5704 – עַד (ad)

tills, fram tills, så länge som


Typ: H:Prep
Hebreiska: עַד (ad)
Uttal: ad
Talvärde: 74 (70 + 4)    ord med samma talvärde
Ursprung: properly, samma som H5703 (עַד) (used as a preposition, adverb eller conjunction especially with a preposition)
Användning: 1296 ggr i GT

Beskrivning

Preposition som har att göra med tid.

Motsvarande grekiska ord

I den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) översätts det hebreiska ordet ad till följande:

ἐπέκειναepekeinaG1900bortom
ἔτοςetosG2094år
καιρόςkairosG2540tid, rätt tid, tillfälle
λίανlianG3029mycket
πόῤῥωporrhoG4206långt borta
πρωΐproiG4404på morgonen
σφόδραsphodraG4970stor, mycket, överväldigande
τέλοςtelosG5056slutet
τίςtisG5101vad, vilken, vem
χρόνοςchronosG5550tid

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (1296 st)


1 Moseboken (66)

Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden (hebr. adamah), för från den var du tagen. Du är stoft, och till stoft ska du åter gå."
Herren sade: "Jag ska förgöra (utrota) människorna som jag har skapat från jordens yta – inte bara människan utan boskapsdjur, kräldjur och himlens fåglar – jag känner sorg (ångrar – hebr. nicham) att jag har gjort dem."
Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.
Vattnet fortsatte hela tiden att minska fram till den tionde månaden. På den första dagen i den tionde månaden blev bergens toppar synliga.
och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden.
Kananeernas gränser sträckte sig från Sidon [kuststaden i Syrien i norr], där man går mot Gerar, till Gaza [i söder] som man går mot Sodom och Gomorra och Adma och Tseboim till Lasha.
Terach tog Abram, sin son och Lot, Harans son, och Saraj, hans svärdotter Abrams hustru, och de vandrade iväg från Ur i Kaldéen och de kom till Haran där de vistades.
Abram gick genom landet till platsen Shechem, till Mores terebint. På den tiden bodde kananéerna i landet.
Han vandrade från lägerplats till lägerplats från Negev [vidare] till Betel, till platsen där hans tält hade stått första gången, mellan Betel och Ai,
Abram slog sig ner i Kanaans land medan Lot slog sig ned vid städerna på slätten. [Fem städer nämns vid Jordanslätten, se 1 Mos 14:2, 8]. Ja, han [Lot] satte upp sitt tält invid Sodom.
Ja, allt (hela) det land som du ser, åt dig ska jag ge det och åt din säd [alla dina efterkommande barn], till evig tid.
och horeerna på deras berg Seir [sydöst om Döda havet – Edom], intill El-Paran, som är vid öknen.
När Abram hörde att hans broder [släktingen Lot] var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, 318 män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan [i norr].
Den natten delade han upp sitt folk [i grupper] och överföll dem med sina tjänare, slog dem och förföljde dem ända till Hoba norr om Damaskus [i Syrien]
att jag inte ska ta en tråd eller ett skosnöre eller något som är ditt, för att du inte ska säga att jag har gjort Abram rik,
I den fjärde generationen ska de komma tillbaka hit, för amoréernas missgärning är inte full än. [Deras synders mått har inte uppnått mängden som krävs för dom.]
Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sade: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat,
Men innan de lade sig omringade stadens män huset, Sodoms män både unga och gamla, allt folk från varje kvarter.
Och de slog männen utanför dörren med blindhet [ordet används bara här och i 2 Kung 6:18, kan syfta på både fysisk och mental blindhet], både små och stora, så att de tröttade ut sig själva på att finna dörren.
Skynda dig, fly dit, för jag kan inte göra något förrän du kommit dit." Därför kallas staden Tsoar. [Tsoar betyder oansenlig, anspråkslös, ringa eller liten.]
Och den förstfödda födde en son och gav honom namnet Moab, denne är moabiternas stamfar till denna dag. [Moabiterna blev ett folk som bosatte sig öster om Döda havet i nuvarande Jordanien; namnet låter som "från fadern" på hebreiska.]
Och den yngre födde också en son och gav honom namnet Ben-Ammi [låter som "min släktings son"], denne är stamfar till ammoniternas söner till denna dag. [Ammoniterna bosatte sig norr om Moab; både Moab och Ammon var fiender till Israel.]
Abraham sade till sina unga män (tjänstefolk): "Vänta här med åsnan, jag och gossen går vidare, vi ska tillbe och kommer tillbaka till er."[Isak är inte en ung pojke utan en vuxen man. Han hade lätt kunnat göra motstånd och övermannat sin gamle far, men går villigt med på att låta sig bindas. Isaks agerande utgör en förebild till Jesu offer på Golgata. Isak bär själv upp veden till offret, på samma sätt som Jesus själv bär tvärslån. Platsen är också den samma, Moria berg är höjden i Jerusalem där templet stod i den södra ändan av åsen som sträcker sig norrut, vilket möjliggör att Jesus faktiskt korsfästes på precis samma plats som Abraham byggde altaret.
    Utifrån Sarahs ålder kan vi se att Isak inte var äldre än 37 år. Hon dog 127 år gammal, se 1 Mos 23:1, och födde Isak då hon var 90 år, se 1 Mos 17:17; 21:1–5. Även orden "många dagar" i 1 Mos 21:34 och "efter detta" i 1 Mos 22:1 antyder att händelsen inte sker när han är ett barn, utan när han är vuxen. Det skulle inte vara otroligt om Isak var 33 år, vilket i så fall exakt sammanfaller med Jesu ålder.]
När hon hade gett honom att dricka sade hon: "Jag ska dra upp vatten till kamelerna också till dess att de har druckit" [En kamel kan dricka upp till 40 liter vatten vid ett och samma tillfälle, om 10 kameler ska dricka sig otörstiga betyder det att Rebecka kan ha dragit upp så mycket som 400 liter vatten. Det är alltså ingen självklarhet att hon skulle erbjuda sig detta.]
Man satte fram mat för att han skulle äta men han sade: "Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende." Han (Laban) sade: "Tala"
De bodde från Chavila till Shor, som ligger före Egypten när man vandrar mot Assyrien. Han bosatte sig mittemot alla sina bröder.
Mannen blev stor och växte mer och mer till dess han blev mycket stor.
Han kallade den (brunnen) Shiva. Därför är namnet på staden Beer-Sheva än idag. [Ordet shiva eller sheva, samma rot med olika vokaler, betyder både sju och ed/löfte. Betydelsen av Beer-Sheva brukar översättas sju brunnar. Det är mest naturligt då det är det antal brunnar som Abraham ursprungligen lät gräva på platsen. Men det är lika rätt att översätta namnet till löftesbrunnen, och då kan man hänvisa till den ed som Isak ingick med Gerars kung. Alla namn i det hebreiska språket har en betydelse som gör det till mer än enbart ett namn. När det som i detta fall har mer än en betydelse går det som regel också att hänvisa till flera olika händelser som är orsaker till namngivningen.]
Och Isak darrade våldsamt och sade: "Vem är då han som tog viltkött och gav det till mig, och jag har ätit allt av det innan du kom, och har välsignat honom? Ja, och han ska vara välsignad."
När Esau hörde sin fars ord, skrek han ett högt (mycket stort) och bittert skrik och han sade till sin far: "Välsigna mig, även mig, min far!"
och stanna hos honom några dagar till dess din brors raseri har lagt sig,
till dess hans vrede har vänts bort från dig, och han glömmer det som du har gjort mot honom. Sedan ska jag sända och hämta dig därifrån, varför skulle jag berövas er båda på samma dag?"
Se, jag är med dig och ska bevara dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig." [Jakob hade ännu inte någon fru, men skulle bli far till tolv söner, nationen Israel, och finns med i släktledet för den utlovade Messias – Jesus.]
Men de svarade: "Vi kan inte förrän alla flockar har samlats ihop och de rullar undan stenen från källans öppning, sedan vattnar vi fåren."
Men Gud kom till aramén Laban i en dröm om natten och sade till honom: "Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont."
Jag har makt att göra er illa, men er fars Gud sade till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont.
Och han befallde dem och sade: "Så ska ni säga till min herre Esau: 'Så säger din tjänare Jakob, jag har vistats hos Laban och stannat till nu.
Jakob var ensam kvar [på den norra flodbanken]. En man [Jesus, Gud själv i mänsklig gestalt, se vers 30] brottades med honom fram tills solen gick upp.
Därför äter inte Israels söner höftmuskeln som är på låret till denna dag eftersom han rörde vid Jakobs höft, vid höftmuskeln på låret.
Själv gick han över framför dem och böjde sig till marken sju gånger till dess han kom nära sin bror.
Jag ber dig, låt min herre gå över före hans tjänare och jag ska vandra vidare långsamt, efter boskapens takt (tempo) och i barnens takt (tempo), till dess jag kommer till min herre i Seir."
Nu hörde Jakob att han hade skändat hans dotter Dina och hans söner var på fältet med boskapen, och Jakob teg till dess de kom.
Och Jakob reste en pelare över hennes grav, det är Rakels gravpelare till denna dag.
[Huvudpersonen i den sista sektionen (kap 37-50) av Första Mosebok är Josef. Här i kapitel 38 sker dock ett abrupt avbrott som handlar om Juda och Tamar. Till en början kan det vara svårt att förstå hur detta kapitel, som är en enda härva av felaktiga sexuella relationer, passar in i berättelsen. Juda vägrar att gifta bort sin yngsta son till Tamar, hon tar saken i egna händer och förför sin svärfar, han går villigt till henne som är förklädd till en prostituerad. Genom att placera berättelsen om Juda mitt i berättelsen om Josef skapas en litterär poäng. Två olika vägar framträder. Josef flyr från sexuell omoral (1 Mos 39:12) medan Juda villigt går in i den med öppna ögon.] Vid den tiden gick Juda ner [rent höjdmässigt, men även moraliskt] från sina bröder [i Hebron, se 1 Mos 37:14] och vände sig till (slog ner sitt tält vid) en viss adullamit som hette Chira [som betyder "ädel"]. [Ner till Adullam, som ligger 2 mil nordväst om Hebron, är det en höjdskillnad på 700 meter.]
Efter detta sade Juda till sin svärdotter Tamar: "Förbli en änka i din fars hus till dess min son Shela har vuxit upp." Han sade (tänkte för sig själv) annars dör han också, som sina bröder. Och Tamar gick iväg och bodde i sin fars hus.
Han sade: "Jag ska skicka en killing från flocken". Hon svarade: "Vill du ge mig en pant till dess du sänder den?"
Hon lade hans mantel bredvid sig till dess att hennes herre kom hem.
Josef lagrade säd som havets sand, enorma mängder, tills det inte längre var möjligt att hålla räkning på (bokföra) allting för det var så stora mängder (bokstavligt utan siffror, omöjligt att räkna). [En del språkvetare tror att Josef uppfann det första alfabetet i syfte att förenkla bokföring över alla grödor som skulle förvaras. Fram till den här tiden användes skriftspråk i form av hieroglyfer, vilket Josef säkerligen fick lära sig när han togs i tjänst hos farao. Men om det är så att Josef istället uppfann alfabetet så var det detta som Mose fick lära sig under sina år i faraos palats så att han sedan hade ett skriftspråk med alfabetets bokstäver när han under ökenvandringen skrev ner de fem Moseböckerna.]
De gjorde i ordning sina gåvor inför Josefs ankomst vid middagstiden, för de hörde att de skulle äta mat där.
och den ene har gått ifrån mig' och han sade: 'Han har säkert slitits i stycken och jag har inte sett honom sedan dess,
Då ska ni svara: 'Dina tjänare har varit boskapsskötare från sin ungdom till nu, både vi och våra fäder,' så att ni kan bo i landet Goshen, för alla herdar är en styggelse för egypterna."
Angående folket, förflyttade han dem stad för stad från den ena änden av Egyptens gräns till den andra.
Josef upprättade en stadga angående Egyptens land denna dag, att farao ska ha en femtedel, bara prästernas mark ska inte tillhöra farao.
[Jakob fortsätter tala till Josef:] Nu är dina två söner mina, de som föddes till dig i Egyptens land innan jag kom till dig i Egyptens land, Efraim och Manasse, precis som Ruben och Simon är och ska vara mina.
Han välsignade Josef och sade:
"Guden (Elohim; i bestämd form) inför vilken mina fäder
    Abraham och Isak vandrade,
Guden (Elohim; i bestämd form) som har varit min herde
    hela mitt långa liv till denna dag,
Spiran ska inte lämna Juda,
    inte härskarstaven från hans fötter,
så länge man kommer till Shilo [eller "till dess han kommer som den tillhör"],
    och till honom ska folkens lydnad vara.
Din fars välsignelser
    har vida överträffat (har varit mäktigare än) mina förfäders välsignelser,
upp till de yttersta gränsen av de eviga kullarna.
    De ska vara över Josefs huvud,
    och över hjässan på honom som är avskild (helgad – hebr. nazir) från sina bröder.
    [5 Mos 33:16b; 4 Mos 6:2] [Josef är kanske den mest tydliga förebilden på Jesus i GT. Josef var en "fruktbärande son", se vers 22 och Jesus kallas vinstocken och de som är sammankopplade ska bära frukt, se Joh 15:5; Gal 5:22–23. Josef kallas en "son vid källan" och Jesus är livets källa, se Joh 4:14.]
De kom till Atads tröskplats på andra sidan Jordanfloden. Där sörjde de och jämrade sig högljutt. Han sörjde sin far i sju dagar.

2 Moseboken (54)

Du ska säga till honom: 'Herren, hebréernas Gud har sänt mig till dig och säger; Släpp mitt folk så att de kan tjäna (hålla gudstjänst till) mig i öknen, och se, du har inte lyssnat.' [Här används det hebreiska ordet avad för att "betjäna". Ordet betyder både att tillbe men också att arbeta. Samma ord används i vers 2 Mos 20:9 om att "arbeta" sex dagar och om slavarbetet i 2 Mos 1:13, 14, se även 1 Mos 2:5; 15. I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop.]
När farao frågade hade inte ett enda djur som tillhörde Israels söner (barn) dött. Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lät inte folket gå.
Se, imorgon vid den här tiden ska jag låta det regna med en mycket häftig hagelstorm, vars like aldrig har skådats i Egypten sedan den dag det grundades och till nu.
Haglet slog ner allt som fanns på fälten, både människor och djur, allt i hela Egyptens land. Det slog också ner alla grödor på fälten och bröt sönder alla träd.
Mose och Aron gick in till farao och sade till honom: "Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: 'Hur länge ska du vägra att ödmjuka dig själv inför mig? Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Dina hus ska fyllas (av gräshopporna), det ska också dina tjänares hus och alla egyptiers hus, på ett sätt som dina fäder eller förfäder aldrig har sett från den dag då de kom till jorden till idag.' " Sedan vände han sig om och gick ut från farao. [Med gräshopporna är det flera egyptiska gudar som straffas. Shu var den gud som kontrollerade vindarna och Gud sänder gräshopporna med östanvinden. Nefri vaktade utsädet, Renenutet var gudinnan som vakade över skörden, Geb var markens gud så alla dessa fick se sig omintetgjorda när Gud lät gräshopporna fördärva all vegetation. Heset var överflödets gud i Egypten och även detta togs bort när inte marken gav någon gröda. Alla dessa gudar var sådana man litade på i Egypten för tillväxt och en säker och god skörd som gav välstånd.]
Faraos tjänare sade till honom: "Hur länge ska den här mannen vara en snara för oss? Skicka iväg dessa människor så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) sin Gud (Elohim). Inser du inte att hela Egypten blir fördärvat?"
Vår boskap ska också gå med oss, inte en enda klöv ska lämnas bakom. Vi måste ta av dem för att betjäna Herren vår Gud (Jahve Elohim). Själva vet vi inte hur vi ska betjäna Herren (Jahve) förrän vi kommer dit.
och alla förstfödda i Egyptens land ska dö. Från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland tjänarinnorna vid kvarnen, tillsammans med allt förstfött bland boskapen. [I denna plåga är det farao själv som utmanas. Farao var en av de högsta gudarna i Egypten tillsammans med gudinnan Isis som var barnens beskyddare. När det står allt förstfött gäller det oavsett ålder. Det är alltså inte bara barn som dör utan också äldre personer som är förstfödda i sin familj.]
Men inte så mycket som en hund kommer att morra mot någon av Israels söner (barn), varken mot människa eller boskap, så att ni ska veta att Herren (Jahve) gör åtskillnad mellan Egypten och Israel.
Ni ska ta hand om det fram till den 14:e i denna månad. [Lammet ska vara separerat fyra dagar från de andra fåren.] Sedan ska hela Israels folk slakta det vid skymningen. [Ordagrant "mellan aftnarna" (hebr. ben arbaim), från det att solen börjar gå ner fram till solnedgången. I Israel är det någon gång mellan klockan 15-18. Under NT:s tid hade man börjat tolka det som mellan 12 och 18, antagligen pga. logistiska problem med att alla skulle slakta i templet och köa i stället för att alla slaktade hemma.
    Detta är en förebild på Jesus som red in i Jerusalem fyra dagar innan gripandet och korsfästelsen. På samma sätt som lammet här ska leva med och synas av den familj som sedan ska slakta och äta det, måste Jesus bli synad av prästerna i Jerusalem innan han kunde gå till korset. Även dörrposterna och tvärslån är en bild på korset där Jesus göt sitt blod (vers 7). Jesus var ett heloffer (vers 9). Jesu kropp togs ner från korset innan kvällen (vers 19).]
Ni får inte lämna kvar något till nästa morgon, det som blir kvar måste ni bränna upp i eld.
För samma natt ska jag passera igenom Egyptens land och attackera allt förstfött i Egypten, både människor och djur. Jag ska döma alla Egyptens gudar – Jag Är Herren (Jahve).
Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd (bröd bakat utan jäst – hebr. matsa). [Osyrat bröd är en bild på syndfrihet.] På den första dagen måste ni ta bort all jäst (surdeg – hebr. chamets) från era hus. Den som äter bröd bakat med jäst mellan den första och sjunde dagen [under högtiden] ska bli utestängd (avskuren) från Israel.
Från kvällen den 14:e dagen i första månaden ända till kvällen den 21:a dagen i månaden ska ni äta osyrat bröd.
Tag en handfull isopstjälkar. [Isop har en styv och förgrenad stjälk och blir upp till 0,5 meter lång.] Doppa dem i skålen med blodet [som ni tömt från lammet] och stryk det ovanför dörren och ner på de båda dörrposterna. Ingen av er får sedan gå ut förrän nästa morgon.
Ni och era barn ska hålla denna händelse som en stadga för evigt.
Så hände det vid midnatt att Herren (Jahve) slog allt förstfött i Egyptens land från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland fångarna i fängelsehålan, tillsammans med allt förstfött bland boskapen.
och när farao vägrade att låta oss gå, slog Herren (Jahve) allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap. Därför offrar jag allt förstfött av hankön till Herren (Jahve) men jag löser ut alla förstfödda av mina söner." [Ceremonin kallas Pidyon haben, hebreiska för "friköpandet av sonen", se 4 Mos 8:16. Seden praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa på fem silvermynt. En förstfödd från en prästsläkt – kohen – omfattas inte av budet, se 4 Mos 3:12.]
Mose sade till folket: "Sluta att känna fruktan! Stå fasta (fly inte) och ni ska få se hur Herren befriar (frälser) er i dag. De egyptier ni ser i dag, ska ni aldrig mer se igen. [Går också att översätta: "Så som ni ser egyptierna idag, ska ni aldrig mer se dem igen."]
Och vattnet återvände och övertäckte vagnarna och körsvennerna, liksom hela faraos armé som gått efter dem ut i havet, inte så mycket som en enda en av dem fanns kvar (överlevde).
Skräck och fruktan ska falla över dem,
    genom din arms storhet
    ska de bli förstenade (bli stilla som stenar),
till dess ditt folk har passerat Herre (Jahve),
    till dess folket som du friköpt passerat förbi.
Mose sade också till dem: Låt ingen spara någonting av detta till morgonen.
Likväl lyssnade de inte på Mose. Några av dem sparade det till nästa morgon, men det föddes maskar (i det) och det ruttnade. Och Mose var vred på dem.
Men han sade till dem: Detta är vad Herren (Jahve) har sagt. Imorgon är det sabbatsvila, en helig sabbat för Herren (Jahve). Baka allt ni har lust till och koka det ni vill koka. Lägg undan åt er allt som bli över och spara det till imorgon.
Så de sparade det till morgonen, precis som Mose instruerat och det ruttnade inte och det föddes inga maskar i det.
Herren (Jahve) sade till Mose: Hur länge ska ni vägra att hålla mina bud och min undervisning (hebr. Torah)?
Israels söner (barn) åt manna i 40 år. De åt mannat till dess de kom för att bosätta sig i landet, när de kom till gränsen av Kanaans land. [Jos 5:11–12]
Mose hand blev tung, så de tog en sten och lade under honom och han satte sig på den. Aron och Hur höll upp hans händer, en på ena sidan och den andra på andra sidan. Och hans händer var stadiga (stabila; ordagrant "sanna" – hebr. emonah) till dess att solen gick ner. [Detta är första gången hebreiska ordet emonah förekommer. Det är ett rikt ord som betyder stabilitet, trofasthet och även sanning. Det kommer från ordet för sanning (hebr. emet) som rent bokstavligt också står stadigt, se inledningen till Ps 12. Emonah används totalt 49 ggr och 22 av dem i Psaltaren.]
Nästa dag satt Mose och dömde folket och de stod runt Mose från morgonen till kvällen.
När Mose svärfar såg allt han gjorde för folket, sade han: "Vad är det du gör för folket? Varför sitter du själv, ensam, med allt folket stående omkring dig från morgon till kväll?"
Om tjuven blir påkommen (med stöldgodset) i hans hand levande, om det är en oxe eller åsna eller får, ska han betala dubbelt [igen].
För varje slags överträdelse, om det gäller en oxe, en åsna, ett får, kläder eller för någonting som har gått förlorat, varom någon [hittar det och] säger: "Det här är det [som är mitt]", ska båda parters sak komma inför Gud (Elohim). Den som Gud (Elohim) dömer skyldig [visar har felat] ska betala dubbelt till sin granne. [På samma sätt som i vers 4 och vers 7 eftersom det stulna också återfås, inte fyrfallt som i vers 1.]
Om du tar din grannes mantel i pant ska du återlämna den till honom vid solnedgången,
[Fyra lagar med förbjudna traditioner från omkringliggande folk.] Offra inte blodet från mina offer med syrat eller jäst bröd. [Drick inte blod, se 3 Mos 17:14, blanda inte heller med bröd.] Inte heller får fettet från mina fester bli kvar ute, utomhus, hela natten till morgonen [3 Mos 3:16–17].
Lite i taget (steg för steg, långsamt) ska jag jag driva ut dem framför dig, till dess du har förökat dig [är tillräckligt många] och kan ta över (besitta) landet.
Jag ska sätta dina gränser från Röda havet (Vasshavet) till Filistéernas hav [Medelhavet] och från öknen (Negev eller Sinai) till floden Eufrat. För jag ska lämna landets invånare i din hand, och du ska driva ut dem ifrån dig.
Han sade till de äldste: "Vänta på oss på den här platsen tills vi kommer tillbaka. Aron och Hur är kvar här med er. Den som behöver få en fråga avgjord [en rättslig konflikt, ordagrant "har många ord" eller "är en mästare av ord"] kan vända sig till dem."
Du ska placera det under avsatsen runt altaret, under så att det når halvvägs upp på altaret.
I tabernaklet, utanför förhänget som hänger framför vittnesbördet, ska Aron och hans söner göra i ordning den, till att brinna från kväll till morgon inför Herren (Jahve). Det ska vara en evig stadga genom alla generationer för Israels söners (barns) räkning.
Och du ska göra åt dem linnebyxor för att dölja nakenheten av deras kött (kroppar), de ska nå från länden (höften) till låret (vid knäna).
Och om något överblivet av invigningsköttet eller av brödet finns kvar till morgonen, då ska det överblivna brännas med eld, det ska inte ätas eftersom det är heligt.
Och han tog kalven som de hade gjort och brände den med eld och malde den till puder och strödde ut det på vattnet och tvingade Israels söner att dricka av det.
Och när Mose gick ut (varje gång han gick) till tältet, reste sig alla upp [i respekt] och betraktade (studerade noggrant) Mose till dess han kommit in i tältet. [Folkets förakt för Mose hade nu försvunnit, se 2 Mos 32:1, och deras respekt för honom hade återvänt.]
När min härlighet (mäktiga närvaro) passerar dig, ska jag ställa dig i en klyfta i berget och täcka dig med min hand medan jag passerar.
Men när Mose trädde fram inför Herrens ansikte för att tala med honom, tog han av sig slöjan till dess han gick ut igen. När han kom ut, talade han till israeliterna det som han fått befallning om.
Israeliterna såg Mose ansikte, hur det strålade, så Mose hängde slöjan över ansiktet igen till dess han gick in för att tala med Herren.
Och till altaret gjorde han ett galler av brons, under avsatsen runtom så att det nådde halvvägs upp.
Men om molnet inte höjde sig, bröt de inte upp, de vandrade inte framåt förrän den dag det höjde sig.

3 Moseboken (57)

Befall Aron och hans söner och säg: Detta är undervisningen om brännoffret. Det är brännoffret ovanpå elden ovanpå altaret hela natten till morgonen och altarets eld ska vara brinnande på det.
Och köttet från hans shalomoffer som tacksägelse ska ätas samma dag som det offras, inget av det får lämnas kvar till morgonen.
Och ni ska inte gå ut genom ingången till mötestältet på sju dagar, till dess dagarna för er invigning tar slut, i sju dagar ska ni helga er.
Och för dessa ska ni vara orena, vemhelst som kommer i beröring med deras kadaver ska vara oren till kvällen.
Och den som bär ett kadaver av dem ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen.
Och vadhelst som går på sina tassar bland alla slags fyrbenta djur, dessa är orena för er, vemhelst som kommer i beröring med dess kadaver ska vara oren till kvällen.
Och han som rör ett kadaver av dem ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen, de är orena för er.
Dessa är orena för er bland allt som kryper, vemhelst som rör dem när de är döda ska vara oren till kvällen.
Och vad som helst som råkar ramla på dem när de är döda ska vara orent, om det är ett redskap av trä eller kläder eller skinn eller säcktyg, vilket redskap det må vara som man gör något arbete med, det måste läggas i vatten och ska vara orent till kvällen, så ska det bli rent.
Och om något djur som man kan äta av dör, ska den som rör dess kadaver vara oren till kvällen.
Och den som äter av dess kadaver ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen, också den som burit kadavret ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen.
Vadhelst som går på magen och vadhelst som går på alla fyra eller vadhelst som har fler ben bland alla krypande ting som kryper över jorden, de ska ni inte äta, för de är något avskyvärt.
33 dagar ska hon sedan fortsätta med sin blodrening.
Hon ska inte vidröra några heliga föremål
och inte komma till Tabernaklet förrän hennes reningsdagar är fullbordade.
Och om svampinfektionen (möglet) sprider ut sig på huden och svampinfektionen (möglet) täcker hela hans hud som har fläcken, från hans huvud till hans fötter, oavsett var prästen ser (undersöker),
Dessutom ska den som har gått in i huset medan det varit stängt (låst) vara oren till kvällen.
Och vemhelst som rör hans säng ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och han som sitter på någonting som han med flytningen har suttit på, ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och den som rör kroppen på honom som har en flytning ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och om han som har en flytning spottar på honom som är ren, då ska han tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och vemhelst som vidrör något som varit under honom som har en flytning ska vara oren till kvällen, och han som har burit (flyttat på) något av dessa ting ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och vemhelst som vidrör honom som har en flytning och inte har sköljt sina händer i vatten, han ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Om någon mans säd lämnar honom (spills vid sidan) vid ett samlag, då ska han tvätta sin kropp i vatten och vara oren till kvällen.
Och varje plagg och varje skinn varpå (den spillda) säden från samlaget finns ska tvättas med vatten och vara orent till kvällen.
Även kvinnan som mannen legat med när säden förspilldes, de ska båda bada sig själva i vatten och vara orena till kvällen.
Om en kvinna har ett bekymmer och hennes bekymmer i kroppen är blod, ska hon vara avskild (separerad, isolerad) i sju dagar, och vemhelst som rör henne ska vara oren till kvällen.
Och vemhelst som rör hennes säng ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och vemhelst som rör någonting som hon suttit på ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Och om det är på hennes säng eller någonting som hon suttit på, när han rör det är han oren till kvällen.
Och vemhelst som rör dessa ting ska vara oren och ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och vara oren till kvällen.
Ingen människa får vistas i församlingens mötestält när han [Aron, översteprästen] går in för att bringa försoning på den heliga platsen, till dess att han kommer ut och har bringat försoning för sig själv och för sitt hushåll och för hela Israels församling.
Och var och en som äter ett självdött eller ihjälrivet djur, vare sig han är infödd eller främling, ska tvätta sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till kvällen. Då blir han ren.
Det ska ätas samma dag som ni offrar det eller nästa dag. Det som blir över till tredje dagen ska brännas upp i eld.
Du ska inte bedra (förtrycka) din medmänniska –
inte heller råna honom.
Du ska inte hålla inne arbetarens lön över natten.
[Han behöver den för att köpa mat åt sig och sin familj.]
Oavsett vilken man av Arons släkt (säd, avkomma) som lider av en svampinfektion (mögel) eller ett problem med flytningar, han ska inte äta av det heliga förrän han har blivit ren. Och den som berör någonting som är orent genom de döda eller en man vars säd har lämnat honom,
Den själen som har rört något sådant ska vara oren till kvällen och ska inte äta av det heliga förrän han har tvättat sin kropp med vatten.
Det ska ätas samma dag, ni ska inte lämna något av det till morgonen. Jag är Herren (Jahve).
Du ska inte äta bröd, rostad säd eller ny säd (från årets skörd) förrän denna dag, inte förrän du har burit fram offret till din Gud (Elohim). Det ska vara ett evigt påbud genom alla generationer överallt där ni bor. [Bikkurim kan infalla både andra och tredje dagen under det osyrade brödets högtid, eftersom det är dagen efter sabbat. Om en vanlig veckosabbat och den högheliga sabbaten som är första dagen i det osyrade brödets högtid infaller efter varandra blir det två sabbatsdagar innan man kan fira förstlingsfruktens högtid. Det kan varit det som inträffade det året då Jesus korsfästes, se Matt 28:1; Mark 11. Pesach firas alltid 14:e Nisan och den första dagen i det osyrade brödets högtid den 15:e Nisan. Den tredje dagen i osyrade brödets högtid är 17:e Nisan. Veckodagarna varierar år från år. År 30 e.Kr. är dock 17:e Nisan en söndag. Det året sammanfaller söndagen också med Förstlingsfruktens högtid, Bikkurim. Tänk om samtidigt som en kärve viftades i templet som ett förstlingsoffer spreds nyheten om att Jesus var uppstånden, se 1 Kor 15:20. När vi väljer att fira förstlingsfruktens högtid och, även att i enlighet med andra skriftställen i ämnet, ge vår förstlingsfrukt till Herren regelbundet (Ords 3:9; Hes 44:30) då är det ett sätt för oss att markera att vi alltid vill ha Gud först i våra liv. Det finns särskilda välsignelser utlovade när vi lever på det sättet, se Matt 6:19–21.]
Till morgonen efter den sjunde sabbaten ska du räkna femtio dagar och sedan bära fram ett nytt matoffer till Herren (Jahve). [Under sju veckors tid mellan Förstlingsfruktens högtid (Bikkurim) och Pingst (Shavuot) räknas 49 dagar. Räkningen kallas omerräkningen eftersom hebr. omer både är ordet för kärve (vers 15) och det volymmått som motsvarade omkring 3 liter, dagsbehovet av manna för en person och den mängd korn man fick ut av kärven (2 Mos 16:36). Intressant är att nästa högtid, Shavuot, som också kallas skördefesten (hebr. chag qatsir, se 2 Mos 23:16) har en numerologisk koppling till omerräkningens 49 dagar. Ordet för skörd (hebr. qatsir) används 49 ggr i GT, två av gångerna är i vers 22 i stycket som handlar om Shavuot.]
Det ska vara en sabbat med högtidlig vila för er och ni ska ödmjuka era själar. Efter 9:e dagen i månaden på kvällen, från afton till afton, ska ni fira er sabbat. [Här är hebreiskan lite korthuggen i sitt uttryck men judarna tolkar denna vers som att man ska inleda Försoningsdagen innan solen hunnit gå ner helt och därför blir detta dygn längre än 24 timmar. De tio dagarna mellan Jom Teroah och Jom Kippur är dagar då folket än idag rannsakar sig själva. Det är en tid då man försöker reda ut ouppklarade konflikter. Man tänker tillbaka på det år som gått för och bekänner fel och misstag man gjort. Det är en tid då man gör allt man kan för att leva i frid med varandra, se Rom 12:18. Enligt judisk tradition är det på nyårsdagen, Jom Teroah (i modern hebreiska Rosh Hashana) som Gud avgöra vem som ska skrivas i livets bok, och på Jom Kippur som skriften beseglas. Därav hälsningsfrasen på Jom Kippur: Gmar chatimah tova som betyder "må ni bli inskrivna i livets bok".]
Utanför vittnesbördets förhänge i mötestältet ska Aron ordna det från kväll till morgon inför Herrens (Jahves) ansikte oavbrutet. Det är en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt i era generationer.
Och ni ska så det åttonde året och fortfarande äta av den gamla frukten till det nionde året, till dess hennes frukt kommer in ska ni äta av det gamla förrådet.
Men om han inte har möjlighet att återbörda det till honom, då ska det som är sålt förbli hos honom som köpte det till jubelåret, och under jubelåret ska det återlämnas och han ska återvända till sin besittning.
Och om en man säljer ett boningshus i en stad med stadsmur, då ska han återlösa det ett helt år efter att det blev sålt. Efter ett fullt år ska han återlösa det.
Om det inte återlöses inom ett fullt år, ska huset som finns i staden med stadsmur för alltid bli kvar i köparens ägo genom hans generationer. Det ska inte återlämnas vid jubelåret.
utan som en hyrd tjänare och som en kringresande ska han vara för dig, och ska tjäna dig fram till jubelåret.
Och han ska beräkna med honom som köpte honom från året som han såldes till honom till jubelåret, och priset för hans försäljning ska vara efter antalet år. Som dagarna för en anställd arbetare ska det bli för honom.
Om det bara återstår några år till jubelåret, då ska han räkna med honom och efter antalet år ska han ge honom priset för hans återlösning.
Och om ni trots detta inte vill lyssna på mig, då ska jag straffa er sju gånger värre för era synder.

Gäller din uppskattning (värdering) en man från 20 års ålder till 60 års ålder,
    ska den vara 50 shekel silver [omkring 0,5 kg] efter helgedomens shekel.
Om det gäller någon från 5 års ålder till 20 års ålder,
    ska uppskattningen (värderingen) vara 20 shekel för pojkar
    och 10 shekel för flickor.
Och om det är från 1 månad gammal till 5 års ålder,
    ska uppskattningen (värderingen) vara 5 shekel silver för pojkar
    och 3 shekel silver för flickor.
Men om han helgar sitt fält efter jubelåret ska prästen beräkna åt honom pengarna efter antalet år som återstår till jubelåret, och det ska dras av från värderingen.
då ska prästen beräkna åt honom det uppskattade värdet till jubelåret och han ska ge det uppskattade värdet den dagen, det är heligt för Herren (Jahve).

4 Moseboken (59)

för allt förstfött är mitt. På den dagen då jag slog allt förstfött i Egypten helgade jag allt förstfött i Israel åt mig, både människor och djur. Mina ska de vara. Jag är Herren (Jahve)." [Den tionde och sista plågan omfattade samtliga både människor och djur i Egypten, se 2 Mos 11.]
från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder i tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.
från 30 år och uppåt till 50 år ska du räkna dem, alla som träder in och väntar på sin tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.
från 30 år och uppåt till 50 år ska du räkna dem, alla som träder in och väntar på sin tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.
från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder in i tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.
från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder in i tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.
från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder in i tjänst för att utföra arbetet i mötestältet.
från 30 år och uppåt till 50 år, alla som träder in i arbetet för att tjänstgöra för att utföra arbetet med att bära bördor i mötestältet.
både män och kvinnor ska ni skicka ut, utanför lägret ska ni skicka dem, så att de inte orenar lägret i vars mitt jag bor."
Alla dagar som hans nasirskap varar ska han låta bli att äta allt som är gjort av vindruvor, från pressade druvor och även (det som är gjort av) druvskalet.
Under hela löftesperioden ska ingen rakkniv komma på hans huvud förrän dagarna är fullföljda som han har avskiljt (helgat) sig själv inför Herren (Jahve). Han ska vara helig, han ska låta hårlockarna växa sig långa. [Håret var den yttre symbolen på att han var en nasir]
Detta var arbetet med ljusstaken (Menoran), drivet arbete i guld, från dess bas och till dess blommor, var det drivet arbete enligt det mönster som Herren (Jahve) hade visat Mose, så gjorde han ljusstaken. [2 Mos 25:31–40]
de ska inte lämna något av det till morgonen och inte bryta något av dess ben [2 Mos 12:46] i enlighet med alla förordningar (ordagrant "saker inristat") för påsken ska de fira den [2 Krön 30:1–27].
Och den dagen som Tabernaklet restes täckte ett moln Tabernaklet till Vittnesbördets tält, och på kvällen var det över Tabernaklet något som såg ut som eld till morgonen. [2 Mos 40:34–38].
Ibland var molnet från kvällen till morgonen och när molnet togs upp på morgonen vandrade de, eller om det fortsatte både dag och natt, när molnet togs upp vandrade de.
Och Kehatiterna som bar helgedomen avtågade så att tabernaklet skulle vara uppsatt inför deras ankomst.
utan en hel månad, tills det kommer ut ur era näsborrar och det blir vämjeligt för er, eftersom ni har förkastat Herren (Jahve) som är ibland er och oroat honom med gråt och sagt: Varför kom vi ut från Egypten?"
Och Mirjam var isolerad utanför lägret sju dagar, och folket vandrade inte förrän Mirjam fördes in igen.
Så de gick upp och utforskade (undersökte) landet från öknen Tsin till Rechov vid Chamat.
Och de gick upp i Negev (söder) och kom till Hebron (Chevron) och Achiman, Sheshaj och Talmaj, Anaks barn [jättar] fanns där. Och Hebron byggdes 7 år före Tsoan [troligtvis Tanis] i Egypten.
Och de kom till Eshkols dal [någon av dalgångarna i närheten av Hebron] och där skar de av en gren med en klase vindruvor, och den bar de på en stång mellan två [så enorm var den]. De tog även med sig granatäpplen och fikon [från den platsen].
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Hur länge ska detta folk förakta mig? Och hur länge ska de låta bli att tro på mig, trots alla tecken som jag har gjort bland dem?
Förlåt, jag ber dig, detta folks synd efter din stora nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet – hebr. chesed), så som du har förlåtit detta folk från Egypten och till nu."
"Hur länge ska jag stå ut med denna onda församling, som fortsätter att knota (klaga) mot mig? Jag har hört Israels söners knot (klagan) som de fortsätter att knota (klaga) mot mig."
Och era söner ska bli ökenvandrare i 40 år och ska bära er vilsenhet till dess era kroppar ät förtärda i öknen.
Amalekiterna och kananéerna som bodde i bergsbygden kom ner och slog dem och slog ner dem ända till Chorma.
Sedan ska prästen tvätta sina kläder och han ska bada sin kropp i vatten och efteråt ska han komma in i lägret och prästen ska vara [cermoniellt] oren till kvällen.
Och den som bränner henne ska tvätta sina kläder i vatten och bada sin kropp i vatten och ska vara oren till kvällen.
Och han som samlar ihop askan efter kvigan ska tvätta sina kläder och vara oren till kvällen, och det ska vara för Israels söner och främlingen som vistas bland dem, till en evig förordning (ordagrant "saker inristat").
Och det ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för dem, och han som stänker stänkelsevattnet ska tvätta sina kläder och han som vidrör stänkelsevattnet ska vara oren till kvällen.
Och allt som en oren vidrör ska vara orent, och den själ (människa) som vidrör honom ska vara oren till kvällen.
Låt oss passera, jag ber dig, genom ditt land. Vi ska inte gå genom fält eller genom vingårdar, inte heller dricka vatten från dina källor. Vi ska gå längs kungens huvudväg, vi ska inte vika av åt höger eller åt vänster förrän vi har passerat din gräns."
"Låt oss passera genom ditt land. Vi ska inte gå på sidan genom fält eller genom vingårdar, vi ska inte dricka vatten från dina källor. Vi ska gå längs kungens huvudväg till dess vi har passerat din gräns."
Och Israel slog honom med svärdseggen och besatte hans land från Arnon till Jabbok ända till Ammons söner, för gränsen var stark till Ammons söner.
Chesbon var amoréernas kung Sichons stad som hade krigat mot den tidigare kungen i Moav och tagit hela hans land ur hans hand ända till Arnon.
Vi har beskjutit dem –
    Chesbon har gått under ända till Divon
och vi har ödelagt ända till Nofach
    som sträcker sig till Medeva."
Så de slog honom och hans söner och hela hans folk till dess ingen var lämnad kvar, och de besatte landet. [En mer detaljerad beskrivning av dessa strider finns i 5 Mos 3:3–11.]
Och åsnan sade till Bileam: "Är inte jag din åsna, som du har ridit på i hela ditt långa liv, till denna dag? Har jag någonsin gjort så här mot dig (förut)?" Och han sade: "Nej."
Och han tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
"Stå upp Balak och lyssna,
    ge ditt öra till mig du Tsippors son.
Se ett folk som reser sig upp som en lejoninna,
    och som ett lejon lyfter han upp sig själv,
han ska inte ligga ner förrän han har ätit av bytet
    och druckit blodet av det slagna."
Och han såg på Amalek och tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
"Amalek var den förste av nationerna
    men hans slut ska komma med ödeläggelse."
ska ändå Kain bli nedbränt.
Hur länge? Assyrien ska bära bort dig som fångar."
Men skepp ska komma från Kittims kust
    och de ska hemsöka Assyrien
och ska hemsöka Ever
    och även han ska gå under."
För när de gick upp i Eshkols dal och såg landet, vände de bort hjärtat på Israels söner så att de inte skulle gå in i landet som Herren (Jahve) har gett dem.
Och Herrens (Jahves) vrede var upptänd mot Israel och han lät dem vandra hit och dit i öknen i 40 år, till dess att hela den generation som hade gjort ont i Herrens (Jahves) ögon, var borta.
men själva ska vi vara redo och rustade att dra ut framför Israels söner, till dess att vi har fört dem till deras plats, och våra små ska bo i befästa städer (som skydd) från landets invånare.
Vi ska inte återvända till våra hus, förrän Israels söner har intagit sin arvedel. [Substantivet arvedel (hebr. nachala) kommer från verbet inta (hebr. nachal).]
och varje rustad man bland er går över Jordan inför Herrens (Jahves) ansikte, till dess han har drivit ut sina fiender framför sig,
Och de slog läger vid Jordan från Beit Jeshimot ända till Avel Shittim på Moavs slätt.
Och städerna ska vara en tillflykt för er från hämnden, så att mandråparen inte dör till dess han ställs framför församlingen för att dömas.
och församlingen ska fria mandråparen från blodshämnarens hand, och församlingen ska upprätta honom i fristaden till vilken han har flytt, och han ska bo därinne till dess översteprästen som var smord med helig olja är död.
eftersom han måste förbli i sin fristad till dess översteprästen har dött, men efter översteprästens död kan mandråparen återvända till landet för sin besittning.
Och ni ska inte ta någon lösen för den som lämnat sin fristad för att bo i sitt land igen förrän prästen har dött.

5 Moseboken (73)

Det är elva dagsresor [ca 20 mil] från [berget] Chorev (Horeb) till Kadesh Barnea via vägen från berget Seir. [Kadesh betyder "helig", platsen kan vara Tel el-Qudeirat i Sinaiöknen, just vid dagens gräns mellan Israel och Egypten.]
vänd er och vandra till amoréernas bergsland och till alla platser runtomkring i Arava, i bergsbygden, i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och i söder och utefter kusten, kananéernas land och Libanon så långt bort som den stora floden, floden Eufrat.
Och vi vandrade från Chorev och gick genom hela denna stora och fruktansvärda öken som ni såg längs vägen till amoréernas bergsland som Herren vår Gud (Jahve Elohim) befallt oss, och vi kom till Kadesh Barnea. [Resan och farorna längs med vägen beskrivs i mer detalj i 4 Mos 11:1–12:16.]
Och jag sade till er: "Vi har kommit till amoréernas bergsland som Herren vår Gud (Jahve Elohim) gett till oss.
och de vände och gick upp till bergen och kom till Eshkols dal och utforskade den.
och i öknen där ni såg hur Herren er Gud (Jahve Elohim) bar er som en man bär sin son, hela vägen som ni gick till dess ni kom till denna plats.
Och amoréerna som bor i bergsbygden kom ut mot er och jagade er som bin gör och slog ner er i Seir ända till Chorma.
Ge er inte in i strid med dem, för jag ska inte ge er av deras land, nej inte ens så mycket som en fotsula kan trampa på, eftersom jag har gett Seir [landet Edom] till egendom åt Esau.
Och dagarna då vi kom från Kadesh Barnea till dess vi kom över bäcken Zered var 38 år, till dess hela generationen alla stridsdugliga män, hade försvunnit (dött, förgåtts) från lägrets mitt, som Herren (Jahve) svurit till dem.
Även Herrens (Jahves) hand var emot dem, för att utrota dem från lägrets mitt, till dess de var förgjorda.
som han gjorde för Esaus söner som bor i Seir när han förgjorde horeerna framför dem och de övervann dem och bodde i deras ställe till denna dag.
Och avimeerna som bodde i byarna så långt bort som Gaza, kaftoreerna som kom ut från Kaftor förgjorde dem och bodde i deras ställe.
som Esaus söner som bor i Seir och moabiterna som bor i Ar gjorde för mig, till dess jag går över Jordan in i landet som Herren vår Gud (Jahve Elohim) gett oss."
Från Aroer som ligger på gränsen till Arnons dal och från staden som är i dalen ända till Gilead, fanns inte en enda stad som var för hög för oss, Herren vår Gud (Jahve Elohim) överlämnade alla framför oss.
Så Herren vår Gud (Jahve Elohim) gav även Og, Bashans kung, i vår hand och hela hans folk och vi slog honom till dess ingen överlevande fanns kvar.
Och vi tog landet på den tiden ur handen på amoréernas två kungar som var bortom Jordan från Arnons dal [i söder] till berget Hermon
alla städer på slätten och hela Gilead och hela Bashan till Salcha och Edreij, städerna i Ogs kungarike i Bashan.
Jair, Manasses son, tog hela Argovs område till gränsen mot geshureerna och machaeerna, även Bashan och uppkallade det efter sitt eget namn Chavot Jair, till denna dag.
Och till rubeniterna och till gaditerna gav jag från Gilead ända till Arnons dal, mitten av dalen som en gräns ända till Jabboks flod som är gränsen mot Ammons söner,
även Arava, Jordan är dess gräns från Kinneret ända till Aravahavet, det Salta havet [Döda havet] under Pisgas sluttningar österut.
till dess Herren (Jahve) ger vila åt era bröder, precis som åt er och de också besitter landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett dem på andra sidan Jordan, sedan ska ni återvända, var och en till sin besittning som jag har gett er."
Och ni kom nära och stod under berget och berget brann i eld ända till himlarnas hjärta, med mörker, moln och tjocka mörka moln.
När du är i nöd och allt detta händer dig [fångenskap och slaveri] i kommande dagar, ska du vända om till Herren, din Gud, och höra (lyda) hans röst.
Fråga nu om de första dagarna som var före dig, från dagen då Gud (Elohim) skapade människan på jorden, och från himlarnas ena ända till himlarnas andra ände, om det har förekommit något sådant som detta stora ting är, eller om man hört talas om något liknande.
från Aroer som är på kanten till Arnons dal ända till berget Sion, detsamma som Hermon,
och hela Arava på andra sidan Jordan österut ända till Aravahavet [Döda havet] under Pisgas sluttningar.
Dessutom ska Herren din Gud (Jahve Elohim) sända bålgetingar bland dem till den dag de lämnar och de ska gömma sig själva och förgås framför dig.
Men Herren din Gud (Jahve Elohim) ska ge dem framför dig och ska göra dem modfällda med en stor modfälldhet till dess de blir tillintetgjorda.
Och han ska ge deras kungar i din hand och du ska låta deras namn försvinna från under himlarna, ingen man ska kunna stå dig emot till dess du har förgjort dem.
Kom ihåg, glöm inte hur du gjorde Herren din Gud (Jahve Elohim) vred i öknen. Från den dag då du gick ut från Egyptens land till dess du kom till denna plats, har du varit upprorisk mot Herren (Jahve).
Och jag tog er synd, kalven som ni hade gjort, och brände den i eld och slog den i bitar och malde ner den tills det bara var fint (tunnt) stoft, och jag kastade stoftet i bäcken som rann ner från berget.
Vid den tiden avskilde Herren (Jahve) Levi stam till att bära Herrens (Jahves) förbundsark, till att stå inför Herrens (Jahves) ansikte och betjäna honom och till att välsigna i hans namn, till denna dag.
och vad han gjorde med Egyptens armé, mot deras hästar och deras vagnar, hur han lät Vasshavets (Röda havets) vatten dränka dem när de jagade efter er, och hur Herren (Jahve) har fördärvat dem till denna dag [2 Mos 10:19],
och vad han gjorde för er i öknen till dess ni kom till denna plats,
Ett land som Herren din Gud (Jahve Elohim) bryr sig om (tar hand om, är noga med), för Herren din Guds (Jahve Elohims) ögon är alltid (oavbrutet, hela tiden) över det, från årets början till årets slut. [Detta är enda gången som Bibeln säger vad Gud ägnar sin tid åt. Universums skapare väljer att fokusera oavbrutet på Israel. Han gör förvisso annat också men detta säger oss något om Guds prioriteringar.]
Varje plats som din fotsula beträder ska vara din [Jos 1:3], från öknen och Libanon, från floden, floden Eufrat ända till Västra havet (Medelhavet, kan även översättas "det hindrande havet") ska vara din gräns.
för ni har ännu inte kommit till vilan (trösten) och till ert arv som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett er.
Håll (vakta, skydda, bevara) och lyssna till alla dessa ord som jag befaller dig, för att det ska gå väl för dig och för dina söner efter dig för evigt när du gör det som är gott och rätt i Herren din Guds (Jahve Elohims) ögon.
av folkens gudar som finns runtomkring dig, nära dig eller långt bort från dig, från jordens ena ända till jordens andra ända,
Bara de träd som du vet är träd som man inte använder till mat, de kan du fördärva och hugga ner så att du kan bygga belägringsvallar mot staden som du strider med till dess att den faller.
Om din broder inte är en nära släkting och du inte känner honom, ska du föra dem till ditt hus och de ska vara där till dess din broder kommer och frågar efter dem, då ska du ge tillbaks dem till honom.
En ammonit eller moabit får inte komma in i Guds (Jahves) församling. Ända till den tionde generationen ska ingen av dem komma in i Herrens (Jahves) församling för evigt,
Herren (Jahve) ska sända dessa förbannelser över dig, nederlag (förvirring) [5 Mos 7:23] och bestraffning (fruktan, tillrättavisning) i allt som du sätter din hand till att göra, till dess du blir fördärvad, och till dess du med hast går under, på grund av de onda gärningar du gör när du överger mig.
Herren (Jahve) ska låta pesten klänga sig fast vid dig, till dess den har förtärt dig från landet, som du går för att inta.
Herren (Jahve) ska slå dig med lungsot och med feber, och med infektioner, och med glödande hetta, och med torka, och med svärd, och med mögel, och de ska jaga dig till dess du tynar bort (går under, förgås, blir utrotad).
Herren (Jahve) ska göra ditt lands regn till pulver och stoft, från himlarna ska det komma ner över dig, till dess du tynar bort (går under, förgås, blir utrotad).
Herren (Jahve) ska slå dig på knäna och på benen med smärtande (ordagrant kokande) sår, som du inte kan bli botad från, från fotsulan till toppen av ditt huvud.
Alla dessa förbannelser ska komma över dig, och ska jaga dig och ta över dig (bli övermäktiga), till dess du tynar bort (går under, förgås, blir utrotad), eftersom du inte lyssnar på Herrens (Jahves) din Guds (Elohims) röst, så att du håller (vaktar, skyddar) alla hans budord (klara tydliga befallningar) och förordningar (ordagrant "saker inristat") som jag befallt dig.
De ska vara för dig till ett tecken och till en tankeställare, över din säd (avkomma) för evigt,
Därför ska du tjäna dina fiender, som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska sända emot dig, i hunger och i törst, och i nakenhet, och i längtan efter alla ting, och han ska lägga ett ok av järn på din nacke till dess han har fördärvat dig [Jer 28:14].
Och han ska äta frukten från din boskapshjord, och din marks frukt, till dess du tynar bort (går under, förgås, blir utrotad), de ska inte heller lämna säd, vin eller olja, nötboskapens mångfald (tillväxt i antal) eller de unga i din flock, förrän de har fått dig att tyna bort (gå under, förgås, bli utrotad).
Och han ska belägra dig i alla dina portar till dess dina höga och befästa murar, som du litar på, kommer ner i hela ditt land, och han ska belägra dig i alla dina portar i hela landet, som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig.
Även alla sjukdomar och alla plågor som inte är nedskrivna i denna bok med undervisning, dem ska Herren (Jahve) föra fram över dig till dess du tynar bort (går under, förgås, blir utrotad).
Och Herren (Jahve) ska förskingra dig bland folken från den ena änden av världen till den andra änden av världen [Jer 9:16; 18:17; Hes 12:15], och där ska du tjäna andra gudar, som du inte känner, inte heller dina fäder, även trä och sten.
men Herren (Jahve) har inte gett er ett hjärta som vet (känner till, har intim kunskap), och ögon som ser och öron som hör, förrän denna dag. [Andlig okänslighet är ett straff i sig självt. Det är inte så att Herren inte vill att de ska se hur hans gärningar visar på hans karaktär och syften, men den kunskapen finns bara tillgänglig för den som ödmjukar och lyder honom. Andlig klarsyn är en gåva från Gud, och ges inte till den som motsätter sig Gud, istället tillåts de fortsätta ha ögon som inte ser och öron som inte hör.]
era små (barn), era fruar, och era främlingar (invandrare) som finns mitt i ert läger, från vedhuggaren till vattenhämtaren,
Hemligheterna [det som inte är nedskrivet] tillhör (ägs av) Herren (Jahve) vår Gud (Elohim), men de ting som är uppenbara [det som är skrivet i Torah], tillhör (ägs av) oss och våra söner till evig tid, för att vi ska göra (agera, handla efter) denna undervisnings ord.[Här finns en intressant aspekt av ägandet! Det står ingenstans i Bibeln att vi kan äga något materiellt. Hebreiskans uttryck är istället "det fanns till Abraham", "det fanns till David" osv. Det hebreiska uttrycket betyder inte ett formellt och absolut ägande, även om det oftast översätts på det sättet. I stället betyder det att någon förvaltar eller lånar något. Här finns dock ett undantag – Guds Ord har Herren gett oss som en äkta ägodel! Det ingår i blodsförbundet som vi har med Gud.]
och du ska återvända till Herren (Jahve) din Gud (Elohim) och lyssna till hans röst, enligt allt som jag har befallt dig idag, du och dina söner, med hela ditt hjärta och med hela din själ.
När Mose hade kommit till slutet av skrivandet av alla ord i boken med undervisning och instruktioner (hebr. Torah) och avslutat arbetet,
Mose talade orden i följande sång ända från början till slut inom hörhåll (i öronen) på hela Israels församling:
En eld har tänts i mina näsborrar
    och brinner till Sheols (underjordens) djup.
Den slukar jordens grödor
    och sätter bergens grundvalar i brand. [Uttrycket "En eld har tänts i mina näsborrar" är en variant på hebreiskans vanliga sätt att uttrycka vrede. Grundordet för vrede på hebreiska betyder ordagrant "brinnande näsa".]
Mose gick [norrut] från öknen i Moab upp till berget Nebo, som ligger [på östra sidan om Jordanfloden] mitt emot Jeriko. Han gick upp på toppen Pisga. [En bergskam med flera toppar som ligger strax nordväst om berget Nebo.] Där visade Herren (Jahve) honom hela landet [som han blivit lovad att få se 5 Mos 32:49]:
[Mose står på den östra kanten mitt i det land som ska bli Israels, och med början från norr till söder (i en halv cirkel i moturs riktning) visar Gud honom hela landet.] Gilead [norrut längs med bergskammen] ända till [staden] Dan [i norr]
och hela Naftali [Galileen i norr]
och Efraims och Manasses land [i centrala norra delen]
och hela Judas land ända till havet i väster [södra centrala delen fram till Medelhavet]
och Negevöknen [i söder]
och Jordanslätten – dalen vid Jeriko, Palmstaden – ända till [staden] Tsoar [söder om Döda havet].
Och han begravdes i dalen i Moavs land mittemot Bet – Peor, och ingen vet var hans grav finns till denna dag.

Josua (98)

Från öknen [vildmarken, i söder]
    och detta Libanon [de vita bergskedjorna i norr]
och ända till den stora floden,
    floden Eufrat [i öst], över hela hettiternas land [västra Syrien och den dominerande av de sju folkslagen i Kanaans land, se 1 Mos 15:16; 2 Kung 7:6] och till det Stora havet [Medelhavet – mot öppningen] där solen går ner [i väst] ska bli ert område (er gräns, kust). [Detta är en generell beskrivning av de södra och norra gränsernas dragning mot öst och väst. Här nämns öken, berg, flod och hav, vilket ger en fin beskrivning av ett land som består av alla sorters natur! En mer detaljerad redogörelse med varje stams område ges i Jos 14–19, se även 1 Mos 15:18–21; 5 Mos 11:24.
    Libanon betyder ordagrant "vit", och syftar på de vita trädbevuxna snöbeklädda bergskedjorna i norr i nuvarande Libanon. Här i vers 4 är enda gången det står "detta Libanon", ett liknande uttryck finns i Jos 1:2 om "denna Jordan". Det kan syfta på att området var synligt, och Libanon representerar då de vita snöbetäckta bergen i norr (bl.a. Hermon) som är synligt från Döda havet en klar dag.
    Hettiternas land syftar inte på deras rike i nuvarande Turkiet, utan i så fall snarare på de områden i västra Syrien som de besatt. Något som också bekräftas av samtida egyptiska källor som benämner västra och centrala Syrien som "hettiternas land". På Abrahams tid fanns hettiterna i trakterna kring Hebron i södra Israel. Detta folkslag hade kolonier i Kanaans land och var de starkaste av de sju folkslagen där, se 2 Mos 3:8; Jos 3:10. Troligtvis används "hettiternas land" som ett samlingsbegrepp för alla dessa folkslag, eftersom de dominerade i bergsområdena i Judéen, men inkluderar även området i västra Syrien.]
till dess Herren (Jahve) har gett era bröder vila, precis som ni har, och de också har intagit landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) ger dem, sedan ska ni återvända till era egna besittningar, som Herrens (Jahves) tjänare Mose gav er på andra sidan Jordan mot soluppgången."
Och hon sade till dem: "Gå upp i [judeiska] bergen, så att inte förföljarna kommer ikapp er, och göm er där i tre dagar till dess att förföljarna har återvänt [till Jeriko], sedan kan ni fortsätta er väg [tillbaka till lägret på andra sidan Jordan]."
Och de gick och kom till bergen och uppehöll sig där i tre dagar, till dess förföljarna hade återvänt, och förföljarna letade efter dem på alla vägar men fann dem inte.
Tidigt följande morgon bröt Josua och alla israeliterna upp från Shittim och kom till Jordan. De slog läger där innan de gick över [Jordanfloden]. [Kaleb var omkring 80 år och Josua troligtvis lite yngre, de hade väntat i över 40 år på detta tillfälle att få gå in i det utlovade landet. Man slår läger på den östra sidan av Jordanfloden. De går över Jordan den 10 Nisan, se Jos 4:19, vilket motsvarar april månad och floden flödar över sina breddar, se vers 15.]
och du ska befalla prästerna att bära förbundsarken och säga: "När ni kommer till vattenbrynet på Jordan ska jag låta Jordan stå still (ska jag hindra vattnet från att flöda)".
och när de som bar arken kom till Jordan och prästernas fötter rörde vid vattenytan – för Jordan svämmade över alla sina bräddar under hela skördetiden –
Och prästerna som bar Herrens förbundsark stod stadigt på torr mark mitt i Jordan, medan hela Israel passerade över på torr mark, till dess att hela folket hade passerat torrskodda över Jordan. [Jordandalen är ett jordbävningsdrabbat område eftersom det utgör gränsen mellan två kontinentalplattor. Just kring området i Adam så slingar sig Jordanfloden runt fördämningar som orsakats av tidigare jordbävningar. Den senaste stora jordbävningen i detta område var 1927. Då dämdes Jordanfloden upp i 20 timmar.]
då ska ni säga till dem: "Eftersom Jordans vatten blev avskuret framför Herrens förbundsark, när den gick över Jordan skars Jordans vatten av, och dessa stenar ska vara till åminnelse för Israels söner för evigt." [Det var inte ovanligt att resa minnesstenar, se Jos 7:26; 24:26–27; 1 Mos 28:18–22; 31:45–47.]
Josua reste även upp tolv stenar i mitten av Jordan, på platsen där prästernas fötter, som bar förbundsarken hade stått. Och de finns där till denna dag.
Prästerna som bar arken stod mitt i Jordan till dess allting var avslutat som Herren (Jahve) befallde Josua att tala till folket, i enlighet med allt det som Mose hade befallt Josua. Och folket skyndade sig att gå över.
För Herren er Gud (Jahve Elohim) torkade upp Jordans vatten framför er, till dess ni kommit över, som Herren er Gud (Jahve Elohim) gjorde med Vasshavet [Röda Havet, se 2 Mos 14–15], som han torkade upp framför oss till dess vi gått över,
[Kapitel 5 är den fjärde sektionen, och den centrala av de sju första (kap 1-8). Israeliterna helgar sig inför Herren och crescendot finns i vers 10 då man för första gången firar Pesach i det nya landet.] Och det skedde när alla amoréernas kungar som var bortom Jordan, västerut, och alla kananéernas kungar som var vid havet [Medelhavet], hörde hur Herren (Jahve) hade torkat upp Jordan framför Israels söner till dess att alla gått över, att deras hjärtan smälte [av rädsla], inte heller var deras ande kvar i dem längre på grund av Israels söner. [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Kungarna skakade av skräck och kunde inte göra någonting åt situationen.]
För Israels söner vandrade fyrtio år i öknen, även stridsmännen som kom ut ur Egypten förgicks, eftersom de inte lyssnade till Herrens (Jahves) ord, varför Herren (Jahve) svurit att han inte skulle låta dem se landet som Herren med ed lovade deras fäder att han skulle ge oss, ett land som flyter av mjölk och honung.
Och det skedde när hela nationen var omskuren, varenda en av dem, att de vilade på sin plats i lägret till dess de var läkta.
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Idag har jag tagit bort (ordagrant 'rullat bort') Egyptens förebråelse från dig." Därför kallas platsen Gilgal [som just betyder "hjul" eller "något som rullar"] till denna dag.
Och Josua befallde folket och sade: "Ni ska inte ropa och inte låta er röst bli hörd, inte heller ska några ord passera ut ur era munnar förrän den dag jag ber er ropa – då ska ni ropa."
Och de förstörde grundligt allt som fanns i staden, både män och kvinnor, både unga och gamla, och oxar och får och åsnor, med svärdsegg.
Men skökan Rahab (Rachav) och hennes fars hus och allt som hon hade, lät Josua rädda levande, och hon bor mitt i Israel till denna dag, eftersom hon gömde budbärarna som Josua hade sänt för att bespeja Jeriko [Matt 1:5; Heb 11:31; Jak 2:25].
Männen i Ai dräpte 36 av deras män och jagade dem från porten [i staden Ai] till Shevarim och slog dem på sluttningen där. Och folkets hjärtan smälte och blev som till vatten. [Shevarim kommer från ordet shever som betyder hål/djup. Det är troligtvis inte en stad utan en geografisk plats, kanske klipporna vid wadi Makkuk. Platsen ligger i alla fall öster om Ai i riktning mot Jeriko.]
Och Josua rev sönder sina kläder och föll till marken med sitt ansikte mot jorden framför Herrens ark ända till aftonen, han och de äldste i Israel, och de kastade jord på sina huvuden. [Att kasta jord på sitt huvud är ett sätt att visa djup sorg och bedrövelse.]
Res dig, helga folket och säg: "Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim), det finns en förbannelse i din mitt, Israel. Du kan inte stå inför dina fiender förrän du har tagit bort (utrotat) de förbannade tingen ibland er.
Och de reste en hög med stenar över honom den dagen, och Herren (Jahve) vände bort sin brinnande vrede. Därför heter platsen Achors dal till denna dag. [Hebr. achor betyder hemsökelse, orsaka besvär och störning. Personnamnet Achan är ett besläktat ord som betyder: "den som ställer till besvär, orsakar trubbel eller är upphov till störningar". Platsen Achor är troligtvis bergsbyggden väster om Qumran vid nordvästra delen av Döda havet och blir så småningom nordöstra gränsen för Juda (Jos 15:7). Dock finns det hopp, Achors dal nämns på nytt i Jes 65:10 och Hos 2:17 där det profeteras att dalen i framtiden ska bli en fruktsam dal när Israel blir upprättat. Se även profetian i Hes 47:6–10 med det levande vattnet från Jerusalem som en dag ska strömma ner mot Döda havet.]
Och de ska komma ut efter oss till dess att vi har lockat bort dem från staden, för de ska säga: 'De flyr för oss som förra gången.' Så ska vi fly framför dem.
Och de andra kom fram, ut ur staden mot dem, så att de var mittemellan Israel, en del på ena sidan och en del på andra sidan. Och de slog dem så att de inte lät någon av dem bli kvar eller fly.
Och det skedde när Israel gjorde slut på slaktandet av alla Ais invånare på fältet, även i öknen där de förföljt dem, och de alla hade fallit för svärdseggen till dess de var förtärda, att hela Israel återvände till Ai och slog det med svärdsegg.
Och alla som föll den dagen, både män och kvinnor var 12 000, inklusive alla män i Ai.
För Josua drog inte tillbaka sin hand med vilken han hade sträckt ut sabeln (kortare böjt svärd – hebr. kidon), förrän han fullständigt förgjort alla invånare i Ai. [Mose hade tidigare sträckt upp sina händer i bön, se 2 Mos 17:11.]
Så brände Josua Ai och gjorde det till en grushög, ja en ödemark till denna dag. [Ai betyder just ruin.]
Och kungen i Ai hängde han i ett träd fram till kvällen, och när solen gick ned befallde Josua att de skulle ta ner hans kropp från trädet och kasta den i ingången till porten i staden och de kastade upp en stor hög med stenar över den, till denna dag.
Och Josua gjorde dem till vedhuggare och vattenbärare åt menigheten [Israels folk] och till Herrens (Jahves) altare, till denna dag [för all framtid], till den plats som han ska utvälja. [Närmast förflyttades tabernaklet till Shilo (Jos 18:1), sedan Givon (1 Krön 16:39) och sist Jerusalem. Efter exilen var giboniterna med bland dem som reparerade murarna (Neh 3:7; 7:25). Även Kirjat Jearims, Kefiras och Beerots folk nämns bland de som återvände, se Esra 2:25; Neh 7:29. Alla dessa folk hade då blivit en del av det judiska folket, på samma sätt som Rahav och andra hedningar som fått ta emot Guds nåd och blivit inympade, se 1 Mos 12:3; Jos 6:25.]
Och Herren (Jahve) förvirrade dem (panik och tumult bröt ut) inför Israel som slog dem med en stor slakt vid Givon, och de jagade dem längs vägen upp mot Bet-Choron och slog dem ända till Azeqa och till Makeda. [Jakten gick först nordväst och sedan sydväst, en sträcka på 3 mil.]
Och det hände när de flydde undan (från framför) Israel när de var på väg ner från Bet Choron, att Herren (Jahve) kastade ner stora stenar från himlarna över dem ända till Azeqa och de dog. Det var fler som dog av haglet än dem som Israels söner slog med svärdet. [Samma ord för hagel (hebr. barad) används även om den sjätte plågan i Egypten, se 2 Mos 9:18–33; Ps 18:14–15.]
Och solen stod stilla
    och månen stannade
    till dess landet hade hämnats på alla sina fiender. Är inte detta skrivet (nedtecknat) i Jashars ["den rättfädiges"] bok? [Jashars bokrulle omnämns igen i 2 Sam 1:18 och även i den grekiska översättningen av 1 Kung 8:13. Händelsen här var något extraordinärt som även skrevs ner i andra sekulära krönikor. Än har inga kopior av den hittats. Jashar betyder "rättfärdig" så bokens namn är den rättfärdiges bokrulle.] Och solen stannade mitt på himlarna [ordagrant på halva himlarna] och hade ingen brådska med att gå ner på en hel dag.
Och det hände när Josua och Israels söner hade gjort slut på att slakta dem i ett mycket stort slaktande, till dess de var uppslukade och kvarlevan av de som var kvar hade gått in i sina befästa städer,
Därefter slog Josua dem och dödade dem och hängde dem i fem träd, och de hängde i träden till kvällen.
Och det hände vid den tid då solen gick ner, att Josua befallde och de tog ner dem från träden och slängde dem i den grotta där de hade gömt sig, och de lade stora stenar framför grottöppningen, till denna dag.
Sedan kom Gezer, Horams kung, upp till Lachishs hjälp, och Josua slog honom och hans folk till dess han inte hade lämnat någon kvar. [Gezer var en vitig handelstad som låg halvvägs mellan Joppe och Jerusalem.]
Och Josua slog dem från Kadesh Barnea [längst i söder] ända till Gaza [vid Medelhavet] och hela Goshen [området mellan Hebron och Negevöknen] ända till Givon [strax nordväst om Jerusalem].
Och Herren (Jahve) gav dem i Israels hand och de slog dem och jagade dem till stora Sidon [vid Medelhavskusten i nordväst, se Dom 19:28] och till Misrefot Majim ["brännande vatten" – varma källor; syftar troligtvis på en plats eller område i närheten av Sidon, se Jos 13:6] och Mitspes dal österut [nordost från Chatsor], och slog dem till dess ingen var lämnad kvar.
Och allt tillspillogivet i dessa städer och boskapen tog Israels söner som ett byte för sig själva, men de slog varje man med svärdsegg till dess de hade förgjort dem, de lämnade ingen som andades.
från de kala bergen som sträcker sig upp till Seir och ända till Baal Gad i Libanons dal under berget Hermon, och alla deras kungar tog han och han slog dem och dödade dem.
Detta är landets kungar som Israels söner slog och besatte deras land på andra sidan Jordan mot soluppgången, från Arnons dal till berget Hermon och hela Arava österut.
Sichon amoréernas [4 Mos 21:21–30; 5 Mos 1:4; 2:24–37; 29:7–8] kung som bodde i Cheshbon och regerade från Aroer, som är på randen av Arnons dal och mitten av dalen och halva Gilead till floden Jabbok, gränsen för Ammons söner,
och Arava till Chinrots hav österut och till Aravas hav, Salthavet, österut vägen till Beit Hajeshimot åt söder under Pisgas sluttningar [5 Mos 34:1],
och regerade på berget Hermon och i Salcha och i hela Bashan till gränsen mot geshureerna och maachateerna och halva Gilead till gränsen mot Sichon, Cheshbons kung.
Och dessa är landets kungar som Josua och Israels söner slog på andra sidan Jordan västerut, från Baal Gad i Libanons dal [i norr] till de kala bergen som går upp till Seir [Edom – i söder]. Och Josua gav det till Israels stammar som en besittning efter deras indelning,
från Shichor som är framför Egypten till gränsen mot Ekron norrut som räknas som kananéernas, de fem filisteiska ledarna, Gaza och Ashdod och Ashkelon och Gittit och Ekron, även Avim.
I söder, hela kananéernas land och Mera som tillhör sidonierna [Kanaans ättlingar från Tsidon, se 1 Mos 10:15 – från Sidon i nuvarande Libanon] till Afek till amoréernas gräns,
och gevaleernas land och hela Libanon mot soluppgången från Baal–Gad under berget Hermon till Chamats ingång,
alla invånare i bergsbygden från Libanon till Misrefot-Maim, alla sidonier, dem ska jag driva ut från Israels söner, du ska bara fördela det som ett arv åt Israel som jag har befallt dig.
från Aroer som är på randen av Arnons dal och staden som är mitt i dalen och hela låglandet från Medeva till Divon
och alla Sichons städer, amoréernas kung som regerade i Cheshbon, till Ammons söners gräns
och Gilead och gränsen mot geshureerna och maachateerna och hela berget Hermon och hela Bashan till Salcha
Likväl drev inte Israels söner ut geshureerna och inte maachateerna utan Geshur och Maachat bor mitt i Israel till denna dag.
Och deras gräns var Jazer och alla Gileads städer och hälften av Ammons barns land till Aroer som är framför Rabba,
och från Cheshbon till Ramat-Mitspe och Betonim och från Machanajim till Lidvirs gräns,
och i dalen Beit–Haram och Beit–Nimra och Sukkot och Tsafon och resten av Sichons, Cheshbons kungs kungarike, vars gräns är Jordan till den yttersta delen av sjön Kinneret bortom Jordan österut.
Och Mose svor på den dagen och sade. 'Sannerligen, landet som dina fötter har trampat på ska vara ett arv till dig och till dina söner för evigt, eftersom du helhjärtat följde Herren min Gud (Jahve Elohim).'
Därför blev Hebron Kalebs, Jefunnes son kenisitens, arv till denna dag, eftersom han helhjärtat följde Herren Israels Gud (Jahve Elohim).
Och den östra gränsen är Salthavet (Döda havet) till slutet av Jordan.
    Och gränsen på den norra sidan är från viken av havet (Döda havet) vid slutet på Jordan.
Ashdod, dess städer och dess byar, Gaza, dess städer och dess byar till Egyptens bäck. Det stora havet (Medelhavet) är dess gräns.
Men jevuséerna, Jerusalems invånare kunde inte Juda söner driva ut, utan jevuséerna bor med Juda söner i Jerusalem till denna dag.
och den gick ner västerut till gränsen mot jafliterna till gränsen mot Beit-Choron, den nedre, till Gezer [halvvägs mellan Joppe och Jerusalem] och går därifrån till havet.
Och gränsen för Efraims söner efter deras familjer var denna. Gränsen för arvet österut var Atrot-Adar till Beit-Choron den övre,
Men de drev inte ut kananéerna som bodde i Gezer utan kananéerna bor mitt i Efraim till denna dag och blev tjänare för att utföra det tunga arbetet.
Och Josefs söner talade till Josua och sade: "Varför har du gett mig en lott och en del som arv? Se, jag är ett stort folk för så mycket har Herren (Jahve) välsignat mig."
Och Josua sade till Israels söner: "Hur länge ska ni underlåta att gå och besitta landet som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har gett er?
Och alla byar som fanns runt omkring dessa städer till Baalot-Beer, så långt som till Rama i söder. Detta är Simons söners stams arv efter deras familjer.
[Den tredje lotten föll om Zevolun, som är den första av fem mindre stammar i norr vars gränser nu beskrivs.] Och den tredje lotten föll på Zevoluns söner efter deras familjer, och [södra] gränsen till deras arv var mot Sarid.
Och Evron och Rechov och Chamon och Kana ända till det stora Sidon [staden och området kring staden].
Och gränsen vände till Rama och till den befästa staden Tyros och gränsen vände till Chosa och gick ut där till havet från Chevel till Achziva
Och deras gräns gick från
Chelef,
från Elon-Betsananim
och Adami-Nekev
och Javneel till Lakom
och därifrån till Jordan.
Och han ska bo i den staden till dess att han kan stå till svars inför församlingen, till dess den som då är överstepräst är död. Sedan kan mandråparen återvända och komma tillbaka till sin egen stad och till sitt eget hus, till staden varifrån han flydde.
Dessa vara de avskilda städerna för alla Israels söner och för främlingen som vistades ibland dem, så att alla som dödar en annan själ av misstag (olyckshändelse) kan fly dit och inte dö för blodshämnarens hand innan han stått inför församlingen.
ni har inte lämnat (övergett) era bröder alla dagar till idag, utan har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) uppdraget som Herren er Gud (Jahve Elohim) befallt er.
Är Peors synd för liten för oss, från vilken vi inte har renat oss själva till denna dag, trots att det kom en plåga över Herrens (Jahves) församling,
utan håller er (klamrar er fast vid, klistrar er) till Herren er Gud (Jahve Elohim) som ni har gjort till denna dag.
Därför har Herren (Jahve) drivit ut framför er stora och mäktiga folk och för er har ingen man stått emot er till denna dag.
vet då med säkerhet att Herren er Gud (Jahve Elohim) inte ska driva bort dessa länder från ditt ansikte (din åsyn) längre, utan de ska bli en snara och en fälla för er, och ett gissel i er sida [slavdrivares piska], och taggar i era ögon [som förblindar] till dess ni förgås från det goda land som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett er.
Och det ska ske att som allt gott har kommit över er som Herren er Gud (Jahve Elohim) har talat över er, så ska Herren (Jahve) föra alla onda ting över dig till dess han har förgjort er från detta goda land som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett er,

Domarboken (63)

Och jevuséerna som bodde i Jerusalem blev inte utdrivna av Benjamins söner utan jevuséerna bor med Benjamins söner i Jerusalem till denna dag.
Och mannen gick till hettiternas land och byggde en stad och gav den namnet Loz, som den heter än idag.

De fem filisteiska furstarna [för städerna Gaza, Ashkelon, Ashdod vid Medelhavskusten och Ekron och Gat lite längre in från kustremsan, se Jos 13:3],
och alla kananéer [generell term för folkslagen i landet]
och sidoniterna [folk från Fenikien, med städerna Tyros och Sidon, se Dom 1:31; 1 Mos 10:15]
och hivéerna [1 Mos 34:2] som bodde i Libanons berg
    från berget Baal-Hermon [Jos 11:17] till Lebo Chamat [hebr. lebo betyder "ingång" och kan också syfta på Chamats bergspass; troligtvis staden Labweh i norra Libanon vid Orontesflodens källor]. [Filistéerna är en beteckning på de sjöfolk som på 1200-talet f.Kr. kom från de grekiska öarna (främst Kreta, se 1 Mos 10:13–14; 4 mos 24:24; Jer 47:4; Amos 9:7). Dessa fem städer/riken (pentapolis) hade ett gemensamt stadsförbund och var Israels fiende, se 1 Sam 6:16–18.]
Och de väntade tills de skämdes, men se, han öppnade inte dörrarna till det övre rummet. Därför tog de nycklarna och öppnade, och se, deras herre hade fallit ner död på golvet (marken).
Och Ehud flydde medan de dröjde kvar och hade passerat förbi stenbilderna [se vers 19] och flydde till Seira. [Troligtvis ett skogsområde i sydöstra Efraims bergsbygd, där det var lätt att gömma sig.]
Chever, keniten, hade isolerat sig själv från keniterna, från Chovavs söner, Mose svärfar, och han slog ner sitt tält så långt bort som Elon-Betsananim, som ligger vid Kedesh.
Men Barak jagade efter vagnarna och efter hela armén till Charoshet-Gojim och hela Siseras armé föll för svärdsegg, inte en enda man lämnades kvar.
Och Israels söners hand segrade mer och mer mot Javin, Kanaans kung, till dess de ödelagt Javin, Kanaans kung.
Furstarna tystnar i Israel,
    de tystnar till dess du står upp Debora,
    då du står upp, en moder i Israel.
och de slog läger mitt emot dem och förstörde (fördärvade) markens gröda, ända till Gaza [i väst], och lämnade inget ätbart i Israel, varken får, oxar eller åsnor.
Lämna inte härifrån, jag ber dig, förrän jag kommer till dig och för fram min gåva och lägger den framför dig."
    Och han sade: "Jag stannar här tills du kommer tillbaka."
Och Gideon byggde ett altare där till Herren (Jahve) och gav det namnet Jahve-Shalom (Herren är frid, fred, hälsa, välgång och allt gott). Till denna dag står det fortfarande i Ofra, fädernas Ezri.
Och Joash sade till alla som stod över (flockades runt, trängde sig på) honom: "Ska ni ta strid för (försvara med ord) Baal? Eller ska ni rädda honom? Den som vill strida för honom ska dödas före morgonen, om han är en gud, låt honom strida för (försvara) sig själv, eftersom hans altare är nedbrutet."
Och när Gideon kom, se, där var en man som berättade sin dröm för sin granne och sade: "Se, jag drömde en dröm och en brödkaka av korn rullade in i Midjans läger och kom till tältet och slog det och det föll och vändes upp och ned så att tältet låg platt."
Och de blåste i de 300 shofarerna och Herren (Jahve) satte varje mans svärd mot hans granne i hela hären och hären flydde så långt som till Beit-Shitta mot Tsererata, så långt som till Avel-Mecholas gräns vid Tabbat.
Och Gideon sände budbärare genom hela Efraims bergsbygd [som sträckte sig från Betel, norr om Jerusalem, upp till Jisreelslätten – området kallades senare Samarien] och sade: "Kom ner mot Midjan, och ta vattnen framför dem så långt som till Beit-Bara och även Jordan."
    Och alla Efraims män samlades tillsammans och tog vattnen så långt som till Beit-Bara och även Jordan.
Och Avimelech jagade honom och han flydde framför honom och många skadade föll ända till portens ingång.
Och Avimelech kom till tornet och stred mot det och gick nära tornets dörr och brände den i eld.
Och han hade
    30 söner [jmf Dom 12:14]
    som red på 30 åsneföl [en kung i fredliga syften red på en åsna, se 2 Sam 16:2; Sak 9:9–10]
    och de hade 30 städer
som kallas Chavot-Jair [Jairs tältbyar] till denna dag och finns i Gileads land [öster om Galileiska sjön].
Och Ammons söners kung sade till Jiftachs budbärare: "Eftersom Israel tog mitt land när ni kom upp från Egypten, från Arnon ända till Jabbok och till Jordan, lämna därför tillbaka dess städer i shalom (fred)."
Men när de kom ut från Egypten vandrade Israel genom öknen till Vasshavet och kom till Kadesh,
Och Israel sände budbärare till Sichon, amoréernas kung, Cheshbons kung och Israel sade till honom: ’Låt oss passera, vi ber dig, genom ditt land till min plats.’
Och de besatte alla amoréernas gränser från Arnon till Jabbok och från öknen till Jordan.
Och han slog dem från Aroer till dess man kommer till Minnit, 20 städer och till Avel-Keramim, med en mycket stor slakt. Så blev Ammons söner besegrade inför Israels söner.
men han sade till mig: 'Se, du ska föda en son och nu ska du inte dricka vin och inte dricka starka drycker och inte äta något orent eftersom ynglingen ska vara en Guds (Elohims) nasir från moderlivet till den dag han dör.' " [I en jämförelse mellan hennes rapport och det första budskapet i vers 3b–5 finns några skillnader. Hon utelämnar den sista delen att hans uppdrag har att göra med att börja rädda Israel från filistéernas hand. Hon tar inte heller med frasen att "ingen kniv ska komma över hans huvud". Detta tillsammans med hennes tillägg "tills han dör" är illavarslande och leder till sist till hans död, se Dom 16:17]
Så gick Simson ner till Timna, tillsammans med hans mor och far. När de kom till Timnas vingårdar, då mötte plötsligt ett ungt rytande lejon honom. [Det första verbet "gick" är i singular, vilket betonar att det var Simson som var den pådrivande i att de går ner, och hans föräldrar följde honom. Nästa verb "kom" är i plural, vilket visar att de alla kom förbi vingården. Förmodligen kommer Simson till vingården före sina föräldrar, eller så dröjer han kvar medan de går vidare, eftersom de inte är medvetna om vad som hänt (vers 6). Denna händelse blir en parallellhandling som vävs samman i Simsons gåta och når sitt crescendo i Dom 15.9.]
Och när han hade tänt facklorna lät han dem gå in i filistéernas stående säd och brände både sädeskärvarna och den stående säden och dessutom olivplanteringarna.
När han kom till Lechi, ropade filistéerna högt (gav upp ett härskri) och rusade mot honom. Då kom Herrens (Jahves) Ande över honom, och repen runt hans armar blev som lintrådar som fattat eld, och de smälte och hans rep [rann av honom] bort från hans händer.
Och Gud (Elohim) klöv fördjupningen som finns i Lechi och lät vatten komma ut därifrån och han drack och hans ande återvände och han blev upplivad. Därför kallade (gav) han [källan] namnet Ein-Haqore, som finns i Lechi till denna dag. [Källas namn kommer från hebreiska orden ein och qara och är ordagrant "Rop-källan". Här finns en parallell till 2 Mos 17:1–7.]
Till Gazaborna var det sagt: "Simson har kommit hit." Och de omringade honom och låg i bakhåll (på lur) [vid huset eller utanför porten] och väntade på honom hela natten (hebr. lajla) i stadens portar och var tysta hela natten (hebr. lajla) och sade: "När morgonen ljusnar slår vi honom (med ett dödligt slag)."
Och Simson låg där halva natten (hebr. lajla) och steg upp efter halva natten (hebr. lajla) och tog tag i dörrarna från stadens portar och de två dörrposterna och gav sig av med tvärstänger och lade dem över sina skuldror och gick upp till toppen på berget öster om Hebron [ordagrant: "som är över Hebrons ansikte"]. [Här går Simson från kusten sex mil upp i Juda berg ända till Chevron, en avsevärd sträcka med två dörrar och dörrposter med tvärslåar på axlarna. Läsaren blir uppmärksammad på ordet natt (hebr. lajla) som används två gånger i vers 2 och två gånger (halva natten) i vers 3. Strukturellt sett är kvinnan i Gaza den andra kvinnan som Simson är med, av de tre som det berättas om. I ett kiastiskt perspektiv så vänder berättelsen här när den kommit "halvvägs" in i natten, i resten av detta kapitel följer andra halvan av Simsons natt. Vi ser även flera likheter i berättelsen i Dom 14 med den första kvinnan och det som snart följer med den tredje kvinnan i vers 4–21. Simson har nu kommit halvvägs in i natten, och scenen är öppen för nästa lajla...]
Och Delila sade till Simson: "Se, hittills har du förnedrat (lurat – hebr. talal) mig och talat till mig osanning [varje gång]. Berätta till (för) mig i hur du kan bindas."
    Och han sade till henne: "Om du väver mitt huvuds sju lockar med väven." [Nu börjar Simson leka med elden, han involverar sitt hår som är nyckeln.]
Och mannen gick från staden, från Betlehem i Juda, till att vistas varhelst han kunde finna (en plats att vistas på), och han kom till Efraims bergsbygd till Michas hus till att forma hans väg.
[Följande fras återkommer fyra gånger i avslutningen av Domarboken, se Dom 17:6; 19:1; 21:25.]
-
I dessa dagar fanns det ingen kung i Israel.
-
Och i dessa dagar sökte daniterna [fortfarande] efter ett arv [ett eget landområde] åt sig att bo i, eftersom inget tillfallit dem till denna dag som ett arv bland Israels stammar. [Mose har tidigare välsignat Dan och tilldelat dem Bashan, vilket ligger i Golanområdet norr om Naftali stam, se 5 Mos 33:22. Under Josuas ledning hade Dans stam fått området väster om Jerusalem ut mot Medelhavet mellan Efraim och Benjamin, se Jos 19:40–48. Dock verkar daniterna inte nöjda med sin tilldelning (området är för "snävt", se Jos 19:47) och man vill ha det område Mose nämner i sin välsignelse, hellre än det de fick genom lotten av Josua. Det är hur de erövrar staden Laish, som sedan får namnet Dan, som beskrivs i detta kapitel.]
Och Dans söner sände från deras familjer fem män från deras mitt, män, soldatsöner, från Tsora [Simsons födelsestad, se Dom 13:2] och från Eshtaol [det var i området mellan dessa städer i Låglandet som Herrens Ande började röra vid Simson, se Dom 13:25] till att genomsöka (bespeja, spionera på) landet och till att utforska det, och de sade till dem: "Gå och utforska landet."
    Och de kom till Efraims bergsbygd och till Michas hus och övernattade där.
Och de gick upp och slog läger i Qirjat-Jearim i Juda. Därför kallas den platsen Machane-Dan [Dans lägerplats] till denna dag. Se, efter Qirjat-Jearim.
Och de gick förbi (passerade) därifrån Efraims bergsbygd och kom till Michas hus.
Och Dans söner reste upp åt sig själva en bildstod, och Jonatan, Gershons son, Manashes son, han och hans bröder var präster åt daniternas stam till den dag då de gick i fångenskap från landet.
Och han steg upp på morgonen den femte dagen och han reste sig för att gå, men den unga kvinnans far sade: "Styrk, jag ber dig, ditt hjärta och dröj dig kvar tills dagen avtar (det blir eftermiddag)." Och de åt båda två.
Men mannen var inte villig till att övernatta [ännu en natt utan gjorde iordning sig på eftermiddagen den 6:e dagen], så han steg upp och gick och upp i höjd med Jevus (Jebus), det är [det tidigare namnet på staden] Jerusalem. Han hade ett par sadlade åsnor med sig, och hans konkubin var med honom. [Även hans manliga tjänare var med i följet tillbaka, se vers 3 och 11.]
Hans herre svarade honom: "Nej, vi ska inte stanna till i en främande stad, där det inte finns några israeliter. Vi går vidare [norrut] mot Giva."
Och han sade till honom: "Vi passerar från Betlehem i Juda till den andra sidan av Efraims berg, därifrån kommer jag och jag gick till Betlehem i Juda och nu går jag till Herrens (Jahves) hus men ingen man tar (bjuder) in mig i sitt hus.
Men männen lyssnade inte till honom och mannen tog hans konkubin och förde ut henne till dem och de kände (hade sexuellt umgänge med) henne och skändade (kränkte) henne hela natten till morgonen och när dagen grydde sände de iväg henne.
Och kvinnan kom när morgonen grydde och föll ihop vid dörren till mannens hus där hennes herre var (och låg där) till dess det ljusnade.
Och det skedde att alla som såg det sade: "Något sådant har inte skett och inte setts från den dag Israels söner kom ut från Egyptens land till denna dag." [Syftet med mannens handling var att mobilisera militärt genom att shocka och skapa fruktan. Det finns en parallell mellan 1 Sam 11:7 och vers 29–30 som är slående.] Tänk på henne (sätt dig in i hennes situation)!
Överväg!
Tala! [Hebreiskan är märklig här och byter pronomen. En del sätter de sista orden i munnen på de som fick den makabra försändelsen, men mer troligt är att författaren gör något väldigt ovanligt här och talar till läsaren direkt. Denna händelse är horribel och ber läsaren noggrant läsa det som följer. Det finns flera detaljer som måste påpekas. Det står aldrig att kvinnan är död innan mannen styckar henne, en viss ovisshet finns här. När mannen sedan återberättar händelsen blir fokus att de var ute efter honom, han utelämnar detaljen att det var han som utlämnade henne för att rädda sitt eget liv, jmf Dom 19:25; 20:5.]
Och alla Israels söner gick ut och församlingen samlades som en man från Dan och till Beer-Sheva och Gileads land till Herren (Jahve) vid Mitspa.
Och Israels söner gick upp och de grät inför Herrens (Jahves) ansikte till kvällen och de frågade Herren (Jahve) och sade: "Ska vi ännu en gång komma nära och strida med vår bror Benjamins söner?"
    Herren (Jahve) svarade: "Gå upp mot honom."
Och alla Israels söner och hela folket gick upp och de kom till Betel och grät och de satt där inför Herrens (Jahves) ansikte och fastade tills dagen blev kväll. Och de offrade brännoffer och shalomoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
De omringade Benjamin, jagade dem, satte sin fot på deras viloplats så långt som framför Giva från soluppgången.
Och de vände och de flydde mot öknen till Rimmons klippa, och deras efterskörd i huvudvägarna [var] 5 000 män och de hann upp efter dem ända till Gidom och de slog [där] från (av) dem 2 000 män.
Och Israels män vände tillbaka till Benjamins söner och slog dem med svärdsegg, hela staden och boskapen och alla som de hittade. Även alla städer som de fann satte de i brand.
Och folket kom till Betel och satt där inför Guds (Elohims) ansikte till kvällen och lyfte upp sina röster och grät bittert.

Rut (10)

skulle ni då vänta på att de blev vuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, följ inte med mig. Mitt öde är så bittert att dela [änka i ett okänt land, fattigdom], för Herrens hand har drabbat mig."
Så de två kvinnorna gick tillsammans hela vägen till Betlehem.
    När de kom fram blev folket i hela staden överraskade. Kvinnorna sade: "Kan det vara Noomi?" [I bokens epilog återkommer kvinnorna från Betlehem igen, se Rut 4:14–15.]
Hon bad att få plocka och binda kärvar av ax efter skördemännen. Sedan hon kom hit i morse har hon varit på benen ända till nu, förutom att hon nyss vilade en liten stund i hyddan."
Hon plockade ax på skördefältet ända till kvällen. När hon sedan hade klappat ut det som hon hade plockat var det ungefär en efa korn. [En efa var ett volymmått på 22-36 liter. Enlig Hes 45:11 motsvarar efan en tiondels chomer. Hebr. chamor är åsna, och en chomer var den vikt som en åsna kunde bära. Ruts skörd denna dag var stor, det rör sig om 15-25 kg korn som hon bär hem!]
Moabitiskan Rut sade: "Han sade även till mig att hålla mig nära hans arbetare ända tills hela skörden är bärgad."
Så Rut fortsatte att arbeta nära Boas kvinnliga arbetare. Hon plockade ax ända tills kornskörden [mars-april] och veteskörden [april-maj] var över. Hela denna period bodde hon hos sin svärmor [Noomi].
Tvätta dig, smörj dig [med välluktande olja] och klä dig [lägg bort dina sorgekläder]. [Här används det generella ordet för kläder (hebr. simla). Samma ordningsföljd med att "tvätta, smörja och klä sig" finns i 2 Sam 12:20 där David avbryter en tid av sorg. Det finns även en parallell med Guds handlande med Jerusalem, där Gud breder ut sin mantel, tvättar, smörjer och klär sin blivande brud, se Hes 16:8–14. Noomi uppmanar nu troligtvis Rut att byta ut sina sorgekläder till vanliga kläder, och troligtvis också hennes finaste klänning. Vi vet inte hur länge Rut bar sorgekläder, men i exemplet med Tamar rör det sig om många år, se 1 Mos 38:14, 19. Om så är fallet hade hon sorgekläder när hon arbetade på fältet. Det kan förklara varför Boas inte gjort någon ansats att uppfylla sin roll som återlösare, utan väntar på att hon ska vara redo.] Gå sedan ner till tröskplatsen [utanför Betlehem], men [var försiktig] låt honom inte se dig innan han avslutat sin måltid (ätit och druckit).
Var kvar här i natt. [På nytt är författaren noga med ord så att det inte kan missuppfattas. Istället för "ligg här" väljs ordet "var här", samma ord som används när Rut säger att hon vill vara varhelst Noomi är, jämför Rut 1:16; 4:13.] Imorgon på morgonen [på en gång] ska jag ge honom möjlighet att få agera som en återlösare [och gifta sig med dig]. Om han vill det så får han göra det, men om han inte vill så lovar jag så sant Herren (Jahve) lever att göra det. Var kvar här tills det blir morgon. [Det är inte tryggt för dig att bege dig iväg nu mitt i natten.]"
Så Rut låg kvar vid hans fötter ända till tidig morgon. Hon steg upp tidigt före gryningen, innan folk kunde känna igen varandra, för Boas hade sagt till henne: "Låt det inte bli känt att det kom en kvinna hit till tröskplatsen." [Boas är mån om att behålla Ruts anseende som en ärbar kvinna, så ingen skulle tro att hon var en prostituerad som varit där.]
Noomi svarade: "Sitt här [var lugn, vänta här hos mig] min dotter, tills du ser hur allting går, för den mannen kommer inte unna sig någon vila innan han ordnat med detta idag."

1 Samuelsboken (81)

och han sade till henne: "Hur länge ska du vara berusad? Gör dig av med ditt vin."
Räkna inte din tjänarinna för en ond kvinna (dotter av Balial) för hela tiden har jag talat ur min stora ångest och oro."
följde inte Channa (Hanna) med utan sade till sin man: "Jag väntar tills pojken blivit avvand. Då ska jag ta med mig honom och föra fram honom inför Herrens (Jahves) ansikte och sedan låta honom få stanna där för alltid." [Hebreiska barn ammades normalt fram tills de var två eller tre år gamla.]
Hennes man Elkana sade till henne: "Gör det du tycker är bäst, vänta tills han är avvand. Låt Herren (Jahve) få uppfylla sitt löfte." Så stannade hustrun hemma och ammade sin son till dess han var avvand.
De som var mätta måste arbeta för sitt bröd,
    medan de som hungrade inte längre behöver hungra.
Den barnlösa kvinnan har fött sju [metafor för många],
    men den med många söner tynar bort (sitter ensam i sorg).
Därför förkunnar (säger, proklamerar) Herren Israels Gud (Jahve Elohim): Jag har verkligen sagt att ditt hus och dina fäders hus ska vandra inför mig för evigt (alltid), men nu förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve): Vare det fjärran ifrån mig, för dem som ärar mig ska jag ära och de som föraktar mig ska bli utan uppskattning.
För jag har gjort klart för honom att jag ska döma hans hus för evigt för synden, eftersom han vet att hans söner drar en förbannelse över sig själva och utan att han tillrättavisar dem.
Och därför har jag svurit (gett min ed) till Elis hus, att Elis hus synder inte ska bli försonade med offer, inte med något offer för evigt."
Och Samuel låg (kvar) till morgonen och öppnade dörrarna till Herrens (Jahves) hus. Och Samuel var rädd att berätta synen för Eli.
Och hela Israel, från Dan [i norr] till Beer-Sheva [i söder], visste att Samuel var på väg att bli en Herrens (Jahves) profet.
Därför trampar ingen som går in i Dagons hus, varken prästen eller någon annan, på tröskeln till denna dag.
Och det skedde att när de hade burit den dit, var Herrens (Jahves) hand mot staden med stora nederlag, och han slog stadens män både små och stora, och bölder visade sig på dem.
Och kvigorna gick raka vägen längs vägen till Beit-Shemesh, de gick längs huvudvägen, och råmade när de gick, och vände inte till sidan åt höger eller åt vänster, och filistéernas ledare följde efter dem till gränsen mot Beit-Shemesh.
och de gyllene mössen efter antalet av filisteernas städer tillhörde de 5 ledarna, både de befästa städerna och landsbyarna, ända till Avel vid den stora stenen, där de satte ner Herrens (Jahves) ark. Denna sten finns kvar på betshemiten Josuas fält till denna dag.
Och Israels män gick ut från Mitspa och jagade filistéerna och slog dem tills de kom till Beit-Kar.
Sedan tog Samuel en sten och satte den mellan Mitspa och Shen och gav den namnet Even-Ezer [Hjälpens sten] och sade: "Hitintills har Herren (Jahve) hjälpt oss." [Hebr. even betyder sten och ezer hjälp.]
Och städerna som filistéerna hade tagit från Israel återbördades till Israel, från Ekron till Gat, och dess gränser befriades Israel från filistéernas hand. Och det var fred mellan Israel och amoréerna.
I enlighet med allt som de har gjort sedan den dagen då jag förde dem upp, ut ur Egypten till denna dag har de förkastat mig och tjänat andra gudar, så gör de också mot dig.
Tidigare i Israel när en man gick för att fråga Gud (Elohim) då sade han: "Kom och låt oss gå till siaren." För den som nu kallas profet kallades tidigare en siare.
Så snart ni kommer in i staden hittar ni honom rakt fram, innan han går upp på höjden för att äta, för folket vill inte äta förrän han kommer, eftersom han brukar välsigna offret och efteråt äter de som är bjudna. Gå därför upp nu för just nu kan ni finna honom."
Sedan ska du gå vidare därifrån och du ska komma till Tavors terebint, och där ska tre män möta dig som går upp till Gud (Elohim) i Betels. En har med sig 3 killingar och en annan bär på 3 brödkakor och en annan bär en kanna vin.
Och du ska gå ner före mig till Gilgal, och se, jag ska komma ner till dig för att offra brännoffer och offra offer och shalomoffer, 7 dagar ska du vänta tills jag kommer till dig och talar om för dig vad du ska göra."
Nästa dag fördelade Saul folket i tre grupper, och de trängde in i lägret vid morgonväkten [den sista av de tre nattväkterna – från klockan två till sex på morgonen] och slog ammoniterna ända till då det var som hetast på dagen [eftermiddagen]. De som undkom var så skingrade att inte två av dem kom undan tillsammans. [Amoreerna måste till en början gjort visst motstånd, striden pågår omkring 12 timmar.]
Och hela folket gick till Gilgal och där gjorde de Saul till kung inför Herrens (Jahves) ansikte i Gilgal.
Och nu, se, kungen går framför er och jag är gammal och gråhårig, och se, mina söner är med er, och jag har vandrat framför er från min ungdom till idag.
Samuel sade till Saul: "Du har handlat dåraktigt [bara präster fick offra], du har inte hållit (vaktat, skyddat, bevarat) Herren din Guds (Jahve Elohims) budord (tydliga befallningar) som han befallt dig [5 Mos 20:8–9], för nu skulle Herren (Jahve) ha befäst ditt kungarike över Israel för evigt.
Om de säger så här till oss: "Dröj till dess vi kommer till er [och dödar er], då ska vi stå still på en plats och inte gå upp till dem.
Och det hände när Saul talade till prästen att tumultet som var i filistéernas läger fortsatte och förvärrades, och Saul sade till prästen: "Dra undan din hand."
Och Saul och folket som var hos honom samlades tillsammans och kom till striden, och se, varje mans svärd var emot hans granne och där var ett mycket stort nederlag.
Och Israels män var plågade [utmattade, hårt pressade] den dagen men Saul bönföll folket och sade: "Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man som äter någon mat innan kvällen och jag har hämnats på mina fiender." Så ingen av folket smakade någon mat.
Och Saul sade: "Låt oss gå ner efter filistéerna i natt [när det blivit mörkt] och tillspilloge dem tills morgonen ljusnar (fram till gryningen), och låt oss inte lämna en man av dem."
    Och de sade: "Gör det som är gott i dina ögon."
    Och prästen sade: "Låt oss komma nära hit till Gud (Elohim)." [Kasta Urim och Tummim, se 3 Mos 8:8.]
Gå nu och slå Amalek och förgör allt de har fullständigt och skona dem inte, utan utrota från män ända till kvinnor, från barn ända till dibarn, från oxar och ända till får, från kameler och ända till åsnor." [4 Mos 20:15–18] [Amalekiterna var ett nomadfolk som bodde i södra Juda och Negevöknen. På samma sätt som edomiterna härstammade de från Esau. De var Israels ärkefiende. Det startade redan i 2 Mos 17:8–13, när de ville hindra israeliterna att passera från Egypten västerut. Senare uppmanar Mose dem att inte glömma att förgöra amalekiterna utan verkligen komma ihåg detta, se 5 Mos 25:19. I Esters bok är den onde Haman ättling till en amalekit, se Est 3:1. Han vill utrota alla judar men misslyckas. Amalek är också den andemakt som genom historien har stått för/representerat all slags antisemitism, dvs. en önskan att utrota judarna. Den har tagit sig många uttryck genom historien och även ersättningsteologin är en variant av antisemitismen.]
Och Saul kom till Amaleks stad [deras huvudstad] och låg och väntade på honom i dalen. [Troligtvis i Egyptens bäck som huvudvägen korsade, nuvarande Wadi el-Arish.]
och Herren (Jahve) sände dig på en resa och sade: 'Gå och förgör fullständigt syndarna, amalekiterna, och strid mot dem till dess de är helt förtärda.'
Och Samuel såg aldrig Saul igen till den dag han dog, för Samuel sörjde (hebr. aval) över Saul. Och Herren (Jahve) ångrade (sörj-tröstade – hebr. nicham) att han gjort Saul till kung över Israel. [Se kommentar i vers 11.]
[Den tredje enheten i Samuelsböckerna handlar om hur den unge David kommer till tronen. Den består av sju enheter som går från positiva händelser till negativa. De fyra första beskriver hans smörjelse, tjänst som harpospelare, segern över Goliat och hans popularitet och vänskap med Jonatan. Centralt vänder berättelsen och i ett kiastiskt mönster följer tre berättelser som beskriver hans kamp och hur Saul går hårdare och hårdare åt David.] Herren (Jahve) sade nu till Samuel: "Hur länge ska du sörja för Saul? Se jag har förkastat honom från att vara kung över Israel. Fyll ditt horn med olja och gå. Jag ska sända dig till betlehemiten Jishaj, för jag har utsett bland hans söner åt mig en kung."
Och Samuel sade till Jishaj: "Är detta alla dina ynglingar?" Och han sade: "Den yngste återstår men se, han vaktar fåren."
    Och Samuel sade till Jishaj: "Sänd efter och hämta honom för vi ska inte sitta ner förrän han har kommit hit."
Och Israels män och Juda steg upp och ropade och jagade filistéerna tills de kom till Gaj, och till Ekrons port. Och de skadade filistéerna föll ner längs vägen till Shaarajim, ända till Gat och till Ekron.
Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den till David, och hans rustning och hans svärd och hans båge och hans gördel. [Att byta mantlar och vapen med varandra är en del av alla de ceremonier som hör till ingåendet av ett blodsförbund. Även om bara några detaljer nämns här förstår vi att David och Jonatan ingår ett fullständigt blodsförbund. Annars skulle detta inte ha omnämnts eftersom det är något som man aldrig gör i en annan situation. På den här tiden räckte det att nämna någon av de tillhörande ritualerna, utan att göra en fullständig redogörelse, för alla vet vad det betyder.]
Då gick även han [sträckan som tar 1,5 timme att gå] till Rama och kom till den stora cisternen (brunnen) som finns i Secho. [I arkeologiska utgrävningar från alla perioder är cisterner för att samla regnvatten vanliga. I allt från hus till mer publika större reservoarer. Secho låg någonstans mellan Giva och Rama. Secho betyder "vakttornet" och antyder att det låg på en höjd. Den grekiska översättningen har "brunnen vid tröskplatsen i Sefi", där sefi är ett translittererat hebreiskt ord för ett berg utan träd – dvs. var en utsiktsplats.] Han [Saul] frågade [de som var där]: "Var är Samuel och David?"
    Och en sade: "Se, de är i Najot i Rama."
Och han gick dit till Najot [profetskolan] i Rama, och Guds (Elohims) ande kom över även honom och han gick vidare och profeterade tills han kom till Najot i Rama.
Och David sade till Jonatan: "Se, i morgon är det nymånad, när jag ska sitta hos kungen och äta, låt mig gå så att jag kan gömma mig själv på fältet till den tredje dagen på kvällen.
Handla därför välvilligt med din tjänare för du har ett Herrens (Jahves) förbund med din tjänare, men om det finns någon överträdelse i mig så döda mig du själv, för varför skulle du ta mig till din far?"[Varje nymånad firades med speciella offer, följt av en middag. Det förväntades att David skulle vara med. Eftersom det var allmänt känt att han hade kommit tillbaka från Rama, var hans närvaro förväntad vid kungens bord. Detta tillfälle blir nu en test om Saul verkligen hade förändrats efter sina upplevelser i Rama. Jonatan verkar leva i en illusion, trots flera uppenbara mordförsök från Sauls sida mot David tror han inte att Saul ska döda David.]
men du ska inte heller hugga av din nåd (hebr. chesed) från mitt hus för alltid, nej inte när Herren (Jahve) har huggit av Davids fiender varenda en från jordens ansikte."
Och angående det som jag och du har talat om, se Herren (Jahve) är mellan mig och mellan dig för evigt."
Och Jonatan svarade Saul: "David bad mig om lov att få lämna för att gå till Betlehem,
Och när pojken hade kommit till platsen för pilen som Jonatan skjutit, ropade Jonatan efter pojken och sade: "Är inte pilen framför dig?"
Och så snart pojken hade gått steg David upp från sin plats åt söder och föll på sitt ansikte till marken och böjde sig ner tre gånger. Och de kysste varandra och grät tillsammans tills David inte kunde gråta mer.
Och Jonatan sade till David: "Gå i frid (shalom) som vi båda har avlagt ed i Herrens (Jahves) namn och sagt: Herren (Jahve) ska vara mellan mig och mellan dig och mellan min säd och mellan din säd för evigt."
Och David gick därifrån till Mitspe i Moav och han sade till Moavs kung: "Låt min far och min mor, jag ber dig, komma hit och vara hos dig, till dess jag vet vad Gud (Elohim) ska göra för mig."
Och Nov, invånarna i prästernas (leviternas) stad, dödade han
med svärdsegg,
    från män till kvinnor,
    från barn [ända ner] till spädbarn
    och oxar
    och åsnor
    och får,
med svärdsegg. [Ironiskt nog beskrivs här just vad Saul misslyckades att göra mot amalekiterna, se 1 Sam 15, vilket blev anledningen att han förlorade sitt rike. Istället för att förgöra ett ogudaktigt folk, förgör han nu Guds smorda heliga präster.]
Gud (Elohim) ska göra så mot Davids fiender och mer därtill, om jag låter så mycket som en som urinerar på muren ["väggpissare"; ett nervärderande uttryck för en man; i uttrycket liknas han också vid en oren hund, se vers 15] av allt som tillhör honom vara kvar till gryningen."
Men likväl (en skarp betonong och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) som Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) lever, han som har undanhållit min hand från att skada dig. Hade du inte kommit så snabbt för att möta mig, skulle vid morgonljuset (gryningen) inte enda som urinrar mot muren [av manligt kön] funnits kvar av Navals män." [Samma nedvärderande uttryck som i 1 Sam 25:22 används igen.]
När Avigajil kom till Naval och se, han höll en fest i huset, som en kungs fest, och Navals hjärta var glatt i honom för han var mycket berusad, därför sade hon ingenting till honom, litet och stort, förrän morgonen ljusnade.
Och Achish gav honom Tsiklag den dagen. Därför tillhör Tsiklag Juda kungar till denna dag.
Och David och hans män gick upp och gjorde en räd mot geshuriterna och gizriterna och amalekiterna för dessa var landets invånare sedan gammalt, när man går upp till Shora och till Egyptens land.
Filistéernas ledare frågade: "Vad gör dessa hebréer här?"
    Achish svarade filistéernas ledare: "Är inte detta David, Sauls tjänare Israels kung, som har varit hos mig dessa dagar även dessa år, och jag har inte funnit något (svek) i honom sedan han kom till mig till denna dag?"
Och Achish kallade på David och sade till honom: "Herren (Jahve) lever, du har varit ärlig och du har gått ut och du har gått in med mig i hären och har varit god i mina ögon, för jag har inte funnit ondska i dig sedan den dagen du kom till mig och till denna dag, men du är inte god i ledarnas ögon.
Och David sade till Achish: "Men vad har jag gjort? Vad har du funnit i din tjänare så länge som jag har varit inför dig till denna dag, att jag inte kan gå och strida mot min herre kungens fiender?"
och hade tagit kvinnorna och alla som fanns där som fångar, både små och stora, de dödade ingen men förde bort dem och gick sin väg.
Och David och folket som var med honom lyfte upp sina röster och grät till dess de inte längre hade kraft att gråta.
Och David gick, han och hans 600 män som var med honom och kom till bäcken Besor, där de som lämnats efter vistades.
Och David slog dem från skymningen ända till kvällen nästa dag, och inte en enda man av dem undkom, förutom 400 unga män som red på kameler och flydde.
Och där fattades ingenting, varken liten eller stor, inga söner, inga döttrar, inget byte, ingenting som de hade tagit. David förde tillbaka alltihop.
Och det var så från den dagen och framåt. Han gjorde det till en förordning (ordagrant "saker inristat") och ett påbud (bindande juridiskt beslut) för Israel till denna dag.

2 Samuelsboken (52)

Och de klagade och grät och fastade till kvällen, för Saul och för Jonatan, hans son, och för Herrens (Jahves) folk och för Israels hus, eftersom de hade fallit för svärdet.
Striden var mycket svår den dagen och Avner blev slagen och Israels män framför Davids tjänare.
Men Joav och Avishaj jagade efter Avner, och solen gick ner när de kom till Ammas kulle som ligger framför Gijach på vägen till Givons öken.
Och Avner ropade till Joav och sade: "Ska svärdet sluka för alltid? Vet du inte att det slutar i bitterhet? Hur länge ska det dröja tills du ber folket att återvända från att följa sina bröder?"
att flytta kungariket från Sauls hus och sätta upp Davids tron över Israel och över Juda från Dan till Beer-Sheva."
Hennes man gick med henne gråtande när han gick, och följde henne till Bachurim. Till sist sade Avner till honom: "Gå, vänd tillbaka." Så han vände om.
Och efteråt, när David hörde det sade han: "Jag och mitt kungarike är utan skuld inför Herren (Jahve) för evigt för Avners blod, Ners son.
men beerotiterna flydde till Gittajim och har vistats där till denna dag. [Staden Beerot låg 7 km norr om Jerusalem i Benjamins stams område. Staden/byn Gittajim (som betyder "två vinpressar") har inte identifierats men bör ligga på en plats där man skördade mycket vindruvor och var känd för sina två vinpressar. Den nämns bara här och i Neh 11:33, och där också en av benjaminiternas städer intill Rama och Chadid (Neh 11:34) norr om Jerusalem nämns.]
Och de kom nära, in i mitten av huset som om de skulle ha hämtat vete [i ett inre förrådsrum]. Och de slog (stack – hebr. naka) honom [Ish-Boshet] i bröstet (buken, "den femte" – hebr. chomesh) och Rechav och hans bror Baana flydde. [Som militära ledare kunde Rechav och Baana hämta ransoner av vete till sina underordnade, de hade säkert gjort detta tidigare. Nu använde de detta skäl som en förevändning att ta sig in i de centrala delarna av palatset. Den grekiska översättningen Septuaginta skriver att "den kvinnliga dörrvakten rensade vete, men hade somnat", vilket gjorde att de kunde ta sig in obemärkt. Ish-Boshet dödas på samma sätt som Asael och Joav hade dött, se 2 Sam 2:23; 3:27. Hebr. chomesh betyder fem, och kan syfta på det femte "revbenet", dvs i hjärtat i bröstkorgen. I 2 Sam 20:10 blir resultatet att inälvorna rann ut, vilket tyder på att det är nedre delen av bröstkorgen mot buken som åsyftas.]
Och David gjorde som Herren (Jahve) hade befallt honom och han slog filistéerna från Geva till dess de kom till Gezer [halvvägs mellan Joppe och Jerusalem].
Och när de kom till Nachons tröskplats sträckte Uzza ut handen mot Guds (Elohims) ark och tog tag i den för oxarna snavade.
Och David blev missnöjd eftersom Herren (Jahve) hade brutit ner Uzza. Och platsen fick namnet Perets-Uzza som den heter till denna dag. [Perets betyder bryta sönder och Uzza betyder stark.]
Och han delade ut bland hela folket, till hela Israels folkskara, både män och kvinnor, till varenda en, en brödkaka och ett bröd tillrett i pannan och ett sött bröd. Och hela folket lämnade, var och en till sitt hus.
Och Michal, Sauls dotter, fick inga barn till sin dödsdag.
Jag har inte bott i något hus från den dag jag förde Israels barn upp ur Egypten ända till i dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel.
Han ska bygga ett hus åt mitt namn, och jag ska befästa hans kungatron för evigt.
Ditt hus [David] och ditt kungadöme ska bestå inför mig till evig tid. Din tron ska vara befäst för evig tid."
[David blir djupt rörd när han hör Natan berätta visionen från Herren om att en ättling till honom ska bygga Herrens tempel. Han går till uppenbarelsetältet där arken finns och sätter sig ned i Guds närvaro.] Då gick kung David in och satte sig ner inför Herren. [Troligtvis i tabernaklet.] Han sade [frågade bedjande till Gud]: "Vem är jag, Herre Gud (Adonai Jahve),
    och vad är mitt hus (min familj, släkt),
    att du har fört mig ända hit [till att bli kung över Israel]?
Du har gjort ditt folk Israel till ditt folk för evig tid, och du, Herre (Jahve), har blivit deras Gud (Elohim).
[Följande stycke, vers 25–29, är en kiasm med den centrala versen att Gud bygger Davids hus, se vers 27c.] Och nu Herre (Jahve), ordet som du har talat angående din tjänare och angående hans hus, bekräfta det för evigt och gör som du har talat.
Och låt ditt namn bli förhärligat för evigt så att man säger:
'Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) är Gud (Elohim) över Israel.' Och din tjänare Davids hus (Davids dynasti) ska vara fast grundat inför dig.
Så Chanon tog Davids tjänare och rakade av dem halva deras skägg [3 Mos 19:27; Jes 50:6] och skar av deras kläder på mitten i höjd med skinkorna [så genitalierna exponerades] och skickade iväg dem.
När de berättade för David sände han [budbärare] för att möta dem, för männen var mycket förödmjukade (utskämda). Och kungen [David] sade: "Stanna i Jeriko tills era skägg har vuxit ut och återkom sedan."
Och budbäraren sade till David: "Männen fick överhanden mot oss och kom ut till oss på fältet men vi var över dem till portens öppning.
Och nu ska svärdet aldrig lämna ditt hus [konflikter och stridigheter i familjen] eftersom du har föraktat mig och har tagit hettiten Orijas hustru till att bli din hustru.
Och Avshalom talade varken gott eller ont till Amnon, för Avshalom hatade Amnon eftersom han hade våldtagit hans syster Tamar.
I hela Israel var det ingen som prisades lika mycket för sitt vackra utseende som Avshalom, från hans fotsulor till kronan på hans huvud fanns ingen fläck (inget fel) på honom.
Och se, även Tsadoq och alla leviterna med honom kom och bar Herrens (Jahves) förbundsark och de ställde ner Guds (Elohims) ark, men Evjatar gick upp, till dess hela folket hade gått förbi ut ur staden.
Se jag dröjer kvar på slätten i öknen till dess det kommer ett ord från dig att förkunna för mig."
Och det skedde när David kommit till toppen av sluttningen, där Gud (Elohim) brukar vördas, se Choshaj, arkiten, kom och mötte honom med sin mantel sönderriven och jord på sitt huvud.
Och David kom till Bachorim. Se, där kom det ut en man som tillhörde Sauls hus släkt, vars namn var Shimi, Geras son. Han kom ut och förbannade oavbrutet när han kom.
Men jag ger rådet att hela Israel samlas hos dig från Dan till Beer-Sheva, lika många som sanden vid havet (omöjliga att räkna) och att du själv (personligen) drar ut i strid.
Och om han drar sig undan till en stad ska hela Israel ta fram rep till den staden, och vi ska dra ner den till dalen till dess inte en enda liten sten blir funnen där."
Och David steg upp och hela folket som var med honom och gick över Jordan. Vid morgonljuset (gryningen) saknades ingen av dem som inte hade gått över Jordan.
Och Avshalom hade under sin livstid rest upp en pelare åt sig som finns i Kungadalen, för han sade: "Jag har ingen son som bevarar mitt namn i hågkomst." Och han gav pelaren sitt eget namn och den kallas Avshaloms hand till denna dag.
Stå nu upp, gå ut och tala till dina tjänares hjärtan, för jag bedyrar i Herren (Jahve), om du inte går ut, kommer inte en man att bli kvar hos dig över natten, och det blir värre för dig än allt ont som har drabbat dig från din ungdom till nu."
Och kungen återvände och kom till Jordan.
    Och Juda kom till Gilgal för att gå och möta kungen och föra kungen över Jordan.
Och Mefivoshet, Sauls son kom ner för att möta kungen och han hade inte haft skor på sina fötter, inte klippt skägget och inte tvättat sina kläder från den dag kungen lämnade till dagen då han kom hem i frid (shalom).
Och alla Israels män steg upp från att följa David och följde Sheva, Bichris son. Men Juda män höll sig till deras kung, från Jordan till Jerusalem.
Och David kom till sitt hus i Jerusalem och kungen tog de tio kvinnorna, hans konkubiner, som han lämnat för att ta hand om huset och satte dem i en egen avdelning och gav dem underhåll, men han gick inte in till dem. De levde instängda i änkestånd till den dag de dog.
Och en vis kvinna ropade från staden: "Lyssna, lyssna, jag ber er, jag säger till er, till Joav, kom hit så att jag kan tala med er."
Och Ritspa, Ajas dotter, tog säcktyg och spred ut åt sig på klippan från början av skörden till dess vatten hälldes ut på det från himlarna, och hon tillät inte himmelens fåglar att vila på det på dagen och inte fältets djur på natten. [Normalt sett regnar det inte i Israel från det att kornskörden börjar på våren till dess att hela skörden är avslutad på hösten efter högtiderna. Från slutet på mars till slutet på oktober i vår kalender.]
Jag förföljde mina fiender och slog dem,
    jag vände inte om förrän jag gjort slut på dem.
Ett frälsningens torn är han åt sin konung,
    han visar nåd (omsorgsfull kärlek) mot sin smorde (utvalde, kung) [Messias],
    mot David och hans säd [ätt, singular, se 1 Mos 3:15; Upp 19:11–16] för evigt.
han stod fast och slog filistéerna tills hans hand var trött och fastnade i svärdet, och Herren (Jahve) gav en stor seger den dagen, och folket återvände efter honom för att plundra de slagna.
Han var mest ärbar av de tre, därför var han deras ledare, men han tillhörde inte de tre första.
Och kungen sade till Joav, arméns härförare som var med honom: "Gå nu fram och tillbaka bland alla Israels stammar från Dan [i norr] till Beer-Sheva [i söder] och räkna folket, så att jag vet folkmängden."
Och Herren (Jahve) sände en pest i Israel från morgonen till den utsatta tiden, och det dog folk från Dan till Beer-Sheva, 70 000 män.

1 Kungaboken (48)

Och den unga damen var mycket vacker, och hon blev uppasserska åt kungen och betjänade honom, men kungen hade ingen intim relation med henne.
Och ryktet nådde Joav, för Joav hade följt efter Adonijaho, men inte följt efter Avshalom. Och Joav flydde till Herrens (Jahves) tält och tog ett stadigt (fast, säkert) tag om altarets horn.
Så ska deras blod återvända över Joavs huvud och över hans säds huvud för alltid. Men till David och till hans säd och till hans hus och till hans tron, ska det vara frid (shalom) för evigt från Herren (Jahve)."
Men kung Salomo ska vara välsignad, och Davids tron vara befäst inför Herrens (Jahves) ansikte för evigt."
Och Salomo gick i allians med farao, Egyptens kung, genom äktenskap och tog faraos dotter och förde henne till Davids stad, till dess han avslutat byggandet av sitt hus och Herrens (Jahves) hus och Jerusalems mur runtomkring.
Bara folket offrade på de höga platserna, eftersom det inte hade byggts något hus åt Herrens (Jahves) namn fram till dessa dagar.
Baana, Achilods son – i Taanach och Megiddo och hela Beit-Shean som ligger bredvid Tsaretan, mellan Jizreel från Beit-Shean till Avel-Mechola så långt som bortom Jokmeam;
[Här i vers 21 börjar kapitel 5 i den Hebreiska texten:] Och Salomo regerade över hela kungariket från floden till filistéernas land och till gränsen mot Egypten, de bar fram gåvor och tjänade Salomo alla hans livsdagar.
Eftersom han rådde över hela området på denna [västra] sida floden [Eufrates] från Tifsach [stad längs med Eufrates (Asadsjön i Syrien) som markerade den nordöstra gränsen av Slomos rike] ända till Gaza [i sydväst], över alla kungar på denna [västra] sida floden, och han hade fred (shalom) på alla sidor runtomkring.
Och Juda och Israel bodde i trygghet, varje man under sin vinstock och under sitt fikonträd, från Dan till Beer-Sheva, alla Salomos dagar.
Och han talade om träd, från cedern som finns i Libanon liksom om isopen som växer på muren, han talade även om djur och fåglar och om krypande varelser och om fiskar.

Du vet hur David min far inte kunde bygga ett hus till Herren hans Guds (Jahve Elohims) namn för krigen som han hade på alla sidor, till dess Herren (Jahve) lade dem under hans fotsulor.
Mina tjänare ska föra ner det från Libanon till havet och jag ska låta dem göra (binda ihop) det till flottar för att transporteras på havet till den plats som du ska utse åt mig, och jag ska se till att det blir uppburet där och du ska ta emot det, och du ska uppfylla mina önskningar med att ge bröd (mat) till mitt hus."
Och han byggde husets väggar invändigt med plankor av cederträ, från husets golv till takets bjälklag täckte han dem med trä och han täckte husets golv med plankor av cypress.
Och han byggde 20 alnar [9 meter] i den bakre delen av huset med ceder från golvet till bjälklaget, och han byggde åt sig från huset till helgedomen, till det allra Heligaste.
Och hela huset pläterade han med guld till dess huset var fullbordat (färdigt), och hela altaret som tillhör det allra Heligaste pläterade han med guld.
Och fem alnar var kerubens ena vinge och 5 alnar [2,25 meter] kerubens andra vinge, från den yttersta spetsen på den ena vingen till den yttersta spetsen på den andra vingen var det 10 alnar [4,5 meter].
Och han gjorde en tronsal där han skulle döma, en domsal. Och han täckte den med cederträ från golv till golv.
Alla dessa var dyrbara stenar efter måttet på huggna stenar, sågade med sågar, invändigt och utvändigt, från grunden ända upp till murkrönet och från utsidan till den stora gården.
Och han gjorde det gjutna havet, 10 alnar från kant till kant (diameter), runt i formen och dess höjd var 5 alnar och omkretsen var 30 alnar runtom.
Och stavarna var så långa att ändarna av dem syntes från det Heliga framför det allra Heligaste, men de kunde inte ses utifrån, och där är de till denna dag.
Och Salomo höll fest vid denna tid och hela Israel med honom, en stor församling från Chamats ingång till Egyptens bäck, inför Herren vår Guds (Jahve Elohims) ansikte, sju dagar och sju dagar, fjorton dagar.
Och Herren (Jahve) sade till honom:
"Jag har hört dina förböner och dina innerliga böner som du har bett inför mitt ansikte. Jag har helgat (avskilt) detta hus som du har byggt för att placera mitt namn där för evigt, och mina ögon och mitt hjärta ska vara där alla dagar (oavbrutet så länge tiden varar, till dagarnas slut).
Och han sade: "Vilka städer är detta som du har gett mig min bror?" Och de gavs namnet Kavol, (som de heter) till denna dag. [Kavol betyder bunden, fjättrad. Namnet återfinns en gång tidigare i Jos 19:27, där det är en stad i Ashers område vid gränsen mot Tyros (någon mil öster om Haifa och Akko). Chiram verkar plocka upp namnet på den staden, och använda den på hela detta område. Ordet låter lite som de hebreiska orden för något värdelöst eller flyktigt. Den judiske historikern Josefus skriver att det låter som "inte behagligt" på feniciska. Troligtvis var dessa städer i dåligt skick. Chiram tar inte emot dessa städer, så Salomo byggde senare upp dessa städer och lät hebréer flytta dit, se 2 Krön 8:2]
sönerna som var kvar efter dem i landet som Israels söner inte helt kunnat utrota, av dem tog Salomo en skatt som slavar till denna dag.
Jag trodde inte på det förrän jag kom hit och fick se det med egna ögon. Ändå hade man inte ens berättat hälften för mig, din vishet och ditt välstånd överträffar allt jag fått höra.
Och av sandelträet gjorde kungen pelare till Herrens (Jahves) hus och till kungens hus, harpor och psaltare till sångarna. Sådant sandelträ har inte kommit och inte setts till denna dag.
för Joav och hela Israel stannade där sex månader till dess han hade huggit av varje man i Edom,
Salomo försökte därför döda Jerovam, men Jerovam steg upp och flydde till Egypten, till Shishaq, Egyptens kung, och var i Egypten till Salomos död.
Och Israel gjorde uppror mot Davids hus till denna dag.
Och detta blev en synd, för folket gick och tillbad framför den ända till Dan.
Därför, se, jag ska föra ondska (hebr. raa) över Jerovams hus och ska hugga bort från Jerovam var och en som urinerar mot muren [nervärderande uttryck för en man; i uttrycket liknas han också vid en oren hund, se vers 11][både] instängd (fängslad) och frisläppt – i Israel. Jag ska bränna Jerovams hus, som man bränner gödsel tills det är helt borta (fullbordat).
Och det skedde att så snart han blivit kung slog han hela Jerovams hus. Han lämnade inget som andades till Jerovam, till dess han förgjort honom, enligt Herrens (Jahves) ord som han talade genom sin tjänare Achijas hand, shiloniten,
för så säger Herren, Israels Gud: 'Mjölet i krukan ska inte ta slut och oljan i flaskan ska inte tryta fram till den dag då Herren låter regnet falla på jorden igen.' "
Men efter detta [efter att änkan och hennes son i staden Sarefat räddats från att dö av hunger och nu fått mjöl och olja varje dag på ett övernaturligt sätt], blev sonen till kvinnan som ägde huset sjuk. Hans sjukdom var så allvarlig att han slutade andas.
Elia trädde fram inför hela folket och frågade: "Hur länge ska ni hoppa (dansa, halta fram, vackla – hebr pasach) på två kryckor (grenar; åsikter)? [Betydelsen kan vara "hur länge ska ni halta runt på två kryckor?" eller en bild av en fågel som hoppar från gren till gren och inte kan bestämma sig var den ska sitta.] Om Herren (Jahve) är Gud (Elohim), följ honom, men om det är Baal, följ honom!" Men folket svarade honom inte ett ord.
Och de tog oxen som gavs dem och gjorde i ordning den, och kallade på Baals namn från morgonen ända till mitt på dagen och sade: "Baal, svara oss." Men där var ingen röst, inte någon som svarade. Och de hoppade (dansade, haltade – hebr pasach) kring (framför, runt) altaret som var gjort. [Här används samma ord som användes om folkets ambivalens i vers 21.]
Då ropade de högre och skar sig själva som de brukade med svärd och lansar tills blodet sprutade fram över dem.
Hela eftermiddagen fortsattde de att profetera [ropa och skrika] ända till tiden för offret [matoffret på kvällen – hebr. mincha; som offrades vid solnedgången, se 2 Mos 29:38–41]. Men där var ingen röst, ingen som svarade dem, ingen som tog notis om dem.
Och det skedde efter en liten stund att himlarna blev svarta av moln och vind och det kom ett stort regn. Och Achav red och kom till [hans hemstad] Jizreel.
Och Herrens (Jahves) hand var över Elia och han band upp sina kläder och sprang före Achav till Jizreels ingång.
Då gick han upp och åt och drack. Måltiden gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och nätter tills han nådde Guds berg Horeb. [Elia är fortfarande på flykt. Det tar omkring en vecka att vandra Från Beer-Sheva till berget Horeb. Tankarna förs tillbaka till hur israeliterna vandrade 40 år i öknen, och hur Mose var 40 dagar på berget Horeb, se 2 Mos 34:28.]
Och Tsidkija, Kenaans son, gjorde sig horn av järn och sade: "Så säger Herren (Jahve): Med dessa ska du stånga araméerna tills de blir förtärda."
Och kungen sade till honom: "Hur många gånger ska jag be dig att tala till mig inget annat än sanningen i Herrens (Jahves) namn?"
och säg: Så säger kungen: Sätt denne man i fängelse och ge honom förtryckets bröd och förtryckets vatten till dess jag kommer tillbaka i frid."

2 Kungaboken (56)

Och Elia sade till Elisha: "Stanna här, jag ber dig, för Herren (Jahve) har sänt mig ända till Betel."
    Men Elisha sade: "Herren (Jahve) lever och din själ lever, jag ska inte lämna dig." Så vandrade de ner till Betel.
Men när de uppmanade honom tills han skämdes, sade han: "Gå". Då sände de 50 män och de sökte tre dagar men de fann honom inte.
Vattnet var botat från denna dag i enlighet med ordet som Elisha talade.
Och de slog ner städerna, och på varje gott stycke av land [odlingsbar mark] kastade varje man sin sten och fyllde det [fältet], och de stängde igen (täckte, gömde) alla vattenkällor och fällde alla goda träd till dess bara Kir-Charaset [kan syfta på Kir-Moav, en större stad i södra Moav] var kvar med sin stenmur och slungkastarna omringade den och bröt ner den.
Och när han tog honom och förde honom till hans mor, satt han i hennes knä till middagstiden och sedan dog han.
Och hon kallade på sin man och sade: "Sänd mig, jag ber dig, en från ynglingarna och en av åsnorna, så att jag kan springa till gudsmannen och komma tillbaka."
Och han återvände och gick in i huset fram och tillbaka och gick upp och sträckte sig själv över honom och ynglingen nös sju gånger och ynglingen öppnade sina ögon.
Låt oss gå, vi ber dig, till Jordan och därifrån ta varje man en stock och låt oss göra en plats där, så att vi kan bo.
    Han svarade: "Gå ni."
Och där var en stor hungersnöd i Samarien [och förråden av mat tog slut]. De belägrade staden så länge att ett åsnehuvud [en av de minst önskvärda delarna] såldes för 80 [shekel] silver [motsvarar totalt närmare 7 årslöner för en arbetare] och en fjärdedels kav duvträck [för mat eller bränsle] för 5 [shekel] silver [5 månadslöner]. [Texten har inte med enheten, men troligast är att det är silvermyntet shekeln. En arbetares månadslön var en shekel, så dessa priser är hutlösa. I texter från Mesopotanien från 2200 f.Kr. (Naram-Sin) finns exempel där en veckas förbrukning av bröd för en persn (ca 6 liter) kostade 50 silvermynt under en belägring.]
Nu var där fyra män med en hudsjukdom vid portens ingång och de sade till varandra: "Varför sitter vi här tills vi dör?"
Och de steg upp i skymningen och gick till araméernas läger, och när de kom dit till den yttre delen av araméernas läger, se, då fanns ingen man där.
Och när de som var sjuka kom till utkanten av lägret, gick de in i ett tält och där åt de och drack, och tog därifrån silver och guld och kläder och gick och gömde det. Och de kom tillbaka och gick in i ett annat tält och bar därifrån också och gömde det.
Sedan sade de till varandra: "Vi gör inte rätt. Denna dag är en god dag och vi håller tyst. Om vi väntar till gryningen kommer straffet över oss. Kom nu och låt oss gå och berätta för kungens hus."
De gick efter dem [österut ända] till Jordan. [Troligen via Beth-shan som ligger längs med vägen mellan Samarien och Damaskus.] Och se, hela vägen var full av klädesplagg och vapen som araméerna hade kastat bort i sin brådska. [Under flykten tillbaka hade syrierna kastat mantlar, sköldar och även svärd – ja, allt som hindrade en brådskande reträtt.] Så budbärarna återvände och berättade [allt detta] för kungen.
Och när kungen frågade kvinnan berättade hon för honom.
    Och kungen utsåg en tjänsteman åt henne och sade: "Återbörda allt som var hennes och hela fältets frukt sedan den dag hon lämnade landet och till nu."
[Elia hade fått i uppdrag att smörja Chazael som kung, se 1 Kung 19:15. Han regerar samtidigt som Elias efterträdare Elisha verkar. Chazael regerar 842-805 f.Kr..] Och Elisha kom till Damaskus och Benhadad, Arams kung var sjuk och man berättade för honom och sade: "Gudsmannen har kommit hit."
Och han såg stadigt på honom tills han började skämmas och gudsmannen grät.
Och Edom gjorde uppror från under Juda hand till denna dag. Och Livna gjorde uppror vid samma tid.
Och en gick på hästryggen och mötte honom och sade: "Så säger kungen: ’Shalom (står allt väl till)?’"
    Och Jehu sade: "Vad har du att göra med shalom? Vänd om bakom mig." Och väktaren berättade och sade: "Budbäraren kom till dem men han kommer inte tillbaka."
Och väktaren berättade och sade: "Budbäraren kom till dem men han kommer inte tillbaka. Körningen liknar Jehus, Nimshis sons körning, för han kör våldsamt."
Och det skedde när Joram såg Jehu att han sade: "Shalom (står allt väl till) Jehu?" Och han sade: "Vilken shalom, så länge din mor Izevels prostitution och hennes häxkonster är så många?"
Och det kom en budbärare och berättade för honom och sade: "De har kommit med huvudena av kungens söner."
    Och han sade: "Lägg dem i två högar i ingången till porten till morgonen."
Och Jehu slog alla som var kvar av Achavs hus i Jizreel, och alla hans stora [inflytelserika män] och hans nära vänner och hans präster, till dess ingen fanns kvar.
Och de kom till Samarien och han slog alla som var kvar av Achav i Samarien till dess han förgjort honom, efter Herrens (Jahves) ord som han talade till Elia.
Och det skedde så snart han hade slutat att offra brännoffret att Jehu sade till vakten och härföraren: "Gå in och slå dem, låt ingen komma ut." Och de slog dem med svärdsegg och vakten och härföraren kastade ut dem och gick till baals hus stad.
Och de bröt ner pelarna i baals hus och bröt ner baals hus och gjorde det till ett avträde till denna dag.
Och vakten stod, varje man med sitt vapen i sin hand från husets högra sida till husets vänstra sida, längs altaret och huset vid kungen runt om.
Och han sade: "Öppna fönstret österut." Och han öppnade det. Och Elisha sade: "Skjut!" Och han sköt. Och han sade: "Herrens (Jahves) segerpil, segerpilen mot Aram, för du ska slå araméerna i Afek till dess du har slukat dem."
Och gudsmannen blev vred på honom och sade: "Du skulle ha slagit fem eller sex gånger, då hade du slagit Aram till dess han var uppslukad, men nu ska du bara slå Aram tre gånger."
Men Herren (Jahve) gav nåd (oförtjänt nåd – hebr. chanan) mot dem och var barmhärtig och vände sitt ansikte mot dem, på grund av hans förbund med Abraham, Isak och Jakob och ville inte utrota dem, inte heller hade han kastat bort dem från sitt ansikte ända till nu.
Han slog Edom i Saltdalen, 10 000, och tog Sela i strid och gav det namnet Joqteel, som det heter idag.
Och Jehoash, Israels kung tog Amatsjaho, Juda kung, Jehoash son, Achazjahos son, vid Beit-Shemesh och kom till Jerusalem och bröt ner Jerusalems mur från Efraims port till Hörnporten, 400 alnar [180 meter].
Han återbördade Israels gränser från ingången till Chamat till Aravahavet efter Herren (Jahve) Israels Guds (Elohims) ord som han talade genom sin tjänare Jonas hand, Amitajs son, profeten som var från Gat-Chefer.
Och Herren (Jahve) slog kungen så att han fick en hudsjukdom (hebr. tsara) [3 Mos 13–14] fram till sin död och bodde i ett avsides hus. Och Jotam, kungens son var över hans hus och dömde folket i landet.
Vid den tiden återerövrade Retsin, Arams kung, Eilat till Aram och drev ut judarna från Eilat och edomiterna kom till Eilat och bodde där till denna dag.
Och Orija, prästen byggde altaret efter allt det som kung Achaz hade sänt från Damaskus, så gjorde Orija, prästen, och tillverkade det innan kung Achaz kom från Damaskus.
och Israels söner hade hemliga ting som inte var rätt mot Herren deras Gud (Jahve Elohim) och de byggde höga platser i alla sina städer, från väktarnas torn till de befästa städerna.
Och Herren (Jahve) försköt hela Israels säd och hemsökte (plågade) dem och gav dem i fördärvarnas hand till dess han hade kastat bort dem från sitt ansikte.
förrän Herren (Jahve) flyttade bort Israel från sitt ansikte, som han hade talat genom handen på alla sina tjänare profeterna. Och Israel bars bort från sitt land till Assyrien till denna dag.
Till denna dag gör de på det gamla sättet. De fruktar inte Herren (Jahve) inte heller gör de efter förordningarna (ordagrant "saker inristat") och efter påbuden (bindande juridiska beslut) och efter undervisningen (Torah) och efter budorden (tydliga befallningar) som Herren (Jahve) befallde Jakobs söner, som han gav namnet Israel,
Och dessa folkslag fruktade Herren (Jahve) men tjänade sina gjutna avgudar, även deras söners söner gjorde som sina fäder hade gjort. Så gör de till denna dag.
Han tog bort de höga platserna och bröt sönder pelarna och högg ner aserorna [pålar för avgudadyrkan] och han bröt i bitar kopparormen som Mose hade tillverkat [4 Mos 21:9], för till dessa dagar hade Israels söner offrat till den och den kallades Nechushtan.
Han slog filistéerna till Gaza och dess gränser, från vakttornet till den befästa staden.
tills jag kommer och för bort er till ett land som liknar ert eget, ett land med säd och vin, ett land med bröd och vingårdar, ett land med olivträd och honung så att ni får leva och inte dö. Akta er så att inte Hiskia övertalar er och säger: 'Herren (Jahve) ska befria oss.'
Och de sade till honom: "Så säger Hiskia: En dag av trångmål och tuktan och förakt är det idag, för det är dags att föda sönerna (graviditeten är fullgången) men det finns ingen kraft till att föda.
Se, dagarna kommer då allt som finns i ditt hus och som dina fäder har lagt på hög till denna dag ska bäras bort till Babel, ingenting ska bli kvar säger Herren (Jahve).
eftersom de har gjort det som är ont i mina ögon och har provocerat mig, sedan den dag deras fäder kom ut ur Egypten och till denna dag."
Och Manasse har även utgjutit oskyldigt blod väldigt mycket, till dess han fyllt Jerusalem från den ena änden till den andra, vid sidan av hans synder varmed han fått Juda att synda genom att göra det som är ont i Herrens (Jahves) ögon.
Och kungen gick upp till Herrens (Jahves) hus och alla Juda män och alla Jerusalems invånare med honom och prästerna och profeterna och hela folket både små och stora, och han läste i deras öron alla förbundsbokens ord som hade hittats i Herrens (Jahves) hus.
Och han förde ut alla präster från Juda städer och orenade de höga platserna där prästerna hade offrat, från Geva till Beer-Sheva och han bröt ner portarnas höga platser som fanns i ingången till Jehoshuas, stadens borgmästares port, som var på en mans vänstra [hand, sida] när han går in genom stadens port.
Och Egyptens kung kom inte längre ut från sitt land, för Babels kung hade tagit från Egyptens bäck till floden Eufrat, allt som tillhörde Egyptens kung.
Över Herrens (Jahves) vrede skedde det i Jerusalem och Juda till dess han kastat ut dem från sitt ansikte. Och Tsidqijaho gjorde uppror mot Babels kung.
Och staden var belägrad till kung Tsidqijahos 11:e år.
Och hela folket både små och stora och ledarna för trupperna steg upp och kom till Egypten, för de var rädda för kaldéerna.

1 Krönikeboken (49)

Shimei hade sexton söner och sex döttrar. Men hans bröder hade inte många barn. I sin helhet ökade inte deras släkt lika mycket som Juda barn.
i Bet-Markabot, i Hasar-Susim, i Bet-Biri och i Shaarajim. Dessa var deras städer tills David blev kung.
och alla deras byar som låg runt omkring dessa städer ända till Baal. Där bodde de. De hade sitt särskilda släktregister.
De drog fram mot Gedor, ända till östra sidan av dalen, för att söka bete för sin boskap.
Men dessa som här är uppskrivna med namn kom i Juda kung Hiskias tid [715-687 f.Kr.] och förstörde deras tält och slog de meiniter som fanns där och utrotade dem så att de inte mer finns till. Sedan bosatte de sig i deras land, för där fanns bete för deras boskap.
De slog de sista som var kvar av amalekiterna och hade kommit undan. Sedan bosatte de sig där och bor där än i dag.
och Bela, son till Asas, son till Shema, son till Joel. Han bodde i Aroer, och hans boplatser nådde ända till Nebo och Baal-Meon.
Österut nådde hans boplatser ända fram till öknen som sträcker sig från floden Eufrat. De hade nämligen stora boskapshjordar i Gileads land.
Gads barn bodde mitt emot dem i landet Bashan ända till Salka:
Många hade blivit slagna, eftersom striden var från Gud. Sedan bosatte de sig i deras land och bodde där ända till fångenskapen.
Halva Manasse stams barn bodde också där i landet, från Bashan ända till Baal-Hermon och Senir och Hermons berg, och de var talrika.
Då uppväckte Israels Gud den assyriske kungen Puls [Tiglat-Pileser III] ande, det vill säga den assyriske kungen Tiglat-Pilesers ande. Han förde folket bort i fångenskap, såväl rubeniterna och gaditerna som ena hälften av Manasse stam. Han förde dem till Hala, [floden] Habor, Hara och Gozans ström [i nuvarande norra Irak], där de är än i dag.
tills Salomo hade byggt Herrens hus i Jerusalem fullgjorde de denna tjänst framför uppenbarelsetältet, boningen, och de utförde sina uppgifter enligt den ordning som gällde för dem.
Deras besittning och deras boningsorter var Betel med underlydande orter, österut Naaran och västerut Gezer med underlydande orter, och dessutom Shekem med underlydande orter ända till Aja med omgivande orter.
De tjänstgör ännu vid Kungsporten på östra sidan. Dessa var dörrvakterna i Levi barns läger.
Han byggde staden runt om den, från Millo och vidare runt omkring, och Joav återställde resten av staden.
Han var dubbelt så mycket ansedd som någon annan i detta tretal, och han var deras befälhavare. Men upp till de tre första nådde han inte.
Av Benjamins och Juda barn kom några män till David i hans fästning.
Dag efter dag kom allt fler till David för att hjälpa honom, tills han hade en här stor som Guds här.
av Benjamins söner, Sauls stamfränder, 3 000 – vid den tiden höll nämligen de flesta av dem fortfarande troget fast vid Sauls hus –
De som bodde närmast dem, ända upp till Isaskar, Sebulon och Naftali, förde också till dem på åsnor, kameler, mulåsnor och oxar livsmedel i mängd till föda: mjöl, fikonkakor och russinkakor, vin och olja, kor och får. Det rådde glädje i Israel.
David samlade då hela Israel, från Shihor i Egypten ända dit där vägen går till Hamat, för att hämta Guds ark från Kirjat-Jearim.
Men när de kom till Kidons tröskplats räckte Ussa ut sin hand för att ta tag i arken, eftersom oxarna snavade.
Men David blev upprörd därför att Herren hade brutit ner Ussa. Han kallade den platsen Peres-Ussa, som den heter än i dag.
David gjorde som Gud hade befallt honom. De slog filisteernas här och förföljde dem från Gibeon ända till Gezer.
och han sade: "Inga andra än leviterna ska bära Guds ark, för dem har Herren utvalt att bära Guds ark och tjäna honom för evigt."
När Herrens förbundsark kom till Davids stad såg Sauls dotter Mikal ut genom fönstret, och när hon såg kung David hoppa och dansa fick hon förakt för honom i sitt hjärta.
Och till var och en i Israel, både man och kvinna, gav han en brödkaka, en dadelkaka och en druvkaka.
Välsignad är Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim)
    från evighet till evighet,
Och allt folket sade:
    "Amen!" och prisade (lovade) Herren (Jahve). [Första strofen är identisk med Ps 106:48. Uppmaningen i den andra att alla folk ska säga "Amen", är omskriven och beskriver hur alla folk nu gör detta.]
Jag har inte bott i något hus från den dag då jag förde Israel hit upp ända till i dag, utan jag har flyttat från tält till tält, från tabernakel till tabernakel.
Han ska bygga ett hus åt mig, och jag ska befästa hans tron för evigt.
Jag ska befästa honom i mitt hus och i mitt rike för evigt, och hans tron ska stå fast för evigt."
Då gick kung David in och satte sig ner inför Herrens ansikte och sade: "Vem är jag, Herre Gud, och vad är mitt hus eftersom du har fört mig ända hit?
Du har gjort ditt folk Israel till ditt folk för evig tid, och du, Herre, har blivit deras Gud.
Och nu, Herre, låt det ord du har talat om din tjänare och om hans hus stå fast för evigt. Gör som du har sagt.
Då ska ditt namn stå fast och vara stort till evig tid, så att man ska säga: Herren Sebaot, Israels Gud, är Gud över Israel. Så ska din tjänare Davids hus bestå inför dig.
Hanun grep då Davids tjänare och rakade dem och skar av deras kläder på mitten, ända uppe vid sätet, och skickade så i väg dem. [En förudmjkande akt, men även ett tecken på sorg, se Jes 15:2; Jer 48:37.]
Och man kom och berättade för David om männen. Han sände då några för att möta dem, eftersom männen var djupt förnedrade. Kungen lät säga: "Stanna i Jeriko tills ert skägg har vuxit ut. Kom sedan tillbaka."
Då sade David till Joav och till folkets befälhavare: "Gå och räkna Israel från Beer-Sheba [i syd] till Dan [i norr], och ge mig besked så att jag får veta hur många de är."
när David kom till honom. Han såg upp och fick syn på David, och han kom ut från tröskplatsen och föll ner till marken på sitt ansikte för David.
Han ska bygga ett hus åt mitt namn. Han ska vara min son och jag ska vara hans far. Och jag ska befästa hans kungatron över Israel för evig tid.
Amrams söner var:
    Aron och Mose.
Aron blev tillsammans med sina söner för evigt avskild och helgad till det allra heligaste, till att för evigt tända rökelse inför Herren (Jahve) och tjäna och välsigna i hans namn för evigt,
David sade: "Herren, Israels Gud, har låtit sitt folk komma till ro, och han har nu sin boning i Jerusalem till evig tid.
Jag ska befästa hans kungamakt för evigt, om han står fast vid att följa mina bud och föreskrifter, som han nu gör.
Nu säger jag inför hela Israel, Herrens församling, och inför vår Gud som hör det: Håll fast vid alla Herren er Guds bud, och följ dem noga så att ni får besitta det goda landet och lämna det i arv till era barn efter er till evig tid.
David sade till sin son Salomo: "Var stark och frimodig och gå till verket. Var inte rädd eller modlös, för Herren Gud, min Gud, ska vara med dig. Han ska inte lämna dig och inte överge dig, ända tills allt arbete för tjänstgöringen i Herrens hus är avslutat.
[En insamling har gjorts till bygget av templet, och folket har först och främst gett sig själva och sina hjärtan till Herren, se vers 5. Man har sedan frikostigt gett av sina medel till bygget. Utöver den stora gåva David redan har gett tillkommer nu 168 ton guld, 337 ton silver, 606 ton brons och 3 365 ton järn, se 1 Krön 28:7.] Därför [överväldigad av folkets hängivenhet till Herren och deras generösa gåvor] välsignade David Herren (Jahve) inför hela församlingen. David sade:
-
"Välsignad vare du, Herre (Jahve), Israels Gud (Elohim), vår fader
    från evighet till evighet.

2 Krönikeboken (55)

Stängerna var så långa att deras ändar som sköt ut från arken kunde ses framför koret, men de var inte synliga längre ut. Arken har blivit kvar där ända till denna dag.
Vid det tillfället firade Salomo högtiden i sju dagar och med honom hela Israel. Det var en mycket stor församling, från stället där vägen går mot Hamat ända till Egyptens bäckravin [Wadi el-Arish, Israels gräns mot Sinai i sydväst, se 4 Mos 34.5].
Jag har nu utvalt och helgat detta hus för att mitt namn ska vara där till evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta ska alltid vara där.
avkomlingarna efter alla som Israels barn inte hade utrotat utan som fanns kvar i landet, dem gjorde Salomo arbetspliktiga, så som de är än i dag.
Så utfördes allt Salomos arbete, först fram till den dag då grunden lades till Herrens hus och sedan tills det blev slutfört. Så blev Herrens hus färdigt.
Jag trodde inte vad man sade förrän jag själv kom och fick se det med egna ögon. Men se, vidden av din vishet har inte ens till hälften blivit omtalad för mig. Du överträffar det rykte jag hade hört.
Han härskade över alla kungarna från floden till filisternas land och vidare ner till Egyptens gräns.
Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt från det ända till denna dag.
Han intog de befästa städerna i Juda och kom ända till Jerusalem.
Men nubiern Sera drog ut mot dem med en här på tusen gånger tusen man och trehundra vagnar, och han kom ända till Maresha.
Asa och folket som var med honom förföljde dem ända till Gerar [i västra Negevöknen] och av nubierna [etioperina] föll så många att ingen av dem återhämtade sig (kom undan med livhanken), för de blev nergjorda av Herren (Javhve) och hans här. Och folket tog ett stort byte.
Var och en som inte sökte Herren, Israels Gud, skulle bli dödad, liten eller stor, man eller kvinna.
Och det blev inget krig förrän i Asas 35:e regeringsår.
I sitt trettionionde regeringsår fick Asa en mycket allvarlig sjukdom i sina fötter. Men trots sin sjukdom sökte han inte Herren, utan bara läkare.
Man begravde honom i den grav han hade låtit hugga ut åt sig i Davids stad. Man lade honom på en bädd som man hade fyllt med väldoftande kryddor av olika slag, konstmässigt beredda, och tände en väldig eld (ett stort bål) till hans ära. [Kungliga gravar höggs ut vid klippsidorna. Asas begravning var påkostad. Man tände rökelse med välluktande kryddor, se Jer 34:5. Elden som refereras till var inte kremering, utan ett stort bål till kungens minne (jmf Joram, som inte ärades med eld, se 2 Krön 21:19). Liknande seder att täna ett stort bål finns i Assyrien.]
Joshafat blev mäktigare och mäktigare och byggde borgar och förrådsstäder i Juda.
Sidkia, Kenaanas son, gjorde sig då horn av järn och sade: "Så säger Herren: Med dessa ska du stånga arameerna, så att de förgörs."
Men kungen sade till honom: "Hur många gånger ska jag behöva ta ed av dig att du bara ska tala sanning till mig i Herrens namn?"
och säg: Så säger kungen: Sätt honom i fängelse och låt honom leva på vatten och bröd tills jag kommer välbehållen tillbaka."
Striden blev den dagen allt häftigare, och Israels kung stod ända till kvällen upprätt i sin vagn, vänd mot arameerna. Men vid solnedgången dog han.
Joshafat bodde nu i Jerusalem, men han begav sig åter ut bland folket, från Beer-Sheba till Efraims bergsbygd, och förde dem tillbaka till Herren, deras fäders Gud.
Men på fjärde dagen samlades de i Berakadalen. Där välsignade de Herren, och därför fick platsen namnet Berakadalen, som den heter än i dag.
Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån ända till denna dag. Vid samma tid avföll också Livna [i Låglandet] från Jorams välde, därför att han hade övergett Herren, sina fäders Gud.
Och du ska själv drabbas av en sjukdom i dina inälvor, tills dina inälvor efter en tid faller ut till följd av sjukdomen.
Han ställde upp folket, var och en med sitt vapen i handen, från husets södra sida till husets norra sida, mot altaret och mot huset, runt omkring kungen.
Alla furstarna och allt folket kom då glada med sina bidrag och kastade dem i kistan tills allt var insamlat.
Sedan lämnade kungen och Jojada pengarna åt de män som skulle utföra arbetet på Herrens hus. De lejde också stenhuggare och hantverkare för att få Herrens hus i ordning, och smeder som arbetade med järn och koppar.
Kung Joash tänkte inte på den kärlek som Sakarjas far Jojada hade visat honom utan dödade hans son. Och i sin dödstund sade Sakarja: "Herren ska se det här och utkräva hämnd."
Och ammoniterna betalade skatt till Ussia, och ryktet om honom sträckte sig ända till Egypten, för han blev mycket mäktig.
I Jerusalem lät han tillverka krigsmaskiner, konstruerade av uppfinnare, att sättas upp på tornen och på murarnas hörn för att skjuta i väg pilar och slunga stora stenar. Ryktet om honom spreds vida omkring, för han fick hjälp att stärka sin makt på ett underbart sätt.
Men när Ussia hade stärkt sin makt blev hans hjärta högmodigt, till hans eget fördärv. Han handlade trolöst mot Herren (Jahve) sin Gud (Elohim) genom att gå in i Herrens (Jahves) tempel för att tända rökelse på rökelsealtaret.
Kung Ussia var sedan spetälsk ända till sin dödsdag och bodde i ett särskilt hus. Eftersom han var spetälsk var han utesluten från Herrens hus. Hans son Jotam förestod kungens hus och dömde folket i landet.
Men där fanns en Herrens profet som hette Oded. Han gick ut mot hären när den kom till Samaria och sade till dem: "Se, i sin vrede över Juda har Herren, era fäders Gud, gett dem i er hand, men ni har dödat dem med ett raseri som har nått upp till himlen.
Hela församlingen tillbad medan sången sjöngs och trumpeterna ljöd, och det pågick tills brännoffret var fullbordat.
Och kung Hiskia och furstarna befallde leviterna att lova Herren med Davids och siaren Asafs ord, och de lovsjöng med glädje, de böjde sig ner och tillbad.
Men prästerna var för få och kunde inte flå alla brännoffersdjuren. Därför hjälpte deras bröder leviterna dem tills arbetet var fullgjort och prästerna hade helgat sig. Leviterna var nämligen mer angelägna än prästerna att helga sig.
Och de beslöt att ropa ut i hela Israel, från Beer-Sheba ända till Dan, att man skulle komma och fira Herrens, Israels Guds, påsk i Jerusalem. De flesta hade nämligen inte firat den så som det var föreskrivet.
Ilbuden for från stad till stad i Efraims och Manasses land och ända till Sebulon. Men man skrattade åt dem och hånade dem.
När allt detta var över, drog alla israeliter som hade varit där ut till Juda städer och slog sönder stoderna, högg ner asherapålarna och bröt ner offerhöjderna och altarna i hela Juda, Benjamin, Efraim och Manasse tills att de hade gjort slut på dem. Sedan vände alla Israels barn tillbaka till sina städer, var och en till sin besittning.
Då svarade översteprästen Asarja av Sadoks hus: "Sedan man började föra fram offergåvan till Herrens hus har vi ätit och blivit mätta och ändå fått mycket över, för Herren har välsignat sitt folk. Det som är kvar är denna stora rikedom."
Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk. Han bad då till Herren, och Herren svarade honom och gav honom ett tecken.
I Manasse, Efraims och Simeons städer ända till Naftali genomsökte han överallt husen.
Och kungen gick upp i Herrens (Jahves) hus med alla Juda män och Jerusalems invånare, med prästerna och leviterna och allt folket, från den störste till den minste. Han läste upp för dem allt som stod i förbundsboken som man hade funnit i Herrens (Jahves) hus.
Sedan lagade de till åt sig själva och åt prästerna, för prästerna, Arons söner, var upptagna ända till natten med att offra brännoffret och fettstyckena. Därför måste leviterna laga till både åt sig själva och åt prästerna, Arons söner.
Och Jeremia mässade (klagade; sjöng entonigt och utdraget – hebr. qinen) en sorgesång (hebr. qina) över Josia. Alla sångare och sångerskor talade om Josia i sina sorgesånger och gör det än i dag. Dessa sånger blev allmänt sjungna i Israel, och de finns upptecknade bland "Sorgesångerna".
Men de gjorde narr av Guds sändebud, de föraktade hans ord och hånade hans profeter tills Herrens vrede över hans folk växte så att det inte mer fanns någon bot.
Dem som hade undkommit svärdet förde han bort i fångenskap till Babel, och de blev slavar åt honom och hans söner tills perserna kom till makten.
Herrens ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas, nämligen att landet skulle få gottgörelse för sina sabbater – så länge det låg öde hade det sabbat – till dess att sjuttio år hade gått.

Esra (22)

Och Tirshata sade till dem att de inte skulle äta av det heliga (de delar av offerdjuren som tillhörde prästen) förrän det kom en präst (överstepräst) med Urim och Tummim [som genom denna lott kunde avgöra om de var äkta präster eller inte]. [Urim och Tummim var namnet på de två föremål (troligtvis två mindre stenar eller stavar) som prästen bar i sin prästsköld och som användes för att kasta lott, se 2 Mos 28:30; 1 Sam 14:42.]
så att man inte kunde skilja ljudet av glädjerop från ljudet av gråtande människor, för folket ropade för full hals, med hög röst, och ljudet hördes på långt håll.
De mutade rådgivare i avsikt att omintetgöra deras planer alla dagar från Persiens kung Kyros tid till dess Persiens kung Darejavesh regerade.
Utfärda därför en befallning att dessa män ska sluta. Denna stad ska inte byggas upp förrän jag befaller det.
Alltså upphörde arbetet på Guds hus i Jerusalem. Det blev förhindrat ända till den persiske kungen Darejaveshs andra regeringsår [520 f.Kr.]. [Darejavesh I övertog makten i Persien efter inbördeskriget efter Kambyses död. Några år in i sitt styre hade det politiska läget stabiliserats (förutom några strider med Egypten 518-519 f.Kr.). Under Darejavesh styre 522-486 f.Kr. nådde det persiska riket sin storhetstid.]
Guds öga vakade över judarnas äldste, så att ingen hindrade dem innan saken hade kommit inför Darejavesh [som regerade 522-486 f.Kr.] och de hade fått brev tillbaka från honom om detta.
Så kom denne Sheshbassar hit och lade grunden till Guds hus i Jerusalem. Från den tiden och ända till nu har man byggt på det, och det är ännu inte färdigt.
Templet blev färdigt på den tredje dagen i månaden Adar [på våren, 12 mars] i Darius sjätte regeringsår [516 f.Kr. – ganska precis 70 år sedan templets förstörelse i augusti 587 f.Kr.]. [Esra ger den exakta dagen för färdigställandet sedan Serubbabel lagt grunden 21 år tidigare, se Esra 3:10. Från det att arbetet återupptagits, genom de två profeternas Haggai och Sakarjas inflytande, var tiden bara fyra år, fem månader och tio dagar.]
upp till 100 talenter [3,4 ton] silver,
    100 [23 kubikmeter] korer vete,
    100 bat [2,2 kubikmeter] vin,
    100 bat [2,2 kubikmeter] olja och
    därtill så mycket salt som behövs. [En babylonisk talent vägde omkring 34 kg. 100 talenter silver var en stor summa på över 3 ton. I jämförelse skriver den samtida grekiska historikern Herodotos (i sitt verk Historia, 3.95) att det årliga bidraget till hela provinsen på andra sidan floden var 350 talenter. Att det anges en övre gräns visar ändå att uppgifterna är trovärdiga. Ett kor-mått motsvarade 10 bat-mått. Varje område betalde skatt både i varor och pengar, se Esra 6:9, så dessa varor fanns tillgängliga och kunde hämtas ut från förråden.]
Vaka över och bevara dem till dess ni väger upp dem inför de ledande prästerna och leviterna och furstarna över Israels fäders hus i Jerusalem, i kamrarna i Herrens (Jahves) hus"
Sedan samlades alla omkring mig som skälvde inför orden från Israels Gud (Elohim) på grund av trolösheten hos de landsflyktiga, och jag satt ner i förfäran fram till aftonoffret.
och jag bad: "O, min Gud (Elohim), jag är skamsen och rodnar av blygsel att lyfta upp mitt ansikte inför dig, min Gud (Elohim), för våra överträdelser har ökat och gått över våra huvuden och vår skuld har vuxit upp till himlarna.
Från våra fäders dagar och till denna dag har vår skuld blivit stor. På grund av våra överträdelser har vi, våra kungar och våra präster blivit utlämnade till kungarnas händer i länderna, till svärdet, till fångenskap och till tillspillogivning och till ansiktets förvirring, så som det är denna dag.
Därför ska ni inte ge era döttrar till deras söner och inte ta deras döttrar till era söner. Sök aldrig deras frid (shalom) eller deras välfärd. Så kan du bli stark, äta av landets goda och lämna det som arv till dina barn för evigt.
ska vi då igen bryta dina bud och ingå blandäktenskap med människor som begår sådana avskyvärda gärningar som dessa? Skulle du inte bli vred på oss till dess du förgjort oss så att det inte finns någon kvarleva, inte en enda som kan fly?
Låt nu våra furstar (ledare), stå för hela församlingen och låt dem som är i våra städer och har gift sig med främmande kvinnor komma på bestämda tider, och med dem de äldste i varje stad och deras domare, till dess att vår Guds (Elohims) brinnande vrede har vänts bort från oss, när vi nu tar tag i detta ärende.
Och de blev färdiga med alla män som hade gift sig med främmande kvinnor den första dagen i den första månaden (Nisan som infaller i mars – april). [Detta arbete med att skilja männen från sina främmande fruar tog alltså tre månader att fullfölja. Det visar att man var både noggrann och omsorgsfull. Dessutom skrevs allting ner.]

Nehemja (40)

[Detta är den centrala versen i vers 1–10:]
Sedan frågade kungen mig, med drottningen [Damaspia] sittande vid hans sida, "Hur lång tid tar din resa och när kommer du tillbaka?" Eftersom det behagade kungen att sända mig angav jag en tid för honom. [Texten ger inte Nehemjas svar på hur länge det skulle ta. I Neh 5:14 berättas hur Nehemja blir ståthållare över Jerusalem i 12 års tid. Helt klart var tiden kortare än det och troligtvis rör det sig om knappt ett år. Se även Neh 13:6.]
Jag sade till kungen: "Om det behagar kungen, låt honom ge mig ett brev till ämbetsmännen på andra sidan Eufrat som gör det möjligt för mig att passera genom deras område till dess att jag ankommer Juda,
Styresmännen visste inte var jag hade varit och vad jag hade gjort, för jag hade ännu inte underrättat judarna, varken präster, stormän, styresmän eller övriga som skulle arbeta [arbetarna som skulle bygga på muren].
[I detta kapitel beskrivs 11 portar och 4 torn. Av dessa portar reparerades 6 st, se vers 1, 2, 6, 13–15. Nehemjas redogörelse startar vid Fårporten i den nordöstra delen av muren, och fortsätter motsols västerut. Fårporten är den port som ligger nära Betestadammen, se Joh 5:2. Frasen "bredvid dem" (hebr. v´al yado), ordagrant "vid deras hand" används 16 ggr i detta kapitel och visar på hur den gemensama ansträngningen i återuppbyggandet.]

Arbetarna vid norra muren

Då steg Eliashiv, översteprästen, och hans bröder prästerna upp och byggde Fårporten. De helgade den och satte in dess dörrar. Vidare (byggde de muren) till Hameatornet och helgade den till Chananeltornet.
Och bredvid dem reparerade Ussiel son till Charhaja, guldsmeden. Och bredvid dem reparerade Chananja, en av parfymtillverkarna och de restaurerade Jerusalem ända till den breda muren.
Chanon och Zanoach invånare reparerade Dalporten [i sydväst]. De byggde den och satte in dess dörrar, dess dörrfoder och dess bommar. De reparerade också 1 000 alnar [450 meter] av muren upp till Dyngporten [i södra delen av Davids stad]. [Den moderna Dyngporten ligger nära sydvästra hörnet av tempelberget och är från Ottomanska riket på 1500-talet e.Kr.]
Shallon, son till Kolchoze, furste över Mitspes område, reparerade Källporten. Han byggde den, täckte den och satte in dess dörrar, dess dörrfoder och dess bommar. Han reparerade också muren till Shelachdammen och kungens trädgård, så långt som trapporna går ner från Davids stad.
Efter (intill) honom reparerade Nehemja, son till Azbok, furste över Bet-Tsurs halva område, så långt som till Davids grav och krigarnas hus. [2 Sam 23:8]
Efter honom reparerade Baruch, son till Zakkaj, ivrigt en annan del från pelarhörnet till dörren på översteprästen Eljashivs hus.
Efter honom reparerade Meremot, son till Uria, son till Hakots, en annan del av muren från dörren på översteprästen Eljashivs hus ända till slutet på Eljashivs hus.
Efter honom reparerade Binnui, son till Chenadad, en annan del från Azaria upp till den inre vinkeln (murvinkeln, förstärkningen) och hörnet.
Nu bodde tempeltjänarna [hebreiska Netinim, som hjälpte leviterna med enklare sysslor som att hämta vatten och hugga ved], i Ofel och de reparerade området mitt emot Vattenporten [nära Gihonkällan] mot öster, och tornet som sticker ut.
Efter honom [Palal, se vers 25] reparerade Tekoiterna en annan del, mittemot det stora tornet som sticker ut, och vidare till Ofels mur.
Efter honom reparerade Malkija, en av guldsmederna, upp till tempeltjänarnas hus och köpmännen mittemot Mifkad-porten ända till rummen ovanför hörnet.
Vi byggde (vidare på) muren och hela muren fogades samman till sin halva höjd, för folket hade satt sitt sinne till arbetet. [De var överlåtna till arbetet.]
Våra motståndare sade: "De ska ingenting veta och ingenting se, förrän vi står mitt ibland dem och dräper dem så att arbetet upphör."
Vi ägnade oss åt arbetet och hälften av dem höll i spjuten, från det att gryningen visade sig till dess att stjärnorna kom fram (på kvällen). [Man arbetade dygnets alla ljusa timmar från den första gryningen till dess skymningen var över.]
Dessutom, från den tid då jag utsågs till ståthållare över Juda land, från det tjugonde året [445 f.Kr.] till det trettioandra året [433 f.Kr.] av kung Arttacheshasettas regering, vilket är 12 år, har jag och mina bröder inte ätit av ståthållarnas bröd (mat). [Dessa 12 år handlar om ett uppdrag som ståthållare som Nehemja får av kungen. Det är inte den tid som han är i Jerusalem, utifrån dialogen med kung Artachshastas antyds att det är en kortare period på kring ett år, se Neh 2:1, 6.]
Det hände sig när det rapporterades till Sanvallat och Tovija (Tobia) och till Geshem, araben, och till resten av våra fiender, att jag hade byggt upp muren och att det inte längre fanns några skador därinne, även om jag vid denna tidpunkt inte hade satt in dörrarna i portarna,
Jag sade till dem: "Låt inte portarna till Jerusalem öppnas förrän solen har blivit varm (gått upp ordentligt över horisonten). Medan de fortfarande står på vakt (innan de avslutar sin tjänst för dagen) låt dem stänga och regla dörrarna. Utse också invånare i Jerusalem till vakter, var och en för sin egen väkt och var och en mittemot sitt eget hus." [Dygnet var indelat i olika väkter, då man avlöste varandra.]
Och Tirshata sade till dem att de inte skulle äta av det heliga (de delar av offerdjuren som tillhörde prästen) förrän det kom en präst (överstepräst) med Urim och Tummim [som genom denna lott kunde avgöra om de var äkta präster eller inte]. [Urim och Tummim var namnet på de två föremål (troligtvis två mindre stenar eller stavar) som prästen bar i sin prästsköld och som användes för att kasta lott, se 2 Mos 28:30; 1 Sam 14:42.]
Då kom prästen Esra med undervisningen [de fem Moseböckerna – hebr. Torah] till de samlade, till män och kvinnor och alla som kunde förstå vad de hörde. [Även barn, se 5 Mos 31:12.] Det var den första dagen i sjunde månaden [8 oktober 445 f.Kr.].
Han läste därur framför den stora öppna platsen framför vattenporten från tidig morgon till mitt på dagen i närvaro av män och kvinnor och de som kunde förstå. Öronen hos hela folket var uppmärksamma på undervisningen i boken (rullen).
Hela församlingen av dem som återvänt från fångenskapen gjorde lövhyddor och bodde i dem. Från Josuas, Nuns sons, dagar ända till den dagen hade Israels barn inte gjort så. Och glädjen var mycket stor.
Esra läste ur Guds undervisning (Torah) varje dag, från första dagen till den sista. De firade högtiden i sju dagar, och på den åttonde dagen hölls en högtidsförsamling [helgdag utan arbete, se 3 Mos 23:36] som det var föreskrivet.
Och leviterna Jeshua och [sju andra leviter] Kadmiel, Bani, Hashabneja, Sherebja, Hodia [Neh 10:14], Shebanja och Petachja [Esra 10:23] sade: "Res er och prisa Herren (Jahve) er Gud (Elohim),
    från evighet till evighet!
Lovat vare ditt härliga namn,
    som är upphöjt över allt lov och pris.
Och nu, vår Gud (Elohim) – den store, den väldige (hjälten, den mäktige krigaren) och fruktade Gud (Elohim),
    du som håller förbundet och nåden (trofasta kärleken):
Låt den inte vara liten i dina ögon,
    den plåga som har drabbat oss,
våra kungar, våra furstar,
    våra präster, våra profeter,
    våra fäder och hela ditt folk –
från de assyriska kungarnas dagar
    ända till i dag.
Sanoa, Adullam med deras byar, i Lachish med dess åkrar, i Aseka med [tillhörande] dotterorter. De slog sig ner från Beer-Sheba ända till Hinnoms dal.
Huvudmännen för Levi barns familjer är upptecknade i krönikeboken [1 Krön 9] ända till Johanans, Eljashibs sons tid. [Han var överstepräst i Jerusalem och omnämns i ett brev från egyptiska Elefantine daterat till 408 f.Kr., se även Jer 44:1.]
De gick över Källporten och rakt fram uppför trapporna till Davids stad, på trappan i muren ovanför Davids hus, ända fram till Vattenporten mot öster.
Efter den andra lovsångskören, som gick åt motsatt håll, följde jag med den andra hälften av folket, ovanpå muren, upp genom Ugnstornet ända till Breda muren,
vidare över Efraimsporten, Gamla porten och Fiskporten [i norr där fisk från bl.a. Tyros importerades, se 2 Krön 33:14; Neh 3:3; Sef 1:10] och genom Hanaeltornet, ända fram till Fårporten; och de stannade vid Fängelseporten.
Den dagen läste man ur Moses bok för folket. Där fann man skrivet [5 Mos 23:3–6] att ingen ammonit eller moabit någonsin skulle få komma in i Guds församling,
Så snart det började bli mörkt i Jerusalems portar före sabbaten, befallde jag att man skulle stänga portarna och att de inte skulle öppnas förrän efter sabbaten. Jag ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna för att inga varor skulle kunna föras in på sabbatsdagen.

Ester (10)

Detta är vad som hände i Ahasveros (Xerxes) dagar, den Ahasveros som regerade över 127 provinser från Indien [i öst] till Kush [dagens Sudan och Etiopien i väst]. [Den persiska kungen Ahasveros regerade omkring 486–465 f.Kr. På hebreiska transkriberas namnet "Achashveråsh" som betyder: "jag ska vara tyst och fattig". Han är kanske mest känd under det grekiska namnet Xerxes den store. Han nämns även i fler böcker, se Esra 4:6; Neh 12:22; Dan 9:1.]
När dessa dagar var över höll kungen en bankett som varade i sju dagar, i trädgården till sitt palats, för folket som fanns på slottet i Susa, från den högste till den lägste.
Sedan ska kungens påbud, som vi antar (godkänner), deklareras (förkunnas och proklameras) över kungariket – för det är stort (ordagrant "stort är hon", riket är i feminin form), och alla kvinnor ska ge sina män tillbörlig vördnad, från den största till den minsta." [Även om Guds namn uttryckligen inte nämns i Esters bok så är hans existens självklar. Ester och hennes vänner fastar och ber till Gud, osv. Även rent textmässigt finns han nämnd. Här i vers 20 är första av fyra gånger Guds namn JHVH finns kodat i de fyra orden som översatts "hon/det, och alla kvinnor ska ge." Begynnelsebokstäverna formar baklänges ett akrostiskt mönster för Guds namn Jahve, se även Est 5:4; 5:13; 7:7.]
När jungfrurna skulle gå in till kungen fick de ta med sig allt som de önskade från kvinnornas hus till kungens hus och det gavs till dem.
Brev skickades med kurirer till alla kungens provinser, att fördärva, slakta och förgöra alla judar, både unga och gamla, små barn och kvinnor, på en dag på den trettonde dagen i den tolfte månaden som är månaden Adar, och ta deras ägodelar som byte.
Han kom också framför kungens port, för ingen fick gå in innanför kungens port med säcktyg.
Sedan frågade kungen henne: "Vad vill du drottning Ester? Vilken begäran du än har intill halva mitt kungarike ska jag ge dig."
Kungen sade till Ester vid banketten med vinet: "Vad är din önskan? Det ska garanteras dig, och vilken din begäran än är intill hälften av mitt kungarike det ska jag ge dig."
Kungen sade igen till Ester på den andra dagen på banketten med vin: "Vadhelst du önskar drottning Ester ska det garanteras dig, vad du än begär intill hälften av kungariket ska ges till dig."
Sedan kallades kungens skrivare på den tiden, den tredje månaden som är månaden Sivan på den 23:e dagen i denna månad [25 juni]. Det skrevs i enlighet med allt som Mordochaj befallde angående judarna till satraperna, guvernörerna och furstarna i samtliga provinser som sträckte sig från Indien till Kush [nuvarande Etiopien/Sudan], 127 provinser, till varje provins på deras eget skriftspråk, och till varje folkslag på deras eget språk och till judarna på deras skrift och deras språk. [Est 1:1]

Job (32)

Medan han talade, kom ännu en budbärare [den fjärde] och sade: "Dina söner och döttrar åt och drack vin i den äldste broderns hem.
Satan lämnade (gick bort från) Herrens ansikte (närvaro) och slog Job med ett elakartat sår (inflammation), från topp till tå (från fotsulan till hjässan – hela kroppen).
Men nu har det kommit över dig, och du är trött (utmattad), det berör dig och du är förskräckt.
Han [Gud] som gör stora och outgrundliga ting (omöjliga att helt förstå),
    fler under än någon kan räkna.
De blir svikna i sin förhoppning,
    när de kommer fram blir de bestörta.
När jag lagt mig säger (frågar jag mig): "När ska jag stå upp?"
    För skymningen [solnedgången, kvällen och natten] sträcks ut [ordagrant: "mäts upp"; dvs. natten är lång och utsträckt]
    jag är jagad (fylld av oro; ordagrant: "mättad av flykt/reträtt"), innan gryningen.
Varför [slutar] du inte att betrakta mig,
    låter mig inte vara, till dess jag slukar mitt spott?
Hur länge ska du tala (hebr. malal) detta
    och det din mun säger är som en mäktig (kabir) vind [alternativ översättning: som en mäktig andedräkt]?
Till att fylla (uppfylla) [med] skratt deras mun
    och deras läppar blåser alarm.
gör stora ting som inte kan utforskas
    och förunderliga ting som inte kan räknas?
[Job frågar Gud:] "Om du ändå ville gömma mig i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats) och hålla mig dold tills din vrede passerat, sätta en tidsgräns men kom ihåg mig sedan (rädda mig).
När en människa dör, finns det då liv efter döden? I så fall ska jag under alla mina dagar [här på jorden] som är som en hård militärtjänst vänta på (ivrigt se fram emot) min vaktavlösning (då jag byter min klädnad, då jag skjuter nya skott och växer).
Se, inte ens månen har sitt eget ljus
    och stjärnorna är inte rena i hans ögon.
    [Det månljus som vi ser är en återspegling av solljuset från månens yta.]
En förordnad (ordagrant "sak inristat") gräns (hebr. chog; ordet används bara här) över vattnets ansikte [horisonten]
    ända till fullbordan (perfektion) – ljus med mörker.
    [Horisonten fungerar som en brytpunkt för det som kan ses (ljus) och det som inte kan ses (mörker).]
Eftersom det är en eld som slukar ända till Abaddon (avgrunden, förgörelsens plats, se Ords 27:20; Job 26:6; Upp 9:11)
    och skulle utplåna all min tillväxt.
Är önskan att pröva Job till slutet,
    då han svarar som en oförnuftig man,
när jag sade: 'Hit men inte längre får du komma,
    här ska dina stolta vågor stanna'?
Har du stigit ner till havets källor
    eller vandrat på djupets botten?
Förstår du hur stor jorden är? [Vilket Gud gör, se Job 28:24] Berätta [för mig], om du nu vet så mycket (har så stor insikt).

Psaltaren (82)

Ni människor (människors söner) [som reser er upp mot mig – lyssna]:
    Hur länge ska ni svärta ner min ära (härlighet; mitt rykte)?
    Hur länge ska ni älska tomhet [illusioner, falska ogrundade rykten] och söka falskhet (osanning, lögn)? Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.] [Det ovanliga hebreiska uttrycket bnei ish, ordagrant "människors söner", används här. Skrevs psalmen i samband med Ps 3 kan uppmaningen vara riktade till Joav och Avishai som gått över till Avshaloms sida. Det finns flera exempel på Joavs förräderi, se 2 Sam 3:27; 20:8–10.]
Min själ (mitt innersta; hela min varelse – hebr. nefesh) är djupt oroad,
    men du Herre (Jahve) ... hur länge ... [Versen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på psalmistens djupa känslomässiga engagemang. David är så rörd att det blir ett avbrott.]
Hur länge, Herre (Jahve);
    ska du glömma (ignorera, inte bry dig om) mig för evigt?
Hur länge
    ska du dölja (gömma) ditt ansikte för mig?
Hur länge måste jag grubbla (planera, rådslå) inom mig,
    och dagligen (dag efter dag) ha sorg (bedrövelse) i mitt hjärta?
Hur länge
    ska min fiende dominera (vara upphöjd) över mig?
Jag förföljde mina fiender och hann upp dem,
    jag vände inte om förrän jag gjort slut på dem.
Stora segrar ger Herren (Jahve) åt sin konung,
    han handlar trofast (nådefullt, med omsorgsfull kärlek) mot sin smorde (utvalde, kung) [syftar också på Messias],
    mot David och hans ätt [säd, singular, se 1 Mos 3:15; Upp 19:11–16] för evigt.
Ge seger åt ditt folk och välsigna ditt arv.
    Var deras herde [fåraherde som matar, leder och skyddar dem]
    och bär (lyft upp) dem för evigt.
Herre (Jahve)
Din nåd (kärleksfulla omsorg; trofasthet)
    finns i himmelen,
Din trofasthet (sanning)
    sträcker sig till molnen (skyarna).
    [Herrens nåd och trofasthet är obegränsad.]
Jag går krokig och böjd,
    hela dagen går jag sörjande.
    [Lidandet beskrivs med de yttre tecknen, krokig och böjd, och går vidare med ett inre känslomässigt tillstånd av sorg.]
Jag är kraftlös (förlamad, bortdomnad) och förkrossad – till det yttersta,
    jag jämrar mig (ropar – "ryter") [som ett lejon] i mitt hjärtas ångest.
För ondska [plural] har omringat mig,
    mer än jag kan räkna.
Mina skulder (felsteg, synder) har hunnit ifatt mig,
    och jag kan inte se;
de är fler än mina huvudhår,
    mitt hjärta sviktar (mitt mod lämnar mig). [Ordet ondska är i plural. I närmsta kontext syftar det på skulder. Det hebreiska ordet avon har betydelsen att "vika av från vägen". Det beskriver ett handlingsätt där man överträtt Guds lag, men också den skuld som felsteget innebär. Eftersom psalmen har messianska undertoner så finns det inget som hindrar att den kan appliceras på Jesu syndfria liv. Eftersom ondska är i plural är det inte bara skulden/synden som omringar, utan även hotande yttre fiender, se vers 15.]
[Den första boken avslutas med lovprisning. Strofen återkommer även i avslutningen av Bok 2, 3 och 4, se Ps 72:18–20; 89:53; 106:48.] Prisad vare Herren (Jahve), Israels Gud,
    från evighet till evighet!
Amen, amen.
När jag tänker på det som varit [och hur min situation ser ut nu],
    är det som hela min varelse brister (smälter, mina känslor väller över mig av sorg).
Jag gick med folkhopen (hebr. sach), ledde processionen till Guds hus (boning),
    med glädjerop och tacksägelse tillsammans med de som firar högtiden. [Versen är delvis svåröversatt. Hebreiska substantivet sach används bara här. Det kan betyda ett stort antal, och då syfta på en stor folkskara, vilket passar bra in här. Det betyder också något som är täckt, i så fall kanske täckta vagnar, se 4 Mos 7:3. Ordet har samma rot som sukkot och kan också syfta på lövhyddohögtiden (Sukkot). Då blir betydelsen att "gå in i sin sukka". Ett exempel där David gläder sig i dans är när arken förs in i Jerusalem, se 2 Sam 6:14–15.]
Han stillar strider till jordens ände (gör slut på krig över hela jorden),
    bryter bågen [i bitar] och bräcker (hugger itu; klyver) spjutet,
    bränner vagnarna i eld. [Den grekiska översättningen Septuaginta har "häpnadsväckande ting" istället för "ödeläggelser" i vers 9 och "sköldarna" istället för "vagnarna" i vers 10.]
[Vers 8 och vers 10–12 är riktade till Gud. Här i vers 9 växlar psalmen på nytt till att tala om Gud. Denna vers är psalmens mittpunkt, vilket också förstärks av det avslutande Sela.] Det vi har hört, det fick vi se
    i Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) stad,
i vår Guds (Elohims) stad,
    som Gud bevarar till evig tid. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits. Vad var det fienderna såg i vers 6 som fick dem att fly? Det är inte Jerusalems murar, utan Guds närvaro som beskyddar staden, se även Hes 10.]
men han ska gå till sina fäders släkte [följa dem i familjegraven],
    de ska aldrig mer se ljuset.
En psalm (sång ackompanjerad på strängar) av (för) Asaf. [Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se 1 Krön 16:5. Hans namn betyder "en som samlar". Han anges som författare till tolv psalmer, denna och Ps 73–83.]
-
Gud, Herren Gud (El Elohim Jahve)
    har talat och kallat (namngett) jorden
    från solens uppgång till dess nedgång [från öst till väst – över hela jorden].
    [Det var genom att tala som allting blev till i skapelsen, här påminns om hur Guds tal är skapande.]
Var mig nådig (ge mig favör; visa mig oförtjänt kärlek) Gud (Elohim), var mig nådig
    – för i dig har min själ (hela min varelse) tagit sin tillflykt (förtröstat; sökt sitt skydd och hopp)
och under (i) skuggan av dina vingar ska jag ta min tillflykt [Rut 2:12; Matt 23:37]
    tills farorna (olyckorna, oroligheterna, ogärningarna) dragit förbi. [Till skillnad från Ps 56:2 upprepas "var mig nådig" en gång till här och förstärker Davids vädjan om nåd. Verbet "ta sin tillflykt" används också två gånger. Först i perfekt, "har tagit min tillflykt", vilket troligtvis beskriver en avslutad handling med ett pågående resultat – David har sin trygghet och säkerhet hos Herren. När verbet upprepas är formen i imperfekt, något som i hebreiskan ofta används för att beskriva futurum "ska jag ta min tillflykt" – tillsammans uttrycker detta hopp om en ständig tillflykt. Det finns också en association till kerubernas vingar som överskuggar nådastolen i tabernaklet, se även Ps 17:8; 36:8; 61:5; 63:8; 91:4.]
För din nåd (omsorgsfulla kärlek) är stor, den når till himlarna,
    och din sanning når till skyarna
    [Ännu en gång kommer begreppet "nåd och sanning", se vers 4].
Vem ska föra in mig i den befästa staden?
    Vem ska leda mig till Edom?
Hur länge ska ni hota mig, och försöka ta mitt liv
    (alla ni som förföljer mig, en ensam man, ska ni aldrig ge upp)?
    Ni är lika farliga som en lutande vägg, en fallfärdig mur.
du som hör bön.
Alla människor (allt kött) kommer till dig,
[Den första sektionen, vers 2–30, ramas in av ordet "fräls".] Fräls (rädda) mig Gud (Elohim)
    för vattnen [bildligt för kaos] har kommit ända upp till min nacke (själ, har trängt sig inpå livet).
Gud (Elohim) du har undervisat mig från min ungdom
    och ända tills nu [till denna dag som idag är] förkunnar jag dina underbara gärningar.
Så även när jag blir gammal och grå [ska jag fortsätta att göra det].
    Gud (Elohim) överge mig inte,
ända tills dess att jag berättat om din starka arm för nästa generation,
    om din makt till alla (generationer) som kommer
och din rättfärdighet, Gud (Elohim), som når ända till [högsta] himlen [singular]. [Vers 17–19 kopplas ihop med hebr. ad som används fyra gånger och översätts "ända till/tills/när".] Du har gjort stora ting Gud (Elohim),
    vem är som du (vem kan jämföras med dig)?
I hans dagar [då Jesus regerar i tusenårsriket] ska den rättfärdige blomstra
    och det ska vara stor frid (välsignelser på alla områden)
    så länge månen finns i skyn.
Han ska härska från hav till hav,
    från floden till jordens ändar.
till dess jag gick in i Herrens (Els) helgedom
    och förnam (insåg; kunde urskilja) deras slut [de ondas och de ogudaktigas öde].
Vi kan inte se våra tecken [samma ord som i vers 4].
    Ingen profet finns mer
    och ingen ibland oss som vet för hur länge. [Versen kan antyda viss ironi. Före och direkt efter år 586 f.Kr. när templet förstördes av Babylonierna profeterade Jeremia om att fångenskapen skulle vara i 70 år, se Jer 25:11.]
Hur länge Gud (Elohim) ska dina motståndare få häda?
    Ska dina fiender få smäda ditt namn för evigt?
Hur länge, Herre (Jahve) ska du vara vred, arg på oss? För alltid?
    Ska din avundsjuka fortsätta att flamma som eld?
Gud, Härskarornas Herre (Jahve Elohim Sebaot),
    hur länge ska du vara vred på ditt folks böner?
Hon skickade ut sina grenar till havet [Medelhavet]
    och sina skott till floden [Jordanfloden].
[Gud, universums domare, inleder med frågor. Mallen för ett rätt styre finns i Psalm 72.]
Hur länge ska ni döma orättfärdigt
    och ta hänsyn till (vara partiska till förmån för) de ogudaktiga? Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Låt dem skämmas och frukta (vara rädda) för alltid,
    ja, låt dem bli generade och förgås,
För evigt ska jag låta din säd (dina avkomlingar, ättlingar) bestå,
    och bygga upp din tron i alla släktled (generationer).
    [Ps 89:2; 72; 78:70–72; 2 Sam 7:11–16; 1 Krön 17:10–14] Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Hur länge Herre (Jahve)?
    Ska du gömma dig för alltid?
    Hur länge ska din brinnande vrede brinna som en eld?
Innan bergen föddes,
    eller du ens hade format jorden
och världen (marken, den bebodda delen), från evighet till evighet är du (har alltid varit, och kommer alltid att vara) Gud (El).
Du vände människan till ånger och sade:
    "Människobarn, vänd om (kom tillbaka)."
Kom tillbaka Herre (Jahve), hur länge… [Meningen är inte fullständig, den avslutas inte. Det är en "aposiopesis", som förstärker att det blir en känsloladdad tystnad.]
    trösta din tjänare (vänd min sorg till hopp).
När de onda växer upp som gräset,
    och när de som ägnar sig åt överträdelser blomstrar,
är det för att de ska förgöras för alltid.
Herre (Jahve), hur länge ska de onda...
    hur länge ska de onda vara jubla (triumfera, ropa i glädje)?
så att du kan ge honom vila från de onda dagarna,
    till dess avgrundsdjupet har blivit grävt för de onda.
Rätten ska återvända till domarna,
    och alla rättsinniga (som har ärliga, uppriktiga hjärtan) ska följa den.
För Herren (Jahve) är god [han har den bästa välviljan],
    i evighet [varar]
        hans nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed)
    och från släkte till släkte (från generation till generation) [varar]
hans trofasthet (sanning, fasthet – hebr. emonah). [Versen formar en kiasm där Guds nåd står centralt och ramas in av "tidsangivelserna" evighet och släkte till släkte. Den yttre ramen utgörs av Herrens godhet och trofasthet/sanning. Den hebreiska texten har ki-tov JHVH (ordagrant: "för god Jahve"). Här finns inget ord för är med. Enligt det grekiska tänkesättet – som påverkat oss i väst – kan godhet existera oberoende av Gud. Godhet anses alltså inte som ett av Guds attribut. I den judiska världsbilden hör dock dessa två begrepp oskiljaktigt ihop. Det går inte att se godhet utan att se Gud. Att förneka Guds godhet är att förneka Gud själv. Det finns ingen godhet skild från Gud – Gud och godhet hör ihop. Genom hela Bibeln är nåd och sanning följeslagare, se 2 Sam 15:20; Ords 3:4; 16:6; Ps 85:11; Joh 1:14. Första gången dessa ord står tillsammans är i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden nämns alltid först.]
Men Herrens (Jahves) nåd (omsorgsfulla kärlek) varar från evighet till evighet
    över dem som fruktar (vördar) honom,
    och hans rättfärdighet till sönernas söner (från generation till generation).
Människan kommer ut till sina sysslor
    och arbetar till kvällen.
till den tid då hans ord (tal) kom,
    Herrens (Jahves) löfte (ord) prövade honom.
Det tillräknades honom som rättfärdighet,
    från generation till generation för evigt. [4 Mos 25:10–13; Mal 2:4–6]
Välsignad är Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim)
    från evighet till evighet,
låt alla människor säga:
    amen, Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu´jah)!
De tappade aptiten för all mat,
    och drogs nära dödens portar.
För din nåd (omsorgsfulla kärlek) är stor över himlarna,
    och din sanning når till skyarna.[Genom hela Bibeln är nåd och sanning följeslagare, se 2 Sam 15:20; Ords 16:6; Ps 85:11; Joh 1:14. Första gången dessa ord nämns tillsammans är i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden kommer alltid först.]
Vem ska föra in mig i den befästa staden?
    Vem ska leda mig till Edom?
Av David, en psalm (sång ackompanjerad på strängar).
-
Herren (Jahve) [Gud Fadern] förkunnar (säger, proklamerar) [profetiskt] till min Herre (Adonai) [Guds Son – Jesus]:
    "Sitt på min högra sida tills jag lagt dina fiender
    under dina fötter (tills de blivit din fotpall)."
Lugnt (fast, stadigt) är hans hjärta, han är inte rädd,
    till sist får han se sina fiender falla. [Ordet "Lugnt" börjar på Samech och "till sist" börjar på Ajin.]
Låt Herrens (Jahves) namn bli välsignat (prisat, låt oss böja oss inför honom),
    nu och för evigt!
Från solens uppgång (i öster – hebr. mizrach) till dess nedgång ("mot dess ingång", dvs. i väster) [över hela jorden]
    ska Herrens (Jahves) namn prisas.
Men vi ska välsigna Herren (Jahve)
    från nu och till evig tid. Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu´jah)!
Herren (Jahve) är Gud (El, den mäktige) och han har gett oss ljus
    [vänder sitt ansikte mot oss, ger favör och seger över fiender].
    Bind fast offret med band vid altarets horn. [2 Mos 27:2]
Jag ska hålla (skydda, följa, ge akt på) dina förordningar (hebr. chuqim),
    överge mig inte fullständigt (ordagrant "mycket"). [Hebr. meod som betyder mycket, många och med full kraft och intensitet används både i vers 4 och 8. Ordet "hålla" (hebr. shamar) används både här i avslutningen och i första versen i nästa stycke och binder samman dessa stycken.]
Och ta aldrig någonsin bort från min mun – ordet (hebr. davar) med din sanning,
    för jag hoppas på dina påbud (hebr. mishpat).
    [De tre första verser beskriver hur psalmisten är under press.]
De stolta [högmodiga människor som föraktar Gud] hånar mig mycket,
    men jag viker inte av från din undervisning (Torah).
Jag är bedrövad, djupt plågad,
    uppliva mig (ge mig liv på nytt) Herre (Jahve), enligt ditt ord (hebr. davar).
Herren (Jahve) ska bevara (beskydda; vaka över) din utgång och din ingång
    [när du går ut och när du kommer tillbaka – allt du gör och tar dig för],
    från nu och till evig tid. [Ingång är hebr. bo, samma ord översätts "komma" i vers 1 och ramar in psalmen. Hjälpen och skyddet kommer från Herren!]
Som tjänarens ögon ser mot sin herres hand,
    som tjänarinnans ögon ser mot sin husmors hand,
på samma sätt ser våra ögon mot Herren (Jahve), vår Gud (Elohim),
    ända tills han visar oss nåd (oförtjänt kärlek; favör).
Som bergen omger Jerusalem, så omger Herren sitt folk både nu och för evigt. [Vers 1–2 formar en kiasm där centralt en bild av Sion och Jerusalem används för att illustrera Guds beskydd. Jerusalem ligger på 800 meters höjd över havet i Judéens bergsområde. Runt hela staden reser sig bergen något högre än själva Jerusalem, särskilt österut. Jerusalem själv är också en kuperad stad eftersom den ligger på flera berg. Här i psalmen kan vi föreställa oss pilgrimen som firar en högtid i Jerusalem och som blickar ut över de omgivande bergen och liknar dem med Guds beskydd som omringar Guds folk. Bergen, och särskilt Sions berg, står för något fast och stadigt.]
Israel [Guds folk],
    lita (ha er tillit och förtröstan) på Herren (Jahve),
    nu och för evigt!
förrän jag finner en plats till Herren (Jahve),
    en viloplats för den Mäktige i Jakob."
Som daggen på Hermon [i norra Israel]
    – kommer ner över Sions berg [tempelberget i Jerusalem].
[I ett regnfattigt land så är daggen livsavgörande för växtligheten, skörden och livet, se Jes 26:19; Sak 8:12; Hos 14:6. Kungens välvilja är lika livgivande och svalkande som daggen på gräset, se Ords 19:12. I 1 Mos 27:28 formar olja och dagg ett par, där oljan är en bild på regn.] För därifrån befaller Herren (Jahve) sin välsignelse – evigt liv! [En intressant notering med regn (och dagg) är att den berör alla, rättfärdig och orättfärdig, se Matt 5:45. Att leva i förlåtelse och endräkt är en troendes aktiva beslut, se Matt 6:12, 14–15; Rom 12:18 som påverkar hela samhället. Denna psalm avslutas med ett svindlande löfte att som respons på sann enhet ska Herren befalla sin välsignelse – evigt liv.]
Vem slog de förstfödda i Egypten,
    både människor och djur? [2 Mos 11]
Kom ihåg Herre (Jahve) mot Edoms söner,
    Jerusalems dag [då staden föll],
de sade: "Bryt ner, bryt ner,
    även dess grundvalar."
Låt de onda falla i sina egna nät,
    medan jag kan gå förbi oskadd.
Herren (Jahve) lyfter upp (hjälper, omsluter, återupprättar) de ödmjuka,
    han kastar ner (tvingar ner; ödmjukar) de ogudaktiga till (mot) marken.
Han sänder sitt budskap till jorden,
    hans ord rör sig snabbt.

Ordspråksboken (9)


"Ni oförståndiga, hur länge ska ni älska ert meningslösa liv,
    och ni cyniker er negativism,
    och ni [högfärdiga] dårar hur länge ska ni hata kunskap?
Men de rättfärdigas stig (välkända upptrampade gångvägar) är som gryningsljuset,
    som blir starkare och starkare (ljusare och klarare) tills det blir full dag.
Latmask, hur länge ska du ligga där i sängen,
    när ska du vakna upp från din sömn?
För den prostituerade kvinnan är en man inte mer värd än ett mål mat,
    men den otrogna kvinnan (äktenskapsbrytaren) däremot jagar (är ute) efter ditt dyrbara (ärbara) liv.
Kom låt oss berusa oss med kärlek ända till morgonen,
    låt oss njuta av varandra i kärlek.
som en fågel som snabbt flyger (hetsas, jagas upp för att flyga) rakt in i ett nät
    och inte vet att det kommer att kosta den livet, förrän pilen (spjutet) tränger in i hans lever (innersta, vitala delar).
Innan han hade skapat öppet land
    och fälten eller jordens (markens) första stoft (partiklar).
Läppar som talar sanning står fast för evigt,
    en tunga som ljuger hörs bara för ett ögonblick.
Om en man medvetet utgjuter en människas blod [mördar någon],
    blir han en flykting ända till sin egen grav,
    låt ingen understödja (hjälpa, försörja) honom.

Predikaren (5)

Jag sökte i mitt hjärta hur jag skulle kunna skämma bort mitt kött (min kropp) med vin, och mitt hjärta ledsagade sig självt med vishet om hur man håller fast vid dårskap, till dess jag såg vad som är bäst för människosläktets söner, vad de ska göra under himlarna de få dagarna av sina liv. [Besvikelse: frågan om livets mening kan inte tryckas ner med alkohol och droger.]
Han har gjort varje sak vacker för sin tid, han har även lagt världen i deras hjärtan så att människan inte kan utforska det arbete som Gud (Elohim) har gjort från första början (ordagrant från huvudet) ända till slutet.
Så kom ihåg din Skapare i din ungdom.
    Innan de svåra dagarna kommer [då du blir gammal och får krämpor och smärta],
    de år som du säger: "Jag har ingen glädje."
Innan solen, månens och stjärnornas sken slocknar,
    då regnet följs av nya moln. [Ljusen som slocknar kan poetiskt tala om dålig syn, eller bildligt för mörka tider och depression. Predikaren (hebr. Kohelet) verkar ha tappat tron på Gud. I stället för att kalla Gud sin Herre eller Mästare ser han honom som en opersonlig Skapare. Det är en distanserad syn på Gud och utifrån det perspektivet ges nu en poetisk bild på en åldrande människa, och då särskilt hur det är om man inte känner Gud. Ungdomens naturliga glädje och förväntan inför livet försvinner snabbt, men för den som älskar Gud finns glädje även i ålderdomen, se Jes 46:4.]
[Nu kommer avslutningen som börjar med "innan" och syftar tillbaka på vers 1: Frukta alltså Herren och böj dig inför honom innan du dör. Här ges en poetisk bild av några vanliga dödsorsaker:] Innan silvertråden slits av [nervsystemet slutar fungera],
    eller guldskålen brister [hjärnan slutar fungera],
    eller kruset krossas vid källan [hjärtats högra kammare brister],
    eller brunnshjulet går i bitar vid källan [hjärtats vänstra kammare brister].

Höga Visan (8)

När kungen satt vid sitt bord,
    avgav min nardus sin väldoft.
Jag besvär er ni Jerusalems döttrar, vid gasellerna och vid fältets hindar,
    att inte väcka, att inte oroa kärleken förrän den själv önskar.
Till dess att dagen svalnar
    och skuggorna flyr bort,
vänd om min älskade (raring)
    och bli som en gasell
eller en ung hjort
    på de tvådelade bergen [Höga V 4:5–6].
Jag har nätt och jämt kommit förbi dem (väktarna)
när jag finner den som min själ (hela jag) älskar. Jag håller fast honom och låter honom inte gå
förrän jag har fört honom till min mors hus, till hennes kammare som födde mig.
Jag besvär er ni Jerusalems döttrar,
    vid gasellerna och vid fältets hindar,
att inte väcka, att inte oroa kärleken
    förrän den själv önskar.
Till dess att dagen svalnar
    och skuggorna flyr bort,
vill jag ta mig till myrrabergen
    och bergen med rökelse.
Jag ber er Jerusalems kvinnor, lova mig detta:
    väck inte upp kärleken och underhåll (föd inte) kärleken
    förrän den själv vill det (när det behagar den, när det är rätt tillfälle).

Jesaja (52)

Från foten till huvudet
    finns ingen sundhet.
Skador, blåmärken och öppna sår,
    inte omskötta, inte omlagda och utan lindring med olja.
[Det första av sex verop:]
Ve över dem som sätter (placerar, bygger) hus vid hus,
    som lägger fält till fält,
till dess det inte finns mer utrymme,
    och man blir tvungen att bo ensam mitt i landet. [Detta refererar till rika som systematiskt tar över marken, vilket går emot reglerna för ägandeskap, se 3 Mos 25; 4 Mos 26:55. Se även 1 Kung 21:1–3; Mika 2:2. Det första veropet riktar sig nu mot denna elit i Juda som ignorerade rättvisan för egen vinnings skull.]
Då sade jag: "Herre (Adonai), hur länge?" Han svarade:
Till dess städerna ligger öde
    och utan invånare,
husen är utan människor,
    och landet är fullständigt öde.
Och han ska svepa genom Juda med översvämning,
    när han drar igenom ska han nå även (ända upp) till nacken,
hans utsträckta vingar ska fylla bredden av ditt land
    Immanuel (Gud med oss)."
Hans herradöme ska vara stort (enormt, växande)
    och ha oändlig frid (fred, välgång, framgång, hälsa – hebr. shalom).
Han ska regera från Davids tron
    och över hans rike.
Han ska befästa och stödja det genom rättvisa och rättfärdighet,
    från nu och till evig tid.
Det är Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) intensiva kärlek (starka längtan, åtrå) [till sitt folk]
    som ska göra detta. [Det finns en språklig detalj i den hebreiska texten i denna vers som pekar på jungfrufödseln. I frasen "hans herradöme ska vara stort" (hebr. le-marbeh ha-misrah) används inte den öppna formen för bokstaven Mem, istället är det den slutna formen som normalt sett används när bokstaven avslutar ett ord. Enligt rabbinerna så handlar denna passage om kung Hiskia. Eftersom han inte prisade Gud efter segern mot Sanheribs armé stängdes det öppna Mem till ett slutet. Den kungliga linjen stängdes till fram till den sanne Messias skulle komma. Intressant är att just denna passage är en tydlig referens till Jesus, lejonet från Juda stam.
    Bokstaven Mem står för vatten och liv. Vår bokstav M har kvar den ursprungliga grafiska formen och avspeglar vattnets vågor. Rabbiner förknippar också bokstaven med moderlivet. Den hebreiska bokstaven ser ut som en mage och ett barn är i vatten innan det föds. En stängd bokstav Mem är då ett stängt moderliv. Något som rabbiner undervisar står för en jungfrufödsel, se även Jes 7:14. Det är också intressant att Jesu mor Marias hebreiska namn är Mirjam, ett ord som börjar och slutar med den hebreiska bokstaven Mem.]
Likväl vänder inte folket om till honom som slår dem,
    inte heller söker de Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
Och härligheten av hans skogar och hans bördiga fält
    ska han sluka,
både själ och kropp,
    och det ska vara som när en sjukling tynar bort.
Det ska aldrig bebos,
    ingen ska bo där från generation till generation,
inte heller ska araberna slå upp sina tält där,
    inte heller ska herdarna ha sina fållor där.
Cheshbon [öster om Jordan, 4 Mos 21:25–34; Jos 13:17; Dom 11:26]
    och Elale [väster om Jordan, 3 km från Cheshbon, 4 Mos 32:3; Jes 16:9; Jer 48:34] ropar ut,
    deras röster hörs ända till Jahats [Levitisk stad öster om Jordan, se 4 Mos 21:23; Jos 13:8; Jer 48:34].
Därför skriker Moavs stridsmän högt,
    hans själ är matt (svag, förbleknar) i honom.
Mitt hjärta ropar för Moab,
    hennes flyktingar sträcker sig till Tsoar, som en treårig kviga,
som Lochit stiger upp, går de upp med gråt, på
    Choronaims väg häver de upp ett undergångens skri.
Klagoropet har gått runt Moavs gränser;
    dess ylande har nått Eglaim [Hes 47:10]
    och dess ylande har nått till Beer Elim [bortom Moavs östra gräns, se 4 Mos 21:16–18].
Cheshbons fält förtvinar
    och Shivmas vin också,
vars utvalda plantor
    övervanns (trampades till marken, fördärvades) av nationernas herrar,
de nådde ända till Jazer,
    de slingrade sig till vildmarken,
hennes grenar spreds utomlands,
    de passerade över havet.
Och Herren (Jahve) ska slå Egypten, slå och hela (bota) och de ska återvända till Herren (Jahve), och de ska bönfalla honom och han ska hela (bota) dem.
Och Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) uppenbarar sig själv i mina öron: "Sannerligen ska denna synd inte bli sonad av dig till dess du dör", säger Herren Härskarornas Herre (Adonai Jahve Sebaot).
På honom ska de hänga all ära och härlighet från hans fars hus, ättlingarna och efterkommande, alla små redskap från skålar till vinkannor.
Och dina höga försvarstorn (värn; dina murars höga fäste/säkra höjd)
    böjer (tog) han ner,
drar ner (sänkte, kväste) dem och slår (förde) dem till marken,
    ner i stoftet.
Förtrösta på (lita på; var trygg/frimodig i) Herren (Jahve) för evigt (för alltid) [ta din tillflykt till honom],
    för i Herren Herren (Jah Jahve) finns en evig klippa (är evig styrka). [I hebreiskan står två ord för Herren i den andra strofen: kortformen Jah följt av hela gudsnamnet Jahve. Upprepningen betonar Guds oföränderlighet. Grundtextens tsur är ett massivt berg som bildligt talar om styrka och en fast punkt, se Matt 7:24.]
Han har brutit ned (ödmjukat) de som bor i det höga [de har tvingat att böja sig],
    den starka (imponerande, upphöjda) staden har förts ned,
den är jämnad med marken,
    förd till stoftet.
Kom mitt folk, gå in i dina kamrar
    och stäng dina dörrar om dig,
göm dig själv ett ögonblick,
    till dess vreden har dragit förbi.
Och det ska ske den dagen att Herren (Jahve) ska slå tillbaka (stoppa, hindra) strömmen (flödet) från floden till Egyptens bäck och ni ska samlas en och en, ni Israels söner.
Gå nu och skriv för dem på lertavlor
    och rista in det i en skriftrulle (bok)
så att det finns till kommande dagar
    för alltid och evigt.
Tusen ska fly
    vid hotet från en,
vid hotet från fem
    ska ni fly,
till dess ni lämnas
    som en fyr på en bergstopp
    och som ett baner (flagga) på en kulle.
    [Som en påle utan någon flagga, se Jes 33:23; Hes 27:5.]
Hans andedräkt är en forsande ström
    som delar ända in till nackbenet,
för att sålla nationerna med ödeläggelsens såll,
    och ett betsel i folkens käkar som för bort dem.
För palatsen ska bli övergivna,
    staden med uppståndelse (brusande liv) ska bli folktom,
murarna och tornen ska bli hålor för alltid,
    en glädje för vilda åsnor, en betesmark för flockar.
Till dess anden utgjuts över oss från höjden
    och öknen blir ett fruktbärande fält,
    och det fruktbärande fältet räknas som skog.
Rättfärdighetens arbete ska vara frid (shalom)
    och rättfärdighetens konsekvens (frukt) ska vara ro (stillhet) och trygghet för evigt.
Och han har kastat lott för dem,
    och hans hand har delat upp det i områden (ordagrant med linjer).
De ska besitta det för alltid,
    från generation till generation ska de bo där.
tills jag kommer och för bort er till ett land som liknar ert eget, ett land med säd och vin, ett land med bröd och vingårdar.
Och de sade till honom: "Så säger Hiskia: Detta är en dag av ångest och tillrättavisning och vanära, för det är dags för barnet att födas men det finns ingen kraft att föda fram det.
Min boning är uppryckt
    och bortburen från mig som en herdes tält,
som en vävare har jag rullat ihop mitt liv.
    Han ska hugga av mig från trumman,
    från dag till natt ska du göra slut på mig.
Ju mer jag gör mig själv lik ett lejon ända till morgonen,
    desto mer bryts alla mina ben,
    från dag till natt ska du göra slut på mig.
Se, dagar ska komma då allt det som finns i ditt hus och som din far har lagt på lager till denna dag, ska föras bort till Babel, inget ska lämnas kvar, säger Herren (Jahve).
Han ska inte släckas eller brytas ner,
    förrän han har uppenbarat vad rättvisa är på jorden.
De avlägsna havsländerna (öarna),
    väntar ivrigt på hans undervisning (hebr. Torah) .
Israel, som är frälst (räddad) av Herren (Jahve) med en evig frälsning,
    ni ska inte komma på skam eller bli förvirrade, inte i all evighet.
De ska säga om mig:
    'Bara i Herren (Jahve) finns rättfärdighet och styrka.' "
Alla som vänt sin vrede mot honom,
    ska komma till honom i skam.
Också vid hög ålder är jag densamme,
    tills du har gråa hår ska jag bära dig,
jag har skapat dig och jag ska bära dig,
    ja jag ska bära dig och ska föda dig.
Och du sade: "För alltid
    ska jag vara stark drottning (ledare – främste älskarinnan),"
så att du inte lägger dessa ting på ditt hjärta
    och inte heller kommer ihåg slutet (reflekterar över vad som hänt).
Gå ut från Babel,
    fly från kaldéerna [babylonierna].
Förkunna med en sjungande röst,
    berätta detta,
säg det till jordens yttersta gräns,
    säg: 'Herren (Jahve) har återlöst sin tjänare Jakob,
Han [Herren talar nu profetiskt om sin tjänare Messias och] säger:
"Det är inte tillräckligt för dig, då du är min tjänare,
    att bara upprätta Jakobs stammar
    och föra tillbaka Israels överlevande.
Jag ska göra dig till ett ljus för hednafolken,
    så att du kan föra min frälsning (befrielse) till jordens yttersta gräns."
[Paulus och Barnabas citerar denna vers i Apg 13:47.]
Och du gick till kungen [hebr. melech – kan syfta på avguden Molok (hebr. Moloch)] med olivolja (smörjelse, väldoftande hudkrämer)
    och du förmerade dina parfymer och du sände dina representanter långt bort,
    ja ända ner till Sheol (underjorden, de dödas plats).
För mig är detta mitt förbund med dem, säger Herren (Jahve). Min Ande som är över er och mitt ord som jag har placerat i din mun, ska aldrig avvika från din mun eller från din säds (dina barns) mun eller från munnen på din säds säd (dina barnbarn), säger Herren (Jahve), från nu och för evigt.
[Herrens tjänare (som Herrens ande är över) – Messias – fortsätter att vara den som talar, se Jes 61:1; Luk 4:18–21.] För Sions [tempelberget i Jerusalem] skull ska jag inte tiga
    och för Jerusalems skull ska jag inte ge mig ro,
förrän hennes rättfärdighet lyser i klarhet
    och hennes frälsning som en brinnande fackla.
och ge honom ingen vila förrän han stadfäster
    och gör Jerusalem till en lovsång på jorden.
    [Jämför med Messias, se Jes 61:1; 62:6–7; 62:1.]
Var inte gränslöst arg Herre,
    kom inte ihåg vår synd för evigt.
Se noga på oss, vi ber dig,
    vi är alla ditt folk.
Ska du avstå dig själv (svika dina egna principer) för dessa ting Herre (Jahve)?
    Ska du tiga stilla och plåga oss ännu mer?
Nej, var glada och jubla för evigt
    i det som jag skapar,
för jag skapar Jerusalem till att bli en källa för glädje,
    och hennes folk till lycka.

Jeremia (70)

och vidare [även] i den tid då Jehojaqim, Joshijahos son, var kung i Juda [609-598 f.Kr.] till slutet på det 11:e året [586 f.Kr.] då Tsidqijaho (Sidkia), son till Joshijaho, var kung i Juda, då Jerusalem blev bortfört [exilen till Babylon] i den 5:e månaden [månaden Av (juli/augusti) år 586 f.Kr., se 2 Kung 25:1–21; 2 Krön 36:4–8].

De sista fem kungarna och deras regeringstid i Juda (det södra riket) var: Joshijaho (640-609 f.Kr.) – den sista goda kungen, se 2 Kung 22:1–23:31; 2 Krön 34–35
Jehoahas (3 månader 609 f.Kr.) 2 Kung 23:31–34
Jehojaqim (609-598 f.Kr.) 2 Kung 23:34–37; 2 Krön 36:4–8
Jehoiachin (3 månader 598-597 f.Kr.) 2 Kung 24:8; 2 Krön 36:9
Tsidqijaho (597-586 f.Kr.)2 Kung 24:18–20; 2 Krön 36:11–16 Hela perioden för Jeremias tjänst är 40 år och 6 månader – 18 år under Joshihaho och två perioder på 11 år vardera för Jehojakim och Tsidqijaho. I denna sammanfattning nämns inte de två korta perioderna på tre månader då Jehoahas och Jehoiachin regerar.

Låt oss ligga ner i vår skam och låt vår förvirring täcka oss, eftersom vi har syndat mot Herren vår Gud (Jahve Elohim), vi och våra fäder, från vår ungdom till denna dag, och vi har inte lyssnat till Herren vår Guds (Jahve Elohims) röst.
Och jag sade: Ack, Herrarnas Herre (Adonai Jahve) du har verkligen bedragit detta folk och Jerusalem och sagt: Ni ska ha frid (shalom) men svärdet har sträckts ut mot själen.
Tvätta ditt hjärta från ondska Jerusalem så att du ska kunna räddas. Hur länge ska dina ondskefulla tankar bo i dig?
Dina vägar och dina gärningar (handlingar) har skapat dessa ting mot dig, detta är din ondska, den är bitter, den sträcker sig ända in i hjärtat.
Hur länge ska jag se baner [fanor som bärs av armén i striden], höra rösen av shofar?
Eftersom från den minste av dem till den störste av dem är alla giriga efter vinning, och från profeten till prästen ägnar sig alla åt lögn.
Om ni slutar med allt detta [och börjar leva efter budorden, se 2 Mos 20:13],
    då ska jag bo bland er på denna plats,
    i det land som jag gav åt era fäder från urminnes tid och för all framtid.' "
Ända sedan dagen då era fäder kom ut från Egypten till denna dag, och fast jag har sänt alla mina tjänare profeterna, sänt dem dagligen och ofta,
Därför ska jag ge deras hustrur till andra
    och deras fält till dem som ska besätta dem,
från den minste till den störste,
    alla är giriga efter vinning,
från profeten till prästen,
    alla gör lögn (agerar lögnaktigt).
Bergen ska ta upp en gråt och klagan
    och öknens betesmarker en klagosång
eftersom de är brända så att ingen går förbi.
    Och de hör inte rösten av boskap,
både himlarnas fåglar och
    markens djur har flytt, de är borta.
Jag ska förskingra dem bland folkslagen, som varken de eller deras fäder har känt, och jag ska sända svärdet efter dem till dess jag har slukat dem.
Jag har ärligt varnat era fäder i de dagarna då jag förde dem ut från Egyptens land till denna dag har jag varnat i tid och ofta och sagt: Lyssna till min röst.
Hur länge ska landet sörja och fältets alla grödor förtorka? Från ondskan av dem som bor där är djuren förtärda och fåglarna, eftersom de säger: "Han ser inte vårt slut."
Över alla kala höjder [höga höjder utan vegitation] i öknen har fördärvare kommit eftersom Herrens (Jahves) svärd slukar från den ena änden av landet till den andra änden av landet, ingen shalom (fred) till allt kött.
Och du själv ska upphöra från ditt arv som jag gav dig och jag ska få dig att tjäna dina fiender i landet som du inte känner, för ni har tänt en eld i min näsa som brinner för alltid.
Herrens (Jahves) vrede ska inte återvända förrän den har verkställt (uträttat) och till dess han har fullbordat sitt hjärtas syften. I (vid) dagarnas slut ska ni betrakta (anse) det som perfekt (förstå, inse visheten). [Jer. 30:24]
Hur länge [måste jag stå ut med dem]? Dessa profeter profeterar bara lögner, de profeterar bara egna fantasier från sina hjärtan (sitt inre).
Och jag ska sända svärdet och hungersnöden och pesten ibland dem till dess de förtärs från marken som jag gav till dem och till deras fäder.
Från det sjuttonde året till Joshijaho, Ammons son Juda kung, till denna dag, dessa 23 år har Herrens (Jahves) ord kommit till mig och jag har talat till er, talat i tid och ofta, men ni har inte lyssnat.
och sagt "Återvänd nu var och en från hans onda väg och från era onda gärningar (handlingar) och bo i landet som Herren (Jahve) har gett till er och till era fäder till evig tid,
Ett oväsen kommer till jordens ändar eftersom Herren (Jahve) har sak med folkslagen, han har avräkning med allt kött som med de onda, han ger dem till svärdet förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Och de som är slagna av Herren (Jahve) ska på den dagen finnas från den ena änden av jorden till den andra änden av jorden, de ska inte bli sörjda, inte hopsamlade, inte begravda. De ska vara som dynga på markens ansikte (jordens yta).
Och alla folkslag ska tjäna honom och hans son och hans sons son, till dess tiden för hans eget land har kommit, även det. Och till sin slav ska många folkslag och stora kungar göra honom.
Och det ska ske att folkslag och kungariken som inte vill tjäna Nebukadnessar, Babels kung och som inte vill ställa sina nackar under Babels kungs ok, det folkslaget ska jag besöka genom svärd och genom hungersnöd och genom pest förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) till dess jag har slukat dem med min hand.
De ska bäras bort till Babel och de ska bli kvar där till den dag då jag kommer ihåg dem förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) och för upp dem och återställer dem till denna plats.
Herrens (Jahves) brinnande vrede ska inte återvända förrän den har verkställt (uträttat) och till dess han har fullbordat sitt hjärtas syften. I (vid) dagarnas slut ska ni betrakta det. [Jer 23:20]
Hur länge ska du vända dig bort,
    du avfallna dotter?
Herren (Jahve) har skapat något nytt på jorden –
    en kvinna ska omsluta (omringa) en stridsman (en man i sina bästa år).
och de ska inte längre undervisa varje man sin granne
    och varje man sin bror och säga: "Lär känna Herren (Jahve)",
för de ska alla känna (ha en intim relation med) mig,
    från den minste av dem till den störste,
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
för jag ska förlåta deras överträdelser
    och deras synder ska jag inte mer komma ihåg.
Och hela dalen med de döda kropparna och med askan och alla fält till Kidrons bäck, till hörnet på Hästporten österut [2 Krön 23:15; Neh 3:28], ska vara helgat åt Herren (Jahve). Det ska inte mer bli uppryckt eller nedbrutet för evigt.
Och han ska leda Tsidqijaho till Babel och där ska han vara tills jag kommer ihåg honom förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), eftersom du strider med kaldéerna men inte ska ha framgång?
som har satt tecken och under i Egyptens land till denna dag och i Israel och bland människor och gjort dig ett namn till denna dag,
eftersom denna stad har varit för mig en provokation till min vrede och till mitt raseri från dagen den byggdes och till denna dag, därför ska jag ta bort den från mitt ansikte,
Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot): Åter ska på denna plats som är förbränd, utan människa och även djur och i alla dess städer, bli bebodd av herdar som låter sina hjordar vila.
Men de sade: "Vi ska inte dricka vin för Jonadav, Rechavs son, vår far har befallt oss och sagt: "Du och dina söner ska inte dricka vin för alltid (aldrig någonsin).
Jonadav, Rechavs sons ord som han befallt sina söner att inte dricka vin har efterlevts och till denna dag dricker de inte, för de lyssnade till sin fars befallning. Men jag har talat till er, många gånger och ofta, men ni har inte lyssnat till mig.
"Ta dig en bokrulle och skriv i den alla de ord som jag har talat mot Israel och mot Juda och mot alla folkslag, från den dag jag [först] talade till dig, från Joshijahos dagar och till denna dag.
Och det skedde när Jehudi hade läst tre eller fyra kolumner att han (kungen) skar av den (bokrullen) med kniven och kastade den i elden som var i kaminen till dess hela skriftrullen var slukad av elden som var i kaminen.
Och kung Tsidqijaho befallde och de överlät Jeremia till gårdsvakten och de gav honom en kaka bröd varje dag från bagarens gata till dess allt bröd i staden var slut. Så förblev Jeremia på vaktgården.
Och Jeremia bodde på vaktgården till den dag Jerusalem blev intaget. Och det skedde när Jerusalem togs
Och alla kaptener över trupperna och Jochanan, Qareas son, och Jezanja, Hoshajas son och hela folket från de minsta till de största, kom nära
Och han kallade på Jochanan, Qareas son och alla kaptener över trupperna som var med honom och hela folket från den minste till den störste,
och de kom till Egyptens land, för de lyssnade inte till Herrens (Jahves) röst och de kom till Tachpanches.
De har inte ödmjukat sig till denna dag och de har inte fruktat, inte vandrat i min undervisning (Torah) inte i mina förordningar (ordagrant "saker inristat") som jag ställt fram för er och för era fäder.
Och jag ska ta Juda kvarleva som har vänt sina ansikten till att gå till Egypten och vistas där, och de ska bli uppslukade. I Egyptens land ska de falla, de ska slukas av svärdet och av hungersnöden, de ska dö från den minste till den störste, genom svärd och genom hungersnöd och de ska bli till avsky och till häpnad och en förbannelse och en förebråelse.
Se, jag vakar över dem för ont och inte för gott. Och alla Juda män som är i Egyptens land ska slukas av svärdet och av hungersnöden till dess det är slut på dem.
Skallighet [yttre tecken på sorg, se Amos 8:10] har kommit över Gaza,
    Ashkelon har blivit till intet,
kvarlevan av deras dal,
    hur länge ska du skära (skada) dig själv?
Ve! Herrens (Jahves) svärd [en symbol på Herrens dom],
    hur länge ska det hålla på innan det blir tyst?
Stick ner dig själv i din skida,
    vila och var stilla.
Mer än Jazers gråt ska jag gråta för dig, Sivmas vin, dina grenar nådde över havet, de sträckte sig över Jazers hav. Över din sommarskörd och över din vingård har fördärvaren fallit.
Från Cheshbons rop till Elale till Ahat har du hävt upp din röst, från Tsoar till Choronajim, en treårig kviga, även Nimrims vatten ska bli öde.
Men jag ska vända Moavs fångar efter dagarna (vid dagarnas slut) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). Till hit är Moavs dom.
Och Chatsor ska bli en boplats för schakaler, en öde plats för alltid, ingen man ska vistas där och ingen människas son ska bo där.
Och jag ska göra Elam förfärade inför deras fiender och framför dem som söker deras själar (liv), och jag ska föra ondska över dem, min häftiga vrede förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), och jag ska sända svärdet efter dem till dess jag har slukat dem.
Ut från norr kommer ett folk emot henne som ska göra hennes land öde och ingen ska bo där, från människa och till djur, har de flytt, de har gått.
Därför ska vildkatterna bo där med schakalerna och strutsen ska bo där och det ska aldrig mer vara bebott för evigt, ingen ska bo där från generation till generation.
Vi skulle ha botat Babel, men hon är inte botad, överge henne och låt oss gå var och en till sitt eget land, för hennes dom når till himlarna och är upplyft till skyarna.
och säg: 'Herre (Jahve) du har talat om denna plats för att hugga av den, så att ingen ska bo därinne, ingen människa och inget djur, utan den ska vara öde för alltid.'
och du ska säga: 'Så ska Babel sjunka och ska inte resa sig igen för all den ondska som jag ska föra fram över henne, och de ska bli utmattade.' " Så långt är orden av Jeremia (här slutar Jeremias ord). [Denna fras formar en inramning med inledningen, se Jer 1:1.]
Över Herrens (Jahves) vrede skedde det i Jerusalem och Juda till dess han kastat ut dem [från landet och] från sitt ansikte.
    Och Tsidqijaho gjorde uppror mot Babels kung.
Och staden var belägrad till Tsidqijahos 11:e år som kung [586 f.Kr.].
Och han petade ut Tsidqijahos ögon och Babels kung band honom i bojor och bar honom till Babel och satte honom i fängelse alla dagar tills han dog.
Och hans underhåll (hebr. apanage) var ett oavbrutet underhåll som gavs honom av kungen, varje dag en bestämd del (ranson), alla dagar till hans död, alla hans livs dagar (så länge han levde).

Klagovisorna (3)

Låt oss granska (utvärdera, rannsaka) våra vägar och pröva (utforska) dem
    och återvända till Herren (Jahve).
Till dess att Herren (Jahve) ser ner
    och ser från himlen.
Du kan inte helt avvisa oss
    och inte ständigt vara mycket vred mot oss. [I vers 21 används ordet kedem för gamla tider. Alltså ordet för öster som handlar både om att se bakåt och framåt samtidigt. Att göra bokslut med det som varit och se de nya framtidsvisionerna. Nu är det mer framtidsvision i detta uttryck än i tidigare kapitel där det var mest bokslut.]

Hesekiel (43)

Han sade till mig: "Du människobarn, jag sänder dig till Israels hus, till de hednafolk som gör uppror mot mig. Både de och deras fäder har gjort uppror mot mig fram till denna dag,
Och se, jag lägger band på dig och du ska inte vända dig från den ena sidan till den andra förrän du har fullgjort dagarna för din belägring.
Och ditt bröd som du ska äta ska vara efter vikt 20 shekel [230 gram] per dag, från tid till tid ska du äta det.
Och du ska dricka vatten efter mått, 1/6 hin [0,6 liter], från tid till tid ska du dricka det.
Men jag svarade: "Ack, Herrarnas Herre (Adonai Jahve), min själ har aldrig blivit oren (förorenad), från min ungdom och till nu har jag aldrig ätit det som är självdött eller rivet av ett rovdjur och det som är avskyvärt har aldrig kommit i min mun."
Och ljudet från kerubernas vingar hördes till den yttre gården, som Gud den Allsmäktiges (El Shaddajs) röst när han talar.
Och jag sade till dem: Vad betyder den höga platsen som ni går till? Och den gavs (kallades) namnet Bama till denna dag. [Bama betyder upphöjning eller hög plats]
och när ni offrade era gåvor och lät era söner gå genom elden, förorenade ni er själva med alla era avgudar till denna dag. Ska jag då ställas till svars av er ni av Israels hus? Jag lever förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahve), jag ska inte ställas till svars av er.
En ruin, en ruin, en ruin ska jag göra det till, även detta ska inte bestå till dess han kommer som rätten tillhör och jag ska ge den till honom.
Du har blivit skyldig i ditt blod som du har utgjutit och är befläckad (skändad) i dina avgudar som du har gjort, du har fått dina dagar att komma nära (bli få) och har kommit till dina år (fullbordat din tid), därför har jag gjort dig till en förebråelse för folken och till ett hån för alla länder.
I din orenhets oanständighet har jag renat dig, men du blir inte längre renad från dina orenheter förrän jag har tillfredsställt mitt raseri över dig.
Köpmännen bland folken visslar åt dig,
    du har blivit en skräck och ska aldrig mer finnas.
Du var ren (rituellt ren, perfekt, klanderfri – hebr. tamim) på alla dina vägar
    från den dag då du skapades
    till dess orättfärdighet blev funnen hos dig.
Alla de som känner dig bland folken
    ska förfäras över dig,
du har blivit en skräck
    och ska aldrig mer finnas (existera).
Därför se, jag är emot dig och emot dina floder och jag ska göra Egyptens land helt förött och öde från Migdol till Sevene och ända till Etiopiens gräns.
Och Herrens (Jahves) hand hade varit över mig kvällen innan han som flydde från Jerusalem kom, och han öppnade min mun mot honom som kom till mig på morgonen, och min mun var öppnad och jag var inte längre stum. [Hes 3:24–27]
Eftersom ni armbågar er fram och knuffar undan alla svaga, och stångar de svaga fåren och stöter bort dem,
Och de ska bo i landet som jag har gett till min tjänare Jakob, där era fäder bodde, och de ska bo där, de och deras söner och deras söners söner för evigt. Och min tjänare David ska vara deras furste för evigt.
Och när de vandrar runt ska de genomvandra landet och när de ser människoben ska de sätta upp en markering så att de som begraver kan begrava dem i Hamon Gogs dal.
trösklarna och gallerfönstren och gallerierna runtom i deras tre våningar. Framför tröskeln var det en panel av trä runtom, från golvet till fönstren, och fönstren var täckta.
Från platsen ovanför dörröppningen och ända till templets inre och yttre rum och på alla väggarna runtom i det inre och yttre rummet fanns det med jämna mellanrum
Från marken ända upp över ingången fanns bilder av keruber och palmer på templets väggar.
Avståndet från sockeln vid marken upp till den nedre avsatsen var 2 alnar [1,1 meter], och bredden var en aln. Avståndet från den mindre avsatsen upp till den större var 4 alnar [2,2 meter], och bredden var 1 aln [0,54 meter].
Då ska fursten utifrån gå in genom portens förhus och ställa sig vid portens dörrpost. Prästerna ska förrätta hans brännoffer och hans gemenskapsoffer, och han ska tillbe på portens tröskel och sedan gå ut. Men porten ska inte stängas förrän på kvällen.
Men om han ger en gåva av sin arvedel åt någon av sina tjänare, ska den tillhöra tjänaren fram till friåret. Då ska den återgå till fursten. Hans arv tillhör endast hans söner. Dem ska det tillhöra.
Fiskare ska stå utmed den, från Ein-Gedi [ordagrant: 'getkällan' – en sötvattenkälla på västra Döda havets strand] till Ein-Eglajim [ordagrant: 'två kalvars källa' – antingen i nordvästliga hörnet eller på östra sidan] ska deras nät ligga på tork. De ska fånga många olika sorters fisk, samma överflöd som i det stora havet [Medelhavet].
På sydsidan ska gränsen gå från Tamar till Meribots vatten vid Kadesh, längs bäckfåran [Egyptens bäck – Wadi al Arish] fram till Stora havet. Detta är den södra gränsen.
På västra sidan ska gränsen utgöras av Stora havet och gå från sydgränsen till en punkt mitt emot det ställe där vägen går till Hamat. Detta är västra sidan.

Närmast Dans område ska Asher ha en lott från östra sidan till västra.
Närmast Ashers område ska Naftali ha en lott från östra sidan till västra.
Närmast Naftalis område ska Manasse ha en lott från östra sidan till västra.
Närmast Manasses område ska Efraim ha en lott från östra sidan till västra.
Närmast Efraims område ska Ruben ha en lott från östra sidan till västra.
Närmast Rubens område ska Juda ha en lott från östra sidan till västra.
Närmast Juda område ska från östra sidan till västra sidan det område sträcka sig som ni ska ge som gåva till Herren. Ni ska som gåva ge 25 000 alnar [11 250 meter] i bredd och lika mycket i längd som en stamlott från östra till västra sidan. Helgedomen ska ligga där i mitten.
Fursten ska få vad som blir över på båda sidor om det heliga området och stadens område. Det gäller marken fram till det 25 000 alnar [13,5 km] breda heliga området, ända till östra gränsen, och likaså västerut marken fram till det 25 000 alnar [13,5 km] breda området, ända till västra gränsen. Båda dessa områden som går parallellt med stam­lotterna ska tillhöra fursten. Det heliga området med helgedomen ska ligga mitt emellan dem.
Sedan följer de återstående [fem] stammarna.
Först ska Benjamin ha en lott, från östra sidan till västra.
Närmast Benjamins område ska Simeon ha en lott, från östra sidan till västra.
Närmast Simeons område ska Isaskar ha en lott, från östra sidan till västra.
Närmast Isaskars område ska Sebulon ha en lott, från östra sidan till västra.
Närmast Sebulons område ska Gad ha en lott, från östra sidan till västra.

Daniel (47)

Daniel blev kvar där [fortsatte att tjänstgöra för riket] ända till kung Kyros (Koresh) första regeringsår [och en bit in i hans styre]. [Namnet Kyros har persiskt ursprung med betydelsen "som solen". På modern persiska är namnet Kourosh. I antika inskriptioner på elamitiska är namnet "Kuras". Från detta namn kommer det grekiska Kyrios, som betyder "herre". Den latinska formen av grekiskan har sedan blivit det svenska namnet Kyros och engelska Cyrus. Den hebreiska translittereringen är Koresh, se Dan 10:1; Esra 1:1.
    Daniel föddes omkring 620 f.Kr. i Jerusalem. Som tonåring fördes han till Babylon 605 f.Kr. Där blir han kvar i åtminstone 69 år. Han får ha inflytande i två stormakter. Kungar kommer och går, men Daniel har hela tiden en framträdande roll. När den persiske kungen Kyros 539 f.Kr. intar Babylon får Daniel även favör hos honom i den nya persiska stormakten. Eftersom Daniel får se syner i Kyros tredje regeringsår betyder det att han finns i landet 536 f.Kr. Då är han över 80 år. Det är även i denna höga ålder han kastas i lejongropen, se Dan kapitel 6. Även om han får vara med och se den första gruppen judar under ledning av Serubbabel återvända till Jerusalem, se Esra 1:1–3, är det mest troliga att Daniel förblir kvar och dör i Babylon. Det finns sex olika traditioner om var han blev begravd: Babylon, Kirkuk och Miqdadiyah i Irak, Susa och Malamir i Iran, och Samarkand i Uzbekistan.]
Om ni inte berättar min dröm finns det bara en utgång för er [en dom – döden]! Ni har konspirerat tillsammans för att berätta lögner och förleda mig, i tron om att situationen ska ändra sig. Berätta därför vad jag drömt, då vet jag att ni också kan ge den rätta uttydningen!" [Varför är Nebukadnessar villig att döda alla sina visa män och rådgivare? För det första visade deras oförmåga att berätta om drömmen att de inte hade kontakt med gudarna som de utgav sig för att ha. För det andra hade drömmen gjort Nebukadnessar oroad, se vers 1. Drömmen om en människoliknande staty som krossades var olycksbådande. Nebukadnessar hade nyligen kommit till makten, kanske planerades en kupp mot honom. Detta var inte ovanligt vid den här tiden; två av de tre efterföljande regenterna blev lönnmördade direkt vid deras tronbestigning. Nebukadnessar kan ha tolkat drömmen som en varning att det fanns en förrädare bland hans närmsta rådgivare.]
Daniel sade:
"Prisa (välsigna) Guds namn från evighet till evighet,
    för han har vishet och makt!
Medan du såg på statyn, såg du hur en sten höggs ut [från ett berg], dock utan att någon mänsklig hand rörde vid den. [Vilket antyder att Gud gjorde det.] Den träffade statyns fötter av järn och lera och krossade dem.
Till sist kom Daniel inför mig. [Ingen förklaring ges till varför Daniel dröjde. Det kan ha varit medvetet, för att visa de hedniska drömtydarnas oförmåga, eller så var det praktiska orsaker; kanske var han på resa, se Dan 8:2. Hans ledande position som satrap kan också ha inneburit att han administrerade arbetet. I så fall kom bara de ärenden, som hans underordnade inte klarade av, på hans bord, se Dan 2:49; 3:12; 4:6.] [Nebukadnessar ger nu en kommentar på Daniels babyloniska namn:] Han kallades Belteshassar efter min [och Babylons] guds namn [Bel, generellt namn för den högsta guden i Babylon som vid den här tiden var Marduk, se Dan 1:7], och i vilken gudars ande är. Jag berättade min dröm för honom:
Så är det bestämt genom väktarna [se vers 13],
    och så är det befallt av de heliga [änglarna, se även 1 Kor 6:3].
Detta för att de levande [alla folk] ska veta att den Högste råder över människornas riken (mänskligheten på jorden).
Han ger dem till vem han vill,
    och kan resa upp den ringaste av människor [till att få makt att regera].'
Vad det gäller den heliga väktare som kungen såg komma ned från himlen som sade:
'Hugg ner trädet och förstör det,
    men lämna stubben med rötterna kvar i jorden.
Bunden med kedjor av järn och brons, omgiven av markens gräs: Låt honom bli fuktad av himmelens dagg och leva med markens djur, tills sju tidsperioder [år] har gått fram över honom.'
Du kommer att drivas bort från människor och tvingas bo bland markens djur. Du kommer att äta gräs som en oxe och fuktas av himlens dagg. Sju tidsperioder [år] ska passera (gå över dig), tills du insett att den Högste [Gud] regerar över alla riken på jorden och han ger dem åt vem han vill.
Du ska drivas bort från människorna och tvingas bo bland markens djur. Du kommer att äta gräs som en oxe. Sju tidsperioder [år] ska passera (gå över dig), tills du insett att den Högste råder över människornas riken och ger dem åt vem han vill."
Där och då gick orden i uppfyllelse över Nebukadnessar. Han blev utstött från människorna och åt gräs som en oxe. Himlens dagg fuktade hans kropp tills hans hår växte och blev som örnfjädrar och hans naglar blev som fågelklor. [Det är ovanligt att denna typ av händelser skulle dokumenteras, eftersom det inte gav en positiv bild av kungen, dock kan en av de tusentals lertavlor med kilskrift från Babylon ge svar. Tavlan, som har beteckningen BM 34113 och finns i arkiven på Brittiska museet, nämner Nebukadnessars namn och har bland annat följande text: "Livet har mist sin mening för honom... han ger motstridiga order... han visar ingen kärlek för sina barn... familj och släkt finns inte längre." Det är också intressant att under en sjuårsperiod mellan 582 och 575 f.Kr. finns det inga dokumenterade händelser eller förordningar från babyloniska riket. Det skulle kunna tala för att det var då Nebukadnessar var avsidestagen.]
Han drevs bort från människor, och hans hjärta blev som ett djurs. Han levde bland vildåsnor och åt gräs som en oxe och hans kropp fuktades av himlens dagg. Detta pågick ända tills han insåg att Gud den Högste råder över människors riken och upphöjer vem han vill till att härska över dem.
Alla rikets ministrar, guvernörer, satraper, rådgivare och ståthållare (militära ledare) har enats om en kunglig förordning (lag) som borde utfärdas:
'Den som under de kommande 30 dagarna gör en förfrågan (ber) till någon annan gud eller människa än dig, konungen, ska kastas i lejongropen.' [Ordet för grupp kan även betyda storma eller rycka fram. Det beskriver den stämning och bakomliggande brådska som fanns i denna samling. Gruppen leddes av de två ministrarna och säkert några representanter från de andra grupperna. De fick det att låta som att de förankrat förslaget hos alla. Något som var en lögn eftersom Daniel inte var med på detta.]
Sedan gick de inför kungen och frågade honom om det kungliga påbudet: "Har inte du utfärdat ett påbud att ingen får be till någon gud eller människa förutom dig, o kung? Säger det inte att någon som bryter mot det under de närmsta trettio dagarna ska bli kastad i lejongropen?"
    Kungen svarade: "Jo, det stämmer (det står fast) enligt Mediens och Persiens lag som inte kan återkallas."
När kungen hörde detta, tog han mycket illa vid sig. [Det arameiska ordet beesh används här. Det betyder "lukta illa" och används bildligt för hur "hela situationen stinker". Det som skett är helt fel, skamfyllt och orättfärdigt. Kungen förstår hur han har blivit lurad.] Han bestämde sig för att göra allt han kunde för att rädda Daniel. Ända till solnedgången försökte han hitta en utväg.
Sedan befallde kungen att männen som anklagat Daniel (ordagrant "ätit honom levande") skulle hämtas och föras till lejongropen. De, deras fruar och barn kastades i gropen. Lejonen kastade sig över dem innan de nått marken och slet dem i stycken. [Både tematiskt och rent textmässigt hör detta stycke i kapitel 6 ihop med kapitel 3 där Daniels tre vänner kastas i den brinnande ugnen. Samma ovanliga ord för anklaga, används i Dan 3:8 och Dan 6:24. På samma sätt som Nebukadnessar skrev ett brev gör även Dareios det, se Dan 3:31 och Dan 6:25.]
Härmed ger jag en ny förordning att man i mitt rike ska frukta och vörda Daniels Gud. För han är den levande Guden,
    som förblir för evigt.
Hans rike går inte under,
    och hans välde består till slutet.
Det första [vilddjuret – som symboliserar en kung och ett rike, se Dan 7:17] liknade ett lejon, men hade vingar som en örn. Medan jag betraktade det rycktes vingarna av. Det lyftes upp från marken så att det stod på två fötter som en människa, och det fick ett mänskligt hjärta. [Lejonet och örnen förknippas med det babyloniska riket. Nebukadnessar jämförs med båda dessa bilder i Bibeln, som ett lejon, se Jer 4:7; 49:19; 50:17, 44, och som en örn i Jer 49:22; Klag 4:19; Hes 17:3; Hab 1:8. Lejonet var också en av Babylons symboler. Över 100 lejon prydde den berömda Ishtarporten. Statyer med vingbeprydda lejon har hittats i Babylons ruiner och det antas att det var rikets symbol. Både lejonet och örnen är rovdjur. Lejonet är kungen på land och örnen är luftens konung.
    Synen där vingarna tas bort kan symboliskt beskriva vad som hände med Nebukadnessar när han ödmjukades i kapitel 4. De sju åren då han var sinnessjuk for han inte fram och erövrade fler områden. Efter hans upprättande styr han inte längre som ett vilddjur utan har fått ett mänskligt hjärta.]
Jag fortsatte att se. [Daniel hade i sin syn just sett hur ett litet horn hade trätt fram bland de tio hornen, under tiden han ser detta och betraktar det förändrades synen.]
Troner sattes fram,
    och den Gamle av dagar [Gud den evige Fadern bortom all tid, se även vers 13 och 22] satte sig ner.
Hans kläder var vita som snö,
    och håret på hans huvud var som ren ull.
Hans tron var av eldslågor,
    och hjulen på den var av flammande eld.
[Daniels uppmärksamhet riktades nu mot det lilla hornet.] Jag fortsatte titta, eftersom [det lilla] hornet talade så stora ord. Jag såg vidare [i synen] ända tills odjuret dödades och dess kropp förstördes och kastades i den brinnande elden.
[Det sista vilddjuret förgörs helt.] Vad det gäller de andra [tre] vilddjuren togs deras makt ifrån dem, men de tilläts leva ännu en bestämd tid och stund (längd av liv gavs till dem). [Detta stämmer bra med historien. De tre tidigare imperierna absorberades in i varandra. Perserna och mederna tar över babyloniska riket, som i sin tur övertas av grekerna osv. Däremot blir det fjärde riket helt förgjort och ersatt av en ny världsordning – Guds rike. På motsvarande sätt kollapsar inte statyn i kapitel 2 förrän den lägsta delen – fötterna och tårna av järn och lera – träffas av stenen, se Dan 2:41, 44–45.]
I synerna på natten såg jag något annat:
Jag tittade och fick se en människoson,
    som kom med himlens skyar.
Han närmade sig den Gamle av dagar [Gud den evige Fadern bortom all tid],
    och fördes (eskorterades) fram inför hans närvaro.
Men de heliga, som tillhör den Högste (Elionin – plural), ska ta emot riket (börja regera).
De ska äga det (ha det i besittning) för evigt, ja, i evigheters evighet."[De heliga kan syfta på änglar eller människor som helgats, eller både och. De heliga nämns också i vers 21 och 25. Där utsätts de för förföljelse och motstånd. Arameiska Elionin är ordagrant "de Högste" i plural. Frasen används bara här och i vers 22, 25 och 27. Uttrycket motsvarar det hebreiska Elion, se Ps 7:18. Det är inte ovanligt att plural används som ett förstärkande attribut, flera hebreiska ord som liv, himlar, vatten osv, är nästan alltid i plural, och visar att det på fler dimensioner och aspekter än vad som ryms i singular. Här betonar "de Högste" i plural troligtvis att Gud är majestätisk, men även hur han verkar "mycket" och på många olika sätt. På samma sätt som det hebreiska ordet för Gud, Elohim, är i plural (men böjs som singular) anar vi en antydan på treenig Gud även här i Elionin!]
tills den Gamle av dagar [Gud den evige Fadern bortom all tid, se även vers 9 och 13] kom. Han dömde och gav den Högstes (Elionins) heliga rätt (en frikännande dom eller rätten att döma). Sedan kom tiden för de heliga att ta riket i besittning.
Han ska tala mot den Högste. [Upp 13:5–6]
Han ska trakassera (nöta ut, trötta ut, plåga) den Högstes (Elionins) heliga.
Han ska försöka (hans uppsåt är) att ändra tider (högtider och heliga dagar) och lagen,
    och de [den Högstes heliga] ska vara under hans hand (styre),
    i en tid, tider och en halv tid [motsvarar troligtvis 3,5 år].
[Arameiska ordet för tider är zeman, och beskriver en speciell tidpunkt. Tider och lagen syftar troligen på Herrens högtider, se 2 Mos 23:14–17. Det kan också tolkas som att högtider ska ändras genom nya lagar. Andra förslag är att det gäller förändringar av hur dagar och veckor räknas. Efter franska revolutionen användes under några år ett system med tiodagarsvecka.
    Det sista uttrycket "en tid, tider och en halv tid" använder ett annat arameiskt ord för tid, "aidan". Detta har att göra med kronologisk tid och motsvarar troligtvis ett år, och tolkas naturligast så i uttrycket i Dan 4:13 där Nebukadnessar är galen i sju tider. Första uttrycket "en tid" motsvarar i så fall ett år. Det andra "tider" är i plural, och tolkas ofta som två år. Det sista "en halv tid" motsvarar ett halvår. Summan av 1 + 2 + 0,5 är 3,5 år. Det stämmer även med antal dagar i Dan 12:7, 11, 12. Uttrycket återfinns även centralt i en kiasm i Uppenbarelseboken tillsammans med samma tidsperiod, även angiven som 1 260 dagar och 42 månader, se Upp 12:14; 11:3; 12:6; 11:2; 13:5.]
Domen verkställs [den himmelska domstolen samlas och beslutar mot denna arroganta sista kung].
Hans välde (rätt att regera) ska tas ifrån honom – förgjord och utplånad för all framtid!
Här slutar denna skildring [av drömmen och synerna]. Jag, Daniel, blev skräckslagen av mina tankar [över det jag sett och förstått skulle ske i framtiden] och mitt ansikte bleknade (glansen förändrades). Men allt detta [drömmen och ängelns tolkning] behöll jag i mitt hjärta (för mig själv). [Denna dröm har många paralleller med Nebukadnessars dröm av statyn i Dan 2. Där beskrivs de fyra rikena utifrån människans ögon – dyrbara metaller som är vackra och glänsande. Gud däremot ser deras inre karaktär och beskriver dem som vilddjur, se även Matt 7:15 där Jesus beskriver hur falska profeter är som rovlystna vargar. Rent strukturellt hör också dessa två syner ihop i det kiastiska mönstret som finns i Daniels bok, se inledningen. tillsammans ger dessa syner flera detaljer. Det finns även tidigare exempel där två drömmar stryker under sanningen i drömmen. Farao hade två drömmar om den kommande hungersnöden, se 1 Mos 41:1, 5. Josef får förklaringen att anledningen till att det var två drömmar var därför att händelsen var "fast bestämd av Gud och skulle ske snart", se 1 Mos 41:32.]
Den kom mot baggen med de två hornen, den som jag sett stå vid vattendraget [kanalen Ulaj], och rusade emot honom i våldsam vrede (i hettan av sin kraft).
[Denna seger gjorde att geten tog baggens plats.] Bocken blev ännu större (agerade ännu mer arrogant), men när den stod på höjden av sin makt bröts det stora hornet av. Fyra andra [horn] växte fram i dess ställe, mot himlens fyra väderstreck. [De fyra framträdande hornen refererar till Alexander den stores efterträdare. Efter hans död 323 f.Kr. delades riket under en tjugoårsperiod med många stridigheter bland fyra av hans generaler. Kassandros, tog Makedonien och Grekland; Lysimachos, tog Trakien och mindre Asien; Seleukos, tog Syrien och området åt öster; och Ptolemaios, tog Egypten och Israel.]
Det lilla hornet växte ända upp till himlens härskara [Guds änglar, se 1 Kung 22:19], och kastade några ur hären och några av stjärnorna ner till jorden, och trampade på dem. [Denna kung, det lilla hornet som väl stämmer in på Antiochos IV Epifanes förföljde Guds folk, vanhelgade templet och försökte förgöra den judiska tron. Himlens härskara och stjärnorna syftar troligtvis på det judiska folket, termerna verkar användas så i Dan 8:24; 12:3. På väg hem från ett fälttåg i Egypten plundrar Antiochos templet i Jerusalem och dödar 40 000 judiska män, kvinnor och barn i en massaker och lika många deporteras och säljs som slavar. I december 167 f.Kr. vanhelgar han templet genom att sätta upp ett Zeusaltare i templet och offra griskött. Dessa händelser i den mellantestamentliga perioden finns nedskrivna i Mackabeerböckerna, se t.ex. 2 Mack 5:11-14, 1 Mack 1:54.]
Ja, det lilla hornet växte (blev ännu mer arrogant) mot härskarornas furste [Gud]. Det upphävde det dagliga [offret] till honom [morgon- och kvällsoffret i templet, se 2 Mos 29:38–42; 5 Mos 28:3–8] och platsen där hans helgedom stod revs ner.
[Daniel får nu i synen höra en himmelsk konversation mellan två änglar. Uttrycket "en av de heliga" används i Dan 4:13, 23 om änglar i himlen.] Sedan hörde jag en av de heliga tala, och en annan av de heliga [en annan ängel] fråga den som talade: "Hur länge ska dessa hädelser i synen pågå – de dagliga offren [upphöra], överträdelsen (avfallet) som kommer ödelägga helgedomen och härskaran som trampas ned?"
[Konversationen mellan änglarna var till för Daniels skull] Han svarade mig: "Under 2 300 kvällar och morgnar, sedan ska helgedomen bli upprättad (renad)." [Versen avslutas med att templet ska helgas på nytt. Detta uppfyllande skedde tydligast i historien den 14:e december 164 f.Kr. när Judas Maccabeus renade och återinvigde templet, se 1 Mack 4:52. På Jesu tid och än i dag firas Chanukka för att högtidlighålla minnet av denna händelse, se Joh 10:22–23. De 2 300 kvällarna och morgnarna syftar på tiden innan denna händelse. Den kan tolkas på två sätt. Antingen är det hela dagar eller antal offer. Om det är 2 300 dagar motsvarar det drygt 6 år. Räknar man två offer per dag, så motsvarar 2 300 offer 1 150 dagar, vilket är drygt 3 år. Det är ingen tvekan om att Antiochos åsyftas i denna profetia och både 6 år och 3 år före 164 skedde stora händelser. År 170 f.Kr. mördades en överstepräst och i december 167 f.Kr. vanhelgades templet. Som det ofta är med Bibelns profetior finns det ett dubbelt uppfyllande. Det gäller även denna profetia. I vers 26 får Daniel förklarat att detta gäller "en avlägsen framtid". Jesus refererar också till att detta är något som ska hända i framtiden, se Matt 24:15. En kommande händelse då Antikrist försöker ta Guds plats av tillbedjan i templet, se även 2 Thess 2:4; Upp 13:14–15.]
[Nu delas de 70 sjuperioderna in i tre grupper: 7, 62 och 1. Den sista delen har två halvor.] Det ska du veta och förstå att från det att ett ord (en order) om att
    återställa och bygga upp Jerusalem igen,
    till en smord (messias), en furste [kommer],
    ska det vara 7 sjuperioder [49 år].
Under 62 sjuperioder [434 år]
    ska den [staden Jerusalem] på nytt bli uppbyggd,
    med torg (marknadsplats och gator) och försvarsmurar (eller vattensystem),
    även under svåra tider. [Neh 4:1; 9:36–37]
Efter de 62 sjuperioderna [434 år] ska en smord (Messias) bli avlägsnad (utrotad, avrättad, se 3 Mos 7:20; Jes 53:8),
    och han ska inte ha något (vara längre).
[Kungar i Israel smordes, så en smord eller en messias kan både syfta på en "vanlig" kung och den kommande Messias. Även Kyros kallas "min smorde" i Jes 45:1. Den sista delen är inte helt tydlig. Vad är det han inte ska ha längre? Utifrån sammanhanget så ska denne kungen upphöra att ha rollen som kung/messias för sitt folk. Det går också att tolka "inte ha något" som att han ska avrättas fattig och utblottad. Ur ett messianskt perspektiv kan denna vers beskriva hur Jesus kom som en tjänare för att dö för världens synd, utblottad på korset.] Staden och helgedomen [Jerusalem och templet] ska förstöras av en kommande ledares folk [trupper],
    dess [templets] förstörelse ska komma som en störtflod [hastigt och helt förödande].
[Templet vanhelgades 167 f.Kr. av Antiochos IV Epifanes. År 70 e.Kr. förstörde romarna Jerusalem och templet, något som även Jesus förutsade, se Luk 19:44.]Ända till slutet är det bestämt (inristat) [förutbestämt genom Guds beslut, se Jes 10:23; 28:22]
    att det ska råda krig med förödelse [plural].
Han [en framtida ledare – antikrist] ska sluta en stark överenskommelse (pakt)
    med många folk för en sjuperiod [7 år].
Efter en halv sjuperiod [3,5 år] ska han avskaffa slaktoffer och matoffer.
På styggelsers vinge ska förödaren komma.
    [En vinge är en bild på något som sprider ut sig och täcker allt, se Jes 8:8. En annan tolkning är att det är i en del av templet, en "vinge" av byggnaden.]
Detta ska fortgå tills det fast bestämda slutet utgjuts [ett gudomligt straff kommer, se vers 11] över förödaren." [När Daniel får denna uppenbarelse ligger Jerusalem och templet i ruiner. Det måste ha varit en uppmuntran att höra att staden och templet skulle byggas upp igen, men också smärtsamt att en ny ödeläggelse förutsades och att svåra tider är bestämda till slutet.
    Det finns många olika tolkningar och spekulationer kring vad de sjuttio sjuperioderna står för. Detta repetitiva mönster som är vanligt i Bibelns profetior kan vara en hjälp för tolkningen. T.ex. vanhelgades templet 167 f.Kr. av Antiochos IV Epifanes, återinvigdes 164 f.Kr. för att på nytt ödeläggas 70 e.Kr. av romarna. Det som är klart är att tidsperioden gäller det judiska folket och Jerusalem, se vers 24. Profetian börjar med att deklarera sex saker som ska ske för det judiska folket under 70 sjuperioder – vilket troligtvis motsvarar en period på 490 år. Denna period är i sin tur uppdelad i tre perioder 7 + 62 + 1, där den sista delen har två halvor. Översatt till år motsvarar det 49 + 434 + 3,5 + 3,5 år.
    Jesus refererar till den sista delen av denna syn som en framtida händelse, se Matt 24:15. Paulus skriver om det som något som ännu inte skett, se 2 Thess 2:4. Även kopplingen till "en halv tid" och 3,5 år i Uppenbarelseboken pekar på att det rör ändens tid, se Upp 11:2–3; 12:6, 14; 13:5. Vad det gäller startpunkten så säger vers 25 att det är från ett ord om att bygga upp Jerusalem igen. Tre förslag är vanliga: Judisk ortodox syn
En vanlig judisk tolkning är att utgå från 605 f.Kr. Lägger man till 434 år hamnar man på år 171 f.Kr. Det är sedan 7 år fram till 164 f.Kr. då templet renas. De 49 åren syftar på tiden det tog att färdigställa templet och inkluderas i de 434 åren. Enligt detta synsätt är denna profetia uppfylld. Messiansk syn
Den som tror på Jesu ord i Matt 24:15 och även ser att uppenbarelsen är messiansk startar räkningen vid någon av de tre kungörelserna. Slutdatumet hamnar då vid Jesu födelse eller intåg i Jerusalem. De flesta av kyrkofäderna ansåg att denna uppenbarelse syftade på Messias. Just dessa verser i Daniel kan ha varit anledningen att det fanns en messiansk förväntan omkring år 0. Den grupp som kallades "Herodianer" på Jesu tid, se Mark 3:6, såg Herodes som en smord kung, en messias. Några år efter Jesu födelse kom stjärntydare från öst, troligtvis judiska ättlingar från Babylon som kände till Daniels profetior, se Matt 2:1–2. Symeon och Hanna väntade på Herrens Smorde, se Luk 2:25–26, 36–38. I synagogan i Nasaret läser Jesus från Jesaja om jubelåret och att Skriften är uppfylld, se Luk 4:21
    De flesta med denna tolkning slår ihop 7 + 62. Summan blir då 69 sjuperioder, vilket motsvarar 483 år. Beroende på startpunkt och hur man räknar blir resultatet olika. I korthet kan man säga att det finns tre huvudspår beroende på de tre olika startåren som finns:
    - 483 år från Kyros förordning 538 f.Kr. till Jesu död.
    David L Cooper har visat att det finns vissa otydligheter i tidräkningen i det persiska riket som bygger på den grekiske matematikern Ptolemaios beräkningar. Om det persiska styret inte är 205 år utan bara 123 år blir startpunkten Kyros förordning. I Nehemja och judiska källor som rabbinska verk som Seder Olam finns stöd för en kortare tideräkning. Munken Dionysius som utformade vår tidräkning 525 e.Kr. missade några år. Kristi födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr. Som huvudargument för detta spår är att profeten Jesaja nämner Kyros vid namn som den som ska ge förordningen, se Jes 44:28; 45:13, och att judisk tideräkning är mer tillförlitlig än grekisk. - 483 år från Artashastas ord till Esra 457 f.Kr. till 27 e.Kr. – då Jesus började sin tjänst.
    Denna beräkning använder vanliga solår med 365,25 dagar. I Dionysius tidräkning är det bara ett 1 år mellan 1 f.Kr. och 1 e.Kr., vilket gör att man måste lägga till ett år. - 483 år från Artashastas ord till Nehemja 445 f.Kr. till 32 e.Kr. – då Jesus red in i Jerusalem på en åsna.
    Beräkningen använder sig av månår på 360 dagar, i stället för solår på 365 dagar. Den förste som kom fram till detta var Sir Robert Anderson som arbetade som detektiv på Scotland Yard. Han redogjorde för sina beräkningar i en bok på slutet av 1800-talet. Anledningen till att använda månår kommer från att i Upp 12:6 används 30 dagars månader för att beskriva 3,5 år. Beräkningarna är komplexa eftersom kalendrarna ändras och det finns liknande beräkningar som justerar slutdatumet omkring något år.
Eftersom varken Jesu födelse eller död exakt kan bestämmas finns det en osäkerhet. Den som har denna syn ignorerar inte att vissa delar har uppfyllts som skuggbilder i det som hände Antiochos IV Epifanes.Det verkar som den profetiska klockan har stannat efter 69 sjuperioder. En sjuperiod återstår. Jesus kom som en lidande tjänare, men kommer även att komma som en kung för att regera. Paulus talar om Israels förhärdelse tills hedningarna i fullt antal har kommit in, se Rom 11:25.]
Jag åt ingen lyxmat (delikatesser), inget kött eller vin vidrörde min mun. [Daniel verkade delvis ha fastat från mat, levt enkelt och bara ätit bröd och vatten under tre veckor.] Jag smorde inte heller min kropp med olja förrän de tre veckorna hade gått. [Att smörja sin kropp med olja var vanligt bland judarna och antika folk, oljan mjukgjorde huden och skyddade mot hettan.]
[Konflikten fortsätter i generation efter generation.] Hans [nordkungens] söner ska rusta sig till strid och samla en väldig krigshär, som ska välla fram som en störtflod och tåga in. Den ska komma igen och striden ska föras ända fram till sydlandskungens befästningar. [Seleukos II dog 226 f.Kr. Hans söner Seleukos III och Antiochos III fortsatte krigen mot Egypten. Seleukos III mördades efter att bara ha regerat i tre år, och hans bror Antiochos III kom till makten. Han kallades "den store" på grund av hans militära framgångar. Under åren 219-218 intar han Galileen och Samarien och övertar styret av dessa judiska områden från egyptierna.]
Utan förvarning ska han komma in i landets [Egyptens] bördigaste trakter och lyckas med något varken hans fäder eller förfäder gjort. Han delar ut byte, rov och gods [från de länder han plundrar] åt sitt folk. Han ska planera att inta befästa städer, men ska bara lyckas för en kort tid. [Antiochos IV intog Pelusium, och belägrade bland annat Naukratis och Alexandria i Egypten.]
[Detta stycke går tillbaka till Antiochos första militärkampanj mot Egypten 169 f.Kr. Hans seger över Ptolemaios beskrivs i vers 22.] Han [Antiochos IV Epifanes] ska uppbåda sin kraft och sitt mod mot kungen i söder [Ptolemaios VII] och komma med en stor här, men kungen i söder ska också rusta sig till strid med en mycket stor och mäktig här. Han ska dock inte kunna stå emot på grund av de planer som görs mot honom.
En del av de förståndiga ska falla, och de ska luttras så att de blir rena och fläckfria fram till den sista tiden. För ännu dröjer slutet till den bestämda tiden.
[fram tills hit är de flesta bibelforskare överens om att synen handlat om händelser från Kyros i Daniels tid fram till Antiochos IV. Från och med vers 36 finns två huvudsakliga tolkningar på den person som introduceras som "kungen". Den ena är att synen fortsätter att handla om Antiochos IV, den andra att en framtida antikrist beskrivs. Rent historiskt finns det problem med att harmonisera händelserna med Antiochos liv. Han satte sig inte över alla gudar eller tillbad en okänd gud, se vers 36–37. Han dog inte i Israel, se vers 45, utan i Persien.
    Också sammanhanget i nästa kapitel där det talas om den sista tiden, vedermödan och de dödas uppståndelse gör att dessa verser måste vara någon annan än Antiochos som regerade mellan 215–164 f.Kr. Vedermödan passar bäst in i det som Jesus förutsäger i Matt 24:21, se även Matt 24:29–31 och Upp 7:14. I Nya testamentet omnämns denna person som "laglöshetens man", se 2 Thess 2:3–12; "antikrist", se 1 Joh 2:18 och "vilddjuret", se Upp 11-12. Daniel har även tidigare beskrivit denna antikrist som "det lilla hornet" i kapitel 7 och "han", en kommande ledare, i Dan 9:27.
    Antiochos IV kan ses som en skuggbild av en kommande antikrist, så att de båda beskrivs här är inte konstigt.]
Kungen [en framtida världsledare] ska göra vad han vill, och han ska upphöja sig och förhäva sig över varje gud. Ja, mot gudarnas Gud ska han tala fruktansvärda ting. Allt ska lyckas för honom till dess att vredens tid är ute, för det som har beslutats måste ske.
Sina palatstält ska han slå upp mellan havet och helgedomens härliga berg. Men han går mot sin undergång och ingen hjälper honom.
På den tiden ska [ängeln] Mikael stå upp (träda fram), den store [himmelska] fursten som står som försvarare för dina landsmän [det judiska folket]. Det kommer en tid av nöd (svårigheter) [här på jorden], som inte har haft sin like ända från den dag då folken blev till och fram till den tiden. Men på den tiden ska ditt folk bli frälst, alla som är skrivna i boken [Livets bok, 2 Mos 32:32; Upp 3:5].

Men du Daniel, bevara dessa ord (skriv inte mer nu, ordagrant "avsluta orden") och försegla denna skrift till ändens tid. Många ska röra sig fram och tillbaka [kan syfta på ökat resande, eller att många ska söka i boken], och kunskapen ska bli stor. [Amos 8:12]
En av dem frågade mannen som stod klädd i linnekläder ovanför flodens vatten: "Hur länge ska dessa märkliga ting pågå (innan slutet)?" [Hur länge ska vedermödan, den här svåra tiden som inte haft sin like på den här jorden, pågå, se vers 1.]
Då sade han [ängeln]: Gå Daniel, för dessa ord ska vara stängda och förseglade fram till ändens tid.

Hosea (5)

Jag ska gå och återvända till min plats
    till dess de erkänner sin skuld
och söker mitt ansikte,
    i deras betryck ska de söka mig ärligt.

De är alla äktenskapsbrytare,
som en ugn som hettas upp av bagaren
som upphör att elda från det han knådar degen till dess den har jäst.
Samarien, din kalv är nedkastad. [2 Mos 32; 1 Kung 12:26–30]
    Min vrede är upptänd mot dem.
Hur länge ska ni vara oförmögna till oskuld?
Så åt er själva i rättfärdighet,
    skörda åt er i nåd (kärleksfull omsorg – hebr. chesed),
bryt upp marken som legat i träda;
    för det är tid att söka Herren (Jahve)
till dess han kommer
    för att låta rättfärdighet regna över dig.
Återvänd Israel till Herren din Gud (Jahve Elohim),
    för du har snavat (snubblat) i dina missgärningar.

Joel (2)

En dag av mörker och dysterhet,
    en dag med moln och tjockt mörker
som sprider sig som svärta över bergen.
    Ett stort och mäktigt folk,
från urtiden har aldrig något varit som detta
    och ska inte bli igen härefter, från generation till generation.
Och även nu (fortfarande, därför) förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) [återigen, som en bekräftelse på att Herrens dag är nära, se vers 1–11]: "Vänd om (kom tillbaka) till mig av hela ert hjärta,
    under fasta och under gråt och under sorg (jämrande ångerfylld klagan)."

Amos (8)

"Jag har gett er tomma munnar (ordagrant: rena tänder; dvs. brist på mat) i alla städer
    och avsaknad av bröd på alla era platser,
ändå har ni inte återvänt till mig,"
    
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Två eller tre städer vandrade till en stad för att dricka vatten
    och blev inte tillfredsställda,
ändå har ni inte återvänt till mig,"
    
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
"Jag har slagit dig med fördärv och mögel,
    alla dina trädgårdar och alla dina vingårdar
och alla dina fikonträd och dina olivträd har larver slukat,
    ändå har ni inte återvänt till mig,"
    
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
"Jag har sänt pest ibland er
    på samma sätt som i Egypten,
dina unga män har jag slagit med svärd
    och har fört bort dina hästar
    och jag har låtit stanken från ditt läger komma upp i dina näsborrar,
ändå har ni inte återvänt till mig,"
    
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
"Jag har omstörtat några av er
    på samma sätt som Gud (Elohim) omstörtade Sodom och Gomorra [1 Mos 19:24]
och ni var som ett brinnande vedträ tagen ur elden,
    ändå har ni inte återvänt till mig,"
    
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
"Se, jag ska resa upp ett rike mot dig, du Israels hus,"
    förkunnar (säger, proklamerar) Herren Härskarornas Gud (Jahve Elohim Sebaot),
"och de ska ansätta (plåga, hemsöka) dig från Chamats ingång [den norra gränsen]
    till Aravas bäck [den södra gränsen]." [Dessa två platser används för att visa Jeroboam II Israels norra och södra gräns, se 2 Kung 14:25.]
Då ska man irra från hav till hav [från Medelhavet i väst till Döda havet i öst],
    från nord till syd
och söka efter Herrens (Jahves) ord,
    men man ska inte finna det."

Obadja (2)

Alla sammansvärjningens män förde dig till gränsen,
    männen som hade fred med dig har bedragit dig och besegrat dig.
De som åt ditt bröd
    lade ut en snara under dig
    i vilken det inte finns någon urskiljning.
    [Alla som hamnar i snaran fångas av den.]
De fångna av Israels söner
    som är bland kananéerna ända till Tsarefat och de Jerusalems fångar som är i Sefarat
    ska besitta städerna i söder (Negev).

Jona (5)

Vatten omringade mig upp till min själ (in på livet),
    djupen omringade mig,
    mitt huvud var inlindat i sjögräs.
Så Nineves invånare trodde på Gud (Elohim) och de utlyste en fasta och satte sig i säcktyg från den störste bland dem till den minsta av dem.
Han bad till Herren och sade: "O Herre, var det inte det här jag trodde skulle hända när jag var i mitt land. Det var därför jag försökte fly till Tarshish! Jag visste att du är kärleksfull och barmhärtig, sen till vrede och rik på nåd (kärleksfull omsorg), beredd att ångra det onda du hotat med.
Jona gick ut ur staden [utan att svara Gud] och stannade öster om den och byggde sig ett solskydd [hebr. sukka, temporär hydda med kvistar och blad, se även Jes 1:8; 4:6]. Där satte han sig i skuggan för att se vad som skulle hända med staden [Nineve]. [Hebreiska ordet för öster, kedem, är ett rikt ord som också har betydelsen att fundera, göra bokslut bakåt och ha visioner framåt. Här antyder det att Jona inte bara satt öster om staden utan också begrundade både det som skett och funderade på det som skulle ske.]
Då frågade Gud honom: "Är det rätt av dig (mår du bra av) att bli så upprörd över att det lilla trädet dog?"
    Jona svarade: "Jag har all rätt att vara arg (arg till döden)!"

Mika (15)

Alla hennes skurna avgudabilder ska slås i bitar
    och hela hennes skökolön ska brännas i eld
    och alla hennes avgudar ska jag ödelägga,
för av skökolön har hon samlat dem
    och skökolön ska de åter bli. [Samariens rikedom som förtjänats via avgudadyrkan skulle nu föras bort till avgudatemplen i Assyrien – en prostituerads lön går till en annan.]
För hennes skada är oläklig,
    och den har nått ända till Juda,
den sträcker sig till mitt folks portar,
    ja ända till Jerusalem. [Elva städer nämns nu i vers 10–15, de flesta i Mikas region. Detta stycke innehåller flera ordlekar, en stil som även användes om allvarliga ämnen i hebreiskan. Bibelns författare är inte bara skrivare utan konstnärer. Detta skrivsätt ger en extra dimension i det som sägs och texten blir också vacker, se Ps 119:18. Städernas namn upprepas med ett ord som låter snarlikt stadens namn. I det hebreiska språket förstärker också upprepningarna det som sägs. De flesta av dessa städer är små och obetydliga (förutom Lachish) vilket visar att Gud inte förbiser den minsta orättvisa eller synd.]
Jag ska föra till er, ni invånare i Mareshah [betyder "toppen på ett berg" – ointaglig],
    honom som ska besätta (inta – hebr. jarash) dig.
Israels härlighet
    ska komma även över Adullam [stad i Judas västra berg, betyder "folkets rättvisa"].
Han ska döma mellan många folk (överbevisa om synd)
    och lösa strider mellan mäktiga hednafolk långt borta.
De ska smida sina svärd till plogbillar (bladet på plogen som plöjer upp jorden)
    och sina spjut till vingårdsknivar (trädgårdsredskap för att ansa grenar) [Jes 2:4; Joel 3:10].
Folken ska inte längre lyfta svärd mot varandra
    och aldrig mer rusta (träna) för krig.
och jag ska göra henne som haltade till en kvarleva,
    och hon som var förskjuten till en mäktig nation,
och Herren (Jahve) ska regera över dem på berget Sion
    från därifrån (den tiden) och för alltid och evigt.
Och du herdetorn (hebr. Migdal eder; ett torn som herdarna använde när de vakade över hjorden i fållan),
    dottern Sions kulle,
till dig ska det komma,
    ja det tidigare herradömet ska komma, Jerusalems döttrars kungarike.
Våndas och föd dotter Sion,
    som en kvinna i födsloarbete,
för nu ska du gå fram,
    ut ur staden och du ska vistas på fältet [oskyddat]
och ska komma ända till Babel,
    där ska du bli räddad,
där ska Herren (Jahve) återlösa dig
    från dina fienders hand.
Sedan ska Herren överge dem [överlämna Israels folk åt deras fiender]
    tills det är dags för kvinnan att föda,
då ska resten av hans landsmän återvända
    och bli förenade med Israels folk.
Han [Messias] ska träda fram och vara en herde för (leda, föda) sin hjord
    i Herrens (Jahves) kraft,
    med Herrens sin Guds (Jahve Elohims) auktoritet (höga namn).
De [Israels folk som återvänder] ska vara bofasta,
    för då ska han vara stor ända till jordens ändar (över hela världen).
Mitt folk, kom nu ihåg
    vad Moavs kung Balak tänkte ut och
    Bileam, Beors son svarade honom,
från Shittim till Gilgal
    för att du ska förstå (ha intim kunskap om) Herrens (Jahves) rättfärdiga gärningar.
Jag ska bära Herrens (Jahves) harm
    eftersom jag har syndat mot honom,
till dess han tar sig an min sak
    och verkställer min dom.
Han ska föra mig fram i ljuset
    och jag ska se hans rättfärdighet.
Det ska komma en dag när de ska komma till dig
    från Ashur, också till Egyptens städer
och från Egypten ända till floden
    och från hav till hav och från berg till berg.

Nahum (1)

För även om de är som en taggig risbuske
    som i ett drucket tillstånd fyllda med starka drycker –
Uppslukade [hebr. achalu] är de [fienderna] som kruttorrt fnöske – fullständigt (hebr. male)! [Det sista ordet fullständigt (hebr. male) återfinns i de som i begynnelsebokstäverna i raderna i vers 9–10 (Mem, Lamed och Alef). Här ger texten uttryck för en så total förstörelse redan från första tillfället, att det inte finns något kvar att fördärva, och därför behöver inte olyckan drabba en andra gång, då allt redan är borta. Bilden med dryckenskap används bildligt för nederlag i strid, se Jes 49:26; Jer 25:27; 51:21, och återkommer i Nah 3:11.]

Habackuk (3)

Hur länge, Herre (Jahve), ska jag ropa [om hjälp]
    utan att du hör (lyssnar)?
Jag ropar till dig – "våld (terror – hebr. chamas)",
    ändå vill du inte frälsa (rädda)!
[Genom alla tider har människor undrat över ondskan i världen. Habackuk har ställt frågor till Gud. Först handlade det om ondskan i Juda, se Hab 1:2–4. Senare undrar han hur Gud kan tillåta Babylon att invadera en nation som i jämförelse i alla fall är mer rättfärdig, se Hab 1:12–17. Habackuk inser att Gud är allsmäktig och håller sin hand över det som sker, se Jer 1:11–12.
    Följande stycke är som en sång som de nationer som drabbats av Babylons våld sjunger ut. De sex ve-ropen börjar alla med ett smädande (vers 6, 9, 12, 15, 19a), fortsätter med ett hot (vers 7, 11, 13, 16, 20) följt av kritik (vers 8, 10, 14, 17–19b).]
Ska inte alla dessa göra ett ordspråk mot honom
    och hånfullt begabba honom och säga:

Ve till den som utpressar

Ve över honom som förökar det som inte är hans! Hur länge?
    Och som fyller sig själv med tunga skulder [alternativ översättning: många löften]!
Du har kommit för att befria ditt folk,
    för att befria dina smorda.
Du krossar husets ledare (ordagrant huvudet) hos de onda,
    du avtäcker från grunden ända upp till nacken (du blottlägger hela den ondes hus). Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

Sefanja (1)

Därför, så sant jag lever,
    förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaots), Israels Gud (Elohim).
Moab ska bli som Sodom
    och Ammon som Gomorra
de ska bli en besittning för ogräs och en salthåla,
    ett evigt ödeland.
Kvarlevan av mitt folk ska plundra dem;
    kvarlevan av mitt folk ska avfolka dem.

Haggai (1)

Är säden ännu i ladan [från vårens skörd]? [Nej!]
Vinet
    och fikonträdet
    och granatäppelträdet
    och olivträdet har inte gett någon frukt [denna höst],
men från denna dag ska jag välsigna dig." [Frågorna här antyder ett negativt svar. Spannmålsskörden togs in under våren. Man sår på hösten och det bör vara gjort vid den här tiden på hösten i december. Tiden för att skörda frukt är också över. Situationen var hopplös, dåliga skördar, inget i ladan, och inget hopp om någon mer skörd. Då kommer Guds ord med hopp om välsignelse från denna dag.]

Sakarja (6)

Sedan svarade Herrens (Jahves) ängel (budbärare) och sade: "Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), hur länge ska du undanhålla din barmhärtighet (ömsinta nåd) från Jerusalem och Juda städer, mot vilka du har varit vred i 70 år?"
Jag ska ta bort (förgöra) alla stridsfordon från Efraim
    [den största av Israels norra stammar, syftar ofta på hela landet Israel],
    och stridshästar från Jerusalem,
    och pilbågar (stridsvapen) ska utrotas (helt försvinna).
Sedan ska han tala frid (fred, hebreiska ordet shalom, som innebär Guds välsignelser på alla områden) för hednafolken.
    Hans välde ska sträcka sig från hav till hav [Medelhavet till Döda havet],
    och från floden [Eufrat] till jordens ändar. [Han ska regera över hela världen.]
Hela landet ska vändas som Arava från Geva [10 km nördöst om Jerusalem] till Rimmon [drygt 5 mil] söder om Jerusalem. Hon [Jerusalem] ska lyftas upp och bli bebodd på hennes plats, från Benjamins port till platsen för den första porten till Hörnporten och från Hananeltornet till kungens vinpress.

Malaki (3)

Eftersom Edom [ättlingar till Esau; land i sydöst som ofta var fientliga mot Israel] säger:
"Vi har blivit nedslagna
    men vi ska återvända och bygga upp ruinerna."
    
    Så säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot):
    De må bygga upp
men jag river ner. De ska kallas för ett ont och ogudaktigt område, folket som Herren (Jahve) fördömer för alltid (evigt).
Från solens uppgång till dess nedgång ska mitt namn vara stort bland folken och på varje plats ska rökelse offras till mitt namn med ett rent matoffer, för mitt namn ska vara stort bland folken, säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
För fullt tionde till förrådshuset, då ska det finnas mat i mitt hus. Pröva och testa mig sedan i detta, säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), om jag inte ska öppna himlens fönster för er [samma ord som i 1 Mos 7:11; 8:2 om syndafloden] och vräka ut välsignelser över er till dess att ingen saknar överflöd (alla har mer än nog; alla behov är fyllda med råge). [Det hebreiska uttrycket ad bli dai är svårt att översätta men talar om något som är i så rikt mått att det inte finns några behov mer, så mycket mer att det inte går att mäta.]



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.