Matteusevangeliet (1)
De sände sina lärjungar tillsammans med Herodes anhängare [de som stödde den dåvarande romerska kungen Herodes släkt] till Jesus.
De sa: "Lärare, vi vet att du älskar sanningen (du är sann) och du lär ut Guds väg (undervisar om hur man ska leva) på rätt sätt. Du söker inte någons godkännande, och behandlar alla lika.
Markusevangeliet (2)
men han [Jesus] låg i aktern och sov på en dyna. Då väckte de honom och sa: "Lärare, bryr du dig inte om att vi går under?"
De kom till honom och sa: "Lärare, vi vet att du är trovärdig och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. Du ger en rätt undervisning om Guds väg. Är det rätt (i enlighet med Guds bud) att betala [individuell och årlig] skatt till Caesar (kejsaren) eller inte?" [Om Jesus svarade "ja" skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett "nej" skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.]
Lukasevangeliet (1)
Men Marta var distraherad (stressad, hennes uppmärksamhet drogs åt olika håll) av allt som skulle ordnas [gr. poly diakonia – ordagrant "mycket tjänande"]. Hon gick fram [avbröt Jesu undervisning] och sa: "Herre, bryr du dig inte om att min syster har lämnat mig ensam att ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa mig."
[Hon förväntar sig att Jesus ska säga till Maria att hjälpa till, och det gör troligen alla andra där också; det var ju kvinnans roll att ordna med maten. För Marta var det viktigare att tjäna Jesus än att lyssna på honom.]
Johannesevangeliet (2)
just för att han är lejd och inte bryr sig om (är intresserad av) fåren.
Detta sa han inte för att han brydde sig om de fattiga, utan därför att han ständigt varit en tjuv (kleptoman, en som stjäl i smyg). Han hade hand om kassan [lådan med pengarna för Jesus och de tolv lärjungarna] och brukade ta från det som lades i den [för eget bruk].
Apostlagärningarna (1)
Alla grep då synagogföreståndaren Sosthenes och misshandlade honom mitt framför domarsätet utan att Gallio brydde sig om det.
[Det har gått en tid sedan synagogföreståndaren Crispus hade kommit till tro, se . Hans efterträdare var Sosthenes, se . Det är inte helt klart vem "alla" som misshandlar Sosthenes syftar på. Troligast är att det är den grekiska ortsbefolkningen som ger sig på den judiska minoriteten i staden, men det kan också vara judarna som blir arga på Sosthenes för att han förlorade målet. Paulus omnämner en Sosthenes i sitt första brev till Korint, som han skriver ett par år senare från Efesos, se ; . Om det är samma person blev han en kristen efter denna händelse.]1 Korintierbrevet (2)
Var du slav när du blev kallad [av Gud]?
Bekymra dig inte över det,
men om du kan bli fri (få din frihet), så tag den chansen.
[Sista delen är ordagrant "men även om du kan bli fri, använd den". Det går att översättas så att betydelsen blir "även om du kan bli fri, så förbli hellre slav." I ljuset av där slavhandlare jämförs med mördare, och innehållet i nästa vers, är det troligast att betydelsen är att Paulus inte är emot att en slav blir frigiven, se även brevet till Filemon.]
Det står skrivet i Mose undervisning:
Du ska inte binda för munnen (sätta munkorg) på oxen
när den tröskar. [; ] Är det bara oxarna Gud bryr sig om?
1 Petrusbrevet (1)
när ni kastat all er oro (ängslan; varje bekymmer) på honom – för han har omsorg om (han bryr sig om det som rör) er. []
[Ordet för oro, gr. merimna används om världsliga bekymmer som kväver ordet som såningsmannen sår, se . Verben "ödmjuka" och "kastat" i och hör ihop. Vi ödmjukar oss inför Gud genom att kasta våra bekymmer på honom. Att själv försöka bära sin börda är snarare falsk ödmjukhet, vilket inför Gud är högmod. Det grekiska verbet epiripto förekommer förutom här bara i där det står att man "kastade" sina mantlar på åsnan som Jesus sedan satt på när han red in i Jerusalem, redo att offras. När vi kastat det som tynger och splittrar oss på Jesus tar han det hela vägen till korsets fullbordade verk. "Kasta" står båda gångerna i tempusformen aorist, något som uttrycker en punktuell, dvs. enstaka och ögonblicklig handling. Har vi en gång kastat all självcentrerad oro på Herren så behöver vi inte ta tillbaka den och kasta den på nytt! Genom att vi ödmjukar oss kommer Gud, när tiden är inne, att leda oss vidare till den position han har tänkt för oss i sitt rike (), se även .]