4428 – מֶ֫לֶךְ (melech)

kung


Typ:
Hebreiska: מֶ֫לֶךְ (melech)
Ursprung: from H4427 (מָלַךְ)
Användning: 2705 ggr i GT

Engelsk översättning

king
king, royal

Engelsk beskrivning

1) king
2) Hammelech (a name in KJV of Jer.36.26; 38.6)

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (2705 st)


Det hände sig i de dagar då
    Amrafel var kung i Shinar [Babylon],
    Arioch var kung i Ellasar [troligvis i Messopotanien],
    Kedarlaomer var kung i Elam [nuvarande Iran]
    och Tidal var kung i Gojim [pluralformen av goyim används generellt för hednanationer].
De [fyra kungarna] gick till krig mot [fem andra kungar]:
Bera ["ondskans son"], kung i [staden] Sodom
och med Birsha ["med ondska"], kung i [staden] Gomorra,
Shinav ["faderns prakt/glans"], kung i [staden] Adma,
och Shemevel ["storslagen vinge/flykt"], kung i [staden] Tsevoim,
och kungen i [staden] Bela – det är [nuvarande] Soar. [Exakt var dessa städer låg är inte känt, men det är troligt att alla dessa fem allierade kungar och deras städer låg nära varandra i Siddimsdalen.]
Och i det fjortonde året kom Kedarlaomer och de kungar, som var med honom, och de slog rafaeerna i Asterot-Karnaim och suseerna i Ham och emeerna i Save-Kirjataim
Sodoms kung drog då ut tillsammans med Gomorras kung, Admas kung, Sebojims kung och kungen i Bela, det vill säga Soar. De ställde upp sig till strid mot dem i Siddimsdalen,
mot Elams kung Kedarlaomer, Gojims kung Tidal, Shinars kung Amrafel och Ellasars kung Arjok – fyra kungar mot fem.
Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Sodoms och Gomorras kungar flydde och föll då ner i dem. De andra flydde till bergsbygden.
När Abram hade kommit tillbaka efter att ha slagit Kedarlaomer och kungarna som var med honom, gick Sodoms kung ut för att möta honom i Shavedalen, det vill säga Kungadalen [alldeles i närheten av Jerusalem].
Melkisedek, kungen i Salem [Jerusalem, "shalem" betyder frid och helhet], bar ut bröd och vin. Han var präst åt den Högste Guden (El Elion).[Hebreiska namnet Malki-zedek betyder: "Min kung är rättfärdig". Se även Ps 110; Heb 5:6–10; 6:20–7:28. Kopplingen mellan hans namn och staden finns också i orden "rättfärdighet" och "frid". Dessa två ord återfinns ofta tillsammans, se Ps 85:11; Jes 9:7; 32:17; 48:18; 60:17.]
Och Sodoms kung sade till Abram: "Ge mig folket och ta godset för dig själv."
Men Abram sade till Sodoms kung: "Jag har lyft upp min hand till Herren (Jahve), Gud den Högste (El Elion) Skapare av himlarna och jorden,
Jag ska göra dig mycket, mycket fruktsam och jag ska skapa nationer från dig och kungar ska komma från dig (bli dina ättlingar),
Jag ska välsigna henne och ska tillsammans med dig ge henne en son. Jag ska välsigna henne och hon ska bli en mor till många nationer (folk). Kungar över nationer ska komma från henne!" [På samma sätt som Gud lägger till bokstaven h, "He", i Abrahams namn (se vers 5), så gör Gud på samma sätt med Sara så hennes namn blir Sarah. Detta är signifikant eftersom bokstaven "He" uttalas som en utandning. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Saras namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske!]
Abraham sade om sin hustru Sara: "Hon är min syster." [1 Mos 12:10–20; 26:1–11] Och Avimelech, Gerars kung, sände efter och tog Sara.
Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den som var under Abrahams dagar. Isak gick till Avimelech, filistéernas kung, till Gerar. [Gerar markerade den södra gränsen av Kanan, och låg nära Gaza, se 1 Mos 10:19.]
Det hände när han hade varit där en lång tid att filistéernas kung Avimelech tittade ut genom ett fönster och såg och se, Isak (hebr. Yishaq) skrattade (hebr. metsachaq – kelade, roade sig, vänslades, "skojbråkade") med Rebecka, sin hustru. [Hebr. metsachaq är snarlikt Isaks namn som betyder "skratt", se 1 Mos 17:17, 19. Samma ord används av Potifars hustru när hon anklagar Josef för att ha antastat henne, se 1 Mos 39:14, 17. Ordet används också om hur Ismael förlöjligande Isak, se 1 Mos 21:9. Allt detta förstärker hur Isak ignorerade och "förlöjligade" Guds löfte om beskydd, och ljög för att skydda sig själv.]
Och Gud (Elohim) sade till honom: "Jag är Allsmäktig Gud (El Shaddai). Var fruktsam och föröka dig. Ett folk och flera folk ska komma från dig och kungar ska komma från din länd. [Ordet för länd syftar på hela den nedre delen av kroppen, inklusive könsorganen.]
Detta är de kungar som regerade i Edoms land innan någon kung regerade över israeliterna.
Josefs herre [Potifar] tog honom och satte honom i fängelset, platsen där kungens fångar hölls bundna. Han var nu där i fängelset. [Det är inte tydligt vem Potifar blir arg på. Kanske kände han till sin frus sätt. Enligt Yalkut Shimoni, en medeltida rabbin, gjorde Potifars dotter Asenat allt hon kunde för att upprätta och fria Josef från anklagelserna. När Josef senare blir fri från fängelset gifter han sig med Asenat som är Potifars dotter, se 1 Mos 41:44. Tiden i fängelse var en prövning för Josef, den beskrivs i Ps 105:17–19
    Berättelsen om Josef är fylld med cykliska mönster och upprepningar: Han har två drömmar (kap 37), han tyder två drömmar (kap 40), hans bröder gör två resor för att se honom (kap 42-43), och här är han oskyldigt fängslad en andra gång.]
[Josef kom till Egypten som 17-åring, se 1 Mos 37:2. Han tjänade hos Potifar i drygt 10 år innan han blev falskt anklagad för att försökt våldta hans hustru. Han är nu omkring 28 år. Två år senare, som 30-åring, blir han befordrad av farao, se 1 Mos 41:46.] Efter en tid hände det sig att munskänken till kungen i Egypten och hans bagare, förolämpade sin herre, Egyptens kung. [Deras brott nämns inte. Enlig judisk tradition hade en fluga fallit ner i faraos vin och en sten i hans bröd. Andra judiska kommentarer föreslår att de försökt förgifta farao.]
En natt hade de båda – munskänken och bagaren hos kungen i Egypten som satt fängslade – var sin dröm. Var och en med sin egen uttydning (betydelse).
Josef var 30 år gammal när han stod inför farao, kungen i Egypten. Josef gick ut från faraos ansikte och vandrade runt i [inspekterade] hela Egyptens land. [Det finns flera slående paralleller mellan Josef och Jesus. Josef fick en brud samtidigt som han fortfarande var förkastad av sina egna bröder. Den kristna kyrkan har sedan slutet på Apostlagärningarnas tid bestått mest av hedningar, se Rom 11:25. Jesus var också 30 år när han började sin publika tjänst, se Luk 3:23]
Från Asher [betyder "lycklig"] kommer rikliga (överflödande, mättande) rätter
    och han ska ge mat till kungliga nöjen (rikligt uppdukade festbord).
Egypten fick en ny kung som inte kände till Josef [hur han räddat landet från hungersnöd och gjort Egypten till ett mäktigt rike]. [Jakobs son Josef såldes som slav av sina egna bröder. Men trots motgångar välsignade Gud honom i Egypten och han blir till sist faraos högra hand. Han hade fått förmåga att tyda drömmar. Under sju goda år byggde landet upp ett spannmålslager som gjorde att de klarade sju svåra år då skördarna slog fel. Man sålde även till kringliggande länder vilket gjorde Egypten rikt, se 1 Mos 40–41. I den egyptiska historien skedde ett tydligt skifte mellan den sjuttonde och artonde dynastin. Hyksosfolket som regerat Egypten under 100 år besegrades. Den nya kungen skulle i så fall vara farao Amose som kom till makten i det nya riket någon gång omkring 1550 f.Kr.]
[Den första åtgärden med hårt arbete fungerade inte, så farao vidtar mer direkta åtgärder för att begränsa antalet israeliska män.] Den egyptiske kungen talade med de hebreiska barnmorskorna, en av dem hette Shifra ["den vackra"] och den andra Pua ["den glänsande"]. [Israeliterna var så många att det är troligt att Shifra och Pua var de som ansvarade över alla hebreiska barnmorskor. Namnen på dessa två gudfruktiga kvinnor nämns i texten, medan den dåtida "viktiga" kungen inte namnges.]
Men barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud och gjorde inte som egyptiernas kung befallt dem, utan lät pojkarna leva.
Då kallade kungen till sig dem igen och sade: "Varför gör ni så att pojkarna får leva?"
Många år senare dog Egyptens kung [som var ute efter Mose liv]. Israeliterna fortsatte att sucka på grund av sitt slaveri. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud.
De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahve), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
Men jag vet [redan] att Egyptens kung inte kommer låta er gå frivilligt. Nej, inte ens av en mäktig hand [någon mänsklig armé].
Kungen i Egypten svarade dem: "Mose och Aron, varför har ni gjort så att folket slutat arbeta [gett dem falska förhoppningar]? Gå tillbaka till ert slavarbete!"
"Gå till farao, kungen av Egypten, och säg att han ska låta israeliterna få lämna hans land."
Herren talade till Mose och Aron och befallde dem (gav dem uppdraget) att säga till både Israels barn och farao, kungen i Egypten, att israeliterna skulle föras ut ur Egyptens land.
Det var de som talade med farao, kungen av Egypten, om att israeliterna skulle föras ut ur landet – just dessa båda, Mose och Aron.
sade han: "Jag är Herren. Allt vad jag säger dig ska du säga till farao, kungen av Egypten."
När man berättade för Egyptens kung att folket hade flytt förändrades faraos och hans tjänares hjärtan mot folket och de sade: Vad är det vi har gjort som låtit Israel lämna sin plats som våra slavar?
Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, kungen i Egypten, så att han jagade efter Israels söner(folk), eftersom Israels söner (folk) drog ut med en hög hand.
Och Mose skickade budbärare till Edoms kung:
"Så säger din bror Israel, du känner till alla våndor som har drabbat oss,
Låt oss passera, jag ber dig, genom ditt land. Vi ska inte gå genom fält eller genom vingårdar, inte heller dricka vatten från dina källor. Vi ska gå längs kungens huvudväg, vi ska inte vika av åt höger eller åt vänster förrän vi har passerat din gräns."
Och kananéerna, Arads kung som bodde i söder (Negev), hörde att Israel kom på Atarims väg. Då stred han mot dem och tog några som fångar.
Och Israel sände budbärare till amoréernas kung Sichon och sade:
"Låt oss passera genom ditt land. Vi ska inte gå på sidan genom fält eller genom vingårdar, vi ska inte dricka vatten från dina källor. Vi ska gå längs kungens huvudväg till dess vi har passerat din gräns."
Chesbon var amoréernas kung Sichons stad som hade krigat mot den tidigare kungen i Moav och tagit hela hans land ur hans hand ända till Arnon.
Ve över dig Moav,
    du är kuvad Kemoshs folk.
Han har gett sina söner som flyktingar
    och sina döttrar till fångenskap
    – till amoréernas kung Sichon.
Och de vände och gick upp längs Bashans väg, och Og, Bashans kung, gick ut mot dem, han och allt hans folk, för att strida i Edreij.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Frukta inte för honom, för jag har gett honom i din hand, och hela hans folk och hela hans land. Och du ska göra mot honom som du gjorde mot amoréernas kung Sichon som bodde i Chesbon."
Och Moav sade till de äldste i Midjan: "Nu kommer denna skara att äta (bokstavligt slicka) upp allt som är runtomkring oss, som oxarna äter upp fältets gräs." Och Balak, Tsippors son, var Moavs kung vid den tiden.
Och Bileam sade till Gud (Elohim): "Balak, Tsippors son, Moavs kung har sänt till mig (och sagt):
Och han [Bileam] tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
"Från Aram [nuvarande centrala och södra Syrien; betyder "upphöjd"]
    hämtade Balak mig,
    Moavs kung
från bergen i öster:
'Kom, förbanna (hebr. arar) Jakob
och kom förbanna (hebr. zaam) Israel.'
Ingen har skådat orättfärdighet i Jakob,
    inte har någon sett vrånghet i Israel,
Herren hans Gud (Jahve Elohim) är med honom,
    och ropet för kungen är ibland dem.
Vatten ska flöda från hans krukor,
    och hans utsäde ska vara i många vatten,
och hans kung ska vara högre än Agag [kanske en titel, liknande "farao"; Haman var en agagit, se Est 3:1, senare dödar Samuel en kung som heter Agag, se 1 Sam 15:32–3],
    och hans kungarike ska bli upphöjt.
Och de dödade Midjans kung med resten av de slagna, Evi och Rekem och Tsor och Chor och Reva, Midjans fem kungar. De dödade även Bileam, Beors son med svärd.
Och Mose gav till dem, till Gads söner och till Rubens söner och till halva Manasse stam, Josefs son, Sichons kungarike, amoréernas kung, och Ogs kungarike, Bashans kung, landet med dess städer och deras gränser, liksom landets städer runt omkring.
Och kananéen, Arads kung, som bodde i Kanaans sydland, hörde att Israels söner kom (var i antågande).
efter att han slagit Sichon amoréernas kung som bodde i Cheshbon och Og, Bashans kung, som bodde i Ashtarot vid Edreij.
Res er upp fortsätt er resa och gå över Arnons dal, se jag har gett amoreen Sichon i er hand, Cheshbons kung och hans land, börja att besätta landet och ta strid mot honom."
Och jag sänder budbärare ut från Kedemots öken till Sichon, Chesbons kung med ord om fred och säger:
Men Sichon, Chesbons kung, ska inte låta oss gå förbi honom, för Herren din Gud (Jahve Elohim) har förhärdat hans ande och gjort hans hjärta styvnackat för att han ska ge honom i din hand, som det har visat sig idag.
Sedan vände vi och gick vägen upp till Bashan, och Og, Bashans kung, kom ut emot oss, han och hela hans folk till strid i Edreij.
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Frukta inte för honom för jag har gett honom och hela hans folk och hans land i din hand, och du ska göra mot honom som du gjorde mot Sichon, amoréernas kung som bodde i Cheshbon." [4 Mos 21:33–35]
Så Herren vår Gud (Jahve Elohim) gav även Og, Bashans kung, i vår hand och hela hans folk och vi slog honom till dess ingen överlevande fanns kvar.
Och vi förgjorde dem fullständigt [5 Mos 20:15–18; Jos 6:17] som vi gjorde med Sichon, Cheshbons kung, vi förgjorde alla städer, män, kvinnor och små.
Och vi tog landet på den tiden ur handen på amoréernas två kungar som var bortom Jordan från Arnons dal [i söder] till berget Hermon
För bara Bashans kung Og var kvar av Refaims kvarleva [1 Mos 14:5]. Ja [se, notera – detta är anmärkningsvärt], hans säng var en säng av järn. Finns den inte i Ammons söners Rabba [nuvarande staden Amman i Jordanien, som ett museiföremål]? [Sängens storlek var också spektakulär:] Längden var 9 alnar [4,1 meter] och bredden var 4 alnar [1,8 meter], efter en mans aln. [Järn var ovanligt vid den här tiden under sena bronstiden. Det tillsammans med sängens storlek var anledningen att den uppmärksammas. Måttet en aln härstammar från längden på en mans underarm; avståndet mellan armbågen och långfingret – ca 45 cm.]
Och jag befallde Josua vid den tiden och sade: "Dina ögon har sett allt som Herren din Gud (Jahve Elohim) har gjort mot dessa två kungar, så ska Herren (Jahve) göra mot alla kungariken när du går över.
på andra sidan Jordan i dalen mitt emot Beit Peor i amoréernas kung Sichons land som bodde i Chesbon, som Mose och Israles söner slog när de kom ut ur Egypten.
Och de tog hans land som en besittning och Bashans kung Ogs land, amoréernas två kungar som fanns på andra sidan Jordan mot soluppgången (österut)
I stället var det på grund av Herrens kärlek till er och hans trofasthet till löftet som han hade svurit era fäder som Herren förde er ut med stark hand och befriade dig ur träldomshuset, ur den egyptiske kungens hand, ur faraos hand.
Och han ska ge deras kungar i din hand och du ska låta deras namn försvinna från under himlarna, ingen man ska kunna stå dig emot till dess du har förgjort dem.
och hans tecken och hans gärningar som han gjorde mitt i Egypten mot farao, Egyptens kung och hans land,
[Här finns flera begränsningar och en uppmaning. Detta var unikt för Israel, andra omgivande riken hade inte den här typen av restriktioner. Israeliternas kung skulle vara en landsman, inte ha för stor militär makt (samla många hästar), inte ha många fruar och samla på sig en egen stor rikedom. Den sista och femte punkten är att göra en egen personlig kopia av Moseböckerna och dagligen läsa den, det är en uppmaning att låta Guds undervisning få bli personlig. Flera av dessa råd kan även appliceras på troende idag, se 1 Pet 2:9.] När ni kommer till landet, som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett till er, och ska inta det, och ska bosätta er där, och ni då säger: "Jag ska sätta en kung över mig som alla länder runtomkring mig" [1 Sam 8:5, 20],
då ska du verkligen se till (vara noga med) att du sätter en kung över dig som Herren din Gud (Jahve Elohim) utväljer.
En av dina egna bröder ska du göra till kung över dig. Du får inte sätta en främling över dig, en som inte är din bror. [Detta pekar profetiskt på Jesus, Messias, som ska vara en kung efter Davids ätt, se Matt 1:6; Luk 3:31. Han är därmed en broder.]
Herren (Jahve) ska föra bort dig och den kung som du kommer sätta över dig [Saul blev den första kungen, se 1 Sam 10:20–24] till ett folk som du inte känner, varken du eller dina fäder, och där ska du tjäna andra gudar av trä och sten.
Och när ni kom till denna plats, Sichon, kom Heshbons kung och Og, Bashans kung, ut mot oss i strid och vi slog dem [4 Mos 21:21–35].
Herren (Jahve) ska göra med dem [de sju folken i Kanaans land] som han gjorde med Shion och Og, amoréernas kungar, när han förgjorde dem och deras land [4 Mos 21:21–35].
Där var en kung i Jeshurun [ett namn på Israel som betyder "ärbar", se 5 Mos 32:15]
    när folkets huvuden (ledare) var samlade,
Israels stammar tillsammans."
Jerikos kung fick följande rapport: "Viktig information! Israeliska män har kommit hit i natt för att utforska landet."
Då sände Jerikos kung denna order till Rahab (Rachav):
    "Överlämna männen som kom till dig (dina klienter), de som kom till ditt hus, för de är här för att utforska landet." [I den hebreiska texten ligger det en sexuell anspelning på "kom till dig", det är antagligen därför den hebreiska författaren lägger till "de som kom till ditt hus", för att förtydliga att de inte köpte hennes tjänster.]
Vi har ju hört hur Herren lät Röda havet torka ut när ni lämnade Egypten, och hur ni slog ut de två amoreiska kungarna, Sichon och Og, på andra sidan Jordan [floden].
[Kapitel 5 är den fjärde sektionen, och den centrala av de sju första (kap 1-8). Israeliterna helgar sig inför Herren och crescendot finns i vers 10 då man för första gången firar Pesach i det nya landet.] Och det skedde när alla amoréernas kungar som var bortom Jordan, västerut, och alla kananéernas kungar som var vid havet [Medelhavet], hörde hur Herren (Jahve) hade torkat upp Jordan framför Israels söner till dess att alla gått över, att deras hjärtan smälte [av rädsla], inte heller var deras ande kvar i dem längre på grund av Israels söner. [Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Kungarna skakade av skräck och kunde inte göra någonting åt situationen.]
Herren (Jahve) sade till Josua: "Se, jag har gett Jeriko i din hand med dess kung, liksom dess tappra stridsmän.
Herren sade till Josua: "Frukta inte och var inte förskräckt, ta hela krigsfolket med dig och stå upp och gå till Ai. Se, jag har gett kungen i Ai och hans folk och hans stad och hans land i din hand.
Och du ska göra med Ai och dess kung som du gjorde med Jeriko och dess kung. Förutom att du ska ta det tillspillogivna och dess boskap och behålla som byte för er själva. [Hade Achan övervunnit sin girighet i Jeriko, så hade han fått bytet här.] Gör ett bakhåll för staden, bakom (på andra sidan; väster om) den."
Och det hände när kungen i Ai såg det, att stadens män skyndade sig och reste sig upp tidigt och gick ut för att strida mot Israel, han och hans folk på den avtalade tiden, i riktning mot Arava (ödemarken, steppen, öknen) [syftar på riktningen österut mot Jeriko och Jordandalen]. Men han visste inte att det fanns ett bakhåll mot honom bakom (på andra sidan; väster om) staden.
Och Ais kung tog de levande och förde honom till Josua.
Och kungen i Ai hängde han i ett träd fram till kvällen, och när solen gick ned befallde Josua att de skulle ta ner hans kropp från trädet och kasta den i ingången till porten i staden och de kastade upp en stor hög med stenar över den, till denna dag.
[Tidigare hade motståndet bestått av enskilda städer, nu i detta och följande kapitel kommer motståndet från allianser med städer och dess kungar.] Och det hände sig att när alla kungar som var bortom Jordan i bergsbygden, i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och utefter hela Stora Havets (Medelhavets) kust framför Libanon, hettiterna och amoréerna, kananiterna, perisséerna, hivéerna och jebusiterna hörde detta,
och vad han gjorde mot de två ammonitiska kungarna som bodde bortom Jordan, mot Sichon, kung i Cheshbon och mot Og kung i [området] Bashan i [staden] Ashtarot. [Dessa två städer låg längs med kungsvägen, se 4 Mos 20:17; 21:22, den viktiga nordsydliga handelsvägen och militärrutten öster om Jordan som förband Damaskus i norr och Etsjon-Gever (nuvarande Eilat) i söder.]
[Detta är första gången Jerusalem nämns i Bibeln. Det hebreiska namnet är Jeroshalajim. Hebreiskan har förutom singular och plural även dual som innebär två – ändelsen "-ajim" indikerar detta. Dualformen på Jerusalem har ibland tolkats som de två berg som staden vilar på, men går också bokstavligt att se som att staden betyder dubbel frid. Här antyds också att det finns två Jerusalem – det himmelska och det jordiska. I Uppenbarelseboken är det helt tydligt (Upp 21:2, 10), men även passager från profeterna (Jes 6:1) gör att den åsikten också finns i den rabbinska tolkningen. I antika egyptiska källor kallas staden "Ursalimmu" vilket betyder "fridens fundament/fredens grund".] Och det hände sig att när Adonitsedek [Namnet betyder "min herre är rättfärdighet"], Jerusalems kung, hörde hur Josua hade intagit Ai och fullständigt ödelagt det, så som han hade gjort med Jeriko och dess kung, så hade han gjort med Ai och dess kung, och hur invånarna i Givon hade ingått (gjort) fred med Israel och var (vistades) ibland dem,
Därför sände Adonitsedek, Jerusalems kung (bud) till
Hoham, kung i Hebron,
och till Piram, kung i Jarmot,
och till Jafija, kung i Lachish,
och till Devir, kung i Eglon och sade:
Därför samlade sig de fem kungarna från amoréerna, Jerusalems kung, Hebrons kung, Jarmots kung, Lachishs kung, Eglons kung tillsammans och gick upp, de och deras härar och slog läger mitt emot Givon och krigade mot dem.
Och Givons män sände (bud) till Josua till lägret i Gilgal [intill Jeriko] och sade: "Släpp inte dina händer från dina tjänare, kom upp till oss snabbt och rädda oss och hjälp oss, för alla amoréernas kungar som bor i bergsbygden [Jerusalem, Hebron, Jarmot, Lachish och Eglon] har samlat sig tillsammans mot oss."
Och dessa fem kungar flydde och gömde sig själva i grottan vid Makeda.
Och man berättade för Josua och sade: "De fem kungarna är funna, gömda i en grotta vid Makeda." [Makeda är nuvarande el-Qom mellan Lachish och Hebron, 14 km väster om Hebron.]
Sedan sade Josua: "Öppna grottan [ta bort de stora stenarna från öppningen] och för fram dessa fem kungar till mig från grottan."
Och de gjorde så och förde fram dessa fem kungar till honom från grottan, Jerusalems kung, Hebrons kung, Jarmots kung, Lachishs kung, Eglons kung.
Och det hände när de förde dessa kungar till Josua att Josua kallade på alla Israels män och sade till stridsmännens ledare som gick med honom: "Kom nära, sätt era fötter på nackarna av dessa kungar." Och de kom nära och satte sina fötter på deras nackar.
Och Josua tog Makeda den dagen och slog det med eggen av svärdet och dess kung, han ödelade dem fullständigt och själarna som var där inne, han lämnade ingen, och han gjorde med Makedas kung som han hade gjort med Jerikos kung.
Och Herren (Jahve) gav även det och dess kung i Israels hand, och han slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, han lämnade ingen där, och han gjorde mot dess kung som han hade gjort med Jerikos kung. [Livna har inte med säkerhet identifierats, men fynd vid utgrävningar i Tel Burna 2015, gör att det kan vara den bibliska Livna.]
Sedan kom Gezer, Horams kung, upp till Lachishs hjälp, och Josua slog honom och hans folk till dess han inte hade lämnat någon kvar. [Gezer var en vitig handelstad som låg halvägs mellan Joppe och Jerusalem.]
Och de tog det och slog det med svärdsegg, och dess kung och alla dess städer och alla själar som var därinne, han lämnade ingen på samma sätt som han gjort med Eglon, han förgjorde det fullständigt och alla själar som var därinne.
Och han tog det och dess kung och alla dess städer och de slog dem med svärdsegg, och förgjorde i grunden alla själar som var därinne, han lämnade ingen, som han hade gjort med Hebron så gjorde han med Devira och dess kung, liksom han hade gjort med Livna och dess kung.
Så slog Josua hela landet, bergsbygden och södern och Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och sluttningarna (bergsbranterna; wadikanterna – hebr. aseda) [troligtivs sluttningarna ner mot Döda havet öster om den centrala bergsbyggden] och alla deras kungar, han lämnade ingen utan förgjorde i grunden allt som andades, som Herren Israels Gud (Jahve Elohim) befallt.
Och alla dess kungar och deras land tog Josua på ett tillfälle (på en gång), eftersom Herren Israels Gud (Jahve Elohim) stred för Israel.
Och det skedde när Chatsors (Hasors) kung Javin [betyder: "den Gud ser" – troligtvis en titel] hörde om detta, att han sände (bud) till
Jovav, kung i Madon
och till Shimrons kung [nuvarande Tel Shimron i Jezereldalen, se även Jos 19:15]
och till Achshafs kung
och till kungarna som var i norr,
i Bergsbygden
och i Arava (ödemarken, hedmarken) [området kring Jeriko i Jordandalen] söder om Kinnerot [områden kring Genesarets sjö]
och i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och i området väster om Dor vid havet [Medelhavet],
Och alla dessa kungar kom samman och de kom och slog läger tillsammans vid Merivas vatten [ordagrant: höga sjön; troligtvis nuvarande Hulasjön 1,5 mil norr om Genesarets sjö, 4 km norr om Chatsor] för att strida mot Israel.
Och Josua återvände vid den tiden och tog Chatsor (Hasor) och slog dess kung med svärd eftersom Chatsor tidigare varit huvudet (ledaren) för dessa kungariken.
Och alla dessa kungars städer och deras kungar tog Josua och slog dem med svärdsegg och förgjorde dem grundligt, som Herrens (Jahve) tjänare Mose befallt.
från de kala bergen som sträcker sig upp till Seir och ända till Baal Gad i Libanons dal under berget Hermon, och alla deras kungar tog han och han slog dem och dödade dem.
Josua stred en lång tid med alla dessa kungar.
Detta är landets kungar som Israels söner slog och besatte deras land på andra sidan Jordan mot soluppgången, från Arnons dal till berget Hermon och hela Arava österut.
Sichon amoréernas [4 Mos 21:21–30; 5 Mos 1:4; 2:24–37; 29:7–8] kung som bodde i Cheshbon och regerade från Aroer, som är på randen av Arnons dal och mitten av dalen och halva Gilead till floden Jabbok, gränsen för Ammons söner,
och gränsen mot Og, Bashans kung, Refaims kvarleva som bodde i Ashtarot och i Edreij,
och regerade på berget Hermon och i Salcha och i hela Bashan till gränsen mot geshureerna och maachateerna och halva Gilead till gränsen mot Sichon, Cheshbons kung.
Och dessa är landets kungar som Josua och Israels söner slog på andra sidan Jordan västerut, från Baal Gad i Libanons dal [i norr] till de kala bergen som går upp till Seir [Edom – i söder]. Och Josua gav det till Israels stammar som en besittning efter deras indelning,

Jerikos kung 1,
Ais kung som är bredvid Betel 1,
Jerusalems kung 1,
Hebrons kung 1,
Jarmots kung 1,
Achishs kung 1,
Eglons kung 1,
Gezers kung 1,
Debirs kung 1,
Geders kung 1,
Chormas kung 1,
Arads kung 1,
Livnas kung 1,
Adullams kung 1,
Makedas kung 1,
Betels kung 1,
Tapoachs kung 1,
Chefers kung 1,
Afeks kung 1,
Sharons kung 1,
Madons kung 1,
Chatsors kung 1,
Shimron Merons kung 1,
Achshafs kung 1,
Tanachs kung 1,
Megiddos kung 1,
Kedesh kung 1,
Jokneams kung i Karmel 1,
Dors kung i Dors område 1,
Gojims kung i Gilgal 1,
Tirtsas kung 1. Alla kungarna 31.
och alla Sichons städer, amoréernas kung som regerade i Cheshbon, till Ammons söners gräns
och alla städer i låglandet och hela Sichons kungarike, amoréernas kung som regerade i Cheshbon, som Mose slog med Midjans ledare, Evi och Rekem och Tsor och Chor och Reva, Sichons furstar som bodde i landet,
och i dalen Beit–Haram och Beit–Nimra och Sukkot och Tsafon och resten av Sichons, Cheshbons kungs kungarike, vars gräns är Jordan till den yttersta delen av sjön Kinneret bortom Jordan österut.
Och gränsen var från Mahanaim, alla Ogs, Bashans kungs kungariken, och Jairs byar, som är i Bashan, 60 städer.
Sedan steg Balak, Tsippors son, upp och kämpade mot Israel, och han sände efter Bileam, Beors son, för att förbanna er.
Och jag sände bålgetingar framför er som drev ut dem framför er, två av amoréernas kungar, inte med svärd, inte med båge.
Adoni-Bezek sade då: "70 kungar som samlar mat under mitt bord har sina tummar och stortår avhuggna. Som jag har gjort så har Gud (Elohim) återgäldat mig." De förde honom till Jerusalem och han dog där.
Därför upptändes Herrens (Jahves) vrede mot Israel och han gav dem i Aram-Naharaims kung Koshan-Rishataims hand, och Israels söner tjänade Koshan-Rishataim i 8 år.
Och Herrens (Jahves) ande kom över honom och han dömde Israel, och han gick ut i strid och Herren (Jahve) gav Arams kung Koshan-Rishataim i hans hand och hans hand segrade mot Koshan-Rishataim.
Och Israels söner gjorde igen det som var ont i Herrens (Jahves) ögon, och Herren (Jahve) styrkte Eglon [betyder: "lik en kalv" och liknar också ordet för rund/rundad], Moabs (Moavs) kung, mot Israel, eftersom de hade gjort det som var ont i Herrens (Jahves) ögon. [Moabiterna nämns inte bland de folken som Herren hade låtit finnas kvar för att pröva israeliterna, se vers 3–6. Moabiterna härstammar från Lots äldsta dotter som hade ett incestförhållande med sin far efter att han "ätit och druckit", se 1 Mos 19:30‑38. Namnet Eglon betyder "lik en kalv" på hebreiska, och är snarlikt ordet agol som betyder rund eller rundad. Ingen israelit kunde undgå att lägga märke till den karikatyriska beskrivningen av Eglon som blir en clownliknande figur. I vers 17 används det hebreiska bari, som beskriver fet gödboskap, och här med en förstärkning som beskriver honom som "enormt fet". Varje gång hans namn förekommer i vers 12–17 beskrivs han som "Moabs kung", men efter vers 20 undviker författaren den titeln. Denne man var "någon" under 18 år, men reduceras sedan till en namnlös "nobody".]
Och Israels söner tjänade Eglon, Moabs kung, 18 år.
Men när Israels söner ropade till Herren (Jahve) reste Herren (Jahve) upp en frälsare (räddare), Ehud, Geras son, Benjamins son, en vänsterhänt man, och Israels söner sände en gåva med honom till Eglon, Moabs kung. [Namnet Benjamin betyder ordagrant "högra handens son". Författaren noterar ironiskt att Ehud var vänsterhänt, en egenskap som skulle visa sig avgörande för utgången i denna berättelse, se vers 16 och 21. Benjamiterna var kända för deras skicklighet att använda slungor med sin vänstra hand (Dom 20:16).]
Och han erbjöd gåvan till Eglon, Moabs kung. Eglon var en mycket välgödd (ordagrant "fet/stor överflöd/mer/mycket" – hebr. bari meod) man. [Samma uttryck används om de sju feta korna i Josefs dröm, se 1 Mos 41:1–4.]
Men själv vände han tillbaka från stenbilderna (de ingraverade bilderna) [stenstod eller ingraverad text på en sten; markerade kanske gränsen mellan Efraim/Benjamin, eller syftar på de tolv stenarna som Josua satte upp, se Jos 4:19–20] som var i Gilgal och sade: "Jag har ett hemligt ärende till dig, o kung".
    Och han sade: "Var tysta!" Och alla som stod hos honom gick ut från honom.
Och Herren (Jahve) gav dem i Kanaans kung Javins hand, som regerade i Chatsor. Härförare för hans armé var Sisera som bodde i Charoshet-Hagojim. [Namnet Sisera återfinns inte i mellanörsten vilket gör att att forskare tror att det kan härstamma från staden Sassari i Sardinien. Han kan ha varit del av det sjöfolk som kom från de grekiska öarna (Jer 47:4). Rent betydelsmässigt är namnet sammansatt av häst (hebr. sus) och att se (hebr. raa) vilket ger betydelsen av någon som är snabb och ser.]
Sisera flydde dock till fots till Jaels tält, Chevers hustru, keniten, för det rådde fred mellan Javin, Chatsors kung och Chevers hus, keniten.
Så underkuvade Gud (Elohim) den dagen Javin, Kanaans kung, inför Israels söner.
Och Israels söners hand segrade mer och mer mot Javin, Kanaans kung, till dess de ödelagt Javin, Kanaans kung.
Lyssna ni kungar [israel hade ingen kung ännu, så detta riktar sig till hedniska nationer, se Ps 2:2],
    ge ert öra ni furstar, jag – till Herren (Jahve);
    jag ska sjunga (hebr. shir),
    jag ska spela (slå an strängar – hebr. zamar)
till Herren Israels Gud (Jahve Elohim). [Sista delen av versen formar en kiasm som ramas in av Herren och centralt centralt sjunga och spela. Hebr. zamar används ofta i anknytning med stränginstrument, se Ps 33:2; 147:7. Miriam använde tamburin, se 2 Mos 15:20.]
Kungarna kommer, de strider,
    sedan strider Kanaans kungar,
i Taanach vid Megiddos vatten,
    de har ingen vinning av silver.
Och han sade till Sukkots män: "Ge, jag ber er, brödkakor till folket som följer mig, för de är svaga och jag jagar efter Zevach och Tsalmunna, Midjans kungar."
Och Zevach och Tsalmunna flydde och han jagade efter dem, och han tog Midjans två kungar, Zevach och Tsalmunna, och gjorde hela hären modfälld.
Och han sade till Zevach och Tsalmunna: "Var är männen som ni slog i Tavor?"
    Och de svarade: "Som du är, så var de, var och en såg ut som en kungason."
Och guldvikten på öronringarna som han bad om var 1700 shekel guld. Förutom skärorna och hängsmyckena och de purpurfärgade dräkterna som var på Midjans kungar, och förutom kedjorna som var runt nackarna på deras kameler.
På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.
På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.
Herrens (Jahves) fiender krossas i bitar,
    han dundrar mot dem [från sin tron] i himlen,
Herren (Jahve) dömer [alla folk] till jordens alla ändar.
    Åt sin konung ger han styrka,
    lyfter högt sin smordes spira."
Och de sade till honom: "Se, du är gammal och dina söner vandrar inte på dina vägar, ge oss nu en kung som dömer oss som de andra nationerna."
Men det misshagade Samuel när de sade: "Ge oss en kung som dömer oss." Och Samuel bad till Herren (Jahve).
Lyssna nu därför till deras röst, men du ska allvarligt varna dem (noggrant låta dem veta), och ska kungöra för dem påbuden (de bindande juridiska besluten) om kungen som ska regera över dem."
Och Samuel talade alla Herrens (Jahves) ord till folket som bad honom om en kung.
Och han sade: "Detta ska vara påbuden (de bindande juridiska besluten) om kungen som ska regera över er, han ska ta era söner och utse dem åt sig till hans vagnar och till att vara hans ryttare, och de ska springa framför hans vagnar.
Och ni ska ropa den dagen på grund av den kung som ni har valt åt er och Herren (Jahve) ska inte svara er den dagen."
Men folket vägrade att lyssna till Samuels röst och de sade: "Nej, men låt oss få en kung över oss,
så att vi liknar de andra länderna och att vår kung dömer oss och drar ut framför oss och utkämpar våra strider."
Och Herren (Jahve) sade till Samuel: "Lyssna till deras röst och ge dem en kung." Och Samuel sade till Israels män: "Gå, var och en till sin stad."
Men ni har idag förkastat er Gud (Elohim) som själv frälste er ut ur alla olyckor och era trångmål (ångest), och ni har sagt till honom: Sätt en kung över oss. Visa nu därför upp er själva inför Herrens (Jahves) ansikte efter era stammar och era tusenden."
Och Samuel sade till hela folket: "Ser ni honom som Herren (Jahve) har valt, att där är ingen som han bland allt folket?"
    Och hela folket ropade och sade: "Länge leve kungen."
Och Samuel sade till hela Israel: "Se, jag har lyssnat till er röst i allt som ni har sagt till mig, och jag har satt över er en kung.
Och nu, se, kungen går framför er och jag är gammal och gråhårig, och se, mina söner är med er, och jag har vandrat framför er från min ungdom till idag.
Men de glömde bort Herren deras Gud (Jahve Elohim) och han gav dem i Siseras hand, härföraren över Chatsor, och i filistéernas hand och i kungen i Moavs hand och de stred mot dem.
Och när ni såg att Nachash, Ammons söners kung kom emot er, sade ni till mig: En kung ska regera över oss, trots att Herren er Gud (Jahve Elohim) är er kung.
Och nu, se kungen som ni har valt och som ni har bett om, och se Herren (Jahve) har satt en kung över er.
Om ni vördar Herren (Jahve) och tjänar honom och lyssnar till hans röst och inte gör uppror mot Herrens (Jahves) befallningar, och både ni och även kungen som regerar över er blir Herren er Guds (Jahve Elohims) efterföljare,
Är det inte veteskörd idag? Jag ska ropa till Herren (Jahve) att han ska sända åska och regn och ni ska veta och se att er ondska är stor, som ni har gjort i Herrens (Jahves) ögon, genom att be om en kung."
Och hela folket sade till Samuel: "Be för dina tjänare till Herren din Gud (Jahve Elohim) att vi inte dör, för vi har lagt denna ondska till våra synder, att be om en kung." [Här säger folket inte "vår Gud" utan "din Gud" och gör alltså skillnad mellan sig själva och Samuel.]
Men om ni fortfarande gör det onda, ska ni bli bortsvepta, både ni och er kung."
Och Saul erövrade kungamakten över Israel och stred mot alla sina fiender på alla sidor, mot Moav och mot Ammons söner och mot Edom och mot Tsovas kungar och mot filistéerna. Och varthelst han vände sig själv slog han dem.
Och Samuel sade till Saul: "Herren (Jahve) har sänt mig till att smörja dig till kung över hans folk, över Israel, lyssna nu därför till rösten av Herrens (Jahves) ord.
Och han tog Agag, amalekiternas kung levande, och förgjorde fullständigt hela folket med svärdsegg.
"Jag ångrar (sörj-tröstar – hebr. nicham) att jag har gjort Saul till kung, för han har vänt om (vänt sig bort) från att följa mig och mitt ord, han har inte fullgjort befallningarna." Och det bedrövade Samuel och han ropade till Herren (Jahve) hela natten. [Hebr. nicham i vers 11, 29 och 35 översätts ibland till "ångra", men ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och också själva "ändringen" i själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även Nah 3:7; Ps 23:4; 71:21. Gud känner sorg över att Saul föll i synd, men börjar nu processen att trösta och ge en ny kung. I vers 29 är det just den "mänskliga aspekten" av att ändra sig, som betonas – nej, sådan är inte Gud!]
Och Samuel sade: "Trots att du är liten i dina egna ögon är du huvud över Israels stammar. Och Herren (Jahve) har smort dig till kung över Israel,
Och Saul sade till Samuel: "Jag har lyssnat till Herrens (Jahves) röst och jag har gått den väg som Herren (Jahve) sänt mig, och har fångat Agag, amalekiternas kung, och har fullständigt förstört amalekiterna.
För upproriskhet (även bitterhet, ordet kan betyda både ock – hebr. meri) är trolldomssynd (ordagrant att synda med häxkonster – hebr. chatat qesem)
    och envishet är avgudadyrkan (ordagrant ingenting, fåfänga, men även en avgud – hebr. aven) och husgudsdyrkan (hebr. terafim).
Eftersom du har förkastat Herrens (Jahves) ord,
    ska han också förkasta dig från att vara kung."
Men Samuel svarade Saul: "Jag ska inte återvända med dig, för du har förkastat Herrens (Jahves) ord och Herren (Jahve) har förkastat dig från att vara kung över Israel."
Och Samuel sade: "För hit till mig Agag, amalekiternas kung."
    Och Agag kom till honom i kedjor. Och Agag sade: "Sannerligen dödens obevekliga bitterhet."
Och Herren (Jahve) sade till Samuel: "Hur länge ska du sörja för Saul? Se jag har förkastat honom från att vara kung över Israel. Fyll ditt horn med olja och gå. Jag ska sända dig till betlehemiten Jishaj, för jag har utsett bland hans söner åt mig en kung."
Och en israelisk man sade: "Har ni sett denne man som kommer fram? För att håna Israel kommer han upp. Och det ska ske att den man som dödar honom, ska kungen förläna stor rikedom och ska ge honom sin dotter och göra hans fars hus skuldfritt (skattebefriat) i Israel."
Och när Saul såg David gå fram mot filistéen sade han till Avner, härföraren över armén: "Avner, vems son är denna yngling?" Och Avner svarade: "Som din själ lever, kung, jag kan inte säga dig det."
Och kungen sade: "Fråga då vems son pojkspolingen är."
Och det skedde när de kom, när David återvände från slakten på filistéerna, att kvinnorna kom ut från Israels städer och sjöng och dansade för att möta kung Saul med tamburiner, med glädje och med shalishim-instrument. [Hebreiska ordet shalishim används bara här och har med ordet "tre" att göra, varav vissa tolkar det som ett tresträngat instrument. Det kan också vara ett onomatopoetiskt ord som beskriver ett instrument som låter "shal-shal-shal", och är någon form av rytminstrument som en skallra.]
Men David sade till Saul: "Vem är jag och vad är mitt liv, eller min fars familj i Israel [vi är ingen känd släkt], att jag ska bli kungens svärson?"
Och Saul befallde sina tjänare: "Tala med David i hemlighet och säg: Se kungen har behag i dig och alla hans tjänare älskar dig, bli därför nu kungens svärson."
Och Sauls tjänare talade dessa ord i Davids öron. Och David sade: "Är det en lätt sak för er att bli kungens svärson? Betänk att jag är en fattig man och ringa aktad?"
Och Saul sade: "Så ska ni säga till David: Kungens önskan är inte någon hemgift, utan 100 filisteiska förhudar, som en hämnd på kungens fiender." För Saul tänkte att David skulle falla för filistéernas hand.
Och när hans tjänare berättade dessa ord för David behagade det Davids ögon väl att bli kungens svärson. Och dagarna var inte begränsade.
Och David steg upp och gick, han och hans män, och slog 200 män av filistéerna, och David tog deras förhudar och gav hela antalet till kungen, för att bli kungens svärson. Och Saul gav honom sin dotter Michal som hustru. [David uppfyller kungens önskan dubbelt upp och ger en dubbel brudgåva. Det visar på hans hängivenhet och iver att få bli en del av den kungliga familjen. Saul har inget annat val än att ge låta Michal gifta sig med David.]
Och Jonatan talade gott om David till sin far Saul och sade till honom: "Låt inte kungen synda mot sin tjänare, mot David, för han har inte syndat mot dig och hans arbete har varit mycket gott för dig [och för hela riket].
Och David sade till Jonatan: "Se, i morgon är det nymånad, när jag ska sitta hos kungen och äta, låt mig gå så att jag kan gömma mig själv på fältet till den tredje dagen på kvällen.
Och David gömde sig själv på fältet, och när nymånaden hade kommit satte sig kungen [Saul] ner för att äta måltiden.
Och kungen satt på sin stol som de andra gångerna, på sin stol vid väggen, och Jonatan stod upp och Avner satt vid Sauls sida, men Davids plats var tom.
Och han sade: 'Låt mig gå, jag ber dig, för vår familj har ett offer i staden, och min bror anbefallde mig, och om jag har funnit nåd i dina ögon, låt mig gå, jag ber dig, och se mina bröder.' Därför har han inte kommit till kungens bord."
David svarade prästen Achimelech: "Kungen har befallt mig ett ärende och har sagt till mig: Låt ingen man veta något om ärendet som jag sänder dig med, och vad jag har befallt dig, och de unga männen har jag bestämt den och den platsen.
Och David sade till Achimelech: "Finns det möjligen något svärd eller spjut här i din hand? Jag har varken mitt svärd eller mina vapen med mig, för det hastade med kungens ärende."
Och David steg upp och flydde den dagen av fruktan för Saul och kom till Achish, kungen i Gat. [Han flyr till sin ärkefiende Achish, och med sig har han svärdet som tillhörde Achishs döda hjälte Goliat.]
Och Achishs tjänare sade till honom: "Är inte detta David, landets kung? Sjunger de inte om honom när de dansar och säger:
Saul har slagit sina 1 000,
    och (men) David sina 10 000?" [1 Sam 18:7]
Och David tog dessa ord på allvar (lade dessa ord i sitt hjärta) och blev mycket rädd för Achish, Gats kung.
Och David gick därifrån till Mitspe i Moav och han sade till Moavs kung: "Låt min far och min mor, jag ber dig, komma hit och vara hos dig, till dess jag vet vad Gud (Elohim) ska göra för mig."
Och han förde dem inför Moavs kung och de vistades hos honom hela den tid som David var i fästningen.
Och kungen sände efter Achimelech, Achitovs son, och hela hans fars hus, prästerna som var i Nov, och de kom till kungen.
Och Achimelech svarade kungen och sade: "Vem bland alla dina tjänare är lika betrodd som David, som är kungens svärson, och ger akt på kungens påbud och är ärad i ditt hus?
Har jag idag börjat fråga Gud (Elohim) för honom? Låt det vara långt från mig. Låt inte kungen tillskriva sina tjänare någonting, inte till hela min fars hus, för din tjänare visste inget av allt detta, smått eller stort."
Och kungen sade: "Du ska döden dö Achimelech, du och hela din fars hus." [Saul använder liknande språkbruk som Gud använder, se 1 Mos 2:17; 20:7.]
Och kungen sade till vakten som stod bredvid honom: "Vänd och slå Herrens (Jahves) präst, eftersom deras hand också är med David, och eftersom de inte visste att han flydde och inte avslöjade det för mig."
    Men kungens tjänare kunde inte sträcka fram sina händer till att slå Herrens (Jahves) präster. [Detta är andra gången som det nämns att de som stod under Sauls ledarskap vägrade lyda hans order, se 1 Sam 14:44–45. Detta styrker hur israeliterna ansåg att en jordisk kung hade begränsad makt och det var viktigt att lyda Gud mer än människor, se Apg 5:29.]
Och kungen sade till Doeg: "Vänd dig och slå prästen." Och edomiten Doeg vände och han slog prästen, och han slog den dagen 85 personer som bar en linne-efod. [Linnevästen som bars av prästerna var lätt att känna igen, se 2 Mos 28:6–14.]
Och vet att hela din själs önskan att komma ner, kom ner och vår del blir att ge honom i kungens hand."
Och David reste sig efter och gick ut ur grottan och ropade efter Saul och sade: "Min herre kungen" Och när Saul såg bakom sig böjde sig David med sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv.
Efter vem har Israels kung kommit ut? Efter vem är det du jagar? Efter en död hund, efter en loppa!
Och Avichajil kom till Naval och se, han höll en fest i huset, som en kungs fest, och Navals hjärta var glatt i honom för han var mycket berusad, därför sade hon ingenting till honom, litet och stort, förrän morgonen ljusnade.
Och David ropade till folket och till Avner, Ners son, och sade: "Svarar du inte Avner?"
    Och Avner svarade och sade: "Vem är du som ropar till kungen?"
Och David sade till Avner: "Är inte du en tapper man? Och vem är lik dig i Israel? Varför har du då inte vakat över din herre kungen? För det kom en från folket för att fördärva kungen, din herre."
Detta är inte en god sak som du har gjort. Herren (Jahve) lever, du förtjänar att dö eftersom du inte vakade över din herre, Herrens (Jahves) smorde. Och se nu var kungens spjut är, och vattenkruset som stod vid hans huvud."
Och Saul kände igen Davids röst och sade: "Är detta din röst min son David?"
    David svarade: "Det är min röst, min herre kungen."
Därför ber jag dig, låt min herre kungen höra sin tjänares ord. Om det är Herren (Jahve) som har uppviglat dig mot mig, låt honom ta emot ett offer, men om det är människors söner ska de vara förbannade (i grund förgöras – hebr. aror) inför Herrens (Jahves) ansikte, för de har drivit ut mig denna dag för att jag inte ska hålla fast vid (klistra mig till) Herrens (Jahves) arv och har sagt: Gå och tjäna andra gudar.
Och nu, låt inte mitt blod falla till marken långt bort från Herrens (Jahves) ansikte, för Israels kung har kommit ut för att leta efter en ensam loppa, som en som jagar rapphöns i bergen."
Och David svarade och sade: "Se kungens spjut! Låt en ung man komma över och hämta det.
Och David steg upp och gick ner, han och de 600 män som var med honom, till Achish, Maochs son, kungen i Gat. [Första gången David kom till Gat var han ensam, eller hade bara med sig några soldater. Nu har han med sig sin armé och fruktar inte Achish, se 1 Sam 21:3, 12; 22:1.]
Och Achish gav honom Tsiklag den dagen. Därför tillhör Tsiklag Juda kungar till denna dag.
Och kungen sade till henne: "Var inte rädd. Vad ser du?" Och kvinna sade till Saul: "Jag ser en gudalik varelse komma upp ur jorden."
Filistéernas ledare frågade: "Vad gör dessa hebréer här?"
    Achish svarade filistéernas ledare: "Är inte detta David, Sauls tjänare Israels kung, som har varit hos mig dessa dagar även dessa år, och jag har inte funnit något (svek) i honom sedan han kom till mig till denna dag?"
Och David sade till Achish: "Men vad har jag gjort? Vad har du funnit i din tjänare så länge som jag har varit inför dig till denna dag, att jag inte kan gå och strida mot min herre kungens fiender?"
Och Juda män kom och där smorde de David till kung över Juda hus.
    Och de berättade för David och sade: "Javesh-Gileads män var de som begravde Saul."
Låt nu era händer bli starka (få mod och handlingskraft) och var tapperhetens söner, för er herre Saul är död, men Juda hus har smort mig till kung över dem."
Och tiden som David var kung i Hebron (Chevron) över Juda hus var sju år och sex månader.
och hans andra Chilav, till Avigajil, karmeliten Navals hustru;
och den tredje Avshalom; Maachas son dotter till kungen i Geshor;
Och Avner talade med Israels äldste och sade: "Även tidigare, även för tre dagar sedan var det så att ni sökte att göra David till kung över er,
Och Avner sade till David: "Jag vill stå upp och gå och ska samla hela Israel till min herre kungen, så att de kan skära förbund med dig och du kan regera över alla som din själ önskar." Och David sände iväg Avner och han gick i frid (shalom).
När Joav och hela hans armé som var med honom hade kommit, berättade de för Joav och sade: "Avner, Ners son kom till kungen och han har sänt iväg honom och han har gått i frid."
Och Joav kom till kungen och sade: "Vad har du gjort? Se, Avner kom till dig, varför har du sänt iväg honom i frid? Och han har redan gått?
Och David sade till Joav och till allt folket som var med honom: "Riv sönder era kläder och svep in er i säcktyg och klaga över Avner." Och kung David följde efter båren.
Och de begravde Avner i Hebron (Chevron) och kungen lyfte upp sin röst och grät vid Avners grav och hela folket grät.
Och kungen sörjde över Avner och sade: "Skulle Avner dö som en dåre dör?
Och hela folket lade märke till det och det behagade dem. Allt vad David gjorde behagade folket.
Och hela folket och hela Israel förstod den dagen att det inte var kungen som låg bakom att Avner, Ners son dödades.
Och kungen sade till sina tjänare: "Vet ni inte att det är en furste och en stor man som har fallit i Israel idag?
Och jag är svag idag och har precis blivit smord till kung. Och dessa män, Tserojas söner, är för tunga för mig. Må Herren (Jahve) belöna dem som gör ont efter deras ondska."
Och de förde Ish-Boshets huvud till David i Hebron och sade till kungen: "Se, Ish-Boshets huvud, Sauls son, din fiende som sökte ditt liv, och Herren (Jahve) har hämnats min herre kungen på Saul denna dag och på hans säd (efterkommande)." [Senast någon kommit med ett huvud inför kungen var när David kom med Goliats huvud inför Saul, se 1 Sam 17:57. David blev belönad med en position hos kungen och i den kungliga familjen, och även befriad från skatt, se 1 Sam 17:25. Rechav och Baana förväntade sig troligen någon liknande belöning.]
Förr i tiden när Saul var kung över oss, var det du som ledde ut och förde in Israel, och Herren (Jahve) sade till dig: Du ska föda mitt folk Israel, och du ska vara furste över Israel."
Och alla Israels äldste kom till kungen i Hebron och kung David skar ett förbund med dem i Hebron inför Herrens (Jahves) ansikte och de smorde David till kung över Israel.
Och kungen och hans män gick till Jerusalem mot jevuséerna, invånarna i landet som talade till David och sade. "Om du inte avlägsnar de blinda och de lama ska du inte komma hit", de tänkte: David kan inte komma hit.
Och Chiram, Tsors kung, sände budbärare till David, och cederträ och timmermän och stenhuggare och de byggde ett hus åt David.
Och David visste att Herren (Jahve) hade gjort honom till kung över Israel och att han hade upphöjt hans kungarike för sitt folk Israels skull.
Och när filistéerna hörde att David hade blivit smord till kung över Israel, gick alla filistéer upp och sökte David, och David hörde om det och gick ner till fästningen.
Och man berättade för kung David och sade: "Herren (Jahve) har välsignat Oved-Edoms hus och alla som vistas hos honom på grund av Guds (Elohims) ark." Och David gick och hämtade Guds (Elohims) ark från Oved-Edoms hus till Davids stad med glädje.
Och det skedde när Herrens (Jahves) ark kom in i Davids stad att Michal, Sauls dotter, tittade ut genom fönstret och såg kung David hoppa och dansa inför Herrens (Jahves) ansikte, och hon föraktade honom i sitt hjärta.
Sedan återvände David för att välsigna sitt eget hushåll. Och Michal, Sauls dotter, kom ut och mötte David och sade: "Hur har Israels kung gett sig ära idag, som har klätt av sig själv idag inför ögonen på hans tjänares tjänstekvinnor, som en av de fåfänga männen som skamlöst klär av sig!" [David var inte naken, han hade tagit av sig sin kungliga mantel, i ödmjukhet inför Gud, se 2 Sam 6:16, och var som en bland folket, detta retade Michal för hon gillade statusen att vara kungens fru.]
[I detta stycke introduceras hovprofeten Natan. Han finns med under både David och Salomons regeringstid och är den troliga författaren till denna bok, se 2 Krön 9:29. Hans namn betyder "han gav", "given" eller "placerad". Ett centralt ord i detta kapitel är hebr. bait som betyder både hus och släkt. Användandet kan jämföras med det svenska ordet kungahus, som kan syfta på både palatset och den kungliga familjen. Löftet som Mose gett om att inta landet var nu infriat, se 4 Mos 12:10.] När kungen [David] satt i sitt hus [palats i Jerusalem] och Herren (Jahve) hade gett honom ro (vila) från alla hans fiender runt omkring,
sade han till profeten Natan: "Se, här bor jag i ett hus av [vackert importerat] cederträ [från Tyros, se 2 Sam 5:11], medan Guds ark bor i ett tält."
Natan sade till kungen: "Gå och gör allt som ligger på ditt hjärta, för Herren (Jahve) är med dig."
[David blir djupt rörd när han hör Natan berätta visionen från Herren om att en ättling till honom ska bygga Herrens tempel. Han går till uppenbarelsetältet där arken finns och sätter sig ned i Guds närvaro.] Då gick kung David in och satte sig ner inför Herren. [Troligtvis i tabernaklet.] Han sade [frågade bedjande till Gud]: "Vem är jag, Herre Gud (Adonai Jahve),
    och vad är mitt hus (min familj, släkt),
    att du har fört mig ända hit [till att bli kung över Israel]?
David slog även Hadadezer, Rechovs son, kung i Tsova, när han gick för att etablera sin överhöghet vid floden Eufrat.
Och när Damaskus araméer kom för att undsätta Hadadezer, Tsovas kung, slog David 22 000 män av araméerna.
Och från Betach och från Berotaj, Hadadezers städer, tog David stora mängder koppar.
Och när Toi, Chamats kung, hörde att David slagit hela Hadadezers armé,
då sände Toi sin son Joram till kung David för att gratulera honom och han välsignade honom, eftersom han hade stridit mot Hadadezer och slagit honom. För Hadadezer hade krigat med Toi och hade tagit med sig redskap av silver och redskap av guld och redskap av koppar.
Även detta helgade David till Herren (Jahve) med silver och guld som han helgat från alla folkslag som han underkuvat,
från Aram och från Moav och från Ammons söner, och från filistéerna och från Amalek och från det tillspillogivna från Hadadezer, Rechovs son, kung i Tsova.
Nu fanns där en tjänare från Sauls hus som hette Tsiva, och de kallade honom till David och kungen sade till honom: "Är du Tsiva?"
    Han sade: "Din tjänare är han."
Kungen frågade: "Finns det fortfarande någon kvar av Sauls hus (familj) så att jag kan visa Guds (Elohims) nåd (hebr. chesed) mot honom?"
    Tsiva svarade kungen: "Jonatan har fortfarande en son som är lam i sina fötter."
Och kungen sade till honom: "Var är han?"
    Tsiva svarade kungen: "Se, han är i Machirs hus, Amiels son, i Lo-Devar."
Då sände kung David och lät hämta honom från Machirs hus, Amiels son, i Lo-Devar.
Sedan kallade kungen på Tsiva, Sauls tjänare och sade till honom: "Allt som tillhört Saul och hela hans hus har jag gett till din herres son.
Och Tsiva sade till kungen: "I enlighet med allt som min herre kungen har befallt sin tjänare, så ska din tjänare göra men Mefivoshet äter vid mitt bord som en av kungens söner."
Men Mefivoshet bodde i Jerusalem, för han åt oavbrutet vid kungens bord, och han var lam i båda sina fötter.
Och det hände därefter att Ammons söners kung dog och Chanon hans son regerade i hans ställe. [Namnet Chanon betyder villkorslös nåd, vilket är ironiskt med tanke på hur han sedan behandlar Davids tjänare, se vers 4.]
När de berättade för David sände han [budbärare] för att möta dem, för männen var mycket förödmjukade (utskämda). Och kungen [David] sade: "Stanna i Jeriko tills era skägg har vuxit ut och återkom sedan."
Och när Ammons söner såg att de hade blivit förhatliga för David [de förstod att de förödmjukat David], då sände de efter
    20 000 fotfolk från Beit-Rachovs och Tsovas araméer,
    1 000 män av Maachas kung och
    12 000 män från Tov.
[En armé på totalt 33 000 män.]
När alla kungar som var Hadadezers tjänare [andra städer i norra regionen av Syrien och på andra sidan Eufratfloden] såg att de blivit slagna av Israel, slöt de fred med Israel och tjänade dem [de blev underställda Israel]. Och araméerna vågade aldrig mer undsätta (hjälpa) Ammons söner.
Och det hände vid kvällstiden [kring solnedgången en vårkväll] att David steg upp från sin bädd [efter eftermiddagsvilan] och gick upp på taket till kungens hus, och från taket såg han en kvinna som badade, och kvinnan var mycket vacker (god) att se på.
Och David sade till Orija: "Gå ner till ditt hus och tvätta dina fötter." Och Orija lämnade kungens hus och efter honom en gåva (mat) från kungen.
Men Orija sov vid dörren till kungens hus med alla sin herres tjänare och gick inte ner till sitt hus.
och han befallde budbäraren och sade: "När du har avslutat berättelsen om allt som händer i striden för kungen,
kan det hända att kungens vrede reser sig och han säger till dig: 'Varför gick ni så nära staden för att strida? Vet ni inte att de skjuter från muren?
Och skyttarna sköt mot dina tjänare från muren och några av kungens tjänare är döda och även din tjänare Orija är död."
Natan sade till David: "Du är den mannen. Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Jag har smort dig till kung över Israel, och jag har räddat dig ur Sauls hand,
Och han tog av Malkams krona från hans huvud och dess vikt var en talent guld och på den fanns mycket dyrbara stenar och den sattes på Davids huvud. Och han förde bort bytet från staden, väldigt mycket.
Och han sade till honom: "Varför kungens son har du blivit så klen (mager) från dag till dag? Vill du inte berätta för mig?"
    Och Amnon sade till honom: "Jag älskar Tamar, min bror Avshaloms syster."
Och Amnon låg ner och spelade sjuk. Och när kungen kom och såg honom sade Amnon till kungen: "Låt min syster Tamar komma, jag ber dig, och göra några brödkakor i min åsyn så att jag kan äta ur hennes hand."
Och jag, hur ska jag kunna bära min skam? Och du, du kommer att bli som en av de skamliga dårarna i Israel. Och nu, tala, jag ber dig, med kungen, för han ska inte undanhålla mig från dig."
Och hon hade en dräkt i många färger på sig, för med sådana kläder var kungens döttrar klädda när de var jungfrur. Och hans tjänare skickade ut henne och bommade igen dörren efter henne.
Men när kung David hörde om alla dessa ting blev han mycket vred.
Och det skedde efter två fulla år att Avshalom hade fårklippare i Baal-Chatsor som är bredvid Efraim och Avshalom bjöd in alla kungens söner.
Och Avshalom kom till kungen och sade: "Se nu, dina tjänare har fårklippning, låt kungen, jag ber dig, och hans tjänare gå med dina tjänare."
Men kungen sade till Avshalom: "Nej min son, låt oss inte alla gå, annars blir det betungande för dig." Och han pressade honom, dock gick han inte men han välsignade honom.
Och Avshalom sade: "Om inte, jag ber dig, låt vår bror Amnon gå med oss."
    Och kungen sade till honom: "Varför skulle han gå med dig?"
Men Avshalom pressade honom och han lät Amnon och alla kungens söner gå med honom.
Och Avshaloms tjänare gjorde mot Amnon som Avshalom hade befallt. Och alla kungens söner steg upp och varje man steg upp på sin mula och flydde.
Och det skedde medan de var på väg att ryktet kom till David och sade: "Avshalom har dödat alla kungens söner och ingen av dem är kvar."
Och kungen steg upp och rev sönder sina kläder och låg på marken, och alla hans tjänare stod hos honom med sina kläder sönderrivna.
Och Jonadav, Shimeas son, Davids bror, svarade och sade: "Låt inte min herre tro att de har dödat alla de unga männen, kungens söner, för Amnon är den ende som är död, för Avshalom har bestämt detta och varit fast besluten från den dag då han våldtog hans syster Tamar.
Och låt nu inte kungen ta detta till sitt hjärta och tänka att alla kungens söner är döda, för det är bara Amnon som är död."
Och Jonadav sade till kungen: "Se kungens söner kommer som din tjänare sade, så är det."
Och det skedde så snart han hade slutat tala att se, kungens söner kom och lyfte upp sina röster och grät, och även kungen grät och alla hans tjänare grät mycket.
Men Avshalom flydde och gick till Talmaj, Amichods son, Geshors kung. Och (David) sörjde över sin son alla dagarna.
Och kung Davids själ försmäktade av längtan efter Avshalom, för han var tröstad efter Amnon som var död.
Och Joav, Tserujas son, förstod att kungens hjärta var över Avshalom.
och gå in till kungen och tala på detta sätt med honom." Och Joav lade orden i hennes mun.
Och när kvinnan från Tekoa talade till kungen föll hon ner med sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv och sade: "Rädda (hjälp) kungen!"
Och kungen sade till henne: "Vad fattas dig?"
    Hon svarade: "I sanning jag är en änka, min man är död.
Och kungen sade till kvinnan: "Gå till ditt hus och jag ska ge befallning om dig."
Och kvinnan från Tekoa sade till kungen: "Min herre kungen, skulden ska vara på mig över mina fäders hus, och kungen och hans tron ska vara skuldfri."
Och kungen sade: "Vemhelst som säger något till dig, för honom till mig och han ska inte vidare röra dig."
Och hon sade: "Jag ber dig, låt kungen komma ihåg Herren din Gud (Jahve Elohim) så att blodshämnaren inte fördärvar mer, annars fördärvar de min son." Och han sade: "Herren (Jahve) lever, inte ett hår på din son ska falla till marken."
Och kvinnan sade: "Låt din tjänarinna, jag ber dig, tala ett ord till min herre kungen."
    Och han sade: "Tala"
Och kvinnan sade: "Och varför har du då tänkt ut en sådan sak över Guds (Elohims) folk? Genom att tala dessa ord är kungen som en som är skyldig, i det att kungen inte igen tar hem sin förvisade.
Och nu när jag har kommit till att tala dessa ord till min herre kungen, är det för att folk har gjort mig rädd, och din tjänarinna sade (tänkte): Jag ska tala med kungen, kan hända ska kungen uppfylla sin tjänares begäran.
Eftersom kungen ska lyssna till att rädda sin tjänare ur den mans hand som skulle fördärva mig och min son tillsammans från Guds (Elohims) arv.
Och hon sade: "Låt, jag ber dig, min herre kungens ord vara mig till tröst, för som en Herrens (Jahves) ängel så är min herre kungen i att urskilja det goda och det onda och Herren din Gud (Jahve Elohim) är med dig."
Och kungen svarade och sade till kvinnan: "Göm ingenting från mig, jag ber dig, vad jag än ska fråga dig om."
    Och kvinnan sade: "Tala, jag ber dig, min herre kungen."
Och kungen sade: "Är Joavs hand med dig i allt detta?" Och kvinnan svarade och sade: "Min själ lever, min herre kungen, ingen kan vända (vika av) till höger och till vänster, från allt som min herre kungen talar, för din tjänare Joav han bad mig och han lade alla dessa ord i din tjänarinnas mun,
Och kungen sade till Joav: "Se, jag ber dig, jag har beviljat denna sak, gå och för tillbaka ynglingen Avshalom."
Och Joav föll ner på marken på sitt ansikte och ödmjukade sig själv och välsignade kungen och sade: "Idag vet din tjänare att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, min herre kungen, i det att kungen har beviljat sin tjänares begäran."
Och kungen sade: "Låt honom återvända till sitt eget hus men låt honom inte se mitt ansikte." Och Avshalom återvände till sitt eget hus och såg inte kungens ansikte.
Och när han klippte sitt huvud, vid slutet på varje år klippte han det, eftersom håret var tungt på honom därför klippte han det, vägde han håret på sitt huvud och det vägde 200 shekel [2,3 kg] efter kungens vikt.
Och Avshalom bodde två fulla år i Jerusalem och han såg inte kungens ansikte.
Och Avshalom sände efter Joav för att sända honom till kungen, men han kom inte till honom, och han sände efter honom en andra gång, men han kom inte.
Och Avshalom sade till Joav: "Kom hit så att jag kan sända dig till kungen och säga: Varför har jag kommit hit från Geshor? Det vore bättre för mig att fortfarande vara där. Låt mig se kungens ansikte och om det finns synd i mig, låt honom döda mig."
Och Joav kom till kungen och berättade för honom. Och när han kallat på Avshalom böjde han sig ner med ansiktet mot marken framför kungen och kungen kysste Avshalom.
… Giva …
Ett frälsningens torn är han åt sin konung,
    han visar nåd (omsorgsfull kärlek) mot sin smorde (utvalde, kung) [Messias],
    mot David och hans säd [ätt, singular, se 1 Mos 3:15; Upp 19:11–16] för evigt.
Och kungen sade till Joav, arméns härförare som var med honom: "Gå nu fram och tillbaka bland alla Israels stammar från Dan [i norr] till Beer-Sheva [i söder] och räkna folket, så att jag vet folkmängden."
Och Joav sade till kungen: "Och Herren din Gud (Jahve Elohim) ska låta folket (armén) bli hundra gånger fler mitt framför min herre kungens ögon. Men varför behagar det min herre kungen att göra detta?"
Men kungens ord stod fast (starkt, säkert) mot Joav och mot arméns härförare. Och Joav och arméns härförare gick ut från kungens ansikte och räknade Israels folk.
Och Joav uppgav antalet på det räknade folket till kungen, och där var i Israel 800 000 tappra (modiga) män som kan dra svärdet, och Juda män var 500 000.
Och Araona tittade upp och såg kungen och hans tjänare komma mot honom, och Araona gick ut och böjde sig ner framför kungen med sitt ansikte mot marken.
Och Araona sade: "Varför har min herre kungen kommit till sin tjänare?" Och David sade: "För att köpa tröskplatsen av dig till att bygga ett altare till Herren (Jahve) så att plågan håller sig borta från folket."
Och Araona sade till David: "Låt min herre kungen ta och offra det som är gott i dina ögon, se oxen till brännoffer och tröskredskapen och oxens verktyg som ved."
Allt detta gav Araona kungen till kungen och Araona sade till kungen: "Herren din Gud (Jahve Elohim) ska ge dig nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa)."
Men kungen sade till Araona: "Nej, men jag ska köpa det av dig för ett bestämt pris, jag ska inte offra brännoffer till Herren min Gud (Jahve Elohim) som inte har kostat mig något."
    David köpte tröskplatsen och oxen för 50 shekel silver.
Kung David var nu gammal, och i hög ålder (kommen till dagar) och de täckte honom med filtar men han kunde inte bli varm. [David var i 70-årsåldern, se 2 Sam 5:4–5]
Därför sade hans tjänare till honom. "Låt det sökas upp en ung jungfru åt min herre kungen, och låt henne vara inför kungen och vara en uppasserska åt honom, och låt henne ligga i din famn så att min herre kungen kan bli varm."
Så de sökte efter en ung dam genom hela Israel och fann Avishag, shunnamitiskan, och förde henne till kungen.
Och den unga damen var mycket vacker, och hon blev uppasserska åt kungen och betjänade honom, men kungen hade ingen intim relation med henne.
Och Adonija slaktade får och oxar och göddjur vid Zochelets sten, som ligger bredvid Ein-Rogel, och han kallade på alla sina bröder, kungens söner och alla Juda män, kungens tjänare.
Gå in till kung David och säg till honom: Har inte du min herre kung svurit (avlagt ed) till din tjänstekvinna och sagt: Med säkerhet ska din son Salomo regera efter mig och han ska sitta på min tron? Varför regerar Adonija nu?
Se, medan du fortfarande talar där med kungen ska även jag komma in efter dig och bekräfta dina ord."
Och Batsheva gick in till kungen, in i kammaren. Nu var kungen mycket gammal och Avishag, shunnamitiskan, betjänade kungen.
Och Batsheva böjde sig själv inför kungen.
    Kungen frågade: "Vad vill du?"
Och nu, se Adonija regerar, och du min herre kungen vet det inte.
Och han har slaktat oxar och göddjur och får i myckenhet, och har kallat på alla kungens söner och prästen Avjatar och Joav, härföraren över armén, men Salomo din tjänare har han inte kallat.
Och du min herre kung, hela Israel har sina ögon på dig, att du ska tala om för dem vem som ska sitta på min herres tron, kungen efter honom.
Annars kommer det att ske när min herre sover med sina fäder att jag och min son kommer att räknas som lagöverträdare."
Och se, medan hon ännu talade med kungen kom profeten Natan.
Och de berättade för kungen och sade: "Se, Natan, profeten." Och när han kom framför kungen böjde han sig ner inför kungen med ansiktet mot marken.
Och Natan sade: "Min herre kungen, har du sagt: Adonija ska regera efter mig och han ska sitta på min tron?
För han har gått ner idag och har slaktat oxar och göddjur och får i mängd, och har kallat på alla kungens söner och arméns härförare och Avjatar, prästen, och se de äter och dricker inför honom och säger: Länge leve kung Adonija.
Har verkligen min herre kungen gjort denna sak utan att låta din tjänare veta vem som ska sitta på min herres tron, kungen efter dig?
Och kung David svarade och sade: "Kalla Batsheva till mig." Och hon kom inför kungens ansikte och stod framför kungen.
Och kungen gav sin ed och sade: "Herren (Jahve) lever, som har räddat min själ ur alla trångmål,
Och Batsheva böjde sig ner med ansiktet mot marken och ödmjukade sig själv till kungen och sade: "Låt min herre kung David leva för evigt."
Och kung David sade: "Kalla till mig Tsadok, prästen, och Natan profeten, och Benaja, Jehojadas son." Och de kom inför kungens ansikte.
Och kungen sade till dem: "Ta med er er herres tjänare och låt min son Salomo rida på min egen mula och för ner honom till Gihon.
Och låt Tsadok, prästen och Natan, profeten smörja honom där till kung över Israel och blås i shofaren och säg: 'Länge leve kung Salomo.'
Och Benaja, Jehojadas son, svarade kungen och sade: "Amen, så säger Herren (Jahve) Gud (Elohim) min konungs Herre (Adonai).
Som Herren (Jahve) har varit med min herre kungen, så ska han vara med Salomo och göra hans tron större än min herre kung Davids tron."
Och Tsadok, prästen och Natan, profeten och Benaja, Jehojadas son och keretiterna och peletiterna gick ner och lät Salomo rida på kung Davids mula och förde honom till Gihon.
Och Tsadok, prästen tog hornet med olja från tältet och smorde Salomo. Och de blåste i shofaren och hela folket sade: "Länge leve kung Salomo."
Och Jonatan svarade och sade: "Sannerligen vår herre kung David har gjort Salomo till kung.
Och kungen har sänt med honom Tsadok, prästen och Natan, profeten och Benaja, Jehojadas son och keretiterna och peletiterna och de har låtit honom rida på kungens mula.
Och Tsadok, prästen och Natan, profeten har smort honom till kung i Gihon, och de kommer upp därifrån med så stor glädje att staden är i uppror. Detta är ljudet som ni hör.
Och dessutom kom kungens tjänare och välsignade vår herre kung David och sade: 'Gud (Elohim) ska göra Salomos namn bättre än ditt namn och göra hans tron större än din tron,' och kungen böjde sig ner på sängen.
Och kungen sade även: 'Välsignad vare Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) som har gett en att sitta på min tron idag och mina ögon får se det.' "
Och det berättades för Salomo och man sade: "Se, Adonija fruktar kung Salomo för han har greppat altarets horn och säger: 'Låt kung Salomo ge mig sin ed att han inte ska slakta sin tjänare med svärdet.' "
Och kung Salomo sände och de tog ner honom från altaret och han kom och ödmjukade sig själv inför kung Salomo. Och Salomo sade till honom: "Gå till ditt hus."
Och han sade: "Tala, jag ber dig, till Salomo, kungen – för han ska inte vända ansiktet från dig – att han ger mig Avishag, shunnamitiskan, till hustru." [Kung 1:3–4]
Och Batsheva sade: "Gott, jag ska tala för din räkning med kungen."
Och Batsheva kom inför kung Salomo till att tala med honom för Adonijaho. Och kungen reste sig och böjde sig inför henne och satt ner på sin tron och såg till att en tron ställdes fram till kungens mor och hon satt på hans högra.
Sedan sade hon: "Jag vill be dig om en liten sak, vänd inte bort ditt ansikte (neka mig inte)." Kungen svarade henne: "Be mig, jag ska inte vända bort mitt ansikte."
Och kung Salomo svarade sin mor och sade: "Varför ber du om Avishag, shunnamitiskan, till Adonijaho? Be om kungariket till honom också, för han är min äldre bror, och till honom och till Evjatar, prästen och till Joav, Tserojas son."
Och kung Salomo svor en ed i Herren (Jahve) och sade: "Må Gud (Elohim) göra så mot mig och mer, om Adonijaho inte har talat dessa ord mot sin egen själ.
Och kung Salomo sände genom Benajahos hand, Jehojadas son, och han kom över honom så att han dog.
Och till Evjatar, prästen, sade kungen: "Gå du till Anatot, till dina egna fält, för du förtjänar att dö, men jag ska inte döda dig denna gång, eftersom du bar Herren (Jahve) Guds (Elohims) ark framför min far David och eftersom du var plågad med allt som min far David var plågad av."
Och det berättades för Salomo: "Joav har flytt till Herrens (Jahves) tält och se han är vid altaret." Och Salomo sände Benaja, Jehojadas son och sade: "Fall över honom."
Och Benaja kom till Herrens (Jahves) tält och sade till honom: "Så säger kungen: Kom ut."
    Men han svarade: "Nej jag vill dö här."
    Och Benaja framförde detta till kungen och sade: "Så sade Joav och så svarade han mig."
Och kungen sade till honom: "Gör som han har sagt och fall över honom och begrav honom, så att du tar bort blodet, som Joav har spillt utan anledning, från mig och min fars hus.
Och kungen satte Benaja, Jehojadas son i hans ställe över hären och Tsadok, prästen satte kungen i Evjatars ställe.
Och kungen sände och kallade på Shimi och sade till honom: "Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där och gå inte vidare någon annanstans.
Och Shimi sade till kungen: "Ditt tal är gott, som min herre kungen har sagt, så ska din tjänare göra." Och Shimi bodde i Jerusalem många dagar.
Och det skedde när tre år hade gått att två av Shimis tjänare sprang iväg till Achish, Maachas son, Gats kung. Och man berättade för Shimi och sade: "Se, dina tjänare är i Gat."
Och kungen sände och kallade på Shimi och sade till honom: "Lät inte jag dig svära (avlägga en ed) vid Herren (Jahve) och varnade dig och sade: Vet med säkerhet att den dag du går ut och vandrar iväg ska du döden dö? Och du sade till mig: Ditt tal är gott, jag har hört det.
Och kungen sade till Shimi: "Du känner väl till all ondska som ditt hjärta har erkänt, som du har gjort mot min far David, därför ska Herren (Jahve) låta ondskan komma tillbaka över ditt eget huvud.
Men kung Salomo ska vara välsignad, och Davids tron vara befäst inför Herrens (Jahves) ansikte för evigt."
Och kungen befallde Benaja, Jehojadas son, och han gick ut och föll över honom så att han dog. Och kungariket blev befäst i Salomos hand.
Och Salomo gick i allians med farao, Egyptens kung, genom äktenskap och tog faraos dotter och förde henne till Davids stad, till dess han avslutat byggandet av sitt hus och Herrens (Jahves) hus och Jerusalems mur runtomkring.
Och kungen gick till Givona och offrade där, för det var den stora höga platsen. 1 000 brännoffer offrade Salomo på altaret.
Jag ska också ge dig det du inte bett om – rikedom och ära (gott anseende). Det kommer inte att finnas någon annan kung lik dig under din livstid.
Vid den tiden kom två prostituerade till kungen och trädde fram inför honom.
Då sade den andra kvinnan: "Nej! Min son lever och din son är död." Men den första kvinnan svarade: "Nej, din son är död medan min son lever." Så grälade de inför kungen.
Kungen sade: "Den ena säger: 'Det här är min son som lever, och din son är död.' Den andra säger: 'Nej, din son är död och min son lever.' "
Då sade kungen: "Ge mig ett svärd." Man kom med svärdet till kungen
och han sade: "Hugg itu det levande barnet och ge den ena hälften åt den ena kvinnan och den andra hälften åt den andra!"
Den kvinna som var mor till barnet som levde sade då till kungen, för hennes hjärta brann av kärlek till sonen: "Min herre, ge henne barnet som lever, döda det inte!" Men den andra sade: "Det ska varken vara mitt eller ditt. Hugg ni!"
Då tog kungen till orda och sade: "Ge henne det levande barnet. Döda det inte. Hon är barnets mor."
När hela Israel fick höra talas om domen som kungen hade fällt häpnade de över kungen, för de såg att Guds vishet fanns i honom så att han kunde skipa rätt.
Och kung Salomo var kung över hela Israel. [Alla senare kungar regerade bara i delar av landet.]
och Azarjaho, Natans son, var över hövitsmännen (ledare för guvernörerna för de olika distrikten)
och Zavod, Natans son – präst och kungens vän,
Och Salomo hade 12 överhuvuden över hela Israel som försåg kungens hushåll med livsmedel, varje man skulle förse för en månad varje år.
Gever, Uris son – i Gileads land, landet som tillhört Sichon, amoréernas kung och Og, Bashans kung, och en ledare i landet (betyder förmodligen att han var chef över de övriga ledarna i samma område).
Eftersom han rådde över hela området på denna sida floden från Tifsach ända till Gaza, över alla kungar på denna sida floden, och han hade fred (shalom) på alla sidor runtomkring.
Och dessa ledare [för de tolv regionerna] försåg kung Salomo och alla som kom till kungens bord med proviant, varje man sin månad, de lät ingenting saknas. [Över tid blir bördan för stor och folket ber Salomos efterträdare att lätta på skattebördan, se Kung 12:1–4. Orden från Mose 5 Mos 17:14–20 finns som en varning.]
Och alla slags människor kom för att höra Salomos vishet, från alla jordens kungar som hade hört om hans vishet.
Och Chiram, Tsoras kung, sände sin tjänare till Salomo, för han hörde att de smort honom till kung efter hans far David, för han hade älskat David alla hans dagar.
Och kung Salomo tog ut en plikttjänstgöring från hela Israel, och de utskrivna var 30 000 män.
Och kungen befallde och de bröt stora stenar, dyrbara stenar, till att lägga husets grund med huggna stenar.
Huset som Salomo byggde till Herren (Jahve) var
    60 alnar [27 meter] långt
    20 alnar [9 meter] brett och
    30 alnar [13,5 meter] högt.
Och kung Salomo sände och hämtade Chiram ut från Tsor.
Han var son till en änka från Naftali stam och hans far var en man från Tsor. En kopparslagare, och han var full av vishet och kunskap och yrkesskicklighet, för att arbeta med allt slags kopparslageri. Och han kom till kung Salomo och utförde allt hans arbete.
Och Chiram gjorde kärl och skovlar och vattenkaren. Så avslutade Chiram allt arbete som han hade gjort åt Salomo på Herrens (Jahves) hus.
och kärl och skovlar och skålar, och alla redskap som Chiram gjorde till kung Salomo i Herrens (Jahves) hus, var av polerad koppar.
På Jordans slätt göt kungen dem, på lermarken mellan Sukkot och Tsartan.
Och hela arbetet fullbordades som kung Salomo hade gjort i Herrens (Jahves) hus. Och Salomo förde in föremålen som David, hans far, hade avskilt (helgat), silvret och guldet och redskapen och placerade dem i skattkammaren i Herrens (Jahves) hus.
[Detta är det centrala kapitlet i kapitel 3-11 som är en kiasm. Även kapitel 8 är format i en kiasm med sju sektioner där Salomos bön är den centrala delen: A Introduktion (vers 1–2)
  B Invigning (vers 3–13)
    C Salomo välsignar folket (vers 14–21)
      D Salomos bön (vers 22–54)
    C´ Salomo välsignar folket (vers 55–61)
  B´ Invigning (vers 62–64)
A´ Avslutning (vers 65–66) Färdigställandet av templet är Salomos största bedrift. Denna byggnad både konkretiserar och symboliserar Israels band med Gud. Mitt i allt detta är det också helt uppenbart att himlarnas Gud inte kan bo i ett hus byggt av människor, något som Salomo också tar upp i sin bön, se vers 27 och Apg 17:24.]
Vid den tiden (sedan) samlade Salomo Israels äldste och alla stammarnas huvuden (ledare), furstarna för Israels fäders hus till kung Salomo i Jerusalem för att föra upp Herrens (Jahves) förbundsark ut från Davids stad som är Sion.
Och alla Israels män samlades till kung Salomo vid festen (Lövhyddofesten) i månaden Etanim, som är den sjunde månaden. [Denna månad benämns idag som Tishrei.]
Och kung Salomo och hela Israels församling som var samlade hos honom, var med honom framför arken och offrade får och oxar som inte gick att räkna för det var så många.
Och kungen vände sitt ansikte om och välsignade hela Israels församling, och hela Israels församling var stående.
Och kungen och hela Israel med honom offrade offer inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och Salomo offrade shalomoffer som han offrade till Herren (Jahve), 22 000 oxar och 120 000 får. Så avskilde (invigde) kungen och alla Israels söner Herrens (Jahves) hus.
Samma dag helgade kungen den mellersta gården som var framför Herrens (Jahves) hus, för där offrade han brännoffret och matoffret och det feta från shalomoffret, eftersom kopparaltaret som var inför Herrens (Jahves) ansikte, var för litet för att ta emot brännoffret och matoffret och det feta från shalomoffret.
På den åttonde dagen sände han iväg folket och de välsignade kungen och gick till sina tält glada och med goda hjärtan, för all den godhet som Herren (Jahve) hade visat till David hans tjänare och till Israel hans folk.
[Denna episod avslutar bokens redogörelse för Salomos första 20 år som regent, se Kung 9:10. Han hade tidigare fått ett ord från Herren att bygga templet i Givon, se Kung 6:11–13. Detta ord från Herren sker troligtvis natten efter templets invigning som beskrevs i förra kapitlet, se 2 Krön 7:12.] Och det skedde när Salomo hade avslutat bygget av Herrens (Jahves) hus och kungens hus och allt som Salomo längtat efter (villigt förbundit sig vid att göra, hebr. chesheq), det som behagade honom (han själv hade glädje i, hebr. chafets) att göra,
Och det skedde i slutet av det tjugonde året, när Salomo hade byggt de två husen: Herrens (Jahves) hus [templet, som tog 7,5 år] och kungens hus [sitt palats som tog 13 år, se Kung 7:1],
att Chiram, Tsors kung, hade försett Salomo med cederträ och cypressträ och med guld, efter alla hans önskemål, då (vid den tiden) gav kung Salomo till Chiram 20 städer i Galiléens land. [Troligtvis i nordvästra delen, nära Tsor.]
Och Chiram sände 120 talenter [4 ton] guld till kungen. [1 Krön 22:14]
Och detta är orsaken till den arbetsstyrka (skatt, arbetsplikt, tvångsarbetare – hebr. mas) som kung Salomo samlade för att bygga
    Herrens (Jahves) hus
    och sitt eget hus
    och Millo [försvarsmuren och förstärkningsvallen för palatset]
    och Jerusalems mur
    och [städerna] Chatsor [norr om Galileiska sjön]
    och Megiddo [i Jezereldalen]
    och Gezer [handelsstaden halvvägs mellan Joppe och Jerusalem].
Farao, Egyptens kung, hade gått upp och tagit Gezer [handelsstad halvvägs mellan Joppe och Jerusalem] och bränt det i eld och slagit kananeerna som bodde i staden och gett den som en del till sin dotter, Salomos hustru. [Han gifte sig med henne tidigt, se Kung 3:1. Att hon får ett eget hus visar en särställning bland Salomos 700 fruar, se Kung 7:8; 11:3.]
Och kung Salomo gjorde (lät tillverka) skepp i Etsion-Gever som är vid Elot [nuvarande Eilat] på stranden till Vasshavet i Edoms land.
Och de kom till Ofir [region känd för sitt guld, se Job 28:16; Jes 13:12; troligtvis söder om Röda havet] och köpte guld därifrån, 420 talenter [16 ton], och förde till kung Salomo.
Salomo svarade på alla hennes frågor. Det fanns ingenting som var dolt för kungen (någon fråga som var för komplex), han kunde ge henne svar på allt.
Hon sade till kungen: "Det var alltså sant, det jag hörde i mitt land om dig och din vishet.
Välsignad är Herren din Gud (Jahve Elohim) som lutar sig mot dig och ger (har satt) dig på Israels tron, eftersom Herren (Jahve) älskar Israel för evigt och därför har gjort dig till kung till att göra rätt och rättfärdighet."
Och hon gav kungen 120 talenter [4 ton] guld och kryddor i mycket stora mängder och dyrbara stenar, där kom aldrig mer en så stor myckenhet av kryddor som den Sabas drottning gav kung Salomo.
Och av sandelträet gjorde kungen pelare till Herrens (Jahves) hus och till kungens hus, harpor och psaltare till sångarna. Sådant sandelträ har inte kommit och inte setts till denna dag.
Och kung Salomo gav Sabas drottning allt hon önskade, som hon bad om, förutom det han gav till henne som kung Salomos hand. Och hon vände och gick till sitt land, hon och hennes tjänare.
förutom det som kom med handelsmännen och från handelsresorna och alla kungens araber och landets guvernörer.

De årliga intäkterna i guld på 23 ton var under Israels storhetstid, det är mycket, men inte orimliga siffror. I Egypten finns en inskription där Shishak (faro i Egypten 945-922 f.Kr.) donerar 200 ton guld till gudarna, en del av detta måste ha kommit från Jerusalem, se 2 Krön 12:2, 9. Några århundraden senare vid Alexander den stores seger vid Persepolis värderades guldet och silvret där till 120 000 talenter (4 500 ton). • Det uppskattas att 190 000 ton guld har gräfts fram genom historien (skulle rymmas i en kub som mäter 28 meter på varje sida).
• Den internationella valutafonden har 2 814 ton guld.(2021).
• Sveriges riksbank har 125 ton guld (2022).

Och kung Salomo gjorde 200 långsköldar (hebr. tsina) av hamrat guld. 600 viktenheter [shekel] guld gick åt till en sköld. [Skölden var gjord av trä och belagd med 7 kg guld.]
Och han gjorde 300 sköldar (hebr. magen) av hamrat guld, tre minor (hebr. mane) guld gick åt till en sköld. [Dessa sköldar hade hälften så mycket guld, se 2 Krön 9:16] Och kungen placerade dem i Libanons skogshus. [Dessa 500 sköldar var troligtvis placerade på de 13,5 meter höga väggarna. Huset var 46 meter långt och 23 meter brett, se Kung 7:2. Se även Kung 14:26–28.]
Och kungen [Salomo] gjorde (lät tillverka) en stor tron av elfenben och förgyllde den med finaste (bästa) guld.
Och alla kung Salomos dryckeskärl var av guld och alla redskap i Libanons skogshus var av rent guld, ingenting var av silver, det räknades inte som värdefullt under Salomos dagar.
För kungen hade Tarshishskepp på havet med Chirams skepp. Vart tredje år kom Tarshishskeppen och hade med sig guld och silver, elfenben och apor och påfåglar.
Och kung Salomo överträffade alla jordens kungar i rikedom och i vishet.
Och Salomo samlade ihop vagnar och ryttare, och han hade 1 400 vagnar och 12 000 ryttare som han placerade i vagnsstäderna och med kungen i Jerusalem.
Och kungen lät silver vara lika vanligt i Jerusalem som stenar och cedrar [dess värde] lät han vara lika vanligt [fanns det så stor mängd av] som sykomorträd i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd].
Och Salomos hästar hade förts ut från Egypten och från Qeve [Sicilien], kungens köpmän köpte dem från Qeves män för ett fast pris.
Och en vagn kom upp och gick ut från Egypten för 600 shekel [priset av 6,6 kg] silver och en häst för 150 [shekel silver – motsvarar 1,7 kg]. Och lika till hettiternas kungar och för Arams kungar, de förde ut dem för ett fast pris.
[Detta stycke ramar in kiasmen i kapitel 3-11. Just giftemålen med utländska kvinnor var det som han inte skulle göra, och visade få honom på fall. Inom arkeologin har man på senare år börjat göra analyser av fingeravtryck på lerskärvor. I utrgärvningar där det finns kananeiska tempel (bl.a. Tel Burna 2022) har har man sett att just avgudar, figuriner, masker och kärl för religöst bruk var gjorda av kvinnliga krukmakare, medan vanliga kärl var gjorda av män. Här bekräftar arkeologin att just utländska kvinnor var invloverade att skapa dessa okulta föremål.] Och kungen Salomo älskade många främmande kvinnor vid sidan av faraos dotter, moabitiska kvinnor, ammoniter, edomiter, zidonier och hettiter
Och Herren (Jahve) reste upp en motståndare till Salomo, edomiten Hadad, han var av kungens säd i Edom (ättling till Edoms kung).
Och de steg upp från Midjan och kom till Paran och de tog män med sig från Paran och kom till Egypten, till farao, Egyptens kung som gav honom ett hus och tilldelade honom underhåll och gav honom mark.
Och Gud (Elohim) reste upp en annan motståndare till honom, Rezon Eljadas son, som hade flytt från sin herre Hadadezer, Tsovas kung.
Och Jerovam, Nevats son, en efraimit från Tsereda, en Salomos tjänare vars mor var Tseroa, en änka, han lyfte också sin hand mot kungen.
Och detta var anledningen till att han lyfte upp sin hand mot kungen: Salomo byggde Millo och reparerade sprickorna i sin far Davids stad.
Och jag ska ta dig och du ska regera över allt som din själ önskar och ska vara kung över Israel.
Salomo försökte därför döda Jerovam, men Jerovam steg upp och flydde till Egypten, till Shishaq, Egyptens kung, och var i Egypten till Salomos död.
Och det skedde när Jerovam, Nevats son, hörde om det, för han var fortfarande i Egypten dit han hade flytt från kung Salomos ansikte, och Jerovam bodde i Egypten,
Och Rechavam tog råd från äldre män som stått inför Salomo hans far när han fortfarande levde och sade: "Vilket råd ger ni mig att svara till detta folk?"
Och Jerovam och hela folket kom till Rechavam den tredje dagen som kungen hade bett dem och sagt: "Kom till mig den tredje dagen."
Och kungen svarade folket hårt och övergav rådet som de äldre männen hade gett honom,
Och kungen lyssnade inte till folket, för det var något som Herren (Jahve) lät ske för att han skulle stadfästa sitt ord som Herren (Jahve) hade talat genom Achijas hand, shiloniten, till Jerovam Nevats son.
Och när hela Israel såg att kungen inte lyssnade på dem svarade folket kungen och sade: "Vilken del har vi i David? Vi har inget arv i Jishajs son, till era tält Israel, se om ditt eget hus David." Och Israel gick till sina tält.
Och kung Rechavam sände Adoram som var skattmästare, men hela Israel stenade honom med stenar så att han dog. Och kung Rechavam skyndade sig att stiga upp i sin vagn för att fly till Jerusalem.
"Tala till Rechavam, Salomos son Juda kung och till hela Juda hus och Benjamin och till resten av folket och säg:
Om folket går upp och offrar offer i Herrens (Jahves) hus i Jerusalem då kommer folkets hjärta att återvända till sin herre, till Rechavam Juda kung, och de kommer att döda mig och återvända till Rechavam Juda kung."
Och kungen tog råd och gjorde två kalvar av guld och han sade till dem: "Ni har gått upp länge nog till Jerusalem, se era gudar Israel, som förde er upp ur Egyptens land."
Och det skedde när kungen hörde vad gudsmannen sade, som han ropade mot altaret i Betel, att Jerovam sträckte fram sin hand mot altaret och sade: "Ta tag i honom" och hans hand som han hade sträckt fram mot honom torkade (stelnade) så att han inte kunde dra tillbaks den.
Och kungen svarade och sade till gudsmannen: "Bönfall, jag ber dig, vid Herren (Jahve) din Guds (Elohims) ansikte och be för mig att min hand blir återställd." Och gudsmannen bönföll Herren (Jahve) och kungens hand blev återställd och blev som den var tidigare.
Och kungen sade till gudsmannen: "Kom med mig till mitt hus och vederkvick dig och jag ska ge dig en gåva."
Men gudsmannen sade till kungen: "Om du vill ge mig halva ditt hus ska jag inte gå med dig, jag ska inte äta bröd och inte dricka vatten på denna plats."
Och en gammal profet bodde i Betel, och hans söner kom och berättade för honom allt det som gudsmannen hade gjort den dagen i Betel och de ord som han hade talat till kungen och de berättade detta för deras far.
Och Jerovam sade till sin hustru: "Stå upp jag ber dig, och förklä dig själv så att du inte blir igenkänd som Jerovams hustru, och gå till Shilo. Se, där är Achija, profeten som talade om mig att jag skulle bli kung över detta folk.
Och därtill ska Herren (Jahve) resa upp åt sig en kung över Israel som ska hugga av Jerovams hus den dagen. Och vad är det även denna gång?
Vad mer finns om Jerovams gärningar, hur han krigade och hur han regerade det är skrivet i Israels kungars krönika.
Och det skedde i Rechavams femte år att Shishak, Egyptens kung kom upp mot Jerusalem.
Och han tog bort skatterna från Herrens (Jahves) hus och skatterna från kungens hus. Han tog bort allt och han tog bort alla sköldar av guld som Salomo hade gjort.
Och kung Rechavam gjorde (tillverkade) i deras ställe sköldar av koppar och överlät dem i händerna på hövitsmannen för vakten som bevakade dörren till kungens hus.
Och det var så att när kungen gick in i Herrens (Jahves) hus, bar vakten dem och förde tillbaka dem till vaktens kammare.
Vad mer finns om Rechavams gärningar, och allt vad han gjorde det är skrivet i Juda kungars krönika.
Och i det 18:e året av kung Jerovams son Nevat, började Avijam att regera över Juda.
Vad mer finns om Avijams gärningar, och allt vad han gjorde det är skrivet i Juda kungars krönika. Och det var krig mellan Avijam och Jerovam.
Och i Jerovams 20:e år, Israels kung, började Asa regera Juda.
Och det var krig mellan Asa och Baasha, Israels kung alla deras dagar.
Och Baasha Israels kung gick upp mot Juda och byggde Rama för att hindra någon från att komma och gå till Asa, Juda kung.
Och Asa tog allt silver och guldet som var kvar i skattkammaren i Herrens (Jahves) hus och skatterna i kungens hus och gav dem i sina tjänares händer och kung Asa sände dem till Benchadad, Tavrimons son, Chezions son, Arams kung som bodde i Damaskus och sade:
"Det finns ett förbund mellan mig och dig och mellan min far och din far, se jag har sänt gåvor till dig av silver och guld. Gå och bryt ditt förbund med Baasha, Israels kung så att han lämnar mig."
Och Benchadad lyssnade till kung Asa och sände hövitsmännen för sina arméer mot Israels städer och slog Ijon och Dan och Avel-Beitmaacha och hela Kinrot med hela Naftalis land.
Och kung Asa gjorde ett påbud (tillkännagivande) i hela Juda, ingen var undantagen, och de bar bort Ramas stenar och timret som Baasha hade byggt med, och kung Asa byggde Geva i Benjamin av det (materialet) och Mitspa.
Vad mer finns om Asas gärningar, och all hans styrka, och vad han gjorde och alla städer som han byggde det är skrivet i Juda kungars krönika. Men när han var gammal blev han sjuk i sina ben.
[Israels, det norra rikets, tredje kung – Nadab (903-902 f.Kr.)] Och Nadav, Jerovams son började regera i Israel i Juda kung Asas andra år, och han regerade över Israel två år.
Och i Asas Juda kungs tredje år, slog Baasha honom (Nadav) och regerade i hans ställe.
Vad mer finns om Nadavs gärningar, och allt vad han gjorde det är skrivet i Israels kungars krönika.
Och det var krig mellan Asa och Baasha, Israels kung alla deras dagar. [Israels (det norra rikets) fjärde kung – Baasha (902 f.Kr.)]
I det tredje året som Asa var kung i Juda började Baasha, Achijas son regera över hela Israel i Tirtsa och regerade i 24 år.
Vad mer finns om Baashas gärningar, och vad han gjorde och hans styrka det är skrivet i Israels kungars krönika.
[Israels (det norra rikets) femte kung – Ela (886 f.Kr.)] I det 26:e året av Juda kung Asa, började Ela, Baashas son att regera över Israel och han regerade i två år.
och Zimri gick och slog honom och dödade honom i det 27:e året som Asa var kung över Juda, och regerade i hans (Elas) ställe.
Vad mer finns om Elas gärningar, och allt som han gjorde det är skrivet i Israels kungars krönika.
I det 27:e året av Juda kung Asa, regerade Zimri sju dagar i Tirtsa. Och folket var lägrat mot Giveton som tillhör filistéerna.
Och folket som lägrats hörde sägas: "Zimri har konspirerat och har även slagit kungen." Därför gjorde hela Israel Omri, arméns härförare, till kung över Israel den dagen i lägret.
Och det skedde när Zimri såg att staden var tagen att han gick in i fästningen på kungens hus och brände kungens hus över honom med eld och dog,
Vad mer finns om Zimris gärningar, och hans förräderi som han gjorde, det är skrivet i Israels kungars krönika.
I det 31:a året av Juda kung Asa, började Omri regera över Israel och regerade 12 år, 6 år regerade han i Tirtsa.
Vad mer finns om Omris gärningar, och vad han gjorde och den styrka som han visade, det är skrivet i Israels kungars krönika.
Israels (det norra rikets) åttonde kung – Achav (874 f.Kr.) Achav, Omris son, blev Israels [det norra rikets åttonde] kung. Detta skedde under Asas, kungen i Juda [det södra rikets] trettioåttonde år vid makten. Achav, Omris son, regerade över Israel i Samarien i tjugotvå år [874-853 f.Kr.]
Och det skedde, som om det vore en lätt sak för honom att vandra i Jerovams, Navats sons synder, att han tog till hustru Izevel, Etbaals dotter, zidoniernas kung, och gick och tjänade baal och tillbad honom.
Och Achav gjorde aseran, och Achav gjorde ännu mer för att provocera Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) än alla Israels kungar som funnits före honom.
Herren sade till honom: "Gå tillbaka samma väg du kom [genom Israel öster om Döda havet och Jordan] och fortsätt till öknen kring Damaskus. När du kommer fram ska du smörja Hasael till kung över Aram (Syrien).
Jehu, Nimsis son, ska du smörja till kung över Israel. Smörj också Elisha [som betyder "min Gud är frälsning"], Shafats son, från Avel Mechola [en stad i Jordandalen] till att bli profet och din efterträdare.
Och Benhadad, Arams kung samlade ihop hela sin armé och det var 32 kungar med honom och häst och vagn, och han gick upp och belägrade Samarien och stred mot det.
Och han sände budbärare till Israels kung Ahav, in i staden
Israels kung svarade honom då: "Det är enligt vad du säger min herre kung, att jag är din och allt som jag har."
Och Israels kung kallade på landets alla äldste och sade: "Vet (lägg märke till) jag ber er, och se hur dessa onda män beter sig, för han sände till mig efter mina fruar och efter mina söner och efter mitt silver och efter mitt guld, och jag nekade honom inte."
Och han sade till Benhadads budbärare: "Säg min herre kungen: Allt som du först sände dina budbärare för ska jag göra, men detta gör jag inte." Och budbärarna lämnade och tog med sig ord till honom.
Och Israels kung [Ahav] svarade och sade: "Säg till honom: Låt inte den som omgjordar sig med sin rustning förhäva sig som den som tar av den."
Och det skedde när han hörde budskapet medan han drack, han och kungarna i hyddorna, att han sade till sina tjänare: "Gör er stridsberedda." Och de gjorde sig själva stridsberedda mot staden.
Och se, en profet kom nära till Israels kung Ahav och sade: "Så säger Herren (Jahve): Har du sett hela denna stora skara? Se, jag ska ge den i din hand idag, och du ska veta att jag är Herren (Jahve)."
Och de gick ut vid middagstid. Men Benhadad drack sig själv drucken i hyddorna, han och kungarna, 32 kungar som hjälpte honom.
Och de slog var och en sin man och araméerna flydde och Israel jagade dem, och Benhadad, Arams kung flydde på en häst med ryttare.
Och Israels kung gick ut och slog hästarna och vagnarna och slaktade araméerna med ett stort slag.
Och profeten kom nära Israels kung och sade till honom: "Gå och styrk dig själv (gör dig fast, säker, tapper) och vet och se vad du har gjort, för när året kommer tillbaka (samma tid nästa år), ska Arams kung komma upp mot dig."
Och Arams kungs tjänare sade till honom: "Deras Gud är en bergsgud, därför var de starkare (fastare, säkrare, tapprare) än oss. Men låt oss strida mot dem på fältet då ska vi säkert vara starkare (fastare, säkrare, tapprare) än dem.
Och gör detta: Ta bort kungarna, var och en från sin plats och tillsätt guvernörer i deras ställe.
Och en gudsman kom nära till Israels kung och sade: "Så säger Herren (Jahve): Eftersom araméerna har sagt: Herren (Jahve) är en bergsgud men han är inte en dalgud, därför ska jag ge hela denna stora skara i din hand, och ni ska veta att jag är Herren (Jahve)."
Och hans tjänare sade till honom: "Se nu, vi har hört att Israels hus kungar ger nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed), låt oss vi ber dig, sätta säcktyg på våra höfter och rep på våra huvuden och gå till Israels kung, kanhända ska han rädda ditt liv."
Och de satte säcktyg på sina höfter och rep på sin huvuden och kom till Israels kung och sade: "Din tjänare Benhadad säger: Jag ber dig, låt mig leva." Och han sade: "Lever han? Han är min bror."
Och profeten gick därifrån och väntade på kungen vid vägen och förställde sig själv med sin huvudbonad (betyder även aska) över sina ögon.
Och när kungen gick förbi ropade han till kungen och sade: "Din tjänare gick ut mitt i striden, och se en man avvek och förde en man till mig och sade: Håll (vakta, skydda, bevara) denna man. Om han saknas (försvinner) på något sätt, då ska ditt liv utkrävas för hans liv eller du ska betala en talent silver.
Och när din tjänare var upptagen med det ena och det andra var han försvunnen."
    Och Israels kung sade till honom: "Så ska din dom bli, du har själv bestämt det."
Och han skyndade och tog av sig huvudbonaden från sina ögon, och Israels kung kände igen att han var en av profeterna.
Och Israels kung gick till sitt hus tjurig (bitter, trumpen) och rasande (stormig; andades häftigt – hebr. zaef) och kom till Samarien. [Frasen tjurig och rasande återkommer i Kung 21:4.]
[Detta stycke är den centrala delen i kapitlen som handlar om Elija.] Och det hände efter dessa ting att jizreliten Navot hade en vingård som fanns i Jizreel, nära Ahavs palats, Samariens kung.
och sätt två män, pålitliga medborgare framför honom, och låt dem vittna mot honom och säga: 'Du förbannar Gud (Elohim) och kungen.' Bär sedan ut honom och stena honom så att han dör."
Och två män, pålitliga medborgare kom och satt framför honom, och de två pålitliga medborgarna vittnade mot honom, mot Navot framför folket och sade: "Navot har förbannat Gud (Elohim) och kungen." Sedan bar de ut honom ur staden och stenade honom med stenar så att han dog.
Stig upp, gå ner och möt Israels kung Ahav som bor i Samarien, se, han är i Navots vingård, till vilken han har gått för att ta den i besittning.
Och det skedde i det tredje året att Jehoshafat, Juda kung kom ner till Israels kung.
Och Israels kung sade till sina tjänare: "Vet ni att Ramot-Gilead är vårt, och vi är passiva och tar det inte ur Arams kungs hand?"
Och han sade till Jehoshafat: "Vill du gå med mig till Ramot-Gilead och strida?" Och Jehoshafat sade till Israels kung: "Jag är som du, mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar."
Och Jehoshafat sade till Israels kung: "Fråga, jag ber dig, om ett Herrens (Jahves) ord idag."
Och Israels kung samlade ihop profeterna, omkring 400 män och sade till dem: "Ska jag gå mot Ramot-Gilead och strida eller ska jag avstå?"
    Och de sade: "Gå upp för Herren (Jahve) ska ge det i kungens hand."
Och Israels kung sade till Jehoshafat: "Det finns en man genom vilken vi kan fråga Herren (Jahve), men jag hatar honom för han profeterar inte gott om mig utan ont, Michajeho, Imlas son."
    Och Jehoshafat sade: "Låt inte kungen säga så."
Och Israels kung kallade på en kammarherre och sade: "Hämta Michajeho, Imlas son snabbt."
Och Israels kung och Jehoshafat, Juda kung satt var och en på sin tron smyckade i sina dräkter, på en tröskplats vid öppningen till Samariens port, och alla profeter profeterade för dem.
Och alla profeter profeterade och sade: "Gå upp till Ramot-Gilead och segra, för Herren (Jahve) ska ge det i kungens hand."
Och budbäraren som gick och kallade på Michajeho talade till honom och sade "Se, profeternas ord förkunnar gott till kungen med en mun, låt ditt ord, jag ber dig, bli som orden från en av dem och tala gott."
Och när han kom till kungen sade kungen till honom: "Michajeho, ska vi gå till Ramat-Gilead och strida eller ska vi avstå?"
    Och han svarade honom: "Gå upp och segra, och Herren (Jahve) ska ge det i kungens hand."
Och kungen sade till honom: "Hur många gånger ska jag be dig att tala till mig inget annat än sanningen i Herrens (Jahves) namn?"
Och Israels kung sade till Jehoshafat: "Sade jag inte till dig att han inte skulle profetera gott om mig, utan ont?"
Och Israels kung sade: "Ta Michajeho och bär tillbaks honom till Amon, stadens borgmästare och till Joash, kungens son,
och säg: Så säger kungen: Sätt denne man i fängelse och ge honom förtryckets bröd och förtryckets vatten till dess jag kommer tillbaka i frid."
Och Israels kung och Jehoshafat, Juda kung gick upp till Ramat-Gilead.
Och Israels kung sade till Jehoshafat: "Jag ska förklä mig själv och gå ut i striden, men sätt på dig din (kungliga) klädnad." Och Israels kung förklädde sig själv och gick ut i striden.
Och kung Aram hade befallt de 32 ledarna för hans vagnar och sagt: "Strid (duellera) inte med liten eller stor förutom med Israels kung."
Och det skedde när vagnsledarna såg Jehoshafat att de sade: "Säkert är det Israels kung" och de vände och stred med honom och Jehoshafat skrek.
Och det skedde när vagnsledarna såg att det inte var Israels kung, att de vände tillbaka från att jaga honom.
Och en man drog sin båge på måfå och träffade Israels kung mellan den nedre delen av rustningen och bröstplåten. Därför sade han till föraren av sin vagn: "Vänd din hand och bär mig ut från hären för jag är svårt skadad."
Och striden ökade den dagen och kungen stod i sin vagn mot araméerna och dog på kvällen, och blodet rann ut från hans sår i botten på vagnen.
Så dog kungen och fördes till Samarien och de begravde honom i Samarien.
Och vad mer Achav sade och allt som han gjorde och elfenbenshuset som han byggde och alla städer som han byggde är nedskrivet i Israels kungars krönika.
Och Jehoshafat, Asas son, började regera över Juda i Israels kung Achavs fjärde år.
Och Jehoshafat hade fred (shalom) med Israels kung.
Och vad mer Jehoshafat gjorde och hans makt som han visade och hur han krigade, det är nedskrivet i Juda kungars krönika.
Och det fanns ingen kung i Edom, en ställföreträdare var kung.
Achazijaho, Achavs son, började regera över Israel i Samarien i Juda kung Jehoshafats sjuttonde år och han regerade två år över Israel.
Men en Herrens (Jahves) ängel sade till tishbiten Elia: "Stå upp och gå och möt Samariens kungs budbärare och säg till dem: "Är det för att det inte finns en Gud (Elohim) i Israel som du går och frågar Ekrons gud Baal-Zevov?
Och de sade till honom:"Det kom en man och mötte oss och sade till oss: Gå, återvänd till kungen som sände er och säg till honom: Så säger Herren (Jahve): Är det för att det inte finns en Gud (Elohim) i Israel som du går och frågar Ekrons gud Baal-Zevov? Därför ska du inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö."
Då sände kungen en hövitsman över 50 med hans 50. Och han gick upp till honom, och se, han satt på toppen av kullen. Och han talade till honom: "Gudsman, kungen har sagt: Kom ner."
Och igen sände han till honom en annan hövitsman över 50. Och han sade därför till honom: "Gudsman, så har kungen sagt: Kom ner med hast."
Och Herrens (Jahves) ängel sade till Elia: "Gå ner med honom, var inte rädd för honom." Och han steg upp och gick ner med honom till kungen.
Så dog han i enlighet med Herrens (Jahves) ord som Elia hade talat. Och Jehoram började regera i hans ställe, i Jehorams, Jehoshafats sons andra år, eftersom han inte hade någon son.
Resten av Achazejahos förehavanden som han gjorde, är de inte skrivna i Israels kungars krönika?
Och Jehoram, Achavs son, började regera i Israel i Samarien i Juda kung Jehoshafats 18:e [regerings] år, och regerade 12 år.
Och Mesha, Moavs kung, var en fårägare, och han gav till Israels kung, ullen från 100 000 lamm och från 100 000 baggar.
Men det hände när Achav var död att Moavs kung gjorde uppror mot Israels kung.
Och kung Jehoram gick ut från Samarien vid den tiden och mönstrade hela Israel.
Och han gick och sände till Jehoshafat, Juda kung och sade: "Moavs kung har gjort uppror mot mig, vill du gå med mig i strid mot Moav?"
    Han svarade: "Jag vill gå, jag är som du är och mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar."
Och Israels kung gick och Juda kung och Edoms kung, och de gjorde en kringgående rörelse sju dagars vandring. Men det fanns inget vatten till armén och inte för djuren som följde dem.
Och Israels kung sade: "Ack, eftersom Herren (Jahve) har samlat ihop dessa tre kungar för att ge dem i Moavs hand."
Men Jehoshafat sade: "Finns ingen Herrens (Jahves) profet här så att vi kan fråga Herren (Jahve) genom honom?"
    Och en av Israels kungs tjänare svarade och sade: "Elisha, Shafats son är här som hällde vatten över Elias händer."
Och Jehoshafat sade: "Herrens (Jahves) ord är med honom." Och Israels kung och Jehoshafat och Edoms kung gick ner till honom.
Och Elisha sade till Israels kung. "Vad har jag att göra med dig? Gå till din fars profeter och till din mors profeter." Och Israels kung sade till honom: "Nej, för Herren (Jahve) har kallat dessa tre kungar tillsammans för att ge dem i Moavs hand."
Och Elisha sade: "Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) lever, inför vars ansikte jag står, vore det inte för respekt av Juda kungs Jehoshafats närvaro, skulle jag inte titta åt dig och inte se dig.
Och alla Moavs kungar hörde att kungarna var på väg upp för att strida mot dem och samlade ihop sig, alla som kunde bära en rustning (var tillräckligt gamla) och uppåt och de stod på gränsen.
och de sade: "Detta är blod, kungarna har säkert stridit mot varandra och de har slagit var och en sin man, därför Moav: Till bytet!"
Och när Moavs kung såg att striden var för stark för honom, tog han med sig 700 män som drog svärd för att bryta in till Edoms kung, men de kunde inte.
Och han sade till honom: "Säg nu till henne: Se, du har varit tjänstvillig mot oss med alla dessa omsorger, vad ska vi göra för dig? Vill du att vi för din talan inför kungen eller inför arméns härhövitsman?"
    Och hon svarade: "Jag bor bland mitt eget folk."
Naaman var överbefälhavare över den arameiska kungens armé. [Den arameiska kungen är Ben-Hadad II som regerade 860 till 841 f.Kr. i området kring Damaskus i Syrien.] Naaman hade stort inflytande hos sin herre, för genom honom hade Herren (Jahve) gett araméerna militära segrar. Men denna stora krigsman led av en svår hudsjukdom (hebr. tsara). [Det hebreiska ordet är en generell term för olika sorters hudsjukdomar som sprider sig. Det är en sorts mögel. De flesta bibelforskare anser att det inte är den spetälska som finns i dag som även kallas lepra, eller Hansens sjukdom, se även 3 Mos 13–14.]
Och Arams kung sade: "Gå nu och jag ska sända ett brev till kungen i Israel." Och han gick och tog med sig tio talenter silver [motsvarar 340 kg] och sex tusen siklar [motsvarar 70 kg] och 10 ombyten dräkter.
Och han gav brevet till Israels kung och sade: "Nu när detta brev har kommit till dig, se, jag har sänt Naaman min tjänare till dig för att du ska bota honom från hans hudsjukdom."
Och det hände när Israels kung hade läst brevet, att han rev sönder sina kläder och sade: "Är jag Gud (Elohim), att döda och göra levande, att denne man sänder efter mig för att bota en man från hans hudsjukdom? Men betänk, jag ber dig, och se hur han söker en anledning mot mig."
Och det var så att när gudsmannen Elisha hörde att Israels kung hade rivit sönder sina kläder, att han sände till kungen och sade: "Varför har du rivit sönder dina kläder? Låt honom komma till mig nu och han ska veta att det finns en profet i Israel."
Nu var Arams kung i strid mot Israel, och han tog råd från sina tjänare och sade: "På en sådan och sådan plats ska mitt läger vara."
Och gudsmannen sände till Israels kung och sade: "Vakta (skydda, bevara) dig så att du inte passerar en sådan plats, för dit kommer araméerna ner."
Och Israels kung sände till platsen som gudsmannen berättat om och varnat honom för, och han vaktade (skyddade, bevarade) sig själv där, inte en gång, inte två gånger.
Och Arams kungs hjärta var mycket oroat på grund av detta, och han kallade på sina tjänare och sade till dem: "Kan ni inte tala om för mig vem av oss som håller sig till Israels kung?"
Och en av hans tjänare svarade: "Nej min herre kung, men Elisha, profeten i Israel, berättar för Israels kung de ord som du talar i din sängkammare."
Och Israels kung sade till Elisha när han såg dem: "Ska jag verkligen slå dem, min far?"
Och det hände efter detta att Ben-Hadad, Arams kung, samlade hela sin armé och gick upp och belägrade Samarien.
Och när Israels kung vandrade på muren ropade en kvinna till honom och sade: "Hjälp, min herre kung!"
Och kungen frågade henne: "Vad vill du?"
    Hon svarade: "Denna kvinna sade till mig: Ge din son så att vi kan äta honom idag och vi ska äta min son i morgon.
Och det skedde när kungen hörde kvinnans ord att han rev sönder sina kläder, han vandrade nu på muren, och folket tittade, och se, han hade säcktyg inunder på sin kropp.
Hövitsmannen, vars hand kungen lutade mot (som kungen litade på), svarade då gudsmannen: "Se, även om Herren (Jahve) skulle öppna himlarnas fönster, hur ska detta kunna ske?" Och han sade: "Se, du ska se det med dina egna ögon, men du ska inte äta av det."
För Herren (Jahve) hade låtit araméernas armé höra ett ljud av vagnar och ett ljud av hästar och av en stor armé, och de sade till varandra: "Se, Israels kung har värvat (mot betalning lejt mot oss) hettiternas kungar och egyptiernas kungar, för att komma över oss."
Sedan sade de till varandra: "Vi gör inte rätt. Denna dag är en god dag och vi håller tyst. Om vi väntar till gryningen kommer straffet över oss. Kom nu och låt oss gå och berätta för kungens hus."
Och portvakten ropade och de berättade det för kungens hus därinne.
Och kungen steg upp i natten och sade till sina tjänare: "Jag ska berätta vad araméerna har gjort mot oss. De vet att vi är hungriga, därför har de gått ut ur lägret och gömt sig själva på fältet och sagt: När de kommer ut ur staden ska vi ta dem levande och gå in i deras stad." [Kungen tror inte de leprasjukas ord, han tror att det är en fälla för att lura ut folket från staden. En liknande taktik använde hans förfäder i Ai, se Jos 8:3–28.]
De tog därför två vagnar med hästar och kungen sände dem efter araméernas armé och sade: "Gå och se."
De gick efter dem [österut ända] till Jordan. [Troligen via Beth-shan som ligger längs med vägen mellan Samarien och Damaskus.] Och se, hela vägen var full av klädesplagg och vapen som araméerna hade kastat bort i sin brådska. [Under flykten tillbaka hade syrierna kastat mantlar, sköldar och även svärd – ja, allt som hindrade en brådskande reträtt.] Så budbärarna återvände och berättade [allt detta] för kungen.
Och kungen utsåg hövitsmannen, vars hand kungen lutade mot (som kungen litade på), och satte honom att ha ansvar för porten. Men folket trampade ner honom i porten och han dog som gudsmannen hade sagt, som talade när kungen kom ner till honom.
Och det blev som gudsmannen hade talat till kungen och sagt: "Två sea-mått [totalt 15-20 liter] korn för en shekel [en månadslön] och ett mått fint vete för en shekel ska finnas i Samariens port i morgon vid denna tid."
[Kungabokens femte enhet går tillbaka till Israels politiska historia.]



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.