1004b – בַּ֫יִת (bajit)

hus


Typ:
Hebreiska: בַּ֫יִת (bajit)
Ursprung:
Användning: 2091 ggr i GT

Engelsk översättning

house

Engelsk beskrivning

nm
1) house
1a) house, dwelling habitation
1b) shelter or abode of animals
1c) human bodies (fig.)
1d) of Sheol
1e) of abode of light and darkness
1f) of land of Ephraim
2) place
3) receptacle
4) home, house as containing a family
5) household, family
5a) those belonging to the same household
5b) family of descendants, descendants as organized body
6) household affairs
7) inwards (metaph.)
8) (TWOT) temple
adv
9) on the inside
prep
10) within


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (2091 st)


Bygg en ark av goferträ. [Allmänt antas detta vara trä från den äkta cypressen, vanligt förekommande som båtvirke kring Medelhavet, men det kan också syfta på bearbetningen av träet, t.ex. att det ska vara hyvlat eller laminerat.] Inred arken med olika rum, och täck (bestryk) den med täckning (jordbeck) inuti och utanpå. [Verbet "täck" och substantivet "täckning" har samma hebreiska rot som också betyder försoning och att försona. Det används om offerblodet i 3 Mos 17:11. Arken är en fin "skuggbild" av Jesus. Den blev "tätad" så att syndaflodens vatten inte trängde in på samma sätt som Jesu blod "tätar" från syndens skuld så den inte förgör oss!]
[De 120 åren av nåd och den tid det tagit att bygga arken var över, det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka.] Herren sade till Noa: "[Det är dags!] Gå in i arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation).
Nu sade Herren (Jahve) till Abram:
"Gå du (själv) ut (hebr. lech lecha)
    från ditt land [Haran i Mesopotamien]
    och från din släkt (hemort)
    och från din fars hus [Tera och hans familj, se 1 Mos 11:31: 32]
    till landet jag ska visa dig. [Att lämna allt och följa Gud krävde tro, se Heb 11:8–10. I det hebreiska uttrycket lech lecha finns också betydelsen att "gå till sig själv", dvs. att hitta sig själv i processen. Ordet "släkt", hebr. moledet, betyder inte bara släkt utan även "platsen för din födelse" och "ursprung". Det syftar på en längre historia bakåt än bara din egen livstid. Liknande fras använder Jesus när han kallar, se Matt 10:37. Tre gånger upprepas frasen "från", vilket följs av tre löften: ett nytt land, ett nytt folkslag välsignelse till både honom själv och flera.]
Faraos prinsar såg henne och prisade henne inför farao och kvinnan togs till faraos hus.
Herren (Jahve) plågade farao och hans hus med svåra plågor för Abrams hustru Sarais skull.
När Abram hörde att hans släkting [Lot] var tillfångatagen lät han sina mest erfarna män rycka ut, 318 män som var födda i hans hus, och de förföljde fienderna ända till Dan [i norr].
Abram sade: "Herre, Herre (Adonai Jahve) vad ska du ge mig? Du ser att jag går bort barnlös och han som ska ta över ägodelarna i mitt hus är Eliezer från Damaskus."
Abram sade vidare: "Se, till mig har du inte gett någon säd (arvinge, eget barn) och en som är född i mitt hushåll ska bli min arvinge" [Tjänarna i ett hushåll på denna tid kunde räknas som "tillhörigheter" i hushållet eftersom de hade en form av slavstatus. Att Abram har för avsikt att låta en av dessa ärva honom i brist på egna barn säger ganska mycket om hans sätt att se på dessa människor. Abram var en god Herre för sina tjänare.]
Sonen som är åtta dagar gammal ska bli omskuren bland er, alla män i alla generationer, han som är född i huset eller köpt för pengar av någon främling, den som inte är din säd (egna barn).
Han som är född i ditt hus och han som är köpt med dina pengar måste bli omskuren. Mitt förbund ska vara på ditt kött som ett evigt förbund.
Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar, varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag, såsom Gud (Elohim) hade sagt till honom.
Alla män i hans hus, de som var födda där och de som hade köpts av främlingar för pengar, blev omskurna med honom.
Jag har låtit honom lära känna mig (på ett förtroligt och intimt sätt) så att han för alltid ska befalla sina söner och (hela) sitt hushåll efter honom (alla hans ättlingar, födda, köpta och adopterade) att de ska hålla sig till Herrens väg, för att göra det som är rätt och rättfärdigt genom alla tider. Så ska Herren ge till Abraham allt som han har talat om honom."
Han [Lot] sade: "Se vänligen mina herrar [budbärare], jag ber er vänd om och gå in i er tjänares hus och stanna där hela natten och tvätta era fötter, så kan ni stiga upp tidigt och gå vidare."
    De svarade: "Nej, men vi ska stanna på torget (den öppna platsen) över natten." [Det var inte ovanligt att resenärer sov på gatan insvept i sin mantel.]
Han vädjade intensivt till dem och de vände om till honom och gick in i hans hus och han gjorde en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd och de åt.
Men innan de lade sig omringade stadens män huset, Sodoms män både unga och gamla, allt folk från varje kvarter.
Men männen [änglarna] stack ut sina händer och drog in Lot till sig i huset och dörren stängde de. [Den mer ovanliga hebreiska meningsbyggnaden med verbet sist, indikerar att dörren inte förseglas på ett vanligt sätt utan övernaturligt.]
Och de slog männen utanför dörren med blindhet [ordet används bara här och i 2 Kung 6:18, kan syfta på både fysisk och mental blindhet], både små och stora, så att de tröttade ut sig själva på att finna dörren.
Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [1 Mos 12:1] att jag sade till henne: "Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror." [Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.]
För Herren (Jahve) hade stängt alla livmödrar i Avimelechs hus på grund av Abrahams hustru Sara.
Abraham sade till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han hade: "Jag ber dig, lägg din hand under min höft.
Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: "Till din säd ska jag ge detta land", han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån.
Han sade: "Vems dotter är du? Berätta, jag ber dig. Finns det plats i din fars hus för oss att övernatta?"
Han sade: "Välsignad är Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som inte har försummat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) och sin sanning mot min herre. Herren (Jahve) har lett mig på vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brors hus." [Nåd och sanning, hebr. chesed ve emet, hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
Den unga kvinnan sprang iväg och berättade alla dessa ord i sin mors hus.
Han sade: "Kom in, du välsignade av Herren (Jahve), varför står du här ute? Jag har gjort i ordning huset och gjort plats för dina kameler."
Mannen kom in i huset och sadlade av sina kameler och han gav kamelerna hö och foder. Han fick vatten till att tvätta sina fötter och fötterna på de män som var med honom.
Istället ska du gå till min fars hus och till mina släktingar och ta en hustru till min son."
Då sade han till mig: "Herren (Jahve) som jag vandrar inför, ska sända sin ängel med dig och göra din väg lyckosam, och du ska ta en hustru till min son bland mina släktingar och från min fars hus.
Och Rebecka tog Esaus, hennes äldre sons, utvalda kläder som hon hade hos sig i huset, och satte dem på sin yngre son Jakob.
Stå upp och gå till Paddan-Aram till Betoels hus, din mors far, och ta dig en hustru därifrån, från Labans döttrar, din mors bror.
Han greps av fruktan och sade: "Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlarnas port."
så att jag kommer tillbaka till min fars hus i frid (shalom) då ska Herren (Jahve) vara min Gud (Elohim),
och denna sten som jag har rest upp som en pelare ska vara Guds (Elohims) hus, och av allt som du ger mig ska jag ge tionde till dig."
Och det skedde när Laban hörde nyheten om Jakob hans systers son, att han sprang och mötte honom och omfamnade honom och kysste honom och förde honom till sitt hus. Och han berättade om allting för Laban.
Innan jag kom hade du lite och den har förökat sig och blivit talrik, och Herren (Jahve) har välsignat dig oavsett vart du har vänt dig. Och nu ska jag förse även mitt eget hus (hushåll)."
Då sade Rakel och Lea: "Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom?
Nu gav du dig i väg för att du längtade hem så mycket. Men varför stal du mina gudar?"
Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda.
I tjugo år [år 1929-1909 f.Kr.] har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i 14 år för dina båda döttrar och i 6 år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger.
Och Jakob vandrade till Sukkot [öster om Jordanfloden nära Jabbok; troligvis nuvarande Tel Deir Alla] och byggde sig ett hus och gjorde stall (hebr. sukkot) till sin boskap. Därför har den platsen namnet Sukkot. [Sukkot betyder hydda och motsvarar de boskapsskydd som man byggde som stall på den här tiden. Samma ord finns i lövhyddohögtiden som heter Sukkot på hebreiska.]
Och ynglingen dröjde inte med att göra detta eftersom han älskade Jakobs dotter. Och han var upphöjd över alla i sin fars hus.
Och de slog Chamor och hans son Shechem med svärdsegg och tog ut Dina från Shechems hus, och gick vidare.
och allt deras av värde, och alla deras små och deras hustrur tog de som fångar, och ödelade allt som fanns i deras hus.
Och Jakob sade till Simon och Levi: "Ni har gett mig bekymmer, att göra mig förhatlig för landets invånare, för kananeerna och periseerna, och jag är få i antal, de kommer att samla ihop sig mot mig och slå mig, och jag blir fördärvad, jag och mitt hus."
Då sade Jakob till sitt hushåll och till alla som var med honom: "Ta bort avgudarna som är ibland er och rena er själva och byt ut era kläder
Och Esau tog sina hustrur och sina söner och sin dotter och alla personer i sitt hus, och sin boskap och alla sina djur och alla sina ägodelar som han hade samlat i Kanaans land och gick till ett land bort från sin bror Jakob.
Efter detta sade Juda till sin svärdotter Tamar: "Förbli en änka i din fars hus till dess min son Shela har vuxit upp." Han sade (tänkte för sig själv) annars dör han också, som sina bröder. Och Tamar gick iväg och bodde i sin fars hus.
Herren (Jahve) var med Josef [frasen återkommer tre gånger till, se vers 3, 21, 23] och han var en framgångsrik man. Han var i sin herres hus, egyptiern.
Josef fann nåd (oförtjänt kärlek; favör) i hans ögon och blev hans personlige tjänare. [En position som finns väl dokumenterad i egyptisk litteratur.] Potifar utsåg Josef till arbetsledare (tillsyningsman) över sitt hus och allt som tillhörde honom gav han i hans hand [att ansvara över].
Från den tiden då Potifar utsåg Josef till arbetsledare i sitt hus och över allt han ägde, lät Herren (Jahve) egyptierns hus bli välsignat på grund av Josef. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, i huset och på fältet.
Men Josef vägrade och sade till sin herres hustru: "Se, min herre som äger mig vet inte ens vad som finns i hans hus [har inte koll på alla småsaker], han har gett allt som tillhör honom i min hand (låter mig förvalta allting).
Han är inte större i detta hus än vad jag är, inte heller har han undanhållit mig något förutom dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna gör denna stora ondska och synda mot Gud (Elohim)?" [Josef argumenterar i flera punkter: Det skulle vara ett missbruk av förtroende, ett svek mot Potifar, något ondskefullt och även en synd mot Gud. Se även 2 Mos 20:14; Ords 5–7.]
En dag hände det när han gick in i huset för att uträtta sina sysslor att ingen av de personer som brukade vara i huset var där inne.
ropade hon på männen i huset och talade med dem och sade: "Se, han [min man] har fört in en hebré för att förnedra oss (göra oss till åtlöje). Han försökte våldta mig, men då ropade jag för full hals.
Hon lade hans mantel bredvid sig till dess att hennes herre kom hem.
Josefs herre [Potifar] tog honom och satte honom i fängelset, platsen där kungens fångar hölls bundna. Han var nu där i fängelset. [Det är inte tydligt vem Potifar blir arg på. Kanske kände han till sin frus sätt. Enligt Yalkut Shimoni, en medeltida rabbin, gjorde Potifars dotter Asenat allt hon kunde för att upprätta och fria Josef från anklagelserna. När Josef senare blir fri från fängelset gifter han sig med Asenat som är Potifars dotter, se 1 Mos 41:44. Tiden i fängelse var en prövning för Josef, den beskrivs i Ps 105:17–19
    Berättelsen om Josef är fylld med cykliska mönster och upprepningar: Han har två drömmar (kap 37), han tyder två drömmar (kap 40), hans bröder gör två resor för att se honom (kap 42-43), och här är han oskyldigt fängslad en andra gång.]
Men Herren (Jahve) var med Josef och visade honom nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – hebr. chesed) och gav honom nåd (favör, oförtjänt kärlek – hebr. chen) i fängelsechefens ögon.
Fängelsechefen satte Josef till att ansvara för alla fångarna (han gav dem i Josefs hand) och allt som gjordes där, det gjordes [beslutades, administrerades] genom honom.
Fängelsechefen tittade inte på (gjorde sig ingen oro för) något som var i hans (Josefs) hand, eftersom Herren (Jahve) var med honom och allt som han [Josef] gjorde lät Herren (Jahve) lyckas väl.
Han satte dem i förvar i generalens hus, chefen över livvakten, i fängelset, platsen där Josef var bunden.
En natt hade de båda – munskänken och bagaren hos kungen i Egypten som satt fängslade – var sin dröm. Var och en med sin egen uttydning (betydelse).
Han frågade faraos förmän som var med honom i fängelset i hans herres hus: "Varför ser ni så bekymrade ut idag?"
Men kom ihåg mig när det går väl för dig, och visa mig nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – chesed) och berätta om mig för farao och för mig ut ur detta hus.
farao var vred på sin tjänare och satte mig i fängelse i generalens hus, chefen över livvakten, mig och förmannen för bagarna.
Du ska råda över mitt hus och i enlighet med dina ord ska allt mitt folk regeras, bara tronen ska vara större än du." [Josef blir befordrad till den högste ämbetsmannen i Egypten, bara farao själv är högre i rang. Ordagrant: "din mun ska allt mitt folk kyssa", jmf. Ps 2:11–12.]
Josef gav sin förstfödda namnet Manasse, för Gud har fått mig att glömma min träldom och min fars hus. [Namnet Manasse betyder "få att glömma".]
om ni är ärliga män, låt en av era bröder vara bunden i fängelset, men gå ni och ta med er säd för hungersnöden i era hus,
Mannen, herren i landet sade till oss, härigenom ska jag veta att ni är ärliga män, lämna en av era bröder hos mig och ta med er säd för hungersnöden i era hus och gå er väg.
När Josef såg Benjamin med dem sade han till betjänterna i sitt hus: "För in männen i huset, slakta ett djur och gör i ordning köttet, för männen ska äta middag med mig idag."
Mannen gjorde som Josef bett honom och han förde in männen i Josefs hus.
Männen [bröderna] var rädda eftersom de fördes in i Josefs hus och de sade: "På grund av pengarna som lagts tillbaka i våra säckar första gången har vi förts in, för att han ska kunna söka en anledning mot oss och överfalla oss och ta oss som slavar med våra åsnor."
De kom nära betjänten i Josefs hus och de talade med honom vid dörren till huset
Tjänaren tog in bröderna i Josefs hus och gav dem vatten och de tvättade sina fötter och han gav deras åsnor foder.
När Josef kom hem tog de fram gåvorna som var i deras händer och förde in dem i huset och böjde sig ner inför honom, ända till marken.
Han befallde husets tjänare och sade: "Fyll männens säckar med mat, så mycket som de kan bära, och lägg var och ens pengar överst i säcken.
När de hade kommit ut ur staden och inte hunnit så långt, sade Josef till sin tjänare: "Gå efter männen och när du kommer ikapp dem ska du säga till dem: 'Varför har ni lönat gott med ont?
Se, pengarna som vi fann överst i våra säckar har vi fört tillbaka från Kanaans land, hur skulle vi då kunna stjäla silver och guld ur din herres hus?
Juda och hans bröder kom tillbaka till Josefs hus. [Juda kommer ha en avgörande roll i denna del, så han lyfts redan nu fram i berättlelsen. Han var den som lovat ta hand om Benjamin, se 1 Mos 43:9. I stycket som följer referar han 14 ggr till sin "far".] Josef var fortfarande kvar där [i huset, han var förberedd och väntade på dem] och de föll ner på marken inför honom.
Han grät högljutt så att egyptierna hörde och faraos hus hörde.
Ja, det var Gud som skickade hit mig, inte ni [1 Mos 50:19–20; Ps 105:17]. Han har gjort mig till faraos närmaste rådgivare, herre över hans hus, och härskare över hela Egyptens land.
Jag ska försörja dig där, för det är fortfarande fem år kvar av hungersnöden. Annars blir du fattig, du, ditt hushåll och allt som du har.
Uppståndelsen hördes i faraos hus, det sades: "Josefs bröder har kommit!" Det behagade farao väl, liksom hans tjänare.
och ta er far och ert hushåll och kom till mig. Jag ska ge er det goda i Egyptens land och ni ska äta det feta i landet. [Hes 34:3]
Josefs söner som föddes åt honom i Egypten var två – alla personer i Jakobs hus, som kom till Egypten, var totalt 70 stycken. [Det finns olika sätt att se på vilka som ingår i antalet 66 och 70. En skillnad verkar belysas i formuleringen "kom med Jakob". I den gruppen bör Josefs två söner inte ingå. Summan av de fyra delsummorna som ges i stycket ovan är 70 personer (33 + 16 + 14 + 7), se vers vers 15, 18, 22 och 25. De 70 kan inkludera Jakob själv och de 71 ättlingarna (inklusive Dina, Josef, Manasse och Efraim) som räknas upp i vers 8–25, minus Er och Onan som dött, se vers 12.]
Josef sade till sina bröder och till sin fars hus: "Jag ska gå upp och berätta för farao och säga till honom: 'Mina bröder och min fars hus, som var i landet Kanaan, har kommit till mig,
Josef försåg sin far och sina bröder och hela hans fars hushåll med bröd, i enlighet med vad de behövde för sina små.
Josef samlade in alla pengar som fanns i Egyptens land och i Kanaans land, för den säd som de köpte. Och Josef tog in pengarna till faraos hus.
Det skall ske att när ni samlar in skörden, ska ni ge en femtedel till farao och fyra delar ska vara era egna till att beså fälten och till er mat för dem som är i ert hushåll och till mat för era små."
När sorgedagarna var över talade Josef till faraos hus och sade: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i era ögon, tala då, jag ber er, i faraos öra och säg:
Josef gick upp och begravde sin far, och med honom gick faraos tjänare upp, de äldste i hans hus och alla äldste i Egyptens land,
och alla av Josef hus och hans bröder. Bara deras små (barn) och deras småboskap och hjordarna, lämnade de i Goshen.
Josef bodde i Egypten, han och hans fars hus (hela hans släkt), och Josef blev 110 år. [Enligt egyptiska inskriptioner och texter var just 110 år den idealiska åldern. Även Josua blev 110 år, se Jos 24:29.]
Och namnen på Israels söner, de som kom tillsammans med sina familjer [från Kanaans land på grund av en stor hungersnöd] till Egypten (hebr. mitsrajim), var:
Eftersom barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud, lät Gud deras hus växa.
En man från Levis släkt gifte sig med en dotter från Levis släkt. [Mannen hette Amran och kvinnan Jokebed, se 2 Mos 6:20. Levi var den stam som var avdelad att vara präster och lovsångare. Mellan vers ett och två passerar sexton år. Familjen har två barn, tonårsdottern Mirjam och sonen Aron som är tre år, se 2 Mos 2:8; 7:7.]
Varje [hebreisk] kvinna ska fråga sin [egyptiska] grannfru, och andra kvinnor som råkar vara i hennes hus, efter föremål av silver guld och även kläder. Dessa ska ni klä era söner och döttrar med. På det sättet ska ni plundra egyptierna [på det som tillhör er, det som undanhållits er genom slaveriet]."
[Här sker en paus i berättelsen. Man kan säga att det är en "cliffhanger", hur det ska gå? Varken israeliterna eller farao lyssnar på Mose och själv är han på gränsen att ge upp, se vers 12. Mitt i berättelsens höjdpunkt kommer en tillbakablick som visar hur Mose och Aron är den fjärde generationen från Jakob via Levis stam. Genealogin är begränsad till de tre första sönerna till Jakob: Ruben, Simon och Levi. De följande nio sönerna är inte relevanta för att visa Mose och Arons släktskap och tas inte med. Jakob kallas också Israel, se 1 Mos 32:28. I listningen nedan är de namn som ingår i Mose och Arons släktträd fetmarkerade.] Dessa var överhuvuden var och en för sin släkt.

Första generationen och deras barn

Sönerna till Ruben, Israels [Jakobs] förstfödde:
    Henok och Pallu,
    Hesron och Karmi;
detta var de rubenitiska familjerna.
Farao vände sig om och gick in i sitt hus utan att ens ta någon notis om dem.
Floden ska krylla av grodor och de ska komma upp (ur floden) och komma in i ditt hus, och komma in i ditt sovrum, och upp i din säng. De ska komma in i dina tjänares hus och i folkets hus in i deras ugnar och upp i deras baktråg.
Mose svarade farao: "Gör mig den äran! Vid vilken tid ska jag be för dig, dina tjänare och ditt folk att grodorna ska lämna (bokstavligt bli avhuggna från) dig och ditt hus och endast finnas kvar i Nilen?"
Grodorna ska lämna dig, ditt hus, dina tjänare och ditt folk. De ska bara finnas kvar i Nilen."
Herren (Jahve) gjorde i enlighet med Mose ord och grodorna dog från husen, från gårdarna och från fälten.
Annars, om du inte låter mitt folk gå, ska jag sända flugsvärmar över dig, dina tjänare, ditt folk och in i era hus. Egyptens hus ska bli fulla (så att det fullständigt kryllar) av svärmande flugor till och med i husgrunderna. [Den egyptiska guden Khepri hade kontrollen över alla insekter, flugor och skalbaggar. Han hade kontroll över skapelsen och han ansågs även så mäktig att han var den som personligen flyttade solen över himlen varje dag.]
Herren (Jahve) gjorde precis så. En massiv flugsvärm kom in i faraos alla hus och in i hans tjänares hus. Hela Egyptens land ruinerades på grund av de enorma flugsvärmarna.
Sänd ut detta ord (gör det känt i hela Egypten); Stalla in din boskap och allt som du har ute på fälten. Varje person eller djur som är kvar ute på fältet och inte tagits hem (till stallet) kommer att dö när haglet faller ner på dem.' "
Var och en som fruktar (vördar) Herren (Jahve) bland faraos tjänare måste se till att hans egna tjänare och boskap flyr in i husen,
Dina hus ska fyllas (av gräshopporna), det ska också dina tjänares hus och alla egyptiers hus, på ett sätt som dina fäder eller förfäder aldrig har sett från den dag då de kom till jorden till idag.' " Sedan vände han sig om och gick ut från farao. [Med gräshopporna är det flera egyptiska gudar som straffas. Shu var den gud som kontrollerade vindarna och Gud sänder gräshopporna med östanvinden. Nefri vaktade utsädet, Renenutet var gudinnan som vakade över skörden, Geb var markens gud så alla dessa fick se sig omintetgjorda när Gud lät gräshopporna fördärva all vegetation. Heset var överflödets gud i Egypten och även detta togs bort när inte marken gav någon gröda. Alla dessa gudar var sådana man litade på i Egypten för tillväxt och en säker och god skörd som gav välstånd.]
Berätta för hela Israels folk: På den tionde dagen i denna månad ska varje familj ta ett lamm – ett lamm för varje hushåll.
Om något hushåll är för litet för ett lamm [om man är färre än tio personer], så ska mannen och hans närmsta granne dela på ett lamm. Beroende på hur mycket varje person äter och antal familjemedlemmar ska ni beräkna hur många som kan dela på ett lamm.
De ska ta från blodet och stryka det på de båda dörrposterna och på träslån över dörren i alla de husen där man ska äta det.
Blodet som ni strukit på era hus ska vara ett tecken [för mig] på var ni är. När jag ser blodet ska jag passera förbi er (hebr. pasa), och denna plåga ska inte komma över er och förgöra er när jag attackerar Egyptens land. [På samma sätt ser Gud på oss idag när vi har accepterat Jesu försoning i våra liv. Då slipper vi straffet för våra synder eftersom Jesus tagit det i vårt ställe.]
Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd (bröd bakat utan jäst). [Osyrat bröd är en bild på syndfrihet.] På den första dagen måste ni ta bort all jäst från era hus. Den som äter bröd bakat med jäst mellan den första och sjunde dagen [under högtiden] ska bli utestängd (avskuren) från Israel.
Ingen jäst (surdeg) får finnas i era hus under dessa sju dagar [av högtid]. Den som äter något som har jäst i sig ska bli utestängd (avskuren) från Israel. Det spelar ingen roll om han är en främling eller född i landet [principen gäller alla].
Tag en handfull isopstjälkar. [Isop har en styv och förgrenad stjälk och blir upp till 0,5 lång.] Doppa dem i skålen med blodet [som ni tömt från lammet] och stryk det ovanför dörren och ner på de båda dörrposterna. Ingen av er får sedan gå ut förrän nästa morgon.
Herren (Jahve) ska gå fram [genom landet under natten] för att slå Egypten. Men när han ser blodet ovanför dörren och på de båda dörrposterna, ska han passera förbi dörren och inte tillåta fördärvaren [dödsängeln] att komma in i era hus och slå er.
Då ska ni svara: "Det är påskalammet åt Herren, därför att han gick förbi Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men skonade våra hus." Då böjde folket sig ner och tillbad.
Så hände det vid midnatt att Herren (Jahve) slog allt förstfött i Egyptens land från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland fångarna i fängelsehålan, tillsammans med allt förstfött bland boskapen.
Då reste sig farao upp i natten, han och hans tjänare och alla egyptier och där var ett högt klagorop i Egypten, eftersom där inte fanns ett enda hus där ingen hade dött.
I ett och samma hus ska det ätas, ni ska inte bära ut något av köttet ut ur huset, inte heller får något ben krossas. [Denna passage är en tydlig skuggbild av Jesus som vår påsk, vårt påskalamm, bara den som är omskuren enligt förbundets regler får äta, på samma sätt som bara den som är frälst, och därmed har sitt hjärta omskuret i det Nya förbundet kan ta del av Jesus. Redan här förutsägs det också att inget av hans ben ska krossas och det skedde inte heller, se Joh 19:33; Ps 22:18.]
Mose sade till folket: Kom ihåg den här dagen, då ni kom ut från Egypten, ut ur träldomshuset, för med styrka förde Herrens (Jahves) hand ut er från denna plats, inget syrat, jäst bröd ska ätas.
När din son i framtiden frågar dig: "Vad är detta?" Ska du svara honom: "Med stark hand förde Herren (Jahve) ut oss från Egypten, ut ur träldomshuset,
Israels hus gav det namnet manna. Det var vitt som korianderfrön och smakade som rån gjorda med honung.
Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget:
"Så ska du säga till Jakobs hus (släkt) och förkunna för israeliterna:
Jag är Herren (Jahve) din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, bort från slaveriet.
Du ska inte ha begär till (avundas, åtrå):
    din nästas hus (familj och ägodelar).
Du ska inte ha begär till
    hans fru,
    hans tjänare,
    hans tjänarinna,
    hans oxe,
    hans åsna,
    eller något annat som tillhör honom (din granne, vän, landsman). [Detta bud går djupare än tidigare bud eftersom det berör tanken och inte den fysiska handlingen. Men varför ett förbud mot att fantisera om att vilja ha grannens oxe? Anledningen är att det är begäret som kan leda till handlingar som förbjudits i de föregående fyra buden, se vers 13–16. Att åtrå andra människor och ägodelar kan leda till äktenskapsbrott, mord, stöld och falska vittnesmål. Ett exempel på det sistnämnda finns i 1 Kung 21 där Ahab tar över Nabots vingård. Jesu halvbror skriver att där det finns avund och själviskhet, där finns det också oordning och alla slags onda handlingar, se Jak 3:16.
    Ordet begär förekommer två gånger i denna vers, vilket har lett till att budet ibland har delats upp i två olika bud. Det är dock tydligt att uppräkningen efter det andra ordet bara är ett förtydligande när det beskriver vad som finns i huset. Ett begär är en brinnande ohälsosam längtan efter något förbjudet. Samtidigt finns det också en positiv längtan och känsla av att vilja ha mer som Bibeln uppmanar till. Paulus längtar efter att känna Herren bättre, se Fil 3:7–14, söka de andliga gåvorna, se 1 Kor 12:31 osv.]
Om en man överlämnar pengar eller andra tillhörigheter till sin granne för att han ska förvara det och det blir stulet från den mannens hus, om tjuven blir funnen ska han betala dubbelt tillbaka.
Om tjuven inte blir funnen, då ska husets herre komma nära Gud (Elohim) för att se om han har lagt sin hand på sin grannes tillhörigheter.
För in (ta med dig) den utvalda förstlingsfrukten från ditt land i (till) Herrens din Guds (Jahve Elohims) hus.
Koka inte killingen i dess moders mjölk. [Troligtvis en hednisk ritual, se 5 Mos 14:21.]
Du ska klä in den i rent guld, invändigt och utvändigt ska du klä in den och ovanpå den ska du göra en krona av guld runtom. [Arken är en bild på Jesus, sann Gud – guldet, och sann människa – akaciaträ. Den är också en bild på Jesus som kung, kronan av guld runtom.]
Ringarna ska vara nära listen, de är till stavarna som bordet ska bäras med. [Att ringarna ska vara nära listen visar oss att det Jesus gjorde på korset, ringarna symboliserar spikarna, hör intimt ihop med hans konungslighet, listen som med sin dekor är kronan. När vi bär ut brödet Jesus till människorna måste vi förkunna både om honom som det slaktade lammet och som den kung han är.]
Och du ska överdra plankorna med guld och göra deras ringar av guld som hållare för stängerna och du ska överdra stängerna med guld. [Plankorna kan symbolisera de troende. Att de hålls samman symboliserar församlingen. Fyra stänger binder ihop plankorna utvändigt fem och fem, vilket symboliserar hur vi hör ihop i den lokala församlingen, medan den femte stången binder ihop samtliga plankor inuti, vilket symboliserar hur Jesu kärlek håller samman hela hans kropp på jorden. Att de är gjorda av akaciaträ symboliserar vår mänskliga (syndiga) natur, att de är överdragna med guld symboliserar vår rättfärdighet i Jesus. Tapparna som fäster i fotstycket är vår tro.]
Och du ska hänga upp förhänget under spännena [som fogar ihop takvåderna, se vers 6] och där innanför förhänget ska du ställa in vittnesbördets ark, och förhänget ska skilja mellan det heliga och det allra heligaste (ordagrant heligheternas heliga).
Och du ska göra två ringar av guld och sätta dem på de två ändarna av bröstskölden, på dess kant som är vända mot sidan på efodens insida.
Och två guldringar ska du göra till det, under dess krona på dess två ben, på de två sidorna av det ska du göra dem, och de ska vara hållare för stängerna som det ska bäras med.
Den utvalda förstlingsfrukten från ditt land ska du föra fram till Herren (Adonai) din Guds (Elohims) hus. Du ska inte koka en killing i dess moders mjölk.
Och han pläterade brädorna med guld och gjorde deras ringar av guld, som handtag för stängerna och pläterade stängerna med guld.
Och han pläterade den med rent guld på insidan och utsidan och gjorde en krona av guld till den runtom.
Ringarna satt nära bordet, hållare till stängerna för att bära bordet.
Och han gjorde till det 2 guldringar under dess krona, på dess två sidor, som hållare för stängerna som det ska bäras med.
Och han gjorde 4 ringar för de 4 hörnen av koppargallret, som hållare för stängerna.
Och de gjorde två ringar av guld och satte dem på de två ändarna av bröstskölden, på dess kant som var vända mot sidan på efodens insida.
Herrens moln vilade över tabernaklet om dagen, och om natten lyste en eld i molnet inför israeliternas ögon under alla deras vandringar. [Oavsett ljus eller mörker, dag eller natt var molnet som är Guds närvaro alltid där, synlig för Guds folk. Ordet "vandringar" (vers 36 och 38) är i plural och beskriver "uppbrott och delsträckor". Totalt namnges 42 platser som israeliterna slår läger på under sin vandring till Kanaans land.]
Och Mose sade till Aron och till Elazar och Itamar, hans söner: "Täck inte av era huvuden och riv inte sönder era kläder, för att ni inte ska dö så att vreden kommer över hela folket, men låt era bröder, hela Israels hus begråta elden (som dödade Nadav och Aviho) som Herren (Jahve) tände.
När ni kommer till Kanaans land som jag ska ge er som en besittning, och jag lägger fläckar av mögel (svampinfektion) på ett hus i landet för er besittning,
och den som äger huset ska komma och berätta för prästen och säga: "Det ser ut som om det är fläckar i mitt hus."
Då ska prästen befalla att man tömmer huset innan prästen går in och ser (undersöker) fläckarna, så att allt som finns i huset inte blir orent, och därefter ska prästen gå in och se på (undersöka) huset.
Och han ska se på (undersöka) fläckarna, om fläckarna finns på väggarna i huset med ihåliga stråk, grönaktiga eller rödaktiga, som ser ut att vara fördjupningar i väggen,
då ska prästen gå ut från huset till husets dörr och stänga (låsa) huset sju dagar.
Och prästen ska komma tillbaka den sjunde dagen och ska låsa upp (öppna) och se (undersöka) om fläckarna har spridit sig på husväggarna.
Och han ska se till att huset blir skrapat inuti runt omkring och de ska hälla ut dammet som de skrapat bort utanför staden på en oren plats.
Och de ska ta andra stenar och sätta på platsen för dessa stenar och han ska ta annat murbruk och ska putsa (bokstavligt plåstra om) huset.
Och om fläckarna kommer tillbaka igen och visar sig i huset efter det att han har tagit bort stenarna och efter att han har skrapat huset och efter att det är putsat,
då ska prästen komma och se (undersöka) och se om fläckarna har spridit sig i huset. Det är ett frätande mögel (svampinfektion) i huset. Det är orent.
Och han ska bryta ner huset, dess stenar och dess timmer och allt murbruk från huset, och han ska bära bort det utanför staden till en oren plats.
Dessutom ska den som har gått in i huset medan det varit stängt (låst) vara oren till kvällen.
Och den som ligger i huset ska tvätta sina kläder och han som äter i huset ska tvätta sina kläder.
Och om prästen kommer in och ser på (undersöker) den och ser att fläcken inte har spridit sig i huset efter att huset blivit putsat, då ska prästen förklara huset rent eftersom fläcken är botad.
Och för att rena huset ska han ta två fåglar och cederträ och karmosinröd färg [hebr. tolah – färgämnet från den torkade kroppen av honan av masken coccus ilicis, se Ps 22:6] och isop.
Och han ska ta cederträet och isopen och den karmosinröda färgen och den levande fågeln och ska doppa det i blodet från fågeln som dödades och i det rinnande vattnet och stänka det på huset sju gånger.
Och han ska rena huset med blodet av fågeln och med det rinnande vattnet och med den levande fågeln och med cederträet och isopen och den karmosinröda färgen.
Men han ska låta den levande fågeln flyga ut ur staden till det öppna fältet (ordagrant: över fältets mun) och bringa försoning för huset och det ska vara rent.
och för mögel (svampinfektioner) på kläder och på hus,
och Herren (Jahve) sade till Mose: Tala till Aron din bror, att inte komma när som helst in till den heliga platsen innanför förhänget [2 Mos 25:17–22], framför nådastolen som är ovanpå arken, så att han inte dör, för jag ska visa mig i molnet ovanpå nådastolen. [Nådastolen var arkens lock med en 1,25 m lång och 0,75 m bred utsmyckning i rent guld, se 2 Mos 25:17.]
Aron ska offra sin syndofferoxe, som är för honom själv, och bringa försoning för sig själv och för sitt hushåll.
[Ceremonin består av fyra huvuddelar:
1. En oxe offras som ett syndoffer för prästerna, se vers 11–14
2. En bock offras för folkets synd (Heb 9:21–22; 1 Tim 2:5), vers 15–17
3. Blandning av oxen och getens blod, vers 18–19
4. Syndabocken sänds iväg, vers 20–22 Efter dessa fyra delar sker en avslutande del, se vers 23–28]
Aron ska föra fram syndoffersoxen som är för honom själv och ska bringa försoning för sig själv och för sitt hushåll och ska döda syndoffersoxen som är för honom själv.
Han ska ta ett rökelsekar fullt med brinnande kol av eld från altaret inför Herrens ansikte och sina händer fulla av söt rökelse som finfördelats (malts) och föra det innanför förhänget.
Sedan ska han [prästen] slakta folkets syndofferbock och bära in blodet bakom förhänget. Han ska göra på samma sätt som med tjurblodet: han ska stänka det ovanpå nådastolen och framför nådastolen.
Ingen människa får vistas i församlingens mötestält när han [Aron, översteprästen] går in för att bringa försoning på den heliga platsen, till dess att han kommer ut och har bringat försoning för sig själv och för sitt hushåll och för hela Israels församling.
Om någon (ordagrant: "och, man, man" – betonar att det är ett generellt förbud) av Israels hus slaktar en ko, ett lamm eller en get i eller utanför lägret,
Säg till dem: Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem, offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer
Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem förtär något blod, ska jag vända mitt ansikte mot den som äter blodet [3 Mos 3:17] och utrota honom ur hans folk.
[Din syster]
Din systers nakenhet ska du inte blotta (du ska inte ha sexuellt umgänge med din syster)
    – oavsett om det är din fars dotter eller din mors dotter, född hemma eller borta.
[Hör tematiskt ihop med vers 11 – incest mellan syskon är förbjudet. Förbudet gäller en syster på alla tänkbara sätt, tidigare äktenskap, utanför äktenskapet, osv.]
Men om prästen köper någon [själ – en slav] för sina pengar ska han äta av det, och han som är född i hans hus, de ska äta av hans kött.
Men om prästens dotter blir änka eller frånskild och inte har några barn och återvänder till sin fars hus som i sin ungdom, ska hon äta av sin fars kött. Men ingen främling ska äta av det.
[Denna sektion hör ihop med kapitel 1-7. Det som tas upp här är defekter på djuren som diskvalificerar dem från att offras.] Tala till Aron och till hans söner och till alla Israels söner och säg till dem: "Vem han än är från Israels hus eller från främlingarna i Israel, som vill offra sitt offer för alla sina löften och alla hans frivilliga gåvor som de vill offra till Herren (Jahve) som ett brännoffer,
Och om en man säljer ett boningshus i en stad med stadsmur, då ska han återlösa det ett helt år efter att det blev sålt. Efter ett fullt år ska han återlösa det.
Om det inte återlöses inom ett fullt år, ska huset som finns i staden med stadsmur för alltid bli kvar i köparens ägo genom hans generationer. Det ska inte återlämnas vid jubelåret.
Men hus i byar som inte har någon stadsmur ska räknas som fält, de kan återlösas och de ska återlämnas vid jubelåret.
Leviternas städer och husen i städerna som är deras besittning kan leviterna återlösa när som helst.
Och om en man köper av leviterna, ska huset som såldes och staden för hans besittning återlämnas vid jubelåret, för husen i leviternas städer är deras besittning bland Israels söner.
Och när en man ska helga sitt hus till att vara heligt inför Herren (Jahve), då ska prästen värdera det om det är gott eller ont. Som prästen värderar det så ska det stå.
Och om han som helgar det vill lösa sitt hus ska han lägga till en femtedel av silvret på det uppskattade värdet och det ska vara hans.
Räkna antalet (summan av huvuden) på hela menigheten av Israels barn, efter deras familjer, efter deras fäders hus, i enlighet med antalet namn, varje man var för sig,
Med er ska ni ha en man från varje stam, var och en ledare (huvud) över sin fars hus (den högste ledaren för varje av Israels stammar).
De samlade hela menigheten tillsammans på den första dagen i den andra månaden och de kungjorde deras stamtavlor efter deras familjer, enligt deras fäders hus, i enlighet med antalet namn från tjugo års ålder och uppåt, varje man var för sig.
Rubens söner, Israels förstfödde, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Simons söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Gads söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Juda söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Issachars söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Sebulons (Zevoluns) söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Josef söner,
av Efraims söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Manasses (Manashes) söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Benjamins söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Dans söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Ashers söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Naftalis söner, deras generationer, efter deras familjer efter deras fäders hus, enligt antalet namn, varje man var för sig, varje man från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
Detta är de som räknades (blev mönstrade), de som räknades av Mose, Aron och Israels furstar. Furstarna var tolv män, var och en var en ledare för sin faders hus (stam).
Dessa som räknades av Israels söner efter sina fäders hus (stammar) från tjugo års ålder och uppåt, alla som är skickade att gå ut i krig,
"Israels söner ska låta varje man slå upp sitt tält, under sitt eget baner efter sina fäders hus (stammar), på behörigt avstånd runt tältet för möten på bestämda tider (Tabernaklet). [I enlighet med den gudomliga placeringen, tältar Israels 12 stammar utanför leviternas ring i fyra grupper om vardera tre stammar:
    Öster: Juda, Issachar och Sebulon
    Söder: Ruben, Simon och Gad
    Väster: Efraim, Manashe och Benjamin
    Norr: Dan, Asher och Naftali Antalet personer gör att lägren blir olika stora. Kortast är den västra på drygt 100 000 personer, medan den östra är nästan dubbelt så stor med närmare 190 000 personer. Syd och nord är båda omkring 150 000 personer. Sett ovanifrån, från öster, bildar denna tältordning formen av ett kors. Varje stam har sin egen prins eller ledare (hebr. nasi), se vers 3, och en särskild flagga eller baner (hebr. degel), se vers 2, med sina egna bestämda stamsymboler och färger. Färgerna är de som motsvarar de dyrbara stenarna på översteprästens bröstsköld, se 2 Mos 28:17–20. Dessa symboler anses vara ett tecken på Guds stora kärlek för varje stam i Israel. Det står i Höga Visan: "Hans baner över mig är kärleken", se Höga V 2:4.]
Detta är de som räknades av Israels söner, efter deras fäders hus. Alla som räknades i lägret enligt deras avdelningar var 603 550.
Så gjorde Israels söner enligt allt som Herren (Jahve) befallt Mose. De slog läger under sina baner och de drog vidare [från lägerplats till lägerplats, och följde sina bestämda platser i ledet], var och en med sina familjer och med sina fäders hus.
"Räkna Levis söner efter deras fäders hus, efter deras familjer, alla män från en månads ålder och uppåt ska du räkna bland dem."
Och Meraris söner efter deras familjer:
    Machli och Moshi. Dessa är Levis familjer enligt deras fäders hus.
Ledaren för fädernas hus bland Gershoniterna är Eljasaf, Laels son.
Ledaren för fädernas hus bland Kehatiterna är Elitsafan, Uzziels son.
Ledaren för fädernas hus bland Merariterna är Tsoriel, Avichajils son. De ska slå läger bredvid tabernaklet norrut.
"Ta antalet av Kehats söner från leviternas söner, efter deras familjer från deras fäders hus,
"Ta antalet av Gershons söner, från deras fäders hus efter deras familjer,
[Mose fortsätter att tala:] "För Meraris söner ska du räkna dem efter deras familjer, efter deras fäders hus,
Och Mose och Aron och församlingens ledare räknade Kehatiternas söner efter deras familjer och deras fäders hus,
Och dessa var de som räknades av Gershons söner, efter deras familjer och deras fäders hus,
De som räknades av dem efter deras familjer, efter deras fäders hus, var 2 630.
Och dessa var de som räknades av Meraris söners familjer, efter deras familjer och deras fäders hus,
Alla dessa som räknades av leviterna, som Mose och Aron och Israels ledare räknade efter deras familjer och efter deras fäders hus,
så att Israels ledare, huvudena för deras fäders hus, kunde komma nära [för att bära fram sina offergåvor], dessa är ledarna för stammarna, som är över (ledare för) dem som blev räknade [i folkräkningen som gjordes tidigare, se 4 Mos 1:2–3].
Så är det inte med min tjänare Mose.
    Han är betrodd i hela mitt hus.
och jorden öppnade sin mun och slukade dem och deras hushåll och alla de män som anslutit sig till Korach, med alla deras tillhörigheter.
Tala till Israels söner och ta av dem stavar, en för varje fars hus av alla deras ledare efter deras fäders hus, 12 stavar. Du ska skriva varje mans namn på hans stav.
Och du ska skriva Arons namn på Levis stav, för det ska vara en stav för huvudet över deras fars hus.
Och Mose talade till Israels söner och alla deras ledare gav honom stavar, en för varje ledare efter deras fäders hus, 12 stavar och Arons stav var bland dem.
Och det hände nästa morgon att Mose gick in i vittnesbördets tält och se, Arons stav för Levi hus hade grönskat och hade fått knoppar, utslagna blommor och mogna mandlar.
Och Herren (Jahve) sade till Aron: "Du och dina söner och din fars hus med dig ska bära helgedomens synd, och du och dina söner med dig ska bära ert prästerskaps synd.
Och du och dina söner med dig ska hålla (vakta, skydda, bevara) ert prästerskap i allt som hör till altaret och till allt innanför draperiet (förhänget) och ni ska tjäna (betjäna). Jag har gett er prästerskapet som en tjänstegåva, och någon oauktoriserad (främling, vanlig) som kommer nära ska dödas."
Och detta är ditt: lyftoffret från deras gåvor, alla Israels söners viftoffer. Jag har gett dem till dig och till dina söner och till dina döttrar med dig, som en förordning för evigt, alla som är rena i ditt hus ska äta av det.
Den första skörden av frukten av allt som är i ert land, som de för fram till Herren (Jahve) ska vara ditt, alla som är rena i ditt hus ska äta av det.
Och ni kan äta det på alla platser och ert hushåll, för det är er lön för arbetet i mötestältet.
När folket såg (förstod) att Aron hade dött, grät hela Israel över Aron i 30 dagar. [Trettio på hebreiska är shloshim, och denna 30-dagars sorgeperiod kallas shloshim, se även 5 Mos 34:8. Den judiska begravningen skedde i två steg. Så fort som möjligt, helst samma dag, begravdes den döde i en gravkammare. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod (shiva), följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg (shloshim). Ett år senare då kroppen ruttnat ansvarade den äldste sonen för att flytta benen från gravkammaren till en benkista. Se även 1 Mos 50:10, 1 Sam 31:13; Matt 8:22; Joh 11:19.]
Och Bileam svarade och sade till Balaks tjänare: "Om Balak skulle ge mig hans hus fullt med silver och guld, kan jag inte gå utanför Herren (Jahve) min Guds (Elohims) ord och göra något, (varken) smått eller stort.
Om Balak skulle ge mig hans hus fullt med silver och guld, kan jag inte gå utanför Herren (Jahve) min Guds (Elohims) ord och göra något, (varken) gott eller ont av mitt eget sinne (av mina egna idéer). Vad Herren (Jahve) talar det ska jag tala? [4 Mos 22:18]
Namnet på den israeliske mannen som dödades, som dödades med midjanitiskan, var Zimri, Salos son, en ledare för fädernas hus bland Shimoniterna.
Och namnet på den midjanitiska kvinnan som dödades var Kozbi, Tsors dotter. Han var folkets huvud för fädernas hus i Midjan.
"Räkna huvudena i hela Israels söners församling, från 20 års ålder och uppåt, efter deras fäders hus, alla som är dugliga att dra ut i strid i Israel."
Även när en kvinna svär en ed till Herren (Jahve) och binder sig själv med ett löfte, när hon är i sin fars hus i sin ungdom,
Och om en kvinna avlägger en ed i sin mans hus eller binder sin själ med ett löfte,
Detta är förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") som Herren (Jahve) befallde Mose, mellan en man och hans hustru, mellan en far och hans dotter som är i sin ungdom i sin fars hus.
Vi ska inte återvända till våra hus, förrän Israels söner har intagit sin arvedel. [Substantivet arvedel (hebr. nachala) kommer från verbet inta (hebr. nachal).]
För Rubens söners stam efter deras fäders hus, och Gads söners stam efter deras fäders hus, har tagit emot, och halva Manasse stam har tagit emot sina arv.

"Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim) som förde dig ut ur Egyptens land ut ur slavhuset.
Du ska inte åtrå din grannes hustru, inte heller ska du ha lust till din grannes hus, hans fält eller hans tjänare eller hans tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som din granne har."
Du ska [sedan] inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går på vägen [på resa], när du lägger dig [på kvällen] och när du stiger upp [på morgonen].
Skriv dem på dörrposterna (hebr. mezuza) i ditt hus och era portar. [Ortodoxa judar tolkar Mose bud bokstavligt och därför har de två små svartfärgade läderkapslar, s.k. "tefillin", som innehåller pergamentrullar med verser från Torah. De två kapslarna kallas shel rosh och shel jad. Varje vardag före morgonbönen fäster man den ena på armen med hjälp av en läderrem den andra ovanför pannan. Metaforiskt handlar det om vem eller vad man låter styra ens medvetande och handlingar, vem eller vad som är ens auktoritet, vem eller vad man tjänar och följer.
    I judiska hem har man en Mezuza vid sin dörrpost. Mezuza är en pergamentrulle som innehåller två stycken från Torah, 5 Mos 6:4–9 och 5 Mos 11:13–20 och rullas och fästs vid en hylsa på dörrposten.]
och hus fyllda av alla goda ting som du inte har fyllt (själv) och uthuggna cisterner som du inte har huggit ut (själv), vingårdar och olivträd som du inte har planterat, att du ska äta och bli mätt.
Vakta, (skydda, bevara) dig själv så att du inte glömmer Herren (Jahve) som förde dig ut ur Egyptens land ut från slavhuset.
Och Herren (Jahve) visade tecken och under, stora och svåra över Egypten, över farao och över hela hans hus inför våra ögon.
I stället var det på grund av Herrens kärlek till er och hans trofasthet till löftet som han hade svurit era fäder som Herren förde er ut med stark hand och befriade dig ur träldomshuset, ur den egyptiske kungens hand, ur faraos hand.
Och du ska inte föra in en styggelse i ditt hus och bli förbannad tillsammans med den (styggelsen), du ska innerligt avsky den, för det är ett invigt (avskilt) föremål.
För att inte
    när du har ätit och är mätt och har byggt bra hus och bor i dem,
    
när sedan ditt hjärta blir upplyft och du glömmer Herren din Gud (Jahve Elohim),
    som förde dig ut ur Egyptens land, ut från slavhuset,
    
och vad han gjorde mot Datan och Aviram, Eliavs söner, Rubens son, hur marken öppnade sin mun och slukade dem och deras hushåll och deras tält och allt levande som följde dem, i Israels mitt [4 Mos 16].
Och ni ska lära era söner dem, tala om dem när ni sitter i era hus och när ni vandrar på vägen, och när ni lägger er och när ni stiger upp.
Och ni ska skriva dem på dörrposterna till era hus och på era portar, [Denna vers är anledningen till att det finns mezzusor på alla dörrposter i judiska hem, liksom stadsportarna runtom i Israel där de är bevarade.]
och där ska du äta inför Herren din Gud (Jahve Elohim) och du ska glädja dig i allt som du sätter din hand till, du och ditt hushåll, med det som Herren din Gud (Jahve Elohim) har välsignat dig.
Och profeten eller drömmaren som drömmer ska du döda eftersom han har talat perverst mot Herren din Gud (Jahve Elohim), som fört dig ut ur Egyptens land och befriat dig från slavhuset, för att få dig att gå åt sidan från vägen som Herren din Gud (Jahve Elohim) befallt dig att vandra på. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
Och du ska stena honom med stenar så att han dör, eftersom han har försökt att locka bort dig från Herren din Gud (Jahve Elohim) som förde dig ut ur Egyptens land ut från slavhuset.
Och du ska ge silvret till allt som din själ önskar, för en oxe, eller för ett får eller för vin eller för en stark dryck, eller för vad som helst som din själ begär av dig, och du ska äta där inför Herren din Guds (Jahve Elohims) ansikte och du ska fröjda dig, du och ditt hushåll.
Och det ska ske om han säger till dig: "Jag ska inte gå härifrån", eftersom han älskar dig och ditt hus för att han har behandlats väl av dig,
Du ska äta det inför Herren din Guds (Jahve Elohims) ansikte år efter år på den plats som Herren (Jahve) ska utvälja, du och ditt hushåll. [Det förstfödda ska alltid offras till Herren.]
[Tre fristäder hade redan etablerats öster om Jordanfloden. Nu ges instruktioner om tre städer: Kedesh, Hebron och Shechem, se Jos 20:7.] När Herren (Jahve) din Gud (Elohim) omintetgör (bokstavligt hugger bort) nationerna, vars länder Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig, och du då övervinner dem och bosätter dig i deras städer och i deras hus,
Och generalerna ska tala och säga till folket:
[Undantag från krigstjänst:]
"Vilken man finns bland er som har byggt ett nytt hus,
    och inte invigt det?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kanske han dör i striden och en annan man inviger det.
Och vilken man finns bland er som har planterat en vingård,
    men inte ätit dess frukt?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kanske han dör i striden och en annan man äter dess frukt.
Och vilken man finns bland er som har trolovat sig med en kvinna,
    men inte tagit henne till hustru?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kanske han dör i striden och en annan man tar henne." [En liknande lag finns i 5 Mos 24:5 som friställer en nygift man under ett år för hans frus skull.] [Rabbiner lär utifrån denna ordning att en man ska först ordna en bostad och ha ett arbete (plantera en vingård) innan han gifter sig.]
Och generalerna ska vidare tala till folket och säga: "Vilken man finns hos er som är ängslig och räddhågad?
Låt honom vända om och gå tillbaka till sitt hus,
    annars kan hans bröders hjärtan smälta (börja bli räddhågsna) som hans hjärta.
då ska du föra hem henne till ditt hus och hon ska raka sitt huvud och klippa sina naglar,
och hon ska ta av sig sin fångdräkt och ska stanna i ditt hus och sörja sin far och sin mor en hel månad (dagarna av ett helt månvarv). Sedan kan du gå in till henne och bli hennes make och hon ska bli din kvinna.
Om din broder inte är en nära släkting och du inte känner honom, ska du föra dem till ditt hus och de ska vara där till dess din broder kommer och frågar efter dem, då ska du ge tillbaks dem till honom.

När du bygger ett nytt hus ska du göra ett räcke för ditt tak, så att du inte drar blod över ditt hus om någon faller ner därifrån. [Husen som byggdes hade platta tak som användes för vila, arbete och bön, se t.ex. Dan 6:10; Apg 10:9; Matt 24:7. Det var vanligt att man vistades på taket och därför viktigt att göra vad man kan för att förebygga olyckor. Rent strukturellt så finns en röd tråd på temat liv/död från dråp (5 Mos 19:1-21:23), ovillighet att rädda liv (5 Mos 22:1-4) och nu oaktsamhet som leder till död här i vers 4–8. Allt sammanfattas i budet "Du ska inte mörda", se 2 Mos 20:13; 5 Mos 5:17.]
då ska man föra ut ungmön framför dörren till hennes fars hus, och stadens män ska stena henne med stenar så att hon dör, eftersom hon har gjort lättsinniga saker i Israel och uppfört sig som en sköka i sin fars hus. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
Du ska inte föra in skökolön eller betalningen för en hund [en manligt prostituerad] i Herren (Jahve) din Guds (Elohims) hus på grund av någon ed, för båda dessa är en styggelse för Herren (Jahve) din Gud (Elohim).
När en man tar en hustru och äktar henne, och det sedan händer att hon inte finner nåd (oförtjänt kärlek) i hans ögon, eftersom han har funnit något oanständigt hos henne och skriver ett skilsmässobrev till henne och ger i hennes hand och skickar ut henne ur hans hus,
och hon lämnar och går ut ur hans hus och går och blir en annan mans hustru,
och den senare mannen hatar henne och skriver ett skilsmässobrev till henne och ger i hennes hand och skickar ut henne ur hans hus, eller om den senare mannen dör, som tog henne till sin hustru,
När en man tar sig en ny hustru ska han inte dra ut med armén, inte heller ska han vara upptagen med något slags yrkesutövande. Han ska vara fri för sitt hus (hushåll) under ett år och ska ägna sig åt sin hustru som han har tagit. [5 Mos 20:7]
När du lånar till din granne, vilken sorts lån som helst, ska du inte gå in i hans hus för att ta en pant.
då ska hans brors hustru gå fram till honom, inför ögonen på de äldste, och ta av skon från hans fot och spotta honom i ansiktet och hon ska svara honom och säga: "Så gör man mot den man som inte bygger upp sin broders hus".
Hans namn (öknamn) i Israel ska vara "hans hus som har förlorat sin sko".
I ditt hus ska du inte ha olika mått, ett stort och ett litet.
Och du ska fröjda dig i allt det goda som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett till dig och till ditt hus (ditt hushåll, din familj), du och leviten och främlingen som är i din mitt.
då ska du säga inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim):
    "Jag har lagt undan det heliga och tagit ut det ur mitt hus och gett det till leviten och till främlingen, till de faderlösa och till änkan enligt alla dina budord (klara tydliga befallningar) som du har befallt mig, jag har inte överträtt något av dina budord, inte heller har jag glömt dem.
Du ska trolova dig med en kvinna,
    men en annan man ska våldta henne [hebr. shagal, se Jes 13:16; Sak 14:2].
Du ska bygga ett hus,
    men du ska inte bo i det.
Du ska plantera en vingård,
    men inte äta dess frukt.
Josua, Nuns son, skickade i hemlighet i väg två spejare från Shittim [en stad öster om Jordanfloden strax norr om Döda havet där israeliterna hade slagit läger under en längre tid] och sade: "Gå in i landet [väster om Jordan] och undersök det, och då särskilt [staden] Jeriko"
    De begav sig i väg och stannade till vid en prostituerads hus [byggt ovanpå muren, troligen nära Jerikos port]. Kvinnan hette Rahab (Rachav) och de sov över där. [Detta var en strategiskt bra plats att gömma sig på. De större städerna i Kanaan var små kungadömen där varje stad styrdes av en lokal kung. Trots spejarnas försiktighet måste vakterna vid stadsporten ha sett dem.]
Då sände Jerikos kung denna order till Rahab (Rachav):
    "Överlämna männen som kom till dig (dina klienter), de som kom till ditt hus, för de är här för att utforska landet." [I den hebreiska texten ligger det en sexuell anspelning på "kom till dig", det är antagligen därför den hebreiska författaren lägger till "de som kom till ditt hus", för att förtydliga att de inte köpte hennes tjänster.]
Lova mig nu med en ed inför Herrens namn, eftersom jag visat er godhet, att visa godhet mot min familj. Ge ett säkert tecken på er trohet,
Sedan firade Rahab (Rachav) ner dem genom fönstret med ett rep. Hennes hus var byggt som en del i stadsmuren, hon bodde i själva muren.
Se, när vi kommer in i landet, ska du binda ett rosenrött rep i fönstret som du firar ner oss genom, och du ska samla till dig i huset din far och din mor och dina bröder och hela din fars hushåll.
Och det ska ske att vem som än går ut på gatan genom dörren på ditt hus, hans blod ska komma över hans eget huvud, och vi ska inte hållas skyldiga, och vem som än är hos dig i huset, hans blod ska komma över våra huvuden om någon lägger sin hand på honom (skadar honom).
och staden och allt som är i den, ska vara helgad (avskild) [Jos 2:10] till Herren (Jahve), endast skökan Rahab (Rachav) ska leva, hon och alla som är med henne i huset, eftersom hon gömde budbärarna som vi sände [2:1–14.]
Och Josua sade till de båda män som hade utforskat (bespejat) landet: "Gå in i skökans hus och för ut skökan och alla som är med henne, så som ni lovat henne."
Och de brände staden i eld och allt som fanns därinne. Endast silvret, och guldet och redskapen av brons och av järn lade de bland skatterna i Herrens (Jahves) hus.
Men skökan Rahab (Rachav) och hennes fars hus och allt som hon hade, lät Josua rädda levande, och hon bor mitt i Israel till denna dag, eftersom hon gömde budbärarna som Josua hade sänt för att bespeja Jeriko [Matt 1:5; Heb 11:31; Jak 2:25].
I morgon bitti ska ni därför komma nära med era stammar, och det ska ske att den stam som Herren (Jahve) visar (tar, pekar ut) ska komma nära familj efter familj, och den familj som Herren (Jahve) visar (tar, pekar ut) ska komma nära hushåll för hushåll, och det hushåll som Herren (Jahve) visar (tar, pekar ut) ska komma nära man för man.
Och han samlade ihop hans hushåll man för man och Achan, son till Karmi, son till Zavdi, son till Zerach som tillhör Juda stam visades (togs, pekades ut).
Detta är brödet som vi tog med oss som proviant från våra hem den dagen då vi gick för att möta er, men nu, se det är torrt och smuligt.
Därför är ni nu förbannade (utrotade, helt förgjorda – hebr. arar). Ni ska aldrig upphöra att vara våra slavar, både vedhuggare och vattenhämtare till min Guds (Elohims) hus."
Och Josua talade till Josefs hus till Efraim och till Manasse och sade: "Du är ett stort folk och har stor kraft (styrka), du ska inte ha bara en lott,
Och de ska dela det i sju delar, Juda ska vistas inom sina gränser i söder och Josefs hus ska vistas inom sina gränser i norr.
Och han ska bo i den staden till dess att han kan stå till svars inför församlingen, till dess den som då är överstepräst är död. Sedan kan mandråparen återvända och komma tillbaka till sin egen stad och till sitt eget hus, till staden varifrån han flydde.
Det saknades ingenting av alla goda ting som Herren (Jahve) hade talat till Israels hus. Allt skedde (kom till dem).
och med honom 10 ledare, en ledare för var och en av fädernas hus av Israels stammar. Var och en av dem var ledare för sin fars hus bland Israels tusenden (klaner, familjer – familjegruppering).
Och om det verkar ont för er att tjäna Herren (Jahve), välj idag vem ni vill tjäna, om det är gudarna som era fäder tjänade som var på andra sidan floden (Eufrat) eller amoréernas gudar, i vars land ni bor. Och vi, jag och mitt hus ska tjäna Herren (Jahve)."
Vi vet att Herren är vår Gud, han är den som har fört oss och våra fäder ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Vi kommer ihåg hur han har gjort stora under inför våra ögon. Han beskyddade oss på vår vandring och från folken vi passerade.
[Berättelsen med Josefs stammar är uppdelad i sju sektioner, där den första (vers 22–26) och sista (vers 29) handlar om Efraims område däremellan beskrivs hur Manasse inte drev ut fienderna från fem städer (vers 27–28).] Josefs hus gick upp mot Betel och Herren (Jahve) var med dem.
Och Josefs hus sände spejare att utforska Betel, och stadens namn var tidigare Loz.
Och amoréerna var beslutna att bo i Harcheres i Ajalon [ordagrant: "hjortarnas fält"] och i Shaalvim [ordagrant: "rävarnas plats"], men Josefs hus hand segrade så att de blev tvångsarbetare (skattskyldiga).
Sisera flydde dock till fots till Jaels tält, Chevers hustru, keniten, för det rådde fred mellan Javin, Chatsors kung och Chevers hus, keniten.
att Herren (Jahve) sände en man, en profet, till dem. [Han nämns inte vid namn, men är den första profeten efter Mose, efter honom kommer Samuel.]
    Han sade: Så säger Herren, Israels Gud [och påminner dem om vem Gud är, hur de lämnat honom och börjat tillbe avgudar i stället]:
"Det var jag som förde er ut ur Egypten,
    förde er ut ur träldomshuset (slaveriet).
Gideon svarade: "Men, Herre (Adonai), hur skulle jag kunna rädda Israel? Min ätt är den ringaste i Manasse, och själv är jag den yngste i min familj."
Och Gideon tog tio män av sina tjänare och gjorde det som Herren (Jahve) hade talat till honom, och det skedde att han på grund av fruktan för sin fars hus och stadens män, inte kunde göra det på dagen utan gjorde det på natten.
Och Gideon gjorde därav en efod [kanske en avbild av en överstepräst; för att avgöra Guds vilja, se 2 Mos 29:2–5] och placerade den i sin stad, i Ofra, och hela Israel gick efter den (ordagrant: prostituerade sig med den) och den blev en snara för Gideon och för hans hus.
Och Jerubaal [annat namn för Gideon; Dom 6:32], Joashs son gick och bodde i sitt eget hus.
Och de visade ingen nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot Jerubaals hus, Gideon efter allt det goda som han visat mot Israel.
[Jefta lovade att det första som mötte honom skulle bli helgat åt Herren. Om en person kom ut, han tänkte troligtvis på en tjänare, skulle den bli helgad till tjänst i tabernaklet, på liknande sätt som Hanna helgar Samuel, se 1 Sam 1:11. Om det var ett djur skulle det offras. Jefta var en man av tro, se Heb 11:32–33.]
[Efter en tid, troligtvis när de närmar sig gränsen till Israel i Jordandalen, inleder Noomi en dialog.] Noomi sade till sina svärdöttrar: "Vänd om, gå hem till era mödrars hem. [Ni har följt med mig tillräckligt långt nu.] Må Herren (Jahve) visa er nåd (kärleksfull omsorg, trofast kärlek) på samma sätt som ni har gjort mot mina döda [plural, min make och mina två söner] och mig. [Här är första gången bokens nyckelord, hebr. chesed, används. Subjektet är Herren, det är han som är nåden och den trofasta omsorgsfulla kärlekens ursprung. Se även Rut 2:20; 3:10.]
Må Herren (Jahve) ge er trygghet i ett nytt hem med varsin ny make." Sedan kysste hon dem.
    De brast ut i gråt
Hon bad att få plocka och binda kärvar av ax efter skördemännen. Sedan hon kom hit i morse har hon varit på benen ända till nu, förutom att hon nyss vilade en liten stund i hyddan."
Allt folket vid porten och de äldste sade:
"Vi är vittnen! [Eftersom biblisk hebreiska inte har ett ord för ja, svarar folket med att återupprepa Boas sista ord "edim", vi är vittnen!] Må Herren (Jahve) göra den kvinna som nu går in i ditt hus [hem här i Betlehem] lik Rakel och Lea, de två kvinnor som byggt upp Israels hus. [Jakob, som Gud senare gav namnet Israel, födde tolv söner genom dem och deras bihustrur, se 1 Mos 29:31–30:24.]
Må du bli mäktig (ärbar, stark, segerrik, framgångsrik) [jmf. Rut 2:1; 3:11]
    i området Efrata [området kring Betlehem]
och ditt namn bli vida känt (ordagrant 'namnge en person')
    i Betlehem. [Mika 5:2; Matt 2:1, 5]
Må ditt hus (din familj) bli som Peres [Boas förfader, se vers 18], som Tamar födde åt Juda [genom just ett leviratäktenskap], genom det barn (den säd) som Herren (Jahve) ska ge dig genom denna unga kvinna." [Stycket är väl strukturerat som en kiasm med en central vers där det profeteras att staden Betlehem i regionen Efrata ska ha en viktig roll i framtiden. Här ska en son födas vars namn ska bli högt ärat, se Mika 5:2; Matt 2:1, 5! Stycket ramas in av två kvinnor i vers 11, Rakel och Lea, och Tamar och Rut i vers 12.
    Juda och Tamars berättelse återfinns i 1 Mos 38. Den gemensamma nämnaren med Boas och Rut är leviratäktenskapet, dock är Judas karaktär milsvid från Boas. Peres mor var Tamar och är ett exempel på en familj som inte fullföljde leviratäktenskap på det sätt som det var tänkt. Tamar var först gift med Judas äldsta son Er, men han var en ond man och dog innan de fått några barn, se 1 Mos 38:6–7. Juda beordrar sin andra son Onan att ge Tamar en son, just enligt leviratäktenskapens regler. Onan är dock som sin bror också ond och utnyttjar Tamar sexuellt, men tar inte på sig ansvaret att ge henne en son. När han också dör vågar inte Juda ge sin tredje, sista och yngsta, son Shela till Tamar. Juda struntar i sin svärdotter Tamar, ljuger för henne och skickar hem henne till hennes familj. Han borde tagit ansvar och frigjort Tamar så hon kunde gifta sig med någon annan genom en chalitzah-ceremoni, se 5 Mos 25:5–10. När Tamar inser att hon har blivit lurad tar hon saken i egna händer och klär ut sig till en prostituerad och får barn genom sin svärfar Juda, se 1 Mos 38.
    Det finns även en annan koppling till detta kapitel i Första Mosebok. I den hebreiska texten, med 49 bokstävers intervall, kan man läsa ut namnen Boas, Rut, Oved, Jishaj och David i 1 Mos 38:11–28. De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se Rut 4:21–22, återfinns alltså exakt i rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall just i det stycket som handlar om Peres, fem släktled innan Boas. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.]
Och han gjorde så år efter år [här står det år till skillnad från vers 3 som har dagar] när hon gick upp till Herrens (Jahves) hus så retade hon henne, därför grät hon och kunde inte äta.
Och de steg upp tidigt på morgonen och tillbad inför Herrens (Jahves) ansikte och återvände och kom till sitt hem i Rama, och Elkana kände (hade samlag med) sin hustru Channa och Herren (Jahve) kom ihåg henne.
När sedan Elkana och hela hans familj gick upp för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer till Herren (Jahve),
Nu när han var avvand tog hon honom dit upp, tillsammans med tre tjurar, en efa mjöl [35 liter] och en vinlägel. [Manuskript från Dödahavsrullarna och grekiska översättningen skriver att det var en tre år gammal oxe., men enligt 5 Mos 15:8–10 skulle i så fall det räckt med mycket mindre mängd mjöl.] Hon tog med honom in i Herrens (Jahves) hus i Silo, och barnet var bara ett barn. [Vissa handskrifter har "en treårig tjur," i stället för tre tjurar. Språkbruket där ordet "barn" upprepas förstärker att Samuel var mycket ung när han kom till templet. Han var antagligen bara tre år gammal.]
Och Elkana gick till Rama till sitt hus. Och barnet tjänstgjorde åt Herren (Jahve), hos prästen Eli.
Och det kom en gudsman [inte namngiven; uttrycket "gudsman" är vanligt, se 5 Mos 33:1; Dom 13:6] till Eli och sade till honom: "Så säger Herren (Jahve): Uppenbarade jag mig för dina fäders hus när de var i Egypten, slavar i faraos hus?
Och valde jag honom bland alla Israels stammar till att vara min präst, till att gå upp på mitt altare och bränna rökelse och använda en efod framför mig? Och gav jag till dina fäders hus alla Israels söners offer gjorda med eld?
Därför säger Herren Israels Gud (Jahve Elohim): Jag har verkligen sagt att ditt hus och dina fäders hus ska vandra inför mig för evigt (alltid), men nu säger Herren (Jahve): Vare det fjärran ifrån mig, för dem som ärar mig ska jag ära och de som föraktar mig ska bli utan uppskattning.
Se, dagar kommer när jag ska hugga av din arm och dina fäders hus arm, så att det inte ska finnas en gammal man i ditt hus.
Du ska se nöden i min boning i allt gott som är gjort för Israel, och där ska inte vara någon som blir en gammal man i mitt hus i alla kommande dagar.
Den man som jag inte hugger bort från mitt altare ska göra dina ögon gråtande och din själ sörjande, och alla som ditt hus förökas med ska dö som unga män.
Och jag ska resa upp åt mig en trogen präst, som gör det som är i mitt hjärta och i min själ, och jag ska bygga hans hus stadigt (stabilt) och han ska vandra framför min smorde alla dagar. [Detta är en profetia som också syftar på den Smorde – Messias!]
Och det ska ske att alla som är kvarlämnade i ditt hus ska komma och böja sig ner till honom för ett stycke silver och en brödkaka och ska säga: Sätt mig, jag ber dig, i en av prästens uppgifter så att jag kan äta en bit bröd."
På den dagen ska jag fullgöra mot Eli allt som jag har talat om hans hus från början till slut.
För jag har gjort klart för honom att jag ska döma hans hus för evigt för synden, eftersom han vet att hans söner drar en förbannelse över sig själva och utan att han tillrättavisar dem.
Och därför har jag svurit (gett min ed) till Elis hus, att Elis hus synder inte ska bli försonade med offer, inte med något offer för evigt."
Och Samuel låg (kvar) till morgonen och öppnade dörrarna till Herrens (Jahves) hus. Och Samuel var rädd att berätta synen för Eli.
Och filistéerna tog Guds (Elohims) ark och förde in den i Dagons hus och ställde den bredvid Dagon. [Hebr. dagon betyder "en fisk". Detta var en filisteisk avgud som ansågs vara Baals fader. De filisteiska templen från denna tid som har hittats av arkeologer hade en helig plats längst fram där avguden stod rest på en plattform. Se även Dom 16:23 där Simson river ner Dagon-templet i grannstaden Gaza. Ett Dagon-tempel fanns även i Beit-Shean där Sauls huvud hängs upp av filisteerna, se 1 Krön 10:10.]
Därför trampar ingen som går in i Dagons hus, varken prästen eller någon annan, på tröskeln till denna dag.
Ta nu och gör i ordning en ny vagn och två diande kor som inte har haft något ok och bind korna vid vagnen och för hem deras kalvar från dem. [Om en ko och kalv blivt separerad romar de för att försöka hitta varandra, om kornas inte följer sin instikt och istället levererar arken till Israel blir Guds inblandning bekräftad.]
Och männen gjorde så och tog två kor som diade och band dem till vagnen och stängde in deras kalvar hemma.
Och Kirjat-Jearims män kom och hämtade upp Herrens (Jahves) ark och förde in den i Avinadavs hus på kullen, och helgade hans son Elazar till att vakta (skydda, bevara) Herrens (Jahves) ark.
Och det hände från den dagen att arken bodde i Kirjat-Jearim under en lång tid, det var 20 år, och hela Israels hus längtade efter Herren (Jahve).
Och Samuel talade till hela Israels hus och sade: "Om ni återvänder till Herren (Jahve) med hela ert hjärta och tar bort de främmande gudarna och aserorna [pålar för avgudadyrkan] från ibland er, och vänder era hjärtan till Herren (Jahve) och tjänar enbart honom, då ska han befria er ur filistéernas hand."
Och han återvände till Rama för där hade han sitt hus, och där dömde han Israel. Och där byggde han ett altare till Herren (Jahve).
Sedan kom Saul nära Samuel i porten och sade: "Tala om för mig, jag ber dig, var finns siarens hus."
Och vad angår dina åsnor som försvann för tre dagar sedan, så tänk inte på dem för de är återfunna. Och till vem står hela Israels önskan? Är det inte till dig och till hela din fars hus?"
Sedan talade Samuel om påbuden (de bindande juridiska besluten) om kungen för folket, och skrev det i en bok och lade den inför Herrens (Jahves) ansikte. Och Samuel sände iväg hela folket, var man till sitt hus.
Och Saul gick också till sitt hus i [sin hemstad] Giva, och med honom gick de tappra männen (stridsmän – män i sina bästa år – fulla av egen styrka och kraft), vars hjärtan Gud (Elohim) hade berört.
Sedan gick Samuel till Rama och Saul gick upp till sitt hus till Givat-Shaol.
Och en israelisk man sade: "Har ni sett denne man som kommer fram? För att håna Israel kommer han upp. Och det ska ske att den man som dödar honom, ska kungen förläna stor rikedom och ska ge honom sin dotter och göra hans fars hus skuldfritt (skattebefriat) i Israel."
Och Saul tog honom den dagen och lät honom inte gå hem mer till hans fars hus.
Och det hände på morgonen att en ond ande från Herren (Jahve) kom över Saul [på nytt, se 1 Sam 16:14], och han profeterade [rasade, gormade, betedde sig våldsamt] mitt i huset, men David spelade med sin hand som han brukade varje dag, och Saul hade sitt spjut i sin hand.
Och en ond ande från Herren (Jahve) var över Saul [igen, se 1 Sam 16:14] när han satt i sitt hus med sitt spjut i sin hand och David spelade [på lyran] med sin hand. [Att sitta med "sitt spjut i sin hand", fullt redo för krig inne i sitt eget palats, visar på Saul rädsla och mentala obalans. David var väl medveten om Sauls tidigare utbrott, se 1 Sam 18:10–11 och beredd.]
Saul sände budbärare till Davids hus för att bevaka det och sedan döda honom på morgonen. [Sauls sjunde försök att döda David.] Men Michal, Davids hustru berättade för honom [på samma sätt som sin bror Jonatan] och sade: "Om du inte räddar ditt liv i natt, kommer du i morgon att bli dödad."
men du ska inte heller hugga av din nåd (hebr. chesed) från mitt hus för alltid, nej inte när Herren (Jahve) har huggit av Davids fiender varenda en från jordens ansikte."
Och Jonatan skar ett förbund med Davids hus: "Och Herren (Jahve) utkräver det från Davids fienders hand."
[Han fortsätter sarkastiskt:] Saknar jag dårar eftersom ni har fört denne galning inför mig för att visa upp sin dårskap? Ska en sådan komma in i mitt hus?" [Väl fri begrundar David dessa händelser och förstår att han handlat utifrån människofruktan, snarare än gudsfruktan, se Ps 56:4‑5. Han ödmjukar sig under Gud och skriver Psalm 56. Kanske i samband med detta, eller senare, skrivs Psalm 34. Här prisar David Gud för hur han har befriat honom, trots hans fruktan och synd, och vill visa på hur en rätt och sund gudsfruktan gör att vi inte behöver vara rädda för något. Se Ps 34 och Ps  56.]
Då gick David därifrån och flydde till Adullams grotta [i Låglandet (Shefela) – halvvägs mellan Gat och Betlehem], och när hans bröder och hela hans fars hus hörde det, gick de ner till honom där.
Och kungen sände efter Achimelech, Achitovs son, och hela hans fars hus, prästerna som var i Nov, och de kom till kungen.
Och Achimelech svarade kungen och sade: "Vem bland alla dina tjänare är lika betrodd som David, som är kungens svärson, och ger akt på kungens påbud och är ärad i ditt hus?
Har jag idag börjat fråga Gud (Elohim) för honom? Låt det vara långt från mig. Låt inte kungen tillskriva sina tjänare någonting, inte till hela min fars hus, för din tjänare visste inget av allt detta, smått eller stort."
Och kungen sade: "Du ska döden dö Achimelech, du och hela din fars hus." [Saul använder liknande språkbruk som Gud använder, se 1 Mos 2:17; 20:7.]
Och David sade till Evjatar: "Jag visste den dagen när edomiten Doeg var där att han säkert skulle berätta för Saul. Jag har dragit död över alla själar i din fars hus.
Och de två skar ett förbund inför Herrens (Jahves) ansikte. Och David vistades i skogen och Jonatan gick till sitt hus.
Ge mig därför din ed vid Herren (Jahve) att du inte ska skära av min säd efter mig, och att du inte ska fördärva min fars hus namn."
David gav sin ed till Saul och Saul gick hem. Men David och hans män gick upp till fästningen.
[Detta är det centrala stycket i kapitel 21-31.] Och Samuel dog och hela Israel samlades tillsammans och sörjde honom och begravde honom i hans hus i Rama.
    Då steg David och gick ner till Parans öken.
och ni ska säga: Till livet och till er frid (shalom, allt gott) och till detta hus frid (shalom) och till allt som är ditt (hela ditt hushåll) frid (shalom, allt gott).
Vet nu och betänk vad du ska göra, för ondska är bestämt mot vår herre och mot hela hans hus, eftersom han är en sådan person som man inte kan tala med." [Naval lyssnar inte på någon utan lever i sin personlighet på alla sätt upp till sitt namn.]
Förlåt, jag ber dig, din tjänarinnas överträdelse, för Herren (Jahve) ska med säkerhet göra min herres hus till ett tryggt hus, eftersom min herre utkämpar Herrens (Jahves) strider, och ondska aldrig har funnits i dig alla dina dagar.
Och David tog emot av hennes hand det som hon fört med sig till honom, och han sade till henne: "Gå i frid (shalom ) till ditt hus, se jag har lyssnat till din röst och tagit emot ditt ansikte."
Och Avichajil kom till Naval och se, han höll en fest i huset, som en kungs fest, och Navals hjärta var glatt i honom för han var mycket berusad, därför sade hon ingenting till honom, litet och stort, förrän morgonen ljusnade.
Och David vistades hos Achish i Gat, han och hans män, varje man med sitt hushåll, även David med sina två fruar, jizreliten Achinoam [1 Sam 25:43] och Avichajil, karmeliten Navals hustru [1 Sam 25:1–42].
Och kvinnan hade en gödkalv i huset och hon skyndade sig och slaktade den och hon tog mjöl och knådade det och bakade osyrat bröd av det,
Och de högg av hans huvud och tog av hans rustning och skickade runt i filistéernas land, för att bära budskapet till sina avgudahus och till folket.
Och de lade hans rustning i Ashtarots hus, och de fäste hans kropp på Beit-Sheans mur.
Och de klagade och grät och fastade till kvällen, för Saul och för Jonatan, hans son, och för Herrens (Jahves) folk och för Israels hus, eftersom de hade fallit för svärdet.
Och hans män som var med honom tog David också med upp, varje man med sitt hushåll, och de bodde i Chevrons städer.
Och Juda män kom och där smorde de David till kung över Juda hus.
    Och de berättade för David och sade: "Javesh-Gileads män var de som begravde Saul."
Låt nu era händer bli starka (få mod och handlingskraft) och var tapperhetens söner, för er herre Saul är död, men Juda hus har smort mig till kung över dem."
Ishboshet, Sauls son, var 40 år när han började regera över Israel, och han regerade i två år. Men Juda hus följde David.
Och tiden som David var kung i Hebron (Chevron) över Juda hus var sju år och sex månader.
Och det var långvarigt krig mellan Sauls hus och mellan Davids hus, och Davids hus växte sig starkare och starkare, men Sauls hus blev svagare och svagare.
Och det skedde när det var krig mellan Sauls hus och Davids hus, att Avner visade sig själv stark (fast, säker, tapper) i Sauls hus.
Och Avner blev mycket arg över Ishboshets ord och sade: "Är jag ett hundhuvud som tillhör Juda? Idag har jag gjort nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot din far Sauls hus, till dina bröder och till hans vänner och har inte gett dig i Davids hand, och du anklagar mig idag för en synd med denna kvinna!
att flytta kungariket från Sauls hus och sätta upp Davids tron över Israel och över Juda från Dan till Beer-Sheva."
Och Avner talade även i Benjamins öron, och Avner gick även och talade i Davids öron i Hebron (Chevron) allt det som syntes gott för Israel och till hela Benjamins hus.
Låt det falla över Joavs huvud och över hans fars hus, och låt det inte saknas någon i Joavs hus som har ett bekymmer och som har en hudsjukdom och som lutar sig på en stav och som faller för svärdet och som saknar bröd."
Beerotiten Rimmons söner, Rechav och Baana [gjorde upp en plan för att mörda Ish-Boshet och] gick ut [från Gittajim norr om Jerusalem till staden Machanaim på andra sidan Jordan nära Jabbok, se 2 Sam 2:8]. De kom till Ish-Boshets hus [palats] när dagen var som varmast [omkring tretiden på eftermiddagen] då han tog sin middagsvila [siesta efter maten].
Och de kom nära, in i mitten av huset som om de skulle ha hämtat vete [i ett inre förrådsrum]. Och de slog (stack – hebr. naka) honom [Ish-Boshet] i bröstet (buken, "den femte" – hebr. chomesh) och Rechav och hans bror Baana flydde. [Som militära ledare kunde Rechav och Baana hämta ransoner av vete till sina underordnade, de hade säkert gjort detta tidigare. Nu använde de detta skäl som en förevändning att ta sig in i de centrala delarna av palatset. Den grekiska översättningen Septuaginta skriver att "den kvinnliga dörrvakten rensade vete, men hade somnat", vilket gjorde att de kunde ta sig in obemärkt. Ish-Boshet dödas på samma sätt som Asael och Joav hade dött, se 2 Sam 2:23; 3:27. Hebr. chomesh betyder fem, och kan syfta på det femte "revbenet", dvs i hjärtat i bröstkorgen. I 2 Sam 20:10 blir resultatet att inälvorna rann ut, vilket tyder på att det är nedre delen av bröstkorgen mot buken som åsyftas.]
För när de kom in i huset där han [kungen Ish-Boshet] låg på sin säng i sängkammaren, slog de honom och dödade honom och halshögg honom och tog hans huvud och gick längs Aravas väg [ökenvägen] hela natten. [Denna vers förklarar i mer detalj. Att ta huvudet var ett sätt att bevisa att kungen Ish-Boshet var död. De tar med sig denna grymma trofé i sina händer och beger sig den ödsligare vägen söder om Machanaim längs med Jordandalen norr om Döda havet under eftermiddagen och kvällen. Tidpunkten och värmen gör att vägen är ganska ödslig och de upptäcks inte av någon allierad med Sauls hus på väg ner mot David i Hebron.]
Hur mycket mer när onda män har dödat en rättfärdig människa i hans eget hus på hans säng, ska jag inte utkräva hans blod av er hand och ta bort er från jorden?"
Och David sade den dagen: "Vemhelst som slår jevuséerna och tar sig upp i kanalen (tunneln) och tar bort de lama och de blinda som är Davids fiender (som Davids själ hatar)." Därför säger man: "Där är den blinde och den lame, han kan inte komma in i huset."
Och David bodde i befästningen och kallade den för Davids stad. Och David byggde runtomkring från Millo och inåt.
Och Chiram, Tsors kung, sände budbärare till David, och cederträ och timmermän och stenhuggare och de byggde ett hus åt David.
Och de satte Guds (Elohims) ark på en ny vagn och förde ut den ur Avinadavs hus på kullen (hebr. giva), och Uzza och Achiv, Avinadavs söner, drog den nya vagnen.
Och de förde den ut ur Avinadavs hus som var på kullen med Guds (Elohims) ark, och Achiv gick före arken.
Och David och hela Israels hus spelade inför Herrens (Jahves) ansikte med alla slags instrument gjorda av cypressträ och med Kinnor-harpor (kitharor – hebr. kinnor) och med Nevel-lyror (psaltare) och med tamburiner och med skallror och med cymbaler.
Och David flyttade inte Herrens (Jahves) ark till sig i Davids stad utan bar den åt sidan in i gititen Oved-Edoms hus.
Och Herrens (Jahves) ark förblev i gititen Oved-Edoms hus tre månader, och Herren (Jahve) välsignade Oved-Edom och hela hans hus.
Och man berättade för kung David och sade: "Herren (Jahve) har välsignat Oved-Edoms hus och alla som vistas hos honom på grund av Guds (Elohims) ark." Och David gick och hämtade Guds (Elohims) ark från Oved-Edoms hus till Davids stad med glädje.
Och David och hela Israels hus förde upp Herrens (Jahves) ark med rop och med ljudet av shofarer.
Och han delade ut bland hela folket, till hela Israels folkskara, både män och kvinnor, till varenda en, en brödkaka och ett bröd tillrett i pannan och ett sött bröd. Och hela folket lämnade, var och en till sitt hus.
Sedan återvände David för att välsigna sitt eget hushåll. Och Michal, Sauls dotter, kom ut och mötte David och sade: "Hur har Israels kung gett sig ära idag, som har klätt av sig själv idag inför ögonen på hans tjänares tjänstekvinnor, som en av de fåfänga männen som skamlöst klär av sig!" [David var inte naken, han hade tagit av sig sin kungliga mantel, i ödmjukhet inför Gud, se 2 Sam 6:16, och var som en bland folket, detta retade Michal för hon gillade statusen att vara kungens fru.]
Och David sade till Michal: "Inför Herrens (Jahves) ansikte som valt mig framför din far och över hela hans hus, till att utse mig till furste över Herrens (Jahves) folk, över Israel, inför Herrens (Jahves) ansikte har jag fröjdat mig.
[I detta stycke introduceras hovprofeten Natan. Han finns med under både David och Salomons regeringstid och är den troliga författaren till denna bok, se 2 Krön 9:29. Hans namn betyder "han gav", "given" eller "placerad". Ett centralt ord i detta kapitel är hebr. bait som betyder både hus och släkt. Användandet kan jämföras med det svenska ordet kungahus, som kan syfta på både palatset och den kungliga familjen. Löftet som Mose gett om att inta landet var nu infriat, se 4 Mos 12:10.] När kungen [David] satt i sitt hus [palats i Jerusalem] och Herren (Jahve) hade gett honom ro (vila) från alla hans fiender runt omkring,
sade han till profeten Natan: "Se, här bor jag i ett hus av [vackert importerat] cederträ [från Tyros, se 2 Sam 5:11], medan Guds ark bor i ett tält."
"Gå och säg till min tjänare David: Så säger Herren: Skulle du bygga mig ett hus att bo i?
Jag har inte bott i något hus från den dag jag förde Israels barn upp ur Egypten ända till i dag, utan jag har flyttat omkring i ett tält, i ett tabernakel.
Har jag någonsin där jag flyttat omkring med alla Israels barn talat och sagt så till någon enda av Israels stammar, någon som jag satt till herde för mitt folk Israel: Varför har ni inte byggt mig ett hus av cederträ?
sedan tiden då jag satte domare över mitt folk Israel.
Jag ska låta dig få ro från alla dina fiender. Nu säger Herren (Jahve) till dig att Herren (Jahve) ska bygga ett hus (släkt, dynasti) åt dig.
Han ska bygga ett hus åt mitt namn, och jag ska befästa hans kungatron för evigt.
Ditt hus [David] och ditt kungadöme ska bestå inför mig till evig tid. Din tron ska vara befäst för evig tid."
[David blir djupt rörd när han hör Natan berätta visionen från Herren om att en ättling till honom ska bygga Herrens tempel. Han går till uppenbarelsetältet där arken finns och sätter sig ned i Guds närvaro.] Då gick kung David in och satte sig ner inför Herren. [Troligtvis i tabernaklet.] Han sade [frågade bedjande till Gud]: "Vem är jag, Herre Gud (Adonai Jahve),
    och vad är mitt hus (min familj, släkt),
    att du har fört mig ända hit [till att bli kung över Israel]?
Du har talat om detta som om det vore något litet i dina ögon (som om inte detta vore tillräckligt), Herre Gud (Adonai Jahve). Du har nu också talat om [framtiden för] din tjänares hus, är detta undervisning för människan, Herre Herre (Adonai Jahve). [Människan är ordagrant "Adam" och kan syfta på löftet om en Frälsare i 1 Mos 3:15.]
[Följande stycke, vers 25–29, är en kiasm med den centrala versen att Gud bygger Davids hus, se vers 27c.] Och nu Herre (Jahve), ordet som du har talat angående din tjänare och angående hans hus, bekräfta det för evigt och gör som du har talat.
Och låt ditt namn bli förhärligat för evigt så att man säger:
"Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) är Gud (Elohim) över Israel och din tjänare Davids hus ska vara fast grundat inför dig.

För du Härskarornas Herre (Jahve Sebaot), Israels Gud (Elohim) har uppenbarat (avslöjat) för din tjänare och sagt:
"Jag ska bygga dig ett hus, därför har din tjänare tagit till hjärtat att be denna bön till dig.
Låt det nu behaga dig att välsigna din tjänares hus så att det kan bestå för evigt inför dig, för du Herrarnas Herre (Adonai Jahve) har talat det och genom din välsignelse låter du din tjänares hus vara välsignat för evigt."
Och David sade. "Finns det fortfarande någon kvar av Sauls hus, så att jag kan visa honom nåd (kärleksfull omsorg – hebr. chesed) för Jonatans skull?"
Nu fanns där en tjänare från Sauls hus som hette Tsiva, och de kallade honom till David och kungen sade till honom: "Är du Tsiva?"
    Han sade: "Din tjänare är han."
Kungen frågade: "Finns det fortfarande någon kvar av Sauls hus (familj) så att jag kan visa Guds (Elohims) nåd (hebr. chesed) mot honom?"
    Tsiva svarade kungen: "Jonatan har fortfarande en son som är lam i sina fötter."
Och kungen sade till honom: "Var är han?"
    Tsiva svarade kungen: "Se, han är i Machirs hus, Amiels son, i Lo-Devar."
Då sände kung David och lät hämta honom från Machirs hus, Amiels son, i Lo-Devar.
Sedan kallade kungen på Tsiva, Sauls tjänare och sade till honom: "Allt som tillhört Saul och hela hans hus har jag gett till din herres son.
Mefivoshet hade en ung son som hette Micha. Och alla som bodde i Tsivas hus var tjänare åt Mefivoshet.
Och det hände vid kvällstiden [kring solnedgången en vårkväll] att David steg upp från sin bädd [efter eftermiddagsvilan] och gick upp på taket till kungens hus, och från taket såg han en kvinna som badade, och kvinnan var mycket vacker (god) att se på.
[David kunde inte släppa tankarna på Batsheva.] Så David sände budbärare och tog henne och hon kom in till honom och han låg med henne, för hon hade renat sig från sin orenhet (menstruation), och hon återvände till sitt hus. [David var väl medveten om 2 Mos 20:14; 3 Mos 18:20; 5 Mos 5:18 och det faktum att hans handling var belagt med dödsstraff, se 3 Mos 20:10; 5 Mos 22:22.]
Och David sade till Orija: "Gå ner till ditt hus och tvätta dina fötter." Och Orija lämnade kungens hus och efter honom en gåva (mat) från kungen.
Men Orija sov vid dörren till kungens hus med alla sin herres tjänare och gick inte ner till sitt hus.
Och man berättade för David och sade: "Orija gick inte ner till sitt hus." David sade till Orija: "Har du inte kommit från en resa? Varför går du inte ner till ditt hus?"
Och Orija sade till David: "Arken och Israel och Juda bor i hyddor och min herre Joav och min herres tjänare tältar på det öppna fältet, ska jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga hos min hustru? Du lever och din själ lever, jag vill inte göra något sådant."
Och David kallade på honom och han åt inför honom och drack, och han blev berusad. På kvällen gick han ut och lade sig på sin bädd med sin herres tjänare, men han gick inte ner till sitt eget hus.
Och när sorgetiden var förbi, sände David och tog henne till sitt hus och hon blev hans hustru och födde en son till honom. Men det som David hade gjort misshagade Herren (Jahve).
och till dig gav jag din herres hus och din herres hustru i din famn och gav dig Israels och Juda hus, och om det var för lite så skulle jag ge dig så mycket mer.
Och nu ska svärdet aldrig lämna ditt hus [konflikter och stridigheter i familjen] eftersom du har föraktat mig och har tagit hettiten Orijas hustru till att bli din hustru.
Så säger Herren (Jahve): Se, jag ska resa upp ondska mot dig från ditt eget hus och jag ska ta dina fruar framför dina ögon och ge dem åt en annan man (till din granne) och han ska ligga med dina fruar mitt på ljusa dagen (i solskenet) [vilket Absalom gör, se 2 Sam 16:22],
Och Natan gick till sitt hus. [Det är skillnad mellan att bli förlåten för sin synd och domen av synd. Gud förlät Davids synd, men han tog inte bort alla konsekvenser av synden. Den första var att barnet dog, se även Rom 6:23.]

Batshevas barn dör

Och Herren (Jahve) slog barnet (hebr. jeled) som Orijas hustru fött åt David och det blev mycket sjukt.
Och de äldste i hans hus steg upp och stod bredvid honom för att resa upp honom från marken, men han ville inte, inte heller åt han bröd (mat) med dem.
Och David steg upp från marken och tvättade och smorde sig själv och bytte kläder och han kom in i Herrens (Jahves) hus och tillbad. Sedan kom han till sitt eget hus och han begärde och de satte fram bröd till honom och han åt.
Och David sände till Tamars hus och sade: "Gå, jag ber dig, till din bror Amnons hus och laga mat åt honom."
Och Tamar gick till sin bror Amnons hus och han låg ner. Och hon tog deg och knådade den och gjorde brödkakor i hans åsyn och hon gräddade brödkakorna.
Och Avshalom hennes bror sade till henne: "Har Amnon din bror varit med dig? Lugna dig min syster, han är din bror, ta inte detta till hjärtat." Och Tamar förblev ensam i sin bror Avshaloms hus.
Och kungen sade till kvinnan: "Gå till ditt hus och jag ska ge befallning om dig."
Och kvinnan från Tekoa sade till kungen: "Min herre kungen, skulden ska vara på mig över mina fäders hus, och kungen och hans tron ska vara skuldfri."
Och kungen sade: "Låt honom återvända till sitt eget hus men låt honom inte se mitt ansikte." Och Avshalom återvände till sitt eget hus och såg inte kungens ansikte.
Och Joav steg upp och kom till Avshalom till hans hus och sade till honom: "Varför har dina tjänare satt eld på mitt fält?"
För är inte mitt hus grundat med Herren (Jahve)
    som ett evigt förbund som han har med mig,
    god ordning i allt och tryggt (omgärdat)
för hela min frälsning och alla mina önskningar,
    ska han inte låta det växa?
Och David sade till Herren (Jahve) när han såg ängeln som slog folket och sade: "Se jag har syndat och jag har handlat orättfärdigt, men dessa får, vad har de gjort? Låt din hand, jag ber dig, vara mot mig och mot min fars hus."
Och kung Salomo sände och de tog ner honom från altaret och han kom och ödmjukade sig själv inför kung Salomo. Och Salomo sade till honom: "Gå till ditt hus."
Och nu, Herren (Jahve) lever, som har stadfäst (etablerat) mig och satt mig på min far Davids tron, och som har gjort mig ett hus som han talat (lovat), idag ska Adonijaho dödas." [2 Sam 7]
Och Salomo avskedade (drev ut) Evjatar från att vara Herrens (Jahves) präst, så att Herrens (Jahves) ord skulle fullbordas som han talat angående Elis hus i Shilo. [1 Sam 2:34–36]
Och kungen sade till honom: "Gör som han har sagt och fall över honom och begrav honom, så att du tar bort blodet, som Joav har spillt utan anledning, från mig och min fars hus.
Så ska deras blod återvända över Joavs huvud och över hans säds huvud för alltid. Men till David och till hans säd och till hans hus och till hans tron, ska det vara frid (shalom) för evigt från Herren (Jahve)."
Och Benaja, Jehojadas son gick upp och kom över honom och slog honom, och han blev begraven i sitt eget hus i öknen.
Och kungen sände och kallade på Shimi och sade till honom: "Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där och gå inte vidare någon annanstans.
Och Salomo gick i allians med farao, Egyptens kung, genom äktenskap och tog faraos dotter och förde henne till Davids stad, till dess han avslutat byggandet av sitt hus och Herrens (Jahves) hus och Jerusalems mur runtomkring.
Bara folket offrade på de höga platserna, eftersom det inte hade byggts något hus åt Herrens (Jahves) namn fram till dessa dagar.
Den första kvinnan sade: "Hör på mig, herre. Jag och den här kvinnan bor i samma hus och jag födde barn där i huset hos henne.
Tre dagar efter att jag hade fött mitt barn, födde den här kvinnan också ett barn. Vi var själva, ingen annan var hos oss i huset, det var bara vi två. [Det finns alltså inga vittnen.]
och Achishar – över hushållet
och Adoniram, Avdas son – över uppbördsmännen. [Troligvis samma person som Adoram, se 2 Sam. 20:24.]
Och Salomo hade 12 överhuvuden över hela Israel som försåg kungens hushåll med livsmedel, varje man skulle förse för en månad varje år.

Du vet hur David min far inte kunde bygga ett hus till Herren hans Guds (Jahve Elohims) namn för krigen som han hade på alla sidor, till dess Herren (Jahve) lade dem under hans fotsulor.
Och se, jag har för avsikt att bygga ett hus till Herren min Guds (Jahve Elohims) namn så som Herren min Gud (Jahve Elohim) talade till min far David och sade: "Din son, som jag ska sätta på din tron i ditt ställe, han ska bygga huset till mitt namn."
Mina tjänare ska föra ner det från Libanon till havet och jag ska låta dem göra (binda ihop) det till flottar för att transporteras på havet till den plats som du ska utse åt mig, och jag ska se till att det blir uppburet där och du ska ta emot det, och du ska uppfylla mina önskningar med att ge bröd (mat) till mitt hus."
Och Salomo gav Chiram 20 000 mått vete som mat till hans hus, och 20 mått av slagen (pressad) olivolja, detta gav Salomo till Chiram år för år.
Och han sände dem till Libanon, 10 000 en månad i grupper, en månad var de i Libanon och två månader var de hemma, och Adoniram var ledare över de tjänstepliktiga.
Och kungen befallde och de bröt stora stenar, dyrbara stenar, till att lägga husets grund med huggna stenar.
Och Salomos byggare och Chirams byggare och gevaliterna formade dem och gjorde i ordning timret och stenarna till husbygget.
Och det skedde i det 480:e året efter att Israels söner kommit ut från Egyptens land, i det fjärde året som Salomo regerade över Israel, i månaden Ziv (Sivan), som är den andra månaden att han började bygga Herrens (Jahves) hus.
Huset som Salomo byggde till Herren (Jahve) var
    60 alnar [27 meter] långt
    20 alnar [9 meter] brett och
    30 alnar [13,5 meter] högt.
Och förhallen framför tempelhuset, 20 alnar [9 meter] var dess längd som bredden på huset och 10 alnar dess bredd framför huset.
Och huset gjorde han med fönster som var vida inåt men smala utåt. [Denna fönsterkonstruktion håller en stor del av solvärmen borta samtidigt som den tillåter att en stor mängd solljus tillvaratas.]
Och mot husets mur byggde han små kammare runtomkring, mot husets mur runtom, både templet och det allra Heligaste, och han gjorde sidokamrarna runtom.
Den nedersta våningen av kamrarna var 5 alnar [2,3 meter] bred och den mellersta 6 alnar [2,7 meter] bred och den tredje 7 alnar [3,2 meter] bred, för på utsidan gjorde han en avsats i husets mur runtom, så att bjälkarna inte skulle sitta fast i husets mur.
Och huset när det byggdes var byggt av stenar som gjorts färdiga i stenbrottet, och varken hammare eller yxa eller något annat verktyg av järn hördes i huset när det byggdes.
Dörren till den nedersta raden av kammare var på den högra sidan av huset och de gick upp genom spiraltrappor till den mellersta raden och från mellersta till den tredje.
Så byggde han huset och avslutade det och han täckte huset med plankor av cederträ över bjälkarna.
Och han byggde förråd i sidokamrarna mot hela huset, vart och ett 5 alnar [2,3 meter] högt och de vilade på huset med timmer av cederträ.

"Detta gäller det hus som du bygger:
    Om du vandrar i (lever efter)
    mina förordningar (ordagrant "saker inristat")
och gör mina påbud (bindande juridiska beslut)
    och håller (vaktar, skyddar, bevarar) alla mina budord (tydliga befallningar)
    
    och vandra efter dem (lever efter allt detta),
då ska jag stadfästa (etablera) mitt ord hos dig, som jag talat till David, din far,
    
Och Salomo byggde huset och fullbordade det.
Och han byggde husets väggar invändigt med plankor av cederträ, från husets golv till takets bjälklag täckte han dem med trä och han täckte husets golv med plankor av cypress.
Och han byggde 20 alnar [9 meter] i den bakre delen av huset med ceder från golvet till bjälklaget, och han byggde åt sig från huset till helgedomen, till det allra Heligaste.
Och huset är 40 alnar [18 meter] långt, det är templet framför.
Allt cederträ inuti huset var utskuret med knoppar och utslagna (öppna) blommor, allt i cederträ, ingen sten var synlig.
Och han gjorde i ordning helgedomen mitt i husets inre till att ställa Herrens (Jahves) förbundsark där.
Och Salomo pläterade huset invändigt med rent guld, och han drog guldkedjor över väggen framför det allra Heligaste, och han pläterade det med guld.
Och hela huset pläterade han med guld till dess huset var fullbordat (färdigt), och hela altaret som tillhör det allra Heligaste pläterade han med guld.
Och han placerade keruberna i husets innersta, och vingen på en kerub var utsträckt så att vingen rörde vid ena väggen och vingen på den andra keruben rörde den andra väggen och deras vingar rörde varandra mitt i huset.
Och han snidade alla husets väggar runtom med utskurna motiv av keruber och palmträd och utslagna (öppna) blommor invändigt och utvändigt.
Och husets golv pläterade han med guld invändigt och utvändigt.
I det fjärde året var grunden till Herrens (Jahves) hus lagd i månaden Ziv (Sivan, den andra månaden).
Och i det elfte året i månaden Bol (Cheshvan), som är den åttonde månaden, var huset fullbordat i alla sina delar enligt alla dess ritningar. Och huset blev byggt på sju år.
Och Salomo byggde sitt eget hus 13 år och han fullbordade hela sitt hus.
Och han byggde huset av Libanons skog, dess längd var 100 alnar och dess bredd var 50 alnar och dess höjd var 30 alnar, på fyra rader av cederpelare med cederbjälkar på pelarna.
Och hans hus där han bodde, vid den andra gården bakom tronsalen, var gjort på samma sätt. Han byggde också ett hus till faraos dotter som Salomo hade tagit till hustru, på samma sätt som tronsalen.
Alla dessa var dyrbara stenar efter måttet på huggna stenar, sågade med sågar, invändigt och utvändigt, från grunden ända upp till murkrönet och från utsidan till den stora gården.
Och den stora gården runt om hade tre rader med huggen sten och en rad med cederbjälkar, på samma sätt som den inre gården till Herrens (Jahves) hus och tronsalens gård.
Det stod på tolv oxar, tre vände sina ansikten åt norr, och tre vände sina ansikten åt väster, och tre vände sina ansikten åt söder och tre vände sina ansikten åt öster, och havet var placerat på dem, ovanpå och alla deras bakdelar var inuti (vända mot varandra under havet).
Och dess mun (öppning) invändigt kapitälet och ovanför var 1 aln (45 cm) hög, och dess mun var rund som stället, 1½ aln och på munnen var det snidat, och dess kant var kvadratisk, inte rund.
Och han placerade ställen, 5 på den högra sidan om huset och 5 på den vänstra sidan om huset och han ställde havet på höger sida om huset österut, vänt mot söder.
Och Chiram gjorde kärl och skovlar och vattenkaren. Så avslutade Chiram allt arbete som han hade gjort åt Salomo på Herrens (Jahves) hus.
och kärl och skovlar och skålar, och alla redskap som Chiram gjorde till kung Salomo i Herrens (Jahves) hus, var av polerad koppar.
Och Salomo gjorde alla redskap som var i Herrens (Jahves) hus, det gyllene altaret och bordet med skådebröd var i guld,
och bägarna och vektrimmarna och skålarna och grytorna och fyrfaten, av rent guld, och gångjärnen både till dörrarna i det inre huset, det allra Heligaste, och till husets dörrar som är till templet, av guld.
Och hela arbetet fullbordades som kung Salomo hade gjort i Herrens (Jahves) hus. Och Salomo förde in föremålen som David, hans far, hade avskilt (helgat), silvret och guldet och redskapen och placerade dem i skattkammaren i Herrens (Jahves) hus.
Och prästerna förde in Herrens (Jahves) förbundsark till sin plats, in i husets helgedom, till det allra Heligaste, under kerubernas vingar,
Och det skedde när prästerna kom ut från det allra Heligaste att molnet fyllde Herrens (Jahves) hus,
så att prästerna inte kunde stå och tjäna på grund av molnet, för Herrens (Jahves) härlighet fyllde Herrens (Jahves) hus.
Jag har verkligen byggt dig ett hus att vistas i, en plats där du kan bo för evigt. [Här står ordet evigt i plural, vilket gör att man också kan översätta det som i evigheters evigheter].
Från den dag jag förde fram mitt folk Israel ut från Egypten, valde jag ingen stad från alla Israels stammar till att bygga ett hus, så att mitt namn ska vara där, men jag valde David att vara över mitt folk Israel.
Och det var i Davids hjärta, min far, att bygga ett hus till Herrens (Jahves) namn, Israels Gud (Elohim).
Men Herren (Jahve) sade till David min far: 'Emedan det var i ditt hjärta att bygga ett hus till mitt namn, gjorde du väl i att det var i ditt hjärta,
men likväl ska du inte bygga huset, utan din son som ska komma från din länd, han ska bygga huset till mitt namn.'
Och Herren (Jahve) har bekräftat sitt ord som han talade, och jag har rests upp i min far Davids ställe och sitter på Israels tron, som Herren (Jahve) talade (lovade), och har byggt huset till Herren (Jahve) Israels Guds (Elohims) namn.
Kan då verkligen Gud bo på jorden? [Nej, självklart inte] Se, himlarna och himlarnas himlar [hela universum till sin yttersta gräns], de kan inte rymma dig, hur mycket mindre detta hus som jag har byggt!
Låt dina ögon vara öppna mot detta hus – mot den plats som du har sagt: "Mitt namn ska vara där" – så att du hör den bön som din tjänare ber, när han vänder sig mot denna plats.
När en man syndar mot sin granne och ett löfte avkrävs honom för att få honom att avlägga en ed, och han kommer och avlägger en ed inför ditt altare i detta hus,
När ditt folk Israel är nedslaget framför fienden, när de syndar mot dig, om de vänder om igen till dig och bekänner ditt namn och ber och bönfaller till dig i detta hus,
alla böner, alla enträgna böner som bes av alla människor av hela ditt folk Israel, som varje man ska veta (vara väl förtrogen med) sitt eget hjärtas sjukdom (sår, plåga) och sträcker ut sina händer mot detta hus,
När de hör talas om ditt stora namn och din starka hand (din förmåga att utföra mäktiga gärningar) och din utsträckta arm, ska de komma och be vända mot detta tempel.
[Herre] Hör (lyssna) då från himlarna, din boning, och svara på alla böner från främlingarna. Då ska alla folk på jorden lära känna (bli intimt förtrogna med) ditt namn och i vördnadsfull tillbedjan frukta dig som ditt folk Israel gör, och förstå att detta tempel jag byggt är helgat åt ditt namn (tillhör dig). [Detta är en profetisk bön som visar att evangeliet ska förkunnas för hela världen, så som det blev när lärjungarna fullföljde missionsbefallningen.]
Om ditt folk går ut i strid mot sina fiender, vilken väg du än sänder dem, och de ber till Herren (Jahve) mot staden som du har valt och mot huset som jag har byggt till ditt namn,
Om de kommer tillbaka till dig med hela deras hjärta och med hela deras själ i deras fienders land som förde dem i fångenskap, och ber till dig mot deras land som du gav till deras fäder, staden som du har valt och huset som jag har byggt till ditt namn,
Och Salomo offrade shalomoffer som han offrade till Herren (Jahve), 22 000 oxar och 120 000 får. Så avskilde (invigde) kungen och alla Israels söner Herrens (Jahves) hus.
Samma dag helgade kungen den mellersta gården som var framför Herrens (Jahves) hus, för där offrade han brännoffret och matoffret och det feta från shalomoffret, eftersom kopparaltaret som var inför Herrens (Jahves) ansikte, var för litet för att ta emot brännoffret och matoffret och det feta från shalomoffret.
[Denna episod avslutar bokens redogörelse för Salomos första 20 år som regent, se 1 Kung 9:10. Han hade tidigare fått ett ord från Herren att bygga templet i Givon, se 1 Kung 6:11–13. Detta ord från Herren sker troligtvis natten efter templets invigning som beskrevs i förra kapitlet, se 2 Krön 7:12.] Och det skedde när Salomo hade avslutat bygget av Herrens (Jahves) hus och kungens hus och allt som Salomo längtat efter (villigt förbundit sig vid att göra, hebr. chesheq), det som behagade honom (han själv hade glädje i, hebr. chafets) att göra,
Och Herren (Jahve) sade till honom:
"Jag har hört dina förböner och dina innerliga böner som du har bett inför mitt ansikte. Jag har helgat (avskilt) detta hus som du har byggt för att placera mitt namn där för evigt, och mina ögon och mitt hjärta ska vara där alla dagar (oavbrutet så länge tiden varar, till dagarnas slut).
då ska jag hugga av Israel, ut från landet som jag har gett dem, och detta hus som jag har helgat (avskilt) till mitt namn, ska jag kasta bort från mitt ansikte, och Israel ska bli ett ordspråk och ett skällsord bland alla folkslag.
Och detta hus som är så högt, alla som går förbi det ska bli förvånade och ska väsa, och när de säger: 'Varför har Herren (Jahve) gjort så mot landet och mot detta hus?'
Och det skedde i slutet av det tjugonde året, när Salomo hade byggt de två husen: Herrens (Jahves) hus [templet, som tog 7,5 år] och kungens hus [sitt palats som tog 13 år, se 1 Kung 7:1],
Och detta är orsaken till den arbetsstyrka (skatt, arbetsplikt, tvångsarbetare – hebr. mas) som kung Salomo samlade för att bygga
    Herrens (Jahves) hus
    och sitt eget hus
    och Millo [försvarsmuren och förstärkningsvallen för palatset]
    och Jerusalems mur
    och [städerna] Chatsor [norr om Galileiska sjön]
    och Megiddo [i Jezereldalen]
    och Gezer [handelsstaden halvvägs mellan Joppe och Jerusalem].
Men faraos dotter [i Egypten] kom ut från Davids stad [Jerusalem] till sitt hus som byggdes till henne, sedan byggde han Millo [försvarsmuren och förstärkningsvallen för palatset, se vers 15].
Och tre gånger om året offrade Salomo brännoffer och shalomoffer på altaret som han byggt till Herren (Jahve) och offrade där på altaret [1 Kung 8:22] inför Herrens (Jahves) ansikte [3 Mos 3:1]. Så fullbordade han huset. [Tre gånger om året är vid de tre vallfartshögtiderna Pesach, Shavuot och Sukkot, se 2 Mos 23:14–17; 5 Mos 16:1–17.]
När drottningen av Saba själv såg all Salomos vishet, såg huset som han byggt [hans eget palats eller templet],
rätterna på hans bord, hur tjänarna satt vid borden, hur de personliga tjänarna betjänade, hur de var klädda, hans munskänkar (vinprovare), och brännoffren som han bar fram i Herrens hus, blev hon helt mållös (tappade hon andan).
Och av sandelträet gjorde kungen pelare till Herrens (Jahves) hus och till kungens hus, harpor och psaltare till sångarna. Sådant sandelträ har inte kommit och inte setts till denna dag.
Och han gjorde 300 sköldar (hebr. magen) av hamrat guld, tre minor (hebr. mane) guld gick åt till en sköld. [Dessa sköldar hade hälften så mycket guld, se 2 Krön 9:16] Och kungen placerade dem i Libanons skogshus. [Dessa 500 sköldar var troligtvis placerade på de 13,5 meter höga väggarna. Huset var 46 meter långt och 23 meter brett, se 1 Kung 7:2. Se även 1 Kung 14:26–28.]
Och alla kung Salomos dryckeskärl var av guld och alla redskap i Libanons skogshus var av rent guld, ingenting var av silver, det räknades inte som värdefullt under Salomos dagar.
Och de steg upp från Midjan och kom till Paran och de tog män med sig från Paran och kom till Egypten, till farao, Egyptens kung som gav honom ett hus och tilldelade honom underhåll och gav honom mark.
Och Tachpeneis syster födde en son till honom, Genuvat, som Tachpeneis avvande i faraos hus, och Genuvat var i faraos hus bland faraos söner.
Och mannen Jerovam var en mäktig stridsman, och Salomo såg den unga mannen att han var flitig och han gav honom ansvar över alla arbetare från Josefs hus.
Och det ska ske om du lyssnar till allt jag befaller dig och vandrar på mina vägar och gör allt som är rätt i mina ögon till att hålla (vakta, skydda, bevara) mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och mina budord (tydliga befallningar), som David min tjänare gjorde, att jag ska vara med dig och ska bygga till dig ett stadigt hus, som jag byggde för David, och ska ge Israel till dig.
Och när hela Israel såg att kungen inte lyssnade på dem svarade folket kungen och sade: "Vilken del har vi i David? Vi har inget arv i Jishajs son, till era tält Israel, se om ditt eget hus David." Och Israel gick till sina tält.
Och Israel gjorde uppror mot Davids hus till denna dag.
Och det skedde när hela Israel hörde att Jerovam hade kommit tillbaka att de sände och kallade honom till församlingen och gjorde honom till kung över Israel. Där fanns ingen som följde Davids hus utom Juda stam.
Och när Rechavam kom till Jerusalem församlades hela Juda hus och Benjamins stam 180 000 utvalda män som var stridsmän, för att strida mot Israels hus för att föra kungariket tillbaka till Rechavam, Salomos son.
"Tala till Rechavam, Salomos son Juda kung och till hela Juda hus och Benjamin och till resten av folket och säg:
Så säger Herren (Jahve): Ni ska inte gå upp, inte strida mot era bröder, Israels söner. Återvänd var man till sitt hus, för detta är inte från mig." Och de lyssnade till Herrens (Jahves) ord och återvände och gick sin väg enligt Herrens (Jahves) ord.
Och Jerovam sade (tänkte) i sitt hjärta: "Nu ska kungariket återvända till Davids hus.
Om folket går upp och offrar offer i Herrens (Jahves) hus i Jerusalem då kommer folkets hjärta att återvända till sin herre, till Rechavam Juda kung, och de kommer att döda mig och återvända till Rechavam Juda kung."
Och han gjorde hus på höga platser och gjorde präster från hela folket som inte var Levis söner.
Och han ropade Herrens (Jahves) ord mot altaret och sade: Altare, altare, så säger Herren (Jahve): Se, en son ska födas till Davids hus, Joshijaho är hans namn, och på dig ska han offra de höga platsernas präster som offrar på dig och människors ben ska brännas på dig.
Och kungen sade till gudsmannen: "Kom med mig till mitt hus och vederkvick dig och jag ska ge dig en gåva."
Men gudsmannen sade till kungen: "Om du vill ge mig halva ditt hus ska jag inte gå med dig, jag ska inte äta bröd och inte dricka vatten på denna plats."
Och han sade till honom: "Kom med mig till mitt hus och ät bröd."
Och han sade till honom: "Jag är också en profet som du och en ängel talade Herrens (Jahves) ord till mig och sade: För tillbaka honom till ditt hus så att han kan äta bröd och dricka vatten." Men han ljög för honom.
Så han gick tillbaka med honom och åt bröd och drack vatten.
För orden som han ropade genom Herrens (Jahves) ord mot altaret i Betel och mot de höga platsernas alla hus, som är i Samariens städer, ska med säkerhet ske (infrias)."
Och genom detta blev det en synd till Jerovams hus (familj, släkt), så att det blev avhugget, och fördärvat så att det inte längre fanns på jordens ansikte.
Och Jerovams hustru gjorde så och steg upp och gick till Shilo och kom till Achijas hus.
    Nu kunde inte Achija se, för hans ögon var svaga på grund av hans ålder.
och rivit isär kungariket från Davids hus och gett det till dig, och ändå har du inte varit som min tjänare David som höll (vaktade, skyddade, bevarade) mina budord (tydliga befallningar) och som vandrade efter mig med hela sitt hjärta till att göra endast det som var rätt i mina ögon,
Därför, se, jag ska föra ondska över Jerovams hus och ska hugga bort från Jerovam och urinera mot muren och tysta honom och lämna i Israel och kasta ut bakdelen av Jerovams hus som man kastar ut dynga tills det är helt rent (fullbordat, allting är borta).
Stig upp och gå till ditt hus, och när dina fötter stiger in i staden ska barnet dö.
Och hela Israel ska sörja över honom och begrava honom, för han är den ende av Jerovam som ska få en grav, eftersom det i honom fanns något gott gentemot Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim).
Och därtill ska Herren (Jahve) resa upp åt sig en kung över Israel som ska hugga av Jerovams hus den dagen. Och vad är det även denna gång?
Och Jerovams hustru steg upp och lämnade och kom till Tirtsa, och när hon kom till husets tröskel dog ynglingen.
Och han tog bort skatterna från Herrens (Jahves) hus och skatterna från kungens hus. Han tog bort allt och han tog bort alla sköldar av guld som Salomo hade gjort.
Och kung Rechavam gjorde (tillverkade) i deras ställe sköldar av koppar och överlät dem i händerna på hövitsmannen för vakten som bevakade dörren till kungens hus.
Och det var så att när kungen gick in i Herrens (Jahves) hus, bar vakten dem och förde tillbaka dem till vaktens kammare.
Och han förde in i Herrens (Jahves) hus de föremål som hans far hade helgat och de föremål som han själv hade helgat, silver och guld och redskap.
Och Asa tog allt silver och guldet som var kvar i skattkammaren i Herrens (Jahves) hus och skatterna i kungens hus och gav dem i sina tjänares händer och kung Asa sände dem till Benchadad, Tavrimons son, Chezions son, Arams kung som bodde i Damaskus och sade:
Och Baasha, Achijas son från Issachars hus, konspirerade mot honom och Baasha slog honom i Gibbeton som tillhör filistéerna, för Nadav och hela Israel belägrade Gibbeton.
Och det skedde att så snart han blivit kung slog han hela Jerovams hus. Han lämnade inget som andades till Jerovam, till dess han förgjort honom, enligt Herrens (Jahves) ord som han talade genom sin tjänare Achijas hand, shiloniten,
se, så ska jag fullständigt svepa bort Baasha och hans hus, och jag ska göra ditt hus likt Jerovams hus, Nevats son.
Och även genom profeten Jehus hand, Chananis son, kom Herrens (Jahves) ord mot Baasha och mot hans hus, över allt ont som han gjorde i Herrens (Jahves) ögon för att provocera honom med sina händers arbete, genom att vara på samma sätt som Jerovams hus och eftersom han slog honom.
Och hans tjänare Zimri, hövitsman över hälften av hans vagnar, konspirerade mot honom. Han var i Tirtsa och drack sig själv berusad i Artsas hus som var (ansvarig) över Tirtsas hus,
Och det skedde när han började regera, så snart han satt på sin tron, att han slog hela Baashas hus. Han lämnade inte en enda pojke, ingen av hans släktingar (någon som kunde bli en återlösare – hebr. goel) och ingen av hans vänner.
Och Zimri omintetgjorde hela Baashas hus i enlighet med Herrens (Jahves) ord som han talat mot Baasha genom profeten Jehu,
Och det skedde när Zimri såg att staden var tagen att han gick in i fästningen på kungens hus och brände kungens hus över honom med eld och dog,
Och han reste upp ett altare till baal i baals hus som han hade byggt i Samarien.
Hon gick och gjorde som Elia hade sagt, och det fanns alltid tillräckligt med mat för henne, Elia och hennes familj.
Men efter detta [efter att änkan och hennes son i staden Sarefat räddats från att dö av hunger och nu fått mjöl och olja varje dag på ett övernaturligt sätt], blev sonen till kvinnan som ägde huset sjuk. Hans sjukdom var så allvarlig att han slutade andas.
Elia tog pojken, och gick ner med honom från sitt rum och gav honom till hans mor, och Elia sade: "Se, din son lever."
och Achav kallade på Obadja [hebr. Ovadjaho – betyder: "Herrens tjänare"], som var över hushållet. Och Obadja vördade Herren (Jahve) mycket,
Och han [Elia] svarade: "Jag har inte ställt till oreda i Israel, men du och din fars hus, i det att ni har övergivit Herrens (Jahves) budord (tydliga befallningar – hebr. mitsvot) och du har följt baalerna.
Och med stenarna byggde han ett altare i Herrens (Jahves) namn och han gjorde ett dike runt altaret, så stort att det kunde rymma två sea-mått [totalt 15-20 liter] säd.
men jag ska sända mina tjänare till dig i morgon vid denna tid, och de ska genomsöka ditt hus och dina tjänares hus, och det ska ske att vadhelst som behagar deras ögon ska de ta i sina händer och föra bort det."
Och hans tjänare sade till honom: "Se nu, vi har hört att Israels hus kungar ger nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed), låt oss vi ber dig, sätta säcktyg på våra höfter och rep på våra huvuden och gå till Israels kung, kanhända ska han rädda ditt liv."
Och Israels kung gick till sitt hus tjurig (bitter, trumpen) och rasande (stormig; andades häftigt – hebr. zaef) och kom till Samarien. [Frasen tjurig och rasande återkommer i 1 Kung 21:4.]
Och Ahav talade med Navot och sade: "Ge mig din vingård så att jag kan ha den som trädgård till örter, eftersom den är nära mitt hus. Jag ska ge dig en bättre vingård istället eller om det är gott i dina ögon ska jag ge dig dess värde i silver."
Och Ahav kom in i sitt hus tjurig (bitter, trumpen) och rasande (stormig; andades häftigt – hebr. zaef) på grund av ordet som Navot, jizreliten hade talat till honom när han svarat: "Jag ska inte ge dig min fars arv." [Ahav ältar och upprepar orden som Navot sagt för sig själv.] Och han lade sig ner på sin säng och vände bort sitt ansikte och ville inte äta något bröd. [Ahav agerar på ett omoget sätt, han vet att en israelisk kung ska vara mild både mot främlingar och sina egna, se 1 Kung 20:31; 5 Mos 17:14–20. Samma fras "tjurig och rasande" som i 1 Kung 20:43 återkommer här.]
Och jag ska göra ditt hus likt Jerovams hus, Nevats son, och likt Baasas hus, Ahijas son, för den ondska som du har provocerat mig med och fått Israel att synda.
"Ser du hur Ahav ödmjukar sig själv inför mig? Eftersom han ödmjukar sig själv inför mig ska jag inte föra fram det onda i hans dagar, utan i hans söners dagar ska jag föra det onda över hans hus."
Och han sade: "Jag såg hela Israel förskingrat på bergen, som får som inte har någon herde, och Herren (Jahve) sade: Dessa har ingen herre, låt dem återvända var och en till sitt hus i frid (shalom)."
och säg: Så säger kungen: Sätt denne man i fängelse och ge honom förtryckets bröd och förtryckets vatten till dess jag kommer tillbaka i frid."
Och vad mer Achav sade och allt som han gjorde och elfenbenshuset som han byggde och alla städer som han byggde är nedskrivet i Israels kungars krönika.
Och Elisha sade till henne: "Vad ska jag göra för dig? Berätta, vad har du i ditt hus?" Och hon sade "Din tjänarinna har ingenting i huset förutom ett krus med olja."
Och när Elisha kom in i huset se, då var ynglingen död och låg på hans bädd.
Och han återvände och gick in i huset fram och tillbaka och gick upp och sträckte sig själv över honom och ynglingen nös sju gånger och ynglingen öppnade sina ögon.
Så Naaman kom med sina hästar och vagnar och stannade vid porten till Elishas hus.
Må Herren (Jahve) förlåta din tjänare i denna sak, när min herre går in i Rimmons hus för att tillbe där, och han stödjer sig på min hand, och jag ödmjukar (böjer) mig själv i Rimmons hus. När jag ödmjukar (böjer) mig själv i Rimmons hus må Herren (Jahve) förlåta din tjänare i denna sak."
Och när han kom till kullen tog han dem ur deras händer och förvarade dem i huset och lät männen gå, och de gick.
Och det skedde när kungen hörde kvinnans ord att han rev sönder sina kläder, han vandrade nu på muren, och folket tittade, och se, han hade säcktyg inunder på sin kropp.
Men Elisha satt i sitt hus och de äldste var hos honom, och kungen sände en man före sig, men innan budbäraren kom till honom, sade han till de äldste: "Ser ni hur denne son till mördare har sänts för att ta bort mitt huvud? Se, när budbäraren kommer, ska ni stänga dörren och hålla fast dörren mot honom. Är det inte ljudet av hans herres fötter bakom honom?"
Sedan sade de till varandra: "Vi gör inte rätt. Denna dag är en god dag och vi håller tyst. Om vi väntar till gryningen kommer straffet över oss. Kom nu och låt oss gå och berätta för kungens hus."
Och portvakten ropade och de berättade det för kungens hus därinne.
Sedan kom [de tre männen]
    Eljakim, son till Chilkijaho, som var ledare över huset,
    och skrivaren Shevna
    och Joash, upptecknaren Asafs son,
till Hiskia med sina kläder sönderrivna [som ett yttre tecken på sorg] och berättade för honom befälhavarens (hebr. ravshakes) ord.
Och det hände när kung Hiskia hörde det att han rev sönder sina kläder och täckte sig själv i säcktyg och gick in i Herrens (Jahves) hus.
till profeten Jesaja, son till Amots [hebr. Amots – inte samma person som profeten Amos från Tekoa (Amos 1:1)].
Och Hiskia tog emot brevet från budbärarnas hand och läste det. Och Hiskia gick upp till Herrens (Jahves) hus och bredde ut det inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och kvarlevan som har flytt från Juda hus
    ska igen slå rot nedåt och bära frukt uppåt.
Och det skedde när han tillbad i nisrochs hus, hans gud, att Adramelech och Saretser, hans söner, slog honom med svärdet och de flydde till Ararats land. Och hans son Esarchadon regerade i hans ställe.
I dessa dagar var Hiskia sjuk till döds. Och Jesaja, Amots son, kom till honom och sade: "Så säger Herren (Jahve): Gör i ordning ditt hus för du ska dö och inte leva."
"Återvänd och säg till Hiskia mitt folks furste: Så säger Herren (Jahve) din far Davids Gud (Elohim): Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar, på tredje dagen ska du gå upp till Herrens (Jahves) hus.
Och Hiskia sade till Jesaja: "Vad ska vara tecknet att Herren (Jahve) ska hela (bota) mig och att jag ska gå upp till Herrens (Jahves) hus på den tredje dagen?"
Och Hiskia lyssnade till dem och visade dem hela sin skattkammare, silvret och guldet och kryddorna och den goda (dyrbara) oljan och vapenhuset och allt som fanns i hans skattkammare. Det var ingenting i hans hus som fanns i hans ägo som Hiskia inte visade dem.
Och han sade: "Vad har de sett i ditt hus?"
    Och Hiskia svarade: "Allt som finns i mitt hus har de sett, det finns ingen av mina skatter som jag inte har visat dem."
Se, dagarna kommer då allt som finns i ditt hus och som dina fäder har lagt på hög till denna dag ska bäras bort till Babel, ingenting ska bli kvar säger Herren (Jahve).
Och han byggde altaren i Herrens (Jahves) hus om vilket Herren (Jahve) hade sagt: "I Jerusalem ska jag placera mitt namn för evigt."
Men han byggde altaren till alla himlens härskaror (demoniska makter) på de två gårdarna i Herrens (Jahves) hus.
Och han placerade den snidade aseran [påle för avgudadyrkan] som han hade gjort i huset om vilket Herren (Jahve) sagt till David och till Salomo hans son: "I detta hus och i Jerusalem som jag har utvalt bland alla Israels stammar, ska jag placera mitt namn för evigt,
Och jag ska sträcka Samariens mätsnöre över Jerusalem och Achavs hus lod, och jag ska gnugga Jerusalem som man gnuggar en tallrik och vända det upp och ner.
Och Manasse sov med sina fäder och blev begravd i trädgården till sitt eget hus, i Uzzas trädgård, och Amon hans son, regerade i hans ställe.
Och Amons tjänare sammangaddade sig mot honom och dödade Amon i hans eget hus.
Och det skedde i kung Joshijahos 18:e år att kungen sände Shafan, Atsaljahos son, Meshullams son, skrivaren till Herrens (Jahves) hus och sade:
"Gå upp till Chilkijaho, översteprästen, och låt honom räkna silvret som förts in i Herrens (Jahves) hus, som dörrvakterna har samlat från folket,
och låt dem ge det i arbetarnas händer som har översyn över Herrens (Jahves) hus, och låt dem ge det i hantverkarnas händer som är i Herrens (Jahves) hus till att stärka (reparera) skadorna på huset,
till snickarna och till byggmästarna och till stenhuggarna och till att köpa timmer och huggna stenar till att stärka (reparera) huset."
Och Chilkijaho, översteprästen sade till Shafan, skrivaren: "Jag har funnit Torah-rullen i Herrens (Jahves) hus." Och Chilkijaho gav skriftrullen till Shafan och han läste den.
Och Shafan, skrivaren, kom till kungen och förde ord tillbaka till kungen och sade: "Din tjänare har hällt ut silvret som man funnit i huset och gett det i arbetarnas händer som har översyn över Herrens (Jahves) hus."
Och kungen gick upp till Herrens (Jahves) hus och alla Juda män och alla Jerusalems invånare med honom och prästerna och profeterna och hela folket både små och stora, och han läste i deras öron alla förbundsbokens ord som hade hittats i Herrens (Jahves) hus.
Och han förde ut aseran [påle för avgudadyrkan] från Herrens (Jahves) hus utanför Jerusalem till Qidrons bäck och brände den vid Qidrons bäck och gjorde den till fint damm och kastade dammet på folkets söners gravar.
Och han bröt ner de prostituerades hus [1 Kung 14:24] som fanns i Herrens (Jahves) hus, där kvinnorna vävde täcken till aseran [påle för avgudadyrkan].
Och han tog bort hästarna som juda kung hade gett till solen vid ingången till Herrens (Jahves) hus, vid Netanmelech kammare, hövitsmannen, som var i Parvarkvarteren och han brände solens vagnar i eld.
Och altaret som var på taket till Achas övre kammare som Juda kung hade gjort och altarna som Manasse hade gjort på de båda gårdarna i Herrens (Jahves) hus, bröt han sönder och han slog ner dem därifrån och kastade dammet av dem i Qidrons bäck.
Och även de höga platsernas alla hus som var i Samariens städer, som Israels kungar hade gjort för att provocera, tog Joshijaho bort och gjorde med dem på samma sätt som han gjort i Betel.
Och även de som spådde genom medier och spiritister och husgudar (terafimer) och avgudar och alla avskyvärda ting som sågs i Juda land och i Jerusalem, tog Joshijaho bort, för att befästa undervisningens ord som var skrivna i skriftrullen som Chilkijaho, prästen fann i Herrens (Jahves) hus.
Och Herren (Jahve) sade: "Jag ska flytta bort Juda från mina ögon som jag har flyttat bort Israel, och jag ska kasta bort denna stad som jag har valt, Jerusalem, och huset om vilket jag sade: Mitt namn ska vara där."
Och han bar ut alla skatterna från Herrens (Jahves) hus, och skatterna i kungens hus och slog i bitar alla redskap av guld som Salomo, Israels kung hade tillverkat i Herrens (Jahves) tempel, som Herren (Jahve) hade sagt (efter Herrens instruktion).
Och han brände Herrens (Jahves) hus och kungens hus och alla Jerusalems hus, alla stora hus brände han i eld.
Och kopparpelarna som var i Herrens (Jahves) hus och fundamenten och kopparhavet som var i Herrens (Jahves) hus, bröt kaldéerna i bitar och förde dess koppar till Babel.
De två pelarna, det enda havet och fundamenten som Salomo hade gjort till Herrens (Jahves) hus, kopparen från alla redskap hade ingen (saknade) [uppmätt] vikt.
Och det skedde i det 37:e året av Jehojachins, Juda kungs fångenskap, i den tolfte månaden på den sjunde dagen i månaden att Evil-Merodach, Babels kung det år han började regera, lyfte upp Jehojachins huvud, Juda kung, ut från fängelset.



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.