8074 – שָׁמֵם (shamem)


Typ:
Hebreiska: שָׁמֵם (shamem)
Ursprung: a primitive root
Användning: 87 ggr i GT

Engelsk översättning

be desolate
make amazed, be astonied, (be an) astonish(-ment), (be, bring into, unto, lay, lie, make) desolate(-

Engelsk beskrivning

1) to be desolate, be appalled, stun, stupefy
1a) (Qal)
1a1) to be desolated, be deflowered, be deserted, be appalled
1a2) to be appalled, be awestruck
1b) (Niphal)
1b1) to be desolated, be made desolate
1b2) to be appalled
1c) (Polel)
1c1) to be stunned
1c2) appalling, causing horror (participle)
1c2a) horror-causer, appaller (subst)
1d) (Hiphil)
1d1) to devastate, ravage, make desolated
1d2) to appal, show horror
1e) (Hophal) to lay desolate, be desolated
1f) (Hithpolel)
1f1) to cause to be desolate
1f2) to be appalled, be astounded
1f3) to cause oneself desolation, cause oneself ruin


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (87 st)


Jag ska också sända vilda djur bland er som ska stjäla era barn från er och fördärva din boskap och göra er så få att dina vägar ska vara öde. [På 700-talet fick de som bodde i Samarien drabbas av just detta, se 2 Kung 17:25.]
Och jag ska göra era städer öde, och göra era helgedomar till ödemark, och jag ska inte känna (lukta på) doften av era söta odörer.
Och jag ska göra landet till ödemark och era fiender som bor där ska bli förundrade.
Sedan ska landet ges nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina sabbater så länge som det ligger öde och ni är i era fienders land. Då ska landet vila (få sabbatsvila) och ges nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina sabbater.
Så länge det ligger öde ska det vila, för det fick ingen vila under era sabbater när ni bodde där.
Landet ska bli folktomt och ges nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina sabbater medan det ligger öde utan dem, och de ska få nåd (få villkorad nåd - hebr. ratsa) för sina synder. För så mycket som, ja så mycket som de har föraktat mina påbud (bindande juridiska beslut) och så mycket som deras själar har avskytt mina förordningar (ordagrant "saker inristat").
Vi har beskjutit dem –
    Chesbon har gått under ända till Divon
och vi har ödelagt ända till Nofach
    som sträcker sig till Medeva."
Men Herrens (Jahves) hand var tung över dem i Ashdod och han fördärvade dem och slog dem med bölder, Ashdod och dess omnejd.
När jag hörde detta rev jag sönder mina kläder och min mantel och slet av hår från mitt huvud och mitt skägg och satt ner i förfäran.
Sedan samlades alla omkring mig som skälvde inför orden från Israels Gud (Elohim) på grund av trolösheten hos de landsflyktiga, och jag satt ner i förfäran fram till aftonoffret.
Må de som ropar: "Haha, haha" (driver med mig; hebr. heach heach – ett uttryck för skadeglädje),
    tvingas fly på grund av sin förödmjukelse.
Låt deras läger bli öde,
    låt ingen få bo i deras tält.
För de har uppslukat Jakob
    och förött hans land.
Min ande förtvinar i mig [Ps 142:3],
    mitt hjärta är förskräckt i mig (är som förlamat).
Var inte överambitiös i det rätta
    och inte heller överdrivet vis.
    Varför ska du fördärva (förta) dig själv?
vägarna ligger öde,
    resenärerna uteblir,
han har brutit förbundet,
    han har föraktat städerna,
    han tar ingen hänsyn till människor.
    [Detta hade en uppfyllelse 701 f.Kr. då Sanherib bröt sina löften, se 2 Kung 18:14‑17.]
Detta är vad Herren säger [Gud Faderns ord till sonen Messias]: "I en tid av nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) svarar jag dig,
    på frälsningens dag hjälper jag dig.
Jag skyddar dig och ska göra dig
     till ett förbund för folket [folket i singular syftar alltid på Israel, se Jes 42:6].
Landet ska bli upprättat (återuppbyggt),
    och de övergivna jordlotterna ska fördelas.
För dina fördärvade och ödelagda platser
    och ditt land som blivit förstört,
ska nu bli alldeles för litet för sina invånare,
    och de som slukade dig ska vara långt borta.
Ja, många blev skräckslagna (bestörta) över att se honom.
    [En del manuskript har "dig" istället för "honom", i så fall riktas orden direkt till tjänaren.]
Hans yttre (hans utseende) var så vanställt att han inte längre såg ut som en man,
    hans gestalt var olik en människas (Adams barn).
Sjung du ofruktsamma
    som inte har fött barn!
Öppna din mun och sjung och låt din mun ropa av fröjd,
    du som inte har haft födslovärkar!
Ty de ensammas barn är många,
    de är fler än de barn som gifta par har, säger Herren (Jahve).
    [Citeras av Paulus i Gal 4:27.]
För åt både höger och vänster ska du utbreda dig (bryta in på ny mark)
    och din säd (dina ättlingar) ska ärva länderna (hedningarnas nationer)
    och de ödelagda städerna ska de befolka (åter fylla med invånare).
Han såg att det inte fanns någon människa [som trädde fram],
    han chockerades (förundrades) att ingen grep in
    (ställde sig i gapet, medlade mellan Gud och människa, bad).
Så han tog saken i egna händer (hans egen arm gav honom seger),
    och hans egen rättfärdighet upprätthöll honom.
De ska bygga upp de gamla ödetrakterna,
    de ska bygga upp de tidigare ödemarkerna
och de ska förnya de ödelagda städerna,
    det som varit förött generation efter generation.
Jag tittade (sökte, letade) men där fanns ingen till hjälp
    och jag förvånades att det inte fanns någon som stödde mig.
Därför har min egen arm gett mig frälsning
    och mitt raseri har understött mig.
Förundras ni himlar vid detta,
    och bli fyllda av förfäran (bli fullständigt förbluffade)
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Vägarna till Sion [tempelberget i Jerusalem] sörjer
    för att ingen kommer till högtiderna.
    [De tre vallfartshögtiderna då alla som kan, uppmanas att komma till Jerusalem, se 3 Mos 23.]
Alla hennes portar är öde,
    hennes präster stönar,
hennes jungfrur sörjer
    och själv är hon full av bitterhet. [Den fjärde hebreiska bokstaven är: ד – Dalet. Tecknet avbildar en dörr. Bokstaven representerar att kunna fatta beslut och välja rätt väg. Ordet "vägarna" börjar med denna bokstav och förstärker hur viktigt det är att fråga Gud efter hans vägar när vi står i vägval. I den totala sorgen går det inte att söka Gud på det sättet och därför betonas hur öde vägarna nu har blivit. Vägarna deltar i sorgen. Sorgen, särskilt chockfasen, gör oss oförmögna att ta ställning och göra några val. Då är det bättre att inte gå någonstans utan stanna till dess sorgen har gått över och man har återfått sin vanliga sinneskapacitet.]
Över allt detta gråter jag.
    Mina ögon, mina ögon svämmar över av vatten
eftersom tröstarna är långt borta från mig,
    även den som skulle vederkvicka min själ.
Mina söner (barn) är övergivna
    eftersom fienden har segrat. [Den sextonde hebreiska bokstaven är: ע – Ajin. Tecknet avbildar ett öga eller en vattenkälla. Den symboliserar ofta profetisk klarsyn och uppenbarelse. Här är det ordet "Över allt detta" som börjar med denna bokstav först i meningen men även ordet för "öga" som sedan upprepas två gånger har samma första bokstav. Eftersom bokstaven dessutom symboliserar en vattenkälla och ögonens tårar beskrivs som en outsinlig källa som svämmar över, finns det en mycket tydlig koppling mellan bokstaven ajin och innehållet i denna vers. Tårar är sorgeprocessens tecken.]
De som brukade äta delikatesser
    är övergivna på gatorna [där de letar efter något att äta bland soporna].
De som växte upp (blev uppfödda) i scharlakansrött [i lyx; var klädda i dyrbara kläder, se Ords 31:21]
    omfamnar gödselstacken [1 Sam 2:8; Job 2:8; Ps 113:7]. [Den femte hebreiska bokstaven är: ה – He. Tecknet avbildar en människa med uppsträckta händer. Bokstavens betydelse är se, titta, andas och har att göra med uppenbarelse och förståelse sedan något stort och viktigt pekats ut. Det symboliserar ofta att se och ha perspektiv. I denna vers är det orden "De som brukade äta" som börjar med denna bokstav. Det förstärker att perspektiven har ändrats helt. Från välstånd till misär. Färgämnet för att framställa den scharlakansröda färgen var den mest kostsamma, se även Ps 22:7.]
Sions berg [tempelberget i Jerusalem] som är öde,
    vandrar rävarna omkring. [Denna vers börjar med ordet "På" (hebr. al) där första bokstaven är Ajin. I den hebreiska texten avslutas versen med bokstaven Pe. Detta Pe är en markering för att avgränsa texten i olika stycken och kallas parashah. Även om det är en teknisk detalj i texten, som inte översätts, gör det ändå att det kiastiska mönstret återfinns här med Ajin och Pe i samma ordning som i första kapitlet, se Klag 1:16‑17. Däremot i de centrala sektionerna i kapitel 2-4 är ordningen omvänd, se Klag 2:16‑17; 3:46‑51; 4:16‑17.]
Och jag kom till dem av fångarna i Tel-Aviv [i dåtidens Babylon] som bodde vid floden Kevar och jag satte mig där de satt och förblev där, förfärad ibland dem i sju dagar [tiden för sorg, se 1 Mos 50:10; 1 Sam 31:13; Job 2:13; även tiden för prästinvigningen, se 3 Mos 8:33]. [Tel-Aviv i denna vers ligger i dåtidens Babylon och ska inte blandas ihop med dagens moderna Tel-Aviv vid Medelhavet. De judiska fångarna bodde vid floden Kevar nära Nippur, se Hes 1:3. Namnet har en anknytning till det akkadiska uttrycket som betyder "högen/avlagringarna från den stora floden". Ordet "tel" är en term för en höjd som uppstått genom upprepad bosättning. Det kan härröra till en gamal bosättning som judarna blev satta att bygga upp igen. På hebreiska är grundbetydelsen av aviv stadiet i kornets utveckling då öronen blir gröna och börjar mogna. Månaden Aviv är den vårmånad då kornet når detta steg, se 2 Mos 13:4; 23:15. I vers 23 nämns en bördig dal, så namnet kan ha kopplingar till skörd. I modern hebreiska betyder aviv vår. Den moderna staden Tel-Aviv som grundades 1909 fick namnet efter detta ortnamn i dåtidens Babylon och har betydelsen "vårens kulle".]
Era altaren ska bli öde och era solbilder ska bli krossade och jag ska kasta ner era slagna män framför era avgudar.
Och säg till Ammons söner: Hör Herrarnas Herres (Adonai Jahves) ord: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve): Eftersom du säger: Haha! (hebr. heach – ett uttryck för skadeglädje) mot min helgedom när den blev vanhelgad och mot Israels land när det gjordes öde och mot Juda hus när de gick i fångenskap,
Sedan ska havets furstar stiga ner från sina troner och lägga bort sina mantlar och klä av sig sina dyrbart vävda kläder, de ska klä sig själva med fruktans skälvningar (hebr. chadar), de ska sitta på marken och darra av skräck (skälva av fruktan, chadar) hela tiden, de ska förskräckas (bedövas av terror – hebr. shamam) över dig.
Alla de som känner dig bland folken
    ska förfäras över dig,
du har blivit en skräck
    och ska aldrig mer finnas (existera).
Och de ska bli öde
    mitt i de öde länderna
och hennes städer
    ska vara mitt i de förlorade städerna.
Och jag ska göra floderna [Nilen med alla dess bifloder] torra
    och ge landet i de onda männens händer
och jag ska göra landet öde och alla som är där,
    genom främlingars hand.
Jag Herren (Jahve) har talat det.
Och jag ska göra Patros [övre Egypten] öde
    och jag ska sätta eld på Tsoan [stad i östra Nilens delta]
    och ska verkställa domarna i No [staden Thebes i övre Egypten; nära moderna staden Luxor].
Och jag ska göra landet ännu mer öde och stoltheten över hennes styrka ska försvinna, och Israels berg ska bli öde så att ingen passerar förbi.
Och du ska veta att jag Herren (Jahve) har hört alla dina hädelser som du har talat mot Israels berg och sagt: De är ödelagda, de har getts oss för att slukas.
Som du gladdes över Israels hus arv, eftersom det var öde, så ska jag göra mot dig. Du ska bli ödelagd, Seirs berg och hela Edom och allt som finns i det. Och de ska veta (vara intimt förtrogna med ) att jag är Herren (Jahve).
därför ska du profetera och säga: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve): Därför, ja därför att de har gjort dig öde och slukat dig på alla sidor så att du kan bli en egendom för de övriga folkslagen, och komma över pratmakarens läppar som ont förtal (elakt skvaller) om folket.
Och landet som var öde ska bli plogat där det var öde för ögonen på alla som passerade.
Och de ska säga: Detta land som var öde har blivit som Edens trädgård, det fördärvade och öde och städernas ruiner är befästa och bebodda.
Och länderna som är kvar runt omkring dig ska veta att jag Herren (Jahve) har byggt upp ruinerna och planterat det som var öde. Jag Herren (Jahve) har talat det och jag ska göra det.
[Daniels barmhärtighet blir synlig i hur han förmedlar tolkningen. Daniel skulle kunnat ha gett uttydningen och gått därifrån, istället ser vi Daniels medlidande. Han blir personligt berörd och har svårt att veta hur han ska förmedla budskapet. Daniel är inte känslokall för en dom över en hednisk kung som fört bort honom från sitt hemland. Hans engagemang visar sig även i hans avslutande råd där han vädjar till Nebukadnessar att omvända sig. Daniels tillvägagångssätt ger en biblisk mall för hur ett budskap om dom förmedlas i kärlek med praktiska instruktioner.] Daniel, som kallades Belteshassar, blev till en början synbart bestört (chockerad, tagen), uppfylld av oroliga (skrämmande) tankar.
    Men kungen sade: "Belteshassar, låt inte drömmen eller tydningen skrämma dig."
    Belteshassar [Daniel] svarade: "Min herre, om drömmen ändå hade gällt dina fiender, och betydelsen dina motståndare!
[Daniel får nu i synen höra en himmelsk konversation mellan två änglar. Uttrycket "en av de heliga" används i Dan 4:13, 23 om änglar i himlen.] Sedan hörde jag en av de heliga tala, och en annan av de heliga [en annan ängel] fråga den som talade: "Hur länge ska dessa hädelser i synen pågå – de dagliga offren [upphöra], överträdelsen (avfallet) som kommer ödelägga helgedomen och härskaran som trampas ned?"
Jag, Daniel, blev helt utmattad. [Synen påverkade honom både psykiskt och fysiskt.] Jag var sjuk i flera dagar [oförmögen att ta mig ur sängen]. Sedan [när jag återfått krafterna] stod jag upp och återgick till min tjänst hos kungen [i Belshassars regim i Babylon]. Jag var skräckslagen (förundrad, handfallen) över synen, och ingen kunde förklara den. [Daniel hade sett kungar men inga namn och exakta tider.]
Böj ditt öra (lyssna noga) och hör! [Min bön till dig, men även folkets hån, se vers 16.]
Öppna dina ögon och se på vår ödeläggelse [städer i ruiner i vårt land] och staden [Jerusalem],
    som är uppkallad efter ditt namn.
Det är inte på grund av våra egna rättfärdiga handlingar vi kommer till dig med våra vädjanden (enträgna, ödmjuka och innerliga böner om nåd),
    utan på grund av din stora barmhärtighet (oändliga nåd). [Här, och i vers 9, används rachamim, ett av flera hebreiska ord för nåd och barmhärtighet. Ordet förekommer bara i plural i Bibeln. Det illustrerar hur Guds nåd är oändlig. Ett ord som inte finns i singular är omöjligt att räkna. Det har ingen början och inget slut. Detta ord visar på den dimensionen i nåden som gör den obegränsad.]
Efter de 62 sjuperioderna [434 år] ska en smord (Messias) bli avlägsnad (utrotad, avrättad, se 3 Mos 7:20; Jes 53:8),
    och han ska inte ha något (vara längre).
[Kungar i Israel smordes, så en smord eller en messias kan både syfta på en "vanlig" kung och den kommande Messias. Även Kyros kallas "min smorde" i Jes 45:1. Den sista delen är inte helt tydlig. Vad är det han inte ska ha längre? Utifrån sammanhanget så ska denne kungen upphöra att ha rollen som kung/messias för sitt folk. Det går också att tolka "inte ha något" som att han ska avrättas fattig och utblottad. Ur ett messianskt perspektiv kan denna vers beskriva hur Jesus kom som en tjänare för att dö för världens synd, utblottad på korset.] Staden och helgedomen [Jerusalem och templet] ska förstöras av en kommande ledares folk [trupper],
    dess [templets] förstörelse ska komma som en störtflod [hastigt och helt förödande].
[Templet vanhelgades 167 f.Kr. av Antiochos IV Epifanes. År 70 e.Kr. förstörde romarna Jerusalem och templet, något som även Jesus förutsade, se Luk 19:44.]Ända till slutet är det bestämt (inristat) [förutbestämt genom Guds beslut, se Jes 10:23; 28:22]
    att det ska råda krig med förödelse [plural].
Han [en framtida ledare – antikrist] ska sluta en stark överenskommelse (pakt)
    med många folk för en sjuperiod [7 år].
Efter en halv sjuperiod [3,5 år] ska han avskaffa slaktoffer och matoffer.
På styggelsers vinge ska förödaren komma.
    [En vinge är en bild på något som sprider ut sig och täcker allt, se Jes 8:8. En annan tolkning är att det är i en del av templet, en "vinge" av byggnaden.]
Detta ska fortgå tills det fast bestämda slutet utgjuts [ett gudomligt straff kommer, se vers 11] över förödaren." [När Daniel får denna uppenbarelse ligger Jerusalem och templet i ruiner. Det måste ha varit en uppmuntran att höra att staden och templet skulle byggas upp igen, men också smärtsamt att en ny ödeläggelse förutsades och att svåra tider är bestämda till slutet.
    Det finns många olika tolkningar och spekulationer kring vad de sjuttio sjuperioderna står för. Detta repetitiva mönster som är vanligt i Bibelns profetior kan vara en hjälp för tolkningen. T.ex. vanhelgades templet 167 f.Kr. av Antiochos IV Epifanes, återinvigdes 164 f.Kr. för att på nytt ödeläggas 70 e.Kr. av romarna. Det som är klart är att tidsperioden gäller det judiska folket och Jerusalem, se vers 24. Profetian börjar med att deklarera sex saker som ska ske för det judiska folket under 70 sjuperioder – vilket troligtvis motsvarar en period på 490 år. Denna period är i sin tur uppdelad i tre perioder 7 + 62 + 1, där den sista delen har två halvor. Översatt till år motsvarar det 49 + 434 + 3,5 + 3,5 år.
    Jesus refererar till den sista delen av denna syn som en framtida händelse, se Matt 24:15. Paulus skriver om det som något som ännu inte skett, se 2 Thess 2:4. Även kopplingen till "en halv tid" och 3,5 år i Uppenbarelseboken pekar på att det rör ändens tid, se Upp 11:2‑3; 12:6, 14; 13:5. Vad det gäller startpunkten så säger vers 25 att det är från ett ord om att bygga upp Jerusalem igen. Tre förslag är vanliga: Judisk ortodox syn
En vanlig judisk tolkning är att utgå från 605 f.Kr. Lägger man till 434 år hamnar man på år 171 f.Kr. Det är sedan 7 år fram till 164 f.Kr. då templet renas. De 49 åren syftar på tiden det tog att färdigställa templet och inkluderas i de 434 åren. Enligt detta synsätt är denna profetia uppfylld. Messiansk syn
Den som tror på Jesu ord i Matt 24:15 och även ser att uppenbarelsen är messiansk startar räkningen vid någon av de tre kungörelserna. Slutdatumet hamnar då vid Jesu födelse eller intåg i Jerusalem. De flesta av kyrkofäderna ansåg att denna uppenbarelse syftade på Messias. Just dessa verser i Daniel kan ha varit anledningen att det fanns en messiansk förväntan omkring år 0. Den grupp som kallades "Herodianer" på Jesu tid, se Mark 3:6, såg Herodes som en smord kung, en messias. Några år efter Jesu födelse kom stjärntydare från öst, troligtvis judiska ättlingar från Babylon som kände till Daniels profetior, se Matt 2:1‑2. Symeon och Hanna väntade på Herrens Smorde, se Luk 2:25‑26, 36‑38. I synagogan i Nasaret läser Jesus från Jesaja om jubelåret och att Skriften är uppfylld, se Luk 4:21
    De flesta med denna tolkning slår ihop 7 + 62. Summan blir då 69 sjuperioder, vilket motsvarar 483 år. Beroende på startpunkt och hur man räknar blir resultatet olika. I korthet kan man säga att det finns tre huvudspår beroende på de tre olika startåren som finns:
    - 483 år från Kyros förordning 538 f.Kr. till Jesu död.
    David L Cooper har visat att det finns vissa otydligheter i tidräkningen i det persiska riket som bygger på den grekiske matematikern Ptolemaios beräkningar. Om det persiska styret inte är 205 år utan bara 123 år blir startpunkten Kyros förordning. I Nehemja och judiska källor som rabbinska verk som Seder Olam finns stöd för en kortare tideräkning. Munken Dionysius som utformade vår tidräkning 525 e.Kr. missade några år. Kristi födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr. Som huvudargument för detta spår är att profeten Jesaja nämner Kyros vid namn som den som ska ge förordningen, se Jes 44:28; 45:13, och att judisk tideräkning är mer tillförlitlig än grekisk. - 483 år från Artashastas ord till Esra 457 f.Kr. till 27 e.Kr. – då Jesus började sin tjänst.
    Denna beräkning använder vanliga solår med 365,25 dagar. I Dionysius tidräkning är det bara ett 1 år mellan 1 f.Kr. och 1 e.Kr., vilket gör att man måste lägga till ett år. - 483 år från Artashastas ord till Nehemja 445 f.Kr. till 32 e.Kr. – då Jesus red in i Jerusalem på en åsna.
    Beräkningen använder sig av månår på 360 dagar, i stället för solår på 365 dagar. Den förste som kom fram till detta var Sir Robert Anderson som arbetade som detektiv på Scotland Yard. Han redogjorde för sina beräkningar i en bok på slutet av 1800-talet. Anledningen till att använda månår kommer från att i Upp 12:6 används 30 dagars månader för att beskriva 3,5 år. Beräkningarna är komplexa eftersom kalendrarna ändras och det finns liknande beräkningar som justerar slutdatumet omkring något år.
Eftersom varken Jesu födelse eller död exakt kan bestämmas finns det en osäkerhet. Den som har denna syn ignorerar inte att vissa delar har uppfyllts som skuggbilder i det som hände Antiochos IV Epifanes.Det verkar som den profetiska klockan har stannat efter 69 sjuperioder. En sjuperiod återstår. Jesus kom som en lidande tjänare, men kommer även att komma som en kung för att regera. Paulus talar om Israels förhärdelse tills hedningarna i fullt antal har kommit in, se Rom 11:25.]
Härar från honom [nordkungen, Antiochos IV] ska komma, och de ska orena helgedomen, tillflyktsorten, avskaffa det dagliga offret och ställa upp förödelsens styggelse. [Ett hedniskt föremål i templet, se Matt 24:15; Mark 13:14. Detta omnämns även i 1 Mack 1:44-47, 54.]
Från den tid då det dagliga offret avskaffas och förödelsens styggelse ställs upp ska det gå 1 290 dagar. [Nu ges fler detaljer om historiens sista händelser. Den stora vedermödan börjar när Antikrist avskaffar slaktoffer och matoffer, se Dan 9:27 och sätter upp något avskyvärt i ett framtida tempel i Jerusalem. Jesus nämner att detta ska ske strax innan han kommer tillbaka, se Matt 24:15. Antiochos IV reste upp ett Zeus altare, se Dan 11:31. Exakt vad det "avskyvärda" är som Antikrist kommer att sätta upp är inte klart, men det kommer att göra att det dagliga offret inte fortsätter, och templet blir ödelagt. I Dan 12:7 och Dan 7:25 har tiden 3,5 år, som motsvarar 42 månader angetts. Räknar man med 30 dagars månad så blir det 1 260 dagar. Det antalet nämns i Uppenbarelseboken synonymt med 3,5 år och 42 månader, se Upp 11:2; 11:3; 12:6; 12:14; 13:5. Här i vers 11 nämns nu ett nytt tal 1 290. Det är 1 260 + 30 dagar. Det verkar som om att en månad efter att vedermödan har avslutats kommer något viktigt att ske.]
Och jag ska ödelägga hennes vin och hennes fikonträd,
    om vilka hon sagt "Detta är min lön som mina älskare har gett mig",
och jag ska förvandla dem till en skog
    och fältens djur ska äta dem.
Grödan skrumpnar ihop
    under sina smutsiga jordkokor,
ladorna är öde,
    spannmålsmagasinen är nedrivna,
    eftersom skörden har vittrat bort.
och Isaks höga platser och Israels helgedomar ska läggas öde, och jag ska resa mig upp mot Jerobeams hus med svärdet."
Jag ska föra tillbaka mitt folk,
    och de ska bygga upp sina städer som legat i ruiner och bo i dem igen.
De ska plantera vingårdar och trädgårdar
    och njuta av frukten och vinet därifrån.
Därför slår jag dig också med djupa sår,
    jag gör dig öde på grund av din synd.
Jag har huggit av länder,
    deras torn har blivit öde.
Jag har fördärvat deras gator,
    så att ingen går förbi.
Deras städer ligger öde,
    där finns ingen människa, ingen bor i dem.
Men jag ska förskingra dem med en virvelvind bland länder som de inte känt till. Därmed blev landet öde efter dem så att ingen passerade igenom eller återvände, för det sköna landet lades öde.' "



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.