7307 – רוּחַ (roach)

Ande


Typ:
Hebreiska: רוּחַ (roach)
Ursprung: from H7306 (רוּחַ)
Användning: 389 ggr i GT

Engelsk översättning

spirit
air, anger, blast, breath, [idiom] cool, courage, mind, [idiom] quarter, [idiom] side, spirit(-ual),

Engelsk beskrivning

1) wind, breath, mind, spirit
1a) breath
1b) wind
1b1) of heaven
1b2) quarter (of wind), side
1b3) breath of air
1b4) air, gas
1b5) vain, empty thing
1c) spirit (as that which breathes quickly in animation or agitation)
1c1) spirit, animation, vivacity, vigour
1c2) courage
1c3) temper, anger
1c4) impatience, patience
1c5) spirit, disposition (as troubled, bitter, discontented)
1c6) disposition (of various kinds), unaccountable or uncontrollable impulse
1c7) prophetic spirit
1d) spirit (of the living, breathing being in man and animals)
1d1) as gift, preserved by God, God's spirit, departing at death, disembodied being
1e) spirit (as seat of emotion)
1e1) desire
1e2) sorrow, trouble
1f) spirit
1f1) as seat or organ of mental acts
1f2) rarely of the will
1f3) as seat especially of moral character
1g) Spirit of God, the third person of the triune God, the Holy Spirit, coequal, coeternal with the Father and the Son
1g1) as inspiring ecstatic state of prophecy
1g2) as impelling prophet to utter instruction or warning
1g3) imparting warlike energy and executive and administrative power
1g4) as endowing men with various gifts
1g5) as energy of life
1g6) as manifest in the Shekinah glory
1g7) never referred to as a depersonalised force


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (389 st)


Jorden (materien) var formlös (i kaos, oordning) och tom (omätbar), och det stora djupet var i mörker. Guds Ande hovrade (var i rörelse, svävade) över vattnen (haven, vätemolnen – hebr. maim). [Bibeln använder den vetenskapligt korrekta termen vattnen, utifrån de ord som fanns att tillgå, för att beskriva universum som vi nu vet består till 90% av väteatomer. När kemister på 1700-talet upptäckte vätet skapade forskarna nya ord i våra språk som beskriver ämnets vätande egenskaper. Svenska ordet väte härstammar från verbet att väta, engelska hydrogen betyder "vattengöraren" och tyska wasserstoff betyder "vattenämnet", osv. I modern hebreiska skapades ordet maimn (bibelhebreiskans ord för vatten majim, följt av bokstaven Nun), vilket ger den ordagranna betydelsen "vattengöraren".
    Ordet hovra (hebr. rachaf) används bara här och i 5 Mos 32:11 där det beskriver en örn som svävar över sitt bo och lockar sina ungar till nästa steg i utvecklingen att börja flyga. Samma rot återfinns även i Jer 23:9 där hans ben "darrar". Här i skapelseberättelsen beskriver ordet att Guds kreativa närvaro är i rörelse, manifesterad på ett dallrande, vibrerande sätt – redo för nästa sektion. Vers 1–2 ger en introduktion till det som ska komma. Den hebreiska grammatiken (där imperfekt konsekutiv används för första gången i vers 3) förstärker att universum med alla stjärnor och planeter är på plats inför nästa sektion som handlar om skapelsedagarna.]
De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i lustgården.
Då sade Herren: "Min Ande [min livgivande ande, se 1 Mos 2:7] ska inte bli kvar i [vara ansvarig för] människorna för alltid. De är kött och deras tid ska vara 120 år." [Hebreiska ordet jadon översatt "bli kvar" är ovanligt och används bara här i hela GT. På 1800-talet började forskare upptäcka och beskriva celldelning i växter och djur. Länge trodde man att cellerna kunde dela sig i all oändlighet, dock upptäckte den amerikanske mikrobiologen Leonard Hayflick på 1960-talet att mänskliga celler slutade dela sig efter 40-60 delningar. Denna gräns kom att kallas Hayflicks begränsning. Vetenskapliga beräkningar ger alltså en biologisk maximal livslängd för människan på just 120 år plus minus några år! David skriver i Ps 90:10 att medellivslängden för en människa är 70-80 år, se även Jes 38:5 där 15 år läggs till Hiskias liv.]
Jag ska låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlarna. Allt på jorden ska dö,
De gick in i arken tillsammans med Noa, två och två av alla levande varelser.
Allt på landytan som hade livsande i sin näsa dog.
Då tänkte Gud på [fullföljde han sitt förbund med] Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan.
Dessa [kvinnor] blev en källa till bitterhet (en sorg, ordet kan även betyda uppror) för Isak och Rebecka. [Att bara den äldre brodern Esau nämns, och att föräldrarna är besvikna på honom, gör att läsaren anar att detta kommer att utvecklas mer i nästa kapitel. Esaus ingifte hos hettiterna används av Rebecka som en täckmantel för att skicka iväg Jakob till Paddan Aram för att hitta en hustru till honom, se 1 Mos 27:46; 28:5.]
På morgonen var han orolig i sitt inre och sände efter och kallade på Egyptens spåmän (skrivare, från ordet för penna) och alla visa män. Farao berättade sin dröm men det fanns ingen som kunde uttyda den för farao.
Farao sade till sina tjänare: "Kan vi finna en man som denna, en man som har Guds (Elohims) Ande i sig?"
De berättade alla Josefs ord som han hade sagt till dem. När han såg vagnarna som Josef hade sänt för att bära honom, blev Jakobs, deras fars, ande förnyad (återupplivad) i honom.
Mose berättade detta för israeliterna, men de hörde inte på honom på grund av missmod och det hårda arbetet. [Ordagrant är missmod "korta ande". Ordet kan översättas otålig eftersom det inte finns någon ande av hopp kvar. Versen beskriver hur israeliterna både själsligt och kroppsligt var så brutna att de inte kunde ta till sig hans uppmuntrande ord.]
Mose sträckte ut sin stav över Egyptens land och Herren (Jahve) förde en östanvind över landet, hela den dagen och hela natten, när det blev morgon förde östanvinden med sig gräshoppssvärmarna.
Då vände Herren (Jahve) vinden så att den kom mycket starkt från väster och den förde bort gräshopporna och drev ut dem i Vasshavet. Inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser).
Mose sträckte ut sin hand mot havet, och Herren drev undan havet med en stark vind från öster hela natten. Han förvandlade havet till torrt land och vattnet delades.
En fnysning från din näsa [östanvinden som blåste under natten, se 2 Mos 14:21]
    dämde upp vattnen (staplade upp dem).
det böljande (forsande vattnet) reste sig som en mur,
    vattenströmmarna stelnade i havets djup.
men du [Herre] blåste med din vind (andades),
    och havet övertäckte dem.
De sjönk (virvlade ner)
    som bly i de väldiga vattnen.
Och du ska tala till alla som har visa hjärtan, som jag har fyllt med vishetens ande att de gör (tillverkar) Arons kläder för att helga (avskilja) honom så att han kan tjänstgöra för mig i prästämbetet.
Jag har fyllt honom med Guds Ande, med vishet (förmågan att skilja mellan rätt och fel) förstånd (förmågan att kunna bygga och konstruera) och kunskap (en personlig erfarenhet av) att kunna utföra uppgiften, och i alla slags hantverk,
Och de kom, alla vars hjärta uppmuntrade honom, och alla vars ande gjort honom villig, och förde fram Herrens (Jahves) offer till arbetet med mötestältet och för all dess tjänstgöring och till de heliga kläderna.
och han har fyllt honom med Guds Ande i vishet, i förståelse och i kunskap och i allt slags hantverkskunskap,
och avundsjukans ande kommer över honom, och han är avundsjuk på sin hustru, och hon är orenad, eller om avundsjukans ande kommer över honom, och han är avundsjuk på sin hustru, och hon inte har blivit orenad.
eller när avundsjukans ande kommer över mannen och han är avundsjuk över sin hustru, då ska han sätta hustrun inför Herren (Jahve) och prästen ska verkställa denna lag över henne.
Och jag ska komma ner och tala med dig där, och jag ska ta av anden som är över dig och ska lägga den på dem, och de ska bära bördan av detta folk med dig, så att du inte bär den själv (ensam).
Och Herren (Jahve) kom ner i ett moln och talade till honom och tog av anden som var över honom och lade den över de 70 äldste, och det hände sig att när anden vilade över dem profeterade de, men det upphörde (de gjorde det inte igen).
Men två män var kvar i lägret, den ene hette Eldad och den andre hette Medad, och anden vilade över dem för de var bland dem som var räknade men hade inte gått ut till tältet, och de profeterade i lägret.
Men Mose sade till honom: "Är du avundsjuk för deras skull? Tänk om hela Herrens (Jahves) folk var profeter så att Herren (Jahve) skulle ha lagt sin ande över dem!"
Och det kom en vind från Herren (Jahve) och förde med sig vaktlar från havet, och lät dem falla ner över lägret, till omkring en dagsvandring från ena sidan av det och en dagsvandring på den andra sidan, runtom lägret och ungefär två alnar högt över markens ansikte.
Men min tjänare Kaleb, eftersom en annan ande är i honom och han har följt mig helhjärtat, honom ska jag föra in i landet som han vandrade i, och hans säd ska besätta det. [Jos 15:13–19; Dom 1:9–15]
Och de föll ner på sina ansikten och sade: "Gud (El), allt kötts andars Gud (Elohim), ska en man synda och över hela församlingen din vrede?"
Och Bileam lyfte upp sina ögon [från Peor öster om Jordanfloden] och han såg Israel lägrat efter sina stammar [i höjd med staden Jeriko (4 Mos 22:1) och vars placering formar ett kors, se 4 Mos 2], och Guds (Elohims) Ande kom över honom.
"Låt Herren (Jahve), Gud (Elohim) (som är) Andarna över allt kött, (sätta) en man över församlingen,
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Ta Josua, Nuns son, en man i vilken är ande, och lägg dina händer på honom
Men Sichon, Chesbons kung, ska inte låta oss gå förbi honom, för Herren din Gud (Jahve Elohim) har förhärdat hans ande och gjort hans hjärta styvnackat för att han ska ge honom i din hand, som det har visat sig idag.
Och Josua, Nuns son, var full av vishetens ande, för Mose hade lagt sina händer på honom, och Israels hus lyssnade på honom och gjorde som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
När vi hörde detta tappade vi allt mod och vågade knappt andas i skräck inför er. För Herren er Gud, är Gud uppe i himlen och nere på jorden.
[Kapitel 5 är den fjärde sektionen, och den centrala av de sju första (kap 1-8). Israeliterna helgar sig inför Herren och crescendot finns i vers 10 då man för första gången firar Pesach i det nya landet.] Och det skedde när alla amoréernas kungar som var bortom Jordan, västerut, och alla kananéernas kungar som var vid havet [Medelhavet], hörde hur Herren (Jahve) hade torkat upp Jordan framför Israels söner till dess att alla gått över, att deras hjärtan smälte [av rädsla], inte heller var deras ande kvar i dem längre på grund av Israels söner. [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Kungarna skakade av skräck och kunde inte göra någonting åt situationen.]
Och Herrens (Jahves) ande kom över honom och han dömde Israel, och han gick ut i strid och Herren (Jahve) gav Arams kung Koshan-Rishataim i hans hand och hans hand segrade mot Koshan-Rishataim.
Men Herrens (Jahves) Ande klädde Gideon och han blåste en shofar, och Aviezer samlades efter (bakom) honom.
Gud (Elohim) har gett i er hand Midjans furstar Orev och Zeev, och vad kunde jag göra i jämförelse med er?" Då avtog deras vrede mot honom, när han sade detta.
Och Channa svarade och sade: "Nej, min herre, jag är en kvinna med en djupt bedrövad ande, jag har inte druckit vin och inga starka drycker, men utgjutit min själ inför Herren (Jahve).
Och Herrens (Jahves) Ande ska komma mäktigt över dig och du ska profetera med dem, och du ska förvandlas till en annan man.
Och när de kom dit till Giva, se, en grupp profeter mötte honom och Guds (Elohims) Ande kom över honom och han profeterade bland dem.
Och Guds (Elohims) Ande kom över Saul när han hörde dessa ord, och hans vrede upptändes mycket.
Och Samuel tog oljehornet och smorde honom i hans bröders mitt. Och Herrens (Jahves) Ande kom mäktigt över David från den dagen och framåt. Och Samuel steg upp och gick till Rama.
Och Herrens (Jahves) Ande hade lämnat Saul och han plågades av en ond ande från Herren (Jahve).
Och Sauls tjänare sade till honom: "Se, vi ber dig, en ond ande från Herren (Jahve) plågar dig.
Låt vår herre säga till sina tjänare som är framför ditt ansikte att de ska söka efter en man som är skicklig att spela Kinnor-harpa, och det ska ske att när Guds onda ande kommer över dig och han spelar med sin hand ska du må gott.
Och det hände när anden från Gud (Elohim) var över Saul, att David tog Kinnor-harpan och spelade med sin hand, och Saul fann lättnad och det var väl med honom, och den onda anden lämnade honom.
Och det hände på morgonen att en ond ande från Herren (Jahve) kom över Saul [på nytt, se 1 Sam 16:14], och han profeterade [rasade, gormade, betedde sig våldsamt] mitt i huset, men David spelade med sin hand som han brukade varje dag, och Saul hade sitt spjut i sin hand.
Och en ond ande från Herren (Jahve) var över Saul [igen, se 1 Sam 16:14] när han satt i sitt hus med sitt spjut i sin hand och David spelade [på lyran] med sin hand. [Att sitta med "sitt spjut i sin hand", fullt redo för krig inne i sitt eget palats, visar på Saul rädsla och mentala obalans. David var väl medveten om Sauls tidigare utbrott, se 1 Sam 18:10–11 och beredd.]
Och Saul sände budbärare för att ta David, och när de såg skaran av profeter som profeterade och Samuel stå som huvud (ledare) över dem, kom Guds (Elohims) ande över Sauls budbärare och de profeterade också. [Hebreiska ordet för att profetera, nava handlar om att tala inspirerat av Gud, proklamera hans ord, prisa och ära hans namn, inte bara om att förutse framtiden.]
Och han gick dit till Najot [profetskolan] i Rama, och Guds (Elohims) ande kom över även honom och han gick vidare och profeterade tills han kom till Najot i Rama.
och de gav honom en bit fikonkaka och två klasar russin. Och när han hade ätit kom hans ande tillbaka i honom, för han hade inte ätit något bröd och inte druckit något vatten på tre dagar och tre nätter.
Han besteg en kerub [bevingat himmelskt väsen, se 1 Mos 3:24; 1 Kung 6:24–27; Hes 1:4–28; 10:20] och flög.
    Han svävade fram på vindens vingar.
Havsdjupen exponerades (havets strömmar),
    jordens inre delar blottades vid ditt härskri (tillrättavisning, när du dånat med hög röst), Herre (Jahve),
    genom din kraftiga utblåsning från din näsa.
[Effekterna av en stor jordbävning med sprickor, slukhål och avgrundsdjup målas upp.]
Herrens (Jahves) Ande talade genom mig
    och hans ord var på min tunga.
rätterna på hans bord, hur tjänarna satt vid borden, hur de personliga tjänarna betjänade, hur de var klädda, hans munskänkar (vinprovare), och brännoffren som han bar fram i Herrens hus, blev hon helt mållös (tappade hon andan).
Och det ska ske så snart jag har gått ifrån dig att Herrens (Jahves) Ande för bort dig, vart vet jag inte, och när jag kommer och berättar för Achav och han inte kan finna dig kommer han att slakta mig, men jag din tjänare har vördat Herren (Jahve) från min ungdom.
Och det skedde efter en liten stund att himlarna blev svarta av moln och vind och det kom ett stort regn. Och Achav red och kom till [hans hemstad] Jizreel.
Herren sade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Där ska Herren passera förbi dig."
En stark vind gick före Herren och delade bergen och bröt sönder klipporna,
    men Herren var inte i vinden.
Efter vinden kom en jordbävning,
    men Herren var inte i jordbävningen.
Men Jizevel hans hustru kom till honom och sade till honom: "Varför har du en så tjurig attityd (ordagrant: varför är din ande bitter/trumpen) så du inte vill äta bröd (mat)?"
Och det kom fram en ande och stod inför Herrens (Jahves) ansikte och sade: Jag ska locka honom.
Och Herren (Jahve) sade till honom: Med vad? Och han sade: Jag ska gå fram och ska bli en lögnens ande i alla hans profeters mun.
    Och han sade: Du ska locka honom och ska även lyckas, gå iväg och gör så.
Och se nu, Herren (Jahve) har lagt en lögnens ande i munnen på alla dessa profeter och Herren (Jahve) har talat ondska om dig."
Och Tsidkija, Kenaans son, kom nära och slog Michajeho på kinden och sade: "Vilken väg gick Herrens (Jahves) Ande från mig till att tala till dig?"
Och det skedde när de hade gått över att Elia sade till Elisha: "Be om vad jag ska göra för dig innan jag tas ifrån dig."
    Då svarade Elisha: "Jag ber dig, låt en dubbel del av din ande vara över mig."
Och när profetsönerna som var i Jeriko såg honom på avstånd sade de: "Elias ande vilar över Elisha." Och de kom och mötte honom och bugade sig ner till marken för honom.
Och de sade till honom: "Se, vi ber dig, det finns med dina tjänare 50 män, styrkans söner, låt dem gå, vi ber dig, och söka din herre, om till äventyrs Herrens (Jahves) ande har tagit upp honom och kastat honom på ett berg eller i någon dal."
Då svarade han: "Ni ska inte gå iväg."
För så säger Herren (Jahve): Ni ska inte se vind och ni ska inte se regn, men dalen ska bli fylld med vatten och ni ska dricka, både ni och er boskap och era djur.
Se, jag ska lägga en ande i honom och han ska höra ett rykte och ska återvända till sitt land, och jag ska få honom att falla för svärd i sitt eget land."
I Kyros, den persiska kungens, första år [539 f.Kr.] – för att Herrens (Jahves) ord genom Jeremias mun ska fullbordas [Jer 29:10–14; Jes 44:28–45:13] – uppväckte Gud (Jahve) Persiens kung Kyros ande [hjärta, se Ords 21:1] så att han ropade ut (kungjorde) i hela sitt kungarike, både muntligt och skriftligt:
Ledarna för Juda och Benjamin tillsammans med prästerna och leviterna, alla vars ande Gud (Elohim) hade uppväckt, steg upp och gick för att bygga Herrens (Jahves) hus som finns i Jerusalem.
Du gav dem din goda Ande för att undervisa dem. Du undanhöll inte ditt manna från deras munnar, och du gav vatten för att släcka deras törst.
Du hade tålamod med dem i många år
    och förmanade dem med din Ande genom dina profeter,
    men de lyssnade inte.
Då gav du dem
    i de främmande folkens hand.
Plötsligt kom en stark storm från öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det rasade samman över folket så att de dog. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig." [Den första och tredje olyckan orsakades av människor, den andra och fjärde berodde på naturkatastrofer. Vers 13 och 18 talar om samma fest hos den äldste brodern, vilket visar att allt detta hände inom loppet av en dag.]
Genom Guds (Elohas) andedräkt förgås de,
    och genom hans vrede blir de förtärda.
Sedan passerar en ande framför mitt ansikte
    som får håret att resa sig och min hud får knottror.
I hans hand är allt levandes själ
    och alla mänskliga varelsers anda (människans ande).
[Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Job skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]
Den ena tätt mot den andra,
    ingen luft kan tränga in mellan dem.
Så är det inte med de gudlösa (ogudaktiga, ondskefulla) [som inte har en relation med Herren],
    de är som agnar [det värdelösa skalet kring vetet] som förs bort med vinden [när säden tröskas].
    [De flyktiga agnarna står i kontrast till det väl rotade trädet som bär frukt i rätt tid, se vers 3.]
Låt Herren göra så att det regnar glödande kol och svavel över de gudlösa,
    en brännande het vind är vad de förtjänar (ordagrant "är deras bägares del"). [Det är Davids önskan att Herren dömde de ogudaktiga på en gång. Eld och svavel för tankarna till domen över Sodom och Gomorra och domen mot Gog, se 1 Mos 19:24; Hes 38:22.]
Han besteg en kerub och flög,
    han svävade fram på vindens vingar.
    [En kerub är ett bevingat himmelskt väsen, se 1 Mos 3:24; 1 Kung 6:24–27; Hes 1:4–28; 10:20.]
Havsdjupen exponerades (havets strömmar),
    jordens inre delar blottades vid ditt härskri (tillrättavisning, när du dånat med hög röst), Herre (Jahve),
    genom din kraftiga utblåsning från din näsa.
    [Effekterna av en stor jordbävning med sprickor, slukhål och avgrundsdjup målas upp.]
Jag krossade (malde) dem [så fullständigt så de blev] som stoft (damm) för vinden,
    jag trampade (stampade) på dem som grus (skräp) på vägen.
I din hand överlämnar (lämnar) jag min ande (mitt liv). [Jesus citerar från första delen av denna vers på korset, se Luk 23:46. Det hebreiska ordet för överlämnar betyder att överlämna något i någons vård, men här finns också bilden på en deposition, där någon lämnar något och sedan får tillbaka det. Inom judendomen citeras ofta denna vers som avslutning på den dagliga kvällsbönen. Tanken är att man överlämnar sin ande till Gud för att han ska ha den i tryggt förvar under natten. I den judiska morgonbönen Mohed Ani finns sedan en fras där man tackar Gud för att han på nytt gett vår inre människa liv, se Ps 111:10.] Du friköper mig, Herre (Jahve),
    du trofaste Gud (Elohim).
Rikt välsignad (salig, mycket lycklig) är den människa
    som Herren inte tillräknar skuld (inre ondska, onda tankar) [skulden är helt avskriven och raderad],
    som inte har falskhet (svek) i sin ande.
Genom Herrens (Jahves) ord blev himlarna till,
    och genom hans muns ande (utandning, andetag) hela dess här [skapades alla stjärnorna i skyn].
Herren (Jahve) är nära dem som har ett förkrossat (brustet) hjärta,
    han frälser (befriar) dem som har en bedrövad [fullständigt krossad och söndersmulad] ande. [Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – Qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud och är också en bild på att stå bakom någon och hjälpa. Ordet för "nära" börjar på denna bokstav, vilket betonar att Herren är nära den som har ett förkrossat hjärta. Det hebreiska ordet för "förkrossat" kommer från verbet shavar (att brista/bryta sönder). Verbformen piel intensifierar och beskriver något som är krossat och slaget i bitar. I nästa strof används daka som i Ps 90:3 beskrivs som "stoft". Två väldigt grafiska framställningar av några som är helt beroende av Gud Ps 51:19; Jes 57:15; 61:1.]
Låt dem bli som agnar för vinden,
    när Herrens (Jahves) ängel (utsände budbärare) driver bort dem.
[Ett skifte i psalmen markeras här genom att verbformen blir imperfekt, även en metafor med skepp introduceras. Psalmisten riktar sig också nu direkt till Gud i bön och tacksägelse:]
Med en östanvind,
    krossade du (förgör du fullständigt, gång på gång) skepp från Tarshish [väst] [Tarshish kan referera till Spanien eller en ö i Medelhavet, se Jona 1:3. I denna vers möts väderstrecken öst och väst. Stora lastskepp var också en symbol på mänsklig storhet och ekonomisk välgång, se Jes 2:16.]
Skapa [1 Mos 1:1] ett rent hjärta i mig Gud (Elohim),
    och förnya en ståndaktig (upprätt, stark) ande i mig.
    [Gör min ande motståndskraftig mot synd.]
Förkasta mig inte från ditt ansikte
    och ta inte din Helige Ande ifrån mig.
Återupprätta (låt mig få tillbaka) glädjen över din frälsning
    och låt villighetens Ande upprätthålla mig.
Ett offer till Gud (Elohim) är en brusten ande,
    ett brustet och krossat (tillintetgjort) [ångerfullt] hjärta, o Gud (Elohim), det ska du inte förakta (ringakta, avvisa).
Jag skulle skynda till min tillflyktsort,
    bort från stormvinden och ovädret.
Han hugger av (slår ner, inhängnar) furstarnas ande [övermod, eller släcker deras liv].
    Jordens kungar har (står i) respekt, vördnad inför honom.
När jag kommer ihåg (tänker på) Gud (Elohim), måste jag stöna och jämra mig,
    när jag begrundar (tänker, reflekterar) blir min ande försvagad. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits. Denna vers är gåtfull, hur kan det vara plågsamt att komma ihåg Gud, det borde ju ge hopp! När Asaf tänker på Gud, kan det syfta på Guds karaktär och helighet i förhållande till hans egen bräcklighet, men också på tidigare ingripanden av Gud i hans eget liv och sitt folk. I den jämförelsen ser den nuvarande situation hopplös ut, Gud upplevs långt borta och det blir smärtsamt att se den kontrasten.]
Under natten ska jag komma ihåg min sång,
    jag ska umgås med (reflektera över) mitt eget hjärta
    och min ande ska göra noggranna efterforskningar.
Så ska de inte bli som sina fäder (förfäder),
    en envis och upprorisk generation.
En generation som inte har sitt hjärta rätt [alltså ett hjärta som förlitar sig på sig själv i stället för Gud]
    och vars ande inte stadigt är med Gud (El). [Asaf gör här tydligt att grundinställningen måste vara att alltid lita på Gud, att alltid välja att gå med Gud och ha sina prioriteringar i livet inordnade i Guds ordningar. Se även 5 Mos 9:6–7, 13, 24; 31:27; 32:5; Apg 2:40.]
Han kom ihåg att de bara är kött (människor),
    en vindpust som blåser förbi och är borta.
Min Gud (Elohim), gör dem till virvlande damm,
    som agnar för vinden.
Vinden drar förbi över den och den är borta,
    dess plats är inte längre känd.
och har lagt (konstruerat, timrat) balkarna till dina övre rum [tronsalar] ovan skyn (vattnen).
Du gör molnen till din vagn,
    och drar fram på vindens vingar.
Du gör vindar till dina sändebud,
    eldslågor till dina tjänare.
    [Kan även översättas: "Du gör dina änglar till sändebud, dina tjänare till flammande eldslågor."]
Du döljer ditt ansikte
    och de blir skräckslagna.
När du tar bort deras ande,
    dör de och återgår till jorden (stoft).
När du sänder ut din livgivande ande
    då skapas de och du förnyar jordens yta.
De förbittrade hans ande
    och han talade förhastat med sina läppar. [4 Mos 20:10–11]
Han talade och frambringade stormvinden,
    som lyfte upp dess (havets) vågor,
Vem får dimman att stiga från jordens yttersta gräns?
    Han gör blixtar till regnet,
    Han för fram vindarna ur sina förråd.
de har öron men lyssnar inte,
    inte heller finns det någon andedräkt i deras munnar.
Vart kan jag gå från din Ande?
    Vart kan jag fly från ditt ansikte (din närvaro)?
    [Det är inte så att David vill fly från Guds närvaro, utan en hyllning till Guds kärlek och nåd som når överallt.]
När min ande försvagas i mig,
    känner du mina steg (min väg). På stigen (min välkända upptrampade gångväg) där jag går
    har de gömt en snara (fälla) för mig.
Min ande förtvinar i mig [Ps 142:3],
    mitt hjärta är förskräckt i mig (är som förlamat).
[Nu i vers 7–12 staplas i snabb följd tolv verb i en desperat vädjan till Gud att: skynda, svara, inte dölja sitt ansikte, låt mig få höra, låt mig veta, befria mig, lär mig, låt din ande leda mig, låt mig få leva, led mig ut ur bekymmer, tysta och förgör mina fiender.] Skynda att svara (se, uppmärksamma) mig Herre (Jahve),
    min ande orkar inte mer (förgås; jag har ingen styrka kvar).
Dölj inte ditt ansikte för mig,
    så att jag blir lik (liknar) dem som far (går) ner i graven (gropen).
Lär mig (egga/sporra mig; träna mig i) att göra din vilja,
    för du är min Gud (Eloha).
Låt din goda Ande [som kommer med din välsignade närvaro]
    leda mig in på jämn mark (in i rättrådighetens land – hebr. b´erets mishor).
I samma ögonblick de ger upp andan (när anden lämnar kroppen),
    och de [deras kropp] återvänder till jorden,
    då försvinner alla deras planer (tankar, projekt).
Han sänder ut sitt ord och låter det frusna (ordagrant: dem) smälta (töa bort).
    Han låter sin vind (Ande, andedräkt) blåsa [han andas ut][och] vattnet (vattnen) strömmar.
[Atmosfären:]
Eld och
    hagel,
    snö
och rök; du stormande vind
    som gör (uträttar) hans ord [befallning]. [I den första raden används de vanliga termerna för hagel och snö. Orden eld och rök kan tolkas på olika sätt. Ser man versen som ett kiastiskt mönster hör hagel och snö ihop, och eld och rök bildar en naturlig grupp som förutom naturlig eld också skulle kunna syfta på vulkanisk aktivitet. Det finns en kontrast mellan eldens hetta och haglets isande kyla och mellan svart rök och den vita snön. Även om orden inte brukar ha den betydelsen så kan man tolka eld som blixtar i ett oväder tillsammans med hagel. Röken syftar då på dimma eller moln. Den andra delen av vers 8 är helt tydlig, och versens budskap som helhet är att dessa naturliga fenomen lyder Guds befallningar. Uppmaningen till jorden att prisa Gud inleds med 7 aktörer, se vers 7–8. Djuren i havet är osynliga, medan eld, vind och stormar är mer konkreta. I vers 9–12 fortsätter nu uppräkningen med 16 helt konkreta aktörer som landskap, vegetation, djur och till sist människan. I de fyra kommande verserna nämns 4 x 4, totalt 16 instanser. Uppdelningen med 4 substantiv i varje vers förstärker det jordiska. Talet 4 står ofta för världen och allt skapat. Det finns fyra väderstreck. Numerologi med 7 + 4 + 4 + 4 + 4 förstärker psalmens budskap att allt på jorden ska prisa Gud.]
Om ni vänder om [ångrar er] och lyssnar till min tillrättavisning,
    då ska jag [visheten personifierad] låta min ande komma över er;
    jag ska låta mina ord bli kända för er.
Den som pratar bredvid munnen berättar hemligheter (vad som sagts i förtroende),
    men den som är pålitlig (trogen i sitt hjärta) bevarar ett förtroende (en hemlighet).
Den som ställer till med olycka i sin egen familj, hans arv blir som vinden (tomhet, den är som bortblåst),
    och dåren kommer att få tjäna (vara slav till) de som har visa hjärtan.
Den som är sen till vrede har stor kunskap (insikt, förståelse),
    men den som är hetlevrad exponerar sin dåraktighet och gör den ännu mer uppenbar.
Den tunga som talar helande (läkande, uppbyggande) ord är ett livets träd,
    men när den avsiktligt är falsk (förvanskande, förvriden) krossar den anden.
    [Hos både den som lyssnar och den som talar.]
Ett lyckligt hjärta ger ett glatt ansiktsuttryck,
    men hjärtesorg krossar (bryter ner) anden.
Alla människans vägar är rena (rätta) i hennes egna ögon,
    men Herren (Jahve) prövar (mäter, väger, bedömer) anden (inre tankar, hjärtats motiv).
Stolthet går före undergång,
    och en arrogant (högmodig) ande före fall (olycka).
Bättre att vara bland de fattiga och ha en ödmjuk ande,
    än att dela byte [från orätt vinning] med de stolta (högmodiga).
Den som kontrollerar sitt temperament är bättre än en krigshjälte,
    och den som kontrollerar sin [egen] ande är bättre än den som intar en hel stad.
Ett glatt hjärta (själ) verkar som en god medicin,
    men en sårad (bruten) ande suger märgen ur benen (torkar ut och försvagar hela kroppen).
Den som har kunskap (vishet) är sparsam med sina ord [Jak 1:19],
    och en man med insikt (förståelse) har en dyrbar (värdefull, högt aktad) ande.
Människans ande stärker (uppehåller, ger näring åt) henne under fysisk sjukdom (smärta, problem),
    men en svag och bruten ande – vem kan bära den? [Under fysisk sjukdom finns hoppet och längtan efter att bli bättre, men under en depression är viljan att leva bruten.]
Som moln och vind utan regn,
    så är den som skryter om gåvor man aldrig ger.
På samma sätt som en nordlig vind ger regn,
    för en skvallrande (förtalande) tunga med sig mörka ansiktsuttryck.
    [När det skvallras så blir människor arga.]
Den människa som inte kan styra över (behärska) sitt sinne (hjärta)
    är som en stad med nedbrutna murar.
Den som försöker lugna ner (lägga band på) henne kan lika gärna försöka stoppa vinden,
    hans högra hand möter olja [som är hal och omöjlig att få ett grepp om].
En [självgod högfärdig] dåre ventilerar alla sina känslor (har ingen självkontroll),
    men den vise behärskar sig [stillar sina känslor].
En människas högmod tvingar denne att böja (ödmjuka) sig,
    medan den som har en ödmjuk ande kommer att äras.
Vem har stigit upp till himmelen och kommit ner igen?
    Vem har fångat vinden i sina händer?
Vem har omslutit vattnet i sin mantel?
    Vem har fastställt jordens gränser?
Vad är hans namn, och vad är hans sons namn,
    vet du det?
Vinden går mot söder
    och vänder sig om mot norr,
den vänder sig kontinuerligt i sitt lopp
    och den kommer tillbaka igen till sin bana.
Jag har sett allt arbete som görs under solen, och se, detta är också fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind.
Jag har ägnat mitt hjärta åt att känna till (få personlig kunskap om) vishet, och att känna till (vara förtrogen med) dårskap och galenskap, jag insåg att det också var ett jagande efter vind.
Sedan tittade jag på allt som mina händer hade gjort
    och arbetet som jag ägnat mig åt,
och se, detta är också fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind,
    och det fanns ingen vinning under solen. [Besvikelse: en människas arbete, livsverk och rikedom, ger inte heller varaktig tillfredsställelse med livet. Ordet glädje (hebr. simha, se vers 10) binder samman denna enhet med den tredje, se vers 2.]
Och jag hatade livet eftersom arbetet som görs under solen är smärtsamt för mig, för detta är fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind.
För till den människa som är god i hans åsyn ger han vishet och kunskap (personlig erfarenhet) och glädje, men till syndaren ger han besväret att samla in och lägga på hög, för att det ska lämnas till den som är god i Guds (Elohims) åsyn. Detta är också fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind.
För det som drabbar människans söner, drabbar vilddjuren. En sak drabbar dem – som den ene dör så dör den andre, alla har en ande (alternativ översättning: de andas alla). I detta har människan ingen fördel framför vilddjuret, för allt är fåfängt (tomhet; helt meningslöst). [Hebreiskan har helt andra uttryckssätt än vårt språk. Men det som ligger i denna mening är att allt som andas har en ande och så länge som vi andas lever vi, när vi slutar andas dör vi. I detta avseende finns det ingen skillnad på människor och djur. Annars skiljer bibeln noga på djur och människor, för det är enbart människan som är skapad till Guds avbild. I detta är människan unik och har inget samröre med djuren.]
Vem vet om människans ande går uppåt eller om vilddjurets ande går nedåt till jorden?
Återigen begrundade jag allt arbete och alla som utmärker sig i sitt arbete (är yrkesskickliga), det är en mans tävlan (rivalitet) med hans granne. detta är också fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind.
Bättre en handfull lugn (lite ro, stillhet)
    än båda händerna fulla av arbete
    och strävande efter vind.
Där var inget slut på allt folk, på alla dem som han ledde, ändå ska de som kommer efter inte glädja sig med honom. Var övertygad – detta är också fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind.
Detta är också något mycket ont och plågsamt (en sorglig ondska; en vidrig sjukdom): På samma sätt som han kom ska han lämna. Vad har han för glädje av sin strävan efter vind?
Bättre är [att vara tillfreds med] vad ögat ser,
    än kringflackande önskningar (själens vandringar – hebr. halach nefesh).
Detta är också fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst)
    och ett jagande efter vind. [Den andra delen av denna vers är det matematiska centrumet i hela Predikaren sammanfattar hela bokens tema med hebreiska ordet hevel – tomehet och meningslöshet.]
Bättre slutet på något (en sak; ett ord) än början,
    bättre en tålmodig ande än en högmodig (stolt) ande. [Denna vers har många applikationer. Hur något avslutas är viktigare än hur det börjar, och det behövs tålamod för att nå målet. I ljuset av vers 7, som talar om hur mutor kan fördärva hjärtat och omdömet, handlar denna vers om att det är högmodigt att fälla en för snabb dom. Det är lättare att fatta ett välgrundat beslut när alla fakta finns på bordet än när något just är påbörjat.]
Låt inte din ande förhasta sig i att bli arg,
    för ilska vilar i dårens sköte.
Det finns ingen människa som har makt över vinden så att han kan hålla kvar (hålla fast, styra) vinden,
    inte heller har han makt över dödsdagen,
och det finns ingen ansvarsfrihet i krig,
    inte heller ska ondska befria honom från det som är honom givet.
Om en ledares ande reser sig upp emot dig,
    lämna inte din plats,
    för mildhet stillar stora överträdelser.
Den som ger akt på (vakar efter) vinden [då det är helt vindstilla] kommer aldrig att så, och den som observerar molnen [så det inte är minsta risk för regn] kommer aldrig att skörda. [Ibland inträffar stormar och olyckshändelser, men det får inte bli till en ursäkt att aldrig våga göra något. Ordspråket riktar sig till den som är för försiktig. Den jordbrukaren som väntar på det mest gynnsamma tillfället att så, när det är helt vindstilla och inget utsäde skulle riskera att blåsa bort, och skörda när det inte är någon risk för regn, kommer aldrig att så eller skörda.]
Som du inte vet vilken väg som är vindens,
    eller hur benen växer i hennes livmoder som väntar barn,
så känner du inte heller till (är intimt förtrogen med) Guds arbete,
    han som har gjort allt (som finns).
Då stoftet [kroppen] återvänder till jorden
    som den en gång kom från,
och anden [livsanden som Gud blåste in i människan, se 1 Mos 2:7]
    återvänder till Gud (Elohim) som gav den.
Efter det att Herren (Adonai) har tvättat bort smutsen från Sions döttrar och har rensat bort Jerusalems blod från hennes mitt med domens ande och med brinnande ande,
När det blev rapporterat till Davids hus [kung Achas och hela hans kungahus] och man sade: "Aram har lägrat sig i Efraim." Då började hans [Achas] hjärta, liksom hans folks hjärtan att skaka, som träden i skogen skakar när det blåser.
Herrens Ande ska vila över honom.
    En Ande av vishet och förstånd [att se Guds plan].
    En Ande av råd och styrka [förmågan att utföra dessa planer].
    En Ande av kunskap och gudsfruktan (respekt och vördnad inför Herren).
Rättfärdigt ska han döma de svaga (hjälplösa),
    och med rättvisa ge rätt åt de ödmjuka på jorden.
Han ska slå jorden med sin muns stav,
    och med sina läppars anda (sina ord) ska han döda de ogudaktiga.
Herren (Jahve) ska torka upp viken till Egyptens hav och skaka sin hand över floden med sin glödheta vind, han ska slå den (så att den splittras) i sju strömmar så att människor kan vandra över torrskodda.
Länderna ska rusa som många vatten rusar, men han ska tillrättavisa dem och de ska fly långt bort och ska bli jagade som bergens agnar i vinden, och som virvlande damm i stormen. [Bilden som målas upp här är när man tröskar sin säd med hjälp av uppvindarna på en hög kulle, där vinden för bort de lätta agnarna medan de tunga kornen faller ner på marken igen.]
Och Egyptens ande ska göras tom (de tappar sitt mod)
    och jag ska omintetgöra deras rådslut,
och de ska söka hos avgudarna,
    och de som viskar och andarna (demonerna) och familjeandarna (släktdemonerna).
Herren (Jahve) har blandat henne med
    en ande av förvirring (yrsel),
och de har fått Egypten att ragla (vackla) i varje göromål,
    som en drucken raglar (vacklar) i sina spyor.
För du har varit ett värn (skydd; en tillflykt) för den svage [Ps 27:1],
    ett värn för den fattige i hans nöd (fara, trångmål),
en tillflykt undan storm (mot störtskur/slagregn),
    ett skydd mot [solens] hetta.
Ja, de skoningslösas (grymmas, våldsammas) andedräkt,
    är som en storm (störtskur) mot en vägg [piskar som en vinterstorm mot en sidovägg/skyddsvall],
Jag, hela min varelse (själ – hebr. nefesh) har längtat efter dig under natten [Ps 63:7; Höga V 3:1],
    ja min ande i mig har sökt dig tidigt (gryningen; ärligt, uppriktigt),
för när dina påbud (bindande juridiska beslut) råder på jorden,
    lär sig världens inbyggare rättfärdighet.
Vi har varit gravida, vi har varit i smärta,
    vi har fött fram vind,
vi har inte åstadkommit någon befrielse i landet,
    inte heller har jordens invånare kommit till liv. [Det hebreiska ordet för "vara gravid" här är i formen herajon och skrivs med fem bokstäver: He, Resh, Jod, Vav och Nun. Talvärdet för detta ord är 271 (5+200+10+6+50). En graviditet varar mellan 266-280 dagar, där just talet 271 är medianen!]
I fullt mått när du sänder iväg henne,
    ska du strida med henne,
han har tagit bort henne
    med sin hårda vindstöt på östanvindens dag.
och en domens ande
    för den som sitter på domen,
och till styrka
    för dem som avvärjer striden i porten.
För Herren (Jahve) har utgjutit över er en ande av djup sömn
    och har stängt era ögon.
Profeterna och era huvuden,
    siarna har han täckt över.
De som har en förvillad ande ska komma till insikt (få intim kunskap) och de som mumlar (knotar) ska lära sig rättvist tal (lärdom).
Ve över de upproriska sönerna,
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
som tar råd, men inte från mig,
    och som smider planer, men inte från min Ande,
    så att de lägger synd på synd (överträdelse på överträdelse).
Hans andedräkt är en forsande ström
    som delar ända in till nackbenet,
för att sålla nationerna med ödeläggelsens såll,
    och ett betsel i folkens käkar som för bort dem.
Egypterna är människor
    och inte Gud,
deras hästar är kött
    och inte ande,
så när Herren (Jahve) sträcker ut sin hand,
    ska både den som hjälper snubbla
    och den som blir hjälpt falla,
och de ska förgås tillsammans.
Och en man ska vara som i ett gömställe från vinden,
    och ett skydd från frestelsen,
som vid vattenkällor på en torr plats,
    som i skuggan av en klippa i ett kargt (solstekt) land.
Till dess anden utgjuts över oss från höjden
    och öknen blir ett fruktbärande fält,
    och det fruktbärande fältet räknas som skog.
Ni föder agnar,
    ni ska föra fram stubb,
    er andedräkt är en eld som ska sluka er.
Utforska Herrens (Jahves) bokrulle och läs: Ingen av dessa ska saknas,
    ingen ska vara utan sin maka,
för min mun har befallt
    och dess Ande (andedräkt) har samlat dem.
Se, jag ska ge honom en ande [få honom att komma på andra tankar] och han ska höra ett rykte och ska vända tillbaka till sitt land, och jag ska få honom att falla för svärd i sitt eget land.' " [Se vers 37–38.]
Herre (Adonai) av dessa ting lever människan
    och där finns också livet för min ande,
därför upprättar du mig
    och gör mig levande (upprätta min hälsa och låt mig leva)!
Gräset torkar bort, blomman vissnar,
    när Herrens vind (ande, andedräkt) blåser på dem. Mänskligheten är verkligen som gräs.
Vem har mätt ut Herrens (Jahve) Ande
    och har varit hans rådgivare så att han kan instruera honom?
Du ska blåsa på dem och vinden ska bära bort dem
    och virvelvinden ska sprida ut (förskingra) dem,
och du ska glädja dig i Herren (Jahve).
    I Israels Helige ska du ha din ära.
Se, allesammans, deras arbete är förgängligt (tomhet, ingenting),
    deras gjutna beläten (avgudar) är vind och förvirring.
Här är min tjänare (trogne representant) som jag uppehåller (ger kraft, stöder),
    min utvalde som jag ger nåd (som min själ har behag till, villkorad nåd – hebr. ratsa).
Jag har gett honom min Ande,
    han ska utbreda rätten (döma rättvist, uppenbara sanningen och Guds vilja) för hednafolken.
Så säger den ende Guden (El), Herren (Jahve),
    han som skapat himlarna (universum) och sträckt ut (expanderat) dem [2 Sam 22:10; Jes 40:22],
    han som brett ut jorden och allt som lever där (allt som föds på jorden),
    han som gett liv (livsande) till människorna, och ande åt alla som vandrar där.
[Som en varsam trädgårdsmästare som sköter om sin trädgård:]
Jag ska utgjuta vatten över törstande mark,
    och strömmar över torrt land.
Jag ska utgjuta min Ande över dina barn,
    min välsignelse över dina avkomlingar.
Kom nära mig, lyssna på detta: Från första början har jag aldrig talat i hemlighet,
    från den tid som var, där är jag (befinner mig på den platsen),
och nu har Herren, Herren (Adonai Jahve) sänt mig
    och hans Ande.
För som en kvinna med en övergiven och sörjande ande,
    kallade Herren (Jahve) på dig,
    som en förkastad ungdomshustru, säger Gud (Elohim).
När du ropar (på hjälp)
    låt dem [dina avgudar] som du har samlat (omkring dig) rädda dig,
men vinden ska bära dem långt bort,
    ett andetag ska föra bort dem.
Men den som tar sin tillflykt i mig
    ska besitta landet och ska ärva mitt heliga berg.
Så säger den höge och upphöjde, han som tronar i evighet och vars namn är heligt: Jag bor i det höga och heliga,
    men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande,
för att ge liv åt de ödmjukas ande,
    för att ge liv åt de förkrossades hjärtan.
Jag ska inte gå till rätta (strida) för evigt [mot mitt folk, Israel],
    inte ständigt vredgas,
för då [om jag förblev vred] skulle deras ande försmäkta (förgås) inför mig,
    de själar som jag själv har skapat.
Så ska de frukta (vörda) Herrens (Jahves) namn från väster,
    och hans härlighets tyngd från solens uppgång (öster).
Han ska komma som en flod av ångest (ordagrant: trång passage)
    som drivs fram av Herrens (Jahves) Ande.
För mig är detta mitt förbund med dem, säger Herren (Jahve). Min Ande som är över er och mitt ord som jag har placerat i din mun, ska aldrig avvika från din mun eller från din säds (dina barns) mun eller från munnen på din säds säd (dina barnbarn), säger Herren (Jahve), från nu och för evigt.
[Jesus citera från vers 1a–2 när han läser profettexten i synagogan i Nasaret, se Luk 4:16–22. Jesus avslutar läsningen mitt i vers 2 och tar inte med den sista delen som handlar om Guds dom. Detta måste ha väckt förundran bland åhörarna. När Jesus kommer tillbaka den andra gången är det för att fullborda den sista delen av denna profetia.] Herrarnas Herres (Adonai Jahves) Ande är över mig, för Herren (Jahve) har smort (utvalt) mig
    att uppmuntra (förkunna glada nyheter för) de fattiga (ödmjuka).
Han har sänt mig att hjälpa (läka, binda upp såren på) de som har brustna hjärtan,
    proklamera (utropa) befrielse för de fångna,
    och frihet (öppnade fängelsedörrar) för de bundna,
stärka de som sörjer i Sion,
ge dem en huvudklädnad [vacker utsmyckad huvudbonad för fest och glädje]
    i stället för aska [som kastades på huvudet i tider av sorg],
glädjens olja
    i stället för sorg,
högtidskläder för lovprisning
    i stället för missmod (en tung ande).
De ska kallas rättfärdighetens terebinter [kraftigt tåligt träslag],
    planterade av Herren (Jahve) för att förhärliga honom. [I hebreiskan är det en ordlek mellan huvudklädnad (hebr. peer) och aska (hebr. efer). Båda orden har samma konsonanter men olika följd, och därmed olika vokaler. Ordet för huvudklädnad kommer från roten paar som betyder "att ära".]
Men de gjorde uppror
    och bedrövade hans Helige Ande,
därför vändes han till att bli deras fiende,
    han själv stred mot dem.
Då kom hans folk ihåg de gamla dagarna,
    Moses dagar.
Var är han som drog upp dem ur havet
    med herdarna över hans hjord?
Var är han som placerade
    sin Helige Ande i deras mitt?
Som boskapen som går ner till dalen,
    får Herrens (Jahves) Ande dem att vila.
Så ledde du ditt folk,
    för att göra ditt namn ärat.
Vi är alla orena (nedsmutsade) människor,
    våra så kallade rättfärdiga handlingar är som en nedsmutsad klädnad (använd dambinda),
och vi vissnar alla som löv,
    våra synder för oss bort som vinden. [Den hebreiska frasen som används här är beged ida, vilket ordagrant översatt är "tyg/klädnad menstruation". Bibeln liknar alltså våra egna rättfärdiga handlingar med en använd dambinda – så illa är det med vår egen rättfärdighet. Denna osmakliga liknelse visar hur detta verkligen inte är någonting vi ska skryta med inför Gud.]
Se, min tjänare ska sjunga av hjärtats fröjd,
    men ni ska ropa i hjärtesorg och ska klaga i andens förtvivlan.
Alla dessa ting har min hand gjort
    och så har alla dessa ting blivit till,"
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). "Men på denne vill jag se,
    den som är ödmjuk och har en ångerfull ande,
    som darrar över mitt ord.
en vild åsna van vid öknen,
    som vädrar sina önskningar i vinden,
    hennes lust, vem kan stoppa den?
Alla de [hanar] som söker henne ska inte trötta ut sig själva,
    i hennes månad finner de henne.
Så säger Herren (Jahve): Se, jag ska resa upp mot Babel och mot dem som bor i Lev-Qamaj, en fördärvande vind.
Gör pilarna glänsande, fyll kogren, Herren (Jahve) har väckt anden i medernas kungar, eftersom hans beslut är emot Babel för att fördärva det. För det är Herrens (Jahves) hämnd, hämnden för hans tempel.
Till rösten av hans utgivande, ljudet (bruset av mäktiga) vatten i himlarna, får han vattenångorna att stiga upp från jordens ändar. Han gör blixtar till regnets tid och för ut vindarna ur sina skattkammare (förvaringsrum).
Alla människor är bevisats brutala för sin kunskap (kännedom), alla guldsmeder måste skämmas för sina skurna avgudabilder, att hans gjutna avgudar är falska, det finns ingen ande i dem (de kan inte andas).
Luften (andedräkten) i våra näsborrar [vårt hopp], Herrens (Jahves) smorde,
    fångades i deras hålor,
om honom som vi hade sagt:
    "I hans skugga (under hans vingar) ska vi leva bland hednafolken". [Den tjugonde hebreiska bokstaven är: ר – Resh: Tecknet avbildar ett huvud från sidan och symboliserar förmågan att se. Ordet "Luften" börjar med denna bokstav. Israels präster och kungar smordes med olja, så ordet "Herrens smorde" används generellt om "en smord" präst eller kung som avskilts för tjänst, se 3 Mos 4:5; 1 Sam 10:1; 16:3. Rashi och en del andra kommentatorer tror att Jeremia refererar kung till Josia som regerade 640-609 f.Kr. eftersom Jeremia omnämner honom i en sorgesång, se 2 Krön 35:25. Troligare är dock att det är Judas sista kung Sidkia som regerade fram till Jerusalem förstörelse 597-586 f.Kr. som åsyftas här. Föregående vers, se vers 19, verkar antyda att det är de aktuella händelserna när Sidkia blir tillfångatagen av babylonierna som beskrivs här, se även 2 Kung 25:1–7.]
Och jag såg och se, en stormvind kom ut från norr [stormar representerar ofta Guds närvaro, se Jer 23:19], ett stort moln med en eld blixtrade så att det lyste runt omkring det, och ut från dess mitt som färgerna av glödande legering från eldens mitt.
Och de gick var och en rakt fram, dit Anden gick, dit gick de, de vände inte på sig när de gick.
Över den plats där Anden är till att gå, dit går anden, dit går de som Anden är till att gå, och hjulen lyfts upp bredvid dem, för den levande varelsens ande är i hjulen.
När dessa (varelserna) går, går de (hjulen) och när de står (stilla), står de. Och när de lyfts upp från marken lyfts hjulen upp bredvid dem, för de levande varelsernas ande är i hjulen.
Under tiden han talade med mig, kom en vind (ande) i mig och reste mig upp på mina fötter, och jag hörde honom tala.
Och jag lyftes upp av en ande (vind) och jag hörde bakom mig rösten av ett stort brus: "Välsignad är Herrens (Jahves) härlighet från hans plats"
Och en ande (vind) lyfte upp mig och tog bort mig och jag gick med en het bitterhet i min ande och Herrens (Jahves) hand var stark över mig.
Och en ande (vind) kom och ställde mig på mina fötter och han talade med mig och sade till mig: Gå och stäng in dig själv i ditt hus.
En tredjedel ska du bränna i eld i stadens mitt när dagarna för belägringen är fullföljda, och du ska ta en tredjedel och slå det med svärdet runtom henne, och en tredjedel ska du sprida ut för vinden och ska dra ut svärdet efter dem.
Därför ska fäderna äta sina söner i din mitt och sönerna ska äta sina fäder, och jag ska verkställa domen i din mitt, och hela din kvarleva ska jag sprida ut till alla vindar.
En tredjedel av er ska dö genom pest och genom hungersnöd ska de bli förtärda i din mitt, och en tredjedel ska falla för svärdet runtomkring dig, och en tredjedel ska jag sprida ut till alla vindar och ska dra ut ett svärd efter dem.
Och formen av en hand sträcktes fram och jag togs i en lock på mitt huvud, och en ande (vind) lyfte upp mig mellan jorden och himlarna och förde mig in i en syn från Gud, till Jerusalem, till öppningen i porten av den inre gården som vetter mot norr. Där fanns svartsjukans (avundsjukans) avbildade tron som provocerar (anstiftar) till svartsjuka (avundsjuka). [4 Mos 32:16; 2 Kung 21:7; 2 Krön 33:7, 15]
När de stod (stilla), stod dessa (hjulen), och när de höjde sig, höjde de sig upp med dem, för de levande varelsernas ande var i dem (hjulen).
Sedan lyfte en ande (vind) upp mig och förde mig till den östra porten på Herrens (Jahves) hus som vetter österut och se, i dörren till porten var 25 män. [Jmf med de 25 män som nämns i Hes 8:16.] Och jag såg i deras mitt Jazanja, Azors son, och Pelatjaho, Benajahos son, folkets furstar. [Vid utgrävningar i Davids stad i Jerusalem har hundratals lersigill (lat. bulla) hittats från perioden just innan Jerusalems fall 586 f.Kr. Namnen Jazanja och Pelatjaho återfanns bland dem. Även namnen Jeremia och hans skrivare Baruch, har hittats.]
Och Herrens (Jahves) Ande föll över mig och han sade till mig: Tala: Så säger Herren (Jahve): Ni Israels hus har sagt, för jag känner till det som kommer in i ert sinne.
Jag ska ge dem ett odelat (nytt) hjärta [som inte är splittrat mellan avgudadyrkan och sann gudstillbedjan] och fylla dem med en ny ande. Jag ska ta bort stenhjärtat ur deras kropp och ge dem ett hjärta av kött,
Och en ande lyfte mig upp och förde mig i synen genom Guds (Elohims) Ande till Kaldéen till de fångna. Så steg synen som jag hade upp från mig.
Och alla som hjälper honom runtom och alla hans trupper ska jag skingra till alla vindar och svärdet ska jag dra ut efter dem.
Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve): Ve! Över de usla profeterna som följer sin egen ande och ting som de inte har sett.
Säg till dem som kletar ner den med vit kalk att den ska falla. Där ska komma ett skyfall och en stor hagelstorm ska vräka ner och en stormvind ska bryta fram,
Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve): Jag ska låta en stormvind bryta fram i mitt raseri, och det ska bli en översvämning i min vrede och stora hagelstenar ska sluka den i raseri.
Och se ska den frodas när den omplanteras? Ska den inte vissna när östanvindarna rör den? I fåran där den gror ska den vissna.
Och alla hans mäktiga män i alla hans trupper ska falla för svärdet och de som blir kvar ska skingras för alla vindar och ni ska veta att jag Herren (Jahve) har talat det.
Kasta bort alla era överträdelser som ni har begått mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Varför skulle ni välja att dö, ni Israels hus?
Men hon blev uppryckt i raseri,
    hon kastades ner till marken
och östanvinden
    torkade ut hennes frukt.
Hennes starka stammar bröts av och vissnade,
    elden slukade henne.
Och det som ni tänker (som kommer till ert sinne) ska inte alls ske när ni säger: Vi ska bli som länderna, som (de andra) ländernas familjer som tjänar trä och sten.
Och det ska bli när de säger till dig: "Varför suckar du?" att du ska säga: Eftersom budskapet om det har kommit och alla hjärtan ska smälta och alla händer ska bli kraftlösa och varje ande ska bli matt och alla knän ska droppa med vatten, se det kommer och det ska bli gjort förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahve).
Dina roddare har fört dig till stora vatten, östanvinden har brutit dig i havens hjärta.
Jag ger er ett nytt hjärta (sinne, sinnelag) [en pånyttfödelse]
    och en ny ande [med nya rätta motiv] inom er.
Jag tar (vänder) bort stenhjärtat ur er kropp (ert kött)
    och ger er ett hjärta av kött. [Det hårda hjärtat – som inte kan ta emot den goda säden – byts ut mot ett nytt hjärta öppet för Guds ord, se Hes 11:19‑20; 18; 31; Jer 31:33; Matt 13:5, 15, 20.]
Jag ska fylla er med min egen Ande,
    och jag ska se till att ni följer mina förordningar (ordagrant "saker inristat")
och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mina påbud (bindande juridiska beslut – hebr. mishpat)
    och gör (lever efter) dem.
Herrens hand (Guds kraft och hans närvaro) kom över mig, och med sin Ande leddes jag bort till en dal, och den var full med gamla ben.
Detta är vad Herrarnas Herre säger till dessa ben. Se på detta, jag ska göra så att ande (anda) kommer in i dig och du ska leva.
Jag ska fästa senor vid er, ge er kött och muskler och täcka er med hud. Jag ska ge er ande, och ni ska leva. Och ni ska veta att jag är Herren (Jahve)."
Under tiden jag tittade såg jag hur senor och muskler kom fram, och hud täckte dem ovanifrån, men det var ingen ande i dem.
Då sade han till mig: "Profetera [en andra gång] och tala till anden, – ja profetera du människobarn – och säg till anden: Detta säger Herrarnas Herre, kom från de fyra väderstrecken och blås (andas) på dessa döda kroppar så att de får liv."
Jag profeterade så som jag blivit befalld. Då kom anden in i dem, och de fick liv och de ställde sig upp på sina fötter, en enormt stor skara.
Jag ska låta min Ande (vind) komma in i er så att ni på nytt får liv, och jag ska låta er bo i ert land. Sedan ska ni veta att jag Herren har talat detta, och att jag också gjort detta," förkunnar (säger, proklamerar) Herren.
Jag ska inte mer dölja mitt ansikte för dem, eftersom jag har utgjutit min Ande över Israels hus, säger Herren Gud."
I Nebukadnessars andra regeringsår [603-602 f.Kr.] hade han drömmar [troligtvis samma dröm som upprepades] som oroade honom (hans ande var skakad) och han kunde inte sova. [Nebukadnessar blev kung 7 september 605 f.Kr. Det babyloniska året startar i månaden Nisan, som infaller i mars/april. Det första regeringsåret räknas alltså från våren 604 f.Kr. och hans andra regeringsår avslutas 9 april 602 f.Kr. Daniel och hans tre vänner togs tillfånga sommaren 605 f.Kr. och är då troligtvis inne på utbildningens tredje och sista år, se Dan 1:5. Det kan förklara varför de inte finns bland de andra vise, se Dan 2:13.
    Enligt den judiska historikern Josefus, och i rabbinsk litteratur, räknas det andra regeringsåret från en annan utgångspunkt, nämligen regenter i Jerusalem. Den sista kungen avsätts 597 f.Kr. och i så fall sker dessa händelser 10 år efter att Daniel och hans vänner ha har fullgjort sin utbildning. Det går att tolka att examinationen i Dan 1:17–20 sker före Nebukadnessars dröm, men det är mer troligt att sista delen i föregående kapitel, Dan 1:21, är en summering och inträffar efter kapitel 2. Vers 17–20 är också sammanfattande och behöver inte ha skett innan händelserna i kapitel 2.
    Det är intressant att det finns flera paralleller i Daniels liv med vad som hände Josef i Egypten. Farao hade drömmar "två år senare", se 1 Mos 41:1. Farao vaknade och var "orolig" och tillkallade också alla spåmän och visa, se 1 Mos 41:8.]
Han sade till dem: "Jag hade en dröm som oroade mig (skakade min ande), och jag vill veta vad jag drömt."
[Vid den här tiden förknippades drömmar ofta med budskap från gudarna.]
Då krossades alltsammans på en gång, järnet, leran, kopparn, silvret och guldet. Allt blev som agnar från tröskplatserna på sommaren. Vinden tog tag i dem och förde bort dem och inget blev kvar. Men stenen som hade träffat statyn blev ett stort berg som uppfyllde hela jorden.
Till sist kom Daniel inför mig. [Ingen förklaring ges till varför Daniel dröjde. Det kan ha varit medvetet, för att visa de hedniska drömtydarnas oförmåga, eller så var det praktiska orsaker; kanske var han på resa, se Dan 8:2. Hans ledande position som satrap kan också ha inneburit att han administrerade arbetet. I så fall kom bara de ärenden, som hans underordnade inte klarade av, på hans bord, se Dan 2:49; 3:12; 4:6.] [Nebukadnessar ger nu en kommentar på Daniels babyloniska namn:] Han kallades Belteshassar efter min [och Babylons] guds namn [Bel, generellt namn för den högsta guden i Babylon som vid den här tiden var Marduk, se Dan 1:7], och i vilken gudars ande är. Jag berättade min dröm för honom:
"Belteshassar, du som är den störste (högst uppsatte, ledare) bland spåmännen, jag vet att heliga gudars ande bor i dig och att ingen hemlighet är för svår för dig. Säg mig vad jag såg i min dröm och vad det betyder!" [Det har gått över 20 år sedan Daniel tydde kungens första drömsyn där han sett en staty, se kapitel 2. Den unge Daniel fick då en hög position, se Dan 2:48, som han fortfarande hade kvar, vilket visar på hans trofasthet.]
Detta var drömmen som jag, kung Nebukadnessar, hade. Tala nu om för mig, Belteshassar [Daniels babyloniska namn, se Dan 1:7], vad drömmen betyder (ge uttydningen). Ingen av de vise männen i mitt rike kan tyda den, men du kan, för heliga gudars ande är i dig."
Det finns en man i ditt rike som har heliga gudars ande i sig. I din företrädares (fars eller kanske farfars) dagar [se vers 2] visade han sig ha insikt (ljus), förstånd och vishet som gudarna. Din företrädare, kung Nebukadnessar, satte honom över spåmännen (skrivare, från ordet för penna), besvärjarna (exorcister, medier som talade med andar), drömtydarna (kaldéerna) och astrologerna (från ordet att rista, avgöra och utröna).
Mannen jag pratar om heter Daniel, han fick [det babyloniska] namnet Belteshassar [Dan 1:7]. Han hade en extraordinär ande (en andlig förmåga utöver det vanliga, se vers 11), kunskap och förmåga att tyda drömmar, lösa gåtor och lösa invecklade problem (lösa upp knutar). Kalla in Daniel. Han kan tolka (tyda) skriften på väggen."
Jag har hört att du har gudars ande i dig, och att du har insikt (ljus, klarhet), förstånd och extraordinär vishet. [Till skillnad från vers 11, utelämnar Belshassar ordet "helig". Både drottningen och Nebukadnessar använder frasen "heliga gudars ande", se Dan 5:11; 4:5, 6, 15. Det verkar som om det inte finns något som är heligt för Belshassar.]
Men när Nebukadnessar blev högmodig och arrogant (hans hjärta lyftes upp och hans ande förhärdades så han agerade stolt), störtades han från sin kungatron och blev fråntagen sin ära.
Denne Daniel utmärkte sig (överglänste, gjorde ett bättre jobb) jämfört med de andra [två] ministrarna och [de 120] satraperna, för han hade en extraordinär ande (en andlig förmåga utöver det vanliga, se Dan 5:12). Kungen tänkte (planerade att) sätta Daniel över hela riket. [Daniel hade en hög moral, han följde Guds lag och var ärlig och trofast. Daniel hade också en lång erfarenhet av att arbeta som administratör för Babylon, han hade tjänat närmare 40 år under Nebukadnessar, se Dan 2:48. Daniels tilltänkta befordran skapade avundsjuka, se Jak 3:16. Här fanns en tidigare judisk slav som tjänat i det besegrade babyloniska riket som skulle bli deras överordnade!]
Här är skildringen: Jag såg synen på natten. I synen blåste himlens fyra vindar, och det stora havet rördes upp. [Det stora havet är ofta en referens till Medelhavet som är Israels gräns mot väster, men kan också profetiskt tala om folk och nationer, se Upp 17:15. Här verkar betydelsen vara hur det stormar politiskt och nya riken och stormakter växer fram. den persiske kungen Kyros besegrar Mederna 550 f.Kr. och den kommande stormakten Medo-Persien formas; en händelse som kommer att påverka hela världshistorien. Intressant nog tangerar dessa omvälvande världshändelser tidpunkten då Daniel har denna syn.]
Jag, Daniel, blev oroad (otålig) i min ande inom mig (i mitt skal). Synerna som jag sett i mitt huvud skrämde (förskräckte) mig.
[Denna seger gjorde att geten tog baggens plats.] Bocken blev ännu större (agerade ännu mer arrogant), men när den stod på höjden av sin makt bröts det stora hornet av. Fyra andra [horn] växte fram i dess ställe, mot himlens fyra väderstreck. [De fyra framträdande hornen refererar till Alexander den stores efterträdare. Efter hans död 323 f.Kr. delades riket under en tjugoårsperiod med många stridigheter bland fyra av hans generaler. Kassandros, tog Makedonien och Grekland; Lysimachos, tog Trakien och mindre Asien; Seleukos, tog Syrien och området åt öster; och Ptolemaios, tog Egypten och Israel.]
Men när han [Alexander] har kommit [till makten], ska hans rike falla sönder och delas efter himlens fyra väderstreck. Det ska inte tillfalla hans efterkommande eller förbli lika mäktigt som när han hade makten. Hans rike ska omstörtas och tillfalla andra än dem. [Alexander dör i feberfrossor, någon vecka efter ett fylleslag i Babylon 323 f.Kr. Hans två söner Alexander IV och Herakles mördas. Riket delas upp mellan fyra av hans generaler.]
[Vers 12a–13 formar en kiasm som ramas in av trä och "under träd":]
Mitt folk söker råd i sitt trä [snidade avgudar i trä, se Jes 44:15 eller en asherahpåle, se Jes 17:8]
och deras stavar förkunnar för dem [uttryck för olika spådomskonster],
för skökoanden har fått dem att ta miste
och de har gått bort från att underordna sig deras Gud (Elohim).
Vinden har bundit upp henne i sina vingar
    och de ska skämmas för (på grund av) sina offer.
Deras gärningar erbjuder dem inte möjligheten att återvända till deras Gud (Elohim),
    för äktenskapsbrottets ande är i dem och de känner inte Herren (Jahve).
För de sår vind
    och de ska skörda virvelvindar,
det har ingen stjälk,
    axet ger inte något mjöl,
om det ger något
    ska främlingar svälja det.
Hemsökelsens dagar har kommit,
    avlöningsdagarna har kommit
    – Israel ska veta (känner till, kommer bli intimt förtrogen med) det. Profeterna är dårar,
    människans ande är galen,
för mängden av dina överträdelser
    är fiendskapen stor.
Efraim strävar efter vind och följer efter östanvinden,
    hela dagen förökar han lögn och förödelse,
och de skär ett förbund med Assyrien
    och olja bärs till Egypten.
För du har varit fruktsam bland vassrören,
en östanvind ska komma,
    Herrens (Jahves) vind kommer upp från öknen
och hans källor ska bli torra
    och hans brunnar ska torka ut,
han ska tillspilloge
    alla dyrbara skatter.
Efter detta [Guds välsignelse över landet Israel och befrielsen från det norra riket, se vers 18–27] ska jag utgjuta min Ande över allt kött [över alla människor utan hänsyn till ålder, kön eller ställning]:
Era söner och döttrar ska profetera (tala inspirerat av Gud).
Era gamla män ska ha drömmar.
Era unga män ska se profetiska syner.
Även över tjänare och tjänarinnor ska jag i de dagarna utgjuta min Ande. [Denna profetia började uppfyllas i Apg 2:16–21, och kommer helt att uppfyllas då Jesus regerar i tusenårsriket.]
Se vem som är här:
Han som formar bergen och skapar vinden (anden).
    [Han som skapar både det som syns för ögat och det som inte syns.]
Han som uppenbarar sina tankar för människan [Amos 3:7].
    [Kan också översättas att han ser människans alla tankar, se Ps 139:2.]
Han som vänder morgonen till mörker.
    [Vänder de ogudaktigas framgång till mörker, se Amos 5:8, 20; 8:9; Jer 13:16.]
Han som marscherar fram på jordens höjder.
    [Ödmjukar de högmodiga, se Mika 1:3] Herren Härskarornas Gud (Jahve Elohim Sebaot), är hans namn. [Vers 13 är den första poetiska stycket i Amos, även Amos 5:8–9 och Amos 9:5–6 räknas dit. Det kan vara tre sektioner från en och samma hymn.]
Men Herren (Jahve) slungade (kastade) en stark vind till havet och det blev ett mäktigt oväder på havet så att skeppet höll på att brytas sönder.
När solen gått upp hade Gud (Elohim) förberett en glödhet östanvind. Solen stekte Jona på huvudet så han var nära att svimma. Då önskade han sig döden och sade: "Det är bättre för mig att dö än att leva." [I dessa verser nämns det lilla trädet, masken, solen och östanvinden. Gemensamt är att det var Gud som sänt dem, på samma sätt som han tidigare hade sänt stormen och fisken, se Jona 1:4; 2:1.]
Är jag föränderlig, du Jakobs hus?
    Är Herrens (Jahves) Ande utan tålamod?
Är detta hans gärningar?
    Gör inte mitt ord gott mot den som vandrar upprätt?
Även om en man vandrar i vinden och lögn (tomhet och lögn; lögnens ande) och ljuger:
    "Jag ska predika (profetera) för er om vin och starka drycker",
ska han likväl bli sitt folks predikant (profet – hebr. nataf). [Hebr. ruach har betydelsen av både vind och ande. Betydelsen tillsammans med "och lögn" kan bli att han "vandrar i lögnens ande", eller att han följer tomhet eller tidsandans vind.]
Men jag [Mika] är uppfylld
    av den kraft som Herrens Ande ger,
    och helt överlåten till rättvisan.
Det gör att jag har mod att konfrontera Jakob hans överträdelse,
    och Israel hans synd.
När de sveper förbi
    som en vind [alternativ översättning "anden svepte förbi och jag var förvånad"]
med överträdelser är de skyldiga,
    även de som gör sin styrka till sin gud [hebr. eloha – syftar på stormguden Marduk (Bel)].
Ve över honom som säger till träet: "Vakna",
    till den stumma stenen: "Stå upp!"
Kan detta undervisa?
    Se, det är överdraget med guld och silver
    och det finns ingen ande (andedräkt, liv) i dess mitt.
Herren (Jahve) uppväckte Serubbabels ande, son till Shealtiel, guvernör i Juda och Jehoshuas ande, son till Jehotsadak, översteprästen, och anden hos hela kvarlevan av folket, och de kom och tog del i arbetet på deras Guds (Elohims), Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) hus.

[Central vers:]
"Ordet [de tio budorden, se 2 Mos 20] som jag gick i förbund med er på, när ni kom ut ur Egypten, har jag stadfäst och min Ande förblir ibland er – frukta inte."
Ve! Ve! Fly från landet i norr [Babylon, men även symboliskt för allt vad det står för], säger Herren (Jahve), för jag har strött ut dig över gränserna som himlens fyra vindar, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Då svarade han och talade till mig och sade: "Detta är Herrens (Jahves) ord till Serubbabel (Zerubbavel): Inte med makt, inte med styrka men med min Ande säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
Sedan lyfte jag upp mina ögon och såg, och se, det kom fram två kvinnor och vinden var i deras vingar, för de hade vingar som storkens vingar, och de lyfte upp mätmåttet (efa-måttet) mellan jorden och mellan himlen.
Ängeln svarade och sade till mig: "Dessa vagnar går vidare till himlens fyra vindar efter att ha presenterat sig själva inför hela jordens Herre (Adon).
Sedan ropade han på mig och talade till mig och sade: "Se, de som har gått mot landet i norr har gett vila till (har gjort lätt) min ande i det norra landet.
Ja, de gjorde sina hjärtan till hårda stenar, så att de inte skulle höra undervisningen och orden som Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) hade sänt ut med sin Ande genom de tidigare profeternas hand. Därför kom den stora vreden från Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
Tyngden av Herrens (Jahves) ord angående Israel. Så förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) som spänner ut (expanderar) himlarna (universum) och lägger jordens grund och formar människans ande i honom. [Här används det hebreiska ordet "nata" expandera, spänna ut, om himlarna, universum. Här antyds ett expanderade universum och flera dimentioner, se 2 Sam 22:10.]
Men över Davids hus och över Jerusalems invånare ska jag utgjuta nådens och bönens Ande (att vädja i bön om nåd), så att de ser upp till mig alef-tav (den förste och den siste, alfa och omega) som de har genomborrat. De ska sörja honom så som man sörjer ende sonen, och de ska gråta bittert över honom, så som man gråter över sin förstfödde.
Det ska ske på den dagen, förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), att jag ska hugga av namnen på avgudarna i (de ska rensas ut ur) landet, och de ska inte mer bli ihågkomna. Jag ska också göra så att profeterna och de orena andarna lämnar landet.
Ingen har gjort så, som har en kvarleva av ande (i sig) [fortfarande är vid liv]. Vad söker den ende om inte avkomma från Gud (Elohim). Skydda och bevara din ande så att du inte bedrar din ungdoms hustru.
Jag hatar skilsmässa,
    säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim).
Och dem som täcker sin mantel i orättfärdighet,
    säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
Så skydda och bevara din ande så att du inte handlar bedrägligt (är trolös, bedrar och är otrogna).



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.