3966 – מְאֹד (meåd)

mycket


Typ: H:Adv
Hebreiska: מְאֹד (meåd)
Ursprung: from the same as H181 (אוּד)
Användning: 300 ggr i GT

Engelsk översättning

much
diligently, especially, exceeding(-ly), far, fast, good, great(-ly), [idiom] louder and louder, migh

Engelsk beskrivning

adv
1) exceedingly, much
subst
2) might, force, abundance
n m
3) muchness, force, abundance, exceedingly
3a) force, might
3b) exceedingly, greatly, very (idioms showing magnitude or degree)
3b1) exceedingly
3b2) up to abundance, to a great degree, exceedingly
3b3) with muchness, muchness


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (300 st)


Gud såg allt som han hade gjort [undersökte allt noggrant], och se, det var mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat). [Ordagrant: gott mycket (hebr. tov meod), jmf vers 10, 12, 18, 21.] Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shlishi). [De första fem dagarna står i obestämd form. Ordagrant står det: dag ett (vers 5), dag andra (vers 8), dag tredje (vers 13), osv. Den sjätte och sjunde dagen har däremot bestämd artikel på dagarna. Ordagrant står det "dag den sjätte" och "dag den sjunde" (1 Mos 2:2, 3). Detta skrivsätt betonar fulländning.]
men inte till Kain och hans offer. Då blev Kain väldigt arg, och han sänkte blicken (hans yttre uttryck föll, han blev deprimerad). [Anledningen till att Gud inte tog emot Kains offer var att det inte skedde i tro, se Heb 11:4. Abel offrade det bästa han hade, medan det verkar som om Kain inte gjorde det. Kains hjärta och motiv var inte rätt. I Jes 1:10-20 är det uppenbart att Gud hatar religiöst hyckleri. På ett symboliskt och profetiskt plan talar Abels blodsoffer också om att bara Jesu blod kan rena från synd.]
Vattnet steg högt över jorden, och arken drev (ordagrant "vandrade") på vattnet. [I den ordagranna lydelsen finns en profetisk föraning som pekar på Jesus som också vandrade på vattnet, se Matt 14:25. Jesus är arken som försonar och "tätar" mot synd och går på vattnet, se också 1 Mos 7:14; Job 9:8.]
Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen.
Och det blev så att när Abram kom till Egypten, såg egyptierna kvinnan och att hon var mycket vacker.
Abram var mycket rik på boskap, silver och guld. [Bibelhebreiskan har inget ord för att äga, istället används uttryck som "det finns till honom" osv. I vers 1 används asher lo som ordagrant betyder "som till honom". Det avser inte ett formellt och absolut ägande, utan är snarare ett lån och förvaltarskap.]
På den här tiden var Sodoms män onda och syndade mycket (grovt och på alla upptänkliga sätt) mot Herren (Jahve).
En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn:
"Var inte rädd, Abram (Avram)!
Jag är din sköld,
    din belöning,
mycket stor." [Den sista delen kan tolkas som att Abrams belöning ska bli stor eller att Herren är hans stora belöning. Utifrån sammanhanget verkar det till en början syfta på en materiell belöning, men det kan vara en medveten dubbeltydighet i den hebreiska texten. Abram hade nyligen avböjt erbjudandet från Sodoms kung att behålla ett krigsbyte. Utifrån svaret i nästa vers, verkar det som Abram tolkar det som en materiell belöning, men undrar vad detta spelar för roll när han inte har någon arvinge. Gud har däremot något mycket större än bara rikedom för Abram – han ska bli Abraham och kallas "trons far" och få Herren som sin belöning.]
Jag ska förnya förbundet mellan mig och dig och jag ska göra det mycket, mycket stort (omfattande)."
Jag ska göra dig mycket, mycket fruktsam och jag ska skapa nationer från dig och kungar ska komma från dig (bli dina ättlingar),
Vad angår Ismael har jag hört dig, och se jag har välsignat honom och ska göra honom fruktsam och ska föröka honom rikligt. Tolv prinsar (furstar) ska han få och jag ska göra honom till ett stort folk.
Herren (Jahve) sade: "Ropet från Sodom [betyder "brinna"] och Gomorra [betyder "dop", grundordet handel, tyranni] är verkligen enormt och deras synd är överväldigande (ond bortom all beskrivning).
Han vädjade intensivt till dem och de vände om till honom och gick in i hans hus och han gjorde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd och de åt.
Och de svarade: "Flytta på dig" och de sade: "Dessa kom hit på genomresa och han [Lot] vill vara domare! Nu ska vi behandla dig värre än dem." Och de pressade sig hårt mot mannen, mot Lot, och kom nära för att bryta sönder dörren.
Avimelech steg upp tidigt på morgonen och kallade på alla sina tjänare och berättade allt detta (som han drömt) i deras öron och männen blev mycket rädda.
Denna sak var mycket smärtsam (sorglig, bedrövande) i Abrahams ögon på grund av hans son.
Den unga kvinnan var vacker att se på, en jungfru, ingen man hade känt henne, och hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och kom upp.
Herren (Jahve) har välsignat min herre rikligt och han har blivit stor. Han har gett honom småboskap och boskapshjordar (av nötkreatur), silver och guld och tjänare och tjänarinnor och kameler och åsnor.
Mannen blev stor och växte mer och mer till dess han blev mycket stor.
Avimelech sade till Isak: "Gå ifrån oss för du är mycket mäktigare än vi."
Och Isak darrade våldsamt och sade: "Vem är då han som tog viltkött och gav det till mig, och jag har ätit allt av det innan du kom, och har välsignat honom? Ja, och han ska vara välsignad."
När Esau hörde sin fars ord, skrek han ett högt (mycket stort) och bittert skrik och han sade till sin far: "Välsigna mig, även mig, min far!"
Jakob blev mycket rädd och hade ångest. Han delade folket som var med honom, och småboskapen och kreaturen och kamelerna, i två läger.
Och Jakobs söner kom in från fältet när de hörde det. Och männen var bedrövade och de var mycket arga eftersom han hade gjort en vidrig gärning i Israel när han låg med Jakobs dotter, något som aldrig skulle ha gjorts.
Be mig om mycket, en stor hemgift, och jag ska ge er vad ni säger (begär), bara ni ger mig ungmön till hustru."
Sju andra kor kom upp efter dem, de var klena och utmärglade, något så anskrämligt har jag aldrig sett i Egyptens land.
På grund av hungersnöden som kommer efter, ska man inte komma ihåg (ordagrant inte veta om) överflödet, eftersom hungersnöden ska bli så fruktansvärd.
Josef lagrade säd som havets sand, enorma mängder, tills det inte längre var möjligt att hålla räkning på (bokföra) allting för det var så stora mängder (bokstavligt utan siffror, omöjligt att räkna). [En del språkvetare tror att Josef uppfann det första alfabetet i syfte att förenkla bokföring över alla grödor som skulle förvaras. Fram till den här tiden användes skriftspråk i form av hieroglyfer, vilket Josef säkerligen fick lära sig när han togs i tjänst hos farao. Men om det är så att Josef istället uppfann alfabetet så var det detta som Mose fick lära sig under sina år i faraos palats så att han sedan hade ett skriftspråk med alfabetets bokstäver när han under ökenvandringen skrev ner de fem Moseböckerna.]
Det fanns inget bröd i hela landet för hungersnöden var mycket svår, så att Egyptens land och Kanaans land förtvinade på grund av hungersnöden.
Israel bodde i Egyptens land, i landet Goshen och de fick sina besittningar där och var fruktsamma och förökade sig mycket.
Med honom gick både vagnar och ryttare och det var ett stort sällskap.
De kom till Atads tröskplats på andra sidan Jordanfloden. Där sörjde de och jämrade sig högljutt. Han sörjde sin far i sju dagar.
Men israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev mycket starka (talrika) och hela landet fylldes av dem. [Gud uppfyllde sitt löfte till Abraham, Isak och Jakob – israeliterna hade blivit ett stort folk. De hade blivit så stora att de var ett eget folk bland egyptierna. Det hebreiska namnet för Egypten är mitsrajim. Det ordet användes inte av Egyptierna själva, de hade namnet Tavi som betyder "två länder" och syftar troligtvis på det övre och undre Egypten. Det hebreiska ordet mitsrajim härstammar från Chams (Hams) andra son Misrajim (1 Mos 10:6). Ordet är dock i plural, vilket kan ha att göra med kopplingen till det övre/undre Egypten. Betydelsen är inte helt känd, men liknar ord som belägring, inträngd osv. Genom att använda detta ord blir berättelsen mer generell och kan appliceras på alla möjliga situationer och områden som kan förslava och tränga in från den plan Gud har för en människa.]
Gud beskyddade barnmorskorna, och folket ökade snabbt i antal och blev stort.
se, då ska Herrens (Jahves) hand komma över din boskap på fälten, över hästarna, åsnorna, kamelerna, boskapsbesättningar och smådjursflockar. Det ska bli en förödande plåga.
Se, imorgon vid den här tiden ska jag låta det regna med en mycket häftig hagelstorm, vars like aldrig har skådats i Egypten sedan den dag det grundades och till nu.
Haglet föll tungt med blixtar mitt i haglet. Dess like hade aldrig tidigare skådats över Egypten sedan landet blev till. [Haglet består både av eld och is. Mirakulöst smäter inte elden isen och isen släcker inte elden. Dessa motsatta krafter verkar tillsammans för att utföra Guds vilja. Den medeltida franska rabbinen Rashi, som skrivit det mest inflytelserika kommentarverket till GT, noterar också hur ordet för himmel (hebr. shamaim) består av två ord: eld (hebr. esh) och vatten (hebr. maim).]
Gräshoppssvärmarna kom upp över hela Egyptens land och stannade kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser), så tätt att dess like aldrig varit tidigare, och inte heller ska bli igen.
Då vände Herren (Jahve) vinden så att den kom mycket starkt från väster och den förde bort gräshopporna och drev ut dem i Vasshavet. Inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser).
Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon. Mannen Mose var verkligen, sannerligen stor i faraos tjänares ögon och i folkets ögon. [I princip alla egyptier såg vid det här laget på Mose som en stor, kanske den största guden som fanns, eftersom han, genom alla tecken som Herren låtit honom göra, nu hade visat att Egyptens alla stora gudar inte hade den makt som folket tills nu hade tillskrivit dem.]
Också en blandad skara (icke-judar) drog upp med dem tillsammans med fårflockar, boskapshjordar och mycket nötkreatur.
När farao var nära, upptäckte israeliterna att egyptierna var på marsch mot dem, och israeliterna blev helt skräckslagna och ropade till Herren,
På morgonen på den tredje dagen var det åska (röster) och blixtar (ljungeldar), ett tjockt moln på berget och tonen (ljudet) av en extraordinärt skarp (hög, ljudlig) shofar. Allt folket i lägret bävade. [Det finns några intressanta kommentarer till denna passage i den judiska traditionen. Rabbi Johanan skriver: "Guds röst splittrades till 70 röster som talade på 70 språk så att alla länder kunde förstå. När varje land hörde rösten på sitt eget modersmål ingav det dem fruktan." Här kan vi se likheter med vad som skedde på pingsten, se Apg 2.]
Nu var hela Sinai berg höljt i rök, eftersom Herren (Jahve) hade stigit ned på det i eld. Röken steg upp som röken från en ugn. Hela berget skakade kraftigt.
När ljudet av shofaren blev starkare och starkare talade Mose och Gud (Elohim) svarade honom med ett åskmullrande ljud.
Och Mose hörde folket gråta, i sina familjer, varje man i sin tältöppning, och Herrens (Jahves) vrede upptändes mycket, och Mose var missnöjd.
Medan köttet fortfarande var mellan deras tänder, innan det var tuggat, upptändes Herrens (Jahves) vrede mot folket och Herren (Jahve) slog folket med en mycket stor plåga.
Mose var en mycket ödmjuk människa, mer än någon annan på jorden. [En extra bokstav är tillagd i ordet ödmjuk, nämligen den minsta hebreiska bokstaven Jod, detta "grammatiska fel" förstärker att Mose verkligen var ödmjuk.]
Dock är folket som bor i landet våldsamt och städerna är befästa och mycket stora, dessutom såg vi Anaks barn där.
Och de talade till hela Israels söners församling och sade: "Landet som vi har vandrat genom för att bespeja, är ett mycket gott land.
Och Mose talade dessa ord till Israels söner men folket knotade (klagade) mycket.
Och Mose blev mycket vred och sade till Herren (Jahve): "Ta ingen hänsyn till deras offer, jag har inte tagit en åsna från dem, inte heller har jag skadat någon av dem."
Och Moav var väldigt rädda inför folket eftersom de var många, och Moav var skräckslagna inför Israels söner.
för jag ska befordra dig och ge dig stor ära, vad du än säger till mig (begär) ska jag göra. Kom, jag ber dig (vädjar), förbanna detta folk åt mig.' "
Rubens söner och Gads söner hade väldigt mycket boskap, och när de såg Jazers land och Gileads land, såg de att platsen var ett område lämpligt för boskap.
Och jag befallde folket och sade: 'Det är dags att gå över gränsen till era bröder, Esaus söner som bor i Seir, och de ska bli rädda för er, därför ska ni vara vid gott mod.
Alla dessa var befästa städer med höga murar, portar och bommar, förutom mycket många byar utan murar.
Var noga med att skydda (vakta, bevara) dig själv och idogt bevara (vakta, skydda) din själ, så att du inte glömmer de ting som dina ögon har sett och de inte lämnar ditt hjärta under alla dina livsdagar, gör dem väl kända (så att de blir intimt förtrogna med dem) för dina söner och dina söners söner (för alla kommande generationer).
Därför, skydda (vakta, bevara) noga (med stor omsorg ständigt) över era liv (själar). Eftersom ni inte såg någon konkret form (inget förkroppsligande) den dagen då Herren (Jahve) talade till er på Chorev [Sinai berg, se 5 Mos 4:10] ut från mitten av elden,
Lyssna därför Israel och var noggrann med att göra det, för att det ska gå väl för er och ni ska växa till mäktigt som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har lovat er, ett land som flyter av mjölk och honung.
Och du ska älska (vara tillgiven) Herren (Jahve) din Gud (Elohim)
av hela ditt hjärta [i alla dina beslut – i din vilja, handling och tanke]
och av hela din själ (din levande varelse)
och av hela din kraft (styrka; brinnande iver) [som en intensiv eld]. [Ordet för hjärta (hebr. levav) beskriver källan för en människas inre liv. Det överlappar i betydelse med ordet för själ (hebr. nefesh, vars innebörd också spänner över vårt liv och vår personlighet). Det är inte bara i vårt inre, dvs. i vår själ, tanke och vilja, som vi ska älska Gud, utan också i våra yttre relationer – i umgänget med andra människor. Ordet för kraft (hebr. meod) är ett adjektiv eller ett adverb (stort, mer, ytterst; i högsta grad, väldigt mycket) som här används som ett substantiv. Det kan både syfta på den kraft och förmåga vi har fått, men även på det överflöd och de ägodelar som vi har blivit satta att förvalta.
    Hebreiskan bygger – med hjälp av dessa tre ords nyansrikedom – upp en helhet kring vad det innebär att älska Gud. Evangelieförfattarna använder flera olika grekiska ord för att beskriva detta, jmf Matt 22:37; Mark 12:30; Luk 10:27.]
Dessutom var Herren (Jahve) mycket vred på Aron och ville förgöra honom och jag bad även för Aron vid samma tillfälle.
Inte heller ska han ta sig många hustrur, för att hans hjärta inte ska vända sig bort (tappa fokus på Herren). [Här är Salomo ett tragiskt exempel, se 1 Kung 11:1‑13]. Inte heller ska han samla stora mängder silver och guld till sig själv [1 Kung 10:14‑25]. [Det är inte hästarna, silvret och guldet i säg som är fel, utan myckenheten av dessa rikedomar och risken att då förtrösta mer på dessa än Gud, se Matt 6:33.]
Så ska du göra mot alla städer som är långt bort från dig, som inte tillhör detta lands städer.
Ge akt på sjukdomen (plågan) spetälska och lyssna mycket noga och gör allt i enlighet med det som prästerna och leviterna ska undervisa er om [3 Mos 13:2], som jag har befallt dem, det (som prästerna säger) ska ni observera och göra.
Den man som är ömsint ibland er och mycket barmhärtig, hans ögon ska vara onda mot sin bror och mot hustrun vid hans barm och mot kvarlevan av barnen som han har kvar,
Men ordet är dig väldigt nära, i din mun och i ditt hjärta, så att du kan göra (agera, handla efter) det.
Var bara stark (fast, säker, tapper) och mycket frimodig (ståndaktig, alert, modig)!
    [Samma fras som i vers 6 och 9, men med adverbet "bara" och förstärkningen "mycket".]
Var noga med att beakta och följa (vaka över/se till att göra efter)
    all den undervisning (hebr. Torah) som min tjänare Mose har gett (befallt) dig.
Vik inte av från den vare sig åt höger eller åt vänster [följ instruktionerna],
    så kan du agera vist [med insikt och förstånd och ha framgång]
    
    vart du än går.
att vattnet som kom uppströms ifrån stod still och reste sig som en hög vägg långt bort vid staden Adam [3 mil norr om Jeriko], staden bredvid Tsaretan, och så var det ända ner till Aravahavet, Salthavet (Döda havet). Det (vattnet) var helt avskuret och folket gick över mitt emot Jeriko.
Och han befallde dem och sade.
"Se, ni [en mindre grupp på 5 000 män, se vers 12] ska ligga i bakhåll mot staden bakom (på andra sidan; väster om) staden, inte långt från staden, och håll er redo.
Och de sade till honom: "Från ett väldigt avlägset land, har dina tjänare kommit för Herren (Jahve) din Guds (Elohims) namns skull, för vi har hört hans rykten och om allt han gjorde i Egypten,
Och dessa vinskinn som vi fyllde var nya, och se de är använda. Och dessa våra mantlar och våra skor är slitna på grund av den långa resan."
Och Josua kallade på dem och han talade till dem och sade: "Varför har ni bedragit oss och sagt: 'Vi är långt bort ifrån' när ni bor ibland oss?
Och de svarade Josua och sade: "Eftersom det med säkerhet blev berättat för dina tjänare hur Herren (Jahve) din Gud (Elohim) befallde sin tjänare Mose att ge dig hela landet och utrota alla landets invånare framför er, därför var vi helt förskräckta (livrädda, panikslagna) för våra liv på grund av er och har gjort detta.
då blev de mycket rädda (fruktade de storligen) eftersom Gibeon var en stor stad, som en av de kungliga städerna och eftersom det var större än Ai och alla män där var mäktiga stridsmän.
Och det hände när Josua och Israels söner hade gjort slut på att slakta dem i ett mycket stort slaktande, till dess de var uppslukade och kvarlevan av de som var kvar hade gått in i sina befästa städer,
Och de gick ut,
    de och alla deras arméer med dem,
mycket folk – som sanden på havets strand – i mängder,
    med hästar och vagnar,
i stor mängd. [Kananitiska vagnar från sena bronstiden var lätta med hjul med fyra ekrar. De drogs av två hästar. Enligt den judiske historikern Josefus bestod denna armé av 300 000 soldater, 10 000 kavallerister och 20 000 vagnar.]
Och Josua var gammal och kommen till hög ålder (många år) och Herren (Jahve) sade till honom: "Du är gammal och kommen till hög ålder (många år) och det återstår fortfarande mycket land att besätta.
Var bara mycket noggranna med att hålla (vakta, skydda, bevara) för att göra budorden (tydliga befallningar) och undervisningen (Torah) som Herrens (Jahves) tjänare Mose har befallt er, att älska Herren er Gud (Jahve Elohim) och vandra på alla hans vägar och hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) och hålla (klänga, klistra sig) fast vid honom och tjäna honom med hela ert hjärta och med hela er själ (person). [5 Mos 6:5]
och talade till dem och sade: "Återvänd med mycket välstånd till era tält, och med en stor mängd boskap, med silver och med guld och med koppar och med järn och med väldigt mycket vackra kläder. Dela bytet från era fiender med era bröder."
Därför ska ni vara mycket starka (fasta, säkra, tappra) och hålla (vakta, skydda, bevara) och göra allt som är skrivet i boken med Moses undervisning (hebr. Torah), så att ni inte viker av därifrån till höger eller till vänster,
Vakta (skydda, bevara) er själva mycket, så att ni älskar Herren er Gud (Jahve Elohim).
Överallt dit de gick var Herrens (Jahves) hand emot dem för ont, som Herren (Jahve) hade talat och som Herren (Jahve) hade lovat (gett sin ed) till dem och de var mycket pressade (i stort trångmål, ångest).
Och han erbjöd gåvan till Eglon, Moabs kung. Eglon var en mycket välgödd (ordagrant "fet/stor överflöd/mer/mycket" – hebr. bari meod) man. [Samma uttryck används om de sju feta korna i Josefs dröm, se 1 Mos 41:1‑4.]
Och Israel blev mycket små (utarmade, fattiga, betryckta – Israel var mycket lågt) på grund av Midjan, och Israels söner ropade till Herren (Jahve). [Midjaniterna, tillsammans med amalekiterna och andra folk från öst (vers 3) ägnade sig inte primärt åt att strida, som tidigare fiender, istället stal och skövlade de landet. Den första attacken mot Israel kom just från amalekiterna. Då hade man inte ens kommit in i landet utan var fortfarande på vandring. Amalekiterna använde sig av kameler och var specialiserade att göra överraskningsattacker där man kom och plundrade och rövade, se 2 Mos 17:8; 5 Mos 25:17‑18.]
skulle ni då vänta på att de blev vuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, följ inte med mig. Mitt öde är så bittert att dela [änka i ett okänt land, fattigdom], för Herrens hand har drabbat mig."
"Kalla mig inte Noomi ["välbehag", "den ljuva"], utan kalla mig Mara ["den bittra"], för den Väldige (Allsmäktige – hebr. Shaddai) har låtit mycket bedrövelse drabba mig.
Och de unga männens synd var mycket stor inför Herren (Jahve), eftersom de handskades föraktfullt med Herrens (Jahves) offer.
Eli var mycket gammal, och han hörde allt som hans söner gjorde mot hela Israel och hur de hade sexuellt umgänge med kvinnorna som tjänstgjorde vid mötestältets öppning.
Och filistéerna stred och Israel blev slaget och de flydde varje man till sitt tält. Och där var ett stort slag (en stor slakt), för 30 000 från Israels fotfolk föll.
Och det skedde att när de hade burit den dit, var Herrens (Jahves) hand mot staden med stora nederlag, och han slog stadens män både små och stora, och bölder visade sig på dem.
De sände därför efter och samlade ihop filistéernas ledare och de sade: "Sänd bort Israels Guds (Elohims) ark och låt den gå tillbaka till sin plats, så att den inte slaktar oss och vårt folk," för en dödlig pest rådde över hela staden, Guds (Elohims) hand var mycket tung där.
Och Guds (Elohims) Ande kom över Saul när han hörde dessa ord, och hans vrede upptändes mycket.
Och hela folket gick till Gilgal och där gjorde de Saul till kung inför Herrens (Jahves) ansikte i Gilgal.
Och Samuel ropade till Herren (Jahve) och Herren (Jahve) sände åska och regn den dagen, och hela folket fruktade storligen Herren (Jahve) och Samuel. [Normalt sett faller det aldrig någon nederbörd i Israel under skördeperioden, därför är detta något mycket anmärkningsvärt.]
Och Saul och folket som var hos honom samlades tillsammans och kom till striden, och se, varje mans svärd var emot hans granne och där var ett mycket stort nederlag.
Och de slog filistéerna den dagen från Michmas till Ajalon och folket var mycket utmattat.
Och David kom till Saul och stod framför honom, och han älskade honom mycket och han blev hans rustningsbärare.
När Saul och hela Israel hörde dessa ord från filisteens blev de förfärade och mycket rädda. [Det mest använda attributet av Saul är "mycket rädd", se 1 Sam 10:22; 13:7; 15:24; 17:24; 18:12, 15, 29; 22.7‑8; 28:5, 20, 21. I jämförelse nämns att David är rädd för två gånger, Achish kungen i Gat, se 1 Kung 21:12 och Gud (2 Sam 6:9).]
Och alla Israels män, när de såg mannen, flydde från honom och var mycket rädda.
Och Saul blev väldigt arg och dessa ord var onda i hans ögon och han sade: "De har tillräknat David tiotusen och till mig har de tillräknat bara tusen, och det enda han saknar är kungariket."
Och när Saul såg att han hade stor framgång fick han fruktan inför honom.
Sedan gick filistéernas furstar fram, och det hände att så ofta som de steg fram, hade David mer framgång än alla Sauls tjänare, så att hans namn blev mycket tungt (aktat, respekterat).
Saul talade till Jonatan, sin son, och till alla sina tjänare att de skulle [komma på ett sätt att] döda David. [Detta är Sauls femte försök att döda David.] Men Sauls son Jonatan tyckte mycket om (beundrade verkligen, var mycket fäst vid) David.
Och Jonatan talade gott om David till sin far Saul och sade till honom: "Låt inte kungen synda mot sin tjänare, mot David, för han har inte syndat mot dig och hans arbete har varit mycket gott för dig [och för hela riket].
Och på den tredje dagen ska du gömma dig själv väl och komma till platsen där du brukar gömma dig själv de dagar du arbetar och ska stanna (hålla dig) vid Ezel-stenen. [Hebr. ezel betyder "stenen på vägen"; troligtvis en milstolpe för vandrare.]
Och David tog dessa ord på allvar (lade dessa ord i sitt hjärta) och blev mycket rädd för Achish, Gats kung.
Och där fanns en man i Maon, vars ägor var i Karmel, och mannen var mycket stor och han hade 3 000 får och 1 000 getter och han klippte sina får i Karmel.
Men männen var mycket goda mot oss och vi blev inte skadade, vi förlorade ingenting så länge som vi vandrade med dem när vi var på fälten.
Och Avichajil kom till Naval och se, han höll en fest i huset, som en kungs fest, och Navals hjärta var glatt i honom för han var mycket berusad, därför sade hon ingenting till honom, litet och stort, förrän morgonen ljusnade.
Och Saul sade: "Jag har syndat, återvänd min son David, för jag ska inte längre skada dig, eftersom mitt liv är dyrbart i dina ögon idag. Se jag har varit en dåre och misstagit mig storligen."
Och när Saul såg filistéernas armé blev han rädd och hans hjärta slog snabbt.
Samuel sade till Saul: "Varför har du oroat mig och fört upp mig?"
    Saul svarade: "Jag är mycket betryckt för filistéerna strider mot mig och Gud (Elohim) har lämnat mig och svarar mig inte längre, inte profeterna, inte genom drömmar. Därför har jag kallat på dig så att jag kan få veta vad jag ska göra.
Och Saul föll raklång i sin fulla längd på marken och var mycket rädd, på grund av Samuels ord. Och det fanns ingen styrka i honom, för han åt inget bröd hela dagen eller hela natten. [Saul hade tydligen fastat som en förberedelse inför detta besök. Ironiskt nog utövade han religiös hängivenhet för att bryta mot Guds bud.]
Och kvinnan kom till Saul och såg att han var mycket förfärad och sade till honom: "Se, din tjänarinna har lyssnat till din röst och jag har lagt mitt liv i din hand och har lyssnat på de ord som du har talat till mig.
Och David var mycket upprörd, för folket talade om att stena honom, eftersom alla själar sörjde, varje man för sin son och för sin dotter. Men David styrkte sig själv i Herren sin Gud (Jahve Elohim).
Och striden var hård mot Saul och bågskyttarna kom ikapp honom och han kom i stor nöd på grund av bågskyttarna.
Och Saul sade till sin vapendragare: "Dra ditt svärd och genomborra mig med det, annars kommer dessa oomskurna att genomborra mig och göra hån av mig."
    Men vapenbäraren ville inte, för han var mycket rädd. Därför tog Saul sitt svärd och hävde sig över det.
Jag är bedrövad för din skull, min bror Jonatan,
    mycket behaglig har du varit för mig,
underbar var din kärlek för mig,
    mer än kvinnors kärlek.
Och från Betach och från Berotaj, Hadadezers städer, tog David stora mängder koppar.
Den rike hade överflöd av får och boskap.
David exploderade i ilska över hur den rike mannen betett sig. Han sade till Natan: "Så sant Herren lever, den mannen som gjorde detta förtjänar att dö.
Och Gud (Elohim) gav Salomo vishet och mycket stor kunskap och ett stort (ordagrant expanderat, utvidgat) hjärta, som sanden på havets strand.
Och det skedde när Chiram hörde Salomos ord att han gladde sig storligen och sade: "Välsignad är Herren (Jahve) idag, som har gett till David en vis son över detta stora folk."
Hon kom till Jerusalem med ett mycket stort följe, kameler lastade med väldoftande kryddor, guld i mängd och dyrbara ädelstenar. Hon besökte Salomo och samtalade med honom om allt som låg på hennes hjärta.
Och hon gav kungen 120 talenter [4 ton] guld och kryddor i mycket stora mängder och dyrbara stenar, där kom aldrig mer en så stor myckenhet av kryddor som den Sabas drottning gav kung Salomo.
Och även Chirams skepp som förde guld från Ofir, förde in från Ofir stora mängder sandelträ och dyrbara stenar.
Men efter detta [efter att änkan och hennes son i staden Sarefat räddats från att dö av hunger och nu fått mjöl och olja varje dag på ett övernaturligt sätt], blev sonen till kvinnan som ägde huset sjuk. Hans sjukdom var så allvarlig att han slutade andas.
och Achav kallade på Obadja [hebr. Ovadjaho – betyder: "Herrens tjänare"], som var över hushållet. Och Obadja vördade Herren (Jahve) mycket,
För stor (storslagen) är Herren (Jahve), högt är han prisad,
    värd att frukta i vördnadsfull tillbedjan, mer än alla gudar (elohim).
Medan Esra bad och bekände, grät och kastade sig ner (raklång med ansiktet mot marken) framför Guds (Elohims) hus samlades en mycket stor skara av israeliter, män, kvinnor och barn omkring honom. Också folket grät mycket bittert.
Kungen frågade mig: "Varför är ditt ansikte så bedrövat när du inte är sjuk? Detta måste bero på en hjärtesorg." Då blev jag mycket förskrämd
Men det hände sig att när Sanvallat och Tovija och araberna och ammoniterna och ashdoditerna hörde att reparationen av Jerusalems murar gick framåt och att skadorna började täppas till, då blev de mycket arga.
Jag blev mycket arg när jag hörde deras rop och dessa ord.
Och det hände när alla våra fiender, hörde om det, att alla länder runt omkring oss fruktade, och de förminskades i sina egna ögon, för de förstod att detta verk gjordes av vår Gud (Elohim).
Hela församlingen av dem som återvänt från fångenskapen gjorde lövhyddor och bodde i dem. Från Josuas, Nuns sons, dagar ända till den dagen hade Israels barn inte gjort så. Och glädjen var mycket stor.
Jag tog mycket illa vid mig och lät kasta ut allt Tovijas bohag ur rummet.
Men drottning Vasti vägrade att komma på kungens befallning, som eunuckerna framförde. Då blev kungen rasande och brann av vrede [eftersom hon underminerat hans auktoritet].
Esters jungfrur och kammartärnor kom och berättade det för henne, och drottningen tog mycket illa vid sig och hon skickade en skrud för att klä Mordochaj och ta ifrån honom hans säcktyg, men han accepterade inte detta.
Han hade
    7 000 får,
    3 000 kameler,
    500 par oxar och
    500 åsninnor. Han hade också ett stort antal tjänare. Han var den mäktigaste [rikaste, och mest inflytelserika] mannen bland folken i öst. [Rikedom ansågs vara belöningen för vishet. I bibelhebreiskan finns inget ord för att "äga", istället används "har" och beskriver ett förvaltarskap.]
Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor. [Vännerna och Jobs agerande här ligger till grund för shiva-veckan, som praktiseras än i dag efter ett dödsfall inom judendomen, se även 1 Mos 50:10; 1 Sam 31:13. Shiva betyder sju på hebreiska. Den familj som har sorg stannar hemma under en veckas tid efter begravningen, som skett samma dag som dödsfallet. Familjen sitter på låga stolar i hemmet för att på ett yttre sätt visa sina inre känslor av sorg. Uttrycket att "känna sig låg" får ett konkret fysiskt uttryck. Under denna vecka besöker vänner och bekanta familjen och man har ofta med sig mat. Besökaren sätter sig i stillhet intill den sörjande och säger ingenting innan den som är i sorg är redo att prata. Anledningen är just att Jobs vänner satt tysta en vecka och det var Job som inledde samtalet, se Job 3:1.]
Min själ (mitt innersta; hela min varelse – hebr. nefesh) är djupt oroad,
    men du Herre (Jahve) ... hur länge ... [Versen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på psalmistens djupa känslomässiga engagemang. David är så rörd att det blir ett avbrott.]
Alla mina fiender ska skämmas (förödmjukas) och bli skräckslagna,
    de ska vända tillbaka och plötsligt (i ett ögonblick) bli skamsna (förödmjukade). [De tre sista verserna har en ny ton och rollerna blir ombytta. I vers 3 var det psalmistens ben som skakade – i vers 11 är det fienderna som är skräckslagna. I vers 5 var bönen att Herren skulle vända tillbaka – i vers 11 är det fienderna som vänder tillbaka. Det sista ordet är "plötsligt" och beskriver ett hastigt förlopp. Frågan "hur länge" i vers 4 får här sitt svar. Bön förändrar allt, se vers 11.]
Herre (Jahve),
    i din styrka (makt) gläder sig konungen;
    och i din frälsning (räddning), hur högt jublar (dansar) han inte!
    [Det hebreiska ordet för att fröjdas innebär att "cirkla runt", dvs. att dansa i glädje och fröjd.]
Bland alla mina fiender har jag blivit en som de föraktar,
    och för mina grannar ännu mer [någon de hånar], de som känner mig är förskräckta över min situation,
    när de ser mig ute (på gatan, publikt), vänder de sig bort (flyr de) från mig.
Jag går krokig och böjd,
    hela dagen går jag sörjande.
    [Lidandet beskrivs med de yttre tecknen, krokig och böjd, och går vidare med ett inre känslomässigt tillstånd av sorg.]
Jag är kraftlös (förlamad, bortdomnad) och förkrossad – till det yttersta,
    jag jämrar mig (ropar – "ryter") [som ett lejon] i mitt hjärtas ångest.
Gud (Elohim) är vår tillflykt och [vår] styrka (starkhet, makt),
    en hjälp (en hjälpare) i nöden (motgångarna, svårigheterna) – väl beprövad.
    [Även med betydelsen: ständigt och mycket närvarande – alltid där.]
Folkens furstar (ädla, villiga tjänare) har samlats,
    tillsammans med Abrahams Guds folk [som alla folk ska bli välsignade i, se 1 Mos 12:1‑3]. För jordens sköldar [folkens furstar; ledare som beskyddar, se även Ps Ps 84:10‑11] tillhör Gud,
    mäktigt (högt) har han gått upp (blivit upphöjd)! [Ordet "gått upp" är samma hebreiska ord alah som i "farit upp" i vers 6. Det tredje och sista "för" i psalmen förstärker Guds allmakt. Hedningar och judar förenas som ett folk, se Upp 21:24.]
Stor är Herren (Jahve) och högt är han prisad
    i vår Guds stad.
Hans heliga berg
vår Gud (Elohim) kommer och han tiger inte (kan inte tiga).
En förtärande eld stormar kraftigt framför honom
    och runt omkring honom.
De åt och blev fullständigt mättade,
    för han gav dem vad de längtade efter (önskade, åtrådde).
[Guds respons:]
Gud (Elohim) hörde
    och blev vred och vände mycket hat mot Israel.
Håll inte våra fäders synder emot oss.
    Låt din barmhärtighet (ömsinta, oändliga nåd) komma och möta oss med hast (fort),
    för vi har förts mycket djupt (lågt, förtryckts, ödmjukats).
Hur stora är inte dina gärningar o Herre (Jahve)!
    Dina tankar (idéer) är mycket djupa (outgrundliga, svåra att begripa).
    [Jes 55:8; Rom 11:33‑34]
Dina vittnesbörd (stadgar) [Ps 19:7] är helt pålitliga,
    helighet tillhör (är lämpligt, passande, smyckar och är något vackert i) ditt hus,
    
    Herre (Jahve),
    för alltid (ordagrant "i längd av dagar").
För Herren (Jahve) är stor och högt är han prisad,
    han ska fruktas högt över alla gudar (elohim).
För du Herre (Jahve) är den Högste (Elion) över hela jorden,
    du är upphöjd högt över alla gudar (avgudar).
Välsigna (prisa; böj dig ner inför) Herren (Jahve)
    min själ (hela min varelse).

Gud och himlarna

Herre, min Gud, du är väldig och stor,
    du är klädd i majestät och härlighet.
Han lät sitt folk växa till storligen (i antal, vara fruktsamma) [2 Mos 1:7]
    och gjorde dem övermäktiga för sina motståndare.
Han välsignade dem så att de förökades rikligt
    och deras boskap led inte av att bli färre (förminskades inte).
Jag ska storligen tacka (med öppna händer – prisa, hylla och erkänna) Herren (Jahve) med min mun,
    jag ska prisa honom bland skarorna,
Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu-jah)!

א – Alef, ב – Bet

Välsignad är den som fruktar (vördar, respekterar) Herren (Jahve) [Ords 1:7; 9:10],
    som har sin stora glädje i hans budord. [Ordet "Välsignad" börjar på den första hebreiska bokstaven Alef. Ordet "i" börjar på bokstaven Bet som avbildar ett hus och symboliserar hem och gemenskap. Bokstävernas tecken förstärker hur gudsfruktan ger välsignelse för den som "bor" och är "i" Guds ord.]
Jag hade tillit (trodde), därför talade jag [2 Kor 4:13]:
    "Jag är mycket prövad."
Du har befallt dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim),
    för att vi ska följa dem noggrant (med all kraft; ordagrant "mycket").
Jag ska hålla (skydda, följa, ge akt på) dina förordningar (hebr. chuqim),
    överge mig inte fullständigt (ordagrant "mycket"). [Hebr. meod som betyder mycket, många och med full kraft och intensitet används både i vers 4 och 8. Ordet "hålla", hebr. shamar, används både här i avslutningen och i första versen i nästa stycke och binder samman dessa stycken.]
Och ta aldrig någonsin bort från min mun – ordet (hebr. davar) med din sanning,
    för jag hoppas på dina påbud (hebr. mishpat).
    [De tre första verser beskriver hur psalmisten är under press.]
De stolta [högmodiga människor som föraktar Gud] hånar mig mycket,
    men jag viker inte av från din undervisning (Torah).
Jag har sett ett slut (en gräns) på varje fulländning,
    men dina budord (hebr. mitzvot) saknar begränsning.
Jag är bedrövad, djupt plågad,
    uppliva mig (ge mig liv på nytt) Herre (Jahve), enligt ditt ord (hebr. davar).
Du har befallt dina vittnesbörd (hebr. edot) i rättfärdighet
    – och i trofasthet (sanning) – överflödande!
Ditt löftesord (hebr. imrah) är prövat till sitt yttersta,
    och din tjänare älskar det!
Min själ (jag, hela min person) har hållit (följt, lytt) dina vittnesbörd (hebr. edot)
    och jag älskar dem oändligt.
Jag tackar (med öppna händer prisar, hyllar och erkänner jag) dig för att jag med stor vördnad (innerlig respekt)
    är (blev) så underbart (unikt och separat) skapad [avskild och helgad till Guds avbild].
Underbara är dina verk –
    och det vet min själ mycket väl (känner jag i högsta grad själv till; är jag verkligen intimt förtrogen med).
Ge akt (lyssna uppmärksamt) på mitt rop, för jag är djupt nedböjd,
    rädda (ryck bort) mig från mina förföljare
    för de är för starka för mig.
Stor är Herren! Han är värdig all lovprisning!
    Ingen kan mäta hans storhet (den är ofattbar). [Den tredje hebreiska bokstaven är: ג – Gimel. Tecknet avbildar en kamel. Bokstaven symboliserar rikedom och storhet. Ordet "Stor" i denna vers börjar med denna bokstav, och förstärker Guds storhet.]
Vi har hört om Moabs stolthet,
    han är mycket stolt,
även om hans högfärd och hans högmod
    och hans arrogans, hans grundlösa skryt.
Ve över dem som går ner till Egypten för [att hämta] hjälp
    och litar på sina hästar
och förtröstar på vagnar, för att de är många [Ps 20:8],
    och på ryttare för att de är mycket mäktiga,
men de ser inte till Israels helige [för befrielse],
    inte heller söker de Herren (Jahve).
Jag var vred på mitt folk,
    jag vanhelgade mitt arv
och gav dem i din hand
    och du visade dem ingen nåd (barmhärtighet, medlidande – hebr. rachamim),
på de gamla
    lade du ditt mycket tunga ok.
Men dessa två ting ska en dag komma över dig på ett ögonblick,
    barnlöshet och änkestånd, i fullt mått ska det komma över dig,
för dina myckna trolldomskonster
    och det stora överflödet av ditt magiska förhäxande.

Följande stycke är fint strukturerad som en kiasm där den centrala delen finns i Jes 53:4‑6. A Gåtan – Herrens tjänare upphöjd men ändå förödmjukad, Jes 52:13‑15
  B Förklaring – Ett rotskott, vår reaktion, Jes 53:1‑3
    C Han tog all vår synd, Jes 53:4‑6
  B´ Förklaring – som ett lamm, deras handlande mot honom, Jes 53:7‑9
A´ Lösningen på gåtan – försoning, Jes 53:10‑12

Upphöjd, men ändå förödmjukad

Se, min tjänare ska agera med stor vishet (utföra sitt uppdrag perfekt; ha framgång)!
    Han ska bli upprest (upphöjd; bli upplyft som ett offer till Gud – hebr. jarom),
    bli upplyft (lyfta upp och ta bort, förlåta synder, lida – hebr. nisa),
    och bli högt uppsatt (få den högsta positionen, regera – hebr. gava). [Jesus Messias är den lidande tjänaren som ska lyda Fadern och bara göra det han säger. Här används tre olika hebreiska ord som alla betyder att lyfta upp eller upphöja. Samtidigt har de tre orden ytterligare betydelser som lyfter fram att mitt i detta upphöjande ingår både att bli ett offer, att lida och att slutligen segra och bli den högste över allting annat.]
Kom, jag ska hämta vin
    och vi ska fylla oss själva med starka drycker.
Morgondagen ska bli som denna dag
    och ännu mer överflödande.
Var inte gränslöst arg Herre,
    kom inte ihåg vår synd för evigt.
Se noga på oss, vi ber dig,
    vi är alla ditt folk.
Ska du avstå dig själv (svika dina egna principer) för dessa ting Herre (Jahve)?
    Ska du tiga stilla och plåga oss ännu mer?
[väst] över till ketiternas öar [Cypern] och se [fråga om detta har hänt],
    och sänd [någon österut] till Kedar [beduinstammarna i Syriens öken] och [be dem] undersök noggrant,
    och se om något sådant har skett där.
Förundras ni himlar vid detta,
    och bli fyllda av förfäran (bli fullständigt förbluffade)
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Hur mycket gör du dig billig [samma bildspråk som i vers 23]
    för att ändra dina vägar?
Du ska även skämmas för Egypten
    som du skäms för Assyrien.
Men Herren är med mig som en mäktig hjälte (fruktansvärd krigsman),
    därför ska mina fiender misslyckas (komma på fall), de ska inte segra över mig.
De ska komma på skam, eftersom de var ovisa (de misslyckades med sina planer).
    Deras skam ska aldrig glömmas.
Du kan inte helt avvisa oss
    och inte ständigt vara mycket vred mot oss. [I vers 21 används ordet kedem för gamla tider. Alltså ordet för öster som handlar både om att se bakåt och framåt samtidigt. Att göra bokslut med det som varit och se de nya framtidsvisionerna. Nu är det mer framtidsvision i detta uttryck än i tidigare kapitel där det var mest bokslut.]
Och han sade till mig: Synden hos Israels hus och Juda är mycket stor och landet är fullt av blod och staden är full av korruption, för de säger: Herren (Jahve) har övergett landet och Herren (Jahve) ser inte.
Han lät mig gå runt bland dem. Jag insåg att det var mängder av [människo-]ben i dalen, och de var alldeles förtorkade. [Detta är en bild på en andlig torka över ett folk, se vers 11. Benen står för död, och många ben för en stor död, och enligt judisk tradition är det något avskyvärt att lämna benen öppna utan att gräva ner dem. En mer hopplös situation än detta går inte att beskriva.]
Jag profeterade så som jag blivit befalld. Då kom anden in i dem, och de fick liv och de ställde sig upp på sina fötter, en enormt stor skara.
När jag kom tillbaka upptäckte jag en enormt stor mängd träd längs med flodens båda sidor [det var något som jag inte lagt märke till tidigare].
Överallt den dubbla floden (den dubbla strömmen – hebr. nachalajim) flyter fram ska det vimla av liv (ska det finnas svärmar av insekter). Det ska finnas ett överflöd av fisk, för när vattnet kommer dit [till Döda havet] blir det friskt. Allt får liv där floden rinner fram.
Fiskare ska stå utmed den, från Ein-Gedi [ordagrant: 'getkällan' – en sötvattenkälla på västra Döda havets strand] till Ein-Eglajim [ordagrant: 'två kalvars källa' – antingen i nordvästliga hörnet eller på östra sidan] ska deras nät ligga på tork. De ska fånga många olika sorters fisk, samma överflöd som i det stora havet [Medelhavet].
[Denna seger gjorde att geten tog baggens plats.] Bocken blev ännu större (agerade ännu mer arrogant), men när den stod på höjden av sin makt bröts det stora hornet av. Fyra andra [horn] växte fram i dess ställe, mot himlens fyra väderstreck. [De fyra framträdande hornen refererar till Alexander den stores efterträdare. Efter hans död 323 f.Kr. delades riket under en tjugoårsperiod med många stridigheter bland fyra av hans generaler. Kassandros, tog Makedonien och Grekland; Lysimachos, tog Trakien och mindre Asien; Seleukos, tog Syrien och området åt öster; och Ptolemaios, tog Egypten och Israel.]
[Detta stycke går tillbaka till Antiochos första militärkampanj mot Egypten 169 f.Kr. Hans seger över Ptolemaios beskrivs i vers 22.] Han [Antiochos IV Epifanes] ska uppbåda sin kraft och sitt mod mot kungen i söder [Ptolemaios VII] och komma med en stor här, men kungen i söder ska också rusta sig till strid med en mycket stor och mäktig här. Han ska dock inte kunna stå emot på grund av de planer som görs mot honom.
Herren (Jahve) ger (upphäver) sin röst
    framför sin armé.
Hans läger (hans armé) är mycket stort,
    mäktig är den som utför hans ord [utför Herrens befallning].
För stor är Herrens (Jahves) dag,
    mycket skrämmande.
Vem kan uthärda (överleva) den?
Se, jag gör dig liten bland länderna,
    du är mycket föraktad.
[Murens väktare i Nineve ropar:]
Förgörare (splittrare, de som krossar och skingrar) har kommit emot dig!
    [Ordagrant: inför eller framför ditt ansikte.]
Bemanna fästningsvallarna,
    bevaka vägarna,
spänn fast bältet (omgjorda dina länder med kraft) [gör dig redo för strid, se även Hes 29:7; 1 Pet 1:13]
    och samla stor styrka (så mycket du kan).
Nära, är Herrens (Jahves) dag – den stora,
    nära, och kommer snabbt [Upp 1:1].
Hör [ljudet av] Herrens (Jahves) dag – bittert (hebr. mar; tragik),
    ropet av stridsmän är där.
Och även Chamat [ett syriskt rike med en huvudstad med samma namn, norr om Damaskus],
    ska gränsa mot henne [kommer dela samma öde],
[även] Tyros (Tsor) och Tsidon (Tsidon)
    [kuststäderna längs med en erövrares väg mot Egypten, se Jes 23:1‑18],
    för hon är [trodde själv sig vara] mycket vis [se vers 3].
[Kuststäderna bävar för erövraren som avancerar söderut mot Egypten.]
Ashkelon ser det och fruktar,
    även Gaza (Azza) ska bli öm av smärta
    och Ekrons hopp (förväntningar) [att undkomma] ska komma på skam,
Gaza ska mista sin kung
    och Ashkelon ska inte längre bli bebodd.
[Följande profetia skrevs 487 f.Kr. Jesus fullbordade den första delen när han red in i Jerusalem.] Gläd dig av hela din kraft (hänge dig),
    du Sions dotter [ni som bor i Jerusalem]!
Ropa i glädje (stäm in i segerjubel),
    Jerusalems dotter!
    [Titeln "dotter" förstärker bilden av Gud som en kärleksfull far för sitt folk.]Se, din konung kommer till dig!
    Han är rättfärdig (rättvis, rättmätig, lever upp till en hög standard)
    [refererar både till hans karaktär och hur han regerar],
    han är frälsning (en befriare som segrat),
    han kommer ödmjukt (under enkla yttre förhållanden),
    ridande på en åsna, ja ett åsneföl, på ett åsnestos föl. [Enligt dåtidens sed red en kung som kom i ett fredligt uppdrag på en åsna, medan en krigarkung kom på en häst. Nu följer den andra delen av denna profetia som kommer att gå i uppfyllelse när Jesus kommer tillbaka för att regera här på jorden i tusenårsriket.]
Hans fötter ska på den dagen stå på Olivberget, på Jerusalems ansikte österut, och Olivberget ska rämna mitt itu och bilda en mycket stor förkastning mot öster och väster, halva berget ska flyttas norrut och halva berget ska flyttas söderut.
Även Juda ska strida mot Jerusalem. Folkens rikedomar runt omkring ska samlas ihop, guld, silver och dräkter i stor myckenhet.



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.