detta ska vara tecknet för oss."
Låt vår herre säga till sina tjänare som är framför ditt ansikte att de ska söka efter en man som är skicklig att spela Kinnor-harpa, och det ska ske att när Guds onda ande kommer över dig och han spelar med sin hand ska du må gott.
och alla som är samlade här i dag förstå att det inte är genom svärd och spjut som Herren (Jahve) räddar (befriar). Detta är Herrens (Jahves) strid, och han ska ge er i vår hand."
Och Jonatan sade till David: "Gå i frid (shalom) som vi båda har avlagt ed i Herrens (Jahves) namn och sagt: Herren (Jahve) ska vara mellan mig och mellan dig och mellan min säd och mellan din säd för evigt."
Men en av de unga männen [i Navals hus] berättade för Avichajil, Navals hustru, och sade: "Se, David sände budbärare från öknen för att hälsa vår herre och han var girig mot dem.
Vet nu och betänk vad du ska göra, för ondska är bestämt mot vår herre och mot hela hans hus, eftersom han är en sådan person som man inte kan tala med." [Naval lyssnar inte på någon utan lever i sin personlighet på alla sätt upp till sitt namn.]
Men David sade: "Ni ska inte göra så mina bröder med det som Herren (Jahve) har gett oss, som har bevarat oss och gett oss armén som kom emot oss i vår hand.
Och Avner sade till Joav: "Låt de unga männen, jag ber dig, stå upp och tävla (duellera) framför oss". Och Joav sade: "Låt dem stå upp."
Därför [på grund av löftet om ett evigt hus] är du [har du alltid varit] stor Herre Gud (Adonai Jahve) – för ingen är som du, och ingen [annan] Gud (Elohim) finns förutom (utöver; bortsett från) dig, efter allt vi har hört med våra [egna] öron.
Var stark (fast, säker, tapper) och låt oss visa oss starka för vårt folk och för vår Guds (Elohims) städer och Herren (Jahve) ska göra det som är bäst i hans ögon."
Och det hände på den sjunde dagen att barnet dog. Och Davids tjänare var rädda för att tala om att barnet var dött, för de sade: "Se, när barnet fortfarande levde talade vi med honom men han lyssnade inte till vår röst, hur ska vi då kunna tala om för honom att barnet är dött utan att han skadar sig själv?"
Men kungen sade till Avshalom: "Nej min son, låt oss inte alla gå, annars blir det betungande för dig." Och han pressade honom, dock gick han inte men han välsignade honom.
Men folket sade: "Du ska inte gå med, för om vi måste fly bryr sig ingen om ett hjärta och om hälften av oss dör bryr sig ingen om ett hjärta, men du är som 10 000 och nu är det bättre att du undsätter oss ut från staden."
Och mannen sade till Joav: "Även om jag skulle få 1 000 stycken silver i min hand skulle jag inte sträcka ut min hand mot kungens son, för vi hörde kungen befalla dig och Avishaj och Itaj och säga: ’Var noga med att inte röra ynglingen Avshalom.’
i det att du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig. För du har idag förkunnat att furstar och tjänare är ingenting för dig. För jag vet idag att om Avshalom hade levt och vi alla hade dött idag, skulle det ha behagat dig väl.
Men hela folket kivades (tvistade) i alla Israels stammar och sade: "Kungen räddade oss ur våra fienders hand och han räddade oss ur filistéernas hand, men nu har han flytt från landet för Avshalom.
Och se, alla Israels män kom till kungen och sade till kungen: "Varför har våra bröder Juda män stulit bort dig och fört kungen och hans hushåll över Jordan och alla Davids män med honom?"
Och David sade till Avishaj: "Nu kommer Sheva, Bichris son att göra oss mer ont än Avshalom gjorde. Ta din herres tjänare och jaga efter honom, annars intar han befästa städer och undkommer våra ögon."
För vem är Gud (El) förutom Herren (Jahve),
    och vem är en klippa (berg, en säker och stabil grund) utom vår Gud (Elohim)?
Och Natan talade till Batsheva, Salomos mor och sade: "Har du inte hört att Adonija, Chagits son, regerar (har gjort sig till kung), och David vår herre vet det inte?
Och Jonatan svarade och sade: "Sannerligen vår herre kung David har gjort Salomo till kung.
Och dessutom kom kungens tjänare och välsignade vår herre kung David och sade: 'Gud (Elohim) ska göra Salomos namn bättre än ditt namn och göra hans tron större än din tron,' och kungen böjde sig ner på sängen.
Och där har jag gjort en plats för arken vari Herrens (Jahves) förbund finns, som han skar med våra fäder när han förde dem ut ur Egyptens land."
för att de ska vörda dig alla dagar som de lever i landet som du har gett till deras fäder.
För du har avskilt dem från alla jordens folk, till att vara ditt arv som du har talat genom din tjänare Moses hand när du förde ut våra fäder ur Egypten, Herrarnas Herre (Adonai Jahve)."
Herren vår Gud (Jahve Elohim) är med oss, som han var med våra fäder, låt honom inte lämna oss och inte överge oss,
så att han lutar (böjer, sträcker) våra hjärtan mot honom, till att vandra på hans vägar, och hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) och hans förordningar (ordagrant "saker inristat") och hans påbud (bindande juridiska beslut) som han har befallt våra fäder.
Och låt dessa mina ord som jag har bett inför Herrens (Jahves) ansikte vara nära Herren vår Gud (Jahve Elohim) dag och natt, så att han kan utföra (upprätthålla) sin tjänares sak och kan utföra (upprätthålla) sitt folk Israels sak, som behövs varje dag,
Och låt era hjärtan vara fullkomliga (kompletta, fullständiga, hela) med Herren er Gud (Jahve Elohim) till att vandra i hans förordningar (ordagrant "saker inristat") och hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) som det är idag."
Och Salomo höll fest vid denna tid och hela Israel med honom, en stor församling från Chamats ingång till Egyptens bäck, inför Herren vår Guds (Jahve Elohims) ansikte, sju dagar och sju dagar, fjorton dagar.
"Din far gjorde vårt ok tungt, gör därför du din fars tunga tjänst och hans tunga ok som han lade på oss lättare, och vi ska tjäna dig."
Och de unga männen som vuxit upp med honom svarade honom och sade: "Så ska du göra med folket som har talat till dig och sagt: Din far gjorde vårt ok tungt men du ska lätta det för oss, så ska du tala till dem: Mitt lillfinger är tjockare än min fars länder.
Och hans tjänare sade till honom: "Se nu, vi har hört att Israels hus kungar ger nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed), låt oss vi ber dig, sätta säcktyg på våra höfter och rep på våra huvuden och gå till Israels kung, kanhända ska han rädda ditt liv."
Och han kom och se, härföraren för armén satt där och han sade: "Jag har ett ärende till dig härförare."
    Och Jehu sade: "Till vem av alla oss?" Och han sade: "Till dig, härförare."
Men om du säger till mig: 'Vi litar på Herren vår Gud (Jahve Elohim)'. Är det inte han vars höga platser [offerplatser, ofta på höjder, se 2 Kung 18:4; 2 Krön 30:14; 31:1] och vars altare [er kung] Hiskia har tagit bort, och har sagt till Juda och Jerusalem: 'Ni ska tillbe inför detta altare?' [Den assyriske överbefälhavaren antar felaktigt att de andra offerplatserna var platser där Herren tillbads och att begränsa offren bara till Jerusalem skulle förnärma honom. Dessa höga platser och altaren var inte det sättet som Israels Gud skulle tillbes, se 5 Mos 12.]
Och nu Herre (Jahve) vår Gud (Elohim) fräls oss, jag ber dig, ur hans hand så att alla jordens kungariken ska veta att du Herre (Jahve) är Gud (Elohim), du ensam."
"Gå och fråga Herren (Jahve) för mig och för folket och för hela Juda angående orden i denna bok som är funnen, för Herrens (Jahves) vrede är stor som är upptänd mot oss, eftersom våra fäder inte har lyssnat till denna boks ord till att göra allting som är skrivet i den om oss."
[Man har gjort en insamling till bygget av templet, och folket har först och främst gett sig själva och sina hjärtan till Herren, se vers 5. Man har sedan frikostigt gett av sina medel till bygget. Utöver den stora gåva David redan har gett tillkommer nu 168 ton guld, 337 ton silver, 606 ton brons och 3 365 ton järn, se 1 Krön 28:7.] Därför [överväldigad av folkets hängivenhet till Herren och deras generösa gåvor] prisade David Herren inför hela församlingen:
"Prisad vare du, Herre (Jahve), vår fader Israels Gud (Elohim),
    från evighet till evighet.
Nu, därför tackar vi dig vår Gud (Elohim),
    och vi lovar ditt härliga namn."
Men Serubbabel (Zerubbavel), Jeshoa och Israels andra prominenta ledare sade till dem: Det är inte för er och oss (tillsammans) att bygga ett hus till Herren (Jahve), vår Gud (Elohim), vi själva ska bygga det till Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim), precis som Kyros, Persiens kung har befallt oss.
Men eftersom våra fäder gjorde himlarnas Gud vred, gav han dem i kaldén Nebukadnessars hand, den babyloniske kungen. Han förstörde detta hus och förde bort folket till Babel.
Välsignad är Herren (Jahve) våra fäders Gud (Elohim) som har lagt på kungens hjärta att försköna Herrens (Jahves) hus i Jerusalem på detta sätt,
Jag sände bud med dem till Iddo, ledaren i Chasifja, och talade om för dem vad de skulle säga till Iddo och hans bror, som var tempeltjänare i Chasifja, i syfte att ge oss präster till vår Guds (Elohims) hus.
Eftersom Guds (Elohims) goda hand var över mig, sände de Sherevja – son (ättling) till Machli, son till Levi, son till Israel – en man med insikt (kunskap, förståelse), och hans söner och bröder [sammanlagt]: 18 män.
Sedan utlyste jag där en fasta vid floden Ahava, för att vi skulle ödmjuka oss själva inför vår Gud (Elohim) för att söka hos honom en rak väg för oss och för våra små och för alla våra ägodelar.
Jag skämdes för att fråga kungen om en grupp soldater och ryttare för att hjälpa oss mot fiender utefter vägen, eftersom vi hade talat till kungen och sagt: "Guds (Elohims) hand är över alla dem som söker honom och hans goda, och hans vrede är emot dem som överger honom."
Vi fastade och vädjade till vår Gud för detta och han bönhörde oss (svarade positivt på våra böner).
och jag vägde upp åt dem silvret och guldet och kärlen, tillika med offren till vår Guds (Elohims) hus som kungen och hans rådgivare och hans furstar och hela Israel som var där hade offrat.
Prästerna och leviterna tog emot silvret, guldet och kärlen efter vikt för att föra det till Jerusalem, till vår Guds (Elohims) hus.
Sedan gav vi oss iväg från floden Ahava på den tolfte dagen i den första månaden för att gå till Jerusalem. Guds hand var över oss och han bevarade oss från fiendens hand och bakhåll längs vägen.
På fjärde dagen vägdes silvret, guldet och kärlen upp i vår Guds (Elohims) hus, i handen på Meremot, son till Uria, prästen, och med honom var Elazar, son till Pinchas och med dem var Jozavad son till Jeshoa och Noadja son till Binnoj, leviten.
och jag bad: "O, min Gud (Elohim), jag är skamsen och rodnar av blygsel att lyfta upp mitt ansikte inför dig, min Gud (Elohim), för våra överträdelser har ökat och gått över våra huvuden och vår skuld har vuxit upp till himlarna.
Från våra fäders dagar och till denna dag har vår skuld blivit stor. På grund av våra överträdelser har vi, våra kungar och våra präster blivit utlämnade till kungarnas händer i länderna, till svärdet, till fångenskap och till tillspillogivning och till ansiktets förvirring, så som det är denna dag.
Nu har för ett litet ögonblick Herren vår Gud (Jahve Elohim) visat oss nåd (favör) genom att låta en kvarleva undkomma och ge oss en tapp (en pinne) på hans heliga plats, så har vår Gud upplyst våra ögon och gett oss lite lindring i vår träldom.
Även om vi är slavar har vår Gud (Elohim) inte övergett oss i vår träldom. Han har utökat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) mot oss inför Persiens kung, upplivat oss för att kunna bygga upp vår Guds hus, resa upp dess ruiner och ge oss en mur i Juda och i Jerusalem.
Och nu vår Gud (Elohim), vad ska vi säga efter detta? Vi har övergett dina bud,
Efter att allt detta drabbat oss, på grund av våra onda gärningar och vår stora skuld, för Du, vår Gud (Elohim) har straffat oss mindre än vad våra överträdelser förtjänar, och gett oss en kvarleva som denna,
Herre (Jahve), Israels Gud (Elohim), Du är rättfärdig, för vi är kvar, en kvarleva som har undkommit, som det är denna dag. Se, vi är framför ditt ansikte i vår skuld, på grund av den kan ingen stå framför ditt ansikte."
Och Shechanja, son till Jechiel, en av Elams söner svarade och sade till Esra: "Vi har varit trolösa mot vår Gud (Elohim) och har gift oss med främmande kvinnor från folket i landet. Likväl finns det ändå hopp för Israel i denna sak.
Låt oss nu göra ett förbund med vår Gud (Elohim) och driva bort alla hustrur och sådana som är födda av dem, i enlighet med Herrens (Adonais) råd, och med dem som fruktar (vördar) vår Guds befallningar. Och låt det göras i enlighet med undervisningen (Tora – de fem Moseböckerna).
Låt nu våra furstar (ledare), stå för hela församlingen och låt dem som är i våra städer och har gift sig med främmande kvinnor komma på bestämda tider, och med dem de äldste i varje stad och deras domare, till dess att vår Guds (Elohims) brinnande vrede har vänts bort från oss, när vi nu tar tag i detta ärende.
Hör (lyssna) vår Gud (Elohim), för vi är föraktade, vänd deras förebråelser över deras egna huvuden, och utlämna dem till fördärv i ett land av fångenskap.
Men vi bad våra böner till vår Gud (Elohim) och satte ut vakter mot dem både dag och natt.
Våra motståndare sade: "De ska ingenting veta och ingenting se, förrän vi står mitt ibland dem och dräper dem så att arbetet upphör."
När nu våra fiender hörde att deras planer hade blivit kända för oss och att Gud (Elohim) hade omintetgjort deras rådslag, återvände vi till muren var och en till sitt arbete.
På vilken plats ni än är när ni hör ljudet från hornet (larmsignalen), så kom närmare (ta er tillflykt till) oss. Vår Gud (Elohim) ska strida för oss."
Varken jag eller mina bröder, inte mina tjänare eller de väktare som följde mig, ingen av oss tog av sig sina kläder, alla som gick till vattnet [hämtade dricksvatten i Gihonkällan som var Jerusalems dricksvattentäkt] hade sina vapen med sig.
Några sade: "Vi, våra söner och våra döttrar, är många, låt oss gå för att hämta säd åt dem så att vi får äta och leva."
Andra sade: "Vi har belånat våra fält och våra vingårdar och våra hus, låt oss få säd eftersom det råder brist."
Ytterligare andra sade: "Vi har lånat pengar till kungens skatt på våra fält och våra vingårdar.
Nu är våra kroppar (bokstavligt kött) som våra bröders kroppar, våra barn som deras barn, och vi för våra söner och våra döttrar i bojor till att bli tjänare, och några av våra döttrar är redan förda i bojor och det står inte i vår makt att hjälpa dem, för andra människor har våra fält och våra vingårdar."
Jag sade till dem: "Vi har efter vår förmåga befriat våra bröder, judarna, som har sålt sig till hedningarna, ska ni då ändå sälja era bröder? Och ska de sälja sig till oss?" Då teg de och fann inte ord (att säga).
Jag sade vidare: "Det som ni har gjort är inte gott. Borde ni inte vandra i gudsfruktan, med tanke på förebråelserna från våra hedniska fiender?
Det hände sig när det rapporterades till Sanvallat och Tovija (Tobia) och till Geshem, araben, och till resten av våra fiender, att jag hade byggt upp muren och att det inte längre fanns några skador därinne, även om jag vid denna tidpunkt inte hade satt in dörrarna i portarna,
Och det hände när alla våra fiender, hörde om det, att alla länder runt omkring oss fruktade, och de förminskades i sina egna ögon, för de förstod att detta verk gjordes av vår Gud (Elohim).
Och han sade till dem: "Gå och ät er bästa mat och drick ert sötaste vin. Och skicka gåvor av mat till dem som inte har något färdigt, för denna dag är helgad åt vår Gud. Var inte bedrövade, för glädje i Herren är er styrka."
Du såg våra fäders nöd i Egypten
    och hörde deras rop vid Röda havet.
Men våra fäder agerade övermodigt (arrogant)
    och blev hårdnackade och lyssnade inte till dina påbud.
Och nu, vår Gud (Elohim) – den store, den väldige (hjälten, den mäktige krigaren) och fruktade Gud (Elohim),
    du som håller förbundet och nåden (trofasta kärleken):
Låt den inte vara liten i dina ögon,
    den plåga som har drabbat oss,
våra kungar, våra furstar,
    våra präster, våra profeter,
    våra fäder och hela ditt folk –
från de assyriska kungarnas dagar
    ända till i dag.
Våra kungar, våra furstar, våra präster och våra fäder
    höll inte din undervisning (Torah)
och lyssnade inte till dina påbud
    och de varningar du gav dem.
Se, vi – idag – slavar [till idag är vi slavar till persiska riket]
    i det land som du gav våra fäder
    att äta dess frukt och dess goda,
se, där är vi slavar.
Dess rika skörd går till de kungar
    du satt över oss för våra synders skull.
De råder över våra kroppar
    och vår boskap som de vill,
    och vi är i stor nöd."
På grund av allt detta slöt vi ett fast förbund och satte upp det skriftligt. På skrivelsen, som försågs med sigill, stod våra furstars, våra leviters och våra prästers namn.
ansluter sig till sina ledande bröder och lovar dyrt och heligt att leva efter Guds undervisning (Torah), som gavs genom Guds tjänare Mose, och att hålla fast vid och följa alla Herrens, vår Herres (Jahves), budord (hebr. mitzvot), påbud (hebr. mishpatim) och stadgar (förordningar; ordagrant "saker inristat" – hebr. choq).
-

Att inte ge våra döttrar åt de främmande folken och inte heller ta deras döttrar till hustrur åt våra söner.
Vi förpliktar oss att varje år ge en tredjedels sikel [tempelskatt för israeliter över 20 år, se 2 Mos 30:11–16] till tjänsten i vår Guds hus,
till skådebröden och det dagliga matoffret, till det dagliga brännoffret och offren på sabbaterna, vid nymånaderna och högtiderna, till tackoffren och syndoffren för Israels försoning och till allt arbete i vår Guds hus.
Vi, prästerna, leviterna och folket, kastar lott om vedoffret, hur man varje år ska föra det till vår Guds hus på bestämda tider, efter våra familjer, och bränna det på Herren vår Guds altare så som det är skrivet i undervisningen (Torah) [3 Mos 6:12]. [Giboniterna hade tidigare ansvaret för veden, se Jos 9:27.]
Till Herrens hus ska vi varje år föra förstlingen av markens gröda och förstlingen av all frukt på alla slags träd.
Så som det är skrivet i lagen ska vi också föra till Guds hus, till prästerna som gör tjänst i vår Guds hus, de förstfödda av våra söner [Pidyon haben (återlösningen), se 4 Mos 18:15–16] och av vår boskap, det förstfödda av våra kor och får [2 Mos 13:13].
Och förstlingen av vårt mjöl och våra offergåvor och av allt slags trädfrukt, av vin och olja, ska vi föra till prästerna, in i förrådskamrarna till vår Guds hus, och tionden av vår jord till leviterna, de leviter som tar emot tionden i alla de städer där vi brukar jorden.
En präst, en av Arons söner, ska vara med leviterna när de tar emot tionden. Och leviterna ska föra tionden av sitt tionde upp till vår Guds hus, in i förrådshusets kamrar.
För både Israels barn och Levi barn ska föra sin offergåva av säd, vin och olja in i dessa kamrar där helgedomens kärl och de tjänstgörande prästerna och dörrvakterna och sångarna är. Vi ska inte försumma vår Guds hus.
-
för de hade inte mött Israels barn med mat och dryck utan hade lejt Bileam mot dem för att förbanna dem [4 Mos 22–24]. Men vår Gud vände förbannelsen till välsignelse.
En tid dessförinnan hade prästen Eljashib, en som var nära (en vän, släkting eller vänligt inställd) till Tovija (Tobia), blivit utsedd att förestå kamrarna i vår Guds hus. [Tovija var en amorit som var gift med en judisk kvinna, se Neh 6:17–19. Han introduceras i Neh 2:10 och motarbetade Nehemja.]
Var det inte för att era fäder gjorde sådant som vår Gud lät alla dessa olyckor komma över oss och denna stad? Och nu drar ni ännu mer vrede över Israel genom att vanhelga sabbaten!"
Och nu hör vi om er att ni har gjort detta stora onda och varit otrogna mot vår Gud genom att gifta er med främmande kvinnor!"
Det finns ingen skiljedomare emellan oss
    som kan lägga handen på oss båda.
Abaddon (avgrunden, förgörelsens plats, se Ords 27:20; Job 26:6; Upp 9:11) och döden …
[Psalmen inleds och avslutas med lovprisning, se vers 10:] Herre (Jahve), vår Herre (Adonai) [Gud, du som har all makt],
    hur majestätiskt (mäktigt, stort, ståtligt, härligt) är inte ditt namn (rykte) över hela jorden!
För din ära (ryktet om dig)
    sträcker sig över himlarna (stjärnorna, universums yttersta gräns). [Guds ära sträcker sig uppåt över himlarna. Vers 2b hör ihop med vers 9 där människans ära sträcker sig nedåt från himlarna till havet.]
[Psalmen avslutas och ramas in med samma lovprisning som den inleddes med, se vers 2.]Herre (Jahve), vår Herre (Adonai) [Gud, du som har all makt],
    hur majestätiskt (mäktigt, stort, ståtligt, härligt) är inte ditt namn (rykte) över hela jorden!
De säger: "Vår tunga ger oss makt (seger),
    våra läppar tillhör oss (vi kan säga vad vi vill),
    vem är herre över oss?"
De har följt våra steg, de omringar oss,
    de stirrar på mig, redo att slå mig till marken.
För vem är Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden] förutom Herren (Jahve),
    och vem är en klippa (berg, en säker och stabil grund) utom vår Gud (Elohim)?
    [Nej, ingen är som du!]
Må vi jubla (ropa i triumferande glädje) över din frälsning [sjunga högt om din seger],
    och höja segerbaner (triumfera; marschera i segertåg) i vår Guds namn.
Må Herren uppfylla (fullborda) alla dina böner [ge dig allt du ber om].
Vissa (somliga) [har sin förtröstan] i vagnar och andra (somliga) i hästar [det har dessa som inte känner Gud],
    men vi [Guds folk har satt vårt hopp] i Herrens (Jahves), i vår Guds (Elohims), namn
    – det åberopar vi (kommer vi ihåg; berömmer vi oss av; prisar vi). [Hebreiska konstruktionen är ovanlig där meningens enda verb (hebr. zachar) är placerat sist. Ordet har en rik innebörd såsom att åberopa, komma ihåg, uppmärksamma, tänka på, nämna, hänvisa till och berömma sig av något. Frånvaron av ett verb i versens inledning förstärker också tomheten och det lönlösa i att prisa sin egna militära förmåga jämfört med att påminna sig om Guds mäktiga ingripanden och räddningsaktioner bland dem som sätter sitt hopp till honom.]
Våra fäder förtröstade på dig,
    de förtröstade på dig (litade på, var trygga i dig),
    och du befriade (räddade) dem.
Hela vår varelse (vår själ) väntar på [dröjer sig ivrigt kvar och längtar efter] Herren (Jahve);
    han är vår hjälp (hjälpare) och vår sköld (beskyddare).
    [Han kommer till vår undsättning!]
För i honom gläder sig vårt hjärta,
    för vi förtröstar (vi har litat) på hans heliga namn.
De spärrar upp sina [fula] gap mot mig,
    och säger: "Haha, haha (hebr. heach heach – ett uttryck för skadeglädje), våra ögon har sett det."
[De har sett psalmisten lida, och troligtvis även ser för sina ögon hur deras planer att fälla honom kommer att lyckas och tar ut segern i förskott. Det är en ordlek mellan denna och nästa vers. Fiendens ögon har sett, men Guds ögon har också sett i vers 22.]
Låt dem inte tänka (säga i sina hjärtan):
    "Haha (hebr. heach), vi fick som vi ville!"
De får inte säga: "Vi har slukat honom!"
Han lade i min mun en ny sång,
    en lovsång till vår Gud (Elohim).
Många ska se och frukta (vörda, ära),
    och förtrösta (lita) på Herren (Jahve). [Ordet för se är jiru och frukta är snarlika jirau och följer varandra naturligt. Här uttrycker David en bön och önskan att många ska se vad Gud har gjort, och själva få tro och förtröstan på att Herren vill göra samma sak för dem.]
[Psalmen börjar med en unison del där "vi" prisar Gud för vad han har gjort. Temat är hur Gud var med israeliterna under intåget i Kanaans land. I vers 5 skiftar subjektet mellan singular och plural, vilket kan indikera en försångare och kör. Det personliga pronomenet "vi" används i vers 2–4, 6, 8–9 och "jag" i vers 5 och 7.] [Kör:] Gud (Elohim), vi har hört med våra öron,
    våra förfäder har berättat för oss,
om det du gjort för oss [singular, hur vi fick landet Israel],
    i forna dagar
[Kör:] Med din hjälp kan vi slå ner (stånga) våra fiender,
    i ditt namn kan vi trampa ner våra motståndare.
[Kör:] Du räddade oss från våra fiender,
    och har förödmjukat dem som hatar oss.
[Vers 11–15 börjar alla med den hebreiska bokstaven "Tav". Bokstaven uttalas "t" och ger en stackatoeffekt med ljudmässigt korta anslag med ett tydligt avbrott som förstärker hednafolkens förakt. Hebreiskan växlar också mellan två verbformer, qatal och yiqtol, i dessa verser. Båda formerna beskriver en dåtida händelse som har en pågående påverkan i nutid. Även om de oftast översätts perfekt översätts yiqtolformen till presens så skillnaden framkommer, se vers 10b, 11a, 12a, 13a, 14 och 15.] Ändå har du föraktat och förnedrat oss,
    du drar inte ut med våra härar.
    [Som du gjort tidigare, se 2 Mos 15:3; 2 Krön 20:20–21.]
Du gör oss till åtlöje för våra grannar,
    till spott och spe för dem som bor omkring oss.
Våra hjärtan har inte vänt sig bort,
    våra steg har inte vikit av från din stig (välkända, upptrampade gångväg),
    [Hjärta och steg beskriver tillsammans hela personen, det inre livet och det yttre med handlingar.]
Om vi hade glömt vår Guds (Elohims) namn [hans auktoritet, se Jer 23:27],
    och sträckt våra händer [i bön] till en främmande gud (El),
Varför döljer du ditt ansikte (vi upplever inte din närvaro),
    och glömmer (ignorerar) vår svaghet och vårt förtryck?
För vår själ (hela vår varelse, allt vad vi är – hebr. nefesh) har sjunkit ner i stoftet,
    vår kropp (ordagrant "buk, mage") ligger nedtryckt mot marken.
Han lägger (talar) [och genom hans ord tvingas] folk under oss,
    och hednafolk (länder) under våra fötter. [Det vanliga hebreiska ordet för "talar" används här. Ordet har att göra med kommunikation men har en bredare betydelse i att skapa och orsaka följdeffekter. En del ser att ordet här och i Ps 18:48 är en homonym – ett ord som stavas likadant men har en annan betydelse. Det kan vara så, men oavsett finns kopplingen till "att tala" i betydelsen att "regera". I Uppenbarelseboken har Jesus ett svärd i sin mun. Där och på flera ställen finns samma koppling mellan ord och makt, se Jes 2:3–4; Upp 1:16; 19:15. Den omedelbara kontexten och den troliga associationen för de som sjöng psalmen i templet är hur Gud var med israeliterna när de intog Kanaans land. Samtidigt pekar den hebreiska verbformen i dessa verser på något som sker nu men som kommer att fullbordas i framtiden.]
Han utväljer åt oss vår arvedel [vårt landområde, landet Israel, se Ps 105:11; 135:12; 136:21–22],
    Jakobs upphöjdhet [Judeiska bergsbygden] som han älskar [Mal 1:1–3; Rom 9:13]. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Lovsjung Gud (Elohim), lovsjung,
    lovsjung vår Kung, lovsjung.
Stor är Herren (Jahve) och högt är han prisad
    i vår Guds stad.
Hans heliga berg
[Vers 8 och vers 10–12 är riktade till Gud. Här i vers 9 växlar psalmen på nytt till att tala om Gud. Denna vers är psalmens mittpunkt, vilket också förstärks av det avslutande Sela.] Det vi har hört, det fick vi se
    i Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) stad,
i vår Guds (Elohims) stad,
    som Gud bevarar till evig tid. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits. Vad var det fienderna såg i vers 6 som fick dem att fly? Det är inte Jerusalems murar, utan Guds närvaro som beskyddar staden, se även Hes 10.]
att sådan är Gud (Elohim).
Vår Gud (Elohim) för alltid och evigt,
    han ska leda oss förbi döden (till slutet). [Det sista ordet i den hebreiska texten är "al-mut". Det betyder "vid/till döden". Ordet används i Ps 9:1 och i Ps 46:1.]
vår Gud (Elohim) kommer och han tiger inte (kan inte tiga).
En förtärande eld stormar kraftigt framför honom
    och runt omkring honom.
[Psalmen började med en bön att befria från fiender, se vers 2–6, och fortsatte med bön mot dem, vers 9–11. Nu kommer några uppseendeväckande fraser som inleds med en bön att inte förgöra motståndarna. Syftet kan vara detsamma som efter Josuas död då Gud inte genast drev undan kananéerna, utan lät dem vara kvar. Hotet från fienden gjorde att israeliterna vandrade på Guds väg, se Dom 2:20–23.] Slakta dem inte för att mitt folk inte ska glömma,
    låt dem vandra hit och dit genom din makt.
Slå ner dem, Herre (Adonai) vår sköld,
Har inte du Gud (Elohim) kastat ut oss?
    Drar du inte längre ut med vår armé?
Genom (i) Gud (Elohim) ska jag vara tapper,
    han är den som ska krossa (förtrampa) våra motståndare.
våra synder överväldigar mig (är för tunga att bära),
    men du förlåter våra upproriska handlingar (överträdelser).
Med väldiga gärningar svarar du oss i rättfärdighet,
    Gud (Elohim) vår räddare (frälsare).
Du som är en tillflykt för hela jorden
    och de avlägsna haven,
Välsigna vår Gud, alla folk,
    låt lovsången ljuda högt.
Han bevarar våra liv
    och tillåter inte vår fot att vackla.
Du ledde oss in i nätet (fångenskap),
    vi fick lida (du lade en tung börda på vår rygg).
Du tillät människor rida fram över våra huvuden [trampa på oss, göra oss till fångar],
    vi fick gå genom eld och vatten,
    men du har fört oss ut i frihet (till överflöd, en stor vidsträckt öppen plats).
Jorden har gett (har varit och är generös med) sin gröda (all slags skörd),
    må Gud (Elohim), vår egen Gud (Elohim) välsigna oss [det judiska folket].
Välsignad vare Herren (Adonai) [låt oss knäböja inför honom, ja, inympas i honom – hebr. barach]!
    Dag efter dag bär han oss [som en börda; med vår börda – han som tar hand om sitt folk],
    Gud (El) [den Mäktige] är vår frälsning (räddning). Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits. Det hebreiska ordet för välsigna (barach) kan även betyda att knäböja och att inympa.]
Vi kan inte se våra tecken [samma ord som i vers 4].
    Ingen profet finns mer
    och ingen ibland oss som vet för hur länge. [Versen kan antyda viss ironi. Före och direkt efter år 586 f.Kr. när templet förstördes av Babylonierna profeterade Jeremia om att fångenskapen skulle vara i 70 år, se Jer 25:11.]
Sådant som vi hört och känner till
    och som våra fäder (förfäder) har berättat för oss.
För han har grundat ett vittnesbörd i Jakob,
    och utvalt en undervisning i Israel [2 Mos 19–24]
som han har befallt våra fäder
    att göra känd för sina söner (barn),
Vi har blivit till hån för våra grannar,
    till förakt och åtlöje för dem omkring oss.
Hjälp oss vår frälsnings Gud (Elohim)
    för ditt namns ära,
rädda (ryck bort; lyft upp) oss och sona våra synder
    för ditt namns skull.
Varför skulle hedningarna få säga:
    "Var är deras Gud (Elohim)?" Inför våra ögon, låt det bli känt bland nationerna
    att du hämnas det utgjutna blodet av dina tjänare.
Betala tillbaka, ge igen sjufalt för deras förebråelser mitt bland våra grannar (i deras famn),
    för förebråelserna som de slungade mot dig, min Herre (Adonai).
Du har gjort oss till ett stridsämne bland våra grannar
    och våra fiender ljuger (om oss) som det behagar dem.
Sjung (höj gälla triumferande jubelrop) till Gud (Elohim) vår styrka.
    Ropa (i segerjubel, väsnas med rop och härskri) till Jakobs Gud (Elohim).
Blås i shofar (vädurshorn) vid nymånaden,
    vid fullmånen på våra högtidsdagar. [Shofarer användes inte i musiken utan för att utlysa att en högtid började, se 3 Mos 23:24. Både Sukkot och Osyrade brödets högtid börjar på den 15:e dagen i månaden då det är fullmåne, se 3 Mos 23:6, 34. Se även 4 Mos 10:10; 2 Krön 30:21–23.]
Gud (Elohim), ser vår sköld [bildligt, vår ledare],
    se på din smordes ansikte [din smorde kung, David, se 1 Sam 16:12].
[Vers 5–8 ramas in av ordet frälsning. Det hebreiska ordet är Jeshua. Vi anar också hur denna frälsning finns i Jesus, vars hebreiska namn är Jeshua. Fortfarande finns ordet "tillbaka" med som ett ledmotiv, se vers 7.] Vänd åter (återupprätta oss), du vår frälsnings Gud (Elohim),
    upphör med din upprördhet mot oss.
Ja, hans befrielse (frälsning) är nära (den åtföljs tätt av) dem som fruktar (vördar, respekterar) honom,
    och detta för att härlighet (ära – Guds påtagliga närvaro) ska bo i vårt land.
Herren ska ge det som är gott,
    och vårt land ska ge sin skörd.
För du ger dem ära och styrka,
    på grund av din favör har vi seger.
    [Ordagrant "Du upphöjer vårt horn". Hornet på en vild oxe är en metafor för militär styrka och en seger.]
För Herren (Jahve) är vår sköld,
    och den Helige i Israel är vår kung.
Du har ställt våra överträdelser inför dig,
    våra dolda synder i ljuset av ditt ansikte.
Alla våra dagar är borta i din vrede,
    våra år kommer till ett slut som en suck.
Våra år varar i 70 år,
    eller med styrka, 80 år.
Likväl är deras stolthet [bästa år som en passerande storm] möda (hårt arbete) och fåfänga (tomhet, smärta, olycka);
    de är snabbt förbi och vi flyger bort.[Hebreiska ordet stolthet rohav är ovanligt, det kommer från verbet "att storma" och har betydelsen av att vara högmodig och arrogant uppblåst. Här finns också liknelsen att livet är som oväder som snabbt drar in och hastigt försvinner. Se även Pred 1:2.]
Lär oss antalet av våra dagar
    så att vi kan få visa hjärtan.
Gör oss tillfredsställda (mätta oss) på morgonen med din nåd (omsorgsfulla kärlek),
    så att vi kan jubla (höja gälla triumferande jubelrop) och vara glada alla våra dagar.
Låt din nåd (ditt välbehag, din favör) Herre (Adonai) vår Gud (Elohim) komma över oss.
    Upprätta över oss våra händers arbete,
    ja våra händers arbete må du upprätta det.
    [Om inte Gud är med oss i vårt arbete, arbetar vi fåfängt och förgäves.]
Planterade i Herrens (Jahves) hus
    ska de blomstra i vår Guds (Elohims) gårdar.
Han har fört deras egna överträdelser över dem,
    och ska hugga av dem i deras egen ondska,
    Herren (Jahve) vår Gud (Elohim) ska hugga av dem.
Kom (börja gå, vandra; sätt igång)! Låt oss sjunga (höja gälla triumferande jubelrop)
    till Herren (Jahve).
Låt oss ropa högt (i segerjubel; väsnas med rop och härskri)
    till vår frälsnings klippa. [Det hebreiska ordet yesha som betyder frälsning, räddning, befrielse, säkerhet, vård och välgång används sextio gånger i Psaltaren och är detsamma som Jeshua – det hebreiska namnet på Jesus.]
För han är vår Gud (Elohim)
    och vi är folket i hans vård (hjord; på hans betesmark),
    en fårhjord (flock av småboskap) i hans hand [under hans ledning och beskydd].
    [Joh 10:27]

En varning

[Nu skiftar tonen i psalmen. Från glädjefylld tillbedjan till en varning från den Helige Ande, se Heb 3:7. Detta skärper tonen och visar allvaret i en sund gudsfruktan, se Ords 1:7. Vi påminns om att tillbedjan inte bara är sånger och ord, utan också lydnad. Om Gud ska vara vår herde, måste vi också följa honom. I Mellanöstern drivs inte får på bakifrån, de följer efter sin herde och lyssnar till hans röst.] Idag, om du hör hans röst:
Han kommer ihåg sin nåd (omsorgsfulla kärlek) och trofasthet mot Israels folk,
    [folk från] alla jordens hörn ser hur vår Gud (Elohim) frälser (räddar).
Upphöj Herren vår Gud (Jahve Elohim)
    och böj dig själv inför hans fotpall. [Refräng:] Han är helig.
O, Herre vår Gud (Jahve Elohim), du svarade dem
    och du var en förlåtande Gud mot dem,
    trots att du hämnades deras felsteg (misstag).
[Refräng:]
Upphöj Herren vår Gud (Jahve Elohim),
    och tillbe på hans heliga berg,
för Herren vår Gud (Jahve Elohim) är helig. [Han är helig upprepas som en refräng i vers 3 och 5 och här upprepas det igen med Guds fulla namn som ett crescendo på refrängen.]
Han behandlar oss inte efter våra synder (felsteg),
    och ger inte igen för den skuld vi förtjänar [verkställer inte domen mot oss].
Lika långt som öster är från väster [en oändligt lång och omätbar sträcka],
    lika långt förvisar han (har han flyttat) våra upproriska överträdelser från oss.
För han vet hur vi är skapade (hur vi är),
    han kommer ihåg (tänker på) att vi är stoft (lera).
    [1 Mos 2:7; 3:19; Job 4:19; 10:9; 34:15; Pred 3:20; 12:7]
Han är Herren vår Gud (Jahve Elohim).
    Hans domar finns på hela jorden.
Vi har syndat med våra fäder [på samma sätt som de],
    vi har handlat orättfärdigt, vi har agerat ondskefullt.
Våra fäder i Egypten uppmärksammade inte dina under,
    de glömde din rikliga nåd (kärleksfulla omsorg; trofasthet),
    de var upproriska vid havet, ja vid Röda havet. [Ps 78:13; 2 Mos 14–15]
Fräls oss Herre vår Gud (Jahve Elohim)
    och samla oss från länderna [dit de blivit utspridda]
så att vi får tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] ditt heliga namn
    och triumfera i din lovprisning.
-
Har inte du Gud (Elohim) förkastat oss?
    Drar du inte längre ut med vår armé?
Genom (i) Gud (Elohim) ska jag vara tapper,
    han är den som ska krossa (förtrampa) våra motståndare.
Vem kan jämföras med Herren (Jahve)
    vår Gud (Elohim)? [Fram till och med vers 5a har Herrens personliga namn Jahve nämnts sex gånger. Nu i psalmens centrala vers kommer crescendot där Gud omnämns den sjunde gången som "vår Gud". Talet sju står för fullkomlighet. Vers 6–9 beskriver nu vad Gud gör, men använder pronomet "han".]Han som tronar så högt.
Vår Gud (Elohim) är i himlarna,
    allt han vill har han gjort.
Herren (Jahve) är nådefull (barmhärtig, oförtjänt kärlek) och rättfärdig,
    vår Gud (Elohim) agerar barmhärtigt (ger oss nåd och barmhärtighet).
    [Gud har inte bara attributen nådefull och rättfärdig – han agerar också barmhärtigt!]
Detta är Herrens verk,
    det är helt otroligt i våra ögon!
    [Matt 21:42; Mark 12:10–11]
Våra fötter står
    vid (innanför) dina portar, Jerusalem.[Psalmen inleds med hur en pilgrim får höra att det är dags att gå upp till en av de tre årliga högtiderna i Jerusalem. På ett ögonblick mellan vers 1 och 2 har målet nåtts och synen av den heliga staden beskrivs.]
För Herrens (Jahves) hus skull, vår Gud (Elohim)
    ska jag söka ditt goda.
Som tjänarens ögon ser mot sin herres hand,
    som tjänarinnans ögon ser mot sin husmors hand,
på samma sätt ser våra ögon mot Herren (Jahve), vår Gud (Elohim),
    ända tills han visar oss nåd (oförtjänt kärlek; favör).
Vår själ är fylld till brädden av de självsäkras hån,
    och de högmodigas (arrogantas) förakt.
då hade vattenmassor dränkt oss,
    strömmarna hade överväldigat oss (våra själar),
de stolta vattnen hade översköljt våra själar." [Genom hela Bibeln används hav och vatten som symboler på folk, människomassor, länder och språk, se Jes 8:7; Upp 17:15.]
Vi (vår själ) har flytt som en fågel
    ut ur fågelfångarens snara,
    snaran har gått sönder
och vi har flytt.
Vår hjälp är i Herrens (Jahves) namn
    som gjort (format, skapat) himlar och jord. [1 Mos 1:1]
Då fylldes vår mun med skratt,
    och vår tunga med jubel (höga triumferande glädjerop). Då sade man bland hednafolken:
    "Herren (Jahve) har gjort stora ting med dem!"
För tillbaka våra fångar, Herre (Jahve),
    på samma sätt som strömmarna i Negev [öknen i söder]. [Fårorna i Negevöknen i södra Israel är torra större delen av året, men fylls plötsligt med strömmande vatten under några få timmar när vinterfloden kommer.]
Ja, ni som står i Herrens (Jahves) hus,
    i gårdarna till vår Guds (Elohims) hus.
För jag vet att Herren (Jahve) är stor,
    och att vår Herre (Adonai) är över alla gudar.
Till honom som kom ihåg oss i vår ringhet [när vi var slavar],
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
Till honom som befriade oss från våra fiender (motståndare),
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
I pilträden i dess mitt
    hängde vi upp våra Kinnor-harpor (kitharor – hebr. kinnor).
De som förde oss i fångenskap bad oss om sångernas ord,
    våra plågare bad oss vara muntra:
    "Sjung en av Sions sånger".
Som när man plöjer och bryter upp jorden,
    ska våra ben spridas för Sheols (gravens, underjordens) öppning (mun) [porten/ingången till de dödas plats].
[Nu växlar formen från jag/mig till vi:]
Vi, vars söner är som groende plantor som växer upp i sin ungdom,
    vars döttrar är som hörnpelare, utsnidade för att passa i ett palats.
vars förrådsbodar är fyllda, som erbjuder alla slags varor,
    vars fårhjord (flock av småboskap) förökar sig i tusental och tiotusental ute på fälten,
vars oxar är välgödda.
Där finns inga sprickor,
    ingen som går i fångenskap,
    ingen som ropar på torgen.
Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu´jah)! Det är gott (välsignat) att [till stränginstrument] lovsjunga vår Gud,
    ja, det är ljuvligt (härligt, vackert – hebr. naim) och passande (det enda lämpliga – hebr. nave)!
Stor är vår Herre (Adonai) [fokus på Guds storhet och makt],
    och överflödande (väldig) i kraft,
    hans vishet (förstånd, intelligens) är utan gräns [den är obegränsad och går inte att räkna ut eller teckna ner].
Sjung till Herren med tacksamhet (sjung tacksånger),
    lovsjung vår Gud (Elohim) till Kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) [mindre harpa, se Ps 33:2] till vår Gud –
Vi letar upp allt av värde
    och vi fyller våra hus med stöldgods.
Bli en av oss,
    vi delar allt (av gemensamma tillgångar, stöldgods)".
Finns det någonting varom det är sagt:
    "Se, detta är nytt?"
Det har redan funnits i tidsåldrar före oss.
Se, du är så ljuvlig min älskade (raring),
    ja välbehaglig,
    också vår dagbädd är lövrik.
Bjälkarna i vårt hus är av cederträ,
    panelen är av cypress.
Min älskade (raring) är som en gasell eller en ung hjort,
    han står bakom vår mur,
han kikar in genom fönstret,
    kisar genom gallret.
Blommorna visar sig på marken,
    tiden för sång är här och turturduvan hörs i vårt land.
Fånga rävarna,
    de små rävarna
som fördärvar vingården,
    för vår vingård står i blom. [Detta är en poetisk omskrivning, en bön om att ingenting ska få störa eller förstöra den första skira och passionerade kärleken. Se Upp 2:4 där Jesus sätter stort värde på just den första kärleken och vikten av att bevara den.]
Alrunan avger sin väldoft
    och över vår dörr finns alla sorters utvalda frukter,
både nya och gamla,
    som jag har samlat till dig, min älskade (raring).
[När familjen och bröllopsgästerna är samlade hos brudens mor, säger bruden till hennes styvbröder. När jag var en liten flicka sade ni:] "Vi har en liten syster
    som ännu inte har bröst.
Vad ska vi göra för vår syster
    den dagen någon kommer för att fråga om han får gifta sig med henne?"
Hör (lyd) Herrens ord,
    ni härskare av [ett annat] Sodom,
ta emot (lyssna på) Guds undervisning (hebr. Torah),
    ni folk av [ett annat] Gomorra.
På den dagen ska sju kvinnor ta tag i en man [krigen har gått hårt åt den manliga befolkningen] och ropa:
"Vi ska äta vårt eget bröd,
    och vi ska bära våra egna kläder.
Låt oss bara få bära ditt namn,
    ta bort vårt förakt [från att inte ha en make och barn]."
Kustländernas invånare ska på den dagen säga: "Se, sådan är vår förväntan, dit flydde vi för att få hjälp och bli befriade av kungen i Assyrien. Hur ska vi nu kunna komma undan?"
Och på den dagen ska man säga:
"Se, här (detta) är vår Gud (Elohim)!
    Vi har väntat på (hoppats; längtat efter) honom och han kommer att frälsa (rädda, befria) oss.
Här är Herren (Jahve) – vi har väntat på honom.
    Låt oss jubla och vara glada över (i) hans frälsning!"
Herre (Jahve) du ska påbjuda (stadfästa) frid (shalom) för oss,
    för du har verkligen utfört allt vårt arbete för oss.
Herre (Jahve) vår Gud (Elohim),
    andra herrar bredvid dig har haft överhöghet över oss,
    till dig ensam nämner vi ditt namn.
För ni har sagt: "Vi har skurit förbund med döden,
    och med Sheol (underjorden, de dödas plats) har vi en överenskommelse,
när det gisslande gisslet drar förbi
    ska det inte drabba oss
för vi har gjort lögnen till vår tillflykt
    och i falskheten har vi vårt gömställe."
Gå bort från vägen (gå ur vägen för oss),
    vänd åt sidan från stigen,
se till att Israels Helige försvinner (tystnar)
    från vår åsyn (framför våra ansikten)."
Herre var nådig (visa oförtjänt kärlek – hebr. chanan) mot oss,
    vi har väntat på dig.
Var vår arm (styrka) [som lyfter oss] varje morgon,
    vår frälsning i tider av motgångar (bekymmer, orostider).
Se, på Sion [tempelberget] staden för våra högtidliga samlingar,
    dina ögon ska se Jerusalem en fridfull boning,
    ett tält ska inte flyttas,
dess tältpluggar (tältpinnar) ska inte dras upp,
    inte heller ska någon av tältlinorna brista (gå av, gå sönder).
Herren (Jahve) är vår domare,
    Herren (Jahve) ger oss förordningar (ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta oföränderliga lagar),
Herren (Jahve) är vår kung,
    Han ska frälsa (rädda) oss.
Den ska spricka ut i blomning,
    den ska fröjda sig med jubel och sång!
Den ska få Libanons storslagenhet (ära) [som är dess gröna cederskog, Jes 10:34].
    Den ska få [berget] Karmels och Sarons majestät (prakt). [Berget Karmel är känt för sin majestät och Saron är slätten mellan Medelhavet och bergen i centrala Israel som är känd för sin bördighet.]
    De ska få se Herrens storslagenhet (ära), vår Guds majestät (prakt).
Men om du säger till mig: Vi litar på Herren vår Gud (Jahve Elohim). Är det inte han vars höga platser [offerplatser, ofta på höjder, se 2 Kung 18:4; 2 Krön 30:14; 31:1] och vars altare [er kung] Hiskia har tagit bort, och har sagt till Juda och Jerusalem: Ni ska tillbe inför detta altare? [Den assyriske överbefälhavaren antar felaktigt att de andra offerplatserna var platser där Herren tillbads och att begränsa offren bara till Jerusalem skulle förnärma honom. Dessa höga platser och altaren var inte det sättet som Israels Gud skulle tillbes, se 5 Mos 12.]
Nu Herre vår Gud (Jahve Elohim), fräls oss från hans hand så att alla kungariken på jorden ska veta (ha intim kunskap om) att du är Herre (Jahve), du ensam."
Herren (Jahve) är redo att frälsa mig.
    Därför ska jag sjunga sånger till stränginstrument
alla dagar i mitt liv
    i Herrens (Jahves) hus.
En röst ropar: "Bana väg [vänd bort alla hinder] för Herren (Jahve)
    i öknen (stäppen – hebr. midbar),
bygg (jämna till) en huvudväg (en upphöjd genomfartsled)
    i ödemarken (hebr. aravah) för vår Gud (Elohim).
    [Matt 3:3; Mark 1:3; Luk 3:4; Joh 1:23]
Gräset torkar bort, blomman vissnar,
    men Guds ord står fast (har kraft) för evigt [kommer alltid att gå i uppfyllelse]."
Låt dem föra fram dem [avgudarna]
    och förkunna för oss vad som ska ske (hända i framtiden).
De forna tingen, vad var de?
    Tala om för oss, så att vi kan överväga dem
    och veta vad de ger.
Eller tala om för oss vad som ska komma.
De ska omvända sig (bli vända tillbaka),
    och skämmas stort (mycket), de som har sin tillit till skurna avbilder,
    som säger till de gjutna avgudarna: "Ni är våra gudar."
Vår återlösare Härskarornas Herre (Jahve Sebaot)
    hans namn är Israels Helige!
Herren (Jahve) uppenbarar sin heliga arm (sin styrka och kraft) inför alla hednafolkens ögon,
    alla jordens ändar ska se vår Guds frälsning.
    [Profetia om att hela världen ska få höra evangelium om Jesus.]
[Nu följer den andra nivån i kiasmen som började redan i föregående kapitel. Gåtan som presenterades i Jes 52:13–15 börjar nu få sin förklaring. Vers 1–3 hör tematiskt ihop med vers 7–9. Här används en liknelse om en planta som skjuter skott.] Vem trodde på vad vi just har hört [att tjänaren skulle bli upphöjd]?
    För vem var Herrens arm (kraft) uppenbarad? [Två frågor ställs. Den första utmanar läsaren att försöka förstå gåtan om hur den lidande tjänaren skulle bli upphöjd, se Jes 52:13–15. I den första frågan är det läsaren som är subjekt. I den andra frågan är det läsaren som är objektet. Verben "trodde på" är parallellt med "uppenbarad". Det första är aktivt och kräver en respons från den som lyssnar att tro på budskapet. Det andra verbet är passivt, vilket visar att någon annan måste stå för uppenbarelsen. Vårt ansvar är att tro, men å andra sidan, hur kan vi tro om det inte blir uppenbarat. Just denna problematik sätter den Etiopiske hovmannen ord på i konversationen med Filippos, se Apg 8:30–33.
    Herrens arm är ett uttryck för Guds omnipotens, att han gör vad han vill, men i det ligger också att hans rättfärdighet kräver dom över synden. Han visar sin makt när han dömer synden men samtidigt är beredd att återlösa, rädda och frälsa varje människa från synden. Israel hade inte sett Guds militära kraft användas av tjänaren, Jesus.]
[Vers 4–6 är den centrala delen i kiasmen, med vers 5 som höjdpunkt. Här ges uppenbarelsen om att den lidande tjänaren villigt blir en återlösare som betalar det ultimata priset för mänsklighetens synd. En nödvändig förutsättning för att vara en återlösare (hebr. Goel), är att det sker villigt och frivilligt, se 3 Mos 25:25; Rut 4:3–10. Meningen börjar med det hebreiska ordet achen som ger eftertryck och betoning.] Ja (sannerligen), det var våra sjukdomar (svagheter) han lyfte upp (tog på sig) [Matt 8:17],
    och våra sorger [fysiska och själsliga smärtor] han bar [som en tung börda, se vers 11b];
och vi – vi såg honom som slagen (straffad),
    pinad av Gud (Elohim) [drabbad av Guds straff], och ödmjukad (förödmjukad).
Han blev genomborrad (sargad) [Ps 22:17] för våra överträdelser [vår öppna rebelliskhet mot Gud],
    krossad (nedtyngd) för våra synder (missgärningar, skulder).
Straffet [som vi rättmätigt förtjänar] lades på honom
    för att vi skulle få frid (fred; fullständig harmoni; helhet på alla områden – hebr. shalom)
och genom hans sår [sargade kropp]
    är (blir) vi helade (läkta, friska) [har både kroppslig och själslig bot kommit till oss].
Alla har vi gått (vi gick alla) vilse som får (småboskap),
    var och en [av oss] har gått (gick; vände sig till) sin egen väg.
Herren (Jahve) lät all vår synd (missgärning, orättfärdighet, skuld) [hela vårt straff] läggas på (möta/drabba) honom. [I hebreiskan står ordagrant: "var och en har gått till sitt eget ansikte", vilket motsvarar uttrycket "att gå dit näsan pekar". Den exakta lydelsen av den sista strofen är: "JHVH har i honom placerat (låtit komma emellan) all vår synd". Synd (hebr. avon), som här står i singular (jmf vers 5), innefattar även alla överträdelser (hebr. pesha), dvs. lagbrott och brist på förmåga att leva upp till Torah – Guds undervisning med alla budord förmedlade genom Mose.]
Den ogudaktige måste överge sin väg [lämna sin gamla livsstil]
    och den syndfulle (den som gör orätt och utövar falsk tomhet) sina tankar (planer).
När de vänder om till Herren (Jahve) ska han visa kärlek (förbarmande, nåd),
    när de vänder om till Gud (Elohim) ska han ge stor förlåtelse. [5 Mos 4:25–31; 30:1–10]
"Varför har vi fastat när du inte ser oss?
    Varför har vi ödmjukat oss när du inte tar notis om det?"
Se på era fastedagar sköter ni era affärer (angelägenheter) som vanligt
    och utför alla era sysslor.
Vi brölar alla som björnar
    och jämrar oss som duvor.
Vi söker efter rätt, men det finns ingen,
    efter frälsning men den är långt borta från oss.
Våra överträdelser är många inför dig
    och våra synder vittnar emot oss.
Våra överträdelser är närvarande för oss
    och våra missgärningar känner vi alltför väl (är vi djupt förtrogna med),
att överträda och förneka Herren (Jahve)
    och vända sig bort från att följa vår Gud (Elohim),
tala bedrägligt och perverst,
    föda fram och yttra falska ord från hjärtat.
proklamera ett nådens (villkorad nåd – hebr. ratson) år från Herren (Jahve),
    och en Guds dag av hämnd.
    [Domen ska ske när Jesus kommer tillbaka för att upprätta tusenårsriket, se 2 Thess 1:6–10.]
För att trösta alla som sörjer,
Ni ska kallas Herrens (Jahves) präster
    och man ska kalla er Herrens tjänstemän.
Ni ska äta nationernas rikedomar
    och i deras prakt ska ni njuta.
För du är vår far,
    Abraham kände oss inte
    och Israel hyllade oss inte.
Du Herre (Jahve) är vår far,
    vår Återlösare från evighet, är ditt namn.
Herre (Jahve), varför får du oss att ta fel på dina vägar
    och förhärdar våra hjärtan från gudsfruktan?
Kom tillbaka för din tjänares skull,
    arvet från dina stammar.
För en kort tid fördrevs ditt heliga folk
    [alt. översättning: "För en kort tid ägde ditt heliga folk det"],
    våra vedersakare trampade ned din helgedom.
Vi är alla orena (nedsmutsade) människor,
    våra så kallade rättfärdiga handlingar är som en nedsmutsad klädnad (använd dambinda),
och vi vissnar alla som löv,
    våra synder för oss bort som vinden. [Den hebreiska frasen som används här är beged ida, vilket ordagrant översatt är "tyg/klädnad menstruation". Bibeln liknar alltså våra egna rättfärdiga handlingar med en använd dambinda – så illa är det med vår egen rättfärdighet. Denna osmakliga liknelse visar hur detta verkligen inte är någonting vi ska skryta med inför Gud.]
Ingen åkallar (ropar, ber i) ditt namn,
    eller ens anstränger sig för att förstå (söka, få tag på) dig.
Du har dolt ditt ansikte från oss,
    och har förtärt oss (låtit oss försmäkta, smälta) genom vår egen synd. [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]
Och ändå, Herre (Jahve), [trots vår synd, se vers 6–7] är du [ju] vår Fader.
    Vi är leran och du är vår krukmakare,
    vi är alla ett verk [ett format resultat] av din hand.
    [Jes 29:16; 45:9; Jer 18:2–6]
Var inte gränslöst arg Herre,
    kom inte ihåg vår synd för evigt.
Se noga på oss, vi ber dig,
    vi är alla ditt folk.
Vårt heliga och vårt underbara hus [tempel], där våra fäder prisade dig,
    har brunnit med eld
    och alla våra glädjefyllda ting har blivit förspillda.
Återvänd avfälliga söner,
    jag ska bota er avfällighet.
Här är vi, vi kommer till dig
    eftersom du är Herren vår Gud (Jahve Elohim).
Sannerligen, till lögn (hebr. sheker)
    från kullarna [med avguda tempel] – tumultet (oljudet, mullret) på bergen.
    [Kan syfta på många tilbedjare, många avgudar eller präster, se 5 Mos 23:17].
Sannerligen i Herren vår Gud (Jahve Elohim)
    finns Israels frälsning.
Men skamfulla ting
    har slukat fädernas möda (arbete) från vår ungdom,
deras småboskap och deras hjordar,
    deras söner och deras döttrar.
Låt oss ligga ner i vår skam och låt vår förvirring täcka oss, eftersom vi har syndat mot Herren vår Gud (Jahve Elohim), vi och våra fäder, från vår ungdom till denna dag, och vi har inte lyssnat till Herren vår Guds (Jahve Elohims) röst.
Och det ska ske eftersom ni säger: Varför har Herren vår Gud (Jahve Elohim) gjort allt detta mot oss? Och du ska säga till dem: Så som ni har övergett mig och tjänat främmande gudar i landet, så ska ni tjäna främlingar i ett land som inte är ert.
Och de säger inte i sina hjärtan: Låt oss nu vörda (frukta) Herren vår Gud (Jahve Elohim) som ger tidigt regn (höstregen) och sent regn (vårregn) i sin tid, som håller (vaktar, skyddar, bevarar) åt oss de bestämda skördeveckorna.
Vi har hört ryktet om det, våra händer blir svaga, ångest har tagit sitt grepp om oss och smärta som hos en födande kvinna.
Varför sitter vi här?
    Låt oss samlas
och vandra in i de befästa städerna
    och låt oss bli avhuggna där,
eftersom Herren vår Gud (Jahve Elohim) har huggit av oss
    och gett oss galla att dricka,
    eftersom vi har syndat mot Herren (Jahve).
Och låt dem skynda sig att ta upp klagandet över oss, så att våra ögon kan flöda med tårar och våra ögonlock kan spruta med vatten.
Eftersom en klagande röst hörs från Sion: Hur är vi tillintetgjorda? Vi är mycket förvirrade eftersom vi har övergett landet, eftersom våra boningar har kastat ut oss.
Eftersom döden har kommit upp i våra fönster, den har kommit in i våra palats till att hugga av våra små från gatorna och våra unga från de öppna platserna (torgen).
Därför säger Herren (Jahve) så angående Anatots män som söker din själ (ditt liv) och säger: Du ska inte profetera i Herrens (Jahves) namn för att inte dö i vår hand.
Hur länge ska landet sörja och fältets alla grödor förtorka? Från ondskan av dem som bor där är djuren förtärda och fåglarna, eftersom de säger: "Han ser inte vårt slut."
Ve, våra ögon ser i oss (vittnar mot oss) Herre (Jahve), agera för ditt namns skull för våra felsteg är många, vi har syndat mot dig.
Varför skulle du vara som en överrumplad man, som en mäktig man som inte kan rädda? Du Herre (Jahve) är i vår mitt och ditt namn är utropat över oss, lämna oss inte!
Herre (Jahve) vi känner (är förtrogna med) vår ondska, våra fäders synd för vi har syndat mot dig.
Finns det någon bland de fåfänga folkslagen som kan åstadkomma regn? Eller kan himlarna ge skurar? Är inte du han, Herre vår Gud (Jahve Elohim) och väntar vi inte på dig? För du har gjort alla dessa ting.
Och det ska ske när du ska berätta för detta folk alla dessa ord och de ska säga till dig: Varför har Herren (Jahve) förkunnat all denna stora ondska mot oss? Och vad är vår synd? Och vad är vår överträdelse som vi har begått mot Herren vår Gud (Jahve Elohim)?
Herre (Jahve) min styrka och mitt fäste och min tillflykt på nödens dag. Till dig kommer folkslagen från jordens ändar och ska säga: Våra fäder har inte ärvt något annat än lögn, fåfänga och värdelösa ting.
Härlighetens tron, upphöjd från begynnelsen, hans helgedoms plats.
Men de säger: Det finns inget hopp, vi ska vandra efter våra egna råd och vi ska göra varje man efter hans onda hjärtas envishet (lust).
[Anledningen till att jag ville hålla inne Guds ord var att:]
Jag har hört många viskande ord som förtalar mig,
    överallt lurar faror (fruktan omger mig).
Man säger:
    "Ange honom, vi ska ange honom (låt oss offentligt fördöma honom)!"
Alla mina så kallade vänner (fredens och välgångens män)
    vaktar (bevakar) mig om något ska få mig på fall. De säger:
    "Kanske låter han lura sig att göra fel,
    så att vi får övertaget och kan få vår hämnd på honom."
Se, jag är emot er dalens invånare och slättens klippa förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). Ni som säger: "Vem ska komma ner mot oss?" Eller: "Vem ska komma in i vår boning?"
I hans dagar ska Juda bli frälst (räddat)
    och Israel ska bli en trygg plats att bo på igen.
Namnet han kommer att få är:
    "Herren vår rättfärdighet (Jahve Tsidkenu)".
Och Herrens (Jahves) börda ska inte mer nämnas, för varje mans ord ska vara hans egen börda, och ni kommer att förvränga den levande Gudens (Elohims) ord, Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) vår Gud (Elohim).
Och furstarna och hela folket sade till prästerna och till profeterna: "Denna man förtjänar inte döden, för han har talat till oss i Herren vår Guds (Jahve Elohims) namn."
Dödade Chizqijaho, Juda kung och hela Juda honom? Fruktade han inte Herren (Jahve) och bönföll inför Herrens (Jahves) ansikte, och Herren (Jahve) ändrade sig om det onda som han hade förkunnat mot dem? Och vi kan dra stor ondska över våra egna själar."
Det kommer en dag,
    när väktarna på Efraims berg ropar:
'Kom, låt oss gå upp till Sion
    upp till Herren, vår Gud (Jahve Elohim).' "
I de dagarna ska Juda vara frälst och Jerusalem bo i trygghet,
    och detta är vad hon (Jerusalem) ska kallas:
    "Herren (Jahve) vår rättfärdighet."
Men de sade: "Vi ska inte dricka vin för Jonadav, Rechavs son, vår far har befallt oss och sagt: "Du och dina söner ska inte dricka vin för alltid (aldrig någonsin).
Och vi har lyssnat på Jonadav, Rechavs sons röst, vår far, i allt det som han har befallt oss, att inte dricka vin i alla våra dagar, vi, våra hustrur, våra söner och våra döttrar,
Och vi har bott i tält och har lyssnat och gjort efter allt som Jonadav, vår far har befallt oss.
Och de sade till honom: "Sitt, vi ber dig, och läs det i våra öron."
    Och Baroch läste det för dem (i deras öron).
Och kung Tsidqijaho sände Jehochal, Shelemjas son och Tsefanjaho, prästen Maasejas son till profeten Jeremia och sade: "Be, jag ber dig, för oss till Herren vår Gud (Jahve Elohim)."
och sade till profeten Jeremia: "Låt, vi ber dig, vår bön bli mottagen inför dig, och be för oss till Herren din Gud (Jahve Elohim) för hela denna kvarleva, för några få är kvar av många, som dina ögon kan se oss,
Om det är gott eller om det är ont ska vi lyssna till Herren vår Guds (Jahve Elohims) röst till vilken vi har sänt dig, för att det ska gå väl för oss när vi lyssnar till Herren vår Guds (Jahve Elohims) röst."
För ni har agerat förrädiskt mot era egna själar, eftersom ni har sänt mig till Herren er Gud (Jahve Elohim) och sagt: Be för oss till Herren vår Gud (Jahve Elohim) och allt det som Herren vår Gud (Jahve Elohim) ska säga ska du förkunna för oss och vi ska göra det.
Och Azarja, Hoshajas son talade och Jochanan, Qareas son och alla stolta män och sade till Jeremia: "Du talar lögn, Herren vår Gud (Jahve Elohim) har inte sänt dig för att säga: Ni ska inte gå till Egypten för att vistas där,
Men vi ska verkligen verkställa varje ord som har gått ut från vår mun, till att offra till himmelens drottning, och hälla ut dryckesoffer till henne, som vi har gjort, vi och våra fäder, våra kungar och furstar i Juda städer och på Jerusalems gator, för då hade vi rikligt med bröd och var välbeställda och såg inget ont.
Och är det vi som har offrat till himmelens drottning och hällt ut dryckesoffer till henne? Har vi gjort kakor åt henne med hennes bild och hällt ut dryckesoffer till henne utan våra män?"
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Ni och era fruar har båda talat med era munnar och med era händer har ni fullbordat det och sagt: Vi ska verkligen verkställa våra löften som vi har lovat till att offra till himmelens drottning och hälla ut dryckesoffer till henne. Ni ska verkligen infria era löften och verkligen verkställa era löften.
Han fick många att snubbla, de föll den ene över den andre och sade: "Stå upp och låt oss återvända till vårt eget folk och till vårt födelseland, från det förtryckande svärdet."
Hör! De flyr och undkommer från Babels land till att förkunna för Sion Herren vår Guds (Jahve Elohims) hämnd, hämnden för hans tempel.
Herren (Jahve) har fört fram vår seger, kom och låt oss förkunna i Sion vad Herren vår Gud (Jahve Elohim) har gjort!
Vi skäms eftersom vi har hört förebråelser, förvirring har täckt våra ansikten, för främlingar har kommit in i Herrens (Jahves) helgedoms hus.
Låt oss granska (utvärdera, rannsaka) våra vägar och pröva (utforska) dem
    och återvända till Herren (Jahve).
Låt oss lyfta upp våra hjärtan och händer
    till Gud (El) i himlen.
[I kapitel 1 kom bokstaven Ajin före Pe. Här i kapitel 3 och även 2 och 4 kommer Pe före Ajin. I det avslutande kapitlet motsvarar ordningen den i kapitel 1, se Klag 5:18] Alla våra fiender har öppnat sina munnar
    på vid gavel mot oss.
För vår del tynar våra ögon bort
    då de fåfängt tittar efter hjälp [att gå emot Babylon, se Jer 34:21–22; 37:5–10].
Från våra vakttorn har vi iakttagit
    ett folk (nations) som ändå inte kan rädda oss.
    [Istället för att förtrösta på Gud satte Juda sitt hopp till Egypten, se 2 Kung 24:7; Jes 30:7; Jer 37:5–11.] [Den sextonde hebreiska bokstaven är: ע – Ajin. Tecknet avbildar ett öga eller en vattenkälla. Den symboliserar ofta profetisk klarsyn och uppenbarelse. Här är det orden "För vår del" som börjar med denna bokstav. Ordet ögon finns också i versen och här beklagar man att de inte duger till så mycket.]
De jagade våra steg
    från att gå på våra öppna platser (de jagade oss så att vi inte kunde vistas i öppen terräng).
Vi närmar oss att bli avhuggna,
    våra dagar är fullbordade, för vårt slut har kommit. [Den artonde hebreiska bokstaven är: צ – Tsade. Tecknet avbildar en fiskkrok eller en man som böjt sig i ödmjukhet och symboliserar ofta rättfärdighet. Ordet "De jagade våra steg" börjar med denna bokstav och förstärker ropet efter Guds rättfärdighet i en svår situation.]
Luften (andedräkten) i våra näsborrar [vårt hopp], Herrens (Jahves) smorde,
    fångades i deras hålor,
om honom som vi hade sagt:
    "I hans skugga (under hans vingar) ska vi leva bland hednafolken". [Den tjugonde hebreiska bokstaven är: ר – Resh: Tecknet avbildar ett huvud från sidan och symboliserar förmågan att se. Ordet "Luften" börjar med denna bokstav. Israels präster och kungar smordes med olja, så ordet "Herrens smorde" används generellt om "en smord" präst eller kung som avskilts för tjänst, se 3 Mos 4:5; 1 Sam 10:1; 16:3. Rashi och en del andra kommentatorer tror att Jeremia refererar kung till Josia som regerade 640-609 f.Kr. eftersom Jeremia omnämner honom i en sorgesång, se 2 Krön 35:25. Troligare är dock att det är Judas sista kung Sidkia som regerade fram till Jerusalem förstörelse 597-586 f.Kr. som åsyftas här. Föregående vers, se vers 19, verkar antyda att det är de aktuella händelserna när Sidkia blir tillfångatagen av babylonierna som beskrivs här, se även 2 Kung 25:1–7.]
[Nu upphör akrostiken som har varit i de föregående kapitlen. Det kan vara en markering av att sorgens första faser är avslutade och nu kan man börja se framåt istället. Här i nyorienteringsfasen konstaterar man fakta och beskriver det som har drabbat men utan att egentligen låta det påverka känslorna så mycket. I detta kapitel finns inga tårar. Avslutningsvis ger man uttryck för en framtidsvision med rätt relation till Gud. På samma sätt som den fjärde sorgesången i föregående kapitel används den kollektiva formen.] Kom ihåg Herre (Jahve) vad som har drabbat oss,
    titta och se vår skam och vanära.
Vårt arv har getts till främlingar,
    våra hus och hem till utlänningar.
Vi har blivit föräldralösa, utan fäder,
    våra mödrar är som änkor.
Vi har druckit vårt vatten för pengar (vi har betalat för vårt dricksvatten),
    vår ved kommer med ett pris (vi måste betala för veden). [Veden var nödvändig för att kunna laga mat. Tidigare hade man kunnat samla sin ved utan kostnad och vattnet från stadens damm var gratis att hämta för alla invånare.]
Våra förföljare flåsar oss i nacken,
    vi arbetar utan att få någon vila.
Våra fäder har syndat och finns inte mer
    och vi bär deras överträdelser.
Vi får vårt bröd med fara för vårt liv,
    på grund av vildmarkens svärd.
Vår hud är varm som en ugn,
    eftersom svälten ger oss feber.
Glädjen har lämnat våra hjärtan,
    dansen har vänts till sorg.
Kronan har fallit av våra huvuden.
    Ve oss, för vi har syndat.
Därför är våra hjärtan svaga,
    på grund av detta (våra synder) är våra ögon skumma.
Vänd oss Herre (Jahve) till dig och vi ska bli omvända,
    förnya våra dagar så att de blir som i gamla tider (öster).
[Herren talar till Hesekiel under exilen i Babylon och ger uppmuntrande ord om att han vill återupprätta Israel.] Du människobarn, säg till Israels hus:
"Ni säger: 'Våra överträdelser och synder tynger oss (har kommit i fatt oss), och vi förgås (ruttnar, förfaller) genom dem. Hur ska vi kunna leva (få liv igen)?' "
Och det skedde i det tolfte året [sedan Jojakins exil, se Hes 1:2] av vår fångenskap i den tionde månaden på den femte dagen i månaden, att en som hade flytt från Jerusalem kom till mig och sade: "Staden är slagen."
Och han sade till mig: Människobarn dessa ben är hela Israels hus. Se de säger: Våra ben är uttorkade och vårt hopp är förlorat, vi är helt avskurna.

Hesekiels vision av det nya templet är väl strukturerat i sju delar som formar en kiasm. Den första central och sista delen handlar om hur landet mäts ut. A Templet mäts, Hes 40:1–42:20
  B Guds härlighet från öster, Hes 43:1–12
    C Stadgar för tempeltjänsten Hes 43:13–44:31
      D Landets mått Hes 45:1–12
    C´ Stadgar för tempeltjänsten, Hes 45:13–46:24
  B´ Den dubbla floden österut, Hes 47:1–12
A´ Landes gränser, Hes 47:13–48:35

...
Jämför sedan hur vi ser ut (vår fysiska hälsa) med de andra unga männen som har ätit av kungens mat. Tag sedan ett beslut hur du ska göra med dina tjänare."
Om det är så [att vår Gud existerar, eller att vi blir kastade i ugnen], förmår vår Gud, som vi tillber, att rädda oss från den brinnande ugnen. Han kan rädda oss ur din hand, o konung.
Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, våra ledare (furstar), våra förfäder (fäder) och till allt folket i landet.
Vi måste skämmas (till oss skam). Våra kungar, ledare (furstar) och våra förfäder (fäder) skäms, för vi har syndat mot dig.
Hos Herren vår Gud finns barmhärtighet (oändlig nåd) och förlåtelse (Ordagrant: 'till Adonai vår Elohim finns barmhärtigheter och förlåtelser', pluralformen förstärker Guds stora barmhärtighet och hans överflödande förlåtelse), även om vi har gjort uppror mot honom.
Vi har inte lyssnat till Herren vår Guds röst. Vi har inte följt (vandrat efter) den undervisning som han gav oss genom sina tjänare profeterna. [Jer 3:13; 26:4; 32:23]
Just precis som det står skrivet i Mose lag (undervisning), kom allt detta onda (denna olycka) över oss. Trots detta har vi ännu inte försökt försona oss med Herren vår Gud. [Ordagrant 'blidka hans ansikte', att vända sitt ansikte mot någon är ett tecken på favör och välvilja.] Vi har inte vänt oss bort från (slutat med) våra missgärningar (synder) och börjat söka (fråga efter, lyda) din sanning [dina levnadsregler och din moral i din undervisning].
Därför vakade Herren över olyckan (som en vaktpost, och tillät den komma). [Citat från Jer 1:12. Ordet "vaka" är ovanligt och kan användas både i betydelsen att vara på vakt mot att något ska ske, eller vaka och vänta efter att ha förberett något som ska ske. Ett exempel där ordet används så är just i Jeremia, som Daniel just har läst, där Gud vakar för att riva ner men även bygga upp, se Jer 31:28.] Herren vår Gud är rättfärdig i allt han gör, men vi lyssnade inte på hans röst.
Herre, vår Gud, du använde din kraft (använde din starka hand) och förde ditt folk ut ur Egypten [2 Mos 12-15]. Det gjorde att ditt namn blev känt, som det är än idag. Men vi har syndat och varit gudlösa. [Versen är en sammanfattning av Jer 32:17–23, den bok som Daniel blivit berörd av och rört honom till denna bön, se Dan 9:2.]
Herre, för all din rättfärdighets skull (eftersom du alltid gör det som är rättvist och rätt), vänd bort din vrede och ilska från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. På grund av våra synder och våra förfäders (fäders) skuld blir Jerusalem och ditt folk hånat av alla folk omkring oss. [Jer 29:18]
[Daniel har bett om staden Jerusalems upprättelse, se vers 16, nu fortsätter han att be för templets återuppbyggande.] Nu, vår Gud! Hör din tjänares bön och vädjanden (enträgna, ödmjuka och innerliga böner om nåd). Låt ditt ansikte lysa över din helgedom [templet i Jerusalem] som ligger i ruiner. [5 Mos 6:25]
Böj ditt öra (lyssna noga) och hör! [Min bön till dig, men även folkets hån, se vers 16.]
Öppna dina ögon och se på vår ödeläggelse [städer i ruiner i vårt land] och staden [Jerusalem],
    som är uppkallad efter ditt namn.
Det är inte på grund av våra egna rättfärdiga handlingar vi kommer till dig med våra vädjanden (enträgna, ödmjuka och innerliga böner om nåd),
    utan på grund av din stora barmhärtighet (oändliga nåd). [Här, och i vers 9, används rachamim, ett av flera hebreiska ord för nåd och barmhärtighet. Ordet förekommer bara i plural i Bibeln. Det illustrerar hur Guds nåd är oändlig. Ett ord som inte finns i singular är omöjligt att räkna. Det har ingen början och inget slut. Detta ord visar på den dimensionen i nåden som gör den obegränsad.]

vår kungs dag gör furstarna honom sjuk med vinets hetta,
han drar till sig (sträcker ut sin hand mot) bespottare (de som hånar).
Ta med dig ord [plural]
    och vänd tillbaka till Herren (Jahve),
säg till honom: Förlåt alla missgärningar och ta emot det som är gott,
    så ska vi ersätta (gottgöra) oxar med våra läppar [ge lovets offer istället för offrade oxar]. [Heb 13:15–16]
Assyrien ska inte frälsa oss,
    vi ska inte rida på hästar
och vi ska inte längre kalla våra händers arbeten för gudar,
    för i dig finner de faderlösa nåd (evig barmhärtig – hebr. rachamim).
Är inte framför våra ögon
    maten borthuggen,
från Guds (Elohims) hus
    fröjd och glädje?
ni som fröjdar er i det som är intet (hebr. Lo debar),
    som säger: "Har vi inte gjort oss horn i vår egen styrka?"
På den dagen ska man ta upp ett ordspråk (liknelse) över dig
    och klaga med en sorgsen klagosång och säga:
"Vi är fullständigt utblottade,
    han ändrade mitt folks del,
hur tar han bort det från mig,
    i småbitar delar han våra fält."
Deras ledare dömer för (egen) vinning,
    och deras präster undervisar mot betalning,
    och deras profeter siar mot ersättning.
Ändå lutar de sig mot Herren (Jahve) och säger:
    "Är inte Herren (Jahve) i vår mitt?
    Ingen ondska ska komma över oss!"
Men låt alla folk vandra,
    var och en i sin guds namn,
men vi ska vandra i Herren (Jahve) vår Guds (Elohims) namn
    för alltid och evigt.
Och nu är många nationer församlade
    mot dig som säger:
"Låt henne bli orenad
    och låt våra ögon stirra på Sion."
Och detta ska vara frid (shalom): När Ashur kommer in i vårt land
    och när han trampar in i våra palats,
då ska vi resa upp mot honom sju herdar
    och åtta furstar bland människor.
Och de ska ödelägga Ashurs land med svärd
    och Nimrods land med draget svärd,
och han ska befria oss från Ashur
    när han kommer in i vårt land
    och när han trampar innanför våra gränser.
De ska slicka stoftet som en orm,
    som krälande ting på marken,
ska de komma darrande från sina stängda platser,
    de ska komma med fruktan inför Herren (Jahve) vår Gud (Elohim)
    och ska bli rädda för din skull.
Han ska på nytt förbarma sig (visa nåd) över oss.
    Han ska segra över (trampa på) våra missgärningar,
    ja, du ska kasta alla våra synder i havets djup.
Du ska visa trofasthet (fasthet, sanning, trovärdighet, pålitlighet) mot Jakob
    och nåd (omsorgsfull kärlek) mot Abraham –
så som du med ed har lovat våra förfäder
    i forna dagar.[I liturgin för synagogsgudstjänsten på försoningsdagen [Jom Kippur; det bibliska namnet är Jom Hakippurim – ordagrant "Försoningarnas dag"] ingår vers 18–20, efter att hela Jona bok har lästs.]
Men mitt ord och mina påbud, som jag har befallt mina tjänare profeterna,
    har de inte hunnit ikapp era fäder?
Då ångrade de sig och sade:
    Så som han beslutat har Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) också handlat med oss
    i enlighet med våra vägar (som vikit av från Herren) och våra gärningar (som inte varit goda).
Jag ska ta bort hans blod, ut ur hans mun,
    och hans avskyvärda ting från mellan hans tänder,
och även han ska bli en kvarleva för vår Gud (Elohim)
    och han ska bli som en ledare i Juda
    och Ekron som en jevusit.
Har vi inte alla en fader?
Har inte en Gud (El) skapat oss?

Trolöshet

Varför behandlar vi varandra förrädiskt, en man mot sin bror, och besudlar fädernas förbund?



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.