6256 – עֵת (et)

tid


Typ:
Hebreiska: עֵת (et)
Uttal: et
Talvärde: 470 (70 + 400)    ord med samma talvärde
Ursprung: från H5703 (עַד)
Användning: 297 ggr i GT

Motsvarande grekiska ord

I den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) översätts det hebreiska ordet et till följande:

ἄροτρονarotronG0723till plogen
ἐκεῖνοςekeinosG1565den
ἐκτόςektosG1622utanför, ut ur
ἐπάνωepanoG1883över, på, ovanpå, ovanför, därpå, mer än
εὐκαιρίαeukairiaG2120lägligt tillfälle
εὔκαιροςeukairosG2121lägligt tillfälle, rätt tid
ἔχωechoG2192ha, vara, behöva
ἡμέραhemeraG2250dag, daglig
καιρόςkairosG2540tid, rätt tid, tillfälle
κάλαμοςkalamosG2563strå, rör, penna
μεσημβρίαmesembriaG3314söder, mitt på dagen
μετάmetaG3326med, efter, bland, härefter, efteråt, mot
μετέχωmetechoG3348få sin del, ta del, leva av, tillhöra
πέραςperasG4009den yttersta gränsen, slutet
χρόνοςchronosG5550tid
ὥραhoraG5610timme, ögonblick

Engelsk översättning

time
[phrase] after, (al-) ways, [idiom] certain, [phrase] continually, [phrase] evening, long, (due) sea

Engelsk beskrivning

1) time
1a) time (of an event)
1b) time (usual)
1c) experiences, fortunes
1d) occurrence, occasion


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (297 st)


1 Moseboken (10)

Och duvan kom tillbaka till honom på kvällen, och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får se med Noas ögon]: Ett friskt olivlöv i hennes näbb! Då förstod Noa, att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
Och han sade: "Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se då ska din hustru Sarah ha en son". Sarah hörde detta (där hon stod) i tältdörren, som var bakom honom.
Är någonting för svårt för Herren (Jahve)? På den bestämda (avtalade) tiden ska jag komma tillbaka till dig, när tiden har gått runt (om ett år) och då ska Sarah ha en son".
Och det hände vid den tiden att Avimelech och Pichol, ledaren för hans här, talade med Abraham och sade: "Gud (Elohim) är med dig i allt som du gör.
På kvällen lät han kamelerna lägga sig (bokstavligt gå ner på knä) vid vattenkällan utanför staden, vid den tiden då kvinnorna går ut för att hämta vatten. [Måste vara ungefär sista timmen före solnedgången eftersom det inte går att hämta vatten när det blivit mörkt. Man vill heller inte utföra denna tunga syssla när dagen är som varmast.]
Han sade: "Det är fortfarande mitt på dagen och inte tid att samla ihop boskapen. Vattna fåren och gå och mata dem."
När parningstiden för småboskapen kom hade jag en dröm. Jag lyfte min blick och fick se att hannarna, som betäckte småboskapen, var strimmiga, spräckliga och fläckiga.
[Huvudpersonen i den sista sektionen (kap 37-50) av Första Mosebok är Josef. Här i kapitel 38 sker dock ett abrupt avbrott som handlar om Juda och Tamar. Till en början kan det vara svårt att förstå hur detta kapitel, som är en enda härva av felaktiga sexuella relationer, passar in i berättelsen. Juda vägrar att gifta bort sin yngsta son till Tamar, hon tar saken i egna händer och förför sin svärfar, han går villigt till henne som är förklädd till en prostituerad. Genom att placera berättelsen om Juda mitt i berättelsen om Josef skapas en litterär poäng. Två olika vägar framträder. Josef flyr från sexuell omoral (1 Mos 39:12) medan Juda villigt går in i den med öppna ögon.] Vid den tiden gick Juda ner [rent höjdmässigt, men även moraliskt] från sina bröder [i Hebron, se 1 Mos 37:14] och vände sig till (slog ner sitt tält vid) en viss adullamit som hette Chira [som betyder "ädel"]. [Ner till Adullam, som ligger 2 mil nordväst om Hebron, är det en höjdskillnad på 700 meter.]
När tiden var inne för förlossning visade det sig att det fanns tvillingar i hennes livmoder.

2 Moseboken (3)

Se, imorgon vid den här tiden ska jag låta det regna med en mycket häftig hagelstorm, vars like aldrig har skådats i Egypten sedan den dag det grundades och till nu.
Låt dem döma folket under alla tider. Låt sedan alla stora (komplicerade) ärenden tas till dig men alla småärenden kan de döma själva, på det sättet delar de bördan med dig (avlastar dig).
De dömde folket hela tiden. De svåra (komplicerade) ärendena tog de till Mose, men alla småsaker dömde de själva.

3 Moseboken (3)

Om en kvinna har problem med sin menstruation många dagar utöver hennes avskildhet, eller om det rinner utöver tiden för hennes avskildhet, alla dagar av hennes orsak till orenhet ska vara som dagarna för hennes avskildhet. Hon ska vara oren.
och Herren (Jahve) sade till Mose: Tala till Aron din bror, att inte komma när som helst in till den heliga platsen innanför förhänget [2 Mos 25:17–22], framför nådastolen som är ovanpå arken, så att han inte dör, för jag ska visa mig i molnet ovanpå nådastolen. [Nådastolen var arkens lock med en 1,25 m lång och 0,75 m bred utsmyckning i rent guld, se 2 Mos 25:17.]
då ska jag ge er regn vid rätt årstid och landet ska ge sin skörd och fältens träd ska ge sin frukt.

4 Moseboken (2)

Och Moav sade till de äldste i Midjan: "Nu kommer denna skara att äta (bokstavligt slicka) upp allt som är runtomkring oss, som oxarna äter upp fältets gräs." Och Balak, Tsippors son, var Moavs kung vid den tiden.
Där finns ingen trolldom hos Jakob
    inte heller någon spådom hos Israel.
Man säger hos Jakob och hos Israel:
    '[Se!] Vad Gud (El) har gjort (gör och utför)!'

5 Moseboken (18)

Och jag talade till er vid den tiden och sade: "Jag ensam kan inte själv bära er,
Och jag utsåg era domare vid den tiden och sade: "Lyssna på ärendena mellan era bröder och döm rättfärdigt mellan en man och hans bror och främlingen som är med honom.
Och jag befallde er vid den tiden alla de saker som ni skulle göra.
Och vi tog alla hans städer vid den tiden och ödelade varje stad fullständigt, männen och kvinnorna och de små, vi lämnade inte kvar någon (vi lät ingen leva).
Och vi tog alla hans städer vid den tiden, det fanns inte en stad som vi inte tog från dem, 60 städer hela Argovs område, Ogs kungarike i Bashan.
Och vi tog landet på den tiden ur handen på amoréernas två kungar som var bortom Jordan från Arnons dal [i söder] till berget Hermon
Vi besatte detta land vid den tiden, från Aroer som ligger vid Arnons dal och hälften av Gileads bergsland, och dess städer gav jag till Rubeniterna och Gaditerna.
Och jag befallde dig vid den tiden och sade: "Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett er detta land som en besittning, ni ska gå över beväpnade framför era bröder Israels hus alla stridsdugliga män,
Och jag befallde Josua vid den tiden och sade: "Dina ögon har sett allt som Herren din Gud (Jahve Elohim) har gjort mot dessa två kungar, så ska Herren (Jahve) göra mot alla kungariken när du går över.
Och jag bad (vädjade till) Herren (Jahve) vid den tiden och sade:
Och Herren (Jahve) befallde mig vid den tiden att undervisa er förordningarna (ordagrant "saker inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) för att ni ska göra dem i landet dit ni går över för att besätta det.
Jag stod mellan Herren (Jahve) och er den gången för att förkunna för er Herrens (Jahves) ord, för ni var rädda på grund av elden och gick inte upp på berget. Han sade:
Dessutom var Herren (Jahve) mycket vred på Aron och ville förgöra honom och jag bad även för Aron vid samma tillfälle.
Vid den tiden sade Herren (Jahve) till mig: "Hugg dig två tavlor av sten, likadana som de första, och kom upp till mig på berget och gör dig en ark av trä,
Vid den tiden avskilde Herren (Jahve) Levi stam till att bära Herrens (Jahves) förbundsark, till att stå inför Herrens (Jahves) ansikte och betjäna honom och till att välsigna i hans namn, till denna dag.
att jag ska ge regn till ditt land på rätt tid, det tidiga regnet (höstregnet – hebr. malqosh) och det sena regnet (vårregnet – hebr. malqosh), så att du kan samla in din säd, ditt vin och din olja.
Herren (Jahve) ska öppna för dig hans goda skattkammare – himlarna, till att ge dig landets regn i sin tid (rätt årstid) och till att välsigna alla dina händers verk (arbete), och du ska låna ut till många länder, men du (själv) ska inte låna av någon.
Hämnden är min [Rom 12:9] och vedergällningen
    för den tid när deras fot ska slinta.
Olyckans dag är här
    och det som ska komma över dem ska komma med hast.

Josua (7)

Vid den tiden sade Herren (Jahve) till Josua: "Gör dig knivar av flinta och omskär igen Israels söner en andra gång." [1 Mos 17:7–14]
Vid den tiden tog Josua en ed av folket och sade:
"Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man inför Herren (Jahve)
    som står upp och återuppbygger denna stad Jeriko, han ska förlora sin förstfödde
    när han lägger dess grund
och sin yngste son
    när han sätter upp dess portar."[Arkeologiska inskriptioner i Assyrien visar att det inte var ovanligt att förstörda städer inte skulle byggas upp igen. Dock har ingen av dessa en åtföljande ed. Josuas ord här har likheter med Mose instruktioner i 4 Mos 13:12–16. Många år senare får denna förbannelse sin fullbordan när Hiel, en man från Betel, bygger upp Jeriko igen. Han förlorar sin förstfödde Aviram och sin yngste son Segov, se 1 Kung 16:34]
Och kungen i Ai hängde han i ett träd fram till kvällen, och när solen gick ned befallde Josua att de skulle ta ner hans kropp från trädet och kasta den i ingången till porten i staden och de kastade upp en stor hög med stenar över den, till denna dag.
Och det hände vid den tid då solen gick ner, att Josua befallde och de tog ner dem från träden och slängde dem i den grotta där de hade gömt sig, och de lade stora stenar framför grottöppningen, till denna dag.
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Var inte rädd för dem, för i morgon vid denna tid ska jag ge dem alla till slakt inför Israel, du ska skära av hälsenorna på deras hästar och bränna upp deras vagnar i eld." [En skadad häst kunde inte längre bli använd i kavalleriet, se även Ps 20:8; 147:10.]
Och Josua återvände vid den tiden och tog Chatsor (Hasor) och slog dess kung med svärd eftersom Chatsor tidigare varit huvudet (ledaren) för dessa kungariken.
Och Josua kom på den tiden och högg av Anakim från Bergsbygden, från Hebron, från Devir, från Anav och från hela Juda Bergsbygd och från hela Israels Bergsland. Josua förstörde dem fullständigt med deras städer.

Domarboken (10)

Och de slog i Moab vid den tiden omkring 10 000 män, varje frisk man och varje stridsman, inte en enda man flydde (lyckades fly).
Och Debora [hebr. devorah – betyder "bi"],
    en kvinna [hebr. isha – en kvinnlig]
    
    profetissa,
    en kvinna [hebr. eshet – kvinna av/med]
facklor [hebr. lappidot – ljus]. Hon dömde (hon var en domare i) Israel vid den här tiden. [De första fem orden är alla i feminin form och bildar en kiasm där det centrala ordet "profetissa" betonas genom att det ramas in av ordet kvinna på var sin sida. Den yttre ramen utgörs av namnet Debora som hör ihop hebr. lappidot, som betyder facklor och ljus. En del tolkar det som om Deboras man hette Lappidot, men till skillnad från t.ex. Huldas man, Shallum, som definieras som Tikvas son (dvs. i maskulin form, se 2 Kung 22:14) är ändelsen i lappidot i feminin pluralform. Att detta ändå tolkats som ett mansnamn är inte så konstigt – av de 98 ggr formen eshet (en kvinna av/med) används i GT är det flesta i just betydelsen någons man. Dock finns det 10 undantag som t.ex. i 5 Mos 21:11 där eshet jafat-toar beskriver en egenskap hos kvinnan: "en vacker kvinna". Detta gör att uttrycket här i Domarboken eshet lappidot kan uttryckas som att Debora var en "lappidot-kvinna" – en facklornas kvinna! Denna tolkning är varken ovanlig eller osannolik. Enligt en tidig judisk tradition tillverkade och förberedde hon ljusen till tabernaklet i Shilo.
    Kiasmens form gör det också troligt att uttrycket är en beskrivning av Deboras personlighet. Det är intressant att notera att i den berättelse som följer så är det Debora som sänder Barak (som betyder blixt), se vers 6, 14. Hon är facklan som antänder blixten. Enligt en annan judisk tradition är Barak också hennes man. Det finns också en språklig koppling till Gideon och Simson som senare i boken just använder facklor för att besegra fienden (totalt fem gånger används ordet – fyra ggr i den maskulina pluralformen lappidim, se Dom 7:16, 20; 15:4 5, och centralt maskulin singular lappid i Dom 15:4). Den dubbla rollen som Debora har som profetissa och domare blir tydlig i hur hon var som ett bi och en fackla för israeliterna. På samma sätt som bin svärmar kring drottningen som bygger kolonin (Ords 14:2), följer folket profetissan som leder dem. Ett bi samlar in pollen och producerar söt honung, men kan också stinga inkräktare. Devorah är den feminina formen av hebreiskans davar – vilket betyder "ord". Härigenom kopplas också hennes namn ihop med Guds Ord, som är ett ljus och en lykta (Ps 119:105).]
Gå och ropa till gudarna som ni har valt, låt dem rädda er i er tid av nöd."
Medan Israel bodde i Chesbon och i dess städer och i Aroer och dess städer och i alla städer utefter sidan av Arnon i 300 år, varför återtog du dem inte under den perioden?
då sade de till honom: "Säg, jag ber dig, Shibbolet" [hebreiska ordet betyder flod/bäck], och han sade: "Sibbolet" eftersom han inte kunde uttala det rätt [jmf Matt 26:73], då tog de fast honom och slog honom vid Jordans vadställen. Och vid den tiden föll från Efraim 42 000. [Detta är ett fruktansvärt inbördeskrig.]
Och hans hustru sade till honom: "[Om] Herren (Jahve) har behag till att döda oss skulle han inte ta emot ett brännoffer och ett matoffer från vår hand och han skulle inte låta oss se alla dessa ting och inte vid denna tid låtit oss höra dessa ting."
Men hans far och hans mor visste inte att det var från Herren (Jahve), eftersom han [Herren] sökte ett tillfälle (anledning – hebr. toanah) mot filistéerna. Vid den tiden rådde filistéerna över Israel. [Denna kommentar från författaren är en nyckelvers för att förstå hela episoden med Simson. Substantivet toanah används bara här, men verbet anah används för att beskriva en lämplig tid för att något ska ske. Israeliterna hade blivit mer och mer bekväma med att dras med i de omkringliggande folkens seder och moral. Nu kommer Gud låta även mänsklig svaghet verka för hans syften, tog inte israeliterna upp striden mot filistéerna, kommer han låta filistéerna resa sig upp mot Israel.]
Och Benjamin återvände vid den tiden och de gav dem kvinnorna som de hade sparat från Javesh-Gilead, men de räckte inte till dem (var för få).
Och det ska ske eftersom deras fäder eller deras bröder kommer till att kämpa med oss, att vi ska säga till dem: "Var nådiga (ge dem oförtjänt kärlek – hebr. chanan) mot dem eftersom vi inte tog till dem (benjaminiterna) varje man en hustru i striden. Inte heller gav ni till dem så att ni nu skulle vara skyldiga."
Och Israels söner återvände därifrån vid den tiden, varje man till sin stam och till sin familj. Och de gick därifrån varje man till sin arvedel.
-

Rut (1)

Senare när det var dags att äta lunch sade Boas till Rut: "Kom nära oss, ät här med oss! Ta av brödet och doppa bitarna i ättiksvinet."
    Då satte hon sig ned och åt med hans skördefolk; han räckte henne rostad säd (ax). Hon åt sig mätt och fick även över. [Att Boas åt med sina arbetare, som Jesus med sina lärjungar, visar igen på goda relationer. Rut höll sig på avstånd, men bjöds in i måltidsgemenskapen. I Mellanöstern fyller inte måltiden bara funktionen att mätta magen, utan handlar också om gästfrihet och relationer, se 1 Mos 18:1–8. Lunchen bestod av tre rätter, bröd, ättiksvin och rostade ax.
    Ordet för att "han räckte" är ett speciellt hebreiskt ord, tsavat, som bara används här i hela Bibeln. Ordet består av tre bokstäver: Tsade, Bet och Tet. De hebreiska piktogrammen förstärker i sammanhanget ordet "sträcka ut" som får en djupare betydelse i perspektivet av Boas roll som Ruts återlösare. Tecknet för Tsade avbildar en fiskkrok och betyder att fånga, stark längtan men också rättfärdighet. Bet avbildar ett hus och hem. Den sista bokstaven Tet avbildar en hopringlad orm och kan användas både i negativ och positiv betydelse om att vara omgärdad av någon/något, vilket kan vara ett hot eller beskydd. Här sträcker Boas ut sin egen hand med en stark längtan att föra Rut till sitt hem under hans beskydd. Det finns också en fin bild här i kopplingen mellan bokstaven Tsade och rättfärdighet. Boas är en bild på Jesus vår återlösare som återlöser från synden, se Jes 59:16–17, 20; Gal 4:4–5. Även "brödet" som erbjuds har en symbolisk innebörd. Jesus kallas "livets bröd" som bryts och erbjuds, se Joh 6:35; Luk 22:19. Att ordet tsavat bara förekommer en gång betyder att något unikt sker här. Jesus, som vill vara vår återlösare, sträcker ut sin hand och erbjuder beskydd, omsorg och frälsning. Det finns ingen annan väg till Gud, se Joh 14:6.]

1 Samuelsboken (4)

Och när hon höll på att dö sade kvinnorna som var hos henne: "Frukta inte, för du har fött en son." Men hon svarade inte och tog det inte till sitt hjärta.
"Imorgon vid denna tid ska jag sända dig en man från Benjamins land, och du ska smörja honom till furste över mitt folk Israel, och han ska rädda folket från filistéernas hand, för jag har sett till mitt folk eftersom deras rop har kommit till mig."
Men det skedde när tiden för Merav, Sauls dotter, kom då hon skulle ha getts till David som hustru att hon gavs till mecholiten Adriel som hustru.
Och Jonatan sade till David: "Herren (Jahve) är Israels Gud (Elohim) – när jag hör min far vid denna tid i morgon eller tredje dagen, se, om det är gott gentemot David, ska jag då inte sända till dig och avslöja det för dig?

2 Samuelsboken (3)

[Det har nu gått ett år.] Och det skedde vid årsskiftet (när året återvände, upprepade sig) [månadsskiftet Adar/Nisan] vid tiden då kungarna drar ut [i strid, vilket brukar ske tidig vår, efter vinterregnen i mars och innan skörden bärgas i maj och all arbetskraft behövdes på fälten] att David sände Joav [som sin general] och sina tjänare (sin armé) med honom. De fördärvade (förgjorde) Ammons söner och belägrade Rabba [nuvarande Amman, Jordaniens huvudstad]. Men David stannade i Jerusalem.
Och det hände vid kvällstiden [kring solnedgången en vårkväll] att David steg upp från sin bädd [efter eftermiddagsvilan] och gick upp på taket till kungens hus, och från taket såg han en kvinna som badade, och kvinnan var mycket vacker (god) att se på.
Och Herren (Jahve) sände en pest i Israel från morgonen till den utsatta tiden, och det dog folk från Dan till Beer-Sheva, 70 000 män.

1 Kungaboken (7)

Och Salomo höll fest vid denna tid och hela Israel med honom, en stor församling från Chamats ingång till Egyptens bäck, inför Herren vår Guds (Jahve Elohims) ansikte, sju dagar och sju dagar, fjorton dagar.
Och det hände när Salomo var gammal att hans fruar vände bort hans hjärta till andra gudar, och hans hjärta var inte fullkomligt med Herren hans Gud (Jahve Elohim), som hans far Davids hjärta. [Ordet fullkomligt här är shalam och delar rot med ordet shalom som handlar om att ha både frid och fred med Gud, men också om att vara komplett, helöverlåten och "en-hjärtad"].
Och det skedde vid den tiden när Jerovam gick ut från Jerusalem att profeten Achija, shiloniten, fann honom på vägen. Och han hade klätt sig själv i en ny mantel och de två var ensamma på fältet.
Vid den tiden blev Avija, Jerovams son sjuk.
Vad mer finns om Asas gärningar, och all hans styrka, och vad han gjorde och alla städer som han byggde det är skrivet i Juda kungars krönika. Men när han var gammal blev han sjuk i sina ben.
Då sände Izevel en budbärare med följande varning till Elia: "Må gudarna [Baal och astartegudinnorna som Isebel tjänade] straffa mig hårt, om jag inte vid den här tiden imorgon har tagit ditt liv på samma sätt som du tog deras liv." [Ahab var genom tiderna Israels mest ondskefulle kung, orsaken var att han lät sig styras av andra, se 1 Kung 21:25–26. Efter triumfen över baalsprofeterna ropade folket: "Det är Herren som är Gud", se 1 Kung 18:39. Det som Elia har längtat och bett om börjar nu ske, folket omvänder sig och det ser ut som om Ahab äntligen ska ta itu med Isebel. Elia följde med Ahab till staden Jizreel och väntar vid porten medan Ahab berättar för Isebel vad som hänt. Hon blir rasande och hotar att döda Elia inom ett dygn. Isebel är en mästare på att manipulera människor. Eftersom folket har sett Guds kraft kan hon inte öppet döda Elia, så hon sänder budet i hemlighet i ett försök att kontrollera och skrämma profeten till tystnad.]
men jag ska sända mina tjänare till dig i morgon vid denna tid, och de ska genomsöka ditt hus och dina tjänares hus, och det ska ske att vadhelst som behagar deras ögon ska de ta i sina händer och föra bort det."

2 Kungaboken (11)

Och han sade: "Vid denna tid när tiden har kommit runt, ska du ha en son." Och hon sade: "Nej min herre, du gudsman, ljug inte för din tjänarinna."
Men kvinnan blev gravid och födde en son vid den tiden då året kommit runt, som Elisha hade sagt till henne.
Men han [Elisha] sade till honom: "Gick inte mitt hjärta (med dig) när mannen gick tillbaka från sin vagn för att möta dig? Är detta en tid att ta emot pengar och att ta emot dräkter och olivlundar och vingårdar och får och oxar och tjänare och tjänarinnor?
Och Elisha sade: "Hör Herrens (Jahves) ord: Så säger Herren (Jahve): I morgon vid denna tid ska ett sea-mått [7-12 liter] fint vete säljas för en shekel och två sea-mått [totalt 15-20 liter] korn för en shekel [en månadslön] på gatorna i Samarien."
Och det blev som gudsmannen hade talat till kungen och sagt: "Två sea-mått [totalt 15-20 liter] korn för en shekel [en månadslön] och ett mått fint vete för en shekel ska finnas i Samariens port i morgon vid denna tid."
Och Edom gjorde uppror från under Juda hand till denna dag. Och Livna gjorde uppror vid samma tid.
Och han skrev ett brev en andra gång till dem och sade: "Om ni är på min sida och om ni lyssnar till min röst, ta er huvudena av männen av er herres söner och kom till mig i morgon vid denna tid."
    Och kungens söner som var 70 personer var med stadens stora män som förde upp dem.
Vid den tiden återerövrade Retsin, Arams kung, Eilat till Aram och drev ut judarna från Eilat och edomiterna kom till Eilat och bodde där till denna dag.
Vid den tiden skrapade Hiskia bort guldet från dörrarna i Herrens (Jahves) helgedom och från dörrposterna som [han själv] Hiskia, Juda kung hade [låtit] överdra dem med, och gav det till Assyriens kung.
Vid den tiden skickade Berodach-Baladan, Baladans son Babels kung, ett brev och en gåva till Hiskia för han hade hört att Hiskia blivit sjuk.
Vid den tiden kom Nebukadnessars, Babels kungs tjänare upp till Jerusalem och staden belägrades.

1 Krönikeboken (9)

Deras bröder, som bodde i sina byar, skulle från tid till annan hjälpa dem i perioder om sju dagar.
Dag efter dag kom allt fler till David för att hjälpa honom, tills han hade en här stor som Guds här.
av Isaskars söner kom män som förstod tidens tecken och insåg vad Israel borde göra, 200 befälhavare samt alla deras stamfränder under deras befäl,
Och det skedde vid årsskiftet (när året återvände, upprepade sig) [månadsskiftet Adar/Nisan] vid tiden då kungarna drar ut [i strid, vilket brukar ske tidig vår, efter vinterregnen i mars och innan skörden bärgas i maj och all arbetskraft behövdes på fälten] att Joav tågade ut med krigshären och härjade i ammoniternas land och kom till Rabba [nuvarande Amman, Jordaniens huvudstad] och belägrade det, men David stannade kvar i Jerusalem. [Här sker händelsen med Batsheva, se 2 Sam 11:1–12:25] Joav intog Rabba och förstörde det [2 Sam 12:26–31].
När David i den stunden såg att Herren hade bönhört honom på jebusiten Ornans tröskplats, frambar han där sitt offer.
Herrens tabernakel, som Mose hade låtit göra i öknen, stod vid den tiden tillsammans med brännofferaltaret på offerhöjden i Gibeon.
Där står också om hela hans regering och hans bedrifter och de händelser som mötte honom och Israel och alla andra länder och riken.

2 Krönikeboken (16)

Vid det tillfället firade Salomo högtiden i sju dagar och med honom hela Israel. Det var en mycket stor församling, från stället där vägen går mot Hamat ända till Egyptens bäckravin [Wadi el-Arish, Israels gräns mot Sinai i sydväst, se 4 Mos 34.5].
Alltså blev Israels barn kuvade vid den tiden, men Juda barn var starka, för de stödde sig på Herren, sina fäders Gud.
Under de tiderna fanns det ingen trygghet när man gick ut eller in, utan stor förvirring rådde bland alla som bodde här i länderna.
Vid den här tiden kom siaren Hanani till Asa, Juda kung, och sade till honom: "Du stödde dig på kungen i Aram och inte på Herren din Gud, och därför har den arameiske kungens här sluppit undan din hand.
Men Asa blev vred på siaren och satte honom i stockhuset, så rasande var han på honom för detta. Vid samma tid for Asa våldsamt fram också mot andra av folket.
Striden blev den dagen allt häftigare, och Israels kung stod ända till kvällen upprätt i sin vagn, vänd mot arameerna. Men vid solnedgången dog han.
Och när de började att sjunga och lova, lät Herren ett angrepp komma bakifrån på folket från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd som hade kommit mot Juda, och de blev slagna.
Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån ända till denna dag. Vid samma tid avföll också Livna [i Låglandet] från Jorams välde, därför att han hade övergett Herren, sina fäders Gud.
Och efter en tid, när två år hade gått, föll hans inälvor ut till följd av sjukdomen och han dog i svåra plågor. Hans folk tände inte någon eld (bål) till hans ära, så som de hade gjort efter hans fäder [som t.ex. Asa, se 2 krön 16:14].
När det blev tid att genom leviternas försorg föra kistan till de granskningsmän som kungen hade tillsatt, märkte de att det fanns mycket pengar i den. Då kom kungens sekreterare och översteprästens tjänsteman och tömde kistan och bar den sedan tillbaka till dess plats. De gjorde så dag efter dag och samlade in rikligt med pengar.
De som gaddade ihop sig mot honom var Sabad, son till ammonitiskan Shimeat, och Josabad, son till moabitiskan Shimrit.
Vid samma tid sände kung Ahas bud till kungarna i Assyrien med begäran om hjälp,
I sin nöd syndade denne kung Ahas ännu mer genom trolöshet mot Herren.
Hiskia befallde att man skulle offra brännoffret på altaret. Samtidigt som offret bars fram började Herrens sång att ljuda tillsammans med trumpeterna under ledning av Israels kung Davids instrument.
De kunde nämligen inte fira den genast, eftersom prästerna ännu inte hade helgat sig i tillräckligt antal och folket inte var samlat i Jerusalem.
De av Israels barn som var närvarande höll nu påskhögtid och det osyrade brödets högtid i sju dagar.

Esra (3)

Allting räknades med antal och vikt och den totala vikten antecknades [skrevs förmodligen upp på en lertavla som var den tidens sätt att göra anteckningar] vid detta tillfälle.
Dock är det mycket folk här och vi befinner oss i regnperioden så vi har inte möjlighet att stå utomhus. Dessutom kan inte detta ärende lösas på en eller två dagar, för vi har syndat stort (omfattande) i denna sak.
Låt nu våra furstar (ledare), stå för hela församlingen och låt dem som är i våra städer och har gift sig med främmande kvinnor komma på bestämda tider, och med dem de äldste i varje stad och deras domare, till dess att vår Guds (Elohims) brinnande vrede har vänts bort från oss, när vi nu tar tag i detta ärende.

Nehemja (7)

Vid den tiden sade jag också till folket: "Låt varje person med sin tjänare övernatta inne i Jerusalem så att de kan vara vår vakt på natten och utföra arbete på dagen."
Det hände sig när det rapporterades till Sanvallat och Tovija (Tobia) och till Geshem, araben, och till resten av våra fiender, att jag hade byggt upp muren och att det inte längre fanns några skador därinne, även om jag vid denna tidpunkt inte hade satt in dörrarna i portarna,
Då gav du dem i deras fienders hand
    som förtryckte dem.
Men i sin nöd ropade de till dig,
    och du hörde dem från himlarna.
I din stora barmhärtighet (oändliga, ömsinta nåd) [plural]
    gav du dem befriare
som frälste dem
    ur deras fienders hand.
Men när de kom till ro,
    gjorde de på nytt det som var ont inför dig.
Då lämnade du dem
    i deras fienders hand som fick råda över dem.
Men de ropade på nytt till dig,
    och du hörde det från himlarna,
du räddade dem många gånger
    i din barmhärtighet (oändliga, ömsinta nåd) [plural].
Vi, prästerna, leviterna och folket, kastar lott om vedoffret, hur man varje år ska föra det till vår Guds hus på bestämda tider, efter våra familjer, och bränna det på Herren vår Guds altare så som det är skrivet i undervisningen (Torah) [3 Mos 6:12]. [Giboniterna hade tidigare ansvaret för veden, se Jos 9:27.]
Men jag varnade dem och sade till dem: "Varför övernattar ni framför muren? Om ni gör så en gång till, ska jag låta min hand straffa er." Från den dagen kom de inte mer på sabbaten.
hur vedoffret och förstlingsgåvorna skulle avlämnas på bestämda tider och angående förstlingsgåvorna. Tänk på detta, min Gud, mig till godo!

Ester (5)

Kungen rådgjorde med de visa män som utforskade tiderna, för det var kungens vana att rådfråga experter i sådant som gällde lag och rätt.
Om du är tyst nu, så kommer befrielse och räddning för judarna från något annat håll, men du och din fars hus ska gå under. Det kan mycket väl vara så att du fått kungligt inflytande (blivit drottning) för en tid som denna."
Likväl blir jag inte tillfredsställd av allt detta (allt som han skrutit om) så länge jag ser juden Mordochaj sitta i kungens port." [Här finns Guds namn JHVH kodat i de fyra orden som översatts "blir jag inte tillfredsställd av allt detta." De sista bokstäverna i dessa ord formar baklänges ett akrostiskt mönster för Guds namn Jahve, se även Est 1:20; 5:4; 7:7.]
Sedan kallades kungens skrivare på den tiden, den tredje månaden som är månaden Sivan på den 23:e dagen i denna månad [25 juni]. Det skrevs i enlighet med allt som Mordochaj befallde angående judarna till satraperna, guvernörerna och furstarna i samtliga provinser som sträckte sig från Indien till Kush [nuvarande Etiopien/Sudan], 127 provinser, till varje provins på deras eget skriftspråk, och till varje folkslag på deras eget språk och till judarna på deras skrift och deras språk. [Est 1:1]

Job (10)

Du ska komma i kraft (hebr. kelach) [Job 30:2] till din grav
    som en uppstigande gravkulle (hebr. gadish; enda förekomsten av detta ord i GT) i din tid.
men när hettan kommer torkar de,
    försvinner i värmen från sin plats.
som jag sparar till nödens tid,
    till krigets och drabbningens dag?
Låter du stjärnkonstellationer [kanske en speciell grupp stjärnor – hebr. mazzeroth] gå upp i rätt tid,
    leder du björnen [Stora Björn] och hennes ungar?
Vet du tidpunkten när stenbockarna (stengetterna) ska föda?
Vakar du över de vilda hindarna när de kalvar?
Räknar du månaderna de går dräktiga?
Vet du tiden när de ska föda? [Båda termerna "stengetter" och "hindar" syftar troligen på samma art där det andra ordet är det mer generella för gethonorna. Stengeten, eller Cabra Ibex som är artens latinska namn, är dräktig i 5-6 månader och föder sina ungar i mars. Nu följer en kommentar till dessa fyra frågor där livscykeln fullbordas när ungarna lämnar sina föräldrar.]
Men när hon reser på sig [för att springa],
    då ler hon både åt häst och ryttare! [Strutsen kan inte flyga men springer desto snabbare, upp till 70 km/h. Det är den största nu levande fågeln med en vikt på 100-150 kg, men har en ytterst liten hjärna på bara 40 gram som är mindre än dess öga. Flera honor använder samma bo och den sista honan, som ofta är den dominanta, rullar bort tidigare ägg från boet. Både honan och hanen turas om att ruva äggen, men bryr sig inte om äggen vid sidan om. De lämnar ofta boet och är oförsiktiga. När äggen är kläckta är det hanen som tar hand om ungarna och bara 15% av ungarna överlever till vuxen ålder.]

Psaltaren (22)

Han är som ett träd,
    planterat (omplanterat) vid vattenbäckar [grönskande, fullt av liv],
    
    som bär sin frukt i rätt tid
    och vars löv inte vissnar.
Och allt han gör, det lyckas väl. [I ett torrt klimat är tillförlitlig vattentillförsel livsavgörande. Troligtvis är det ett dadelträd som avses, se Jer 17:8. Dessa var (och är fortfarande) vanliga i Jeriko och Jordandalen. Det finns två ord för att plantera i hebreiskan. Det ena betyder att så ett frö, det andra är att flytta en planta och omplantera den. Det senare ordet används här! I följande vers växlar psalmen från att ha beskrivit en rättfärdig man till att beskriva de ogudaktiga. Det finns en litterär poäng med att den rättfärdige beskrivs i singular, medan de ogudaktiga är många och beskrivs i plural. Jesus sade att vägen som leder till fördärvet är bred och många går på den, det krävs ett aktivt val för att leva rättfärdigt, se Matt 7:13–14. Jesus säger att han är vägen, se Joh 14:6. Oavsett omständigheter kan den rättfärdige grönska. Frukten behöver inte forceras fram, utan kommer i rätt tid då det är skördetid.]
Du ger mig glädje i hjärtat,
    mer än när andra får säd och vin i mängd [vid skördetiden].
Och Herren (Jahve) är ett försvarstorn (värn; en fästning, säker höjd) för den förtryckte,
    ett försvarstorn (värn; en fästning, säker höjd) i tider av brist (torka, nöd).
Varför, Herre (Jahve), står du långt borta
    och döljer dig [dina ögon, ditt ansikte] i tider av brist (torka, nöd)? [Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – Lamed. Den är storleksmässigt den längsta bokstaven i det hebreiska alfabetet. Det gör att den står ut i en text och är väl synlig eftersom det är den enda bokstaven som är så hög så den sticker upp ovanför den tänkta topplinjen längs överkanten på bokstäverna. Tecknet avbildar en herdestav eller oxpiska. Den beskriver ofta auktoritet, eller något som motiverar och gör så att något sker. Ordet "Varför" börjar med denna bokstav och förstärker frågan varför det ibland verkar dröja innan Herren griper in. Varför upplevs det som om Gud står långt borta, han är ju störst, på samma sätt som Lamed sticker upp och utmärker sig, borde väl Gud synas här på jorden? En del av svaret kommer i vers 2–11 där ogudaktighet stör Guds ordning och skymmer honom.]
[Den ogudaktige fruktar varken Gud eller människor:]
Han går rakt fram på sin väg [skyr inga medel för att nå sina mål],
    dina domslut (förordningar) [dina instruktioner Herre] är högt, långt från (över, inte inom synhåll för) honom,
    han fnyser åt (föraktar, talar mot, blåser bort, bokstavligen "andas" på) sina fiender. [På samma sätt som i vers 2 och 4 är det oklart vem som är subjektet. Det kan vara den gudlöse som föraktar och fnyser åt sina fiender, eller Gud som talar mot eller blåser bort den ogudaktige, se även Ps 2:4.]
Du sätter dem som i en brinnande ugn [de blir som material som förbränns],
    när du visar dig (visar ditt ansikte).
Herren (Jahve) ska sluka dem i sin vrede;
    eld förtär dem.
Mina tider (hela mitt liv – min framtid) är i dina händer. [Uttrycket är parallellt med vers 6 "i din hand lägger jag min ande". Hela mitt liv ligger i Guds hand, och han avgör min framtid. Ordet "tider" används även i uttrycket "tider av brist" under belägring, se Ps 9:10. Även ökenperioder är tidsbestämda. Det används också i Ps 1:3 om att bära frukt i "rätt tid". Det hebreiska ordet översätts med det grekiska ordet kairos som, till skillnad från chronos som beskriver mätbar tid, handlar om en speciell tid och ett avgörande tillfälle som förändrar situationen. Efter dessa tre rader som uttrycker förtröstan på Herren, följer nu tre rader med imperativ.] Rädda (ryck bort) mig från mina fienders händer och de som förföljer (jagar) mig.
Därför ska alla (varenda en av) dina trogna (fromma, lojala) följare vädja (be) till dig,
    i en tid av sökande (medan du går att finna).
[Den sista delen är inte helt tydlig i hebreiskan och går att tolka olika beroende på vem som är subjektet. Det kan vara Herren som söker den trogne, eller den trogne som söker Herren. Det kan vara i en tid då Herren söker, eller när han går att finna, se Jes 55:6. Ytterligare ett alternativ är att se det som att det är en tid då vi söker och rannsakar oss själva. En del sätter ihop ordet söka (hebr. metso) med nästföljande hebreiska ord raq, översatt till "ja". Gör man det bildas det snarlika ordet matsoq, som kan översättas till "nödens tid". Betydelsen blir då att de trogna ska vädja till Gud "i nödens tid". I alla dessa betydelser så är det en uppmaning att be och söka Herren. För ordet vädja se även Ps 5:3; 106:30.] Ja, även om stora floder [bild på stora faror Ps 66:12; även dom över synd] kommer,
    ska de inte nå dem. [De som ber och tar sin tillflykt till dig.]
Jag vill lova (prisa, upphöja, lovsjunga) Herren (Jahve) alltid,
    hans lov ska ständigt vara i min mun. [Den första hebreiska bokstaven är: א – Alef. Tecknet föreställer en oxe. Bokstaven symboliserar styrka, ledaren, den första och det viktigaste. Det hebreiska ordet, som motsvarar svenska frasen "Jag vill lova", börjar med denna bokstav. Detta förstärker att det första och viktigaste beslutet vi kan göra är att lovsjunga och ära Gud.]
De ska inte komma på skam i svåra (onda) tider,
    i tider av hunger ska de bli mättade [2 Mos 16:8]. [Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – Jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Handen symboliserar styrka och kraft. Vers 18 börjar med tre ord som alla börjar med jod. I hebreiskan är de i ordningen "känner", "Herren" och "dagar". Herren är aktivt involverad i den troendes liv. Han är dagligen involverad i den som lever med integritet och Gud förser med dagligt bröd, se Matt 6:11.]
Men frälsningen (segern) för de rättfärdiga kommer från Herren (Jahve),
    han är deras värn (tillflykt, beskydd, försvar) i tider av brist (torka, nöd).
Förtrösta (lita) alltid på honom, ni människor,
    utgjut era hjärtan (uttryck alla era känslor) inför honom [i bön]!
Gud (Elohim) är vår tillflykt. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
[I detta stycke, vers 14–19, finns femton imperativ efter bönen "svara mig" i vers 14.] Men jag låter mina böner gå till dig Gud (Jahve),
    i behaglig tid [då Gud välkomnar, accepterar, se 3 Mos 1:4.]
Gud (Elohim) i din stora nåd (kärleksfulla omsorg) svara mig
    med sanningen om din frälsning (med sanningen som befriar).
[Genom hela Bibeln hör nåd och sanning ihop. De finns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, men nåden kommer alltid först. Den sista delen klingar likt Jesu uttalande i Joh 8:32: sanningen ska göra er fria!]
Kasta inte bort mig när jag blir gammal,
    när min styrka veknar (på grund av hög ålder),
överge mig inte.
De som hatar Herren (Jahve) skulle krympa ihop inför honom [eller de låtsas böja sig inför honom],
    och deras tid (öde, straff) skulle vara för evigt.
Du kommer att uppstå och ha nåd och förbarmande över Sion [tempelberget i Jerusalem],
    för det är tid att visa nåd (oförtjänt kärlek; favör) mot henne,
    för hennes bestämda tid har kommit.
Alla dessa [allt levande som Gud har skapat] ser med förväntan på dig,
    att du ger dem mat i rätt tid.
till den tid då hans ord (tal) kom,
    Herrens (Jahves) löfte (ord) prövade honom.
Rikt välsignad (salig, mycket lycklig) är den som håller rätten [gör och skyddar det som är rätt],
    som alltid gör det rättfärdiga.
Krossad (förtärd; på väg att gå sönder) är min själ (hela min person),
    i min ständiga längtan efter dina påbud (hebr. mishpatim).
Det är tid för Herren (Jahve) att agera (handla, göra något),
    för de [ogudaktiga] har upphävt (omintetgjort, brutit) din undervisning (Torah).
    [De ogudaktiga kan syfta på förtryckarna och de högmodiga, se vers 121–122.]
Allas ögon väntar (söker, ser förväntansfullt) efter dig
    och du ger dem deras mat i rätt tid. [Den sextonde hebreiska bokstaven är: ע – Ajin. Tecknet avbildar ett öga eller en vattenkälla. Den symboliserar ofta profetisk klarsyn och uppenbarelse. Här är det ordet "ögon" som börjar med denna bokstav.]

Ordspråksboken (5)

Låt henne vara lika vacker som hjorten och lika charmig (behaglig, hänförande, förtrollande) som rådjuret,
    låt hennes bröst alltid behaga (tillfredsställa) dig och var alltid förlorad (berusad) av lust till henne.
Svek (perversa, förvridna och förljugna ting) finns i hans hjärta,
    han smider alltid (arbetar/ristar gång på gång in) onda planer [planerar olycka och bedrövelse mot andra],
    han sår (sprider; släpper lös; ger fritt spelrum åt) osämja (split, oenighet).
Då var jag [visheten personifierad] bredvid honom som en mästare (koordinator av arbetet),
    och jag var dagligen hans ögonsten, och jag gladde mig alltid inför honom.
Det ger glädje att kunna ge [ett bra konstruktivt, hjälpande] svar,
    och ett ord talat i rätt tid (tillfälle) – det är välsignat.
    [Ett gott råd i rätt tid välsignar både den som får och den som ger det.]
En vän (medmänniska – hebr. rea) älskar alltid (visar hela tiden tillgivenhet) [är trofast, hjälpsam och självuppoffrande],
    en broder finns med (föddes för att hjälpa) i motgång (nöd, trångmål – hebr. tsarah) [i en svår tid].
    [Här kan "en broder" även åsyfta någon som står nära, oavsett blodsband, se Ords 18:24.]

Predikaren (40)

[Vers 1–8 är en stor kiasm. Den inleds i vers 1 där två olika ord för tid används, en bestämd tid och ett intervall av tid. Vers 2–8 består av 14 stycken par. De 12 första är ordnade i ett fint kiastiskt mönster. Vers 2 börjar med det positiva (födas, plantera). Vers 3–4 vänder på det och börjar med det negativa (döda, bryta ner, gråta, sörja). I mitten speglas kiasmen. Vers 5–6 har den positiva komponenten först. Vers 7 speglar vers 2 och börjar då med den negativa komponenten (riva isär, vara tyst). Vers 8 avslutar med en egen kiasm som ramas in av älska/frid och centralt finns hata och föra krig. Den hör ihop med vers 1, och tillsammans ramar de in hela stycket. Nedan är det positiva ordet fetmarkerat.
    Att se kiasmen hjälper även i tolkning. En tid att "kasta bort" (hebr. shalach) stenar i vers 5 måste vara något positivt, och därför är troligaste tolkningen att det har att göra med att utvidga åkermark. Här finns även en kiasm i ordval, vers 6 slutar med samma hebreiska ord för att "kasta bort" och markerar att vers 5–6 hör ihop som en mindre enhet. Dock är betydelsen i vers 6 den negativa – att kasta bort något.]
-
Till allt finns
    en bestämd tidpunkt (avtalad, överenskommen tid),
    och en lämplig tid (period; säsong)
till allt behagligt (gott; alla glädjefyllda aktiviteter) under himlarna.

En tid att födas (ge födsel) – och en tid att dö,
en tid att plantera – och en tid att rycka upp det som planterats,

en tid att döda (slakta) – och en tid att läka,
en tid att bryta ner – och en tid att bygga upp,
en tid att gråta – och en tid att skratta,
en tid att sörja – och en tid att dansa,
en tid att kasta bort stenar [för att bereda åkermark] – och en tid att samla ihop stenar,
en tid att omfamnas (ta i famn, kramas) – och en tid att avstå från omfamning (kramar),
en tid att söka (leta upp) – och en tid att förlora,
en tid att behålla – och en tid att kasta bort,
en tid att slita sönder – och en tid att sy ihop,
en tid att vara tyst – och en tid att tala,
en tid att älska
    och en tid att hata,
    en tid för krig,
och en tid för fred.
-
Han har gjort varje sak vacker för sin tid, han har även lagt världen i deras hjärtan så att människan inte kan utforska det arbete som Gud (Elohim) har gjort från första början (ordagrant från huvudet) ända till slutet.
Jag sade i mitt hjärta: "Gud (Elohim) ska döma [både]
    de rättfärdiga och de onda,
för det finns en tid (period) för varje önskan
    och för varje arbete."
Var inte överambitiös i ondska
    och inte heller en dåre.
    Varför ska du dö innan det är din tid (att avsluta livet)?

Den som vaktar (ger akt på) budordet ska inte veta av något ont ting [skyddas från ondska],
    och ett vist hjärta känner (är intimt förtroget med) rättskaffenhet.
För allt (varje ting, sak, ärende, omständighet) finns en tid och en rättvisa [Pred 3:1–8; Ords 15:23],
    för människans ondska är stor över henne.
Allt detta har jag sett, även mitt hjärta har prövat det, allt arbete som görs under solen, när människan råder över en annan människa till hans skada.
Låt alltid din klädnad vara vit och låt inte olja saknas på ditt huvud.
Jag återvände och såg under solen
att det är inte de snabba som vinner loppet,
    inte hjältarna som vinner striden,
inte de visa som får bröd,
    inte de kloka som får rikedom,
    inte de skickliga som får nåd (oförtjänt kärlek).
Tid och tillfälle drabbar (sker) dem alla.
För människan känner inte till (saknar intim kunskap om) sin tid.
Som fiskarna fångas i det onda nätet
    eller som fåglarna fångas i snaran,
så snärjs människans söner i en ond tid,
    när det plötsligt kommer över dem.
Lycklig är du, du land, när din kung är en fri man
    och dina prinsar äter på rätt tid,
    i styrka och inte i dryckenskap.

Höga Visan (1)

Blommorna visar sig på marken,
    tiden för sång är här och turturduvan hörs i vårt land.

Jesaja (11)

För det ska inte förbli nattsvart mörker [i det land] där det nu råder ångest (tvång, begränsning) [inget dystert tungsinne ska vila över henne]. Förr i tiden (i den första tidsåldern) lät han Sebulons land och Naftalis land vara ringaktat (förbannat; utan välsignelse), men efteråt [senare i kommande dagar] ska han ära (ge tyngd åt) området kring vägen vid [Galileiska] sjön, landet på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen. [Dessa två israeliska områden i norr intogs av Assyrien tio år innan Jesaja skriver detta, se 2 Kung 15:29. Det var i detta område runt Kapernaum Jesus verkade, och som han uppfyllde denna profetia. Se Matt 4:14–16; Luk 1:79.]
Och schakaler (vargar) ska yla (ropa) i deras fästningar,
    och vildhundar i deras vackra palats,
hennes tid kommer snart
    och hennes dagar ska inte förlängas.
Vid aftontiden råder skräck (terror) men före morgonen finns den inte. Detta är deras del som fördärvade oss och deras lott som bestal oss.
På den tiden ska en hyllningsgärd bäras fram till Härskarornas Herre (Jahve Sebaot)
    från ett folk som är högrest och med blank hud,
    
    och från ett folk fruktansvärt från begynnelsen till idag (ett folk som alltid varit känt för sin ondska och råhet),
    ett land som är kraftigt och trampar ner,
    
    vars land delas av floderna,
till platsen för Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) namn, berget Sion (tempelplatsen i Jerusalem).
på den tiden talade Herren (Jahve) genom Jesaja, Amots son, och sade: "Gå och ta av säcktyget från dina höfter och ta av skorna från dina fötter." Han gjorde så och vandrade runt naken och barfota.
Herre var nådig (visa oförtjänt kärlek – hebr. chanan) mot oss,
    vi har väntat på dig.
Var vår arm (styrka) [som lyfter oss] varje morgon,
    vår frälsning i tider av motgångar (bekymmer, orostider).
Stabiliteten (sanningen) för dina tider (avgörande tillfällen som helt förändrar situationen) ska vara
    ett förråd av frälsning, vishet och kunskap (intim förtrogenhet)
och vördnad (gudsfruktan) för Herren (Jahve) [Ords 1:7]
    som är hans skatt. [Versens inledning är ordagrant: "ska komma/ha trofasthet/stabilitet/sanning dina tider". Även om den exakta betydelsen inte är känd så är budskapet tydligt att Gud är den som ger stabilitet och har tider och stunder i sin hand. Utifrån Jes 32:16–17 så är kärnan att tider och perioder av trygghet och stabilitet kommer när folket fruktar Herren och söker hans vishet och kunskap.]
Vid den tiden sände Babels kung Merodach-Baladan, Baladans son, ett brev och en gåva till Hiskia, för han hörde att han blivit sjuk och hade tillfrisknat.
Kom nära mig, lyssna på detta: Från första början har jag aldrig talat i hemlighet,
    från den tid som var, där är jag (befinner mig på den platsen),
och nu har Herren, Herren (Adonai Jahve) sänt mig
    och hans Ande.
Detta är vad Herren säger [Gud Faderns ord till sonen Messias]: "I en tid av nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) svarar jag dig,
    på frälsningens dag hjälper jag dig.
Jag skyddar dig och ska göra dig
     till ett förbund för folket [folket i singular syftar alltid på Israel, se Jes 42:6].
Landet ska bli upprättat (återuppbyggt),
    och de övergivna jordlotterna ska fördelas.
Av den minste ska det bli tusen [en egen stam],
    den ringaste ett stort folk.
Jag, Herren, ska låta det ske snabbt,
    när tiden är inne.

Jeremia (36)

Är det inte detta som har orsakat dig detta,
    att du har försakat Herren din Gud (Jahve Elohim), när han ledde dig på vägen?
Vem säger till stocken: "Du är min far,"
    och till stenen: "Du har fört fram oss,"
för de har vänt sina ryggar till mig
    och inte sina ansikten,
men i svårigheternas tid ska de säga:
    "Stå upp och rädda oss."
Men var är dina gudar som du har gjort åt dig?
    Låt dem stå upp om de kan rädda dig
    i din tid av svårigheter [5 Mos 32:37–38; Jes 43:8–13; 44:6–23].
För så många som dina städer [lika talrika]
    har dina gudar blivit, du Juda.
På den tiden ska man kalla Jerusalem "Herrens (Jahves) tron", och alla folkslag ska samlas till den, till Herrens (Jahves) namn, till Jerusalem. Och man ska inte längre gå efter envisheten i sitt onda hjärta.
Vid den tiden ska det sägas till detta folk [Juda] och till Jerusalem,
    en brännande (torr) vind från kala höjder i öknen [ska svepa ner över] dottern mitt folks väg,
inte för att kasta eller för att rensa [säd]. [Vinden syftar troligtvis på sirocco, en kraftig ökenvind so var för stark för att skilja agnarna från vetet, eftersom den förde bort både vetet och agnarna. Guds dom liknas vid denna vind som drabbar både goda och onda.]
Och de säger inte i sina hjärtan: Låt oss nu vörda (frukta) Herren vår Gud (Jahve Elohim) som ger tidigt regn (höstregen) och sent regn (vårregn) i sin tid, som håller (vaktar, skyddar, bevarar) åt oss de bestämda skördeveckorna.
De ska skämmas eftersom de har gjort det avskyvärda, men de skäms inte, de vet inte hur man rodnar. Därför ska de falla bland dem som faller, på den tiden då jag straffar dem som ska snubbla säger Herren (Jahve).
Vid den tiden förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) ska de föra ut Juda kungs ben och furstarnas ben och prästernas ben och profeternas ben och Jerusalems invånares ben från deras gravar,
Även storken under himlen
    vet sin bestämda tid,
och turturduvan och svalan och tranan
    håller (vaktar, skyddar, bevarar) tiden då de ska röra sig [migrera],
men mitt folk känner inte till
    Herrens (Jahves) påbud (bindande juridiska beslut).
[Dessa flyttfåglar vet när det är dags att flytta till den rätta platsen vid den rätta tiden.]
De ska komma på skam eftersom de har begått styggelser,
    de skäms inte och de vet inte hur man rodnar.
Därför ska de falla bland dem som faller,
    i sin besökelsetid ska de snubbla
säger Herren (Jahve).
Förväntade frid (shalom)
    men inget gott,
tid till läkedom,
    men se skräck [kommer].
De är fåfänglighet, ett inbillat arbete,
    när deras besökelsetid kommer ska de förgås.
Och Juda städer och Jerusalems invånare ska gå och ropa till gudarna till vilka de offrat, men de ska inte rädda dem i all deras tid av nöd.
Och du, be inte för detta folk, lyft inte upp ett rop i bön för dem, för jag ska inte lyssna på dem på den tiden då de ropar till mig i sin nöd.
Israels tillit, vår frälsare i nöden, varför skulle du vara en främling i landet, som en vägfarare som går åt sidan för att stanna över natten?
Har du helt förskjutit Juda? Har din själ avskytt Sion? Varför har du slagit oss så att det inte finns någon läkedom för oss? Vi skådar efter shalom (frid, fred och allt gott) men inget gott kommer och efter en tid av helande, men se terror.
Herren (Jahve) sade: Om jag inte skulle frigöra dig till gott, om jag inte skulle få fienden att vädja till dig i ondskans tid, i nödens tid.
Herre (Jahve) du känner alla deras råd mot mig till att döda mig, förlåt inte deras synd, sudda inte ut deras synd från dina ögon, utan låt dem snubbla inför ditt ansikte och gör mot dem som i tiden för din vrede.
Och låt den mannen bli som städerna
    som Herren (Jahve) omstörtar och ångra inte [1 Mos 18],
och låt honom höra ropet på morgonen
    och larmet vid middagstid,
Och alla folkslag ska tjäna honom och hans son och hans sons son, till dess tiden för hans eget land har kommit, även det. Och till sin slav ska många folkslag och stora kungar göra honom.
Ve! Eftersom detta är en stor dag, ingen är den lik och det är dags för Jakobs nöd, men han ska bli räddad (frälst) ur den.
På den tiden, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
    ska jag vara Gud (Elohim) för Israels alla familjer, och de ska vara mitt folk [Jer 30:22].

I de dagarna och på den tiden ska jag låta ett rättfärdigt skott (en gren) växa upp till David
    och han ska verkställa påbud (bindande juridiska beslut)
    och rättfärdighet i landet. [Jesus ska regera här på jorden.]
Så säger Herren (Jahve): Om ni kan bryta mitt förbund med dagen och mitt förbund med natten så att det inte blir dag och natt i tid,
Även köpmännen i hennes mitt är som kalvar i stallet, för de har vänt tillbaka, de har alla flytt tillsammans, de stannar inte, för dagen för deras olycka har kommit över dem, deras besökelsetid.
Fly, vänd om, rota er djupt Dedans invånare, för jag bringar Esaus olycka över honom, tiden då jag ska straffa honom.
I de dagarna och på den tiden förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), ska Israels söner komma och Juda söner tillsammans, de ska gå sin väg gråtande och ska söka Herren deras Gud (Jahve Elohim).
Hugg av såningsmännen från Babel och honom som håller i skäran under skörden, av fruktan för det förtryckande svärdet ska var och en vända sig till sitt eget folk, och de ska fly var och en till sitt eget land.
I de dagarna och på den tiden förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), ska man leta efter Israels synd, men det ska inte finnas någon, och Juda synd, men den ska inte bli funnen, för jag ska förlåta dem som jag har lämnat kvar som en kvarleva.
Slå alla hennes oxar, låt dem gå ner till slakten. Ve! Över dem, för deras dag har kommit för deras besökelsetid.
Se, jag är emot dig du stolta (arroganta) förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), för din dag har kommit, tiden då jag ska straffa dig.
Fly från Babels mitt och rädda varje man sin själ (sitt liv), bli inte avhuggen i hennes synd, för det är tid för Herrens (Jahves) hämnd, han ska vedergälla henne.
De är fåfänglighet, ett inbillat arbete, när deras besökelsetid kommer ska de förgås.
För så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) Israels Gud (Elohim): Babels dotter är som en tröskplats vid tiden när den trampas, lite till och tiden för skörd kommer till henne.

Hesekiel (19)

Och ditt bröd som du ska äta ska vara efter vikt 20 shekel [230 gram] per dag, från tid till tid ska du äta det.
Och du ska dricka vatten efter mått, 1/6 hin [0,6 liter], från tid till tid ska du dricka det.
Er tur har kommit ni landets invånare, tiden har kommit, tumultets dag är nära och inte med glädjerop på bergen.
Tiden har kommit, dagen är nära, låt inte köparna glädja sig, inte säljarna sörja, för vrede är över alla deras skaror.
Människobarn se dem av Israels hus som säger: Synen som han ser kommer [först] om många dagar och han profeterar om tider som är långt bort.
Och jag gick förbi dig [igen] och såg på dig, och se din tid var inne för kärlek och jag spred ut min mantel [5 Mos 22:30; Rut 3:9] över dig och täckte din nakenhet, jag gav min ed till dig och kom i förbund med dig [2 Mos 19:5] förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahve) och du blev min.
Innan din ondska blev avtäckt vid tiden för Arams döttrars hån och alla runtom henne, filistéernas döttrar som föraktar dig runtom,
Och du onda, Israels ledare, vars dag kommer då det är tid för synden att få ett slut.
Medan de ser falskhet i dig
    då dina spådomar ljuger för dig,
för att lägga dig på de ondas nackar
    som ska bli slagna,
vars dagar kommer
    då det är tid för synden att få ett slut.
Och säg: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve): Stad som utgjuter blod i din mitt så att din tid kommer, och som gör avgudar åt dig för att orena dig.
Och jag sade om henne som är utnött av prostitution: Fortfarande begår de prostitution med henne – till och med med henne!
Nu är du bruten av havet i vattnens djup
    och dina köpmän och alla dina skaror har fallit i din mitt.
För nära är dagen,
    nära är Herrens (Jahves) dag,
en molnens dag [en domens dag, se Joel 2:2; Sef 1:15]
    en tid för folkslagen [inte bara Egypten, utan alla jordens folk].
Jag ska göra dem och området runt mitt berg till en välsignelse. Jag ska låta regn komma i rätt tid, regnskurar som ger välsignelse.
Eftersom du alltid har hatat och svingat svärdets kraft mot Israels söner i tider av deras olycka, i tider då synden avlutas. [Ob 1:13]

Daniel (16)

Så han [ängeln Gabriel] kom till platsen där jag stod. När han kom nära blev jag förskräckt och föll ned på mitt ansikte, men han sade till mig: "Förstå, du människa, att [fullbordan för] synen gäller den sista tiden."
kom Gabriel till mig. [Innan Daniel avslutat sin bön sänder Gud bönesvaret.] Jag hade sett honom i den förra synen [tolv år tidigare, se Dan 8:1]. Han kom när jag var alldeles utmattad, vid tiden för kvällsoffret [klockan 15-16], medan jag fortfarande talade och bad. [Ordet "alldeles utmattad" kan också betyda "flygande hast", och i så fall beskriver det hur Gabriel kom snabbt. Båda översättningarna är möjliga, men tröttheten utifrån bön och fasta verkar ändå stämma bättre i sammanhanget, se Dan 9:3; 10:2, 8.]
[Nu delas de 70 sjuperioderna in i tre grupper: 7, 62 och 1. Den sista delen har två halvor.] Det ska du veta och förstå att från det att ett ord (en order) om att
    återställa och bygga upp Jerusalem igen,
    till en smord (messias), en furste [kommer],
    ska det vara 7 sjuperioder [49 år].
Under 62 sjuperioder [434 år]
    ska den [staden Jerusalem] på nytt bli uppbyggd,
    med torg (marknadsplats och gator) och försvarsmurar (eller vattensystem),
    även under svåra tider. [Neh 4:1; 9:36–37]
Efter några år [ca 40 år] ska de ingå förbund med varandra och dottern till kungen i söder [Berenike som var dotter till Ptolemaios II] ska komma till kungen i norr [Antiochos II] för att träffa en överenskommelse [genom äktenskap]. Men hon ska inte kunna behålla den makt hon vinner och hans makt ska inte heller bestå. Hon ska offras tillsammans med dem som förde henne dit, både hennes far och den man som en tid gav henne makt. [Omkring 252 f.Kr. sänder Egyptens kung Ptolemaios II sin dotter, Berenike, tillsammans med ett följe för att hon ska gifta sig med kungen i norr – Antiochos II. Alliansen är tänkt att ge stabilitet och utökad makt för båda rikena, men den är skör och håller bara några år. Antiochos var redan gift och skiljer sig från sin fru Laodike. Tillsammans med Berenike får han en son. När Berenikes far dör 246 f.Kr. lämnar hennes man henne och återvänder till sin första fru Laodike. Kort därefter dör han, troligtvis förgiftad. Senare samma sommar mördas Berenike, hennes son och flera uppsatta personer i södra riket på order av Laodike. Mordet på Berenike ledde till att hennes bror i Egypten förklarade krig mot det Seleukidiska riket i norr.]
I stället ska kungen i norr samla en ny armé, större än den förra. Efter några år ska han attackera igen med en stor armé och många vapen (förråd). [Ptolemaios IV dog under mystiska förhållande 204 f.Kr. då han var i 30-årsåldern. Hans 6-åriga son Ptolemaios V blev tronarvinge. Antiochos III tar då chansen och attackerar Egypten tillsammans med Filip V från Makedonien.]
Vid den tiden ska många andra folk resa sig mot kungen i söder [Ptolemaios V]. Våldsmän av ditt eget folk [judar] ska [stödja Antiochos III] göra uppror [mot egyptierna] för att uppfylla profetian, men de kommer att falla.
Utan förvarning ska han komma in i landets [Egyptens] bördigaste trakter och lyckas med något varken hans fäder eller förfäder gjort. Han delar ut byte, rov och gods [från de länder han plundrar] åt sitt folk. Han ska planera att inta befästa städer, men ska bara lyckas för en kort tid. [Antiochos IV intog Pelusium, och belägrade bland annat Naukratis och Alexandria i Egypten.]
En del av de förståndiga ska falla, och de ska luttras så att de blir rena och fläckfria fram till den sista tiden. För ännu dröjer slutet till den bestämda tiden.
[Nu beskrivs ett stort krig. En del ser "kungen" i vers 36 som en annan person än "kungen i norr" här, men det är troligen samma person. Många ser kriget som beskrivs i Hesekiel 38-39 och det som beskrivs här i vers 40–45 som samma krig, just innan Herrens återkomst.] Men vid den sista tiden ska kungen i söder [om Israel] drabba samman med honom. Kungen i norr [om Israel] ska då storma fram mot denne med vagnar och ryttare och en stor flotta. Han ska rycka in i länderna och svepa igenom dem som en störtflod. [Ordagrant "svämma över och spola bort dem".]
På den tiden ska [ängeln] Mikael stå upp (träda fram), den store [himmelska] fursten som står som försvarare för dina landsmän [det judiska folket]. Det kommer en tid av nöd (svårigheter) [här på jorden], som inte har haft sin like ända från den dag då folken blev till och fram till den tiden. Men på den tiden ska ditt folk bli frälst, alla som är skrivna i boken [Livets bok, 2 Mos 32:32; Upp 3:5].

Men du Daniel, bevara dessa ord (skriv inte mer nu, ordagrant "avsluta orden") och försegla denna skrift till ändens tid. Många ska röra sig fram och tillbaka [kan syfta på ökat resande, eller att många ska söka i boken], och kunskapen ska bli stor. [Amos 8:12]
Då sade han [ängeln]: Gå Daniel, för dessa ord ska vara stängda och förseglade fram till ändens tid.
Från den tid då det dagliga offret avskaffas och förödelsens styggelse ställs upp ska det gå 1 290 dagar. [Nu ges fler detaljer om historiens sista händelser. Den stora vedermödan börjar när Antikrist avskaffar slaktoffer och matoffer, se Dan 9:27 och sätter upp något avskyvärt i ett framtida tempel i Jerusalem. Jesus nämner att detta ska ske strax innan han kommer tillbaka, se Matt 24:15. Antiochos IV reste upp ett Zeus altare, se Dan 11:31. Exakt vad det "avskyvärda" är som Antikrist kommer att sätta upp är inte klart, men det kommer att göra att det dagliga offret inte fortsätter, och templet blir ödelagt. I Dan 12:7 och Dan 7:25 har tiden 3,5 år, som motsvarar 42 månader angetts. Räknar man med 30 dagars månad så blir det 1 260 dagar. Det antalet nämns i Uppenbarelseboken synonymt med 3,5 år och 42 månader, se Upp 11:2; 11:3; 12:6; 12:14; 13:5. Här i vers 11 nämns nu ett nytt tal 1 290. Det är 1 260 + 30 dagar. Det verkar som om att en månad efter att vedermödan har avslutats kommer något viktigt att ske.]

Hosea (3)

Därför ska jag ta tillbaka min säd i dess tid
    och mitt vin på dess bestämda tid
och ska rycka undan min ull och mitt lin
    som har överskylt hennes nakenhet.
Så åt er själva i rättfärdighet,
    skörda åt er i nåd (kärleksfull omsorg – hebr. chesed),
bryt upp marken som legat i träda;
    för det är tid att söka Herren (Jahve)
till dess han kommer
    för att låta rättfärdighet regna över dig.
Kvalen från en födande kvinna ska komma över honom,
    han är en ovis son,
det är dags att han inte längre dröjer kvar [ordet beskriver hur man sitter fast som i tjära]
    på platsen där söner föds.

Joel (1)

För se, i de dagarna och på den tiden,
    när jag upprättar Juda och Jerusalem från exilen,

Amos (2)

Därför är den eftertänksamme tyst i en sådan tid,
    för det är en ond tid.

Mika (3)

Därför säger Herren (Jahve): Se, mot denna familj tänker jag ut en ondska
    från vilken ni inte ska dra undan [tvingande som ett ok över] era nackar,
inte heller ska ni gå upprätt,
    för det ska vara en ond tid.
Sedan ropar de till Herren (Jahve)
    men han ska inte svara dem.
Han ska på den tiden gömma sitt ansikte från dem,
    lika mycket som de har presterat ondska i sina handlingar.
Sedan ska Herren överge dem [överlämna Israels folk åt deras fiender]
    tills det är dags för kvinnan att föda,
då ska resten av hans landsmän återvända
    och bli förenade med Israels folk.

Sefanja (4)

Och det ska ske på den tiden att jag ska genomsöka Jerusalem med lampor
    och jag ska straffa de män som är som bottensatsen i vinet som stelnat
    (har förhärdade hjärtan – är fast i sina onda vägar)
och som säger i sina hjärtan:
    "Herren (Jahve) kan varken göra gott eller ont."
Se, på den tiden ska jag ta hand om (oskadliggöra, döma)
    alla dem som förtrycker dig [Sion].
Jag ska frälsa (rädda, befria) henne – hon, den lama [Sion liknas vid ett haltande får]
    och församla henne – hon, den kringspridda (som är bortdriven, förvisad och utstött).
Jag ska göra dem till lovsång [några som man lovordar]
    och berömmelse [ett namn som nämns med respekt]
    i varje land där de [tidigare] har blivit utsatta för skam [och vanära].
På den tiden ska jag samla in er;
    på den tiden ska ni bli insamlade.
För jag ska ge er ryktbarhet och ära
    bland alla jordens folk
när jag återbördar dina fångar
    inför deras ögon, säger Herren (Jahve).

Haggai (3)

Så talar Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) och säger: "Detta folk säger att tiden inte har kommit då Herrens hus ska bli uppbyggt."
"Är det tid för er själva att bo i [lyxiga och påkostade] panelade hus medan detta hus ligger öde?
[Samma ord som används i 1 Kung 6:9 för hur templet var dekorerat på kung Salomos tid.]

Sakarja (2)

Be Herren (Jahve) om regn i tiden för det sena regnet [de sista vårregnen innan skörden, som ger näring åt frukten],
    ja, Herren som skapar blixtarna.
Han ska ge dem skurar av regn,
    till var och en gräs på fältet.
Det ska ske på en dag (en speciell dag utan någon motsvarighet någonsin), en dag som [bara] Herren känner till. Det blir inte fullt dagsljus, inte heller helt mörkt som på natten för på kvällen ska det fortfarande vara ljust.



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.