3117 – יוֹם (jåm)

dag


Typ:
Hebreiska: יוֹם (jåm)
Ursprung: from an unused root meaning to be hot
Användning: 2319 ggr i GT

Engelsk översättning

day
age, [phrase] always, [phrase] chronicals, continually(-ance), daily, ((birth-), each, to) day, (now

Engelsk beskrivning

1) day, time, year
1a) day (as opposed to night)
1b) day (24 hour period)
1b1) as defined by evening and morning in Genesis 1
1b2) as a division of time
1b2a) a working day, a day's journey
1c) days, lifetime (pl.)
1d) time, period (general)
1e) year
1f) temporal references
1f1) today
1f2) yesterday
1f3) tomorrow


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (2319 st)


Gud kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon – dag ett (hebr. jom echad). [Frasen "det blev kväll och det blev morgon" återkommer de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. När den första dagen beskrivs används grundtalet "ett" (hebr. echad), inte ordningstalet "första" (hebr. rishon). Anledningen kan vara att indikera att det är här tiden startar. Inom judendomen räknas en dag från kvällen till nästa kväll. Rabbiner lär att anledningen är för att Gud vill att dagen ska börja med vila, inte arbete (1 Mos 2:1‑3). En annan aspekt är att dagen börjar i mörker, men slutar i ljus! Det hebreiska ordet dag kan också beskriva ett större tidsintervall, men eftersom uttrycket "kväll och morgon" används (som är ett s.k. polar-merismos) betonas troligtvis att tidsperioden verkligen är en dag, se även 2 Mos 20:11. Det ska dock noteras att solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, först får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14. Inget tidsintervall anges heller från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen.]
Gud kallade mellanrummet (himlavalvet) himlarna (skyn eller rymden). Det blev kväll och det blev morgon – andra dagen (hebr. jom sheni). [Ordet "mellanrum" är hebr. raqia, se vers 6‑8 och 14‑17. Det kan också översättas valv, fäste eller expansion och används om en uthamrad plåt. Denna expansion förklarar det som fysikerna sett om hur galaxer så småningom kunde bildas. Utifrån den nära kopplingen mellan det hebreiska ordet för vatten maim och väte (se vers 2), kan vers 6 också tolkas som att vätemoln skiljs från vätemoln i rymden så att de olika galaxerna bildades. Det hebreiska ordet för himlar är shamaim. Den sista delen, maim, är vatten. Den första delen kan vara sham, en oanvänd rot som tros ha betydelsen upphöjd. Betydelsen blir då "vattnet där ovan". En annan förklaring är att det kommer från ordet för eld esh och då blir himlen "eld-vattnen", vilket också är en passande beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner.]
Det blev kväll och det blev morgon – tredje dagen (hebr. jom shlishi). [Detta är den enda dagen då Gud säger "det var gott" två gånger, se vers 10 och 12. Inom judendomen anses just därför tisdagen, den tredje dagen, vara en extra bra dag att starta något nytt på. Judiska bröllop sker därför än i dag ofta på tisdagar. Jesus gick på ett bröllop i Kana, just på "tredje dagen", se Joh 2:1.]
[Det finns en fin parallell symmetri mellan de tre första och de följande tre dagarna. Det som har skapats fylls med innehåll i tur och ordning. Första dagen skapas ljuset som fjärde dagen fylls med solen, månen och stjärnorna. Andra dagen skapas vatten och sky som femte dagen fylls med fiskar och fåglar. Tredje dagen skapas marken med vegetation som sjätte dagen fylls med djur, människan och fröbärande örter. Samtidigt finns det en parallellism (A B C – A' B' C') och stycket ramas också in av de stora himlakropparna (vers 14) och de minsta fröna (vers 29).] Gud sade: "Låt det bli ljusbärare på himmelens mellanrum (fäste, himlavalv, expansion)
som separerar (skiljer) mellan dag och natt,
låt dem bli tecken (signaler) för att indikera särskilda
tider (högtider – hebr. moadim) [3 Mos 23], dagar och år,

Gud formade (gjorde) de två stora ljusbärarna,
den större [solen] för att råda över dagen,
och den mindre [månen] för att råda över natten, och [även] stjärnorna.
[Himlakropparna som tidigare skapats, och formats den andra dagen, tillskrivs nu sina uppgifter, se vers 7‑8.]
för att råda över dagen och natten, och för att separera (skilja) ljuset från mörkret. Gud såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt). [Vers 14‑18 formar en kiasm. Den ramas in av att Gud sade och Gud såg. Ordet separerar/separera används om dag/natt i vers 14b och om ljuset/mörkret i vers 18b. De görs till tecken i vers 14c och sätts att råda i vers 18a. De ska ge ljus på jorden (vers 15 och 17b). Gud formade (vers 16) solen och månen och satte (vers 17) dem på sina platser. Centralt i vers 16b får de sin funktion att råda över dagen och natten.]
Det blev kväll och det blev morgon – fjärde dagen (hebr. jom revii). [Jorden snurrar i en bana kring solen.
    - Ett år är den tid som det tar för jorden att fullborda ett helt varv runt solen. - En månad är den tid det tar för månen att snurra ett varv kring jorden. - Ett dygn är den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt sin egen axel. Den rotationen gör att det blir dag och natt.
Det finns många intressanta frågeställningar i Bibelns första kapitel som utmanar läsaren att tänka:
    - Det är först på fjärde dagen som solen, månen och stjärnorna formas och insätts i sin funktion. Hur långa var de tre första dagarna när inte solens funktion fanns? - Att vi har en vecka på sju dagar är egentligen ologiskt, sju är inte delbart med vare sig antal dagar på en månad (29 eller 30) eller årets 365 dagar. Trots detta har mänskligheten alltid använt sig av den Bibliska sjudagarsveckan. - Det hebreiska ordet för år är shana, det består av tre bokstäver Shin, Nun, He vars numeriska värde är 355 (300+50+5). Den judiska kalendern har tolv månader och baseras på månen, men kompenserar för de elva dagar som saknas från solåret genom att lägga till en extra 13:e månad vart annat eller tredje år. Ett normalt år är därför oftast 355 dagar – exakt det numeriska värdet för det hebreiska ordet för år.
Det finns två olika ord för att skapa/göra på hebreiska. I detta stycke används asa, vars huvudbetydelse är att "göra" men kan även betyda "forma" och "skapa" (se vers 7, 11, 12, 16, 25, 26). Ett annat ord, hebr. bara används i vers 1, 21 och 27. Detta ord har betydelsen att "skapa" och "initiera något nytt".]
Det blev kväll och det blev morgon – femte dagen (hebr. jom chamishi).
Gud såg allt som han hade gjort [undersökte allt noggrant], och se, det var mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat). [Ordagrant: gott mycket (hebr. tov meod), jmf vers 10, 12, 18, 21.] Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shlishi). [Fram tills nu har dagarna stått i obestämd form (ordagrant: dag ett, dag andra, dag tredje, osv). Den sjätte och sjunde dagen har bestämd artikel på dagarna. Ordagrant står det "dag den sjätte" och "dag den sjunde" (2 Mos 2:2, 3). Detta skrivsätt betonar fulländning.]

Och Gud (Elohim) slutförde på den sjunde dagen
    det verk som han arbetat med,
    och han vilade ("hade sabbat"; ordagrant: "upphörde med sitt arbete" – hebr. shavat)
på den sjunde dagen.
Gud välsignade (talade gott om)
    den sjunde dagen
och helgade den (dedikerade den som sin egen dag; särskilde den från andra dagar till att bli en speciell dag) eftersom han avslutade (vilade från – hebr. shavat) sitt arbete med skapelsen. [Detta stycke avslutas inte som de andra dagarna med "Det blev kväll och det blev morgon, den sjunde dagen". Anledningen är antagligen att detta uttryck också inleder nästa dag, men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag. Istället nämns "Den sjunde dagen" tre gånger och ramar in ordet vila i vers 2 och ramas in av välsigna/helga i vers 3. I judiska kalendrar benämns de första sex dagarna: jom rishon, jom sheni, jom shlishi, jom revii, jom chmishi och jom shishi. Lördagen bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shavat för att visa att den är speciell.]
[Här kommer ett nytt stycke. Det hebreiska ordet toledot, som inleder denna vers, används elva gånger i Första Moseboken. I de följande fallen gäller det en person. Gemensamt är att huvudpersonen redan är introducerad, och det som följer är en detaljerad fortsättning av hans liv och hans barn. Se 1 Mos 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Här kommer alltså den fortsatta historien av "himlarna och jorden". Det är inte en andra skapelseberättelse utan en mer detaljerad beskrivning av skapelsen, och då speciellt hur människan skapades från jordens stoft. Versen är också en kiasm.] Detta är den fortsatta historien (berättelsen – hebr. toledot) om
    himlarna och jorden
        när Gud hade skapat dem
        – då Herren Gud (Jahve Elohim) gjorde
    jorden och himlarna. [Detta är första gången titeln "Herren Gud" används.]
men ät inte av kunskapens träd på gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande),
för den dag du äter av det ska du med all säkerhet döden dö (döende ska du dö). [I vers 16 finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att "leva livet levande". I vers 17 finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd (vers 9) finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även 5 Mos 30:15, 19. I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det "ätande ska du äta" och "döende ska du dö". Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta, men även det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jmf Matt 6:11; Joh 4:32. Även döden har en andlig och fysisk aspekt. Den dagen då Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig, se Rom 8:20.]
för Gud vet att den dagen ni äter av den öppnas era ögon, och ni blir som Gud (gudomliga varelser) som förstår skillnaden mellan gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande)."
De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i lustgården.
Herren Gud (Jahve Elohim) sade till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta jord (stoft) [och vad det innehåller] så länge du lever.
Till Adam sade han: "Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever.
Då tiden var inne. [Ordagrant "vid dagarnas slut" eller "en tidsperiods slut", kan syfta på skördetiden eller årets slut.]
Då bar Kain fram ett offer till Herren av markens frukt.
Eftersom du idag har fördrivit mig från jordens ansikte och jag måste vara dold från ditt ansikte (din närvaro), kommer jag att vara en rastlös vandrare på jorden, vem som helst som finner mig ska döda mig."
[Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Här beskrivs Adams, den första generationens, fortsatta historia. I varje led nämns nu sex gånger en sista liten fras "sedan dog han", se vers 5, 8, 11, 14, 17, 20. Det blir en påminnelse om att döden regerar, se Rom 5:14. Den sjunde generationen dog inte, se vers 24. Sedan nämns samma fras igen i vers 27 och 31.] Detta är Adams fortsatta historia (hans genealogi – hebr. toledot). När Gud skapade människan, gjorde han honom i Guds avbild,
till man och kvinna skapade han dem och välsignade dem och gav dem namnet "människor" (hebr. adam, se 1 Mos 1:27‑28) på den dag de skapades.
Sedan levde Adam ytterligare 800 år, fick söner och döttrar.
Alla hans levnadsdagar blev 930 år,
    sedan dog han.
Sets alla dagar (hela hans livslängd) blev 912 år,
    sedan dog han.
Enåshs alla dagar (hela hans livslängd) var 905 år,
    sedan dog han.
Kenans alla dagar (hela hans livslängd) var 910 år,
    sedan dog han.
Mahalalels alla dagar (hela hans livslängd) var 890 år,
    sedan dog han.
Jareds alla dagar (hela hans livslängd) var 962 år,
    sedan dog han.
Henoks alla dagar (hela hans livslängd) var 365 år. [Här kommer inte frasen "sedan dog han".]
Metoshelachs alla dagar (hela hans livslängd) var 969 år,
    sedan dog han. [Hans ålder är den högsta som finns angiven i Bibeln. Han var med och såg hur arken byggdes och dog samma år som floden kom. Det vet vi eftersom Noa var 600 år då floden kom, se 1 Mos 7:11. Metoshelach fick Lemech då han var 187 år. Ytterligare 182 år senare föddes Noa, se 1 Mos 5:25‑29. Summan av 187 + 182 + 600 är 969.]
Lemechs alla dagar (hela hans livslängd) var 777 år,
    sedan dog han.
Då sade Herren: "Min Ande [min livgivande ande, se 1 Mos 2:7] ska inte bli kvar i [vara ansvarig för] människorna för alltid. De är kött och deras tid ska vara 120 år." [Hebreiska ordet jadon översatt "bli kvar" är ovanligt och används bara här i hela GT. På 1800-talet började forskare upptäcka och beskriva celldelning i växter och djur. Länge trodde man att cellerna kunde dela sig i all oändlighet, dock upptäckte den amerikanske mikrobiologen Leonard Hayflick på 1960-talet att mänskliga celler slutade dela sig efter 40-60 delningar. Denna gräns kom att kallas Hayflicks begränsning. Vetenskapliga beräkningar ger alltså en biologisk maximal livslängd för människan på just 120 år plus minus några år! David skriver i Ps 90:10 att medellivslängden för en människa är 70-80 år, se även Jes 38:15 där 15 år läggs till Hiskias liv.]
Nefilimerna (jättarna, ordagrant "de fallna", eller "de som orsakar andra att falla på jorden") fanns på jorden på den tiden – och även senare – när Guds söner hade sexuella relationer med människornas döttrar och dessa födde barn åt dem. Detta var urtidens väldiga män (krigare, hjältar – hebr. gibborim), och deras rykte var stort.
Men Herren såg att människornas ondska hade blivit stor på jorden. Deras hjärtans alla tankar och avsikter var alltid och alltigenom onda.
Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna allt som finns till från jordens yta, allt som jag har gjort."[Gud ger senare sitt folk instruktioner om vilka djur som är rena och orena, se 4 Mos 11; 5 Mos 14. Vissa djur är rituellt rena till offer och också lämpliga till mat, dessa tar Noa med sig sju par av för att klara sig de 371 dagar som de befinner sig i arken, jmf 1 Mos 7:14; 8:14.]
Efter sju dagar kom flodens vatten över jorden.
Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen öppnades alla det stora djupets källor upp och himlens dammluckor öppnades.
Det regnade på jorden under fyrtio dagar och fyrtio nätter.
Samma dag gick Noa och hans [tre] söner Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet, och Noas hustru och hans tre sonhustrur in i arken. [De hade påbörjat ombordstigningen sju dagar tidigare, nu på sjunde dagen när vattnet började komma gick de ombord.]
Floden [regnet som öste ner] varade i fyrtio dagar över jorden. Vattnet steg och lyfte arken så den flöt över jorden.
Vattnet besegrade mäktigt jorden under 150 dagar. [Verbet "besegrade mäktigt" är på hebreiska gavgaar, samma rot som "mäktig hjälte" i 1 Mos 6:4. Ordvalet knyter samman hur Gud under fem månaders tid segrar över de som verkade vara jordens mäktiga och hjältar.]
Vattnet drog sig efter hand bort från jorden, så att det efter 150 dagar hade minskat.
På sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken vilande (hebr. nuach – snarlikt Noas namn) på Araratbergen [bergskam i gränsområdet mellan Turkiet och Armenien].
Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken,
Noa väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång.
Han väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan igen. Denna gång kom den inte tillbaka till honom.
På tjugosjunde dagen i andra månaden var marken helt torr.
Så länge jorden finns kvar ska:
    sådd och skörd,
    köld och hetta,
    sommar och vinter,
    dag och natt
    aldrig upphöra."
Alla dagar som Noa levde var 950 år, sedan dog han.
Till Ever föddes två söner:
Namnet på den ena var Peleg [snarlikt ordet för "delad"], för under hans dagar delades (hebr. pilag) jorden, och hans bror hette Joktan. [Pelegs fortsatta släktled fortsätter i 1 Mos 11:16‑26 och leder fram till Abrahams far Tera. Peleg betyder delning. Det skulle mycket väl kunna vara så att det som står här att jorden delades under hans dagar kan syfta på uppdelningen av Pangea i de olika kontinenterna med hav emellan, som vi känner dem idag. I så fall inträffade denna delning ungefär 100 år efter floden. Se även slutet på vers 32.]
Alla dagar som Terach levde var 205 år, sedan dog Terach i Haran.
Det hände sig i de dagar då
    Amrafel var kung i Shinar [Babylon],
    Arioch var kung i Ellasar [troligvis i Messopotanien],
    Kedarlaomer var kung i Elam [nuvarande Iran]
    och Tidal var kung i Gojim [pluralformen av goyim används generellt för hednanationer].
Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sade: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat,
Sonen som är åtta dagar gammal ska bli omskuren bland er, alla män i alla generationer, han som är född i huset eller köpt för pengar av någon främling, den som inte är din säd (egna barn).
Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade sagt till honom.
På en och samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna.
Herren (Jahve) uppenbarade sig [igen] för Abraham vid de stora träden (ekarna eller terebinterna) i Mamre [strax utanför Hebron, tre mil söder om Jerusalem]. Abraham satt vid tältöppningen under den varmaste delen av dagen.
Nu var Abraham och Sara gamla och hade nått hög ålder och Sara hade slutat att ha det på kvinnors vis.
Och den förstfödda födde en son och gav honom namnet Moab, denne är moabiternas stamfar till denna dag. [Moabiterna blev ett folk som bosatte sig öster om Döda havet i nuvarande Jordanien; namnet låter som "från fadern" på hebreiska.]
Och den yngre födde också en son och gav honom namnet Ben-Ammi [låter som "min släktings son"], denne är stamfar till ammoniternas söner till denna dag. [Ammoniterna bosatte sig norr om Moab; både Moab och Ammon var fiender till Israel.]
Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal som Gud (Elohim) hade befallt honom.
Barnet växte och blev avvant. Och Abraham gjorde en stor fest på den dagen då Isak blev avvand. [Förmodligen först vid fyra – fem års ålder.]
Och Avimelech sade: "Jag vet inte vem som har gjort detta, inte heller har du berättat för mig, jag har inte hört något om detta förrän idag."
Och Abraham vandrade omkring i filistéernas land under många dagar.
På tredje dagen, lyfte Abraham sin blick och såg platsen långt borta.
Abraham gav platsen namnet Jahve Jire, som man säger än idag "på berget där Herren (Jahve) ska förse." [Det finns ett flertal beskrivande namn på Gud i GT. Jahve Jire, Herren vår försörjare, är ett av dem.]
Abraham var gammal, han hade kommit till många dagar (levt länge) och Herren (Jahve) hade välsignat Abraham i allt (på alla områden, på allt sätt, i allt han gjort).
Han sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar till dig) låt idag något gott komma framför mitt ansikte och visa nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre Abraham.
Idag kom jag till källan och sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), låt nu den väg jag har gått vara lyckosam,
Hennes bror och hennes mor sade: "Låt den unga kvinnan vara hos oss några få dagar, åtminstone 10. Sedan ska hon gå."
Och detta är dagarna och åren i Abrahams liv som han levde, 175 år.
När dagarna hade kommit då hon skulle förlösas, se, då fanns det tvillingar i hennes livmoder.
Jakob svarade: "Avsäg (sälj ifrån) dig din förstfödslorätt (ordagrant dagen för ditt förbund) till mig."
Jakob sade. "Ge mig din ed först" och han svor eden till honom och han sålde sin förstfödslorätt till Jakob.
Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den som var under Abrahams dagar. Isak gick till Avimelech, filistéernas kung, till Gerar. [Gerar markerade den södra gränsen av Kanan, och låg nära Gaza, se 1 Mos 10:19.]
Det hände när han hade varit där en lång tid att filistéernas kung Avimelech tittade ut genom ett fönster och såg och se, Isak (hebr. Yishaq) skrattade (hebr. metsachaq – kelade, roade sig, vänslades, "skojbråkade") med Rebecka, sin hustru. [Hebr. metsachaq är snarlikt Isaks namn som betyder "skratt", se 1 Mos 17:17, 19. Samma ord används av Potifars hustru när hon anklagar Josef för att ha antastat henne, se 1 Mos 39:14, 17. Ordet används också om hur Ismael förlöjligande Isak, se 1 Mos 21:9. Allt detta förstärker hur Isak ignorerade och "förlöjligade" Guds löfte om beskydd, och ljög för att skydda sig själv.]
Alla brunnar som han fars tjänare hade grävt under hans fars Abrahams dagar, hade filistéerna lagt igen och fyllt med jord.
Isak grävde på nytt upp brunnarna med vatten, som de hade grävt under hans far Abrahams dagar, eftersom filistéerna hade lagt igen dem efter Abrahams död. Han gav dem namn efter de namn som hans far hade gett dem.
Det hände samma dag att Isaks tjänare kom och berättade för honom angående brunnarna som de hade grävt och sade till honom: " Vi har funnit vatten."
Han kallade den (brunnen) Shiva. Därför är namnet på staden Beer Sheva än idag. [Ordet shiva eller sheva, samma rot med olika vokaler, betyder både sju och ed/löfte. Betydelsen av Beer Sheva brukar översättas sju brunnar. Det är mest naturligt då det är det antal brunnar som Abraham ursprungligen lät gräva på platsen. Men det är lika rätt att översätta namnet till löftesbrunnen, och då kan man hänvisa till den ed som Isak ingick med Gerars kung. Alla namn i det hebreiska språket har en betydelse som gör det till mer än enbart ett namn. När det som i detta fall har mer än en betydelse går det som regel också att hänvisa till flera olika händelser som är orsaker till namngivningen.]
Därför äter inte Israels söner höftmuskeln som är på låret till denna dag eftersom han rörde vid Jakobs höft, vid höftmuskeln på låret.
Sedan spottade de honom i ansiktet [vilket var] och slog honom, och några gav honom örfilar
Jakob rev sönder sina kläder och satte säcktyg på sina höfter och sörjde Josef i många dagar.
Efter en tid (många dagar) dog Shoas dotter, Judas hustru. Juda blev tröstad och gick upp till sina fårskötare i Timna, han och hans vän adullamiten Chira.
Även om hon fortsatte att tala till Josef dag efter dag, lyssnade han inte på henne eller ville ligga hos henne eller ens vara (vistas i samma rum; umgås) med henne.
En dag hände det när han gick in i huset för att uträtta sina sysslor att ingen av de personer som brukade vara i huset var där inne.
Chefen över livvakten befallde Josef att vara med dem och han betjänade dem. Dagarna gick och de förblev i fängelset.
Han frågade faraos förmän som var med honom i fängelset i hans herres hus: "Varför ser ni så bekymrade ut idag?"
Josef sade till honom: "Detta är uttydningen, de tre grenarna är tre dagar.
Om tre dagar ska farao lyfta upp ditt huvud och upprätta dig till din tjänst, du ska ge farao bägaren i hans hand så som du tidigare gjort, när du var hans förman.
Josef svarade och sade: "Detta är uttydningen, de tre korgarna är tre dagar.
Om tre dagar ska farao lyfta upp (ta av) ditt huvud från dig, han ska hänga upp dig på trä och fåglarna ska äta upp allt ditt kött från din kropp."
Tre dagar senare, på faraos födelsedag, ställde han till fest för alla sina tjänare. Han "lyfte upp huvudet" (upphöjde) på sin förman över munskänkarna [återinsatte honom i tjänst, se vers 13] och "lyfte upp huvudet" (halshögg) på sin förman över bagarna.
När två hela år hade gått [sedan munskänken blivit återinsatt i sin tjänst] hade farao en dröm. Han drömde att han stod vid floden [Nilen].
[Förmannen till munskänkarna hörde om drömmarna och kom ihåg Josef.] Då talade förmannen för munskänkarna till farao och sade: "Jag kommer ihåg min försummelse idag,
De sade: "Vi dina tjänare är tolv bröder, söner till en man i Kanaans land, vår yngste är hos sin far och en finns inte längre."
Han satte dem alla tillsammans i förvar i tre dagar.
På tredje dagen sade Josef till dem: "Gör detta så får ni leva, för jag fruktar (vördar) Gud (Elohim),
Vi är tolv bröder, söner till vår far, en finns inte och den yngste är hos sin far de här dagarna, i Kanaans land.
Jag ska vara garanten för honom. Från min hand ska du utkräva honom om jag inte för honom tillbaka till dig och ställer honom framför dig. Då ska jag bära skulden för det för evigt.
Din tjänare blev en garant för ynglingen gentemot min far och jag sade: 'Om jag inte för tillbaka honom till dig ska jag bära skulden och skammen för min far för evigt.' [1 Mos 43:9]
Farao sade till Jakob: "Hur många är dagarna och åren av ditt liv?"
Jakob svarade farao: "Dagarna och åren av min vandring är 130 år. Få och onda har dagarna av mitt liv varit och jag har inte uppnått dagarna och åren av mina förfäders liv, de dagar som de vistades (på jorden)."
Sedan sade Josef till folket: "Se, jag har idag köpt er och er mark till farao. Här är säd åt er och ni ska beså marken.
Josef upprättade en stadga angående Egyptens land denna dag, att farao ska ha en femtedel, bara prästernas mark ska inte tillhöra farao.
Jakob levde i Egyptens land 17 år. Jakobs dagar, åren av hans liv blev 147 år.
Tiden närmade sig när Israel [Jakob] måste dö och han kallade på sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, lägg, jag ber dig, din hand under min höft och agera välvilligt och trofast med mig. Jag ber dig, begrav mig inte i Egypten.
Han välsignade Josef och sade:
"Guden (Elohim; i bestämd form) inför vilken mina fäder
    Abraham och Isak vandrade,
Guden (Elohim; i bestämd form) som har varit min herde
    hela mitt långa liv till denna dag,
Han välsignade dem den dagen och sade:
"Av dig ska Israel välsigna och säga:
'Gud (Elohim) ska göra dig som Efraim och som Manasse', och han satte Efraim före Manasse.
Jakob kallade på sina söner och sade: Samla ihop er tillsammans, så att jag kan tala om för er vad som ska ske (hända) med er vid dagarnas slut. [Redan från födseln hade Jakobs liv varit kantat med stridigheter inom familjen men även en brottningskamp med Gud, se 1 Mos 25:26, 33; 28:12; 32:25. Här i livets slutskede profeterar han från djupet av sin ande över sina söner. Profetiorna baseras både på deras karaktär och handlingar. Dessa ord är både välsignelser över sönerna och profetior om framtiden, därav uttrycket vid dagarnas slut, eftersom en del av det som sägs inte kommer att fullbordas förrän i ändens tid. ]
40 dagar fullföljdes för honom, för så många dagar tar balsameringen. Egyptierna grät över honom i 70 dagar.
När sorgedagarna var över talade Josef till faraos hus och sade: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i era ögon, tala då, jag ber er, i faraos öra och säg:
De kom till Atads tröskplats på andra sidan Jordanfloden. Där sörjde de och jämrade sig högljutt. Han sörjde sin far i sju dagar.
Ni ville skada mig, men som ni kan se har Gud vänt det till något gott, för att rädda många människors liv.
[Berättelsen hoppar nu ungefär 36 år framåt i tiden. Mose var omkring fyra år när han blev adopterad, och är nu fyrtio år gammal, se Apg 7:23‑30 och 2 Mos 7:7.] En dag, när Mose hade växt upp, gick han ut till sina bröder [sitt folk – israeliterna] och såg deras tunga arbete. Han fick se hur en egyptisk man slog en av hans bröder.
Han gick ut nästa dag och såg två av sina hebreiska bröder slåss med varandra. Då sade Mose till den som startat bråket: "Varför slår du din landsman?"
När döttrarna kom hem till sin far Reguel [som betyder "Guds vän", han kallas också Jetro] frågade han: "Varför är ni hemma så tidigt i dag?"
Många år senare dog Egyptens kung [som var ute efter Mose liv]. Israeliterna fortsatte att sucka på grund av sitt slaveri. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud.
De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahve), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
De svarade: "Hebréernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med plågor eller svärd."
Samma dag kommenderade han [de egyptiska] slavdrivarna som var över folket och [de israeliska] förmännen [som ledde sina landsmän, se vers 14]:
Slavdrivarna pressade dem hårt och sade: "Fullgör ert arbete, er dagliga kvot på samma sätt som när ni fick halm."
De israeliska förmännen som faraos slavdrivare hade satt över folket, blev slagna och man sade: "Varför har ni inte fullgjort er kvot av tegel som tidigare, varken i går eller i dag?"
De israeliska förmännen förstod att de var illa ute när de blev tillsagda att arbetsbördan inte skulle lätta. De var tvungna att göra lika mycket tegel varje dag som de gjort tidigare.
[I tre verser sammanfattas nu samtalet innan släkttavlan, sedan fortsätter berättelsen där Aron får föra Moses talan.] På den dag då Herren talade till Mose i Egypten
Det gick sju fulla dagar efter att Herren (Jahve) hade slagit Nilen. [En hel vecka utan drickbart vatten någonstans i hela Egypten påverkade hela samhället. Det fanns säkert vin och andra drycker i förråden som gjorde att man inte var helt utan vätska likaså finns det fortfarande mat i landet, men mycket av denna mat krävde vatten för att kunna tillagas. Därför kan vi utgå ifrån att detta blev en vecka som alltmer övergick i svält för folket i landet, både i faraos palats och alla andra hem. Att plågan varade i sju fulla dagar talar bildligt om att detta är något som kommer att bli komplett, fullbordat och fullföljt. En bild på evigt straff för den som inte vill lyda Guds vilja. Eftersom Gud är långmodig och stor i mildhet ger han fler möjligheter för farao att vända om innan han slutgiltigt sätter sin plan i verket. Att det blir just tio plågor är också ett tal för Guds fullhet och fullbordan.]
Men på den dagen ska jag göra skillnad för landet Goshen, där mitt folk bor, så att ingen flugsvärm kommer dit, för att du ska veta att Jag, Herren (Jahve) är (finns) mitt på jorden. [Här gör Gud för första gången åtskillnad på egyptierna och israeliterna så att plågan inte drabbar det judiska folket.]
Vi måste vandra en tredagarsresa ut i öknen och offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) precis som han har instruerat oss."
Se, imorgon vid den här tiden ska jag låta det regna med en mycket häftig hagelstorm, vars like aldrig har skådats i Egypten sedan den dag det grundades och till nu.
Dina hus ska fyllas (av gräshopporna), det ska också dina tjänares hus och alla egyptiers hus, på ett sätt som dina fäder eller förfäder aldrig har sett från den dag då de kom till jorden till idag.' " Sedan vände han sig om och gick ut från farao. [Med gräshopporna är det flera egyptiska gudar som straffas. Shu var den gud som kontrollerade vindarna och Gud sänder gräshopporna med östanvinden. Nefri vaktade utsädet, Renenutet var gudinnan som vakade över skörden, Geb var markens gud så alla dessa fick se sig omintetgjorda när Gud lät gräshopporna fördärva all vegetation. Heset var överflödets gud i Egypten och även detta togs bort när inte marken gav någon gröda. Alla dessa gudar var sådana man litade på i Egypten för tillväxt och en säker och god skörd som gav välstånd.]
Mose sträckte ut sin stav över Egyptens land och Herren (Jahve) förde en östanvind över landet, hela den dagen och hela natten, när det blev morgon förde östanvinden med sig gräshoppssvärmarna.
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och det blev ett tjockt mörker över hela Egyptens land som varade i tre dagar.
Den ene kunde inte se den andre och ingen kunde resa sig från sin plats på tre dagar. Men alla Israels söner (allt folk) hade ljus där de vistades.
Farao sa till honom: "Gå bort från mig. Akta dig själv från att komma inför mitt ansikte igen, för på den dagen (som du gör det) kommer du att dö."
Ni ska ta hand om det fram till den fjortonde dagen i denna månad. [Lammet ska vara separerat fyra dagar från de andra fåren.] Sedan ska hela Israels folk slakta det vid skymningen. [Ordagrant "mellan aftnarna" (hebr. ben arbaim), från det att solen börjar gå ner fram till solnedgången. I Israel är det någon gång mellan klockan 15-18. Under NT:s tid hade man börjat tolka det som mellan 12 och 18, antagligen pga. logistiska problem med att alla skulle slakta i templet och köa i stället för att alla slaktade hemma.
    Detta är en förebild på Jesus som red in i Jerusalem fyra dagar innan gripandet och korsfästelsen. På samma sätt som lammet här ska leva med och synas av den familj som sedan ska slakta och äta det, måste Jesus bli synad av prästerna i Jerusalem innan han kunde gå till korset. Även dörrposterna och tvärslån är en bild på korset där Jesus göt sitt blod (vers 7). Jesus var ett heloffer (vers 9). Jesu kropp togs ner från korset innan kvällen (vers 19).]
Denna dag ska bli en dag som ni ska komma ihåg. Ni ska fira den som en Herrens högtid genom alla släktled, gör det till en sed (vana, tradition) för evigt.
Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd (bröd bakat utan jäst). [Osyrat bröd är en bild på syndfrihet.] På den första dagen måste ni ta bort all jäst från era hus. Den som äter bröd bakat med jäst mellan den första och sjunde dagen [under högtiden] ska bli utestängd (avskuren) från Israel.
På den första dagen av högtiden och även på den sjunde, samla alla till en helig sammankomst. Inget arbete ska göras på dessa två dagar, förutom att förbereda det som var och en behöver för att äta.
Ni ska fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. Det ska vara en evig stadga för er att fira denna dag från släkte till släkte.
Från kvällen den fjortonde dagen i första månaden ända till kvällen den tjugoförsta dagen i månaden ska ni äta osyrat bröd.
Ingen jäst (surdeg) får finnas i era hus under dessa sju dagar [av högtid]. Den som äter något som har jäst i sig ska bli utestängd (avskuren) från Israel. Det spelar ingen roll om han är en främling eller född i landet [principen gäller alla].
Och det hände sig att i slutet av de 430 åren, just på den dagen, att alla Herrens (Jahves) arméer drog ut från Egyptens land.
Det var på exakt den dagen som Herren förde Israels söner (barn) ut ur Egyptens land som en armé. [2 Mos 12:17]
Mose sade till folket: Kom ihåg den här dagen, då ni kom ut från Egypten, ut ur träldomshuset, för med styrka förde Herrens (Jahves) hand ut er från denna plats, inget syrat, jäst bröd ska ätas.
Denna dag i månaden Aviv [Ett annat/tidigare namn på månaden Nisan] drog ni ut.
[Mose talar till folket:] "I sju dagar ska du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen ska bli en Herrens högtid.
Alla de sju dagarna ska du äta bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig], ingenting syrat får finnas hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land.
På den dagen ska du förklara för din son: 'Det är på grund av vad Herren gjorde för mig när jag kom ut ur Egypten.'
Därför ska du hålla denna högtid denna tid år efter år."
Mose sade till folket: "Sluta att känna fruktan! Stå fasta (fly inte) och ni ska få se hur Herren befriar (frälser) er i dag. De egyptier ni ser i dag, ska ni aldrig mer se igen. [Går också att översätta: "Så som ni ser egyptierna idag, ska ni aldrig mer se dem igen."]
På det sättet frälste (räddade) Herren (Jahve) Israel ur egyptiernas hand den dagen och Israel såg egyptierna döda på stranden.
Sedan ledde Mose folket vidare från Vasshavet. De gick ut i öknen Shor. De gick tre dagar in i öknen och fann inget vatten.
När hela Israels folk vandrade ut från Elim och kom till Sinaiöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden sedan de hade lämnat Egypten,
Då sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla ett dagsbehov för varje dag, så jag kan pröva dem, om de vill vandra efter min undervisning (hebr. Torah) eller inte.
På den sjätte dagen ska de tillreda det de får in, och det ska vara dubbelt så mycket som det de samlar in de andra dagarna.
På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket bröd, två gomer [omkring 5 liter] till varje person. Och alla ledare för folket kom och avlade rapport till Mose.
Sedan sade Mose: Ät detta idag, för idag är det Herrens sabbat. Idag hittar ni ingenting på marken.
Ni ska samla det under sex dagar men den sjunde dagen är sabbat, och då finns det ingenting.
Likväl, på den sjunde dagen gick några ut för att samla, men de fann ingenting.
Se, Herren (Jahve) har gett er sabbaten, så på den sjätte dagen ger han er bröd för två dagar. Låt var och en stanna på sin plats och låt ingen gå ut på den sjunde dagen.
Då vilade folket på den sjunde dagen.
Precis på dagen tre månader efter att Israels söner (barn) hade gått ut från Egyptens land kom de till Sinais öken.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå till folket och helga dem idag och imorgon. Låt dem tvätta sina kläder.
Var redo på den tredje dagen. För på den tredje dagen ska Herren (Jahve) komma ner på berget Sinai i folkets åsyn.
Han sade till folket: "Var redo på den tredje dagen. Kom inte nära era fruar (ha inget sexuellt umgänge)." [3 Mos 15:16‑18]]
På morgonen på den tredje dagen var det åska (röster) och blixtar (ljungeldar), ett tjockt moln på berget och tonen (ljudet) av en extraordinärt skarp (hög, ljudlig) shofar. Allt folket i lägret bävade. [Det finns några intressanta kommentarer till denna passage i den judiska traditionen. Rabbi Johanan skriver: "Guds röst splittrades till 70 röster som talade på 70 språk så att alla länder kunde förstå. När varje land hörde rösten på sitt eget modersmål ingav det dem fruktan." Här kan vi se likheter med vad som skedde på pingsten, se Apg 2.]
[Följande gäller dig och din familj:] Kom ihåg sabbatsdagen [vilket inte bara betyder att inte glömma bort, utan att högtidlighålla betydelsen och innebörden som är skapelsen och uttåget ur Egypten], och håll den helig (avsätt den som en speciell dag dedikerad till Gud).
Sex dagar ska du arbeta och uträtta alla dina [vardags-]sysslor,
men den sjunde är Herren, din Guds, sabbat. Då ska du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren inom dina portar (i dina städer).
För på sex dagar formade Gud himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Det är därför Herren har välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag (avsatt den som en speciell dag). [Det judiska folket firar sabbat från fredag kväll då solen går ner fram till lördag kväll då solen går ned. Det är ett dygn då man avstår från arbete och istället umgås med familjen och går till synagogan. Inom judendomen finns idag 39 Melachot. Det är 39 aktiviteter som är förbjudna att göra på sabbaten. Bland dessa regler finns beskrivet att man t.ex. inte ska skriva, radera, bygga, släcka eller starta en eld, osv. Detta innebär att sabbatsljusen måste tändas innan sabbaten börjar på fredagskvällen. Detta ska göras 18 minuter innan solnedgången. Även att trycka på en elektrisk strömbrytare räknas som att göra upp en eld, eftersom brytaren alstrar en gnista. Ortodoxa judar låter därför spisen vara påslagen på 80 grader hela sabbaten, så man kan värma maten som är tillagad och förberedd innan. Av samma anledning är det förbjudet att köra bil, inte för att bilen rör sig, utan för att motorn alstrar gnistor. Hissar har "sabbats-läge" och stannar på varje plan, för att man inte ska behöva bryta mot sabbatsbudet och trycka på en knapp.
    Dagens judiska rabbiner lär att icke-judar inte ska följa sabbaten på samma sätt som judarna gör. Ingenstans i Nya testamentet befalls de kristna att hålla sabbatsbudet på detta sätt. När dessa frågor diskuteras på apostlamötet i Jerusalem säger Jakob att "inte göra det svårt för hedningarna" och sabbaten finns inte med bland de fyra punkter som nämns i brevet till hedningarna, se Apg 15:19‑20. Budet är ett "tecken" mellan Gud och israeliterna, se 2 Mos 31:12‑13. Jesus säger dock att människan inte är till för sabbaten, utan att sabbaten är till för människan, se Mark 2:27. Vi behöver en dag av vila, en dag att söka Gud enskilt och fira gudstjänst tillsammans med familjen. Sabbaten instiftas redan i skapelsen på den sjunde dagen, se 1 Mos 2:2‑3. Se även Kol 2:17; Rom 14:5; 1 Kor 8:9.]
Hedra (värdera högt, visa vördnad och respekt för) din far och din mor. Då ska du få leva länge i det land som Herren, din Gud ska ge dig. [Detta bud har både att göra med vördnad för Gud och vördnad för människor. För ett barn är deras föräldrar som en gud. Ett barn lär sig att vörda Gud genom att vörda sina föräldrar. Genom livet förändras betydelsen av att "vörda sina föräldrar". För ett barn är att vörda att lyda, som vuxen att ha en jämlik relation och när föräldrarna blir äldre att ta hand om dem.]
Under sex dagar ska du utföra ditt arbete, men på den sjunde dagen ska du vila (hålla sabbat). När du gör det får din oxe och åsna vila, vilodagen ger också tid för slavkvinnans son och främlingen (gästarbetaren) att återhämta sig. [Ordet "återhämta" är ett rikt ord som ordagrant kan översättas "att andas ut" eller "att någon andas på dig." Det delar samma hebreiska rot som ordet för själ och liv, och för tankarna tillbaka till skapelsen i 1 Mos 2:7 där Gud andades in liv i den första människan. Vilodagen är en dag då vi låter Gud få andas på oss igen. Livet återhämtas och åter-skapas in i människan.]
Osyrade brödets högtid ska du hålla. Sju dagar ska ni äta osyrat bröd som jag har befallt er, på den bestämda tiden i månaden Aviv [ett annat namn på månaden Nisan, motsvarar mars – april], för denna månad kom ni ut från Egypten. Ingen ska komma inför mig tomhänt. [Man måste ha en offergåva med sig till Herren.]
Ingen ska få missfall och ingen ska vara barnlös i ditt land, och jag ska fylla antalet av dina dagar (låta dig leva ett helt långt liv).
Herrens härlighet vilade på berget Sinai och molnet täckte det under sex dagar. [Mose följer löftet att "vara kvar där" som han fick i vers 12.] På den sjunde dagen kallade Gud på Mose inifrån molnet.
Mose gick in i mitten på molnet och steg upp på berget. Där var han fyrtio dagar och fyrtio nätter [utöver de första sex dagarna som han och Josua väntade längre ner på berget].
Detta är vad du ska offra på altaret varje dag för all framtid: Två årsgamla lamm.
Sex dagar ska arbete göras men på den sjunde dagen är en sabbat med högtidlig vila, helig för Herren (Jahve). Den som gör något arbete på sabbatsdagen ska med säkerhet dödas.
Den är ett tecken mellan mig och Israels söner för evig tid, för på 6 dagar skapade Herren (Jahve) himlarna och jorden och på den sjunde dagen avstod han från sitt arbete och vilade (bokstavligt sabbat)." [1 Mos 2:1‑3]
Och Levi söner gjorde efter Moses ord och 3 000 män föll den dagen.
Och Mose sade: "Helga er själva till Herren (Jahve) idag, för varje man har varit emot sin son och emot sin bror, så att han kan ge en välsignelse över er idag."
Gå tillbaka nu, led folket till den plats jag har talat med dig om. Min ängel ska gå framför dig. Men den dag kommer då jag ska gå till rätta med dem för deras synd."
Håll (vakta, skydda, bevara) det som jag befaller dig idag. Se, jag fördriver framför dig amoreerna och kananeerna och hettiterna och periseerna och hivéerna och jevuséerna.
Du ska hålla (vakta, skydda, bevara) det Osyrade Brödets högtid. Sju dagar ska du äta osyrat bröd som jag befallt dig, på den bestämda tiden i månaden Aviv [Även kallad Nisan. Aviv betyder vår och anger att det är den första vårmånaden.] för i månaden Aviv kom du ut ur Egypten.
Sex dagar ska du arbeta, men på den sjunde ska du vila, både när det är dags att plöja och när det är dags att skörda ska du vila. (Sabbatsbudet gäller alltså även när vårbruket och höstbruket är som intensivast).
Mose var kvar hos Herren i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta eller dricka. Han skrev förbundsorden, de tio orden, på stentavlorna.
"På den första dagen i den första månaden (Nisan) ska du sätta upp mötestältets Tabernakel.
Men om molnet inte höjde sig, bröt de inte upp, de vandrade inte framåt förrän den dag det höjde sig.
eller vadhelst annat som han svurit falskt om. Han ska återställa det till fullo och ska lägga till en femtedel mer till det [20% extra av dess värde] till den som det tillhör ska han ge det, samma dag som han befinns skyldig.
Detta är Aron och hans söners offer som de ska offra till Herren (Jahve) den dagen när han blir smord. En tiondel av en efa fint mjöl som ett evigt matoffer, hälften av det på morgonen och hälften av det på kvällen.
Och köttet från hans shalomoffer som tacksägelse ska ätas samma dag som det offras, inget av det får lämnas kvar till morgonen.
Men om offret som han offrar är en ed eller ett frivilligt offer, ska det ätas samma dag som det offras och på morgonen ska det överblivna ätas.
Men om något av köttet från offret finns kvar till den tredje dagen ska det brännas i eld.
Men om något av köttet från hans shalomoffer äts på den tredje dagen, ska ingen nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) ges [offret accepteras inte], det ska inte tillräknas honom som offrar, istället ska det vara en styggelse och den personen (den själ) som äter av det ska bära sin synd.
Detta är delen av Arons smörjelse, och av hans söners smörjelse, från Herrens (Jahves) offer gjorda med eld, den dag han ställde fram dem till tjänst inför Herrens (Jahves) ansikte för att tjänstgöra som präster,
som Herren (Jahve) befallt att ge dem från Israels söner den dag han smorde dem som en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för deras kommande generationer.
som Herren (Jahve) befallde Mose på berget Sinai den dag då han befallde Israels söner att offra sina offer till Herren (Jahve) i Sinais öken.
Och ni ska inte gå ut genom ingången till mötestältet på sju dagar, till dess dagarna för er invigning tar slut, i sju dagar ska ni helga er.
Som han har gjort denna dag, så har Herren (Jahve) befallt att göra för att bringa försoning för (täcka över) er.
Därför ska ni vistas vid ingången till mötestältet dag och natt sju dagar, och vakta (vaka över) det Herren (Jahve) förordnat, så att ni inte dör, för så har jag blivit befalld.
Och det skedde på åttonde dagen att Mose kallade på Aron och hans söner och Israels äldste.
och en oxe och en bagge till shalomoffer, för att offra inför Herrens (Jahves) ansikte och matoffer ringlat med olja, för idag ska Herren (Jahve) visa sig för er.
Och Aron sade till Mose: "Se, denna dag har de offrat sina syndoffer och sina brännoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och sådana saker har hänt [Nadav och Avihos förseelse] och om jag hade ätit syndoffret idag, skulle det ha blivit accepterat i Herrens (Jahves) ögon?
Tala till Israels söner och säg: Om en kvinna har blivit gravid och föder (blivit befruktad och fött) en pojke, då ska hon vara oren i sju dagar enligt dagarna för avskiljning för hennes menstruation ska hon vara oren.
Och på den åttonde dagen ska han omskäras [ordagrant: köttet på hans förhud omskäras, se 1 Mos 17:10‑14].
33 dagar ska hon sedan fortsätta med sin blodrening.
Hon ska inte vidröra några heliga föremål
och inte komma till Tabernaklet förrän hennes reningsdagar är fullbordade.
Men om hon föder en flicka ska hon vara oren två veckor som under sin menstruation och 66 dagar ska hon fortsätta med sin blodrening.
Och när dagarna för hennes rening är fullbordade, för en son eller för en dotter, ska hon föra fram ett årsgammalt lamm som ett brännoffer [3 Mos 1:1‑17] och en ung duva eller turturduva som ett syndoffer [reningsoffer, 3 Mos 4:3] vid ingången till mötestältet, till prästen
Om den ljusa fläcken blir vit i huden på hans kropp och inte ser djupare ut än huden och om håret på den inte blir vitt, då ska prästen stänga in (isolera) honom som har fläcken i sju dagar. [Den initiala tiden för karantän var alltid en vecka när inte orsaken till sjukdomen inte var uppenbar.]
Och prästen ska se på (undersöka) honom den sjunde dagen, och se, om fläcken är oförändrad när han ser på (undersöker) den och fläcken inte har spridit sig på huden, då ska han stänga in (isolera) honom i ytterligare sju dagar. [Totalt två veckors karantän.]
Och prästen ska se på (undersöka) honom en andra gång den sjunde dagen, och se, om fläcken har blivit mörk och fläcken inte har spridit sig på huden, ska prästen förklara honom ren, då är det en sårskorpa och han ska tvätta sina kläder och vara ren.
Men när det friska köttet visar sig på honom ska han vara oren.
Men om prästen ser på (undersöker) den och ser att där inte finns några vita hår och om det inte är lägre än huden men är mörkare, då ska prästen stänga in (isolera) honom i sju dagar.
Men om prästen ser på (undersöker) den och ser att där inte finns några vita hår och att det inte är lägre än huden men är mörkare, då ska prästen stänga in (isolera) honom i sju dagar.
Och prästen ska se på (undersöka) honom den sjunde dagen, och om det har spridit ut sig över huden ska prästen förklara honom oren. Det är en fläck med svampinfektion (mögel).
Och om prästen ser fläcken med fjäll och ser att den inte är djupare än huden och att det inte finns några svarta hår i den, då ska prästen stänga in (isolera) den som har fläcken med fjäll i sju dagar.
Och på sjunde dagen ska prästen se på (undersöka) fläcken och se om fjällen inte har spridit sig och om det inte finns något gult hår och om fjällen inte ser ut att ligga djupare än huden.
Han ska bli rakad men fjällen ska han inte raka, och prästen ska stänga in (isolera) honom i ytterligare sju dagar.
Och på sjunde dagen ska prästen se på (undersöka) och se på fjällen, och se om fjällen inte har spridit sig i huden och se om det inte ser djupare ut än huden, då ska prästen förklara honom ren och han ska tvätta sina kläder och vara ren.
Alla dagar som fläcken är på honom ska han vara orenad. Han är oren. Han ska bo ensam (isolerad), utanför lägret ska han ha sin boplats.
Och prästen ska se på (undersöka) fläcken och stänga in (isolera) det som har fläcken i sju dagar.
Och han ska se på (undersöka) fläcken den sjunde dagen. Om fläcken har spridit sig i kläderna, antingen i det vävda eller i det stickade eller på skinnet eller i någonting som är tillverkat av skinn, då är fläcken ett frätande mögel (svampinfektion). Det är orent.
då ska prästen befalla att de tvättar det som fläcken varit på och han ska stänga in (isolera) det i ytterligare sju dagar. [Totalt två veckors karantän.]
Detta är undervisningen för den som lidit av svampinfektionen (möglet – hebr. tsaraat) under dagarna för hans rening. Han ska föras till prästen,
Och den som har blivit ren ska tvätta sina kläder och raka av allt sitt hår och tvätta sig själv i vatten så att han blir ren, och därefter ska han komma in i lägret och ska stanna utanför sitt tält i sju dagar.
Men på den sjunde dagen ska han raka av allt sitt hår och sitt skägg och sina ögonbryn, allt hår ska han raka av, och han ska tvätta sina kläder och han ska tvätta sin kropp och han ska vara ren.
På den åttonde dagen ska han ta två felfria lamm av hankön och ett lamm av honkön som är årsgammalt och felfritt, och tre tiondelars [av ett efa mått] av fint mjöl för ett matoffer blandat med olja och ett mått olja [0,3 liter].
Och han ska föra fram dem till prästen på den åttonde dagen för sin rening, till dörren på mötestältet inför Herrens (Jahves) ansikte.
då ska prästen gå ut från huset till husets dörr och stänga (låsa) huset sju dagar.
Och prästen ska komma tillbaka den sjunde dagen och ska låsa upp (öppna) och se (undersöka) om fläckarna har spridit sig på husväggarna.
Dessutom ska den som har gått in i huset medan det varit stängt (låst) vara oren till kvällen.
för att instruera om när det är orent och när det är rent. Detta är undervisningen om mögel (svampinfektion – hebr. tsaraat).
Och när han som har flytningen är ren från sin flytning ska han räkna för sig själv sju dagar [jmf 3 Mos 12:2; 13:4; 15:19] för sin rening och tvätta sina kläder och bada sig själv i rinnande vatten och ska vara ren.
Och på den åttonde dagen ska han ta åt sig två turturduvor eller två unga duvor och komma inför Herrens (Jahves) ansikte till dörren på mötestältet och ge dem till prästen.
Om en kvinna har ett bekymmer och hennes bekymmer i kroppen är blod, ska hon vara avskild (separerad, isolerad) i sju dagar, och vemhelst som rör henne ska vara oren till kvällen.
Och om någon man ligger hos henne kommer hennes orenhet över honom, han ska vara oren i sju dagar, och hela sängen som han legat på ska vara oren.
Om en kvinna har problem med sin menstruation många dagar utöver hennes avskildhet, eller om det rinner utöver tiden för hennes avskildhet, alla dagar av hennes orsak till orenhet ska vara som dagarna för hennes avskildhet. Hon ska vara oren.
Varje säng som hon ligger i alla dagar som hennes blödning varar ska för henne vara som sängen för hennes avskildhet och allt som hon sitter på ska vara orent, liksom orenheten för hennes avskildhet.
Men om hon blir ren från sin blödning ska hon räkna sju dagar och sedan ska hon vara ren.
Och på den åttonde dagen ska hon ta två turturduvor eller två unga duvor och föra dem till prästen till dörren på mötestältet.
På den dagen ska översteprästen bringa försoning för er, för att rena er så att ni blir rena från alla era synder inför Herren (Jahve).
Det ska ätas samma dag som ni offrar det eller nästa dag. Det som blir över till tredje dagen ska brännas upp i eld.
Om det äts på tredje dagen, är det avskyvärt och ger inte nåd (blir inte välbehagligt, villkorad nåd – hebr. ratsa).
När en oxe eller ett får eller en get förs fram, ska den stanna sju dagar med sin mor, och från den åttonde dagen och framåt ska det ge nåd (villkorad nåd - hebr. ratsa) som ett offer gjort med eld till Herren (Jahve).
Och om det är en ko eller kviga ska ni inte döda henne och hennes kalv på samma dag.
Det ska ätas samma dag, ni ska inte lämna något av det till morgonen. Jag är Herren (Jahve).
Sex dagar ska arbete utföras. Sjunde dagen är sabbat för högtidlig vila, en helig sammankomst. Du ska inte utföra något arbete. Det är Herrens (Jahves) sabbat var du än bor. [Det judiska folket firar sabbat från fredag kväll då solen går ner fram till lördag kväll då solen går ned. Det är ett dygn då man inte arbetar, umgås med familjen och går till synagogan. Ingenstans i Nya testamentet befalls de kristna att hålla sabbatsbudet på detta sätt. Jesus säger dock att människan inte är till för sabbaten, utan att sabbaten är till för människan. Vi behöver en dag av vila, en dag att söka Gud enskilt och fira gudstjänst. Se även 2 Mos 20:8‑11; 31:12‑17; 35:1‑3; 4 Mos 28:9‑10; 5 Mos 5:12‑15]
På den femtonde dagen i samma månad [Nisan, på våren] är Herrens (Jahves) det osyrade brödets högtid (matzot). Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd.
På första dagen ska ni hålla en helig sammankomst och ni ska inte utföra något arbete.
Istället ska ni bära fram ett eldsoffer till Herren (Jahve) i sju dagar. På den sjunde dagen ska ni hålla en helig sammankomst och ni ska inte utföra något arbete. [Det osyrade brödet är en bild på syndfrihet och talar dels om Jesus, men även om oss som genom Jesu försoningsverk har rätten att ta del av Hans syndfrihet genom frälsningen. Se även 4 Mos 28:24‑25; 5 Mos 16:8.]
Den dagen då du viftar din kärve ska du offra ett felfritt årsgammalt lamm av hankön som ett brännoffer till Herren (Jahve).
Du ska inte äta bröd, rostad säd eller ny säd (från årets skörd) förrän denna dag, inte förrän du har burit fram offret till din Gud (Elohim). Det ska vara ett evigt påbud genom alla generationer överallt där ni bor. [När vi väljer att fira förstlingsfruktens högtid och, även att i enlighet med andra skriftställen i ämnet, ge vår förstlingsfrukt till Herren regelbundet då är det ett sätt för oss att markera att vi alltid vill ha Gud först i våra liv. Det finns särskilda välsignelser utlovade när vi lever på det sättet, se Matt 6:19‑21.]
Sedan ska du räkna från morgonen efter sabbaten [samma dag som förstlingsfruktens högtid firas], samma dag som du bär fram kärven med ditt viftoffer, sju fulla sabbater.
Till morgonen efter den sjunde sabbaten ska du räkna femtio dagar och sedan bära fram ett nytt matoffer till Herren (Jahve). [Dagarna mellan Förstlingsfruktens högtid och Pingst, de ska räknas sju gånger sju dagar.]
Du ska utfärda ett påbud (förkunna, proklamera) samma dag att det ska vara en helig sammankomst, och du ska inte utföra något arbete. Det ska vara ett evigt påbud överallt där ni bor genom alla generationer.
Exakt på (hebr. ach, betonar något viktigt) den tionde dagen i denna sjunde månad är Försoningsdagen (Jom Kippur; det bibliska namnet är Jom Hakippurim – ordagrant "Försoningarnas dag"), en helig sammankomst för er för att ni ska rannsaka era själar (er själva). Du ska bära fram ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Ni ska inte utföra någon form av arbete över huvud taget denna dag, för det är Försoningsdagen (Jom Kippur) då ni ska bringa försoning för er inför Herren er Gud (Jahve Elohim).
Vem det vara må ibland er som inte rannsakar sin själ (sig själv) den dagen ska bli avhuggen (avskiljas från) sitt folk.
Vem som helst som utför någon form av arbete den dagen, den personen ska jag utrota ur hans folk.
Tala till Israels söner (barn) och säg: På femtonde dagen i denna sjunde månad är det Lövhyddohögtid sju dagar till Herren (Jahve).
På första dagen ska ni hålla en helig sammankomst, då ska inget arbete utföras [det är en sabbatsdag].
I sju dagar ska ni bära fram eldsoffer till Herren (Jahve). Den åttonde dagen ska vara en helig sammankomst för er och ni ska föra fram ett eldsoffer till Herren (Jahve). Det är en högtidlig sammankomst, ni ska inte utföra något arbete [det är en sabbatsdag].
Detta är Herrens högtid (avtalade möte på bestämd tid), som ni ska deklarera (förkunna, proklamera) som en helig sammankomst för att bära fram eldsoffer till Herren (Jahve) ett brännoffer, ett matoffer och ett dryckesoffer, vart och ett på sin egen dag,
Exakt på (hebr. ach, betonar också något viktigt) den femtonde dagen i den sjunde månaden, när du har samlat in landets frukt ska du hålla Herrens (Jahves) högtid i sju dagar. Den första dagen ska vara en sabbatsvila och den åttonde dagen ska också vara en sabbatsvila.
På första dagen ska ni ta
    en utvald frukt (etrog),
    en gren av palmträd (lulav),
    en gren av lövträd (myrten)
    och en gren av pilträd
och du ska vara glad inför Herren din Gud (Jahve Elohim) i sju dagar. [I enlighet med detta påbud tar varje jude idag fortfarande en etrog, som är en citrongul citrusfrukt som symboliserar hjärtat och har både smak och doft, en lulav som är en ännu inte utslagen palmkvist som symboliserar ryggraden och har smak men inte doft, en myrtenkvist som symboliserar ögat och har doft men ingen smak och en pilkvist som symboliserar munnen och varken har doft eller smak. Detta viftar man inför Herren i alla väderstreck samt uppåt och nedåt. Det betyder att man inkluderar hela livet både andligt och fysiskt. Man gör det i glädje och säger också att man är mån om att ha ett hjärta efter Guds hjärta, att man vill vara rakryggad i sin tro och sitt leverne, att man vill ha ett öga som ser på sig själv och andra som Gud ser på oss och att man vill ha en mun som talar sanning, välsignelse, tro och liv.]
Ni ska fira det som en festlig högtid till Herren (Jahve) i sju dagar varje år. Det är en evig stadga för kommande generationer. Ni ska fira den i den sjunde månaden [Tishrei, som infaller på hösten i september-oktober].
Ni ska bo i lövhyddor i sju dagar. Alla infödda i Israel ska bo i lövhyddor,
Varje sabbat ska han göra i ordning det inför Herrens (Jahves) ansikte oavbrutet. Det ska tas från Israels söner som ett evigt förbund.
Och du ska räkna sju sabbatsår åt dig, sju gånger sju år så att tiden blir sju sabbater av år, alltså 49 år.
På den tionde dagen i den sjunde månaden, på Yom Kippur (Försoningsdagen), ska du blåsa i shofaren (bagghornet) över hela landet.
Och om en man säljer ett boningshus i en stad med stadsmur, då ska han återlösa det ett helt år efter att det blev sålt. Efter ett fullt år ska han återlösa det.
Och han ska beräkna med honom som köpte honom från året som han såldes till honom till jubelåret, och priset för hans försäljning ska vara efter antalet år. Som dagarna för en anställd arbetare ska det bli för honom.
Sedan ska landet ges nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina sabbater så länge som det ligger öde och ni är i era fienders land. Då ska landet vila (få sabbatsvila) och ges nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina sabbater.
Så länge det ligger öde ska det vila, för det fick ingen vila under era sabbater när ni bodde där.
då ska prästen beräkna åt honom det uppskattade värdet till jubelåret och han ska ge det uppskattade värdet den dagen, det är heligt för Herren (Jahve).
Detta är Arons och Moses generationer (släkt) den dagen då Herren (Jahve) talade med Moses på Sinai berg.
för allt förstfött är mitt. På den dagen då jag slog allt förstfött i Egypten helgade jag allt förstfött i Israel åt mig, både människor och djur. Mina ska de vara. Jag är Herren (Jahve). [Den tionde och sista plågan omfattade samtliga både människor och djur i Egypten, se 2 Mos 11.]
Alla dagar som hans nasirskap varar ska han låta bli att äta allt som är gjort av vindruvor, från pressade druvor och även (det som är gjort av) druvskalet.
Under hela löftesperioden ska ingen rakkniv komma på hans huvud förrän dagarna är fullföljda som han har avskiljt (helgat) sig själv inför Herren (Jahve). Han ska vara helig, han ska låta hårlockarna växa sig långa. [Håret var den yttre symbolen på att han var en nasir]
Så länge han är avskild (helgad) åt Herren (Jahve) ska han inte komma nära en död kropp. [Kan vara en symbol på synd, eftersom syndens lön är döden.]
Alla dagar under hans nasirskap ska han vara avskild (helgad) för Herren (Jahve).
Om någon människa dör plötsligt vid hans sida och han orenar sitt avskilda huvud, ska han raka sitt huvud samma dag som han renar sig, på den sjunde dagen ska han raka det. [Han blir oren i en vecka innan han kan börja om sitt nasirlöfte. Se vers 12.]
Och på den åttonde dagen ska han bära fram två turturduvor eller två duvor till prästen, till dörren på mötestältet (Tabernaklet).
Och prästen ska göra i ordningen den ena till syndoffer och den andra till brännoffer och bringa försoning för honom, eftersom han syndat på grund av den döde, och han ska helga sitt huvud samma dag.
Och han ska avskilja för Herren (Jahve) dagen för sitt nasirskap och ska föra fram ett årsgammalt lamm av hankön som ett skuldoffer, men hans tidigare nasirdagar ska inte räknas eftersom hans avskiljning blev orenad (vanhelgad, befläckad).
Detta är undervisningen (instruktionerna) om att vara nasir. När dagarna för hans avskiljning är fullbordade ska han till mötestältets dörr (Tabernaklets dörr) föra fram
Och det skedde på den dagen att Mose fullbordade (avslutade, färdigställde) [plural!] hopsättningen (byggandet, resandet, ordagrant samlandet) [plural!] av tabernaklet (hebr. mishkan), och han smorde det och helgade det, och alla dess möbler, och altaret med dess redskap, och han smorde dem och helgade dem,
Och ledarna bar fram altarets invigningsoffer den dag då det smordes. [Denna dag beskrivs i 3 Mos 8.] Männen bar också fram sina (personliga) offer inför altaret.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "De ska förevisa sina offer, varje ledare på hans dag, för invigningen av altaret." [Under en 12-dagarsperiod förs varje stams bidrag fram. Stammarna räknas upp i samma ordning som i 4 Mos 2.]
Och han som förevisade sitt offer den första dagen var Nachshon, son till Amminadav, av Juda stam.
På den andra dagen offrade Netanel, son till Tsoar, Isaskars ledare.
På den tredje dagen offrade Eliav, son till Chelon, ledare för Sebulons söner.
På den fjärde dagen offrade Elitsor, son till Shedejor, ledare för Rubens söner.
På den femte dagen offrade Shelumiel, son till Tsorishadaj, ledare för Simons söner.
På den sjätte dagen offrade Eljasaf, son till Doel, ledare för Gads söner.
På den sjunde dagen offrade Elishama, son till Ammihod, ledare för Efraims söner.
På den åttonde dagen offrade Gamliel, son till Pedatsor, ledare för Manasses söner.
På den nionde dagen offrade Avidan, son till Gidoni, ledare för Benjamins söner.
På den tionde dagen offrade Achiezer, son till Ammishaddaj, ledare för Dans söner.
På den elfte dagen offrade Pagiel, son till Ochran, ledare för Ashers söner.
På den tolfte dagen offrade Achira, son till Ejnan, ledare för Naftalis söner.
Detta var altarets invigningsoffer, den dag då det smordes, i händerna på Israels ledare, 12 silverfat, 12 silverskålar, 12 guldskålar,
För allt förstfött bland Israels söner är mitt, både människor och djur. På den dagen då jag slog allt förstfött i Egyptens land helgade jag dem åt mig själv.
Den fjortonde dagen denna månad vid skymningen (ordagrant: 'mellan kvällarna') ska ni fira den bestämda högtiden. Enligt alla dess förordningar (ordagrant "saker inristat") och enligt alla dess påbud (bindande juridiska beslut) ska ni fira den."
Och de firade påsk i den första månaden på den fjortonde dagen i månaden vid skymningen, i Sinai öken i enlighet med allt som Herren (Jahve) befallt Mose [2 Mos 12:18], så gjorde Israels söner.
Men där fanns några män som var orena genom en död mans kropp så att de inte kunde fira påsken på den dagen, och de kom inför Mose och inför Aron den dagen
den andra månaden på den fjortonde dagen vid skymningen (mellan kvällarna) ska han fira den, de ska äta det med osyrat bröd och bittra örter [2 Mos 12:8],
Och den dagen som Tabernaklet restes täckte ett moln Tabernaklet till Vittnesbördets tält, och på kvällen var det över Tabernaklet något som såg ut som eld till morgonen. [2 Mos 40:34‑38].
På Herrens (Jahves) tilltal vandrade Israels söner och på Herrens (Jahves) tilltal slog de läger. Så länge molnet stannade (ordagrant bosatte sig) över Tabernaklet förblev de i lägret.
Och när molnet dröjde över Tabernaklet många dagar, höll (vaktade, skyddade, bevarade) Israels söner Herrens (Jahves) åläggande och vandrade inte.
Ibland stannade molnet några dagar över Tabernaklet och enligt Herrens (Jahves) tilltal stannade de i lägret och enligt Herrens (Jahves) tilltal vandrade de.
Om det var två dagar eller en månad eller ett år som molnet dröjde över Tabernaklet och stannade (ordagrant bosatte sig) över det, förblev Israels söner lägrade och vandrade inte men när det togs upp vandrade de.
De bröt upp från Herrens (Jahves) berg och vandrade i tre dagar. Herrens (Jahves) ark gick före dem under de tre dagarna till nästa plats där de skulle stanna.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon då inte gömma sig i skam i 7 dagar? Låt henne vara isolerad utanför lägret 7 dagar, därefter ska hon föras in igen."
Och Mirjam var isolerad utanför lägret 7 dagar, och folket vandrade inte förrän Mirjam fördes in igen.
Den som rör vid något dött, även alla människors döda kroppar, ska vara oren i 7 dagar. [Sju dagar är den vanliga perioden, se 3 Mos 12:2; 14:9; 15:13.]
Den personen ska rena sig själv på den tredje dagen och den sjunde dagen och han ska vara ren. Men om han inte renar sig själv den tredje dagen och den sjunde dagen ska han vara (förbli) oren.
Detta är undervisningen. När en människa dör i ett tält ska alla som kommer in i tältet och allt som finns i tältet vara orent i 7 dagar.
Och alla som på ett öppet fält vidrör den som är slagen med svärd eller någon som är självdöd eller benen från en människa eller en grav, ska vara oren i 7 dagar.
Och den rena personen ska stänka över den orena på den tredje dagen, och på den sjunde dagen ska han rena honom och han ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och ska bli ren vid kvällen.
När folket såg (förstod) att Aron hade dött, grät hela Israel över Aron i 30 dagar. [Trettio på hebreiska är shloshim, och denna 30-dagars sorgeperiod kallas shloshim, se även 5 Mos 34:8. Den judiska begravningen skedde i två steg. Så fort som möjligt, helst samma dag, begravdes den döde i en gravkammare. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod (shiva), följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg (shloshim). Ett år senare då kroppen ruttnat ansvarade den äldste sonen för att flytta benen från gravkammaren till en benkista. Se även 1 Mos 50:10, 1 Sam 31:13; Matt 8:22; Joh 11:19.]
för de har ansatt dig genom sina knep varmed de har lurat in dig i Peors angelägenheter, och i det som rör Kozbi, dottern till Midjans furste, deras syster, som dödades på hemsökelsens dag för Peors skull."
Och i den sjunde månaden (Tishri) på den första dagen i månaden, ska ni hålla en helig sammankomst, ni ska inte utföra något slags arbete, det är en dag då ni ska lyssna på ljudet från shofaren. [Ordagrant signaldagen.]
På den femtonde dagen i den sjunde månaden (Tishri) ska ni hålla en helig sammankomst, ni ska inte utföra något slags arbete, och ni ska hålla en fest till Herren (Jahve) i sju dagar,
På den andra dagen ska ni bära fram
    12 unga oxar,
    2 baggar,
    14 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
På tredje dagen
    11 unga oxar,
    2 baggar,
    14 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
På fjärde dagen:
    10 unga oxar,
    2 baggar,
    14 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
På femte dagen:
    9 unga oxar,
    2 baggar,
    14 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
På sjätte dagen:
    8 unga oxar,
    2 baggar,
    14 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
På sjunde dagen
    7 unga oxar,
    2 baggar,
    14 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
På den åttonde dagen ska ni hålla en helig sammankomst, ni ska inte utföra något slags arbete,
Men om hennes far inte tillåter henne den dagen han hör henne (svära en ed), ska inga av hennes eder eller löften varmed hon binder sin själ vara giltiga, och Herren (Jahve) ska förlåta henne eftersom hennes far inte tillät henne.
och hennes man hör det, oavsett vilken dag han hör det men tiger mot henne, då gäller hennes ed och hennes löfte som hon bundit sin själ med står fast. [Här finns en skillnad mellan hennes far som måste höra eden samma dag medan maken kan höra talas om den i efterhand.]
Men om hennes man inte tillåter henne samma dag som han hör om det, då ska han annullera hennes ed som gäller henne och hennes förhastade uttalande på hennes läppar varmed hon bundit sin själ, och Herren (Jahve) ska förlåta henne.
Men om hennes man annullerar dem den dagen han hör dem, vad som än kommer ut över hennes läppar, om det är en ed eller ett löfte som binder hennes själ, gäller det inte, hennes man har ogiltigförklarat dem, och Herren (Jahve) ska förlåta henne.
Men om hennes man tiger mot henne från dag till dag då låter han alla hennes eder gälla, och allt hon lovat gäller henne. Han har låtit det gälla eftersom han teg mot henne den dagen som han hörde dem.
Och lägra er utanför lägret i sju dagar, vemhelst som har dödat någon och vemhelst som har vidrört någon slagen (dödad). Rena er själva på tredje dagen och på sjunde dagen och era fångar.
Och ni ska tvätta era kläder på sjunde dagen och ni ska bli rena. Därefter får ni komma in i lägret."
Och Herrens (Jahves) vrede upptändes den dagen och han svor och sade:

De vandrade från Rameses i den första månaden på den femtonde dagen i den första månaden, från morgonen efter Pesach (påsken) gick Israels söner ut med en hög hand i alla egypternas åsyn,
Och de vandrade från Pihachirot och passerade mitt genom havet till öknen, och de gick tre dagsresor in i Etams öken och slog läger i Mara.
Det är elva dagsresor [ca 20 mil] från [berget] Chorev (Horeb) till Kadesh Barnea via vägen från berget Seir.
Herren er Gud (Jahve Elohim) har förökat er och se, ni är denna dag lika många som stjärnorna på himlarna.
Era små som ni sa skulle bli ett byte och era söner som inte känner (har intim kunskap om) gott och ont idag, de ska komma till platsen och till dem ska jag ge den och de ska besitta den.
Och ni bodde i Kadesh i många dagar, som dagarna som ni bodde där (tidigare).
Sedan vände vi och vandrade in i öknen längs vägen till Vasshavet (Röda Havet), som Herren (Jahve) talade till mig, och vi gick runt berget Seir många dagar.
Och dagarna då vi kom från Kadesh Barnea till dess vi kom över bäcken Zered var 38 år, till dess hela generationen alla stridsdugliga män, hade försvunnit (dött, förgåtts) från lägrets mitt, som Herren (Jahve) svurit till dem.
"Idag är den dag då ni ska gå över Moavs gräns och Ar,
som han gjorde för Esaus söner som bor i Seir när han förgjorde horeerna framför dem och de övervann dem och bodde i deras ställe till denna dag.
Idag ska jag börja lägga skräck för dig och fruktan för dig över folken som är under alla himlarna, som när de hör om er ska darra och vara i ångest på grund av er."
Men Sichon, Chesbons kung, ska inte låta oss gå förbi honom, för Herren din Gud (Jahve Elohim) har förhärdat hans ande och gjort hans hjärta styvnackat för att han ska ge honom i din hand, som det har visat sig idag.
Jair, Manasses son, tog hela Argovs område till gränsen mot geshureerna och machaeerna, även Bashan och uppkallade det efter sitt eget namn Chavot Jair, till denna dag.
Men ni som höll er till (klängde er fast vid) Herren er Gud (Jahve Elohim) lever, varenda en av er denna dag.
Och vilket stort land finns som har förordningar (ordagrant "saker inristat") och påbud (bindande juridiska beslut) lika rättfärdiga som all vår undervisning, som jag ger inför er idag?
Var noga med att skydda (vakta, bevara) dig själv och idogt bevara (vakta, skydda) din själ, så att du inte glömmer de ting som dina ögon har sett och de inte lämnar ditt hjärta under alla dina livsdagar, gör dem väl kända (så att de blir intimt förtrogna med dem) för dina söner och dina söners söner (för alla kommande generationer).
Den dagen du stod inför Herren din Guds (Jahve Elohims) ansikte i Chorev, när Herren (Jahve) sade till mig: "Församla åt mig folket och jag ska låta dem höra mina ord så att de kan lära sig att vörda (respektera) mig alla dagar som de lever på jorden och så att de kan undervisa sina söner (barn).
Skydda (vakta, bevara) därför era själar mycket (alltid, med stor omsorg), för ni såg ingen konkret form (inget förkroppsligande) den dagen då Herren (Jahve) talade till er på Chorev ut från mitten av elden,
Men er har Herren (Jahve) tagit och fört ut ur järnungen, ut ur Egypten, för att vara ett arvfolk åt honom som ni är idag.
jag kallar himlarna och jorden att vittna mot er idag, att ni då med hast fullständigt ska förgås från landet som ni går över Jordan för att besätta. Era dagar ska inte bli många och långa där utan ni ska fullständigt förgås,
När du är i nöd och allt detta händer dig [fångenskap och slaveri] i kommande dagar, ska du vända om till Herren, din Gud, och höra (lyda) hans röst.
Fråga nu om de första dagarna som var före dig, från dagen då Gud (Elohim) skapade människan på jorden, och från himlarnas ena ända till himlarnas andra ände, om det har förekommit något sådant som detta stora ting är, eller om man hört talas om något liknande.
Han fördriver hednafolk [på grund av deras synd, se 1 Mos 15:16; 5 Mos 9:5] som är större och mäktigare än du, för att föra in dig i deras land och ge det till arvedel, som det ju är idag.
Idag ska du förstå (känna till, vara intimt förtrogen med, veta) och ta till hjärtat att Herren (Jahve) är Gud, uppe i himlarna och här nere på jorden – det finns ingen annan.
Och du ska hålla (vakta, skydda) hans förordningar (ordagrant "saker inristat") och hans budord (tydliga befallningar) som jag befaller er idag, för att det ska gå väl för er och för era söner efter er och så att era dagar ska bli långa på marken som Herren er Gud (Jahve Elohim) ger er för alla dagar (för alltid, evigt).
Och Mose kallade på hela Israel och sade till dem: "Hör Israel förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som jag talar i era öron idag, så att ni lär er dem och gör dem.
Herren (Jahve) skar (slöt) inte detta förbund med med våra fäder utan med oss, ja oss alla, vi som lever här idag.
Håll (vakta, skydda, bevara) sabbatsdagen till att vara helig som Herren din Gud (Jahve Elohim) har befallt er.
Sex dagar ska du arbeta och göra allt ditt arbete,
men den sjunde dagen är en sabbat för Herren din Gud (Jahve Elohim), på den ska du inte göra något slags arbete, varken du själv, din son eller din dotter eller din tjänare eller din tjänarinna, inte din oxe, inte din åsna eller någon av din boskap, inte främlingen inom dina portar, så att din tjänare och din tjänarinna får vila precis som du.
Du ska komma ihåg att du var en slav i Egypten och att Herren din Gud (Jahve Elohim) förde dig ut därifrån med en mäktig hand och med en utsträckt arm, därför befaller Herren din Gud (Jahve Elohim) dig att hålla (vakta, skydda, bevara) sabbatsdagen.
Hedra (värdesätt, högakta, respektera) din far och din mor som Herren din Gud (Jahve Elohim) befallt dig, för att dina dagar ska bli många och det ska gå dig väl (bra) i det land (ordagrant: "på/över den mark") som Herren din Gud (Jahve Elohim) gett dig. [Det är föräldrarnas uppgift, inte de religiösa ledarnas, att föra vidare Guds undervisning till nästa generation. Detta bud har både att göra med vördnad för Gud och vördnad för människor (och är placerat centralt). För ett barn är deras föräldrar som en gud. Genom att respektera sina föräldrar, som ett barn kan se, lär det sig att respektera Gud som de inte kan se. Barnet ser också hur föräldrarna står under sin Fader i himlarna som de lyder. Genom detta lär sig barnet också också gudsfruktan. Den sista delen "i det land..." finns inte med i 2 Mos 20:12, och refereras inte heller i Ef 6:2. ]
Ni sade: "Se, Herren, vår Gud, har låtit oss se sin härlighet och storhet, och vi har hört hans röst ur elden. I dag har vi sett att en människa kan tala med Gud och ändå förbli vid liv.
Åh, att de alltid hade sådana hjärtan att de vördar mig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mina budord (tydliga befallningar) så att det går väl för dem och för deras söner för evigt!"
Ni ska vandra på alla vägar som Herren (Jahve) befallt er så att ni får leva och så att det går er väl och era dagar blir förmerade i landet som ni ska besätta.
så att ni vördar Herren er Gud (Jahve Elohim) och håller (vaktar, skyddar) alla hans förordningar (ordagrant "saker inristat") och hans budord (tydliga befallningar) som jag befallt er, ni och era söner och era söners söner alla dagar av ert liv, så att era dagar blir många.
Dessa ord som jag i dag befaller dig ska du [först] lägga på ditt hjärta.
Och Herren (Jahve) befallde oss att göra alla dessa förordningar (ordagrant "saker inristat") för att vörda Herren vår Gud (Jahve Elohim) för vårt ständigt (oavbrutet, eviga) goda, så att han kan bevara oss vid liv, som det är denna dag.
Du ska därför hålla (vakta, skydda, bevara) budorden (de tydliga befallningarna) och förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som jag har befallt er denna dag för att göra dem.
Alla budord (tydliga befallningar) som jag befallt er idag ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) och göra (leva efter) så att ni får leva och föröka er och gå in i och besätta landet som Herren (Jahve) med ed lovat era fäder [1 Mos 12:1‑3; 15:17‑20].
Akta dig så att du inte glömmer Herren din Gud (Jahve Elohim), genom att inte hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) och påbud (bindande juridiska beslut) och förordningar (ordagrant "saker inristat") som jag befallt dig idag.
Men du ska komma ihåg Herren din Gud (Jahve Elohim), för det är han som har gett kraft att få välstånd, det är han som har etablerat sitt förbund som han svor med ed till era fäder, som det är idag.
Och det ska ske, om du glömmer Herren din Gud (Jahve Elohim) och vandrar efter andra gudar och tjänar dem och tillber dem, jag har varnat dig, att då ska du säkert förgås.
Hör Israel! Du ska idag gå över Jordan för att gå in och fördriva länder större och mäktigare än du själv, städer stora och befästa upp till himlarna,
Vet (ha intim kunskap) därför idag att Herren din Gud (Jahve Elohim) är han som går över framför dig som en förtärande eld. Han ska förgöra dem och han ska ta ner dem inför dig, så ska du driva ut dem och få dem att förgås med hast som Herren (Jahve) har talat till dig.
Kom ihåg, glöm inte hur du gjorde Herren din Gud (Jahve Elohim) vred i öknen. Från den dag då du gick ut från Egyptens land till dess du kom till denna plats, har du varit upprorisk mot Herren (Jahve).
När jag var borta uppe på berget för att ta emot stentavlorna, förbundets tavlor (förbundet) som Herren (Jahve) skurit med er, då stannade jag på berget i 40 dagar och 40 nätter, jag varken åt bröd eller drack vatten,
och Herren (Jahve) gav till mig två stentavlor skrivna med Guds (Elohims) finger, och de var skrivna enligt alla de ord som Herren (Jahve) talat med er på berget ut från mitten av elden på samlingens dag.
Och det hände vid slutet på de 40 dagarna och de 40 nätterna att Herren (Jahve) gav mig de två stentavlorna, förbundets tavlor.
Och jag föll ner inför Herren (Jahve) som de första 40 dagarna och 40 nätterna. Jag åt inget bröd och drack inget vatten, på grund av er synd som ni syndat när ni gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon och provocerade (förtörnade) honom.
Ni har varit upproriska mot Herren (Jahve) från den dag jag lärde känna (blev intimt förtrogen med) er.
Och jag föll ner inför Herren (Jahve) de 40 dagarna och de 40 nätterna som jag föll ner, eftersom Herren (Jahve) hade sagt att han skulle utrota er.
Och han skrev på tavlorna som den första gången, de tio orden som Herren (Jahve) talade till er på berget ut från mitten av elden på samlingens dag, och Herren (Jahve) gav dem till mig.
Vid den tiden avskilde Herren (Jahve) Levi stam till att bära Herrens (Jahves) förbundsark, till att stå inför Herrens (Jahves) ansikte och betjäna honom och till att välsigna i hans namn, till denna dag.
Nu står jag på berget som den första gången, 40 dagar och 40 nätter, och Herren (Jahve) lyssnade till mig även den gången så att Herren (Jahve) inte utrotar er.
att du håller (vaktar, skyddar, bevarar) Herrens budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot)
    och hans förordningar (ordagrant "saker inristat") som jag befallt er idag.
Bara Herren (Jahve) hade behag i dina fäder och älskade dem, och han valde deras säd efter dem, även er, från alla folk som det är idag.
Och du ska älska Herren din Gud (Jahve Elohim) och hålla (vakta, skydda, bevara) hans befallningar och hans förordningar (ordagrant "saker inristat" – hebr. chukim) och hans påbud (bindande juridiska beslut – hebr. mishpatim, plural) och hans budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot) alla dagarna (för alltid, så länge dagarna finns, till dess att tiden upphör).
Och vet (var intimt förtrogen med) idag [kom ihåg detta], för jag har inte talat till era söner som inte har känt till och inte har sett Herren er Guds (Jahve Elohims) tuktan, hans storhet, hans mäktiga hand och hans utsträckta arm,
och vad han gjorde med Egyptens armé, mot deras hästar och deras vagnar, hur han lät Vasshavets (Röda havets) vatten dränka dem när de jagade efter er, och hur Herren (Jahve) har fördärvat dem till denna dag [2 Mos 10:19],
Därför ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) alla budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural) som jag har befallt er idag, för att ni ska vara starka och gå in och inta landet som ni går över för att besätta det,
för att era dagar ska bli många i landet som Herren (Jahve) lovade (gav sin ed) till era fäder att ge till dem och till deras säd, ett land som flyter av mjölk och honung. [Detta ord har flera uppfylleser. En i modern tid på 2020-talet är att en ko i Israel mjölkar omkring 12 000 kg/år, mest i hela världen. I Europa och USA är siffran 8 000 - 9 000 kg/år.]
Det ska ske om ni lyssnar noga på mina budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural) som jag befaller er idag, att älska Herren din Gud (Jahve Elohim) och tjäna honom med hela ditt hjärta och med hela din själ,
för att era dagar ska förökas och era söners dagar, i landet som Herren (Jahve) lovat (svurit, gett sin ed) till era fäder att ge dem, som himlarnas dagar över jorden.
Se, jag ställer idag en välsignelse och en förbannelse framför er,
välsignelsen om ni lyssnar till Herren er Guds (Jahve Elohims) budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural) som jag befaller er idag,
och förbannelsen om ni inte lyssnar till Herren er Guds (Jahve Elohims) budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural) utan vänder av från vägen som jag har befallt er idag och går efter andra gudar som ni inte känner.
Och ni ska hålla (vakta, skydda, bevara) och göra (följa, leva efter) alla förordningar (ordagrant "saker inristat" – hebr. chukim, plural) och påbud (bindande juridiska beslut – hebr. mishpatim, plural) som jag ger framför er idag.
Detta är förordningarna (ordagrant "saker inristat" – hebr. chukim, plural) och påbuden (bindande juridiska beslut – hebr. mishpatim; plural) som ni ska hålla (vakta, skydda, bevara) i landet som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har gett er att besätta alla dagar som ni lever på jorden.
Ni ska inte göra efter allt det som vi gör här idag, varje man gör det som verkar bäst i hans egna ögon,
Vakta (skydda, bevara) dig själv så att du inte överger leviten så länge du lever i ditt land.
när du lyssnar till Herren din Guds (Jahve Elohims) röst för att hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural) som jag befallt dig idag för att göra det som är rätt i Herren din Guds (Jahve Elohims) ögon.
Och du ska äta inför Herren din Gud (Jahve Elohim) på den plats som han väljer för att låta sitt namn bo där. Tiondet av din säd, av ditt vin och av din olja och förstlingen av din hjord och av din flock, för att du ska lära dig att alltid vörda Herren din Gud (Jahve Elohim).
om du bara lyssnar noggrant (ordagrant lyssnar, lyssnar) till Herren din Guds (Jahve Elohims) röst och håller (vaktar, skyddar, bevarar) och gör alla dessa budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot) som jag befaller er idag.
Och du ska komma ihåg att du var en slav i Egyptens land och att Herren din Gud (Jahve Elohim) befriade dig, därför befaller jag dig dessa ting idag.
Du ska inte äta något syrat (jäst) bröd med det, sju dagar ska du äta osyrat bröd med det, lidandets bröd, för med hast kom du ut från Egyptens land, för att du ska komma ihåg dagen då du kom ut från Egypten hela ditt liv.
Och inget syrat ska ses hos dig innanför alla dina gränser i sju dagar, inte heller ska något av köttet som du offrade den första kvällen vara kvar hela natten till morgonen.
Sex dagar ska du äta osyrat bröd och på den sjunde dagen ska det vara en högtidsförsamling till Herren din Gud (Jahve Elohim). Då ska du inte göra något arbete.
Du ska fira Veckohögtiden (hebr. Shavuot) i sju dagar, efter det att du har samlat in från din tröskplats och från din vinpress.
Sju dagar ska du fira en fest till Herren din Gud (Jahve Elohim) på den plats som Herren (Jahve) ska välja, eftersom Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välsigna dig i allt ditt som växer och i allt dina händer arbetar med, och du ska fröjda dig (vara glad).
Du ska komma till prästerna och leviterna och till domarna, som ska finnas i dessa dagar, och du ska fråga och de ska avkunna domen åt dig.
Den ska (alltid, kontinuerligt) vara med honom och han ska läsa i den varje dag hela sitt liv, så att han lär sig att frukta (vörda) Herren sin Gud (Jahve Elohim) för att kunna hålla (följa, lyda) alla de ord som finns i denna undervisning och hålla sig till förordningarna [Hebr. chuqim – förordningar, ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta oföränderliga lagar] och göra (genomföra) dem.
Då blir inte hans hjärta upphöjt över hans bröder och han viker inte av från instruktionerna, varken till höger eller till vänster. Till slut kan det göra hans dagar fler i hans kungarike, hans och hans barns, mitt i Israel. [2 Sam 7:16] [Israels kung får inte diktera sina egna lagar som andra kungar utan måste lyda och underordna sig Guds undervisning och instruktioner! Detta är en beskrivning även på Jesus som inte gör något som Fadern inte har talat om för honom, se Matt 5:17; Joh 8:28‑29.]
För Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har utvalt dem från alla stammar till att stå och betjäna i Herrens (Jahves) namn, honom (Levi) och hans söner för evigt [5 Mos 33:8‑11].
Det var om detta du [Israels folk] bad Herren, din Gud, när ni var församlade vid [berget] Horeb [5 Mos 1:6]. Du sade: "Jag vill inte höra Herrens, min Guds, röst igen, och denna väldiga eld vill jag inte mera se, för då kommer jag att dö."
om du håller alla hans budord så att du gör dem, som jag har befallt denna dag, att älska Herren (Jahve) din Gud (Elohim) och alltid vandra på hans stigar, då ska du lägga till (addera) ytterligare tre städer vid sidan om (utöver) dessa tre städer,
då ska båda männen, som har kontroversen mellan sig, ställa sig inför Herrens (Jahves) ansikte framför prästerna och domarna som ska finnas i de dagarna.
och säga till dem: "Hör Israel, ni närmar er dagen för strid mot era fiender, låt inte era hjärtan tappa modet. Frukta inte (var inte rädda), bli inte oroliga och förfäras inte av dem,
När du belägrar en stad en längre tid, då du strider mot den för att inta den, ska du inte fördärva dess träd genom att slunga en yxa mot dem, för du ska äta av dem [trädens frukt] och du ska inte hugga ner dem, för fältets träd är väl inte en människa så att du behöver belägra det?
och hon ska ta av sig sin fångdräkt och ska stanna i ditt hus och sörja sin far och sin mor en hel månad (dagarna av ett helt månvarv). Sedan kan du gå in till henne och bli hennes make och hon ska bli din kvinna.
då ska det vara så att när den dagen kommer då hans söner ska ärva vad han haft, då får han inte göra den älskade hustruns son till förstfödd framför den hatade hustruns son, som är den förstfödde.
då ska hans kropp inte lämnas kvar i trädet över natten, utan du ska begrava honom samma dag [Jesu kropp togs ner från korset i enlighet med detta bud]. För den som är hängd är en förbannelse (något lätt, en bagatell – hebr. klala) för Gud (Elohim). [Gal 3:13] Du ska inte förorena ditt land som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett till dig som ett arv.[Trots att klala är det mildaste ordet för förbannelse som finns i bibelhebreiskan och handlar om att vara missunnsam, se ner på någon, vanära eller ta lätt på det hela som en bagatell, så betraktar Gud detta ändå som en stor synd som fördärvar landet med orenhet.]
Du ska skicka iväg fågelmamman, men ungarna kan du ta för dig själv, för att det ska gå väl för dig och dina dagar ska bli många. [Budet att bevara liv är ironiskt nog uppblandat med uppmaning att ta liv. I en kultur som var beroende av jordbruk och slakt av djur för mat, var dödande av djur tillåtet, se 1 Mos 9:2‑3. Det ska dock ske med vishet och värdighet, fågelmamman skulle leva för att kunna ge mat även i framtiden. Ordningen här är först rena djur (oxe och får, vers 1), åsnan som var oren (se vers 3‑4) och sist vilda fåglar.]
De ska bötfälla honom med 100 shekel silver och ge dem till ungmöns far eftersom han har kallat en jungfru i Israel för elaka saker, och hon ska vara hans hustru och han får inte förskjuta henne i hela sitt liv (ordagrant alla dagar).
då ska mannen som låg med henne ge ungmöns far 50 shekel silver och hon ska vara hans hustru, eftersom han har förödmjukat henne. Han får inte förskjuta henne i hela sitt liv (ordagrant alla dagar). [2 Mos 22:16‑17]
Du ska inte söka deras frid (shalom) och inte heller deras välfärd i alla dina dagar för evigt. [Det är inte din sak att välsigna dem eller söka någon form av gemenskap med dem. Men du ska inte heller söka deras ofärd, utan bara låta dem vara.]
Samma dag ska du ge honom hans lön, solen ska inte gå ner över det, för han är fattig och sätter sitt hjärta över det (hans förtröstan och hopp står till den lön han kan få) för att han inte ska ropa mot dig till Herren (Jahve) och det blir synd i ditt liv.
En felfri och rättvis vikt ska du ha och ett felfritt och rättvist mått ska du ha, så att dina dagar blir många i landet som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger till dig.
och du ska komma till prästen som ska finnas i de dagarna och säga till honom: "Jag förklarar (bekänner) idag inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim) att jag har kommit till det land som Herren (Jahve) med ed lovade våra fäder att ge oss".
Denna dag befaller Herren (Jahve) din Gud (Elohim) dig att följa dessa förordningar (ordagrant "saker inristat") och påbud (bindande juridiska beslut). Du ska därför vara noga med att göra (fullgöra, hålla) dem av hela ditt hjärta (helhjärtat) och med hela din själ (hela din varelse).
Du har idag erkänt att Herren (Jahve) är din Gud (Elohim) och att du ska vandra på hans vägar och hålla hans förordningar (ordagrant "saker inristat") och budord (klara tydliga befallningar) och påbud (bindande juridiska beslut) och lyssna till hans röst.
Och Herren (Jahve) har idag erkänt (bekräftat) att du ska vara hans egen dyrbara skatt, som han lovade dig, för att du ska hålla alla hans budord (klara tydliga befallningar),

Kapitel 27-34 är det femte och det sista stora avsnittet i Femte Moseboken. Här finns de avslutande orden och uppmaningarna från Mose till folket och den avslutas med hans död. Den består av sju sektioner där den centrala är vädjan att lyda Gud, se 5 Mos 30:11‑12.

Mose och Israels äldste befallde folket och sade: "Håll (vakta, skydda) alla budord (klara tydliga befallningar), som jag har befallt er idag.

Och på den dagen då du ska gå över Jordan till landet som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig, ska du sätta upp stora stenar åt dig och vitkalka dem med kalk.
Och det ska ske när du har gått över Jordan att du ska sätta upp dessa stenar, som jag har befallt dig om idag, på berget Ejval (Ebal) och du ska vitkalka dem med kalk.
Och Mose och prästerna och leviterna talade till hela Israel och sade: "Var tyst och lyssna Israel! – Denna dag har ni blivit ett folk som tillhör (ägs av) Herren (Jahve) er Gud (Elohim).
Ni ska därför lyssna till Herren (Jahve) er Guds (Elohims) röst och göra hans budord (klara tydliga befallningar) och hans förordningar (ordagrant "saker inristat") som jag befaller er denna dag.
Och Mose befallde folket samma dag och sade:
Och det ska ske, om du lyssnar uppmärksamt på Herrens (Jahves) din Guds (Elohims) röst, så att du håller (vaktar, skyddar) alla hans budord (klara tydliga befallningar – hebr. mitzvot) som jag befaller dig denna dag, för att Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska sätta dig högt över jordens alla länder.
Och Herren (Jahve) ska göra dig till huvud och inte till svans, och du ska vara över och inte under, om du lyssnar till Herrens (Jahves) din Guds (Elohims) budord (klara tydliga befallningar), som jag befaller dig idag så att du håller (vaktar, skyddar) och gör (handlar, agerar) efter dem.
Och du ska inte vika av från något (bokstavligt från alla) av de ord som jag befaller dig denna dag, varken till höger eller till vänster, och gå efter andra gudar och följa dem.
Det kommer att ske om du inte vill lyssna till Herren (Jahve) din Guds (Elohims) röst och hålla (vakta, skydda, bevara) alla budord (klara tydliga befallningar) och förordningar (ordagrant "saker inristat") som jag befallt dig denna dag, då ska dessa förbannelser drabba (ta över) dig:
Och du ska famla mitt på dagen som en blind famlar i mörkret, och du ska inte kunna göra dina vägar framgångsrika. Du ska enbart vara förtryckt och rånad alla dagar, och ingen ska finnas som räddar dig.
Dina söner och dina döttrar ska ges till andra folk, och dina ögon ser på och du längtar efter dem hela dagen, men dina händer ska vara maktlösa.
Din marks frukt och allt ditt arbete ska en nation som du inte känner äta upp, och du ska enbart bli förtryckt och åsidosatt,
men Herren (Jahve) har inte gett er ett hjärta som vet (känner till, har intim kunskap), och ögon som ser och öron som hör, förrän denna dag.
Ni står idag, allesammans, inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve) er Gud (Elohim). Era hövdingar (huvuden), era stammar, era äldste och era ledare, ja alla Israels män,
för att ni ska gå in i Herren (Jahve) er Guds (Elohims) förbund. Och in i hans ed, som Herren (Jahve) er Gud (Elohim) har skurit med er idag, [Ett skuret blodsförbund]
för att han ska göra er till sitt eget folk (sin ägodel) idag och han ska vara en Gud till er (er ägodel) så som han har sagt till dig, och som han har gett sin ed till dina fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob. [1 Mos 12:1‑3; 15:17‑20]
utan med honom som står här med oss denna dag inför Herren (Jahve) vår Gud (Elohim) och även med honom som inte står här med oss denna dag,
för att det inte ska finnas ibland er någon man eller kvinna eller familj eller stam, vars hjärta vänder sig bort ifrån Herren (Jahve) er Gud (Elohim) för att tjäna dessa länders gudar, annars blir det en rot bland er som bär galla och malört.
och Herren (Jahve) utrotade dem från deras land i vrede och i ilska och med stor upprördhet (harm, indignation) och kastade dem till ett annat land, så som det är denna dag."
och du ska återvända till Herren (Jahve) din Gud (Elohim) och lyssna till hans röst, enligt allt som jag har befallt dig idag, du och dina söner, med hela ditt hjärta och med hela din själ.
Och du ska återvända och lyssna till Herren (Jahve) din Guds (Elohims) röst och göra (agera, handla efter) alla hans budord (klara tydliga befallningar) som jag befaller dig idag.
[Detta stycket, vers 11‑20, är det centrala stycket i Mose sista ord (kap 27-34).] För dessa budord (klara tydliga befallningar) som jag befaller dig idag, är inte för svåra för dig och inte för långt bort.
Se! I dag presenterar jag [två val]:
    livet och det goda (välsignelse, framgång),
    döden och undergång (misslyckande, det onda).
Vad jag befaller dig i dag är att älska Herren din Gud,
    vandra på hans vägar
    och hålla budord (klara tydliga befallningar)
    och förordningar (ordagrant "saker inristat")
    och påbud (bindande juridiska beslut).
Då ska du leva och föröka dig och Herren din Gud ska välsigna dig i det land som du snart ska ta i besittning.
då förklarar jag för er i dag att ni kommer att utplånas. Ni kommer inte leva länge i landet på andra sidan Jordan som ni ska ta i besittning.
I dag kallar jag himlarna och jorden som vittnen att jag låtit er välja mellan liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj livet, så att du och dina efterkommande får leva!
Att välja livet är att:
    älska Herren, din Gud,
    höra hans röst (lyda honom),
    hålla sig till (klänga sig fast vid) honom.
Han är ert liv, och han ska låta er få bo länge i det land han lovat ge era förfäder Abraham, Isak och Jakob. [1 Mos 12:1‑3; 15:17‑20] [Att älska Gud och följa hans bud är det enda sättet för ett gott liv. Mose ton är varm men ändå tydlig, se även Paulus tal till församlingsledningen i Efesos, se Apg 20:26‑27.]
Han sade till dem:
"Jag är nu 120 år gammal, jag kan inte leda er längre. Herren har sagt till mig: 'Du ska inte korsa denna Jordan.' [4 Mos 20:12]
och så att deras barn som inte känner till [undervisningen] ska höra och lära sig att frukta (vörda) Herren deras Gud (Jahve Elohim) så länge de lever i landet dit ni går, över Jordanfloden för att ta det i besittning.
Herren sade till Mose: "Se dagen närmar sig då du måste dö. Kalla på Josua och ställ er själva i mötestältet (tabernaklet), så att jag kan ge honom ett uppdrag." Mose och Josua gick och ställde sig själva i mötestältet (tabernaklet).
Sedan ska min vrede upptändas mot dem på den dagen och jag ska överge dem och jag ska gömma mitt ansikte för dem och de ska bli uppslukade och mycket ondska och bekymmer ska komma över dem. Den dagen ska de säga: 'Har inte denna ondska kommit över oss eftersom vår Gud inte är ibland oss?'
Jag ska verkligen (fullständigt) gömma mitt ansikte den dagen, på grund av all den ondska som de har gjort, i det att de har vänt sig till andra gudar.
då ska det ske när mycket ondska och bekymmer kommer över dem att denna sång ska vara för dem ett vittnesbörd (ett vittne som vittnar). Den ska inte bli bortglömd i munnarna på deras ättlingar, eftersom jag känner till deras fantasier, hur de agerar redan nu, innan jag har fört dem till landet som jag med ed har lovat."
Mose skrev denna sång samma dag och lärde ut den till Israels söner.
För jag vet att de är upproriska (rebelliska) och har styva nackar. Se, medan jag ännu lever bland er dessa dagar har ni ändå (redan) varit upproriska mot Herren (Jahve). Hur mycket mer ska ni då inte vara det efter min död?
För jag vet att efter min död ska ni oavsett agera korrupt och vika av från det som jag har befallt er. Och ondska ska drabba er ända till dagarnas slut, eftersom ni ska göra det som är ont i Herrens (Jahves) ögon och provocera (utmana) honom med era händers göromål."
Kom ihåg svunna dagar (ända från evigheten),
    begrunda åren från generation till generation (många generationer).
Fråga din far och han ska förkunna för dig,
    dina äldste och de ska berätta för dig.
Hämnden är min [Rom 12:9] och vedergällningen
    för den tid när deras fot ska slinta.
Olyckans dag är här
    och det som ska komma över dem ska komma med hast.
sade han till dem: "Sätt ert hjärta till alla de ord som jag har vittnat mot er idag, så att ni må befalla era barn med dem, till att hålla (vakta, skydda, bevara) och göra (agera, handla efter, leva efter) alla ord i denna undervisning (hebr. Torah).
För det är ingen fåfäng sak för er, eftersom det är ert liv, och genom dessa ord ska ni förlänga era dagar i landet som ni går över Jordan för att inta (besitta).
Herren (Jahve) talade till Mose samma dag och sade:
[Benjamin]
Till Benjamin sade han: "Herrens (Jahves) älskvärda ska bo i trygghet hos honom. Han övertäcker honom hela dagen (alla dagar), och han (Gud) har sin boning mellan hans skuldror." [Ordet övertäcka är samma ord som används om bröllopskanapén som brudparet står under vid vigseln. Att Gud har sin boning mellan hans skuldror, syftar på det faktum att Sions berg (tempelberget) i Jerusalem ligger mellan två andra berg, Olivberget och Västra berget. Dessa två berg tillhör Benjamins område medan Sions berg tillhör Judas område. I denna välsignelse beskrivs alltså profetiskt hur Guds boning på jorden ska vara placerad!]
Järn och koppar ska vara dina bommar och som dina dagar, så ska också din styrka vara."
Och han begravdes i dalen i Moabs land mittemot Bet – Peor, och ingen vet var hans grav finns till denna dag.
Och Israels söner begrät Moses på Moabs slätt i 30 dagar, så tog gråten och sorgen efter Moses slut. [Trettio på hebreiska är shloshim, och denna 30-dagars sorgeperiod kallas shloshim, se även 4 Mos 20:29.]
Ingen (ingen man) ska kunna stoppa dig (stå dig emot) under alla dina livsdagar. Så som jag var med Mose, så ska jag också vara med dig [Josua]. Jag ska inte lämna dig (svika dig, låta dig sjunka) eller överge (lämna, släppa taget om) dig. [5 Mos 7:24; 31:6, 8; Heb 13:5]
"Gå in i lägret och befall folket: 'Gör i ordning tillräckligt med proviant, för om tre dagar ska ni gå över denna Jordan och inta (erövra, besätta) det land som Herren, er Gud, ger åt er att inta.' " [Israels äganderätt till landet är ovillkorlig, men att inta och besätta det är upp till dem.]
Och hon sade till dem: "Gå upp i [judeiska] bergen, så att inte förföljarna kommer ikapp er, och göm er där i tre dagar till dess att förföljarna har återvänt [till Jeriko], sedan kan ni fortsätta er väg [tillbaka till lägret på andra sidan Jordan]."
Och de gick och kom till bergen och uppehöll sig där i tre dagar, till dess förföljarna hade återvänt, och förföljarna letade efter dem på alla vägar men fann dem inte.
Efter tre dagar gick ledarna genom lägret
Och Herren (Jahve) sade till Josua. "Idag ska jag börja att göra dig stor i Israels åsyn, för att de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är med dig på samma sätt som jag var med Mose,
och när de som bar arken kom till Jordan och prästernas fötter rörde vid vattenytan – för Jordan svämmade över alla sina bräddar under hela skördetiden –
Josua reste även upp tolv stenar i mitten av Jordan, på platsen där prästernas fötter, som bar förbundsarken hade stått. Och de finns där till denna dag.
På den dagen gjorde Herren (Jahve) Josua stor i hela Israels ögon och de vördade (fruktade) honom, på samma sätt som de vördat (fruktat) Mose, alla dagar i resten av hans liv.
för att alla jordens folk ska känna (ha kunskap om) Herrens (Jahves) den mäktiges hand, så att ni vördar (fruktar) Herren er Gud (Jahve Elohim) för evigt."
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Idag har jag tagit bort (ordagrant 'rullat bort') Egyptens förebråelse från dig." Därför kallas platsen Gilgal [som just betyder "hjul" eller "något som rullar"] till denna dag.
Och Israels söner hade sitt läger i Gilgal [Jos 4:19] och de firade Pesach på Jerikos slätt på den fjortonde dagen i månaden [2 Mos 12].
Och de åt av landets mat på dagen efter Pesach, osyrat bröd och rostat korn på samma dag.
Och ni ska omringa staden, alla stridsmän ska gå runt staden ett varv. Det ska ni göra i sex dagar.
Och sju präster ska bära sju jubelhorn (vädurshorn – hebr. jovel) framför arken. Och den sjunde dagen ska ni gå sju gånger runt staden och prästerna ska blåsa i shofarerna.
Och Josua befallde folket och sade: "Ni ska inte ropa och inte låta er röst bli hörd, inte heller ska några ord passera ut ur era munnar förrän den dag jag ber er ropa – då ska ni ropa."
Och den andra dagen omringade de (gick de runt) staden en gång och de återvände till lägret. Så gjorde de i sex dagar.
Och det skedde på den sjunde dagen att de steg upp tidigt när dagen grydde, och de omringade (gick runt) staden på samma sätt sju gånger. Bara på den dagen omringade de (gick de runt) staden sju gånger.
Men skökan Rahab (Rachav) och hennes fars hus och allt som hon hade, lät Josua rädda levande, och hon bor mitt i Israel till denna dag, eftersom hon gömde budbärarna som Josua hade sänt för att bespeja Jeriko [Matt 1:5; Heb 11:31; Jak 2:25].
Och Josua sade: "Varför har du hemsökt oss? Herren (Jahve) ska hemsöka dig idag." Och hela Israel stenade honom med stenar, och de brände dem i eld och stenade dem med stenar.
Och de reste en hög med stenar över honom den dagen, och Herren (Jahve) vände bort sin brinnande vrede. Därför heter platsen Achors dal till denna dag. [Achor betyder hemsökelse, orsaka besvär och störning. Achan är ett besläktat ord som betyder den som ställer till besvär, orsakar trubbel eller är upphov till störningar.]
Och alla som föll den dagen, både män och kvinnor var 12 000, inklusive alla män i Ai.
Så brände Josua Ai och gjorde det till en grushög, ja en ödemark till denna dag. [Ai betyder just ruin.]
Och kungen i Ai hängde han i ett träd fram till kvällen, och när solen gick ned befallde Josua att de skulle ta ner hans kropp från trädet och kasta den i ingången till porten i staden och de kastade upp en stor hög med stenar över den, till denna dag.
Detta är brödet som vi tog med oss som proviant från våra hem den dagen då vi gick för att möta er, men nu, se det är torrt och smuligt.
Och tre dagar efter att de slutit ett förbund (skurit ett blodsförbund) med dem, fick de höra att de var deras grannar och att de bodde ibland dem.
Och Israels söner vandrade och kom till deras städer på den tredje dagen. Deras städer var
Givon [som var den ledande, se vers 3‑4]
och Kefira
och Beerot
och Kirjat-Jearim. [Dessa städer hade en allians, och är alla bara 1,5 mil från Jerusalem. De hamnade i Benjamins stams område, se Jos 18:25‑26, 28.]
Och Josua gjorde dem till vedhuggare och vattenbärare åt menigheten [Israels folk] och till Herrens (Jahves) altare, till denna dag [för all framtid], till den plats som han ska utvälja. [Närmast förflyttades tabernaklet till Shilo (Jos 18:1), sedan Gibeon (1 Krön 16:39) och sist Jerusalem. Efter exilen var giboniterna med bland dem som reparerade murarna (Neh 3:7; 7:25). Även Kirjat Jearims, Kefiras och Beerots folk nämns bland de som återvände, se Esra 2:25; Neh 7:29. Alla dessa folk hade då blivit en del av det judiska folket, på samma sätt som Rahav och andra hedningar som fått ta emot Guds nåd och blivit inympade, se 1 Mos 12:3; Jos 6:25.]
Sedan talade Josua till Herren (Jahve) på den dagen när Herren (Jahve) gav amoreerna inför Israels söner, och han sade i Israels åsyn:
"Sol stå stilla (var tyst – hebr. dom) över Gibeon
    och du måne i Ajalons dal."
Och solen stod stilla
    och månen stannade
    till dess landet hade hämnats på alla sina fiender. Är inte detta skrivet (nedtecknat) i Jashars bok? [Jashars bokrulle omnämns igen i 2 Sam 1:18 och även i den grekiska översättningen av 1 Kung 8:13. Händelsen här var något extraordinärt som även skrevs ner i andra sekulära krönikor. Än har inga kopior av den hittats. Jashar betyder "rättfärdig" så bokens namn är den rättfärdiges bokrulle.] Och solen stannade mitt på himlarna [ordagrant på halva himlarna] och hade ingen brådska med att gå ner på en hel dag.
Det har inte funnits någon dag som denna varken förr eller senare, då Herren (Jahve) lyssnade på en mans röst, för Herren (Jahve) stred för Israel.
Och det hände vid den tid då solen gick ner, att Josua befallde och de tog ner dem från träden och slängde dem i den grotta där de hade gömt sig, och de lade stora stenar framför grottöppningen, till denna dag.
Och Josua tog Makeda den dagen och slog det med eggen av svärdet och dess kung, han ödelade dem fullständigt och själarna som var där inne, han lämnade ingen, och han gjorde med Makedas kung som han hade gjort med Jerikos kung.
Och Herren (Jahve) gav Lachish i Israels hand och han tog det på andra dagen, och slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, på samma sätt som han gjort med Livna.
Och de tog det på den dagen och han slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne förgjorde han fullständigt den dagen, på samma sätt som han gjort med Lachish.
Josua stred en lång tid med alla dessa kungar.
Och Josua var gammal och kommen till hög ålder (många år) och Herren (Jahve) sade till honom: "Du är gammal och kommen till hög ålder (många år) och det återstår fortfarande mycket land att besätta.
Likväl drev inte Israels söner ut geshureerna och inte maachateerna utan Geshur och Maachat bor mitt i Israel till denna dag.
Och Mose svor på den dagen och sade. 'Sannerligen, landet som dina fötter har trampat på ska vara ett arv till dig och till dina söner för evigt, eftersom du helhjärtat följde Herren min Gud (Jahve Elohim).'
Och nu, se Herren (Jahve) har bevarat mig vid liv, som han talade, dessa 45 år från den tiden då Herren (Jahve) talade dessa ord till Mose medan Israel vandrade i öknen. Och nu, jag är idag 85 år.
Ändå är jag lika stark idag som jag var den dag då Mose sände iväg mig. Som min styrka (kraft) var då så är min styrka (kraft) nu till att strida och till att gå ut och till att komma in.
Ge mig nu därför dessa berg som Herren (Jahve) talade om den dagen, för du hörde den dagen hur anakiterna var där och städerna var stora och befästa. Det kommer att vara så att Herren (Jahve) är med mig och ska driva ut dem som Herren (Jahve) talade."
Därför blev Hebron Kalebs, Jefunnes son kenisitens, arv till denna dag, eftersom han helhjärtat följde Herren Israels Gud (Jahve Elohim).
Men jevuséerna, Jerusalems invånare kunde inte Juda söner driva ut, utan jevuséerna bor med Juda söner i Jerusalem till denna dag.
Men de drev inte ut kananeerna som bodde i Gezer utan kananeerna bor mitt i Efraim till denna dag och blev tjänare för att utföra det tunga arbetet.
Och jevuséerna som bodde i Jerusalem blev inte utdrivna av Benjamins söner utan jevuséerna bor med Benjamins söner i Jerusalem till denna dag.
Och mannen gick till hettiternas land och byggde en stad och gav den namnet Loz, som den heter än idag.
Och folket tjänade Herren (Jahve) så länge Josua levde (alla Josuas dagar) och alla dagar som de äldste överlevde Josua, de som hade sett Herrens (Jahves) alla stora gärningar som han hade gjort för Israel.
Och när Herren (Jahve) reste upp domare åt dem, då var Herren (Jahve) med domarna och räddade dem ur handen på deras fiender, domarnas alla dagar, för det rörde Herren (Jahve) till medlidande när de jämrade sig på grund av dem som plågade dem och förtryckte dem.
Moab kuvades den dagen under Israels hand och landet hade ro i 40 år.
På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.
På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.
På den tiden när domarna [judiska folkets andliga och militära ledare, se Dom 2:16] regerade blev det svält i landet. [Domartiden är en omkring 300 år lång period i judarnas historia, efter ökenvandringen och innan monarkin. Det är en mörk tid i Israels historia. Det råder anarki, med inbördes strider mellan de tolv stammarna men också med grannländerna.] Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land.
Hennes svärmor [Noomi] frågade henne: "Var [i hela världen] har du plockat [allt detta] idag? Var har du arbetat? Må den som såg dig vara välsignad!" [Verben i Noomis fråga är lite märkligt placerade. Anledningen är troligtvis för att skapa en ordlek. Det inledande frågande adverbet "var" är hebreiska epho som är snarlikt måttet "efa" i vers 17. Frasen uttrycker Noomis förvåning över Ruts produktivitet, och redan innan Rut hinner svara ber Noomi ut Guds välsignelse över den mannen!] Så Rut berättade för sin svärmor var hon arbetat och sade: "Namnet på mannen jag arbetat hos är Boas."
Noomi svarade: "Sitt här [var lugn, vänta här hos mig] min dotter, tills du ser hur allting går, för den mannen kommer inte unna sig någon vila innan han ordnat med detta idag."
Sedan förklarade Boas [att situationen är komplex och att det finns mer åtaganden]: "Den dag du förvärvar åkermarken från Noomi, måste du också förvärva [gifta dig med] moabitiskan Rut, vår döda släktings fru. [Det är då ditt ansvar att se till att hon får barn.] Det för att hennes avlidne mans namn (ära, minne) ska bli bevarat på arvslotten." [Det sista uttrycket är ett citat från Mose lag som just talar om leviratäktenskap, se 5 Mos 25:7. Rent tekniskt sett finns det dock inget i denna lag som tvingade varken Boas eller den närmsta inte namngivna återlösaren att gifta sig med Rut. Situationen blottlade dock återlösarens motiv och hjärta. På nytt beskrivs nåden, hebr. chesed. Boas var beredd att ta ett steg i kärlek, längre än vad lagen krävde. Frågan är om den närmste återlösaren var villig att göra det?]
Då sade Boas till de äldste och allt folket [som fanns där på torget]: "Ni är mina vittnen idag. Jag har förvärvat (köpt) från Noomi allt som har tillhört Elimelek och det som tillhört Kiljon och Mahlon.
Jag har också förvärvat (tagit ansvar för) Rut, kvinnan från Moab som var gift med Mahlon. Hon blir min fru. Jag gör detta för att hennes avlidne makes arvedel ska stanna kvar inom familjen, så att hans namn blir ihågkommet bland hans släktingar och vid porten till hans stad. Ni är alla här i dag vittnen till detta."
Då sade kvinnorna [i Betlehem] till Noomi: "Lova (prisa) Herren (Jahve), som i dag har gjort så att det inte saknas en återlösare [syftar nu på barnet]! Må hans namn bli ärat i Israel!
Och hon gav ett löfte och sade: "O Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), om du verkligen vill se på din tjänares lidande och komma ihåg mig och inte glömma bort din tjänare, men vill ge din tjänare en son, så ska jag ge honom åt Herren (Jahve) för hela hans liv, och ingen rakkniv ska komma på hans huvud." [Här är första gången Guds namn Herren Sebaot används. Jahve är Guds personliga namn. Sebaot är den feminina formen av det hebreiska ordet tsaba, som betyder armé, strid eller krig. I kombinationen av dessa två namn ser vi en allsmäktig och i allt kraftfull och mäktig Gud.]
När sedan Elkana och hela hans familj gick upp för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer till Herren,
Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren. Så länge han lever ska han tillhöra honom."
    Sedan tillbad de Herren där.
Den unge pojken Samuel gjorde tjänst inför Herren under Eli. [Samuel är nu omkring tolv år. Hans namn betyder ordagrant "Gud hör bön" eller "den av Gud bönhörde".] Ord från Herren var sällsynta på den tiden, det var inte vanligt med profetiska syner (uppenbarelser).
Elis ögon hade blivit allt sämre och han kunde inte längre se. Han låg och sov på sin vanliga plats,
Nästa dag fördelade Saul folket i tre grupper, och de trängde in i lägret vid morgonväkten [den sista av de tre nattväkterna – från klockan två till sex på morgonen] och slog ammoniterna ända till då det var som hetast på dagen. De som undkom var så skingrade att inte två av dem kom undan tillsammans.
I dag ska Herren (Jahve) överlämna dig i min hand. Jag ska slå ner dig och hugga huvudet av dig. I dag ska jag ge hela den filisteiska armén till himlens fåglar och markens djur. Då ska hela världen förstå att Israel har en Gud,
[David var inte naken, han hade tagit av sig sin kungliga mantel, i ödmjukhet inför Gud, se 2 Sam 6:16, och var som en bland folket, detta retade Mikal för hon gillade statusen att vara kungens fru.]
Jag har inte bott i något hus från den dag jag förde Israels barn upp ur Egypten ända till i dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel.



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.