5892b – עִיר (ir)

Stad, befäst stad med mur


Typ:
Hebreiska: עִיר (ir)
Ursprung:
Användning: 1093 ggr i GT

Beskrivning

Det vanliga ordet för stad. Ordet används om en befäst stad med ringmur och portar. Jämför med hebr. qirja (H7151) som betecknar en stad utan ringmur.

Engelsk översättning

city

Engelsk beskrivning

1) city, town (a place of waking, guarded)
1a) city, town


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (1093 st)


Kain kände sin hustru (hade sexuellt umgänge med henne) och hon blev havande och födde Henok. Han byggde en stad och uppkallade staden efter sin sons Henoks namn. [Henok uttalas på hebreiska Chanåch, med det hebreiska ch-ljudet bak i halsen både i början och slutet. Namnet betyder "invigd" och "tillägnad". En skandinavisk form av namnet är Enok och den engelska stavningen är Enoch.]
och Resen mellan Nineve och Kalach (Nimrod), som är en stor stad.
De sade: "Kom, låt oss bygga en stad och ett torn (ziggurat) som når ända upp i himlen. Då ska vårt namn bli känt, och vi behöver inte bli kringspridda över hela jorden. [Detta går helt emot vad Gud sade om att de skulle uppfylla hela jorden, se 1 Mos 9:1, 7. Ett ziggurat är ett religiöst tempeltorn. Det är byggt på liknande sätt som en pyramid, men med en trappa som leder till toppen. Högst upp var den plats som kallades Babilu – "Porten till Gud". Här fanns ett rum med en bädd och ett bord. Man ville hålla sig väl med sina gudar genom att ge dem en plats där de kunde vila och äta. Både bokstavligt och bildligt försöker människan själv nå Gud på sina villkor genom att bygga ett torn med en trappa upp till Gud.]
Men Herren steg ner för att se staden och tornet som människorna hade börjat bygga.
Så spridde Herren människorna över hela jorden, och de slutade att bygga staden.
Abram bodde i Kanaans land och Lot i städerna på slätten (Jordanslätten) och flyttade sitt tält så långt bort som till Sodom.
Tänk om det finns 50 rättfärdiga i staden, vill du verkligen svepa bort dem och inte ge förlåtelse till platsen för de 50 rättfärdigas skull som finns därinne?"
Herren (Jahve) svarade: "Om det finns 50 rättfärdiga i staden Sodom så ska jag rädda hela platsen för deras skull."
Tänk om det fattas fem för att det ska bli 50 rättfärdiga, kommer du att förgöra hela staden för dessa fem människors skull?" Herren svarade: "Jag ska inte förgöra den om det finns 45 rättfärdiga där."
Men innan de lade sig omringade stadens män huset, Sodoms män både unga och gamla, allt folk från varje kvarter.
Och männen [de himelska besökarna] sade till Lot: "Har du några hos dig här, svärsöner, dina söner och dina döttrar och vem du än har i staden, för ut dem från denna plats,
Och Lot gick ut och talade till sina svärsöner som hade gift sig med hans döttrar och sade: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahve) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [De lyssnade inte och trodde inte att han menade allvar.]
Och när morgonen grydde skyndade änglarna på Lot och sade: "Stå upp, ta din hustru och dina två döttrar som är här, annars blir du bortsvept med stadens överträdelser."
Men han [Lot] dröjde sig kvar och männen tog tag i hans hand och i hans hustrus hand och i händerna på hans två döttrar, Herren (Jahve) var barmhärtig mot honom. Och de förde ut honom och ställde honom utanför staden.
Se nu, denna stad är nära att fly till och den är en liten (oansenlig) [Tsoar var den minsta av de fem städerna i detta område, se 1 Mos 10:19, så skona den], låt mig fly till den – är den inte en oansenlig [stad]? – och jag (min själ) ska leva.
Och han sade till honom: "Se jag har gått med på din önskan också i denna sak, så jag ska inte omstörta staden som du talar om.
Skynda dig, fly dit, för jag kan inte göra något förrän du kommit dit." Därför kallas staden Tsoar. [Tsoar betyder oansenlig, anspråkslös, ringa eller liten.]
Han omstörtade dessa städer och hela slätten och städernas invånare och det som växte på marken. [Förmodligen är denna omstörtning av hela slätten orsaken till att Salthavet (Döda havet) bildas, se 1 Mos 13:10; 14:3.]
Och det hände när Gud (Elohim) fördärvade slättlandets städer att Gud (Elohim) kom ihåg Abraham och skickade ut Lot från mitten av omstörtningen, när han omstörtade städerna som Lot hade bott i. [5 Mos 29:23; Jes 1:9; 13:19; Jer 50:40; Amos 4:11; Matt 10:15; 11:23–24; Jud 1:7; Upp 11:8]
Nu satt Efron mitt bland Chets söner, och hettiten Efron svarade Abraham så att alla Chets söner hörde vad han sade, alla som gått in i stadens port. [Den plats där alla viktiga affärsuppgörelser gjordes på denna tid]. Han sade:
som Abrahams egendom inför Chets söner, inför alla (vittnen) som hade gått in i stadens port.
Tjänaren tog 10 kameler av sin herres kameler och reste iväg. Han hade allt gott (många dyrbara gåvor) från sin herres hand. Han stod upp och vandrade till Aram-Naharim, till staden Nachor.
På kvällen lät han kamelerna lägga sig (bokstavligt gå ner på knä) vid vattenkällan utanför staden, vid den tiden då kvinnorna går ut för att hämta vatten. [Måste vara ungefär sista timmen före solnedgången eftersom det inte går att hämta vatten när det blivit mörkt. Man vill heller inte utföra denna tunga syssla när dagen är som varmast.]
Se, jag står vid vattenkällan och stadens döttrar ska komma ut och dra upp vatten.
Han kallade den (brunnen) Shiva. Därför är namnet på staden Beer-Sheva än idag. [Ordet shiva eller sheva, samma rot med olika vokaler, betyder både sju och ed/löfte. Betydelsen av Beer-Sheva brukar översättas sju brunnar. Det är mest naturligt då det är det antal brunnar som Abraham ursprungligen lät gräva på platsen. Men det är lika rätt att översätta namnet till löftesbrunnen, och då kan man hänvisa till den ed som Isak ingick med Gerars kung. Alla namn i det hebreiska språket har en betydelse som gör det till mer än enbart ett namn. När det som i detta fall har mer än en betydelse går det som regel också att hänvisa till flera olika händelser som är orsaker till namngivningen.]
Och han gav platsen namnet Betel, men namnet på staden var först Loz. [Betel betyder Guds hus.]
Och Jakob kom i frid till staden Shechem i Kanaans land när han kom från Paddan-Aram [1 Mos 25:20] och slog läger framför staden.
Och Chamor och hans son Shechem kom till stadens port och talade med stadens män och sade:
Och alla som gick ut genom stadens port lyssnade till Chamor och till hans son Shechem, och varje man blev omskuren, alla som gick ut genom stadens port.
Och det skedde på den tredje dagen när de var i smärta, att två av Jakobs söner, Simon och Levi, Dinas bröder, tog var man sitt svärd och kom över staden obemärkt och slog alla dess män.
Jakobs söner kom över de slagna och ödelade staden eftersom de hade vanhelgat deras syster.
De tog deras flockar och deras hjordar och deras åsnor och det som fanns i staden och det som fanns på fältet,
Och de vandrade och en gudsfruktan kom över alla städer runtomkring dem och man förföljde inte Jakobs söner.
Beors son Bela var kung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.
När Husham dog blev Hadad, Bedads son, kung efter honom. Det var han som slog midjaniterna på Moabs mark, och hans stad hette Avit.
När Akbors son Baal-Hanan dog blev Chadar [andra handskrifter Chadad] kung efter honom. Hans stad hette Pagu och hans hustru hette Mehetabel, dotter till Matred som var dotter till Me-Sahab.
Låt dem samla all mat som skördas under de överflödande åren som kommer och lagra upp säden i faraos hand [i faraos lador] till mat i städerna och låt dem bevara (ta väl hand om) den.
Han samlade upp all mat under de sju åren som var i Egyptens land och lagrade maten i städerna [nära där människorna bodde]. Markens mat som fanns runtomkring varje stad samlade han [strategiskt] in i den staden.
När de hade kommit ut ur staden och inte hunnit så långt, sade Josef till sin tjänare: "Gå efter männen och när du kommer ikapp dem ska du säga till dem: 'Varför har ni lönat gott med ont?
De rev sönder sina kläder [i sorg och förtvivlan]! Sedan lastade var och en sin egen åsna och de återvände till staden.
Angående folket, förflyttade han dem stad för stad från den ena änden av Egyptens gräns till den andra.
[Planen för att minska folkmängden var hårt arbete och fattigdom, vilket indirekt skulle leda till att många dog i förtid.] Därför satte man slavdrivare över israeliterna för att förtrycka dem med hårt arbete. De tvingade dem att bygga förråddsstäderna Pitom och Ramses [för att härbärgera skördar] åt farao.
Mose sade till honom: "Så snart jag har gått ut ur staden ska jag sträcka ut min hand till Herren (Jahve). Åskan ska sluta och haglet ska upphöra så att du må veta att jorden är Herrens (Jahves).
Mose gick ut ur staden, bort från farao, och sträckte upp sin hand till Herren (Jahve). Då slutade åskan och haglet upphörde och regnet vräkte inte längre ner på jorden.
Då ska prästen befalla att man tar bort stenarna som fläcken finns på och man ska kasta dem på en oren plats utanför staden.
Och han ska se till att huset blir skrapat inuti runt omkring och de ska hälla ut dammet som de skrapat bort utanför staden på en oren plats.
Och han ska bryta ner huset, dess stenar och dess timmer och allt murbruk från huset, och han ska bära bort det utanför staden till en oren plats.
Men han ska låta den levande fågeln flyga ut ur staden till det öppna fältet (ordagrant: över fältets mun) och bringa försoning för huset och det ska vara rent.
Och om en man säljer ett boningshus i en stad med stadsmur, då ska han återlösa det ett helt år efter att det blev sålt. Efter ett fullt år ska han återlösa det.
Om det inte återlöses inom ett fullt år, ska huset som finns i staden med stadsmur för alltid bli kvar i köparens ägo genom hans generationer. Det ska inte återlämnas vid jubelåret.
Leviternas städer och husen i städerna som är deras besittning kan leviterna återlösa när som helst.
Och om en man köper av leviterna, ska huset som såldes och staden för hans besittning återlämnas vid jubelåret, för husen i leviternas städer är deras besittning bland Israels söner.
Men den öppna marken som tillhör deras städer får inte säljas, för det är deras eviga besittning.
Jag ska [ta bort min skyddande hand och] låta ett svärd komma över er som ska hämnas invändningarna mot mitt förbund, och när ni samlas tillsammans i era städer ska jag sända pest bland er och ni ska utlämnas i era fienders händer.
Och jag ska göra era städer öde, och göra era helgedomar till ödemark, och jag ska inte känna (lukta på) doften av era söta odörer.
Och jag ska skingra er bland hedningarna, och jag ska dra ut ett svärd efter er, och ert land ska vara öde och städerna tomma.

och hurudant landet är som de bor i – om det är gott eller dåligt (ont), och vilka städerna är som de bor i – om det är läger (tält) eller starka fästen (stenhus);
Dock är folket som bor i landet våldsamt och städerna är befästa och mycket stora, dessutom såg vi Anaks barn där.
Och när vi ropade till Herren (Jahve) hörde han vår röst och sände en ängel och förde oss ut från Egypten.
    Och se vi är i Kadesh, en stad precis vid din gräns.
Och Israel gjorde en ed, ett löftesoffer till Herren (Jahve) och sade: "Om du verkligen vill ge detta folk i min hand, då ska jag fullständigt förgöra deras städer."
Och Herren (Jahve) lyssnade på Israels röst och gav dem kananéerna och de förgjorde dem helt och deras städer. Platsen fick namnet Chorma. [Namnet Chorma betyder tillägnad fullständig förstörelse eller avskild till fördärv.]
Och Israel tog alla dess städer och Israel bodde i alla amoréernas städer, i Chesbon och i alla dess byar.
Chesbon var amoréernas kung Sichons stad som hade krigat mot den tidigare kungen i Moav och tagit hela hans land ur hans hand ända till Arnon.
Därför säger de som talar i liknelser:
"Kom till Chesbon!
    Låt Sichons stad bli byggd och grundlagd!
Och när Balak hörde att Bileam hade kommit gick han ut och mötte honom vid Ir-Moav [staden i Moav, troligtvis Ar, se 4 Mos 21:15, 28] som är på Arnons gräns, vid den yttersta delen av gränsen.
Och från Jakob ska en stiga ner (trampa, regera) [David, och pekar framförallt på Messias]
    och förgöra kvarlevan från staden [kan syfta på staden Ir Moav, se 4 Mos 22:36].
Och alla deras städer och platser där de bott och alla deras lägerplatser brände de i eld.
Och de kom nära honom och sade: "Vi ska bygga stall här för vår boskap och städer för våra små,
men själva ska vi vara redo och rustade att dra ut framför Israels söner, till dess att vi har fört dem till deras plats, och våra små ska bo i befästa städer (som skydd) från landets invånare.
Bygg städer för era små och fållor för era får, och gör det som er mun har talat."
Våra små, våra fruar, vår småboskap och all vår boskap ska vara där i Gileads städer,
Och Mose gav till dem, till Gads söner och till Rubens söner och till halva Manasse stam, Josefs son, Sichons kungarike, amoréernas kung, och Ogs kungarike, Bashans kung, landet med dess städer och deras gränser, liksom landets städer runt omkring.
och Beit Nimra och Beit Haran, befästa städer, och fållor till sina får.
och Nevo och Baal Meon, deras namn ändrades, och Sivma, och gav deras namn till städerna som de byggde.
"Befall Israels söner att de ger till leviterna av arvet av deras besatta städer att bo i, och det öppna landet runtomkring städerna ska ni ge till leviterna.
Och städerna ska de ha att bo i och den öppna marken ska vara för deras boskap och till deras försörjning och för alla deras djur.
Och den öppna marken runtomkring städerna som ni ska ge till leviterna ska vara från stadsmuren och utåt 1 000 alnar [525 meter] runtomkring.
Och ni ska mäta utanför staden på den östra sidan 2 000 alnar [1 050 meter], och på den södra sidan 2 000 alnar [1 050 meter], och på den västra sidan 2 000 alnar [1 050 meter], och på den norra sidan 2 000 alnar [1 050 meter], staden ska vara i mitten. Detta ska vara för dem den öppna marken runtomkring städerna.
Och städerna som ni ska ge till leviterna, ska vara de sex fristäderna som en mandråpare kan fly till, och vid sidan av dem ska ni ge dem 42 städer.
Alla städer som ni ger leviterna ska vara 48 städer, de ska ni ge med den öppna marken runtomkring dem.
Vad gäller städerna som ni ska ge i besittning från Israels söner, ska ni ta många från de många och få från de få. Varje stam i förhållande till dess arv som de har ärvt ska de ge som städer till leviterna."
då ska ni utse de städer som ska vara fristäder för er, så att mandråpare som dödar en annan man oavsiktligt (av misstag) kan fly ditin.
Och städerna ska vara en tillflykt för er från hämnden, så att mandråparen inte dör till dess han ställs framför församlingen för att dömas.
Och av städerna som ni ska ge ska det vara sex fristäder.
Tre städer ska ni ge på andra sidan Jordan och tre städer ska ni ge i Kanaans land. De ska vara fristäder.
För Israels söner och för främlingen och bosättaren ibland er ska dessa sex städer vara fristäder, så att alla som dödar någon annan person av misstag kan fly dit.
och församlingen ska fria mandråparen från blodshämnarens hand, och församlingen ska upprätta honom i fristaden till vilken han har flytt, och han ska bo därinne till dess översteprästen som var smord med helig olja är död.
Men om mandråparen vid något tillfälle går utanför fristadens gräns, till vilken han flytt,
och blodshämnaren finner honom utanför gränsen till hans fristad, och blodshämnaren dräper mandråparen, ska ingen blodskuld gälla för honom,
eftersom han måste förbli i sin fristad till dess översteprästen har dött, men efter översteprästens död kan mandråparen återvända till landet för sin besittning.
Och ni ska inte ta någon lösen för den som lämnat sin fristad för att bo i sitt land igen förrän prästen har dött.
Och ni kom nära mig, varenda en av er och sade: "Låt oss sända ut män som kan utforska landet åt oss och komma tillbaka med ord om vägen som vi måste dra upp och om städerna som vi ska komma till."
Vad möter oss när vi går upp? Våra bröder har fått våra hjärtan att smälta och sagt: 'Folket är större och högre än vi, städerna är stora och befästa ända upp till himlarna och dessutom har vi sett anakiternas söner där.' "
Och vi tog alla hans städer vid den tiden och ödelade varje stad fullständigt, männen och kvinnorna och de små, vi lämnade inte kvar någon (vi lät ingen leva).
Bara boskapen tog vi som byte till oss själva med det tillspillogivna i städerna som vi tog.
Från Aroer som ligger på gränsen till Arnons dal och från staden som är i dalen ända till Gilead, fanns inte en enda stad som var för hög för oss, Herren vår Gud (Jahve Elohim) överlämnade alla framför oss.
Endast Ammons söners land kom ni inte nära, längs hela floden Jabbok och städerna i bergsbygden och överallt som Herren vår Gud (Jahve Elohim) inte tillät (förbjöd) oss.
Och vi tog alla hans städer vid den tiden, det fanns inte en stad som vi inte tog från dem, 60 städer hela Argovs område, Ogs kungarike i Bashan.
Alla dessa var befästa städer med höga murar, portar och bommar, förutom mycket många byar utan murar.
Och vi förgjorde dem fullständigt [5 Mos 20:15–18; Jos 6:17] som vi gjorde med Sichon, Cheshbons kung, vi förgjorde alla städer, män, kvinnor och små.
Men all boskap och allt tillspillogivet i städerna tog vi som byte till oss själva.
alla städer på slätten och hela Gilead och hela Bashan till Salcha och Edreij, städerna i Ogs kungarike i Bashan.
Vi besatte detta land vid den tiden, från Aroer som ligger vid Arnons dal och hälften av Gileads bergsland, och dess städer gav jag till Rubeniterna och Gaditerna.
men era hustrur och era små och er boskap, jag vet att ni har mycket boskap, ska förbli i era städer som jag har gett er,
Sedan avskilde Mose tre städer på andra sidan Jordan, mot soluppgången (på östra sidan),
för att en person som oavsiktligt dräpt någon (ordagrant: "den mandråpare som dödat") ska kunna fly dit [4 Mos 35:9–34], och inte har hatat honom dessförinnan, och som har flytt till en av dessa städer för att kunna leva.
Och det ska vara när Herren din Gud (Jahve Elohim) för dig in i landet som han svurit (lovat) till dina fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob att ge dig, stora och goda städer som du inte har byggt (själv),
Hör Israel! Du ska idag gå över Jordan för att gå in och fördriva länder större och mäktigare än du själv, städer stora och befästa upp till himlarna,
Om du hör rykten om någon av dina städer som Herren din Gud (Jahve Elohim) har gett dig för att bo i, som säger:
"Några människor har gått ut från din mitt och har dragit med sig invånarna i deras stad och sagt: "Låt oss gå och tjäna andra gudar som vi inte har känt",
och du ska slå, slå invånarna i den staden med svärdsegg, förgöra dem fullständigt och allt som är därinne och dess boskap med din svärdsegg. Jag skrev slå, slå eftersom jag inte riktigt vet vilket förstärkningsord som blir bäst här.
Och du ska samla allt tillspillogivet därifrån på dess öppna plats (stadens torg) och ska bränna det med staden i eld, allt det tillspillogivna till Herren din Gud (Jahve Elohim), och den ska bli en stenhög för alltid, den ska inte byggas upp igen.
[Tre fristäder hade redan etablerats öster om Jordanfloden. Nu ges instruktioner om tre städer: Kedesh, Hebron och Shechem, se Jos 20:7.] När Herren (Jahve) din Gud (Elohim) omintetgör (bokstavligt hugger bort) nationerna, vars länder Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig, och du då övervinner dem och bosätter dig i deras städer och i deras hus,
då ska du avskilja tre städer i mitten av ditt land, som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig för att inta.
som när en man går till skogen med sin granne för att hugga ved och hans hand riktar ett slag med yxan för att hugga ner trädet och yxhuvudet lossnar från skaftet och träffar hans granne så att han dör, då ska han fly till en av dessa (tre) städer och leva.
Därför befaller jag dig och säger: "Du ska avskilja tre städer åt dig."
om du håller alla hans budord så att du gör dem, som jag har befallt denna dag, att älska Herren (Jahve) din Gud (Elohim) och alltid vandra på hans stigar, då ska du lägga till (addera) ytterligare tre städer vid sidan om (utöver) dessa tre städer,
Men om någon man hatar sin granne och ligger i bakhåll för honom och reser sig mot honom och slår honom så att han dör och sedan flyr till en av dessa städer,
då ska de äldste i staden sända efter och hämta honom därifrån och ge honom till blodshämnaren så att han kan dö.
När du närmar dig en stad för att strida mot den, då ska du förkunna frid (shalom) till den.
men kvinnorna och de små (spädbarn, koltbarn) och boskapen och allt som finns i staden, även allt tillspillogivet därinne, ska du ta som byte åt dig och du ska äta det du plundrat från dina fiender som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig.
Så ska du göra mot alla städer som är långt bort från dig, som inte tillhör detta lands städer.
Dessa städers befolkning som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig som ett arv, där ska du inte låta något som andas få leva [du ska döda allt levande både människor och boskap].
När du belägrar en stad en längre tid, då du strider mot den för att inta den, ska du inte fördärva dess träd genom att slunga en yxa mot dem, för du ska äta av dem [trädens frukt] och du ska inte hugga ner dem, för fältets träd är väl inte en människa så att du behöver belägra det?
Bara de träd som du vet är träd som man inte använder till mat, de kan du fördärva och hugga ner så att du kan bygga belägringsvallar mot staden som du strider med till dess att den faller.
Då ska de äldste och dina domare träda fram och de ska mäta avståndet till städerna som finns runt omkring honom som dödats.
Och det ska ske att den stad som är närmast mannen som dödats, de äldste i den staden ska ta en kviga från sin hjord som inte har använts till arbete och som inte har gått i något ok.
De äldste i den staden ska föra ner kvigan till en djup dal, som varken plöjs eller besås och där i dalen ska de bryta nacken av kvigan.
Och alla äldste i staden, som är närmast den döda mannen, ska tvätta sina händer över kvigan vars nacke de har brutit i dalen.
då ska hans far och hans mor ta tag i honom och föra ut honom till de äldste i staden och till dess port (den offentliga platsen i staden) [2 Mos 21:15; 3 Mos 20:9].
De ska säga till stadens äldste: "Detta är vår uppstudsiga och rebelliska son, han lyssnar inte på vår röst. Han är en frossare och en drinkare." [Exakt samma ord som används i n Ords 23:20–22.]
Och stadens alla män ska stena honom med stenar så att han dör. Så ska du ta bort ondskan från din mitt och hela Israel ska höra detta och frukta (ta varning).
då ska ungmöns far och hennes mor föra fram tecknen på ungmöns jungfrulighet till de äldste i stadens port.
och han anklagar henne för att vara en lättsinnig kvinna och säger: 'Jag fann inte i din dotter hennes tecken på jungfrulighet', men detta är tecknen på min dotters jungfrulighet" och de ska sprida ut plaggen framför de äldste i staden.
De äldste i staden ska ta mannen och tukta honom.
då ska man föra ut ungmön framför dörren till hennes fars hus, och stadens män ska stena henne med stenar så att hon dör, eftersom hon har gjort lättsinniga saker i Israel och uppfört sig som en sköka i sin fars hus. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
Om det finns en ungmö som är en jungfru som är trolovad med en man, och en annan man finner henne i staden och ligger med henne,
då ska båda föras ut till stadens port och ni ska stena dem med stenar så att de dör. Ungmön därför att hon inte ropade när hon var i staden och mannen eftersom han har förödmjukat sin nästas hustru. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
Då ska stadens äldste kalla på honom och tala med honom. Om han håller fast och säger: "Jag vill inte ta henne",

Välsignad ska du vara i staden
    och välsignad ska du vara på fältet.
    [Dessa två platser beskriver ekonomi – handel och agrikultur; välsignelsen gäller oavsett yrke.]

Förbannad ska du vara i staden
    och förbannad ska du vara på fältet.
och Negevöknen [i söder]
och Jordanslätten – dalen vid Jeriko, Palmstaden – ända till [staden] Soar [söder om Döda havet].
att vattnet som kom uppströms ifrån stod still och reste sig som en hög vägg långt bort vid staden Adam [3 mil norr om Jeriko], staden bredvid Tsaretan, och så var det ända ner till Aravahavet, Salthavet (Döda havet). Det (vattnet) var helt avskuret och folket gick över mitt emot Jeriko.
Och ni ska omringa staden, alla stridsmän ska gå runt staden ett varv. Det ska ni göra i sex dagar.
Och sju präster ska bära sju jubelhorn (vädurshorn – hebr. jovel) framför arken. Och den sjunde dagen ska ni gå sju gånger runt staden och prästerna ska blåsa i shofarerna.
Och det ska ske att när de blåser en lång signal i hornet (hebr. qeren) och ni hör ljudet av shofarerna, då ska hela folket ropa högt (uppge ett härskri), och stadens murar ska rasa samman (bokstavligt komma ned och bli platta) och folket ska gå upp, var och en rakt fram, framför honom."
Och han sade till folket: "Gå vidare, och gå runt staden och låt de beväpnade dra fram framför Herrens (Jahves) ark."
Så fick han Herrens (Jahves) ark att omringa staden genom att gå runt den en gång, och de kom tillbaka till lägret och de stannade i lägret.
Och den andra dagen omringade de (gick de runt) staden en gång och de återvände till lägret. Så gjorde de i sex dagar.
Och det skedde på den sjunde dagen att de steg upp tidigt när dagen grydde, och de omringade (gick runt) staden på samma sätt sju gånger. Bara på den dagen omringade de (gick de runt) staden sju gånger.
Och det skedde att den sjunde gången, när prästerna blåste i shofarerna, sade Josua till folket: "Ropa (uppge ett härskri), för Herren (Jahve) har gett er staden,
och staden och allt som är i den, ska vara helgad (avskild) [Jos 2:10] till Herren (Jahve), endast skökan Rahab (Rachav) ska leva, hon och alla som är med henne i huset, eftersom hon gömde budbärarna som vi sände [2:1–14.]
[Utgrävningar av Tel es-Sultan, som kullen där Jeriko låg heter, visar att staden var väl befäst. Den yttre muren var 7 meter hög och den inre närmare 10 meter hög. En vattenkälla, som än idag flödar med vatten, var belägen innanför muren i den sydöstra delen. Staden hade några tusen invånare. När Josua och israeliterna intar Jeriko är det vår och skörden var just bärgad, se Jos 3:15. Vid utgrävningar på 1930-talet av Garstang hittades flera stora krukor fulla med spannmål som bekräftar detta, och visar att Jeriko kunde klarat flera års belägring. Man hittade också ett lager med stenar som ligger huller om buller, som om det sjunkit rakt ned, och tecken på att staden bränts. Egyptiska målningar på krukor och lampor ringar in dateringen till mellan 1500 och 1400-talet f.Kr., vilket stämmer med Bibelns kronologi att intåget skedde våren 1406 f.Kr. Arkeologen Kenyon, som gjorde utgrävningar där på 1950-talet, beskriver hur hon hittade högar av rött tegel som troligtvis rasat ner från den högre inre muren nedanför den yttre muren. Detta skulle då kunnat skapat en naturlig ramp så israeliterna kunde gå "upp" i staden. Redan i den första utgrävningen 1907-1909 upptäcktes de raserade murarna. I alla utgrävningar såg man att en del av den norra muren var intakt. Det tyder på att Rahabs (Rachavs) hus låg i den norra delen av staden, närmast bergen, se Jos 2:15.] Så folket ropade och (prästerna) blåste i shofarerna. Och det skedde när folket hörde ljudet av shofarerna att folket ropade med ett starkt (stort) rop (ett härskri) och murarna kom ner platt (ordagrant: murarna föll under sig själva), så att folket gick upp [vilket bekräftats av arkeologin], in i staden, varje man rakt framför sig, och de intog staden.
Och de förstörde grundligt allt som fanns i staden, både män och kvinnor, både unga och gamla, och oxar och får och åsnor, med svärdsegg.
Och de brände staden i eld och allt som fanns därinne. Endast silvret, och guldet och redskapen av brons och av järn lade de bland skatterna i Herrens (Jahves) hus.
Vid den tiden tog Josua en ed av folket och sade:
"Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man inför Herren (Jahve)
    som står upp och återuppbygger denna stad Jeriko, han ska förlora sin förstfödde
    när han lägger dess grund
och sin yngste son
    när han sätter upp dess portar."[Arkeologiska inskriptioner i Assyrien visar att det inte var ovanligt att förstörda städer inte skulle byggas upp igen. Dock har ingen av dessa en åtföljande ed. Josuas ord här har likheter med Mose instruktioner i 4 Mos 13:12–16. Många år senare får denna förbannelse sin fullbordan när Hiel, en man från Betel, bygger upp Jeriko igen. Han förlorar sin förstfödde Aviram och sin yngste son Segov, se 1 Kung 16:34]
Herren sade till Josua: "Frukta inte och var inte förskräckt, ta hela krigsfolket med dig och stå upp och gå till Ai. Se, jag har gett kungen i Ai och hans folk och hans stad och hans land i din hand.
Och du ska göra med Ai och dess kung som du gjorde med Jeriko och dess kung. Förutom att du ska ta det tillspillogivna och dess boskap och behålla som byte för er själva. [Hade Achan övervunnit sin girighet i Jeriko, så hade han fått bytet här.] Gör ett bakhåll för staden, bakom (på andra sidan; väster om) den."
Och han befallde dem och sade.
"Se, ni [en mindre grupp på 5 000 män, se vers 12] ska ligga i bakhåll mot staden bakom (på andra sidan; väster om) staden, inte långt från staden, och håll er redo.
Och jag och allt folket som är med mig ska närma oss staden, och det ska ske när de kommer ut mot oss att vi först ska fly för dem.
Och de ska komma ut efter oss till dess att vi har lockat bort dem från staden, för de ska säga: 'De flyr för oss som förra gången.' Så ska vi fly framför dem.
Då ska ni resa er upp från bakhållet och inta staden, för Herren (Jahve) er Gud (Elohim) har gett staden i er hand.
Och det ska ske när ni har intagit staden, att ni ska sätta eld på staden, enligt Herrens ord ska ni göra. Se, jag har befallt er."
[Vers 11–13 beskriver nu mer detaljerat den övergripande förberedelsen i vers 3–9, det är inte en ny dag, utan en tillbakablick.] Och hela folket, även stridsmännen som var med honom, hade gått upp och dragit sig nära och kommit framför staden och slog läger på den norra sidan om Ai, det var en ravin (hebr. gaj) mellan honom och Ai.
Och han tog omkring 5 000 män och satte dem i ett bakhåll mellan Betel och Ai på den västra sidan om Ai.
Folket gjorde sig själva stridsberedda, även hela truppen som befann sig norr om staden, deras bakhåll låg och väntade väster om staden. Och Josua gick den natten till mitten av dalen (bredare dal – hebr. emeq).
Och det hände när kungen i Ai såg det, att stadens män skyndade sig och reste sig upp tidigt och gick ut för att strida mot Israel, han och hans folk på den avtalade tiden, i riktning mot Arava (ödemarken, steppen, öknen) [syftar på riktningen österut mot Jeriko och Jordandalen]. Men han visste inte att det fanns ett bakhåll mot honom bakom (på andra sidan; väster om) staden.
Och allt folket som var i Ai kallades samman för att jaga efter dem, och de jagade efter Josua och drogs bort från staden.
Där var ingen man kvar i Ai eller Betel som inte drog ut efter Israel. De lämnade staden öppen och jagade efter Israel.
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Sträck ut sabeln (kortare böjt svärd – hebr. kidon) som du har i din hand mot Ai, för jag ska ge det i din hand." Och Josua sträckte ut spjutet som var i hans hand mot staden. [Troligtvis reflekterades solen i sabelns egg och gav en blixtrade signal. Här används inte det vanliga hebreiska ordet för spjut chanit.]
Och de i bakhållet reste sig snabbt från sina platser och de sprang, så snart han [Josua] hade sträckt ut sin hand, och kom in i staden och tog den och de skyndade sig att sätta den i brand.
Och när männen från Ai vände sig om, såg de hur röken från staden steg upp mot himlarna, och de hade ingen kraft att fly den ena vägen eller den andra vägen. Och folket [israeliterna] som flydde till öknen vände sig om mot förföljarna.
Och när Josua och hela Israel såg att bakhållet hade tagit staden och att röken från staden steg upp, då vände de om och slog Ais män. [Plötsligt mötte hären från Ai motstånd och de hade även nackdelen att ha morgonsolen i ögonen när Josua attackerade dem.]
Och de andra kom fram, ut ur staden mot dem, så att de var mittemellan Israel, en del på ena sidan och en del på andra sidan. Och de slog dem så att de inte lät någon av dem bli kvar eller fly.
Bara boskapen och det tillspillogivna i staden tog Israel som byte åt sig själva, enligt det ord som Herren (Jahve) talat när han befallde Josua.
Och kungen i Ai hängde han i ett träd fram till kvällen, och när solen gick ned befallde Josua att de skulle ta ner hans kropp från trädet och kasta den i ingången till porten i staden och de kastade upp en stor hög med stenar över den, till denna dag.
Och Israels söner vandrade och kom till deras städer på den tredje dagen. Deras städer var
Givon [som var den ledande, se vers 3–4]
och Kefira
och Beerot
och Kirjat-Jearim. [Dessa städer hade en allians, och är alla bara 1,5 mil från Jerusalem. De hamnade i Benjamins stams område, se Jos 18:25–26, 28.]
då blev de mycket rädda (fruktade de storligen) eftersom Givon var en stor stad, som en av de kungliga städerna och eftersom det var större än Ai och alla män där var mäktiga stridsmän.
men stanna inte, jaga efter våra fiender och slå de bortersta (ordagrant bakersta, de som är i eftertruppen) av dem, tillåt dem inte att gå in i deras städer, för Herren vår Gud (Jahve Elohim) har gett dem i vår hand."
Och det hände när Josua och Israels söner hade gjort slut på att slakta dem i ett mycket stort slaktande, till dess de var uppslukade och kvarlevan av de som var kvar hade gått in i sina befästa städer,
Och de tog det och slog det med svärdsegg, och dess kung och alla dess städer och alla själar som var därinne, han lämnade ingen på samma sätt som han gjort med Eglon, han förgjorde det fullständigt och alla själar som var därinne.
Och han tog det och dess kung och alla dess städer och de slog dem med svärdsegg, och förgjorde i grunden alla själar som var därinne, han lämnade ingen, som han hade gjort med Hebron så gjorde han med Devira och dess kung, liksom han hade gjort med Livna och dess kung.
Och alla dessa kungars städer och deras kungar tog Josua och slog dem med svärdsegg och förgjorde dem grundligt, som Herrens (Jahve) tjänare Mose befallt.
Men städerna som stod på sina murar brände Israel inte förutom Chatsor som Josua brände ner.
Och allt tillspillogivet i dessa städer och boskapen tog Israels söner som ett byte för sig själva, men de slog varje man med svärdsegg till dess de hade förgjort dem, de lämnade ingen som andades.
Där var ingen stad som gjorde (ingick) fred med Israels söner förutom hivéerna, Givons invånare, de tog alla (städer) i strid.
Och Josua kom på den tiden och högg av Anakim från Bergsbygden, från Hebron, från Devir, från Anav och från hela Juda Bergsbygd och från hela Israels Bergsland. Josua förstörde dem fullständigt med deras städer.
från Aroer som är på randen av Arnons dal och staden som är mitt i dalen och hela låglandet från Medeva till Divon
och alla Sichons städer, amoréernas kung som regerade i Cheshbon, till Ammons söners gräns
Och deras gräns är från Aroer som ligger på randen av Arnons dal och staden som är mitt i dalen och hela låglandet till Medeva,
Cheshbon och alla hennes städer som är i låglandet, Divon och Bamot–Baal och Beit–Baal–Meon,
och alla städer i låglandet och hela Sichons kungarike, amoréernas kung som regerade i Cheshbon, som Mose slog med Midjans ledare, Evi och Rekem och Tsor och Chor och Reva, Sichons furstar som bodde i landet,
Och Rubens söners gränser, Jordan är deras gräns. Detta är arvet för Rubens söner efter deras familjer, städerna och dess byar.
Och deras gräns var Jazer och alla Gileads städer och hälften av Ammons barns land till Aroer som är framför Rabba,
Detta är Gads söners arv efter deras familjer, städerna och dess byar.
Och gränsen var från Mahanaim, alla Ogs, Bashans kungs kungariken, och Jairs byar, som är i Bashan, 60 städer.
Och halva Gilead och Ashtarot och Edreij, Ogs kungarikens städer i Bashan var för Manasses son Machirs söner, till hälften av Machirs söner efter deras familjer.
Josefs söner var två stammar, Manasse och Efraim. Och de gav ingen del till Leviterna i landet, förutom städer att bo i med öppet land runtomkring för deras boskap och småboskap.
Ge mig nu därför dessa berg som Herren (Jahve) talade om den dagen, för du hörde den dagen hur anakiterna var där och städerna var stora och befästa. Det kommer att vara så att Herren (Jahve) är med mig och ska driva ut dem som Herren (Jahve) talade."
Och gränsen är dragen från bergets topp till källan med Neftoachs vatten och går ut till städerna på berget Efron och gränsen är dragen till Baala, det är Kirjat- Jearim.
Och städerna i de yttersta delarna av Juda söners stam mot gränsen till Edom i söder är:
Kavtsel och Eder och Jagor
och Levaot och Shilchim och Ajin och Rimmon
    – tillsammans 29 städer är med deras byar.
och Shaarajim och Aditajim och Gedera men Gederotajim
    – 14 städer med deras byar.
och Gederot, Beit-Dagon och Naama och Makeda
    – 16 städer med deras byar.
och Keila och Achziv och Maresha
    – 9 städer med deras byar.
Och Goshen och Cholon och Gilo
    – 11 städer med deras byar.
och Chumta och Kirjat-Arba, det är Hebron och Tsior
    – 9 städer med deras byar.
Kain, Giva och Timna
    – 10 städer med deras byar.
och Maarat och Beit-Anot och Eltekon
    – 6 städer med deras byar.
Kirjat-Baal, det är Kirjat-Jearim och Rabba
    – 2 städer med deras byar.
och Nivshan och Saltstaden och Ein-Gedi
    – 6 städer med deras byar.
tillsammans med städerna som var avskilda för Efraims söner i mitten av arvet för Manasses söner, alla städer med deras byar.
Och gränsen gick ner till Kanas bäck söderut från bäcken med städer som tillhör Efraim bland Manasses städer, men Manasses gräns är på den norra sidan om bäcken och går därifrån ut till havet (Medelhavet).
Men Manasses söner kunde inte driva ut invånarna i dessa städer för kananeerna var beslutna att bo i detta land.
Och männen gick och passerade genom landet och beskrev det med städerna i sju delar i en bok och de kom tillbaka till Josua, till lägret i Shilo.
Och gränsen drogs och vände på den västra sidan söderut från bergen som ligger framför Beit-Choron söderut och går ut därifrån vid Kirjat-Baal, samma som Kirjat-Jearim, en av Juda söners städer, detta var den västra sidan.
Benjamins söners stammars städer var, efter deras familjer [12 städer i öster]:
Jeriko
och Beit-Chogla
och Emek-Ketsits
och Kfar-Amona
och Ofni och Geva. Tolv städer med deras byar.
och Tsela, Elef
och Jevosi, det är Jerusalem,
Giva [senare blir detta Sauls hemstad]
och Kirjat. Fjorton städer med deras byar. Detta är Benjamins söners arv efter deras familjer.
och Beit-Levaot
och Sharochen. Tretton städer med sina byar.

Ain,
Rimmon
och Eter
och Ashan. Fyra städer med sina byar.
Och alla byar som fanns runt omkring dessa städer till Baalot-Beer, så långt som till Rama i söder. Detta är Simons söners stams arv efter deras familjer.

och Katat
och Nachalal
och Shimron
och Jidala
och Betlehem. Tolv städer med sina byar.
Detta är Zevoluns söners arv efter deras familjer, dessa städer med deras byar.
och gränsen sträckte sig till Tavor
och Shachatsim
och Beit-Shemesh och går därifrån till Jordan. Sexton städer med sina byar.
Detta är Isaskars söners stammars arv efter deras familjer, städerna med sina byar.
Och gränsen vände till Rama och till den befästa staden Tyrus och gränsen vände till Chosa och gick ut där till havet från Chevel till Achziva
och Uma
och Afek
och Rechov. 22 städer med sina byar.
Detta är Ashers söners stams arv efter deras familjer, städerna med sina byar.
Och de befästa städerna var Tsidim-Tser
och Chamat
och Rakat
och Kineret
och Jiron
och Migdal-El
och Chorem
och Beit-Anat
och Beit-Shemesh. Nitton städer med sina byar.
Detta är Naftalis söners stams arv efter deras familjer, städerna med sina byar.
Detta är Dans söners stams arv efter deras familjer, städerna med sina byar.
Som Herren (Jahve) hade befallt [4 Mos 14:30], gav de honom [Josua] den stad han begärde – Timnat-Serach i Efraims bergsbygd. Och han byggde en stad och bodde i den.
Tala till Israels söner och säg: "Utse åt er fristäderna som jag har talat till er om genom Mose hand,
Och han ska fly till en av dessa städer och stanna i ingången till stadens port och förklara sitt ärende i öronen på stadens äldste, och de ska ta in honom till sig i staden och ge honom en plats där han kan bo ibland dem.
Och han ska bo i den staden till dess att han kan stå till svars inför församlingen, till dess den som då är överstepräst är död. Sedan kan mandråparen återvända och komma tillbaka till sin egen stad och till sitt eget hus, till staden varifrån han flydde.
Dessa vara de avskilda städerna för alla Israels söner och för främlingen som vistades ibland dem, så att alla som dödar en annan själ av misstag (olyckshändelse) kan fly dit och inte dö för blodshämnarens hand innan han stått inför församlingen.
och de talade till dem i Shilo i Kanaans land och sade: "Herren (Jahve) befallde genom Mose hand att ge oss städer att bo i med öppet land runtomkring för vår boskap."
Och Israels söner gav till dem av sitt arv i enlighet med Herrens (Jahves) befallning, dessa städer med öppet land runtom dem.
Och lotten föll för Kehatiternas familjer, prästen Arons söner som var leviter, och lotten föll på Juda stam och på Simons stam och på Benjamins stam, 13 städer.
Och resten av Kehats söner fick genom lotten till deras familjer från Efraims stam och från Dans stam och från halva Manasse stam – tio städer.
Och Gershons söner fick genom lotten till sina familjer från Isaskars stam och från Ashers stam och från Naftali stam och från halva Manasse stam i Bashan – tretton städer.
Meraris söner efter deras familjer fick från Rubens stam och från Gads stam och från Zevoluns stam – tolv städer.
Och Israels söner gav genom lotten dessa städer till leviterna med öppet land runtom dem, som Herren (Jahve) befallt genom Mose hand.
Och de gav från Juda söners stam och från Simons söners stam dessa städer som är namngivna.
Men stadens fält och dess byar gav de till Kaleb, Jefunnes son, som hans besittning.
Och till översteprästen Aron gav de Hebron (Chevron) med dess öppna land runtom, fristaden för en mandråpare, och Livna med den öppna marken runtom,
och Ajin med den öppna marken runtom, och Juta med den öppna marken runtom, och Beit-Shemesh med den öppna marken runtom – nio städer från två stammar.
Anatot med den öppna marken runtom, och Almon med den öppna marken runtom – fyra städer.
Alla översteprästen Arons söners städer var tretton städer med den öppna marken runtom.
Och Kehats söners familjer, leviterna, Kehats övriga söner, fick sina städer genom lotten från Efraims stam.
Och de gav dem Shechem med den öppna marken runtom i Efraims bergsbygd, fristaden för en mandråpare, och Gezer [halvägs mellan Joppe och Jerusalem] med den öppna marken runtom,
och Kivtsaim med den öppna marken runtom, och Beit-Choron med den öppna marken runtom – fyra städer.
Ajalon med den öppna marken runtom, Gat-Rimmon med den öppna marken runtom – 4 städer.
Och från halva Manasse stam, Tanach med den öppna marken runtom, Gat-Rimmon med den öppna marken runtom – 2 städer.
Alla städer till resten av Kehatiternas söner var 10 med den öppna marken runtom.
Och till Gershons söner av leviternas familjer, från halva Manasse stam gav de Golan i Bashan med den öppna marken runtom, fristaden för en mandråpare, och Beeshtera med den öppna marken runtom – två städer.
Jarmut med den öppna marken runtom, Ein-Ganim med den öppna marken runtom – fyra städer.
Chelkat med den öppna marken runtom, och Rechov med den öppna marken runtom – fyra städer.
Och från Naftali stam, Kedesh i Galiléen med den öppna marken runtom, fristaden för en mandråpare, och Chamot-Dor med den öppna marken runtom, och Kartan med den öppna marken runtom – tre städer.
Alla Gershoniternas städer efter deras familjer var tretton, med den öppna marken runtom.
Dimna med den öppna marken runtom, Nahalal med den öppna marken runtom – fyra städer.
Kedemot med den öppna marken runtom, och Mejfaat med den öppna marken runtom – fyra städer. [Vers 36–37 saknas i den Hebreiska Masoriska texten. Texten finns dock bevarad i en kortare version i några hebreiska handskrifter och i den grekiska översättningen Septaginta. I 1 Krön 6:78–79 återfinns en snarlik uppräkning.]
Och från Gads stam, Ramot i Gilead med den öppna marken runtom, fristaden för en mandråpare, och Machanaim med den öppna marken runtom,
Cheshbon med den öppna marken runtom, Jazer med den öppna marken runtom – totalt fyra städer.
Alla dessa var Meraris söners städer efter deras familjer, från resten av Levis familjer, och deras lott var tolv städer.
Alla leviternas städer, 48 städer med den öppna marken runtom, mitt i Israels söners besittningar,
dessa städer, var och en med den öppna marken runtom, så ska det vara med alla städerna.
Och jag gav er ett land på vilket ni inte hade arbetat, och städer som ni inte hade byggt, och ni bodde i dem, ni åt av vingårdar och olivlundar som ni inte planterat.
Och Juda söner stred mot Jerusalem [som också kallades Jebus, se Jos 15:63] och tog det och slog det med svärdsegg och satte staden i brand. [Detta var en tillfällig seger; David intar senare staden, se 2 Sam 5:7.]
Och keniterna, Moses svärfars söner [2 Mos 2:16], gick upp från Palmstaden [i vanliga fall Jeriko (5 Mos 34:3), men kan syfta på någon annan stad här] med Judas söner till Juda öken som är söder [ordagrant: "Negev"] om Arad, och de gick och bodde med folket.
Och Juda gick med Simon, sin bror, och de slog kananeerna som bodde i Tsfat och förgjorde dem [Jos 2:10; 6:17–19]. Och de kallade staden Chorma [som låter som ordet för "total förstörelse" på hebreiska].
Och Josefs hus sände spejare att utforska Betel, och stadens namn var tidigare Loz.
Och väktarna såg en man komma ut ur staden, och de sade till honom: "Visa oss, vi ber dig, ingången till staden så ska vi ge dig nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed)"
Och han visade dem ingången till staden och de slog staden med svärdsegg men de lät mannen och hans familj gå.
Och mannen gick till hettiternas land och byggde en stad och gav den namnet Loz, som den heter än idag.
Han [Eglon] samlade till sig Ammons och Amaleks söner och han gick och slog Israel och de besatte Palmstaden [Jeriko, se 5 Mos 34:3].
Och Gideon tog tio män av sina tjänare och gjorde det som Herren (Jahve) hade talat till honom, och det skedde att han på grund av fruktan för sin fars hus och stadens män, inte kunde göra det på dagen utan gjorde det på natten.
Och när stadens män steg upp tidigt på morgonen, se då var baalsaltaret nedbrutet och aseran som stått vid det var nerhuggen och den andra oxen var offrad ovanpå altaret som var byggt.
Och männen i staden sade till Joash: "För ut din son så att han kan dö, eftersom han har brutit sönder baalsaltaret och eftersom han har huggit ner aseran som var bredvid det."
Och han tog stadens äldste och öknens törne och tistlar (hebr. barkanim) och med dem lät han Sukkots män bli väl förtrogna (de fick fysiskt lära känna riset).
Och han bröt ner Penoels torn och slog stadens män.
Och Gideon gjorde därav en efod [kanske en avbild av en överstepräst; för att avgöra Guds vilja, se 2 Mos 29:2–5] och placerade den i sin stad, i Ofra, och hela Israel gick efter den (ordagrant: prostituerade sig med den) och den blev en snara för Gideon och för hans hus.
Så de två kvinnorna gick tillsammans hela vägen till Betlehem.
    När de kom fram blev folket i hela staden överraskade. Kvinnorna sade: "Kan det vara Noomi?" [I bokens epilog återkommer kvinnorna från Betlehem igen, se Rut 4:14–15.]
Rut tog det med sig och gick in i staden, och hennes svärmor såg hur mycket hon samlat. Hon tog också fram och gav henne det hon hade fått över [från lunchen] sedan hon själv ätit sig mätt.
Han sade: "Ge mig sjalen du har på dig, sträck ut den."
    Så hon höll fram den. Han mätte upp sex mått korn i den och lade den på henne [på ryggen eller huvudet och sände iväg henne]. Sedan gick han in i staden. [Vissa senare manuskript har "hon gick" istället för "han gick", men den hebreiska texten indikerar att efter att Rut har gått, beger sig Boas in till staden på en gång. Det förstärker hur han tar tag i situationen på en gång och vill lösa den. Måttenheten anges inte. I Rut 2:6 var måttet "efa". Om det är samma mått här motsvarar sex efa-mått totalt omkring 100 kg, vilket är för mycket för att bära hem. Nästa mått i storleksordning är "sea", men det är tveksamt om tyget kunde hålla 30 kg som sex sea-mått motsvarar. Ett mer rimligt mått är i så fall en "omer", som är en tiondels efa. Sex sådana mått motsvarar 8-13 kg. Eftersom måttet inte specificeras kanske sex mått syftar på ett mått med båda händerna kupade, eller av något mindre kärl som fanns där för att skopa upp kornet. Läsaren får inte reda på varför Boas ger henne denna gåva? Det är först om några verser i Ruts konversation med sin svärmor Noomi som vi får fler detaljer från Boas och Ruts konversation.]
Boas samlade tio av stadens äldste och sade till dem: "Sätt er här." och de satte sig.
Och denne man [Elkana] gick upp ut från sin stad från [bestämda] dagar till [nästa bestämda] dagar [dvs. varje Herrens högtid – de tre årliga Herrens högtider] för att tillbe och offra till Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) i Shilo [1,5 mil norr om Betel, se Jos 18:1]. Elis två söner Chofni och Pinchas var präster till Herren (Jahve) där. [Här är första gången Guds namn Herren Sebaot används. Jahve är Guds personliga namn. Sebaot är den feminina formen av det hebreiska ordet Tsava, som betyder armé, strid eller krig. I kombinationen av dessa två namn beskrivs en allsmäktig och i allt kraftfull och mäktig Gud.]
Och när han kom satt Eli på sin stol vid vägkanten och spanade [vaktade nervöst], för hans hjärta var oroligt för Herrens (Jahves) förbundsark. Och när mannen kom in i staden och berättade nyheten, brast hela staden ut i klagorop.
Och det skedde att när de hade burit den dit, var Herrens (Jahves) hand mot staden med stora nederlag, och han slog stadens män både små och stora, och bölder visade sig på dem.
De sände därför efter och samlade ihop filistéernas ledare och de sade: "Sänd bort Israels Guds (Elohims) ark och låt den gå tillbaka till sin plats, så att den inte slaktar oss och vårt folk," för en dödlig pest rådde över hela staden, Guds (Elohims) hand var mycket tung där.
Och männen som inte dog slogs med bölder, och stadens rop steg upp till himlarna.
och de gyllene mössen efter antalet av filisteernas städer tillhörde de 5 ledarna, både de befästa städerna och landsbyarna, ända till Avel vid den stora stenen, där de satte ner Herrens (Jahves) ark. Denna sten finns kvar på betshemiten Josuas fält till denna dag.
Och städerna som filistéerna hade tagit från Israel återbördades till Israel, från Ekron till Gat, och dess gränser befriades Israel från filistéernas hand. Och det var fred mellan Israel och amoréerna.
Och Herren (Jahve) sade till Samuel: "Lyssna till deras röst och ge dem en kung." Och Samuel sade till Israels män: "Gå, var och en till sin stad."
Och han sade till honom: "Se nu, där i staden [troligvis Rama] finns en gudsman, och han är en man som hålls i ära, allt som han säger sker verkligen, låt oss nu gå dit, till äventyrs kan han berätta för oss om vår resa, vart vi ska gå."
Sedan sade Saul till sin tjänare: "Väl talat, kom låt oss gå." Så de gick till staden där gudsmannen var.
När de gick upp till staden [Rama] fann de unga jungfrur som gick ut för att dra upp vatten och sade till dem:"Är siaren här?"
Och de svarade dem och sade: "Det är han, se han är framför er, skynda er nu, för han kom till staden idag, för folket har idag offrat på en hög plats.
Så snart ni kommer in i staden hittar ni honom rakt fram, innan han går upp på höjden för att äta, för folket vill inte äta förrän han kommer, eftersom han brukar välsigna offret och efteråt äter de som är bjudna. Gå därför upp nu för just nu kan ni finna honom."
Och de gick upp till staden och när de kom in i staden [Rama], se, då kom Samuel ut mot dem för att gå upp på den höga platsen.
Och när de kom ner från den höga platsen till staden, talade han med Saul ovanpå hustaket. [På den här tiden byggde man husen med platta tak och hade platsen som ett extra rum.]
När de gick ner vid slutet av staden sade Samuel till Saul: "Be din tjänare att gå vidare före oss, och han gick vidare, men stanna du en tid så att jag kan låta dig höra Guds (Elohims) ord."
Därefter ska du komma till Guds (Elohims) Giva ("Guds kulle" – hebr. Giva haElohim) där filistéernas här är [1 Sam 13:3] och det ska ske när du har kommit dit till staden att du ska möta en grupp profeter som kommer ner från den höga platsen med en psaltare, en tamburin och en flöjt och en Kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) framför sig, och de ska profetera.
Och Saul kom till Amaleks stad [deras huvudstad] och låg och väntade på honom i dalen. [Troligtvis i Egyptens bäck där huvudvägen gick, nuvarande Wadi el-Arish.]
Och Samuel gjorde det som Herren (Jahve) hade talat och kom till Betlehem. Och stadens äldste kom darrande och mötte honom och sade: "Kommer du i frid (shalom)?"
Och det skedde när de kom, när David återvände från slakten på filistéerna, att kvinnorna kom ut från Israels städer och sjöng och dansade för att möta kung Saul med tamburiner, med glädje och med shalishim-instrument. [Hebreiska ordet shalishim används bara här och har med ordet "tre" att göra, varav vissa tolkar det som ett tresträngat instrument. Det kan också vara ett onomatopoetiskt ord som beskriver ett instrument som låter "shal-shal-shal", och är någon form av rytminstrument som en skallra.]
Om din far alls saknar mig, säg: 'David frågade mig om han fick lämna så att han kunde springa till sin stad Betlehem, för det är ett årligt offer där för deras familj.'
Och han sade: 'Låt mig gå, jag ber dig, för vår familj har ett offer i staden, och min bror anbefallde mig, och om jag har funnit nåd i dina ögon, låt mig gå, jag ber dig, och se mina bröder.' Därför har han inte kommit till kungens bord."
Och Jonatan gav sina vapen till sin pojke och sade till honom: "Gå och bär in dem i staden."
Och han steg upp och gick och Jonatan gick in i staden.
Och Nov, prästernas (leviternas) stad, slog han
med svärdsegg,
    från män till kvinnor,
    från barn [ända ner] till spädbarn
    och oxar
    och åsnor
    och får,
med svärdsegg. [Ironiskt nog beskrivs här just vad Saul misslyckades att göra mot amalekiterna, se 1 Sam 15, vilket blev anledningen att han förlorade sitt rike. Istället för att förgöra ett ogudaktigt folk, förgör han nu Guds smorda heliga präster.]
Och det berättades för Saul att David kommit till Qila, och Saul sade: "Gud (Elohim) har gett honom i min hand, för han är instängd när han har gått in i en stad som har portar och bommar."
Och David sade: "Herre (Jahve) Israels Gud (Elohim) din tjänare har med säkerhet hört att Saul söker att komma till Qila för att fördärva staden för min skull.
Och David sade till Achish: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, låt dem ge mig en plats i en av dina städer i landet, så att jag kan bo där, för varför skulle din tjänare bo i den kungliga staden med dig?"
Samuel var nu död och hela Israel hade sörjt honom och begravt honom i Rama, i hans egen stad. Saul hade tagit bort (förbjudit, utrotat) alla siare som frågade andar (demoner) eller familjeandar (spiritister) ut ur landet. [3 Mos 19:31; 20:6]
Och när David och hans män kom till staden, se, då var den bränd i eld, och deras fruar och deras söner och deras döttrar var tillfångatagna.
och till dem som var i Rachal och till dem som var i Jerachmelis städer, och till dem som var i keniternas städer,
Och när Israels män som var på den andra sidan dalen och de som var bortom Jordan, såg att Israels män flydde och att Saul och hans söner var döda, övergav de städerna och flydde, och filistéerna kom och bodde i dem.
Och det skedde efter detta att David frågade Herren (Jahve) och sade: "Ska jag gå upp till någon av Juda städer?"
    Herren (Jahve) svarade honom: "Gå upp."
    Då frågade David: "Till vilken ska jag gå upp?"
    Och han sade: "Till Hebron (Chevron)."
Och hans män som var med honom tog David också med upp, varje man med sitt hushåll, och de bodde i Chevrons städer.
Men David tog Sions starka fäste, det är Davids stad.
Och David bodde i befästningen och kallade den för Davids stad. Och David byggde runtomkring från Millo och inåt.
Och David flyttade inte Herrens (Jahves) ark till sig i Davids stad utan bar den åt sidan in i gititen Oved-Edoms hus.
Och man berättade för kung David och sade: "Herren (Jahve) har välsignat Oved-Edoms hus och alla som vistas hos honom på grund av Guds (Elohims) ark." Och David gick och hämtade Guds (Elohims) ark från Oved-Edoms hus till Davids stad med glädje.
Och det skedde när Herrens (Jahves) ark kom in i Davids stad att Michal, Sauls dotter, tittade ut genom fönstret och såg kung David hoppa och dansa inför Herrens (Jahves) ansikte, och hon föraktade honom i sitt hjärta.
Och från Betach och från Berotaj, Hadadezers städer, tog David stora mängder koppar.
Men Ammons söners furstar sade till Chanon, deras herre: "Tror du verkligen att David vill hedra din far, genom att han har sänt tröstare till dig? Har inte David skickat sina tjänare till dig för att utforska staden och bespeja och omstörta den?"
Var stark (fast, säker, tapper) och låt oss visa oss starka för vårt folk och för vår Guds (Elohims) städer och Herren (Jahve) ska göra det som är bäst i hans ögon."
Och när Ammons söner såg att araméerna hade flytt, flydde de på samma sätt framför Avishaj och tog sig in i städerna. Sedan återvände Joav från Ammons söner och kom till Jerusalem.
Och det skedde när Joav höll vakt över staden [det belägrade Rabba] att han placerade Orija på platsen där han visste att det fanns våldsamma män [i fiendehären]. [Israels taktik var att svälta ut stadens invånare. De strider som kunde uppkomma var när ammoniterna begav sig ut från stadsporten och försökte bryta belägringen. Joav placerade troligvis Orija nära stadsporten, se vers 23.]
Och stadens män gick ut och stred mot Joav och några från folket stupade, från Davids tjänare, och även hettiten Orija dog.
kan det hända att kungens vrede reser sig och han säger till dig: 'Varför gick ni så nära staden för att strida? Vet ni inte att de skjuter från muren?
Och David sade till budbäraren: "Detta ska du säga till Joav: 'Låt inte denna sak misshaga dig, för svärdet slukar på det ena sättet eller det andra, låt er styrkas (bli fasta, säkra, tappra) i striden mot staden och omstörta den,' och styrk honom du."
Herren (Jahve) sände Natan till David. Och han kom till honom och sade till honom:
"Det var två män som bodde i en stad, den ene var rik och den andre fattig.
[Baserat på om händelserna i 2 Sam 11:27–12:25 har föregått detta så har Rabba varit belägrat i minst 9 månader kanske ända upp till 2 år.] Joav krigade mot Ammons söners Rabba [betyder "stor"; nuvarande Amman i Jordanien] och tog den kungliga [delen av] staden.
Och Joav sände budbärare till David och sade: "Jag har krigat mot Rabba, jag har tagit stadens vattenförråd ["vattenstaden"]. [Hade stadens vattenreservoar blivit intagen var det bara en tidsfråga innan stadens invånare skulle kapitulera.]
Samla nu ihop resten av folket och slå läger mittemot staden och ta den, annars tar jag staden och den blir uppkallad efter mitt namn."
Och han tog av Malkams krona från hans huvud och dess vikt var en talent guld och på den fanns mycket dyrbara stenar och den sattes på Davids huvud. Och han förde bort bytet från staden, väldigt mycket.
Och han förde ut folket som var därinne och ställde dem
    under sågar
    och under harvar av järn
    och under yxor av järn
    och lät dem gå genom tegelugnen (hebr. malben),
och så gjorde han mot alla Ammons söners städer. Och David och allt folket återvände till Jerusalem. [Uttrycket "ställde under" kan antingen syfta på att han satte dem i hårt arbete dvs. "underställde dem" (ordet används på det sättet i 2 Sam 8:6, 14). Det kan också tolkas rent bokstavligt att han placerade dem under sågar och andra redskap för att tortera och döda, se Heb 11:37. Ammoniterna var kända för sin grymhet, se 1 Sam 11:2; Amos 1:13. Ammoniternas avgud var Milkom (Molok), se 1 Kung 11:5, 7, 33. Ordvalet "passera" och tegel/tegelugn kan också vara en referens till de barnoffer i eld som dessa folk praktiserade, se 3 Mos 18:21; 2 Kung 23:10; Jer 32:35; Hes 20:31. Nu fick de själva gå genom samma eld som de dödat sina barn i.]
Vi är de mest fridsamma och trogna i Israel, och du försöker förgöra en moderstad (viktig central stad) i Israel. Varför vill du förstöra Herrens arv.
Och de passerade över Jordan och slog läger i Aroer på den högra sidan om staden som är mitt i Gads dal och till Jazer.
och kom till Tsors fästning och till alla hivéernas och kananéernas städer och de gick ut till södra Juda vid Beer-Sheva.
Och David sov hos sina fäder och blev begravd i Davids stad.
Och Salomo gick i allians med farao, Egyptens kung, genom äktenskap och tog faraos dotter och förde henne till Davids stad, till dess han avslutat byggandet av sitt hus och Herrens (Jahves) hus och Jerusalems mur runtomkring.
Gevers son – i Ramot-Gilead, som hade Jairs, Manasses sons, byar i Gilead; han hade även Argovs område i Bashan, 60 stora städer med murar och kopparbommar;
[Detta är det centrala kapitlet i kapitel 3-11 som är en kiasm. Även kapitel 8 är format i en kiasm med sju sektioner där Salomos bön är den centrala delen: A Introduktion (vers 1–2)
  B Invigning (vers 3–13)
    C Salomo välsignar folket (vers 14–21)
      D Salomos bön (vers 22–54)
    C´ Salomo välsignar folket (vers 55–61)
  B´ Invigning (vers 62–64)
A´ Avslutning (vers 65–66) Färdigställandet av templet är Salomos största bedrift. Denna byggnad både konkretiserar och symboliserar Israels band med Gud. Mitt i allt detta är det också helt uppenbart att himlarnas Gud inte kan bo i ett hus byggt av människor, något som Salomo också tar upp i sin bön, se vers 27 och Apg 17:24.]
Vid den tiden (sedan) samlade Salomo Israels äldste och alla stammarnas huvuden (ledare), furstarna för Israels fäders hus till kung Salomo i Jerusalem för att föra upp Herrens (Jahves) förbundsark ut från Davids stad som är Sion.
Från den dag jag förde fram mitt folk Israel ut från Egypten, valde jag ingen stad från alla Israels stammar till att bygga ett hus, så att mitt namn ska vara där, men jag valde David att vara över mitt folk Israel.
Om ditt folk går ut i strid mot sina fiender, vilken väg du än sänder dem, och de ber till Herren (Jahve) mot staden som du har valt och mot huset som jag har byggt till ditt namn,
Om de kommer tillbaka till dig med hela deras hjärta och med hela deras själ i deras fienders land som förde dem i fångenskap, och ber till dig mot deras land som du gav till deras fäder, staden som du har valt och huset som jag har byggt till ditt namn,
att Chiram, Tsors kung, hade försett Salomo med cederträ och cypressträ och med guld, efter alla hans önskemål, då (vid den tiden) gav kung Salomo till Chiram 20 städer i Galiléens land. [Troligtvis i nordvästra delen, nära Tsor.]
Och Chiram kom från Tsor för att se städerna som Salomo gett honom, men de behagade inte hans ögon.
Och han sade: "Vilka städer är detta som du har gett mig min bror?" Och de gavs namnet Kavol, (som de heter) till denna dag. [Kavol betyder bunden, fjättrad. Namnet återfinns en gång tidigare i Jos 19:27, där det är en stad i Ashers område vid gränsen mot Tsor (någon mil öster om Haifa och Akko). Chiram verkar plocka upp namnet på den staden, och använda den på hela detta område. Ordet låter lite som de hebreiska orden för något värdelöst eller flyktigt. Den judiske historikern Josefus skriver att det låter som "inte behagligt" på feniciska. Troligtvis var dessa städer i dåligt skick. Chiram tar inte emot dessa städer, så Salomo byggde senare upp dessa städer och lät hebréer flytta dit, se 2 Krön 8:2]
Farao, Egyptens kung, hade gått upp och tagit Gezer [handelsstad halvvägs mellan Joppe och Jerusalem] och bränt det i eld och slagit kananeerna som bodde i staden och gett den som en del till sin dotter, Salomos hustru. [Han gifte sig med henne tidigt, se 1 Kung 3:1. Att hon får ett eget hus visar en särställning bland Salomos 700 fruar, se 1 Kung 7:8; 11:3.]
och alla förrådsstäder som Salomo hade, och städerna till hans vagnar och städerna till hans ryttare, och det som Salomo längtat efter (villigt förbundit sig vid att göra, hebr. chesheq) att bygga för sin tillfredsställelse (hebr. chashaq) i Jerusalem och i Libanon och i hela landet som han rådde över. [30 000 rekryterades för dessa projekt, se 1 Kung 5:13; 12:4.]
Men faraos dotter [i Egypten] kom ut från Davids stad [Jerusalem] till sitt hus som byggdes till henne, sedan byggde han Millo [försvarsmuren och förstärkningsvallen för palatset, se vers 15].
Och Salomo samlade ihop vagnar och ryttare, och han hade 1 400 vagnar och 12 000 ryttare som han placerade i vagnsstäderna och med kungen i Jerusalem.
Och detta var anledningen till att han lyfte upp sin hand mot kungen: Salomo byggde Millo och reparerade sprickorna i sin far Davids stad.
men han ska ha en stam för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, staden som jag har utvalt bland alla Israels stammar,
Och till hans son ska jag ge en stam, så att David min tjänare alltid har en lampa inför mitt ansikte i Jerusalem, staden som jag har valt åt mig för att placera mitt namn där.
Och Salomo sov med sina fäder och blev begraven i sin far Davids stad, och Rechavam, hans son regerade i hans ställe.
Och Israels söner som bodde i Juda städer, Rechavam regerade över dem.
Och se, män passerade förbi och såg kroppen kastad på marken och lejonet stående vid kroppen, och de berättade det i staden där den gamla profeten bodde.
Och profeten tog gudsmannens kropp och lade den på sin åsna och förde tillbaka den, och han kom till den gamla profetens stad, och han sörjde och begravde honom.
För orden som han ropade genom Herrens (Jahves) ord mot altaret i Betel och mot de höga platsernas alla hus, som är i Samariens städer, ska med säkerhet ske (infrias)."
Den av Jerovams hus som dör i staden ska hundarna äta upp och den som dör på fältet ska himlarnas fåglar äta upp, för Herren (Jahve) har talat.
Stig upp och gå till ditt hus, och när dina fötter stiger in i staden ska barnet dö.
Och Rechavam Salomos son regerade i Juda. Rechavam var 41 år när han började regera och han regerade 17 år i Jerusalem, staden som Herren (Jahve) hade utvalt bland alla Israels stammar för att placera sitt namn där, och hans mor var Naama, ammonitiskan.
Och Rechavam sov hos sina fäder och blev begravd i sin far Davids stad. Och hans mors namn var Naama, ammonitiskan. Och Avijam, hans son regerade i hans ställe.
Och Avijam sov hos sina fäder och de begravde honom i hans far Davids stad. Och Asa, hans son regerade i hans ställe.
Och Benchadad lyssnade till kung Asa och sände hövitsmännen för sina arméer mot Israels städer och slog Ijon och Dan och Avel-Beitmaacha och hela Kinrot med hela Naftalis land.
Vad mer finns om Asas gärningar, och all hans styrka, och vad han gjorde och alla städer som han byggde det är skrivet i Juda kungars krönika. Men när han var gammal blev han sjuk i sina ben.
Och Asa sov hos sina fäder och blev begravd med sina fäder i sin far Davids stad. Och Jehoshafat, hans son regerade i hans ställe. [Israels, det norra rikets, tredje kung – Nadav (903-902 f.Kr.)]
Den av Baasha som dör i staden ska hundarna äta och den av honom som dör på fältet ska himlarnas fåglar äta."
Och det skedde när Zimri såg att staden var tagen att han gick in i fästningen på kungens hus och brände kungens hus över honom med eld och dog,
Och han köpte Samariens kulle av Shemer för två talenter silver och han byggde på kullen och gav staden som han hade byggt namnet Samarien (Shomron) efter ägaren till kullen som hette Shemer. [Båda namnen stavas med samma konsonanter på hebreiska: shin, mem och resh.]
Så Elia gav sig i väg till Sarefat. [En sträcka på 16 mil från Kerit där han gömt sig från Isebel fram till nu. Sarefat betyder "smälta, testa, pröva", och blir en plats där Elia prövas. Staden låg mellan Tyros och Sidon vid Medelhavets kust i området som styrdes av Isebels far Etbaal, se 1 Kung 16:31. Här i hjärtat av baalsdyrkan lovar Gud att försörja Elia genom en fattig änka!] När han kom till stadsporten såg han en änka som samlade pinnar till ved. Han ropade till henne: "Kan du hämta lite vatten i en kopp, så jag får dricka."
Och han sände budbärare till Israels kung Ahav, in i staden
Och det skedde när han hörde budskapet medan han drack, han och kungarna i hyddorna, att han sade till sina tjänare: "Gör er stridsberedda." Och de gjorde sig själva stridsberedda mot staden.
Och dessa gick ut från staden, furstarnas unga män och armén följde dem.
Men resten flydde till Afek in i staden och muren föll över 27 000 män som var kvar. Och Benhadad flydde och kom in i staden in i ett inre rum.
Och han sade till honom: "Städerna som din far tog från min far ska jag återställa och du ska göra gator åt dig i Damaskus, som min far gjorde i Samarien." Och han skar ett förbund med honom och lät honom gå.
Och hon skrev brev i Ahavs namn och förseglade det med hans sigill och sände brevet till de äldste och till de förnäma som var i staden och som bodde med Navot.
Och stadens män, de äldste och de förnäma som bodde i staden gjorde som Jizevel hade sänt till dem i enlighet med det som var skrivet i brevet som hon hade sänt till dem.
Och två män, pålitliga medborgare kom och satt framför honom, och de två pålitliga medborgarna vittnade mot honom, mot Navot framför folket och sade: "Navot har förbannat Gud (Elohim) och kungen." Sedan bar de ut honom ur staden och stenade honom med stenar så att han dog.
Han som dör till Ahav i staden ska hundarna äta och han som dör på fältet ska himlarnas fåglar äta."
Och Israels kung sade: "Ta Michajeho och bär tillbaks honom till Amon, stadens borgmästare och till Joash, kungens son,
Och det gick ett rop genom armén när solen gick ner och sade: "Var man till sin stad och var man till sitt land."
Och vad mer Achav sade och allt som han gjorde och elfenbenshuset som han byggde och alla städer som han byggde är nedskrivet i Israels kungars krönika.
Och Jehoshafat sov med sina fäder och blev begravd med sina fäder i sin far Davids stad, och Jehoram hans son regerade i hans ställe.
Och männen i staden sade till Elisha: "Se, vi ber dig, stadens läge är gott som min herre ser, men vattnet är dåligt och marken ger missväxt."
Därifrån [Jeriko] begav sig Elisha upp till Betel [strax norr om Jerusalem, en dagsmarsch från Jeriko, och fortsätter att gå tillbaka samma väg som han tidigare kommit med Elia]. På vägen dit upp kom ett gäng unga män [kan röra sig om ett hundratal i åldern 12-30 år] ut ur staden [och mötte honom], och de hånade (kallade honom värdelös). De ropade till honom: "Far upp flintskalle! Far upp flintskalle!" [Elisha är i 25-årsåldern. Det kan vara så att förolämpningen med flintskalle har att göra med att Elisha avgett ett nasirlöfte och rakat sitt hår, och därför är flintskallig. I så fall var hånet direkt riktat mot Herren som han representerade. Uttrycket "far upp" syftar på att han ska försvinna på samma sätt som hans föregångare Elia "for upp" till himlen. Det är ett dödshot. När norra riket blev självständigt 930 f.Kr. insatte kung Jerobeam avgudadyrkan i två städer, Dan i norr och Betel i söder, se 1 Kung 12:25–33. När denna händelse inträffar är det åttonde kungen efter honom och dessa två städer har utvecklats till stora centrum för alla möjliga avgudar. De unga männen kan mycket väl ha varit baalsprofeter.]
Och ni ska slå alla befästa städer och alla utvalda städer och ska fälla alla goda träd och ska skotta igen alla vattenkällor och fördärva varje gott stycke av land (odlingsbar mark) med stenar.
Och de slog ner städerna, och på varje gott stycke av land [odlingsbar mark] kastade varje man sin sten och fyllde det [fältet], och de stängde igen (täckte, gömde) alla vattenkällor och fällde alla goda träd till dess bara Kir-Charaset [kan syfta på Kir-Moav, en större stad i södra Moav] var kvar med sin stenmur och slungkastarna omringade den och bröt ner den.
Därför sände han dit hästar och vagnar och en stor armé, och de kom på natten och omringade staden runtom.
Och när gudsmannens tjänare steg upp tidigt och gick ut, och se, en armé med hästar och vagnar var runtom staden. Och hans tjänare sade till honom: "Ack (ånej) min herre! Vad ska vi göra?"
Och Elisha sade till dem: "Detta är inte vägen och inte heller staden, följ mig och jag ska föra er till mannen som ni söker." Och han ledde dem till Samarien.
Om vi säger: Vi ska gå in i staden, då är hungersnöden i staden och vi ska dö där, och om vi sitter stilla här dör vi också. Kom och låt oss falla för araméernas armé, om de räddar oss levande ska vi leva, men om de dödar oss skulle vi ändå ha dött."
Så de kom och ropade på stadens portvakt. Och de berättade för honom och sade: "Vi kom till araméernas läger och se, det fanns ingen man där, och inte rösten av någon människa, men hästarna stod bundna och åsnorna var bundna och tälten stod som de var."
Och kungen steg upp i natten och sade till sina tjänare: "Jag ska berätta vad araméerna har gjort mot oss. De vet att vi är hungriga, därför har de gått ut ur lägret och gömt sig själva på fältet och sagt: När de kommer ut ur staden ska vi ta dem levande och gå in i deras stad." [Kungen tror inte de leprasjukas ord, han tror att det är en fälla för att lura ut folket från staden. En liknande taktik använde hans förfäder i Ai, se Jos 8:3–28.]
Låt inte heller Hiskia få er att lita på Herren (Jahve) och säga att Herren (Jahve) säkert ska rädda oss, denna stad ska inte ges i den assyriske kungens hand.
Var är Chamats kung och Arpads kung och kungen i staden Sefarvajim, Hena och Iva?"
Har du inte hört?
    För länge sedan gjorde jag det,
i forna tider skapade jag det,
    nu har jag låtit det ske, det är gjort,
de befästa städerna ska läggas öde
    i ruinhögar.
Därför säger Herren (Jahve) så angående Assyriens kung:
Han ska inte komma till denna stad,
    inte skjuta någon pil där,
han ska inte komma framför den med någon sköld
    och inte kasta en belägringsvall mot den.
Den väg som han kom, samma väg ska han återvända
    och han ska inte komma till denna stad förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).

Jag ska försvara staden och rädda den för min egen skull och för min tjänare Davids skull."
Och det skedde innan Jesaja hade gått ut från den inre gården i staden att Herrens (Jahves) ord kom till honom, han sade:
Och jag ska föröka till dina dagar 15 år, och jag ska rädda dig och staden ur den Assyriske kungens hand, och jag ska försvara staden för min egen skull och för min tjänare Davids skull."
Vad mer finns om Hiskias gärningar och hans styrka och hur han gjorde dammen och kanalen (Hiskias tunnel) och förde in vatten i staden, det är skrivet i Juda kungars krönika.
Och han avsatte avgudarnas präster som Juda kungar hade insatt till att offra på de höga platserna i Juda städer och på platserna runt Jerusalem, de som offrade till baal och till solen och till månen och till stjärnbilderna och till alla himlens härskaror (de demoniska makterna).
Och han förde ut alla präster från Juda städer och orenade de höga platserna där prästerna hade offrat, från Geva till Beer-Sheva och han bröt ner portarnas höga platser som fanns i ingången till Jehoshuas, stadens borgmästares port, som var på en mans vänstra [hand, sida] när han går in genom stadens port.
Och han sade: "Vad är det för monument som jag ser?"
    Och männen i staden berättade för honom: "Det är gudsmannens grav som kom från Juda och ropade ut dessa ting som du har gjort mot Betels altare."
Och även de höga platsernas alla hus som var i Samariens städer, som Israels kungar hade gjort för att provocera, tog Joshijaho bort och gjorde med dem på samma sätt som han gjort i Betel.
Och Herren (Jahve) sade: "Jag ska flytta bort Juda från mina ögon som jag har flyttat bort Israel, och jag ska kasta bort denna stad som jag har valt, Jerusalem, och huset om vilket jag sade: Mitt namn ska vara där."
Vid den tiden kom Nebukadnessars, Babels kungs tjänare upp till Jerusalem och staden belägrades.
Och Nebukadnessar, Babels kung kom till staden medan hans tjänare belägrade den.
Och staden var belägrad till kung Tsidqijahos elfte år.
På den nionde dagen till månaden var hungersnöden stark i staden och inget bröd fanns till landets folk.
Och en genombrytning gjordes i staden och alla stridsmän flydde på natten via portvägen mellan de två murarna, som var vid kungens trädgård. Och kaldéerna var mot staden runtom och kungen gick längs Aravavägen.
Och återstoden av folket som var kvar i staden, dessa som föll bort, tillföll Babels kung, och återstoden av skarorna bar Nevozaradan, ledaren för vakten, bort i fångenskap.
och från staden tog han en ledare som var satt över stridsmännen och fem män av dem som såg kungens ansikte, som de fann i staden, och skrivaren till arméns härhövitsman, som mönstrade landets folk, och 60 män från landets folk som blev funna i staden.
… Palmstaden [Jeriko, se 5 Mos 34:3]
[Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem. Det finns också ett särskilt ord för detta i hebreiskan alija, vilket används här.] Dessa är provinsens söner som gick upp [till Jerusalem] från fångenskapen, av dem som förts bort, som Nebukadnessar, Babylons kung, hade fört till Babylon, och som återvände till Jerusalem och Juda, var och en till sin stad;
Nu bosatte sig, prästerna, leviterna, en del av folket, sångarna, dörrvaktarna och tempeltjänarna i sina egna städer och hela det övriga Israel i sina städer.
Och när den sjunde månaden [höstmånaden Tishri, troligtvis 538 f.Kr.] var inne och Israels barn hade bosatt sig i sina städer, samlades folket som en man (som en enhet; samstämt) i Jerusalem.
Låt nu våra furstar (ledare), stå för hela församlingen och låt dem som är i våra städer och har gift sig med främmande kvinnor komma på bestämda tider, och med dem de äldste i varje stad och deras domare, till dess att vår Guds (Elohims) brinnande vrede har vänts bort från oss, när vi nu tar tag i detta ärende.
men jag svarade kungen: "Min konung må leva för evigt. Varför skulle inte mitt ansikte vara bedrövat när staden där mina förfäder är begravda ligger i ruiner och dess portar är fördärvade av eld?"
och jag svarade kungen: "Om det synes gott för kungen och om din tjänare har funnit favör inför dig, sänd mig till staden i Juda där mina förfäder är begravda så att jag kan återuppbygga den."
liksom ett brev till Asaf, kungens skogsskötare, så att han ger mig virke till att göra balkar till portarna på befästningen intill templet, till stadens murar och till bostaden som jag ska bo i." Kungen beviljade min begäran eftersom Guds (Elohims) goda hand var över honom.
Shallon, son till Kolchoze, furste över Mitspes område, reparerade Källporten. Han byggde den, täckte den och satte in dess dörrar, dess dörrfoder och dess bommar. Han reparerade också muren till Shelachdammen och kungens trädgård, så långt som trapporna går ner från Davids stad.
Staden var stor (till ytan) men invånarna var få därinne och husen var inte renoverade.
Detta är folket i provinsen som återvände från fångenskapen i exil, som Nebukadnessar, kungen i Babylon hade fört bort och som återvände till Jerusalem och Juda, var och en till sin egen hemstad.
Det övriga folket gav:
20 000 gulddrachmer [170 kg guld]
2 000 silverminor [1 000 kg silver]
67 prästskrudar
och att man skulle tillkännage och utropa i alla deras städer och i Jerusalem: "Gå ut på bergen och hämta löv av olivträd, planterade eller vilda, och löv av myrten, palmer och andra lummiga träd, och gör lövhyddor som det är skrivet."
De intog befästa städer och bördig jord
    och tog över hus fyllda med allt gott,
uthuggna brunnar, vingårdar, olivlundar
    och fruktträd i mängd.
De åt och blev mätta och feta
    och njöt av din stora godhet.
Och förstlingen av vårt mjöl och våra offergåvor och av allt slags trädfrukt, av vin och olja, ska vi föra till prästerna, in i förrådskamrarna till vår Guds hus, och tionden av vår jord till leviterna, de leviter som tar emot tionden i alla de städer där vi brukar jorden.
[Detta kapitel ger lösningen på problemet i Neh 7:1–4 där det inte finns tillräckligt med människor som bodde i Jerusalem för att beskydda staden. Folket hade tidigare (Neh 10:37) lovat att ge tionde av sin inkomst till Herrens tjänst, nu ger man även tionde av sig själva.] Folkets furstar bodde i Jerusalem. Det övriga folket kastade lott för att på så sätt var tionde man skulle utses att bo i Jerusalem, den heliga staden, medan nio tiondelar skulle bo i de andra städerna.
Detta är de huvudmän i provinsen som bodde i Jerusalem. Men i Juda städer bodde var och en i den stad där han hade sin ärvda besittning: vanliga israeliter, präster, leviter och tempeltjänare, likaså ättlingarna till Salomos tjänare.
Joel, Sikris son, var ledare för dem, och Juda, Hassenuas son, var den andre i befälet över staden.
Leviterna i den heliga staden utgjorde tillsammans 284.
De övriga israeliterna, prästerna och leviterna bodde i alla de andra städerna i Juda, var och en i sin arvedel.
De gick över Källporten och rakt fram uppför trapporna till Davids stad, på trappan i muren ovanför Davids hus, ända fram till Vattenporten mot öster.
Vid samma tid tillsattes män som skulle förestå förrådskamrarna där offergåvor, förstlingsfrukter och tionden lades ner. Från stadens åkrar skulle de samla in det som enligt undervisningen (Torah) tillföll prästerna och leviterna. Det rådde glädje i Juda över prästerna och leviterna som gjorde tjänst.
Var det inte för att era fäder gjorde sådant som vår Gud lät alla dessa olyckor komma över oss och denna stad? Och nu drar ni ännu mer vrede över Israel genom att vanhelga sabbaten!"
Breven distribuerades med hast av kungens kurirer, och dekretet gavs ut i Susas slott. Kungen och Haman satte sig ner och drack, men staden Susa var i chock.
När nu Mordochaj [Esters fosterfar, se Est 2:7] fick veta allt som hade gjorts (bestämts), rev han sönder sina kläder och satte sig i säck och aska och gick till stadens mitt och ropade med hög, ljudlig och bitter röst. [Att sätta sig i säck och aska är ett vanligt uttryck för sorg, även det bittra ropandet.]
Hatach gick ut till Mordochaj på den stora platsen i staden (torget) som fanns utanför kungens port.
och låta den kungliga klädnaden och hästen ges i handen till en av kungens noblaste furstar, så att de kan klä mannen som kungen vill hedra med detta och sätta honom på hästryggen och rida genom stadens gator och ropa ut framför honom: Detta är vad man gör med den man som kungen vill hedra!"
Då tog Haman den kungliga klädnaden och hästen, klädde Mordochaj och paraderade med honom genom stadens gator och ropade ut: "Detta är vad man gör med den man som kungen vill hedra!"
I breven garanterade kungen judarna att i varje stad där de bor får de samla sig och försvara sina liv, de får fördärva, slakta och förgöra alla de människor som överfaller dem i provinserna, deras små och kvinnor och de får ta byte från dem.
Sedan gick Mordochaj ut från kungens närvaro i kunglig skrud av blått och vitt och med en stor krona av guld och en vit mantel av fint linne och purpur. Susas stad ropade och var glad.
I varje provins och i varje stad, överallt dit kungens befallning och dekret kom, blev det fröjd och glädje för judarna, fest (bankett, firande, fest) och en bra dag. Och många från folken i landet blev judar [Rut 1:16; Dan 3:28–29], eftersom fruktan för judarna hade kommit över dem.
Judarna samlade sig i sina städer i alla kung Ahasveros (Xerxes) provinser, för att lägga sin hand på alla som sökte att skada dem. Det var ingen som kunde stå dem [judarna] emot eftersom fruktan för dem hade kommit över alla människor.
Därför har judarna på landsbygden, de som bor i byar utan murar gjort den fjortonde dagen i månaden Adar [8:e mars] till en dag av fest och glädje, en bra dag då man sänder runt gåvor till varandra. [Ordagrant "sänder delar till varandra", dvs. man delar med sig av den mat man tillrett. I det moderna purimfirandet sänder man fortfarande gåvor och ofta är det något ätbart som godis och kakor, men även andra rätter är vanligt i en del judiska grupperingar.]
Dessa dagar ska bli ihågkomna och firade i varje generation och av varje familj och i alla provinser och i alla städer. Dessa dagar med Purim ska inte fattas bland judarna, deras minne ska inte gå förlorat från deras säd (efterkommande).
Fienden är borta, utrotad för alltid,
    du har ödelagt deras städer, minnet av dem är utplånat. [Den femte hebreiska bokstaven är: ה – He. Tecknet avbildar en människa med uppsträckta händer. Bokstavens betydelse är se, titta, andas och har att göra med uppenbarelse och förståelse sedan något stort och viktigt pekats ut. Det symboliserar ofta att se och ha perspektiv. I denna vers är det ordet "Fienden" som börjar med denna bokstav. Det förstärker hur viktigt det är att ha Guds eviga perspektiv när fienden verkar ha övertaget. Stycket för både Gimel och He i vers 6 och 7 är kortare än vanligt, det visar också på hur ogudaktighet stör Guds ordning och struktur.]
Välsignad (lovad, värd att lovsjungas) är Herren (Jahve),
    för han har visat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) mot mig,
    i en belägrad stad. [Troligtvis en bild på en situation "som en belägrad stad", utan tillgång till förnödenheter och instängd utan frihet, se Ps 18:19–20. Det finns även rent bokstavliga tillämpningar, Jeremia levde i en tid då Jerusalem var belägrat, se Jer 32:1–2.]
Det finns en flod vars flöden ger glädje åt Guds (Elohims) stad,
    den Högstes (Elions) heliga boning.
Stor är Herren (Jahve) och högt är han prisad
    i vår Guds stad.
Hans heliga berg
[Vers 8 och vers 10–12 är riktade till Gud. Här i vers 9 växlar psalmen på nytt till att tala om Gud. Denna vers är psalmens mittpunkt, vilket också förstärks av det avslutande Sela.] Det vi har hört, det fick vi se
    i Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) stad,
i vår Guds (Elohims) stad,
    som Gud bevarar till evig tid. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits. Vad var det fienderna såg i vers 6 som fick dem att fly? Det är inte Jerusalems murar, utan Guds närvaro som beskyddar staden, se även Hes 10.]
Herre (Adonai) fördärva och dela deras tunga (förvirra och förbrylla deras tal) [1 Mos 11:1–9],
    för jag ser våld och kiv i staden,
De återvänder på kvällen (vid solnedgången), de ylar och morrar som hundar
    och går runt i och omkring (omringar) staden.
De återvänder på kvällen (solnedgången), de ylar och morrar som hundar
    och går runt i och omkring (omringar) staden.
Vem ska föra in mig i den befästa staden?
    Vem ska leda mig till Edom?
För Gud (Elohim) ska frälsa Sion [tempelberget i Jerusalem]
    och åter bygga upp Juda städer.
Sedan ska de bo där och besitta det [Sion – Jerusalem, se Ps 48:13; 102:14].
Må säden växa rikt i landet,
    ända upp till bergens toppar.
Må dess frukt vaja som Libanons skogar [cederträd]
    och städernas folk blomstra som markens örter.
Förunderliga, underbara och härliga ting är sagda (uttalade) om dig,
    du Guds (Elohims) stad. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Morgon efter morgon ska jag förgöra
    alla onda i landet,
hugga av från Herrens (Jahves) stad
    alla som sysslar med missgärning.
De vandrade genom öknen på en öde väg,
    de fann ingen stad att bo i.
[Befrielse:]
Han ledde dem på en jämn väg,
    så att de kunde hitta en stad där de kunde bo.
Där lät han de hungriga bo
    och de gjorde en stad där man bor,
Vem ska föra in mig i den befästa staden?
    Vem ska leda mig till Edom?
Jerusalem, byggd som en stad
    där husen står tillsammans (sluter sig tätt intill varandra, hus vid hus utan mellanrum).
En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.] Av (för) Salomo.
-
Om inte Herren (Jahve) bygger huset
    arbetar (sliter) de som bygger på det fåfängt (i tomhet; förgäves).
Om inte Herren (Jahve) bevarar (beskyddar; vakar över) staden,
    vaktar (vakar) väktarna fåfängt.
    [Deras insats blir misslyckad och är inte till någon nytta om inte Gud är med.]
I stökiga korsningar ropar hon ut,
    i stadsportarna talar hon:
Den som kontrollerar sitt temperament är bättre än en krigshjälte,
    och den som kontrollerar sin [egen] ande är bättre än den som intar en hel stad.
En vis man kan storma en mäktig stad (en stad full av krigsmän),
    och bryta ner det starka fäste som stadens invånare förtröstat på.
    [Vishet kan rent bokstavligt bryta ner starka fästen, men även mentala tankebyggnader.]
Den människa som inte kan styra över (behärska) sitt sinne (hjärta)
    är som en stad med nedbrutna murar.
Vishet är ett fäste för en vis man,
    mer än tio furstar som är i en (befäst) stad.
Och jag såg de onda begravas och de gick in i sin vila, men de som hade gjort rätt gick från den heliga platsen [templet] och var glömda i staden. Detta är också fåfängt (tomhet; helt meningslöst). [Det är inte rätt att de onda lyckas i sitt liv och prisas efter att de dött.]
Där var en liten stad och några få män i den, och där kom en stor kung emot den och belägrade den och byggde stora belägringsvallar mot den.
Nu fann man i den en fattig och vis man och han räddade staden med sin vishet, likväl kommer ingen människa ihåg denna fattiga man.
Dårarnas arbete tröttar ut dem alla,
    för de vet inte hur de ska gå för att komma till staden.
Jag vill stå upp och gå runt i staden,
    i gränderna och de stora gatorna
vill jag söka efter honom som min själ älskar.
    Jag sökte honom men fann honom inte.
Väktarna som går runt (patrullerar) i staden fann mig.
Har ni sett honom som min själ älskar?
De fann mig, murarnas väktare som går runt i staden,
    de slår mig,
    de sårar mig,
    murarnas väktare lyfter av mig brudslöjan.
Ditt land är öde,
    dina städer är brända i eld,
främlingar förtär dina fält
    i din åsyn,
en ödeläggelse är det,
    en omstörtning av främlingar.
Dottern Sion [Jerusalem] är lämnad som en hydda i en vingård,
    som ett skjul i en fruktträdgård, som en belägrad stad.
Jag ska upprätta dina domare,
    som det var från början,
dina rådgivare
    som från begynnelsen.
Därefter ska du heta Rättfärdighetens stad,
    den Trofasta staden.
Då sade jag: "Herre (Adonai), hur länge?" Han svarade:
Till dess städerna ligger öde
    och utan invånare,
husen är utan människor,
    och landet är fullständigt öde.
som gjorde världen till en vildmark
    och fördärvade dess städer,
som inte öppnade fångarnas hus?'
Förbered slakt av hans barn
    för deras fäders synd,
då de inte stod upp och intog landet
    och fyllde jordens ansikte (yta) med städer.
Yla (vråla, tjut), du port,
    ropa (skrik i ångest) du stad,
smält bort Filisteen,
    allesammans,
för det kommer en rök från norr
    och det finns ingen eftersläntrare i hans led. [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]
Budskap om (profetord, börda över) Damaskus. Se, Damaskus ska upphöra (är inte längre; ordagrant "är bortvänd från") att vara en stad
    och ska bli en ruinhög.
Övergivna är Aroers [betyder "ruinernas"] städer,
    de ska vara för hjordarna, som ska ligga ner och ingen ska oroa dem. [Staden Aroer ligger i landet Moab vid Arnons floddal i nuvarande Jordanien öster om Döda havet, se 4 Mos 32:34. Eftersom det står städer i plural, och frasen ordagrant är (hebr. azavot air aroer) "övergivna städerna ruiner", kan hela uttrycket vara poetiskt för att hela Damaskus med omnejd är ruiner och övergivet. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter: "övergiven för evigt".]
På den dagen ska hans starka städer vara som kalhyggen och fällda trädkronor [de städer som amoréerna och hivéerna övergav] framför Israels söner [när de intog landet under Josuas tid]. Allt ska vara (bli) ödelagt. [Hebreiskan är inte helt lätt här, horesh veamir, har att göra med skog och bergstoppar eller skogen på dem, den grekiska översättningen skriver "amoréerna och hivéerna".]
Och jag ska sporra Egypten mot Egypten,
    och de ska strida varje man mot sin bror,
    och varje man mot hans granne,
    stad mot stad,
    och kungarike mot kungarike.
På den dagen ska det finnas 5 städer i Egyptens land som talar Kanaans språk och avlägger ed till Härskarornas Herre (Jahve Sebaot). Ödeläggelsens stad ska sägas till en.
du som är full av uppror,
    en tumultartad stad, en glädjens plats?
Dina slagna är inte slagna med svärd,
    inte döda i krig.
Och du såg överträdelserna i Davids stad,
    att de var många.
Och du samlade ihop vattnet
    från den lägre dammen. [Detta gjordes av Achas och Hiskia under Jesajas dagar, se Jes 7:3. Dammen kan syfta på Siloam och den undervattenstunnel som Hiskia lät bygga från Gihonkällan, se 2 Krön 32:30; 2 Kung 20:20.]
Ta din Kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) [mindre harpa], gå runt i staden, du länge bortglömda sköka, gör (komponera, spela) vackra melodier, sjung många sånger, så att du till äventyrs blir ihågkommen.
I staden är ödsligheten kvar,
    och portarna är slagna i ruiner.
För du har gjort stad till stenhög [representerar världshärskare och deras stolta städer],
    befäst (avklippt – otillgänglig) ort (samlingsplats – hebr. qirja) till ruin.
Främlingarnas palats (högresta fäste) utgör inte [längre] någon stad,
    aldrig någonsin ska den byggas upp igen.[Stad står i obestämd form, men associationerna går till Babylon och Nineve som ligger i ruiner idag, se Jer 51:37; Upp 18:1–24; 19:1–3. Två ord för stad används, hebr. ir som betecknar en befäst stad med ringmur och portar, medan hebr. qirja betecknar en stad utan ringmur (översätts här till ort). Ordet har sitt ursprung i att samlas och att vara en mötesplats. Ordet för befäst är batsir som ofta beskriver en befäst stad, men kommer från ordet att avgränsa, men kan även betyda avklippt eller avlägsen. Parallellismen här skulle kunna vara att den stora befästa staden (hebr. ir) har inte bättre skydd än den obefästa orten (hebr. qirja) på landsbygden – Herren har gjort båda till en stenhög och ruin.]
[Hela detta kapitel är en sång, skriven för de återlösta när Messias börjar regera i Tusenårsriket. Jesaja beskriver det som om han befinner sig där och både ser och hör hur folket uttrycker sin tacksamhet och lovsång till Gud.] På den dagen ska denna sång sjungas i Juda land:
-
Vi har en stark stad,
    murar och befästningar har han utvalt för frälsning.
Den befästa staden är ensam,
    en boplats övergiven och försakad lik öknen,
där ska kalvar beta
    och där ska de ligga ner och förtära dess grenar.
För palatsen ska bli övergivna,
    staden med uppståndelse (brusande liv) ska bli folktom,
murarna och tornen ska bli hålor för alltid,
    en glädje för vilda åsnor, en betesmark för flockar.
Och hagel ska slå ner skogen,
    men staden ska sjunka ner i dalen.
vägarna ligger öde,
    resenärerna uteblir,
han har brutit förbundet,
    han har föraktat städerna,
    han tar ingen hänsyn till människor.
    [Detta hade en uppfyllelse 701 f.Kr. då Sanherib bröt sina löften, se 2 Kung 18:14–17.]

Bokens första del är skriven i poetisk stil, för att i kap 36-39 skifta till prosa, för att på nytt bli poetisk i kap 40-66. Detta skrivsätt bildar alltså en stilistisk kiasm. Det blir också en markör som visar att detta stycke är det centrala i hela boken. Kapitel 36-39 består av sju episoder ordnade i ett kiastiskt mönster: A Ett fientlig Assyriskt sändebud (Jes 36:1–22)
  B Hiskias nöd och vädjan till Herren (Jes 37:1–7)
    C Sancherivs hånfulla bud till Hiskia (Jes 37:8–13)
      D Hiskias bön till Herren (Jes 37:14–20)
    C´ Herrens svar till Sancherivs hån (Jes 37:21–38)
  B´ Hiskias sjukdom och vädjan till Herren (Jes 38:1–22)
A´ Ett "vänligt" Babyloniskt sändebud (ironi) (Jes 39:1–8) Den tematiska symmetrin i kiasmen har fått företräde för den kronologiska ordningen, händelserna i kapitel 38-39 inträffar före händelserna i 36-37: 725-722 f.Kr. Assyrien belägrar Samarien, israeliterna i exil
715 f.Kr. Hiskia blir kung i Juda
705 f.Kr. Sancheriv blir kung i Assyrien
701 f.Kr. Sancheriv invaderar Juda
681 f.Kr. Sancheriv mördas av två av sina söner (Jes 37:36)

Nu hände det i [Juda, det södra rikets] kung Hiskias fjortonde år [701 f.Kr.], att Sancheriv (Sanherib), kung i Assyrien, kom upp mot de befästa städerna i Juda och intog dem.
Låt inte heller Hiskia få er att lita på Herren (Jahve) och säga att Herren (Jahve) säkert ska rädda oss, denna stad ska inte ges i den assyriske kungens hand.
Var är Chamats kung och Arpads kung och staden Sefarvajims kung, Hena och Iva?"
Har du inte hört?
    För länge sedan gjorde jag det,
i forna tider skapade jag det,
    nu har jag låtit det ske, det är gjort,
denna befästa stad ska läggas öde
    i en ruinhög.
Därför säger Herren (Jahve) angående Assyriens kung: Han ska inte komma till denna stad
    och inte skjuta någon pil där,
inte heller ska han komma framför den med sköld,
    inte kasta upp (bygga upp) en ramp mot den [och inta Jerusalem].
Samma väg som han kom ska han återvända,
    och han ska inte komma till denna stad
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
För jag ska försvara denna stad för att frälsa (rädda) den för min egen skull
    och för min tjänare Davids skull."
och rädda dig och denna stad
    ur den assyriske kungens hand.
Jag ska beskydda denna stad.' " [På 1960-talet bekräftade vetenskapen att människans livslängd är biologiskt begränsad till 120 år, se 1 Mos 6:3. I en artikel i tidskriften Nature, 9 november 2000, skriver Hayflick (mannen bakom upptäckten på 1960-talet) att åldrande inte är en sjukdom. Han estimerar att även om man hittar botemedel till de vanligaste dödliga sjukdomarna i hög ålder (hjärt- och kärlsjukdomar, stroke och cancer) skulle det bara kunna förlänga livslängden med uppskattningsvis 15 år. Tre år senare får Hiskia en son, Manasse. Han är 12 år när han kommer till tronen, se 2 Kung 20:21; 21:1. Rent sekventiellt så kommer vers 21–22 här mellan vers 6–7, jmf 2 Kung 19:7–8, men i det kiastiska mönstret och strukturen är placeringen inte konstig.]
Gå upp på ett högt berg, du Sion
    som bär fram ett glädjens budskap.
Ropa ut det högt,
    du Jerusalem som bär fram ett glädjens budskap.
Ropa, var inte rädd!
    Säg till städerna i Juda: "Här är er Gud!"
Låt öknen och dess städer lyfta upp sina röster,
    byarna som Kedar bebor [en nomadstam i norra Arava mellan Edom och Babylon],
    låt Selas [Edoms huvudstad, troligtvis nuvarande Petra] invånare jubla,
låt dem ropa från bergens toppar.
Det bekräftar hans tjänares ord
    och uppfyller hans budbärares råd,
som säger till Jerusalem: "Hon ska bli bebodd"
    och till Juda städer: "De ska bli uppbyggda
    och jag ska resa upp dess ödelagda platser."
Jag har rest upp honom i rättfärdighet
    och jag gör hans vägar höga,
han ska bygga min stad
    och han ska frige mina fördrivna,
inte mot betalning
    eller belöning,"
säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot). [Detta skedde ungefär 200 år senare när judarna fick återvända från fångenskapen i Babylon och bygga upp Jerusalem och dess tempel under Esra och Nehemja.]
För ni kallar (namnger) er själva efter den heliga staden [Jerusalem]
    och ni lutar er mot (förlitar er på) Israels Gud (Elohim).
    Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) är hans namn.
Vakna upp, vakna upp! [Var redo – det är dags nu!]
Klä på dig dina härlighetskläder Jerusalem,
    den heliga staden.
För inga fler oomskurna och rituellt orena ska fortsättningsvis komma in till dig.
För åt både höger och vänster ska du utbreda dig (bryta in på ny mark)
    och din säd (dina ättlingar) ska ärva länderna (hedningarnas nationer)
    och de ödelagda städerna ska de befolka (åter fylla med invånare).
[Vers 14–16 hör tematiskt ihop med vers 8–9]
Dina plågares söner ska komma och böja sig inför dig,
    och alla de som föraktade dig ska böja sig ner vid dina fotsulor,
och de ska kalla dig Herrens (Jahves) stad,
    Sion – Israels Helige.
De ska bygga upp de gamla ödetrakterna,
    de ska bygga upp de tidigare ödemarkerna
och de ska förnya de ödelagda städerna,
    det som varit förött generation efter generation.
De ska kalla dem Det heliga folket,
    Herrens (Jahves) återlösta,
och du ska heta "Sökt efter" (Utvald),
    en stad inte längre övergiven.
Din heliga stad har blivit en vildmark,
    Sion [tempelberget i Jerusalem] har blivit en vildmark, Jerusalem en ödemark.
Lyssna (ett ljud, en röst)!
    Ett uppror från staden.
Lyssna (ett ljud, en röst)!
    Det kommer från templet.
Lyssna (ett ljud, en röst)!
    Herren (Jahve) vedergäller sina fiender.
för jag ska kalla på alla familjer från kungarikena i norr förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
och de ska komma och de ska ställa sina troner
    vid ingången till Jerusalems portar
och mot alla dess murar runt omkring
    och mot alla Juda städer.
För jag själv [Herren] gör dig i dag stark som en befäst stad, [förstärkt] med järnpelare och [omgärdad på varje sida av] kopparmurar. Så att du kan stå emot hela landet, mot Judas kungar, mot deras furstar, mot deras präster och allt folk på landsbygden.
De unga lejonen har rutit över honom
    och låtit sina röster höras
och de har gjort hans land öde,
    hans städer ligger i spillror, utan invånare.
Men var är dina gudar som du har gjort åt dig?
    Låt dem stå upp om de kan rädda dig
    i din tid av svårigheter.
För så många som dina städer [lika talrika]
    har dina gudar blivit, du Juda.
Men det ska ske om ni lyssnar lyssnande till mig förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), och inte för in bördor genom portarna till staden på sabbatsdagen utan helgar sabbatsdagen och inte gör något arbete på den,
då ska i stadens portar komma in kungar och furstar och sitta på Davids tron, ridandes på vagnar och hästar, de och deras furstar, Juda män och Jerusalems invånare, och denna stad ska vara bebodd för alltid.
Och de ska komma från Juda städer och från platser runt om Jerusalem och från Benjamins land och från Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och från bergen och från söder, och ha med sig brännoffer och offer och matoffer och rökelse och ha med sig tacksägelseoffer till Herrens (Jahves) hus.
Sök (arbeta aktivt för, träd fram inför Herren och fråga efter) det bästa (frid, fred, och välgång)
    för staden dit jag fört er i fångenskap, och be till [verka i förbön med] Herren (Jahve) för den.
Går det väl för den,
    går det väl för er (i dess fred har ni frid)." [Har staden som svar på böner välsignats med shalom – hebr. för frid, fred och välgång, får dess bedjande företrädare och talespersoner också ta del av den välsignelsen.]
För så säger Herren (Jahve)
Sätt upp vägmärken åt dig,
    gör dig vägvisare,
sätt ditt hjärta till de höga vägarna,
    även på de vägar du gick,
kom tillbaka (återvänd) Israels jungfru,
    återvänd till dessa dina städer.
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), Israels Gud: "Ännu en gång ska man säga detta ord i Juda land och dess städer, när jag har återfört deras fångar (från exilen):
'Må Herren (Jahve) välsigna dig [4 Mos 6:24],
    du rättfärdighetens boning,
    du heliga berg.'
I den ska Juda [landsbygd] och alla dess städer leva tillsammans [i fred och trygghet]
    – jordbrukare (de som plöjer) och herdar [de som vandrar] med boskapshjord.
Se, dagar ska komma, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), då staden [Jerusalem] åter ska byggas upp till Herren (Jahve), från Hananeltornet [Neh 3:1; 12:39; Sak 14:10] till Hörnporten [2 Kung 14:13; 2 Krön 25:23; 26:9; Sak 14:10].
"Min herre och konung. [Vet du vad några av hovmännen har gjort?] Dessa män har gjort något ont mot profeten Jeremia. De har kastat honom i vattencisternen och lämnat honom att dö där av hunger nu när det inte längre finns något bröd i staden [på grund av babyloniernas belägring av Jerusalem]."
… Herren Härskarornas Gud (Jahve Elohim Sebaot)
Så säger Herren (Jahve): Se, vatten stiger upp ur norr
    [samma metafor som används om den egyptiska armén (Jer 46:8), används här om Babylon]
    och ska bli en översvämmande ström,
och de ska översvämma landet och alla som är där,
    staden och de som bor i den,
och männen ska ropa
    och alla invånare i landet ska jämra sig.
En löpare springer för att möta en annan löpare, en budbärare för att möta en annan budbärare, för att tala om för Babels kung att hans stad är intagen i varje kvarter.
Hennes städer har blivit öde, ett torrt land och en öken, ett land där ingen man bor och ingen människas son går förbi.
Ack (ve, hur, varför), hon [Jerusalem] sitter ensam (som en solitär) i
    den [förut så] folkrika staden.
Hon har blivit som en änka,
    hon som var så stor bland nationerna.
Prinsessan bland provinserna
    har nu blivit en tvångsarbetare (slav). [Den första hebreiska bokstaven är: א – Alef. Tecknet föreställer en oxe. Bokstaven symboliserar styrka, ledaren, den första och det viktigaste. I denna vers är det ordet "Ack" som börjar med denna bokstav. Detta förstärker känslan av sorg. Det är sorgen som tar befälet och präglar allt både i denna vers och hela boken. Ordet ställer frågan: Hur kunde detta ske? Ordet inleder ofta klagan och en begravningssång, se 2 Sam 1:19; Jes 14:4, 12.]
Jag ropade efter mina älskare [Klag 1:2]
    men de förrådde mig.
Mina präster och mina äldste
    förgicks i staden
när de sökte efter mat
    för att överleva (vederkvicka sina själar). [Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – Qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud och är också en bild på att stå bakom någon och hjälpa. I den här versen är det ordet "Jag ropade efter" som börjar på den bokstaven och förstärker ropet efter någon som stöttar.]
De säger till sina mödrar:
    Var är säden och vinet?
När (medan) de försvagas som en skadad soldat
    på stadens torg,
när (medan) deras liv (själ) töms (rinner) ut
    i deras mödrars famn.
    [När barnen dör i mödrarnas armar.] [Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – Lamed. Tecknet avbildar en herdestav eller oxpiska och symboliserar ofta undervisning. I denna vers börjar ordet "till sina mödrar" med denna bokstav och förstärker att moderskapets viktigaste uppgift, att ge barnen mat, inte längre är möjlig att upprätthålla. Det finns förmodligen ingen större smärta för en förälder än att förlora sitt barn.]
Alla som går på dina vägar
    slår ihop händerna mot dig [ger sitt bifall till Jerusalems förödelse, se Hes 25:6].
De visslar och skakar på sina huvuden
    mot dottern Jerusalem.
Är det här den stad om vilken man säger,
    att den är skönhetens fulländning, hela jordens fröjd [Ps 48:2]? [Den femtonde hebreiska bokstaven är: ס – Samech. Tecknet avbildar en pelare och symboliserar stöd och stabilitet. I den här versen är det ordet "slår ihop händerna" som börjar med denna bokstav. Här förstärks istället motsatsen, då denna applåd är till vanära istället för stöd.]
Mina ögon misshandlar min själ (det jag ser fyller mig med smärtsam sorg)
    för alla döttrar i min stad (gråter i sorg över alla döttrar i staden så att själen mår dåligt). [Den sextonde hebreiska bokstaven är: ע – Ajin. Tecknet avbildar ett öga eller en vattenkälla. Den symboliserar ofta profetisk klarsyn och uppenbarelse. Här är det orden "Mina ögon" och "Till dess" som börjar med denna bokstav. Här ger det stor emfas till gråtandet som är en viktig och helt central del av sorgeprocessen, inte minst under bearbetningsfasen då sorgens flöde är nödvändig för läkning.]
Kvinnorna i Sion [tempelberget i Jerusalem] har blivit våldtagna,
    jungfrurna i Juda städer.
Och du människobarn, ta dig en lertavla och lägg den framför dig och rita på den en stad, Jerusalem.
Och ta dig en järnlagg och ställ den som en mur av järn mellan dig och staden, och sätt ditt ansikte mot den och den ska bli belägrad och du ska belägra den. Detta är ett tecken till Israels hus.
En tredjedel ska du bränna i eld i stadens mitt när dagarna för belägringen är fullföljda, och du ska ta en tredjedel och slå det med svärdet runtom henne, och en tredjedel ska du sprida ut för vinden och ska dra ut svärdet efter dem.
På alla platser där ni bor ska städerna bli ödelagda och de höga platserna ska bli öde, så att era altaren blir omintetgjorda och öde och era avgudar blir krossade och tystnar och era solbilder blir nedkastade och ert arbete blir omintetgjort.
Svärdet är ute och pesten och hungersnöden inne, han som är på fältet ska dö för svärdet och han som är inne i staden ska slukas av pest och hungersnöd.
Gör (tillverka) kedjan, för landet är fullt av blodsdåd och staden är full av våld.
[Detta stycke handlar om domen över de avgudarykarena Hesekiel sett fördärva templet, se Hes 8. Föregående kapitel avslutades med kungörande om domen, se Hes 8:18, som upprepas i slutet på denna syn, se vers 10. Men domen sker först efter att de trogna har blivit märkta. Stycket är format som en kiasm som ramas in av mannen med linnekläder, se vers 1–3 och vers 11.
    Längre fram i synen anas att dessa totalt sju män också kan tolkas som änglar. Det är inte ovanligt att änglar kallas män, se 1 Mos 18:2; 32:24; Dan 10:5. Inom den babyloniska mytologin beskrivs en grupp av sju varelser stå under Gud vars uppgift är att straffa och förgöra. I den arameiska Sefire-inskriptionen från 700-talet (som hittades 1930 i Al-Safirah nära Aleppo i Syrien) omnämns förbannelser av "de sju" om ett förbund bryts.]
Sedan ropade han i mina öron [Guds röst] med en stor (stark) röst och sade: Få stadens väktare (de som råder; men också disciplinerar – hebr. peqoda) att komma nära,
varje man med sitt ödeläggelsevapen (dödsbringande vapen – hebr. machet) i sin hand.
Och Herren (Jahve) sade till honom: Gå genom stadens mitt, genom mitten av Jerusalem och sätt ett märke [hebr. tav; den sista bokstaven i hebreiska alfabetet vars piktogram är ett kors] på pannan på alla de män som suckar och som ropar på grund av alla styggelser som görs i hennes mitt. [Upp 3:12; 7:3; 9:4; 14:1; 22:4] [När nu de som sörjde över det som beskrivits ske i templet i kapitel 8 märkts av mannen i linnekläder, går de sex andra männen vidare för att utföra domen. Jmf. 2 Mos 12:23.]
Och till de andra [sex] sade han så att jag hörde det: Gå genom staden efter honom och slå, låt inte era ögon skona och ha inget medlidande,

Och han sade till dem: Orena huset [gör det rituellt orent] och fyll gården med de slagna,
    gå ut.
Och de gick ut och slog i staden.
Och han sade till mig: Synden hos Israels hus och Juda är mycket stor och landet är fullt av blod och staden är full av korruption, för de säger: Herren (Jahve) har övergett landet och Herren (Jahve) ser inte.
Och han talade till mannen klädd i linne och sade: Gå in mellan hjulen under keruben och fyll båda dina händer med glödande kol från mellan keruberna och kasta det mot staden. Och han gick framför mina ögon.
Och han sade till mig: Människobarn, dessa är männen som tänker ut synd och som ger de onda råd i denna stad [Jerusalem],
Ni har förökat ert slaktande i denna stad och ni har fyllt dess gator med slagna.
Och Herrens (Jahves) härlighet gick upp från mitt i staden och stod på berget som är på den östra sidan om staden (Olivberget).
Och städerna som är bebodda ska ödeläggas och landet ska bli öde och ni ska veta att jag är Herren (Jahve).
Han beskar toppen av dess unga kvistar och bar dem till Kanaans land, han satte dem i en stad med köpmän.



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.