Referenser (251 st)
1 Moseboken (28)
Gud (Elohim) sade: "Låt vattnet vimla (svärma) med vimlande (svärmande) levande varelser [låt det finnas en mångfald av fiskstim], och låt fåglar (flygande djur; insekter) flyga över jorden i himlens utsträckning (expansion, fäste, valv) [atmosfären]."
Gud (Elohim) har skapat (hebr. ) de stora havsdjuren (krokodiler, ordagrant "de stora långsträckta havsdjuren") och alla levande varelser som fyller vattnet, efter sitt slag (sin sort; klassificering – hebr. min), på samma sätt alla fåglar (flygande insekter; alla djur med vingar), efter sitt slag. Gud (Elohim) såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud (Elohim) sade: "Låt jorden frambringa levande varelser efter sitt slag (sin sort) [tre klassificeringar]:
boskapsdjur,
krypande djur (insekter, kräldjur, osv)
och vilda djur enligt sitt slag."
Och det skedde så.
Och Gud (Elohim) välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa). Och Gud (Elohim) och sade till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet) över
fiskarna i havet
och fåglarna i himlen.
Ja, över allt levande (alla djur) som kryper (rör sig) på jorden."
Ja, även för alla jordens (markens) djur
och alla himlens fåglar
och alla som krälar (rör sig) på jorden – allt som har liv –
varje grön ört (växt) till föda (mat)." Och det skedde så.
Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. ) människan (hebr. adam) av stoft (material) från jorden (hebr. adamah) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh). [Det hebreiska ordet för människa adam, är snarlikt ordet för jordens mylla adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det är människans andliga sida som är lik Gud, se . Det hebreiska ordet nefesh, här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se , , , . Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platon och Aristoteles antika skrifter.
Ordet för liv är chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Detta är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeende. Ordet består av bokstäverna Chet, Jod, Jod och Mem.]
Från jord formade (skulpterade, designade – hebr. ) Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglar (insekterna och alla djuren som kan flyga) i himlen, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn.
Adam kallade sin hustru Eva [betyder livskälla, den som lever] för hon var moder till allt levande.
Du ska ta med dig ett par av alla levande varelser, hane och hona, för att de ska överleva tillsammans med dig.
När Herren kände den välbehagliga doften, sade han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Allt som lever och rör sig ska vara er föda, på samma sätt som jag gav er de gröna örterna (grönsakerna), ger jag er allting. [Välsignelsen som Gud ger Noa speglar den välsignelse som Adam fick i . En skillnad är att nu finns synden i världen, och människan ska inte längre "råda" över djuren. I stället för ett frivilligt underordnande så finns nu en komponent av rädsla hos djuren. Även om att äta kött tidigare var tillåtet, t.ex. Abels blodsoffer var välbehagligt inför Gud och Noas rena djur under deras år i arken, så blir det nu en tydligt uttalad tillåtelse att använda djur till föda.]
och med alla levande varelser som finns hos er – fåglar, boskap och alla vilda djur – alla de som gick ut ur arken tillsammans med er.
Gud sade: "Detta är tecknet på det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser som är med er, för alla kommande släktled:
ska jag komma ihåg mitt förbund mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och vattnet ska aldrig bli till en översvämning som fördärvar allt levande.
När bågen visar sig i skyn ska jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden."
Och han sade: "Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se då ska din hustru Sarah ha en son". Sarah hörde detta (där hon stod) i tältdörren, som var bakom honom.
Är någonting för svårt för Herren (Jahve)? På den bestämda (avtalade) tiden ska jag komma tillbaka till dig, när tiden har gått runt (om ett år) och då ska Sarah ha en son".
Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.
Isaks tjänare grävde i dalen och fann en plats med en källa med levande (friskt) vatten.
Härigenom ska ni prövas, så sant farao lever, ni ska inte gå härifrån om inte er yngste bror kommer hit.
Sänd en av er och låt honom hämta er bror och ni ska vara bundna för att era ord ska prövas, huruvida det är sanning i er, annars, så sant farao lever, är ni verkligen spioner."
De svarade: "Mannen frågade detaljerat om oss och angående vår släkt och sade: Lever er far fortfarande? Har ni ytterligare en bror? Vi svarade honom med dessa ord. Skulle vi på något sätt kunna veta att han skulle säga: För hit er bror?"
Han frågade dem om deras hälsa och sade: "Är allting väl med er far, den gamle mannen som ni talade om? Lever han fortfarande?"
De svarade: "Din tjänare, vår far mår väl, han lever fortfarande." Och de böjde sina huvuden i en vördnadsfull hälsning.
Josef sade till sina bröder [på hebreiska]: "Jag är Josef! Lever min far fortfarande?" Hans bröder kunde inte svara honom, de stod där förskräckta (chockade) framför honom.
De berättade för honom och sade: "Josef lever fortfarande och han är ledare över hela Egyptens land." Då lamslogs hans hjärta [slutade hans hjärta nästan att slå], för han kunde inte tro dem.
Israel sade: "Det är nog. Josef min son lever fortfarande. Jag vill gå och se honom innan jag dör."
Israel sade till Josef: "Nu kan jag dö när jag har sett ditt ansikte och att du är vid liv."
2 Moseboken (3)
Mose gick hem till sin svärfar Jetro och sade: "Låt mig gå tillbaka till mina bröder och systrar i Egypten, jag vill se om de fortfarande lever."
Jetro sade till Mose: "Gå i frid (var välsignad)."
Och om en mans oxe skadar en annans så att den dör, då ska han sälja den levande oxen och de ska dela på betalningen för den och de ska dela på den döda oxen.
Om tjuven blir påkommen (med stöldgodset) i hans hand levande, om det är en oxe eller åsna eller får, ska han betala dubbelt [igen].
3 Moseboken (23)
Och allt som inte har fenor och fjäll i haven och i floderna och allt som rör sig i vattnen, och av alla levande ting som finns i vattnen, de ska vara något avskyvärt (hebr. ) för er.
Detta är undervisningen om:
djur (boskap, fyfotadjur) []
och om flygande djur []
och om alla levande varelser som rör sig [i stora stim] i vattnen []
och om alla varelser som kryper på (svärmar över) jorden [insekter, ]
och prästen ska se på (undersöka) honom, och se om upphöjningen är vit i huden och om håret har blivit vitt och det finns friskt kött i upphöjningen,
Men när det friska köttet visar sig på honom ska han vara oren.
Och prästen ska se på (undersöka) det friska köttet och förklara honom oren, för det friska köttet är orent, det är svampinfektion (mögel).
Om det friska köttet vänder igen och ändras till vitt, ska han komma till prästen.
Sedan ska prästen befalla att man tar till den som blivit ren, två fåglar, levande och rena och cederträ och karmosinröd färg [hebr. tolah – färgämnet från den torkade kroppen av honan av masken coccus ilicis, se ] och isop.
Och prästen ska befalla att en av fåglarna dödas i ett lerkärl över rinnande vatten.
Sedan ska han ta den levande fågeln och cederträet och det röda och isopen och ska doppa det och den levande fågeln i blodet från fågeln som dödades över det rinnande vattnet.
Och han ska stänka det sju gånger över den som blivit fri från svampinfektionen (möglet) och han ska förklara honom ren och ska låta den levande fågeln flyga iväg över det öppna fältet (ordagrant över fältets mun).
Och han ska döda en av fåglarna i ett lerkärl över rinnande vatten.
Och han ska ta cederträet och isopen och den karmosinröda färgen och den levande fågeln och ska doppa det i blodet från fågeln som dödades och i det rinnande vattnet och stänka det på huset sju gånger.
Och han ska rena huset med blodet av fågeln och med det rinnande vattnet och med den levande fågeln och med cederträet och isopen och den karmosinröda färgen.
Men han ska låta den levande fågeln flyga ut ur staden till det öppna fältet (ordagrant: över fältets mun) och bringa försoning för huset och det ska vara rent.
Och när han som har flytningen är ren från sin flytning ska han räkna för sig själv sju dagar [jmf ; ; ] för sin rening och tvätta sina kläder och bada sig själv i rinnande vatten och ska vara ren.
Men geten, på vilken lotten föll att bli en syndabock, ska ställas fram levande inför Herren, för att bringa försoning med den och låta den gå som syndabock ut i ödemarken (öknen).
När han har avslutat försoningen av den heliga platsen och av församlingens mötestält och altaret, ska han föra fram den levande geten.
Aron ska lägga båda sina händer på den levande getens huvud och bekänna över den alla Israels folks missgärningar och alla deras överträdelser i alla deras synder och lägga dem på getens huvud och sända iväg den till ödemarken, i handen på en man som är redo [någon som ska leda ut geten i ödemarken, det är öknen öster om Jerusalem]. [Här talas också profetiskt om vad som skulle ske med Jesus. När översteprästerna slår Jesus i ansiktet uppfylls denna förebild, se ; ; .]
4 Moseboken (6)
Och likväl (så sant som) jag lever och hela jorden är full av Herrens (Jahves) härlighet,
Säg till dem: "Jag lever", förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), "med säkerhet, som ni har talat (det ni har sagt) i mina öron, så ska jag göra mot er (agera i enlighet med era egna ord).
Men om Herren (Jahve) gör något nytt och marken öppnar sin mun och slukar dem med allt som tillhör dem, och de far ner levande i Sheol (avgrunden, underjorden – de dödas plats), då ska man förstå att dessa män har föraktat Herren (Jahve)."
så gick de och alla som hörde till dem ner levande i Sheol (avgrunden – de dödas plats), och jorden stängde sin mun över dem, och de utrotades från församlingen. [Här beskrivs hur ett slukhål uppför sig. Företeelsen är idag ganska vanlig i områden vid Döda Havet.]
Och han stod mellan de döda och de levande och hemsökelsen (plågan) upphörde.
Och för den orene ska de ta av stoftet (hebr. afar) som är bränd för rening från synd [] och friskt (rinnande) vatten ska hällas över den i ett kärl. [Här används inte ordet för aska (hebr. efer). Både aska och damm (hebr. avak) var slutresultatet av eld och att något krossades och kunde inte ge liv. Ordet afar knyter an till formandet av mäniskan i (från stoft). Den röda kvigans stoft kommer kunna ge nytt liv.]
5 Moseboken (8)
Men ni som höll er till (klängde er fast vid) Herren er Gud (Jahve Elohim) lever, varenda en av er denna dag.
Den dagen du stod inför Herren din Guds (Jahve Elohims) ansikte i Chorev, när Herren (Jahve) sade till mig: "Församla åt mig folket och jag ska låta dem höra mina ord så att de kan lära sig att vörda (respektera) mig alla dagar som de lever på jorden och så att de kan undervisa sina söner (barn)."
Herren (Jahve) skar (slöt) inte detta förbund med våra fäder utan med oss, ja oss alla, vi som lever här idag.
Vem här på jorden (bland allt kött) har någonsin hört den levande Gudens röst tala ur (inifrån; från mitten av) elden, och överlevt?
Detta är förordningarna (ordagrant "saker inristat" – hebr. chukim) och påbuden (bindande juridiska beslut – hebr. mishpatim) som ni ska hålla (vakta, skydda, bevara) i landet som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har gett er att besätta alla dagar som ni lever på jorden.
och så att deras barn som inte känner till
[undervisningen] ska höra och lära sig att frukta
(vörda) Herren deras Gud
(Jahve Elohim) []. Detta ska ni göra så länge ni lever i landet dit ni går över Jordanfloden, för att ta det i besittning."
Sabbatsår
På samma sätt som den sjunde dagen i veckan är en vilodag för människan, är det sjunde året ett viloår för marken. Under detta sabbatsår (shmita-året) låter man all odlingsmark ligga i träda. Detta är också året då skulder regleras så att man blir skuldfri, se ; . Det är ett år då det finns mer tid och då ska hela Torah (de fem Moseböckerna) läsas under lövhyddohögtiden. Shmita efterlevs idag i Israel, men genom ett försäljningskontrakt (hebr. heter mechira), som rabbinerna upprättar mellan judiska landägare med en icke-jude, säljs marken för ett års tid. Denna teknikalitet gör att man rent tekniskt sett inte äger någon mark som behöver ligga i träda. Jubelår
Det 49:e året är ett jubelår (hebr. jovel-år). Förutom att landet ligger i träda ska även slavar bli fria och marken ska återgå till sina ursprungliga familjer, se . Det är detta som anspelas i och som Jesus refererar till i . Jubelåret är en radikal justering av ägandet av mark, som gör att även om någons föräldrar misslyckats ekonomiskt, så får nästa generation en ny chans. Jubelåret har inte firats och efterlevts de senaste 2 000 åren, och kanske inte någon gång. Eftersom det står "alla invånare" i har rabbiner tolkat att det villkoret inte är uppfyllt då inte alla 12 stammarna lever i landet längre, och på så vis har man inte behövt följa detta bud som skulle få långtgående ekonomiska konsekvenser för hela samhället.
För jag vet att de är upproriska (rebelliska) och har styva nackar. Se, medan jag ännu lever bland er dessa dagar har ni ändå (redan) varit upproriska mot Herren (Jahve). Hur mycket mer ska ni då inte vara det efter min död?
För jag lyfter upp min hand till himlarna och säger:
"Jag lever för evigt.
Josua (2)
Josua sade: "Här är hur ni ska veta att den levande Guden är mitt ibland er, och att han verkligen ska driva ut:
kananéerna,
hettiterna,
hivéerna,
perisséerna,
girgashéerna,
amoréerna,
jevuséerna." [I den andliga kamp vi lever i dag är det inte en strid mot kött och blod utan mot andemakter, se . Genom att se vad namnen på dessa folk betyder, kan vi se de områden som en troende idag behöver erövra för att få full frihet. kananéer – var handelsmän, vår relation till pengar
hettiter – fruktan och rädsla,
hivéer – stad, by, liv, alternativa livsstilar, beroende av den här världen, världslighet,
perisséer – oskyddade städer,
girgashéer – en som bor i jorden/lera
amoréer – högmod och skrytaktigt tal
jevuséer – att trampa på andra, orenhet.]
Och Ais kung tog de levande och förde honom till Josua.
Domarboken (1)
Och han sade: "De var mina bröder, min mors söner, Herren (Jahve) lever, om ni hade räddat dem levande skulle jag inte slå er."
Rut (2)
Noomi sade till sin sonhustru: "Välsignad vare han av Herren (Jahve), som inte har slutat att visa nåd (trofast kärlek, omsorg) både mot levande och döda." [Uttrycket levande och döda syftar på hela Noomis familj. Noomi och Rut levde; Elimelek, Mahlon och Kiljon var döda. I denna vers är det andra gången som bokens viktiga nyckelord chesed används, se även . Ordet beskriver nåd, kärlek, omsorg, godhet, trofasthet, osv. Här är betoningen Guds trofasthet och omsorg om Noomis familj.]
Noomi sade också till henne: "Den mannen är en nära släkting till oss; han är en av våra återlösare (beskyddare)." [Enligt judisk tradition var Boas Elimeleks brorson, och därför kusin med Ruts avlidne man Mahlon. Boas far var alltså bror med Noomis avlidne man Elimelek. Återlösare, hebreiska gaal, är en nära släkting som har extra juridisk omsorg för sina anhöriga. Kan i viss mån jämföras lite med en fadder. De tre frivilliga åtagandena för en återlösare var: 1. Om hans äldre bror dör barnlös ska han gifta sig med hans hustru, se . Dessa äktenskap kallas leviratsäktenskap, från det latinska ordet levir, som betyder svåger. I ett samhälle där änkan annars skulle tvingats ut i tiggeri garanterar det hennes försörjning och bevarar den avlidne mannens namn. Seden fanns redan före Moseböckernas undervisning, se . I Israel var det extra viktigt att det fanns arvingar i alla familjer så att Israels folk kunde fortsätta att besitta landet som Gud har gett dem. I första hand var det äldste sonen som ärvde, men även döttrarna kunde få ärva just för att bevara landet Israel hos de judiska familjerna. Selofhads döttrar är ett sådant exempel, se .
2. Återlösa mark som en släkting tvingats sälja, se .
3. Hämnas en mördad släkting, se .]
Var kvar här i natt. [På nytt är författaren noga med ord så att det inte kan missuppfattas. Istället för "ligg här" väljs ordet "var här", samma ord som används när Rut säger att hon vill vara varhelst Noomi är, jämför ; .] Imorgon på morgonen [på en gång] ska jag ge honom möjlighet att få agera som en återlösare [och gifta sig med dig]. Om han vill det så får han göra det, men om han inte vill så lovar jag så sant Herren (Jahve) lever att göra det. Var kvar här tills det blir morgon. [Det är inte tryggt för dig att bege dig iväg nu mitt i natten.]"
1 Samuelsboken (23)
Hon sade: "Hör på mig, min herre [Eli], lika säkert som det är att du lever, min herre, är jag den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren (Jahve).
Innan det feta hade gjorts till rök kom prästens tjänare och sade till den man som offrade: "Ge kött åt prästen till grillning, för han vill inte ha blött kött av dig utan rått."
För Herren (Jahve) lever, som räddar Israel, om det är genom Jonatan min son, ska han döden dö." Men där var inte en man bland folket som svarade honom.
Men folket sade till Saul: "Ska Jonatan dö? Vem har gett denna stora seger till Israel? Bort med det, Herren (Jahve) lever, inte ett hårstrå ska falla från hans huvud till marken, för han har stridit tillsammans med Gud (Elohim) idag."
Och han tog Agag, amalekiternas kung levande, och förgjorde fullständigt hela folket med svärdsegg.
Och David talade till mannen som stod bredvid honom och frågade: "Vad får den man som dödar denne filisté och tar bort hånet från Israel? För vem är denne oomskurne filisté att han har hånat den levande Gudens (Elohims) armé?"
Din tjänare har slagit både lejon och björn och denne oomskurne filisté ska bli som en av dem eftersom han har hånat den levande Gudens (Elohims) armé."
[Nu följer en tillbakablick i med mer detaljer vad som hände innan striden. Här ges nu en bakrund till där Saul frågar efter Davids fars namn så han kunde veta mer om vem som potentiellt kunde bli hans svärson. Bilden som ges här i är också en kung som nu saknar förmåga att komma ihåg enkla detaljer, något som också visar att Guds Ande hade lämnat Saul.] Och när Saul såg David gå fram mot filistén sade han till Avner, härföraren över armén: "Avner, vems son är denna yngling?" Och Avner svarade: "Som din själ lever, kung, jag kan inte säga dig det."
Och Saul lyssnade till Jonatans röst (tog till sig hans ord) och Saul lovade (gav sin ed): "[Så sant] Herren (Jahve) lever, han ska inte dödas."
Men David gav sin ed igen och sade: "Din far vet mycket väl att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon. Han säger: Låt inte Jonatan veta detta, så han blir ledsen, och så sant Herren (Jahve) lever och som du själv (din själ) lever, det är bara ett steg mellan mig och döden."
Och du ska inte bara när jag fortfarande lever visa mig Herrens (Jahves) nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) så att jag inte dör,
Och se, jag ska sända pojken: 'Gå och leta efter pilen.' Om jag säger till pojken: 'Se, pilen är på den här sidan om dig,' ta dem och kom för då är det frid (shalom) till dig och inget (ont) ord, Herren (Jahve) lever.
För så länge Jishajs son lever på jorden ska du inte bli upprättad, inte ditt kungarike. Skicka nu efter och hämta honom för han förtjänar döden." [Saul förstår att Jonatan har varit mer lojal mot David än honom, se .]
Säga till honom: 'Till livet och till er frid (shalom, allt gott) och till detta hus frid (shalom) och till allt som är ditt (hela ditt hushåll) frid (shalom, allt gott).
Och nu min herre, Herren (Jahve) lever, och din själ lever, se Herren (Jahve) har hållit dig borta från blodskuld och från att finna gottgörelse för dig själv med din egen hand, låt därför dina fiender och de som söker ont mot min herre vara som Naval.
Och trots att människor står upp och jagar dig och söker din själ (vill döda dig), ska min herres själ likväl vara bunden i livets knyte (knippe, bunt) med Herren din Gud (Jahve Elohim), och dina fienders själar ska han slunga bort som man slungar (en sten) med slungan (slangbellan).
Men likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) som Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) lever, han som har undanhållit min hand från att skada dig. Hade du inte kommit så snabbt för att möta mig, skulle vid morgonljuset (gryningen) inte enda som urinrar mot muren [av manligt kön] funnits kvar av Navals män." [Samma nedvärderande uttryck som i används igen.]
Och David sade: "Herren (Jahve) lever därför ska Herren (Jahve) slå honom, eller hans dag ska komma för att dö, eller han ska gå ut i strid och bli bortsvept.
Detta är inte en god sak som du har gjort. Herren (Jahve) lever, du förtjänar att dö eftersom du inte vakade över din herre, Herrens (Jahves) smorde. Och se nu var kungens spjut är, och vattenkruset som stod vid hans huvud."
Och Saul lovade (gav sin ed) till henne vid Herren (Jahve) och sade: "Herren (Jahve) lever, inget straff ska drabba dig för detta."
Och Achish kallade på David och sade till honom: "Herren (Jahve) lever, du har varit ärlig och du har gått ut och du har gått in med mig i hären och har varit god i mina ögon, för jag har inte funnit ondska i dig sedan den dagen du kom till mig och till denna dag, men du är inte god i ledarnas ögon.
2 Samuelsboken (16)
Joav svarade: "Så sant Gud (Elohim) lever, om du inte hade talat [och föreslagit duell en och en, se ], skulle folket gått tillbaka på morgonen, var och en bort från sin bror." [Joav skyller striden på Avner.]
Men David svarade Rechav och hans bror Baana, Rimmons söner, beerotiten, och sade till dem: "Herren (Jahve) lever som har räddat min själ från alla trångmål.
Och Orija sade till David: "Arken och Israel och Juda bor i hyddor och min herre Joav och min herres tjänare tältar på det öppna fältet, ska jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga hos min hustru? Du lever och din själ lever, jag vill inte göra något sådant."
David exploderade i ilska över hur den rike mannen betett sig. Han sade till Natan: "Så sant Herren (Jahve) lever, den mannen som gjorde detta förtjänar att dö.
Och det hände på den sjunde dagen att barnet dog. Och Davids tjänare var rädda för att tala om att barnet var dött, för de sade: "Se, när barnet fortfarande levde talade vi med honom men han lyssnade inte till vår röst, hur ska vi då kunna tala om för honom att barnet är dött utan att han skadar sig själv?"
Och hans tjänare sade till honom: "Vad är detta som du har gjort? Du fastade och grät för barnet medan det levde, men när barnet är dött stiger du upp och äter bröd."
Och han sade: "När barnet fortfarande levde fastade jag och grät, för jag sade (tänkte): Vem vet om inte Herren (Jahve) ska ge nåd (oförtjänt kärlek, favör – hebr. chanan) och låta barnet leva?
Och hon sade: "Jag ber dig, låt kungen komma ihåg Herren din Gud (Jahve Elohim) så att blodshämnaren inte fördärvar mer, annars fördärvar de min son." Och han sade: "Herren (Jahve) lever, inte ett hår på din son ska falla till marken."
Och kungen sade: "Är Joavs hand med dig i allt detta?" Och kvinnan svarade och sade: "Min själ lever, min herre kungen, ingen kan vända (vika av) till höger och till vänster, från allt som min herre kungen talar, för din tjänare Joav han bad mig och han lade alla dessa ord i din tjänarinnas mun,
Och Ittaj svarade kungen och sade: "Herren (Jahve) lever och min herre kungen lever, med säkerhet på den plats där min herre kungen är, om det är för död eller för liv, där ska din tjänare vara."
Och Joav sade: "Jag kan inte stanna här med dig." Och han tog tre pilar i sin hand och kastade dem genom Avshaloms hjärta medan han fortfarande levde, hängande i terebinten.
i det att du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig. För du har idag förkunnat att furstar och tjänare är ingenting för dig. För jag vet idag att om Avshalom hade levt och vi alla hade dött idag, skulle det ha behagat dig väl.
Herren (Jahve) lever!
Lovad (värdig att prisa, att böja sig inför i vördnad) är min Klippa (berg som står fast),
upphöjd är Gud, min frälsnings klippa!
Och Benajaho, Jehojadas son, son till en krigare från Kavtsel, som hade gjort mäktiga dåd, han slog Moavs två lejon (berömda hjältar) och han gick ner och slog ett lejon i gropen under snötiden (vintern).
1 Kungaboken (22)
Och kungen gav sin ed och sade: "Herren (Jahve) lever, som har räddat min själ ur alla trångmål,
Och nu, Herren (Jahve) lever, som har stadfäst (etablerat) mig och satt mig på min far Davids tron, och som har gjort mig ett hus som han talat (lovat), idag ska Adonijaho dödas." []
Då sade den andra kvinnan: "Nej! Min son lever och din son är död." Men den första kvinnan svarade: "Nej, din son är död medan min son lever." Så grälade de inför kungen.
Kungen sade: "Den ena säger: 'Det här är min son som lever, och din son är död.' Den andra säger: 'Nej, din son är död och min son lever.' "
och han sade: "Hugg itu det levande barnet och ge den ena hälften åt den ena kvinnan och den andra hälften åt den andra!"
Den kvinna som var mor till barnet som levde sade då till kungen, för hennes hjärta brann av kärlek till sonen: "Min herre, ge henne barnet som lever, döda det inte!"
Men den andra sade: "Det ska varken vara mitt eller ditt. Hugg ni!"
Då tog kungen till orda och sade: "Ge henne [kvinnan som inte vill att barnet dödas] det levande barnet. Döda det inte. Hon är barnets mor."
för att de ska vörda dig alla dagar som de lever i landet som du har gett till deras fäder.
Och Rechavam tog råd från äldre män som stått inför Salomo hans far när han fortfarande levde och sade: "Vilket råd ger ni mig att svara till detta folk?"
Tishbiten Elia [hebr. Eliajahu betyder "Jahve är min Gud"], från Tishbe i Gilead [öster om Jordanfloden], sade till Ahab (Ahav): "Lika säkert som Herren (Jahve), Israels Gud, lever, honom som jag tjänar, så ska det de närmsta åren varken falla dagg eller regn tills jag säger det." [Ahab hade infört baalsdyrkan. Baal var en fruktbarhetsgud och herre över regnmolnen. Genom att säga att det inte ska regna utmanar Herren själva kärnan i den här falska religionen.]
Hon sade: "Så sant Herren, din Gud, lever, jag äger inte en brödkaka, bara en handfull mjöl i krukan och lite olja i kruset. Här plockar jag nu ett par vedpinnar, sedan ska jag gå hem och laga en sista måltid till mig och min son. När vi har ätit det kommer vi sedan att dö av svält."
Elia tog pojken, och gick ner med honom från sitt rum och gav honom till hans mor, och Elia sade: "Se, din son lever."
Herren din Gud (Jahve Elohim) lever, det finns inget land eller kungarike där min herre inte har sänt för att söka dig, och när de säger: 'han är inte här,' tar han en ed av det kungariket och landet att de inte har funnit dig.
Och Elia sade: "Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) lever, inför vilken jag står, jag ska verkligen visa mig själv för honom (Achav) idag."
Och han sade: "Om de kommer i frid (shalom) ta dem levande och om de kommer för att strida ta dem levande."
Och de satte säcktyg på sina höfter och rep på sin huvuden och kom till Israels kung och sade: "Din tjänare Benhadad säger: Jag ber dig, låt mig leva." Och han sade: "Lever han? Han är min bror."
Och det skedde när Jizevel hörde att Navot var stenad och var död att Izevel sade till Ahav: "Stig upp och ta i besittning jizreliten Navots vingård, som han vägrade att ge dig för silver, för Navot lever inte utan är död."
Och Michajeho sade: "Herren (Jahve) lever, vad Herren (Jahve) säger till mig det ska jag tala."
2 Kungaboken (18)
Och Elia sade till Elisha: "Stanna här, jag ber dig, för Herren (Jahve) har sänt mig ända till Betel."
Men Elisha sade: "Herren (Jahve) lever och din själ lever, jag ska inte lämna dig." Så vandrade de ner till Betel.
Och Elia sade till honom: "Elisha, stanna här, jag ber dig, för Herren (Jahve) har sänt mig till Jeriko."
Men han svarade: "Herren (Jahve) lever och din själ lever, jag ska inte lämna dig." Så vandrade de [tillsammans] ner till Jeriko.
Och Elia sade till honom: "Stanna här, jag ber dig, för Herren (Jahve) har sänt mig ända till Jordan."
Men han sade: "Herren (Jahve) lever och din själ lever, jag ska inte lämna dig." Så vandrade de två vidare.
Och Elisha sade: "Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) lever, inför vars ansikte jag står, vore det inte för respekt av Juda kungs Jehoshafats närvaro, skulle jag inte titta åt dig och inte se dig.
Och han sade: "Vid denna tid när tiden har kommit runt, ska du ha en son." Och hon sade: "Nej min herre, du gudsman, ljug inte för din tjänarinna."
Men kvinnan blev gravid och födde en son vid den tiden då året kommit runt, som Elisha hade sagt till henne.
Och ynglingens mor sade: "Herren (Jahve) lever och din själ lever, jag lämnar dig inte." Och han steg upp och följde med henne.
Men han sade: "Herren (Jahve) lever, inför vilken jag står, jag ska inte ta emot något." Och han trugade honom att ta emot, men han vägrade.
Men Gechazi gudsmannen Elishas tjänare, sade: "Se, min herre har avstått att ta emot från hans hand det som denne Naaman, araméen, hade med sig. Herren (Jahve) lever, jag ska verkligen springa efter honom och ta något från honom."
Och kungen steg upp i natten och sade till sina tjänare: "Jag ska berätta vad araméerna har gjort mot oss. De vet att vi är hungriga, därför har de gått ut ur lägret och gömt sig själva på fältet och sagt: När de kommer ut ur staden ska vi ta dem levande och gå in i deras stad." [Kungen tror inte de leprasjukas ord, han tror att det är en fälla för att lura ut folket från staden. En liknande taktik använde hans förfäder i Ai, se .]
Och han sade: "Ta dem levande." Och de tog dem levande och slog dem vid fårklippningshusets brunn, 42 män och lämnade ingen av dem.
Om inte Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska höra alla befälhavarens ord som Assyriens kung, hans herre har sänt honom att håna den levande Guden (Elohim) med och ska bestraffa orden som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har hört. Be därför för kvarlevan som finns kvar."
Luta ditt öra Herre (Jahve) och lyssna, öppna dina ögon Herre (Jahve) och se och lyssna till Sancherivs ord med vilka han har sänt honom att håna den levande Guden (Elohim).
2 Krönikeboken (4)
Så ska de frukta dig och vandra på dina vägar, så länge de lever i det land som du har gett åt våra fäder.
Då rådgjorde kung Rehabeam med de gamla som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han ännu levde, och han sade: "Vilket svar råder ni mig att ge detta folk?"
Men Mika svarade: "Så sant Herren lever, det min Gud talar, ska jag säga honom."
När det blev tid att genom leviternas försorg föra kistan till de granskningsmän som kungen hade tillsatt, märkte de att det fanns mycket pengar i den. Då kom kungens sekreterare och översteprästens tjänsteman och tömde kistan och bar den sedan tillbaka till dess plats. De gjorde så dag efter dag och samlade in rikligt med pengar.
Esra (1)
Så ska de kunna bära fram offer till en ljuvlig doft åt himlarnas Gud och be för kungens och hans söners liv.
Job (7)
I hans hand är allt levandes själ
och alla mänskliga varelsers anda (människans ande).
Men jag – jag vet [jag för min del är och har ändå varit intimt förtrogen med] att min Återlösare (hebr. gaal) [som försvarar och för min talan] lever,
och till slut (sist) ska han resa sig (stå) över [allt] stoft [det jordiska]. [En återlösare (hebr. gaal) var en nära släkting som hade extra juridisk omsorg för sina anhöriga. Bland åtagandena var att säkerställa och bevara sin döda släktings ätt (genom att gifta sig med dennes änka, dvs. att ingå ett s.k. levirat/leviratäktenskap), återlösa mark och att hämnas, se . Job kan ha syftat på en släkting som skulle komma till hans undsättning, men här anar vi Frälsaren själv, han som är vår levande Förlossare, Försvarare, Befriare och Återlösare! Se även ; ; ; ; ; ; . Stoft (hebr. afar) är ett generellt ord för något som finns på marken. Människan är skapad av stoft () och det används i Jobs bok om stoft och aska () men även i en bredare betydelse av det som finns på marken, se .]
Så sant Gud (El) lever, han som undanhållit mig min rätt,
den Allsmäktige (Shaddaj) som har förbittrat min själ
Nej, hennes värde (pris) känner inte en bräcklig människa ?
Nej, henne kan man inte finna i de levandes land.
Hon är gömd för alla levandes ögon,
hon är dold för himlens fåglar. [Jmf. ]
Jag vet att du vill föra mig till döden
och till det utvalda huset för alla levande.
för att återföra hans liv (själ) från graven
och låta livets ljus stråla över honom.[ och formar en inclusio med frasen "en och två", och här "två och tre". Detta ramar in hela denna sektion () där Eliho svarar Job.]
Psaltaren (15)
[Psalmen avslutas med ett stycke som fint hör ihop med inledningen, se .] Herren (Jahve) lever!
Lovad (värdig att prisa, att böja sig inför i vördnad) är min Klippa (berg som står fast),
upphöjd är min frälsnings Gud! [De två verben kompletterar varandra, det första har en rörelse nedåt att böja sig, medan det andra en rörelse uppåt. Följande två verser summerar Herrens gärningar:]
Hade jag inte trott (om jag inte varit viss om) att [jag skulle] få se Herrens (Jahves) godhet i de levandes land …
[ja, då skulle jag kanske gett upp, inte vetat vad jag skulle ta mig till, tappat tron, osv.]
[Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis. Istället för att uttryckligen redogöra för några olika alternativ för vad som skulle hända om David inte hade tro på att han skulle få se Guds godhet, lämnas dessa tankar till läsaren. Berättelsen stannar upp och lyssnaren får tänka sig in i den känslomässigt laddade frågan. Vad skulle hända om Gud inte grep in nu och visade sin godhet? Vad skulle ske om falska vittnen som andades våld fick sin vilja igenom? Uttrycket "de levandes land" syftar troligtvis på livet här på jorden bland de människor som lever och inte har dött.]
Mina fiender lever, och är många (mäktiga),
de som utan orsak hatar mig ökar i antal.
Hela min varelse (själ – hebr. ) törstar efter Gud (Elohim),
den levande Guden (El).
När får jag komma
och se Guds ansikte (träda fram inför Elohim)?
[I Psalmens centrum ändras nu subjektet till Gud.]
Gud (El) ska på samma sätt slå ned dig för alltid,
rycka upp dig och kasta ut dig ur ditt tält
och utrota dig ur de levandes land.Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Låt ödeläggelse komma över dem,
låt dem gå ner levande i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats),
för det onda är mitt ibland dem i deras hem.
För du har räddat (ryckt bort) mitt liv (min själ – hebr. ) från döden,
Ja, du har hindrat mina fötter från att falla (bli omkullknuffade)?
[Ordet för "snava" är "daha" som betyder omkullknuffad. Syftar inte på att snava, utan att fiender försöker fälla.]
Jag kan vandra inför Gud
i de levandes ljus.
Innan dina grytor kan känna (upplever) [värmen av det snabbt brinnande] törnet,
oavsett de lever (är friska) eller brinner av vrede,
ska han svepa bort dem [de ogudaktiga] med en virvelvind. [Versen är väldigt svår att översätta, troligtvis är poängen snabbheten i Guds dom. Kvistar av vilda törnbuskar var vanligt som bränsle för att snabbt få värme, se ; .]
Låt dem raderas ur Livets bok
och låt dem inte bli upptecknade bland de rättfärdiga.
Min själ (mitt inre) går sönder
av längtan till Herrens tempels förgårdar. [Jag är desperat för att få vara i Herrens närhet!]
Mitt hjärta och hela min varelse jublar (ropar i glädje) mot den levande Guden (El).
Jag ska vandra inför Herren
(Jahve),
i de
levandes land.
då hade vi blivit slukade levande,
när deras vrede (hat) brann (glödde) mot oss,
Jag har ropat till dig O, Herre (Jahve), jag har sagt:
"Du är min tillflykt,
min del i de levandes land."
Inled inte en rättsprocess med din tjänare,
för inför dig är ingen levande [varelse] rättfärdig [; ].
Du öppnar din hand
och mättar alla behov hos allt levande. [Den sjuttonde hebreiska bokstaven är: פ – Pe. Tecknet avbildar en mun. Symboliserar ofta tal och relationer, men också öppning. Här är det ordet "öppnar" som börjar med denna bokstav.]
Ordspråksboken (1)
Låt oss sluka dem levande, som Sheol (graven, underjorden – de dödas plats),
fast de är mitt i livet får de sänkas ner i graven.
Predikaren (8)
varför jag prisar de döda
som redan har dött
mer än de levande
som fortfarande lever.
Jag betraktade allt levande som vandrar under solen med det andra barnet som står på sin plats.
Vilken vinning har den vise
framför dåren? [Ingen, båda kommer en dag dö.]
Eller den fattige
som har insikt (intim kunskap) i vandringen inför de levande?
Det är bättre att gå till sorgehuset
än att gå till festhuset,
för det är slutet för alla människor,
och de levande ska lägga det på hjärtat.
För honom som väljer att hålla sig till allt (som är) levande finns det hopp, för en levande hund är bättre än ett dött lejon.
Eftersom de levande vet [plural – vet på alla möjliga sätt, är intimt förtrogna med] att de ska dö,
men de döda de vet ingenting [har ingen förståelse alls],
och de har ingen mer belöning (lön, vinning) att vänta [från sin möda],
för [även] minnet av dem är glömt [borta]. [; ; ]
Höga Visan (1)
en trädgårdsbrunn,
en källa av levande vatten []
och strömmar från Libanon.
Jesaja (8)
Och när de säger till dig: "Rådfråga andarna [demonerna] och familjeandarna [släktdemonerna], som piper och som muttrar, ska inte ett folk söka sin Gud (Elohim)? Ska de rådfråga de döda för de levandes räkning,
Kanhända ska Herren din Gud (Jahve Elohim) höra befälhavarens (hebr. ravshake) ord, som hans herre kungen i Assyrien [Sancheriv] har sänt för att håna den levande Guden (Elohim) och ska näpsa orden som Herren din Gud (Jahve Elohim) har hört, be därför för den kvarleva som är kvar."
Vänd ditt öra (lyssna noga) Herre (Jahve) och hör (lyssna), öppna dina ögon Herre (Jahve) och se, och hör Sancherivs ord som han har sänt för att håna den levande Guden (Elohim).
Jag sade: Jag ska inte se Herren (Jah – kortformen för Jahve),
inte ens Herren (Jah) i de levandes land,
jag ska inte se människor
mer med världens invånare.
De levande, de levande, de ska prisa dig,
som jag gör idag.
Barnens fäder
ska göra din sanning känd (välkänd, intim förtrogen kunskap).
Lyft upp dina ögon och se runt omkring,
alla dessa som samlar ihop sig och kommer till dig.
Jag lever (eftersom, så sant som att jag lever), förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
"ska du sannerligen (verkligen) klä dig med dem alla som med ett smycke,
och omgjorda dig själv med dem som en brud (omgjordar sig med sin brudutstyrsel).
Han leddes bort efter en orättvis dom,
men vem begrundar (tänker på; reflekterar över) detta? [Ingen brydde sig.]
Ja, han rycktes bort från de levandes land [han blev dödad],
på grund av mitt [hans eget] folks överträdelse [öppna rebelliskhet mot Gud].
Jeremia (16)
För mitt folk har begått en dubbel synd (två ondheter),
de har övergett mig,
källan med levande vatten [],
och grävt åt sig brunnar,
trasiga brunnar, som inte kan hålla något vatten. [Ordet för brunnar (hebr. borot) upprepas två gånger i denna vers. Men det unika här är att ordet, förmodligen medvetet, är felstavat båda gångerna och innehåller ett alef som inte borde vara där. Det finns en judisk tradition kring detta som säger att ordet bor (singular av borot) är en brunn som får sitt vatten från yttre källor. Det betyder att den kan vara tom när det inte regnar eller andra vattenkällor fyller på den. Sedan finns ordet beer, som betyder källsprång. Det är en källa eller brunn som har sitt eget vatten och därför aldrig sinar. Genom att göra denna medvetna "felstavning" anser rabbinerna att Jeremia med detta ord vill visa på att ni tror att ni har ett äkta källsprång, men ni bedrar er. Det är bara Guds undervisning som är livgivande och ni har övergett Torah, därför är era brunnar usla, ger inget friskt vatten.]
och vill avlägga ed: Herren (Jahve) lever, i sanning, i rätt och i rättfärdighet, då ska länderna välsigna sig i honom och i honom ska de ha sin ära.
Och om de säger: "Herren (Jahve) lever" svär de säkerligen falskt
Men Herren Gud
(Jahve Elohim) är sann,
han är
levande Gud
(Elohim) och evig Konung.
För hans vrede darrar jorden
och folkslagen kan inte stå ut med hans raseri
(fradga i munnen).
Men jag var som ett fogligt lamm som leds till slakten och jag visste inte att de hade listiga rådslag mot mig: Låt oss fördärva trädet med dess frukt och låt oss hugga av honom från de levandes land så att hans namn inte mer blir ihågkommet.
Och det ska ske att om de verkligen vill lära sig mitt folks vägar och avlägga ed i mitt namn, Herren (Jahve) lever, som de tidigare lärde mitt folk att avlägga ed vid baal, då ska de bli upprättade (uppbyggda) i mitten av mitt folk.
Därför se, dagar kommer förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve) då det inte mer ska sägas: Herren (Jahve) lever, som förde upp Israels söner från Egyptens land,
utan istället: Herren (Jahve) lever, som har fört ut Israels söner från landet i norr och från alla andra länder dit han fört dem. Och jag ska föra dem tillbaka till deras land som jag gav till deras fäder.
Israels hopp, Herren (Jahve). Alla som överger dig ska skämmas, de som lämnar dig ska bli skrivna på marken, eftersom de överger källan med livets vatten, Herren (Jahve).
Jag lever förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve). Trots att Konjaho, Jehojaqims son, var signetringen på min högra hand ska jag rycka bort honom därifrån,
Se, dagar ska komma, förkunnar (säger, proklamerar) Herren, då man inte mer ska säga: "Så sant Herren lever, han som förde Israels barn ut ur [slaveriet i] Egyptens land",
utan: "Så sant Herren lever, han som förde avkomlingar från Israels hus ut ur landet i norr och hämtade dem ur alla andra länder dit jag hade drivit bort dem." Sedan ska de få bo [tryggt] i sitt land. [I Gamla testamentet framträder profetiorna om Jesus tydligt. Här i Jeremia kallas han skottet från "Kung David", i Sak 3:8 benämns han som skottet "min tjänare", i Sak 6:12 skottet "en man", och sist i Jes 4:2 "Herrens rotskott". Detta överensstämmer med de fyra sätt som evangelierna beskriver Jesus.
Matteus – kung Jesus,
Markus – tjänaren Jesus,
Lukas – Människosonen Jesus,
Johannes – Jesus Guds son.]
Och Herrens (Jahves) börda ska inte mer nämnas, för varje mans ord ska vara hans egen börda, och ni kommer att förvränga den levande Gudens (Elohims) ord, Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) vår Gud (Elohim).
Och Tsidqijaho, kungen gav sin ed i hemlighet till Jeremia och sade: "Herren (Jahve) lever som har gjort till oss dessa själar (låtit oss leva). Jag ska inte döda dig och jag ska inte ge dig i dessa mäns hand som står efter ditt liv."
Därför hör Herrens (Jahves) ord, hela Juda som bor i Egyptens land: Se, jag har avlagt en ed vid mitt stora namn säger Herren (Jahve), för att mitt namn inte mer ska nämnas i munnen på någon man från Juda och säga: Herren Herren (Adonaj Jahve) lever, i hela Egypten.
Jag lever förkunnar (säger, proklamerar) Kungen,
vars namn är Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
Lika säkert som Tavor bland bergen
och Karmel vid havet ska han komma.
Klagovisorna (1)
Varför skulle en levande människa (hebr. adam) klaga
när en man (stridsman) straffas för sin synd? [Den trettonde hebreiska bokstaven är: מ – Mem. Tecknet avbildar vatten och står för vatten, folk, nationer och språk. I dessa verser börjar orden "Vem", "från – mun" och "Varför" på denna bokstav. Här återkommer och förstärks behovet av att få ställa frågor kring det som hänt. I bearbetningsfasen finns alla sorters frågor från de existentiella till det mer banala. Att sätta ord på sorgen är helt nödvändigt för att kunna komma vidare. Att ha ett språk för sorgen är centralt.]
Hesekiel (24)
Så sant jag lever, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve): Eftersom du har orenat min helgedom med alla dina avskyvärda ting och med alla dina styggelser, ska jag även med säkerhet förminska dig och inte skona mitt öga och även jag ska inte ha något medlidande.
även om dessa tre män var i det (landet), jag lever förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve) skulle de inte kunna rädda söner och inte döttrar, de skulle bara bli räddade själva men landet ska vara öde.
även om dessa tre män var i det (landet), jag lever förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve) skulle de inte kunna rädda söner och inte döttrar, de skulle bara bli räddade själva.
även om dessa tre män, Noa, Daniel och Job var i det (landet), jag lever förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve) skulle de inte kunna rädda söner och inte döttrar, de skulle bara rädda sina egna själar med sin rättfärdighet.
Jag lever förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve), Sodom din syster har inte gjort, inte hon, inte hennes döttrar, som du har gjort och dina döttrar.
Jag lever förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve), med säkerhet, på platsen där kungen bor som gör honom till kung vars ed han föraktar och vars förbund han bryter med honom mitt i Babel, han ska dö.
Därför säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve) så: Jag lever, mina eder som han har föraktat och mitt förbund som han har brutit, ska jag föra över hans eget huvud.
Jag lever förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve), ni ska inte längre ha anledning att använda detta ordspråk i Israel.
Människobarn tala till Israels äldste och säg till dem: Så säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve): Har ni kommit för att söka (följa, fråga, tillbe) mig? Jag lever, jag ska inte låta mig sökas (följas, frågas, tillbes) av er, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve).
och när ni offrade era gåvor och lät era söner gå genom elden, förorenade ni er själva med alla era avgudar till denna dag. Ska jag då ställas till svars av er ni av Israels hus? Jag lever förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve), jag ska inte ställas till svars av er.
Jag lever förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve). Jag ska med säkerhet med en mäktig hand och med en utsträckt arm och med uthällt raseri vara kung över er.
då ska jag föra ner dig med dem som far ner i avgrunden, till gamla tiders folk och ska låta dig bo i den understa delen av jorden, som platserna som är öde sedan länge, med dem som går ner i avgrunden, så att du inte blir bebodd, och jag ska ha min ära i de levandes land.
vars gravar är placerade ytterst i avgrunden och hennes skaror är runt om hennes grav, alla av dem slagna, fallna för svärd som orsakade terror i de levandes land.
Där är Elam och alla hennes skaror runt om hennes grav, alla de slagna, fallna för svärd, som har gått ner oomskurna till den nedre delen av jorden, som orsakade terror i de levandes land, de har burit sin skam med sig som går ner i avgrunden.
De har gett henne en säng i mitten av de slagna med alla hennes skaror, hennes gravar är runt om dem, alla oomskurna slagna med svärd, eftersom deras terror orsakades i de levandes land och de bar sin skam med sig som går ner i avgrunden, de läggs mitt bland dem som är slagna.
Där är Meshech och Tuval och alla hennes skaror, hennes gravar är runt om dem, alla de oomskurna slagna med svärd, eftersom de orsakade terror i de levandes land.
Och de som är underlägsna (sämre än) de oomskurna ska inte ligga bland de mäktiga som har gått ner till Sheol (underjorden, de dödas plats) med sina stridsvapen, vars svärd ligger under deras huvuden och vars synder är på deras ben, eftersom de mäktigas terror var i de levandes land.
Jag har gett min terror i de levandes land, och han ska läggas mitt bland de oomskurna med dem som är slagna med svärd, farao och hela hans skara förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve).
Svara dem: Så sant jag lever, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve), jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död, utan föredrar att den ogudaktige vänder om från sin väg och lever. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Varför skulle ni välja att dö [när ni kan få leva], ni av Israels hus?
Så ska du säga till dem: Så säger Herrarnas Herre (Adonaj Jahve): Jag lever, med säkerhet ska de som bor i ruiner (hebr. chorba – av svärd ödelagda platser) dö för svärdet (hebr. cherev), och han som är på det öppna fältet ska jag ge till de vilda djuren för att bli slukad, och de som är i de starka fästena [naturliga bergsfästen – hebr. masad; samma ord som den kända antika fästningen Masada i Negevöknen] och i grottorna ska dö av pest.
Jag lever förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve), lika säkert som mina får har blivit ett byte och mina får har blivit mat åt alla fältets vilda djur eftersom det inte finns någon herde, inte heller letar mina herdar efter mina får utan herdarna göder sig själva och ger inte mina får mat. [ och är snarlika, men i betonas ordet och i herdarna.]
Så sant jag lever, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve), jag ska förbereda blod och blod ska jaga dig lika säkert som du har hatat ditt eget blod. Därför ska blod jaga dig.
Därför, jag lever, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonaj Jahve), jag ska handla med dig efter din vrede och efter din missunnsamhet som du har gett uttryck för i ditt hat mot dem. Och jag ska göra mig själv känd bland dem när jag dömer dem.
Överallt den dubbla floden (den dubbla strömmen – hebr. nachalajim) flyter fram ska det vimla av liv (ska det finnas svärmar av insekter). Det ska finnas ett överflöd av fisk, för när vattnet kommer dit [till Döda havet] blir det friskt. Allt får liv där floden rinner fram.
Daniel (7)
Detta mysterium har nu blivit uppenbarat för mig, inte för att jag har större vishet än någon annan levande varelse, utan för att du ska få veta uttydningen och förstå dina innersta tankar.
Så är det bestämt genom väktarna [se ],
och så är det befallt av de heliga [änglarna, se även ].
Detta för att de levande [alla folk] ska veta att den Högste råder över människornas riken (mänskligheten på jorden).
Han ger dem till vem han vill,
och kan resa upp den ringaste av människor [till att få makt att regera].'
"När den tiden [de sju åren] hade gått, lyfte jag, Nebukadnessar, mina ögon mot himlen. [Från sitt palats hade han tittat ned på staden i högmod, nu är det från markens gräs han lyfter sin blick mot Gud i ödmjukhet.] Mitt förstånd återvände. Jag prisade den Högste och lovade och ärade honom som lever för evigt:
Hans välde är ett evigt välde!
Hans rike (kungliga styre) varar från släkte till släkte.
Då han närmade sig gropen, ropade han på Daniel med ängslan i rösten: "Daniel, den levande Gudens tjänare! Har den Gud som du troget (ständigt, oavsett omständigheter) dyrkar kunnat rädda dig från lejonen?"
Härmed ger jag en ny förordning att man i mitt rike ska frukta och vörda Daniels Gud. För han är den levande Guden,
som förblir för evigt.
Hans rike går inte under,
och hans välde består till slutet.
[Det sista vilddjuret förgörs helt.] Vad det gäller de andra [tre] vilddjuren togs deras makt ifrån dem, men de tilläts leva ännu en bestämd tid och stund (längd av liv gavs till dem). [Detta stämmer bra med historien. De tre tidigare imperierna absorberades in i varandra. Perserna och mederna tar över babyloniska riket, som i sin tur övertas av grekerna osv. Däremot blir det fjärde riket helt förgjort och ersatt av en ny världsordning – Guds rike. På motsvarande sätt kollapsar inte statyn i kapitel 2 förrän den lägsta delen – fötterna och tårna av järn och lera – träffas av stenen, se , .]
Jag lyssnade till mannen som stod klädd i linnekläder ovanför flodens vatten, och han lyfte sin högra och sin vänstra hand mot himlen och svor vid honom som lever för evigt: "Efter en tid och tider och en halv tid [3,5 år], när det heliga folkets makt är krossad, då ska allt detta fullbordas." [] [Vem är mannen i linnekläder? Det är troligtvis samma person som bara Daniel såg som beskrivs i inledningen till denna sista syn, se . Troligtvis är det Jesus som Daniel får se där och som nu står ovan vattnet och talar. Här finns även en koppling till hur Guds ande svävade över vattnet och Gud talade vid tidens början, se .]
Hosea (2)
[Situationen är inte hopplös, Gud vill återförena sitt folk. I nämns nu att Jizreels dag ska bli stor. I nästa vers () nämns Hoseas yngsta son Ammi och hans dotter Ruhama utan den hebreiska negativa partikeln lo framför namnen!] Även om antalet av Israels söner ska vara som havets sand som inte kan mätas eller räknas [; ], ska det ske att istället för det som sagts till dem "ni är inte mitt folk" ska det sägas till dem "ni är den levande Gudens söner."
Om Israel är en prostituerad
låt inte Juda få skulden
och kom inte till Gilgal
[betyder "ring av stenar", en kultisk offerplats (; ; ; ), låg troligtvis strax nordöst om Jeriko, se ],
gå inte upp till Beit Aven
[ordagrant: "ondskans hus"; en referens till Betel som betyder "Guds hus"] och svär inte "Som Herren
(Jahve) lever."
Amos (2)
De som svär vid Samariens synder och säger: "Som din gud, Dan, lever"
och "Som
Beer-Shevas vägar
(sätt att agera) lever",
de ska falla och aldrig resa sig igen.
Sefanja (1)
Därför, så sant jag lever,
förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaots), Israels Gud (Elohim).
Moab ska bli som Sodom
och Ammon som Gomorra
de ska bli en besittning för ogräs och en salthåla,
ett evigt ödeland.
Kvarlevan av mitt folk ska plundra dem;
kvarlevan av mitt folk ska avfolka dem.
Sakarja (1)
På den dagen ska levande vatten strömma ut från Jerusalem, ena hälften till det östra havet [Döda havet] och andra hälften till det västra havet [Medelhavet]. Det ska ske både på sommaren och på vintern. [En flod av levande vatten med sin källa i Jerusalem som aldrig torkar ur är ett gudomligt löfte om välsignelse för en stad där vatten är en bristvara.]
levande
