4872 – מֹשֶׁה (moshe)

Mose, Moshe


Typ:
Personer: Mose
Hebreiska: מֹשֶׁה (moshe)
Ursprung: from H4871 (מָשָׁה) drawing out (of the water), ie rescued
Användning: 767 ggr i GT

Engelsk översättning

Moses

Engelsk beskrivning

Moses = "drawn"
1) the prophet and lawgiver, leader of the exodus


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (767 st)


När barnet blev större [antagligen 3-4 år gammalt] tog hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, för hon sade: "Jag har dragit upp honom från vattnet."
[Berättelsen hoppar nu ungefär 36 år framåt i tiden. Mose var omkring fyra år när han blev adopterad, och är nu fyrtio år gammal, se Apg 7:23‑30 och 2 Mos 7:7.] En dag, när Mose hade växt upp, gick han ut till sina bröder [sitt folk – israeliterna] och såg deras tunga arbete. Han fick se hur en egyptisk man slog en av hans bröder.
Han svarade: "Vem har satt dig till herre och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern [igår]?"
    Då greps Mose av panik och tänkte: "Det jag har gjort måste ha blivit känt."
[Hans farhågor stämde och ryktet spred sig fort.] När farao fick höra vad som hänt, ville han döda Mose. Men Mose flydde undan farao [österut] ända till midjaniternas land där han stannade. Där satte han sig ner vid en brunn.
När några herdar kom och körde i väg dem, försvarade Mose dem och hjälpte sedan till att vattna deras får.
[De hittade Mose och han tackade ja till inbjudan.] Mose var villig (kom överens om) att stanna hos prästen. Mose fick [så småningom prästen] Jetros dotter Sippora till hustru.
Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, som var präst i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds berg Horeb. [Mose är nu 80 år, han lämnade Egypten vid 40-års ålder och har vallat sin svärfars får sedan dess, se Apg 7:30. Horeb är ett annat namn för Sinai berg. Här var han nu som en enkel herde då Gud kallar honom att bli en herde för Israels folk och föra dem hit. Det var på Sinai berg Gud senare skulle ge dem lagen och bekräfta sitt förbund.]
Mose tänkte (sade till sig själv): "Jag går dit (lämnar flocken) för att se denna märkliga syn! Varför brinner inte törnbusken upp?"
När Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!"
    Han svarade: "Här är jag." [Det hebreiska ordet för törnbuske är "seneh", snarlikt Sinai. Ordet används bara här och i 5 Mos 33:16. Den exakta arten på busken är inte känd, men ordet beskriver en buske med taggar. Antagligen är det ett mindre akacieträd, samma träslag som Mose senare får instruktionen att använda som material för tabernaklet, förbundsarken och skådebrödsbordet, se 2 Mos 25:10, 23; 26:15. Törne är förknippat med det mänskliga och förbannelsen, se 1 Mos 3:18, men genom historien vänder Gud på den förbannelsen. Mose får se Gud ta sin boning i en oansenlig törnbuske och senare manifestera sin närvaro i förbundsarken av akaciaträ. Finalen sker då Jesus, krönt med en törnekrona, bar världens synd på korset.]
Han fortsatte: "Jag är din fars Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud."
    Då dolde Mose sitt ansikte, för han var rädd för att se på Gud.
Men Mose sade till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra israeliterna ut ur Egypten?"
Men Mose sade till Gud: "Anta att jag skulle gå till israeliterna och säga: 'Era fäders Gud har sänt mig till er', och de frågar mig: 'Vad är hans namn?' Vad skulle jag svara dem?"
Gud sade till Mose: "JAG ÄR den JAG ÄR (jag har alltid varit närvarande, jag är det nu och kommer alltid att vara det). Du ska säga så här till israeliterna: 'JAG ÄR har sänt mig till er.' "
Gud sade också till Mose: "Så här ska du säga till israeliterna: 'Herren (Jahve), era fäders Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud – har sänt mig till er. Detta är mitt namn för evigt, och så ska jag åkallas från släkte till släkte.'
Mose svarade: "Men tänk om de inte tror mig eller lyssnar på vad jag säger, utan svarar: 'Herren har inte visat sig för dig.'?"
Han svarade: "En [fåraherdes] stav."
    Herren sade: "Kasta den på marken."
    Han kastade den på marken, och den förvandlades till en orm, och Mose ryggade tillbaka [av rädsla]. [Att använda en orm som ett tecken skulle vara något som rörde om i deras begreppsvärld, eftersom kobran var en av de religiösa symbolerna i Egypten.]
Men Herren sade till Mose: "Sträck ut din hand och ta den i stjärten."
    [Mose övervinner sin rädsla.] Han sträckte ut sin hand och tog den, och ormen blev åter en stav i hans hand.
Då sade Mose [och kom med ännu en ursäkt] till Herren (Jahve): "Min Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), jag har så svårt att uttrycka mig. Jag har aldrig varit bra med ord, varken förut eller efter att du har talat till din tjänare. Jag stakar mig och stammar (är långsam att tala och har en trög tunga)."
Då blev Herren arg på Mose, och sade: "Har du inte en bror, Aron, leviten [som är en skolad präst och är van att tala Guds ord]? Jag vet att han är duktig på att tala, och han är faktiskt på väg just nu för att möta dig. När han ser dig kommer han att glädja sig i sitt hjärta.
Mose gick hem till sin svärfar Jetro och sade: "Låt mig gå tillbaka till mina bröder och systrar i Egypten, jag vill se om de fortfarande lever."
    Jetro sade till Mose: "Gå i frid (var välsignad)."
Herren sade till Mose medan han var i Midjan: "Gå tillbaka till Egypten. [Jag försäkrar dig:] Alla de män som var ute efter att ta ditt liv lever inte längre." [Mose var nu åttio år gammal. De som fyrtio år tidigare ville döda Mose var nu döda, se 2 Mos 2:15. Det kan vara Amenotep I och hans efterträdare Amenotep II, och i så fall är den nuvarande farao Amenotep III. En intressant detalj är att hans förstfödda son Tutankhamun dog bara 18-19 år gammal, vilket stämmer bra in på den tionde plågan i kapitel 12.]
Då tog Mose sin hustru och sina söner [Gershom och Elieser, se 2 Mos 18:2‑4] och lät dem sitta upp på en åsna och återvände till Egypten. Han hade Guds stav i handen. [Mose stav i vers 2 har nu blivit Guds stav. Det verkar som det var ett misstag att ta med sin familj i detta läge, i 2 Mos 18:1‑6 skickar han hem dem.]
Herren sade till Mose: "När du går tillbaka till Egypten ska du inför farao utföra alla de övernaturliga tecken som jag har gett dig makt att göra. Men jag ska förhärda hans hjärta så att han inte släpper folket. [Bibeln är tydlig med att också farao själv förhärdar sitt hjärta, se 2 Mos 7:13; 8:15, 32; 9:34.]
Herren sade till Aron [Moses tre år äldre bror som var kvar i Egypten]: "Gå och möt Mose i öknen." Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom. [Det var ett kärt återseende efter fyrtio år. Det visar också att de inte hade någon osämja mellan sig eftersom kyssen på den här tiden var ett viktigt fredstecken.]
Mose berättade för Aron allt som Herren hade sänt honom att säga och alla tecken han hade fått befallning att utföra.
Sedan gick Mose och Aron därifrån [till Egypten] och kallade samman israeliternas äldste.
Aron upprepade allt vad Herren hade sagt till Mose, och han gjorde tecknen inför folket,
En tid därefter gick Mose och Aron till farao och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära."
Kungen i Egypten svarade dem: "Mose och Aron, varför har ni gjort så att folket slutat arbeta [gett dem falska förhoppningar]? Gå tillbaka till ert slavarbete!"
När förmännen lämnat farao gick de på en gång till Mose och Aron som väntade på dem.
Då vände sig Mose på nytt till Herren (Jahve) och sade: "Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), varför har du låtit så mycket elände komma över detta folk? Varför har du sänt mig?
Herren svarade Mose [uppmuntrar och upprepar och förstärker sitt tidigare löfte, se 2 Mos 3:19; 4:21]: "Nu ska du få se vad jag ska göra med farao. Genom en stark hand ska han låta folket gå [och inte bara det], han ska driva ut dem från sitt land genom en stark hand." [Uttrycket "en stark hand" som används här två gånger syftar antagligen på Guds kraft, se 2 Mos 3:20. Plågorna som kom över landet gjorde att egyptierna till sist önskade att folket ska gå och skickar i väg dem, se 2 Mos 12:33.]
Gud talade till Mose: "Jag är Herren (Jahve).
Mose berättade detta för israeliterna, men de hörde inte på honom på grund av missmod och det hårda arbetet. [Ordagrant är missmod "korta ande". Ordet kan översättas otålig eftersom det inte finns någon ande av hopp kvar. Versen beskriver hur israeliterna både själsligt och kroppsligt var så brutna att de inte kunde ta till sig hans uppmuntrande ord.]
Herren sade till Mose:
Men Mose sade till Herren: "Herre, se [hur hopplös situationen är], israeliterna lyssnar inte på mig, varför skulle då farao lyssna. Dessutom har jag ju svårt för att tala." [Ordagrant "har jag omskurna läppar". Uttrycket verkar relatera till tidigare misslyckanden, se 2 Mos 4:24-26.]
Herren talade till Mose och Aron och befallde dem (gav dem uppdraget) att säga till både Israels barn och farao, kungen i Egypten, att israeliterna skulle föras ut ur Egyptens land.
Amram gifte sig med Jokebed, sin faster, och hon födde honom
    Aron och
    Mose.
Amram blev 137 år gammal.
Det var denne Aron och denne Mose som Herren befallde att föra israeliterna ut ur Egypten, ordnade i häravdelningar.
Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att israeliterna skulle föras ut ur landet – just dessa båda, Mose och Aron.
[I tre verser sammanfattas nu samtalet innan släkttavlan, sedan fortsätter berättelsen där Aron får föra Moses talan.] På den dag då Herren talade till Mose i Egypten
sade han: "Jag är Herren. Allt vad jag säger dig ska du säga till farao, kungen av Egypten."
Men Mose vädjade till Herren: "Jag har ju svårt för att tala [ordagrant 'jag har omskurna läppar']. Varför skulle farao lyssna till mig?"
Herren svarade Mose: "Nu gör jag dig som en gud för farao [för att säga mina ord till honom], och din bror Aron ska bli din profet.
Mose och Aron gjorde allt som Herren hade befallt dem.
När de talade med farao var Mose 80 år gammal och Aron 83 år.
Herren talade till Mose och Aron sade:
Mose och Aron gick till farao och gjorde exakt som Herren hade sagt till dem. Aron kastade sin stav inför farao och hans tjänare, och den blev en orm.
Sedan sade Herren till Mose: "Faraos hjärta är hårt (tillslutet). Han vägrar att släppa folket.
Herren sade till Mose: "Säg till Aron: 'Ta din stav och sträck ut din hand över Egyptens vatten, över floden, över dess strömmar, över dess pölar och över alla dess dammar så att det blir till blod.' Det ska vara blod över hela Egyptens land även i träkärl och stenkärl (allt vatten, både naturligt och uppsamlat ska bli till blod)."
Mose och Aron gjorde som Herren (Jahve) hade befallt. Han lyfte upp staven och slog vattnet i Nilen inför faraos och hans tjänares ögon. Då förvandlades allt vatten i floden till blod (blev det blodrött). [Hebreiskan kan tolkas så att vattnet bokstavligt blev till blod, eller att det blev färgat blodrött. Ordet symboliserar också död, vilket blev effekten eftersom fiskarna dör och folket får gräva brunnar för att få drickbart vatten, se vers 21, 24.]
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose och sade: Gå till farao och säg till honom: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Säg till Aron: 'Sträck ut din hand med din stav över floden, kanalerna och pölarna så att grodor kommer upp över hela Egyptens land.' "
Då kallade farao på Mose och Aron och sade: "Be till Herren (Jahve) att han tar bort grodorna från mig och från mitt folk. Sedan ska jag låta folket gå så att de kan offra till Herren (Jahve)."
Mose svarade farao: "Gör mig den äran! Vid vilken tid ska jag be för dig, dina tjänare och ditt folk att grodorna ska lämna (bokstavligt bli avhuggna från) dig och ditt hus och endast finnas kvar i Nilen?"
Efter att Mose och Aron hade gått ut från farao, ropade Mose till Herren (Jahve) angående grodorna som han hade sänt över farao.
Herren (Jahve) gjorde i enlighet med Mose ord och grodorna dog från husen, från gårdarna och från fälten.
Herren (Jahve) talade till Mose: Säg till Aron; Sträck ut din stav och slå på jorden på marken så ska det komma upp insekter ur marken i hela Egypten.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao. När han kommer till vattnet (Nilen) ska du säga till honom: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Farao kallade på Mose och Aron och sade: "Gå, offra till er Gud i landet."
Men Mose svarade: "Det skulle inte vara rätt. De offer som vi har för avsikt att offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) är en styggelse för egyptierna. Skulle inte egyptierna stena oss om vi offrar vad som är en styggelse för dem?
Mose svarade: "Se, jag går ut från dig, och jag ska be till Herren (Jahve) att flugsvärmarna lämnar farao, hans tjänare och folket imorgon. Bara farao upphör med att vara bedräglig (luras, hånar) och inte låta folket gå för att offra till Herren (Jahve)."
Därefter gick Mose ut från farao och bad till Herren (Jahve).
Herren (Jahve) gjorde precis som Mose hade sagt och tog bort flugsvärmarna från farao, från hans tjänare och från hans folk. Ingenting blev kvar.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose och Aron: "Ta händerna fulla med aska från ugnen [kan syfta på aska från de ugnar där man bränt kadavren efter de döda djuren] och låt Mose kasta upp den mot himlen inför faraos åsyn.
Så de tog aska från ugnen och stod framför faraos ansikte. När Mose kastade upp askan mot himlen blev den till bölder som blommade upp med sår på både människor och djur över hela landet.
Trollkarlarna kunde inte stå framför Mose på grund av bölderna, för de var på trollkarlarna precis som på alla egyptier.
Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta så att han inte lyssnade till dem. Så som Herren (Jahve) hade sagt till Mose [2 Mos 4:21; 7:3]. [Efter den 5:e plågan står det i 2 Mos 9:6 att "all boskap dog." Vilka djur var det då som fick bölder i den 6:e plågan, se 2 Mos 9:10, och vilken boskap är det som tas in från fälten och skyddas från haglet i den 7:e plågan, se 2 Mos 9:20‑25? Det finns flera förklaringar.
    Hebreiska kol, översatt "alla" i 2 Mos 9:6, behöver inte betyda vartenda ett utan också "alla typer". I den grekiska översättningen Septuaginta väljs inte gr. holon, som beskriver varenda en, utan pas som beskriver "alla sorter och olika typer". Betydelsen blir då att den femte plågan med någon form av sjukdom påverkade alla olika sorters boskap som hästar, åsnor, kameler, boskap, får och getter. Denna tolkning stärks av att några verser innan räknas just dessa olika typer av tamboskap upp, se 2 Mos 9:3.
    Bibeln anger inte heller hur lång tid som passerar mellan den femte och sjätte plågan. Om det nu verkligen var varenda en av all boskap som utplånades, kan egyptierna tagit boskap från israeliterna eller köpt från grannländer. Vad det gäller haglet i den 7:e plågan varnades "de som fruktade Herren bland faraos tjänare" att ta in sin boskap under tak för att inte dö, se 2 Mos 9:20. Även om Bibeln inte uttryckligen säger det kan dessa gudfruktiga egyptier blivit skonade även tidigare, på samma sätt som israeliterna, när den egyptiska boskapen drabbades av sjukdom redan under den 5:e plågan.]
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och låt det hagla över hela Egypten, på människor, på djur och allt som växer på fälten över hela landet." [Den egyptiska gudinnan Nut hörde ihop med himlen. Hon förfogade över en barriär som skilde kaos från den kosmiska ordningen i den här världen. Hon är hustru till markens gud Geb och sågs som beskyddare av jorden. Nut ansågs särskilt ansvarig för natthimlen med sina stjärnkonstellationer som kunde förutspå framtiden, det vi kallar för astrologi. Nut var en av de viktigaste gudinnorna. Egyptierna trodde att de skyddades från naturens destruktiva krafter när de tjänade henne. När haglet fördärvade både djur, grödor och människor visade sig hennes kraft verkningslös.]
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och Herren (Jahve) sände åska och hagel. Eld kom ner på jorden när Herren (Jahve) lät hagel falla över Egyptens land.
Farao kallade på Mose och Aron och sade till dem: "Jag har syndat denna gång. Herren (Jahve) är rättfärdig, medan jag och mitt folk är onda.
Mose sade till honom: "Så snart jag har gått ut ur staden ska jag sträcka ut min hand till Herren (Jahve). Åskan ska sluta och haglet ska upphöra så att du må veta att jorden är Herrens (Jahves).
Mose gick ut ur staden, bort från farao, och sträckte upp sin hand till Herren (Jahve). Då slutade åskan och haglet upphörde och regnet vräkte inte längre ner på jorden.
Faraos hjärta var förhärdat (tillslutet) och han lät inte Israels söner (barn) gå, så som Herren (Jahve) hade sagt genom Moses hand.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao, för jag har förhärdat (tillslutet) hans hjärta och hans tjänares hjärtan, så att jag kan visa mina tecken i deras mitt.
Mose och Aron gick in till farao och sade till honom: "Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: 'Hur länge ska du vägra att ödmjuka dig själv inför mig? Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Mose och Aron hämtades till farao igen och han sa till dem: "Gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren er Gud (Jahve Elohim). Vilka är det som går?"
Mose svarade: "Vi ska gå med våra unga och våra gamla, våra söner och våra döttrar. Vi ska gå med våra fårflockar och boskapshjordar. För vi måste fira en Herrens högtid till Honom (till Guds ära)."
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand över Egyptens land så att gräshopporna kan komma upp över Egypten och äta varje planta som haglet har lämnat."
Mose sträckte ut sin stav över Egyptens land och Herren (Jahve) förde en östanvind över landet, hela den dagen och hela natten, när det blev morgon förde östanvinden med sig gräshoppssvärmarna.
Då kallade farao snabbt på Mose och Aron och sa: "Jag har syndat mot Herren er Gud (Jahve Elohim) och mot er.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och det ska bli mörkt över hela Egyptens land. Ett mörker som man kan ta på." [Detta mörker var inget vanligt mörker utan ett som man fysiskt kan ta på och känna/erfara. Solguden Ra var den högsta i rang bland Egyptens gudar och nu kan han inte skingra detta mörker. Men dessutom fanns en annan gud som heter Apep som var en motståndare till Ra och som rådde över mörkret. Även han konfronterades i denna plåga eftersom Gud lät solen skina bland israeliterna och därmed visade att det var Gud som bestämde även över mörkret.]
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och det blev ett tjockt mörker över hela Egyptens land som varade i tre dagar.
Farao kallade på Mose och sade: "Gå, betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve). Lämna bara era fårflockar och boskapshjordar, era små kan också gå med er."
Men Mose sade: Du måste också ge oss offer och brännoffer i våra händer, så att vi kan offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim).
Mose svarade: "Som du önskar (du har sagt det), jag ska aldrig se ditt ansikte igen."
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta ännu en plåga komma över farao och Egypten. Därefter ska han låta er gå härifrån. När han låter er gå ska han med kraft (forcerat) kasta ut er (tvinga ut er) allihop härifrån.
Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon. Mannen Mose var verkligen, sannerligen stor i faraos tjänares ögon och i folkets ögon. [I princip alla egyptier såg vid det här laget på Mose som en stor, kanske den största guden som fanns, eftersom han, genom alla tecken som Herren låtit honom göra, nu hade visat att Egyptens alla stora gudar inte hade den makt som folket tills nu hade tillskrivit dem.]
Mose sade: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Vid midnatt ska jag gå ut mitt i Egypten,
Herren (Jahve) hade sagt till Mose: farao ska inte lyssna på dig för att mina tecken ska bli mångfaldigade i Egyptens land.
Mose och Aron gjorde alla dessa tecken inför farao och Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, så att han inte lät Israels söner (barn) gå ut ur hans land.
Herren (Jahve) hade talat till Mose och Aron i Egyptens land:
Sedan kallade Mose till sig alla de äldste och sade till dem: "Gå och tag ett småboskap (får, lamm) för varje familj, och slakta påskalammet [hebr. pesach].
Sedan gick israeliterna och gjorde allt det som Herren hade befallt Mose och Aron.
Han [farao] kallade på Mose och Aron mitt i natten och sade: "Stå upp, gå ut från mitt folk, både ni och Israels söner (alla israeliter) och gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve) som ni har sagt.
På det viset gjorde Israels söner (folk) i enlighet med Mose ord. De bad egyptierna om föremål av silver och guld och kläder.
Och Herren (Jahve) sade till Mose och Aron: Detta är förordningen om påsken.[Syftar både på högtiden och själva måltiden, påskalammet.] Ingen främling får äta den,
Och alla Israels söner (barn) gjorde så. De gjorde precis som Herren (Jahve) hade befallt Mose och Aron.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Mose sade till folket: Kom ihåg den här dagen, då ni kom ut från Egypten, ut ur träldomshuset, för med styrka förde Herrens (Jahves) hand ut er från denna plats, inget syrat, jäst bröd ska ätas.
Mose tog även med sig Josefs ben, eftersom han hade tagit en ed, ett löfte av Israels söner (barn) och sagt: Gud (Elohim) ska säkerligen komma ihåg er och då ska ni ta mina ben med er. [Josef kände med säkerhet till det ord som Gud talat till Abraham när han sagt att de skulle vara slavar i Egypten under fyra generationer och sedan komma tillbaka till landet, se 1 Mos 15:13‑16, därför tog han detta löfte av Israels söner som nu Mose uppfyller.]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
och de sade till Mose: "Är det för att det inte finns några gravar i Egypten du fört oss ut hit för att dö i öknen? Varför har du behandlat oss så illa och fört oss ut ur Egypten?
Mose sade till folket: "Sluta att känna fruktan! Stå fasta (fly inte) och ni ska få se hur Herren befriar (frälser) er i dag. De egyptier ni ser i dag, ska ni aldrig mer se igen. [Går också att översätta: "Så som ni ser egyptierna idag, ska ni aldrig mer se dem igen."]
Herren sade till Mose: "Varför ropar du till mig? Säg till israeliterna att gå framåt [ut i havet].
Mose sträckte ut sin hand mot havet, och Herren drev undan havet med en stark vind från öster hela natten. Han förvandlade havet till torrt land och vattnet delades.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: Sträck ut din hand över havet så att vattnet kommer tillbaka över egyptierna, över deras vagnar och över deras körsvenner.
Mose sträckte ut sin hand över havet och havet återvände till sin styrka när morgonen grydde och egyptierna flydde mot det och Herren (Jahve) störtade egyptierna mitt i havet.
Och Israel såg det stora verk som Herren (Jahve) gjorde på egyptierna, och folket fruktade, vördade Herren (Jahve) och de trodde på Herren (Jahve) och hans tjänare Mose.
[Alla israeliterna, omkring två miljoner, har passerat torrskodda genom Röda havet, medan farao och hans armé som förföljde dem just har dränkts i vattenmassorna bakom dem. Platsen där man korsade Röda havet är antagligen Nuweba i nuvarande Egypten. Det är knappt två mil över till andra sidan, nuvarande Saudiarabien. Just på den här sträckningen finns en 2 kilometer bred förhöjning på botten som gör att som djupast är det bara omkring 80 meter.] Då sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren, de sjöng:
"Jag vill sjunga till Herren,
    för han har vunnit en överväldigande seger.
Häst och ryttare störtade (slungade) han ner i havet.
Sedan ledde Mose folket vidare från Vasshavet. De gick ut i öknen Shor. De gick tre dagar in i öknen och fann inget vatten.
Och folket knotade mot Mose och sade: Vad ska vi dricka?
klagade hela Israels folk på (lade hela skulden på, ropade högljutt mot) Mose och Aron i öknen.
Då sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla ett dagsbehov för varje dag, så jag kan pröva dem, om de vill vandra efter min undervisning (hebr. Torah) eller inte.
Mose och Aron sade till israeliterna: "I kväll ska ni veta att det är Herren (Jahve) som har fört er ut från Egyptens land,
Mose sade [ordföljden i denna mening är i grundtexten abrupt och repeterar vers 6 och 7, det kan vara så att det återspeglar att Mose inte var en god talare]: "Ni ska förstå detta när Herren (Jahve) ger er kött att äta på kvällen, och bröd på morgonen för att mätta er, eftersom Herren har hört er klagan, att ni klagar på honom. Vad det gäller oss, vilka är vi? Er klagan är inte mot oss, utan mot Herren (Jahve)."
Mose sade till Aron: "Säg till Israels folk, kom nära (samlas till gudstjänst inför) Herren (Jahve) för han har hört hur ni har klagat."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
När israeliterna såg det frågade de varandra: "Vad är det här?" eftersom de inte visste vad det var. ["Vad är det här" är på hebreiska man hu, och ordet som senare används för manna är man.]
    Mose sade till dem: "Det är den mat som Herren ger er att äta.
Mose sade också till dem: Låt ingen spara någonting av detta till morgonen.
Likväl lyssnade de inte på Mose. Några av dem sparade det till nästa morgon, men det föddes maskar (i det) och det ruttnade. Och Mose var vred på dem.
På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket bröd, två omer [omkring 6 liter] till varje person. Och alla ledare för folket kom och avlade rapport till Mose.
Så de sparade det till morgonen, precis som Mose instruerat och det ruttnade inte och det föddes inga maskar i det.
Sedan sade Mose: Ät detta idag, för idag är det Herrens sabbat. Idag hittar ni ingenting på marken.
Herren (Jahve) sade till Mose: Hur länge ska ni vägra att hålla mina bud och min undervisning (hebr. Torah)?
Sedan sade Mose: Detta är vad Herren (Jahve) har befallt. Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
Mose sade till Aron: Ta en kruka och fyll den med en full omer [ca 3 liter] av manna. Spara den inför Herren (Jahve) så att den bevaras för kommande generationer.
Precis som Herren (Jahve) befallde Mose, sparade Aron det framför vittnesbördet, så att det bevarades.
Då började folket strida mot Mose (de ställde honom inför rätta och gjorde en rättslig tvist av denna fråga och ville avsätta honom). De sade: "Ge oss vatten att dricka." Mose svarade: "Varför strider ni med mig? Varför frestar (prövar) ni Herren?"
Men folket var så uttorkade och i desperat behov av vatten att de fortsatte att klaga på Mose och muttrade: "Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det för att vi, våra barn och vår boskap skulle dö av törst?"
Då ropade Mose till Herren och sade: "Vad ska jag ta mig till med detta folk? De är nästan redo att stena mig [till döds]."
Herren svarade Mose: "Gå framför folket och ta med dig några av de äldste i Israel. Ta den stav i din hand som du hade då du slog på Nilen, och börja gå.
Jag ska stå framför dig på klippan vid Horeb, och du ska slå på klippan, och då ska det komma vatten från den så att folket kan dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
Mose sade till Josua: "Välj ut åt oss män, gå ut och strid med amalekiterna. I morgon ska jag stå på toppen av kullen med Guds (Elohims) stav i min hand.
Josua gjorde som Mose hade sagt och stred med amalekiterna, medan Mose, Aron och Hur gick upp till toppen av kullen.
När Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät sin hand falla (lät den vila) hade amalekiterna övertaget.
Mose hand blev tung, så de tog en sten och lade under honom och han satte sig på den. Aron och Hur höll upp hans händer, en där och en där (på var sida). Och hans händer var stadiga, stabila (ordagrant "sanna") till dess att solen gick ner.
Herren sade till Mose: "Skriv ner detta som ett minne i en skrift (bokrulle), och upprepa det i Josuas öron (berätta det för honom), för jag ska utplåna [radera – som ett manuskript som görs ren från skrift] minnet av Amalek från under himlarna." [Här är första gången i 2 Mosebok som det antyds att Josua är den som kommer efterträda Mose. Skriftrullen här kan syfta på Andra Mosebok, eller en annan separat bokrulle. I 5 Mos 25:17‑19 upprepas denna uppmaning att inte glömma vad amalekiterna gjorde.]
Då byggde Mose ett altare och gav det namnet Herren mitt segerbaner (Adonai Nissi).
Nu hörde Jetro, prästen i Midjan och Moses svärfar [2 Mos 2:15], om allt som Gud (Elohim) hade gjort för Mose och för sitt folk Israel och hur Herren (Jahve) hade fört Israel ut ur Egypten.
Jetro, Moses svärfar, hade tagit (hand om) Moses hustru Sippora [2 Mos 2:21] efter att Mose sänt iväg henne
Så Jetro, Mose svärfar, kom med hans söner och hans hustru till Mose i öknen där han slagit läger på Guds (Elohims) berg.
Han sade till Mose: "Jag, din svärfar Jetro, kommer till dig, och din hustru och dina två söner med henne."
Då gick Mose ut för att möta sin svärfar och böjde sig ner och kysste honom. De frågade varandra om hur det stod till (varandras väl och ve) och de kom in i tältet.
Mose berättade för sin svärfar om allt som Herren (Jahve) hade gjort mot farao och egyptierna för Israels skull, liksom om alla prövningar som kommit över dem under vägen och hur Herren (Jahve) hade hjälpt dem.
Sedan bar Jetro, Moses svärfar, fram ett brännoffer och offrade det till Gud (Elohim). Aron kom också, tillsammans med alla äldste från Israel för att äta bröd med Moses svärfar inför Gud (Elohim).
Nästa dag satt Mose och dömde folket och de stod runt Mose från morgonen till kvällen.
När Mose svärfar såg allt han gjorde för folket, sade han: "Vad är det du gör för folket? Varför sitter du själv, ensam, med allt folket stående omkring dig från morgon till kväll?"
Mose svarade sin svärfar: "Det är för att folket kommer till mig för att fråga Gud (Elohim).
Men Mose svärfar sade till honom: "Det du gör är inte bra.
Mose lyssnade på sin svärfar och gjorde allt som han sade.
Mose valde ut dugliga män från hela Israel och gjorde dem till ledare över folket, ledare för tusen, hundra, femtio och tio.
De dömde folket hela tiden. De svåra (komplicerade) ärendena tog de till Mose, men alla småsaker dömde de själva.
Sedan lät Mose sin svärfar lämna och han gick sin väg till sitt eget land.
Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget:
"Så ska du säga till Jakobs hus (släkt) och förkunna för israeliterna:
När Mose kom tillbaka sammankallade han folkets äldste. Han lade fram för dem alla dessa ord som Herren hade befallt honom att säga,
och hela folket svarade tillsammans: "Allt som Herren har befallt ska vi göra." Mose gick tillbaka till Herren med folkets svar.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag är på väg att komma till dig i ett tjockt moln så att folket ska höra när jag talar med dig och tro på dig för alltid." Sedan talade Mose folkets ord till Herren (Jahve).
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå till folket och helga dem idag och imorgon. Låt dem tvätta sina kläder.
Sedan gick Mose ned från berget till folket, helgade dem och sedan tvättade de sina kläder.
Då förde Mose ut folket ur lägret för att möta Gud (Elohim), och de stod på den lägsta delen av berget.
När ljudet av shofaren blev starkare och starkare talade Mose och Gud (Elohim) svarade honom med ett åskmullrande ljud.
Sedan kom Herren (Jahve) ner till berget Sinai, till toppen på berget. Herren kallade upp Mose till toppen på berget, så Mose gick upp.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå ner och varna folket, så att de inte bryter igenom (gränsen) och ser Herren (Jahve) och många av dem dör.
Mose sade till Herren (Jahve): "Folket kan inte komma upp på berget Sinai för du är den (den ende), [syftar på att Herren är en som det står i 5 Mos 6:4] som har varnat oss och sagt: Sätt gränser runt berget och håll det heligt."
Mose gick ner till folket och berättade för dem.
De sade till Mose: "Tala du till oss så ska vi lyssna, men låt inte Gud (Elohim) tala till oss för då ska vi dö.
Mose sade till folket: "Frukta inte, var inte rädda, för Gud (Elohim) ska pröva er, för att vördnad för Honom ska finnas i er så att ni inte syndar."
Folket stod på behörigt avstånd när Mose gick närmare det tjocka mörkret (ett tjockt mörkt moln) där Gud (Elohim) var.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Detta ska du säga till Israels söner (barn); ni har själva sett att jag har talat med er från himlen.
Sedan sade han till Mose: "Kom upp till Herren (Jahve), du och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste och tillbe på avstånd,
och Mose ensam ska komma nära intill Herren (Jahve), men de andra ska inte komma nära, inte heller ska folket gå upp med dem."
Mose kom [från berget som han gått upp på, se 2 Mos 20:21] och berättade för folket alla Herrens ord och stadgar. Hela folket svarade tillsammans (med en mun): "Allt vad Herren har sagt vill vi göra."
och Mose skrev ned alla Herrens ord. Tidigt nästa morgon byggde Mose ett altare nedanför berget och reste tolv stenar – en för varje stam i Israel.
Mose tog hälften av blodet och hällde det i karen, och den andra hälften stänkte han på altaret.
Då tog Mose blodet [den kvarvarande hälften som tömts i karen] och stänkte det på folket [de i främsta leden, eller de äldste, eftersom de var omkring två miljoner] och sade: "Detta är blodet i det förbund som Herren har slutit med er i enlighet med alla dessa ord." [Folket och Gud blev nu förenade i ett blodsförbund, som är den starkaste form av kontrakt som finns. Det som nu gällde var att din strid är min strid, dina fiender är mina fiender, mina tillgångar är dina tillgångar, vi är ett och jag kommer att beskydda dig med livet som insats.]
Mose och Aron, Nadav och Avihu och sjuttio av Israels äldste gick upp [på bergssidan],
Herren (Jahve) sade till Mose: "Kom upp till mig på berget och var kvar där, så ska jag ge dig stentavlorna med undervisningen (hebr. Torah) och buden, som jag har skrivit för att undervisa folket." [De tio budorden hade redan talats men skulle nu ges i skriftlig form.]
Mose började gå tillsammans med sin tjänare Josua, och Mose gick upp på Guds berg.
Mose gick [högre] upp på berget [tillsammans med Josua], och molnet täckte berget.
Herrens härlighet vilade på berget Sinai och molnet täckte det under sex dagar. [Mose följer löftet att "vara kvar där" som han fick i vers 12.] På den sjunde dagen kallade Gud på Mose inifrån molnet.
Mose gick in i mitten på molnet och steg upp på berget. Där var han fyrtio dagar och fyrtio nätter [utöver de första sex dagarna som han och Josua väntade längre ner på berget].
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Ta dig söta kryddor, självrunnen kåda, sjönagel och galban, söta kryddor med ren rökelseharts, av varje (sort) ska du ta samma vikt. [Rökelse är en bild på bön (Ps 14:2; Upp 5:8). De olika ingredienserna symboliserar skilda typer av bön. Självrunnen kåda är bilden på när vi ber och bekänner. Den andra ingrediensen, sjönagel, är skal av en mussla från havsdjupen och en bild på bön för våra behov (Ps 130:1‑2; 50:15). Den tredje ingrediensen, galban, är en kåda med stark väldoft. Det är en bild på tacksägelse. Slutligen har vi rent rökelseharts om är en bild på tillbedjan. Dessutom ska denna blandning vara kryddad med salt. Det är en bild på renhet och helighet. Salt skyddar mot förruttnelse och i 3 Mos 2:13 säger Gud att saltet är ett förbundssalt. Därför ska det vara med överallt som ett förbundstecken mellan oss och Gud.]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och han gav till Mose, när han hade fullbordat talandet med honom på berget Sinai, vittnesbördets två stentavlor skrivna med Guds (Elohims) finger.
Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sade till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
Och Herren (Jahve) talade till Mose: "Gå, gå ner med dig, för ditt folk som du förde ut ur Egyptens land har handlat bedrägligt.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag har sett detta folk och se, det är ett styvnackat folk.
Men Mose bad (vädjade) till Herren sin Gud (Jahve Elohim) och sade: "Herre (Jahve) varför låter du din vrede bli het mot ditt folk som du har fört ut ur Egyptens land med stor makt och med stark (fast, säker, tapper) hand?
Och Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i sina händer, tavlorna som var skrivna på båda sidor, på den ena sidan var det skrivet och på den andra sidan var det skrivet.
Och när Josua hörde larmet av folk när de ropade, sade han till Mose: "Det är ett ljud av strid i lägret."
När Mose närmade sig lägret och han såg kalven och dansen, då blev han brinnande vred (hans vrede blev brinnande het). Han kastade tavlorna ur sina händer och bröt dem nedanför berget.
Och Mose sade till Aron: "Vad har detta folk gjort mot dig, så att du har fört fram en stor synd över dem?"
Så de sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå före oss, för vi vet inte vad det har blivit av den där mannen Mose som förde oss ut ur Egypten.'
Och när Mose såg att folket var tygellöst, för Aron hade låtit dem bli tygellösa på grund av deras fienders hån,
då ställde sig Mose i lägrets port och sade: "Vem är på Herrens (Jahves) sida, låt honom komma till mig." Och alla Levi söner samlade sig till honom.
Och Levi söner gjorde efter Moses ord och 3 000 män föll den dagen.
Och Mose sade: "Helga er själva till Herren (Jahve) idag, för varje man har varit emot sin son och emot sin bror, så att han kan ge en välsignelse över er idag."
Nästa dag sade Mose till folket: "Ni har begått en allvarlig synd, men jag ska gå till Herren nu – kanske kan jag få försoning för er synd."
Mose gick tillbaka till Herren och sade: "Detta folk har begått en allvarlig synd, de har gjort sig gudar av guld.
Herren svarade Mose: "Den som har syndat mot mig ska jag utplåna ur min bok.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå upp, du och folket som du har fört upp ut ur Egyptens land, till landet som jag lovade (svor, gav min ed) till Abraham, till Isak och till Jakob och sade: 'till din säd ska jag ge det',
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Säg till Israels söner: 'Ni är ett styvnackat folk. Om jag går upp mitt ibland er för ett ögonblick, kommer jag att förtära er. Ta därför av er era smycken nu, så jag vet vad jag kan göra för er.' "
Och Mose tog tältet och reste det långt utanför lägret, och han kallade det "mötestältet" [hebr. ohel moed]. Var och en som ville rådfråga (söka) Herren (Jahve) måste gå ut till mötestältet utanför lägret. [Här används den hebreiska frasen ohel moed (på svenska "mötestältet"). Ett annat ord mishkan (översatt "tabernaklet") hade Mose tidigare fått instruktioner om att bygga mitt i lägret (2 Mos 25). Vid detta tillfälle är det ännu inte byggt, se även 2 Mos 27:21; 3 Mos 1:1. Detta mötestält som tillhörde Mose fungerade som en temporär helgedom.]
Och när Mose gick ut (varje gång han gick) till tältet, reste sig alla upp [i respekt] och betraktade (studerade noggrant) Mose till dess han kommit in i tältet. [Folkets förakt för Mose hade nu försvunnit, se 2 Mos 32:1, och deras respekt för honom hade återvänt.]
Varje gång Mose gick in i tältet, steg molnstoden [2 Mos 13:21‑22; 14:19, 24] ned och stod vid ingången (öppningen) och han [Herren] talade med Mose.
Herren (Jahve) talade med Mose ansikte mot ansikte, som en människa talar med en vän [4 Mos 12:6‑8]. Sedan vände Mose tillbaka till lägret, men hans tjänare (assistent) Josua, Nuns son, en ung man, lämnade inte tältet. [Mose var nu drygt 80 år, se 2 Mos 7:7. Josua, som är Moses högra hand och efterträdare, är nu troligtvis i 40-årsåldern, se Jos 1:1; 2 Mos 17:9‑14; 24:13; 32:17.]
Och Mose sade till Herren (Jahve): "Se, du har sagt till mig: 'För upp detta folk', och du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig. Och du har sagt: 'Jag känner dig vid namn och även att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon.'
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag ska göra dessa ting som du har talat, för du har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i mina ögon, och jag känner dig vid namn.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Hugg ut två stentavlor åt dig, likadana som de första och jag ska skriva på tavlorna de ord som var på de första tavlorna som du krossade.
Och han högg ut två stentavlor, likadana som de första, och Mose steg upp tidigt på morgonen och gick upp på berget Sinai som Herren (Jahve) hade befallt honom och tog de två stentavlorna i sina händer.
Och Mose skyndade sig och böjde sitt huvud mot marken och tillbad.
Herren sade till Mose: "Skriv ned dessa ord (befallningar), för i enlighet med dem har jag slutit ett förbund med dig och med Israel."
När Mose kom ner från Sinai berg med vittnesbördets två stentavlor i sin hand, visste han inte om att hans ansikte strålade (att ljus sköt fram som horn), därför att han hade talat med Herren.
När Aron och alla israeliterna såg strålglansen från Mose ansikte vågade de inte komma emot honom.
Men Mose ropade till dem, och Aron och alla folkets ledare vände tillbaka till honom, och Mose talade till dem.
När Mose hade talat klart med dem hängde han en slöja för ansiktet.
Men när Mose trädde fram inför Herrens ansikte för att tala med honom, tog han av sig slöjan till dess han gick ut igen. När han kom ut, talade han till israeliterna det som han fått befallning om.
Israeliterna såg Mose ansikte, hur det strålade, så Mose hängde slöjan över ansiktet igen till dess han gick in för att tala med Herren.
Och Mose samlade hela församlingen av Israels söner och sade till dem: "Detta är orden som Herren (Jahve) har befallt för att ni ska göra dem.
Och Mose talade till hela församlingen med Israels söner och sade: "Detta är de ord som Herren (Jahve) har befallt och säger:
Och hela församlingen, Israels söner, lämnade (gick bort) från framför Mose.
Israels söner förde fram ett frivilligt offer till Herren (Jahve), varje man och kvinna vars hjärta hade gjort dem villiga att bidra till allt arbete som Herren (Jahve) befallt genom Moses hand att det ska göras.
Och Mose sade till Israels söner: "Se, Herren (Jahve) har kallat Betsalel, Oris son, Chors son av Juda stam, vid namn,
Och Mose kallade på Betsalel och Oholiav och alla män med ett vist hjärta, i vars hjärta Herren (Jahve) har lagt vishet, alla vars hjärta manade honom att komma till arbetet och utföra det.
Och de tog av Mose emot hela offret som Israels söner hade burit fram till arbetet för tjänsten i helgedomen, det (materialet) som det skulle tillverkas av. Och de bar fortfarande fram frivilliga gåvor till honom varje morgon.
och de talade till Mose och sade: "Folket för fram mycket mer än nog för det som behövs till arbetet som Herren (Jahve) har befallt att göra."
Och Mose befallde att man skulle kungöra i lägret och säga: "Varken man eller kvinna ska göra något mer arbete för offret till helgedomen." Så hindrades folket från att föra fram mer.
[Detta är det centrala stycket i kapitel 34-40.] Detta är redovisningen (inventeringen, räkningen – hebr. pekodim) [en summering, inspektion och förteckning av allt material som använts] för tabernaklet – vittnesbördets tabernakel [tabernaklet där vittnesbördets tavlor (de tio budorden) förvarades, se 2 Mos 20]. Mose gav leviterna detta uppdrag (påbud) att göra denna redovisning under överseende (under handen) av Itamar, prästen Arons son.
Betsalel, Oris son, Chors son av Juda stam, gjorde allt det som Herren (Jahve) hade befallt Mose [enligt instruktionerna, se 2 Mos 25‑30].
[Nu beskrivs prästens klädnad. Stycket verkar vara uppdelat i sju sektioner.] Och från blått och purpur och scharlakansrött gjorde de broderade kläder för tjänst i det heliga och gjorde heliga kläder till Aron som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de skickligt vävda banden som var på den, som man fäster den med, var av samma stycke och likadant arbete, av guld, av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och han satte dem på efodens axelstycken, för att vara minnesstenar till Israels söner, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de band fast bröstskölden med dess ringar till efodens ringar med en blå tråd, så att den ska vara på efodens skickligt vävda band, så att bröstskölden inte lossnar från efoden, som Herren (Jahve) befallt Mose.
en klocka och ett granatäpple, en klocka och ett granatäpple på klädnadens kjol runtom, till ämbetsdräkt, som Herren (Jahve) befallt Mose.
och gördeln av fint tvinnat linne och blått och purpur och scharlakansrött, en vävares arbete i färger, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de knöt en blå tråd i den för att fästa den ovanpå turbanen, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Så avslutades allt arbete med mötestältets tabernakel och Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde de.
Och de förde tabernaklet till Mose:
Tältet och alla dess möbler,
    dess spännen, dess brädor, dess stänger
    och dess pelare och dess socklar,
I enlighet med allt det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde Israels söner hela arbetet.
Och Mose såg allt arbete, och se, de hade gjort det som Herren (Jahve) hade befallt, precis så hade de gjort det. Och Mose välsignade dem. [Herren var mycket noggrann med att allt skulle göras exakt efter ritningarna och mönstren som Mose hade fått när han var uppe på berget Sinai, se 2 Mos 25:9, 40 m.fl.]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose gjorde i enlighet med allt som Herren (Jahve) befallt honom, så gjorde han.
Och Mose reste Tabernaklet och lade dess socklar och satte upp brädorna på dem och satte dit stängerna och reste upp dess pelare.
Och han spred ut tältet över Tabernaklet och lade tältets täcke ovanpå det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han förde in arken i Tabernaklet och satte upp förhänget (draperiet) och skärmade av vittnesbördets ark, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han gjorde i ordning en rad med bröd på det inför Herrens (Jahves) ansikte, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han tände lamporna inför Herrens (Jahves) ansikte, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
och han brände rökelse av söta kryddor på det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och brännofferaltaret ställde han vid öppningen till mötestältets Tabernakel och offrade på det brännoffer och shalomoffer, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
så att Mose och Aron och hans söner kunde tvätta sina händer och sina fötter i det.
När de gick in i mötestältet och när de kom nära altaret skulle de tvätta sig, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han reste inhägnaden runt om Tabernaklet och altaret och satte upp förhänget (draperiet) i inhägnadens port. Så fullbordade Mose arbetet.
Mose kunde inte gå in i tabernaklet, eftersom molnet vilade över det och Herrens härlighet (ära, tyngd, dignitet; mättade gudsnärvaro) fyllde tabernaklet.
Och Herren (Jahve) kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet. Han sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade: Tala till Israels söner och säg:
[Skuldoffret handlar om synder där någon stulit, förverkat eller undanhållit egendom från medmänniskor och då ska dels det stulna återbördas och även en femtedel av värdet betalas som kompensation.] Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
som Herren (Jahve) befallde Mose på berget Sinai den dag då han befallde Israels söner att offra sina offer till Herren (Jahve) i Sinais öken.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose gjorde som Herren (Jahve) befallt och församlingen samlades tillsammans vid ingången till mötestältet.
Och Mose sade till församlingen: "Detta är de ting som Herren (Jahve) befallt till att göras.
Och Mose förde fram Aron och hans söner och tvättade dem i vatten.
Och han satte huvudbonaden på hans huvud och på hans panna satte han den gyllene plåten, den heliga kronan, som Herren (Jahve) befallt Mose. [2 Mos 28:36]
Sedan tog Mose smörjelseoljan och smorde tabernaklet (hebr. miskan) och allt som fanns därinne och helgade det.
Och Mose förde fram Arons söner och satte kläder på dem [2 Mos 28:39‑41] och omgjordade dem med gördlar och satte huvudbonader på dem som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han slaktade den och Mose tog blodet och strök det med sitt finger på altarets horn [de fyra hörnen, se 2 Mos 27:2] runtom och renade altaret och hällde blodet vid altarets fot och helgade (avskilde) det till att bringa försoning (täcka över) på det.
Och han tog allt det feta som täcker inälvorna, och hinnorna som är över levern och de två njurarna och deras fett, och Mose brände det på altaret.
Men oxen och dess skinn, dess kött och dess dynga brände han med eld utanför lägret, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han slaktade den och Mose stänkte blodet på altaret runtomkring.
Och han delade baggen i bitar och Mose brände huvudet, bitarna och det feta.
Och han tvättade inälvorna och benen i vatten, och Mose brände hela baggen på altaret. Det är ett brännoffer med en söt doft och ett offer gjort med eld till Herren (Jahve), som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han slaktade den och Mose tog av dess blod och strök det på Arons högra örsnibb, och på tummen på hans högra hand, och på stortån på hans högra fot [2 Mos 29:20].
Och han förde fram Arons söner och Mose strök blod på deras högra örsnibbar, och på tummarna på deras högra hand, och på stortårna på deras högra fot. Och Mose stänkte blodet över altaret runtomkring.
Och Mose tog dem från deras händer och brände dem på altaret ovanpå brännoffret, det är invigningen som en söt doft, det är ett offer gjort med eld till Herren (Jahve).
Och Mose tog bröstet och viftade det som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte. Som baggen för invigning var det Moses del som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet som var på altaret och stänkte det över Aron och över hans kläder och över hans söner och över hans söners kläder med honom, och helgade (avskilde) Aron och hans kläder och hans söner och hans söners kläder med honom.
Och Mose sade till Aron och till hans söner: "Koka köttet vid ingången till mötestältet och ät det där med bröd som är i korgen för invigningen som jag har befallt och sagt, Aron och hans söner ska äta det.
Så Aron och hans söner gjorde allt som Herren (Jahve) befallt genom Mose hand.
Och det skedde på åttonde dagen att Mose kallade på Aron och hans söner och Israels äldste.
Och de förde fram det som Mose befallt till öppningen på mötestältet och hela menigheten kom nära och stod inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och Mose sade: "Detta är det som Herren (Jahve) befallt att göra och Herrens (Jahves) härlighet (tyngd) ska visa sig för er."
Och Mose sade till Aron: "Gå till altaret och offra ditt syndoffer och ditt brännoffer och bringa försoning (täck över) för dig själv och för folket, och offra folkets offer och bringa försoning (täck över) för dem, som Herren (Jahve) befallt.
Men det feta och njurarna och hinnorna över levern på syndoffret brände han på altaret, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och bröststycket och den högra skuldran viftade Aron som ett viftoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, som Mose hade befallt.
Och Mose och Aron gick in i mötestältet och kom ut och välsignade folket. Och Herrens (Jahves) härlighet (tyngd) visade sig för hela folket.
Då sade Mose till Aron:
"Detta är vad Herren (Jahve) talade och sade,
    jag ska vara helig
i dem som kommer nära mig
    och över hela folkets ansikte ska jag förhärligas." Aron var tyst (som förstelnad, rörde sig inte, väntade). [Ordet används ofta vid katastrofer, se Hes 24:17.]
Och Mose kallade på Mishael och Eltsafan, Ussiels söner, farbror till Aron, och sade till dem: "Kom nära, bär bort era bröder från helgedomens åsyn ut ur lägret.
De kom nära och bar bort dem i deras kläder, ut ur lägret som Mose sagt.
Och Mose sade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner: "Täck inte av era huvuden och riv inte sönder era kläder, för att ni inte ska dö så att vreden kommer över hela folket, men låt era bröder, hela Israels hus begråta elden (som dödade Nadav och Aviho) som Herren (Jahve) tände.
Ni ska inte lämna mötestältets ingång, för att inte dö, för Herrens (Jahves) smörjelseolja är över er. Och de gjorde enligt Mose ord."
och för att ni ska undervisa Israels söner alla de förordningar (ordagrant 'saker inristat') som Herren (Jahve) talat till dem genom Mose hand."
Och Mose talade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner som var kvar: "Ta matoffret som återstår av Herrens (Jahves) offer gjort med eld och ät det utan jäst bredvid altaret, för det är högheligt.
Mose frågade noggrant efter (hebr. darosh darash – ordagrant: "frågande frågade", vilket förstärker sökandet efter) syndoffersbocken [3 Mos 4:3; 9:15; 10:1], men se, den var uppbränd. [Orden darosh darash är den matematiska mittpunkten av alla hebreiska ord i Torah (de fem Moseböckerna). Det är intressant att det finns totalt 77 dubbelord i Tora som t.ex. "Abraham, Abraham" (1 Mos 25:19) och "Noa, Noa" (1 Mos 6:9). Av dessa 77 dubbelord finns det 39:e och mittersta darosh, darash just här. Det är mer än en slump att i mitten av alla 304 805 ord i Torarhullen är de två ord (ord nummer 152 402 och 152 403) också ett dubbelord som i sin tur är den mittersta av alla 77 dubbelord! Dessutom handlar denna vers om att Mose noggrant söker efter syndabocken vilket pekar på den centrala frågan – vem kan försona oss med Gud? Johannes döparen (den störste profeten, se Matt 11:11) ger svaret: "Se, Guds Lamm, som utplånar världens synd", se Joh 1:29.] Då blev Mose vred på Elazar och Itamar, Arons kvarvarande söner, och sade:
Och Aron sade till Mose: "Se, denna dag har de offrat sina syndoffer och sina brännoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och sådana saker har hänt [Nadav och Avihos förseelse] och om jag hade ätit syndoffret idag, skulle det ha blivit accepterat i Herrens (Jahves) ögon?
När Mose hörde detta var han tillfreds.
[Följande fem kapitel handlar om rituell renhet. Den består av sju enheter som alla börjar med "Herren talade till Mose" (3 Mos 11:1; 12:1; 13:1; 14:1, 33; 15:1; 16:1) och avslutas med en sammanfattning som börjar med orden "detta är undervisningen vad gäller ..." (3 Mos 11:46‑47; 12:7b; 13:59; 14:32; 14:54‑56; 15:32). Den sjunde och sista sektionen handlar om försoningsdagen, då all rituell orenhet under året blir förlåten.] Herren (Jahve) talade till Mose och Aron och sade till dem:
[Efter födseln är kvinnan oren i sju dagar, följt av en reningstid på flera veckor i hemmet. Är det en pojke är det drygt en månad (33 dagar) och en flicka är det den dubbla tiden drygt två månader (66 dagar). Det svenska ordet "oren" har en negativ klang, men ordet används i den judiska traditionen även positivt om Torah-rullen. Händerna på den som rör vid den "orenas". Betydelsen är alltså att den är så helig att den inte får vidröras. För en nybliven moder handlar orenheten och den långa reningstiden om att ge kvinnan tid att återhämta sig. Det är en tid för vila och ro. En av anledningarna till den rituella orenheten vid barnafödande är troligtvis kontakten med blod, se 3 Mos 15:19‑24.] Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

Följande stycke (kap 13-14) handlar om hudsjukdomar och mögel på textilier eller husväggar. Det hebreiska ordet som används är tsaraat som beskriver olika yttringar av mögelsvamp.
    Eftersom den grekiska översättningen Septuaginta använde det grekiska ordet lepra, kom termen att förknippas med det engelska ordet "leprosy" och sjukdomen spetälska (även kallad lepra eller Hansens sjukdom). Det grekiska ordet användes om fiskfjäll och beskriver också hud som flagar. Sjukdomen lepra påverkar förvisso huden, men det hebreiska ordet (och även det grekiska) är en generell term för verkningarna orsakade av mögelsvamp. Drabbas någon av tsaraat på huden (människans utsida) brukar vi kalla det en svampinfektion, däremot om det är kläder/textilier eller hus/husväggar som drabbas används ordet mögel. Kärnbibeln använder båda dessa ord. Följande personer i GT drabbades av denna sjukdom, förutom Mose (2 Mos 4:6) och fyra män (2 Kung 7:3): Mirjam (4 Mos 12:10), Ussia (2 Kung 15:5), Naaman (2 Kung 5:1) och Gechasi (2 Kung 5:27). I den judiska traditionen är denna åkomma en varning eller ett straff från Gud för den som ägnar sig åt skvaller eller förtal. Att bli isolerad och inte kunna samtala med någon är ett lämpligt straff för den som har en "ond tunga" (hebr. lashon hara) – ett uttryck som också brukar översättas med just skvaller eller förtal, se Ps 34:14. Mirjam drabbades av tsara när hon talade illa om sin bror Mose, se 4 Mos 12:1, 10.
    På samma sätt när denna åkomma drabbar ett hus så anses det vara en varning eller ett straff för den som är snål eller ohjälpsam och inte vill dela med sig eller låna ut till sin medmänniska. Här handlar straffet om att man måste ställa ut samtliga ägodelar till allmänt beskådande utanför huset under minst en vecka (3 Mos 14:36). Då är det lätt att se om man har ljugit och sagt att man inte har det som någon annan behöver eller om man säger att man själv är fattig fast man egentligen inte är det.

Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
[På samma sätt som textilier och kläder kunde drabbas av mögel (3 Mos 13:47‑59), kunde även husets väggar drabbas.] Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:
[I detta kapitel beskrivs försoningsdagen (Jom Kippur; det bibliska namnet är Jom Hakippurim – ordagrant "Försoningarnas dag"), se 3 Mos 23:27‑28. Detta är den heligaste dagen och har kommit att kallas Joma – Dagen.] Herren (Jahve) talade till Mose efter att Arons två söner [Nadab och Abihu] dött, när de offrade framför Herrens ansikte och dog [3 Mos 10:1‑2],
och Herren (Jahve) sade till Mose: Tala till Aron din bror, att inte komma när som helst in till den heliga platsen innanför förhänget [2 Mos 25:17‑22], framför nådastolen som är ovanpå arken, så att han inte dör, för jag ska visa mig i molnet ovanpå nådastolen. [Nådastolen var arkens lock med en 1,25 m lång och 0,75 m bred utsmyckning i rent guld, se 2 Mos 25:17.]
Detta ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för er, för att bringa försoning för Israels söner (folk), för alla deras synder, en gång om året. Och han gjorde som Herren hade befallt Mose.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

Det finns många likheter mellan tio Guds budord och vad som tas upp i detta kapitel: 2 Mos 20:2 – Jag är Herren – 3 Mos 19:3, 4, 10, 14, 16, 18, 25, 28, 30, 31, 34, 36, 37
  2 Mos 20:4‑6 – Ristade bilder – 3 Mos 19:4
   2 Mos 20:7 – Guds namn – 3 Mos 19:12
     2 Mos 20:8‑12Sabbaten, älska Gud3 Mos 19:3, 30
     2 Mos 20:12Vörda föräldrar, älska din nästa3 Mos 19:3
    2 Mos 20:13 – Mord – 3 Mos 19:16
   2 Mos 20:14 – Äktenskapsbrott – 3 Mos 19:29
  2 Mos 20:15 – Stöld – 3 Mos 19:11, 13, 35‑36
 2 Mos 20:16 – Falskt vittnesbörd – 3 Mos 19:11, 16
2 Mos 20:17 – Begär – 3 Mos 19:18

Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

Vers 2‑27 formar en stor kiasm med flera mindre sektioner. Temat har att göra med vem som står bakom fördömandet av synden: samhället eller Herren. I vers 3‑6 beskrivs hur Guds straff riktas: A Individen, v3-4
  B Samhället, v5
A´ Individen, v6

Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) sade till Mose: "Säg till prästerna, Arons söner, säg så här till dem:

Kontakt med döda

Ingen ska bli orenad bland er för någon död bland folket.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose talade det till Aron och till hans söner och till alla Israels söner.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
[Detta stycke gäller hela folket, se vers 18.] Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:

Herrens högtider är mer än bara tillfällen att fira en fest. De högtider som omnämns här är Herrens egna, som han själv har instiftat, för att på ett särskilt sätt vid olika tillfällen under året få ha en extra intim gemenskap med oss som troende och delaktiga i blodsförbundet med Gud, se 1 Mos 1:14. Sabbaten är en högtidsdag som återkommer varje vecka medan de övriga högtiderna återkommer varje år. Sabbaten handlar om att vi regelbundet behöver avsätta tid då vi släpper vardagens sysslor för att umgås med Gud mer tid än vad som är möjligt när vi också måste ha vårt fokus på vardagligt. Dessa omsorger är i sig själva något som Gud också vill att vi ska ägna oss åt men med sabbaten markeras att vårt umgänge med Gud själv är den viktigaste prioriteringen i våra liv. De årliga högtiderna har, förutom det som vi i varje högtid ska påminna oss om, också samtliga en tydlig profetisk dimension som pekar mot något som Gud ska göra längre fram. De tre vårhögtiderna tillsammans med pingsten pekar på Messias första besök här på jorden. De har alla fått sin fullbordan i det som Jesus gjorde när han vandrade bland oss och när apostlarna fick fullborda pingstdagen. (Dessa högtider hade då firats i storleksordningen 1 500 gånger.) De tre hösthögtiderna pekar profetiskt på det som vi fortfarande väntar på ska ske när Messias kommer tillbaka till jorden för andra gången.

Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade: [För 5:e och sista gången i detta kapitel förekommer denna fras. Det är också 10:e och sista gången ordet "talar" används. Kapitlet är en motsvarighet till tio Guds ord i 2 Mos 20. Här återfinns tio Guds ord om högtiderna!]
Mose talade till Israels söner (barn) om Herrens (Jahves) högtider (avtalade möten på bestämda tider).
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och den israelitiska kvinnans son hädade Herrens (Jahves) namn och förbannade. Och de förde honom till Mose. Och hans mors namn var Shelomit, dotter till Divri, från Dans stam.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose talade till Israels söner att de skulle föra fram honom som hade förbannat runtom i lägret och stena honom med stenar. Och Israels söner gjorde som Herren (Jahve) befallt Mose.
Herren (Jahve) talade till Mose på berget Sinai och sade:
Detta är förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) och undervisningen som Herren (Jahve) har gjort mellan sig och Israels söner på berget Sinai genom Mose hand.
[Detta sista kapitel fokuserar på löften som ges till Herren. Kontext här är speciellt inför bygget av tabernaklet, men gäller även andra löften. De löften som hanteras här är utöver de vanliga offren (3 Mos 1‑7). Detta var personliga löften (Ps 50:14), som gavs till Herren som speciella tacksägelseoffer (1 Sam 1:28; Ps 50:14; 61:8; 65:1; 66:13; 116:14, 18; Jona 2:9). Stycket börjar med människor (vers 2‑8), följt av djur (vers 9‑13) och sist livlösa föremål (vers 14‑25).] Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Detta är budorden (de tydliga befallningarna) som Herren (Jahve) befallde Mose för Israels barn på berget Sinai.
Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken, i mötestältet (Tabernaklet – hebr. ohel moed), på den första dagen i den andra månaden, det andra året efter att de kommit ut ur Egypten [tabernaklet hade varit uppsatt en månad (2 Mos 40:17) och israeliterna hade varit nästan ett år i öknen], och sade:
Och Mose och Aron tog dessa män som var utpekade med namn.
Så som Herren (Jahve) befallde Mose, så gjorde han och räknade dem i Sinais öken.
Detta är de som räknades (blev mönstrade), de som räknades av Mose, Aron och Israels furstar. Furstarna var tolv män, var och en var en ledare för sin faders hus (stam).
Herren talade till Mose och sade:
Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde de.
Och Herre (Jahve) talade till Mose och Aron och sade:
Men leviterna räknades inte bland Israels söner som Herren (Jahve) befallt Mose.
Så gjorde Israels söner enligt allt som Herren (Jahve) befallt Mose. De slog läger under sina baner och de drog vidare [från lägerplats till lägerplats, och följde sina bestämda platser i ledet], var och en med sina familjer och med sina fäders hus.
Detta är Arons och Moses generationer (släkt) den dagen då Herren (Jahve) talade med Mose på Sinai berg.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken och sade:
Och Mose räknade dem efter Herrens (Jahves) ord, som han var befalld.
Och dessa som ska slå läger framför tabernaklet österut, framför mötestältet mot soluppgången, är Mose och Aron och hans söner, (de ska) hålla (sköta om, vakta, skydda) helgedomens angelägenheter och Israels söners angelägenheter, och en vanlig människa som kommer nära ska dödas.
Alla de som räknades av leviterna, som Mose och Aron räknade på Herrens (Jahves) befallning efter deras familjer, alla män från en månads ålder och uppåt, var 22 000.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Räkna alla förstfödda män av Israels söner, från en månads ålder och uppåt, och ta antalet av deras namn.
Och Mose räknade, som Herren (Jahve) befallt honom, allt förstfött bland Israels söner.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose tog återlösningspengarna från dem som återstod av dem som är återlösta genom leviterna,
och Mose gav återlösningspengarna till Aron och hans söner enligt Herrens (Jahves) ord, som Herren (Jahve) befallde Mose.
Och Herren (Jahve) talade till Mose och Aron och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose och Aron och församlingens ledare räknade Kehatiternas söner efter deras familjer och deras fäders hus,
Dessa är de som räknades av Kehatiternas familjer, av alla dem som tjänstgjorde i mötestältet, som Mose och Aron räknade enligt Herrens (Jahve) befallning genom Mose hand.
Dessa är de som räknades av Gershons söners familjer, av alla dem som tjänstgjorde i mötestältet, som Mose och Aron räknade enligt Herrens (Jahve) befallning.
Dessa är de som räknades av Meraris söners familjer, som Mose och Aron räknade enligt Herrens (Jahve) befallning genom Mose hand.
Alla dessa som räknades av leviterna, som Mose och Aron och Israels ledare räknade efter deras familjer och efter deras fäders hus,
Enligt Herrens (Jahves) befallning utsågs de av Moses hand, var och en till sin tjänst och för sin börda, de var räknade som Herren (Jahve) befallt Mose.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Israels söner gjorde så och skickade dem utanför lägret. Som Herren (Jahve) hade sagt till Mose, så gjorde Israels söner.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
[Nasirlöften handlar om när någon vill tjäna Herren på ett speciellt sätt. Hebreiska ordet nazir betyder "hängiven" och "överlåten". Löftet var tidsbegränsat, se vers 4. När det gäller Samuel (1 Sam 1:11) och Simson (Dom 13:2‑7) gav deras mödrar dem ett livslångt nasirskap. Johannes döparen omnämns i liknande termer, se Luk 1:13‑17. Utombibliska källor visar att nasirlöften var vanliga och fungerade som tacksamhetsoffer. Löftestiden var 30 dagar. Det var troligen ett sådant nasirlöfte Paulus gjorde i Korint, se Apg 18:18; 21:23‑26. Stycket följer en kiastisk uppställning: A. Introduktion, vers 1‑2
  B. Förbud, vers 3‑8
    C. Orening, vers 9‑12
  B´ Fullbordan, vers 13‑20
A´ Summering, vers 21]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och det skedde på den dagen att Mose fullbordade (avslutade, färdigställde) [plural!] hopsättningen (byggandet, resandet, ordagrant samlandet) [plural!] av tabernaklet (hebr. mishkan), och han smorde det och helgade det, och alla dess möbler, och altaret med dess redskap, och han smorde dem och helgade dem,
Och Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose tog vagnarna och oxarna och gav dem till leviterna.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "De ska förevisa sina offer, varje ledare på hans dag, för invigningen av altaret."
Och när Mose gick in i mötestältet (hebr. ohel moed), för att han skulle tala med honom, då hörde han rösten tala till honom från ovanför locket på arken (Nådastolen) som var ovanpå vittnesbördets ark, från mellan de två keruberna, och han talade till honom.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Aron gjorde så. Han tände lamporna så att de gav sitt sken framför ljusstaken (Menoran) som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Detta var arbetet med ljusstaken (Menoran), drivet arbete i guld, från dess bas och till dess blommor, var det drivet arbete enligt det mönster som Herren (Jahve) hade visat Mose, så gjorde han ljusstaken. [2 Mos 25:31‑40]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Därför gjorde Mose och Aron och hela församlingen av Israels söner mot leviterna i enlighet med allt det som Herren (Jahve) befallt angående leviterna, så gjorde Israels söner med dem.
Därefter gick leviterna in och betjänade i mötestältet framför Aron och framför hans söner, som Herren (Jahve) befallt Mose angående leviterna, så gjorde de mot dem.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose i Sinai öken den första månaden det andra året efter att de kommit ut ur Egyptens land och sade:
Och Mose talade till Israels söner att de skulle fira påsken.
Och de firade påsk i den första månaden på den fjortonde dagen i månaden vid skymningen, i Sinai öken i enlighet med allt som Herren (Jahve) befallt Mose [2 Mos 12:18], så gjorde Israels söner.
Men där fanns några män som var orena genom en död mans kropp så att de inte kunde fira påsken på den dagen, och de kom inför Mose och inför Aron den dagen
Och Mose sade till dem: "Stanna här så att jag kan höra vad Herren (Jahve) ska befalla om er."
Och Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
På Herrens (Jahves) tilltal var de lägrade och på Herrens (Jahves) tilltal vandrade de. De höll (vaktade, skyddade, bevarade) Herrens (Jahves) åläggande på Herrens (Jahves) tilltal genom Mose hand.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och de startade sin första vandring efter Guds befallning genom Moses hand.
Och Mose sade till Chovav, midjaniten Roels son, Moses svärfar: "Vi vandrar till platsen om vilken Herren (Jahve) har sagt ’Jag ska ge den till er,’ följ du med oss och vi ska göra gott mot dig, för Herren (Jahve) har talat gott över Israel."
– ׆ –Och det hände, varje gång arken bröt upp, att Mose ropade:
"Stå upp (hebr. kumah, jmf Mark 5:41), Herre (Jahve)!
    Må dina fiender förskingras,
    och må dina motståndare fly för dig!"
    [De tre verben är desamma som i Ps 68:2.]
Och folket ropade till Mose och Mose bad till Herren (Jahve) och elden ebbade ut.
Och Mose hörde folket gråta, i sina familjer, varje man i sin tältöppning, och Herrens (Jahves) vrede upptändes mycket, och Mose var missnöjd.
Och Mose sade till Herren (Jahve): "Varför har du handlat illa med din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd (oförtjänt nåd – hebr. chen) i dina ögon, så att du har lagt bördan av hela detta folk på mig?
Herren (Jahve) sade till Mose: "Samla åt mig 70 män av Israels äldste, som du vet är folkets äldste och som betjänar dem, och för dem till mötestältet så att de kan stå där med dig.
Mose sade: "Folket som jag är ibland är 600 000 män på sina fötter, och ändå har du sagt: Jag ska ge dem kött, så att de kan äta en hel månad!
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Är Herrens (Jahves) hand för liten? Nu ska du se huruvida mitt ord kommer att ske för dem eller inte."
Och Mose gick ut och talade Herrens (Jahves) ord till folket och han samlade 70 män av folkets äldste och placerade dem runt omkring tältet.
En ung man sprang och berättade för Mose och sade: "Eldad och Medad profeterar i lägret."
Och Josua Nuns son, som var Mose tjänare från sin ungdom, svarade och sade: "Min herre Mose, tysta dem."
Men Mose sade till honom: "Är du avundsjuk för deras skull? Tänk om hela Herrens (Jahves) folk var profeter så att Herren (Jahve) skulle ha lagt sin ande över dem!"
Och Mose drog sig undan till lägret, han och Israels äldste.
Mirjam talade illa om Mose på grund av den nubiska kvinna (från Kush) som han hade tagit till hustru, även Aron var med på detta. Mose hade nämligen tagit en nubisk kvinna till hustru. [Verbet "talade illa om" är i feminin form vilket gör det tydligt att det var Mirjam som ledde samtalet. Eftersom det rörde Mose val av fru, kan motivet varit avundsjuka. Kush är både ett namn och ett område. Kush var Hams son och barnbarn till Noa. Han befolkade de sydliga delarna av jorden. Områden som förknippas med Kush är norra Afrika, Nubien och Etiopien.]
De [både Mirjam och Aron] sade: "Är Mose den ende som Herren talar till? Han talar väl till oss också." Herren hörde det [och kommer snart att svara dem].
Mose var en mycket ödmjuk människa, mer än någon annan på jorden. [En extra bokstav är tillagd i ordet ödmjuk, nämligen den minsta hebreiska bokstaven Jod, detta "grammatiska fel" förstärker att Mose verkligen var ödmjuk.]
Och Herren (Jahve) talade direkt (omgående) till Mose och till Aron och till Mirjam: "Kom ut ni tre till mötestältet" och de tre kom ut.
Så är det inte med min tjänare Mose.
    Han är betrodd i hela mitt hus.
Med honom talar jag mun mot mun,
    öppet och inte fördolt,
    och han ser Herrens (Jahves) skepnad.
Varför är ni då inte rädda (fruktar)
    för att tala mot min tjänare, mot Mose?"
Och Aron sade till Mose: "Min herre, lägg inte synd på oss, jag ber dig, för att vi har betett oss dåraktigt och eftersom vi har syndat.
Och Mose ropade till Herren (Jahve) och sade: "Gud (El) jag bönfaller dig, hela (bota) henne nu."
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon då inte gömma sig i skam i sju dagar? Låt henne vara isolerad utanför lägret sju dagar, därefter ska hon föras in igen."
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose lät dem gå från Parans öken enligt Herrens (Jahves) befallning, alla av de män som var huvuden (ledare) för Israels söner.
Detta var namnen på de män som Mose skickade iväg för att bespeja (utforska, undersöka) landet. Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua. [Hosea betyder "frälsning, räddning", och Josua (Jehoshua) betyder "Herren är frälsning och räddning". Detta stryker under att det inte är de själva utan Gud som skulle frälsa och rädda dem. Namnändringen på Josua från Hosea till Josua är på hebreiska endast ett tillägg av bokstaven jod i början. Det gör att inledningen på namnet Josua blir Jah, som är kortformen av Guds namn. Detta tolkar många rabbiner som att Mose insåg att Josua behövde mod och källan till mod och frimodighet är Gud. När Josua i samklang med sitt nya namn väljer att lita på Gud blir han också frimodig med Guds hjälp.]
Och Mose lät dem gå ut och bespeja (utforska, undersöka) Kanaans land och sade till dem:
"Gå upp här in i söder (Negev) och gå upp i bergen,
Och de gick och kom till Mose och till Aron och till hela Israels söners församling, till öknen Paran, till Kadesh och förde tillbaka ord till dem och till hela församlingen och visade dem landets frukt.
Men Kaleb lugnade folket inför Mose och sade: "Vi ska gå upp nu och besätta det, för vi är väl rustade att övervinna dem."
Och alla Israels söner knotade mot Mose och mot Aron och hela församlingen sade till dem: "Vi kunde ha dött i Egyptens land, eller vi kunde ha dött i öknen!
Då föll Mose och Aron ner på sina ansikten framför hela Israels söners församling.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Hur länge ska detta folk förakta mig? Och hur länge ska de låta bli att tro på mig, trots alla tecken som jag har gjort bland dem?
Och Mose sade till Herren (Jahve): "När egyptierna får höra, för du förde upp detta folk med din makt från dem [2 Mos 12‑15],
Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:
Och männen som Mose sänt att bespeja landet och som, när de återvände, fick hela församlingen att knota (klaga) mot honom, genom att avlämna en ond rapport mot landet,
Och Mose talade dessa ord till Israels söner men folket knotade (klagade) mycket.
Men Mose sade. "Varför överträder ni nu Herrens (Jahves) befallning? Det kommer inte att lyckas (ni får ingen framgång).
Men de dristade sig till att gå upp på bergets topp, likväl lämnade inte Herrens (Jahves) förbundsark och Mose lägret.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och när ni av misstag inte gör alla dessa budord (tydliga befallningar) som Herren (Jahve) har talat till Mose,
allt det som Herren (Jahve) har befallt er genom Mose hand, från den dag då Herren (Jahve) gav befallningar och vidare genom era generationer,
Och de som fann honom förde honom till Mose och Aron och till hela församlingen.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Mannen ska döden dö, hela församlingen ska stena honom med stenar utanför lägret."
Och hela församlingen förde ut honom utanför lägret och stenade honom med stenar och han dog som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
och de gjorde revolt mot (reste sig upp mot ansiktet på) Mose,
    med män från Israels söner
    – 250 män,
    ledare i församlingen, utvalda män med gott rykte.
Och de församlade sig mot Mose och mot Aron och sade till dem:
"Ni tar på er för mycket, hela församlingen är helig, var och en av dem och Herren (Jahve) är ibland dem.
Varför lyfter ni då upp er själva över Herrens (Jahves) församling?"[Deras påstående var delvis sant, se 2 Mos 19:5‑6, men en revolt för att omkullkasta Guds utvalda ledarskap och prästerskap var något ont, se 4 Mos 14:8‑11. Korach nämns först och var ledaren tillsammans med Datan och Aviram. Den sistnämnde On, nämns inte senare. Kanske drog han sig ur eller hade en mindre betydelsefull roll i upproret, se 4 Mos 16:5, 12.]
När Mose hörde det föll han ned på sitt ansikte.
Och Mose sade till Korach: "Lyssna jag ber er, Levi söner,
Och Mose sände efter Datan och Aviram, Eliavs söner men de sade: "Vi vill inte komma,
Och Mose blev mycket vred och sade till Herren (Jahve): "Ta ingen hänsyn till deras offer, jag har inte tagit en åsna från dem, inte heller har jag skadat någon av dem."
Och Mose sade till Korach: "Var du och hela ditt sällskap inför Herrens (Jahves) ansikte, du och de och Aron i morgon,
Och de tog varje man sitt rökelsekar och lade eld på dem och lade rökelse ovanpå och stod i mötestältets öppning med Mose och Aron.
Och Herren (Jahve) talade till Mose och Aron och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose steg upp och gick till Datan och Aviram och Israels äldste följde honom.
Och Mose sade: "Genom detta ska ni veta (vara intimt förtrogna med) att Herren (Jahve) har sänt mig att göra allt detta arbete och att jag inte har gjort det av eget sinne (ordagrant: från mitt hjärta).
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
för att bli ett minnesmärke för Israels söner, för att göra slut på att ingen vanlig man som inte är Arons säd kan komma nära för att bränna rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte, och inte förgås som Korach och hans sällskap, som Herren (Jahve) talade till honom genom Mose hand.
Men på morgonen knotade (klagade) hela Israels söners församling mot Mose och mot Aron och sade: "Ni har dödat Herrens (Jahves) folk."
Och det hände när församlingen var samlad mot Mose och mot Aron att de såg mot mötestältet, och se, molnet täckte det och Herrens (Jahves) härlighet visade sig.
Och Mose och Aron kom till mötestältets ansikte (framför mötestältet).
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose sade till Aron: "Ta ditt rökelsekar och lägg eld från altaret på det och lägg rökelse ovanpå, och bär det snabbt till församlingen och bringa försoning för dem, för det är en vrede som har gått från Herren (Jahve), hemsökelsen (plågan) har börjat."
Och Aron tog det Mose hade sagt och sprang in mitt i församlingen, och se, hemsökelsen (plågan) hade börjat bland folket, och han lade på rökelsen och bringade försoning för folket.
Och Aron återvände till Mose vid mötestältets öppning och hemsökelsen (plågan) upphörde.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose talade till Israels söner och alla deras ledare gav honom stavar, en för varje ledare efter deras fäders hus, 12 stavar och Arons stav var bland dem.
Och Mose lade upp stavarna inför Herrens (Jahves) ansikte i vittnesbördets tält.
Och det hände nästa morgon att Mose gick in i vittnesbördets tält och se, Arons stav för Levi hus hade grönskat och hade fått knoppar, utslagna blommor och mogna mandlar.
Och Mose förde ut alla stavarna från framför Herren (Jahve) till Israels söner och de såg och tog varje man sin stav.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Lägg tillbaka Arons stav framför vittnesbördet, det ska bevaras (vaktas, skyddas) där som ett tecken till de rebelliska sönerna, för att det ska bli slut på deras knotande mot mig och de inte dör."
Så gjorde Mose, som Herren (Jahve) befallt honom så gjorde han.
Och Israels söner talade till Mose och sade: "Se, vi förgås, vi är tillintetgjorda, alla är vi tillintetgjorda.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron och sade:
Och där fanns inget vatten till församlingen, och de samlade ihop sig mot Mose och mot Aron.
Och folket grälade med Mose och talade och sade: "Det hade varit bättre om vi hade förgåtts när våra bröder förgicks inför Herren (Jahve).
Och Mose och Aron gick från församlingen till öppningen på mötestältet och föll ner på sina ansikten, och Herrens (Jahves) härlighet visade sig för dem.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose tog staven från framför Herrens (Jahves) ansikte, som han befallt honom.
Och Mose och Aron samlade församlingen framför klippan och han sade till dem: "Lyssna nu ni upproriska, kan vi bringa fram vatten ur denna klippa?"
Och Mose lyfte upp sin hand och han slog klippan med sin stav två gånger, och rikligt med vatten forsade fram och församlingen och deras boskap drack.
Och Herren (Jahve) sade till Mose och till Aron: "Eftersom ni inte trodde mig och höll mig helig i Israels söners ögon, därför ska ni inte föra denna församling in i det land som jag har gett dem."
Och Mose skickade budbärare till Edoms kung:
"Så säger din bror Israel, du känner till alla våndor som har drabbat oss,
Och Herren (Jahve) talade till Mose och till Aron på berget Hor vid gränsen till Edoms land och sade:
Och Mose gjorde som Herren (Jahve) befallt, och de gick upp på berget Hor inför hela församlingens ögon (i hela församlingens åsyn).
Och Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son Elazar. Och Aron dog där på toppen av berget. Och Mose och Elazar kom ner från berget.
och folket talade mot Gud och Mose och sade: "Varför har du fört oss ut ur Egypten för att vi ska dö i öknen? Här finns varken vatten eller bröd att äta, och vi avskyr denna värdelösa manna."
Då kom folket till Mose och sade: "Vi har syndat, för vi har talat mot Herren (Jahve) och mot dig. Be till Herren (Jahve) att han tar bort ormarna från oss."
    Mose bad för folket.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gör en giftorm [en som liknar de ormar som plågar folket] och sätt upp den på en påle, och detta ska ske: När den som är ormstungen ser på den ska han leva."
Då gjorde Mose en kopparorm och satte upp den på en påle. Om någon hade blivit biten av en orm, så fick han leva om han tittade på kopparormen. [I Joh 3:14‑15 liknas synden vid denna giftorm, den finns inte bara omkring oss utan har också bitit oss. Jesus gjordes till synd och bar den på korset, men den som ser upp på honom i tro blir frälst, se Joh 6:40. Det hebreiska ordet för påle kan också översättas "baner" eller "fälttecken". Första gången det används är i 2 Mos 17:15 där Herren kallas "Jahve Nissi" – Herren är mitt baner. Detta sker efter Josuas seger över amalekiterna, då livet segrade över döden. På ett snarlikt sätt lyfte då Mose upp Guds stav i sina händer, när han bad på ett berg.]
Och därifrån till Beer [som betyder källa]. Det är källan (hebr. beer) om vilken Herren (Jahve) sade till Mose: "Samla ihop folket och jag ska ge dem vatten."
Och Mose sände spejare till Jazer och de tog dess byar och drev ut amoreerna som fanns där. [Jazer var både namnet på regionen (4 Mos 32:1) och huvudstaden (4 Mos 32:3).]
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Frukta inte för honom, för jag har gett honom i din hand, och hela hans folk och hela hans land. Och du ska göra mot honom som du gjorde mot amoréernas kung Sichon som bodde i Chesbon."
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Ta alla folkets ledare och häng upp dem till Herren (Jahve) i solskenet, så att Herrens (Jahves) vrede kan vändas bort från Israel."
Och Mose sade till Israels domare: "Döda var och en sin man som har slutit sig till (förenat sig med) Peors Baal."
Och se, en man från Israels söner kom och förde till sina bröder en midjanitisk kvinna inför ögonen på Mose och inför ögonen på hela Israels församling, medan de grät vid dörren till mötestältet.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och det skedde efter plågan [i kapitel 25 med avgudadyrkan] att Herren (Jahve) talade till Mose och till Elazar, prästen Arons son, och sade:
Och Mose och prästen Elazar talade med dem på Moavs slätt vid Jordan vid Jeriko och sade:
"Från 20 års ålder och uppåt, som Herren (Jahve) befallt Mose och Israels söner, som kommit ut från Egyptens land." [Nästan 38,5 år har gått sedan den första folkräkningen, se 4 Mos 1:20‑43. Folkräkningen behövs för att kunna dela upp landet som de snart kommer att inta. Mirjam (4 Mos 20:1) och Aron (4 Mos 20:25‑28) hade dött, och Mose var också gammal. Ordningen av uppräkningen följer den första räkningen i bokens inledning.]
Och Eliavs söner: Nemoel och Datan och Aviram. Dessa är den Datan och Aviram som utsågs av församlingen, som kämpade mot Mose och mot Aron i Korachs grupp, när de kämpade mot Herren (Jahve) [4 Mos 16:1‑2]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Amrams hustru hette Jocheved, Levis dotter, som föddes till Levi i Egypten, och hon födde
    Aron
    och Mose
    och deras syster Mirjam. [Jocheved och Miriam är de enda kvinnorna som nämns i det levitiska släktträdet. Notera att det står att Jocheved födde barnen, ofta brukar annars bara fadern och sönerna nämnas i släktregistren. I sammanhanget står hur "Jocheved föddes till Levi" och "till Aron föddes", se vers 60. Se även 1 Mos 4:18; 6:10; 5:7. Ordet "föddes" kan också användas i betydelsen ättling till Levi. Ibland kan namn utelämnas i släktled, se t.ex. Matt 1:1, 8.]
Dessa var de som räknades av Mose och prästen Elazar som räknade Israels söner på Moavs slätt vid Jordan, vid Jeriko.
Men bland dessa fanns inte en enda man (kvar) av dem som räknades av Mose och prästen Aron som räknade Israels söner i öknen Sinai [38 år tidigare, se 4 Mos 1:2].
Och de stod inför Mose och inför prästen Elazar och inför ledarna och hela församlingen, vid öppningen till mötestältet och sade:
Och Mose förde fram deras ärende inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och om hans far inte har några bröder
    då ska ni ge arvet till hans släkting, den i hans familj som står närmast och han ska besitta det.' Och det ska för Israels söner vara till en förordning (ordagrant "saker inristat"), ett påbud (bindande juridiska beslut) som Herren (Jahve) har befallt Mose." [Det var viktigt att det fanns arvingar i alla familjer så att Israels folk kunde fortsätta att besitta landet som Gud har gett dem. I första hand var det äldste sonen som ärvde, men även döttrarna kunde få ärva just för att bevara landet Israel hos de judiska familjerna. Leviräktenskapet fanns också till för att föra familjens släkt vidare, se 5 Mos 25:5‑10. I ett samhälle där änkan annars skulle tvingats ut i tiggeri garanterar det hennes försörjning och bevarar den avlidne mannens namn.]
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå upp på Avarims berg och se landet som jag har gett till Israels söner.
Och Mose talade till Herren (Jahve) och sade:
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Ta Josua, Nuns son, en man i vilken är ande, och lägg dina händer på honom
Och Mose gjorde som Herren (Jahve) befallt honom, och han tog Josua och ställde honom inför prästen Elazar och framför hela församlingen.
Och han lade sin hand över honom och han gav honom ett uppdrag, som Herren (Jahve) talat genom Mose hand.
[Ett nytt stycke börjar här. Ordningen följer den i 3 Mos 23, men fokus här är speciellt prästernas uppgifter. Under ett år i framtiden kommer prästerna att offra 113 oxar, 32 baggar och 1086 lamm. Dessutom över ett ton med säd och tusentals liter olja och vin.] Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose talade till Israels söner i enlighet med allt det som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och Mose talade till stamhövdingarna för Israels söner och sade: "Detta är de ting om vilka Herren (Jahve) har befallt.
Detta är förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") som Herren (Jahve) befallde Mose, mellan en man och hans hustru, mellan en far och hans dotter som är i sin ungdom i sin fars hus.
[Detta är det centrala stycket:]
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose talade till folket och sade: "Rusta männen hos er för strid, så att de kan dra ut mot Midjan, för att verkställa Herrens (Jahves) hämnd över Midjan.
Och Mose sände iväg dem till striden, 1 000 från varje stam, och Pinchas, son till prästen Elazar, till striden med de heliga föremålen och trumpeten för stridssignal i sin hand.
Och de stred mot Midjan som Herren (Jahve) befallt Mose och de slog (dödade) alla (Midjans) män.
Och de förde fångarna och bytet och det tillspillogivna till Mose och prästen Elazar och till Israels söners församling, till lägret på Moavs slätt som är vid Jordan mittemot Jeriko.
Och Mose och prästen Elazar och församlingens ledare gick ut för att möta dem utanför lägret.
Och Mose var vred på härhövitsmännen, ledarna för 1 000 och ledarna för 100, som kom från striden.
Och Mose sade till dem: "Har ni räddat kvinnorna levande?
Och prästen Elazar sade till alla stridsmän som dragit ut i strid: "Detta är förordningen (ordagrant "saker inristat") som Herren (Jahve) har befallt Mose.
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose och prästen Elazar gjorde som Herren (Jahve) befallde Mose.
Mose gav hyllningen, Herrens (Jahves) avskilda del, till prästen Elazar som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och av Israels söners halva, som Mose delat av från stridsmännen,
Och Mose tog från Israels söners halva var femtionde både av människor och djur och gav dem till leviterna som ansvarar för (vakar över och sköter om) Herrens (Jahves) Tabernakel, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och härhövitsmännen, ledarna för 1 000 och ledarna för 100, kom nära Mose,
och de sade till Mose: "Dina tjänare har räknat stridsmännen som var under vårt ansvar och inte en enda man bland oss saknas.
Och Mose och prästen Elazar tog guldet från dem och alla utsmyckade juveler.
Och Mose och prästen Elazar tog guldet från ledarna för 1 000 och ledarna för 100, och förde in det i mötestältet som ett minne för Israels söner inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och Gads söner och Rubens söner kom och talade med Mose och prästen Elazar och ledarna för församlingen och sade:
Och Mose sade till Gads söner och Rubens söner: "Ska era bröder dra ut i strid och ni sitta här?
Och Mose sade till dem: "Om ni ska göra på detta sätt, om ni rustar er själva och går inför Herrens (Jahves) ansikte till striden,
Och Gads söner och Rubens söner talade till Mose och sade: "Dina tjänare ska göra som min herre har befallt.
Mose gav tydliga befallningar om dem till prästen Elazar och till Josua, Nuns son, och till huvudena för fädernas hus bland Israels söners stammar.
Och Mose sade till dem: "Om Gads söner och Rubens söner ska gå över Jordan med er, varje man rustad till strid inför Herren (Jahve), och landet ska underkuvas inför er, så ska ni ge dem Gileads land som besittning,
Och Mose gav till dem, till Gads söner och till Rubens söner och till halva Manasse stam, Josefs son, Sichons kungarike, amoreernas kung, och Ogs kungarike, Bashans kung, landet med dess städer och deras gränser, liksom landets städer runt omkring.
Och Mose gav Gilead till Machir, Manasses son, och han bodde där.
Detta är Israels söners lägerplatser, vilka de passerade när de drog ut ur Egyptens land med sina härar under Moses och Arons hand.
Och Mose skrev ner deras vandring, lägerplats för lägerplats på Herrens (Jahves) befallning, och detta är deras lägerplatser på deras vandring.
Och Herren (Jahve) talade till Mose på Moabs slätt vid Jordan mittemot Jeriko och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Mose befallde Israels söner och sade: "Detta är landet där ni ska ta emot arvet genom lottkastning, som Herren (Jahve) har befallt att ge till de nio stammarna, och till en halv stam,
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och Herren (Jahve) talade till Mose på Moavs slätt vid Jordan mittemot Jeriko och sade:
Herren (Jahve) talade till Mose och sade:
Och ledarna för fädernas hus bland familjerna av Gileads söner, Machirs son, son till Manasse, från familjerna av Josefs hus kom nära och talade inför Mose och inför furstarna, huvudena för fädernas hus av Israels söner,
Och Mose befallde Israels söner enligt Herrens (Jahves) ord och sade: "Sönerna av Josefs stam har talat rätt.
Som Herren (Jahve) befallde Mose så gjorde Tselofechads döttrar.
Detta är budorden (tydliga befallningar) och påbuden (bindande juridiska beslut) som Herren (Jahve) befallde Israels söner genom Mose hand, på Moavs slätt vid Jordan mittemot Jeriko.
Dessa är orden (hebr. devarim) som Mose talade till hela Israel på andra sidan Jordan, i öknen i Arava, mittemot Sof mellan Paran och Tofel, och Laban och Chatsarot och Di-Zahav.
Och det hände på det fyrtionde året i den elfte månaden på den första dagen i månaden [den 1 Shevat – motsvarar jan/feb 1406 f.Kr.] att Mose talade till Israels söner angående allt det som Herren (Jahve) befallt dem.
På andra sidan Jordan i Moabs land tog Mose på sig (gjorde han ett medvetet viljebeslut) att förklara denna undervisning (hebr. torah) och sade:
Sedan avskilde Mose tre städer på andra sidan Jordan, mot soluppgången (på östra sidan),
Och detta är undervisningen som Mose lade fram inför Israels söner.
Detta är stadgarna (vittnesbörden) och förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som Mose talade till Israels söner när de kom ut från Egypten,
på andra sidan Jordan i dalen mitt emot Beit Peor i amoreernas kung Sichons land som bodde i Chesbon, som Mose och Israles söner slog när de kom ut ur Egypten.
Och Mose kallade på hela Israel och sade till dem: Hör Israel förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som jag talar i era öron idag, så att ni lär er dem och gör dem.

Kapitel 27-34 är det femte och det sista stora avsnittet i Femte Moseboken. Här finns de avslutande orden och uppmaningarna från Mose till folket och den avslutas med hans död. Den består av sju sektioner där den centrala är vädjan att lyda Gud, se 5 Mos 30:11‑12.

Mose och Israels äldste befallde folket och sade: "Håll (vakta, skydda) alla budord (klara tydliga befallningar), som jag har befallt er idag.
Och Mose och prästerna och leviterna talade till hela Israel och sade: "Var tyst och lyssna Israel! – Denna dag har ni blivit ett folk som tillhör (ägs av) Herren (Jahve) er Gud (Elohim).
Och Mose befallde folket samma dag och sade:
Dessa är förbundets ord, som Herren (Jahve) befallde Mose att skära med Israels söner i Moabs land, vid sidan av förbundet som han skar med dem vid Horeb.[I det hebreiska språkbruket skär man ett förbund. Det beror på att alla sådana förbund är blodsförbund. På svenska brukar vi använda uttrycket ingå förbund, men det blir missvisande då ett förbund som enbart ingås, utan blod, är en annan sorts förbund än blodsförbundet.]
Och Mose kallade på hela Israel och sade till dem: Ni har sett allt som Herren (Jahve) gjorde inför era ögon i Egyptens land mot farao, och mot alla hans tjänare och mot hela hans land,
Sedan gick Mose och talade följande ord till hela Israel.
Sedan kallade Mose till sig Josua och sade till honom inför (framför ögonen på, inom synhåll för) hela Israel:
"Var stark (fast, säker, tapper)
    och frimodig (ståndaktig, alert, modig),
för du ska gå med (föra) detta folk in i det land som Herren (Jahve) med ed har lovat (svurit) deras fäder att ge dem [med ed har svurit: "sjuat sig själv", dvs. använt fullkomlighetens tal för att intyga sitt löfte till deras fäder], och du ska göra det till deras egendom (låta dem ärva det, låta dem ta över det).
Mose skrev ner denna undervisning (instruktion, Torah) och gav den till prästerna, Levis söner, som bar Herrens förbundsark [2 Mos 25:10], och till de äldste i Israel.
Mose befallde dem och sade: "I slutet av vart sjunde år, på den bestämda tiden för sabbatsåret (hebr. shmita, året för befrielse, vila; ordagrant: eftergift och förlåtelse). [Under sabbatsåret sker flera saker. En av dem är att man låter all odlingsmark ligga i träda. Men detta är också året då skulder regleras så att man blir skuldfri, det är vad eftergift och förlåtelse syftar på.] Gör det under lövhyddohögtiden [2 Mos 23:16; 34:22; 3 Mos 23:33‑36]
Herren sade till Mose: "Se dagen närmar sig då du måste dö. Kalla på Josua och ställ er själva (positionera er) i mötestältet (tabernaklet), så att jag kan ge honom ett uppdrag." Mose och Josua gick och ställde sig själva i mötestältet (tabernaklet).
Herren sade till Mose: "Se, du ska snart sova [ett uttryck för att vara död] med dina fäder och detta folk ska resa sig och vandra iväg efter landets främmande gudar, dit de går för att vara bland dem. De ska överge mig och bryta mitt förbund som jag har gjort (ingått) med dem.
Mose skrev denna sång samma dag och lärde ut den till Israels söner.
När Mose hade kommit till slutet av skrivandet av alla ord i boken med undervisning och instruktioner (hebr. Torah) och avslutat arbetet,
befallde Mose leviterna, som bar Herrens förbundsark [2 Mos 25:10], och sade:
Mose talade orden i följande sång ända från början till slut in hörhåll (i öronen) på hela Israels församling:
Och Mose kom och talade alla denna sångs ord i öronen på folket, han och Hoshea [Josua], Nuns son. [Det var Mose som gav Hoshea namnet Josua, se 4 Mos 13:8, 16.]
Och när Mose kom till slutet av talet av alla dessa ord till hela Israel,
Herren (Jahve) talade till Mose samma dag och sade:
Detta är välsignelsen som gudsmannen Mose välsignade Israels söner med innan han dog.
Mose anbefallde oss en undervisning (Torah),
    ett arv för Jakobs församling.
Mose gick [norrut] från öknen i Moab upp till berget Nebo, som ligger [på östra sidan om Jordanfloden] mitt emot Jeriko. Han gick upp på toppen Pisga. [En bergskam med flera toppar som ligger strax nordväst om berget Nebo.] Där visade Herren (Jahve) honom hela landet [som han blivit lovad att få se 5 Mos 32:49]:
[Mose står på den östra kanten mitt i det land som ska bli Israels, och med början från norr till söder (i en halv cirkel i moturs riktning) visar Gud honom hela landet.] Gilead [norrut längs med bergskammen] ända till [staden] Dan [i norr]
Där i Moabs land dog Herrens tjänare Mose, precis som Herren (Jahve) hade sagt.
Mose var 120 år när han dog, hans ögon var inte skumma, inte heller hade hans kraft avtagit. [Han dog vid full vigör.]
Och Israels söner begrät Mose på Moabs slätt i 30 dagar, så tog gråten och sorgen efter Mose slut. [Trettio på hebreiska är shloshim, och denna 30-dagars sorgeperiod kallas shloshim, se även 4 Mos 20:29.]
Och Josua, Nuns son, var full av vishetens ande, för Mose hade lagt sina händer på honom, och Israels hus lyssnade på honom och gjorde som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och det har aldrig uppstått (rests upp; funnits eller kommit) en profet i Israel lik Mose, som har känt (haft en intim relation med) Herren (Jahve) ansikte mot ansikte [4 Mos 12:8; 5 Mos 18:15‑18],
och vad det gäller
    den mäktiga handen [den stora kraften]
    och till den stora fruktan (skräck)
som Mose visade framför ögonen på hela Israel (i hela Israels åsyn). [Syftar både på den fruktan som kom över egyptierna i de tio plågorna som ökade i grad (Ps 78:49), men även motagandet av Torah på Sinai (2 Mos 19:16).]
Och efter Moses, Herrens (Jahves) tjänares, död [omkring 1406 f.Kr., enligt judisk tradition 7:e Adar (infaller ofta i mars) – efter 30 dagars sorgeperiod, se 5 Mos 34:5‑8] talade Herren (Jahve) till Josua, Nuns son, Moses tjänare [öster om Jordanfloden på Moabs ökenslätter, se 4 Mos 33:48‑50]. ["Och det skedde att efter" lyder den ordagranna inledningen till Josua bok och det är en övergång från föregående boks sista kapitel där speciellt Moses död beskrivs, se 5 Mos 34. Första gången Josua nämns är när Mose utser honom att leda striden mot amalekiterna, se 2 Mos 17:8‑13. Josua var också en av de tolv spejarna och Mose gav honom ett nytt namn, se 4 Mos 13:2‑4, 9, 17. Han hade varit Moses tjänare alltifrån sin ungdom, se 2 Mos 24:13; 33:11; 4 Mos 11:28 och utses också till Moses efterträdare, se 4 Mos 27:18‑23.
    Det var 38 år sedan Josua och Kaleb hade bespejat landet från Kadesh-Barnea, se 5 Mos 2:14. Då var Kaleb 40 år, se Jos 14:7. Josua var troligtvis i samma ålder eller yngre (men över 20 år, se 4 Mos 32:11‑13) vilket gör att han nu är 60-78 år. Josua dör 110 år gammal, se Jos 24:29.]
Han [Herren] sade [till Josua]:
Min tjänare Mose är död. Stå nu upp och gå över denna Jordan [Jordanfloden i närheten av Jeriko strax norr om Döda havet], du och allt detta folk, till det land som jag ger åt dem, Israels barn (söner).
Varje plats där ni sätter er fot (ordagrant: som er fots sula trampar på) har jag gett er, som jag har sagt till (lovat) Mose [5 Mos 11:24].
Ingen (ingen man) ska kunna stoppa dig (stå dig emot) under alla dina livsdagar. Så som jag var med Mose, så ska jag också vara med dig [Josua]. Jag ska inte lämna dig (svika dig, låta dig sjunka) eller överge (lämna, släppa taget om) dig. [5 Mos 7:24; 31:6, 8; Heb 13:5]
Var bara stark (fast, säker, tapper) och mycket frimodig (ståndaktig, alert, modig)!
    [Samma fras som i vers 6 och 9, men med adverbet "bara" och förstärkningen "mycket".]
Var noga med att beakta och följa (vaka över/se till att göra efter)
    all den undervisning (hebr. Torah) som min tjänare Mose har gett (befallt) dig.
Vik inte av från den vare sig åt höger eller åt vänster [följ instruktionerna],
    så kan du agera vist [med insikt och förstånd och ha framgång]
    
    vart du än går.
Kom ihåg ordet som Herrens (Jahves) tjänare Mose befallde er när han sade: "Herren er Gud (Jahve Elohim) ger er vila och ska ge er detta land.
Era hustrur, och era små ska förbli i landet som Mose gett er på andra sidan Jordan, men ni ska gå över före era bröder, alla mäktiga män rustade till strid för att hjälpa dem,
till dess Herren (Jahve) har gett era bröder vila, precis som ni har, och de också har intagit landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) ger dem, sedan ska ni återvända till era egna besittningar, som Herrens (Jahves) tjänare Mose gav er på andra sidan Jordan mot soluppgången."
Som vi lyssnade till Mose i allt så ska vi lyssna till dig, om bara (under förutsättning att) Herren vår Gud (Jahve Elohim) är med dig som han var med Mose.
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Idag ska jag börja att göra dig stor i Israels åsyn, för att de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är med dig på samma sätt som jag var med Mose,
Prästerna som bar arken stod mitt i Jordan till dess allting var avslutat som Herren (Jahve) befallde Josua att tala till folket, i enlighet med allt det som Mose hade befallt Josua. Och folket skyndade sig att gå över.
Och Rubens söner och Gads söner och hälften av Manasse gick över beväpnade, framför Israels söner som Mose hade sagt till dem.
På den dagen gjorde Herren (Jahve) Josua stor i hela Israels ögon och de vördade (fruktade) honom, på samma sätt som de vördat (fruktat) Mose, alla dagar i resten av hans liv.
som Mose, Herrens (Jahves) tjänare, befallt Israels söner, som det är skrivet i boken med Moses undervisning [Torah – de fem Moseböckerna], ett altare av ohuggna stenar, varpå man inte använt något järn, och de offrade brännoffer till Herren på det och offrade shalomoffer (gemenskapsoffer).
Och han skrev där på stenarna en avskrift (kopia) av Moses undervisning (Torah) som han skrev framför Israels söner. [Mellan berget Gerizim och Ejval ligger staden Shechem. Ett altare har hittats på den norra sluttningen av berget Ejval vid utgrävningar av Adam Zertal 1980. Alldeles intill ligger också den plats där Abraham fick ett löfte om att hans avkomma skulle få detta land och där han byggde ett altare, se 1 Mos 12:6‑7. I vers 33 nämns "hela Israel" till skillnad från "Israel" här i vers 32. Ett möjligt scenario är att Josua och en mindre grupp med prästerna och de äldste är med i denna ceremoni vid altaret, sedan tar man med arken och går till den södra sidan av Ejval i dalen mellan Ejval och Gerizim där hela folket sluter upp.]
Och hela Israel, deras äldste och ledare och deras domare stod på båda sidor om arken och mittemot stod prästerna, leviterna som bar Herrens förbundsark, både främlingen och den i huset födde. Hälften av dem framför berget Gerizim och hälften av dem framför berget Ejval (Ebal). Som Herrens tjänare Mose hade befallt till välsignelse av Israels folk först.
Det fanns inte ett enda ord som Josua underlät att läsa, av allt det som Mose befallt, inför hela Israels församling och kvinnorna och barnen och främlingen som vandrade bland dem.
Och de svarade Josua och sade: "Eftersom det med säkerhet blev berättat för dina tjänare hur Herren (Jahve) din Gud (Elohim) befallde sin tjänare Mose att ge dig hela landet och utrota alla landets invånare framför er, därför var vi helt förskräckta (livrädda, panikslagna) för våra liv på grund av er och har gjort detta.
Och alla dessa kungars städer och deras kungar tog Josua och slog dem med svärdsegg och förgjorde dem grundligt, som Herrens (Jahve) tjänare Mose befallt.
Som Herren (Jahve) hade befallt sin tjänare Mose, så hade Mose befallt Josua och så gjorde Josua. Han lämnade ingenting ogjort av allt det som Herren (Jahve) hade befallt Mose. [Chatsor (även känd som Hasor eller Hazor) betyder slott/fästning på hebreiska. Den första initiala utgrävningen skedde 1926, följt av en större expedition på 50-talet och 90-talet. Stadens yta var på hela 80 hektar med en övre och lägre del av staden. Här bodde vid den här tiden 15 000 – 20 000 invånare, tio gånger fler än i Jerusalem. Vid utgrävningarna 1992 hittades en inskription "till kungen Javin" som dateras till 1500-1600 f.Kr. Tidigare har en annan äldre inskription från 1700 f.Kr. hittats där också namnet Javin används. Troligtvis var Javin en titel, på liknande sätt som farao, kungen av Egypten, se 2 Mos 6:11. I lagret från denna tid hittas aska och stenar som krackelerat av hetta, vilket bekräftar att staden har bränts ner. Den typen av förstörelse har inte setts i utgrävningar i omkringliggande städer.]
För det var Herrens (Jahves) avsikt att förhärda deras hjärtan och komma mot Israel i strid för att de i grunden skulle förgöras. De hade ingen nåd (oförtjänt kärlek; favör) utan de skulle fördärvas som Herren (Jahve) befallt Mose.
Så tog Josua hela landet i enlighet med allt det som Herren (Jahve) hade talat till Mose, och Josua gav det som ett arv till Israel enligt uppdelningen i deras stammar. Och landet vilade (var tyst; hade ro) från krig.
Mose, Herrens (Jahves) tjänare, och Israels söner slog dem och Mose Herrens (Jahves) tjänare gav det som besittning till rubeniterna och gaditerna och halva Manasses stam. [Jos 13:8‑32; 4 Mos 3:12‑13]
Med honom tog rubeniterna och gaditerna emot deras arv som Mose gav dem på andra sidan Jordan österut som Mose Herrens (Jahves) tjänare gav dem
hela Ogs kungarike i Bashan som regerade i Ashstarot och i Edreij, samma som Refaims kvarleva, för dem slog Mose och drev ut dem.
Och Mose gav till Rubens söners stam efter deras familjer.
och alla städer i låglandet och hela Sichons kungarike, amoreernas kung som regerade i Cheshbon, som Mose slog med Midjans ledare, Evi och Rekem och Tsor och Chor och Reva, Sichons furstar som bodde i landet,
Och Mose gav till Gads stam till Gads söner efter deras familjer.
Och Mose gav arv till halva Manasse stam och det var för hälften av Manasses söner efter deras familjer.
Detta är arvet som Mose fördelade på Moavs slätt bortom Jordan vid Jeriko österut.
Men till Levi söner gav Mose inget arv. Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) är deras arv, som han talat till dem.
med lotten för arvet som Herren (Jahve) befallt genom Moses hand för de nio stammarna och för den halva stammen.
För Mose hade gett arvet till de två stammarna och den halva stammen bortom Jordan, men till Levi gav han inget arv bland dem.
Som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde Israels söner och de fördelade landet. [Leviterna får inget eget område, bara städer bland de andra stammarna. Leviter kunde dock äga egen mark för sin försörjning, se 4 Mos 35:1‑2; Jer 32:8‑9; Apg 4:36‑37.]
[I det kiastiska mönstret hör detta stycke ihop med Jos 19:49‑50 där Josha, på samma sätt som Kaleb här, får sin belöning för händelserna vid Kadesh-Barnea.] Då kom Juda söner nära Josua i Gilgal och Kaleb, Jefunnes son kenisiten sade till honom: "Du känner till (är intimt förtrogen med) de ting som Herren (Jahve) talade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kadesh–Barnea.
40 år gammal var jag när Mose Herrens (Jahves) tjänare sände mig från Kadesh–Barnea för att bespeja landet och jag kom tillbaka till honom med ord som de var i mitt hjärta.
Och Mose svor på den dagen och sade. 'Sannerligen, landet som dina fötter har trampat på ska vara ett arv till dig och till dina söner för evigt, eftersom du helhjärtat följde Herren min Gud (Jahve Elohim).'
Och nu, se Herren (Jahve) har bevarat mig vid liv, som han talade, dessa 45 år från den tiden då Herren (Jahve) talade dessa ord till Mose medan Israel vandrade i öknen. Och nu, jag är idag 85 år.
Ändå är jag lika stark idag som jag var den dag då Mose sände iväg mig. Som min styrka (kraft) var då så är min styrka (kraft) nu till att strida och till att gå ut och till att komma in.
Och de kom nära framför prästen Elazar och framför Josua, Nuns son, och inför ledarna och sade: "Herren (Jahve) befallde Mose att ge oss ett arv bland våra bröder." Därför, efter Herrens (Jahves) befallning, gav han dem ett arv bland deras fars bröder.
Men leviterna har ingen del ibland er eftersom Herrens prästämbete är deras arv, och Gad och Ruben och halva Manasse har tagit emot sina arv på andra sidan Jordan, österut, som Herrens (Jahves) tjänare Mose gav dem."
Tala till Israels söner och säg: "Utse åt er fristäderna som jag har talat till er om genom Mose hand,
och de talade till dem i Shilo i Kanaans land och sade: "Herren (Jahve) befallde genom Mose hand att ge oss städer att bo i med öppet land runtomkring för vår boskap."
Och Israels söner gav genom lotten dessa städer till leviterna med öppet land runtom dem, som Herren (Jahve) befallt genom Mose hand.
och sade till dem: "Ni har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) allt som Herrens (Jahves) tjänare Mose har befallt er och har lyssnat till min röst i allt som jag befallt er,
Nu har Herren er Gud (Jahve Elohim) gett vila till era bröder, som han talade till dem. Vänd nu därför tillbaka och gå till era tält i landet där ni har er besittning, som Herrens (Jahves) tjänare Mose gav till er på andra sidan Jordan.
Var bara mycket noggranna med att hålla (vakta, skydda, bevara) för att göra budorden (tydliga befallningar) och undervisningen (Torah) som Herrens (Jahves) tjänare Mose har befallt er, att älska Herren er Gud (Jahve Elohim) och vandra på alla hans vägar och hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) och hålla (klänga, klistra sig) fast vid honom och tjäna honom med hela ert hjärta och med hela er själ (person). [5 Mos 6:5]
Och till halva Manasse stam hade Mose gett arv i Bashan, men till den andra halvan gav Josua bland deras bröder bortom Jordan västerut. När Josua sände iväg dem till deras tält välsignade han dem,
Och Rubens söner och Gads söner och halva Manasse stam återvände och lämnade Israels söner ut från Shilo, som är i Kanaans land för att gå till Gileads land, till landet för deras besittningar som de intagit enligt Herrens (Jahves) befallning genom Mose hand.
Därför ska ni vara mycket starka (fasta, säkra, tappra) och hålla (vakta, skydda, bevara) och göra allt som är skrivet i boken med Moses undervisning (hebr. Torah), så att ni inte viker av därifrån till höger eller till vänster,
Och jag sände Mose och Aron, och jag plågade Egypten i enlighet med allt som jag gjorde i dess mitt, och därefter förde jag ut er.
Och keniterna, Moses svärfars söner [2 Mos 2:16], gick upp från Palmstaden [i vanliga fall Jeriko (5 Mos 34:3), men kan syfta på någon annan stad här] med Judas söner till Juda öken som är söder [ordagrant: "Negev"] om Arad, och de gick och bodde med folket.
Och de gav Hebron till Kaleb, som Mose hade sagt, och de drev ut därifrån Anaks tre söner [4 Mos 14:24; 5 Mos 1:36; Jos 14:9‑14].
De var där för att pröva Israel genom dem för att veta om de lyssnar till Herrens (Jahves) budord (tydliga befallningar – hebr. mitzva) som han befallt deras fäder genom Mose hand.
Chever, keniten, hade isolerat sig själv från keniterna, från Chovavs söner, Mose svärfar, och han slog ner sitt tält så långt bort som Elon-Betsananim, som ligger vid Kedesh.
Och Samuel sade till folket: "Det är Herren (Jahve) som har valt (ordagrant gjort) Mose och Aron, och som fört era fäder upp ur Egyptens land.
När Jakob kommit till Egypten då ropade era fäder till Herren (Jahve) och Herren (Jahve) sände Mose och Aron som förde ut era fäder från Egypten, och de lät er bo på denna plats.
Då stod Jotsadaks son Jeshoa upp och hans bröder prästerna och Serubbabel (Zerubbavel), Shealtiels son och hans bröder, och de byggde altaret för att offra brännoffer till Israels Gud (Elohim) som det står skrivet i gudsmannen Moses undervisning.
De insatte prästerna efter deras skiften och leviterna efter deras avdelningar [exakta detaljer ges i 1 Krön 23‑27] till att förrätta Guds tjänst i Jerusalem, så som det var föreskrivet i Moses bok. [Här avslutas den arameiska sektionen som började i Esra 4:8, vers 19 är hebreiska.]
Denna Esra kom upp från Babylon. Han var skriftkunnig i Moses undervisning (hebr. Torah) som Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim), hade gett. Kungen garanterade honom allt han bad om, eftersom Herren (Jahve), hans Guds (Elohims) hand var över honom.
Vi har uppfört oss mycket bedrägligt mot dig [Gud] och har inte hållit dina bud och föreskrifter, och inte följt dina förordningar, som du befallt Mose din tjänare.
Jag ber dig, kom ihåg orden som du befallde Mose din tjänare, när du sade:
Om ni är förrädiska och otrogna
    ska jag förskingra er bland folken.
Allt folket samlades som en man på den öppna platsen framför vattenporten. De talade till Esra, den skriftlärde, att han skulle ta fram boken (skriftrullen) med Moses undervisning, som Herren (Jahve) hade fastställt för Israel.
De fann det skrivet i undervisningen (Torah) att Herren genom Mose hade befallt att Israels barn skulle bo i lövhyddor under högtiden i sjunde månaden [15-22 Tishri, se 4 Mos 29:12‑38],
Du gav dem kunskap om din heliga sabbat [2 Mos 20:8‑11; 5 Mos 5:12‑15]
    och gav dem påbud (hebr. mitzvot),
    stadgar (hebr. chuqim)
    och undervisningen (Torah – de fem Moseböckerna)
genom din tjänare Mose.
ansluter sig till sina ledande bröder och lovar dyrt och heligt att leva efter Guds undervisning (Torah), som gavs genom Guds tjänare Mose, och att hålla fast vid och följa alla Herrens, vår Herres (Jahves), budord (hebr. mitzvot), påbud (hebr. mishpatim) och stadgar (förordningar; ordagrant "saker inristat" – hebr. choq).
Den dagen läste man ur Moses bok för folket. Där fann man skrivet [5 Mos 23:3‑6] att ingen ammonit eller moabit någonsin skulle få komma in i Guds församling,
Du ledde ditt folk som en fårhjord (flock av småboskap)
    med Mose och Arons hand.

Frågan "Hur länge?" binder ihop bok tre och fyra, se Ps 89:47 och Ps 90:14. Psalm 90 är den enda psalmen som anger Mose som författare. Moses sång finns nämnd i 5 Mos 31:30‑32:43. Titeln gudsman används om Elia, Elisha och Mose. Sången ramas in av Herren (Jahve) och Gud (Elohim), se vers 2 och 17. Författare: Mose Citeras: Vers 5 citeras i 2 Pet 3:8 Struktur:
1. Lovprisning till den evige Guden, vers 1‑2
2. Kom ihåg hur kort livet är, vers 3‑6
3. Guds vrede, vers 7‑12
4. En upprättad relation, vers 13‑17

En bön av gudsmannen Mose (Moshe).
-
[Vers 1b‑2 formar en kiasm som ramas in av "du", följt av generation/evighet och centralt jorden.] Du Herre (Adonai) har varit vår tillflyktsplats
från generation till generation.
Mose och Aron var bland hans präster,
    och Samuel bland dem som ropar (höjer sina röst i bön) till hans namn.
De ropade (höjde sina röster i bön) till Herren (Jahve)
    och han svarade dem.
    [2 Mos 32:11‑13, 30‑32; 4 Mos 12:13; 14:13‑19; 1 Sam 7:5, 8‑9; 12:16‑18; Jer 15:1]
Han visade sina vägar för Mose [2 Mos 34:5‑7],
    sina gärningar för Israels folk.
    [Vägar visar på förtrolighet och en nära relation.]
Han sände Mose,
    sin tjänare och Aron som han utvalt. [2 Mos 3:1‑4:17]
De var avundsjuka på Mose i lägret
    och på Aron, Guds (Jahves) helige.
Därför sa han [Gud] att han skulle förgöra dem.
    Om inte Mose, hans utvalde,
hade ställt sig framför honom i gapet
    för att avvända hans vrede, skulle han ha förgjort dem. [2 Mos 32:30‑33:23; 4 Mos 9:18‑21]
Vid Merivas vatten framkallade de hans vrede [Ps 81:7; 95:8]
    och Mose fick bekymmer på grund av dem.
Då kom hans folk ihåg de gamla dagarna,
    Moses dagar.
Var är han som drog upp dem ur havet
    med herdarna över hans hjord?
Var är han som placerade
    sin Helige Ande i deras mitt?
Vad fick hans härliga arm
    att vandra vid Moses högra hand?
Som delade vattnet framför dem,
    för att ge honom ett evigt namn?
Hela Israels folk övergav din undervisning (korsade en gräns) och vek av [bort från din väg], och vägrade lyda (lyssna till din röst). Det är anledningen till den förbannelse och ed som står i Mose, Guds tjänares, undervisning (hebr. Torah) [5 Mos 28:64‑68], eftersom vi har syndat mot dig.
Just precis som det står skrivet i Mose lag (undervisning), kom allt detta onda (denna olycka) över oss. Trots detta har vi ännu inte försökt försona oss med Herren vår Gud. [Ordagrant 'blidka hans ansikte', att vända sitt ansikte mot någon är ett tecken på favör och välvilja.] Vi har inte vänt oss bort från (slutat med) våra missgärningar (synder) och börjat söka (fråga efter, lyda) din sanning [dina levnadsregler och din moral i din undervisning].
För jag förde dig upp och ut ur Egyptens land
    och återlöste dig, ut ur träldomshuset
och jag sände Mose,
    Aron och Mirjam framför dig.
Kom ihåg (tänk på) min tjänare Mose undervisning (hebr. Torah) [de fem Moseböckerna med instruktioner] som jag gav honom befallning om på [berget] Horeb, stadgarna och föreskrifterna för hela Israel.



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.