8141 – שָׁנָה (shana)

år


Typ:
Hebreiska: שָׁנָה (shana)
Ursprung: (in plural or (feminine) שָׁנָה from H8138 (שָׁנָה)
Användning: 883 ggr i GT

Engelsk översättning

year
[phrase] whole age, [idiom] long, [phrase] old, year([idiom] -ly)

Engelsk beskrivning

1) year
1a) as division of time
1b) as measure of time
1c) as indication of age
1d) a lifetime (of years of life)


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (883 st)


[Det finns en fin parallell symmetri mellan de tre första och de följande tre dagarna. Det som har skapats fylls med innehåll i tur och ordning. Första dagen skapas ljuset som fjärde dagen fylls med solen, månen och stjärnorna. Andra dagen skapas vatten och sky som femte dagen fylls med fiskar och fåglar. Tredje dagen skapas marken med vegetation som sjätte dagen fylls med djur, människan och fröbärande örter. Samtidigt finns det en parallellism (A B C – A´ B´ C´) och stycket ramas också in av de stora himlakropparna (vers 14) och de minsta fröna (vers 29).] Gud (Elohim) sade: "Låt det bli ljusbärare på himmelens mellanrum (fäste, himlavalv, expansion)
som separerar (skiljer) mellan dag och natt,
låt dem bli tecken (signaler) för att indikera särskilda
tider (högtider – hebr. moadim) [3 Mos 23], dagar och år,
[Andra generationen föds – Set]
När Adam hade levt 130 år fick han en son som var honom lik, som hans egen avbild, och gav honom namnet Set [hebr. Chet – Ersättaren, se 1 Mos 4:25].
Sedan levde Adam ytterligare 800 år, fick söner och döttrar.
Alla hans levnadsdagar blev 930 år,
    sedan dog han.
[Tredje generationen föds – Enosh]
Set levde 105 år innan han fick Enosh,
och Set levde 807 år efter att han fått Enosh och fick söner och döttrar.
Sets alla dagar (hela hans livslängd) blev 912 år,
    sedan dog han.
[Fjärde generationen föds – Kenan]
Enosh levde 90 år innan han fick Kenan,
och Enosh levde 815 år efter att han fått Kenan och fick söner och döttrar.
Enoshs alla dagar (hela hans livslängd) var 905 år,
    sedan dog han.
[Femte generationen föds – Mahalalel]
Kenan levde 70 år innan han fick Mahalalel,
och Kenan levde 840 år efter att han fått Mahalalel och fick söner och döttrar.
Kenans alla dagar (hela hans livslängd) var 910 år,
    sedan dog han.
[Sjätte generationen föds – Jered]
Mahalalel levde 65 år innan han fick Jared,
och Mahalalel levde 830 år efter att han fått Jared och fick söner och döttrar.
Mahalalels alla dagar (hela hans livslängd) var 890 år,
    sedan dog han.
[Sjunde generationen föds – Henok]
Jared levde 162 år innan han fick Henok (Chanoch),
och Jared levde 800 år efter att han fått Henok (Chanoch) och fick söner och döttrar.
Jareds alla dagar (hela hans livslängd) var 962 år,
    sedan dog han.
[I det sjunde ledet bryts mönstret i hur personernas liv beskrivs. Istället för att säga att Chanoch (Henok) "levde", beskrivs hur han "vandrade med Gud". Verbformen hitpael är reflexiv och skulle kunna översättas "Chanoch, han själv, vandrade med Gud". Det var ett eget beslut från Chanochs sida att vilja ha gemenskap med Gud. I detta stycke används också den bestämda formen "ha-Elohim" som ordagrant är "Guden". Eftersom ordet elohim kan användas generellt om gudar så ger den bestämda artikeln betydelsen en betoning på den ende sanne Guden.] [Åttonde generationen föds – Metoshelach]
Henok [hebr. Chanoch – betyder "tillägnad" och "invigd"] levde 65 år innan han fick Metoshelach.
Henok vandrade i gemenskap (armkrok) med den sanne Guden [hebreiska ha-Elohim, elohim i bestämd form] i 300 år efter Metoshelachs födsel, och han fick fler söner och döttrar.
Henoks alla dagar (hela hans livslängd) var 365 år. [Här kommer inte frasen "sedan dog han".]
[Nionde generationen föds – Lemech]
Metoshelach [betyder "spjutets man"] levde 187 år innan han fick Lemech,
och Metoshelach levde 782 år efter att han fått Lemech och fick söner och döttrar.
Metoshelachs alla dagar (hela hans livslängd) var 969 år,
    sedan dog han. [Hans ålder är den högsta som finns angiven i Bibeln. Han var med och såg hur arken byggdes och dog samma år som floden kom. Det vet vi eftersom Noa var 600 år då floden kom, se 1 Mos 7:11. Metoshelach fick Lemech då han var 187 år. Ytterligare 182 år senare föddes Noa, se 1 Mos 5:25–29. Summan av 187 + 182 + 600 är 969.]
[Det finns två Lemech i den tidiga bibelhistorien. Den förste Lemech är en ättling till brodermördaren Kain. Denne Lemech var den första polygamisten och han skröt över att ha dödat en människa, se 1 Mos 4:19–24. Han var den sjätte generationen från Adam och Eva.
    Den andre Lemech var Noas far. Hans ålder blev exakt 777 år vilket indikerar att han var en rättfärdig man. Han är den åttonde generationen från Adam och Eva och en ättling till Set. Han träffade säkert Adam som dog då Lemech var omkring femtio år gammal. Det är mycket troligt att Lemech såg sin sons Noas ark, även om han dog fem år innan floden kom.]
[Tionde generationen föds – Noa]
Lemech [betyder "kraftfull"] levde 182 år innan han fick en son. [Här bryts mönstret, istället för att direkt ange namnet beskrivs namngivningen mer detaljerat.]
Sedan Lemech hade fått Noa levde han 595 år och fick [andra] söner och döttrar.
Lemechs alla dagar (hela hans livslängd) var 777 år,
    sedan dog han.
När Noa var 500 år blev han far till Chem (Sem), Cham (Ham) och Jafet.
Då sade Herren: "Min Ande [min livgivande ande, se 1 Mos 2:7] ska inte bli kvar i [vara ansvarig för] människorna för alltid. De är kött och deras tid ska vara 120 år." [Hebreiska ordet jadon översatt "bli kvar" är ovanligt och används bara här i hela GT. På 1800-talet började forskare upptäcka och beskriva celldelning i växter och djur. Länge trodde man att cellerna kunde dela sig i all oändlighet, dock upptäckte den amerikanske mikrobiologen Leonard Hayflick på 1960-talet att mänskliga celler slutade dela sig efter 40-60 delningar. Denna gräns kom att kallas Hayflicks begränsning. Vetenskapliga beräkningar ger alltså en biologisk maximal livslängd för människan på just 120 år plus minus några år! David skriver i Ps 90:10 att medellivslängden för en människa är 70-80 år, se även Jes 38:5 där 15 år läggs till Hiskias liv.]
Noa var 600 år när floden översvämmade jorden.
Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen öppnades alla det stora djupets källor upp och himlens dammluckor öppnades.
Det år Noa blev 601 år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Noa tog bort taket från arken och såg att marken nästan hade torkat upp.
Noa levde 350 år efter floden.
Alla dagar som Noa levde var 950 år, sedan dog han.
Detta är Shems (Sems) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot). [Nu följer tio generationer från Shem fram till Abram.]När Shem var 100 år gammal födde han Arppacheshad, två år efter floden [hade startat].
Shems dagar efter att han fått Arppacheshad var 500 år och han fick söner och döttrar.
Arppacheshad levde 35 år innan han fick Shelach.
Arppacheshads dagar efter att han fått Shelach var 403 år och han fick söner och döttrar.
Shelach levde 30 år innan han fick Ever.
Shelachs dagar efter att han fått Ever var 403 år och han fick söner och döttrar.
Ever levde 34 år innan han fick Peleg.
Evers dagar efter att han fått Peleg var 430 år och han fick söner och döttrar.
Peleg levde 30 år innan han fick Reo.
Pelegs dagar efter att han fått Reo var 209 år och han fick söner och döttrar.
Reo levde 32 år innan han fick Serog.
Reos dagar efter att han fått Serog var 207 år och han fick söner och döttrar.
Serog levde 30 år innan han fick Nachor.
Serogs dagar efter att han fått Nachor var 200 år och han fick söner och döttrar.
Nachor levde 27 år innan han fick Terach.
Nachors dagar efter att han fått Terach var 119 år och han fick söner och döttrar.
Terach levde 70 år innan han fick Abram, Nachor och Haran.
Alla dagar som Terach levde var 205 år, sedan dog Terach i Haran.
Abram gick som Herren (Jahve) hade talat till honom och Lot gick med honom. Abram var 75 år gammal när han gick från Haran (Charan) [1 Mos 11:31].
Tolv år tjänade de Kedarlaomer [kungen i Elam], men i det trettonde året gjorde de uppror.
Och i det fjortonde året kom Kedarlaomer och de kungar, som var med honom, och de slog rafaeerna i Asterot-Karnaim och suseerna i Ham och emeerna i Save-Kirjataim
Han sade till Abram: "Du ska veta (känna väl till) att din säd (dina arvingar, efterkommande) ska bli främlingar i ett land som inte är deras, och skall tjäna dem och de ska vara plågade av dem i 400 år,
Efter tio år i Kanaans land gav Sarai, Abrams fru, sin egyptiska tjänarinna Hagar till sin man som en andra fru.
Abram levde 86 år innan Hagar födde Ismael åt Abram.
[Tretton år efter Ismaels födelse (1 Mos 16:16; 17:1, 24) visar sig Herren för Abram igen, återupprepar löftet att han ska få en arvinge [1 Mos 12:1–3; 13:14–17; 15:1, 4–5, 18–21] och instruerar honom om omskärkelsens förbund.] När Abram var 99 år gammal, visade sig Herren (Jahve) för Abram och sade till honom: "Jag är Gud Allsmäktig (El Shaddai), vandra inför mig (framför mitt ansikte) och var fullkomlig. [Ordet fullkomlig står här i plural vilket förstärker att det gäller alla områden i hela livet.]
Då föll Abraham ner på sitt ansikte och skrattade och sade i sitt hjärta: "Ska ett barn födas till honom som är 100 år gammal och ska Sara som är 90 år bli gravid?"
Men mitt förbund ska jag etablera med Isak, som Sara ska föda åt dig vid denna bestämda (avtalade, överenskomna) tid nästa år.
Abraham var 99 år när han blev omskuren på köttet, på sin förhud.
Hans som Ismael var 13 år gammal när han blev omskuren på köttet, på sin förhud.
Och Abraham var hundra år gammal när hans son Isak föddes åt honom.
Sara blev 127 år gammal, detta var åren som Sara levde.
Och detta är dagarna och åren i Abrahams liv som han levde, 175 år.
Detta är åren för Ismaels liv, 137 år. Han drog sitt sista andetag och dog och samlades till sitt folk. [1 Mos 25:8]
Isak var 40 år gammal när han tog Rebecka, araméen Betoels dotter från Paddan-Aram, syster till araméen Laban, till att bli hans hustru.
Efter kom hans bror och hans hand höll i Esaus häl. Han fick namnet Jakob [hebr. Jaaqåv betyder "den som håller i hälen" eller "ersättare"]. Isak var 60 år när hon födde dem. [Isak var 40 år när han började be och det tog 20 år innan bönesvaret kom, se vers 20]
Isak sådde i landet och fick samma år en hundrafaldig skörd [den största avkastningen man kan få, se Matt 13:8] och Herren (Jahve) välsignade honom.
När Esau var 40 år gammal tog han Judit till hustru, dotter till hettiten Beeri och Basmat, dotter till hettiten Eilon.
Och Jakob älskade Rakel och han sade: "Jag vill tjäna dig sju år för din yngre dotter Rakel."
Så Jakob tjänade sju år för Rakel, men han upplevde de som bara några få dagar på grund av den kärlek han hade till henne.
Fullfölj veckorna för denna och vi ska även ge dig den andra för det arbete som du ska göra i ytterligare sju år."
Och han gick in även till Rakel och han älskade Rakel mer än Lea, och tjänade hos honom ytterligare sju år.
I tjugo år har jag varit hos dig. Dina tackor och getter har inte fått missfall och jag har inte ätit av baggarna i din hjord.
I tjugo år [år 1929-1909 f.Kr.] har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i 14 år för dina båda döttrar och i 6 år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger.
Och Isaks dagar var 180 år.
Detta är Jakobs fortsatta historia (hans genealogi/släktträd – hebr. toledot).

Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Detta är den tolfte och sista sektionen i Första Mosebok. Temat är Josef som också är en förebild på Jesus. Även detta stycke följer ett kiastiskt mönster: A Brödernas hat mot Josef (37:3-11)
 B Josef tros vara död, Jakob sörjer (37:12-36)
  C Mellanakt: Juda och Tamar (38:1-26)
   D Oväntade omvända roller – Peres och Sera (38:27-39:23)
    E Josefs vishet (40:1-42:57)
     F Bröderna till Egypten (43:1-46:7)
      X Israels släkttavla (46:8-27)
     F´ Flytten till Egypten (46:28-47:12)
    E´ Josefs vishet (47:13-26)
   D´ Oväntade omvända roller – Efraims och Manasses (48:1-22)
  C´ Mellanakt: Jakob välsignar sina söner (49:1-28)
 B´ Jakobs död, Josef begraver honom (49:29-50:14)
A´ Josef lugnar sina bröder (50:15-26)

Josef, hans son som nu var 17 år – fortfarande en yngling, vallade småboskapen tillsammans med sina [äldre] bröder, sönerna till Bilha [Dan och Naftali, se 1 Mos 35:25] och sönerna till Zilpa [Gad och Asher, se 1 Mos 35:26], hans fars fruar. Josef lämnade (kom hem med) dåliga rapporter om dem till sin far. [Josef var Jakobs elfte son, Rakels förstfödda, se 1 Mos 30:24. Jakob var 108 år. Uttrycket "en yngling" kan tolkas att han var en hjälpreda, eller så betonas att han var ung och hade ansvar över flocken. Det anas att det är komplicerade familjerelationer, att Bilha (Rakels tjänstekvinna) och Zilpa (Leas tjänstekvinna) nämns påminner också om rivaliteten mellan Lea och Rakel, se 30:3, 9. En del har sett Josef som en skvallrare, men utifrån hur hans karaktär beskrivs i övrigt verkar det snarare vara så att han är noga med detaljer och trofast i det lilla, för att så småningom bli betrodd med mycket, se Luk 16:10. I vers 13 beskrivs hur han är redo och villig att skickas ut på uppdrag av sin far.]
När två hela år hade gått [sedan munskänken blivit återinsatt i sin tjänst] hade farao en dröm. Han drömde att han stod vid floden [Nilen].
De sju välgödda och feta korna är sju år och de sju frodiga och välmatade stjälkarna är sju år. Drömmen är en (och densamma).
De sju klena och utmärglade korna som kom upp efter dem är sju år och även de sju stjälkarna som var tunna och tomma och pinade av östanvinden, det är sju år av hungersnöd.
Se, det kommer sju år som ska ge riklig (god, överflödande) avkastning i Egyptens land.
Efter dem ska det komma sju år av hungersnöd och överflödet ska glömmas bort i Egyptens land och hungersnöden ska (istället) förtära landet.
Låt farao göra detta och låt honom utse tillsyningsmän över landet. Samla in en femtedel [spara 20%] från Egyptens land under de sju överflödande åren (då det blir stora skördar).
Låt dem samla all mat som skördas under de överflödande åren som kommer och lagra upp säden i faraos hand [i faraos lador] till mat i städerna och låt dem bevara (ta väl hand om) den.
Maten ska lagras i landet för de sju åren av hungersnöd, som ska komma i Egyptens land, så att landet inte går under genom hungersnöden."
Josef var 30 år gammal när han stod inför farao, kungen i Egypten. Josef gick ut från faraos ansikte och vandrade runt i [inspekterade] hela Egyptens land. [Det finns flera slående paralleller mellan Josef och Jesus. Josef fick en brud samtidigt som han fortfarande var förkastad av sina egna bröder. Den kristna kyrkan har sedan slutet på Apostlagärningarnas tid bestått mest av hedningar, se Rom 11:25. Jesus var också 30 år när han började sin publika tjänst, se Luk 3:23]
Under de sju överflödande åren gav marken sin gröda i stora mängder.
Han samlade upp all mat under de sju åren som var i Egyptens land och lagrade maten i städerna [nära där människorna bodde]. Markens mat som fanns runtomkring varje stad samlade han [strategiskt] in i den staden.
Till Josef föddes två söner innan hungeråren kom, som Asenat dotter till Potifera prästen i On, födde åt honom.
De sju överflödande åren som var i Egyptens land tog slut,
och de sju hungeråren började, precis som Josef hade sagt. Det var hungersnöd i alla länder (runt hela Medelhavet och även söderut i Afrika) men i Egypten fanns det bröd.
I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och i ytterligare fem år ska man varken plöja eller skörda.
Jag ska försörja dig där, för det är fortfarande fem år kvar av hungersnöden. Annars blir du fattig, du, ditt hushåll och allt som du har.
Farao sade till Jakob: "Hur många är dagarna och åren av ditt liv?"
Jakob svarade farao: "Dagarna och åren av min vandring är 130 år. Få och onda har dagarna av mitt liv varit och jag har inte uppnått dagarna och åren av mina förfäders liv, de dagar som de vistades (på jorden)."
De förde sin boskap till Josef och Josef gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, boskap, småboskap och deras åsnor. Han gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap det året.
När det året gått till ända kom de till honom ett andra år och sade till honom: "Vi vill inte undanhålla för vår herre hur alla våra pengar är spenderade, och småboskapen och boskapshjordarna är min herres. Ingenting är kvar i min herres åsyn förutom våra kroppar och vår mark.
Jakob levde i Egyptens land 17 år. Jakobs dagar, åren av hans liv blev 147 år.
Josef bodde i Egypten, han och hans fars hus (hela hans släkt), och Josef blev 110 år. [Enligt egyptiska inskriptioner och texter var just 110 år den idealiska åldern. Även Josua blev 110 år, se Jos 24:29.]
Så dog Josef, han blev 110 år. De balsamerade honom och lade honom i en kista i Egypten. [När israeliterna flera hundra år senare lämnar Egypten fullföljer Mose detta löfte, se 2 Mos 13:19, och Jakob blir begravd i Shechem, se Jos 24:32.
    Berättelsen om Josef slutar med att israeliterna kommer till Egypten. I många generationer kommer de leva där, men också veta att deras framtid är i ett annat land, ett löftesland som de flesta av dem inte sett.]
Sönerna till Levi [Israels tredje son] hette i åldersordning:
    Gershon [hans söner listas i vers 17],
    Kehat [hans söner listas i vers 18] och
    Merari [hans söner listas i vers 19].
Levi blev 137 år gammal. [Jakob hade tolv söner, men eftersom den här släkttavlan handlar om Mose och Aron, så räcker det att ta med sönerna fram till Jakobs tredje son Levi.]
Sönerna till Kehat:
    Amram [hans söner listas i vers 20],
    Jishar [hans söner listas i vers 21],
    Hebron och
    Ussiel [hans söner listas i vers 22].
Kehat blev 133 år gammal.
Amram gifte sig med Jokebed, sin faster, och hon födde honom
    Aron och
    Mose.
Amram blev 137 år gammal.
När de talade med farao var Mose 80 år gammal och Aron 83 år.
"Denna månad ska vara den viktigaste månaden, den ska bli den första av årets månader. [Israeliternas nya år ska börja med att komma ihåg uttåget från Egypten. Den första månaden är på hebreiska Abib och betyder "månaden då axen mognar", den kallas också Nisan och motsvarar ungefär april.]
Lammet ska vara felfritt (fullkomligt, oskyldigt) [Heb 7:26; 1 Pet 1:19], av hankön, och ett år gammalt. Ni kan välja det bland fåren eller getterna.
Tiden som Israels söner (folk) hade vistats i Egypten var 430 år.
Och det hände sig att i slutet av de 430 åren, just på den dagen, att alla Herrens (Jahves) arméer drog ut från Egyptens land.
Israels söner (barn) åt manna i 40 år. De åt mannat till dess de kom för att bosätta sig i landet, när de kom till gränsen av Kanaans land. [Jos 5:11–12]
Om du köper en hebreisk slav (tjänare – hebr. eved), ska han tjäna (hebr. avad) dig i sex år och det sjunde året ska han bli fri utan att ersätta dig [utan någon skuld].
I sex år ska du så din jord och skörda vad den ger,
Tre gånger om året ska du hålla festhögtid för (med) mig.
Skördefesten [Shavuot eller Pingst] ska ni också hålla, förstlingsfrukten av ert arbete som ni har sått på fälten. Insamlingsfesten [Sukkot, även kallad lövhyddohögtiden] ska du också hålla i slutet av året när ni har samlat in alla grödor från era fält.
Tre gånger om året ska era män träda fram inför Herren (Adon) er Guds (Jahves) ansikte. [Vid dessa tre högtider, som också kallas vallfartshögtiderna, samlas man en hel vecka i Jerusalem. Då ska alla familjer vara representerade av minst en manlig familjemedlem, men även kvinnor och barn var välkomna. Däremot hade de inte samma plikt att komma till Jerusalem eftersom resan kan vara lång och besvärlig till exempel för den som är gravid eller har ett litet dibarn att ta hand om. Att vandra långt till fots kan vara besvärligt även för mindre barn. Först vid tolv års ålder förväntades pojkarna att göra sin första högtidsresa. Det var också den ålder som Jesus hade när han besökte Jerusalem första gången.]
Jag ska inte driva ut dem på ett år, för att inte landet ska bli öde och fältens vilda djur förökar sig mot dig.
Detta är vad du ska offra på altaret varje dag för all framtid: Två årsgamla lamm.
Och Aron ska bringa försoning över dess horn en gång om året, med blodet från syndoffret för försoning en gång om året ska han bringa försoning för det genom era generationer. Det är det allra heligaste till Herren (Jahve). [Detta är en del av arbetet som översteprästen gör på Yom Kippor – Försoningsdagen. Se. 3 Mos. 16.]
Alla som går förbi bland dem som räknas, från 20 års ålder och uppåt ska ge offret till Herren (Jahve).
Och du ska hålla (vakta, skydda, bevara) veckohögtiden (Shavuot, pingst) [på våren, se 2 Mos 23:16] – förstlingsfrukten av veteskörden, och [även] insamlingsfesten (lövhyddohögtiden, Sukkot) [på hösten, se 2 Mos 23:17] när året vänder (när det bli ett nytt år). [Det judiska nyåret sker på Rosh Hashana (den första dagen i månaden Tishri), strax före lövhyddohögtiden som startar den 15:e Tishri.]
Tre gånger om året ska alla dina män komma inför (framför ansiktet på) Herren Herren (Adonai Jahve), Israels Gud (Elohim).
För jag ska fördriva folkslag framför dig, och utvidga dina gränser, inte heller ska någon man ha åtrå till ditt land när du går upp till Herren (Adonai) din Gud (Elohim) tre gånger om året. [Detta är Guds löfte om beskydd att ingen fiende ska anfalla när man firar Herrens högtider!]
En beka [hebreiska för "halv/delad", var en viktenhet på 5,5 gram] per huvud, det är en halv shekel efter helgedomens vikt, för varje som gick över till dem som är räknade, från 20 års ålder och uppåt, 603 550 män. [Antalet är exakt samma som vid folkräkningen i 4 Mos 1:46.]
Och det skedde i den första månaden, på det andra året (efter uttåget ur Egypten) på den första dagen i månaden, att Tabernaklet restes.
Och till Israels söner ska du tala och säga: "Ta en killing från getterna som ett syndoffer, och en kalv och ett lamm, båda årsgamla och felfria (tamim, rena) som ett brännoffer,
Och när dagarna för hennes rening är fullbordade, för en son eller för en dotter, ska hon föra fram ett årsgammalt lamm som ett brännoffer [3 Mos 1:1–17] och en ung duva eller turturduva som ett syndoffer [reningsoffer, 3 Mos 4:3] vid ingången till mötestältet, till prästen
På den åttonde dagen ska han ta två felfria lamm av hankön och ett lamm av honkön som är årsgammalt och felfritt, och tre tiondelars [av ett efa mått] av fint mjöl för ett matoffer blandat med olja och ett mått olja [0,3 liter].
Detta ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för er, för att bringa försoning för Israels söner (folk), för alla deras synder, en gång om året. Och han gjorde som Herren hade befallt Mose.
När ni kommer in i landet och planterar olika slags träd med ätbar frukt, ska ni se deras frukt som deras förhud. I tre år ska ni betrakta dem som oomskurna och inte äta deras frukt.
Under det fjärde året ska all deras frukt vara helig som ett tackoffer till Herren,
och först under det femte året ska ni äta deras frukt. Så ska ni göra för att de ska ge så mycket större avkastning åt er. Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).
Den dagen då du viftar din kärve ska du offra ett felfritt årsgammalt lamm av hankön som ett brännoffer till Herren (Jahve).
Tillsammans med brödet ska du bära fram sju årsgamla, felfria lamm, en ung oxe och två baggar. De ska vara ett brännoffer till Herren (Jahve) med deras tillhörande matoffer och dryckesoffer, ett offer gjort med eld till Herren (Jahve) som en behaglig väldoft.
Du ska också offra en get av hankön som syndoffer och två årsgamla lamm av hankön som ett shalomoffer [ett gemenskapsoffer som alla i familjen åt tillsammans, se 3 Mos 7:11–21].
Ni ska fira det som en festlig högtid till Herren (Jahve) i sju dagar varje år. Det är en evig stadga för kommande generationer. Ni ska fira den i den sjunde månaden [Tishri, som infaller på hösten i september-oktober].
Sex år ska ni beså era fält och sex år ska ni beskära era vinstockar och samla in dess frukt.
Men det sjunde året ska vara en sabbatsvila för landet, en sabbat för Herren (Jahve) [till Herrens ära], du ska inte beså ditt fält och du ska inte beskära din vinstock.
Det som växer upp av självsådd ska du inte skörda och de druvor som växer på dina obeskurna vinstockar ska du inte plocka. Detta är ett sabbatsår med vila för marken.
Och du ska räkna sju sabbatsår åt dig, sju gånger sju år så att tiden blir sju sabbater av år, alltså 49 år.
Och ni ska helga det femtionde året och ropa ut frihet över hela landet till alla dess invånare. Det ska vara ett jubelår för er. Och ni ska ge tillbaka till var och en deras egendom, och ni ska ge tillbaka var och en till hans familj. [Om någon tvingats sälja sig som slav och därigenom, eller möjligen på något annat sätt, blivit åtskild från sin familj ska han eller hon nu få återvända till sin egen familj.]
Ett jubelår ska detta femtionde år vara för er. Ni ska inte så, inte heller skörda det som självgrott, inte heller plocka druvor från era obeskurna vinstockar.
Under jubelåret ska var och en återvända till sin egen besittning.
Efter antalet år efter jubelåret ska du köpa av din granne och efter antalet år med frukt ska han sälja till dig.
Med många år ska du öka priset och med få år ska du sänka dess pris, för efter antalet år med frukt säljer han till dig.
Och om ni säger: "Vad ska vi äta det sjunde året? Se, vi ska inte så och inte samla in vår gröda."
Då ska jag befalla min välsignelse över dig i det sjätte året och det ska bära frukt för tre år.
Och ni ska så det åttonde året och fortfarande äta av den gamla frukten till det nionde året, till dess hennes frukt kommer in ska ni äta av det gamla förrådet.
då ska du låta honom räkna åren som det varit sålt och betala mellanskillnaden till mannen som sålde det så att han kan återvända till sin besittning.
Men om han inte har möjlighet att återbörda det till honom, då ska det som är sålt förbli hos honom som köpte det till jubelåret, och under jubelåret ska det återlämnas och han ska återvända till sin besittning.
Och om en man säljer ett boningshus i en stad med stadsmur, då ska han återlösa det ett helt år efter att det blev sålt. Efter ett fullt år ska han återlösa det.
Om det inte återlöses inom ett fullt år, ska huset som finns i staden med stadsmur för alltid bli kvar i köparens ägo genom hans generationer. Det ska inte återlämnas vid jubelåret.
utan som en hyrd tjänare och som en kringresande ska han vara för dig, och ska tjäna dig fram till jubelåret.
Och han ska beräkna med honom som köpte honom från året som han såldes till honom till jubelåret, och priset för hans försäljning ska vara efter antalet år. Som dagarna för en anställd arbetare ska det bli för honom.
Om det är många år efter ska han ersätta priset för hans återlösning från hans köpeskilling.
Om det bara återstår några år till jubelåret, då ska han räkna med honom och efter antalet år ska han ge honom priset för hans återlösning.
Och som en anställd tjänare år för år ska han vara mot honom och den andre ska inte råda över honom med stränghet i dina ögon.
Och om han inte blir återlöst under dessa år då ska han lämna vid jubelåret, både han och hans barn med honom.

Gäller din uppskattning (värdering) en man från 20 års ålder till 60 års ålder,
    ska den vara 50 shekel silver [omkring 0,5 kg] efter helgedomens shekel.
Om det gäller någon från 5 års ålder till 20 års ålder,
    ska uppskattningen (värderingen) vara 20 shekel för pojkar
    och 10 shekel för flickor.
Och om det är från 1 månad gammal till 5 års ålder,
    ska uppskattningen (värderingen) vara 5 shekel silver för pojkar
    och 3 shekel silver för flickor.
Och om det är från 60 års ålder och uppåt,
    ska uppskattningen (värderingen) vara 15 shekel silver för män och 10 shekel silver för kvinnor.
Om han helgar sitt fält från jubelåret, ska värderingen gälla.
Men om han helgar sitt fält efter jubelåret ska prästen beräkna åt honom pengarna efter antalet år som återstår till jubelåret, och det ska dras av från värderingen.
då ska prästen beräkna åt honom det uppskattade värdet till jubelåret och han ska ge det uppskattade värdet den dagen, det är heligt för Herren (Jahve).
Under jubelåret ska fältet återgå till den som det köptes av, till honom som landets besittning tillhör.
Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken, i mötestältet (Tabernaklet – hebr. ohel moed), på den första dagen i den andra månaden, det andra året efter att de kommit ut ur Egypten [tabernaklet hade varit uppsatt en månad (2 Mos 40:17) och israeliterna hade varit nästan ett år i öknen], och sade:
från 20 års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig i Israel. Ni ska räkna dem efter deras härordning (deras plats i armén), du och Aron.
De samlade hela menigheten tillsammans på den första dagen i den andra månaden och de kungjorde deras stamtavlor efter deras familjer, enligt deras fäders hus, i enlighet med antalet namn från tjugo års ålder och uppåt, varje man var för sig.
Rubens söner, Israels förstfödde, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Simons söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Gads söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Juda söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Issachars söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Sebulons (Zevoluns) söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Josef söner,
av Efraims söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Manasses (Manashes) söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Benjamins söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Dans söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Ashers söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Naftalis söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Dessa som räknades av Israels söner efter sina fäders hus (stammar) från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder i tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.
från 30 år och uppåt till 50 år ska du räkna dem, alla som träder in och väntar på sin tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.
från 30 år och uppåt till 50 år ska du räkna dem, alla som träder in och väntar på sin tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.
från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder in i tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.
från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder in i tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.
från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder in i tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.
från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder in i arbetet för att tjänstgöra för att utföra arbetet med att bära bördor i mötestältet.
Och han ska avskilja för Herren (Jahve) dagen för sitt nasirskap och ska föra fram ett årsgammalt lamm av hankön som ett skuldoffer, men hans tidigare nasirdagar ska inte räknas eftersom hans avskiljning blev orenad (vanhelgad, befläckad).
och han ska visa sitt offer inför Herren (Jahve): ett årsgammalt felfritt lamm av hankön och ett årsgammalt felfritt lamm av honkön som syndoffer, och en felfri bagge som shalomoffer,
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer [3 Mos 1:3–17],
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) [3 Mos 3:1–17] 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Nachshons offer, son till Amminadav.
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Netanels offer, son till Tsoar.
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Eliavs offer, son till Chelon.
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Elitsors offer, son till Shedejor.
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Shelumiels offer, son till Tsorishadaj.
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Eljasafs offer, son till Doel.
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Elishamas offer, son till Ammihod.
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Gamliels offer, son till Pedatsor.
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Avidans offer, son till Gidoni.
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Achiezers offer, son till Ammishaddaj.
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Pagiels offer, son till Ochran.
en ung oxe, en bagge, ett ettårigt lamm av hankön, till brännoffer,
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Achiras offer, son till Ejnan.
All boskap till brännoffren var:
    12 unga oxar,
    baggar – 12 [st]
    årsgamla lamm av hankön – 12 [st], och deras matoffer,
    och getter av hankön – 12 [st], till syndoffer.
All boskap till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) var:
    24 oxar,
    baggarna – 60 [st],
    getterna av hankön – 60 [st],
    årsgamla lamm av hankön – 60 [st]. Detta var altarets invigningsoffer efter att det blivit smort.
"Detta är det som gäller för (tillhör) leviterna, från 25 års ålder och uppåt ska de komma för att tjänstgöra i arbetet i mötestältet,
och från 50 års ålder ska de återvända (upphöra med sin tjänst) och inte längre tjänstgöra i arbetet,
Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken den första månaden det andra året efter att de kommit ut ur Egyptens land och sade:
Och det skedde i det andra året i den andra månaden på den tjugonde dagen i månaden att molnet togs upp från [sin plats] över vittnesbördets tabernakel.
Och de gick upp i Negev (söder) och kom till Hebron (Chebron) och Achiman, Sheshaj och Talmaj, Anaks barn [jättar] fanns där. Och Hebron byggdes 7 år före Tsoan [troligtvis Tanis] i Egypten.
Era döda kroppar ska falla i denna öken, och alla de av er som blev räknade, efter hela ert antal, från 20 års ålder och uppåt, ni som har knotat (klagat) mot mig,
Och era söner ska bli ökenvandrare i 40 år och ska bära er vilsenhet till dess era kroppar ät förtärda i öknen.
Efter antalet som ni bespejat landet, 40 dagar, för varje dag ett år ska ni bära era synder, 40 år och ni ska känna (vara intimt förtrogna med) min förtrytelse.
Och om en själ (enskild individ) syndar av misstag, då ska han offra en ettårig get av honkön som ett syndoffer.
"Räkna huvudena i hela Israels söners församling, från 20 års ålder och uppåt, efter deras fäders hus, alla som är dugliga att dra ut i strid i Israel."
"Från 20 års ålder och uppåt, som Herren (Jahve) befallt Mose och Israels söner, som kommit ut från Egyptens land." [Nästan 38,5 år har gått sedan den första folkräkningen, se 4 Mos 1:20–43. Folkräkningen behövs för att kunna dela upp landet som de snart kommer att inta. Mirjam (4 Mos 20:1) och Aron (4 Mos 20:25–28) hade dött, och Mose var också gammal. Ordningen av uppräkningen följer den första räkningen i bokens inledning.]
Och du ska säga till dem: Detta är offren gjorda med eld som ni ska bära fram till Herren (Jahve): Felfria (hebr. tamim) årsgamla lamm av hankön, två varje dag som ett ständigt (evigt) brännoffer [3 Mos 1:3–17].
Och på sabbaten två felfria årsgamla lamm av hankön och två tiondelar [ca 5-6 liter] av en efa med fint mjöl som matoffer blandat med olja och dess drickoffer.
Och vid era nymånader ska ni bära fram ett brännoffer till Herren (Jahve), två unga oxar och en bagge, sju felfria årsgamla lamm av hankön
Och ert drickoffer ska vara en halv hin [2-3 liter] vin till en oxe och en tredjedels hin till en bagge och en fjärdedels hin [en dryg liter vin] till ett lamm. Detta är brännoffret för varje nymånad genom årets alla månader.
utan ni ska bära fram ett offer gjort med eld, ett brännoffer till Herren (Jahve). Två unga oxar och en bagge och sju årsgamla lamm av hankön, de ska för er vara felfria (utan defekt),
utan ni ska föra fram ett brännoffer som en söt arom till Herren (Jahve). Två oxar, en bagge, 7 årsgamla lamm av hankön,
Ni ska göra iordning ett brännoffer [3 Mos 1:1–17] som en söt doftnjutning till Herren (Jahve):
    1 ung oxe,
    1 bagge,
    7 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
men ni ska bära fram ett brännoffer till Herren (Jahve) som en söt doftnjutning:
    1 ung oxe,
    1 bagge,
    7 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
och ni ska bära fram ett brännoffer, ett offer gjort med eld som en söt doftnjutning till Herren (Jahve):
    13 unga oxar,
    2 baggar,
    14 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
På den andra dagen ska ni bära fram
    12 unga oxar,
    2 baggar,
    14 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
På tredje dagen
    11 unga oxar,
    2 baggar,
    14 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
På fjärde dagen:
    10 unga oxar,
    2 baggar,
    14 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
På femte dagen:
    9 unga oxar,
    2 baggar,
    14 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
På sjätte dagen:
    8 unga oxar,
    2 baggar,
    14 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
På sjunde dagen
    7 unga oxar,
    2 baggar,
    14 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
men ni ska bära fram ett brännoffer, ett offer gjort med eld som en söt doftnjutning till Herren (Jahve):
    1 oxe,
    1 bagge,
    7 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
"Sannerligen ska ingen av de män som kom upp från Egypten, från 20 års ålder och uppåt, se det land som jag med ed lovade till Abraham, till Isak och till Jakob, eftersom de inte helhjärtat har följt mig,
Och Herrens (Jahves) vrede var upptänd mot Israel och han lät dem vandra hit och dit i öknen i 40 år, till dess att hela den generation som hade gjort ont i Herrens (Jahves) ögon, var borta.
Och prästen Aron gick upp till berget Hor på Herrens (Jahves) befallning, och dog där, i det fyrtionde året efter att Israels söner kommit ut ur Egyptens land, i den femte månaden på den första dagen i månaden.
Och Aron var 123 år när han dog på berget Hor.
Och det hände på det fyrtionde året i den elfte månaden på den första dagen i månaden [den 1 Shevat – motsvarar jan/feb 1406 f.Kr.] att Mose talade till Israels söner angående allt det som Herren (Jahve) befallt dem.
För Herren din Gud (Jahve Elohim) har välsignat dig i allt arbete som dina händer utför, han känner till (är intimt förtrogen med) din vandring i denna stora öken. Dessa 40 år har Herren er Gud (Jahve Elohim) varit med er, ingenting har fattats er (ni har inte saknat något).
Och dagarna då vi kom från Kadesh Barnea till dess vi kom över bäcken Zered var 38 år, till dess hela generationen alla stridsdugliga män, hade försvunnit (dött, förgåtts) från lägrets mitt, som Herren (Jahve) svurit till dem.
Och du ska komma ihåg alla de vägar som Herren din Gud (Jahve Elohim) har lett dig dessa 40 år i öknen, att han har ödmjukat dig (tvingade dig att böja dig ner) för att pröva dig, för att veta (ha intim förståelse för, kunskap om) vad som är i ditt hjärta, om du vill hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) eller inte.
Dina kläder blev inte gamla (slitna) på dig, inte heller fick du svullna fötter dessa 40 år.
Ett land som Herren din Gud (Jahve Elohim) bryr sig om (tar hand om, är noga med), för Herren din Guds (Jahve Elohims) ögon är alltid (oavbrutet, hela tiden) över det, från årets början till årets slut. [Detta är enda gången som bibeln säger vad Gud ägnar sin tid åt. Universums skapare väljer att fokusera oavbrutet på Israel. Han gör förvisso annat också men detta säger oss något om Guds prioriteringar.]
Du ska noggrant ge tiondet av all din säd, det som växer upp på ditt fält år efter år.
I slutet av vart tredje år, även för det innevarande året, ska du föra fram allt tionde av ditt förvärv och ska samla det inom dina portar.
[Omsorgen till de fattiga, vers 1–18 är den femte och centrala delen i 5 Mos 12:1–17:7, som handlar om Israels plikt gentemot Herren.] Från (vid) slutet av vart sjunde år ska du göra en eftergift (skuldbefrielse – hebr. shmita).
Var på din vakt (skydda och bevara dig själv – hebr. shamar) så att inte den onda tanken kommer i ditt hjärta: "Det är nu nära det sjunde året då alla skulder avskrivs (efterskänks)." Om ditt öga är ont (ditt hjärtas inställning är fel) mot din fattige broder och du inte lånar honom någonting, då kan han ropa till Herren mot dig, och synd kommer att vila på dig (du är skyldig). [Inom den judiska läran anses budet att låna ut pengar vara större än att ge gåvor till välgörenhet. Anledningen är att ett lån bevarar värdigheten hos den som tar lånet. Förutom pengarna så visar också långivaren att han har en tro på att låntagarens situation kommer att förändras till det bättre och han blir självförsörjande. Rabbiner lär också att lånen ska ges i vittnens närvaro eller skriftligt, annars kan det bli en nästan orättvis frestelse att fördröja betalningen. Se även 2 Mos 22:25; 3 Mos 25:35–37; Ps 37:21; Matt 5:42.]
Om din bror, en hebreisk man eller hebreisk kvinna, blir såld till dig, ska han tjäna dig i sex år och det sjunde året ska han lämna dig och vara fri.
Det ska inte kännas tungt för dig när du låter honom gå fri och lämnar dig, för två (dubbla) löner har han arbetat åt dig i sex år, och Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välsigna dig i allt du gör.
Du ska äta det inför Herren din Guds (Jahve Elohims) ansikte år efter år på den plats som Herren (Jahve) ska utvälja, du och ditt hushåll. [Det förstfödda ska alltid offras till Herren.]
Tre gånger varje år ska alla dina män komma inför Herren din Guds (Jahve Elohims) ansikte på platsen som han ska välja. På det Osyrade brödets högtid och på veckohögtiden (Shavout) och på lövhyddofesten (Sukkot). Och de ska inte komma inför Herrens (Jahves) ansikte tomhänta.
När en man tar sig en ny hustru ska han inte dra ut med armén, inte heller ska han vara upptagen med något slags yrkesutövande. Han ska vara fri för sitt hus (hushåll) under ett år och ska ägna sig åt sin hustru som han har tagit. [5 Mos 20:7]
När du har fullbordat tiondegivandet och allt tionde av din avkastning i det tredje året, som är det år då du ska ge tionde, och har gett det till leviten, till främlingen, till de faderlösa och till änkan så att de kan äta inom dina portar [alla städer med murar] och bli tillfredsställda,
Jag har lett er fyrtio år i öknen, era kläder har inte blivit slitna på er och era skor har inte blivit slitna på era fötter.
Han sade till dem:
"Jag är nu 120 år gammal, jag kan inte leda er längre. Herren har sagt till mig: 'Du ska inte korsa denna Jordan.' [4 Mos 20:12]
Mose befallde dem och sade: "I slutet av vart sjunde år, på den bestämda tiden för sabbatsåret (hebr. shmita, året för befrielse, vila; ordagrant: eftergift och förlåtelse). [Under sabbatsåret sker flera saker. En av dem är att man låter all odlingsmark ligga i träda. Men detta är också året då skulder regleras så att man blir skuldfri, det är vad eftergift och förlåtelse syftar på.] Gör det under lövhyddohögtiden [2 Mos 23:16; 34:22; 3 Mos 23:33–36]
Kom ihåg svunna dagar (ända från evigheten),
    begrunda åren från generation till generation (många generationer).
Fråga din far och han ska förkunna för dig,
    dina äldste och de ska berätta för dig.
Mose var 120 år när han dog, hans ögon var inte skumma, inte heller hade hans kraft avtagit. [Han dog vid full vigör.]
För Israels söner vandrade fyrtio år i öknen, även stridsmännen som kom ut ur Egypten förgicks, eftersom de inte lyssnade till Herrens (Jahves) ord, varför Herren (Jahve) svurit att han inte skulle låta dem se landet som Herren med ed lovade deras fäder att han skulle ge oss, ett land som flyter av mjölk och honung.
Och mannat upphörde på morgonen efter att de ätit av landets mat. Israels söner hade inte längre något manna [2 Mos 16:35] utan de åt av Kanaans lands frukt det året.
40 år gammal var jag när Mose Herrens (Jahves) tjänare sände mig från Kadesh–Barnea för att bespeja landet och jag kom tillbaka till honom med ord som de var i mitt hjärta.
Och nu, se Herren (Jahve) har bevarat mig vid liv, som han talade, dessa 45 år från den tiden då Herren (Jahve) talade dessa ord till Mose medan Israel vandrade i öknen. Och nu, jag är idag 85 år.
Och det hände efter detta att Josua, Nuns son, Herrens (Jahves) tjänare dog. Han blev 110 år.
Och Josua, Nuns son Herrens (Jahves) tjänare, dog 110 år gammal.
Därför upptändes Herrens (Jahves) vrede mot Israel och han gav dem i Aram-Naharaims kung Koshan-Rishataims hand, och Israels söner tjänade Koshan-Rishataim i 8 år.
Och landet hade ro 40 år. Och Otniel, Kenaz son dog. [Frasen "Herrens ande kom över honom" i vers 10 återkommer fyra gånger till i boken, se Dom 6:34; 11:29; 14:19; 15:14. I GT kommer Anden över människor för att få kraft att utföra Guds uppdrag. Uttrycket återkommer även om kungar, se 1 Sam 11:6; 16:13–14]
Och Israels söner tjänade Eglon, Moabs kung, 18 år.
Moab kuvades den dagen under Israels hand och landet hade ro i 40 år.
Och Israels söner ropade till Herren (Jahve), för han hade 900 vagnar av järn och i 20 år förtryckte han Israels söner kraftfullt.
Så må alla dina fiender förgås Herre (Jahve),
    men de som älskar honom ska vara som solen när den går fram i sin makt.
-
Och landet hade ro i 40 år.
Och Israels söner gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon, och Herren (Jahve) gav dem i midjaniternas händer i sju år.
Och det skedde samma natt att Herren (Jahve) sade till honom: "Ta din fars oxe och den andra oxen som är sju år, och bryt ner baalsaltaret som din far har och hugg ner aseran vid den,
Och Midjan underkastades inför Israels söner och de lyfte inte längre upp sina huvuden. Och landet hade ro i 40 år i Gideons dagar.
[Den sjunde dommaren som tas upp i denna bok är Simon. På hebreiska heter han Shimshon.]
Sönerna gifte sig med kvinnor från Moab. Den ena hette Orpa [som betyder "gasell", härstammar från hebreiska ordet för "nacke" och "styvnackad", hon gifte sig med Kiljon] och den andra hette Rut [som betyder "vänskap" gifte sig med Mahlon, se Rut 4:10]. De bodde där i omkring 10 år.
Och han gjorde så år efter år [här står det år till skillnad från vers 3 som har dagar] när hon gick upp till Herrens (Jahves) hus så retade hon henne, därför grät hon och kunde inte äta.
Nu var Eli 98 år gammal och hans ögon var svaga så att han inte kunde se.
Och det hände när han nämnde om Guds (Elohims) ark, att han föll baklänges från sin stol vid sidan av porten och hans nacke bröts och han dog, eftersom han var en gammal man och tung. Och han hade dömt Israel i 40 år.
Och det hände från den dagen att arken bodde i Kirjat-Jearim under en lång tid, det var 20 år, och hela Israels hus längtade efter Herren (Jahve).
Och han gick år från år runt till Betel och Gilgal och Mitspa och han dömde Israel på alla dessa platser.
Saul var son av ett år när han började regera [ett spädbarn – oskyldig eller omogen] och två år regerade han över Israel. [Vid de sjutton tillfällen författaren anger regenters ålder och tid de regerar görs det med exakthet (Jmf 2 Sam 2:10, 11; 5:4; 1 Kung 14:21; 22:42; 2 Kung 8:26). Hebreiskan har ordagrant "år" i singular och sedan "år" i dualis. Detta skrivsätt gör att första år i singular bäst tolkas som "ett år" och andra tillfället blir det "två år". En del ser att siffror har fallit bort i denna text, men troligare är att det är ett medvetet bildspråk av författaren. Antingen var Saul "oskyldig som ett litet barn", men snarare utifrån övriga detaljer i beskrivningarna är detta nog ett sätt att säga att han var omogen. Den judiske historikern Josefus anger att Saul regerade i 20 år, se Anti 6.378, men antyder även 40 år på andra ställen, något som överenstämmer med Paulus som anger att Saul verkade som kung i omkring 40 år, se Apg 13:21. En del grekiska översättningar skriver att Saul var 30 år, troligvis är uppgiften hämtad från andra kungars ålder, se 2 Sam 5:4.]
Filistéernas ledare frågade: "Vad gör dessa hebréer här?"
    Achish svarade filistéernas ledare: "Är inte detta David, Sauls tjänare Israels kung, som har varit hos mig dessa dagar även dessa år, och jag har inte funnit något (svek) i honom sedan han kom till mig till denna dag?"
Ishboshet, Sauls son, var 40 år när han började regera över Israel, och han regerade i två år. Men Juda hus följde David.
Och tiden som David var kung i Hebron (Chevron) över Juda hus var sju år och sex månader.
[I denna vers, som är en parantes, introduceras Jonatans handikappade son Mefivoshet.] Jonatan, Sauls son, hade en son som var lam i båda sina fötter. Han var 5 år när rapporten från Jizreel kom om Saul och Jonatan. [Både Mefivoshets far och farfar hade dött vid slaget vid Gilboa i Jezereldalen, se 1 Sam 31:1. Mefivoshets (Israels tronarvinges) liv stod nu på spel, eftersom alla potentiella efterträdare brukade röjas ur vägen av nya härskare.] Hans barnflicka [som ansvarade för Mefivoshet då Jonatan gått ut i striden] tog (lyfte upp) honom och flydde, men under den kaosartade flykten föll han och blev lam. Hans namn var Mefivoshet. [Även om detaljerna inte ges här är det troligt att filisteerna tog kontroll över hela regionen, och var på väg söderut för att plundra Sauls huvudstad Giva (1 Sam 10:26; 11:4, strax norr om Jerusalem), där Mefivoshet befann sig. Texten ger inga detaljer hur han föll, kanske hoppade de från någon mur och han bröt benen, eller fick en nervskada i nacken som gjorde att han blev lam. Oavsett så måste detta skapat djupa skuldkänslor hos barnflickan som i en svår situation försökte skydda honom, men det sker en olyckshändelse och barnet blir handikappat. Namnet Mefivoshet betyder "krossar skam", utanför Samuelsböckerna kallas han också Meriv-Baal, se 1 Krön 8:34; 9:40. Omnämnandet av Mefivoshet just här har även en litterär poäng, i nästa vers nämns hur Sauls son Ish-Boshet som betyder "man av skam" dör. Författaren vill ge hopp, skammen kommer krossas. Mefivoshet kommer spela en avgörande roll i framtida händelser, se 2 Sam 9:1–13; 16:1–4; 19:24–30. ]
David var 30 år när han började regera och han regerade i 40 år.
I Hebron regerade han över Juda i 7 år och 6 månader, och i Jerusalem regerade han 33 år över hela Israel och Juda.
[Det har nu gått ett år.] Och det skedde vid årsskiftet (när året återvände, upprepade sig) [månadsskiftet Adar/Nisan] vid tiden då kungarna drar ut [i strid, vilket brukar ske tidig vår, efter vinterregnen i mars och innan skörden bärgas i maj och all arbetskraft behövdes på fälten] att David sände Joav [som sin general] och sina tjänare (sin armé) med honom. De fördärvade (förgjorde) Ammons söner och belägrade Rabba [nuvarande Amman, Jordaniens huvudstad]. Men David stannade i Jerusalem.
Och det skedde efter två fulla år att Avshalom hade fårklippare i Baal-Chatsor som är bredvid Efraim och Avshalom bjöd in alla kungens söner.
Och Avshalom flydde och gick till Geshor och var där tre år.
Och Avshalom bodde två fulla år i Jerusalem och han såg inte kungens ansikte.
Och Gad kom till David och berättade för honom och sade: "Ska sju år av hungersnöd komma till dig i landet? Eller vill du fly tre månader framför dina fiender när de jagar dig? Eller ska det vara tre dagar med pest i landet? Ta nu råd och tänk igenom vilket svar jag ska ge till honom som har sänt mig."
Och dagarna som David regerade över Israel var 40 år,
    7 år regerade han i Hebron (Chevron)
    och 33 år regerade han i Jerusalem.
Och det skedde när tre år hade gått att två av Shimis tjänare sprang iväg till Achish, Maachas son, Gats kung. Och man berättade för Shimi och sade: "Se, dina tjänare är i Gat."
Och Salomo hade 12 överhuvuden över hela Israel som försåg kungens hushåll med livsmedel, varje man skulle förse för en månad varje år.
Och Salomo gav Chiram 20 000 mått vete som mat till hans hus, och 20 mått av slagen (pressad) olivolja, detta gav Salomo till Chiram år för år.
Och det skedde i det 480:e året efter att Israels söner kommit ut från Egyptens land, i det fjärde året som Salomo regerade över Israel, i månaden Ziv (Sivan), som är den andra månaden att han började bygga Herrens (Jahves) hus.
I det fjärde året var grunden till Herrens (Jahves) hus lagd i månaden Ziv (Sivan, den andra månaden).
Och i det elfte året i månaden Bol (Cheshvan), som är den åttonde månaden, var huset fullbordat i alla sina delar enligt alla dess ritningar. Och huset blev byggt på sju år.
Och Salomo byggde sitt eget hus 13 år och han fullbordade hela sitt hus.
Och det skedde i slutet av det tjugonde året, när Salomo hade byggt de två husen: Herrens (Jahves) hus [templet, som tog 7,5 år] och kungens hus [sitt palats som tog 13 år, se 1 Kung 7:1],
Och tre gånger om året offrade Salomo brännoffer och shalomoffer på altaret som han byggt till Herren (Jahve) och offrade där på altaret [1 Kung 8:22] inför Herrens (Jahves) ansikte [3 Mos 3:1]. Så fullbordade han huset. [Tre gånger om året är vid de tre vallfartshögtiderna Pesach, Shavuot och Sukkot, se 2 Mos 23:14–17; 5 Mos 16:1–17.]
Vikten av guldet som kom till Salomo under ett år var 666 talenter [23 ton] guld,
För kungen hade Tarshishskepp på havet med Chirams skepp. Vart tredje år kom Tarshishskeppen och hade med sig guld och silver, elfenben och apor och påfåglar.
Och de förde med sig varje man sin gåva, redskap av silver och redskap av guld och dräkter och rustningar och kryddor, hästar och mulor, föremål år efter år.
Och tiden som Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel var 40 år.
Och dagarna som Jerovam regerade var 22 år, och han sov med sina fäder och Nadav, hans son regerade i hans ställe.
Och Rechavam Salomos son regerade i Juda. Rechavam var 41 år när han började regera och han regerade 17 år i Jerusalem, staden som Herren (Jahve) hade utvalt bland alla Israels stammar för att placera sitt namn där, och hans mor var Naama, ammonitiskan.
Och det skedde i Rechavams femte år att Shishak, Egyptens kung kom upp mot Jerusalem.
Och i det 18:e året av kung Jerovams son Nevat, började Avijam att regera över Juda.
Han regerade tre år i Jerusalem och hans mors namn var Maacha, Avishaloms dotter.
Och i Jerovams 20:e år, Israels kung, började Asa regera Juda.
41 år regerade han i Jerusalem, och hans mors namn var Maacha, Avishaloms dotter.
[Israels, det norra rikets, tredje kung – Nadab (903-902 f.Kr.)] Och Nadav, Jerovams son började regera i Israel i Juda kung Asas andra år, och han regerade över Israel två år.
Och i Asas Juda kungs tredje år, slog Baasha honom (Nadav) och regerade i hans ställe.
I det tredje året som Asa var kung i Juda började Baasha, Achijas son regera över hela Israel i Tirtsa och regerade i 24 år.
[Israels (det norra rikets) femte kung – Ela (886 f.Kr.)] I det 26:e året av Juda kung Asa, började Ela, Baashas son att regera över Israel och han regerade i två år.
och Zimri gick och slog honom och dödade honom i det 27:e året som Asa var kung över Juda, och regerade i hans (Elas) ställe.
I det 27:e året av Juda kung Asa, regerade Zimri sju dagar i Tirtsa. Och folket var lägrat mot Giveton som tillhör filistéerna.
I det 31:a året av Juda kung Asa, började Omri regera över Israel och regerade 12 år, 6 år regerade han i Tirtsa.
Israels (det norra rikets) åttonde kung – Achav (874 f.Kr.) Achav, Omris son, blev Israels [det norra rikets åttonde] kung. Detta skedde under Asas, kungen i Juda [det södra rikets] trettioåttonde år vid makten. Achav, Omris son, regerade över Israel i Samarien i tjugotvå år [874-853 f.Kr.]
Tishbiten Elia [hebr. Eliajahu betyder "Jahve är min Gud"], från Tishbe i Gilead [öster om Jordanfloden], sade till Ahab (Ahav): "Lika säkert som Herren (Jahve), Israels Gud, lever, honom som jag tjänar, så ska det de närmsta åren varken falla dagg eller regn tills jag säger det." [Ahab hade infört baalsdyrkan. Baal var en fruktbarhetsgud och herre över regnmolnen. Genom att säga att det inte ska regna utmanar Herren själva kärnan i den här falska religionen.]
Och det hände efter många dagar att Herrens (Jahves) ord kom till Elia i det tredje året, han sade: "Gå och visa dig för Achav och jag ska sända regn över landet."
Och profeten kom nära Israels kung och sade till honom: "Gå och styrk dig själv (gör dig fast, säker, tapper) och vet och se vad du har gjort, för när året kommer tillbaka (samma tid nästa år), ska Arams kung komma upp mot dig."
Och det hände när året kom tillbaka (ett år hade gått) att Benhadad mönstrade araméerna och gick upp till Afek för att strida mot Israel.
[Kapitel 21 var ett avbrott, det kiastiska centrumet, och nu kommer ett stycke som tematiskt hör ihop med 1 Kung 20 och kriget med Aram.] Och det fortsatte tre år utan krig mellan Aram och Israel.
Och det skedde i det tredje året att Jehoshafat, Juda kung kom ner till Israels kung.
Och Jehoshafat, Asas son, började regera över Juda i Israels kung Achavs fjärde år.
Jehoshafat var 35 år när han började regera och han regerade 25 år i Jerusalem. Och hans mors namn var Azova, Shilchis dotter.
Achazijaho, Achavs son, började regera över Israel i Samarien i Juda kung Jehoshafats sjuttonde år och han regerade två år över Israel.
Så dog han i enlighet med Herrens (Jahves) ord som Elia hade talat. Och Jehoram började regera i hans ställe, i Jehorams, Jehoshafats sons andra år, eftersom han inte hade någon son.
Och Jehoram, Achavs son, började regera i Israel i Samarien i Juda kung Jehoshafats 18:e [regerings] år, och regerade 12 år.
Och detta ska vara tecknet för dig [Hiskia]:
Du ska äta detta år det som är självvuxet,
    och det andra året det som gror på samma sätt
och det tredje året ska du så och skörda
    och plantera vingårdar och äta dess frukt.
Och jag ska föröka till dina dagar 15 år, och jag ska rädda dig och staden ur den Assyriske kungens hand, och jag ska försvara staden för min egen skull och för min tjänare Davids skull."
Manasse var 12 år när han började regera och han regerade 55 år i Jerusalem, och hans mors namn var Cheftsiva.
Amon var 22 år när han började regera och han regerade två år i Jerusalem. Hans mors namn var Meshullemet, Charots dotter från Jotva.
Joshijaho (Josia) var åtta år när han började regera och han regerade 31 år i Jerusalem, och hans mor hette Jedida, Adajas dotter från Botskat.
Och det skedde i kung Joshijahos 18:e år att kungen sände Shafan, Atsaljahos son, Meshullams son, skrivaren till Herrens (Jahves) hus och sade:
Men i kung Joshijahos 18:e år firades denna påsk till Herren (Jahve) i Jerusalem.
Jehoachaz var 23 år när han började regera och han regerade tre månader i Jerusalem, och hans mors namn var Chamotal, Jeremias dotter från Livna.
Jehojaqim (Jojakim) var 25 år när han började regera och han regerade elva år i Jerusalem. Och hans mors namn var Zevoda, Pedajas dotter från Roma.
I hans dagar kom Nebukadnessar, Babels kung upp och Jehojaqim blev hans tjänare tre år, sedan vände han och gjorde uppror mot honom.
Jehojachin var 18 år när han började regera och han regerade tre månader i Jerusalem och hans mors namn var Nechushta, Elnatans dotter från Jerusalem.
Och Jehojachin, Juda kung, gick ut till Babels kung, han och hans mor och hans tjänare och hans furstar och hans ledare, och Babels kung tog honom i hans åttonde regeringsår.
Tsidqijaho var 21 år när han började regera och han regerade elva år i Jerusalem, och hans mors namn var Chamotal, Jeremias dotter från Livna.
Och det skedde i hans 19:e regeringsår, i den tionde månaden på den tionde dagen i månaden att Nebukadnessar, Babels kung kom, han och hela hans armé, mot Jerusalem och slog läger mot henne och de byggde belägringsvallar mot henne runtom.
Och staden var belägrad till kung Tsidqijahos elfte år.
Och i den femte månaden på den sjunde dagen i månaden som var det 19:e året av Nebukadnessar, Babels kung, kom Nevozaradan, ledaren för vakten en av Babels kungs tjänare, till Jerusalem.
Och det skedde i det 37:e året av Jehojachins, Juda kungs fångenskap, i den tolfte månaden på den sjunde dagen i månaden att Evil-Merodach, Babels kung det år han började regera, lyfte upp Jehojachins huvud, Juda kung, ut från fängelset.
I Kyros, den persiska kungens, första år [539 f.Kr.] – för att Herrens (Jahves) ord genom Jeremias mun ska fullbordas [Jer 29:10–14; Jes 44:28–45:13] – uppväckte Gud (Jahve) Persiens kung Kyros ande [hjärta, se Ords 21:1] så att han ropade ut (kungjorde) i hela sitt kungarike, både muntligt och skriftligt:
I den andra månaden på det andra året, efter att de kommit till Herrens (Elohims) hus i Jerusalem, Serubbabel (Zerubbavel), Shealtiels son, och Jeshoa, Jotsadaks son och resten av deras bröder, prästerna, leviterna och alla dem som återvänt från fångenskapen till Jerusalem, började arbetet. De utsåg leviterna från 20 års ålder och äldre till att övervaka arbetet på Herrens (Jahves) hus.
Alltså upphörde arbetet på Guds hus i Jerusalem. Det blev förhindrat ända till den persiske kungen Darejaveshs andra regeringsår [520 f.Kr.]. [Darejavesh I övertog makten i Persien efter inbördeskriget efter Kambyses död. Några år in i sitt styre hade det politiska läget stabiliserats (förutom några strider med Egypten 518-519 f.Kr.). Under Darejavesh styre 522-486 f.Kr. nådde det persiska riket sin storhetstid.]
Detta är svaret som de gav oss: Vi är tjänare till himlarnas och jordens Gud, och vi bygger på nytt upp det hus som för många år sedan stod här och som en stor kung i Israel hade byggt och gjort färdigt.
Men i sitt första regeringsår befallde Babels kung Koresh att man skulle bygga upp detta Guds hus.

"I sitt första regeringsår gav kung Koresh denna befallning om Guds hus i Jerusalem [Esra 1:2–4]: Huset ska byggas upp och vara en plats där man bär fram offer. Grunden ska läggas fast. Det ska byggas 60 alnar [27 meter] högt och 60 alnar [27 meter] brett
Templet blev färdigt på den tredje dagen i månaden Adar [på våren, 12 mars] i Darius sjätte regeringsår [516 f.Kr. – ganska precis 70 år sedan templets förstörelse i augusti 587 f.Kr.]. [Esra ger den exakta dagen för färdigställandet sedan Serubbabel lagt grunden 21 år tidigare, se Esra 3:10. Från det att arbetet återupptagits, genom de två profeternas Haggai och Sakarjas inflytande, var tiden bara fyra år, fem månader och tio dagar.]
Och några av Israels söner (barn) och några av prästerna, leviterna, sångarna, dörrvaktarna och tempeltjänarna kom upp till Jerusalem i kung Arttacheshasettas sjunde regeringsår. [Arttacheshasetta (Artaxerxes I) kom till makten 465 f.Kr. sedan satrapen Artabanos hade mördat hans far Xerxes I och även hans äldre bror Dareios hade dödats. Sju år efter detta är år 458 f.Kr.]
Han kom till Jerusalem i den femte månaden [Av] i kungens sjunde regeringsår. [Den första dagen i Av i Arttacheshasettas sjunde regeringsår motsvarar 4 aug 458 f.Kr.]
Nehemjas, Chachaljas sons, ord (berättelse). Och det hände sig i månaden Kislev [den 9:e månaden, motsvarar november/december i vår kalender], under det tjugonde året [444-445 f.Kr.], när jag var i huvudstaden Susa (Shushan) [i Persien, nuvarande Iran],
Och det hände i månaden Nisan [den första månaden, motsvarar mars/april i vår kalender] i kung Artachshastas tjugonde regeringsår [445 f.Kr.], när vinet stod framför honom och jag tog upp vinet och gav det till kungen. Jag hade inte tidigare visat mig bedrövad i hans närvaro. [Det har nu gått fyra månader sedan Nehemja fått rapporten om nöden i Jerusalem, se Neh 1:1.]
Dessutom, från den tid då jag utsågs till ståthållare över Juda land, från det tjugonde året [445 f.Kr.] till det trettioandra året [433 f.Kr.] av kung Arttacheshasettas regering, vilket är 12 år, har jag och mina bröder inte ätit av ståthållarnas bröd (mat). [Dessa 12 år handlar om ett uppdrag som ståthållare som Nehemja får av kungen. Det är inte den tid som han är i Jerusalem, utifrån dialogen med kung Artachshastas antyds att det är en kortare period på kring ett år, se Neh 2:1, 6.]
I fyrtio år gav du dem mat (försörjde du dem). Även i öknen behövde de inte sakna något. Deras kläder blev inte utslitna, och deras fötter svullnade inte.
Du hade tålamod med dem i många år
    och förmanade dem med din Ande genom dina profeter,
    men de lyssnade inte.
Då gav du dem
    i de främmande folkens hand.
Om någon av de främmande folken för in handelsvaror eller säd till försäljning på sabbatsdagen ska vi inte köpa det av dem på sabbat eller helgdag. [Denna regel härstammar från 2 Mos 16:22–30. Ganska snart bröt folket mot denna regel, se Neh 13:15–16.] Vi ska låta vart sjunde år vara friår och då avstå från alla slags krav. [2 Mos 23:10–11; 3 Mos 25:2–7; 5 Mos 15:1–3]
Vi förpliktar oss att varje år ge en tredjedels sikel [tempelskatt för israeliter över 20 år, se 2 Mos 30:11–16] till tjänsten i vår Guds hus,
Vi, prästerna, leviterna och folket, kastar lott om vedoffret, hur man varje år ska föra det till vår Guds hus på bestämda tider, efter våra familjer, och bränna det på Herren vår Guds altare så som det är skrivet i undervisningen (Torah) [3 Mos 6:12]. [Giboniterna hade tidigare ansvaret för veden, se Jos 9:27.]
Till Herrens hus ska vi varje år föra förstlingen av markens gröda och förstlingen av all frukt på alla slags träd.
Medan allt detta hände befann jag mig inte i Jerusalem, för i Babels kung Artashastas trettioandra regeringsår [omkring 433 f.Kr.] hade jag återvänt till kungen. Men efter en tid bad jag kungen om tillstånd
Under hans tredje regeringsår [omkring 483 f.Kr.] höll han en bankett (stor festmåltid) för alla sina furstar och tjänare. Militärledarna i Persien och Medien och alla nobla män och offentliga personer från provinserna var där. [Något år tidigare, omkring 484 f.Kr. hade Ahasveros slagit ner uppror både i Egypten och Babylon. Dessa segrar kan vara en av anledningarna till festligheterna och firandet som nu beskrivs. Ordet "bankett" används tjugo gånger i boken (Est 2:18; 5:4; 7:2; 9:18–19, 20–22) och beskriver storslagen fest med mycket vin, se Est 5:6; Dan 5.]
Ester fördes till kung Ahasveros (Xerxes), till hans kungliga hus, i den tionde månaden, som är månaden Tevet (december/januari), i kungens sjunde regeringsår. [Ester blir drottning december 479 f.Kr. eller januari 478 f.Kr., fyra år efter att den tidigare drottningen Vasti blivit avsatt. Ester tillträder antingen i slutet av Persiens andra krig med grekerna eller under tiden det pågår. Invasionen inleddes våren 480 f.Kr.]
I den första månaden, som är månaden Nisan (mars/april), i kung Ahasveros (Xerxes) tolfte regeringsår [fem år efter att Ester blivit drottning, omkring 474 f.Kr.], kastade man lott (por) inför Haman, från dag till dag och från månad till månad, (lotten föll på) den tolfte månaden som är månaden Adar (februari/mars). [I den hedniska världsbilden lades stor vikt vid att fråga gudarna om råd. Haman ville kasta lott för att hitta den "mest lyckosamma" dagen att utföra sin plan. Fynd av antika tärningar i det Assyriska riket visar på hur viktig de olika gudarnas roll var i detta. Det är troligt att i början på året kastas lotten för att avgöra dagar för viktiga händelser. Lotten faller nu på sista månaden, knappt ett år från det man kastat lott.]
och uppmuntrade dem att fira den fjortonde dagen i månaden Adar och den femtonde dagen i samma månad varje år,
fastställde judarna för sig själva och sin säd (sina efterkommande) och för alla dem som slöt sig till dem, att de ska minnas dessa två dagar på det sätt som beskrivits och på den bestämda tiden varje år.
Job levde ytterligare 140 år och fick se sina barn och barnbarn i fyra generationer.
Mitt liv är på väg att sluta i sorg,
    mina år i suckan;
min styrka (kraft) är borta (jag faller ihop) på grund av min synd [skuld, straff; grekiska översättningen har "svaghet"],
    benen i min kropp blir allt svagare (ger vika).
Må du lägga dagar till kungens dagar (förlänga hans liv),
    låt hans år bli som många generationers.
Du kröner året med din godhet [du välsignar marken och växtligheten],
    dina vägar (spår, välkända leder, inarbetade rutter) dryper av överflöd.
[En bild på hur välsignelser följer i Guds fotspår.]
Jag har slutat räkna dagar som gått,
    de eviga åren.
Därför avslutade han deras dagar som ett andetag (i fåfänlighet – hebr. hevel),
    i meningslöshet och deras år i skräck (terror).
För tusen år i dina ögon är som gårdagen som gick förbi,
    och som en nattväkt.
Alla våra dagar är borta i din vrede,
    våra år kommer till ett slut som en suck.
Våra år varar i 70 år,
    eller med styrka, 80 år.
Likväl är deras stolthet [bästa år som en passerande storm] möda (hårt arbete) och fåfänga (tomhet, smärta, olycka);
    de är snabbt förbi och vi flyger bort.[Hebreiska ordet stolthet rohav är ovanligt, det kommer från verbet "att storma" och har betydelsen av att vara högmodig och arrogant uppblåst. Här finns också liknelsen att livet är som oväder som snabbt drar in och hastigt försvinner. Se även Pred 1:2.]
Gör oss glada för alla de dagar som du har plågat oss,
    för alla de år som vi har sett ondska.
I fyrtio år var jag förbittrad på (avskydde, föraktade, sörjde jag) detta släkte (den generationen),
    och jag sa: 'De är ett folk som far vilse i sitt hjärta [ett folk med vilsna hjärtan].
    De känner inte mina vägar.'
Jag säger: Min Gud (El) ta inte bort mig mitt i mina dagar (mitt i livet),
    du vars år varar genom alla släkten (generationer).
Du är densamme (du förändras inte),
    dina år har inget slut.
för hög ålder (dagars längd)
    
    och ett långt liv [många levnadsår]
    
    och frid (fred; fullständig harmoni)
    ger de (ska de tillägga/addera till) dig.
Min son (vän, barn), lyssna och ta emot mina ord (löften, bud),
    så ska du få leva många år.
Annars ger du din ära (sexuell energi, styrka, rikedom) till andra
    och dina år (ditt liv) till en hänsynslöst grym person,
För genom mig [visheten från Gud] förökas (multipliceras) dina dagar,
    och år läggs till ditt liv.
Att frukta (respektera, vörda) Herren (Jahve) förlänger livet (ger fler dagar),
    men de ogudaktigas år (livslängd) förkortas.
Om en man får hundra barn och lever många år, så att dagarna av hans år är många, men hans själ (aptit) inte har nog av det goda, och dessutom har han ingen grav. Jag säger att en för tidig födsel (ett missfall) är bättre än han (hans öde),
även om han lever tusen år, två gånger om, glädjer han sig inte åt det goda. Går vi inte alla till en (och samma) plats [graven]?
Om en människa lever många år,
    låt henne fröjdas åt dem alla
och komma ihåg de mörka dagarna,
    för de ska bli många.
    Allt som kommer är fåfängt.
Så kom ihåg din Skapare i din ungdom.
    Innan de svåra dagarna kommer [då du blir gammal och får krämpor och smärta],
    de år som du säger: "Jag har ingen glädje."
[Kung Ussia var en god kung i det stora hela och gjorde mycket bra, se 2 Krön 27:2. Dock slutade hans liv i förödmjukelse. Han överskred den gräns som Gud hade satt upp att ingen kung också skulle vara präst – detta skulle inte ske förrän Messias kommer som både var kung och präst. Han blev leprasjuk de sista åren, se 2 Krön 26:20. Profeten Jesaja hade all anledning att vara missmodig och desillusionerad vid kung Ussias död. Dock finns det en högre tron än den mänskliga tronen!] Det år kung Ussia dog [ca 740 f.Kr.] såg jag [i en vision] Herren sitta högt och upphöjd på en tron, och släpet av hans mantel uppfyllde templet.
För Damaskus är Arams huvud och Damaskus huvud är Retsin. Innan 65 år har gått ska Efraim brytas ner och inte vara ett folk.
Det år då kung Ahas dog [omkring 715 f.Kr.] kom detta budskap (profetord, denna börda):
Men nu har Herren (Jahve) talat och säger: "Inom tre år, som åren räknas av en daglönare, ska Moabs härlighet bli föraktad för hans stora folkmassor, och kvarlevan ska vara mycket liten och utan styrka."
Det år då Tartan kom till Ashdod, när Assyriens kung Sargon skickade honom (dit) och han stred mot Ashdod och intog det,
Herren (Jahve) sade: "Så som min tjänare Jesaja har vandrat naken och barfota för att under tre år vara ett tecken och en varning över Egypten och Kush [nuvarande Etiopien/Sudan],
För så har Herren (Adonai) sagt till mig: "Inom ett år, enligt den fales (mutkolvens) (sätt att räkna) år, ska Kedars härlighet [område i norra Arabien] falla,
Och det ska ske på den dagen att Tsor (Tyrus) ska bli bortglömt i 70 år, enligt kungens dagar (tideräkning). När de 70 åren är slut ska det gå med Tsor (Tyrus) som i skökans sång:
Och det ska ske efter slutet på de 70 åren att Herren (Jahve) ska komma ihåg Tsor (Tyrus) och hon ska återvända till sin sysselsättning och ska bedriva handel med alla världens kungariken på jordens ansikte (yta).
Ve, Ariel, Ariel ["Guds lejon" – poetiskt för Jerusalem],
    staden där David slog läger.
Lägg år till år,
    låt högtiderna komma runt. [Här i vers 1, 2 och 7 är enda gången namnet Ariel används. Det består av ordet för lejon (hebr. ariel) och det generella ordet för Gud (hebr. el). Det syftar poetiskt på staden Jerusalem.]
Efter ett år och dagar [om drygt ett år] ska ni bli oroliga,
    ni trygga kvinnor,
för vinskörden ska slå fel,
    skörden ska utebli.
För Herren (Jahve) har en hämndens dag,
    ett år av belöning (återbetalning) för Sions strid.

Bokens första del är skriven i poetisk stil, för att i kap 36-39 skifta till prosa, för att på nytt bli poetisk i kap 40-66. Detta skrivsätt bildar alltså en stilistisk kiasm. Det blir också en markör som visar att detta stycke är det centrala i hela boken. Kapitel 36-39 består av sju episoder ordnade i ett kiastiskt mönster: A Ett fientlig Assyriskt sändebud (Jes 36:1–22)
  B Hiskias nöd och vädjan till Herren (Jes 37:1–7)
    C Sancherivs hånfulla bud till Hiskia (Jes 37:8–13)
      D Hiskias bön till Herren (Jes 37:14–20)
    C´ Herrens svar till Sancherivs hån (Jes 37:21–38)
  B´ Hiskias sjukdom och vädjan till Herren (Jes 38:1–22)
A´ Ett "vänligt" Babyloniskt sändebud (ironi) (Jes 39:1–8) Den tematiska symmetrin i kiasmen har fått företräde för den kronologiska ordningen, händelserna i kapitel 38-39 inträffar före händelserna i 36-37: 725-722 f.Kr. Assyrien belägrar Samarien, israeliterna i exil
715 f.Kr. Hiskia blir kung i Juda
705 f.Kr. Sancheriv blir kung i Assyrien
701 f.Kr. Sancheriv invaderar Juda
681 f.Kr. Sancheriv mördas av två av sina söner (Jes 37:36)

Nu hände det i [Juda, det södra rikets] kung Hiskias fjortonde år [701 f.Kr.], att Sancheriv (Sanherib), kung i Assyrien, kom upp mot de befästa städerna i Juda och intog dem.
Och detta ska vara tecknet för dig [Hiskia]: Detta år ska ni äta det som är självvuxet,
    och det andra året det som växer upp på samma sätt,
och det tredje året ska ni så och skörda
    och plantera vingårdar och äta dess frukt.
"Gå och säg till Hiskia: 'Så säger Herren (Jahve), din fader Davids Gud (Elohim):
Jag har hört din bön,
    jag har sett dina tårar.
Se, jag ska lägga 15 år till din livstid;

Jag sade (tänkte): "Vid middagstiden av mina dagar
    ska jag gå till Sheols portar (ingången till underjorden, de dödas plats) [Matt 16:18],
    jag är berövad på resten av mina år."
Vad ska jag säga?
    Han har både talat med mig och han har gjort det,
jag ska gå försiktigt (mjukt)
    alla mina år över bitterheten i min själ.
proklamera ett nådens (villkorad nåd – hebr. ratson) år från Herren (Jahve),
    och en Guds dag av hämnd.
    [Domen ska ske när Jesus kommer tillbaka för att upprätta tusenårsriket, se 2 Thess 1:6–10.]
För att trösta alla som sörjer,
Hämndens dag som var i mitt hjärta
    och året för min återlösning har kommit.
Där ska inte längre finnas dagar
    som inte når sin fullbordan (ordagrant inga spädbarnsdagar)
    inte heller någon gammal man som inte fyllt sina dagars mått,
för den yngste
    ska dö vid hundra års ålder
och syndaren som blir [den som inte blir] hundra år
    ska bli förbannad (honom ska man ta lätt på, förakta).
till vilken Herrens (Jahves) ord kom i Joshijahos dagar, son till Ammon, Juda kung, i hans trettonde regeringsår. [Ammon regerade i södra riket 627-626 f.Kr; han var en god kung som fick Israel att omvända sig, se 2 Kung 22:1–23:31; 2 Krön 34–35.]
Och det kom i Jehojakims dagar, son till Joshijaho, kung i Juda, till slutet på det elfte året till Tsidkijaho [2 Kung 24:18–20; 2 Krön 36:11–16], son till Joshijaho, Juda kung, till bortförandet av Jerusalem i den femte månaden. [Exilen till Babylon år 586 f.Kr., se 2 Kung 25:1–21; 2 Krön 36:4–8.]
Han är som ett träd planterat vid vatten,
    vars rötter sträcker sig mot floden.
Det har inget att frukta när hettan kommer,
    dess löv är alltid gröna.
Det blir inte förskräckt om ett torrt år kommer,
    och det upphör aldrig att bära frukt. [Ps 1:3]
För så säger Herren (Jahve): "När ordet för Babylon är uppfyllt – sjuttio år [Troligvis 609-539 f.Kr., se Jer 25:11] – ska jag ta mig an (besöka, mönstra, utse) er och uppfylla (resa upp) mitt goda ord (löfte) till er att föra er tillbaka till denna plats."
Och låt inte ditt hjärta bli modfällt, frukta inte för ryktet som ska höras i landet, för ett rykte ska komma ett år och efter det ett annat år ett (nytt) rykte, och våld i landet, härskare mot härskare.
Ordet som profeten Jeremia befallde Seraja, Nerijas son, Machsejas son, när han gick med Juda kung Tsidqijaho till Babel i hans fjärde regeringsår. Seraja var intendent.
[Boken avslutas med ett historiskt appendix som liknande texten i 2 Kung 24:18–25:30. ]
Och det hände i det trettionde året [i Heskiels liv] i den fjärde månaden [Tammuz – juni/juli] på den femte dagen, när jag var bland fångarna vid floden Kevar [en förgrening av floden Eufrat, söder om Babylon], att himlarna öppnade sig och jag såg syner från Gud (Elohim).
På den femte dagen i månaden, som var det femte året av kung Jojachins fångenskap [år 593 f.Kr., se 2 Kung 24:12; 15],
Och jag har gett till dem åren för deras synd till att vara ett antal dagar till dig, 390 dagar. Så ska du bära Israels hus synd.
Och när du har fullbordat dessa ska du ligga på din högra sida och ska bära Juda hus synd, 40 dagar, varje dag för ett år har jag gett det till dig.
[Det har gått 14 månader sedan den första nedtecknade visionen i Hes 3:16.] Och det hände i det sjätte året [efter kung Jehoiachins fångenskap, se Hes 1:2], i den sjätte månaden [Elul] på den femtonde dagen i månaden [17 sep, 592 f.Kr.], att jag satt i mitt hus och Juda äldste satt framför mig och Herrarnas Herres (Adonai Jahves) hand föll över mig där.
[Heskiels fjärde samling med budskap dateras från 7:e till 9:e året efter exilen, se vers 1 och Hes 24:1. Som tidigare fokuserar det på Judas skuld och annalkande dom. Vart och ett av de sju budskapen börjar med frasen: "Herrens ord kom till mig" och avslutas med frasen "förkunnar Herren" eller en variant av detta, se Hes 20:2, 45; 21:1; 22:1; 23:1; 24:1, 15.] Och det skedde i det sjunde året i den femte månaden på den tionde dagen i månaden att några av Israels äldste kom för att söka (betyder även att följa, fråga och tillbe) Herren (Jahve) och satt framför mig.
Du har blivit skyldig i ditt blod som du har utgjutit och är befläckad (skändad) i dina avgudar som du har gjort, du har fått dina dagar att komma nära (bli få) och har kommit till dina år (fullbordat din tid), därför har jag gjort dig till en förebråelse för folken och till ett hån för alla länder.
Och Herrens (Jahves) ord kom till mig i det nionde året [sedan Jehoiachins exil, se Hes 1:2] i den tionde månaden på den tionde dagen i månaden [15 jan, 588 f.Kr.] han sade:
Och det hände i det 11:e året på den första dagen i månaden att Herrens (Jahves) ord kom till mig, han sade:
[Budskapet till Egypten är uppdelat i sju delar.] I det tionde året i den tionde månaden på den tolfte dagen i månaden kom Herrens (Jahves) ord till mig. Han sade:
Ingen människas fot ska passera genom det och inget djurs fot ska passera genom det och det ska inte vara bebott på 40 år.
Och jag ska göra Egyptens land öde mitt bland länderna som är öde, och hennes städer bland städerna som är ödelagda i 40 år, och jag ska förskingra egyptierna bland folkslagen och ska skingra dem över länderna.
Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve): Efter 40 år ska jag samla egyptierna från folken där de har varit förskingrade,
Och det hände i det tjugosjunde året i den första månaden på den den första dagen i månaden att Herrens (Jahves) ord kom till mig. Han sade:
Och det skedde i det elfte året i den första månaden på den sjunde dagen i månaden [29 april, 587 f.Kr.] att Herrens (Jahves) ord kom till mig. Han sade:
Och det skedde i det elfte året i den tredje månaden på den första dagen i månaden [21 juni, 587 f.Kr.] att Herrens (Jahves) ord kom till mig. [Knappt två månader sedan det förra budskapet, se Hes 30:20–26.] Han sade:
Och det skedde i det tolfte året, i den tolfte månaden [Adar] på den första dagen i månaden [3:e mars, 585 f.Kr.] att Herrens (Jahves) ord kom till mig. Han sade:
Och det skedde i det tolfte året på den femtonde dagen i månaden att Herrens (Jahves) ord kom till mig. Han sade:
Och det skedde i det tolfte året [sedan Jojakins exil, se Hes 1:2] av vår fångenskap i den tionde månaden på den femte dagen i månaden, att en som hade flytt från Jerusalem kom till mig och sade: "Staden är slagen."
Efter lång tid ska du kallas till tjänst. I kommande år ska du tåga in i ett land som har fått ro från svärdet. [Israel ska leva i fred.] De som bor där har samlats från många folk upp till Israels berg som länge legat öde. De har förts ut från folken, och alla bor där nu i trygghet.
Så säger Herren Gud: Är du inte den som jag talade om i forna tider genom mina tjänare, Israels profeter? År efter år profeterade de att jag skulle låta dig komma över dem.
De som bor i Israels städer ska gå ut och göra eld av vapnen och använda dem som bränsle, både de stora sköldarna och de små sköldarna, bågarna och pilarna och dolkarna och spjuten, och de ska elda dem i sju år (oavbruten eld),

Hesekiels vision av det nya templet är väl strukturerat i sju delar som formar en kiasm. Den första central och sista delen handlar om hur landet mäts ut. A Templet mäts, Hes 40:1–42:20
  B Guds härlighet från öster, Hes 43:1–12
    C Stadgar för tempeltjänsten Hes 43:13–44:31
      D Landets mått Hes 45:1–12
    C´ Stadgar för tempeltjänsten, Hes 45:13–46:24
  B´ Den dubbla floden österut, Hes 47:1–12
A´ Landes gränser, Hes 47:13–48:35

...
Under kung Jojakims tredje regeringsår [605 f.Kr.] i Juda kom Nebukadnessar, kungen av Babylonien, och belägrade Jerusalem [Judas huvudstad].
Kungen bestämde åt dem en daglig tilldelning av kungens egen mat och av vinet som han själv drack. De skulle läras upp i tre år och därefter tjänstgöra hos kungen.
Daniel blev kvar där [fortsatte att tjänstgöra för riket] ända till kung Kyros (Koresh) första regeringsår [och en bit in i hans styre]. [Namnet Kyros har persiskt ursprung med betydelsen "som solen". På modern persiska är namnet Kourosh. I antika inskriptioner på elamitiska är namnet "Kuras". Från detta namn kommer det grekiska Kyrios, som betyder "herre". Den latinska formen av grekiskan har sedan blivit det svenska namnet Kyros och engelska Cyrus. Den hebreiska translittereringen är Koresh, se Dan 10:1; Esra 1:1.
    Daniel föddes omkring 620 f.Kr. i Jerusalem. Som tonåring fördes han till Babylon 605 f.Kr. Där blir han kvar i åtminstone 69 år. Han får ha inflytande i två stormakter. Kungar kommer och går, men Daniel har hela tiden en framträdande roll. När den persiske kungen Kyros 539 f.Kr. intar Babylon får Daniel även favör hos honom i den nya persiska stormakten. Eftersom Daniel får se syner i Kyros tredje regeringsår betyder det att han finns i landet 536 f.Kr. Då är han över 80 år. Det är även i denna höga ålder han kastas i lejongropen, se Dan kapitel 6. Även om han får vara med och se den första gruppen judar under ledning av Serubbabel återvända till Jerusalem, se Esra 1:1–3, är det mest troliga att Daniel förblir kvar och dör i Babylon. Det finns sex olika traditioner om var han blev begravd: Babylon, Kirkuk och Miqdadiyah i Irak, Susa och Malamir i Iran, och Samarkand i Uzbekistan.]
I Nebukadnessars andra regeringsår [603-602 f.Kr.] hade han drömmar [troligtvis samma dröm som upprepades] som oroade honom (hans ande var skakad) och han kunde inte sova. [Nebukadnessar blev kung 7 september 605 f.Kr. Det babyloniska året startar i månaden Nisan, som infaller i mars/april. Det första regeringsåret räknas alltså från våren 604 f.Kr. och hans andra regeringsår avslutas 9 april 602 f.Kr. Daniel och hans tre vänner togs tillfånga sommaren 605 f.Kr. och är då troligtvis inne på utbildningens tredje och sista år, se Dan 1:5. Det kan förklara varför de inte finns bland de andra vise, se Dan 2:13.
    Enligt den judiska historikern Josefus, och i rabbinsk litteratur, räknas det andra regeringsåret från en annan utgångspunkt, nämligen regenter i Jerusalem. Den sista kungen avsätts 597 f.Kr. och i så fall sker dessa händelser 10 år efter att Daniel och hans vänner ha har fullgjort sin utbildning. Det går att tolka att examinationen i Dan 1:17–20 sker före Nebukadnessars dröm, men det är mer troligt att sista delen i föregående kapitel, Dan 1:21, är en summering och inträffar efter kapitel 2. Vers 17–20 är också sammanfattande och behöver inte ha skett innan händelserna i kapitel 2.
    Det är intressant att det finns flera paralleller i Daniels liv med vad som hände Josef i Egypten. Farao hade drömmar "två år senare", se 1 Mos 41:1. Farao vaknade och var "orolig" och tillkallade också alla spåmän och visa, se 1 Mos 41:8.]
Dareios, medern, tog över riket. Han var då 62 år gammal. [Kyros hade börjat sin militärkampanj mot Babylon i början av oktober 539 f.Kr. då han vann slaget vid Opis 8 mil norr om Babylon. Den 11 oktober intog han Sippar 6 mil norr om Babylon och närmar sig Babylon. Floden Eufrat rinner rakt genom Babylon. Genom att gräva flera kanaler till en sänka strax norr om Babylon minskas Eufrats vattennivå så mycket att armén kan ta sig in under muren. Strax innan gryningen den 13 oktober marscherar den persiska armén in i Babylon. Den grekiske historikern Herodotos beskriver hur det pågick firande av en religiös högtid och folket var upptagna med att dansa och fira i gryningen när den persiska armén intog staden. Hade man varit på sin vakt hade det lätt gått att försvara staden från murarna som omgärdade floden. Kyros själv kommer till staden 17 dagar senare och utropas som dess befriare.
    Jeremia hade tidigare profeterat om att babylonierna skulle regera i 70 år, se Jer 25:12. Intressant nog var det just år 609 f.Kr. som Nebukadnessars far Nabopolassar brände det sista assyriska fästet i Harran. Några år tidigare hade han plundrat och bränt assyriernas huvudstad Nineve och de överlevande hade flytt till Harran. Han belägrar staden under något års tid tills den faller 609 e.Kr. Det är alltså exakt 70 år mellan 609 f.Kr. – då babylonierna blev världshärskare – fram till 539 f.Kr. då de förlorar makten till mederna och perserna.]
I Belshassars första regeringsår [omkring 550 f.Kr.] hade Daniel en dröm och såg syner i sitt inre (i sitt huvud) när han låg på sin bädd. [Belshassar var Nabonidus äldste son. Nabonidus kom till tronen 556 f.Kr. och regerade till 539 f.Kr. I Nabonidusrullen nämns att de regerade tillsammans i Nabonidus sjunde regeringsår, vilket är 549 f.Kr. Dock saknas uppteckningar för år fyra, fem och halva sjätte året. Belshassars första regeringsår är alltså någonstans mellan 553 och 550 f.Kr. Det är drygt tio år sedan Nebukadnessars död, se Dan 5:1–2. Daniel är omkring 60-70 år när han har denna syn.] Han skrev ner huvudpunkterna i drömmen.
[Kronologiskt inträffar synerna i kapitel 7 och 8 långt före händelserna i kapitel 5 där Belshassars fest beskrivs. Att Daniel hade haft dessa syner drygt tio år innan den händelsen hjälpte honom att tyda skriften på väggen. Från och med kapitel 8 och fram till slutet av boken är texten skriven på hebreiska. Mittensektionen, mellan 2:4 och 7:28, är skriven på arameiska. Synerna i kapitel 2, 7 och 8 har flera beröringspunkter där samma riken beskrivs. Växlingen tillbaka till hebreiska, här i kapitel 8, indikerar att synen här riktar sig speciellt till det judiska folket. Från att ha handlat om övergripande världshändelser, beskrivs nu mer i detalj hur stormakterna kommer att påverka Israel och templet, se Dan 8:9, 11.] I kung Belshassars tredje regeringsår [över Babylon, omkring 551-550 f.Kr.] såg jag, Daniel, ännu en syn efter den jag först hade sett [två år tidigare, se Dan 7:1].
[Dareios första regeringsår började 539 f.Kr. då han tog över Babylon, se Dan 5:31. Händelserna i detta kapitel sker tolv år efter Daniels andra vision som återges i kapitel 8. Daniel är nu i 80-årsåldern.] Detta hände under Dareios första regeringsår [omkring 539 f.Kr.]. Han var Ahasverus (på grekiska Xerxes) son och en ättling av mederna [en folkgrupp inom det Persiska riket].
Under Dareios första år som kung läste jag, Daniel, skrifterna [bl.a. Jeremia, Jesaja, Moseböckerna och Psaltaren]. Jag lade märke till Herrens ord till profeten Jeremia att antalet år som Jerusalem ska ligga i ruiner hade förutsagts. Det var 70 år. [Profeten Jesaja nämner Kyros vid namn två hundra år tidigare, se Jes 44:28; 45:13. Jeremia hade profeterat om det judiska folkets 70-åriga fångenskap i Babylon, se Jer 25:10–11. Den första profetian kom 605 f.Kr., samma år som Daniel och hans vänner blev bortförda till Babylon, se Jer 25:1. Daniel hade säkert sett och hört Jeremia predika i Jerusalem innan han som tonåring deporterades till Babylon.
    Jeremia är kvar i Jerusalem och skriver flera brev till sina landsmän i Babylon. I ett brev, troligen skrivet inte så långt efter att Jerusalem erövrats 597 f.Kr., se Jer 29:1–2, påminner han om att när 70 år har gått för Babel ska judarna föras tillbaka till sitt land och att Gud vill ge dem frid, en framtid och ett hopp, se Jer 29:10–13. När Daniel nu läser dessa skrifter har han varit i Babylon i 66 år. Daniel inser att det bara är några år kvar innan det Jeremia profeterat ska ske. Det visar sig att samma år som Daniel skriver detta kommer Kyros tillåta judarna att återvända, och en första grupp reser så småningom tillbaka för att bygga upp templet. Uppmaningen till bön i Jer 29:12–14 är en av anledningarna till att Daniel börjar be när han läst detta. Senare kommer även Sakarja att referera till en 70-årsperiod från templets förstörelse 586 f.Kr. fram tills det var uppbyggt igen och invigdes 516 f.Kr.
    Det är intressant att se Daniels syn på skrifterna. Redan på 500-talet f.Kr. refererar han till Jeremia som Guds ord. Han citerar även från Moseböckerna och Psaltaren i sin bön. Se också 2 Krön 36:20–22. Jeremia hade förutsagt 70 års fångenskap, och Daniel trodde på ett bokstavligt uppfyllande av det profetiska ordet.]
[Daniel är nu i 85-årsåldern. Två år tidigare hade den nya persiske kungen Kyros gett judarna tillåtelse att återvända till Jerusalem, se Esra 1:3. Det är dock få judar som brutit upp, och för de som gjort det var omständigheterna svåra.
    Själva synen sker ett specifikt datum, den 24:e i vårmånaden Nisan, se vers 4. Den judiska påsken firas 14:e Nisan, så under de tre veckor som beskrivs här, har påsken kommit och gått. Påsken firas till minne av uttåget ur Egypten. Kanske hade Daniel haft svårt att glädja sig denna högtid eftersom så få tagit möjligheten att göra ett nytt "exodus" från Babylon. I stället hade han känt sorg, se vers 2.
    Synen inträffar när Daniel är borta från staden Babylon och befinner sig vid floden Tigris. Texten säger inte varför, kanske var han där på administrativt uppdrag eller för att uppmana judar att återvända? Strukturen i den sista delen av Daniels bok är:
1. Prolog – Dan 10:1–11:2
2. Uppenbarelsen – Dan 11:2–12:4
3. Epilog – Dan 12:5–13.]

Prolog

I den persiske kungen Kyros (Koresh) tredje regeringsår [536 f.Kr.] fick Daniel, som också kallades Belteshassar [namnet han fått när han togs tillfånga Dan 1:7], ett budskap (ord) uppenbarat. [Han får se ännu en vision.] Budskapet är sant, och handlar om ett stort krig (en svår tid, stor vedermöda). Han förstod budskapet och i synen kom insikt i vad den handlade om.
I medern Dareios (Darejavesh) första regeringsår [två år tidigare, år 538 f.Kr.] stod jag där för att stärka och skydda honom. [Den första versen i kapitel 11 hör ihop med Dan 10:1 och avslutar den första delen som beskriver omständigheterna kring synen.]
Efter några år [ca 40 år] ska de ingå förbund med varandra och dottern till kungen i söder [Berenike som var dotter till Ptolemaios II] ska komma till kungen i norr [Antiochos II] för att träffa en överenskommelse [genom äktenskap]. Men hon ska inte kunna behålla den makt hon vinner och hans makt ska inte heller bestå. Hon ska offras tillsammans med dem som förde henne dit, både hennes far och den man som en tid gav henne makt. [Omkring 252 f.Kr. sänder Egyptens kung Ptolemaios II sin dotter, Berenike, tillsammans med ett följe för att hon ska gifta sig med kungen i norr – Antiochos II. Alliansen är tänkt att ge stabilitet och utökad makt för båda rikena, men den är skör och håller bara några år. Antiochos var redan gift och skiljer sig från sin fru Laodike. Tillsammans med Berenike får han en son. När Berenikes far dör 246 f.Kr. lämnar hennes man henne och återvänder till sin första fru Laodike. Kort därefter dör han, troligtvis förgiftad. Senare samma sommar mördas Berenike, hennes son och flera uppsatta personer i södra riket på order av Laodike. Mordet på Berenike ledde till att hennes bror i Egypten förklarade krig mot det Seleukidiska riket i norr.]
Han ska också föra med sig deras gudar, gjutna bilder (avgudabilder) och dyrbara (värdefulla, högt aktade) föremål gjorda av både silver och guld till Egypten. Under några år kommer han att låta kungen i norr vara i fred. [Ptolemaios III erövrar syriska avgudabilder, men tar även tillbaka egyptiska gudar som den persiske Kambyses hade fört med sig när han erövrat Egypten 300 år tidigare, 525 f.Kr.]
I stället ska kungen i norr samla en ny armé, större än den förra. Efter några år ska han attackera igen med en stor armé och många vapen (förråd). [Ptolemaios IV dog under mystiska förhållande 204 f.Kr. då han var i 30-årsåldern. Hans 6-åriga son Ptolemaios V blev tronarvinge. Antiochos III tar då chansen och attackerar Egypten tillsammans med Filip V från Makedonien.]
En dag av mörker och dysterhet,
    en dag med moln och tjockt mörker
som sprider sig som svärta över bergen.
    Ett stort och mäktigt folk,
från urtiden har aldrig något varit som detta
    och ska inte bli igen härefter, från generation till generation.
Jag ska kompensera dig för de år som
    gräshopporna åt upp era skördar,
    
    den unga gräshoppan [Yeleq],
    
    den förtärande gräshoppan [Hasil]
    
    och den bitande gräshoppan [Gazam].
Min stora armé som jag har sänt ibland er.
Ord av Amos, en av herdarna från Tekoa [en liten stad i Juda bergsbygd, 16 km söder om Jerusalem]. Detta är vad han såg om Israel [det norra riket] när
    Ussia var kung i Juda [783-742 f.Kr.] och
    Jerobeam, Joashs son, var kung i Israel [786-746 f.Kr.],
    två år före jordbävningen. [Jordbävningen omnämns även i Sak 14:5. Utgrävningar 2021 i de östra sluttningarna av Davids stad hittade en mängd sönderslagna kärl, skålar och lampor. Fynden stämmer överens med liknande fynd i norra Israel som visar på en jordbävning under kung Ussias styre i mitten på 700-talet f.Kr.
    Amos, som är från sydriket Juda, skriver alltså till Israel, det norra riket. År 722 f.Kr. faller norra riket till Assyrien, så dessa ord skrivs omkring 40 år innan denna händelse.]
Jag förde också upp dig ut ur Egyptens land
    och ledde dig fyrtio år i vildmarken för att inta amoréernas land.
Bar ni fram slaktoffer och matoffer åt mig
    de fyrtio åren i öknen, ni Israels hus?
Med vad (hur) ska jag komma inför Herren (Jahve)
    och böja mig inför Gud i höjden? [Nu följer tre exempel:]
Ska jag träda fram inför honom med brännoffer,
    med årsgamla kalvar?
Herre (Jahve),
    jag har hört talas om dig,
    jag vördar (står i beundran, fruktar) [dig] – Herre (Jahve)
ditt verk (arbetet)
    mitt i åren – återuppliva (ge liv),
    mitt i åren gör det känt (intim kunskap),
i vreden
    kom ihåg barmhärtighet. [Av hela kapitlet är det bara denna första vers som är en bön till Gud att göra något, resterande verser beskriver Guds storhet och hur han har verkat. Bönen är dock inte en nostalgisk önskan att gå tillbaka till det som har varit – det bästa ligger framför! Att frasen "mitt i åren" (hebr. beqerev shanim) upprepas här är hebreiskans sätt att förstärka. Det kan vara ett uttryck för att Herren inte ska vänta till en bestämd tid, utan tidigare eller plötsligt utföra sitt arbete, se Hab 2:3.
    Det finns även en tolkning inom judendomen att Messias ska komma mitt i åren. Jorden förväntas existera i sitt nuvarande skick i 7 000 år, eftersom skapelseveckan är 7 dagar, och en dag är som tusen år, se Ps 90:4. Mitt i åren kan vara år 3 500 eller uppdelat på 4 + 3 (skapelsens och Gudomens grundtal) vilket är 4 000 år. Det är intressant att detta faktiskt är i trakterna av när Jesus (den utlovade Messias som GT profeterar om) kom till jorden. Den moderna judiska kalendern, som skapades på 1200-talet av rabbinen Maimonides, utgår från att skapelsen skedde 7 oktober 3761 f.Kr. (Det är dock flera antaganden i Maimonides beräkningar där vi inte kan veta exakt när skapelsen skedde.) I den gregorianska kalendern motsvaras t.ex. år 2021-2022 av år 5782 i den judiska kalendern.]
I kung Darejavesh andra regeringsår, i sjätte månaden [Elul] på den första dagen [29 augusti 520 f.Kr.], kom Herrens (Jahves) ord genom profeten Haggais hand till:
    Serubbabel (Zerubbavel), son till Shealtiel, guvernör i Juda [Esra 2:2; 3:2; Sak 6:9–14]
    och till Jehoshua (Josua), son till Jehotsadak, översteprästen [Esra 2:2; 3:2; 5:2; Sak 3:1–10]. [Budskapet riktas först till ledarna, det är först och främst deras ansvar, men det profetiska ordet riktas även till folket, se vers 3–4.] Han sade [Haggai profeterade]:
Detta skedde den tjugofjärde dagen i den sjätte månaden [Elul] i kung Darejavesh andra år [21 september 520 f.Kr.]. [Drygt 3 veckor efter det första budskapet från Haggai (första Elul, se vers 1) påbörjades arbetet nu med templet. Bygget skulle komma att fortsätta under de kommande fem åren för att bli klart den 3:e Adar i Darius 6:e år. Det motsvarar 12 mars 515 f.Kr. i vår kalender, jmf Esra 6:15.]
På tjugofjärde dagen i den nionde månaden [Kislev] i kung Darejavesh andra år [18 december 520 f.Kr.], kom Herrens (Jahves) ord till Haggai, profeten, han sade:
I åttonde månaden [Chesvan, infaller i oktober/november] av kung Darejavesh andra regeringsår [år 520 f.Kr., han var persisk kung 522-486 f.Kr.] kom Herrens (Jahves) ord till profeten Sakarja [på hebreiska Zecharja som betyder "Gud kommer ihåg"], son till Berechja [som betyder "Herren välsignar"], son till Iddo [som betyder "Hans vittne"]. [Sakarjas farfar Iddo hade återvänt från Babylon 16 år tidigare (538 f.Kr.) under Serubbabels ledning, se Neh 12:1, 4. Sakarja var från en prästfamilj, se Neh 12:12, 16. Hans tjänst börjar en månad innan Haggai får sin sista vision, se Hag 2:10, 20. Händelserna i Sak 1-6 sker samtidigt som händelserna i Esra 4:24–6:13] Han [Sakarja] sade:
På den 24:e dagen i den elfte månaden som är månaden Shevat [den 15 februari 519 f.Kr.], i kung Darejavesh andra regeringsår [520-519 f.Kr.], kom Herrens (Jahves) ord till profeten Sakarja, son till Berechja, son till Iddo. [Tre månader efter det profetiska tilltalet, se vers 1.] Han [Sakarja] sade:
Sedan svarade Herrens (Jahves) ängel (budbärare) och sade: "Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), hur länge ska du undanhålla din barmhärtighet (ömsinta nåd) från Jerusalem och Juda städer, mot vilka du har varit vred i 70 år?"
I kung Darejavesh fjärde regeringsår kom Herrens (Jahves) ord till Sakarja på den fjärde dagen i den nionde månaden, som är Kislev. [7 december, 518 f.Kr.]
och för att tala med prästerna i Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) hus och med profeterna och säga: "Ska jag gråta i den femte månaden och avskilja mig själv såsom jag har gjort alla dessa år?" [Saretser och Regem-Melech är ledarna i Babylon som skickar bud till Jerusalem med denna fråga angående bön och fasta med anledning av stadens tidigare belägring och templets förstörelse.]
"Tala till allt folket i landet och till prästerna och säg: 'När ni fastade och sörjde i den femte månaden och i den sjunde månaden under dessa sjuttio år [åren i den Babyloniska fångenskapen], gjorde ni det över huvud taget för mig?
Och det ska ske att alla människor som blivit kvar i alla de länder som gick upp mot Jerusalem, ska dra upp från år till år (varje år) för att tillbe Konungen Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) och fira lövhyddohögtiden (Sukkot).
Då ska offergåvorna från Juda och Jerusalem behaga Herren som i forna dagar och gångna år.



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.