2416a – חַי (chaj)

levande


Typ: H:A
Hebreiska: חַי (chaj)
Ursprung: from H2421 (חָיָה)
Användning: 251 ggr i GT

Engelsk översättning

alive
[phrase] age, alive, appetite, (wild) beast, company, congregation, life(-time), live(-ly), living (

Engelsk beskrivning

adj
1) living, alive
1a) green (of vegetation)
1b) flowing, fresh (of water)
1c) lively, active (of man)
1d) reviving (of the springtime)


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (251 st)


Gud sade: "Låt vattnet fyllas (låt det finnas en mångfald, mängder, ett överflöd) av levande varelser, och låt fåglar (insekter, alla djur med vingar) flyga över jorden i himlens sky (fäste, valv)."
Gud har skapat (initierat) de stora havsdjuren (krokodiler, ordagrant "de stora långsträckta havsdjuren") och alla levande varelser som fyller vattnet, efter deras sort (art), på samma sätt alla fåglar (insekter, alla djur med vingar), efter deras sort (art). Gud såg (undersökte noggrant, kom fram till) att det var gott (ändamålsenligt, passande, beundransvärt).
Gud sade: "Låt jorden frambringa olika arter (sorter) av levande varelser: boskap, kräldjur (reptiler) och vilda djur av olika arter." Och det skedde så.
Gud välsignade dem (gav dem framgång, förmågan att växa) och sade: "Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor]. Råd (ha auktoritet) över fiskarna i vattnet, och över fåglarna under himmelen och över alla djur som rör sig på jorden."
Åt alla djuren på jorden, och alla fåglarna i luften, och alla kräldjur som rör sig på jorden – allt som har liv – åt dem ger jag alla gröna växter som mat." Och det blev så.
Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade) människan av stoft (sand) från jorden (myllan) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh). [Det hebreiska ordet för människa adam, är snarlikt ordet för jordens mylla adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det är människans andliga sida som är lik Gud, se 1 Mos 1:27. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se 1 Mos 1:20, 21, 24, 30. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platon och Aristoteles antika skrifter.
    Ordet för liv är hebr. chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Detta är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeende. Ordet består av bokstäverna Chet, Jod, Jod och Mem.]
Från jord formade Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglarna (insekterna och alla djuren som kan flyga) i luften, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn.
Adam kallade sin hustru Eva [betyder livskälla, den som lever] för hon var moder till allt levande.
Du ska ta med dig ett par av alla levande varelser, hane och hona, för att de ska överleva tillsammans med dig.
När Herren kände den välbehagliga doften, sade han till sig själv: "Aldrig mer ska min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag ska aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
Allt som lever och rör sig ska vara er föda, på samma sätt som jag gav er de gröna örterna (grönsakerna), ger jag er allting. [Välsignelsen som Gud ger Noa speglar den välsignelse som Adam fick i 1 Mos 1:28. En skillnad är att nu finns synden i världen, och människan ska inte längre "råda" över djuren. I stället för ett frivilligt underordnande så finns nu en komponent av rädsla hos djuren. Även om att äta kött tidigare var tillåtet, t.ex. Abels blodsoffer var välbehagligt inför Gud och Noas rena djur under deras år i arken, så blir det nu en tydligt uttalad tillåtelse att använda djur till föda.]
och med alla levande varelser som finns hos er – fåglar, boskap och alla vilda djur – alla de som gick ut ur arken tillsammans med er.
Gud sade: "Detta är tecknet på det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser som är med er, för alla kommande släktled:
ska jag komma ihåg mitt förbund mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och vattnet ska aldrig bli till en översvämning som fördärvar allt levande.
När bågen visar sig i skyn ska jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden."
Och han sade: "Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se då ska din hustru Sara ha en son". Sara hörde detta (där hon stod) i tältdörren, som var bakom honom.
Är någonting för svårt för Herren (Jahve)? På den bestämda (avtalade) tiden ska jag komma tillbaka till dig, när tiden har gått runt (om ett år) och då ska Sara ha en son".
Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.
Isaks tjänare grävde i dalen och fann en plats med en källa med levande (friskt) vatten.
Härigenom ska ni prövas, så sant farao lever, ni ska inte gå härifrån om inte er yngste bror kommer hit.
Sänd en av er och låt honom hämta er bror och ni ska vara bundna för att era ord ska prövas, huruvida det är sanning i er, annars, så sant farao lever, är ni verkligen spioner."
De svarade: "Mannen frågade detaljerat om oss och angående vår släkt och sade: Lever er far fortfarande? Har ni ytterligare en bror? Vi svarade honom med dessa ord. Skulle vi på något sätt kunna veta att han skulle säga: För hit er bror?"
Han frågade dem om deras hälsa och sade: "Är allting väl med er far, den gamle mannen som ni talade om? Lever han fortfarande?"
De svarade: "Din tjänare, vår far mår väl, han lever fortfarande." Och de böjde sina huvuden i en vördnadsfull hälsning.
Josef sade till sina bröder [på hebreiska]: "Jag är Josef! Lever min far fortfarande?" Hans bröder kunde inte svara honom, de stod där förskräckta (chockade) framför honom.
De berättade för honom och sade: "Josef lever fortfarande och han är ledare över hela Egyptens land." Då lamslogs hans hjärta [slutade hans hjärta nästan att slå], för han kunde inte tro dem.
Israel sade: "Det är nog. Josef min son lever fortfarande. Jag vill gå och se honom innan jag dör."
Israel sade till Josef: "Nu kan jag dö när jag har sett ditt ansikte och att du är vid liv."
Mose gick hem till sin svärfar Jetro och sade: "Låt mig gå tillbaka till mina bröder och systrar i Egypten, jag vill se om de fortfarande lever."
    Jetro sade till Mose: "Gå i frid (var välsignad)."
Och allt som inte har fenor och fjäll i haven och i floderna och allt som rör sig i vattnen, och av alla levande ting som finns i vattnen, de ska vara något avskyvärt (hebr. shiqats) för er.
Detta är undervisningen om:
    djur [vers 2‑8]
    och om fåglar [vers 13‑19]
    och om alla levande varelser som rör sig [i stora stim] i vattnen [vers 9‑12]
    och om alla varelser som kryper på (svärmar över) jorden [insekter, vers 20‑23]
och prästen ska se på (undersöka) honom, och se om upphöjningen är vit i huden och om håret har blivit vitt och det finns friskt kött i upphöjningen,
Men när det friska köttet visar sig på honom ska han vara oren.
Och prästen ska se på (undersöka) det friska köttet och förklara honom oren, för det friska köttet är orent, det är svampinfektion (mögel).
Om det friska köttet vänder igen och ändras till vitt, ska han komma till prästen.
Sedan ska prästen befalla att man tar till den som blivit ren, två fåglar, levande och rena och cederträ och karmosinröd färg [hebr. tolah – färgämnet från den torkade kroppen av honan av masken coccus ilicis, se Ps 22:6] och isop.
Och prästen ska befalla att en av fåglarna dödas i ett lerkärl över rinnande vatten.
Sedan ska han ta den levande fågeln och cederträet och det röda och isopen och ska doppa det och den levande fågeln i blodet från fågeln som dödades över det rinnande vattnet.
Och han ska stänka det sju gånger över den som blivit fri från svampinfektionen (möglet) och han ska förklara honom ren och ska låta den levande fågeln flyga iväg över det öppna fältet (ordagrant över fältets mun).
Och han ska döda en av fåglarna i ett lerkärl över rinnande vatten.
Och han ska ta cederträet och isopen och den karmosinröda färgen och den levande fågeln och ska doppa det i blodet från fågeln som dödades och i det rinnande vattnet och stänka det på huset sju gånger.
Och han ska rena huset med blodet av fågeln och med det rinnande vattnet och med den levande fågeln och med cederträet och isopen och den karmosinröda färgen.
Men han ska låta den levande fågeln flyga ut ur staden till det öppna fältet (ordagrant: över fältets mun) och bringa försoning för huset och det ska vara rent.
Och när han som har flytningen är ren från sin flytning ska han räkna för sig själv sju dagar [jmf 3 Mos 12:2; 13:4; 15:19] för sin rening och tvätta sina kläder och bada sig själv i rinnande vatten och ska vara ren.
Men geten, på vilken lotten föll att bli en syndabock, ska ställas fram levande inför Herren, för att bringa försoning med den och låta den gå som syndabock ut i ödemarken (öknen).
När han har avslutat försoningen av den heliga platsen och av församlingens mötestält och altaret, ska han föra fram den levande geten.
Aron ska lägga båda sina händer på den levande getens huvud och bekänna över den alla Israels folks missgärningar och alla deras överträdelser i alla deras synder och lägga dem på getens huvud och sända iväg den till ödemarken, i handen på en man som är redo [någon som ska leda ut geten i ödemarken, det är öknen öster om Jerusalem]. [Här talas också profetiskt om vad som skulle ske med Jesus. När översteprästerna slår Jesus i ansiktet uppfylls denna förebild, se Matt 26:67; Mark 14:65; Joh 18:22.]
Och för den orene ska de ta av askan som är bränd för rening från synd [3 Mos 4:3] och friskt (rinnande) vatten ska hällas över den i ett kärl.
Men ni som höll er till (klängde er fast vid) Herren er Gud (Jahve Elohim) lever, varenda en av er denna dag.
Den dagen du stod inför Herren din Guds (Jahve Elohims) ansikte i Chorev, när Herren (Jahve) sade till mig: "Församla åt mig folket och jag ska låta dem höra mina ord så att de kan lära sig att vörda (respektera) mig alla dagar som de lever på jorden och så att de kan undervisa sina söner (barn).
Herren (Jahve) skar (slöt) inte detta förbund med med våra fäder utan med oss, ja oss alla, vi som lever här idag.
Vem här på jorden (bland allt kött) har någonsin hört den levande Gudens röst som vi just har gjort, och överlevt?
Detta är förordningarna (ordagrant "saker inristat" – hebr. chukim, plural) och påbuden (bindande juridiska beslut – hebr. mishpatim; plural) som ni ska hålla (vakta, skydda, bevara) i landet som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har gett er att besätta alla dagar som ni lever på jorden.
och så att deras barn som inte känner till [undervisningen] ska höra och lära sig att frukta (vörda) Herren deras Gud (Jahve Elohim) så länge de lever i landet dit ni går, över Jordanfloden för att ta det i besittning.
För jag vet att de är upproriska (rebelliska) och har styva nackar. Se, medan jag ännu lever bland er dessa dagar har ni ändå (redan) varit upproriska mot Herren (Jahve). Hur mycket mer ska ni då inte vara det efter min död?
För jag lyfter upp min hand till himlarna och säger:
    "Jag lever för evigt.
Josua sade: "Här är hur ni ska veta att den levande Guden är mitt ibland er, och att han verkligen ska driva ut:
kananéerna,
hettiterna,
hivéerna,
perisséerna,
girgashéerna,
amoréerna,
jevuséerna." [I den andliga kamp vi lever i dag är det inte en strid mot kött och blod utan mot andemakter, se Ef 6:12. Genom att se vad namnen på dessa folk betyder, kan vi se de områden som en troende idag behöver erövra för att få full frihet. kananéer – var handelsmän, vår relation till pengar
hettiter – fruktan och rädsla,
hivéer – stad, by, liv, alternativa livsstilar, beroende av den här världen, världslighet,
perisséer – oskyddade städer,
girgashéer – en som bor i jorden/lera
amoréer – högmod och skrytaktigt tal
jevuséer – att trampa på andra, orenhet.]
Och Ais kung tog de levande och förde honom till Josua.
Noomi sade till sin sonhustru: "Välsignad vare han av Herren (Jahve), som inte har slutat att visa nåd (trofast kärlek, omsorg) både mot levande och döda." [Uttrycket levande och döda syftar på hela Noomis familj. Noomi och Rut levde; Elimelek, Mahlon och Kiljon var döda. I denna vers är det andra gången som bokens viktiga nyckelord chesed används, se även Rut 1:8. Ordet beskriver nåd, kärlek, omsorg, godhet, trofasthet, osv. Här är betoningen Guds trofasthet och omsorg om Noomis familj.]
    Noomi sade också till henne: "Den mannen är en nära släkting till oss; han är en av våra återlösare (beskyddare)." [Enligt judisk tradition var Boas Elimeleks brorson, och därför kusin med Ruts avlidne man Mahlon. Boas far var alltså bror med Noomis avlidne man Elimelek. Återlösare, hebreiska gaal, är en nära släkting som har extra juridisk omsorg för sina anhöriga. Kan i viss mån jämföras lite med en fadder. De tre frivilliga åtagandena för en återlösare var: 1. Om hans äldre bror dör barnlös ska han gifta sig med hans hustru, se 5 Mos 25:5‑10. Dessa äktenskap kallas leviratsäktenskap, från det latinska ordet levir, som betyder svåger. I ett samhälle där änkan annars skulle tvingats ut i tiggeri garanterar det hennes försörjning och bevarar den avlidne mannens namn. Seden fanns redan före Moseböckernas undervisning, se 1 Mos 38:8. I Israel var det extra viktigt att det fanns arvingar i alla familjer så att Israels folk kunde fortsätta att besitta landet som Gud har gett dem. I första hand var det äldste sonen som ärvde, men även döttrarna kunde få ärva just för att bevara landet Israel hos de judiska familjerna. Selofhads döttrar är ett sådant exempel, se 4 Mos 27:1‑10.
2. Återlösa mark som en släkting tvingats sälja, se 3 Mos 25:35.
3. Hämnas en mördad släkting, se 4 Mos 35:19.]
Var kvar här i natt. [På nytt är författaren noga med ord så att det inte kan missuppfattas. Istället för "ligg här" väljs ordet "var här", samma ord som används när Rut säger att hon vill vara varhelst Noomi är, jämför Rut 1:16; 4:13.] Imorgon på morgonen [på en gång] ska jag ge honom möjlighet att få agera som en återlösare [och gifta sig med dig]. Om han vill det så får han göra det, men om han inte vill så lovar jag så sant Herren (Jahve) lever att göra det. Var kvar här tills det blir morgon. [Det är inte tryggt för dig att bege dig iväg nu mitt i natten.]"
Hon sade: "Hör på mig, min herre [Eli], lika säkert som det är att du lever, min herre, är jag den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren.
David exploderade i ilska över hur den rike mannen betett sig. Han sade till Natan: "Så sant Herren lever, den mannen som gjorde detta förtjänar att dö.
Herren (Jahve) lever!
Lovad (värdig att prisa, att böja sig inför i vördnad) är min Klippa (berg som står fast),
    upphöjd är Gud, min frälsnings klippa!
Då sade den andra kvinnan: "Nej! Min son lever och din son är död." Men den första kvinnan svarade: "Nej, din son är död medan min son lever." Så grälade de inför kungen.
Kungen sade: "Den ena säger: 'Det här är min son som lever, och din son är död.' Den andra säger: 'Nej, din son är död och min son lever.' "
och han sade: "Hugg itu det levande barnet och ge den ena hälften åt den ena kvinnan och den andra hälften åt den andra!"
Den kvinna som var mor till barnet som levde sade då till kungen, för hennes hjärta brann av kärlek till sonen: "Min herre, ge henne barnet som lever, döda det inte!" Men den andra sade: "Det ska varken vara mitt eller ditt. Hugg ni!"
Då tog kungen till orda och sade: "Ge henne det levande barnet. Döda det inte. Hon är barnets mor."
Tishbiten Elia [hebr. Eliajahu betyder "Jahve är min Gud"], från Tishbe i Gilead [öster om Jordanfloden], sade till Ahab (Ahav): "Lika säkert som Herren (Jahve), Israels Gud, lever, honom som jag tjänar, så ska det de närmsta åren varken falla dagg eller regn tills jag säger det." [Ahab hade infört baalsdyrkan. Baal var en fruktbarhetsgud och herre över regnmolnen. Genom att säga att det inte ska regna utmanar Herren själva kärnan i den här falska religionen.]
Hon sade: "Så sant Herren, din Gud, lever, jag äger inte en brödkaka, bara en handfull mjöl i krukan och lite olja i kruset. Här plockar jag nu ett par vedpinnar, sedan ska jag gå hem och laga en sista måltid till mig och min son. När vi har ätit det kommer vi sedan att dö av svält."
Elia tog pojken, och gick ner med honom från sitt rum och gav honom till hans mor, och Elia sade: "Se, din son lever."
Så ska de kunna bära fram offer till en ljuvlig doft åt himlens Gud och be för kungens och hans söners liv.
I hans hand är allt levandes själ
    och alla mänskliga varelsers anda (människans ande).
[Psalmen avslutas med ett stycke som fint hör ihop med inledningen, se vers 2‑7.] Herren (Jahve) lever!
Lovad (värdig att prisa, att böja sig inför i vördnad) är min Klippa (berg som står fast),
    upphöjd är min frälsnings Gud! [De två verben kompletterar varandra, det första har en rörelse nedåt att böja sig, medan det andra en rörelse uppåt. Följande två verser summerar Herrens gärningar:]
Hade jag inte trott (om jag inte varit viss om) att [jag skulle] få se Herrens (Jahves) godhet i de levandes land …
    [ja, då skulle jag kanske gett upp, inte vetat vad jag skulle ta mig till, tappat tron, osv.]
[Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis. Istället för att uttryckligen redogöra för några olika alternativ för vad som skulle hända om David inte hade tro på att han skulle få se Guds godhet, lämnas dessa tankar till läsaren. Berättelsen stannar upp och lyssnaren får tänka sig in i den känslomässigt laddade frågan. Vad skulle hända om Gud inte grep in nu och visade sin godhet? Vad skulle ske om falska vittnen som andades våld fick sin vilja igenom? Uttrycket "de levandes land" syftar troligtvis på livet här på jorden bland de människor som lever och inte har dött.]
Mina fiender lever, och är många (mäktiga),
    de som utan orsak hatar mig ökar i antal.
Hela min varelse (själ – hebr. nefesh) törstar efter Gud (Elohim),
    den levande Guden (El).
När får jag komma
    och se Guds ansikte (träda fram inför Elohim)?
[I Psalmens centrum ändras nu subjektet till Gud.]
Gud (El) ska på samma sätt slå ned dig för alltid,
    rycka upp dig och kasta ut dig ur ditt tält
    och utrota dig ur de levandes land.Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Låt ödeläggelse komma över dem,
    låt dem gå ner levande i dödsriket (Sheol),
    för det onda är mitt ibland dem i deras hem.
För du har räddat (ryckt bort) mitt liv (min själ – hebr. nefesh) från döden,
    Ja, du har hindrat mina fötter från att falla (bli omkullknuffade)?
    [Ordet för "snava" är "daha" som betyder omkullknuffad. Syftar inte på att snava, utan att fiender försöker fälla.]
Jag kan vandra inför Gud
    i de levandes ljus.
Innan dina grytor kan känna (upplever) [värmen av det snabbt brinnande] törnet,
    oavsett de lever (är friska) eller brinner av vrede,
    ska han svepa bort dem [de ogudaktiga] med en virvelvind. [Versen är väldigt svår att översätta, troligtvis är poängen snabbheten i Guds dom. Kvistar av vilda törnbuskar var vanligt som bränsle för att snabbt få värme, se Ps 118:12; Pred 7:6.]
Låt dem raderas ur Livets bok
    och låt dem inte bli upptecknade bland de rättfärdiga.
Min själ (mitt inre) går sönder
    av längtan till Herrens tempels förgårdar. [Jag är desperat för att få vara i Herrens närhet!]
    Mitt hjärta och hela min varelse jublar (ropar i glädje) mot den levande Guden (El).
Jag ska vandra inför Herren (Jahve),
    i de levandes land.
-
då hade vi blivit slukade levande,
    när deras vrede (hat) brann (glödde) mot oss,
Jag har ropat till dig O, Herre (Jahve), jag har sagt:
    "Du är min tillflykt,
    min del i de levandes land."
Inled inte en rättsprocess med din tjänare,
    för inför dig är ingen levande [varelse] rättfärdig [Rom 3:22; Gal 2:16].
Du öppnar din hand
    och mättar alla behov hos allt levande. [Den sjuttonde hebreiska bokstaven är: פ – Pe. Tecknet avbildar en mun. Symboliserar ofta tal och relationer, men också öppning. Här är det ordet "öppnar" som börjar med denna bokstav.]
Låt oss sluka dem levande, som dödsriket (Sheol),
    fast de är mitt i livet får de sänkas ner i graven.
varför jag prisar de döda
    som redan har dött
mer än de levande
    som fortfarande lever.
Jag betraktade allt levande som vandrar under solen med det andra barnet som står på sin plats.
Vilken vinning har den vise
    framför dåren? [Ingen, båda kommer en dag dö.]
Eller den fattige
    som har insikt (intim kunskap) i vandringen inför de levande?
Det är bättre att gå till sorgehuset
    än att gå till festhuset,
för det är slutet för alla människor,
    och de levande ska lägga det på hjärtat.
För honom som väljer att hålla sig till allt (som är) levande finns det hopp, för en levande hund är bättre än ett dött lejon.

De levande vet [plural!] (vet på alla möjliga sätt, är intimt förtrogna med) att de ska dö,
    men de döda vet [plural!] ingenting (kan inte på något sätt veta eller förstå).
Inte heller har de någon mer vinning (att vänta)
    för [även] minnet av dem glöms bort.
en trädgårdsbrunn,
    en källa av levande vatten [Joh 7:38]
    och strömmar från Libanon.
Och när de säger till dig: "Rådfråga andarna (demonerna) och familjeandarna (släktdemonerna), som piper och som muttrar, ska inte ett folk söka sin Gud (Elohim)? Ska de rådfråga de döda för de levandes räkning,
Kanhända ska Herren din Gud (Jahve Elohim) höra befälhavarens (hebr. ravshake) ord, som hans herre kungen i Assyrien [Sancheriv] har sänt för att håna den levande Guden (Elohim) och ska näpsa orden som Herren din Gud (Jahve Elohim) har hört, be därför för den kvarleva som är kvar."
Luta ditt öra Herre (Jahve) och lyssna, öppna dina ögon Herre (Jahve) och se, och lyssna till Sancherivs ord som han har sänt för att håna den levande Guden (Elohim).
Jag sade: "Jag ska inte se Herren (Jah – kortformen för Jahve),
    inte ens Herren (Jah) i de levandes land,
jag ska inte se människor
    mer med världens invånare.
De levande, de levande, de ska prisa dig,
    som jag gör idag.
Barnens fäder
    ska göra din sanning känd (välkänd, intim förtrogen kunskap).
Lyft upp dina ögon och se runt omkring,
    alla dessa som samlar ihop sig och kommer till dig.
Jag lever (eftersom, så sant som att jag lever)," förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
    "ska du sannerligen (verkligen) klä dig med dem alla som med ett smycke,
    och omgjorda dig själv med dem som en brud (omgjordar sig med sin brudutstyrsel).
Han leddes bort efter en orättvis dom,
    men vem begrundar (tänker på; reflekterar över) detta? [Ingen brydde sig.]
Ja, han rycktes bort från de levandes land [han blev dödad],
    på grund av mitt [hans eget] folks överträdelse [öppna rebelliskhet mot Gud].
Se, dagar ska komma, förkunnar (säger, proklamerar) Herren, då man inte mer ska säga: "Så sant Herren lever, han som förde Israels barn ut ur [slaveriet i] Egyptens land",
utan: "Så sant Herren lever, han som förde avkomlingar från Israels hus ut ur landet i norr och hämtade dem ur alla andra länder dit jag hade drivit bort dem." Sedan ska de få bo [tryggt] i sitt land. [I Gamla testamentet framträder profetiorna om Jesus tydligt. Här i Jeremia kallas han skottet från "Kung David", i Sak 3:8 benämns han som skottet "min tjänare", i Sak 6:12 skottet "en man", och sist i Jes 4:2 "Herrens rotskott". Detta överensstämmer med de fyra sätt som evangelierna beskriver Jesus.
Matteus – kung Jesus,
Markus – tjänaren Jesus,
Lukas – Människosonen Jesus,
Johannes – Jesus Guds son.]
Varför skulle en levande människa (hebr. adam) klaga
    när en man (stridsman) straffas för sin synd? [Den trettonde hebreiska bokstaven är: מ – Mem. Tecknet avbildar vatten och står för vatten, folk, nationer och språk. I dessa verser börjar orden "Vem", "från – mun" och "Varför" på denna bokstav. Här återkommer och förstärks behovet av att få ställa frågor kring det som hänt. I bearbetningsfasen finns alla sorters frågor från de existentiella till det mer banala. Att sätta ord på sorgen är helt nödvändigt för att kunna komma vidare. Att ha ett språk för sorgen är centralt.]
Svara dem: "Så sant jag lever, säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve), jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död, utan föredrar att den ogudaktige vänder om från sin väg och lever. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Varför skulle ni välja att dö [när ni kan få leva], ni av Israels hus?"
Överallt den dubbla floden (den dubbla strömmen – hebr. nachalajim) flyter fram ska det vimla av liv (ska det finnas svärmar av insekter). Det ska finnas ett överflöd av fisk, för när vattnet kommer dit [till Döda havet] blir det friskt. Allt får liv där floden rinner fram.
Detta mysterium har nu blivit uppenbarat för mig, inte för att jag har större vishet än någon annan levande varelse, utan för att du ska få veta uttydningen och förstå dina innersta tankar.
Så är det bestämt genom väktarna [se vers 13],
    och så är det befallt av de heliga [änglarna, se även 1 Kor 6:3].
Detta för att de levande [alla folk] ska veta att den Högste råder över människornas riken (mänskligheten på jorden).
Han ger dem till vem han vill,
    och kan resa upp den ringaste av människor [till att få makt att regera].'
"När den tiden [de sju åren] hade gått, lyfte jag, Nebukadnessar, mina ögon mot himlen. [Från sitt palats hade han tittat ned på staden i högmod, nu är det från markens gräs han lyfter sin blick mot Gud i ödmjukhet.] Mitt förstånd återvände. Jag prisade den Högste och lovade och ärade honom som lever för evigt:
Hans välde är ett evigt välde!
Hans rike (kungliga styre) varar från släkte till släkte.
Då han närmade sig gropen, ropade han på Daniel med ängslan i rösten: "Daniel, den levande Gudens tjänare! Har den Gud som du troget (ständigt, oavsett omständigheter) dyrkar kunnat rädda dig från lejonen?"
Härmed ger jag en ny förordning att man i mitt rike ska frukta och vörda Daniels Gud. För han är den levande Guden,
    som förblir för evigt.
Hans rike går inte under,
    och hans välde består till slutet.
[Det sista vilddjuret förgörs helt.] Vad det gäller de andra [tre] vilddjuren togs deras makt ifrån dem, men de tilläts leva ännu en bestämd tid och stund (längd av liv gavs till dem). [Detta stämmer bra med historien. De tre tidigare imperierna absorberades in i varandra. Perserna och mederna tar över babyloniska riket, som i sin tur övertas av grekerna osv. Däremot blir det fjärde riket helt förgjort och ersatt av en ny världsordning – Guds rike. På motsvarande sätt kollapsar inte statyn i kapitel 2 förrän den lägsta delen – fötterna och tårna av järn och lera – träffas av stenen, se Dan 2:41, 44‑45.]
Jag lyssnade till mannen som stod klädd i linnekläder ovanför flodens vatten, och han lyfte sin högra och sin vänstra hand mot himlen och svor vid honom som lever för evigt: "Efter en tid och tider och en halv tid [3,5 år], när det heliga folkets makt är krossad, då ska allt detta fullbordas." [Dan 7:25] [Vem är mannen i linnekläder? Det är troligtvis samma person som bara Daniel såg som beskrivs i inledningen till denna sista syn, se Dan 10:5‑7. Troligtvis är det Jesus som Daniel får se där och som nu står ovan vattnet och talar. Här finns även en koppling till hur Guds ande svävade över vattnet och Gud talade vid tidens början, se 1 Mos 1:1‑3.]
Även om antalet av Israels söner ska vara som havets sand som inte kan mätas eller räknas, ska det ske att istället för det som sagts till dem "ni är inte mitt folk" ska det sägas till dem "ni är den levande Gudens söner."
De som svär vid Samariens synder och säger: "Som din gud, Dan, lever"
    och "Som Beer Shevas vägar (sätt att agera) lever",
de ska falla och aldrig resa sig igen.
Därför, så sant jag lever,
    förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaots), Israels Gud (Elohim).
Moab ska bli som Sodom
    och Ammon som Gomorra
de ska bli en besittning för ogräs och en salthåla,
    ett evigt ödeland.
Kvarlevan av mitt folk ska plundra dem;
    kvarlevan av mitt folk ska avfolka dem.
På den dagen ska levande vatten strömma ut från Jerusalem, ena hälften till det östra havet [Döda havet] och andra hälften till det västra havet [Medelhavet]. Det ska ske både på sommaren och på vintern. [En flod av levande vatten med sin källa i Jerusalem som aldrig torkar ur är ett gudomligt löfte om välsignelse för en stad där vatten är en bristvara.]



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.