3117 – יוֹם (jom)

dag


Typ:
Hebreiska: יוֹם (jom)
Uttal: jåm
Talvärde: 616 (10 + 6 + 600)    ord med samma talvärde
Ursprung: från en oanvänd rot betyder att vara hot
Användning: 2319 ggr i GT

Motsvarande grekiska ord

I den grekiska översättningen Septuaginta (LXX) översätts det hebreiska ordet jom till följande:

ἀρχήarcheG0746begynnelsen, början, furstar, först, hörn
βίοςbiosG0979liv, leva, livets goda
γενεάgeneaG1074släktled, släkte
ἕκαστοςhekastosG1538var och en, alla, varje
ἔτοςetosG2094år
εὐφροσύνηeuphrosuneG2167glädje
ζωήzoeG2222liv, livstid
ἡμέραhemeraG2250dag, daglig
καθήκωkathekoG2520handla passande, anpassa
καιρόςkairosG2540tid, rätt tid, tillfälle
νῦνnunG3568nu, från och med nu
ὁδόςhodosG3598väg, vid väg, resa
σήμερονsemeronG4594idag
χρόνοςchronosG5550tid

Engelsk översättning

day
age, [phrase] always, [phrase] chronicals, continually(-ance), daily, ((birth-), each, to) day, (now

Engelsk beskrivning

1) day, time, year
1a) day (as opposed to night)
1b) day (24 hour period)
1b1) as defined by evening and morning in Genesis 1
1b2) as a division of time
1b2a) a working day, a day's journey
1c) days, lifetime (pl.)
1d) time, period (general)
1e) year
1f) temporal references
1f1) today
1f2) yesterday
1f3) tomorrow


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (2319 st)


1 Moseboken (152)

Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon – dag ett (hebr. jom echad). [Frasen "det blev kväll och det blev morgon" återkommer de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. När den första dagen beskrivs används grundtalet "ett" (hebr. echad), inte ordningstalet "första" (hebr. rishon). Anledningen kan vara att indikera att det är här tiden startar. Inom judendomen räknas en dag från kvällen till nästa kväll. Rabbiner lär att anledningen är för att Gud vill att dagen ska börja med vila, inte arbete (1 Mos 2:1–3). En annan aspekt är att dagen börjar i mörker, men slutar i ljus! Ordet för dag (hebr. jom) kan också beskriva ett större tidsintervall, men eftersom uttrycket "kväll och morgon" används (som är ett s.k. polar-merismos) betonas troligtvis att tidsperioden verkligen är en dag, se även 2 Mos 20:11. Det ska dock noteras att solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, först får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14. Inget tidsintervall anges heller från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen.]
Gud (Elohim) kallade utsträckningen (det som gjorts tunt) himmel. Det blev kväll och det blev morgon – andra dagen (hebr. jom sheni). [Ordet "utsträckning" är hebr. raqia, se vers 6–8 och 14–17. Det kan också översättas valv, fäste eller expansion. Ordet används för att beskriva en tunn uthamrad plåt (4 Mos 16:39) eller en duk som spänns ut (Jes 42:5). Ordet beskriver det som sträckts ut och kan appliceras på den tunna expansionen som vi kallar atmosfär. Denna utsträckning, utvidgning och expansion förklarar det som fysikerna sett om hur galaxer så småningom kunde bildas. Utifrån den nära kopplingen mellan det hebreiska ordet för vatten maim och väte (se vers 2), kan vers 6 också tolkas som att vätemoln skiljs från vätemoln i rymden så att de olika galaxerna bildades. Det hebreiska ordet för himlar är shamaim. Den sista delen, maim, är vatten. Den första delen kan vara sham, en oanvänd rot som tros ha betydelsen upphöjd. Betydelsen blir då "vattnet där ovan". En annan förklaring är att det kommer från ordet för eld esh och då blir himlen "eld-vattnen", vilket också är en passande beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner. Ordagrant är översättningen av shamajim (som står i dual i hela GT) "himlar". Betydelsen är vid och innefattar majestätisk plural, men visar också på hur himlen (skyn) kan skifta i många olika färger. Himlen används om stjärnhimlen och universum (1 Mos 1:1; 15:5), himlen där fåglarna flyger och vindarna blåser (5 Mos 4:17) och platsen där Gud bor (1 Kung 8:30). I grekiskan används både singular och plural, se Matt 6:9–10.]
Det blev kväll och det blev morgon – tredje dagen (hebr. jom shlishi). [Detta är den enda dagen då Gud säger "det var gott" två gånger, se vers 10 och 12. Inom judendomen anses just därför tisdagen, den tredje dagen, vara en extra bra dag att starta något nytt på. Judiska bröllop sker därför än i dag ofta på tisdagar. Jesus gick på ett bröllop i Kana, just på "tredje dagen", se Joh 2:1.]
[Det finns en fin parallell symmetri mellan de tre första och de följande tre dagarna. Det som har skapats fylls med innehåll i tur och ordning. Första dagen skapas ljuset (och tiden) som fjärde dagen "fylls med" solen, månen och stjärnorna som får sin funktion som ljusbärare och tecken för dagar, månader och år. Andra dagen avskiljs vatten och sky som femte dagen fylls med havsdjur och fåglar. Tredje dagen avskiljs marken från vattnet och jorden får vegetation som sjätte dagen fylls med djur och människan. Samtidigt finns det en parallellism (A B C – A´ B´ C´). Dag 4–6 ramas också in av de stora himlakropparna (vers 14) och de minsta fröna (vers 29).] Gud (Elohim) sade: "Låt det bli ljusbärare på himlens (skyarnas) utsträckning (expansion – hebr. raqia)
som skiljer (separerar) mellan dag och natt,
låt dem bli tecken (signaler) för att indikera särskilda
tider (högtider – hebr. moadim) [3 Mos 23], dagar och år,

Gud (Elohim) gjorde (satte; tillförordnade – hebr. asa) de två stora ljusbärarna,
den större [solen] för att råda över dagen,
och den mindre [månen] för att råda över natten – liksom [även] stjärnorna [gör]. [Himlakropparna som tidigare skapats (vers 1) tillskrivs nu sina uppgifter. Två olika hebreiska ord (bara och asa) för att skapa/göra används i skapelseberättelsen (1 Mos 1:1–2:3).
    - Hebr. bara används vid nya dramatiska skeden som när hela universum skapas (vers 1), när djurlivet börjar skapas (vers 21), när människan skapas (tre ggr i vers 26) och berättelsens sista sammanfattande vers (1 Mos 2:3) och ramar in hela den första enheten vars fokus är just skapandet. - Hebr. asa är vanligt i GT och användas om att göra, tillverka eller placera/sätta något på ett visst sätt eller till en viss funktion. Men även för att färdigställa, ordna eller arrangera något, att insätta eller tillförordna någon/något i en uppgift eller funktion, vilket är betydelsen här, se vers 7, 11, 12, 16, 25, 26, 31 och 1 Mos 2:2.
]
för att råda över dagen och natten, och för att skilja (separera) ljuset från mörkret. [Vers 14–18 formar en kiasm. Den ramas in av att Gud sade och Gud såg. Ordet skiljer/skilja (hebr. badal) används om dag/natt i vers 14b och om ljuset/mörkret i vers 18b. De görs till tecken i vers 14c och sätts att råda i vers 18a. De ska ge ljus på jorden (vers 15 och 17b). Gud formade (vers 16) solen och månen och satte (vers 17) dem på sina platser. Centralt i vers 16b får de sin funktion att råda över dagen och natten.] Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Det blev kväll och det blev morgon – fjärde dagen (hebr. jom revii). [Jorden snurrar i en bana kring solen.
    - Ett år är den tid som det tar för jorden att fullborda ett helt varv runt solen. - En månad är den tid det tar för månen att snurra ett varv kring jorden. - Ett dygn är den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt sin egen axel. Den rotationen gör att det blir dag och natt.
Det finns många intressanta frågeställningar i Bibelns första kapitel som utmanar läsaren att tänka:
    - Det är först på fjärde dagen som solen, månen och stjärnorna formas och insätts i sin funktion. Hur långa var de tre första dagarna när inte solens funktion fanns? - Att vi har en vecka på sju dagar är egentligen ologiskt, sju är inte delbart med vare sig antal dagar på en månad (29 eller 30) eller årets 365 dagar. Trots detta har mänskligheten alltid använt sig av den Bibliska sjudagarsveckan. - Det hebreiska ordet för år är shana, det består av tre bokstäver Shin, Nun, He vars numeriska värde är 355 (300+50+5). Den hebreiska kalendern har tolv månader och baseras på månen, men kompenserar för de elva dagar som saknas från solåret genom att lägga till en extra 13:e månad vart annat eller tredje år. Ett normalt år är därför oftast 355 dagar – exakt det numeriska värdet för det hebreiska ordet för år.
]
Det blev kväll och det blev morgon – femte dagen (hebr. jom chamishi).
Gud (Elohim) såg allt som han hade gjort (hebr. asa) [undersökte allt noggrant], och se (hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får betrakta skapelsen från Guds perspektiv]: Mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat)! [Ordagrant: gott mycket (hebr. tov meod), jmf vers 10, 12, 18, 21.] Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shlishi). [De första fem dagarna står i obestämd form. Ordagrant står det: dag ett (vers 5), dag andra (vers 8), dag tredje (vers 13), osv. Den sjätte och sjunde dagen har däremot bestämd artikel på dagarna. Ordagrant står det "dag den sjätte" och "dag den sjunde" (1 Mos 2:2, 3). Detta skrivsätt betonar fulländning.]

Och Gud (Elohim) slutförde på den sjunde dagen
    det verk som han hade gjort (arbetat med; färdigställt – hebr. asa),
    och han vilade ("hade sabbat"; ordagrant: "upphörde med sitt arbete" – hebr. shavat)
på den sjunde dagen.
Gud (Elohim) välsignade (talade gott om)
    den sjunde dagen
och helgade den (dedikerade den som sin egen dag; särskilde den från andra dagar till att bli en speciell dag) eftersom han avslutade (vilade från – hebr. shavat) det han gjort, när han skapade (hebr. bara). [Detta stycke avslutas inte som de andra dagarna med "Det blev kväll och det blev morgon, den sjunde dagen". Anledningen är antagligen att detta uttryck också inleder nästa dag, men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag. Istället nämns "Den sjunde dagen" tre gånger och ramar in ordet vila i vers 2 och ramas in av välsigna/helga i vers 3. I judiska kalendrar är den första dagen söndagen. De första sex dagarna benämns jom rishon, jom sheni, jom shlishi, jom revii, jom chmishi och jom shishi. Den sjunde dagen, lördagen, bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shavat för att visa att den är speciell.]
[Här kommer ett nytt stycke. Det hebreiska ordet toledot, som inleder denna vers, används elva gånger i Första Moseboken. I de följande fallen gäller det en person. Gemensamt är att huvudpersonen redan är introducerad, och det som följer är en detaljerad fortsättning av hans liv och hans barn. Se 1 Mos 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Här kommer alltså "himlarnas och jordens" fortsatta historia. Det är inte en andra skapelseberättelse utan en mer detaljerad beskrivning av skapelsen, och då speciellt hur människan skapades från jordens stoft. Versen har också en tydlig kiasm där frasen "himlar och jord" och "jord och himlar" är speglad för att rama in.] Detta är den fortsatta historien (berättelsen; genealogin/släkttavlan – hebr. toledot) om
    himlarna och jorden. Vid skapandet (hebr. bara) av dem – när Herren Gud (Jahve Elohim) gjorde (insatte, färdigställde – hebr. asa)
    jorden och himlarna,
men ät inte av kunskapens träd på gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande),
för den dag du äter av det ska du med all säkerhet döden dö (döende ska du dö). [I vers 16 finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att "leva livet levande". I vers 17 finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd (vers 9) finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även 5 Mos 30:15, 19. I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det "ätande ska du äta" och "döende ska du dö". Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta, men även det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jmf Matt 6:11; Joh 4:32. Även döden har en andlig och fysisk aspekt. Den dagen då Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig, se Rom 8:20.]
för Gud vet att den dagen ni äter av den öppnas era ögon, och ni blir som Gud (gudomliga varelser) som förstår skillnaden mellan gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande)."
De hörde Herren Gud (Jahve Elohim) röra sig i trädgården när det började bli kväll (vid kvällsbrisen). Adam och hans hustru gömde sig för Herren Guds (Jahve Elohims) närvaro (ansikte) bland träden i lustgården.
Herren Gud (Jahve Elohim) sade till ormen: "Eftersom du har gjort detta är du fördömd (ständigt förbannad) mer än alla boskapsdjur, och alla [vilda] djur på fältet. På din buk ska du kräla (gå), och du ska äta stoft [det som finns på marken] så länge du lever.
Och till Adam sade han: "Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever.
Då tiden var inne. [Ordagrant "vid dagarnas slut" eller "en tidsperiods slut", kan syfta på skördetiden eller årets slut.]
Då bar Kain fram ett offer till Herren av markens frukt.
Eftersom du idag har fördrivit mig från jordens ansikte och jag måste vara dold från ditt ansikte (din närvaro), kommer jag att vara en rastlös vandrare på jorden, vem som helst som finner mig ska döda mig."
[Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Här beskrivs Adams, den första generationens, fortsatta historia. I varje led nämns nu sex gånger en sista liten fras "sedan dog han", se vers 5, 8, 11, 14, 17, 20. Det blir en påminnelse om att döden regerar, se Rom 5:14. Den sjunde generationen dog inte, se vers 24. Sedan nämns samma fras igen i vers 27 och 31.] Detta är boken (skriften; den skrivna redogörelsen) om Adams fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – hebr. toledot). När Gud skapade människan, gjorde han honom i Guds avbild,
till man och kvinna skapade han dem och välsignade dem och gav dem namnet "människor" (hebr. adam, se 1 Mos 1:27–28) på den dag de skapades.
Sedan levde Adam ytterligare 800 år, fick söner och döttrar.
Alla hans levnadsdagar blev 930 år,
    sedan dog han.
Sets alla dagar (hela hans livslängd) blev 912 år,
    sedan dog han.
Enoshs alla dagar (hela hans livslängd) var 905 år,
    sedan dog han.
Kenans alla dagar (hela hans livslängd) var 910 år,
    sedan dog han.
Mahalalels alla dagar (hela hans livslängd) var 890 år,
    sedan dog han.
Jareds alla dagar (hela hans livslängd) var 962 år,
    sedan dog han.
Henoks alla dagar (hela hans livslängd) var 365 år. [Här kommer inte frasen "sedan dog han".]
Metoshelachs alla dagar (hela hans livslängd) var 969 år,
    sedan dog han. [Hans ålder är den högsta som finns angiven i Bibeln. Han var med och såg hur arken byggdes och dog samma år som floden kom. Det vet vi eftersom Noa var 600 år då floden kom, se 1 Mos 7:11. Metoshelach fick Lemech då han var 187 år. Ytterligare 182 år senare föddes Noa, se 1 Mos 5:25–29. Summan av 187 + 182 + 600 är 969.]
Lemechs alla dagar (hela hans livslängd) var 777 år,
    sedan dog han.
Då sade Herren: "Min Ande [min livgivande ande, se 1 Mos 2:7] ska inte bli kvar i [vara ansvarig för] människorna för alltid. De är kött och deras tid ska vara 120 år." [Hebreiska ordet jadon översatt "bli kvar" är ovanligt och används bara här i hela GT. På 1800-talet började forskare upptäcka och beskriva celldelning i växter och djur. Länge trodde man att cellerna kunde dela sig i all oändlighet, dock upptäckte den amerikanske mikrobiologen Leonard Hayflick på 1960-talet att mänskliga celler slutade dela sig efter 40-60 delningar. Denna gräns kom att kallas Hayflicks begränsning. Vetenskapliga beräkningar ger alltså en biologisk maximal livslängd för människan på just 120 år plus minus några år! David skriver i Ps 90:10 att medellivslängden för en människa är 70-80 år, se även Jes 38:5 där 15 år läggs till Hiskias liv.]
Nefilimerna (jättarna, ordagrant "de fallna", eller "de som orsakar andra att falla på jorden") fanns på jorden på den tiden – och även senare – när Guds söner hade sexuella relationer med människornas döttrar och dessa födde barn åt dem. Detta var urtidens väldiga män (krigare, hjältar – hebr. gibborim), och deras rykte var stort.
Men Herren såg att människornas ondska hade blivit stor på jorden. Deras hjärtans alla tankar och avsikter var alltid och alltigenom onda.
Om sju dagar ska jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag ska utplåna allt som finns till från jordens yta, allt som jag har gjort."[Gud ger senare sitt folk instruktioner om vilka djur som är rena och orena, se 3 Mos 11; 5 Mos 14. Vissa djur är rituellt rena till offer och också lämpliga till mat, dessa tar Noa med sig sju par av för att klara sig det dryga år som de befinner sig i arken, jmf 1 Mos 7:11; 8:14.]
Efter sju dagar kom flodens vatten över jorden.
Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen öppnades alla det stora djupets källor upp och himlens dammluckor öppnades.
Det regnade på jorden under fyrtio dagar och fyrtio nätter.
Samma dag gick Noa och hans [tre] söner Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet, och Noas hustru och hans tre sonhustrur in i arken. [De hade påbörjat ombordstigningen sju dagar tidigare, nu på sjunde dagen när vattnet började komma gick de ombord.]
Floden [regnet som öste ner] varade i fyrtio dagar över jorden. Vattnet steg och lyfte arken så den flöt över jorden.
Vattnet besegrade mäktigt jorden under 150 dagar. [Verbet "besegrade mäktigt" är på hebreiska gavgaar, samma rot som "mäktig hjälte" i 1 Mos 6:4. Ordvalet knyter samman hur Gud under fem månaders tid segrar över de som verkade vara jordens mäktiga och hjältar.]
Vattnet drog sig efter hand bort från jorden, så att det efter 150 dagar hade minskat.
På sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken vilande (hebr. nuach – snarlikt Noas namn) på Araratbergen [bergskam i gränsområdet mellan Turkiet och Armenien].
Efter ytterligare fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken,
Noa väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång.
Han väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan igen. Denna gång kom den inte tillbaka till honom.
I den 2:a månaden på den 27:e dagen var marken helt torr.
Så länge jorden finns kvar ska:
    sådd och skörd,
    köld och hetta,
    sommar och vinter,
    dag och natt
    aldrig upphöra."
Alla dagar som Noa levde var 950 år, sedan dog han.
Till Ever föddes två söner:
Namnet på den ena var Peleg [snarlikt ordet för "delad"], för under hans dagar delades (hebr. pilag) jorden, och hans bror hette Joktan. [Pelegs fortsatta släktled fortsätter i 1 Mos 11:16–26 och leder fram till Abrahams far Tera. Peleg betyder delning. Det skulle mycket väl kunna vara så att det som står här att jorden delades under hans dagar kan syfta på uppdelningen av Pangea i de olika kontinenterna med hav emellan, som vi känner dem idag. I så fall inträffade denna delning ungefär 100 år efter floden. Se även slutet på vers 32.]
Alla dagar som Terach levde var 205 år, sedan dog Terach i Haran.
Det hände sig i de dagar då
    Amrafel var kung i Shinar [Babylon],
    Arioch var kung i Ellasar [troligtvis i Mesopotamien],
    Kedarlaomer var kung i Elam [nuvarande Iran]
    och Tidal var kung i Gojim [pluralformen av gojim används generellt för hednanationer].
Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sade: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat,
Sonen som är åtta dagar gammal ska bli omskuren bland er, alla män i alla generationer, han som är född i huset eller köpt för pengar av någon främling, den som inte är din säd (egna barn).
Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade sagt till honom.
På en och samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna.
Herren (Jahve) uppenbarade sig [igen] för Abraham vid de stora träden (ekarna eller terebinterna) i Mamre [strax utanför Hebron, tre mil söder om Jerusalem]. Abraham satt vid tältöppningen under den hetaste delen av dagen [på eftermiddagen, mellan två och fem].
Nu var Abraham och Sarah gamla och hade nått hög ålder och Sarah hade slutat att ha det på kvinnors vis.
Och den förstfödda födde en son och gav honom namnet Moab, denne är moabiternas stamfar till denna dag. [Moabiterna blev ett folk som bosatte sig öster om Döda havet i nuvarande Jordanien; namnet låter som "från fadern" på hebreiska.]
Och den yngre födde också en son och gav honom namnet Ben-Ammi [låter som "min släktings son"], denne är stamfar till ammoniternas söner till denna dag. [Ammoniterna bosatte sig norr om Moab; både Moab och Ammon var fiender till Israel.]
Och Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal som Gud (Elohim) hade befallt honom.
Barnet växte och blev avvant. Och Abraham gjorde en stor fest på den dagen då Isak blev avvand. [Förmodligen först vid 4-5 års ålder.]
Och Avimelech sade: "Jag vet inte vem som har gjort detta, inte heller har du berättat för mig, jag har inte hört något om detta förrän idag."
Och Abraham vandrade omkring i filistéernas land under många dagar.
På tredje dagen, lyfte Abraham sin blick och såg platsen långt borta.
Abraham gav platsen namnet Jahve Jire, som man säger än idag "på berget där Herren (Jahve) ska förse." [Det finns ett flertal beskrivande namn på Gud i GT. Jahve Jire, Herren vår försörjare, är ett av dem.]
Abraham var gammal, han hade kommit till många dagar (levt länge) och Herren (Jahve) hade välsignat Abraham i allt (på alla områden, på allt sätt, i allt han gjort).
Han sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar till dig) låt idag något gott komma framför mitt ansikte och visa nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre Abraham.
Idag kom jag till källan och sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), låt nu den väg jag har gått vara lyckosam,
Hennes bror och hennes mor sade: "Låt den unga kvinnan vara hos oss några få dagar, åtminstone 10. Sedan ska hon gå."
Och detta är dagarna och åren i Abrahams liv som han levde, 175 år.
När dagarna hade kommit då hon skulle förlösas, se, då fanns det tvillingar i hennes livmoder.
Jakob svarade: "Avsäg (sälj ifrån) dig din förstfödslorätt (ordagrant dagen för ditt förbund) till mig."
Jakob sade: "Ge mig din ed först" och han svor eden till honom och han sålde sin förstfödslorätt till Jakob.
Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den som var under Abrahams dagar. Isak gick till Avimelech, filistéernas kung, till Gerar. [Gerar markerade den södra gränsen av Kanan, och låg nära Gaza, se 1 Mos 10:19.]
Det hände när han hade varit där en lång tid att filistéernas kung Avimelech tittade ut genom ett fönster och såg och se, Isak (hebr. Yishaq) skrattade (hebr. metsachaq – kelade, roade sig, vänslades, "skojbråkade") med Rebecka, sin hustru. [Hebr. metsachaq är snarlikt Isaks namn som betyder "skratt", se 1 Mos 17:17, 19. Samma ord används av Potifars hustru när hon anklagar Josef för att ha antastat henne, se 1 Mos 39:14, 17. Ordet används också om hur Ismael förlöjligande Isak, se 1 Mos 21:9. Allt detta förstärker hur Isak ignorerade och "förlöjligade" Guds löfte om beskydd, och ljög för att skydda sig själv.]
Alla brunnar som han fars tjänare hade grävt under hans fars Abrahams dagar, hade filistéerna lagt igen och fyllt med stoft [löst material som sten, grus och jord].
Isak grävde på nytt upp brunnarna med vatten, som de hade grävt under hans far Abrahams dagar, eftersom filistéerna hade lagt igen dem efter Abrahams död. Han gav dem namn efter de namn som hans far hade gett dem.
Det hände samma dag att Isaks tjänare kom och berättade för honom angående brunnarna som de hade grävt och sade till honom: " Vi har funnit vatten."
Han kallade den (brunnen) Shiva. Därför är namnet på staden Beer-Sheva än idag. [Ordet shiva eller sheva, samma rot med olika vokaler, betyder både sju och ed/löfte. Betydelsen av Beer-Sheva brukar översättas sju brunnar. Det är mest naturligt då det är det antal brunnar som Abraham ursprungligen lät gräva på platsen. Men det är lika rätt att översätta namnet till löftesbrunnen, och då kan man hänvisa till den ed som Isak ingick med Gerars kung. Alla namn i det hebreiska språket har en betydelse som gör det till mer än enbart ett namn. När det som i detta fall har mer än en betydelse går det som regel också att hänvisa till flera olika händelser som är orsaker till namngivningen.]
Och han sade: "Se, nu är jag gammal, men jag vet inte vilken dag jag ska dö.
Och Esau hatade Jakob på grund av välsignelsen som hans far välsignat honom med. Och Esau sade (tänkte) i sitt hjärta: "Låt sorgedagarna efter min far passera, sedan ska jag döda min bror Jakob."
och stanna hos honom några dagar till dess din brors raseri har lagt sig,
till dess hans vrede har vänts bort från dig, och han glömmer det som du har gjort mot honom. Sedan ska jag sända och hämta dig därifrån, varför skulle jag berövas er båda på samma dag?"
Han sade: "Det är fortfarande mitt på dagen och inte tid att samla ihop boskapen. Vattna fåren och gå och mata dem."
Och Laban sade till honom: "Med säkerhet är du mina ben och mitt kött." Och han vistades hos honom i en månads tid.
Så Jakob tjänade sju år för Rakel, men han upplevde de som bara några få dagar på grund av den kärlek han hade till henne.
Sedan [sju år senare] sade Jakob till Laban: "Ge mig min hustru, för mina dagar är fyllda, så att jag kan gå in till henne."
Och Ruben [Jakobs förstfödde, Leas son som nu var i 5-6 års åldern] gick ut till veteskörden på dagarna och hittade alrunor (mandragora; "kärleksäpplen" – hebr. dodaj) på fältet och tog hem det till sin mor Lea. Då sade Rakel till Lea: "Ge mig, jag ber dig, från din sons alrunor." [Alruna (Mandragora officinarum) är en art i familjen potatisväxter. Örten har grova rötter som ofta kan få former som påminner om nakna människokroppar. De användes ibland som husgudar (hebr. terafim). Från roten växer långa mörkgröna blad som bildar som en rosett. Den bildar blekt purpurblå blommor som under våren blir till små gul/röda frukter. Frukten har beskrivits som ett gult fågelägg i ett genomskinligt bo. Vid den här tiden på våren, då veteskörden bärgas, är frukten mogen och den doftar också, se Höga V 7:13. Frukten kan skalas och ätas. Mest troligt är att den 5-6 årige Ruben bara plockar frukten och tar med sig den hem. Det finns antika berättelser hur hundar och åsnor användes för att dra upp de djupa rötterna, så med tanke på hans ålder, är det inte troligt att han gräver upp roten. Dess frukter ansågs verka som ett afrodisiakum med en stärkande effekt på könsdriften. Araberna kallade frukten "djävulens äpplen" och i den grekiska världen fick den smeknamnet "kärleksäpple". Kopplingen till kärlek finns även i det hebreiska namnet dodaj (som också delar rot med namnet David), som är snarligt ordet för kärlek (hebr. dod) och "min älskade" i Höga visan, se Höga V 2:2. Den grekiska naturforskaren Dioskorides (40-90 e.Kr.) skriver hur mandragoraroten kunde kokas i vin och ges som smärtlindrande medel. Det verkade även mot sömnlöshet och användes inför operativa ingrepp. Mandragora växer än idag på fälten i Israel.]
Jag ska idag gå igenom dina hjordar och ta bort därifrån varje spräckligt och fläckigt, och alla mörka bland fåren, och de fläckiga och spräckliga från getterna, och de ska vara min lön.
Så ska min rättfärdighet vittna mot mig idag och framåt, när du kommer för att se över min lön som är inför dig. Alla som inte är fläckiga och spräckliga bland getterna och mörka bland fåren, om de blir funna hos mig ska de räknas som stulna."
Och den dagen tog han bort alla getter av hankön som var strimmiga och fläckiga och alla getter av honkön som var spräckliga och fläckiga, alla som hade något vitt (i pälsen), och alla de mörka bland fåren, och gav dem i sina söners hand.
Och han lät det vara tre dagresor mellan sig själv och Jakob. Och Jakob skötte resten av Labans flockar.
På tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt.
Då tog han med sig sina bröder och satte efter honom, och efter sju dagar hann han upp honom i Gileads bergsbygd [högplatån öster om Jordanfolden, sista anhalten innan Jakob kom till Kanans land].
Jag kom aldrig med något ihjälrivet djur till dig, jag var tvungen att ersätta det själv. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten.
Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde ifrån mig.
Laban svarade Jakob: "Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Vad skulle jag kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de fött?
Och Laban sade: "Detta röse ska i dag vara vittne mellan mig och dig." Så fick det namnet Galed.
Därför äter inte Israels söner höftmuskeln som är på låret till denna dag eftersom han rörde vid Jakobs höft, vid höftmuskeln på låret.
Och han sade till honom: "Min herre vet att barnen är späda och att flockarna och hjordarna som ger di är viktiga för mig, och om vi driver dem för hårt en dag kan hela flocken dö.
Och Esau återvände den dagen på sin väg till Seir.
Och det skedde på den tredje dagen när de var i smärta, att två av Jakobs söner, Simon och Levi, Dinas bröder, tog var man sitt svärd och kom över staden obemärkt och slog alla dess män.
och låt oss stå upp och gå till Betel. Där ska jag göra ett altare till Gud (El) som svarade mig den dag jag var i nöd (var trängd) och som har varit med mig på den väg jag har vandrat."
Och Jakob reste en pelare över hennes grav, det är Rakels gravpelare till denna dag.
Och Isaks dagar var 180 år.
Och Isak slutade att andas och dog, och blev samlad till sitt folk, gammal och full (mätt, fullkomnad; ordagrant: "sjuad" – hebr. savea) av dagar, och Esau och Jakob, hans söner, begravde honom.

Uppräkningen här av de tolv sönerna följer mödrarna (Lea, Rakel, Bilha och Zilpa) och födelseordningen hos varje moder. Josef och Benjamin är centralt placerade. Nedan är sönerna, med även inbördes födelseordning först: Lea
1. Ruben
2. Simon
3. Levi
4. Juda 9. Isaskar
10. Sebulon Rakel
11. Josef
12. Benjamin Bilha (Rakels tjänstekvinna)
5. Dan
6. Naftali Zilpa (Leas tjänstekvinna)
7. Gad
8. Asher I GT finns totalt 28 uppräkningar: baserad på födelseordning (1 Mos 29–30), placering i förhållande till tabernaklet (4 Mos 2), tilldelat landområde (Hes 48) och de tolv portarna (Hes 48:30–35). I NT finns en uppräkning i Upp 7:4–8; 21:12.

Jakob rev sönder sina kläder och satte säcktyg på sina höfter och sörjde Josef i många dagar.
Efter en tid (många dagar) dog Shoas dotter, Judas hustru. Juda blev tröstad och gick upp till sina fårskötare i Timna, han och hans vän adullamiten Chira.
Även om hon fortsatte att tala till Josef dag efter dag, lyssnade han inte på henne eller ville ligga hos henne eller ens vara (vistas i samma rum; umgås) med henne.
En dag hände det när han gick in i huset för att uträtta sina sysslor att ingen av de personer som brukade vara i huset var där inne.
Chefen över livvakten befallde Josef att vara med dem och han betjänade dem. Dagarna gick och de förblev i fängelset.
Han frågade faraos förmän som var med honom i fängelset i hans herres hus: "Varför ser ni så bekymrade ut idag?"
Josef sade till honom: "Detta är uttydningen, de tre grenarna är tre dagar.
Om tre dagar ska farao lyfta upp ditt huvud och upprätta dig till din ställning (tjänst – hebr. ken; samma ord som översätts "fundament" i 2 Mos 30:18), du ska ge farao bägaren i hans hand så som du tidigare gjort, när du var hans förman.
Josef svarade och sade: "Detta är uttydningen, de tre korgarna är tre dagar.
Om tre dagar ska farao lyfta upp (ta av) ditt huvud från dig, han ska hänga upp dig på trä och fåglarna ska äta upp allt ditt kött från din kropp."
Tre dagar senare, på faraos födelsedag, ställde han till fest för alla sina tjänare. Han "lyfte upp huvudet" (upphöjde) på sin förman över munskänkarna [återinsatte honom i tjänst, se vers 13] och "lyfte upp huvudet" (halshögg) på sin förman över bagarna.
När två hela år hade gått [sedan munskänken blivit återinsatt i sin tjänst] hade farao en dröm. Han drömde att han stod vid floden [Nilen].
[Förmannen till munskänkarna hörde om drömmarna och kom ihåg Josef.] Då talade förmannen för munskänkarna till farao och sade: "Jag kommer ihåg min försummelse idag,
De sade: "Vi dina tjänare är tolv bröder, söner till en man i Kanaans land, vår yngste är hos sin far och en finns inte längre."
Han satte dem alla tillsammans i förvar i tre dagar.
På tredje dagen sade Josef till dem: "Gör detta så får ni leva, för jag fruktar (vördar) Gud (Elohim),
Vi är tolv bröder, söner till vår far, en finns inte och den yngste är hos sin far de här dagarna, i Kanaans land.
Jag ska vara garanten för honom. Från min hand ska du utkräva honom om jag inte för honom tillbaka till dig och ställer honom framför dig. Då ska jag bära skulden för det för evigt.
Din tjänare blev en garant för ynglingen gentemot min far och jag sade: 'Om jag inte för tillbaka honom till dig ska jag bära skulden och skammen för min far för evigt.' [1 Mos 43:9]
Farao sade till Jakob: "Hur många är dagarna och åren av ditt liv?"
Jakob svarade farao: "Dagarna och åren av min vandring är 130 år. Få och onda har dagarna av mitt liv varit och jag har inte uppnått dagarna och åren av mina förfäders liv, de dagar som de vistades (på jorden)."
Sedan sade Josef till folket: "Se, jag har idag köpt er och er mark till farao. Här är säd åt er och ni ska beså marken.
Josef upprättade en stadga angående Egyptens land denna dag, att farao ska ha en femtedel, bara prästernas mark ska inte tillhöra farao.
Jakob levde i Egyptens land 17 år. Jakobs dagar, åren av hans liv blev 147 år.
Tiden närmade sig när Israel [Jakob] måste dö och han kallade på sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, lägg, jag ber dig, din hand under min höft och agera välvilligt och trofast med mig. Jag ber dig, begrav mig inte i Egypten.
Han välsignade Josef och sade:
"Guden (Elohim; i bestämd form) inför vilken mina fäder
    Abraham och Isak vandrade,
Guden (Elohim; i bestämd form) som har varit min herde
    hela mitt långa liv till denna dag,
Han välsignade dem den dagen och sade:
"Av dig ska Israel välsigna och säga:
'Gud (Elohim) ska göra dig som Efraim och som Manasse', och han satte Efraim före Manasse.
Jakob kallade på sina söner och sade: Samla ihop er tillsammans, så att jag kan tala om för er vad som ska ske (hända) med er vid dagarnas slut. [Redan från födseln hade Jakobs liv varit kantat med stridigheter inom familjen men även en brottningskamp med Gud, se 1 Mos 25:26, 33; 28:12; 32:25. Här i livets slutskede profeterar han från djupet av sin ande över sina söner. Profetiorna baseras både på deras karaktär och handlingar. Dessa ord är både välsignelser över sönerna och profetior om framtiden, därav uttrycket vid dagarnas slut, eftersom en del av det som sägs inte kommer att fullbordas förrän i ändens tid.]
Det tog 40 dagar, vilket är så många dagar en balsamering tar. Egyptierna grät över honom i 70 dagar. [De 70 dagarna inkludera troligtvis de 40 dagar som det tog att balsamera, följt av 30 dagars sorg, se 5 Mos 34:8.]
När sorgedagarna var över talade Josef till faraos hus och sade: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i era ögon, tala då, jag ber er, i faraos öra och säg:
De kom till Atads tröskplats på andra sidan Jordanfloden. Där sörjde de och jämrade sig högljutt. Han sörjde sin far i sju dagar.
Ni ville skada mig, men som ni kan se har Gud vänt det till något gott, för att rädda många människors liv.

2 Moseboken (115)

[Berättelsen hoppar nu ungefär 36 år framåt i tiden. Mose var omkring 4 år när han blev adopterad, och är nu 40 år gammal, se Apg 7:23–30 och 2 Mos 7:7.] En dag, när Mose hade växt upp, gick han ut till sina bröder [sitt folk – israeliterna] och såg deras tunga arbete. Han fick se hur en egyptisk man slog en av hans bröder.
Han gick ut nästa dag och såg två av sina hebreiska bröder slåss med varandra. Då sade Mose till den som startat bråket: "Varför slår du din landsman?"
När döttrarna kom hem till sin far Reguel [som betyder "Guds vän", han kallas också Jetro] frågade han: "Varför är ni hemma så tidigt i dag?"
Många år senare dog Egyptens kung [som var ute efter Mose liv]. Israeliterna fortsatte att sucka på grund av sitt slaveri. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud.
De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahve), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
De svarade: "Hebréernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med pest eller svärd."
Samma dag kommenderade han [de egyptiska] slavdrivarna som var över folket och [de israeliska] förmännen [som ledde sina landsmän, se vers 14]:
Slavdrivarna pressade dem hårt och sade: "Fullgör ert arbete, er dagliga kvot på samma sätt som när ni fick halm."
De israeliska förmännen som faraos slavdrivare hade satt över folket, blev slagna och man sade: "Varför har ni inte fullgjort er kvot av tegel som tidigare, varken i går eller i dag?"
De israeliska förmännen förstod att de var illa ute när de blev tillsagda att arbetsbördan inte skulle lätta. De var tvungna att göra lika mycket tegel varje dag som de gjort tidigare.
[I tre verser sammanfattas nu samtalet innan släkttavlan, sedan fortsätter berättelsen där Aron får föra Moses talan.] På den dag då Herren talade till Mose i Egypten
Det gick sju fulla dagar efter att Herren (Jahve) hade slagit Nilen. [En hel vecka utan drickbart vatten någonstans i hela Egypten påverkade hela samhället. Det fanns säkert vin och andra drycker i förråden som gjorde att man inte var helt utan vätska likaså finns det fortfarande mat i landet, men mycket av denna mat krävde vatten för att kunna tillagas. Därför kan vi utgå ifrån att detta blev en vecka som alltmer övergick i svält för folket i landet, både i faraos palats och alla andra hem. Att plågan varade i sju fulla dagar talar bildligt om att detta är något som kommer att bli komplett, fullbordat och fullföljt. En bild på evigt straff för den som inte vill lyda Guds vilja. Eftersom Gud är långmodig och stor i mildhet ger han fler möjligheter för farao att vända om innan han slutgiltigt sätter sin plan i verket. Att det blir just tio plågor är också ett tal för Guds fullhet och fullbordan.]
Men på den dagen ska jag göra skillnad för landet Goshen, där mitt folk bor, så att ingen flugsvärm kommer dit, för att du ska veta att Jag, Herren (Jahve) är (finns) mitt på jorden. [Här gör Gud för första gången åtskillnad på egyptierna och israeliterna så att plågan inte drabbar det judiska folket.]
Vi måste vandra en tredagarsresa ut i öknen och offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim) precis som han har instruerat oss."
Se, imorgon vid den här tiden ska jag låta det regna med en mycket häftig hagelstorm, vars like aldrig har skådats i Egypten sedan den dag det grundades och till nu.
Dina hus ska fyllas (av gräshopporna), det ska också dina tjänares hus och alla egyptiers hus, på ett sätt som dina fäder eller förfäder aldrig har sett från den dag då de kom till jorden till idag.' " Sedan vände han sig om och gick ut från farao. [Med gräshopporna är det flera egyptiska gudar som straffas. Shu var den gud som kontrollerade vindarna och Gud sänder gräshopporna med östanvinden. Nefri vaktade utsädet, Renenutet var gudinnan som vakade över skörden, Geb var markens gud så alla dessa fick se sig omintetgjorda när Gud lät gräshopporna fördärva all vegetation. Heset var överflödets gud i Egypten och även detta togs bort när inte marken gav någon gröda. Alla dessa gudar var sådana man litade på i Egypten för tillväxt och en säker och god skörd som gav välstånd.]
Mose sträckte ut sin stav över Egyptens land och Herren (Jahve) förde en östanvind över landet, hela den dagen och hela natten, när det blev morgon förde östanvinden med sig gräshoppssvärmarna.
Mose sträckte ut sin hand mot himlen och det blev ett tjockt mörker över hela Egyptens land som varade i tre dagar.
Den ene kunde inte se den andre och ingen kunde resa sig från sin plats på tre dagar. Men alla Israels söner (allt folk) hade ljus där de vistades.
Farao sa till honom: "Gå bort från mig. Akta dig själv från att komma inför mitt ansikte igen, för på den dagen (som du gör det) kommer du att dö."
Ni ska ta hand om det fram till den 14:e i denna månad. [Lammet ska vara separerat fyra dagar från de andra fåren.] Sedan ska hela Israels folk slakta det vid skymningen. [Ordagrant "mellan aftnarna" (hebr. ben arbaim), från det att solen börjar gå ner fram till solnedgången. I Israel är det någon gång mellan klockan 15-18. Under NT:s tid hade man börjat tolka det som mellan 12 och 18, antagligen pga. logistiska problem med att alla skulle slakta i templet och köa i stället för att alla slaktade hemma.
    Detta är en förebild på Jesus som red in i Jerusalem fyra dagar innan gripandet och korsfästelsen. På samma sätt som lammet här ska leva med och synas av den familj som sedan ska slakta och äta det, måste Jesus bli synad av prästerna i Jerusalem innan han kunde gå till korset. Även dörrposterna och tvärslån är en bild på korset där Jesus göt sitt blod (vers 7). Jesus var ett heloffer (vers 9). Jesu kropp togs ner från korset innan kvällen (vers 19).]
Denna dag ska bli en dag som ni ska komma ihåg. Ni ska fira den som en Herrens högtid genom alla släktled, gör det till en sed (vana, tradition) för evigt.
Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd (bröd bakat utan jäst – hebr. matsa). [Osyrat bröd är en bild på syndfrihet.] På den första dagen måste ni ta bort all jäst (surdeg – hebr. chamets) från era hus. Den som äter bröd bakat med jäst mellan den första och sjunde dagen [under högtiden] ska bli utestängd (avskuren) från Israel.
På den första dagen av högtiden och även på den sjunde, samla alla till en helig sammankomst. Inget arbete ska göras på dessa två dagar, förutom att förbereda det som var och en behöver för att äta.
Ni ska fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. Det ska vara en evig stadga för er att fira denna dag från släkte till släkte.
Från kvällen den 14:e dagen i första månaden ända till kvällen den 21:a dagen i månaden ska ni äta osyrat bröd.
Ingen jäst (surdeg) får finnas i era hus under dessa sju dagar [av högtid]. Den som äter något som har jäst i sig ska bli utestängd (avskuren) från Israel. Det spelar ingen roll om han är en främling eller född i landet [principen gäller alla].
Och det hände sig att i slutet av de 430 åren, just på den dagen, att alla Herrens (Jahves) arméer drog ut från Egyptens land.
Det var på exakt den dagen som Herren förde Israels söner (barn) ut ur Egyptens land som en armé. [2 Mos 12:17]
Mose sade till folket: Kom ihåg den här dagen, då ni kom ut ur Egypten, ut ur slavhuset (slaveriet), för med styrka förde Herrens (Jahves) hand ut er från denna plats. Inget syrat (hebr. chamets) [bröd eller mat som innehåller jäst] ska ätas.
Denna dag i månaden Aviv [det kaananeiska namnet på månaden som också kallas Nisan, se 2 Mos 12:2] drog ni ut.
[Mose talar till folket:] "I sju dagar ska du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen ska bli en Herrens högtid.
Alla de sju dagarna ska du äta bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig], ingenting syrat får finnas hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land.
På den dagen ska du förklara för din son: 'Det är på grund av vad Herren gjorde för mig när jag kom ut ur Egypten.'
Därför ska du hålla denna högtid denna tid år efter år."
Mose sade till folket: "Sluta att känna fruktan! Stå fasta (fly inte) och ni ska få se hur Herren befriar (frälser) er i dag. De egyptier ni ser i dag, ska ni aldrig mer se igen. [Går också att översätta: "Så som ni ser egyptierna idag, ska ni aldrig mer se dem igen."]
På det sättet frälste (räddade) Herren (Jahve) Israel ur egyptiernas hand den dagen och Israel såg egyptierna döda på stranden.
Sedan ledde Mose folket vidare från Vasshavet. De gick ut i öknen Shor. De gick tre dagar in i öknen och fann inget vatten.
När hela Israels folk vandrade ut från Elim och kom till Sinaiöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden sedan de hade lämnat Egypten,
Då sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla ett dagsbehov för varje dag, så jag kan pröva dem, om de vill vandra efter min undervisning (hebr. Torah) eller inte.
På den sjätte dagen ska de tillreda det de får in, och det ska vara dubbelt så mycket som det de samlar in de andra dagarna.
På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket bröd, två omer [omkring 6 liter] till varje person. Och alla ledare för folket kom och avlade rapport till Mose.
Sedan sade Mose: Ät detta idag, för idag är det Herrens sabbat. Idag hittar ni ingenting på marken.
Ni ska samla det under sex dagar men den sjunde dagen är sabbat, och då finns det ingenting.
Likväl, på den sjunde dagen gick några ut för att samla, men de fann ingenting.
Se, Herren (Jahve) har gett er sabbaten, så på den sjätte dagen ger han er bröd för två dagar. Låt var och en stanna på sin plats och låt ingen gå ut på den sjunde dagen.
Då vilade folket på den sjunde dagen.
Precis på dagen tre månader efter att Israels söner (barn) hade gått ut från Egyptens land kom de till Sinais öken.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Gå till folket och helga dem idag och imorgon. Låt dem tvätta sina kläder.
Var redo på den tredje dagen. För på den tredje dagen ska Herren (Jahve) komma ner på berget Sinai i folkets åsyn.
Han sade till folket: "Var redo på den tredje dagen. Kom inte nära era fruar (ha inget sexuellt umgänge)." [3 Mos 15:16–18]
På morgonen på den tredje dagen var det åska (röster) och blixtar (ljungeldar), ett tjockt moln på berget och tonen (ljudet) av en extraordinärt skarp (hög, ljudlig) shofar. Allt folket i lägret bävade. [Det finns några intressanta kommentarer till denna passage i den judiska traditionen. Rabbi Johanan skriver: "Guds röst splittrades till 70 röster som talade på 70 språk så att alla länder kunde förstå. När varje land hörde rösten på sitt eget modersmål ingav det dem fruktan." Här kan vi se likheter med vad som skedde på pingsten, se Apg 2.]
[Följande gäller dig och din familj:] Kom ihåg sabbatsdagen [vilket inte bara betyder att inte glömma bort, utan att högtidlighålla betydelsen och innebörden som är skapelsen och uttåget ur Egypten], och håll den helig (avsätt den som en speciell dag dedikerad till Gud).
Sex dagar ska du arbeta och uträtta alla dina sysslor (vardagliga arbetsuppgifter),
men den sjunde är Herren, din Guds, sabbat. Då ska du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller din slavinna, din boskap eller invandraren inom dina portar (i dina städer).
För på sex dagar formade Gud himlen och jorden och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Det är därför Herren har välsignat sabbatsdagen och gjort den till en helig dag (avsatt den som en speciell dag). [Det judiska folket firar sabbat från fredag kväll då solen går ner fram till lördag kväll en timma efter solnedgången. Det är ett dygn då man avstår från arbete och istället umgås med familjen och går till synagogan. Inom judendomen finns idag 39 Melachot. Det är 39 aktiviteter som är förbjudna att göra på sabbaten. Bland dessa regler finns beskrivet att man t.ex. inte ska skriva, radera, bygga, släcka eller starta en eld, osv. Detta innebär att sabbatsljusen måste tändas innan sabbaten börjar på fredagskvällen. Detta ska göras 18 minuter innan solnedgången. Även att trycka på en elektrisk strömbrytare räknas som att göra upp en eld, eftersom brytaren alstrar en gnista. Ortodoxa judar låter därför spisen vara påslagen på 80 grader hela sabbaten, så man kan värma maten som är tillagad och förberedd innan. Av samma anledning är det förbjudet att köra bil, inte för att bilen rör sig, utan för att motorn alstrar gnistor. Hissar har "sabbats-läge" och stannar på varje plan, för att man inte ska behöva bryta mot sabbatsbudet och trycka på en knapp.
    Dagens judiska rabbiner lär att icke-judar inte ska följa sabbaten på samma sätt som judarna gör. Ingenstans i Nya testamentet befalls de kristna att hålla sabbatsbudet på detta sätt. När dessa frågor diskuteras på apostlamötet i Jerusalem säger Jakob att "inte göra det svårt för hedningarna" och sabbaten finns inte med bland de fyra punkter som nämns i brevet till hedningarna, se Apg 15:19–20. Budet är ett "tecken" mellan Gud och israeliterna, se 2 Mos 31:12–13. Jesus säger dock att människan inte är till för sabbaten, utan att sabbaten är till för människan, se Mark 2:27. Vi behöver en dag av vila, en dag att söka Gud enskilt och fira gudstjänst tillsammans med familjen. Sabbaten instiftas redan i skapelsen på den sjunde dagen, se 1 Mos 2:2–3. Se även Kol 2:17; Rom 14:5; 1 Kor 8:9.]
Hedra (värdera högt, visa vördnad och respekt för) din far och din mor. Då ska du få leva länge i det land som Herren, din Gud ska ge dig. [Detta bud har både att göra med vördnad för Gud och vördnad för människor. För ett barn är deras föräldrar som en gud. Ett barn lär sig att vörda Gud genom att vörda sina föräldrar. Genom livet förändras betydelsen av att "vörda sina föräldrar". För ett barn är att vörda att lyda, som vuxen att ha en jämlik relation och när föräldrarna blir äldre att ta hand om dem.]
Om han fortsätter en dag eller två ska han inte bli straffad, för han är hans silver (han är köpt och tillhör honom).
På samma sätt ska du göra med din oxe och med ditt får. 7 dagar ska den gå med sin mor, på den åttonde dagen ska du ge den till mig.
Under sex dagar ska du utföra ditt arbete, men på den sjunde dagen ska du vila (hålla sabbat). När du gör det får din oxe och åsna vila, vilodagen ger också tid för slavkvinnans son och främlingen (gästarbetaren) att återhämta sig. [Ordet "återhämta" är ett rikt ord som ordagrant kan översättas "att andas ut" eller "att någon andas på dig." Det delar samma hebreiska rot som ordet för själ och liv, och för tankarna tillbaka till skapelsen i 1 Mos 2:7 där Gud andades in liv i den första människan. Vilodagen är en dag då vi låter Gud få andas på oss igen. Livet återhämtas och åter-skapas in i människan.]
Osyrade brödets högtid (hebr. chag matsah) ska du hålla. Sju dagar ska ni äta osyrat bröd (hebr. matsah) som jag har befallt er, på den bestämda tiden i månaden Aviv [ett annat namn på månaden Nisan, motsvarar mars/april], för denna månad kom ni ut från Egypten. Ingen ska komma inför mig tomhänt [det krävs en offergåva]. [Detta är den första av de stora vallfärdshögtiderna. Den inleds den 15:e i den första månaden Nisan (3 Mos 23:6–8, hebr. Aviv betyder "månaden då axen mognar", det babylonska namnet är Nisan). Ytterligare två högtider infaller under de här dagarna och förknippas med Osyrade brödets högtid. Pesach firas kvällen innan (den 14:e, se 3 Mos 23:4–5) och Förstlingsfruktens högtid (Bikkurim) infaller andra eller tredje dagen under Osyrade brödets högtid (3 Mos 23:9–4).]
Ingen ska få missfall och ingen ska vara barnlös i ditt land [Job 21:10], och jag ska fylla antalet av dina dagar (låta dig leva ett helt långt liv). [Ps 90:12]
Herrens härlighet vilade på berget Sinai och molnet täckte det under sex dagar. [Mose följer löftet att "vara kvar där" som han fick i vers 12.] På den sjunde dagen kallade Gud på Mose inifrån molnet.
Mose gick in i mitten på molnet och steg upp på berget. Där var han fyrtio dagar och fyrtio nätter [utöver de första sex dagarna som han och Josua väntade längre ner på berget].
Sju dagar ska sonen som blir präst i hans ställe ha dem på sig, han som kommer in i mötestältet för att tjänstgöra på den heliga platsen.
Och du ska göra med Aron och med hans söner enligt allt det som jag har befallt dig, sju dagar ska du inviga (avskilja) dem.
Och varje dag ska du offra en oxe som syndoffer vid sidan om de andra offren för försoning, och du ska göra reningen ovanpå altaret när du bringar försoning för det, och du ska smörja det och helga det.
Sju dagar ska du bringa försoning för altaret och helga det, så ska altaret bli högheligt, allt som vidrör altaret blir heligt.
Detta är vad du ska offra på altaret varje dag för all framtid: Två årsgamla lamm.
Sex dagar ska arbete göras men på den sjunde dagen är en sabbat med högtidlig vila, helig för Herren (Jahve). Den som gör något arbete på sabbatsdagen ska med säkerhet dödas.
Den är ett tecken mellan mig och Israels söner för evig tid, för på 6 dagar skapade Herren (Jahve) himlarna och jorden och på den sjunde dagen avstod han från sitt arbete och vilade (bokstavligt sabbat)." [1 Mos 2:1–3]
Och Levi söner gjorde efter Moses ord och 3 000 män föll den dagen.
Och Mose sade: "Helga er själva till Herren (Jahve) idag, för varje man har varit emot sin son och emot sin bror, så att han kan ge en välsignelse över er idag."
Gå tillbaka nu, led folket till den plats jag har talat med dig om. Min ängel ska gå framför dig. Men den dag kommer då jag ska gå till rätta med dem för deras synd."
Håll (vakta, skydda, bevara) det som jag befaller dig idag. Se, jag fördriver framför dig amoréerna och kananéerna och hettiterna och periséerna och hivéerna och jevuséerna.
Du ska hålla (vakta, skydda, bevara) det Osyrade Brödets högtid. Sju dagar ska du äta osyrat bröd som jag befallt dig, på den bestämda tiden i månaden Aviv [Även kallad Nisan. Aviv betyder vår och anger att det är den första vårmånaden.] för i månaden Aviv kom du ut ur Egypten.
Sex dagar ska du arbeta, men på den sjunde ska du vila, både när det är dags att plöja och när det är dags att skörda ska du vila. [Sabbatsbudet gäller alltså även när vårbruket och höstbruket är som intensivast.]
Mose var kvar hos Herren i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta eller dricka. Han skrev förbundsorden, de tio orden, på stentavlorna.
Sex dagar ska arbete göras men den sjunde dagen ska för er vara en helig dag, en sabbat med fullkomlig vila (hebr. shabbat shabbaton) till Herren (Jahve). Den som gör något arbete (den dagen) ska dödas.
Ni ska inte tända någon eld i alla era boplatser på sabbatsdagen."
"På den första dagen i den första månaden [Aviv/Nisan] ska du sätta upp mötestältets Tabernakel.
Men om molnet inte höjde sig, bröt de inte upp, de vandrade inte framåt förrän den dag det höjde sig.

3 Moseboken (113)

eller vadhelst annat som han svurit falskt om. Han ska återställa det till fullo och ska lägga till en femtedel mer till det [20% extra av dess värde] till den som det tillhör ska han ge det, samma dag som han befinns skyldig.
Detta är Aron och hans söners offer som de ska offra till Herren (Jahve) den dagen när han blir smord. En tiondel av en efa fint mjöl som ett evigt matoffer, hälften av det på morgonen och hälften av det på kvällen.
Och köttet från hans shalomoffer som tacksägelse ska ätas samma dag som det offras, inget av det får lämnas kvar till morgonen.
Men om offret som han offrar är en ed eller ett frivilligt offer, ska det ätas samma dag som det offras och på morgonen ska det överblivna ätas.
Men om något av köttet från offret finns kvar till den tredje dagen ska det brännas i eld.
Men om något av köttet från hans shalomoffer äts på den tredje dagen, ska ingen nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) ges [offret accepteras inte], det ska inte tillräknas honom som offrar, istället ska det vara en styggelse och den personen (den själ) som äter av det ska bära sin synd.
Detta är delen av Arons smörjelse, och av hans söners smörjelse, från Herrens (Jahves) offer gjorda med eld, den dag han ställde fram dem till tjänst inför Herrens (Jahves) ansikte för att tjänstgöra som präster,
som Herren (Jahve) befallt att ge dem från Israels söner den dag han smorde dem som en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för deras kommande generationer.
som Herren (Jahve) befallde Mose på berget Sinai den dag då han befallde Israels söner att offra sina offer till Herren (Jahve) i Sinais öken.
Och ni ska inte gå ut genom ingången till mötestältet på sju dagar, till dess dagarna för er invigning tar slut, i sju dagar ska ni helga er.
Som han har gjort denna dag, så har Herren (Jahve) befallt att göra för att bringa försoning för (täcka över) er.
Därför ska ni vistas vid ingången till mötestältet dag och natt sju dagar, och vakta (vaka över) det Herren (Jahve) förordnat, så att ni inte dör, för så har jag blivit befalld.
Och det skedde på åttonde dagen att Mose kallade på Aron och hans söner och Israels äldste.
och en oxe och en bagge till shalomoffer, för att offra inför Herrens (Jahves) ansikte och matoffer ringlat med olja, för idag ska Herren (Jahve) visa sig för er.
Och Aron sade till Mose: "Se, denna dag har de offrat sina syndoffer och sina brännoffer inför Herrens (Jahves) ansikte, och sådana saker har hänt [Nadav och Avihos förseelse] och om jag hade ätit syndoffret idag, skulle det ha blivit accepterat i Herrens (Jahves) ögon?
Tala till Israels söner och säg: Om en kvinna har blivit gravid och föder (blivit befruktad och fött) en pojke, då ska hon vara oren i sju dagar enligt dagarna för avskiljning för hennes menstruation ska hon vara oren.
Och på den åttonde dagen ska han omskäras [ordagrant: köttet på hans förhud omskäras, se 1 Mos 17:10–14].
33 dagar ska hon sedan fortsätta med sin blodrening.
Hon ska inte vidröra några heliga föremål
och inte komma till Tabernaklet förrän hennes reningsdagar är fullbordade.
Men om hon föder en flicka ska hon vara oren två veckor som under sin menstruation och 66 dagar ska hon fortsätta med sin blodrening.
Och när dagarna för hennes rening är fullbordade, för en son eller för en dotter, ska hon föra fram ett årsgammalt lamm som ett brännoffer [3 Mos 1:1–17] och en ung duva eller turturduva som ett syndoffer [reningsoffer, 3 Mos 4:3] vid ingången till mötestältet, till prästen
Om den ljusa fläcken blir vit i huden på hans kropp och inte ser djupare ut än huden och om håret på den inte blir vitt, då ska prästen stänga in (isolera) honom som har fläcken i sju dagar. [Den initiala tiden för karantän var alltid en vecka när orsaken till sjukdomen inte var uppenbar.]
Och prästen ska se på (undersöka) honom den sjunde dagen, och se, om fläcken är oförändrad när han ser på (undersöker) den och fläcken inte har spridit sig på huden, då ska han stänga in (isolera) honom i ytterligare sju dagar. [Totalt två veckors karantän.]
Och prästen ska se på (undersöka) honom en andra gång den sjunde dagen, och se, om fläcken har blivit mörk och fläcken inte har spridit sig på huden, ska prästen förklara honom ren, då är det en sårskorpa och han ska tvätta sina kläder och vara ren.
Men när det friska köttet visar sig på honom ska han vara oren.
Men om prästen ser på (undersöker) den och ser att där inte finns några vita hår och om det inte är lägre än huden men är mörkare, då ska prästen stänga in (isolera) honom i sju dagar.
Men om prästen ser på (undersöker) den och ser att där inte finns några vita hår och att det inte är lägre än huden men är mörkare, då ska prästen stänga in (isolera) honom i sju dagar.
Och prästen ska se på (undersöka) honom den sjunde dagen, och om det har spridit ut sig över huden ska prästen förklara honom oren. Det är en fläck med svampinfektion (mögel).
Och om prästen ser fläcken med fjäll och ser att den inte är djupare än huden och att det inte finns några svarta hår i den, då ska prästen stänga in (isolera) den som har fläcken med fjäll i sju dagar.
Och på sjunde dagen ska prästen se på (undersöka) fläcken och se om fjällen inte har spridit sig och om det inte finns något gult hår och om fjällen inte ser ut att ligga djupare än huden.
Han ska bli rakad men fjällen ska han inte raka, och prästen ska stänga in (isolera) honom i ytterligare sju dagar.
Och på sjunde dagen ska prästen se på (undersöka) fjällen, och se, om fjällen inte har spridit sig i huden och om de inte ser ut att vara djupare än huden, då ska prästen förklara honom ren och han ska tvätta sina kläder och vara ren.
Alla dagar som fläcken är på honom ska han vara orenad. Han är oren. Han ska bo ensam (isolerad), utanför lägret ska han ha sin boplats.
Och prästen ska se på (undersöka) fläcken och stänga in (isolera) det som har fläcken i sju dagar.
Och han ska se på (undersöka) fläcken den sjunde dagen. Om fläcken har spridit sig i kläderna, antingen i det vävda eller i det stickade eller på skinnet eller i någonting som är tillverkat av skinn, då är fläcken ett frätande mögel (svampinfektion). Det är orent.
då ska prästen befalla att de tvättar det som fläcken varit på och han ska stänga in (isolera) det i ytterligare sju dagar. [Totalt två veckors karantän.]
Detta är undervisningen för den som lidit av svampinfektionen (möglet – hebr. tsaraat) under dagarna för hans rening. Han ska föras till prästen,
Och den som har blivit ren ska tvätta sina kläder och raka av allt sitt hår och tvätta sig själv i vatten så att han blir ren, och därefter ska han komma in i lägret och ska stanna utanför sitt tält i sju dagar.
Men på den sjunde dagen ska han raka av allt sitt hår och sitt skägg och sina ögonbryn, allt hår ska han raka av, och han ska tvätta sina kläder och han ska tvätta sin kropp och han ska vara ren.
På den åttonde dagen ska han ta två felfria lamm av hankön och ett lamm av honkön som är årsgammalt och felfritt, och tre tiondelars [av ett efa mått] av fint mjöl för ett matoffer blandat med olja och ett mått olja [0,3 liter].
Och han ska föra fram dem till prästen på den åttonde dagen för sin rening, till dörren på mötestältet inför Herrens (Jahves) ansikte.
då ska prästen gå ut från huset till husets dörr och stänga (låsa) huset sju dagar.
Och prästen ska komma tillbaka den sjunde dagen och ska låsa upp (öppna) och se (undersöka) om fläckarna har spridit sig på husväggarna.
Dessutom ska den som har gått in i huset medan det varit stängt (låst) vara oren till kvällen.
för att instruera om när det är orent och när det är rent. Detta är undervisningen om mögel (svampinfektion – hebr. tsaraat).
Och när han som har flytningen är ren från sin flytning ska han räkna för sig själv sju dagar [jmf 3 Mos 12:2; 13:4; 15:19] för sin rening och tvätta sina kläder och bada sig själv i rinnande vatten och ska vara ren.
Och på den åttonde dagen ska han ta åt sig två turturduvor eller två unga duvor och komma inför Herrens (Jahves) ansikte till dörren på mötestältet och ge dem till prästen.
Om en kvinna har ett bekymmer och hennes bekymmer i kroppen är blod, ska hon vara avskild (separerad, isolerad) i sju dagar, och vemhelst som rör henne ska vara oren till kvällen.
Och om någon man ligger hos henne kommer hennes orenhet över honom, han ska vara oren i sju dagar, och hela sängen som han legat på ska vara oren.
Om en kvinna har problem med sin menstruation många dagar utöver hennes avskildhet, eller om det rinner utöver tiden för hennes avskildhet, alla dagar av hennes orsak till orenhet ska vara som dagarna för hennes avskildhet. Hon ska vara oren.
Varje säng som hon ligger i alla dagar som hennes blödning varar ska för henne vara som sängen för hennes avskildhet och allt som hon sitter på ska vara orent, liksom orenheten för hennes avskildhet.
Men om hon blir ren från sin blödning ska hon räkna sju dagar och sedan ska hon vara ren.
Och på den åttonde dagen ska hon ta två turturduvor eller två unga duvor och föra dem till prästen till dörren på mötestältet.
På den dagen ska översteprästen bringa försoning för er, för att rena er så att ni blir rena från alla era synder inför Herren (Jahve).
Det ska ätas samma dag som ni offrar det eller nästa dag. Det som blir över till tredje dagen ska brännas upp i eld.
Om det äts på tredje dagen, är det avskyvärt och ger inte nåd (blir inte välbehagligt, villkorad nåd – hebr. ratsa).
När en oxe eller ett får eller en get förs fram, ska den stanna sju dagar med sin mor, och från den åttonde dagen och framåt ska det ge nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) som ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Och om det är en ko eller kviga ska ni inte döda henne och hennes kalv på samma dag.
Det ska ätas samma dag, ni ska inte lämna något av det till morgonen. Jag är Herren (Jahve).
Sex dagar ska arbete utföras. Sjunde dagen är sabbat för högtidlig vila, en helig sammankomst. Du ska inte utföra något arbete. Det är Herrens (Jahves) sabbat var du än bor. [Sabbaten inleds vid solnedgången på fredagskvällen och avslutas på lördag kväll en timma efter solnedgången. Kvällen inleds med ljuständning och ofta en bönegudstjänst i synagogan. Det är ett dygn då man inte arbetar, umgås med familjen och går till synagogan. Ingenstans i Nya testamentet befalls de kristna att hålla sabbatsbudet på detta sätt. Jesus säger dock att människan inte är till för sabbaten, utan att sabbaten är till för människan. Vi behöver en dag av vila, en dag att söka Gud enskilt och fira gudstjänst. Se även 2 Mos 20:8–11; 31:12–17; 35:1–3; 4 Mos 28:9–10; 5 Mos 5:12–15]
På den 15:e dagen i samma månad [Nisan, på våren] är Herrens (Jahves) det osyrade brödets högtid (matzot). Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd.
På första dagen ska ni hålla en helig sammankomst och ni ska inte utföra något arbete.
Istället ska ni bära fram ett eldsoffer till Herren (Jahve) i sju dagar. På den sjunde dagen ska ni hålla en helig sammankomst och ni ska inte utföra något arbete. [Det osyrade brödet är en bild på syndfrihet och talar dels om Jesus, men även om oss som genom Jesu försoningsverk har rätten att ta del av Hans syndfrihet genom frälsningen. Se även 4 Mos 28:24–25; 5 Mos 16:8.]
Den dagen då du viftar din kärve ska du offra ett felfritt årsgammalt lamm av hankön som ett brännoffer till Herren (Jahve).
Du ska inte äta bröd, rostad säd eller ny säd (från årets skörd) förrän denna dag, inte förrän du har burit fram offret till din Gud (Elohim). Det ska vara ett evigt påbud genom alla generationer överallt där ni bor. [Bikkurim kan infalla både andra och tredje dagen under det osyrade brödets högtid, eftersom det är dagen efter sabbat. Om en vanlig veckosabbat och den högheliga sabbaten som är första dagen i det osyrade brödets högtid infaller efter varandra blir det två sabbatsdagar innan man kan fira förstlingsfruktens högtid. Det kan varit det som inträffade det året då Jesus korsfästes, se Matt 28:1; Mark 11. Pesach firas alltid 14:e Nisan och den första dagen i det osyrade brödets högtid den 15:e Nisan. Den tredje dagen i osyrade brödets högtid är 17:e Nisan. Veckodagarna varierar år från år. År 30 e.Kr. är dock 17:e Nisan en söndag. Det året sammanfaller söndagen också med Förstlingsfruktens högtid, Bikkurim. Tänk om samtidigt som en kärve viftades i templet som ett förstlingsoffer spreds nyheten om att Jesus var uppstånden, se 1 Kor 15:20. När vi väljer att fira förstlingsfruktens högtid och, även att i enlighet med andra skriftställen i ämnet, ge vår förstlingsfrukt till Herren regelbundet (Ords 3:9; Hes 44:30) då är det ett sätt för oss att markera att vi alltid vill ha Gud först i våra liv. Det finns särskilda välsignelser utlovade när vi lever på det sättet, se Matt 6:19–21.]
Sedan ska du räkna från morgonen efter sabbaten [samma dag som förstlingsfruktens högtid firas], samma dag som du bär fram kärven (hebr. omer) med ditt viftoffer, sju fulla sabbater.
Till morgonen efter den sjunde sabbaten ska du räkna femtio dagar och sedan bära fram ett nytt matoffer till Herren (Jahve). [Under sju veckors tid mellan Förstlingsfruktens högtid (Bikkurim) och Pingst (Shavuot) räknas 49 dagar. Räkningen kallas omerräkningen eftersom hebr. omer både är ordet för kärve (vers 15) och det volymmått som motsvarade omkring 3 liter, dagsbehovet av manna för en person och den mängd korn man fick ut av kärven (2 Mos 16:36). Intressant är att nästa högtid, Shavuot, som också kallas skördefesten (hebr. chag qatsir, se 2 Mos 23:16) har en numerologisk koppling till omerräkningens 49 dagar. Ordet för skörd (hebr. qatsir) används 49 ggr i GT, två av gångerna är i vers 22 i stycket som handlar om Shavuot.]
Du ska utfärda ett påbud (förkunna, proklamera) samma dag att det ska vara en helig sammankomst, och du ska inte utföra något arbete. Det ska vara ett evigt påbud överallt där ni bor genom alla generationer.
Exakt på (hebr. ach, betonar något viktigt) den 10:e dagen i denna sjunde månad [Tishri] är Försoningsdagen (Jom Kippur; det bibliska namnet är Jom Hakippurim – ordagrant "Försoningarnas dag"), en helig sammankomst för er för att ni ska rannsaka er (era själar, hela er varelse – hebr. nefesh). Du ska bära fram ett eldsoffer till Herren (Jahve).
Ni ska inte utföra någon form av arbete över huvud taget denna dag, för det är Försoningsdagen (Jom Kippur) då ni ska bringa försoning för er inför Herren er Gud (Jahve Elohim).
Vem det vara må ibland er som inte rannsakar sin själ (sig själv) den dagen ska bli avhuggen (avskiljas från) sitt folk.
Vem som helst som utför någon form av arbete den dagen, den personen ska jag utrota ur hans folk.
Tala till Israels söner (barn) och säg: På 15:e dagen i denna sjunde månad [Tishri] är det Lövhyddohögtid sju dagar till Herren (Jahve).
På första dagen ska ni hålla en helig sammankomst, då ska inget arbete utföras [det är en sabbatsdag].
I sju dagar ska ni bära fram eldsoffer till Herren (Jahve). Den åttonde dagen ska vara en helig sammankomst för er och ni ska föra fram ett eldsoffer till Herren (Jahve). Det är en högtidlig sammankomst, ni ska inte utföra något arbete [det är en sabbatsdag].
Detta är Herrens högtid (avtalade möte på bestämd tid), som ni ska deklarera (förkunna, proklamera) som en helig sammankomst för att bära fram eldsoffer till Herren (Jahve) ett brännoffer, ett matoffer och ett dryckesoffer, vart och ett på sin egen dag,
Exakt på (hebr. ach, betonar också något viktigt) den 15:e dagen i den sjunde månaden, när du har samlat in landets frukt ska du hålla Herrens (Jahves) högtid i sju dagar. Den första dagen ska vara en sabbatsvila och den åttonde dagen ska också vara en sabbatsvila.
På första dagen ska ni ta
    en utvald frukt (hebr. hadar; citron – kallas etrog),
    en gren av palmträd (hebr lulav),
    en gren av lövträd (myrten – hebr. hadass)
    och en gren av pilträd (hebr. arava)
och du ska vara glad inför Herren din Gud (Jahve Elohim) i sju dagar. [Dessa fyra växter (citronfrukten, palm-, myrten- och pilkvisten) kallas Arbaat Haminim. I enlighet med detta påbud tar varje jude idag fortfarande en etrog, som är en citrongul citrusfrukt som symboliserar hjärtat och har både smak och doft, en lulav som är en ännu inte utslagen palmkvist som symboliserar ryggraden och har smak men inte doft, en myrtenkvist som symboliserar ögat och har doft men ingen smak och en pilkvist som symboliserar munnen och varken har doft eller smak. Detta viftar man inför Herren i alla väderstreck samt uppåt och nedåt. Det betyder att man inkluderar hela livet både andligt och fysiskt. Man gör det i glädje och säger också att man är mån om att ha ett hjärta efter Guds hjärta, att man vill vara rakryggad i sin tro och sitt leverne, att man vill ha ett öga som ser på sig själv och andra som Gud ser på oss och att man vill ha en mun som talar sanning, välsignelse, tro och liv.]
Ni ska fira det som en festlig högtid till Herren (Jahve) i sju dagar varje år. Det är en evig stadga för kommande generationer. Ni ska fira den i den sjunde månaden [Tishri, som infaller på hösten i september/oktober].
Ni ska bo i lövhyddor i sju dagar. Alla infödda i Israel ska bo i lövhyddor,
Varje sabbat ska han göra i ordning det inför Herrens (Jahves) ansikte oavbrutet. Det ska tas från Israels söner som ett evigt förbund.
Och du ska räkna sju sabbatsår åt dig, sju gånger sju år så att tiden blir sju sabbater av år, alltså 49 år.
På den 10:e dagen i den sjunde månaden [Tishri], på Yom Kippur (Försoningsdagen), ska du blåsa i shofaren (bagghornet) över hela landet.
Och om en man säljer ett boningshus i en stad med stadsmur, då ska han återlösa det ett helt år efter att det blev sålt. Efter ett fullt år ska han återlösa det.
Och han ska beräkna med honom som köpte honom från året som han såldes till honom till jubelåret, och priset för hans försäljning ska vara efter antalet år. Som dagarna för en anställd arbetare ska det bli för honom.
Sedan ska landet ges nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina sabbater så länge som det ligger öde och ni är i era fienders land. Då ska landet vila (få sabbatsvila) och ges nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina sabbater.
Så länge det ligger öde ska det vila, för det fick ingen vila under era sabbater när ni bodde där.
då ska prästen beräkna åt honom det uppskattade värdet till jubelåret och han ska ge det uppskattade värdet den dagen, det är heligt för Herren (Jahve).

4 Moseboken (121)

Detta är Arons och Moses generationer (släkt) den dagen då Herren (Jahve) talade med Mose på Sinai berg.
för allt förstfött är mitt. På den dagen då jag slog allt förstfött i Egypten helgade jag allt förstfött i Israel åt mig, både människor och djur. Mina ska de vara. Jag är Herren (Jahve)." [Den tionde och sista plågan omfattade samtliga både människor och djur i Egypten, se 2 Mos 11.]
Alla dagar som hans nasirskap varar ska han låta bli att äta allt som är gjort av vindruvor, från pressade druvor och även (det som är gjort av) druvskalet.
Under hela löftesperioden ska ingen rakkniv komma på hans huvud förrän dagarna är fullföljda som han har avskiljt (helgat) sig själv inför Herren (Jahve). Han ska vara helig, han ska låta hårlockarna växa sig långa. [Håret var den yttre symbolen på att han var en nasir]
Så länge han är avskild (helgad) åt Herren (Jahve) ska han inte komma nära en död kropp. [Kan vara en symbol på synd, eftersom syndens lön är döden.]
Alla dagar under hans nasirskap ska han vara avskild (helgad) för Herren (Jahve).
Om någon människa dör plötsligt vid hans sida och han orenar sitt avskilda huvud, ska han raka sitt huvud samma dag som han renar sig, på den sjunde dagen ska han raka det. [Han blir oren i en vecka innan han kan börja om sitt nasirlöfte. Se vers 12.]
Och på den åttonde dagen ska han bära fram två turturduvor eller två duvor till prästen, till dörren på mötestältet (Tabernaklet).
Och prästen ska göra i ordning den ena till syndoffer och den andra till brännoffer och bringa försoning för honom, eftersom han syndat på grund av den döde, och han ska helga sitt huvud samma dag.
Och han ska avskilja för Herren (Jahve) dagen för sitt nasirskap och ska föra fram ett årsgammalt lamm av hankön som ett skuldoffer, men hans tidigare nasirdagar ska inte räknas eftersom hans avskiljning blev orenad (vanhelgad, befläckad).
Detta är undervisningen (instruktionerna) om att vara nasir. När dagarna för hans avskiljning är fullbordade ska han till mötestältets dörr (Tabernaklets dörr) föra fram
Och det skedde på den dagen att Mose fullbordade (avslutade, färdigställde) [plural!] hopsättningen (byggandet, resandet, ordagrant samlandet) [plural!] av tabernaklet (hebr. mishkan), och han smorde det och helgade det, och alla dess möbler, och altaret med dess redskap, och han smorde dem och helgade dem,
Och ledarna bar fram altarets invigningsoffer den dag då det smordes. [Denna dag beskrivs i 3 Mos 8.] Männen bar också fram sina (personliga) offer inför altaret.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "De ska förevisa sina offer, varje ledare på hans dag, för invigningen av altaret."
[Under en 12-dagarsperiod förs varje stams bidrag fram. Stammarna räknas upp i samma ordning som i 4 Mos 2. Shekeln var en viktenhet på 11,5 gram. Uttrycket "helgedomens vikt" var antagligen en standardvikt som användes i mätvågen.] Och han som förevisade sitt offer den första dagen var Nachshon, son till Amminadav, av Juda stam.
På den andra dagen offrade Netanel, son till Tsoar, Isaskars ledare.
På den tredje dagen offrade Eliav, son till Chelon, ledare för Sebulons söner.
På den fjärde dagen offrade Elitsor, son till Shedejor, ledare för Rubens söner.
På den femte dagen offrade Shelumiel, son till Tsorishadaj, ledare för Simons söner.
På den sjätte dagen offrade Eljasaf, son till Doel, ledare för Gads söner.
På den sjunde dagen offrade Elishama, son till Ammihod, ledare för Efraims söner.
På den åttonde dagen offrade Gamliel, son till Pedatsor, ledare för Manasses söner.
På den 9:e dagen offrade Avidan, son till Gidoni, ledare för Benjamins söner.
På den 10:e dagen offrade Achiezer, son till Ammishaddaj, ledare för Dans söner.
På den elfte dagen offrade Pagiel, son till Ochran, ledare för Ashers söner.
På den tolfte dagen offrade Achira, son till Ejnan, ledare för Naftalis söner.
Detta var altarets invigningsoffer, den dag då det smordes, i händerna på Israels ledare:
silverfat – 12 [st],
silverskålar – 12 [st],
guldskålar – 12 [st].
För allt förstfött bland Israels söner är mitt, både människor och djur. På den dagen då jag slog allt förstfött i Egyptens land helgade jag dem åt mig själv.
Den 14:e denna månad vid skymningen (ordagrant: 'mellan kvällarna') ska ni fira den bestämda högtiden. Enligt alla dess förordningar (ordagrant "saker inristat") och enligt alla dess påbud (bindande juridiska beslut) ska ni fira den."
Och de firade påsk i den första månaden på den 14:e i månaden vid skymningen, i Sinai öken i enlighet med allt som Herren (Jahve) befallt Mose [2 Mos 12:18], så gjorde Israels söner.
Men där fanns några män som var orena genom en död mans kropp så att de inte kunde fira påsken på den dagen, och de kom inför Mose och inför Aron den dagen
den andra månaden på den 14:e vid skymningen (mellan kvällarna) ska han fira den, de ska äta det med osyrat bröd och bittra örter [2 Mos 12:8],
Och den dagen som Tabernaklet restes täckte ett moln Tabernaklet till Vittnesbördets tält, och på kvällen var det över Tabernaklet något som såg ut som eld till morgonen. [2 Mos 40:34–38].
På Herrens (Jahves) tilltal vandrade Israels söner och på Herrens (Jahves) tilltal slog de läger. Så länge molnet stannade (ordagrant bosatte sig) över Tabernaklet förblev de i lägret.
Och när molnet dröjde över Tabernaklet många dagar, höll (vaktade, skyddade, bevarade) Israels söner Herrens (Jahves) åläggande och vandrade inte.
Ibland stannade molnet några dagar över Tabernaklet och enligt Herrens (Jahves) tilltal stannade de i lägret och enligt Herrens (Jahves) tilltal vandrade de.
Om det var två dagar eller en månad eller ett år som molnet dröjde över Tabernaklet och stannade (ordagrant bosatte sig) över det, förblev Israels söner lägrade och vandrade inte men när det togs upp vandrade de.
Också under era glada dagar och era bestämda högtider [Herrens högtider, se 3 Mos 23] och vid era nymånader ska ni blåsa med trumpeterna över era brännoffer och över era shalomoffer, och de ska för er vara en åminnelse inför er Guds (Elohims) ansikte. Jag är Herren er Gud (Jahve Elohim)."
De bröt upp från Herrens (Jahves) berg och vandrade i tre dagar. Herrens (Jahves) ark gick före dem under de tre dagarna, för att utforska (söka efter – hebr. tor) [hitta en lämplig och bra] viloplats för dem. [Hebreiska ordet tor har innebärden att utforska för att hitta något bra, se 4 Mos 13:2. Viloplats (hebr. menocha) är samma ord som i Ps 23:2.]
Ni ska äta [kött], inte bara en dag, eller två dagar, eller fem dagar, eller tio dagar eller tjugo dagar [i streck]
utan en hel månad, tills det kommer ut ur era näsborrar och det blir vämjeligt för er, eftersom ni har förkastat Herren (Jahve) som är ibland er och oroat honom med gråt och sagt: Varför kom vi ut från Egypten?"
Mose sade: "Folket som jag är ibland är 600 000 män på sina fötter, och ändå har du sagt: Jag ska ge dem kött, så att de kan äta en hel månad!
Och det kom en vind från Herren (Jahve) och förde med sig vaktlar från havet, och lät dem falla ner över lägret, till omkring en dagsvandring från ena sidan av det och en dagsvandring på den andra sidan, runtom lägret och ungefär 2 alnar högt över markens ansikte.
Och folket stod upp hela den dagen och hela natten och hela nästa dag och samlade vaktlar, den som samlade minst samlade tio chomer [en chomer var ett stort mått på flera hundra liter – ordet kommer från ordet för åsna och den vikt den kunde bära] och de spred ut dem överallt omkring sig runtom lägret.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Om hennes far hade spottat henne i ansiktet, skulle hon då inte gömma sig i skam i sju dagar? Låt henne vara isolerad utanför lägret sju dagar, därefter ska hon föras in igen."
Och Mirjam var isolerad utanför lägret sju dagar, och folket vandrade inte förrän Mirjam fördes in igen.
och hur landet är – om det är bördigt eller kargt, om det finns skog därinne eller inte. Och var starka (fasta, säkra, tappra) och ta med er av landets frukt." [Vers 17bb–20 formar en kiasm där den centrala frågan är om landet är gott eller ont.] Detta var vid den tiden då de första druvorna skördas. [Det var sen sommar eller tidig höst, någonstans i slutet av juli fram till tidigt i september. Israeliterna hade lämnat Egypten på våren, så denna händelse sker några månader efter det.]
Och de återvände från sitt utforskande (undersökning) av landet efter 40 dagar.
Efter antalet som ni utforskat landet, 40 dagar – en dag för ett år – ska ni bära era synder, 40 år, och ni ska känna (vara intimt förtrogna med) mitt avståndstagande (min ovilja, hur jag hindrar och håller tillbaka er – hebr. tenoa). [Denna konsekvens handlar om en öppen rebbeliskhet mot Gud, ordet tenoa används bara här och i Job 33:10 och kommer från hebreiska verbet no som betyder att hindra, förbjuda och hålla tillbaka.]
allt det som Herren (Jahve) har befallt er genom Mose hand, från den dag då Herren (Jahve) gav befallningar och vidare genom era generationer,
[Vers 30–31 illustreras nu här i vers 32–36 med ett exempel.] Och medan Israels söner var i öknen fann de en man som samlade ved på sabbatsdagen. [1 Mos 2:2–3; 2 Mos 20:8–11; 35:2; 4 Mos 5:13–15]
Den som rör vid något dött, även alla människors döda kroppar, ska vara oren i sju dagar. [Sju dagar är den vanliga perioden, se 3 Mos 12:2; 14:9; 15:13.]
Den personen ska rena sig själv på den tredje dagen och den sjunde dagen och han ska vara ren. Men om han inte renar sig själv den tredje dagen och den sjunde dagen ska han vara (förbli) oren.
Detta är undervisningen. När en människa dör i ett tält ska alla som kommer in i tältet och allt som finns i tältet vara orent i sju dagar.
Och alla som på ett öppet fält vidrör den som är slagen med svärd eller någon som är självdöd eller benen från en människa eller en grav, ska vara oren i sju dagar.
Och den rena personen ska stänka över den orena på den tredje dagen, och på den sjunde dagen ska han rena honom och han ska tvätta sina kläder och bada sig själv i vatten och ska bli ren vid kvällen.
hur våra fäder gick ner till Egypten och vi bodde i Egypten en lång tid, och egypterna handlade illa mot oss och våra fäder.
När folket såg (förstod) att Aron hade dött, grät hela Israel över Aron i 30 dagar. [Trettio på hebreiska är shloshim, och denna 30-dagars sorgeperiod kallas shloshim, se även 5 Mos 34:8. Den judiska begravningen skedde i två steg. Så fort som möjligt, helst samma dag, begravdes den döde i en gravkammare. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod (shiva), följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg (shloshim). Ett år senare då kroppen ruttnat ansvarade den äldste sonen för att flytta benen från gravkammaren till en benkista. Se även 1 Mos 50:10, 1 Sam 31:13; Matt 8:22; Joh 11:19.]
Och åsnan sade till Bileam: "Är inte jag din åsna, som du har ridit på i hela ditt långa liv, till denna dag? Har jag någonsin gjort så här mot dig (förut)?" Och han sade: "Nej."
Och nu, se jag går till mitt folk, kom och jag ska förkunna för dig vad detta folk ska göra mot ditt folk vid dagarnas slut (i ändetiden)"
för de har ansatt dig genom sina knep varmed de har lurat in dig i Peors angelägenheter, och i det som rör Kozbi, dottern till Midjans furste, deras syster, som dödades på hemsökelsens dag för Peors skull."
Och du ska säga till dem: Detta är offren gjorda med eld som ni ska bära fram till Herren (Jahve): Felfria (hebr. tamim) årsgamla lamm av hankön, två varje dag som ett ständigt (evigt) brännoffer [3 Mos 1:3–17].
[Volymmåttet efa (22-36 liter) upprepas inte, men är underförstått utifrån vers 5. Texten säger inte uttryckligen när dessa två "extra lamm" ska offras, men det tolkades som att det skulle göras i samband med morgonoffret, efter det vanliga offret var avklarat.] Och på sabbaten [ska ni offra]:
    två felfria årsgamla lamm av hankön
    och två tiondelar [av en efa; ca 5-6 liter] med fint mjöl som matoffer blandat med olja och dess drickoffer.
Och i den första månaden på den 14:e i månaden är Herrens (Jahves) påsk (Pesach).
Och den 15:e dagen i denna månad ska vara en högtid, sju dagar ska ni äta osyrat bröd.
Den första dagen ska vara en helig sammankomst, ni ska inte göra något slags arbete,
På detta sätt ska ni offra dagligen i sju dagar, offrets mat gjort med eld, en söt arom till Herren (Jahve). Det ska offras vid sidan av det kontinuerliga brännoffret och dess drickoffer.
Och på den sjunde dagen ska ni ha en helig sammankomst, då ska ni inte göra något arbete.
Och på förstlingsfruktens dag, när ni för fram ett nytt matoffer till Herren (Jahve) på er veckohögtid (Shavuot) ska ni hålla en helig sammankomst, då ska ni inte göra något slags arbete,
Och i den sjunde månaden [Tishri] på den första dagen i månaden, ska ni hålla en helig sammankomst, ni ska inte utföra något slags arbete, det är en dag då ni ska lyssna på ljudet från shofaren. [Ordagrant signaldagen.]
På den 15:e dagen i den sjunde månaden [Tishri] ska ni hålla en helig sammankomst, ni ska inte utföra något slags arbete, och ni ska hålla en fest till Herren (Jahve) i sju dagar,
På den andra dagen ska ni bära fram
    12 unga oxar,
    2 baggar,
    14 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
På tredje dagen
    11 unga oxar,
    2 baggar,
    14 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
På fjärde dagen:
    10 unga oxar,
    2 baggar,
    14 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
På femte dagen:
    9 unga oxar,
    2 baggar,
    14 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
På sjätte dagen:
    8 unga oxar,
    2 baggar,
    14 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
På sjunde dagen
    7 unga oxar,
    2 baggar,
    14 årsgamla, felfria (rituellt rena) lamm av hankön,
På den åttonde dagen ska ni hålla en helig sammankomst, ni ska inte utföra något slags arbete,
Men om hennes far inte tillåter henne den dagen han hör henne (svära en ed), ska inga av hennes eder eller löften varmed hon binder sin själ vara giltiga, och Herren (Jahve) ska förlåta henne eftersom hennes far inte tillät henne.
och hennes man hör det, oavsett vilken dag han hör det men tiger mot henne, då gäller hennes ed och hennes löfte som hon bundit sin själ med står fast. [Här finns en skillnad mellan hennes far som måste höra eden samma dag medan maken kan höra talas om den i efterhand.]
Men om hennes man inte tillåter henne samma dag som han hör om det, då ska han annullera hennes ed som gäller henne och hennes förhastade uttalande på hennes läppar varmed hon bundit sin själ, och Herren (Jahve) ska förlåta henne.
Men om hennes man annullerar dem den dagen han hör dem, vad som än kommer ut över hennes läppar, om det är en ed eller ett löfte som binder hennes själ, gäller det inte, hennes man har ogiltigförklarat dem, och Herren (Jahve) ska förlåta henne.
Men om hennes man tiger mot henne från dag till dag då låter han alla hennes eder gälla, och allt hon lovat gäller henne. Han har låtit det gälla eftersom han teg mot henne den dagen som han hörde dem.
Och lägra er utanför lägret i sju dagar, vemhelst som har dödat någon och vemhelst som har vidrört någon slagen (dödad). Rena er själva på tredje dagen och på sjunde dagen och era fångar.
Och ni ska tvätta era kläder på sjunde dagen och ni ska bli rena. Därefter får ni komma in i lägret."
Och Herrens (Jahves) vrede upptändes den dagen och han svor och sade:

De vandrade från Rameses i den första månaden på den 15:e dagen i den första månaden, från morgonen efter Pesach (påsken) gick Israels söner ut med en hög hand i alla egypternas åsyn,
Och de vandrade från Pihachirot och passerade mitt genom havet till öknen, och de gick tre dagsresor in i Etams öken och slog läger i Mara.

5 Moseboken (167)

Det är elva dagsresor [ca 20 mil] från [berget] Chorev (Horeb) till Kadesh Barnea via vägen från berget Seir. [Kadesh betyder "helig", platsen kan vara Tel el-Qudeirat i Sinaiöknen, just vid dagens gräns mellan Israel och Egypten.]
Herren er Gud (Jahve Elohim) har förökat er och se, ni är denna dag lika många som stjärnorna på himlarna.
Era små som ni sade skulle bli ett byte och era söner som inte känner (har intim kunskap om) gott och ont idag, de ska komma till platsen och till dem ska jag ge den och de ska besitta den.
Och ni bodde i Kadesh
    dagar
    
    många (verkligen många),
    som dagarna
som ni bodde där (tidigare). [Meningen består av sju hebreiska ord och är strukturerad som en kiasm där det centrala ordet är många (hebr. ravvim), som står i plural för att betona att det var väldigt många dagar. Ordet ramas in av dagar som också är i plural. Hela meningen omgärdas in av hebr. jasav som betyder sitta ner och vara kvar. Hela meningens konstruktion och tungrodda upprepningar förstärker att det var en lång och tröttsam tid!]
Sedan [äntligen, efter 38 års vandring] vände vi och vandrade in i öknen längs vägen till Vasshavet (Röda Havet), som Herren (Jahve) talade till mig, och vi gick runt berget Seir [sydväst om Döda havet; bergsplatån där Edom ligger] många dagar.
Och dagarna då vi kom från Kadesh Barnea till dess vi kom över bäcken Zered var 38 år, till dess hela generationen alla stridsdugliga män, hade försvunnit (dött, förgåtts) från lägrets mitt, som Herren (Jahve) svurit till dem.
"Idag är den dag då ni ska gå över Moavs gräns och Ar,
som han gjorde för Esaus söner som bor i Seir när han förgjorde horeerna framför dem och de övervann dem och bodde i deras ställe till denna dag.
[Herren fortsätter att tala till Mose:] "Idag ska jag börja lägga skräck för dig och fruktan för dig över folken som är under alla himlarna, som när de hör om er ska darra och vara i ångest på grund av er."
Men Sichon, Chesbons kung, ska inte låta oss gå förbi honom, för Herren din Gud (Jahve Elohim) har förhärdat hans ande och gjort hans hjärta styvnackat för att han ska ge honom i din hand, som det har visat sig idag.
Jair, Manasses son, tog hela Argovs område till gränsen mot geshureerna och machaeerna, även Bashan och uppkallade det efter sitt eget namn Chavot Jair, till denna dag.
Men ni som höll er till (klängde er fast vid) Herren er Gud (Jahve Elohim) lever, varenda en av er denna dag.
Och vilket stort land finns som har förordningar (ordagrant "saker inristat") och påbud (bindande juridiska beslut) lika rättfärdiga som all vår undervisning, som jag ger inför er idag?
Var noga med att skydda (vakta, bevara) dig själv och idogt bevara (vakta, skydda) din själ, så att du inte glömmer de ting som dina ögon har sett och de inte lämnar ditt hjärta under alla dina livsdagar, gör dem väl kända (så att de blir intimt förtrogna med dem) för dina söner och dina söners söner (för alla kommande generationer).
Den dagen du stod inför Herren din Guds (Jahve Elohims) ansikte i Chorev, när Herren (Jahve) sade till mig: "Församla åt mig folket och jag ska låta dem höra mina ord så att de kan lära sig att vörda (respektera) mig alla dagar som de lever på jorden och så att de kan undervisa sina söner (barn)."
Därför, skydda (vakta, bevara) noga (med stor omsorg ständigt) över era liv (själar). Eftersom ni inte såg någon konkret form (inget förkroppsligande) den dagen då Herren (Jahve) talade till er på Chorev [Sinai berg, se 5 Mos 4:10] ut från mitten av elden,
Men er har Herren (Jahve) tagit och fört ut ur järnugnen, ut ur Egypten, för att vara ett arvfolk åt honom som ni är idag.
jag kallar himlarna och jorden att vittna mot er idag, att ni då med hast fullständigt ska förgås från landet som ni går över Jordan för att besätta. Era dagar ska inte bli många och långa där utan ni ska fullständigt förgås,
När du är i nöd och allt detta händer dig [fångenskap och slaveri] i kommande dagar, ska du vända om till Herren, din Gud, och höra (lyda) hans röst.
Fråga nu om de första dagarna som var före dig, från dagen då Gud (Elohim) skapade människan på jorden, och från himlarnas ena ända till himlarnas andra ände, om det har förekommit något sådant som detta stora ting är, eller om man hört talas om något liknande.
Han fördriver hednafolk [på grund av deras synd, se 1 Mos 15:16; 5 Mos 9:5] som är större och mäktigare än du, för att föra in dig i deras land och ge det till arvedel, som det ju är idag.
Idag ska du förstå (känna till, vara intimt förtrogen med, veta) och ta till hjärtat att Herren (Jahve) är Gud, uppe i himlarna och här nere på jorden – det finns ingen annan.
Och du ska hålla (vakta, skydda) hans förordningar (ordagrant "saker inristat") och hans budord (tydliga befallningar) som jag befaller er idag, för att det ska gå väl för er och för era söner efter er och så att era dagar ska bli långa på marken som Herren er Gud (Jahve Elohim) ger er för alla dagar (för alltid, evigt).
Och Mose kallade på hela Israel och sade till dem: Hör Israel förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som jag talar i era öron idag, så att ni lär er dem och gör dem.
Herren (Jahve) skar (slöt) inte detta förbund med våra fäder utan med oss, ja oss alla, vi som lever här idag.
Håll (vakta, skydda, bevara) sabbatsdagen till att vara helig som Herren din Gud (Jahve Elohim) har befallt er.
Sex dagar ska du arbeta och göra allt ditt arbete,
men den sjunde dagen är en sabbat för Herren din Gud (Jahve Elohim), på den ska du inte göra något slags arbete, varken du själv, din son eller din dotter eller din tjänare eller din tjänarinna, inte din oxe, inte din åsna eller någon av din boskap, inte främlingen inom dina portar, så att din tjänare och din tjänarinna får vila precis som du.
Du ska komma ihåg att du var en slav i Egypten och att Herren din Gud (Jahve Elohim) förde dig ut därifrån med en mäktig hand och med en utsträckt arm, därför befaller Herren din Gud (Jahve Elohim) dig att hålla (vakta, skydda, bevara) sabbatsdagen.
Hedra (värdesätt, högakta, respektera) din far och din mor som Herren din Gud (Jahve Elohim) befallt dig, för att dina dagar ska bli många och det ska gå dig väl (bra) i det land (ordagrant: "på/över den mark") som Herren din Gud (Jahve Elohim) gett dig. [Det är föräldrarnas uppgift, inte de religiösa ledarnas, att föra vidare Guds undervisning till nästa generation. Detta bud har både att göra med vördnad för Gud och vördnad för människor (och är placerat centralt). För ett barn är deras föräldrar som en gud. Genom att respektera sina föräldrar, som ett barn kan se, lär det sig att respektera Gud som de inte kan se. Barnet ser också hur föräldrarna står under sin Fader i himlarna som de lyder. Genom detta lär sig barnet också gudsfruktan. Den sista delen "i det land..." finns inte med i 2 Mos 20:12, och refereras inte heller i Ef 6:2.]
Ni sade: "Se, Herren, vår Gud, har låtit oss se sin härlighet och storhet, och vi har hört hans röst ur elden. I dag har vi sett att en människa kan tala med Gud och ändå förbli vid liv.
Åh, att de alltid hade sådana hjärtan att de vördar mig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mina budord (tydliga befallningar) så att det går väl för dem och för deras söner för evigt!"
Ni ska vandra på alla vägar som Herren (Jahve) befallt er så att ni får leva och så att det går er väl och era dagar blir förmerade i landet som ni ska besätta.
så att ni vördar Herren er Gud (Jahve Elohim) och håller (vaktar, skyddar) alla hans förordningar (ordagrant "saker inristat") och hans budord (tydliga befallningar) som jag befallt er, ni och era söner och era söners söner alla dagar av ert liv, så att era dagar blir många.
Dessa ord som jag i dag befaller dig ska du [först] lägga på ditt hjärta.
Och Herren (Jahve) befallde oss att göra alla dessa förordningar (ordagrant "saker inristat") för att vörda Herren vår Gud (Jahve Elohim) för vårt ständigt (oavbrutet, eviga) goda, så att han kan bevara oss vid liv, som det är denna dag.
Du ska därför hålla (vakta, skydda, bevara) budorden (de tydliga befallningarna) och förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som jag har befallt er denna dag för att göra dem.
Alla budord (tydliga befallningar) som jag befallt er idag ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) och göra (leva efter) så att ni får leva och föröka er och gå in i och besätta landet som Herren (Jahve) med ed lovat era fäder [1 Mos 12:1–3; 15:17–20].
Akta dig så att du inte glömmer Herren din Gud (Jahve Elohim), genom att inte hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) och påbud (bindande juridiska beslut) och förordningar (ordagrant "saker inristat") som jag befallt dig idag.
Men du ska komma ihåg Herren din Gud (Jahve Elohim), för det är han som har gett kraft att få välstånd, det är han som har etablerat sitt förbund som han svor med ed till era fäder, som det är idag.
Och det ska ske, om du glömmer Herren din Gud (Jahve Elohim) och vandrar efter andra gudar och tjänar dem och tillber dem, jag har varnat dig, att då ska du säkert förgås.
Hör Israel! Du ska idag gå över Jordan för att gå in och fördriva länder större och mäktigare än du själv, städer stora och befästa upp till himlarna,
Vet (ha intim kunskap) därför idag att Herren din Gud (Jahve Elohim) är han som går över framför dig som en förtärande eld. Han ska förgöra dem och han ska ta ner dem inför dig, så ska du driva ut dem och få dem att förgås med hast som Herren (Jahve) har talat till dig.
Kom ihåg, glöm inte hur du gjorde Herren din Gud (Jahve Elohim) vred i öknen. Från den dag då du gick ut från Egyptens land till dess du kom till denna plats, har du varit upprorisk mot Herren (Jahve).
När jag var borta uppe på berget för att ta emot stentavlorna, förbundets tavlor (förbundet) som Herren (Jahve) skurit med er, då stannade jag på berget i 40 dagar och 40 nätter, jag varken åt bröd eller drack vatten,
och Herren (Jahve) gav till mig två stentavlor skrivna med Guds (Elohims) finger, och de var skrivna enligt alla de ord som Herren (Jahve) talat med er på berget ut från mitten av elden på samlingens dag.
Och det hände vid slutet på de 40 dagarna och de 40 nätterna att Herren (Jahve) gav mig de två stentavlorna, förbundets tavlor.
Och jag föll ner inför Herren (Jahve) som de första 40 dagarna och 40 nätterna. Jag åt inget bröd och drack inget vatten, på grund av er synd som ni syndat när ni gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon och provocerade (förtörnade) honom.
Ni har varit upproriska mot Herren (Jahve) från den dag jag lärde känna (blev intimt förtrogen med) er.
Och jag föll ner inför Herren (Jahve)
    de 40 dagarna
    och de 40 nätterna
som jag föll ner,
eftersom Herren (Jahve) hade sagt att han skulle utrota er. [5 Mos 9:18]
Och han skrev på tavlorna som den första gången, de tio orden som Herren (Jahve) talade till er på berget ut från mitten av elden på samlingens dag, och Herren (Jahve) gav dem till mig.
Vid den tiden avskilde Herren (Jahve) Levi stam till att bära Herrens (Jahves) förbundsark, till att stå inför Herrens (Jahves) ansikte och betjäna honom och till att välsigna i hans namn, till denna dag.
Nu står jag på berget som den första gången, 40 dagar och 40 nätter, och Herren (Jahve) lyssnade till mig även den gången så att Herren (Jahve) inte utrotar er.
att du håller (vaktar, skyddar, bevarar) Herrens budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot)
    och hans förordningar (ordagrant "saker inristat") som jag befallt er idag.
Bara Herren (Jahve) hade behag i dina fäder och älskade dem, och han valde deras säd efter dem, även er, från alla folk som det är idag.
Och du ska älska Herren din Gud (Jahve Elohim) och hålla (vakta, skydda, bevara) hans befallningar och hans förordningar (ordagrant "saker inristat" – hebr. chukim) och hans påbud (bindande juridiska beslut – hebr. mishpatim, plural) och hans budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot) alla dagarna (för alltid, så länge dagarna finns, till dess att tiden upphör).
Och vet (var intimt förtrogen med) idag [kom ihåg detta], för jag har inte talat till era söner som inte har känt till och inte har sett Herren er Guds (Jahve Elohims) tuktan, hans storhet, hans mäktiga hand och hans utsträckta arm,
och vad han gjorde med Egyptens armé, mot deras hästar och deras vagnar, hur han lät Vasshavets (Röda havets) vatten dränka dem när de jagade efter er, och hur Herren (Jahve) har fördärvat dem till denna dag [2 Mos 10:19],
Därför ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) alla budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural) som jag har befallt er idag, för att ni ska vara starka och gå in och inta landet som ni går över för att besätta,
för att era dagar ska bli många i landet som Herren (Jahve) lovade (gav sin ed) till era fäder att ge till dem och till deras säd, ett land som flyter av mjölk och honung. [Detta ord har flera uppfyllelser. En i modern tid på 2020-talet är att en ko i Israel mjölkar omkring 12 000 kg/år, mest i hela världen. I Europa och USA är siffran 8 000 – 9 000 kg/år.]
Det ska ske om ni lyssnar noga på mina budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural) som jag befaller er idag, att älska Herren din Gud (Jahve Elohim) och tjäna honom med hela ditt hjärta och med hela din själ,
för att era dagar ska förökas och era söners dagar, i landet som Herren (Jahve) lovat (svurit, gett sin ed) till era fäder att ge dem, som himlarnas dagar över jorden.
Se [singular], jag ställer idag
    en välsignelse och en förbannelse framför er [uppmaningen riktar sig både individuellt och kollektivt till folket],
välsignelsen om ni lyssnar
    till Herren er Guds (Jahve Elohims) budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural)
    som jag befaller er idag,
och förbannelsen om ni inte lyssnar
    till Herren er Guds (Jahve Elohims) budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural)
    utan vänder av från vägen som jag har befallt er idag och går efter andra gudar som ni inte känner.
Och ni ska hålla (vakta, skydda, bevara) och göra (följa, leva efter) alla förordningar (ordagrant "saker inristat" – hebr. chukim, plural) och påbud (bindande juridiska beslut – hebr. mishpatim, plural) som jag ger framför er idag.
Detta är förordningarna (ordagrant "saker inristat" – hebr. chukim) och påbuden (bindande juridiska beslut – hebr. mishpatim) som ni ska hålla (vakta, skydda, bevara) i landet som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har gett er att besätta alla dagar som ni lever på jorden.
Ni ska inte göra efter allt det som vi gör här idag, varje man gör det som verkar bäst i hans egna ögon,
Vakta (skydda, bevara) dig själv så att du inte överger leviten så länge du lever i ditt land.
när du lyssnar till Herren din Guds (Jahve Elohims) röst för att hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural) som jag befallt dig idag för att göra det som är rätt i Herren din Guds (Jahve Elohims) ögon.
Och du ska äta inför Herren din Gud (Jahve Elohim) på den plats som han väljer för att låta sitt namn bo där. Tiondet av din säd, av ditt vin och av din olja och förstlingen av din hjord och av din flock, för att du ska lära dig att alltid vörda Herren din Gud (Jahve Elohim).
om du bara lyssnar noggrant (ordagrant lyssnar, lyssnar) till Herren din Guds (Jahve Elohims) röst och håller (vaktar, skyddar, bevarar) och gör alla dessa budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot) som jag befaller er idag.
Och du ska komma ihåg att du var en slav i Egyptens land och att Herren din Gud (Jahve Elohim) befriade dig, därför befaller jag dig dessa ting idag.
Du ska inte äta något syrat (jäst) bröd med det, sju dagar ska du äta osyrat bröd med det, lidandets bröd, för med hast kom du ut från Egyptens land, för att du ska komma ihåg dagen då du kom ut från Egypten hela ditt liv.
Och inget syrat ska ses hos dig innanför alla dina gränser i sju dagar, inte heller ska något av köttet som du offrade den första kvällen vara kvar hela natten till morgonen.
Sex dagar ska du äta osyrat bröd och på den sjunde dagen ska det vara en högtidsförsamling till Herren din Gud (Jahve Elohim). Då ska du inte göra något arbete.
Du ska fira veckohögtiden (hebr. shavuot) i sju dagar, efter det att du har samlat in från din tröskplats och från din vinpress.
Sju dagar ska du fira en fest till Herren din Gud (Jahve Elohim) på den plats som Herren (Jahve) ska välja, eftersom Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välsigna dig i allt ditt som växer och i allt dina händer arbetar med, och du ska fröjda dig (vara glad).
Du ska komma till prästerna och leviterna och till domarna, som ska finnas i dessa dagar, och du ska fråga och de ska avkunna domen åt dig.
Den ska [alltid, ständigt] vara med honom och han ska läsa i den varje dag hela sitt liv, så att han lär sig att frukta (vörda) Herren sin Gud (Jahve Elohim) för att kunna hålla (följa, lyda) alla de ord som finns i denna undervisning och hålla sig till förordningarna [hebr. chuqim – förordningar, ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta oföränderliga lagar] och göra (genomföra) dem.
Då blir inte hans hjärta upphöjt över hans bröder och han viker inte av från instruktionerna, varken till höger eller till vänster. Till slut kan det göra hans dagar fler i hans kungarike, hans och hans barns, mitt i Israel. [2 Sam 7:16] [Israels kung får inte diktera sina egna lagar som andra kungar utan måste lyda och underordna sig Guds undervisning och instruktioner! Detta är en beskrivning även på Jesus som inte gör något som Fadern inte har talat om för honom, se Matt 5:17; Joh 8:28–29.]
För Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har utvalt dem från alla stammar till att stå och betjäna i Herrens (Jahves) namn, honom (Levi) och hans söner för evigt [5 Mos 33:8–11].
Det var om detta du [Israels folk] bad Herren, din Gud, när ni var församlade vid [berget] Horeb [5 Mos 1:6]. Du sade: "Jag vill inte höra Herrens, min Guds, röst igen, och denna väldiga eld vill jag inte mera se, för då kommer jag att dö."
om du håller alla hans budord så att du gör dem, som jag har befallt denna dag, att älska Herren (Jahve) din Gud (Elohim) och alltid vandra på hans stigar, då ska du lägga till (addera) ytterligare tre städer vid sidan om (utöver) dessa tre städer,
då ska båda männen, som har kontroversen mellan sig, ställa sig inför Herrens (Jahves) ansikte framför prästerna och domarna som ska finnas i de dagarna.
och säga till dem: "Hör Israel, ni närmar er dagen för strid mot era fiender, låt inte era hjärtan tappa modet. Frukta inte (var inte rädda), bli inte oroliga och förfäras inte av dem,
När du belägrar en stad en längre tid, då du strider mot den för att inta den, ska du inte fördärva dess träd genom att slunga en yxa mot dem, för du ska äta av dem [trädens frukt] och du ska inte hugga ner dem, för fältets träd är väl inte en människa så att du behöver belägra det?
och hon ska ta av sig sin fångdräkt och ska stanna i ditt hus och sörja sin far och sin mor en hel månad (dagarna av ett helt månvarv). Sedan kan du gå in till henne och bli hennes make och hon ska bli din kvinna.
då ska det vara så att när den dagen kommer då hans söner ska ärva vad han haft, då får han inte göra den älskade hustruns son till förstfödd framför den hatade hustruns son, som är den förstfödde.
då ska hans kropp inte lämnas kvar i trädet över natten, utan du ska begrava honom samma dag [Jesu kropp togs ner från korset i enlighet med detta bud]. För den som är hängd är en förbannelse (något lätt, en bagatell – hebr. klala) för Gud (Elohim). [Gal 3:13] Du ska inte förorena ditt land som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett till dig som ett arv.[Trots att klala är det mildaste ordet för förbannelse som finns i bibelhebreiskan och handlar om att vara missunnsam, se ner på någon, vanära eller ta lätt på det hela som en bagatell, så betraktar Gud detta ändå som en stor synd som fördärvar landet med orenhet.]
Du ska skicka iväg fågelmamman, men ungarna kan du ta för dig själv, för att det ska gå väl för dig och dina dagar ska bli många. [Budet att bevara liv är ironiskt nog uppblandat med uppmaning att ta liv. I en kultur som var beroende av jordbruk och slakt av djur för mat, var dödande av djur tillåtet, se 1 Mos 9:2–3. Det ska dock ske med vishet och värdighet, fågelmamman skulle leva för att kunna ge mat även i framtiden. Ordningen här är först rena djur (oxe och får, vers 1), åsnan som var oren (se vers 3–4) och sist vilda fåglar.]
De ska bötfälla honom med 100 shekel silver och ge dem till ungmöns far eftersom han har kallat en jungfru i Israel för elaka saker, och hon ska vara hans hustru och han får inte förskjuta henne i hela sitt liv (ordagrant alla dagar).
då ska mannen som låg med henne ge ungmöns far 50 shekel silver och hon ska vara hans hustru, eftersom han har förödmjukat henne. Han får inte förskjuta henne i hela sitt liv (ordagrant alla dagar). [2 Mos 22:16–17]
Du ska inte söka deras frid (shalom) och inte heller deras välfärd i alla dina dagar för evigt. [Det är inte din sak att välsigna dem eller söka någon form av gemenskap med dem. Men du ska inte heller söka deras ofärd, utan bara låta dem vara.]
Samma dag ska du ge honom hans lön, solen ska inte gå ner över det, för han är fattig och sätter sitt hjärta över det (hans förtröstan och hopp står till den lön han kan få) för att han inte ska ropa mot dig till Herren (Jahve) och det blir synd i ditt liv.
En felfri och rättvis vikt (sten) ska du ha och ett felfritt och rättvist efa-mått ska du ha, så att dina dagar blir många i landet som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger till dig.
och du ska komma till prästen som ska finnas i de dagarna och säga till honom: "Jag förklarar (bekänner) idag inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim) att jag har kommit till det land som Herren (Jahve) med ed lovade våra fäder att ge oss".
Denna dag befaller Herren (Jahve) din Gud (Elohim) dig att följa dessa förordningar (ordagrant "saker inristat") och påbud (bindande juridiska beslut). Du ska därför vara noga med att göra (fullgöra, hålla) dem av hela ditt hjärta (helhjärtat) och med hela din själ (hela din varelse).
Du har idag erkänt att Herren (Jahve) är din Gud (Elohim) och att du ska vandra på hans vägar och hålla hans förordningar (ordagrant "saker inristat") och budord (klara tydliga befallningar) och påbud (bindande juridiska beslut) och lyssna till hans röst.
Och Herren (Jahve) har idag erkänt (bekräftat) att du ska vara hans egen dyrbara skatt, som han lovade dig, för att du ska hålla alla hans budord (klara tydliga befallningar),

Kapitel 27-34 är det femte och det sista stora avsnittet i Femte Moseboken. Här finns de avslutande orden och uppmaningarna från Mose till folket och den avslutas med hans död. Den består av sju sektioner där den centrala är vädjan att lyda Gud, se 5 Mos 30:11–12.

Mose och Israels äldste befallde folket och sade: "Håll (vakta, skydda) alla budord (klara tydliga befallningar), som jag har befallt er idag.

Och på den dagen då du ska gå över Jordan till landet som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig, ska du sätta upp stora stenar åt dig och vitkalka dem med kalk.
Och det ska ske när du har gått över Jordan att du ska sätta upp dessa stenar, som jag har befallt dig om idag, på berget Ejval (Ebal) och du ska vitkalka dem med kalk.
Och Mose och prästerna och leviterna talade till hela Israel och sade: "Var tyst och lyssna Israel! – Denna dag har ni blivit ett folk som tillhör (ägs av) Herren (Jahve) er Gud (Elohim).
Ni ska därför lyssna till Herren (Jahve) er Guds (Elohims) röst och göra hans budord (klara tydliga befallningar) och hans förordningar (ordagrant "saker inristat") som jag befaller er denna dag.
Och Mose befallde folket samma dag och sade:
Och det ska ske, om du lyssnar uppmärksamt på Herrens (Jahves) din Guds (Elohims) röst, så att du håller (vaktar, skyddar) alla hans budord (klara tydliga befallningar – hebr. mitzvot) som jag befaller dig denna dag, för att Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska sätta dig högt över jordens alla länder.
Och Herren (Jahve) ska göra dig till huvud och inte till svans, och du ska vara över och inte under, om du lyssnar till Herrens (Jahves) din Guds (Elohims) budord (klara tydliga befallningar), som jag befaller dig idag så att du håller (vaktar, skyddar) och gör (handlar, agerar) efter dem.
Och du ska inte vika av från något (bokstavligt från alla) av de ord som jag befaller dig denna dag, varken till höger eller till vänster, och gå efter andra gudar och följa dem.
Det kommer att ske om du inte vill lyssna till Herren (Jahve) din Guds (Elohims) röst och hålla (vakta, skydda, bevara) alla budord (klara tydliga befallningar) och förordningar (ordagrant "saker inristat") som jag befallt dig denna dag, då ska dessa förbannelser drabba (ta över) dig:
Och du ska famla mitt på dagen som en blind famlar i mörkret, och du ska inte kunna göra dina vägar framgångsrika. Du ska enbart vara förtryckt och rånad alla dagar, och ingen ska finnas som räddar dig.
Dina söner och dina döttrar ska ges till andra folk, och dina ögon ser på och du längtar efter dem hela dagen, men dina händer ska vara maktlösa.
Din marks frukt och allt ditt arbete ska en nation som du inte känner äta upp, och du ska enbart bli förtryckt och åsidosatt,
men Herren (Jahve) har inte gett er ett hjärta som vet (känner till, har intim kunskap), och ögon som ser och öron som hör, förrän denna dag. [Andlig okänslighet är ett straff i sig självt. Det är inte så att Herren inte vill att de ska se hur hans gärningar visar på hans karaktär och syften, men den kunskapen finns bara tillgänglig för den som ödmjukar och lyder honom. Andlig klarsyn är en gåva från Gud, och ges inte till den som motsätter sig Gud, istället tillåts de fortsätta ha ögon som inte ser och öron som inte hör.]
Ni står idag, allesammans, inför (framför ansiktet på) Herren (Jahve) er Gud (Elohim). Era hövdingar (huvuden), era stammar, era äldste och era ledare, ja alla Israels män,
för att ni ska gå in i Herren (Jahve) er Guds (Elohims) förbund. Och in i hans ed, som Herren (Jahve) er Gud (Elohim) har skurit med er idag [ett skuret blodsförbund],
för att han ska göra er till sitt eget folk (sin ägodel) idag och han ska vara en Gud till er (er ägodel) så som han har sagt till dig, och som han har gett sin ed till dina fäder, till Abraham, till Isak och till Jakob. [1 Mos 12:1–3; 15:17–20]
utan med honom som står här med oss denna dag inför Herren (Jahve) vår Gud (Elohim) och även med honom som inte står här med oss denna dag.
för att det inte ska finnas ibland er någon man eller kvinna eller familj eller stam, vars hjärta vänder sig bort ifrån Herren (Jahve) er Gud (Elohim) för att tjäna dessa länders gudar, annars blir det en rot bland er som bär galla och malört.
och Herren (Jahve) utrotade dem från deras land i vrede och i ilska och med stor upprördhet (harm, indignation) och kastade dem till ett annat land, så som det är denna dag."
och du ska återvända till Herren (Jahve) din Gud (Elohim) och lyssna till hans röst, enligt allt som jag har befallt dig idag, du och dina söner, med hela ditt hjärta och med hela din själ.
Och du ska återvända och lyssna till Herren (Jahve) din Guds (Elohims) röst och göra (agera, handla efter) alla hans budord (klara tydliga befallningar) som jag befaller dig idag.
[Detta stycket, vers 11–20, är det centrala stycket i Mose sista ord (kap 27-34).] För dessa budord (klara tydliga befallningar) som jag befaller dig idag, är inte för svåra för dig och inte för långt bort.
Se! I dag presenterar jag [två val]:
    livet och det goda (välsignelse, framgång),
    döden och undergång (misslyckande, det onda).
Vad jag befaller dig i dag är att älska Herren din Gud,
    vandra på hans vägar
    och hålla budord (klara tydliga befallningar)
    och förordningar (ordagrant "saker inristat")
    och påbud (bindande juridiska beslut).
Då ska du leva och föröka dig och Herren din Gud ska välsigna dig i det land som du snart ska ta i besittning.
då förklarar jag för er i dag att ni kommer att utplånas. Ni kommer inte leva länge i landet på andra sidan Jordan som ni ska ta i besittning.
I dag kallar jag himlarna och jorden som vittnen att jag låtit er välja mellan liv och död, välsignelse och förbannelse. Välj livet, så att du och dina efterkommande får leva! [Förbund mellan två människor bevittnades alltid av en tredje part. Om en person inte levde upp till förbundets krav kunde den andre personen tillkalla vittnena för att bekräfta vad som sagts. Mose kallar på himlar och jord att vara vittnen.]
Att välja livet är att:
    älska Herren, din Gud,
    höra hans röst (lyda honom),
    hålla sig till (klänga sig fast vid) honom.
Han är ert liv, och han ska låta er få bo länge i det land han lovat ge era förfäder Abraham, Isak och Jakob. [1 Mos 12:1–3; 15:17–20] [Att älska Gud och följa hans bud är det enda sättet för ett gott liv. Mose ton är varm men ändå tydlig, se även Paulus tal till församlingsledningen i Efesos, se Apg 20:26–27.]
Han sade till dem:
"Jag är nu 120 år gammal, jag kan inte leda er längre. Herren har sagt till mig: 'Du ska inte korsa denna Jordan.' [4 Mos 20:12]
och så att deras barn som inte känner till [undervisningen] ska höra och lära sig att frukta (vörda) Herren deras Gud (Jahve Elohim) [Ords 1:7]. Detta ska ni göra så länge ni lever i landet dit ni går över Jordanfloden, för att ta det i besittning."

Sabbatsår
På samma sätt som den sjunde dagen i veckan är en vilodag för människan, är det sjunde året ett viloår för marken. Under detta sabbatsår (shmita-året) låter man all odlingsmark ligga i träda. Detta är också året då skulder regleras så att man blir skuldfri, se 2 Mos 23:10–11; 5 Mos 15. Det är ett år då det finns mer tid och då ska hela Torah (de fem Moseböckerna) läsas under Lövhyddohögtiden. Shmita efterlevs idag i Israel, men genom ett försäljningskontrakt (hebr. heter mechira), som rabbinerna upprättar mellan judiska landägare med en icke-jude, säljs marken för ett års tid. Denna teknikalitet gör att man rent tekniskt sett inte äger någon mark som behöver ligga i träda. Jubelår
Det 49:e året är ett jubelår (hebr. jovel-år). Förutom att landet ligger i träda ska även slavar bli fria och marken ska återgå till sina ursprungliga familjer, se 3 Mos 25:8–34. Det är detta som anspelas i Jes 61:1–2 och som Jesus refererar till i Luk 4:16–22. Jubelåret är en radikal justering av ägandet av mark, som gör att även om någons föräldrar misslyckats ekonomiskt, så får nästa generation en ny chans. Jubelåret har inte firats och efterlevts de senaste 2 000 åren, och kanske inte någon gång. Eftersom det står "alla invånare" i 3 Mos 25:10 har rabbiner tolkat att det villkoret inte är uppfyllt då inte alla 12 stammarna lever i landet längre, och på så vis har man inte behövt följa detta bud som skulle få långtgående ekonomiska konsekvenser för hela samhället.

Herren sade till Mose: "Se dagen närmar sig då du måste dö. Kalla på Josua och ställ er själva (positionera er) i mötestältet (tabernaklet), så att jag kan ge honom ett uppdrag." Mose och Josua gick och ställde sig själva i mötestältet (tabernaklet).
Sedan ska min vrede upptändas mot dem på den dagen och jag ska överge dem och jag ska gömma mitt ansikte för dem och de ska bli uppslukade och mycket ondska och bekymmer ska komma över dem. Den dagen ska de säga: 'Har inte denna ondska kommit över oss eftersom vår Gud inte är ibland oss?'
Jag ska verkligen (fullständigt) gömma mitt ansikte den dagen, på grund av all den ondska som de har gjort, i det att de har vänt sig till andra gudar.
då ska det ske när mycket ondska och bekymmer kommer över dem att denna sång ska vara för dem ett vittnesbörd (ett vittne som vittnar). Den ska inte bli bortglömd i munnarna på deras ättlingar, eftersom jag känner till deras fantasier, hur de agerar redan nu, innan jag har fört dem till landet som jag med ed har lovat."
Mose skrev denna sång samma dag och lärde ut den till Israels söner.
För jag vet att de är upproriska (rebelliska) och har styva nackar. Se, medan jag ännu lever bland er dessa dagar har ni ändå (redan) varit upproriska mot Herren (Jahve). Hur mycket mer ska ni då inte vara det efter min död?
För jag vet att efter min död ska ni oavsett agera korrupt och vika av från det som jag har befallt er. Och ondska ska drabba er ända till dagarnas slut, eftersom ni ska göra det som är ont i Herrens (Jahves) ögon och provocera (utmana) honom med era händers göromål."
Kom ihåg svunna dagar (ända från evigheten),
    begrunda åren från generation till generation (många generationer).
Fråga din far och han ska förkunna för dig,
    dina äldste och de ska berätta för dig.
Hämnden är min [Rom 12:9] och vedergällningen
    för den tid när deras fot ska slinta.
Olyckans dag är här
    och det som ska komma över dem ska komma med hast.
sade han till dem: "Sätt ert hjärta till alla de ord som jag har vittnat mot er idag, så att ni må befalla era barn med dem, till att hålla (vakta, skydda, bevara) och göra (agera, handla efter, leva efter) alla ord i denna undervisning (hebr. Torah).
För det är ingen fåfäng sak för er, eftersom det är ert liv, och genom dessa ord ska ni förlänga era dagar i landet som ni går över Jordan för att inta (besitta).
Herren (Jahve) talade till Mose samma dag och sade:
Till Benjamin sade han: "Herrens (Jahves) älskvärda ska bo i trygghet hos honom. Han övertäcker (hebr. chofaf) honom hela dagen (alla dagar), och han (Gud) har sin boning mellan hans skuldror." [Ordet övertäcka är samma ord som används om bröllopsbaldakin som brudparet står under vid vigseln. Att Gud har sin boning mellan hans skuldror, syftar på det faktum att Sions berg (tempelberget) i Jerusalem ligger mellan två andra berg, Olivberget och Västra berget. Dessa två berg tillhör Benjamins område medan Sions berg tillhör Judas område. I denna välsignelse beskrivs alltså profetiskt hur Guds boning på jorden ska vara placerad!]
Järn och brons [som är en legering av koppar och tenn] ska vara dina bommar och som dina dagar, så ska också din styrka vara."
Och han begravdes i dalen i Moavs land mittemot Bet – Peor, och ingen vet var hans grav finns till denna dag.
Och Israels söner begrät Mose på Moavs slätt i 30 dagar, så tog gråten och sorgen efter Mose slut. [Trettio på hebreiska är shloshim, och denna 30-dagars sorgeperiod kallas shloshim, se även 4 Mos 20:29.]

Josua (78)

Ingen (ingen man) ska kunna stoppa dig (stå dig emot) under alla dina livsdagar. Så som jag var med Mose, så ska jag också vara med dig [Josua]. Jag ska inte lämna dig (svika dig, låta dig sjunka) eller överge (lämna, släppa taget om) dig. [5 Mos 7:24; 31:6, 8; Heb 13:5]
"Gå in i lägret och befall folket: 'Gör i ordning tillräckligt med proviant, för om tre dagar ska ni gå över denna Jordan och inta (erövra, besätta) det land som Herren, er Gud, ger åt er att inta.' " [Israels äganderätt till landet är ovillkorlig, men att inta och besätta det är upp till dem.]
Och hon sade till dem: "Gå upp i [judeiska] bergen, så att inte förföljarna kommer ikapp er, och göm er där i tre dagar till dess att förföljarna har återvänt [till Jeriko], sedan kan ni fortsätta er väg [tillbaka till lägret på andra sidan Jordan]."
Och de gick och kom till bergen och uppehöll sig där i tre dagar, till dess förföljarna hade återvänt, och förföljarna letade efter dem på alla vägar men fann dem inte.
Efter tre dagar gick ledarna genom lägret
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Idag ska jag börja att göra dig stor i Israels åsyn, för att de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är med dig på samma sätt som jag var med Mose,
och när de som bar arken kom till Jordan och prästernas fötter rörde vid vattenytan – för Jordan svämmade över alla sina bräddar under hela skördetiden –
Josua reste även upp tolv stenar i mitten av Jordan, på platsen där prästernas fötter, som bar förbundsarken hade stått. Och de finns där till denna dag.
På den dagen gjorde Herren (Jahve) Josua stor i hela Israels ögon och de vördade (fruktade) honom, på samma sätt som de vördat (fruktat) Mose, alla dagar i resten av hans liv.
för att alla jordens folk ska känna (ha kunskap om) Herrens (Jahves) den mäktiges hand, så att ni vördar (fruktar) Herren er Gud (Jahve Elohim) för evigt."
Och Herren (Jahve) sade till Josua: "Idag har jag tagit bort (ordagrant 'rullat bort') Egyptens förebråelse från dig." Därför kallas platsen Gilgal [som just betyder "hjul" eller "något som rullar"] till denna dag.
Och Israels söner hade sitt läger i Gilgal [Jos 4:19] och de firade Pesach på Jerikos slätt på den 14:e i månaden [2 Mos 12].
Och de åt av landets mat på dagen efter Pesach, osyrat bröd och rostat korn på samma dag.
Och ni ska omringa staden, alla stridsmän ska gå runt staden ett varv. Det ska ni göra i sex dagar.
Och sju präster ska bära sju jubelhorn (vädurshorn – hebr. jovel) framför arken. Och den sjunde dagen ska ni gå sju gånger runt staden och prästerna ska blåsa i shofarerna.
Och Josua befallde folket och sade: "Ni ska inte ropa och inte låta er röst bli hörd, inte heller ska några ord passera ut ur era munnar förrän den dag jag ber er ropa – då ska ni ropa."
Och den andra dagen omringade de (gick de runt) staden en gång och de återvände till lägret. Så gjorde de i sex dagar.
Och det skedde på den sjunde dagen att de steg upp tidigt när dagen grydde, och de omringade (gick runt) staden på samma sätt sju gånger. Bara på den dagen omringade de (gick de runt) staden sju gånger.
Men skökan Rahab (Rachav) och hennes fars hus och allt som hon hade, lät Josua rädda levande, och hon bor mitt i Israel till denna dag, eftersom hon gömde budbärarna som Josua hade sänt för att bespeja Jeriko [Matt 1:5; Heb 11:31; Jak 2:25].
Och Josua sade: "Varför har du hemsökt (dragit olycka över – hebr. achor) oss? Herren (Jahve) ska hemsöka (dra olycka över) dig idag." Och hela Israel stenade honom med stenar, och de brände dem i eld och stenade dem med stenar.
Och de reste en hög med stenar över honom den dagen, och Herren (Jahve) vände bort sin brinnande vrede. Därför heter platsen Achors dal till denna dag. [Hebr. achor betyder hemsökelse, orsaka besvär och störning. Personnamnet Achan är ett besläktat ord som betyder: "den som ställer till besvär, orsakar trubbel eller är upphov till störningar". Platsen Achor är troligtvis bergsbyggden väster om Qumran vid nordvästra delen av Döda havet och blir så småningom nordöstra gränsen för Juda (Jos 15:7). Dock finns det hopp, Achors dal nämns på nytt i Jes 65:10 och Hos 2:17 där det profeteras att dalen i framtiden ska bli en fruktsam dal när Israel blir upprättat. Se även profetian i Hes 47:6–10 med det levande vattnet från Jerusalem som en dag ska strömma ner mot Döda havet.]
Och alla som föll den dagen, både män och kvinnor var 12 000, inklusive alla män i Ai.
Så brände Josua Ai och gjorde det till en grushög, ja en ödemark till denna dag. [Ai betyder just ruin.]
Och kungen i Ai hängde han i ett träd fram till kvällen, och när solen gick ned befallde Josua att de skulle ta ner hans kropp från trädet och kasta den i ingången till porten i staden och de kastade upp en stor hög med stenar över den, till denna dag.
Detta är brödet som vi tog med oss som proviant från våra hem den dagen då vi gick för att möta er, men nu, se det är torrt och smuligt.
Och tre dagar efter att de slutit ett förbund (skurit ett blodsförbund) med dem, fick de höra att de var deras grannar och att de bodde ibland dem.
Och Israels söner vandrade och kom till deras städer på den tredje dagen. Deras städer var
Givon [som var den ledande, se vers 3–4]
och Kefira
och Beerot
och Kirjat-Jearim. [Dessa städer hade en allians, och är alla bara 1,5 mil från Jerusalem. De hamnade i Benjamins stams område, se Jos 18:25–26, 28.]
Och Josua gjorde dem till vedhuggare och vattenbärare åt menigheten [Israels folk] och till Herrens (Jahves) altare, till denna dag [för all framtid], till den plats som han ska utvälja. [Närmast förflyttades tabernaklet till Shilo (Jos 18:1), sedan Givon (1 Krön 16:39) och sist Jerusalem. Efter exilen var giboniterna med bland dem som reparerade murarna (Neh 3:7; 7:25). Även Kirjat Jearims, Kefiras och Beerots folk nämns bland de som återvände, se Esra 2:25; Neh 7:29. Alla dessa folk hade då blivit en del av det judiska folket, på samma sätt som Rahav och andra hedningar som fått ta emot Guds nåd och blivit inympade, se 1 Mos 12:3; Jos 6:25.]
Sedan talade Josua till Herren (Jahve) på den dagen när Herren (Jahve) gav amoréerna inför Israels söner, och han sade i Israels åsyn:
"Sol stå stilla (var tyst – hebr. dom) över Givon
    och du måne i Ajalons dal."
Och solen stod stilla
    och månen stannade
    till dess landet hade hämnats på alla sina fiender. Är inte detta skrivet (nedtecknat) i Jashars ["den rättfädiges"] bok? [Jashars bokrulle omnämns igen i 2 Sam 1:18 och även i den grekiska översättningen av 1 Kung 8:13. Händelsen här var något extraordinärt som även skrevs ner i andra sekulära krönikor. Än har inga kopior av den hittats. Jashar betyder "rättfärdig" så bokens namn är den rättfärdiges bokrulle.] Och solen stannade mitt på himlarna [ordagrant på halva himlarna] och hade ingen brådska med att gå ner på en hel dag.
Det har inte funnits någon dag som denna, varken förr eller senare, då Herren (Jahve) lyssnade på en mans röst, för Herren (Jahve) stred för Israel.
Och det hände vid den tid då solen gick ner, att Josua befallde och de tog ner dem från träden och slängde dem i den grotta där de hade gömt sig, och de lade stora stenar framför grottöppningen, till denna dag.
Och Josua tog Makeda den dagen och slog det med eggen av svärdet och dess kung, han ödelade dem fullständigt och själarna som var där inne, han lämnade ingen, och han gjorde med Makedas kung som han hade gjort med Jerikos kung.
Och Herren (Jahve) gav Lachish i Israels hand och han tog det på andra dagen, och slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, på samma sätt som han gjort med Livna.
Och de tog det på den dagen och han slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne förgjorde han fullständigt den dagen, på samma sätt som han gjort med Lachish.
Josua stred en lång tid med alla dessa kungar.
Och Josua var gammal och kommen till hög ålder (många år) och Herren (Jahve) sade till honom: "Du är gammal och kommen till hög ålder (många år) och det återstår fortfarande mycket land att besätta.
Likväl drev inte Israels söner ut geshureerna och inte maachateerna utan Geshur och Maachat bor mitt i Israel till denna dag.
Och Mose svor på den dagen och sade. 'Sannerligen, landet som dina fötter har trampat på ska vara ett arv till dig och till dina söner för evigt, eftersom du helhjärtat följde Herren min Gud (Jahve Elohim).'
Och nu, se Herren (Jahve) har bevarat mig vid liv, som han talade, dessa 45 år från den tiden då Herren (Jahve) talade dessa ord till Mose medan Israel vandrade i öknen. Och nu, jag är idag 85 år.
Ändå är jag lika stark idag som jag var den dag då Mose sände iväg mig. Som min styrka (kraft) var då så är min styrka (kraft) nu till att strida och till att gå ut och till att komma in.
Ge mig nu därför dessa berg som Herren (Jahve) talade om den dagen, för du hörde den dagen hur anakiterna var där och städerna var stora och befästa. Det kommer att vara så att Herren (Jahve) är med mig och ska driva ut dem som Herren (Jahve) talade."
Därför blev Hebron Kalebs, Jefunnes son kenisitens, arv till denna dag, eftersom han helhjärtat följde Herren Israels Gud (Jahve Elohim).
Men jevuséerna, Jerusalems invånare kunde inte Juda söner driva ut, utan jevuséerna bor med Juda söner i Jerusalem till denna dag.
Men de drev inte ut kananéerna som bodde i Gezer utan kananéerna bor mitt i Efraim till denna dag och blev tjänare för att utföra det tunga arbetet.
Och han ska bo i den staden till dess att han kan stå till svars inför församlingen, till dess den som då är överstepräst är död. Sedan kan mandråparen återvända och komma tillbaka till sin egen stad och till sitt eget hus, till staden varifrån han flydde.
ni har inte lämnat (övergett) era bröder alla dagar till idag, utan har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) uppdraget som Herren er Gud (Jahve Elohim) befallt er.
"Så säger hela Herrens (Jahves) församling: Vilket förräderi är detta som ni har begått mot Israels Gud (Elohim), att denna dag vända bort från att följa Herren (Jahve), när ni har byggt detta altare för att denna dag göra uppror mot Herren (Jahve)?
Är Peors synd för liten för oss, från vilken vi inte har renat oss själva till denna dag, trots att det kom en plåga över Herrens (Jahves) församling,
så att ni denna dag måste vända er bort från att följa Herren (Jahve)? Och det kommer att bli när ni idag gör uppror mot Herren (Jahve) att i morgon blir han vred på hela Israels församling.
"Gud, Gud Herren (El, Elohim Jahve) Gud, Gud Herren (El, Elohim Jahve), han vet (är intimt förtrogen med) och Israel han ska veta (bli intimt förtrogen med), om det är i uppror eller om det är förrädiskt mot Herren (Jahve), rädda oss inte idag,
Vare det långt ifrån oss att vi skulle göra uppror mot Herren (Jahve) och denna dag vända oss bort från att följa Herren (Jahve) med att bygga ett altare för brännoffer, för matoffer och för offer vid sidan av Herren vår Guds (Jahve Elohims) altare som står framför hans Tabernakel."
Och Pinchas, prästen Elazars son, sade till Rubens söner och Gads söner och Manasses söner: "Idag vet vi (är vi intimt förtrogna med) att Herren (Jahve) är i vår mitt, eftersom ni inte har varit förrädiska mot Herren (Jahve), och inte utlämnat Israels söner till att komma bort från Herrens (Jahves) hand."
Och det hände efter många dagar, när Herren (Jahve) hade gett Israel vila från alla deras fiender runt omkring och Josua var gammal och kommen i dagar,
att Josua kallade på hela Israel, på deras äldste och på deras huvuden (ledare) och på deras domare och på deras hövdingar och sade till dem: "Jag är gammal och har nått hög ålder (är kommen i dagar).
utan håller er (klamrar er fast vid, klistrar er) till Herren er Gud (Jahve Elohim) som ni har gjort till denna dag.
Därför har Herren (Jahve) drivit ut framför er stora och mäktiga folk och för er har ingen man stått emot er till denna dag.
Se, jag vandrar (tar nu nästa steg) på den väg allt [vi alla här] i världen måste gå [1 Kung 2:2], betänk därför i hela ert hjärta och med hela er själ att inte en enda sak av allt det goda som Herren er Gud (Jahve Elohim) talade över er har uteblivit, allt har kommit till er, inget av det saknas.
Och när de ropade till Herren (Jahve) satte han ett mörker mellan er och egyptierna, och lät havet skölja över dem, och era ögon såg vad jag gjorde i Egypten och ni bodde i öknen i många dagar.
Och om det verkar ont för er att tjäna Herren (Jahve), välj idag vem ni vill tjäna, om det är gudarna som era fäder tjänade som var på andra sidan floden (Eufrat) eller amoréernas gudar, i vars land ni bor. Och vi, jag och mitt hus ska tjäna Herren (Jahve)."
Så Josua skar ett förbund med folket den dagen och förelade dem en förordning (ordagrant "saker inristat") och ett påbud (bindande juridiska beslut) i Shechem.
Och Israel tjänade Herren (Jahve) alla Josuas dagar och alla dagar som de äldste, som kände till Herrens (Jahves) gärningar som han hade gjort för Israel, levde efter Josua.

Domarboken (75)

Och jevuséerna som bodde i Jerusalem blev inte utdrivna av Benjamins söner utan jevuséerna bor med Benjamins söner i Jerusalem till denna dag.
Och mannen gick till hettiternas land och byggde en stad och gav den namnet Loz, som den heter än idag.
Och folket tjänade Herren (Jahve) så länge Josua levde (alla Josuas dagar) och alla dagar som de äldste överlevde Josua, de som hade sett Herrens (Jahves) alla stora gärningar som han hade gjort för Israel.
Och när Herren (Jahve) reste upp domare åt dem, då var Herren (Jahve) med domarna och räddade dem ur handen på deras fiender, domarnas alla dagar, för det rörde Herren (Jahve) till medlidande när de jämrade sig på grund av dem som plågade dem och förtryckte dem.
Moab kuvades den dagen under Israels hand och landet hade ro i 40 år.
Och Debora sade till Barak [tredje talet]: "Upp! Detta är dagen som Herren (Jahve) har utlämnat Sisera i din hand, har inte Herren (Jahve) gått ut framför dig?"
Så underkuvade Gud (Elohim) den dagen Javin, Kanaans kung, inför Israels söner.
[Deboras sång bryter mönstret med berättelser och blir ett avbrott. På samma sätt som tidigare har landet fått ro från svärdet i 40 år (Dom 3:11, 29), så blir det även efter att Gud har rest upp Debora som domare, se vers 31. Kapitlet inleds med att Debora och Barak nämns tillsammans. Att Debora nämns först och verbet sjöng (hebr. va-tashar) är i feminin form, visar att det var Debora som hade den ledande rollen i denna sång och Barak var med. Segersånger var inte ovanligt, se 2 Mos 15:1–18. Det finns även flera utombiliska exempel som Tukulti-Ninurtas episka dikter (från 1200-talet f.Kr. i Assyrien) som handlar om hans segrar över Kashtiliash IV, den kassitiska kungen av Babylonien.] Då sjöng Debora och Barak, Avinoams son, denna sång:
-
I Shamgars dagar, Anats son,
    i Jaels dagar tystnar stigarna [karavanerna är borta]
    och de som vandrar, går slingriga omvägar.
Och Gideon byggde ett altare där till Herren (Jahve) och gav det namnet Jahve-Shalom (Herren är frid, fred, hälsa, välgång och allt gott). Till denna dag står det fortfarande i Ofra, fädernas Ezri.
Och den dagen blev han kallad Jerubaal och han sade: "Låt Baal strida (försvara sig) själv mot honom eftersom han har brutit ner hans altare."
Och Midjan underkastades inför Israels söner och de lyfte inte längre upp sina huvuden. Och landet hade ro i 40 år i Gideons dagar.
och ni reser er upp mot min fars hus idag och har slagit hans söner, 70 män på en sten, och har gjort Avimelech, hans tjänstekvinnas son, till kung över Shechems män eftersom han är er bror,
om ni har handlat i sanning och uppriktighet mot Jerubaal och mot hans hus idag, gläd er då åt Avimelech och låt även honom glädja sig åt er.
Och Avimelech stred mot staden hela dagen och han tog staden och slog folket som var därinne och han bröt ner staden och beströdde den med salt.
Och han hade
    30 söner [jmf Dom 12:14]
    som red på 30 åsneföl [en kung i fredliga syften red på en åsna, se 2 Sam 16:2; Sak 9:9–10]
    och de hade 30 städer
som kallas Chavot-Jair [Jairs tältbyar] till denna dag och finns i Gileads land [öster om Galileiska sjön].
Och Israels söner sade till Herren (Jahve): "Vi har syndat, gör mot oss allt som är gott i dina ögon, men rädda oss, vi ber dig, denna dag."
Och det skedde efter en tid att Ammons söner gick i strid mot Israel.
Därför har jag inte syndat mot dig, utan du har gjort fel mot mig som strider mot mig. Herren (Jahve), Domaren ska döma idag mellan Israels söner och Ammons söner."
att Israels döttrar gick ut årligen för att sörja giladiten Jiftachs dotter fyra dagar om året.
Och när jag såg att ni inte kom till min undsättning lade jag min själ (mitt liv) i min (egen) hand och gick över mot Ammons söner, och Herren (Jahve) gav dem i min hand. Varför har ni kommit upp mot mig för att strida mot mig idag?" [Striden med Ammons söner pågick under en längre tid innan Jiftach först tog på sig uppgiften att strida mot dem. Därför kan man med fog undra varför Efraims män kommer nu, när de inte kommit tidigare.]
men han sade till mig: 'Se, du ska föda en son och nu ska du inte dricka vin och inte dricka starka drycker och inte äta något orent eftersom ynglingen ska vara en Guds (Elohims) nasir från moderlivet till den dag han dör.' " [I en jämförelse mellan hennes rapport och det första budskapet i vers 3b–5 finns några skillnader. Hon utelämnar den sista delen att hans uppdrag har att göra med att börja rädda Israel från filistéernas hand. Hon tar inte heller med frasen att "ingen kniv ska komma över hans huvud". Detta tillsammans med hennes tillägg "tills han dör" är illavarslande och leder till sist till hans död, se Dom 16:17]
Och kvinnan skyndade sig och sprang och berättade för sin man och sade till honom: "Se [han är är]! mannen som visade sig för mig häromdagen har just visat sig för mig igen."
Och efter en tid (ordagrant dagar) [troligen ett år, den normala seden mellan trolovning och bröllop] återvände han för att ta henne [som sin hustru], och han vek av för att se [resterna av] lejonets kropp, och se, där var en församling (hebr. edah) [en bisvärm] i lejonets kropp och honung. [Bin söker sig inte normalt sett till kadaver, men här har kroppen förmultnat och torkat. Även detta visar att det gått ett år sedan händelsen. Ordvalet edah istället för det vanliga ordet för svärm (hebr. seres) är medvetet av författaren. Ordet används alltid (förutom i Ps 68:30) om människor, och då en grupp israeliter (se t.ex. 2 Mos 12:3). Mitt i en miljö av förruttnelse, kan Gud låta det komma honung och sötma. Frågan kommer nu om Simson kommer följa sitt nasirlöfte och inte röra vid något dött (3 Mos 6:6), något som även gällde alla israeliter (3 Mos 11:24–25, 39).]
Simson sade då till dem: "Låt mig förelägga en gåta (hebr. chod chida; ordagrant: "låt mig gåta en gåta") för er. Om ni kan berätta gåtans lösning för mig inom festens sju dagar och finna den, då ska jag ge er 30 linneskjortor och 30 ombyten kläder.
Han sade till dem:
"Från ätaren kommer fram mat
    och från den starke kommer fram sötma." Men ingen av dem kunde berätta gåtan på tre dagar.
Och det skedde på den sjunde dagen att de sade till Simsons hustru: "Locka din man så att han berättar gåtan för oss, annars bränner vi dig och din fars hus med eld, har ni kallat hit oss för att göra oss fattiga?"
Och hon grät över honom den sjunde dagen, medan festen pågick, och det skedde på den sjunde dagen att han berättade för henne, eftersom hon pressade honom hårt. Och hon berättade gåtan för sitt folks söner.
Och männen i staden sade till honom på den sjunde dagen innan solen gick ner:
"Vad är sötare än honung
    och vad är starkare än ett lejon?" Och han sade till dem: "Om ni inte hade plöjt med min kviga, hade ni inte löst min gåta."
Och det skedde efter en tid, när det var dags för veteskörden [i maj-juni] att Simson besökte sin hustru [i Timna] med en killing och han sade: "Jag vill gå in till (ha sexuellt umgänge med) min hustru i kammaren." Men hennes far lät honom inte gå in.
Och Gud (Elohim) klöv fördjupningen som finns i Lechi och lät vatten komma ut därifrån och han drack och hans ande återvände och han blev upplivad. Därför kallade (gav) han [källan] namnet Ein-Haqore, som finns i Lechi till denna dag. [Källas namn kommer från hebreiska orden ein och qara och är ordagrant "Rop-källan". Här finns en parallell till 2 Mos 17:1–7.]
Han [Simson] dömde Israel i 20 år, under filistéernas dagar [då de styrde över Israel, se Dom 14:4, 11]. [Formuleringen får läsaren att tro att cykeln med Simson är färdig, men det är den inte. I nästa vers följer en ny episod där den gemensamma nämnaren är Simsons förtjusning i kvinnor och platsen, i detta fall så långt ner i Filistéen han kunde komma – Gaza.]
Och det skedde eftersom hon pressade honom i sina ord hela dagarna och plågade (hebr. alats) honom med hennes ord och hans själ blev otålig (ordagrant: bli för kort) till döden.
På den tiden fanns det ingen kung i Israel.
Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.
-
Och Micha sade till honom: "Bo hos mig och bli till mig till en far och till en präst, och jag, jag ska ge till dig tio silver till dagarna och dyrbara kläder och ditt levebröd (din överlevnad – hebr. michja)." Och leviten gick (in till honom).
[Följande fras återkommer fyra gånger i avslutningen av Domarboken, se Dom 17:6; 19:1; 21:25.]
-
I dessa dagar fanns det ingen kung i Israel.
-
Och i dessa dagar sökte daniterna [fortfarande] efter ett arv [ett eget landområde] åt sig att bo i, eftersom inget tillfallit dem till denna dag som ett arv bland Israels stammar. [Mose har tidigare välsignat Dan och tilldelat dem Bashan, vilket ligger i Golanområdet norr om Naftali stam, se 5 Mos 33:22. Under Josuas ledning hade Dans stam fått området väster om Jerusalem ut mot Medelhavet mellan Efraim och Benjamin, se Jos 19:40–48. Dock verkar daniterna inte nöjda med sin tilldelning (området är för "snävt", se Jos 19:47) och man vill ha det område Mose nämner i sin välsignelse, hellre än det de fick genom lotten av Josua. Det är hur de erövrar staden Laish, som sedan får namnet Dan, som beskrivs i detta kapitel.]
Och de gick upp och slog läger i Qirjat-Jearim i Juda. Därför kallas den platsen Machane-Dan [Dans lägerplats] till denna dag. Se, efter Qirjat-Jearim.
Och Dans söner reste upp åt sig själva en bildstod, och Jonatan, Gershons son, Manashes son, han och hans bröder var präster åt daniternas stam till den dag då de gick i fångenskap från landet.
Och de reste upp Michas skurna avbild som han hade gjort, [under] hela den tid som Guds (Elohims) hus var i Shilo.
[Den andra berättelsen i Domarbokens avslutning inleds nu. Den enda person som namnges är Pinchas (Dom 20:28). Han är son till Elazar som var samtida med Josua (Jos 14:1) gör att denna berättelse utspelar sig tidigt i domartiden, en generation efter Josua. Frasen som återkommer fyra ggr "I dessa dagar fanns det ingen kung i Israel" (Dom 17:6; 18:1; 21:25) återfinns här, men lite ordföljd där ordet för kung kommer före fanns här.] Och det skedde i dessa dagar – då någon kung inte fanns i Israel – att en man, en levit, som vistades på den andra (bortre) sidan av Efraims berg. Han tog åt sig en kvinna, en konkubin från Betlehem i Juda. [Ingen person namnges, vilket gör berättelsen mer generell och applicerbar. Huvudpersonen är en levit – den stam som hade ett uppdrag av andligt ledarskap. Det är inte samma person som i föregående berättelse. Det finns både likheter och kontraster jämfört med föregående berättelse:
    - Leviten var på resa i bergsbygden, samma område där en annan levit i föregående berättelse hittat ett hem (Dom 17:7–13). - Riktningen är omvänd, i kapitel Dom 17:8 reste en levit från Betlehem till Efraims bergsbygd, här reser en annan levit den motsatta riktningen ner till Betlehem. - Båda berättelserna handlar om gästfrihet. I Dom 17:10–11 ger Micah leviten titeln "far", men behandlar honom som sin egen son. Här är leviten en faders svärson.
Kvinnan introduceras som bihustru, något som gör att läsaren direkt anar oråd utifrån tidigare händelser i Dom 8:31 som slutade i tragik i Dom 9:56.]
Och hans konkubin bedrev otukt [förargades] mot honom. Hon lämnade honom och gick till sin fars hus, [söderut] till Betlehem i Juda. Där var hon under fyra månaders tid. [Den hebreiska formuleringen är ovanlig med "mot honom", den grekiska översättningen Septuaginta översätter att "hon blev arg på honom". I den arameiska tolkningsskriften targum, från andra tempelperioden, nämns att hon "ratade honom". Eftersom Moseböckerna inte nämner en kvinna som skiljer sig från sin man, kan den ovanliga formuleringen här vara ett sätt att beskriva hur hon lämnar honom, vilket då skulle falla under kategorin otrohet (trots att hon inte varit otrogen med någon annan man). Vad som är helt klart är att något gör att det blir en äktenskapskris och hon lämnar honom och går tillbaka till sin familj. Efter fyra månader tar mannan initiativ för att försöka få henne tillbaka och han välkomnas både av kvinnan och hennes far.]
Och hans svärfar, den unga kvinnans far, stärkte honom och han stannade hos honom tre dagar och de åt och de drack och de övernattade där.
Och det skedde den fjärde dagen att de steg upp tidigt på morgonen och han reste sig till att gå, men den unga kvinnans far sade till sin svärson: "Styrk ditt hjärta [med] en bit bröd och därefter [kan] du gå."
Och han steg upp på morgonen den femte dagen och han reste sig för att gå, men den unga kvinnans far sade: "Styrk, jag ber dig, ditt hjärta och dröj dig kvar tills dagen avtar (det blir eftermiddag)." Och de åt båda två.
Och mannen steg upp till att gå, han och hans konkubin och hans yngling, och hans svärfar, den unga kvinnans far sade till honom: "Se, jag ber dig, dagen drar sig mot kväll, stanna, jag ber dig, se, slå läger idag stanna här och låt ditt hjärta må väl och stig upp i morgon till din väg och gå till ditt tält.
De var vid Jevus och det var sent på dagen [ordagrant: "dagen hade gått ner mycket", kan syfta på att solen var nästan nere].
    Ynglingen sade till sin herre: "Kom – jag ber dig, låt oss stanna till i jevusiternas stad och övernatta där!"
Och det skedde att alla som såg det sade: "Något sådant har inte skett och inte setts från den dag Israels söner kom ut från Egyptens land till denna dag." [Syftet med mannens handling var att mobilisera militärt genom att shocka och skapa fruktan. Det finns en parallell mellan 1 Sam 11:7 och vers 29–30 som är slående.] Tänk på henne (sätt dig in i hennes situation)!
Överväg!
Tala! [Hebreiskan är märklig här och byter pronomen. En del sätter de sista orden i munnen på de som fick den makabra försändelsen, men mer troligt är att författaren gör något väldigt ovanligt här och talar till läsaren direkt. Denna händelse är horribel och ber läsaren noggrant läsa det som följer. Det finns flera detaljer som måste påpekas. Det står aldrig att kvinnan är död innan mannen styckar henne, en viss ovisshet finns här. När mannen sedan återberättar händelsen blir fokus att de var ute efter honom, han utelämnar detaljen att det var han som utlämnade henne för att rädda sitt eget liv, jmf Dom 19:25; 20:5.]
Och Benjamins söner uppbådade den dagen från städerna 26 000 män som drar svärd, förutom Givas invånare som uppbådade 700 utvalda män.
Och Benjamins söner gick ut från Giva och de slog ner i Israel den dagen 22 000 män på marken.
Och Israels folks män styrkte sig (blev tappra) och de gjorde sig åter redo till strid på platsen där de ställde sig i stridsordning den första dagen.
Och Israels söner kom nära till Benjamins söner den andra dagen.
Och Benjamin gick till att möta dem från Giva den andra dagen. De slog igen ner Israels söner 18 000 män till marken, alla dessa med dragna svärd.
Och alla Israels söner och hela folket gick upp och de kom till Betel och grät och de satt där inför Herrens (Jahves) ansikte och fastade tills dagen blev kväll. Och de offrade brännoffer och shalomoffer inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och Israels söner frågade Herren (Jahve), och där var Guds (Elohims) förbundsark dessa dagar.
Och Pinchas, Elazars son, Arons son stod inför den i dessa dagar och sade: "Ska jag igen gå ut i strid med Benjamins söner min bror, eller ska jag sluta?"
    Herren (Jahve) svarade: "Gå upp, för i morgon ska jag ge honom i din hand."
Och Israels söner gick upp mot Benjamins söner på den tredje dagen och ställde upp sig till strid mot Giva som de andra gångerna.
Och Herren (Jahve) slog Benjamin framför Israels ansikte och Israels söner omintetgjorde i Benjamin den dagen 25 100 män, alla dessa drog svärd.
Och alla fallna från Benjamin var 25 000 män som drog svärd den dagen, alla var stridsmän.
Och de sade: "Varför Herre (Jahve) Israels Gud (Elohim) har detta fått ske i Israel? Att det idag saknas (fattas) en stam i Israel?"
Och Israels söner ångrade (ordagrant tröstade) sig över Benjamin, sin bror, och sade: "Det är en stam som har huggits av från Israel idag.
Och de sade: "Se, Herrens högtider i Shilo från år till år (dagarnas dagar) som från norr till Betel, solens uppgång till huvudvägen som går upp från Betel (till) Shechem och söder till Levona.
På den tiden fanns det ingen kung i Israel.
Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.
-

Rut (8)

På den tiden när domarna [judiska folkets andliga och militära ledare, se Dom 2:16] regerade blev det svält i landet. [Domartiden är en omkring 300 år lång period i judarnas historia, efter ökenvandringen och innan monarkin. Det är en mörk tid i Israels historia. Det råder anarki, med inbördes strider mellan de tolv stammarna men också med grannländerna.] Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moavs land.
Hennes svärmor [Noomi] frågade henne: "Var [i hela världen] har du plockat [allt detta] idag? Var har du arbetat? Må den som såg dig vara välsignad!" [Verben i Noomis fråga är lite märkligt placerade. Anledningen är troligtvis för att skapa en ordlek. Det inledande frågande adverbet "var" är hebreiska epho som är snarlikt måttet "efa" i vers 17. Frasen uttrycker Noomis förvåning över Ruts produktivitet, och redan innan Rut hinner svara ber Noomi ut Guds välsignelse över den mannen!] Så Rut berättade för sin svärmor var hon arbetat och sade: "Namnet på mannen jag arbetat hos är Boas."
Noomi svarade: "Sitt här [var lugn, vänta här hos mig] min dotter, tills du ser hur allting går, för den mannen kommer inte unna sig någon vila innan han ordnat med detta idag."
Sedan förklarade Boas [att situationen är komplex och att det finns mer åtaganden]: "Den dag du förvärvar åkermarken från Noomi, måste du också förvärva [gifta dig med] moabitiskan Rut, vår döda släktings fru. [Det är då ditt ansvar att se till att hon får barn.] Det för att hennes avlidne mans namn (ära, minne) ska bli bevarat på arvslotten." [Det sista uttrycket är ett citat från Mose lag som just talar om leviratäktenskap, se 5 Mos 25:7. Rent tekniskt sett finns det dock inget i denna lag som tvingade varken Boas eller den närmsta inte namngivna återlösaren att gifta sig med Rut. Situationen blottlade dock återlösarens motiv och hjärta. På nytt beskrivs nåden (hebr. chesed). Boas var beredd att ta ett steg i kärlek, längre än vad lagen krävde. Frågan är om den närmste återlösaren var villig att göra det?]
Då sade Boas till de äldste och allt folket [som fanns där på torget]: "Ni är mina vittnen idag. Jag har förvärvat (köpt) från Noomi allt som har tillhört Elimelek och det som tillhört Kiljon och Mahlon.
Jag har också förvärvat (tagit ansvar för) Rut, kvinnan från Moab som var gift med Mahlon. Hon blir min fru. Jag gör detta för att hennes avlidne makes arvedel ska stanna kvar inom familjen, så att hans namn blir ihågkommet bland hans släktingar och vid porten till hans stad. Ni är alla här i dag vittnen till detta."
Då sade kvinnorna [i Betlehem] till Noomi: "Lova (prisa) Herren (Jahve), som i dag har gjort så att det inte saknas en återlösare [syftar nu på barnet]! Må hans namn bli ärat i Israel!

1 Samuelsboken (150)

Och denne man [Elkana] gick upp ut från sin stad från [bestämda] dagar till [nästa bestämda] dagar [dvs. varje Herrens högtid – de tre årliga Herrens högtider] för att tillbe och offra till Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) i Shilo [1,5 mil norr om Betel, se Jos 18:1]. Elis två söner Chofni och Pinchas var präster till Herren (Jahve) där. [Här är första gången Guds namn Herren Sebaot används. Jahve är Guds personliga namn. Sebaot är den feminina formen av det hebreiska ordet Tsava, som betyder armé, strid eller krig. I kombinationen av dessa två namn beskrivs en allsmäktig och i allt kraftfull och mäktig Gud.]
Och det hände en dag när Elkana offrade att han gav till sin hustru Penina och till alla hennes söner och hennes döttrar delar (portioner av offret),
Och hon gav ett löfte och sade: "O Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), om du verkligen vill se på din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma bort din tjänarinna, men vill ge din tjänarinna en son, då ska jag ge honom till Herren (Jahve) för hela hans liv, och ingen rakkniv ska komma på hans huvud." [Han ska bli en Guds nasir, se 4 Mos 6:1–21.]
Och det hände när tiden kom att Channa var gravid och födde en son, och hon gav honom namnet Samuel [betyder "Gud hör bön" – hebr. Shmoel] eftersom jag har utbett mig honom av Herren (Jahve).
När sedan Elkana och hela hans familj gick upp för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer till Herren (Jahve),
Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren (Jahve). Så länge han lever ska han tillhöra honom."
    Sedan tillbad de Herren där.
Och om mannen sade till honom: "Låt det feta bli rök först, sedan kan du ta så mycket du önskar", då brukade han säga: "Nej, du ska ge det till mig nu, om inte tar jag det med våld."
Och hans mor gjorde en liten rock till honom som hon kom med varje år, när hon kom upp med sin man för att offra dagarnas (det årliga) offer.
Se, dagar kommer när jag ska hugga av din arm och dina fäders hus arm, så att det inte ska finnas en gammal man i ditt hus.
Du ska se nöden i min boning i allt gott som är gjort för Israel, och där ska inte vara någon som blir en gammal man i mitt hus i alla kommande dagar.
Och detta ska vara tecknet för dem, det som ska komma över dina två söner Chofni och Pinchas, på en (samma) dag ska båda dö.
Och jag ska resa upp åt mig en trogen präst, som gör det som är i mitt hjärta och i min själ, och jag ska bygga hans hus stadigt (stabilt) och han ska vandra framför min smorde alla dagar. [Detta är en profetia som också syftar på den Smorde – Messias!]
Och ynglingen Samuel gjorde tjänst inför Herren under Eli. [Samuel är nu omkring tolv år. Hans namn betyder ordagrant "Gud hör bön" eller "den av Gud bönhörde".] Ord från Herren var sällsynta på den tiden, det var inte vanligt med profetiska syner (uppenbarelser).
Elis ögon hade blivit allt sämre och han kunde inte längre se. Han låg och sov på sin vanliga plats,
På den dagen ska jag fullgöra mot Eli allt som jag har talat om hans hus från början till slut.
Och när folket kom till lägret sade Israels äldste: "Varför har Herren (Jahve) slagit oss idag framför filistéerna? Låt oss hämta Herrens (Jahves) förbundsark från Shilo till oss, så att han kan vara ibland oss och rädda (frälsa) oss ur fiendens hand."
Och en man från Benjamin sprang (flydde) från armén och kom till Shilo samma dag med sina kläder sönderrivna och jord på sitt huvud. [Uttryck för sorg.]
Och mannen sade till Eli: "Jag är han som har kommit från armén, och jag flydde idag från armén." Och han sade: "Hur har det gått min son?"
Därför trampar ingen som går in i Dagons hus, varken prästen eller någon annan, på tröskeln till denna dag.
Och leviterna tog ner Herrens (Jahves) ark och lådan som var med den, där guldsakerna låg och ställde dem på den stora stenen. Och Beit-Shemeshs män offrade brännoffer och offrade offer till Herren (Jahve) samma dag.
Och när de 5 filisteiska ledarna såg det återvände de till Ekron samma dag.
och de gyllene mössen efter antalet av filisteernas städer tillhörde de 5 ledarna, både de befästa städerna och landsbyarna, ända till Avel vid den stora stenen, där de satte ner Herrens (Jahves) ark. Denna sten finns kvar på betshemiten Josuas fält till denna dag.
Och det hände från den dagen att arken bodde i Kirjat-Jearim under en lång tid, det var 20 år, och hela Israels hus längtade efter Herren (Jahve).
Och de samlades tillsammans i Mitspa och drog upp vatten och hällde ut det inför Herrens (Jahves) ansikte och fastade den dagen och sade där: "Vi har syndat mot Herren (Jahve)." Och Samuel dömde Israels söner i Mitspa.
Och medan Samuel offrade brännoffret kom filistéerna nära för att strida mot Israel, men Herren (Jahve) dundrade med ett stort dån över filistéerna den dagen och gäckade dem den dagen och de slogs ner inför Israel.
Så blev filistéerna underkuvade och de kom inte mer innanför Israels gräns, och Herrens (Jahves) hand var emot filistéerna alla Samuels dagar.
Och Samuel dömde Israel alla dagar under sitt liv (så länge han levde).
I enlighet med allt som de har gjort sedan den dagen då jag förde dem upp, ut ur Egypten till denna dag har de förkastat mig och tjänat andra gudar, så gör de också mot dig.
Och ni ska ropa den dagen på grund av den kung som ni har valt åt er och Herren (Jahve) ska inte svara er den dagen."
Tidigare i Israel när en man gick för att fråga Gud (Elohim) då sade han: "Kom och låt oss gå till siaren." För den som nu kallas profet kallades tidigare en siare.
Och de svarade dem och sade: "Det är han, se han är framför er, skynda er nu, för han kom till staden idag, för folket har idag offrat på en hög plats.
Så snart ni kommer in i staden hittar ni honom rakt fram, innan han går upp på höjden för att äta, för folket vill inte äta förrän han kommer, eftersom han brukar välsigna offret och efteråt äter de som är bjudna. Gå därför upp nu för just nu kan ni finna honom."
Och Herren (Jahve) hade visat för Samuel en dag innan han kom och sagt:
Och Samuel svarade Saul och sade: "Jag är siaren, gå upp före mig till den höga platsen, för du ska äta med mig idag och i morgon ska jag låta dig gå och ska tala om för dig allt du har på ditt hjärta.
Och vad angår dina åsnor som försvann för tre dagar sedan, så tänk inte på dem för de är återfunna. Och till vem står hela Israels önskan? Är det inte till dig och till hela din fars hus?"
Och kocken tog upp låret och det som var på det och satte det framför Saul. Och [Samuel] sade: "Se vad som har blivit sparat, sätt det framför dig och ät, för det har sparats till dig för den bestämda tiden och jag säger: Jag har bjudit in folket." Så Saul åt med Samuel den dagen.
När de gick ner vid slutet av staden sade Samuel till Saul: "Be din tjänare att gå vidare före oss, och han gick vidare, men stanna du en tid så att jag kan låta dig höra Guds (Elohims) ord."
När du har lämnat mig idag ska du finna två män vid Rakels grav på gränsen till Benjamin vid Tseltsach, och de ska säga till dig: "Åsnorna som du gick för att leta efter är upphittade, och din far har slutat bekymra sig för åsnorna och är orolig för dig och säger: Vad ska jag göra för min son?
Och du ska gå ner före mig till Gilgal, och se, jag ska komma ner till dig för att offra brännoffer och offra offer och shalomoffer, 7 dagar ska du vänta tills jag kommer till dig och talar om för dig vad du ska göra."
Och det blev så att när han vände sin rygg för att gå från Samuel, gav Gud (Elohim) honom ett annat hjärta, och alla dessa tecken skedde samma dag.
Men ni har idag förkastat er Gud (Elohim) som själv frälste er ut ur alla olyckor och era trångmål (ångest), och ni har sagt till honom: Sätt en kung över oss. Visa nu därför upp er själva inför Herrens (Jahves) ansikte efter era stammar och era tusenden."
Och Javeshs äldste sade till honom: "Ge oss sju dagars betänketid så att vi kan sända budbärare till alla Israels gränser, och sedan om ingen kommer och hjälper oss, ska vi komma ut till dig."
Nästa dag fördelade Saul folket i tre grupper, och de trängde in i lägret vid morgonväkten [den sista av de tre nattväkterna – från klockan två till sex på morgonen] och slog ammoniterna ända till då det var som hetast på dagen [eftermiddagen]. De som undkom var så skingrade att inte två av dem kom undan tillsammans. [Amoreerna måste till en början gjort visst motstånd, striden pågår omkring 12 timmar.]
Men Saul sade: "Ingen man ska dödas idag, för idag har Herren (Jahve) gett befrielse i Israel."
Och nu, se, kungen går framför er och jag är gammal och gråhårig, och se, mina söner är med er, och jag har vandrat framför er från min ungdom till idag.
Då sade han [Samuel] till dem: "Herren (Jahve) är vittne mot er och hans smorde är vittne denna dag, att ni inte har funnit något i min hand."
    De svarade: "Han är vittne."
Är det inte veteskörd idag [maj/juni – tiden för att bärga korn och vete]? Jag ska ropa till Herren (Jahve) att han ska sända åska och regn och ni ska veta (personigen få erfara) och se att er ondska är stor, som ni har gjort i Herrens (Jahves) ögon, genom att be om en kung [och inte velat ha mig som kung]."
Sedan ropade Samuel till Herren (Jahve), och samma dag sände Herren (Jahve) åska och regn, och hela folket blev mycket rädda (greps av stor fruktan; bävade stort) inför Herren (Jahve) och Samuel. [Normalt sett faller det aldrig någon nederbörd i Israel under skördeperioden, därför är detta något mycket anmärkningsvärt. Skyfallet förstörde troligvis också årets spannmålsskörd, se Ords 26:1.]
Han väntade sju dagar, den tid som Samuel hade bestämt [1 Sam 10:8]. Men Samuel kom inte till Gilgal, och folket [Sauls armé] skingrades från (började överge) honom.
Men Samuel sade: "Vad har du gjort?"
    Saul svarade: "Eftersom jag såg att folket skingrades från mig och att du inte kom vid den tiden som du avtalat, och att filistéerna samlar sig själva mot Michmas,
Och när dagarna med krig kom gick det inte att finna varken svärd eller spjut i någon av folkets händer som var med Saul och Jonatan, men hos Saul och Jonatan fann man dem (det var bara Saul och Jonatan som hade personliga vapen).
Och det hände en dag att Jonatan, Sauls son, sade till ynglingen som bar hans rustning [hans vapenbärare]: "Kom och låt oss gå över till filistéernas förläggning där på andra sidan." Men han berättade inte det för sin far.
Och Saul sade till Achija: "För hit Guds (Elohims) ark." För Guds (Elohims) ark var vid den tiden hos Israels söner.
Och Herren (Jahve) räddade Israel den dagen och striden fortsatte så långt som till Beit-Aven.
Och Israels män var plågade [utmattade, hårt pressade] den dagen men Saul bönföll folket och sade: "Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man som äter någon mat innan kvällen och jag har hämnats på mina fiender." Så ingen av folket smakade någon mat.
Och en man från folket svarade och sade: "Din far har bundit folket med en ed och sagt: Förbannad är den man som äter mat idag, och folket är svagt."
Hur mycket mer om folket hade kunnat äta fritt idag av det tillspillogivna från deras fiender som de hittar? Hade det då inte blivit en mycket större slakt bland filistéerna?"
Och de slog filistéerna den dagen från Michmas till Ajalon och folket var mycket utmattat.
Och de berättade för Saul och sade: "Se, folket syndar mot Herren (Jahve) när de äter med blodet." [1 Mos 9:4; 4 Mos 12:23] Och han sade: "Ni har handlat förrädiskt, rulla en stor sten till mig idag."
Så Saul frågade om Guds (Elohims) råd: "Ska jag gå ner efter filistéerna? Ska du ge dem i Israels hand?" Men han svarade honom inte den dagen.
Då sade Saul: "Dra er hit alla folkets ledare, och vet och se hur denna synd har gått till idag.
Men folket sade till Saul: "Ska Jonatan dö? Vem har gett denna stora seger till Israel? Bort med det, Herren (Jahve) lever, inte ett hårstrå ska falla från hans huvud till marken, för han har stridit tillsammans med Gud (Elohim) idag."
Och det var svåra strider mot filistéerna alla Sauls dagar. Och alla mäktiga män (stridsmän – män i sina bästa år – fulla av egen styrka och kraft – hebr. gever) och alla tappra män (starka, mäktiga stridsmän, soldater – hebr. chajil) som Saul såg tog han till sig [till sin armé, se 1 Sam 8:11].
Och Samuel sade till honom: "Herren (Jahve) har ryckt bort Israels kungadöme från dig idag, och har gett det till en annan som är bättre än du.
Och Samuel såg aldrig Saul igen till den dag han dog, för Samuel sörjde (hebr. aval) över Saul. Och Herren (Jahve) ångrade (sörj-tröstade – hebr. nicham) att han gjort Saul till kung över Israel. [Se kommentar i vers 11.]
Och Samuel tog oljehornet och smorde honom i hans bröders mitt. Och Herrens (Jahves) Ande kom mäktigt över David från den dagen och framåt. Och Samuel steg upp och gick till Rama.
Sedan sade filistén: "Jag hånar Israels armé idag, ge mig en man så att vi kan strida tillsammans (duellera)."
Och David var son till en efratit från Betlehem i Juda som hette Jishaj, han hade åtta söner, och mannen var en gammal man i Sauls dagar, kommen till hög ålder bland män [så han kunde inte själv gå till stidsfältet]. [David var den yngste, se vers 14. I 1 Krön 2:13–16 nämns bara sju söner vid namn. I vers 13 nämns de tre äldsta, så någon av de yngre kan ha dött tidigt innan han skaffat familj, och därför inte räknats med i Krönikerböckerna.]
Filistén [Goliat] trädde fram (kom nära) morgon och kväll för att visa upp sig själv 40 dagar. [På grund av det långa ställningskriget som hållt på i 1,5 månads tid började provianten för Israels armé att tryta.]
I dag ska Herren (Jahve) överlämna dig i min hand. Jag ska slå ner dig och hugga huvudet av dig. I dag ska jag ge hela den filisteiska armén till himlens fåglar och markens djur. Då ska hela världen förstå att Israel har en Gud (Elohim),
Och Saul tog honom den dagen och lät honom inte gå hem mer till hans fars hus.
Och Saul bevakade David från den dagen och framåt.
Och det hände på morgonen att en ond ande från Herren (Jahve) kom över Saul [på nytt, se 1 Sam 16:14], och han profeterade [rasade, gormade, betedde sig våldsamt] mitt i huset, men David spelade med sin hand som han brukade varje dag, och Saul hade sitt spjut i sin hand.
Och Saul sade (tänkte): "Jag ska ge henne åt honom så att hon kan bli en snara för honom, så att filistéernas hand vänds mot honom." Därför sade Saul till David: "Du ska idag bli min svärson genom en av de två." [Detta är Sauls fjärde försök att döda David.]
Och när hans tjänare berättade dessa ord för David behagade det Davids ögon väl att bli kungens svärson. Och dagarna var inte begränsade.
Och Saul var nu ännu räddare för David, och Saul var ständigt Davids fiende.
Och han tog även av sig sina [kungliga] kläder, och han profeterade även framför Samuel och han låg ner naken hela dagen och hela natten. Därför säger man: "Är även Saul bland profeterna?" [Tre gånger hade Guds Ande kommit över de utsända tjänarna. Men Saul förstod inte att Gud var med David, utan gick då själv till Rama för att personligen ta livet av David. Detta är tolvte försöket att döda David. Det är inte troligt att Saul klädde av sig naken, istället tog han av sig sina kungliga kläder, se 2 Sam 6:20. Gud ödmjukade Saul. Berättelsen visar att det går att ha andliga erfarenheter, men det krävs omvändelse och ett verkligt överlämnade för att förvandla sitt liv. Frasen "Är även Saul bland profeterna" återfinns även i 1 Sam 10:10–12.]
Om din far alls saknar mig, säg: 'David frågade mig om han fick lämna så att han kunde springa till sin stad Betlehem, för det är ett årligt offer där för deras familj.'
Och på den tredje dagen ska du gömma dig själv väl och komma till platsen där du brukar gömma dig själv de dagar du arbetar och ska stanna (hålla dig) vid Ezel-stenen. [Hebr. ezel betyder "stenen på vägen"; troligtvis en milstolpe för vandrare.]
Men Saul sade ingenting den dagen för han tänkte: "Något har hänt honom så att han är oren, han är säkert oren."
Och det hände på morgonen efter nymånen, som var den andra dagen, att Davids plats var tom, och Saul sade till Jonatan: "Varför kommer inte Jishajs son [David] till måltiden, varken igår eller idag?"
För så länge Jishajs son lever på jorden ska du inte bli upprättad, inte ditt kungarike. Skicka nu efter och hämta honom för han förtjänar döden." [Saul förstår att Jonatan har varit mer lojal mot David än honom, se 1 Sam 19:2.]
Och Jonatan steg upp från bordet i brinnande vrede och åt ingen mat den andra dagen i månaden, för han sörjde för David och eftersom hans far hade lagt skam på honom.
Och David svarade prästen och sade till honom: "Eftersom vi har avhållit oss från kvinnor dessa tre dagar, när jag kom ut var de unga männens kärl heliga, fast det var en vanlig resa, hur mycket mer idag när det ska bli heligt bröd i kärlen?"
Så prästen gav honom heligt bröd, eftersom det inte fanns något annat bröd där än skådebröden, som hade tagits bort från Herrens (Jahves) ansikte, men ersatts med varmt [nybakat] bröd samma dag då det togs bort.
Nu var en av Sauls tjänare där den dagen, begränsad (förhindrad, instängd) inför Herren (Jahve), och hans namn var Doeg, edomiten, ledaren för Sauls herdar. [Doeg kan ha avlagt ett nasirlöfte, eller så är det sabbat vilket gjorde gjorde att han inte kunde gör något denna dag. Så småningom kommer han att berätta för Saul att David varit här och döda alla präster, se 1 Sam 22:9, 18, 22; Ps 52:2.]
Och David steg upp och flydde den dagen av fruktan för Saul och kom till Achish, kungen i Gat. [Han flyr till sin ärkefiende Achish, och med sig har han svärdet som tillhörde Achishs döda hjälte Goliat.]
Och han förde dem inför Moavs kung och de vistades hos honom hela den tid som David var i fästningen.
så att ni alla konspirerar mot mig, och det var ingen som avslöjade för mig när min son skar ett förbund med Jishajs son, och det är ingen av er som tycker synd om mig eller avslöjar för mig att min son har eggat upp mina tjänare mot mig för att ligga i bakhåll som han gör denna dag?"
Och Saul sade till honom: "Varför har ni konspirerat mot mig, du och Jishajs son, när du gav honom bröd och ett svärd och har frågat Gud (Elohim) för honom, så att han ska resa sig upp emot mig och ligga i bakhåll som denna dag?"
Har jag idag börjat fråga Gud (Elohim) för honom? Låt det vara långt från mig. Låt inte kungen tillskriva sina tjänare någonting, inte till hela min fars hus, för din tjänare visste inget av allt detta, smått eller stort."
Och kungen sade till Doeg: "Vänd dig och döda prästen." Så edomiten Doeg vände vände sig om och dödade prästen, och han dödade den dagen 85 personer som bar en linne-efod. [Linnevästen som bars av prästerna var lätt att känna igen, se 2 Mos 28:6–14.]
Då sade David till Evjatar: "Jag visste den dagen när edomiten Doeg var där att han säkert skulle berätta för Saul [1 Sam 21:7]. Jag har dragit död över alla själar i din fars hus.
Och David vistades i öknen i bergfästena [naturliga bergfästen, grottor och klippor som gav skydd – hebr. masad; samma ord som den kända antika fästningen Masada i Negevöknen] och förblev i bergslandet i öknen Zif. [Tel Sif ligger strax söder om Hebron, ett kargt område med inte så många invånare där det är lätt att gömma sig.] Och Saul sökte honom varje dag men Gud (Elohim) gav honom inte i hans hand.
Och Davids män sade [viskade] till honom: "Se dagen då Herren (Jahve) har sagt till dig: Se, jag ska ge dig dina fiender i dina händer, och du ska göra mot honom det som är gott i dina ögon." Och David reste sig och skar av vingen (hörnet) på Sauls mantel i smyg (utan att han märkte det).
Se, denna dag har dina ögon sett hur Herren (Jahve) idag har gett dig i min hand i grottan, och några bad mig döda dig, men mina ögon skonade dig och jag sade: Jag ska inte sträcka ut min hand mot min herre, för han är Herrens (Jahves) smorde.
Och du har förkunnat denna dag hur du har agerat med mig, för när Herren (Jahve) gav mig i din hand har du inte dödat mig.
För om en man finner sin fiende, ska han låta honom gå därifrån oskadd? Därför ska Herren (Jahve) belöna dig med gott för det som du har gjort mot mig idag.
Jag har hört att du klipper och dina herdar är nu med oss och vi gör dem inget illa utan vi ser till att ingenting fattas dem (vi vaktar deras tillhörigheter när de inte är här) under tiden som de är i Karmel.
Be de unga männen och de ska berätta för dig. Låt därför de unga männen finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, för vi kommer en god dag. Ge, jag ber dig, det som finns i din hand till dina tjänare och till din son David.' "
Och Naval svarade Davids tjänare och sade: "Vem är David? Och vem är Jishajs son? Det finns många tjänare i dessa dagar som har övergett sina herrar,
Men männen var mycket goda mot oss och vi blev inte skadade, vi förlorade ingenting så länge som vi vandrade med dem när vi var på fälten.
De var en mur för oss både natt och dag, hela tiden som vi var bland dem och vaktade fåren.
Förlåt, jag ber dig, din tjänarinnas överträdelse, för Herren (Jahve) ska med säkerhet göra min herres hus till ett tryggt hus, eftersom min herre utkämpar Herrens (Jahves) strider, och ondska aldrig har funnits i dig alla dina dagar.
Då sade David till Avigal [här stavas namnet utan ändelsen jil, utan "glädje"]: "Välsignad är Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim), som denna dag har sänt dig för att möta mig,
och välsignad är din taktfullhet och välsignad är du som denna dag har avhållit mig från blodskuld, och från att söka gottgörelse för mig själv med min egen hand.
Och det skedde omkring tio dagar därefter att Herren (Jahve) slog Naval så att han dog. [David tolkar detta som Guds dom över Naval.]
Och Avishaj sade till David: "Gud (Elohim) har gett dina fiender i din hand idag, låt mig därför slå honom, jag ber dig, med spjutet till marken i ett slag, och jag ska inte slå honom en andra gång."
Och David sade: "Herren (Jahve) lever därför ska Herren (Jahve) slå honom, eller hans dag ska komma för att dö, eller han ska gå ut i strid och bli bortsvept.
Därför ber jag dig, låt min herre kungen höra sin tjänares ord. Om det är Herren (Jahve) som har uppviglat dig mot mig, låt honom ta emot ett offer, men om det är människors söner ska de vara förbannade (i grund förgöras – hebr. aror) inför Herrens (Jahves) ansikte, för de har drivit ut mig denna dag för att jag inte ska hålla fast vid (klistra mig till) Herrens (Jahves) arv och har sagt: Gå och tjäna andra gudar.
Och Saul sade: "Jag har syndat, återvänd min son David, för jag ska inte längre skada dig, eftersom mitt liv är dyrbart i dina ögon idag. Se jag har varit en dåre och misstagit mig storligen."
Och Herren (Jahve) ska löna varje man för hans rättfärdighet och hans trofasthet, som Herren (Jahve) har gett dig i min hand idag och jag inte sträckte ut min hand mot Herrens (Jahves) smorde.
Och se, som ditt liv var stort i mina ögon idag, så låt mitt liv vara stort i Herrens (Jahves) ögon och låt honom befria mig från alla prövningar (bedrövelser, lidanden)."
Men David [var trött på att ständigt behöva fly från Saul och] sade i sitt hjärta (tänkte för sig själv): "En dag kommer jag bli bortsvept (undanröjd) av Sauls hand. Det finns inget bättre för mig än att jag flyr till filistéernas land. Då måste Saul ge upp (tröttna) på att leta efter mig överallt inom Israels gränser och jag undkommer hans hand."
Och Achish gav honom Tsiklag den dagen. Därför tillhör Tsiklag Juda kungar till denna dag.
Och antalet dagar som David bodde i filistéernas land var ett fullt år och fyra månader.
Achish frågade: "Var har ni gjort en räd idag?" Och David svarade: "Mot södra Juda och mot södra Jerachmel och mot södra Qeni."
Och David lämnade varken man eller kvinna levande för att föra dem till Gat och sade: "Annars kommer de att berätta om oss och säga: Så gjorde David och det har varit hans sätt hela tiden som han har vistats i filistéernas land."
Och det hände i dessa dagar [en tid senare] att filistéerna samlade ihop sin armé till strid, för att strida med Israel. Då sade Achish till David: "Du ska med säkerhet veta att du ska gå ut med mig i armén, du och dina män."
David svarade Achish: "Därför ska du veta att din tjänare vill göra det."
    Achish sade till David: "Därför ska jag låta dig vara min livvakt (ordagrant: väktaren över mitt huvud) för alltid."
Eftersom du inte lyssnade till Herrens (Jahves) röst och inte verkställde hans brinnande vrede över Amalek [1 Sam 15:10–23], därför har Herren (Jahve) gjort detta mot dig idag.
Och Saul föll raklång i sin fulla längd på marken och var mycket rädd, på grund av Samuels ord. Och det fanns ingen styrka i honom, för han åt inget bröd hela dagen eller hela natten. [Saul hade tydligen fastat som en förberedelse inför detta besök. Ironiskt nog utövade han religiös hängivenhet för att bryta mot Guds bud.]
Filistéernas ledare frågade: "Vad gör dessa hebréer här?"
    Achish svarade filistéernas ledare: "Är inte detta David, Sauls tjänare Israels kung, som har varit hos mig dessa dagar även dessa år, och jag har inte funnit något (svek) i honom sedan han kom till mig till denna dag?"
Och Achish kallade på David och sade till honom: "Herren (Jahve) lever, du har varit ärlig och du har gått ut och du har gått in med mig i hären och har varit god i mina ögon, för jag har inte funnit ondska i dig sedan den dagen du kom till mig och till denna dag, men du är inte god i ledarnas ögon.
Och David sade till Achish: "Men vad har jag gjort? Vad har du funnit i din tjänare så länge som jag har varit inför dig till denna dag, att jag inte kan gå och strida mot min herre kungens fiender?"
Och det hände när David och hans män kom till Tsiklag [gränsstad mellan Juda och filistéerna i sydväst] på den tredje dagen, att amalekiterna hade gjort en räd i söder och över Tsiklag och hade slagit Tsiklag och bränt det i eld,
och de gav honom en bit fikonkaka och två klasar russin. Och när han hade ätit kom hans ande tillbaka i honom, för han hade inte ätit något bröd och inte druckit något vatten på tre dagar och tre nätter.
Och David sade till honom: "Vem tillhör du? Varifrån kommer du?" Och han sade: "Jag är en ung egyptier, tjänare till en amalekit, och min herre lämnade mig eftersom jag blev sjuk för tre dagar sedan.
Och det var så från den dagen och framåt. Han gjorde det till en förordning (ordagrant "saker inristat") och ett påbud (bindande juridiskt beslut) för Israel till denna dag.
Så dog Saul och hans tre söner och hans vapendragare och alla hans män denna samma dag tillsammans.
Och de tog deras ben och begravde dem under tamarisken i Javesh och fastade i sju dagar.

2 Samuelsboken (75)

[Berättelsen fortsätter från 1 Sam 31:11–13, året är ca 1010 f.Kr.] Efter Sauls [israeliternas första kungs] död, när David hade återvänt från slakten på amalekiterna stannade David två dagar i Tsiklag. [1 Sam 30]
På den tredje dagen kom en man kom från Sauls läger [i Jezereldalen] med sina kläder sönderrivna och jord på sitt huvud [två tydliga tecken på sorg]. När han kom till David föll han ner på marken och böjde sig ner. [Avstånden mellan Sauls läger i Gilboa i Jezereldalen ner till området i Negev kring Beer-Sheva är drygt 20 mil, vanligtvis är det en 4-5 dagars vandring, men referensen till tredje dagen tyder på att han rört sig raskt med dessa brådskande nyheter.]
Och tiden som David var kung i Hebron (Chevron) över Juda hus var sju år och sex månader.
Striden var mycket svår den dagen och Avner blev slagen och Israels män framför Davids tjänare.
Och Avner blev mycket arg över Ishboshets ord och sade: "Är jag ett hundhuvud som tillhör Juda? Idag har jag gjort nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot din far Sauls hus, till dina bröder och till hans vänner och har inte gett dig i Davids hand, och du anklagar mig idag för en synd med denna kvinna!
Och hela folket kom till David och ville få honom att äta bröd medan det fortfarande var dag. Men David gav en ed och sade: "Må Gud (Elohim) göra så mot mig och mer, om jag smakar bröd eller något annat innan solen har gått ner."
Och hela folket och hela Israel förstod den dagen att det inte var kungen som låg bakom att Avner, Ners son dödades.
Och kungen sade till sina tjänare: "Vet ni inte att det är en furste och en stor man som har fallit i Israel idag?
Och jag är svag idag och har precis blivit smord till kung. Och dessa män, Tserojas söner, är för tunga för mig. Må Herren (Jahve) belöna dem som gör ont efter deras ondska."
men beerotiterna flydde till Gittajim och har vistats där till denna dag. [Staden Beerot låg 7 km norr om Jerusalem i Benjamins stams område. Staden/byn Gittajim (som betyder "två vinpressar") har inte identifierats men bör ligga på en plats där man skördade mycket vindruvor och var känd för sina två vinpressar. Den nämns bara här och i Neh 11:33, och där också en av benjaminiternas städer intill Rama och Chadid (Neh 11:34) norr om Jerusalem nämns.]
Beerotiten Rimmons söner, Rechav och Baana [gjorde upp en plan för att mörda Ish-Boshet och] gick ut [från Gittajim norr om Jerusalem till staden Machanaim på andra sidan Jordan nära Jabbok, se 2 Sam 2:8]. De kom till Ish-Boshets hus [palats] när dagen var som varmast [omkring tretiden på eftermiddagen] då han tog sin middagsvila [siesta efter maten].
Och de förde Ish-Boshets huvud till David i Hebron och sade till kungen: "Se, Ish-Boshets huvud, Sauls son, din fiende som sökte ditt liv, och Herren (Jahve) har hämnats min herre kungen på Saul denna dag och på hans säd (efterkommande)." [Senast någon kommit med ett huvud inför kungen var när David kom med Goliats huvud inför Saul, se 1 Sam 17:57. David blev belönad med en position hos kungen och i den kungliga familjen, och även befriad från skatt, se 1 Sam 17:25. Rechav och Baana förväntade sig troligen någon liknande belöning.]
Och David sade den dagen: "Vemhelst som slår jevuséerna och tar sig upp i kanalen (tunneln) och tar bort de lama och de blinda som är Davids fiender (som Davids själ hatar)." Därför säger man: "Där är den blinde och den lame, han kan inte komma in i huset."
Och David blev missnöjd eftersom Herren (Jahve) hade brutit ner Uzza. Och platsen fick namnet Perets-Uzza som den heter till denna dag. [Perets betyder bryta sönder och Uzza betyder stark.]
Och David blev rädd för Herren (Jahve) den dagen och han sade: "Hur ska Herrens (Jahves) ark komma till mig?"
Sedan återvände David för att välsigna sitt eget hushåll. Och Michal, Sauls dotter, kom ut och mötte David och sade: "Hur har Israels kung gett sig ära idag, som har klätt av sig själv idag inför ögonen på hans tjänares tjänstekvinnor, som en av de fåfänga männen som skamlöst klär av sig!" [David var inte naken, han hade tagit av sig sin kungliga mantel, i ödmjukhet inför Gud, se 2 Sam 6:16, och var som en bland folket, detta retade Michal för hon gillade statusen att vara kungens fru.]
Och Michal, Sauls dotter, fick inga barn till sin dödsdag.
Jag har inte bott i något hus från den dag jag förde Israels barn upp ur Egypten ända till i dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel.
sedan tiden då jag satte domare över mitt folk Israel.
Jag ska låta dig få ro från alla dina fiender. Nu säger Herren (Jahve) till dig att Herren (Jahve) ska bygga ett hus (släkt, dynasti) åt dig.
När din tid är slut och du vilar hos dina fäder ska jag efter dig upphöja din avkomling [Salomo (1 Kung 1:30), men även Messias – Davids Son, se Matt 1:1; Luk 1:32] som ska utgå ur ditt liv, och jag ska befästa hans kungadöme.
Och David sade till Orija: "Stanna här idag också och i morgon ska jag låta dig gå." Så Orija stannade i Jerusalem den dagen och nästa dag.
Och det hände på den sjunde dagen att barnet dog. Och Davids tjänare var rädda för att tala om att barnet var dött, för de sade: "Se, när barnet fortfarande levde talade vi med honom men han lyssnade inte till vår röst, hur ska vi då kunna tala om för honom att barnet är dött utan att han skadar sig själv?"
Och det skedde efter två fulla år att Avshalom hade fårklippare i Baal-Chatsor som är bredvid Efraim och Avshalom bjöd in alla kungens söner.
Och Jonadav, Shimeas son, Davids bror, svarade och sade: "Låt inte min herre tro att de har dödat alla de unga männen, kungens söner, för Amnon är den ende som är död, för Avshalom har bestämt detta och varit fast besluten från den dag då han våldtog hans syster Tamar.
Men Avshalom flydde och gick till Talmaj, Amichods son, Geshors kung. Och (David) sörjde över sin son alla dagarna.
Och Joav sände till Tekoa och hämtade därifrån en vis kvinna och sade till henne: "Jag ber dig, förklä dig själv till en som sörjer och ta på dig en sorgdräkt, jag ber dig, och smörj inte dig själv med olja utan var som en kvinna som har sörjt länge över en död,
Och Joav föll ner på marken på sitt ansikte och ödmjukade sig själv och välsignade kungen och sade: "Idag vet din tjänare att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, min herre kungen, i det att kungen har beviljat sin tjänares begäran."
Och när han klippte sitt huvud, vid slutet på varje år klippte han det, eftersom håret var tungt på honom därför klippte han det, vägde han håret på sitt huvud och det vägde 200 shekel [2,3 kg] efter kungens vikt.
Och Avshalom bodde två fulla år i Jerusalem och han såg inte kungens ansikte.
Igår kom du, skulle jag idag låta dig gå upp och ner med oss och se att jag går dit jag kan? Återvänd du och ta dina bröder med dig i nåd och sanning." [Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
Kungen frågade: "Var är din herres son?"
    Tsiva svarade kungen: "Se, han vistas i Jerusalem för han sade: Idag ska Israels hus upprätta till mig min fars kungarike."
Det kan hända att Herren (Jahve) ska se på mina ögon och att Herren (Jahve) ska gengälda mig gott för hans förbannelse av mig idag."
Och Achitofels råd som han gav i de dagarna, var som om en man frågade efter Guds (Elohims) ord. Sådana var alla Achitofels råd även till David, även till Avshalom.
Och Israels folk blev slagna där inför Davids tjänare och det var en stor slakt den dagen, 20 000 män.
Och striden blev där utspridd över hela landets ansikte (yta) och skogen slukade mer folk än svärdet slukade den dagen.
Och Avshalom hade under sin livstid rest upp en pelare åt sig som finns i Kungadalen, för han sade: "Jag har ingen son som bevarar mitt namn i hågkomst." Och han gav pelaren sitt eget namn och den kallas Avshaloms hand till denna dag.
Men Joav sade till honom: "Du ska inte bära några nyheter idag, men du ska bära nyheter en annan dag, men idag ska du inte bära några nyheter eftersom kungens son är död."
Och se, kushiten kom och kushiten sade: "Nyheter till min herre kungen, för Herren (Jahve) har hämnats dig idag på alla dem som reste sig upp mot dig."
Och segern den dagen vändes i sorg för hela folket, för folket hörde sägas den dagen: "Kungen sörjer sin son."
Och folket smög den dagen in i staden, som folk som skäms när de drar sig undan och flyr i strid.
Och Joav kom in i huset till kungen och sade: "Du har idag dragit skam över alla dina tjänares ansikten, som idag har räddat ditt liv och livet på dina söner och dina döttrar och livet på dina fruar och livet på dina konkubiner,
i det att du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig. För du har idag förkunnat att furstar och tjänare är ingenting för dig. För jag vet idag att om Avshalom hade levt och vi alla hade dött idag, skulle det ha behagat dig väl.
Och säg till Amasa: "Är du inte mitt ben och mitt kött? Må Gud (Elohim) göra så mot mig och mer därtill, om du inte blir ledare över armén inför mig oavbrutet i Joavs ställe."
Och hans sade till kungen: "Låt inte min herre tillräkna mig synd, kom inte heller ihåg det som din tjänare gjorde orättfärdigt den dagen min herre kungen gick ut från Jerusalem, så att kungen skulle ta det till sitt hjärta.
För din tjänare visste inte att han syndade. Se därför har jag kommit först av alla idag från hela Josefs hus för att gå ner och möta kungen."
Och David sade: "Vad har jag att göra med dig, Tserojas son, att du idag skulle bli min advokat? Ska någon man dödas i Israel idag? Vet inte jag att jag är Israels kung idag?"
Och Mefivoshet, Sauls son kom ner för att möta kungen och han hade inte haft skor på sina fötter, inte klippt skägget och inte tvättat sina kläder från den dag kungen lämnade till dagen då han kom hem i frid (shalom).
Och Barzilaj sade till kungen: "Hur många är dagarna av åren i mitt liv, att jag skulle gå upp med kungen till Jerusalem?
Jag är idag 80 år, kan jag skilja mellan gott och ont? Kan din tjänare känna smaken av vad jag äter eller av vad jag dricker? Kan jag fortfarande höra rösten av en man som sjunger eller en kvinna som sjunger? Varför ska då din tjänare bli en börda för min herre kungen?
Och David kom till sitt hus i Jerusalem och kungen tog de tio kvinnorna, hans konkubiner, som han lämnat för att ta hand om huset och satte dem i en egen avdelning och gav dem underhåll, men han gick inte in till dem. De levde instängda i änkestånd till den dag de dog.
Och kungen sade till Amasa: "Kalla samman Juda män inom tre dagar och var du på denna plats."
Och det var en hungersnöd i Davids dagar, tre år, år efter år, och David sökte Herrens (Jahves) ansikte. Och Herren (Jahve) sade: "Det är för Saul och för blodet från hans hus eftersom han dödade givoniterna."
och han gav dem i givoniternas hand och de hängde dem på berget inför Herrens (Jahves) ansikte och de föll alla sju tillsammans. Och de dödades under skördedagarna [april/maj], på den första dagen i början på kornskörden. [Detta sker på förstlingsfruktens dag, Jom Ha-Bikkurim.]
Och David gick och tog Sauls ben och hans son Jonatans ben från männen i Javesh-Gilead, som hade stulit dem från den öppna platsen vid Beit-Shan, där filistéerna hade hängt dem, den dagen filistéerna slog Saul i Gilboa.
David talade till Herren (Jahve), denna sångs ord den dag då Herren räddat honom ur alla fienders hand, och ur Sauls hand (grepp).

Denna sång finns också som en Psalm, se Ps 18. Några skillnader:
hand – hebr. kaf 2 Sam 22:1, jad i Ps 18:1.
ropa – hebr. qara 2 Sam 22:7, sawa i Ps 18:7
klippa förutom – mibbalade" 2 Sam 22:32, zulati i Ps 18:32. Struktur: Sången är uppbyggd som en kiasm i flera nivåer. A Inledande lovprisning, vers 2–7
   B Guds ingripande, vers 8–20
     C Guds trofasthet, vers 21–30
   B´ Gud ger kraft, vers 31–46
A´ Avslutande lovprisning, vers 47–51

De konfronterade när jag var som svagast (när jag var som en belägrad stad),
    men Herren blev mitt stöd.
    [Ordet "stöd" används i Jer 3:1 om hjälpsändningar med förnödenheter och vatten till det belägrade Jerusalem.]
han stod fast och slog filistéerna tills hans hand var trött och fastnade i svärdet, och Herren (Jahve) gav en stor seger den dagen, och folket återvände efter honom för att plundra de slagna.
Och Benajaho, Jehojadas son, son till en krigare från Kavtsel, som hade gjort mäktiga dåd, han slog Moavs två lejon (berömda hjältar) och han gick ner och slog ett lejon i gropen under snötiden (vintern).
Och när de gått fram och tillbaka genom hela landet, kom de till Jerusalem efter 9 månader och 21 dagar.
Och Gad kom till David och berättade för honom och sade: "Ska sju år av hungersnöd komma till dig i landet? Eller vill du fly tre månader framför dina fiender när de jagar dig? Eller ska det vara tre dagar med pest i landet? Ta nu råd och tänk igenom vilket svar jag ska ge till honom som har sänt mig."
Och Gad kom den dagen till David och sade till honom: "Gå upp, sätt upp ett altare till Herren (Jahve) på jevusiten Araonas tröskplats."

1 Kungaboken (100)

Kung David var nu gammal, och i hög ålder (kommen till dagar) och de täckte honom med filtar men han kunde inte bli varm. [David var i 70-årsåldern, se 2 Sam 5:4–5]

Hans far [David] hade aldrig sårat honom [genom att tillrättavisa honom] under alla hans dagar och frågat: "Varför gör du så här?"
Han hade även ett gott utseende
och han var född efter Avshalom [2 Sam 3:3, 13–18]. [David hade varit en frånvarande far, se Ords 3:11–12; 22‬:‭6‬; Heb 12.6–7. Adonija såg mer på yttre än karaktär, se 1 Sam 16:7. Adonija var den äldste sonen vid liv, så han förutsatte att han skulle ha rätt till tronen.]
För han har gått ner idag och har slaktat oxar och göddjur och får i mängd, och har kallat på alla kungens söner och arméns härförare och Avjatar, prästen, och se de äter och dricker inför honom och säger: Länge leve kung Adonija.
jag har verkligen (sannerligen) gett dig min ed i Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) och sagt: Med säkerhet ska din son Salomo regera efter mig och han ska sitta på min tron i mitt ställe, jag ska verkställa (göra) detta redan idag."
Och kungen sade även: 'Välsignad vare Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) som har gett en att sitta på min tron idag och mina ögon får se det.' "
Och det berättades för Salomo och man sade: "Se, Adonija fruktar kung Salomo för han har greppat altarets horn och säger: 'Låt kung Salomo ge mig sin ed att han inte ska slakta sin tjänare med svärdet.' "
När dagarna närmade sig för Davids död, gav han Salomo följande instruktioner och sade:
Och se, där är hos dig Shimi, Geras son, benjaminiten från Bachurim, som förbannade mig med en svår förbannelse den dagen då jag gick till Machanajim [2 Sam 16:5–19], men han kom ner och mötte mig vid Jordan och jag gav en ed till honom i Herren (Jahve) och sade: 'Jag ska döda dig med svärdet.' [2 Sam 19:16–23]
Och dagarna som David regerade över Israel var 40 år:
    7 år regerade han i Hebron (Chevron) [när han regerade över Juda]
    och 33 år regerade han i Jerusalem.
Och nu, Herren (Jahve) lever, som har stadfäst (etablerat) mig och satt mig på min far Davids tron, och som har gjort mig ett hus som han talat (lovat), idag ska Adonijaho dödas." [2 Sam 7]
Och till Evjatar, prästen, sade kungen: "Gå du till Anatot, till dina egna fält, för du förtjänar att dö, men jag ska inte döda dig denna gång, eftersom du bar Herren (Jahve) Guds (Elohims) ark framför min far David och eftersom du var plågad med allt som min far David var plågad av."
För den dagen du går ut och passerar över bäcken Kidron, ska du med säkerhet veta att du ska döden dö, ditt blod ska komma över ditt eget huvud."
Och Shimi sade till kungen: "Ditt tal är gott, som min herre kungen har sagt, så ska din tjänare göra." Och Shimi bodde i Jerusalem många dagar.
Och kungen sände och kallade på Shimi och sade till honom: "Lät inte jag dig svära (avlägga en ed) vid Herren (Jahve) och varnade dig och sade: Vet med säkerhet att den dag du går ut och vandrar iväg ska du döden dö? Och du sade till mig: Ditt tal är gott, jag har hört det.
Bara folket offrade på de höga platserna, eftersom det inte hade byggts något hus åt Herrens (Jahves) namn fram till dessa dagar.
Salomo svarade: "Du har redan visat stor nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – hebr. chesed) mot din tjänare, min far David, därför att han vandrade inför dig i sanning, i rättfärdighet och med ett ärligt hjärta [under alla sina levnadsdagar]. Du har fortsatt att visa honom denna stora nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet) genom att ge honom en son som nu regerar på hans tron.
och Gud sade till honom: "Eftersom du har bett om detta och inte om ett långt liv eller om rikedom eller om dina fienders liv, utan om att kunna förstå vad som är rätt,
Jag ska också ge dig det du inte bett om – rikedom och ära (gott anseende). Det kommer inte att finnas någon annan kung lik dig under din livstid.
Om du vandrar på mina vägar och håller fast vid mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och budord (tydliga befallningar), så som din fader David gjorde, då ska jag också lägga till dagar till ditt liv."
Tre dagar efter att jag hade fött mitt barn, födde den här kvinnan också ett barn. Vi var själva, ingen annan var hos oss i huset, det var bara vi två. [Det finns alltså inga vittnen.]
[Här i vers 21 börjar kapitel 5 i den Hebreiska texten:] Och Salomo regerade över hela kungariket från floden till filistéernas land och till gränsen mot Egypten, de bar fram gåvor och tjänade Salomo alla hans livsdagar.
Och Salomos underhåll [för att livnära alla personer (uppskattnigsvis 15 000 . 30 000) som var i hans tjänst] för en dag var
30 kor-mått [11,7 kubikmeter] fint mjöl
och 60 kor-mått [23,4 kubikmeter] grovt mjöl,
Och Juda och Israel bodde i trygghet, varje man under sin vinstock och under sitt fikonträd, från Dan till Beer-Sheva, alla Salomos dagar.
Och Chiram, Tyros kung, sände sin tjänare till Salomo, för han hörde att de smort honom till kung efter hans far David, för han hade älskat David alla hans dagar.
Och det skedde när Chiram hörde Salomos ord att han gladde sig storligen och sade: "Välsignad är Herren (Jahve) idag, som har gett till David en vis son över detta stora folk."
Och stavarna var så långa att ändarna av dem syntes från det Heliga framför det allra Heligaste, men de kunde inte ses utifrån, och där är de till denna dag.
Från den dag jag förde fram mitt folk Israel ut från Egypten, valde jag ingen stad från alla Israels stammar till att bygga ett hus, så att mitt namn ska vara där, men jag valde David att vara över mitt folk Israel.
som du har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) med din tjänare David, min far, som du talade till honom, och du talade med din mun och med din hand har du fullbordat det, som det är till denna dag.
Vänd dig ändå hit (svara med din favör och närhet), hör din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud. Svara på det rop och den bön som din tjänare nu ber inför dig i dag.
Låt dina ögon vara öppna mot detta hus – mot den plats som du har sagt: 'Mitt namn ska vara där' – så att du hör den bön som din tjänare ber, när han vänder sig mot denna plats.
för att de ska vörda dig alla dagar som de lever i landet som du har gett till deras fäder.
Och låt dessa mina ord som jag har bett inför Herrens (Jahves) ansikte vara nära Herren vår Gud (Jahve Elohim) dag och natt, så att han kan utföra (upprätthålla) sin tjänares sak och kan utföra (upprätthålla) sitt folk Israels sak, som behövs varje dag,
Och låt era hjärtan vara fullkomliga (kompletta, fullständiga, hela) med Herren er Gud (Jahve Elohim) till att vandra i hans förordningar (ordagrant "saker inristat") och hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) som det är idag."
Samma dag helgade kungen den mellersta gården som var framför Herrens (Jahves) hus, för där offrade han brännoffret och matoffret och det feta från shalomoffret, eftersom bronsaltaret som var inför Herrens (Jahves) ansikte, var för litet för att ta emot brännoffret och matoffret och det feta från shalomoffret.
Och Salomo höll fest vid denna tid och hela Israel med honom, en stor församling från Chamats ingång till Egyptens bäck, inför Herren vår Guds (Jahve Elohims) ansikte, sju dagar och sju dagar, fjorton dagar.
På den åttonde dagen sände han iväg folket och de välsignade kungen och gick till sina tält glada och med goda hjärtan, för all den godhet som Herren (Jahve) hade visat till David hans tjänare och till Israel hans folk.
Och Herren (Jahve) sade till honom:
"Jag har hört dina förböner och dina innerliga böner som du har bett inför mitt ansikte. Jag har helgat (avskilt) detta hus som du har byggt för att placera mitt namn där för evigt, och mina ögon och mitt hjärta ska vara där alla dagar (oavbrutet så länge tiden varar, till dagarnas slut).
Och han sade: "Vilka städer är detta som du har gett mig min bror?" Och de gavs namnet Kavol, (som de heter) till denna dag. [Kavol betyder bunden, fjättrad. Namnet återfinns en gång tidigare i Jos 19:27, där det är en stad i Ashers område vid gränsen mot Tyros (någon mil öster om Haifa och Akko). Chiram verkar plocka upp namnet på den staden, och använda den på hela detta område. Ordet låter lite som de hebreiska orden för något värdelöst eller flyktigt. Den judiske historikern Josefus skriver att det låter som "inte behagligt" på feniciska. Troligtvis var dessa städer i dåligt skick. Chiram tar inte emot dessa städer, så Salomo byggde senare upp dessa städer och lät hebréer flytta dit, se 2 Krön 8:2]
sönerna som var kvar efter dem i landet som Israels söner inte helt kunnat utrota, av dem tog Salomo en skatt som slavar till denna dag.
Och av sandelträet gjorde kungen pelare till Herrens (Jahves) hus och till kungens hus, harpor och psaltare till sångarna. Sådant sandelträ har inte kommit och inte setts till denna dag.
Och alla kung Salomos dryckeskärl var av guld och alla redskap i Libanons skogshus var av rent guld, ingenting var av silver, det räknades inte som värdefullt under Salomos dagar.
Men jag ska inte göra det i dina dagar, för din far Davids skull, men jag ska riva isär det ur handen på din son.
Och han var en motståndare till Israel alla Salomos dagar, förutom de bekymmer som Hadad orsakade, och han avskydde Israel och regerade över Aram.
Men jag ska inte ta hela kungariket ur hans hand utan jag ska låta honom vara furste alla hans livs dagar, för min tjänare Davids skull som jag valde, eftersom han höll (vaktade, skyddade, bevarade) mina budord (tydliga befallningar) och mina förordningar (ordagrant "saker inristat").
Och till hans son ska jag ge en stam, så att David min tjänare alltid har en lampa inför mitt ansikte i Jerusalem, staden som jag har valt åt mig för att placera mitt namn där.
Och för detta ska jag hemsöka Davids säd, men inte för alltid.
Och tiden som Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel var 40 år.
Och han sade: "Lämna tre dagar och kom sedan tillbaka till mig." Och folket lämnade.
Och de talade med honom och sade: "Om du vill vara en tjänare för detta folk idag, och vill tjäna dem, svara dem och tala goda ord till dem, då ska de vara dina tjänare för alltid."
Och Jerovam och hela folket kom till Rechavam den tredje dagen som kungen hade bett dem och sagt: "Kom till mig den tredje dagen."
Och Israel gjorde uppror mot Davids hus till denna dag.
Och Jerovam påbjöd en fest i den åttonde månaden på den 15:e dagen i månaden som liknade festerna i Juda, och han gick upp till altaret. Detta gjorde han i Betel och offrade till kalven som han hade gjort, och han placerade prästen i Betel på den höga platsen som han hade gjort.
Och han gick upp till altaret som han hade gjort i Betel på den 15:e dagen i den åttonde månaden, den åttonde månaden som han hade bestämt i sitt eget hjärta, och han påbjöd en fest för Israels söner och gick upp till altaret och offrade.
Och han gav ett tecken samma dag och sade: Detta är tecknet som Herren (Jahve) har talat: Se altaret ska rämna (brista, gå sönder) och askan på det ska spridas ut.
Och en gammal profet bodde i Betel, och hans söner kom och berättade för honom allt det som gudsmannen hade gjort den dagen i Betel och de ord som han hade talat till kungen och de berättade detta för deras far.
Och därtill ska Herren (Jahve) resa upp åt sig en kung över Israel som ska hugga av Jerovams hus den dagen. Och vad är det även denna gång?
Vad mer finns om Jerovams gärningar, hur han krigade och hur han regerade det är skrivet i Israels kungars krönika.
Och dagarna som Jerovam regerade var 22 år, och han sov med sina fäder och Nadav, hans son regerade i hans ställe.
Vad mer finns om Rechavams gärningar, och allt vad han gjorde det är skrivet i Juda kungars krönika.
Och det var oavbrutet krig mellan Rechavam och Jerovam.
eftersom David gjorde det som var rätt i Herrens (Jahves) ögon och inte vände åt sidan från något som han hade befallt honom alla hans livs dagar, förutom incidenten med Orija, hettiten.
Och det var krig mellan Rechavam och Jerovam alla hans livs dagar.
Vad mer finns om Avijams gärningar, och allt vad han gjorde det är skrivet i Juda kungars krönika. Och det var krig mellan Avijam och Jerovam.
Men de höga platserna blev inte borttagna, likväl var Asas hjärta helt med Herren (Jahve) alla hans dagar.
Och det var krig mellan Asa och Baasha, Israels kung alla deras dagar.
Vad mer finns om Asas gärningar, och all hans styrka, och vad han gjorde och alla städer som han byggde det är skrivet i Juda kungars krönika. Men när han var gammal blev han sjuk i sina ben.
Vad mer finns om Nadavs gärningar, och allt vad han gjorde det är skrivet i Israels kungars krönika.
Och det var krig mellan Asa och Baasha, Israels kung alla deras dagar. [Israels (det norra rikets) fjärde kung – Baasha (902 f.Kr.)]
Vad mer finns om Baashas gärningar, och vad han gjorde och hans styrka det är skrivet i Israels kungars krönika.
Vad mer finns om Elas gärningar, och allt som han gjorde det är skrivet i Israels kungars krönika.
I det 27:e året av Juda kung Asa, regerade Zimri sju dagar i Tirtsa. Och folket var lägrat mot Giveton som tillhör filistéerna.
Och folket som lägrats hörde sägas: "Zimri har konspirerat och har även slagit kungen." Därför gjorde hela Israel Omri, arméns härförare, till kung över Israel den dagen i lägret.
Vad mer finns om Zimris gärningar, och hans förräderi som han gjorde, det är skrivet i Israels kungars krönika.
Vad mer finns om Omris gärningar, och vad han gjorde och den styrka som han visade, det är skrivet i Israels kungars krönika.
I hans dagar byggde beteliten Chiel upp Jeriko, med Aviram hans förstfödde lade han dess grund och med hans yngste son Segov satte han upp dess portar, i enlighet med Herrens (Jahves) ord som han hade talat genom Josuas hand, Nuns son. [Jos 6:26]
Och det hände efter en tid att bäcken torkade ut, eftersom det inte regnade i landet.
för så säger Herren, Israels Gud: 'Mjölet i krukan ska inte ta slut och oljan i flaskan ska inte tryta fram till den dag då Herren låter regnet falla på jorden igen.' "
Hon gick och gjorde som Elia hade sagt, och det fanns alltid tillräckligt med mat för henne, Elia och hennes familj.
Och det hände efter många dagar att Herrens (Jahves) ord kom till Elia i det tredje året, han sade: "Gå och visa dig för Achav och jag ska sända regn över landet."
Och Elia sade: "Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) lever, inför vilken jag står, jag ska verkligen visa mig själv för honom (Achav) idag."
Och det skedde när det var tid för offret [kvällsoffret] att profeten Elia kom nära och sade: "Herre (Jahve) Abrahams Gud och Isaks Gud och Israels Gud, låt det bli känt idag att du är Gud (Elohim) i Israel, och att jag är din tjänare, och att jag har gjort allt detta på ditt ord (därför att du har sagt det).
medan han gick en dagsresa [2-4 mil] ut i öknen. Efter vandringen satte han sig under en ginstbuske och önskade sig döden: "Nu räcker det. Herre, ta mitt liv på en gång. Jag är inte bättre än mina fäder."
Då gick han upp och åt och drack. Måltiden gav honom kraft att gå i fyrtio dagar och nätter tills han nådde Guds berg Horeb. [Elia är fortfarande på flykt. Det tar omkring en vecka att vandra Från Beer-Sheva till berget Horeb. Tankarna förs tillbaka till hur israeliterna vandrade 40 år i öknen, och hur Mose var 40 dagar på berget Horeb, se 2 Mos 34:28.]
Och se, en profet kom nära till Israels kung Ahav och sade: "Så säger Herren (Jahve): Har du sett hela denna stora skara? Se, jag ska ge den i din hand idag, och du ska veta att jag är Herren (Jahve)."
Och de slog läger den ene mittemot den andre i sju dagar. Och det var så att på den sjunde dagen inleddes striden och Israels söner slog av araméerna 100 000 fotfolk på en dag.
"Ser du hur Ahav ödmjukar sig själv inför mig? Eftersom han ödmjukar sig själv inför mig ska jag inte föra fram det onda i hans dagar, utan i hans söners dagar ska jag föra det onda över hans hus."
Och Jehoshafat sade till Israels kung: "Fråga, jag ber dig, om ett Herrens (Jahves) ord idag."
Och Michajeho sade: "Se, du ska se det den dag när du ska gå in i det inre rummet och gömma dig själv."
Och striden ökade den dagen och kungen stod i sin vagn mot araméerna och dog på kvällen, och blodet rann ut från hans sår i botten på vagnen.
Och vad mer Achav sade och allt som han gjorde och elfenbenshuset som han byggde och alla städer som han byggde är nedskrivet i Israels kungars krönika.
Och vad mer Jehoshafat gjorde och hans makt som han visade och hur han krigade, det är nedskrivet i Juda kungars krönika.
Och kvarlevan av de manliga tempelprostituerade (hebr. qades) som fanns kvar under hans far Asas dagar, körde han ut ur landet.

2 Kungaboken (79)

Resten av Achazejahos förehavanden som han gjorde, är de inte skrivna i Israels kungars krönika?
Och profetsönerna som var i Betel kom fram till Elisha och sade till honom: "Vet du att Herren (Jahve) ska ta bort din herre från över ditt huvud [från hans position som en lärare och mästare] idag?"
    Han svarade: "Ja, jag vet det, var tysta (gör inget, håll er lugna)."
Och profetsönerna som var i Jeriko kom fram till Elisha och sade till honom: "Vet du att Herren (Jahve) ska ta bort din herre från över ditt huvud [från rollen som mästare och lärare] idag?"
    Han svarade: "Ja, jag vet det, var tysta (gör inget, håll er lugna)."
Men när de uppmanade honom tills han skämdes, sade han: "Gå". Då sände de 50 män och de sökte tre dagar men de fann honom inte.
Vattnet var botat från denna dag i enlighet med ordet som Elisha talade.
Och kung Jehoram gick ut från Samarien vid den tiden och mönstrade hela Israel.
Och Israels kung gick och Juda kung och Edoms kung, och de gjorde en kringgående rörelse sju dagars vandring. Men det fanns inget vatten till armén och inte för djuren som följde dem.
Och det hände en dag att Elisha passerade Shonem och där fanns en stor kvinna och hon nödgade honom att äta bröd. Och det blev så att så ofta som han kom förbi kom han in dit och åt bröd.
Och det hände en dag att han kom dit och gick upp i den övre kammaren och låg där.
Och när barnet hade vuxit upp hände det en dag att han gick ut till sin far bland skördemännen.
Och han sade: "Varför vill du gå till honom idag?" Det är varken nymåne eller sabbat."
    Och hon sade: "Shalom!" [En önskan om att allt ska bli bra.]
Och kungen frågade henne: "Vad vill du?"
    Hon svarade: "Denna kvinna sade till mig: Ge din son så att vi kan äta honom idag och vi ska äta min son i morgon.
Och vi kokade min son och åt honom, och jag sade till henne nästa dag: Ge din son så att vi kan äta honom, men hon hade gömt sin son."
Sedan sade han: "Gör så mot mig Gud (Elohim) om Elishas huvud, Shafats son, är kvar på honom idag."
Sedan sade de till varandra: "Vi gör inte rätt. Denna dag är en god dag och vi håller tyst. Om vi väntar till gryningen kommer straffet över oss. Kom nu och låt oss gå och berätta för kungens hus."
Och när kungen frågade kvinnan berättade hon för honom.
    Och kungen utsåg en tjänsteman åt henne och sade: "Återbörda allt som var hennes och hela fältets frukt sedan den dag hon lämnade landet och till nu."
Men Herren (Jahve) ville ändå inte förgöra Juda för sin tjänare Davids skull. Han hade lovat att han och hans söner skulle ha en lampa (hebr. nir) för alltid. [Se även Dom 4:4 och ordet för fackla, hebr. lappid.]
I hans dagar gjorde Edom uppror från under Juda hand och gjorde en kung över sig själva.
Och Edom gjorde uppror från under Juda hand till denna dag. Och Livna gjorde uppror vid samma tid.
Vad mer finns om Jorams gärningar, och allt vad han gjorde det är skrivet i Juda kungars krönika.
Och de bröt ner pelarna i baals hus och bröt ner baals hus och gjorde det till ett avträde till denna dag.
I de dagarna började Herren (Jahve) att beskära Israel och Chazael slog dem vid alla Israels gränser,
Vad mer finns om Jehus gärningar, och allt vad han gjorde och hela hans styrka det är skrivet i Israels kungars krönika.
Och tiden som Jehu regerade över Israel i Samarien var 28 år.
Jehoash gjorde det som var rätt (rakt) i Herrens (Jahves) ögon alla hans dagar, som prästen Jehojada undervisade honom.
Vad mer finns om Jehoashs gärningar, och allt vad han gjorde det är skrivet i Juda kungars krönika.
Och Herrens (Jahves) vrede upptändes mot Israel och han gav dem i Chazael, Arams kungs hand och i Benhadad, Chazaels sons hand, alla dagar.
Vad mer finns om Jehoachaz gärningar, och allt vad han gjorde och hans styrka det är skrivet i Israels kungars krönika.
Vad mer finns om Joash gärningar, och vad han gjorde och hans styrka varmed han stred mot Amatsija, Juda kung, det är skrivet i Israels kungars krönika.
Och Chazael, Arams kung förtryckte Israel alla Jehoachaz dagar.
Han slog Edom i Saltdalen, 10 000, och tog Sela i strid och gav det namnet Joqteel, som det heter idag.
Vad mer finns om Jehoashs gärningar, och vad han gjorde och hans styrka och hur han stred med Amatsjaho, Juda kung det är skrivet i Israels kungars krönika.
Vad mer finns om Amatsjahos gärningar, det är skrivet i Juda kungars krönika.
Vad mer finns om Jerovams gärningar, och allt vad han gjorde och hans styrka, hur han stred och hur han återvann Damaskus och Chamat till Juda i Israel, det är skrivet i Israels kungars krönika.
Och Herren (Jahve) slog kungen så att han fick en hudsjukdom (hebr. tsara) [3 Mos 13–14] fram till sin död och bodde i ett avsides hus. Och Jotam, kungens son var över hans hus och dömde folket i landet.
Vad mer finns om Azarjahos (Azarjas/Ussias) gärningar, och allt vad han gjorde, det är skrivet i Juda kungars krönika.
Vad mer finns om Zecharjas gärningar, det är skrivet i Israels kungars krönika.
[Shallum var Israels 16:e kung. Han ledde en sammansvärjning mot sin företrädare, se vers 10. Regerar bara en månad.] Shallum, Javesh son, började regera i det 39:e året till Uzzija (Ussia), Juda kung [som även kallades Azarja], och han regerade en månad i Samariens område.
Vad mer finns om Shallums gärningar, och hans sammansvärjning som han gjorde det är skrivet i Israels kungars krönika.
Och han gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon, han lämnade inte under alla sina dagar från Jerovams, Nevats sons synder, varmed han fick Israel att synda.
Vad mer finns om Menachems gärningar, och allt vad han gjorde det är skrivet i Israels kungars krönika.
Vad mer finns om Peqachjas gärningar, och vad han gjorde, se det är skrivet i Israels kungars krönika.
I Peqachs, Israels kungs, dagar kom Tiglat-Peleser, Assyriens kung och tog Ijon och Avel-Beit-Maacha och Janoach och Qedesh och Chatsor och Gilead och Galiléen, hela Naftali land, och han bar dem i fångenskap till Assyrien.
Vad mer finns om Peqachs gärningar, och vad han gjorde, se det är skrivet i Israels kungars krönika.
Vad mer finns om Jotams gärningar, och allt vad han gjorde det är skrivet i Juda kungars krönika.
I dessa dagar började Herren (Jahve) sända Retsin, Arams kung och Peqach, Remaljas son, mot Juda.
Vid den tiden återerövrade Retsin, Arams kung, Eilat till Aram och drev ut judarna från Eilat och edomiterna kom till Eilat och bodde där till denna dag.
Vad mer finns om Achaz gärningar, och vad han gjorde det är skrivet i Juda kungars krönika.
förrän Herren (Jahve) flyttade bort Israel från sitt ansikte, som han hade talat genom handen på alla sina tjänare profeterna. Och Israel bars bort från sitt land till Assyrien till denna dag.
Till denna dag gör de på det gamla sättet. De fruktar inte Herren (Jahve) inte heller gör de efter förordningarna (ordagrant "saker inristat") och efter påbuden (bindande juridiska beslut) och efter undervisningen (Torah) och efter budorden (tydliga befallningar) som Herren (Jahve) befallde Jakobs söner, som han gav namnet Israel,
Och förordningarna (ordagrant "saker inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) och undervisningen och budorden (tydliga befallningar) som jag skrev ner åt er ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) till att göra alla dagar, och ni ska inte frukta andra gudar. [2 Mos 20:1-17; 5 Mos 5:6-12]
Och dessa folkslag fruktade Herren (Jahve) men tjänade sina gjutna avgudar, även deras söners söner gjorde som sina fäder hade gjort. Så gör de till denna dag.
Han tog bort de höga platserna och bröt sönder pelarna och högg ner aserorna [pålar för avgudadyrkan] och han bröt i bitar kopparormen som Mose hade tillverkat [4 Mos 21:9], för till dessa dagar hade Israels söner offrat till den och den kallades Nechushtan.
Och de sade till honom: "Så säger Hiskia: En dag av trångmål och tuktan och förakt är det idag, för det är dags att föda sönerna (graviditeten är fullgången) men det finns ingen kraft till att föda.
Har du inte hört?
    För länge sedan gjorde jag det,
i forna tider skapade jag det,
    nu har jag låtit det ske, det är gjort,
de befästa städerna ska läggas öde
    i ruinhögar.
I dessa dagar var Hiskia sjuk till döds. Och Jesaja, Amots son, kom till honom och sade: "Så säger Herren (Jahve): Gör i ordning ditt hus för du ska dö och inte leva."
"Återvänd och säg till Hiskia mitt folks furste: Så säger Herren (Jahve) din far Davids Gud (Elohim): Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar, på tredje dagen ska du gå upp till Herrens (Jahves) hus.
Och jag ska föröka till dina dagar 15 år, och jag ska rädda dig och staden ur den Assyriske kungens hand, och jag ska försvara staden för min egen skull och för min tjänare Davids skull."
Och Hiskia sade till Jesaja: "Vad ska vara tecknet att Herren (Jahve) ska hela (bota) mig och att jag ska gå upp till Herrens (Jahves) hus på den tredje dagen?"
Se, dagarna kommer då allt som finns i ditt hus och som dina fäder har lagt på hög till denna dag ska bäras bort till Babel, ingenting ska bli kvar säger Herren (Jahve).
Och Hiskia sade till Jesaja: "Herrens (Jahves) ord är gott som du har talat." Och han sade: "Är det inte så att fred (shalom) och sanning ska råda i mina dagar?"
Vad mer finns om Hiskias gärningar och hans styrka och hur han gjorde dammen och kanalen (Hiskias tunnel) och förde in vatten i staden, det är skrivet i Juda kungars krönika.
eftersom de har gjort det som är ont i mina ögon och har provocerat mig, sedan den dag deras fäder kom ut ur Egypten och till denna dag."
Vad mer finns om Manasses gärningar, och allt vad han gjorde och hans synder som han begick det är skrivet i Juda kungars krönika.
Vad mer finns om Amons gärningar som han gjorde, det är skrivet i Juda kungars krönika.
För en sådan Pesach hade inte firats sedan de dagarna då domarna dömde Israel, inte under Israels kungars alla dagar inte under Judas kungar.
Vad mer finns om Joshijahos gärningar, och vad han gjorde det är skrivet i Juda kungars krönika.
I hans [Joshijahos] dagar gick Egyptens kung farao Necho upp mot Assyriens kung till floden Eufrat. Kung Joshijaho gick ut mot honom, och han slog honom vid Megiddo när han hade sett honom.
I hans dagar kom Nebukadnessar, Babels kung upp och Jehojaqim blev hans tjänare tre år, sedan vände han och gjorde uppror mot honom.
Vad mer finns om Jehojaqims gärningar, och allt vad han gjorde det är skrivet i Juda kungars krönika.
Och han bytte ut hans fångdräkt och han åt bröd inför honom oavbrutet alla hans livs dagar (så länge han levde).
Och hans underhåll (apanage) var ett oavbrutet underhåll som gavs honom av kungen, varje dag en bestämd del (ranson), alla hans livs dagar (så länge han levde).

1 Krönikeboken (41)

Åt Eber föddes två söner. Den ene hette Peleg, för under hans tid delades jorden upp. Hans bror hette Joktan.
Men dessa som här är uppskrivna med namn kom i Juda kung Hiskias tid [715-687 f.Kr.] och förstörde deras tält och slog de meiniter som fanns där och utrotade dem så att de inte mer finns till. Sedan bosatte de sig i deras land, för där fanns bete för deras boskap.
De slog de sista som var kvar av amalekiterna och hade kommit undan. Sedan bosatte de sig där och bor där än i dag.
Men på Sauls tid förde de krig mot hagariterna [araber som härstammade från Abrahams bihustru Hagar, se 1 Mos 21:9; 25:12], som föll för deras hand. Då bosatte de sig i deras tält utmed hela östra sidan av Gilead.
Alla dessa blev uppskrivna i släktregistret i Juda kung Jotams tid [750-735 f.Kr. i södra riket] och Israels kung Jerobeams tid [793-735 f.Kr. i norra riket].
Då uppväckte Israels Gud den assyriske kungen Puls [Tiglat-Pileser III] ande, det vill säga den assyriske kungen Tiglat-Pilesers ande. Han förde folket bort i fångenskap, såväl rubeniterna och gaditerna som ena hälften av Manasse stam. Han förde dem till Hala, [floden] Habor, Hara och Gozans ström [i nuvarande norra Irak], där de är än i dag.
Tolas söner var Ussi, Refaja, Jeriel, Jamaj, Jibsam och Samuel, huvudmän för sina familjer. De var ättlingar av Tola, tappra stridsmän, uppskrivna efter sin ättföljd. Under Davids tid var deras antal 22 600.
Då sörjde deras far Efraim länge, och hans bröder kom för att trösta honom.
Deras bröder, som bodde i sina byar, skulle från tid till annan hjälpa dem i perioder om sju dagar.
bröt alla vapenföra män upp och tog Sauls och hans söners döda kroppar och förde dem till Jabesh. De begravde deras ben under terebinten i Jabesh och fastade sedan i sju dagar.
Dessutom Benaja, son till Jojada från Kabseel, som var en tapper man och gjorde många stordåd. Han slog ner de två arielerna i Moab, och det var han som en snövädersdag steg ner och slog ihjäl lejonet i brunnen.
Dag efter dag kom allt fler till David för att hjälpa honom, tills han hade en här stor som Guds här.
De var där hos David i tre dagar och åt och drack, för deras bröder hade försett dem med livsmedel.
Låt oss flytta vår Guds ark till oss, för under Sauls tid frågade vi inte efter den."
Men David blev upprörd därför att Herren hade brutit ner Ussa. Han kallade den platsen Peres-Ussa, som den heter än i dag.
David greps den dagen av sådan fruktan för Gud att han sade: "Hur skulle jag våga föra Guds ark till mig?"
På den dagen gav David för första gången denna sång av lovprisning till Herren (Jahve) till Asaf och hans bröder:
[Temat i Davids tacksägelse, för att arken har förts in i tabernaklet i Jerusalem, ändrar tema från att ha handlat om Israel till hur Gud regerar över hela världen. Följande stycke, vers 23–29, hämtar mycket stoff från Ps 96:1–13.] Sjung till Herrens (Jahves) ära,
    hela jorden.
Proklamera (kungör det glada segerbudskapet om) hur han räddar oss (hans frälsning)
    varje dag (från dag till dag)!
David lät Asaf och hans bröder bli kvar där inför Herrens förbundsark att ständigt göra tjänst inför arken enligt föreskrifterna för varje dag.
Jag har inte bott i något hus från den dag då jag förde Israel hit upp ända till i dag, utan jag har flyttat från tält till tält, från tabernakel till tabernakel.
under tiden då jag satte domare över mitt folk Israel. Jag ska kuva alla dina fiender.
    Och jag förkunnar för dig att Herren ska bygga ett hus åt dig.
När din tid är ute och du går till dina fäder ska jag efter dig upphöja en avkomling, en av dina söner. Jag ska befästa hans kungarike.
Välj vilket du vill ha: antingen svält i tre år eller förödelse i tre månader genom dina motståndare utan att du kan komma undan dina fienders svärd, eller Herrens svärd med pest i landet under tre dagar då Herrens ängel sprider fördärv inom hela Israels område. Bestäm nu vilket svar jag ska ge honom som har sänt mig."
Men se, en son ska födas åt dig. Han ska bli en fridsam man, och jag ska låta honom få fred med alla sina fiender runt omkring. Salomo ska han heta, och jag ska ge Israel frid i hans dagar.
När David blev gammal och mätt på att leva, gjorde han sin son Salomo till kung över Israel.
Österut stod sex leviter, norrut fyra för varje dag, söderut fyra för varje dag och vid förrådshuset två åt gången.
Joav, Serujas son, började räkningen men fullbordade den inte, eftersom vrede genom den drabbade Israel. Antalet togs inte upp i någon förteckning i kung Davids krönika.
Jag ska befästa hans kungamakt för evigt, om han står fast vid att följa mina bud och föreskrifter, som han nu gör.
för att göra av guld det som ska vara av guld och för att göra av silver det som ska vara av silver, till allt slags arbete som utförs av konsthantverkare. Vem vill i dag bära fram sina frivilliga gåvor åt Herren?"
För vi är främlingar hos dig och gäster som alla våra fäder. Som en skugga är våra dagar på jorden, och utan hopp.
Dagen därpå slaktade de slaktoffer åt Herren och offrade brännoffer åt Herren: 1 000 tjurar, 1 000 baggar och 1 000 lamm med tillhörande dryckesoffer, dessutom slaktoffer i mängd för hela Israel.
De åt och drack med stor glädje inför Herrens ansikte den dagen, och för andra gången gjorde de Salomo, Davids son, till kung. De smorde honom till en Herrens furste och Sadok till präst.
Den tid han regerade över Israel var 40 år. [1010-970 f.Kr.]
     Han regerade 7 år i Chevron
    och 33 år i Jerusalem.
Han dog i en god ålder, mätt på att leva och mätt på rikedom och ära. Hans son Salomo blev kung efter honom.

2 Krönikeboken (75)

Då sade Gud till Salomo: "Eftersom detta låg på ditt hjärta och du inte bad om rikedom, skatter och ära eller om dina fienders liv eller om långt liv, utan bad om vishet och förstånd att vara domare för mitt folk som jag har gjort dig till kung över,
Stängerna var så långa att deras ändar som sköt ut från arken kunde ses framför koret, men de var inte synliga längre ut. Arken har blivit kvar där ända till denna dag.
Från den dag då jag förde mitt folk ut ur Egyptens land har jag inte i någon av Israels stammar utvalt en stad för att i den bygga ett hus där mitt namn skulle vara, och jag har inte heller utvalt någon man till att vara furste över mitt folk Israel.
Du har hållit vad du lovade din tjänare, min far David. Vad du lovade med din mun har du fullbordat med din hand, så som nu har skett.
Så ska de frukta dig och vandra på dina vägar, så länge de lever i det land som du har gett åt våra fäder.
Vid det tillfället firade Salomo högtiden i sju dagar och med honom hela Israel. Det var en mycket stor församling, från stället där vägen går mot Hamat ända till Egyptens bäckravin [Wadi el-Arish, Israels gräns mot Sinai i sydväst, se 4 Mos 34.5].
På åttonde dagen firade de en högtidsförsamling, för altarets invigning firades i sju dagar och högtiden i sju dagar.
Men på tjugotredje dagen i sjunde månaden lät han folket gå hem till sina tält, och de var fyllda av glädje och fröjd över det goda som Herren hade gjort mot David och Salomo och mot sitt folk Israel.
Jag har nu utvalt och helgat detta hus för att mitt namn ska vara där till evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta ska alltid vara där.
avkomlingarna efter alla som Israels barn inte hade utrotat utan som fanns kvar i landet, dem gjorde Salomo arbetspliktiga, så som de är än i dag.
Varje dag offrade han enligt Moses befallning de bestämda offren för den dagen, på sabbaterna, vid nymånaderna och vid högtiderna tre gånger om året: vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden.
Efter sin far Davids förordning fastställde han de avdelningar där prästerna skulle tjänstgöra. Han uppdrog också åt leviterna att sjunga lovsången och betjäna prästerna, varje dag de för den dagen bestämda göromålen. Han uppdrog också åt dörrvakterna efter deras avdelningar att hålla vakt vid de särskilda portarna, för så hade gudsmannen David befallt.
Så utfördes allt Salomos arbete, först fram till den dag då grunden lades till Herrens hus och sedan tills det blev slutfört. Så blev Herrens hus färdigt.
Alla kung Salomos dryckeskärl var av guld, och alla kärl i Libanonskogshuset var av rent guld. Silver ansågs inte vara något värt på Salomos tid.
Han svarade dem: "Vänta tre dagar och kom sedan tillbaka till mig." Och folket gick.
De svarade honom: "Om du visar dig god mot detta folk, är vänlig mot dem och talar goda ord till dem, kommer de att bli dina tjänare för alltid."
På tredje dagen kom Jerobeam med allt folket till Rehabeam, så som kungen hade befallt när han sade: "Kom tillbaka till mig om tre dagar."
Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt från det ända till denna dag.
Vad som mer finns att säga om Rehabeam, om hans första tid såväl som om hans sista, det är skrivet i profeten Shemajas och siaren Iddos krönikor, enligt släktregistrens sätt. Rehabeam och Jerobeam låg i krig med varandra så länge de levde.
Sedan förmådde Jerobeam ingenting mer så länge Abia levde. Och Herren slog honom så att han dog.
[Asa regerade 911-870 f.Kr.] Abia gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom i Davids stad. Hans son Asa blev kung efter honom. Under hans tid hade landet ro i tio år [fram till ca 900 f.Kr.].
En lång tid levde Israel utan den sanne Guden, utan präster som undervisade dem och utan någon lag.
Av det byte de hade fört med sig offrade de på den dagen åt Herren 700 tjurar och 7 000 djur av småboskapen.
Offerhöjderna blev dock inte avlägsnade ur Israel, men Asas hjärta var hängivet Gud så länge han levde.
Joshafat sade dock till Israels kung: "Men fråga först Herren om det."
Israels kung svarade Joshafat: "Här finns ännu en man, Mika, Jimlas son. Genom honom kan vi fråga Herren. Men jag hatar honom, för han profeterar aldrig lycka åt mig utan alltid bara olycka." Joshafat sade: "Kungen ska inte säga så."
Mika svarade: "Du ska få se det den dag när du måste springa från rum till rum för att gömma dig."
Striden blev den dagen allt häftigare, och Israels kung stod ända till kvällen upprätt i sin vagn, vänd mot arameerna. Men vid solnedgången dog han.
Och när Joshafat kom med sitt folk för att plundra och ta byte från dem, fann de bland dem både gods och kläder och värdesaker i stor mängd. De tog för sig så mycket att de inte kunde bära det, och de fortsatte plundringen i tre dagar, för bytet var stort.
Men på fjärde dagen samlades de i Berakadalen. Där välsignade de Herren, och därför fick platsen namnet Berakadalen, som den heter än i dag.
Men Herren ville inte fördärva Davids hus, på grund av det förbund som han hade slutit med David. Han hade lovat att han och hans söner skulle ha en lampa för alltid.
I hans tid avföll Edom från Juda välde och satte en egen kung över sig.
Så avföll Edom från Juda välde, och det har varit skilt därifrån ända till denna dag. Vid samma tid avföll också Livna [i Låglandet] från Jorams välde, därför att han hade övergett Herren, sina fäders Gud.
Och du ska själv drabbas av en sjukdom i dina inälvor, tills dina inälvor efter en tid faller ut till följd av sjukdomen.
Och efter en tid, när två år hade gått, föll hans inälvor ut till följd av sjukdomen och han dog i svåra plågor. Hans folk tände inte någon eld (bål) till hans ära, så som de hade gjort efter hans fäder [som t.ex. Asa, se 2 krön 16:14].
Joash gjorde det som var rätt i Herrens ögon så länge prästen Jojada levde.
När det blev tid att genom leviternas försorg föra kistan till de granskningsmän som kungen hade tillsatt, märkte de att det fanns mycket pengar i den. Då kom kungens sekreterare och översteprästens tjänsteman och tömde kistan och bar den sedan tillbaka till dess plats. De gjorde så dag efter dag och samlade in rikligt med pengar.
När de var färdiga med arbetet bar de resten av pengarna till kungen och Jojada, och man gjorde av dem kärl till Herrens hus, kärl till gudstjänsten och offren, skålar och andra kärl av guld och silver. Och man offrade brännoffer i Herrens hus hela tiden så länge Jojada levde.
Men Jojada blev gammal och mätt på att leva, och han dog. Han var vid sin död hundratrettio år.
Han rådfrågade Gud så länge Sakarja levde, han som lärde honom förstå Guds syner. Så länge han sökte Herren lät Gud det gå väl för honom.
Kung Ussia var sedan spetälsk ända till sin dödsdag och bodde i ett särskilt hus. Eftersom han var spetälsk var han utesluten från Herrens hus. Hans son Jotam förestod kungens hus och dömde folket i landet.
Peka, Remaljas son, dödade 120 000 man av Juda på en enda dag, alla stridsdugliga män. Det blev så därför att de hade övergett Herren, sina fäders Gud.
De började att helga templet på första dagen i första månaden, och på åttonde dagen i månaden hade de hunnit till Herrens förhus. De helgade sedan Herrens hus under åtta dagar. På sextonde dagen i första månaden var de färdiga.
De av Israels barn som befann sig i Jerusalem firade så det osyrade brödets högtid med stor glädje i sju dagar. Varje dag prisade leviterna och prästerna Herren med mäktigt ljudande instrument till Herrens ära.
Hiskia talade vänligt till alla de leviter som hade god insikt i Herrens tjänst. Och de åt av högtidsoffren under de sju dagarna, samtidigt som de offrade gemenskapsoffer och tackade Herren, sina fäders Gud.
Hela församlingen enades om att fira högtid i ytterligare sju dagar, och man firade högtid med glädje också under de sju dagarna.
Glädjen var stor i Jerusalem, för sedan Israels kung Salomos, Davids sons, tid hade inget liknande hänt i Jerusalem.
Undantagna var alla av mankön som var tre år eller äldre, de som var upptecknade i sina släktregister och som skulle infinna sig i Herrens hus för att varje dag utföra de för den dagen bestämda sysslorna, enligt de åligganden de hade efter sina avdelningar.
Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk. Han bad då till Herren, och Herren svarade honom och gav honom ett tecken.
Men när Hiskia ödmjukade sig mitt i sitt hjärtas högmod och Jerusalems invånare med honom, drabbade Herrens vrede dem inte i Hiskias dagar.
Josia avlägsnade alla avgudar i de länder som tillhörde Israel och befallde alla som fanns i Israel att tjäna Herren (Jahve) sin Gud. Och så länge han levde vek de inte av från Herren, sina fäders Gud.
Så blev den dagen allt ordnat för Herrens (Jahves) tjänst, så att man firade påskhögtid och offrade brännoffer på Herrens (Jahves) altare, så som kung Josia hade befallt.
De av Israels barn som var närvarande höll nu påskhögtid och det osyrade brödets högtid i sju dagar.
En påskhögtid som denna hade inte firats i Israel sedan profeten Samuels tid. Ingen av Israels kungar hade hållit en sådan påskhögtid som nu firades av Josia med prästerna och leviterna, hela Juda och dem av Israel som var närvarande samt Jerusalems invånare.
Då skickade Neko bud till honom och sade: "Vad har jag med dig att göra, du Juda kung? Det är inte mot dig jag kommer i dag, utan mot den fiende jag är i krig med. Gud (Elohim) har befallt mig att skynda. Sluta stå emot Gud (Elohim), som är med mig! Akta dig så att han inte förgör dig."
Och Jeremia mässade (klagade; sjöng entonigt och utdraget – hebr. qinen) en sorgesång (hebr. qina) över Josia. Alla sångare och sångerskor talade om Josia i sina sorgesånger och gör det än i dag. Dessa sånger blev allmänt sjungna i Israel, och de finns upptecknade bland "Sorgesångerna".
[Jehojachin regerade 598 f.Kr.] Jehojachin (Jojakin) var 18 år när han blev kung, och han regerade 3 månader och 10 dagar i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon.
Herrens ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas, nämligen att landet skulle få gottgörelse för sina sabbater – så länge det låg öde hade det sabbat – till dess att sjuttio år hade gått.

Esra (26)

De firade också Lövhyddofesten som det står skrivet och offrade det föreskrivna antalet dagliga offer i enlighet med påbudet för varje dag. [Just under lövhyddofesten offras utöver alla andra högtidsoffer även totalt 70 oxar, en för varje land i den då kända världen, vilket gör att ingen annan högtid har lika många offer i antal djur, se 4 Mos 29:12–39; 3 Mos 23:33–44; 5 Mos 16:13–15. Lövhyddohögtiden är också den enda av Herrens högtider då det är ett påbud att vara glad i sju dagar, vilket många rabbiner anser vara ett av de svåraste buden att uppfylla!]
Från den första dagen i den sjunde månaden började de offra brännoffer till Herren (Jahve) trots att grunden till Herrens (Jahves) tempel ännu inte var lagd.
närmade de sig Serubbabel (Zerubbavel) och ledarna (de ledande fäderna, patriarkerna, överhuvudena för de återvändande) och sade till dem: Låt oss bygga tillsammans med er, för vi liksom ni söker er Gud (Elohim) och har offrat till honom sedan Esarchaddons dagar [681-669 f.Kr.], Assyriens kung som förde oss hit. [Redan den assyriska kungen Sargon hade gjort folkförflyttningar när Samarien föll (722 f.Kr.). Detta fortsatte efterföljande kungar som Esarchaddon (681-669 f.Kr.) och Ashurbanipal (668-627 f.Kr.). Utombibliska källor bekräftar hur Esarchaddon förflyttar folkgrupper till Sidon sedan han intagit de områdena.]
De mutade rådgivare i avsikt att omintetgöra deras planer alla dagar från Persiens kung Kyros tid till dess Persiens kung Darejavesh regerade.
Även under [Ahasveros efterträdare] Arttacheshasettas (Artashastas) dagar [465-425 f.Kr.] skrev Bishlam, Mitredat, Tavel och resten av deras anförvanter ett brev på arameiska som översattes.
så att det kan efterforskas i dina fäders krönikor. Du ska då i dessa krönikor finna att denna stad har varit en upprorisk stad, till skada för kungar och länder. Sedan gammalt har det där anstiftats oroligheter, och därför har också denna stad förstörts.
Sedan jag befallt att det skulle göras efterforskningar, fann man att denna stad har en lång historia av att sätta sig upp mot kungar och att uppror och oroligheter har anstiftats där.
Vad de behöver av ungtjurar, baggar och lamm till brännoffer åt himlarnas Gud, liksom vete, salt, vin och olja, ska efter uppgift av prästerna i Jerusalem ges dem dag för dag utan försummelse.
Templet blev färdigt på den tredje dagen i månaden Adar [på våren, 12 mars] i Darius sjätte regeringsår [516 f.Kr. – ganska precis 70 år sedan templets förstörelse i augusti 587 f.Kr.]. [Esra ger den exakta dagen för färdigställandet sedan Serubbabel lagt grunden 21 år tidigare, se Esra 3:10. Från det att arbetet återupptagits, genom de två profeternas Haggai och Sakarjas inflytande, var tiden bara fyra år, fem månader och tio dagar.]
de firade det Osyrade Brödets högtid [2 Mos 12:17–20; 34:18] med glädje i sju dagar, eftersom Herren (Jahve) hade gett dem glädje och hade förvandlat den assyriske kungens hjärta och vänt det till dem, för att styrka deras händer i arbetet på Guds (Elohims) hus, Israels Gud (Elohim). [Mellan kapitel 6 och 7 inträffar händelserna i Esters bok då Ahasveros (Xerxes I) regerade (486-465 f.Kr.), se Est 1:1. Ester blir drottning omkring 479 f.Kr.]
Och jag samlade dem tillsammans till floden som rinner till Ahava. Där stannade vi i tre dagar och jag granskade folket och prästerna men kunde inte finna någon levit där. [Esra nämner 1 513 män, troligtvis över 5 000 tillsammans med kvinnor och barn.]
Så kom vi till Jerusalem och förblev där i tre dagar.
På fjärde dagen vägdes silvret, guldet och kärlen upp i vår Guds (Elohims) hus, i handen på Meremot, son till Uria, prästen, och med honom var Elazar, son till Pinchas och med dem var Jozavad son till Jeshoa och Noadja son till Binnoj, leviten.
Från våra fäders dagar och till denna dag har vår skuld blivit stor. På grund av våra överträdelser har vi, våra kungar och våra präster blivit utlämnade till kungarnas händer i länderna, till svärdet, till fångenskap och till tillspillogivning och till ansiktets förvirring, så som det är denna dag.
Herre (Jahve), Israels Gud (Elohim), Du är rättfärdig, för vi är kvar, en kvarleva som har undkommit, som det är denna dag. Se, vi är framför ditt ansikte i vår skuld, på grund av den kan ingen stå framför ditt ansikte."
Var och en som inte infann sig inom tre dagar i enlighet med furstarnas och de äldstes rådslut, skulle få all sin egendom förverkad och uteslutas från de landsflyktigas församling (inte längre få räknas som en israelit).
Inom de tre dagarna samlades alla Juda och Benjamins män i Jerusalem. Det var den tjugonde dagen i den nionde månaden, och allt folket satt på den öppna platsen framför Guds (Elohims) hus, de darrade (bävade) både för sakens skull och på grund av regnet. [Den nionde månaden Kislev infaller runt november/december då regnperioden har börjat i Israel.]
Dock är det mycket folk här och vi befinner oss i regnperioden så vi har inte möjlighet att stå utomhus. Dessutom kan inte detta ärende lösas på en eller två dagar, för vi har syndat stort (omfattande) i denna sak.
Och de fördrivnas söner gjorde så. Och Esra, prästen, tillsammans med utvalda ledare i varje släkt (ordagrant "fädernas huvuden till fädernas hus") och var och en av dem var avskilda med sina namn. De satte sig ner den första dagen i den tionde månaden (Tevet som infaller i december/januari) och granskade ärendet.
Och de blev färdiga med alla män som hade gift sig med främmande kvinnor den första dagen i den första månaden (Nisan som infaller i mars – april). [Detta arbete med att skilja männen från sina främmande fruar tog alltså tre månader att fullfölja. Det visar att man var både noggrann och omsorgsfull. Dessutom skrevs allting ner.]

Nehemja (60)

[Detta stycke hör ihop med hur Nehemja "reser sig upp" i Neh 2:11–16.]
Och när jag hörde dessa ord, satte jag mig ner och grät och sörjde i flera dagar och jag fastade och bad inför himmelens Gud (Elohim).
Låt dina öron vara uppmärksamma och dina ögon öppna, så att du kan lyssna till bönen från din tjänare, som jag ber inför dig denna dag, både dag och natt på uppdrag av dina tjänare, Israels barn. Jag bekänner Israels barns synder, som vi har begått (syndat) mot dig. Jag och min faders hus har syndat.
Jag besvär dig Herre (Adonai), låt ditt öra vara uppmärksamt på din tjänares bön och på dina tjänares böner som har sin glädje i att vörda och se upp till ditt namn. Ge din tjänare framgång idag och bevilja honom oändlig nåd (barmhärtighet) inför denna man. [Ordet för nåd här är hebr. rachamim och översätts också till barmhärtighet. Det förekommer bara i plural och används om Guds oändliga nåd, se Ps 25:6.] Vid denna tid var jag kungens munskänk. [En munskänk fanns i kungens närhet och fungerade som en livvakt. Bland uppgifterna var bland annat att kontrollera leveranser av mat och vin, besöka leverantörer och även provasmaka mat och dryck innan kungen åt.]
Så jag kom till Jerusalem. När jag varit där tre dagar
Han talade inför sina bröder och Samariens armé och sade: "Vad gör dessa klena judar? Ska de restaurera efter behag? Ska de offra? Ska de avsluta allt på en dag? Kan de återuppväcka stenarna från spillrorna som är brända?"
Från den tiden blev det så att hälften av mina tjänare deltog i arbetet och hälften av dem höll i spjut, sköldar, pilbågar och bröstsköldar (harnesk), och ledarna stod bakom hela Juda hus.
Vid den tiden sade jag också till folket: "Låt varje person med sin tjänare övernatta inne i Jerusalem så att de kan vara vår vakt på natten och utföra arbete på dagen."
Jag vädjar, ber er, återlämna till dem redan idag deras fält, deras vingårdar, deras olivlundar och deras hus, likaså de 100 silverstyckena, och säden, vinet och oljan som ni har tagit av dem."
Dessutom, från den tid då jag utsågs till ståthållare över Juda land, från det tjugonde året [445 f.Kr.] till det trettioandra året [433 f.Kr.] av kung Arttacheshasettas regering, vilket är 12 år, har jag och mina bröder inte ätit av ståthållarnas bröd (mat). [Dessa 12 år handlar om ett uppdrag som ståthållare som Nehemja får av kungen. Det är inte den tid som han är i Jerusalem, utifrån dialogen med kung Artachshastas antyds att det är en kortare period på kring ett år, se Neh 2:1, 6.]
Det som tillagades varje dag var en oxe och sex utvalda lamm, även fåglar tillagades åt mig. [Det dagliga behovet var inte obetydlig, men kan knappast jämföras med de 30 oxar och 100 får som dagligen behövdes på Salomos tid, se 1 Kung 4:22–23.] Var tionde dag serverades även alla sorters vin. För allt detta begärde jag inte något av ståthållarnas bröd (mat) eftersom arbetet var tungt för folket.
Muren blev färdig på den 25:e dagen i månaden Elul [augusti/september], på [bara] 52 dagar [blev muren färdig]!
Dessutom skickade furstarna i Juda många brev till Tovija, och Tovijas brev kom till dem.
Då kom prästen Esra med undervisningen [de fem Moseböckerna – hebr. Torah] till de samlade, till män och kvinnor och alla som kunde förstå vad de hörde. [Även barn, se 5 Mos 31:12.] Det var den första dagen i sjunde månaden [8 oktober 445 f.Kr.].
Han läste därur framför den stora öppna platsen framför vattenporten från tidig morgon till mitt på dagen i närvaro av män och kvinnor och de som kunde förstå. Öronen hos hela folket var uppmärksamma på undervisningen i boken (rullen).
Ståthållaren Nehemja och den skriftlärde prästen Esra och leviterna som undervisade folket sade till allt folket: "Denna dag är helgad åt Herren er Gud. Sörj inte, gråt inte." Allt folket grät nämligen när de hörde undervisningens (Torahs) ord.
Och han sade till dem: "Gå och ät er bästa mat och drick ert sötaste vin. Och skicka gåvor av mat till dem som inte har något färdigt, för denna dag är helgad åt vår Gud. Var inte bedrövade, för glädje i Herren är er styrka."
Även leviterna lugnade allt folket och sade: "Var stilla, för dagen är helig. Var inte bedrövade."
Den andra dagen [9:e oktober 445 f.Kr.] samlades huvudmännen för hela folkets familjer med prästerna och leviterna hos Esra, den skriftlärde, för att studera (få insikt och förståelse) orden i undervisningen (hebr. Torah). [Ps 119:97]
Hela församlingen av dem som återvänt från fångenskapen gjorde lövhyddor och bodde i dem. Från Josuas, Nuns sons, dagar ända till den dagen hade Israels barn inte gjort så. Och glädjen var mycket stor.
Esra läste ur Guds undervisning (Torah) varje dag, från första dagen till den sista. De firade högtiden i sju dagar, och på den åttonde dagen hölls en högtidsförsamling [helgdag utan arbete, se 3 Mos 23:36] som det var föreskrivet.
På tjugofjärde dagen i samma månad [31 okt 445 f.Kr. – två dagar efter lövhyddohögtiden har avslutats, se 3 Mos 23:34–37] samlades Israels barn till fasta, klädda i sorgdräkt och med jord på sina huvuden [för att visa sin sorg och omvändelse].
De reste sig från sin plats, och man läste ur Herren (Jahves), deras Guds, Torah-rulle [Moseböckerna] under en fjärdedel av dagen [tre timmar, se Joh 11:9]. Nästa fjärdedel [under tre timmar] bekände de sina synder och tillbad Herren (Jahve) sin Gud (Elohim).
Du gjorde tecken och under mot farao,
    mot alla hans tjänare och mot allt folket i hans land,
för du visste hur arrogant egyptierna behandlade dem.
    Du gjorde dig ett namn som är detsamma än i dag.
Och nu, vår Gud (Elohim) – den store, den väldige (hjälten, den mäktige krigaren) och fruktade Gud (Elohim),
    du som håller förbundet och nåden (trofasta kärleken):
Låt den inte vara liten i dina ögon,
    den plåga som har drabbat oss,
våra kungar, våra furstar,
    våra präster, våra profeter,
    våra fäder och hela ditt folk –
från de assyriska kungarnas dagar
    ända till i dag.
Se, vi – idag – slavar [till idag är vi slavar till persiska riket]
    i det land som du gav våra fäder
    att äta dess frukt och dess goda,
se, där är vi slavar.
Om någon av de främmande folken för in handelsvaror eller säd till försäljning på sabbatsdagen ska vi inte köpa det av dem på sabbat eller helgdag. [Denna regel härstammar från 2 Mos 16:22–30. Ganska snart bröt folket mot denna regel, se Neh 13:15–16.] Vi ska låta vart sjunde år vara friår och då avstå från alla slags krav. [2 Mos 23:10–11; 3 Mos 25:2–7; 5 Mos 15:1–3]
En kunglig förordning [troligtvis av Artachshastas, se Neh 2:1] var utfärdad angående dem, och en bestämd ordning var för varje dag fastställd för sångarna.
Sallu, Amok, Chilkijaho (Hilkia) och Jedaja. Dessa var huvudmän för prästerna och för sina bröder i Jeshuas tid.
I Jojakims tid var huvudmännen för prästernas familjer följande:
för Seraja: Meraja,
för Jeremia: Hananja,
I Eljashibs, Jojadas, Johanans och Jadduas tid blev huvudmännen för leviternas familjer upptecknade, likaså prästerna, under persern Darejaveshs regering. [Detta syftar troligtvis på Darius den Store 522-486 f.Kr.. eller Darius II, som regerade 424-404 f.Kr..]
Huvudmännen för Levi barns familjer är upptecknade i krönikeboken [1 Krön 9] ända till Johanans, Eljashibs sons tid. [Han var överstepräst i Jerusalem och omnämns i ett brev från egyptiska Elefantine daterat till 408 f.Kr., se även Jer 44:1.]
Dessa levde i Jojakims, Jeshuas sons, Josadaks sons, tid och i ståthållaren Nehemjas och prästen Esras, den skriftlärdes tid.
På den dagen bar de fram stora offer och gladde sig, för Gud hade gett dem stor glädje. Också kvinnorna och barnen gladde sig, och glädjen från Jerusalem hördes vida omkring.
Vid samma tid tillsattes män som skulle förestå förrådskamrarna där offergåvor, förstlingsfrukter och tionden lades ner. Från stadens åkrar skulle de samla in det som enligt undervisningen (Torah) tillföll prästerna och leviterna. Det rådde glädje i Juda över prästerna och leviterna som gjorde tjänst.
Redan för länge sedan, på Davids och Asafs tid [som skrivit många av psaltarpsalmerna, se 1 Krön 16:5; 25:2], fanns nämligen ledare för sångarna, och man sjöng lovsånger och tacksägelsesånger till Gud (Elohim).
Under Serubbabels och Nehemjas tid gav hela Israel till sångarna och dörrvakterna vad dessa för varje dag skulle ha. Man gav till leviterna deras helgade andel, och leviterna gav till Arons söner deras helgade andel.
Den dagen läste man ur Moses bok för folket. Där fann man skrivet [5 Mos 23:3–6] att ingen ammonit eller moabit någonsin skulle få komma in i Guds församling,
Medan allt detta hände befann jag mig inte i Jerusalem, för i Babels kung Artashastas trettioandra regeringsår [omkring 433 f.Kr.] hade jag återvänt till kungen. Men efter en tid bad jag kungen om tillstånd
Vid samma tid såg jag i Juda hur man trampade vinpressarna på sabbaten och tog hem säd som man lastade på åsnor, likaså vin, druvor och fikon och allt möjligt som kunde bäras och förde det till Jerusalem på sabbatsdagen. Jag varnade dem när de sålde sina varor.
Då förebrådde jag stormännen i Juda och sade till dem: "Hur kan ni handla så illa och vanhelga sabbatsdagen?
Så snart det började bli mörkt i Jerusalems portar före sabbaten, befallde jag att man skulle stänga portarna och att de inte skulle öppnas förrän efter sabbaten. Jag ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna för att inga varor skulle kunna föras in på sabbatsdagen.
Jag befallde leviterna att de skulle rena sig och komma för att hålla vakt vid portarna, så att sabbaten kunde hållas helig. Tänk också därför på mig, min Gud, och förbarma dig över mig efter din stora godhet.
På den tiden såg jag också judiska män som hade tagit till sig ashdoditiska, ammonitiska och moabitiska kvinnor.

Ester (53)

Detta är vad som hände i Ahasveros (Xerxes) dagar, den Ahasveros som regerade över 127 provinser från Indien [i öst] till Kush [dagens Sudan och Etiopien i väst]. [Den persiska kungen Ahasveros regerade omkring 486–465 f.Kr. På hebreiska transkriberas namnet "Achashveråsh" som betyder: "jag ska vara tyst och fattig". Han är kanske mest känd under det grekiska namnet Xerxes den store. Han nämns även i fler böcker, se Esra 4:6; Neh 12:22; Dan 9:1.]
På den tiden satt kung Ahasveros (Xerxes) på sin kungliga tron i slottet i Susa (Shoshan). [Ahasveros far, Dareios den store, var den som 521 f.Kr. gjorde Susa till det Persiska rikets huvudstad. Han forslade dit över en miljon kubikmeter fyllnadsmaterial och byggde en 15 meter hög platå, på omkring 100 hektar, där han lät uppföra ett enormt palats och en stor festsal. Ahasveros son, Artashastas (som regerade 465-424 f.Kr.) utgick också från Susa. Det var här som hans livvakt (munskänk) Nehemja kom inför honom och bad om tillåtelse att få återvända och bygga upp Jerusalem. Kontrasten mellan det extravaganta palatset i Susa och ett ödelagt Jerusalem måste ha tyngt Nehemjas hjärta.]
Han förevisade rikedomen i sitt kungarike och glansen och härligheten i hans majestät under många dagar, 180 dagar [6 månader].
När dessa dagar var över höll kungen en bankett som varade i sju dagar, i trädgården till sitt palats, för folket som fanns på slottet i Susa, från den högste till den lägste.
På den sjunde dagen, när kungens hjärta var glatt av vinet, befallde han
    Mehoman,
    Bizzeta,
    Charvona,
    Bigta
    
    och
    Avageta,
    Zetar
    
    och
    Karkkas,
de sju eunuckerna som tjänstgjorde inför kung Ahasveros (Xerxes),
Denna dag kommer Persiens och Mediens nobla kvinnor att höra om detta angående drottningen, och de kommer att reagera likadant gentemot kungens alla furstar och det blir inget slut på allt förakt och all ilska.
Varje dag vandrade Mordochaj [fram och tillbaka] utanför gården till kvinnornas hus för att få veta om Ester hade det bra och vad som hände (hur man gjorde med) henne.
Turen kom för varje jungfru att gå in till Ahasveros (Xerxes), efter att allting blivit gjort för henne i enlighet med lagen för kvinnorna, tolv månader varade deras dagar med smörjelse (skönhetsbehandlingar). Det var sex månader med myrraolja och sex månader med söta dofter och med andra krämer för kvinnorna.
I dessa dagar när Mordochaj satt i kungens port var två av kungens kammarherrar, Bigtan och Teresh, några av dörrvakterna, uppretade och sökte ett tillfälle att lägga sina händer på (döda) kung Ahasveros (Xerxes).
När saken undersöktes fann man att det var så och de blev båda (Bigtan och Teresh) hängda på träd (spetsade på pålar), och det skrevs in i kungens krönika.
Nu hände det sig att medan de talade med honom varje dag, lyssnade han ändå inte till dem och de talade om detta för Haman, för att se om Mordochajs ord (förklaring) skulle gälla, för han hade sagt att han var en jude [och tillber inte avgudar, se 2 Mos 20:5].
I den första månaden, som är månaden Nisan (mars/april), i kung Ahasveros (Xerxes) tolfte regeringsår [fem år efter att Ester blivit drottning, omkring 474 f.Kr.], kastade man lott (por) inför Haman, från dag till dag och från månad till månad, (lotten föll på) den tolfte månaden som är månaden Adar (februari/mars). [I den hedniska världsbilden lades stor vikt vid att fråga gudarna om råd. Haman ville kasta lott för att hitta den "mest lyckosamma" dagen att utföra sin plan. Fynd av antika tärningar i det Assyriska riket visar på hur viktig de olika gudarnas roll var i detta. Det är troligt att i början på året kastas lotten för att avgöra dagar för viktiga händelser. Lotten faller nu på sista månaden, knappt ett år från det man kastat lott.]
Sedan kallades kungens skrivare in i den första månaden på den 10:e dagen i månaden. [Detta är dagen innan påskhögtiden som börjar den 14 Nisan, se 2 Mos 12:6. År 479 f.Kr. inföll den 17 april.] Allt skrevs i enlighet med det som Haman befallde, till kungens satraper och guvernörerna som var över alla provinser, och till furstarna över varje folkslag, till alla provinser efter deras eget skrivsätt (på deras olika skriftspråk) och till varje folk på deras eget språk. I kung Ahasveros (Xerxes) namn blev det skrivet, och det var förseglat med kungens signetring. [Här i vers 11–12 finns ett märkligt kodat budskap. Med ett intervall på 6 bokstäver står det "Haman v´satan rajach" som betyder "Haman och satan stinker." Nummer sex är människans tal. Se även Est 1:20; 5:4; 5:13; 7:7, Est 1:3; 4:2; 4:7; 7:5 och faktarutan längst bak om hur Guds namn är gömt i boken.]
Brev skickades med kurirer till alla kungens provinser, att fördärva, slakta och förgöra alla judar, både unga och gamla, små barn och kvinnor, på en dag på den trettonde dagen i den tolfte månaden som är månaden Adar, och ta deras ägodelar som byte.
Kopior av brevet gavs ut som ett dekret i alla provinser och publicerades för alla människor så att de skulle vara redo denna dag. [Många av dessa kopior skrevs troligtvis med kilskrift på lerplattor som distribuerades via ett nätverk av hästkurirer.]
"Alla kungens tjänare och folket i kungens provinser vet att för vem som helst, man eller kvinna, som kommer inför kungen på den inre gården utan att vara kallad, finns det en lag som säger att han ska dödas om inte kungen lyfter sin gyllene spira och låter den personen leva. Jag har inte blivit kallad att komma till kungen de senaste trettio dagarna."
"Gå och samla alla judar som finns i Susa [Persiens huvudstad där de befann sig] och fasta [och be] för mig. Ät och drick inte på tre dygn, varken natt eller dag. Jag och mina tjänsteflickor ska också fasta på samma sätt. Sedan går jag till kungen, även om det bryter mot lagen. Om jag mister livet, så må det ske så." [Detta var förenat med fara för livet, se vers 11.]
På den tredje dagen tog Ester på sig sin kungliga skrud och stod på den inre gården till kungens hus, mittemot kungens hus och kungen satt på tronen i det kungliga huset, mittemot ingången till det kungliga huset.
Ester svarade: "Om det syns gott för kungen, må kungen och Haman komma idag till en bankett som jag har förberett för honom." [Här i vers 4 finns Guds namn JHVH kodat i de fyra orden som översatts "må kungen och Haman komma idag". Begynnelsebokstäverna formar framlänges ett akrostiskt mönster för Guds namn Jahve, se även Est 1:20; 5:13; 7:7.]
Sedan gick Haman ut den dagen, glad och lycklig i hjärtat. Men när Haman såg Mordochaj i kungens port, och att han inte reste sig eller flyttade på sig för honom, fylldes Haman av vrede mot Mordochaj.
Den natten kunde kungen inte sova. Han befallde att man skulle ta fram boken med krönikorna och den lästes för kungen. [Här fanns alla domstolsbeslut och viktiga händelser noterade i kronologisk ordning.]
Kungen sade igen till Ester på den andra dagen på banketten med vin: "Vadhelst du önskar drottning Ester ska det garanteras dig, vad du än begär intill hälften av kungariket ska ges till dig."
På den dagen gav kung Ahasveros (Xerxes) Hamans hus till drottning Ester. Mordochaj kom inför kungen, för Ester hade berättat vem han [Mordochaj] var för henne.
På en dag i alla kung Ahasveros (Xerxes) provinser, nämligen på den trettonde dagen i den tolfte månaden som är Adar (februari/mars). [Den 7 mars år 473 f.Kr., ungefär tolv månader sedan Haman planerade att förgöra det judiska folket och kastade lott om dag.]
Kopior av brevet som gavs som ett dekret i varje provins, skulle publiceras för alla människor, att judarna skulle vara redo till den dagen till att hämnas på sina fiender.
I varje provins och i varje stad, överallt dit kungens befallning och dekret kom, blev det fröjd och glädje för judarna, fest (bankett, firande, fest) och en bra dag. Och många från folken i landet blev judar [Rut 1:16; Dan 3:28–29], eftersom fruktan för judarna hade kommit över dem.
[Ungefär 8 månader passerar mellan händelserna i Est 8:9–14 och Est 9:1. Någon gång däremellan inträffar Est 8:15–16. Här i kapitel 9 har Mordochajs påbud nu nått alla judar i hela det Persiska riket, och dagen har kommit för dem att försvara sig från den olycka som Hamans kungörelse orsakat, se Est 3:9, 13; 8:10–12.] Nu i den tolfte månaden, det är månaden Adar, på den trettonde dagen [7:e mars 473 f.Kr.] skulle kungens befallning och hans dekret verkställas. Judarnas fiender hade hoppats att övervinna dem på den dagen, men nu blev det tvärtom – judarna skulle istället övervinna dem [sina fiender].
Samma dag kungjordes för konungen antalet av dem som hade blivit dräpta i huvudstaden Susa [Est 1:2].
Då sade Ester: "Om det behagar kungen, låt judarna i Susa garanteras att få göra även i morgon vad de har gjort enligt dagens dekret, och låt Hamans tio söner bli upphängda på pålar."
Och judarna som var i Susa samlades även på den 14:e i månaden Adar [8:e mars 473 f.Kr.] och slog 300 män i Susa, men de lade inte sin hand på bytet.
på den 13:e dagen i månaden Adar [motsvarar mars]. På den 14:e dagen vilade de och gjorde det till en dag av fest och glädje (dagar med banketter, firande, fest och glädje).
Men judarna som var i Susa samlades på den 13:e dagen och på den 14:e dagen. På den 15:e dagen vilade de och gjorde det till en dag av fest och glädje.
Därför har judarna på landsbygden, de som bor i byar utan murar gjort den 14:e i månaden Adar [8:e mars] till en dag av fest och glädje, en bra dag då man sänder runt gåvor till varandra. [Ordagrant "sänder delar till varandra", dvs. man delar med sig av den mat man tillrett. I det moderna purimfirandet sänder man fortfarande gåvor och ofta är det något ätbart som godis och kakor, men även andra rätter är vanligt i en del judiska grupperingar.]
och uppmuntrade dem att fira den 14:e dagen i månaden Adar och den 15:e dagen i samma månad varje år,
dagarna när judarna hade fått ro från sina fiender och månaden som vände deras klagan till glädje och deras sorg till goda dagar. De skulle göra dessa dagar till dagar av fest och glädje (dagar med banketter, firande, fest och glädje) och dagar då man sänder delar [se vers 19] till varandra och gåvor till de fattiga.
Därför kallas dessa dagar Purim (hebreiska Porim) efter namnet por. Därför, på grund av allt i dessa brev och på grund av det som de hade sett och det som hände med dem,
fastställde judarna för sig själva och sin säd (sina efterkommande) och för alla dem som slöt sig till dem, att de ska minnas dessa två dagar på det sätt som beskrivits och på den bestämda tiden varje år.
Dessa dagar ska bli ihågkomna och firade i varje generation och av varje familj och i alla provinser och i alla städer. Dessa dagar med Purim ska inte fattas bland judarna, deras minne ska inte gå förlorat från deras säd (efterkommande).
för att fastställa dessa purimdagar och deras bestämda tid, i enlighet med juden Mordochajs och drottning Esters beslut för dem själva och deras säd (efterkommande), angående tiden för fasta och klagan.
Och allt han gjorde i sin makt och myndighet och den fulla summan av Mordochajs storhet, hur kungen befordrade honom, är nedskrivet i Mediens och Persiens kungars krönikor [Est 2:23; 6:1].

Job (59)

Jobs söner brukade turas om att hålla fest (bankett – hebr. mishte) hemma hos varandra på sin dag [ordagrant "hus – en man – hans dag"]. De bjöd också in sina tre systrar [med deras familjer] för att äta och dricka med dem.
Efter ett varv av [sju sådana] festligheter sände Job bud efter dem för att helga dem. Tidigt på morgonen offrade han ett brännoffer [3 Mos 1:3] för var och en av dem, för han tänkte: "Mina barn kan ha syndat och förbannat Gud i sina hjärtan." Så gjorde Job varje gång. [Ordet för fest kommer från verbet att dricka (hebr. shata), vilket involverade vin. Ordet används både i positiva och negativa sammanhang (1 Sam 25:36; Est 1:5, 9; 9:17; 25:6), se även Joh 2:3. Att systrarna också var inbjudna verkar tala för att det inte var "vilda fester", utan snarare någon form av familjefest. Formuleringen "hans dag" och omnämnandet av Jobs födelsedag (Job 3:1) gör att det kan varit födelsedagsfester för sönerna. En annan tolkning är att det är en referens till Herrens sju högtider (3 Mos 23), men det är inte så troligt eftersom Jobs bok utspelar sig långt innan Mose får Torah.
    Job verkar ha fungerat som en präst för sin familj, på liknande sätt som Abraham. Att han offrar för att helga sina barn, kan antyda att barnen gjorde något som inte var gott. Att offra var inte ovanligt, Kain och Abel offrade (1 Mos 4:3–4). Noach offrade direkt när han kom ut ur arken (1 Mos 8:20). Abraham offrade också regebundet (1 Mos 12:7, 8; 22:2). I omgivande kulturer var riter och offer en del av kulturen, se t.ex. 3 Mos 18:21; 1 Kung 11:7; 18:26.]

Födelsedagar
Åldrar är viktiga i Bibeln och räknas. Firandet av födelsedagar varken förbjuds eller uppmuntras. De två födelsedagsfester som omnämns i Bibeln är dock inga goda exempel. De firades av hedniska personer och slutar båda i död och sorg: Farao dödar en bagare (1 Mos 40:20) och Herodes Antipas begär Johannes döparens huvud på ett silverfat (Matt 14:6). Två Bibliska personer har förbannat sin födelsedag, Job (Job 3:1) och Jeremia (Jer 20:14), se även Pred 7:1. Paulus ger goda råd i Rom 14:5–6; Tit 1:15; 1 Kor 10:31 angende firande av olika högtider.

[Perspektivet skiftar nu från jorden till himlen. Det finns även en osynlig andlig dimension som inte är uppenbar för Job. Dialogen liknar en domstolsförhandling.] En dag hände det att Guds söner [änglar, himmelska väsen] kom och trädde fram inför Herren (Jahve, Guds personliga namn). Åklagaren (hebr. ha-Satan, translittererat till Satan) var också med bland dem. [Guds söner är ett uttryck för Guds skapade änglar som finns runt hans tron, se Job 15:8; Jer 23:18; Ps 89:8. Det hebreiska ordet ha-Satan betyder Åklagaren eller Anklagaren och är i bestämd form, vilket det hebreiska prefixet "ha" anger. Satan är den som anklagar de troende, se Sak 3. I Upp 12:9 identifieras Satan som den gamle ormen från 1 Mos 3:1. Nu följer en konversation mellan Herren och Satan.]
[Perspektivet flyttas på nytt tillbaka till jorden och Jobs sju söner. Familjefestligheterna inleddes troligen i den äldste sonens hus. Som den förstfödde skulle han ärva dubbelt så mycket som de andra, se 5 Mos 21:17. Job var bland de rikaste i öst, se vers 3, och hans söner var också mäktiga män. Delar av egendomen hade troligen redan tillfallit den äldste sonen.]

Den första olyckan

En dag var Jobs [sju] söner och [tre] döttrar i den äldste broderns hus och åt och drack vin.
[Perspektivet skiftar på nytt från jorden till himlen. Vers 1a–3 är nästan identiska med vers 6–8 i kapitel 1. Skillnaden är tillägget och upprepningen "kom och trädde fram inför Herren" i slutet på vers 1. Eftersom samma himmelska domstolsliknande förhandling upprepar sig en andra gång, verkar Bibeln visa på att detta inte är en engångsföreteelse utan något återkommande. I Uppenbarelseboken beskrivs Satan som den som anklagar de troende, se Upp 12:10.] En dag hände det att Guds söner [änglar, himmelska väsen] kom och trädde fram inför Herren (Jahve) [ännu en gång, se Job 1:6]. Åklagaren (hebreiska ha-Satan, translittererat till Satan) var också med bland dem för att träda fram inför Herren.
Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem sade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor. [Vännerna och Jobs agerande här ligger till grund för shiva-veckan, som praktiseras än i dag efter ett dödsfall inom judendomen, se även 1 Mos 50:10; 1 Sam 31:13. Shiva betyder sju på hebreiska. Den familj som har sorg stannar hemma under en veckas tid efter begravningen, som skett samma dag som dödsfallet. Familjen sitter på låga stolar i hemmet för att på ett yttre sätt visa sina inre känslor av sorg. Uttrycket att "känna sig låg" får ett konkret fysiskt uttryck. Under denna vecka besöker vänner och bekanta familjen och man har ofta med sig mat. Besökaren sätter sig i stillhet intill den sörjande och säger ingenting innan den som är i sorg är redo att prata. Anledningen är just att Jobs vänner satt tysta en vecka och det var Job som inledde samtalet, se Job 3:1.]
[Fler bibliska personer har förbannat sin födelsedag, se Jer 20:14.] Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag.
Låt dagen vandra bort (avad) då jag föddes, och natten när man sade: 'En man (stridsman – en man i sina bästa år – full av egen styrka och kraft) är född.'
Låt den dagen vara mörk, må Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden] i höjden inte fråga efter den, inte skina över den något dagsljus (nehara – finns bara här).
Låt mörker och dödsskugga inmuta den [goel, ta den med en återlösares rätt] åt sig själva, låt ett moln vila över den. Låt allt [som gör] dagen svart förskräcka den.
Låt mörker beslagta den natten, låt ingen glädje (chada) [finnas] i årets dagar, låt inte månader komma i antal.
Låt dem smäda förbannelsens dag, de som är redo att väcka leviatan.
Är inte människans liv som ett krig (militärtjänst)
    och hans dagar är som dagarna för en hyrd [lejd arbetare/krigsman]. [Versen saknar verb, men betydelsen är klar – livet är hårt (som ett krig eller krigsman) och dagarna är långa och arbetsamma som lejd arbetare. Hebreiska ordet sachir används både om inhyrda militärer och daglönare som arbetar hårt för en låg lön utan någon del av segern eller vinsten.]
Mina dagar drar förbi, snabbare än en vävares spole,
    de får sitt slut utan hopp (tråd – hebr. tiqvah). [Här finns en finurlig ordlek som binder samma de två fraserna. Ordet för hopp (hebr. tiqvah) kommer från hebr qav, som betyder tråd (Jos 2:18, 21). Samma koppling finns i snarlika ordet qavah som har betydelsen att vänta och tvinna sig samman som en tråd. Jobs liv håller på att ta slut i brist på hopp, men också som en tråd som tagit slut, eftersom vävaren snurrat och vävt så snabbt!]
Förakta mig inte för alltid, mitt liv ska upphöra,
    lämna mig eftersom mina dagar är fåfänga.
Eftersom vi förut och inte visste (var intimt förtrogna med)
    eftersom våra dagar [är] en skugga över jorden.
[I Job 7.6 jämförde Job hans dagar med en vävares skyttel, nu jämför han dem med en löpare, båt och örn. I Job 7:6 var dagarna hopplösa, här är de glädjelösa.] Och mina dagar är lätta, de springer ifrån mig [Job 7:7],
    de flyr [hastar förbi] och ser inget gott.
[Är] dina dagar som människors dagar?
    Eller [är] ditt år som en mans (stridsman – en man i sina bästa år – full av egen styrka och kraft) dagar? [Denna vers saknar verb.]
Är inte mina få dagar nästan över (sluta)
    och sätt (lämna) från mig och gör (så att jag kan göra) mig lite glad (balag),
Finns vishet [bara] hos de gamla?
Finns förstånd [bara] hos dem som lever ett långt liv? [Ordagrant "bland de gamla – vishet, långt liv – förstånd." Det kan vara ett påstående eller en fråga. Utifrån sammanhanget verkar det som Job ifrågasätter sina vänners påstående, se Job 15:10, för att sedan gå vidare med att det är bara Gud som har all vishet och kunskap.]
När en människa dör, finns det då liv efter döden? I så fall ska jag under alla mina dagar [här på jorden] som är som en hård militärtjänst vänta på (ivrigt se fram emot) min vaktavlösning (då jag byter min klädnad, då jag skjuter nya skott och växer).
Bland oss är både de gråhåriga och den mycket gamla mannen,
    hans sons makt (kabir) äldre än din far.
Alla sina dagar våndas den onde med smärta
    och antalet år som är reserverade till (alternativ översättning: dolda åt) förtryckaren.
Han vandrar hit och dit efter bröd. Var? (Var finns det?)
    Han vet att hans mörka dagar är i hans hand.
Hans dag ska inte bli full
    och hans gren ska vara utan löv.
De fullbordar sina goda dagar och plötsligt sjunker de ner i graven (sheol).
Eftersom en ond man är bevarad för ondskans dag och de leds fram till vredens dag?
Och nu har de som är yngre än jag hånat mig, de vars fäder jag skulle ha ringaktat och placerat med mina fårhundar (vallhundar).
Och nu är min själ uthälld i mig, lidandets dagar har tagit sitt grepp om mig.
Har jag inte gråtit på olyckans dag? Min själ har sörjt för den fattige.
Mitt inre kokar och vilar inte, lidandets dagar ha kommit över mig.
Om de lyssnar och tjänar honom,
    ska de tillbringa sina dagar i framgång
    och sina år i tillfredsställelse.
Har du någon gång i ditt liv befallt morgonen att komma,
    eller informerat om var morgonen ska gry,
Du vet det, du var ju född då, du som levt så länge (dina dagars tal är ju stort)! [Utifrån Job 42:16 var Job troligtvis i 70-årsåldern. Även om han var bland de äldre i sin generation så går det inte att jämföra med Guds tid. Job var många generationer från den första människan, se Job 15:7. Det går inte att undgå Guds ironiska ton i detta uttalande.]
som jag sparar till nödens tid,
    till krigets och drabbningens dag?
Sedan dog Job gammal (av hög ålder) och mätt (belåten) på att leva. [Om Job var omkring 70 år när han drabbades av prövningen och sedan levde 140 blev han drygt 200 år. Sedan syndafloden så har livslängden gradvis sjunkit från 900 år till dagens 70-80 år, se Ps 90:10. Job kan ha varit samtida med Abrahams far Tera som blev 205 år. Abraham blev 175 år, se 1 Mos 11:32; 25:7.]

Psaltaren (115)

[Kungen säger:]
Jag vill förkunna [återberätta] vad Herren (Jahve) har sagt till mig:
    "Du är min son, i dag har jag fött dig.
Gud (Elohim) är en rättfärdig domare (dömer helt rättvist),
    Gud känner ilska (avsky, fördömer, förbannar) varje dag [mot ondskan].
Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias "den strålande morgonstjärnan", se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.] Av Herrens (Jahves) tjänare David, som sjöng (ordagrant "talade") orden av denna sång, den dagen då Herren (Jahve) räddat (ryckt bort) honom ur greppet (handen, dvs. makten) av alla hans fiender och ur Sauls hand. [David var kung när han skrev denna psalm, ändå väljer han att beskriva sig som "Herrens tjänare" vilket visar på hans ödmjuka inställning.]
-
De konfronterade när jag var som svagast (när jag var som en belägrad stad),
    men Herren (Jahve) blev mitt stöd.
    [Ordet "stöd" används i Jer 3:1 om hjälpsändningar med förnödenheter och vatten till det belägrade Jerusalem.]
Dag efter dag
    flödar de [himlarna och himlavalvet] av tal (ord – hebr. omer),
natt efter natt
    uppenbarar de kunskap (vishet).[Det finns en koppling mellan dag och ord i kontrast till natt och kunskap. Under dagens ljusa timmar används ord för att kommunicera med andra människor, medan det på kvällen och natten ofta ges tillfälle att bearbeta dagens intryck vilket ger kunskap. När mörkret sänker sig bleknar färgerna bort och då stjärnorna framträder är det svårt att inte reflektera över de eviga frågorna. Kopplingen mellan ord och kunskap – hur vi interagerar och reflekterar – återkommer i psalmens alla tre sektioner, se vers 11 och 15.]
Må Herren (Jahve) svara dig på nödens dag [den sista striden, Herrens dag],
    må namnet av Jakobs Gud (Elohim) beskydda dig [högt upp på en ouppnåelig plats].
Herre (Jahve), rädda [ge seger åt] konungen!
    Må han svara oss den dag vi ropar (när vi höjer vår röst i bön).
    [Med en förvissning om att Herren kommer att segra.] [En del ser den första delen som fristående: "Herre, fräls." Nästa rad blir då en bön att konungen ska svara på bönen. Utifrån sammanhanget knyter dock denna vers an till både vers 7 och 2. Konungen här hör ihop med "sin smorde" i vers 7. Ordet för "dag" (hebr. jom) finns bara här och i vers 1. Nödens dag blir här i avslutningen till bönesvarets dag.]
När han bad dig om [uppståndelse] liv,
    gav du honom ett långt liv (längd av dagar) för alltid och evigt.
Ja [ja, så är det verkligen], din godhet och nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet – hebr. chesed)
    ska förfölja (energiskt följa; fortsätta att oavbrutet jaga) mig varje dag (alla dagar) i mitt liv.
Jag vill återvända till (återupprättad vill jag bo i) Herrens (Jahves) hus (tempel, familj)
    alla mina dagar (ordagrant: "till dagars längd"). [Versen inleds på hebreiska med ach som betyder ja, sannerligen, endast eller bara. David som genom hela sitt liv upplevt Herrens godhet och nåd, är förvissad om att Herren ska fortsätta att följa honom. Detta förstärks ytterligare genom att ordet som normalt används för att jaga, förfölja och rusa efter någon används. Det är inte hans fiender som har tagit upp jakten på honom (Ps 7:6; 31:16; 143:3), utan bara den gode herdens godhet och nåd som inte släpper honom ur sikte (Joh 10:11). Ordet för att återvända, shuv (som också används i vers 3 och översätts med vederkvicker), har en rik innebörd och talar här om någon som gång på gång kommer till templet för att tillbe i Herrens hus. Prepositionen bet gör att det ordagrant blir "och återvända i huset Herrens". Även om man inte rent fysiskt bodde i templet (som leviterna gjorde under tjänstgöringen), kan det ändå betyda att det var här man kände sig som hemma. En del lägger till en vokal och ser istället ordet jashav, något som översättarna av Septuaginta troligtvis gjort eftersom de skriver "att slå sig ner/bosätta sig". Betydelsen blir då densamma som i Ps 27:4, dvs. att ha sitt hjärtas hemvist och boning hos Herren i templet.]
Led mig i din sanning (trofasthet),
    och lär mig (träna mig), för du är min Gud som frälser (befriar, ger seger);
    jag väntar på dig (hoppas, söker dig ivrigt, förväntar mig svar) hela dagen. [Den femte hebreiska bokstaven är: ה – He. Tecknet avbildar en människa med uppsträckta händer. Bokstavens betydelse är att se, titta, andas och att få uppenbarad insikt om något stort och viktigt som pekats ut. Det symboliserar ofta att se och ha perspektiv. I denna vers är det orden "Led mig" som börjar med denna bokstav, detta belyser att det bara är hos Gud som vi får rätt perspektiv i vårt liv. Versen är kortare än tidigare verser och hör ihop med nästkommande.
    Den sjätte hebreiska bokstaven är: ו – Vav. Tecknet avbildar en tältpinne, en krok eller hängare. Rent praktiskt var det tältpinnen som höll tältduken uppe. Den binder ihop olika saker. På samma sätt används bokstaven i grammatiken för att binda ihop ord till meningar. I denna vers är det ordet "och" som börjar med denna bokstav. Detta förstärker att det är i Guds sanning, som föregående rad talar om, som vi ska söka.]
Ett [en sak] har jag begärt av Herren (Jahve),
    [bara] detta söker jag (längtar jag efter):
att få bo i Herrens (Jahves) hus
    i alla mina livsdagar,
skåda (se; intensivt betrakta) Herrens (Jahves) ljuvlighet (välbehag, nåd)
    och reflektera [urskiljande begrunda; betraktande söka svar] i hans tempel. [När David skrev denna psalm var templet ännu inte byggt. Det uppfördes senare under hans son Salomos första regeringstid, se 1 Kung 6:1, 37–38. David var dock den som fick föra arken till Jerusalem, se 1 Krön 16:1; 2 Sam 6. I tabernaklet, och även senare i templet, fanns arken med nådastolen där Guds närvaro och helighet vilade. Samtidigt är Bibeln tydlig med att Gud inte bor i mänskligt byggda hus, se 1 Kung 8:27. Davids längtan är få omgärdas och präglas av Guds närvaro och helighet, se vers 13 och Ps 28:2; 65:5; 84:5; 134:1. Ordet för ljuvlighet är hebr. noam som har en innebörd av nåd – där dess fullhet, välvillighet och välbehag betonas i kombination med favör. Det är här första gången det används, av totalt sju gånger i GT. I vers 4–6 används fyra synonymer: hus, tempel, hydda och boning.]
För han skyddar (gömmer) mig i sin hydda (hebr. soch, i sitt sammanflätade och täckande skydd),
    på olyckans dag;
han döljer mig på en undangömd (hemlig) plats i sitt tält (tabernakel),
    han lyfter mig [högt] upp på en klippa.
När jag var tyst [och vägrade att bekänna min rebelliskhet, inre skuld, synd och mina onda tankar]
    förtorkade mina ben när jag jämrade mig (som ett lejons rytande) hela dagen lång.
Vem är den människa, som älskar livet,
    som önskar se många dagar och ha det gott? [Den trettonde hebreiska bokstaven är: מ – Mem. Tecknet avbildar vatten och står för vatten, folk, nationer och språk. I denna vers börjar ordet "Vem" på denna bokstav. Det förstärker frågan om det finns någon bland alla människor som vill leva ett liv till fullo? Föregående vers talade om att vörda Herren. Denna vers visar att sann gudsfruktan inte begränsar, istället är det vägen för verklig glädje.]
Då ska min tunga berätta om (förkunna; begrunda – hebr. hagah) din rättfärdighet
    och prisa dig hela dagen lång!
men Herren (Jahve) [är inte förfärad, han] ler [Ps 2:4],
    för han vet (ser) att hans dag kommer.
    [Hans dag kan syfta på Herrens dag eller den dag då den ondes planer och makt stoppas.][Den sjunde hebreiska bokstaven är: ז – Zajin. Tecknet avbildar ett svärd och symboliserar rörelse och iver. Ordet "konspirerar" börjar med denna bokstav och förstärker att Gud kommer att agera. Det finns även koppling till nästa grupp som visar på vad som kommer hända med de ogudaktiga. Både vers 14 och 15 börjar med ordet svärd, och beskriver hur det vänds och går in i deras eget hjärta. Det nästföljande stycket, vers 14–15, är också längre än normalt och har tre rader istället för två.]
Herren (Jahve) känner (vet) de uppriktigas dagar (han tar hand om de helhjärtade) [Ps 18:24],
    deras arv består för evigt.
De ska inte komma på skam i svåra (onda) tider,
    i tider av hunger ska de bli mättade [2 Mos 16:8]. [Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – Jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Handen symboliserar styrka och kraft. Vers 18 börjar med tre ord som alla börjar med jod. I hebreiskan är de i ordningen "känner", "Herren" och "dagar". Herren är aktivt involverad i den troendes liv. Han är dagligen involverad i den som lever med integritet och Gud förser med dagligt bröd, se Matt 6:11.]
Han är alltid (alla dagar är han) barmhärtig (generös) och lånar ut [utan ränta],
    och hans barn (avkomma) är välsignade. [Den fjortonde hebreiska bokstaven är: נ – Nun. Tecknet avbildar ett sädeskorn som börjat gro, och beskriver ofta avkomma och kontinuitet. Ibland förknippas det också med en fisk eller en orm. Det används ofta för att beskriva en fortsättning och kontinuitet. I denna vers börjar ordet "ung" med denna bokstav. Användandet i detta stycke förstärker hur Gud är trofast i generation efter generation. Enligt lagen ska inte ränta tas ut för lån, se Ps 15:5; 2 Mos 22:25. Att låna ut pengar kan ses mindre generöst än att ge, men det är inte alltid sant. Ett lån ger större värdighet för mottagaren, se även Matt 5:42; Luk 6:35.]
Jag går krokig och böjd,
    hela dagen går jag sörjande.
    [Lidandet beskrivs med de yttre tecknen, krokig och böjd, och går vidare med ett inre känslomässigt tillstånd av sorg.]
och de som står efter mitt liv lägger ut snaror.
De som söker min olycka talar om undergång (schismer, skadligheter, ödeläggelser – i plural)
    [planerar sådant som bryter ner och slukar som ruiner],
    de mumlar (tänker på) bedrägligheter [de sviker och upprepar falska löften lågmält] dagen lång.
Hjälp mig att förstå mitt slut (att jag en gång ska dö), Herre (Jahve),
    att mina dagar snart är räknade,
    låt mig inse hur kort (flyktigt) mitt liv är.
    [Hjälp mig att ta tillvara varje dag.]
Se, mina dagar är som några korta handsbredder.
    [Dåtidens minsta längdmått, bredden av fyra fingrar, ca 8-9 cm.]
    En människas livslängd är ingenting från ditt perspektiv.
Ja (det är verkligen så att), även i sina bästa dagar [när allt verkar säkert och lugnt]
    är människan ändå bara en vindfläkt (något kort, flyktigt; fåfänglighet – hebr. hevel).
    [En livslängd är bara ett andetag. Jesus använder liknande liknelser, se Matt 6:26–30; Luk 12:24–26.] Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Välsignad är den som ser (reflekterar, agerar; på ett vist sätt hjälper) den fattige;
    på den onda dagen ska Herren (Jahve) rädda honom. [Det hebreiska ordet sakal betyder både att fysiskt se något, men också själva processen att tänka och fundera över situationen och slutligen också att agera. Ordet för fattig är i singular. Här avses inte alla fattiga i hela världen, utan en specifik person och dess unika situation. Bibeln blir personlig och får oss att tänka, vem i min närhet är den fattige? Det handlar om att sätta sig in i personens behov och utifrån det göra en vis bedömning av vad den andra personen bäst blir hjälpt av. Det kan innebära allt från undervisning, praktisk och ekonomisk hjälp, men också bön och att räkna med Guds ingripande, se Apg 3:6. Den andra delen "på den onda dagen ska Herren rädda honom" tolkas ibland som att det syftar på den som ser den fattige. Det blir i så fall en Gudsbild där man kan "köpa sig" frälsning. Troligare, även textmässigt, är att det är en uppmaning att se hur Gud har omsorg och räddar den fattige, ett sådant exempel är Lasarus, se Luk 16:19–31.
    Eftersom Jesus citerar från psalmen, och den har messianska undertoner i inledningen, kan vi även se en djupare innebörd här. Vi uppmanas att se, studera och begrunda Jesu liv. Han var rik men blev fattig för vår skull, se 2 Kor 8:9. Gud grep in och uppväckte Jesus och lät honom öppet visa sig, se Apg 10:40.]
Mina tårar är mitt bröd (min mat) [vad jag lever på],
    dag och natt,
samtidigt säger man dagarna i ända:
    "Var är [nu] din Gud?" [Samma plågsamma fråga som kommer utifrån gnager även inom psalmisten själv: Min Gud, var är du någonstans, har du övergivit mig? Se även Ps 3:3; 22:9.]
Det är som om man krossade benen [i min kropp – det skär ända in i märgen],
    när mina motståndare hånar (förtalar, kränker) mig.
Hela dagen säger de till mig:
    "Var är [nu] din Gud?" [Fienden ställer samma i vers 4.]
[Psalmen börjar med en unison del där "vi" prisar Gud för vad han har gjort. Temat är hur Gud var med israeliterna under intåget i Kanaans land. I vers 5 skiftar subjektet mellan singular och plural, vilket kan indikera en försångare och kör. Det personliga pronomenet "vi" används i vers 2–4, 6, 8–9 och "jag" i vers 5 och 7.] [Kör:] Gud (Elohim), vi har hört med våra öron,
    våra förfäder har berättat för oss,
om det du gjort för oss [singular, hur vi fick landet Israel],
    i forna dagar
Vi har lovat (prisat, hyllat) Gud (Elohim) varje dag,
    vi ska tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] ditt namn för evigt! Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Ständigt är min vanära (smärta, som ett öppet sår) inför mig,
    mitt ansikte är täckt i skam,
På grund av dig (för din skull) dödas vi dagligen (alla dagar),
    vi räknas som får (lamm, småboskap) som ska slaktas. [Jes 53:7; Rom 8:36]
Varför skulle jag vara rädd (frukta) när det är oroliga tider,
    när mina förföljares ondska omger mig,
Och kalla på mig nödens dag [då du är trängd och möter svårigheter],
    jag ska befria dig och du ska ära mig.
Varför förhäver du dig själv med ondska (skryter med din ondska), mäktige man?
    Guds (Els) nåd (kärleksfulla omsorg; trofasthet) varar oavbrutet.