9020 – י ()

min


Typ: Ps1c
Hebreiska: י ()
Uttal:
Talvärde: 10 (10)    ord med samma talvärde
Användning: 4241 ggr i GT

Engelsk översättning

my

Engelsk beskrivning

Personal posessive pronoun - suffix for nouns, adjectives and passive participles: 1st person singular

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Referenser (4241 st)


1 Moseboken (360)

Adam sade:
"Detta är nu ben
    av mina ben,
kött (kropp)
    från mitt kött (min kropp),
hon ska kallas kvinna (hebreiskt ord som betyder "tagen från man"),
    eftersom hon var tagen från mannen."
Då sade Herren till Kain: "Var är din bror Abel?"
    Han svarade: "Jag vet inte! Är jag min brors beskyddare (ska jag ta hand om honom)?"
Då sade Kain till Herren (Jahve): "min skuld (missgärning; straff på grund av synd – hebr. avon) är större än vad jag kan bära (lyfta upp – hebr. nasa).
Lemech sade till sina båda hustrur Ada och Tsilla:
"Hör min röst ni Lemechs hustrur,
    lyssna noga på mitt tal,
för jag har dräpt en man som skadat mig
    och en ung man för att han gav mig blåmärken.
Då sade Herren: "min Ande [min livgivande ande, se 1 Mos 2:7] ska inte bli kvar i [vara ansvarig för] människorna för alltid. De är kött och deras tid ska vara 120 år." [Hebreiska ordet jadon översatt "bli kvar" är ovanligt och används bara här i hela GT. På 1800-talet började forskare upptäcka och beskriva celldelning i växter och djur. Länge trodde man att cellerna kunde dela sig i all oändlighet, dock upptäckte den amerikanske mikrobiologen Leonard Hayflick på 1960-talet att mänskliga celler slutade dela sig efter 40-60 delningar. Denna gräns kom att kallas Hayflicks begränsning. Vetenskapliga beräkningar ger alltså en biologisk maximal livslängd för människan på just 120 år plus minus några år! David skriver i Ps 90:10 att medellivslängden för en människa är 70-80 år, se även Jes 38:5 där 15 år läggs till Hiskias liv.]
Då sade Gud till Noa: "Jag har beslutat att göra slut på allt levande [ordagrant 'slutet på allt kött är här'], för på grund av dem är jorden fylld av våld (korruption, laglöshet). Nu ska jag förgöra [döma] dem med jorden.
men jag ska bekräfta mitt förbund med dig. Du ska gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur.
[De 120 åren av nåd och den tid det tagit att bygga arken var över, det är nu dags att gå in i arken då floden kommer om en vecka.] Herren sade till Noa: "[Det är dags!] Gå in i arken, du och hela din familj. Jag har sett att du är rättfärdig inför mig i detta släkte (denna generation).
"Se, jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande,
Jag upprättar mitt förbund med er: Aldrig mer ska allt liv (kött) utrotas genom vatten från en världsvid översvämning. Aldrig mer ska en översvämning komma och fördärva jorden."
Jag har placerat min båge [regnbågen] i skyn, och det ska vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden.
ska jag komma ihåg mitt förbund mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och vattnet ska aldrig bli till en översvämning som fördärvar allt levande.
Snälla, jag ber dig, säg att du är min syster, så att det går väl med mig för din skull, så att min själ får leva på grund av dig." [1 Mos 20:1–18; 26; Abram litar inte på att Gud ska beskydda honom.]
Varför sade du: 'hon är min syster', så att jag tog henne till hustru. Här är din hustru, ta henne och gå härifrån!"
Abram sade till Lot: "Låt det nu inte råda någon osämja mellan dig och mig eller mellan mina herdar och dina herdar – vi är ju bröder.
Men Abram sade till Sodoms kung: "Jag har lyft upp min hand till Herren (Jahve), Gud den Högste (El Elion) Skapare av himlarna och jorden,
Abram sade: "Herre, Herre (Adonai Jahve) vad ska du ge mig? Du ser att jag går bort barnlös och han som ska ta över ägodelarna i mitt hus är Eliezer från Damaskus."
Abram sade vidare: "Se, till mig har du inte gett någon säd (arvinge, eget barn) och en som är född i mitt hushåll ska bli min arvinge" [Tjänarna i ett hushåll på denna tid kunde räknas som "tillhörigheter" i hushållet eftersom de hade en form av slavstatus. Att Abram har för avsikt att låta en av dessa ärva honom i brist på egna barn säger ganska mycket om hans sätt att se på dessa människor. Abram var en god Herre för sina tjänare.]
Saraj sade till Abram: "Eftersom Herren har gjort så jag inte kan få barn, så ligg med min tjänarinna. Kanske kan jag få en familj genom henne." [Saraj följde den dåtida kulturens tradition att ge en av sina tjänarinnor till sin man för att bli surrogatmor.] Abram lyssnade på Sarajs ord (lydde henne).
Då sade Saraj till Abram: "Det är ditt fel att all denna laglöshet (terror, destruktiva kraft, plundring – hebr. chamas) har drabbat mig. Jag tillät min tjänare att ligga med dig, men när hon såg att hon var gravid började hon förakta mig. Låt Herren döma mellan mig och dig." [Sista delen kan också översättas: "Låt Gud straffa dig för det här."]
Ängeln frågade: "Hagar, Sarajs tjänarinna, varifrån kommer du och vart är du på väg?" Hon svarade: "Jag flyr från min föreståndarinna, Saraj." [Vattenkällan ligger på väg till Egypten, Hagar försökte kanske ta sig hem till sitt land, en sträcka på ca 25 mil. Att ensam och dessutom gravid försöka göra denna resa i oländig öken är dömt att misslyckas, vilket hon förstått eftersom hon inte svarar på frågan vart hon är på väg. Hon flyr mållöst från sina problem. Frågan "varifrån kommer du?" betyder på hebreiska inte så mycket från vilken plats, utan snarare från vilka omständigheter kommer du, vilken situation lämnar du?]
[Tretton år efter Ismaels födelse (1 Mos 16:16; 17:1, 24) visar sig Herren för Abram igen, återupprepar löftet att han ska få en arvinge [1 Mos 12:1–3; 13:14–17; 15:1, 4–5, 18–21] och instruerar honom om omskärkelsens förbund.] När Abram var 99 år gammal, visade sig Herren (Jahve) för Abram och sade till honom: "Jag är Gud Allsmäktig (El Shaddai), vandra inför mig (framför mitt ansikte) och var fullkomlig. [Ordet fullkomlig står här i plural vilket förstärker att det gäller alla områden i hela livet.]
Jag ska förnya förbundet mellan mig och dig och jag ska göra det mycket, mycket stort (omfattande)."
"Se, för min del är mitt förbund med dig och du ska bli till en far för många folk (folkslag, nationer). [Här gör Gud klart att det inte är någon annan än Abram han vill göra förbund med. Det är alltså en bekräftelse på utkorelsen.]
och jag ska etablera mitt förbund mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer som ett evigt förbund, för att vara Gud (Elohim) till dig och till din säd efter dig,
Gud sade till Abraham: "Vad gäller dig, ska du hålla mitt förbund, du och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer.
Detta är mitt förbund, som ni ska hålla, mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, varje man bland er ska bli omskuren.
Han som är född i ditt hus och han som är köpt med dina pengar måste bli omskuren. Mitt förbund ska vara på ditt kött som ett evigt förbund.
Den oomskurne mannen som inte är omskuren på köttet på sin förhud, den mannen (bokstavligt själen) ska bli avhuggen (utesluten) från sitt folk, han har brutit mitt förbund.
Gud svarade: "Nej, men Sarah din hustru ska föda en son och du ska ge honom namnet Isak [hebr. Jits-chak från verbet för att skratta], och jag ska etablera mitt förbund med honom som ett evigt förbund för honom och hans säd (efterkommande, ättlingar) efter honom.
Men mitt förbund ska jag etablera med Isak, som Sarah ska föda åt dig vid denna bestämda (avtalade, överenskomna) tid nästa år.
Han sade: "min Herre (Adonai), om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare.
Sarah skrattade för sig själv och sade: "Skulle jag som blivit gammal ägna mig åt njutning? min herre är också gammal."
Han [Lot] sade: "Se vänligen mina herrar [budbärare], jag ber er vänd om och gå in i er tjänares hus och stanna där hela natten och tvätta era fötter, så kan ni stiga upp tidigt och gå vidare."
    De svarade: "Nej, men vi ska stanna på torget (den öppna platsen) över natten." [Det var inte ovanligt att resenärer sov på gatan insvept i sin mantel.]
Och han sade: "Jag ber er mina bröder, gör inte denna ondska.
Se, jag har två döttrar som inte har känt (haft en sexuell relation med) någon man, låt mig, jag ber er, föra ut dem till er och ni kan göra vad ni finner för gott i era ögon med dem, gör bara ingenting mot dessa män, så sant som de har kommit under skuggan av mitt tak (är under mitt beskydd)."
se till att din tjänare har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, och du har visat stor nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot mig genom att du har räddat mitt liv. Jag kan inte [hinner inte] fly till bergen för att inte ondskan ska komma ikapp mig och jag dör. [Lot förhandlar med huvudängeln på liknande sätt som Abraham med sina gäster, se 1 Mos 18:22–33. Han önskar fly till den lilla staden Tsoar. Här finns det hebreiska ordet chesed för första gången i GT. Det betyder nåd, omsorgsfull kärlek och trofasthet. Även ordet chen för nåd används här men det beskrivs ingående i 1 Mos 6:8. Chesed är det vanligaste ordet för nåd i GT. Det förekommer 241 gånger. Totalt finns det fem olika rötter som betyder nåd fast på lite olika sätt i hebreiskan. Chesed är den typen av nåd som beskriver en omsorgsfull kärlek och även trofasthet. Det är nåden som bryr sig om på ett praktiskt sätt, driven av äkta kärlek som håller över tid. Chesed är en nåd som aldrig sviker.]
Se nu, denna stad är nära att fly till och den är en liten (oansenlig) [Tsoar var den minsta av de fem städerna i detta område, se 1 Mos 10:19, så skona den], låt mig fly till den – är den inte en oansenlig [stad]? – och jag (min själ) ska leva.
På morgonen sade den förstfödda till den yngre: "Se, jag låg i natt med min far. Låt oss berusa honom med vin ikväll också och gå du in och ligg med honom, så att vi kan bevara vår fars säd."
Abraham sade om sin hustru Sara: "Hon är min syster." [1 Mos 12:13] Och Avimelech, Gerars kung, sände efter och tog Sara. [Abraham upprepar samma misstag som han gjort tidigare, se 1 Mos 12:10–20. Även hans son Isak gör på liknande sätt, se 26:1–11.]
Sade han inte själv till mig: 'Hon är min syster' och hon sade själv: 'Han är min bror'. I mitt hjärtas enfald och med mina händers oskyldighet har jag gjort detta."
Sedan kallade Avimelech på Abraham och sade till honom: "Vad har du gjort mot oss? I vad har jag syndat mot dig eftersom du har fört denna stora synd över mig och mitt kungarike? Du har gjort sådant mot mig som inte ska göras!
Och Abraham sade: "Eftersom jag tänkte att gudsfruktan finns säkert inte på denna plats och de kommer att döda mig för min hustrus skull.
Dessutom är hon verkligen min syster, dotter till min far men inte dotter till min mor, och så blev hon min hustru.
Och det hände när Gud (Elohim) fick mig att vandra bort från min fars hus (min släkt) [1 Mos 12:1] att jag sade till henne: "Detta är den nåd (omsorgsfulla kärlek) som jag vill att du visar mig, att på varje plats som vi kommer till, ska du säga om mig att jag är din bror." [Ordet "vandra" (hebr. taah) betyder att vandra men även irra omkring både konkret och i sina tankar, vilket gör det möjligt att det var redan under den första tiden efter att Abraham lämnat Ur som han i sina funderingar kom fram till denna ståndpunkt.]
Och Avimelech sade: "Se, mitt land ligger framför dig, bo där det behagar dig."
Därför sade hon till Abraham: "Driv ut denna tjänstekvinna och hennes son, för tjänstekvinnans son ska inte vara arvtagare tillsammans med min son, min Isak."
Ge mig därför din ed (löfte) vid Gud (Elohim) att du inte agerar falskt (gör fel) mot mig, inte mot mina söner, inte mot mina sonsöner (barnbarn), utan i enlighet med den nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) som jag har visat (gjort mot) dig, så ska du göra mot mig och mot landet som du har vandrat omkring i."
Och han svarade: "Dessa sju lamm av honkön ska du ta ur min hand, så att det blir ett vittnesbörd för mig att jag har grävt dessa sju brunnar (sju vattenkällor – hebr. beer sheva)."
Isak pratade med sin far Abraham och sade: "min far" och han svarade: "Här är jag, min son." Han sade: "Vi har eld och ved men var är lammet till brännoffret?" [Detta är andra gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se vers 1 och 11.]
Abraham svarade: "Gud (Elohim) ska själv förse sig med lammet till brännoffret, min son." De gick båda vidare tillsammans. [Att hebreiskan här uttrycker att Gud ska förse sig själv, talar profetiskt även om att Gud förser sig själv med det perfekta offret när Han senare ger sin son Jesus som det fullkomliga offret för världens och alla människors synder.]
I din säd ska alla jordens nationer vara välsignade, eftersom du har lyssnat till min röst."
"Jag är en främling och en besökare bland er, ge mig en bit mark som begravningsplats hos er, så att jag kan begrava min döda i min närhet."
"Lyssna min herre, du är en mäktig furste ibland oss, välj bland våra gravar och begrav din döda, ingen av oss ska undanhålla dig sin grav, utan du ska kunna begrava din döda."
Han talade med dem och sade: "Om det är er önskan att jag ska få begrava min döda i min närhet, så lyssna på mig och bönfall för min räkning inför Efron, Tsoars son,
"Nej min herre, lyssna på mig, fältet ger jag dig och grottan som finns där. Jag ger det till dig inför sönerna av mitt folk (som vittnen) ger jag det till dig. Begrav din döda."
Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sade: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där."
"min herre, lyssna på mig, en bit land värt 400 shekel silver, vad är det mellan oss? Begrav därför din döda."
Abraham sade till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han hade: "Jag ber dig, lägg din hand under min höft.
Jag vill att du ska avlägga en ed inför Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) och jordens Gud (Elohim), att du inte ska ta en hustru åt min son från Kananéernas döttrar, bland dem som bor här.
Istället ska det vara någon från mitt land och från mina släktingar och du ska ta (söka upp, leta reda på) en hustru åt min son Isak."
Abraham svarade honom: "Passa dig noga så att du inte för tillbaka min son dit.
Herren (Jahve), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: "Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land", han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån.
Om kvinnan inte är villig att följa med dig ska du vara fri från min ed. Det enda du (för alltid) ska lova är att inte föra tillbaka min son dit."
Han sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar till dig) låt idag något gott komma framför mitt ansikte och visa nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre Abraham.
Låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: Ställ ner din kruka så att jag får dricka, hon ska då svara: Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka, låt det vara den som är utvald för din tjänare, för Isak, så att jag kan veta att du har visat nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre."
Hon svarade: "Drick, min herre" och hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och gav honom att dricka.
Han sade: "Välsignad är Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som inte har försummat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) och sin sanning mot min herre. Herren (Jahve) har lett mig på vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brors hus." [Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
Man satte fram mat för att han skulle äta men han sade: "Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende." Han (Laban) sade: "Tala"
Herren (Jahve) har välsignat min herre rikligt och han har blivit stor. Han har gett honom småboskap och boskapshjordar (av nötkreatur), silver och guld och tjänare och tjänarinnor och kameler och åsnor.
Och Sara, min herres hustru, födde en son till min herre på sin ålderdom, och till honom har han givit allt han har.
min herre har tagit en ed av mig och sagt: "Du ska inte ta en hustru till min son från kananéernas döttrar i vars land jag bor.
Istället ska du gå till min fars hus och till mina släktingar och ta en hustru till min son."
Jag sade till min herre, Och om kvinnan inte vill följa med mig?
Då sade han till mig: "Herren (Jahve) som jag vandrar inför, ska sända sin ängel med dig och göra din väg lyckosam, och du ska ta en hustru till min son bland mina släktingar och från min fars hus.
Sedan ska du vara fri från din ed när du kommer till mina släktingar. Om de inte ger henne till dig ska du vara fri från min ed."
Idag kom jag till källan och sade: "Herre (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), låt nu den väg jag har gått vara lyckosam,
hon ska då svara: "Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka", låt det vara den kvinna som Herren (Jahve) har utvalt till min herres son.
Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sade till henne: "Låt mig dricka, jag ber dig".
Så böjde jag mitt huvud och kastade mig till marken inför Herren (Jahve) och välsignade Herren (Jahve), min herre Abrahams Gud (Elohim), som har lett mig på den rätta vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brorsdotters hus för hans son.
Om ni vill vara nådiga (visa omsorgsfull kärlek) och sanna (trofasta) [se vers 27] mot min herre så säg det, och om inte så säg mig det, så att jag kan gå till höger eller till vänster."
De åt och drack, männen som var med honom och dröjde kvar hela natten. När de steg upp på morgonen sade han: "Skicka iväg mig till min herre."
Han sade till dem: "Försena mig inte, se Herren (Jahve) har gjort min resa lyckosam, sänd iväg mig så att jag kan gå till min herre."
Hon sade till tjänaren: "Vilken man är det som går på fältet för att möta oss?" Tjänaren svarade: "Det är min herre." Hon tog sin slöja och dolde sig själv.
eftersom Abraham lyssnade på min röst och höll (vakade över; levde efter) mina befallningar (mishmar), mina budord (hebr. mitzvot), mina förordningar (chuqim; ordagrant "saker inristat") och min undervisning (Torah)." [Redan här används fyra olika hebreiska uttryck för Guds ord som inte ges till folket förrän Mose får ta emot och skriver ner de fem Moseböckerna. Mishmar – befallning, något som iakttas och efterlevs; mitzvot – budord, klara tydliga befallningar; chuqim – förordningar, ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta oföränderliga lagar, beskrivs ofta som bud som inte har en rationell förklaring och Torah – undervisning, vägledning och instruktioner. Det tycks självklart att redan Abraham, som den förste israeliten, lever efter dessa Guds ord och bud.]
Männen på platsen frågade honom om hans hustru och han sade: "Hon är min syster", för han fruktade att säga: "min hustru" annars skulle männen på platsen döda mig för Rebeckas skull, eftersom hon var så vacker att se på. [Isak gör på samma sätt som hans far Abraham gjort två gånger tidigare, se 1 Mos 12:13–19; 20:2–5. På samma sätt som Abraham var fruktan orsaken till lögnen.]
Avimelech kallade på Isak och sade: "Se, hon är verkligen din hustru, hur kunde du säga att hon är min syster?"
    Isak svarade honom: "Eftersom jag sade för mig själv, annars dör jag för hennes skull."
Herren (Jahve) visade sig för honom samma natt och sade: "Jag är din fader Abrahams Gud. Frukta inte, för jag är med dig och ska välsigna dig och föröka din säd (dina ättlingar) för min tjänare Abrahams skull."
När Isak var gammal och hans ögon var skumma [förmodligen av starr] så att han inte kunde se, kallade han på Esau, hans äldre son och sade till honom: "min son"
    och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni – jag står till förfogande, jag är beredd att ta ansvar, se 1 Mos 22:1.]
Och han sade: "Se, nu är jag gammal, men jag vet inte vilken dag jag ska dö.
Gör smaklig mat åt mig, sådan som jag älskar, och ta hit den till mig så att jag kan äta och min själ ska välsigna dig innan jag dör."
'Hämta en hjort till mig och gör smaklig mat så att jag kan äta och välsigna dig inför Herren innan jag dör.'
Därför, min son, lyssna noga och gör som jag befaller dig.
Jakob sade till Rebecka: "Se, Esau min bror är en hårig man och jag är en slät man.
min far kan till äventyrs vilja känna på mig och då blir jag som ett hån för honom och jag drar en förbannelse över mig och inte en välsignelse."
Hans mor [Rebecka] svarade honom: "Över mig ska den förbannelsen komma min son, lyssna bara på min röst och gå och hämta dem åt mig."
Och han kom till sin far och sade: "min far!"
    Han sade: "Här är jag, vem är du min son?"
Och Jakob sade till sin far: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du bad mig. Stå upp, jag ber dig, sitt och ät av min anrättning, så att din själ kan välsigna mig."
Och Isak sade till sin son: "Hur har du funnit det så snabbt min son?"
    Han svarade: "Eftersom Herren din Gud (Jahve Elohim) lät mig ha god jaktlycka (ordagrant sände mig framför sitt ansikte).
Då sade Isak till Jakob: "Kom nära, jag ber dig, så att jag får känna på dig min son, om du verkligen är min son Esau eller inte."
Och han sade: "Är du verkligen min son Esau?"
    Och han svarade: "Det är jag."
Och han sade: "För det nära mig och jag ska äta av min sons anrättning så att min själ (hela min person) kan välsigna dig." Och han ställde det nära honom och han åt och han gav honom vin och han drack.
Och hans far Isak sade till honom: "Kom nära nu och kyss mig min son."
Och han kom nära och kysste honom. Och han kände doften av hans kläder och välsignade honom och sade:
"Se, doften av min son är
    som doften av fälten
    som Herren (Jahve) har välsignat.
Och även han gjorde välsmakande mat och bar in till sin far och han sade till sin far: "Låt min far stå upp och äta av sin sons anrättning, så att han kan välsigna mig."
När Esau hörde sin fars ord, skrek han ett högt (mycket stort) och bittert skrik och han sade till sin far: "Välsigna mig, även mig, min far!"
Och han sade: "Heter han inte med rätta Jakob? [Jakob betyder "den som håller i hälen" eller "den som tränger undan".] För han har trängt undan mig dessa två gånger. Han tog min förstfödslorätt och se, nu har han tagit bort välsignelsen." Sedan frågade han: "Har du någon annan välsignelse för mig?"
Och Isak svarade och sade till Esau: "Se, jag har gjort honom till herre, och alla hans bröder har jag gett till honom som tjänare, och med säd och vin har jag försett honom, och vad mer ska jag göra för dig min son?"
Och Esau sade till sin far: "Har du inte någon välsignelse min far? Välsigna mig, även mig, min far." Och Esau lyfte upp sin röst och grät.
Och Esau hatade Jakob på grund av välsignelsen som hans far välsignat honom med. Och Esau sade (tänkte) i sitt hjärta: "Låt sorgedagarna efter min far passera, sedan ska jag döda min bror Jakob."
Lyssna därför min son till min röst och stig upp, fly till Laban, min bror i Haran,
Och Rebecka sade till Isak: "Jag är livrädd på grund av Chets döttrar. Om Jakob tar en hustru av Chets döttrar, en som dessa av döttrarna från landet, vilken glädje har jag då av livet?"
så att jag kommer tillbaka till min fars hus i frid (shalom) då ska Herren (Jahve) vara min Gud (Elohim),
Jakob frågade dem: "mina bröder, vilka är ni?"
    De svarade: "Vi är från Charan (Haran)." [1 Mos 11:31]
Och Laban sade till honom: "Med säkerhet är du mina ben och mitt kött." Och han vistades hos honom i en månads tid.
Och Laban sade till Jakob: "Eftersom du är min bror, ska du inte tjäna mig för ingenting. Säg mig vilken lön jag ska ge dig."
Sedan [sju år senare] sade Jakob till Laban: "Ge mig min hustru, för mina dagar är fyllda, så att jag kan gå in till henne."
Så blev Lea gravid och födde en son och hon gav honom namnet Ruben [hebr. Reoven – betyder: "Se, en son!"], för hon sade: "Eftersom Herren (Jahve) har sett till min nöd (misär; mitt elände – hebr. oni) så kommer min man nu att älska mig."
Och hon [Lea] blev gravid igen och födde en son och sade: "Nu, denna gång ska min man förenas med (vara nära – hebr. lava) mig eftersom jag har fött honom tre söner." Därför gav hon honom namnet Levi [betyder: "förenad med"].
Då sade hon: "Se min tjänstekvinna Bilha, gå in till henne och hon kan få barn över min välsignelse, så att även jag blir uppbyggd genom henne."
Och Rakel sade: "Gud (Elohim) har dömt (hebr. danan) mig och även hört min röst och har gett mig en son." Därför gav (kallade) hon honom namnet Dan [betyder: domare].
Och Rakel sade: "Guds närkamper har jag utkämpat (stretat, 'vridit mig'; brottats) med min syster och jag har [verkligen] fått överhanden (övervunnit)." Så gav (kallade) hon honom namnet Naftali [betyder: "min kamp"; eller möjligtvis "slug närkamp"].
Och Lea sade: "Jag är glad (välsignad – hebr. asher) för döttrarna ska kalla mig lycklig." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Asher. [Asher betyder glad och att känna sig välsignad, men även att vara ärlig och gå rakt fram.]
Och hon [Lea] sade till henne [Rakel]: "Är det en liten sak (är det inte tillräckligt illa) att du har tagit bort min man? Ska du nu också ta bort min sons alrunor ("kärleksäpplen")?"
    Och Rakel sade: "[Okej.] Därför ska han ligga med dig i natt för [i utbyte mot] din sons alrunor."
När Jakob kom från fältet på kvällen gick Lea ut och mötte honom och sade: "Du måste komma in till mig, för jag har verkligen köpt dig med min sons alrunor." [Lea väntade inte hemma utan går ut och möter Jakob.] Och han låg hos henne den natten. [Här används inte känna (hebr. jada, se 1 Mos 4:1) som är det ord som brukar användas om äktenskapligt samliv, utan "ligga" som oftare har med utomäktenskaplig sex att göra, se 1 Mos 39:12. De fyra första sönerna som Lea föder står det bara att hon föder (1 Mos 29:32, 33, 34, 35), med de två sista föder hon "till Jakob" (vers 17 och 19), precis som Bilha (vers 5 och 7) och Zilpa (vers 10 och 12). även Josef och Benjamin har annorlunda formulering och saknar frasen "till Jakob", se vers 23 och 1 Mos 35:18.]
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har gett mig min lön (hebr. shachar) eftersom jag gav min tjänstekvinna till min man. Och hon gav (kallade) hon honom namnet Jisashchar. (Jisashachar betyder det finns lön, kompensation eller belöning.)
Och Lea sade: "Gud (Elohim) har skänkt (hebr. zavad) mig en god hemgift (hebr. zeved), nu ska min man umgås (hebr. zaval) med mig, eftersom jag har fött honom sex söner." Och hon gav (kallade) hon honom namnet Zevolun. [Zevolun betyder upphöjd, men även boplats, habitat.]
Hon blev gravid och födde en son och sade: "Gud (Elohim) har tagit bort min förebråelse."
Och det skedde när Rakel hade fött Josef att Jakob sade till Laban: "Sänd iväg mig så att jag kan gå till min plats och till mitt land.
Ge mig mina fruar och mina barn för vilka jag har tjänat dig och låt mig gå, för du känner mycket väl till hur jag har tjänat dig."
Innan jag kom hade du lite och den har förökat sig och blivit talrik, och Herren (Jahve) har välsignat dig oavsett vart du har vänt dig. Och nu ska jag förse även mitt eget hus (hushåll)."
Jag ska idag gå igenom dina hjordar och ta bort därifrån varje spräckligt och fläckigt, och alla mörka bland fåren, och de fläckiga och spräckliga från getterna, och de ska vara min lön.
Så ska min rättfärdighet vittna mot mig idag och framåt, när du kommer för att se över min lön som är inför dig. Alla som inte är fläckiga och spräckliga bland getterna och mörka bland fåren, om de blir funna hos mig ska de räknas som stulna."
och han sade till dem: "Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud har varit med mig.
Ni vet själva att jag har tjänat er far med all min kraft.
Ändå har er far offentligt förnedrat (lurat – hebr. talal) mig och ändrat min lön tio gånger [gång på gång], men Gud har inte tillåtit honom att göra mig något ont. [Det ovanliga ordet har samma rot som ordet tel som används om en stad som byggts upp och rivits ner. Labans sätt är som ett grymt skämt där Jakobs förvänting har byggts upp som en stad synlig för alla, för att sedan raseras, på nytt byggas upp för att igen raseras.]
När parningstiden för småboskapen kom hade jag en dröm. Jag lyfte min blick och fick se att hannarna, som betäckte småboskapen, var strimmiga, spräckliga och fläckiga.
Då sade Laban till Jakob: "Vad har du gjort? Du smög dig i väg från mig och förde bort mina döttrar likt fångar tagna med svärd.
Du unnade mig inte ens att få kyssa mina barnbarn och mina döttrar. Du har betett dig som en dåre.
Jag har makt att göra er illa, men er fars Gud sade till mig i natt: Akta dig för att säga något mot Jakob, gott eller ont.
Nu gav du dig i väg för att du längtade hem så mycket. Men varför stal du mina gudar?"
Och hon sade till sin far: "Bli inte arg, herre (låt det inte vara förargelseväckande i min herres ögon), att jag inte kan resa mig inför dig, för det är med mig på kvinnors vis (jag har det som kvinnor brukar ha)" [3 Mos 15:19] Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.
Jakob blev arg och kom i gräl med Laban och sade till honom: "Vad är mitt brott, vad är min synd, eftersom du förföljer mig så våldsamt?
Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda.
Jag kom aldrig med något ihjälrivet djur till dig, jag var tvungen att ersätta det själv. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten.
Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde ifrån mig.
I 20 år [år 1929-1909 f.Kr.] har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i 14 år för dina båda döttrar och i 6 år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger.
Hade inte min fars Gud varit med mig – Abrahams Gud som även Isak vördar – så hade du säkert låtit mig gå med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt."
Laban svarade Jakob: "Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Vad skulle jag kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de fött?
Om du behandlar mina döttrar illa eller tar andra hustrur vid sidan av mina döttrar, ska du komma ihåg att Gud är vittne mellan mig och dig, även om ingen människa är närvarande."
Och han befallde dem och sade: "Så ska ni säga till min herre Esau: 'Så säger din tjänare Jakob, jag har vistats hos Laban och stannat till nu.
Och jag har oxar och åsnor och småboskap och tjänare och tjänarinnor, och jag har sänt för att berätta för min herre, för att jag ska finna nåd (oförtjänt kärlek, favör – hebr. chen) i dina ögon.' "
Och Jakob sade: "min far Abrahams Gud (Elohim) och min far Isaks Gud (Elohim), Herre (Jahve) du som sagt till mig: 'Återvänd till ditt land och till din släkt och jag ska göra väl mot dig.'
Jag är inte värdig all din nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) och all sanning (trofasthet – hebr. emet) som du har visat din tjänare, för med min stav gick jag över denna Jordan och nu är jag två läger.
Befria mig, jag ber dig, från min brors hand, från Esaus hand, för jag är rädd för honom, annars kommer han att slå mig, mor med söner.
Och han gav dem i sin tjänares hand, varje flock för sig, och han sade till sin tjänare: "Gå över före mig och se till att det är ett avstånd mellan flock och mellan flock."
Och han befallde de första (de som gick längst fram) och sade: "När Esau min bror möter er och frågar er och säger. 'Vilka är ni och vart går ni och vems är dessa framför er?'
Då ska ni säga: 'De är din tjänare Jakobs, det är en gåva sänd till min herre, till Esau och se, han är även bakom oss.' "
och ni ska säga: "Se, även din tjänare Jakob är bakom oss." För han sade (tänkte): "Jag ska blidka honom med gåvan som går framför mig och därefter ska jag se hans ansikte, måhända ska han ta emot mig."
Då frågade Jakob: "Jag ber dig, låt mig få veta ditt namn?" Han svarade: "Varför frågar du efter mitt namn?" Sedan välsignade han Jakob där.
Jakob kallade platsen Peniel (Guds ansikte). Han sade: "För jag har sett Gud (Elohim) ansikte mot ansikte, och överlevt."
Sedan frågade han [Esau]: "Vad menar du med den stora skara (alla de läger) som jag mött [som du sänt framför dig]"?
    Och han [Jakob] svarade: "För att finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon min herre."
Och Esau sade: "Jag har nog, min bror, låt det du har vara ditt."
Och Jakob svarade: "Nej, jag ber dig, om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, ta då emot gåvorna ur min hand, för så sant som jag har sett ditt ansikte, som när någon ser Guds (Elohims) ansikte, ger du mig nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa).
Jag ber dig (vädjar), ta emot min gåva som jag har fört till dig, eftersom Gud (Elohim) har handlat med nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chanan) mot mig, och eftersom jag har nog." Och han bad enträget och han tog emot den.
Och han sade till honom: "min herre vet att barnen är späda och att flockarna och hjordarna som ger di är viktiga för mig, och om vi driver dem för hårt en dag kan hela flocken dö.
Jag ber dig, låt min herre gå över före hans tjänare och jag ska vandra vidare långsamt, efter boskapens takt (tempo) och i barnens takt (tempo), till dess jag kommer till min herre i Seir."
Och Esau sade: "Låt mig lämna några från mitt folk med dig." Och han sade: "Varför detta? Låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i min herres ögon."
Och Chamor talade med dem och sade: "min son Shechems själ längtar efter din dotter, jag ber dig, ge henne som hustru till honom.
Och Jakob sade till Simon och Levi: "Ni har gett mig bekymmer, att göra mig förhatlig för landets invånare, för kananéerna och periséerna, och jag är få i antal, de kommer att samla ihop sig mot mig och slå mig, och jag blir fördärvad, jag och mitt hus."
och låt oss stå upp och gå till Betel. Där ska jag göra ett altare till Gud (El) som svarade mig den dag jag var i nöd (var trängd) och som har varit med mig på den väg jag har vandrat."
Vi band kärvar på fältet och min kärve reste på sig och stod upprätt, och se, era kärvar kom och stod runt omkring och bugade sig för min kärve."
"mina bröder, letar jag efter", svarade han, "Tala om för mig var de vallar sin hjord." [Den hebreiska ordföljden är "mina bröder jag söker". Att "mina bröder" kommer först förstärker Josefs tillit och hur han ser dem som sin familj, något som gör brödernas svek ännu större.]
Han kände igen den och sade: "Det är min sons mantel, ett vilddjur har slukat honom. Josef är utan tvekan sliten i stycken."
Alla hans söner och hans döttrar steg upp för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas och han sade: "Jag ska gå ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), till min son och sörja." Och hans far grät över honom.
Efter detta sade Juda till sin svärdotter Tamar: "Förbli en änka i din fars hus till dess min son Shela har vuxit upp." Han sade (tänkte för sig själv) annars dör han också, som sina bröder. Och Tamar gick iväg och bodde i sin fars hus.
Juda kände igen dem och sade: "Hon är mer rättfärdig än jag, eftersom jag inte gav henne min son Shela." Han träffade henne inte mer (hade inget sexuellt umgänge med henne).
Men Josef vägrade och sade till sin herres hustru: "Se, min herre som äger mig vet inte ens vad som finns i hans hus [har inte koll på alla småsaker], han har gett allt som tillhör honom i min hand (låter mig förvalta allting).
När han hörde att jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig, flydde och tog sig ut." [Ibland är flykt ett tecken på svaghet, andra gånger mod. Josef förlorade sin mantel, men behöll sin integritet.]
När jag höjde min röst och ropade för full hals, då lämnade han sin mantel hos mig, flydde och tog sig ut."
Munskänkarnas förman berättade sin dröm för Josef och sade till honom: "I min dröm såg jag vin framför mig,
och faraos bägare var i min hand och jag tog druvorna och pressade dem i faraos bägare och jag gav bägaren till faraos hand."
När bagarnas förman såg att uttydningen var god, sade han till Josef: "Jag hade också en dröm, och i den såg jag tre korgar med bröd som var på mitt huvud.
I den översta korgen fanns alla sorters bakat bröd för farao men fåglarna åt upp det i korgen på mitt huvud."
[Förmannen till munskänkarna hörde om drömmarna och kom ihåg Josef.] Då talade förmannen för munskänkarna till farao och sade: "Jag kommer ihåg min försummelse idag,
Det skedde precis som han sagt till oss – jag blev återinsatt i mitt ämbete (ställning) [av farao, se 1 Mos 40:13], men den andre [bagaren] blev upphängd [på trä, se 1 Mos 40:19]."
Farao talade till Josef:
-
"I min dröm stod jag på stranden till floden [Nilen].
Jag såg i min dröm sju stjälkar med säd skjuta upp, frodiga och välmatade.
Du ska råda över mitt hus och i enlighet med dina ord ska allt mitt folk regeras, bara tronen ska vara större än du." [Josef blir befordrad till den högste ämbetsmannen i Egypten, bara farao själv är högre i rang. Ordagrant: "din mun ska allt mitt folk kyssa", jmf. Ps 2:11–12.]
Josef gav sin förstfödda namnet Manasse, för Gud har fått mig att glömma min träldom och min fars hus. [Namnet Manasse betyder "få att glömma".]
Den andra gav han namnet Efraim, för Gud har gjort mig fruktsam i mina bedrövelsers land. [Namnet Efraim betyder "dubbel frukt".] [Guds ordning är först Manasse, sedan Efraim. Först måste vi "glömma" och komma över det som varit, förräderiet, de falska anklagelserna, fängelset och det orättfärdiga behandlandet innan vi kan bära frukt. Istället för att söka hämnd, måste vi förlåta våra bröder och föda "Manasse", se Fil 4:8.]
De sade till honom: "Nej min herre, dina tjänare har kommit för att köpa mat.
Han sade till sina bröder: "mina egna pengar har lagts tillbaka, och de ligger i min egen säck."
    De blev förskräckta (deras hjärtan svek dem) och de vände sig oroligt till varandra och sade: "Vad är det som Gud (Elohim) har gjort mot oss?"
Ruben talade till sin far och sade: "Du ska dräpa mina två söner om jag inte för honom tillbaka till dig. Ge honom i min hand och jag ska föra tillbaka honom till dig." [Ruben hade fyra söner, så hebreiskan antyder "två av mina söner".]
Jakob svarade: "min son [Benjamin] ska inte gå ner med dig, för hans bror är död och han är den ende som är kvar, om något ont drabbar honom på vägen som ni går, då störtar ni ner mina gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats)." [Josef och Benjamin är Rakels enda söner som hon födde åt Jakob. Eftersom Rakel var hans första kärlek, se 1 Mos 29:18, är dessa två söner extra viktiga för honom. Hon dog dessutom i barnsäng när Benjamin föddes.]
Juda talade till honom och sade: "Mannen varnade oss tydligt och sade: 'Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.'
men om du inte vill låta honom gå, kommer vi inte att gå, för mannen sade till oss: "Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er."
Jag ska vara garanten för honom. Från min hand ska du utkräva honom om jag inte för honom tillbaka till dig och ställer honom framför dig. Då ska jag bära skulden för det för evigt.
och sade: "min herre, vi kom verkligen ner för att köpa mat första gången,
Han lyfte upp sina ögon och såg sin bror Benjamin, hans [egen] mors [Rakels] son, och sade: "Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?" Han sade vidare: "Må Gud (Elohim) visa nåd (oförtjänt kärlek, trofasthet – chanan) mot dig min son."
Lägg sedan min bägare, silverbägaren, överst i den yngstes säck och hans pengar för säden." De gjorde så som Josef hade sagt.
Är det inte denna som min herre dricker ur och genom vilken han verkligen blir gudomlig? Ni har gjort ont som har gjort detta."
De svarade honom: "Varför talar min herre ord som dessa? Det är fjärran från dina tjänare att göra något sådant.
Hos den av dina tjänare som den blir funnen, låt honom dö, och vi ska bli vår herres slavar."
Juda svarade: "Vad kan vi säga till vår herre? Vad ska vi tala? Hur ska vi förklara oss själva (rättfärdiga oss)? Gud har funnit dina tjänares missgärningar, vi är min herres slavar, både vi och den i vars hand bägaren blev funnen."
Juda kom nära honom och sade: "min herre, låt din tjänare, jag ber dig (vädjar) få tala ett ord i min herres öra, och låt inte din vrede upptändas mot din tjänare, för du är som farao.
min herre frågade sin tjänare och sade: 'Har ni en far eller en bror?'
Vi svarade min herre: 'Vi har en far som nu är gammal, och han har en son som han fått på gamla dagar. Pojkens bror är död. Därför är han ensam kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.'
Du sade till dina tjänare: 'För honom ner med er så att jag kan se honom med mina ögon.'
Vi sade till min herre: 'Ynglingen kan inte lämna sin far, för om han lämnar sin far kan hans far dö.'
Men du sade till dina tjänare: 'Om ni inte er yngsta bror följer med er ner hit, ska ni inte se mitt ansikte igen.'
När dina tjänare kom till vår far berättade vi min herres ord för honom.
Då sade din tjänare, min far, till oss: 'Ni vet att min hustru födde två söner åt mig,
om ni tar denne enda ifrån mig också och något drabbar honom så för ni ner mitt gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats).'
Vet därför att när jag [Juda] kommer till din tjänare, min far [Jakob], och ynglingen inte är med oss – eftersom hans eget liv är helt sammanfogat med hans liv [ordagrant: hans själ är bunden i hans själ]
Din tjänare blev en garant för ynglingen gentemot min far och jag sade: 'Om jag inte för tillbaka honom till dig ska jag bära skulden och skammen för min far för evigt.' [1 Mos 43:9]
Låt därför nu din tjänare, jag ber dig (vädjar), stanna här som slav åt min herre istället för ynglingen, och låt ynglingen gå upp med sina bröder.
Hur ska jag kunna gå upp till min far om ynglingen inte är med mig? Annars måste jag se på det onda som kommer över min far."
Josef sade till sina bröder [på hebreiska]: "Jag är Josef! Lever min far fortfarande?" Hans bröder kunde inte svara honom, de stod där förskräckta (chockade) framför honom.
Skynda er att gå upp till min far och säg till honom: "Så säger din son Josef, Gud har gjort mig till herre över hela Egypten, kom ner till mig, dröj inte. [Josefs ord måste ha påmint dem om vad han sagt tidigare, se 1 Mos 37:8.]
Och se, era ögon ser och min bror Benjamins ögon (ser), att det är min mun som talar till er.
Ni ska berätta för min far om all min härlighet i Egypten, och om allt som ni har sett och ni ska skynda er att föra min far hit."
Israel sade: "Det är nog. Josef min son lever fortfarande. Jag vill gå och se honom innan jag dör."
Josef sade till sina bröder och till sin fars hus: "Jag ska gå upp och berätta för farao och säga till honom: 'mina bröder och min fars hus, som var i landet Kanaan, har kommit till mig,
Sedan gick Josef och berättade för farao och sade: "min far och mina bröder, deras boskapshjordar och deras småboskap och allt de äger har kommit från Kanaans land och nu är de i landet Goshen [1 Mos 45:10].
Jakob svarade farao: "Dagarna och åren av min vandring är 130 år. Få och onda har dagarna av mitt liv varit och jag har inte uppnått dagarna och åren av mina förfäders liv, de dagar som de vistades (på jorden)."
När det året gått till ända kom de till honom ett andra år och sade till honom: "Vi vill inte undanhålla för vår herre hur alla våra pengar är spenderade, och småboskapen och boskapshjordarna är min herres. Ingenting är kvar i min herres åsyn förutom våra kroppar och vår mark.
De sade: "Du har räddat våra liv. Låt oss finna nåd (oförtjänt kärlek) i min herres ögon, och vi ska vara faraos slavar."
Tiden närmade sig när Israel [Jakob] måste dö och han kallade på sin son Josef och sade till honom: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, lägg, jag ber dig, din hand under min höft och agera välvilligt och trofast med mig. Jag ber dig, begrav mig inte i Egypten.
Men när jag sover med mina fäder, ska du föra ut mig ur Egypten och begrava mig på deras begravningsplats. Han [Josef] svarade [sin far]: "Jag ska göra som du har sagt."
Josef svarade sin far: "De är mina söner, som Gud (Elohim) har gett mig här."
    Han sade: "För fram dem, jag ber dig, till mig och jag ska välsigna dem."
Han välsignade Josef och sade:
"Guden (Elohim; i bestämd form) inför vilken mina fäder
    Abraham och Isak vandrade,
Guden (Elohim; i bestämd form) som har varit min herde
    hela mitt långa liv till denna dag,
ängeln (budbäraren) som återlöste (friköpte) mig från allt ont (all ondska)
    – må han välsigna ynglingarna,
och låt mitt namn nämnas i dem
    och min fars namn Abraham och Isak,
    och låt dem växa till i stort antal (bli många) över (mitt på) jorden."[Här används hebreiska verbet gaal – återlösa, första gången i Bibeln. Substantivet på samma rot – återlösare, är ett av namnen på Jesus. Hans uppdrag på korset var att återlösa oss, se Joh 1:29; Ef 1:7; Heb 9:12. Därför är det betydelsefullt att just uttrycket "allt ont" finns här där ordet gaal förekommer för första gången i GT. Det pekar profetiskt på vad som ligger i Guds frälsningsplan.]
Josef sade till sin far: "Inte så min far, för detta är den förstfödde, lägg din högra hand över hans huvud".
Hans far vägrade och sade: "Jag vet (känner mycket väl till) det min son. Jag vet det. Han ska också bli ett folk och även han ska bli stor. Likväl (en skarp betonong och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) ska hans yngre bror bli större än honom och hans säd (efterkommande) ska bli en myckenhet av folk (nationer).
Jag ger dig nu, utöver vad dina bröder får, en bergsrygg (sluttning eller staden Shechem) som jag tagit från amoréerna med svärd och båge." [Hebr. shekhem kan syfta på en bergsrygg, sluttning eller även staden Shechem. Han kan referera till marken han köpte, se 1 Mos 33:18–19, men eftersom en strid nämns talar det för att det är händelserna i 1 Mos 34:25–29 som åsyftas. Josef begravdes senare i Shechem, se Jos 24:32.]

Tolv eller tretton stammar?
Josefs söner, Efraim och Manasse, adopteras av Jakob (vers 5), så totalt blir det som om Israel hade 14 söner! När landet senare fördelas får Josef inget landområde, istället är det Manasse och Efraim som tilldelas land, och Josef ersätts alltså av sina söner. Här finns en förebild på hur Jesus återlöser två folk (judar och hedningar) och låter dessa två folk ta hans plats som ett folk, men ändå två (vers 16).
    Även om det är tretton stammar som går in i det nya landet är det bara tolv stammar som får landområden. Levi har inte ett eget område (Herren är deras arv, se 5 Mos 18:19–20). Det finns flera samband mellan talet 13 och talet 1. Det hebreiska ordet för räknetalet ett är echad. Ordet består av tre bokstäver Alef (talvärde 1), Chet (talvärde 8) och Dalet (talvärde 4). Summan av talvärdena för dessa tre bokstäver är 13. Inom judendomen så är 13 det nummer som krävs för att starta något nytt. Talet ett tillsammans med tretton förekommer på många områden. När en pojke når tretton års ålder (och firar Bar mitzvah) räknas han som en man och "blir ett" med folket.

Ruben [betyder "se en son"] du är min förstfödde,
    min makt och förstlingsfrukten av min styrka,
    överlägsen i värdighet och överlägsen i styrka.
Instabil som vatten [utan förmåga till självdisciplin] saknar du överlägsenheten,
    eftersom du steg upp i din fars bädd,
    där orenade du den, han steg upp till min bädd.
Låt inte min själ komma till deras rådslag,
    må aldrig min heder bli förenad med deras sällskap,
för i sin vrede slaktar de män
    och med sin egen vilja lemlästar de oxar.
Juda är ett lejons unge,
    från bytet har du stigit upp.
Han lutar sig ner, han lägger sig som ett lejon,
    som en lejoninna – vem ska resa upp honom?
Han befallde och sade till dem: "Jag är på väg att samlas till mitt folk, begrav mig med mina fäder i grottan som finns på hettiten Efrons fält,
min far tog en ed av mig och sade: "Se, jag ska snart dö. Du måste begrava mig i min grav som jag har grävt ut för mig själv i Kanaans land" Så, vänligen, låt mig nu gå upp och begrava min far och sedan återvända."
Josef tog en ed av Israels söner och sade: "Gud ska verkligen besöka er och då [när ni lämnar Egypten] ska ni bära med er mina ben härifrån" [Hebr. paqad är ett rikt ord som betyder att se, besöka, komma ihåg och kan även användas för att räkna och mönstra. Ordet upprepas två gånger både här och ivers 24, detta förstärker och försäkrar att Gud ska se och beskydda israeliterna.]

2 Moseboken (105)

Herren sade: "Jag har verkligen sett (det har inte undgått mig) hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop, på grund av deras slavdrivare. Jag känner väl till deras lidande.
Därför ska du gå nu, så jag kan sända dig till farao och du ska föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten." [Nu följer en dialog mellan Mose och Gud. Mose kommer med fyra ursäkter till varför han inte vill gå och till sist säger han rent ut, sänd någon annan, se 2 Mos 4:13.]
Gud sade också till Mose: "Så här ska du säga till israeliterna: 'Herren (Jahve), era fäders Gud – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud – har sänt mig till er. Detta är mitt namn för evigt, och så ska jag åkallas från släkte till släkte.'
Så jag ska sträcka ut min hand och slå Egypten med en serie av iögonfallande tecken. Sedan ska han släppa er.
Mose svarade: "Men tänk om de inte tror mig eller lyssnar på vad jag säger, utan svarar: 'Herren har inte visat sig för dig.'?"
Mose gick hem till sin svärfar Jetro och sade: "Låt mig gå tillbaka till mina bröder och systrar i Egypten, jag vill se om de fortfarande lever."
    Jetro sade till Mose: "Gå i frid (var välsignad)."
Du ska säga till farao: 'Så säger Herren: Israel är min förstfödde son.
Jag har sagt till dig att släppa min son, så att han kan frambära offer åt mig. Men du har vägrat, och därför ska jag döda din förstfödde son.' " [Texten i vers 22–33 är riktad till farao. Den andra delen kan dock vara riktad både till farao och Mose. Farao släppte folket motvilligt först efter 10 plågor, men det är motvilligt Mose ger sig av tillbaka till Egypten. Det går att hitta 10 punkter där Mose förhalar och motsätter sig uppdraget. Den tionde är i nästa vers när de stannar.]
En tid därefter gick Mose och Aron till farao och sade: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära."
Jag visade mig för Abraham, Isak och Jakob som Gud den Väldige [El-Shaddai, se 1 Mos 17:1; 35:11]. Dock gjorde jag mig inte känd (fick de inte erfara mig) under mitt namn Herren (Jahve).
Jag har också upprättat mitt förbund med dem och lovat att ge dem Kanaan, det land där de bodde som främlingar.
Jag har också hört israeliternas jämmer över att egyptierna har gjort dem till slavar, och jag har tänkt på (inte glömt) mitt förbund.
Jag ska föra er till det land som jag svor att ge åt Abraham, Isak och Jakob.
Jag ska ge det åt er till arv och egendom.
Jag är Herren.' " [I vers 6 används hebr. gaal för första gången i 2 Mosebok. Hela denna berättelse om Guds handlade med israeliterna när han befriar dem ur slaveriet i Egypten är den enskilt största typologin i hela GT på det som Jesus gör under påskveckan när han går till korset för oss som vår Goel, substantivet till "gaal", och återlöser oss genom att döma all synd och sjukdom och vinna full frälsning åt oss.]
Men jag ska göra så att faraos hjärta förhärdas. Trots att jag kommer att göra många övernaturliga tecken och under i Egyptens land,
ska farao inte lyssna till dig. Jag ska lägga min hand på Egypten och jag ska föra ut mina härskaror, mitt folk israeliterna, ut ur Egyptens land genom stora straffdomar.
Då ska egyptierna förstå att jag är Herren, när jag sträcker ut min hand över Egypten och för ut israeliterna från dem."
Du ska säga till honom: 'Herren, hebréernas Gud har sänt mig till dig och säger; Släpp mitt folk så att de kan tjäna (hålla gudstjänst till) mig i öknen, och se, du har inte lyssnat.' [Här används det hebreiska ordet avad för att "betjäna". Ordet betyder både att tillbe men också att arbeta. Samma ord används i vers 2 Mos 20:9 om att "arbeta" sex dagar och om slavarbetet i 2 Mos 1:13, 14, se även 1 Mos 2:5; 15. I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. För Gud hör tillbedjan och arbete ihop.]
Detta är vad Herren säger: 'Genom detta ska du veta att Jag är Herren. Se jag ska slå vattnet som är i floden med staven i min hand och det ska förvandlas till blod.
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose och sade: Gå till farao och säg till honom: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Då kallade farao på Mose och Aron och sade: "Be till Herren (Jahve) att han tar bort grodorna från mig och från mitt folk. Sedan ska jag låta folket gå så att de kan offra till Herren (Jahve)."
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao. När han kommer till vattnet (Nilen) ska du säga till honom: Detta är vad Herren (Jahve) säger; Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Annars, om du inte låter mitt folk gå, ska jag sända flugsvärmar över dig, dina tjänare, ditt folk och in i era hus. Egyptens hus ska bli fulla (så att det fullständigt kryllar) av svärmande flugor till och med i husgrunderna. [Den egyptiska guden Khepri hade kontrollen över alla insekter, flugor och skalbaggar. Han hade kontroll över skapelsen och han ansågs även så mäktig att han var den som personligen flyttade solen över himlen varje dag.]
Men på den dagen ska jag göra skillnad för landet Goshen, där mitt folk bor, så att ingen flugsvärm kommer dit, för att du ska veta att Jag, Herren (Jahve) är (finns) mitt på jorden. [Här gör Gud för första gången åtskillnad på egyptierna och israeliterna så att plågan inte drabbar det judiska folket.]
Jag ska göra en åtskillnad mellan mitt folk och ditt folk. I morgon ska denna plåga inträffa. [Farao har dagen på sig att ångra sig, men gör det inte.]
Sedan talade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: "Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Stig upp tidigt på morgonen och stå (positionera dig) framför farao och säg till honom: 'Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Denna gång ska jag sända alla hemsökelser (plågor – heb. magefa) till ditt hjärta, och till dina tjänare och till ditt folk, så att ni ska veta att det finns ingen som jag i hela världen.
Sannerligen skulle jag nu ha kunnat sträcka ut min hand och slå dig och ditt folk med en pest som hade sopat bort dig från jordens yta.
Likväl (en skarp betonong och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) har jag låtit dig stå av denna anledning; för att visa dig min makt och för att mitt mäktiga namn ska proklameras, deklareras, förkunnas ut över hela jorden.
Ändå upphöjer du dig själv över mitt folk genom att inte låta dem gå.
Farao kallade på Mose och Aron och sade till dem: "Jag har syndat denna gång. Herren (Jahve) är rättfärdig, medan jag och mitt folk är onda.
Mose sade till honom: "Så snart jag har gått ut ur staden ska jag sträcka ut min hand till Herren (Jahve). Åskan ska sluta och haglet ska upphöra så att du må veta att jorden är Herrens (Jahves).
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao, för jag har förhärdat (tillslutet) hans hjärta och hans tjänares hjärtan, så att jag kan visa mina tecken i deras mitt.
Detta ska du berätta för dina söner och deras söner (barn och barnbarn), om vad jag har gjort i Egypten, liksom mina tecken som jag har gjort ibland dem, så att ni ska veta att jag är Herren (Jahve)."
Mose och Aron gick in till farao och sade till honom: "Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: 'Hur länge ska du vägra att ödmjuka dig själv inför mig? Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig.
Annars, om du vägrar att låta mitt folk gå, se, i morgon ska jag föra in gräshoppor över dina gränser.
Förlåt nu min synd bara denna gång, be till Herren er Gud (Jahve Elohim) så att han tar bort denna död ifrån mig."
Farao sa till honom: "Gå bort från mig. Akta dig själv från att komma inför mitt ansikte igen, för på den dagen (som du gör det) kommer du att dö."
Herren (Jahve) hade sagt till Mose: farao ska inte lyssna på dig för att mina tecken ska bli mångfaldigade i Egyptens land.
[När det gäller dateringen av uttåget finns det två teorier, den sena (1200-talet f.Kr.) och den tidiga (1400-talet f.Kr.). Se 1 Kung 6:1 för mer info.] Han [farao] kallade på Mose och Aron mitt i natten och sade: "Stå upp, gå ut från mitt folk, både ni och Israels söner (alla israeliter) och gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve) som ni har sagt.
och när farao vägrade att låta oss gå, slog Herren (Jahve) allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap. Därför offrar jag allt förstfött av hankön till Herren (Jahve) men jag löser ut alla förstfödda av mina söner." [Ceremonin kallas Pidyon haben, hebreiska för "friköpandet av sonen", se 4 Mos 8:16. Seden praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa på fem silvermynt. En förstfödd från en prästsläkt – kohen – omfattas inte av budet, se 4 Mos 3:12.]
Mose tog även med sig Josefs ben, eftersom han hade tagit en ed, ett löfte av Israels söner (barn) och sagt: Gud (Elohim) ska säkerligen komma ihåg er och då ska ni ta mina ben med er. [Josef kände med säkerhet till det ord som Gud talat till Abraham när han sagt att de skulle vara slavar i Egypten under fyra generationer och sedan komma tillbaka till landet, se 1 Mos 15:13–16, därför tog han detta löfte av Israels söner som nu Mose uppfyller.]
Herren (Jah, kortformen av Jahve, betecknar att han alltid har existerat) är min styrka (starkhet) och min lovsång,
    han blev min frälsning (räddning).
Han är min Gud (El) och jag vill prisa honom,
    min faders Gud och jag vill upphöja honom.
Fienden sade:
    'Jag ska jaga,
    jag ska hinna i kapp,
    jag ska fördela bytet,
    min vilja ska ske med dem,
    jag ska dra mitt svärd,
    min hand ska utrota dem.'
Då sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla ett dagsbehov för varje dag, så jag kan pröva dem, om de vill vandra efter min undervisning (hebr. Torah) eller inte.
Herren (Jahve) sade till Mose: Hur länge ska ni vägra att hålla mina bud och min undervisning (hebr. Torah)?
Men folket var så uttorkade och i desperat behov av vatten att de fortsatte att klaga på Mose och muttrade: "Varför förde du oss ut ur Egypten? Var det för att vi, våra barn och vår boskap skulle dö av törst?"
Mose sade till Josua: "Välj ut åt oss män, gå ut och strid med amalekiterna. I morgon ska jag stå på toppen av kullen med Guds (Elohims) stav i min hand.
Då byggde Mose ett altare och gav det namnet Herren mitt segerbaner (Jahve Nissi).
och namnet på den andra var Elieser [Eliezer, på hebreiska låter det som "Gud – min hjälp"], eftersom han sade: "min faders Gud (Elohim) är min hjälp, och räddade mig från faraos svärd."
Lyssna till min röst (på det som jag säger), jag ska ge dig råd och Gud (Elohim) ska vara med dig. Du representerar folket inför Gud och tar deras angelägenheter till Gud (Elohim).
Och nu, om ni noggrant lyssnar till mig och håller mitt förbund, då ska ni vara min dyrbara egendom [med speciellt privilegium, men också väldigt ansvar] framför (ut från) alla andra folk, för hela jorden är min.
Du ska inte ha några andra (främmande) [plural] gudar (elohim) vid sidan av mig (ordagrant: "över mitt ansikte"; som konkurrerar med min plats).
men visar min trofasta kärlek mot tusenden [i tusen generationer] när man älskar mig och håller mina bud.
Ni ska göra ett altare av jord till mig och offra brännoffer [3 Mos 1:3–16] på det och shalomoffer [ett gemenskapsoffer som alla i familjen åt tillsammans, se 3 Mos 7:11–21], dina får och dina oxar. På varje plats där jag vill att mitt namn ska bli omnämnt ska jag komma till er och välsigna er.
Inte heller ska du gå upp på trappsteg till mitt altare, för att din nakenhet inte ska bli avslöjad därpå.
Men om tjänaren tydligt säger: "Jag älskar min herre, min hustru och mina barn, jag vill inte gå (lämna) frivilligt",
Men om en man avsiktligt kommer till sin granne och slår honom med svek, då ska han tas bort från mitt altare så att han kan dö.
ska min vrede bli het och jag ska döda dig med svärd, och din hustru ska bli en änka och dina barn faderlösa.
Om du lånar ut pengar till någon av mitt folk, till den fattige (hebr. ani) som är hos dig, ska du inte vara för honom som en kreditgivare, inte heller ska du ta ränta av honom.
Osyrade brödets högtid (hebr. chag matsah) ska du hålla. Sju dagar ska ni äta osyrat bröd (hebr. matsah) som jag har befallt er, på den bestämda tiden i månaden Aviv [ett annat namn på månaden Nisan, motsvarar mars/april], för denna månad kom ni ut från Egypten. Ingen ska komma inför mig tomhänt [det krävs en offergåva]. [Detta är den första av de stora vallfärdshögtiderna. Den inleds den 15:e i den första månaden Nisan (3 Mos 23:6–8, hebr. Aviv betyder "månaden då axen mognar", det babylonska namnet är Nisan). Ytterligare två högtider infaller under de här dagarna och förknippas med Osyrade brödets högtid. Pesach firas kvällen innan (den 14:e, se 3 Mos 23:4–5) och Förstlingsfruktens högtid (Bikkurim) infaller andra eller tredje dagen under Osyrade brödets högtid (3 Mos 23:9–4).]
[Fyra lagar med förbjudna traditioner från omkringliggande folk.] Offra inte blodet från mina offer med syrat eller jäst bröd. [Drick inte blod, se 3 Mos 17:14, blanda inte heller med bröd.] Inte heller får fettet från mina fester bli kvar ute, utomhus, hela natten till morgonen [3 Mos 3:16–17].
Ge akt på honom (bokstavligt: "bevaka från hans ansikte"), lyssna noga på hans röst. Var inte upproriska mot honom, för han ska inte ursäkta dina överträdelser, för mitt namn är i honom. [Denna ängel eller budbärare är Jesus, fast ännu inte i mänsklig gestalt.]
För min ängel, min budbärare, ska gå framför dig och föra dig till amoréerna, hettiterna, periséerna, kananéerna, hivéerna och jevuséerna och jag ska hugga av dem.
Jag ska sända min skräck framför dig och slå alla människor med panik, som du ska komma till, och göra så att alla dina fiender vänder ryggen mot dig (så att de flyr för dig).
Säg till Israels söner (alla israeliter) att de ska ta upp ett offer till mig (Herren), från alla människor som har hjärtan som gjorts villiga, [2 Kor 9:7–8] ska du ta mitt offer.
På bordet ska det alltid ligga bröd inför mitt ansikte. [Brödet är en bild på Guds ord och det faktum att det alltid ska finnas bröd på bordet undervisar oss om vikten att alltid "äta" ordet, det vill säga ha en god daglig vana att alltid läsa Guds ord och begrunda det. Att det är inför Guds ansikte/ögon betyder att vi aldrig ska titta bort från Ordet utan istället låta Bibeln vara våra "glasögon" som vi använder som filter framför allt annat som vi tittar på så att vi kan avgöra vad som är rent, sant, gott och Guds vilja i varje situation.]
Och där ska jag möta Israels söner, och bli helig i min härlighet.
Tala till Israels söner och säg: "Var noga med att hålla (vakta, skydda, bevara) mina sabbater, för de är ett tecken mellan mig och era söners söner till generationerna, för att ni ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahve) som gör er heliga (avskilda).
Låt mig nu därför vara ensam så att min vrede kan bli het mot dem och jag kan förtära dem, och jag ska göra dig till en stor nation (ett stort folk)."
Och Aron svarade: "Låt inte min herres vrede bli brinnande het, du känner folket (är intimt förtrogen med dem) att de är inställda på (vända till) ondska.
Herren svarade Mose: "Den som har syndat mot mig ska jag utplåna ur min bok.
Gå tillbaka nu, led folket till den plats jag har talat med dig om. min ängel ska gå framför dig. Men den dag kommer då jag ska gå till rätta med dem för deras synd."
Och Mose sade till Herren (Jahve): "Se, du har sagt till mig: 'För upp detta folk', och du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig. Och du har sagt: 'Jag känner dig vid namn och även att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon.'
Och han sade: "Mitt ansikte (min närvaro) ska gå med dig och jag ska ge dig ro (tystnad, vila, betyder även att komma ner)."
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Jag ska göra dessa ting som du har talat, för du har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i mina ögon, och jag känner dig vid namn.
Han svarade: "Jag ska låta min godhet (skönhet) passera inför dig och jag ska visa namnet Herren (Jahve) inför dig. Jag ska vara nådig (ge oförtjänt favör) mot den jag vill vara nådig mot och vara barmhärtig (visa moderlig ömhet) mot den jag vill vara barmhärtig mot."
Han fortsatte: "Men mitt ansikte kan du inte få se, för ingen människa kan se mig och leva."
När min härlighet (mäktiga närvaro) passerar dig, ska jag ställa dig i en klyfta i berget och täcka dig med min hand medan jag passerar.
Sedan ska jag ta bort min hand, och då ska du få se efterdyningarna av min närvaro [ordagrant "mina ryggar", en metaforisk bild på efterglöden av hans närvaro], men mitt ansikte kan ingen se."
Det förstfödda av en åsna ska du lösa ut med ett lamm, och om du inte vill lösa ut den ska du bryta av dess nacke. Allt förstfött av dina söner ska du lösa ut. Och ingen ska komma tomhänt inför mig.
Du ska inte offra blodet av mina offer med syrat bröd.
Inte heller ska något av offren som hör till påsken lämnas kvar till morgonen. [Profetiskt om Jesus som togs ner från korset samma dag.]

3 Moseboken (57)

Det ska inte bakas med jäst. Jag har gett det till dem som deras del av mitt eldsoffer. Det är högheligt liksom syndoffret och skuldoffret.
Då sade Mose till Aron:
"Detta är vad Herren (Jahve) talade och sade,
    jag ska vara helig
i dem som kommer nära mig
    och över hela folkets ansikte ska jag förhärligas." Aron var tyst (som förstelnad, rörde sig inte, väntade). [Ordet används ofta vid katastrofer, se Hes 24:17.]
Så ska ni avskilja Israels söner från deras orenhet för att de inte ska dö i sin orenhet när de befläckar mitt Tabernakel bland dem.
Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem förtär något blod, ska jag vända mitt ansikte mot den som äter blodet [3 Mos 3:17] och utrota honom ur hans folk.
mina påbud (bindande juridiska beslut) ska ni göra,
och mina förordningar (ordagrant "saker inristat")
ska ni hålla (vaka över)
för att vandra efter dem.
    Jag är Herren (Jahve),
er Gud (Elohim).
Ni ska hålla (vaka över) mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och mina påbud (bindande juridiska beslut); den människa som gör dem ska leva genom (i) dem. Jag är Herren (Jahve).
[Vers 26–30 formar en kiasm där ordet avskyvärt återkommer fyra ggr.]
Men ni ska hålla mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och påbud (bindande juridiska beslut),
    och inte göra något av detta avskyvärda
– det gäller både infödda och invandrare!
Lyd min befallning (mishmar – något som ska vaktas och skyddas),
    så att ni inte gör något av dessa avskyvärda förordningar (traditioner, seder) som man följt före er,
så att ni blir orenade genom dem! Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).
Var och en av er ska
vörda sin mor och sin far [älska medmänniskan]
och hålla mina sabbater [älska Gud]. Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).
Ni ska inte svära falskt vid mitt namn;
då ohelgar du [singular] din Guds namn. Jag är Herren (Jahve). [Den första handlingen är en fysisk gärning (stöld), följd av tre verbala handlingar. En rabbinsk tolkning är att de fyra handlingarna hör ihop och följer som konsekvens av varandra. En tjuv måste ljuga, bedra och till sist även vittna falskt för att dölja sitt brott. Genomgående i detta kapitel kopplas vårt agerande mot medmänniskor ihop med gudsrelationen, det förstärks också genom att byta från plural "ni" till det personliga "du" i vers 12b.]
mina stadgar ska ni hålla. Du ska inte låta två slags djur av din boskap para sig med varandra.
Du ska inte så två slags säd i din åker.
Ta inte på dig klädesplagg av två olika slags garn.
mina sabbater ska ni hålla,
    och för min helgedom ska ni visa vördnad.
    [Hör tematiskt ihop med vers 3.] Jag är Herren (Jahve).
Så ska ni nu hålla alla mina stadgar och alla mina lagar och följa dem. Jag är Herren (Jahve).
Jag ska vända mitt ansikte mot den mannen och utrota honom ur hans folk, därför att han gett ett av sina barn åt Molok och orenat min helgedom och ohelgat mitt heliga namn.
så ska jag själv vända mitt ansikte mot den mannen och mot hans släkt. Och jag ska utrota honom ur folket tillsammans med alla som följt honom och i trolös avfällighet dyrkat Molok.
Om någon vänder sig till förtroliga andar [demoner som förställer sig och talar för den döde], och spåmän, för att sälja sig till dem, så ska jag vända mitt ansikte mot honom, och utplåna honom ur hans folk.
Ni ska hålla mina bud och följa dem. Jag är Herren (Jahve) som helgar er.
Ni ska hålla alla mina stadgar och regler och följa dem, för att landet inte ska spy ut er, det land dit jag nu för er så att ni får bo där.
Men han ska inte komma nära altaret eftersom han har en defekt, för att han inte ska vanhelga min helgedom, för jag Herren (Jahve) helgar dem. [5 Mos 23:1]
Tala till Aron och till hans söner att de ska avskilja sig själva från Israels söners heliga ting som de har helgat (avskilt) åt mig, så att de inte vanhelgar mitt heliga namn med det som de helgar till mig. Jag är Herren (Jahve).
Säg till dem: "Vemhelst han är av all er säd bland era generationer (för all framtid) som går till de heliga tingen, som Israels söner har helgat till Herren (Jahve), och har sin orenhet på sig (som är cermoniellt oren), den personen ska huggas bort från mitt ansikte (min närvaro) [3 Mos 7:20. Jag är Herren (Jahve).]
De ska hålla (vakta, skydda, bevara) mina sedvänjor, annars bär de synden för det och därför dör de om de vanhelgar. Jag är Herren (Jahve) som helgar dem.
Därför ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) mina budord (tydliga befallningar) och göra dem. Jag är Herren (Jahve).
Ni ska inte vanhelga mitt heliga namn utan jag ska vara helig bland Israels söner. Jag är Herren (Jahve) som helgar er,
Tala till Israels söner och säg till dem: Angående Herrens (Jahves) högtider (avtalade möten på bestämda tider) som ni ska utropa (förkunna, proklamera). Dem ska ni kalla för heliga sammankomster, de är mina högtider (avtalade möten på bestämda tider – hebr. moed).
Därför ska ni göra mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och hålla mina påbud (bindande juridiska beslut) och göra dem och ni ska bo i landet i trygghet.
Då ska jag befalla min välsignelse över dig i det sjätte året och det ska bära frukt för tre år.
För de är mina tjänare som jag har fört ut ur Egypten, de ska inte säljas som slavar.
För till mig är Israels söner tjänare, de är mina tjänare som jag fört ut ur Egyptens land. Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim).
Ni ska hålla (vakta, skydda, bevara) mina sabbater och vörda mitt tabernakel. Jag är Herren (Jahve).
Om ni vandrar i mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och håller (vaktar, skyddar) mina budord (tydliga befallningar) och gör dem,
För jag ska vända mig till dig och göra dig fruktsam och föröka dig och förankra mitt förbund med dig.
Och jag ska resa upp mitt tabernakel (hebr. miskan) mitt ibland er, och jag (min själ) ska inte avsky er.
och om ni föraktar mina förordningar (ordagrant "saker inristat") eller om er själ avskyr mina domar så att ni inte gör alla mina budord (tydliga befallningar) utan bryter mitt förbund [som jag ingick på Sinai berg],
Och jag ska sätta mitt ansikte mot er [motsatsen till välsignelsen i vers 9] och ni ska bli slagna framför era fiender, de som hatar er ska råda över er och ni ska fly utan att någon förföljer er.
Och jag ska fördärva era höga platser och hugga ner era avgudar, och kasta ner kadavren ovanpå kadavren av era avgudar, och min själ ska avsky er.
Sedan ska jag komma ihåg mitt förbund med Jakob och mitt förbund med Isak, och mitt förbund med Abraham ska jag komma ihåg och jag ska komma ihåg landet.
Landet ska bli folktomt och ges nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina sabbater medan det ligger öde utan dem, och de ska få nåd (få villkorad nåd – hebr. ratsa) för sina synder. För så mycket som, ja så mycket som de har föraktat mina påbud (bindande juridiska beslut) och så mycket som deras själar har avskytt mina förordningar (ordagrant "saker inristat").
Likväl, för allt detta, när de är i sina fienders land, ska jag inte helt förkasta dem, inte heller ska jag avsky dem för att helt förgöra dem och bryta mitt förbund med dem, för jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim).

4 Moseboken (50)

Så ska de [prästerna] uttala (lägga) mitt namn över israeliterna och jag ska välsigna dem. [På hebreiska lyder välsignelsen (JHVH uttalas aldrig utan byts ut till Adonai):
jevarechecha Adonai vejishmerecha
jaer Adonai panav elecha vichuneka
jisa Adonai panav elecha vejasem lecha shalom Guds namn finns med i varje strof – han är källan till alla välsignelser. Den första raden består av tre hebreiska ord, den andra av fem, och den sista av sju. Även antal bokstäver ökar (15, 20, 25). Man kan se en symbolik i detta, som att välsignelsen ökar i styrka, men nummer har även en mer specifik betydelse i Bibeln:
    - Talet 3 är Guds och himmelens tal, något som är viktigt och bestående (Herren bevarar). - Talet 5 står för nåd (Herren visar nåd). - Talet 7 står för fulländning, fullkomlighet, förbund och den Helige Ande (Herren ger frid).
Totalt finns sex hebreiska verb och sex handlingar som hör ihop parvis:
    - välsigna (hebr. barach): ge välstånd på livets alla områden, böja knä, inympa. - bevara (hebr. shamar): bevara, beskydda, vaka över, agera som en livvakt. - lysa (hebr. or): vara eller bli ljus, lysa upp, skina, tända. - visa (hebr. chanan): visa oförtjänt nåd, barmhärtighet, välvilja, favör – att böja sig ner i vänlighet till någon i en underordnad och svagare position. - vända (hebr. nasa): att lyfta, bära, ta; översätts här vända. - ge (hebr. shom): att lägga, sätta, placera, göra, ge, utse, ordinera, etablera, plantera.
Eftersom ordet barach är en rot med flera betydelser kan man här i välsignelsen också läsa in att Gud själv böjer sina knän. Här finns en dubbelhet, Gud välsignar från himlen, men också som en knäböjande ödmjuk tjänare (Jes 52:13–53:12). Att ordet också betyder inympa, visar att den Herren välsignar inympar han samtidigt i det äkta olivträdet Israel. Det blir också en fin inramning och kiasm till betydelsen att plantera i verbet shom i vers 26. Se även 1 Mos 12:3; Rom 11:17–24.
    Herren önskar välgång – han vakar och vill belysa vägen in i sin närvaro där han kan ge av sin nåd. Han är en god Fader som vill trösta sina barn och frikostigt dela med sig av sin ömma kärlek. Att Herren vill "lyfta" eller vända sitt ansikte, innebär att Gud vill dela sin innerliga gemenskap med varje människa. Här finns erbjudandet om förlåtelse, upprättelse, salighet och frid. Det hebreiska ordet för frid, shalom, innebär Guds välsignelse på alla områden, trygghet, vänskap och frid med Gud, sig själv och andra människor.]
Och han sade till honom: "Jag vill inte gå (med er), men jag ska gå till mitt land och till min släkt."
Om du handlar så här mot mig så döda mig, jag ber dig döda; om jag har funnit nåd (oförtjänt nåd – hebr. chen) i dina ögon, låt mig inte se mitt elände."
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Är Herrens (Jahves) hand för liten? Nu ska du se huruvida mitt ord kommer att ske för dem eller inte."
Och Josua Nuns son, som var Mose tjänare från sin ungdom, svarade och sade: "min herre Mose, tysta dem."
Och han sade:
"Hör (lyssna noga på) mina ord. Om det finns en profet ibland er
    gör jag Herren (Jahve) mig själv känd för honom i en syn,
    jag talar till honom i en dröm.
Så är det inte med min tjänare Mose.
    Han är betrodd i hela mitt hus.
Med honom talar jag mun mot mun,
    öppet och inte fördolt,
    och han ser Herrens (Jahves) skepnad.
Varför är ni då inte rädda (fruktar)
    för att tala mot min tjänare, mot Mose?"
Och Aron sade till Mose: "min herre, lägg inte synd på oss, jag ber dig, för att vi har betett oss dåraktigt och eftersom vi har syndat.
sannerligen, alla dessa män som har sett min härlighet och mina tecken som jag gjorde i Egypten och i öknen, men likväl har prövat mig dessa tio gånger, och inte lyssnat till min röst, [Talet tio är ett fullhetstal och kan här ses som att nu är deras överträdelser fullständiga, syndens mått är rågat, därför kommer nu domen som gör att den vuxna generation som lämnade Egypten inte får komma in i löfteslandet.]
Men min tjänare Kaleb, eftersom en annan ande är i honom och han har följt mig helhjärtat, honom ska jag föra in i landet som han vandrade i, och hans säd ska besätta det. [Jos 15:13–19; Dom 1:9–15]
Säg till dem: "Jag lever", förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve), "med säkerhet, som ni har talat (det ni har sagt) i mina öron, så ska jag göra mot er (agera i enlighet med era egna ord).
ni ska sannerligen inte komma in i landet, för vilket jag lyfte upp min hand så att jag skulle låta er bo där, förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
Efter antalet som ni utforskat landet, 40 dagar – en dag för ett år – ska ni bära era synder, 40 år, och ni ska känna (vara intimt förtrogna med) mitt avståndstagande (min ovilja, hur jag hindrar och håller tillbaka er – hebr. tenoa). [Denna konsekvens handlar om en öppen rebbeliskhet mot Gud, ordet tenoa används bara här och i Job 33:10 och kommer från hebreiska verbet no som betyder att hindra, förbjuda och hålla tillbaka.]
för att ni ska komma ihåg och göra alla mina budord (tydliga befallningar) och vara heliga till er Gud (Elohim). [Den judiska traditionen har identifierat inte bara 10, utan 613 mitzvot (totalt 365 förbud och 248 uppmaningar) i Torah (de fem Moseböckerna). Av den anledningen består hörntofsarna av totalt 613 knutar, en för varje bud.]
Och Mose sade: "Genom detta ska ni veta (vara intimt förtrogna med) att Herren (Jahve) har sänt mig att göra allt detta arbete och att jag inte har gjort det av eget sinne (ordagrant: från mitt hjärta).
Och Herren (Jahve) talade till Aron: "Och jag, se, jag har gett dig ansvar för mina lyftoffer, för alla Israels söners heliga ting, till dig har jag gett dem som en helig del, och till dina söner som en evig förordning.
Och Israels söner sade till honom: "Vi ska gå längs huvudvägen, och om vi dricker av ditt vatten, jag och min boskap, då ska jag ge dig betalt för det, "låt det inte vara någon sak (mellan oss)", låt mig endast passera igenom med mina fötter.
Aron ska samlas till sitt folk, för han ska inte gå in i det land som jag har gett till Israels söner eftersom han gjorde uppror mot mig vid Merivas vatten.
Och Israel gjorde en ed, ett löftesoffer till Herren (Jahve) och sade: "Om du verkligen vill ge detta folk i min hand, då ska jag fullständigt förgöra deras städer."
Och Bileam svarade och sade till Balaks tjänare: "Om Balak skulle ge mig hans hus fullt med silver och guld, kan jag inte gå utanför Herren (Jahve) min Guds (Elohims) ord och göra något, (varken) smått eller stort.
Och Bileam sade till åsnan: "Eftersom du har gjort narr av mig, om jag hade haft ett svärd i min hand skulle jag ha dödat dig nu."
och din åsna såg mig och vände undan från mig dessa tre gånger. Hade hon inte vänt åt sidan från mig skulle jag nu ha slagit dig och räddat henne levande."
Och Bileam svarade till Balak: "Se, jag har kommit till dig, men har jag nu någon makt att alls säga något till dig? Ordet som Gud (Elohim) har lagt i min mun ska jag tala." [Bileam ignorerar de många detaljfrågorna i vers 37, han har anlänt nu, och det är det som spelar någon roll.]
Vem har räknat Jakobs stoft
    eller räknat Israels dammoln (fjärdedel – hebr. rova)? Låt mig dö den rättfärdiges död
    och låt mitt slut bli som hans."
Och Balak sade till Bileam: "Vad har du gjort mot mig? Jag tog hit dig för att förbanna mina fiender, och se, du har helt och hållet välsignat dem."
Och han svarade och sade: "Måste jag inte hålla (vakta, skydda, bevara) det som Herren (Jahve) har lagt i min mun?"
Och Balaks vrede upptändes mot Bileam: "Jag har kallat dig att förbanna mina fiender, och se, du har välsignat dem tre gånger!
Om Balak skulle ge mig hans hus fullt med silver och guld, kan jag inte gå utanför Herren (Jahve) min Guds (Elohims) ord och göra något, (varken) gott eller ont av mitt eget sinne (av mina egna idéer). Vad Herren (Jahve) talar det ska jag tala? [4 Mos 22:18]
Och nu, se jag går till mitt folk, kom och jag ska förkunna för dig vad detta folk ska göra mot ditt folk vid dagarnas slut (i ändetiden)"
Pinchas, son till Elazar, son till prästen Aron, har vänt bort min vrede från Israels söner när han nitälskade (var svartsjuk) för min skull ibland dem, så att jag inte förtärde Israels söner i min nitälskan (svartsjuka).
Säg därför: "Se, jag ger honom mitt fridsförbund (shalomförbund),
eftersom du var upprorisk mot min befallning i öknen Tsin vid Meriva, när du skulle hålla mig helig inför deras ögon." Detta är Meriva-Kadesh vatten, i öknen Tsin.
Befall Israels söner och säg till dem: Mitt offer [hebr. qorban; generell term för alla typer av offer/löften till Gud; här syftar det på kött], min mat (bröd) – för mina eldsoffer som är en söt arom till mig – ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) till mig i rätt tid.
Och Gads söner och Rubens söner talade till Mose och sade: "Dina tjänare ska göra som min herre har befallt.
men dina tjänare ska gå över, varje man rustad till strid inför Herren (Jahve), för att strida som min herre talat."
och de sade: "Herren (Jahve) befallde min herre att ge landet som ett arv genom lottkastning till Israels söner, och min herre befalldes av Herren (Jahve) att ge Tselofechads vår brors arv, till hans döttrar.

5 Moseboken (49)

Detta behagade mig väl och jag tog 12 män av er, en man från varje stam,
Du ska sälja mat till mig för pengar (silver) så att jag kan äta, och ge mig vatten för pengar (silver) så att jag kan dricka, låt mig bara passera på mina fötter,
Se, jag har undervisat er förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som Herren min Gud (Jahve Elohim) befallt mig, för att ni ska göra dem mitt i landet som ni går in i för att besitta.
Den dagen du stod inför Herren din Guds (Jahve Elohims) ansikte i Chorev, när Herren (Jahve) sade till mig: "Församla åt mig folket och jag ska låta dem höra mina ord så att de kan lära sig att vörda (respektera) mig alla dagar som de lever på jorden och så att de kan undervisa sina söner (barn)."
Du ska inte ha några andra gudar över mitt ansikte (jämte mig).
Åh, att de alltid hade sådana hjärtan att de vördar mig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mina budord (tydliga befallningar) så att det går väl för dem och för deras söner för evigt!"
och du sade i ditt hjärta: "min kraft och min hands styrka har gett mig detta välstånd." [Ps 30:7–8]
Tala (tänk) inte i ditt hjärta efter att Herren din Gud (Jahve Elohim) har kastat ut dem framför dig och säg: "För min rättfärdighet har Herren (Jahve) fört hit mig för att besätta detta land", då det är för dessa länders ondska som Herren (Jahve) driver ut dem framför dig.
Så jag vände och kom ner från berget, och berget brann i eld och de två förbundstavlorna var i mina två händer.
Och jag tog tag i de två tavlorna och kastade bort dem från mina två händer och bröt dem inför era ögon.
Så jag gjorde en ark av akaciaträ och högg två stentavlor, likadana som de första, och gick upp på berget med de två tavlorna i mina händer.
Det ska ske om ni lyssnar noga på mina budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural) som jag befaller er idag, att älska Herren din Gud (Jahve Elohim) och tjäna honom med hela ditt hjärta och med hela din själ,
Därför ska ni lägga dessa mina ord på ert hjärta och i er själ och ni ska binda dem som ett tecken över er hand och på er panna mellan era ögon. [Denna vers är anledningen till att alla rättrogna judar använder tefillin.]
Det var om detta du [Israels folk] bad Herren, din Gud, när ni var församlade vid [berget] Horeb [5 Mos 1:6]. Du sade: "Jag vill inte höra Herrens, min Guds, röst igen, och denna väldiga eld vill jag inte mera se, för då kommer jag att dö."
Jag ska låta en profet uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag ska lägga mina ord i hans mun, och han ska tala till dem allt vad jag befaller honom.
Och det skall ske att vemhelst som inte lyssnar till mina ord som han ska tala i mitt namn, av honom ska jag utkräva det.
Men den profet som talar ett förmätet ord i mitt namn, som jag inte har befallt honom att tala eller som talar i namnet av andra gudar, den profeten ska dö."
Ungmöns far ska säga till de äldste: "Jag gav min dotter till denna man som hustru och han hatar henne,
och han anklagar henne för att vara en lättsinnig kvinna och säger: 'Jag fann inte i din dotter hennes tecken på jungfrulighet', men detta är tecknen på min dotters jungfrulighet" och de ska sprida ut plaggen framför de äldste i staden.
Om mannen inte vill ta sin brors hustru, då ska broderns hustru gå upp till de äldste i stadens port och säga: "min mans bror vägrar att resa upp sin brors namn i Israel, han vill inte fullfölja sitt ansvar som bror till min make för mig".
Och du ska tala och säga inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim):
"En kringvandrande armenier var min far och han gick ner till Egypten och vistades där, ett fåtal, där blev han en nation, stor mäktig och folkrik.
Jag har inte ätit av det i min sorg, jag har heller inte lagt undan något av det som är (rituellt) orent och inte givit av det för någon död. Jag har lyssnat till Herren (Jahve) min Guds (Elohims) röst och jag har gjort enligt allt som du har befallt mig.
Och det ska ske när han hör orden av denna förbannelse, att han välsignar sig själv i sitt hjärta och säger: "Jag ska ha frid (shalom) i mitt hjärta, fastän jag vandrar i mitt hjärtas envishet, och det vattnade sveps bort med det torra."
Herren sade till Mose: "Se, du ska snart sova [ett uttryck för att vara död] med dina fäder och detta folk ska resa sig och vandra iväg efter landets främmande gudar, dit de går för att vara bland dem. De ska överge mig och bryta mitt förbund som jag har gjort (ingått) med dem.
Sedan ska min vrede upptändas mot dem på den dagen och jag ska överge dem och jag ska gömma mitt ansikte för dem och de ska bli uppslukade och mycket ondska och bekymmer ska komma över dem. Den dagen ska de säga: 'Har inte denna ondska kommit över oss eftersom vår Gud inte är ibland oss?'
Jag ska verkligen (fullständigt) gömma mitt ansikte den dagen, på grund av all den ondska som de har gjort, i det att de har vänt sig till andra gudar.
För när jag har tagit dem in i landet som jag svor till deras fäder, det som flyter av mjölk och honung [2 Mos 3:8], och de har ätit sig mätta och blivit feta, och de då vänder sig till andra gudar och tjänar dem och föraktar mig och bryter mitt förbund,
För jag vet att de är upproriska (rebelliska) och har styva nackar. Se, medan jag ännu lever bland er dessa dagar har ni ändå (redan) varit upproriska mot Herren (Jahve). Hur mycket mer ska ni då inte vara det efter min död?
För jag vet att efter min död ska ni oavsett agera korrupt och vika av från det som jag har befallt er. Och ondska ska drabba er ända till dagarnas slut, eftersom ni ska göra det som är ont i Herrens (Jahves) ögon och provocera (utmana) honom med era händers göromål."

Lyssna (ge ert öra) ni himlar och jag ska tala!
    Låt jorden höra min muns ord.
min undervisning ska vara som regndroppar,
    mitt tal ska rena som daggen,
som det stilla regnet på skört gräs
    och som skurarna över örterna.
Han sade: Jag ska gömma mitt ansikte för (från) dem.
    Jag ska se vilket deras slut blir,
    för de är en bakvänd (upp och nervänd, avig, på tvären) generation,
    söner som saknar trofasthet (är utan trohet eller rättrogenhet).
En eld har tänts i mina näsborrar
    och brinner till Sheols (underjordens) djup.
Den slukar jordens grödor
    och sätter bergens grundvalar i brand. [Uttrycket "En eld har tänts i mina näsborrar" är en variant på hebreiskans vanliga sätt att uttrycka vrede. Grundordet för vrede på hebreiska betyder ordagrant "brinnande näsa".]
Jag ska vräka upp [multiplicera; öka graden av] ondska över dem,
    jag ska använda mina pilar mot dem.
Är inte detta lagt i förvar hos mig,
    förseglat i min skattkammare?
Se nu att jag, jag är han,
    och det finns ingen annan gud vid sidan av (tillsammans med) mig.
Jag dödar och jag gör levande,
    jag sårar och jag helar,
    och det finns ingen som kan rädda ut ur min hand (ingen som kan ändra på det som Herren har bestämt).
För jag lyfter upp min hand till himlarna och säger:
    "Jag lever för evigt.
Om jag vässar mitt glimmande svärd,
    och min hand tar tag i domen [Ps 7:13–14],
ska jag verkställa hämnden på mina motståndare,
    och jag ska återgälda dem som hatar mig.
Jag ska göra mina pilar druckna med blod
    och mitt svärd ska sluka kött,
med de slaktades blod och de fångna,
    från fiendernas långhåriga huvuden."

Josua (23)

min tjänare Mose är död. Stå nu upp och gå över denna Jordan [Jordanfloden i närheten av Jeriko strax norr om Döda havet], du och allt detta folk, till det land som jag ger åt dem, Israels barn (söner).
Var bara stark (fast, säker, tapper) och mycket frimodig (ståndaktig, alert, modig)!
    [Samma fras som i vers 6 och 9, men med adverbet "bara" och förstärkningen "mycket".]
Var noga med att beakta och följa (vaka över; se till att göra efter)
    all den undervisning (hebr. Torah) som min tjänare Mose har gett (befallt) dig.
Vik inte av från den vare sig åt höger eller åt vänster [följ instruktionerna],
    så kan du agera vist [med insikt och förstånd och ha framgång]
    
    vart du än går.
Lova mig nu med en ed inför Herrens namn, eftersom jag visat er godhet, att visa godhet mot min familj. Ge ett säkert tecken på er trohet,
att ni ska rädda livet på min far och mor, mina bröder, systrar och alla som tillhör dem så de inte behöver dö."
Och han sade: "Nej, men jag är härförare för Herrens (Jahves) härskara. Nu har jag kommit." [2 Mos 15:3]
    Och Josua föll med sitt ansikte mot jorden och böjde sig ned och sade till honom: "Vad säger min herre till sin tjänare?"
Israel har syndat. De har överträtt mitt förbund som jag befallt dem, ja de har också tagit av de avskilda tingen och har stulit och även dolt (gömt) det och de har lagt det bland sina egna ägodelar.
Och Josua sade till Achan: "min son, jag ber dig, ge ära till Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) och bekänn inför honom, och tala om för mig vad du har gjort, dölj ingenting för mig."
Jag såg bland bytet en fin mantel från Sinear [dessa fint broderade mantlar från Babylon (1 Mos 10:10) sveptes vid den här tiden över ena axeln med den andra änden över andra armen] och 200 shekel [omkring 2,5 kg] silver och en tunga (stav) av guld [kanske en skulptur eller en avlång guldtacka] med vikten 50 shekel [omkring 0,5 kg], då åtrådde [2 Mos 20:17] jag dem och tog dem. Och se, jag har gömt dem i marken mitt i mitt tält. Silvret ligger underst."
Och Israels män sade till hivéerna: "Tänk om ni bor ibland oss, hur ska vi då ingå (skära) ett förbund med er?"
Därför är ni nu förbannade (utrotade, helt förgjorda – hebr. arar). Ni ska aldrig upphöra att vara våra slavar, både vedhuggare och vattenhämtare till min Guds (Elohims) hus."
[I det kiastiska mönstret hör detta stycke ihop med Jos 19:49–50 där Josha, på samma sätt som Kaleb här, får sin belöning för händelserna vid Kadesh-Barnea.] Då kom Juda söner nära Josua i Gilgal och Kaleb, Jefunnes son kenisiten sade till honom: "Du känner till (är intimt förtrogen med) de ting som Herren (Jahve) talade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kadesh–Barnea.
40 år gammal var jag när Mose Herrens (Jahves) tjänare sände mig från Kadesh–Barnea för att bespeja landet och jag kom tillbaka till honom med ord som de var i mitt hjärta.
Likväl, mina bröder som gick upp med mig fick folkets hjärta att smälta (bli oroligt, fyllt av fruktan), men jag följde helhjärtat min Gud (Elohim).
Och Mose svor på den dagen och sade. 'Sannerligen, landet som dina fötter har trampat på ska vara ett arv till dig och till dina söner för evigt, eftersom du helhjärtat följde Herren min Gud (Jahve Elohim).'
Ändå är jag lika stark idag som jag var den dag då Mose sände iväg mig. Som min styrka (kraft) var då så är min styrka (kraft) nu till att strida och till att gå ut och till att komma in.
Och Kaleb sade: "Han som slår Kirjat-Sefer och tar det, till honom ska jag ge min dotter Achsa till hustru."
och sade till dem: "Ni har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) allt som Herrens (Jahves) tjänare Mose har befallt er och har lyssnat till min röst i allt som jag befallt er,
Och om det verkar ont för er att tjäna Herren (Jahve), välj idag vem ni vill tjäna, om det är gudarna som era fäder tjänade som var på andra sidan floden (Eufrat) eller amoréernas gudar, i vars land ni bor. Och vi, jag och mitt hus ska tjäna Herren (Jahve)."

Domarboken (76)

[I sju sektioner beskrivs nu hur israeliterna misslyckades att inta landet. Den första beskriver två stammar (Juda och Simon) som har viss framgång, följt av fem stammar (Benjamin, Josef, Sebulon, Asher och Naaftali) som misslyckas, för att avslutas med Dans katastrofala nederlag, se vers 34. Sjutalet finns med i den medvetna strukturen. De fem stammar som inte får en egen uppräkning är Ruben, Levi, Gad och Isaskar. Simon, som finns inom Juda område, omnämns kortfattat i inledningen tillsammans med Juda, men redan i nästa vers är inte fokus på dem utan Juda, se vers 4.]

Juda

Juda [folket i Juda stam] sade till sin bror Simon (Shimon) [folket i Simons stam]: "Kom upp med mig till min lott så att vi kan strida mot kananéerna, och jag ska på samma sätt gå upp med dig till din lott." Och Simon gick med honom. [Simons område ligger vid staden Beer-Sheva och Juda stams område runtomkring, mestadels österut upp mot bergen, se Jos 19.9. Det är därför naturligt att dessa två stammar hjälper varandra. Simon är känd för sin iver för rättvisa och hämndlystnad när de räddar och hämnas sin syster Dina som blivit våldtagen, se 1 Mos 34:1, 26. Nu följer sju episoder, från norr till söder i Juda stams område, där man har viss framgång att inta landet.]
Adoni-Bezek sade då: "70 kungar som samlar mat under mitt bord [tigger] har sina tummar och stortår avhuggna. Som jag har gjort så har Gud (Elohim) återgäldat mig." [Frasen "samlar mat under mitt bord" syftar på att de tiggde. Dessa 70 tillfångatagna kungar som blivit stympade kunde inte annat än tigga vid deras fångvaktares bord.
    De hade förödmjukats och hölls vid liv av Adoni-Bezek bara för att visa på hans makt och ingjuta skräck.]
De förde honom till Jerusalem och han dog där. [Det är inte helt klart vilka "de" är, men troligtvis att det är simonierna som ligger bakom denna hämnd och för Adoni-Bezek till jebuserna i Jerusalem, dock verkar inte Gud tillåta att han hålls i Jerusalem på samma sätt för att ingjuta skräck i omgivningen, se även Matt 5:38, 39; Rom 12:19.]
Och Kaleb sade: "Han som slår Kirjat-Sefer och tar det, till honom ska jag ge min dotter Achsa till hustru."
[Samlingen vid Gilgal (Dom 1:1–2) var entusiastisk och uppräkningen av de sju stammarna gick från segrar till allt större nederlag. Som en parallell följer nu en sorgsen samling vid Bochim. Budbäraren här identifieras ibland med Gud själv, se 1 Mos 16:7; 2 Mos 14:19; 23:20. Hebreiska frasen malach JHVH kan översättas "Herrens budbärare" eller "Herrens ängel". Den förekommer 19 ggr i denna bok och varianten malach ha-elohim (Guds budbärare/ängel) förekommer tre ggr (Dom 6:20; 13:9, 9). Profeter kallas ofta Herrens budbärare (2 Krön 36:15–16; Jes 42:19; 44:26; Hag 1:13; Mal 3:1). Att han sägs komma från Gilgal (och inte himlen) kan också tala för det. Samtidigt särskiljs mellan profeten (Dom 6:8) och Herrens budbärare/ängel (Dom 6:11) i kapitel 6. Det är därför mest troligt att det är en himmelsk ängel, kanske samma som sändes ut under Mose tid, se 2 Mos 23:20–23; 33:2; 32:34.] Och Herrens (Jahves) budbärare (ängel) kom upp från Gilgal till Bochim. Och han sade: "Jag fick dig att dra upp ut ur Egypten och har fört dig till landet som jag lovade (gav min ed) till dina fäder och jag sade: 'Jag ska aldrig bryta mitt förbund med dig' [1 Mos 17:7; 2 Mos 6:4],
och ni ska inte skära förbund med invånarna i detta land [2 Mos 23:32], ni ska bryta ner deras altaren [5 Mos 7:2], men ni har inte lyssnat på min röst. Vad är det ni har gjort?"
Så Herrens (Jahves) vrede upptändes mot Israel och han sade: "Eftersom denna nation har övergett mitt förbund som jag befallde deras fäder och inte har lyssnat till min röst,
Och Jael gick ut och mötte Sisera och sade till honom: "Kom in, min herre, kom in till mig, frukta inte." Och han gick in till henne i hennes tält och hon täckte honom med en filt.
Mitt hjärta är vänt till Israels ledare,
    som villigt offrar sig själva bland folket.
Välsigna Herren (Jahve).
Och Isaskars furstar var med Debora,
    som Isaskar så var Barak,
    in i dalen rusade han fram på sina fötter.
Bland Rubens skaror
    var det stor beslutsamhet i hjärtat.
Kishons bäck sveper bort dem,
    den gamla bäcken, bäcken Kishon.
min själ, trampa ned med styrka.
Jag sade till er: Jag är Herren, er Gud (Jahve Elohim),
    ni ska inte tillbe (vörda, frukta) amoréernas gudar i vars land ni bor,
men ni lyssnade inte på mig."[Israeliterna hade börjat tillbe fertilitetsguden Baal, och hans älskarinna Asherah. Genom att offra sina förstfödda söner i eld och genom sexuella riter trodde man att man kunde väcka upp Baal så han gav goda skördar.]
Gideon svarade honom: "Men, Herre (Adonai), om Herren (Jahve) är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Var är alla de under som våra fäder talade om när de berättade hur Herren (Jahve) förde oss ut ur Egypten? Nu har Herren (Jahve) svikit oss och gett oss i midjaniternas hand."
Gideon svarade: "Men, Herre (Adonai), hur skulle jag kunna rädda Israel? min ätt är den ringaste i Manasse, och själv är jag den yngste i min familj."
Lämna inte härifrån, jag ber dig, förrän jag kommer till dig och för fram min gåva och lägger den framför dig."
    Och han sade: "Jag stannar här tills du kommer tillbaka."
Och Gideon sade till Gud (Elohim): "Om du vill rädda Israel med min hand som du har talat,
se, jag ska lägga en ulltuss på tröskplatsen, om det är dagg bara på ullen och det är torrt på hela marken, då ska jag veta att du vill rädda Israel med min hand som du har talat."
Och Herren (Jahve) sade till Gideon: "Folket som är med dig är alldeles för många för att jag ska kunna ge midjaniterna i deras hand, annars förhäver sig Israel mot mig och säger: 'min egen hand har räddat mig.'
Och han sade till Sukkots män: "Ge, jag ber er, brödkakor till folket som följer mig, för de är svaga och jag jagar efter Zevach och Tsalmunna, Midjans kungar."
Och Gideon sade: "Därför när Herren (Jahve) har gett Zevach och Tsalmunna i min hand, då ska jag riva ert kött (era kroppar) med öknens törne och med tistlar (hebr. barkanim)."
Och han sade: "De var mina bröder, min mors söner, Herren (Jahve) lever, om ni hade räddat dem levande skulle jag inte slå er."
Och Gideon sade till dem: "Jag ska inte regera över er och inte heller mina söner ska regera över er, Herren (Jahve) ska regera över er."
Men olivträdet sade till dem: Skulle jag lämna (överge) min fetma som ärar Gud (Elohim) och människor och gå och svaja över träden?
Men fikonträdet sade till dem: Skulle jag lämna (överge) min sötma och min goda frukt och gå och svaja över träden?
Men vinrankan sade till dem: Skulle jag lämna (överge) mitt vin som gläder Gud (Elohim) och människor och gå och svaja över träden?
Och törnbusken sade till träden: Om ni verkligen smörjer mig till kung över er, kom sedan och ta er tillflykt under min skugga, och om inte, låt eld komma ut från törnbusken och sluka Libanons cedrar.
för min far stred för er och riskerade sitt liv och befriade er ur Midjans hand,
och ni reser er upp mot min fars hus idag och har slagit hans söner, 70 män på en sten, och har gjort Avimelech, hans tjänstekvinnas son, till kung över Shechems män eftersom han är er bror,
Om detta folk var givet i min hand skulle jag undanröja Avimelech." Och han sade till Avimelech: "Utöka din armé och kom ut!"
Och Jiftach sade till Gileads äldste: "Var det inte ni som hatade mig och drev ut mig från min fars hus? Varför kommer ni till mig nu, när ni är i knipa?"
Och Jiftach sade till Gileads äldste: "Om ni för mig tillbaka hem för att strida med Ammons söner och Herren (Jahve) ger mig dem inför mitt ansikte ska jag bli ert huvud (ledare)."
Och Jiftach sände budbärare till Ammons söners kung och sade: "Vad har du med mig att göra? Varför har du kommit för att strida mot mitt land?"
Och Ammons söners kung sade till Jiftachs budbärare: "Eftersom Israel tog mitt land när ni kom upp från Egypten, från Arnon ända till Jabbok och till Jordan, lämna därför tillbaka dess städer i shalom (fred)."
Och Israel sände budbärare till Sichon, amoréernas kung, Cheshbons kung och Israel sade till honom: ’Låt oss passera, vi ber dig, genom ditt land till min plats.’
Och Jiftach svor en ed till Herren (Jahve) och sade: "Om du verkligen ger Ammons söner i min hand,
då ska det ske att vadhelst som kommer genom dörren till mitt hus för att möta mig när jag återvänder i shalom (frid, fred) från Ammons söner, det ska vara Herrens (Jahves) och jag ska offra det som ett brännoffer." [Ordet vadhelst (hebr. vehaja) kan om ett föremål, djur eller en person. Hebreiskan gör ingen skillnad om det är ett föremål eller något levande. Dock kan inte ett dött ting möta honom i dörren, så Jiftach måste syfta på antingen ett djur eller en person. Det finns även begränsningar i vad som kan offras, t.ex. kan inte ett orent djur som en hund offras till Herren. Tanken på människooffer var inte ovanlig bland omkringliggande folks religioner (5 Mos 18:10) och något som Abraham prövas med (1 Mos 22:1–2). Ordet brännoffer används hundratals gånger i GT och alltid om ett offer som offras på ett altare. Eventuellt skulle man kunna tolka offret bildligt, att det handlade om att helga den första person som mötte honom till tjänst i tabernaklet, på liknande sätt som Hanna helgar Samuel, se 1 Sam 1:11. Och om det var ett djur skulle det offras. Jiftach (Jefta) var en man av tro och omnämns bland andra män och kvinnor som visade stark tro (Heb 11:32–33), något som pekar på att det han gjorde var rätt.]
Och det skedde när han såg henne att han rev sönder sina kläder och sade: "Ack, min dotter! Du har böjt mina knän mycket djupt (ödmjukat mig) och har gjort mig drabbad (har blivit mitt bekymmer). Jag öppnade min mun till Herren (Jahve) och kan inte backa (ta tillbaka det jag sagt)." [Se 4 Mos 30:3]
Och hon sade till honom: "min far du har öppnat din mun till Herren (Jahve), gör med mig efter det som har kommit ut ur din mun, eftersom Herren (Jahve) har tagit hämnd åt dig på dina fiender Ammons söner."
Och hon sade till sin far: "Låt detta bli gjort med mig. Lämna mig ensam två månader så att jag kan lämna och gå ner på bergen och begråta min oskuld, jag och mina vänner."
Och Jiftach sade till dem: "Jag och mitt folk var i stor strid med Ammons söner och när jag ropade på er räddade ni mig inte från deras hand.
Och när jag såg att ni inte kom till min undsättning lade jag min själ (mitt liv) i min (egen) hand och gick över mot Ammons söner, och Herren (Jahve) gav dem i min hand. Varför har ni kommit upp mot mig för att strida mot mig idag?" [Striden med Ammons söner pågick under en längre tid innan Jiftach först tog på sig uppgiften att strida mot dem. Därför kan man med fog undra varför Efraims män kommer nu, när de inte kommit tidigare.]
Och Herrens (Jahves) ängel sade till honom: "Varför frågar du efter mitt namn? Det är obeskrivligt (hebr. pili).
Men hans far och hans mor sade till honom: "Finns det ingen kvinna bland dina bröders döttrar eller bland hela mitt folk [det judiska folket], så att du måste gå och ta en hustru från de oomskurna filistéerna?"
    Men Simson sade till sin far: "Hon – ta henne till mig, för hon är den rätta för mina ögon." [Den hebreiska ordföljden har "hon" först, vilket betonar Simsons beslut, som bara är baserat på känslor, att det inte finns några alternativ – det är hon han ska ha. Intressant är också föräldrarnas argumentation och vilka skäl de anger. De verkar mest se det som ett kulturellt problem. De nämner inget om förbudet i 5 Mos 7:1–5 eller nasirlöftet och tilltalet att han ska rädda Israel från just filistéerna (Dom 13:2).]
Och Simsons hustru grät över (på) honom [klängde sig mot honom] och sade: "Du hatar mig bara, du älskar mig inte, du har förelagt en gåta till mitt folks söner och berättar inte för mig."
Och männen i staden sade till honom på den sjunde dagen innan solen gick ner:
"Vad är sötare än honung
    och vad är starkare än ett lejon?" Och han sade till dem: "Om ni inte hade plöjt med min kviga, hade ni inte löst min gåta."
Och det skedde efter en tid, när det var dags för veteskörden [i maj-juni] att Simson besökte sin hustru [i Timna] med en killing och han sade: "Jag vill gå in till (ha sexuellt umgänge med) min hustru i kammaren." Men hennes far lät honom inte gå in.
Och Delila sade till Simson: "Se, hittills har du förnedrat (lurat – hebr. talal) mig och talat till mig osanning [varje gång]. Berätta till (för) mig i hur du kan bindas."
    Och han sade till henne: "Om du väver mitt huvuds sju lockar med väven." [Nu börjar Simson leka med elden, han involverar sitt hår som är nyckeln.]
Och han berättade till henne hela sitt hjärta och sade till henne: "Ingen rakkniv har kommit över mitt huvud eftersom jag är en Guds (Elohims) nasir från min mors livmoder. Om jag blir rakad viker min styrka ifrån mig och jag ska bli svag och vara likadan som alla [vanliga] människor."
Och Simson ropade till Herren (Jahve) och sade: "Herre, Herre (Adonai, Jahve) kom ihåg mig, jag ber dig, och gör mig stark (fast, säker, tapper – hebr. chazaq), jag ber dig. Bara denna gång Gud (Elohim), så att jag får hämnas filistéerna för mina båda ögon." [I berättelsen om Simson används det hebreiska ordet koach om hans egen styrka och förmåga sju gånger (se vers 5, 6, 9, 15, 17, 19 och 30). Här är enda gången han använder tilltalet Adonai Jahve (Jmf Dom 15:18). Det går att se ett visst ödmjukande i Simsons bön, men samtidigt visar flera detaljer på motsatsen. Bönen centrerar kring honom själv, av bönens 18 ord är 5 personliga pronomen (jag, min, mina), inget nämns om hans uppdrag för att rädda det israelitiska folket. Uttrycket "bara denna gång" visar på samma impulsiva kortsynthet som har karaktäriserat hela hans liv. Han har varit driven av sin syn, och även om han inte har ögonen kvar, blir de ändå själva motivet till varför Gud ska hämnas för hans två ögon.]
Och Simson sade: "Låt mig själv (min person – hebr. nefesh) dö med filistéerna." Och han sträckte sig i sin styrka (sin egen förmåga – hebr. koach) och huset [Dagons tempel] föll över furstarna och över hela folket som var där. Och de han dödade när han dog, var fler än de som han dödat medan han levde. [Det är tydligt att Gud svarar på Simsons bön, men även här använder Simson sin egen förmåga. Avslutningen blir också ett vemodigt konstaterande att denne man med en speciell kallelse slösade bort sitt liv och gjorde mer för israeliterna död än när han levde. Hans sista ord "Låt mig dö med filisteerna" blir ett tragiskt sista ord från den som var tänkt att vara en nasir, avskild för Guds tjänst. I nästa vers noteras hur israeliterna hämtar hans kropp och ger honom en värdig begravning.]
Och han sade till sin mor: "De 1 100 silvermynt som togs från dig och du svor en förbannelse [över den som stulit; ovanliga hebr. ala används här], och även sade i mina öron (han hörde hennes ed). Se, silvret är med mig, det var jag som tog [stal] det."
    Hans mor svarade: "Välsignad är min son till Herren (Jahve)." [Det är märkligt att hon välsignar sin son som just erkänt att han stulit.]
Han lämnade tillbaka de 1 100 silvermynten till sin mor.
    Och hans mor sade: "Avskilt, jag avskiljer [ordet qodesh upprepas två gånger] silvret till Herren (Jahve) från min hand till min son, till att göra en bildstod [sten eller trä, som fick ett lager av silver] och en gjuten avbild, och nu ger jag tillbaka det (silvret) till dig."
Och han sade: "Ni har tagit bort min gud som jag har gjort och prästen och har gått iväg, vad mer finns till mig? Och hur kan ni då säga till mig: ’Vad [fattas] till dig?’"
Och mannen, husets herre, gick ut till dem och sade till dem: "Nej, mina bröder, gör inte så ont, jag ber er, efter att denna man kom till mitt hus ska ni inte göra denna onda gärning.
Se, min dotter, jungfrun och hans konkubin kan jag föra ut till er, jag ber er, och med dem kan ni göra det som är gott i era ögon, men denne man ska ni inte göra sådan ondska med."
Och leviten, kvinnans man, (hon) som blev mördad, svarade och sade: "Jag kom till Giva som tillhör Benjamin, jag och min konkubin till att övernatta.
Och Givas män reste sig mot mig och omringade huset runt om över mig på natten, mig tänkte de mörda och min konkubin skändade de och hon är död.
Och jag tog min konkubin och delade henne i stycken och sände iväg henne genom hela Israels ärvda land eftersom denna dårskap har gjorts i Israel.
Och Israels söner gick upp och de grät inför Herrens (Jahves) ansikte till kvällen och de frågade Herren (Jahve) och sade: "Ska vi ännu en gång komma nära och strida med vår bror Benjamins söner?"
    Herren (Jahve) svarade: "Gå upp mot honom."
Och Pinchas, Elazars son, Arons son stod inför den i dessa dagar och sade: "Ska jag igen gå ut i strid med Benjamins söner min bror, eller ska jag sluta?"
    Herren (Jahve) svarade: "Gå upp, för i morgon ska jag ge honom i din hand."

Rut (20)

Men Noomi svarade: "Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni följa med mig? [Var realistiska.] Jag kan inte längre få några söner som skulle kunna bli era män.
Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal för att gifta om mig. Även om jag intalade mig själv att det fanns hopp [om att få fler barn] och skulle bli gift ikväll och dessutom födde söner,
skulle ni då vänta på att de blev vuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, följ inte med mig. Mitt öde är så bittert att dela [änka i ett okänt land, fattigdom], för Herrens hand har drabbat mig."
Men Rut svarade:
"Försök inte övertala mig att överge dig,
att vända tillbaka, bort från dig!
För dit du går, vill jag gå,
och där du bor, där vill jag bo.
Ditt folk ska bli mitt folk,
och din Gud (Elohim) min Gud (Elohim).
En dag sade moabitiskan Rut till Noomi: "Låt mig gå ut på skördefältet. Kanske är någon vänlig nog (ger mig nåd) och låter mig få plocka ax efter sig." [Enligt Mose lag skulle jordägare låta fattiga, änkor och faderlösa ta del av det överblivna under skörden, se 3 Mos 19:9; 23:22; 5 Mos 24:19–22.]
    Hon svarade: "Gå du, min dotter."
Då sade Boas till Rut: "min kära dotter! [En varm och välkomnande fras till främlingen Rut.] Gå inte bort och plocka ax på någon annan åker, stanna kvar på den här åkern och håll dig här till de kvinnliga arbetarna.
Då sade Rut: "Herre (adoni), du har varit god mot mig (jag har funnit nåd hos dig, jag vill fortsätta att behaga dig). Du har tröstat mig (jag kan andas ut, du har lättat min börda, vänt min sorg till hopp) och talat till din tjänarinnas hjärta, trots att jag inte är som någon av dina tjänarinnor (kvinnliga arbetare)."
Noomi sade då till sin sonhustru: "Ja, det är bra, min dotter, att du är med hans kvinnliga arbetare. Om du arbetar på något annat skördefält, kan någon skada (antasta) dig."
[Efter att skörden hade bärgats var det dags att tröska kornet och vetet för att skilja agnarna från säden. Det skedde under den torra perioden i senare delen av maj och i juni. Tröskplatsen låg vanligtvis på en öppen plats utsatt för vinden. Ytan var stenlagd eller hårt stampad, ofta som en cirkel upp till 15 meter i diameter. Kärvarna av korn eller vete löstes upp och breddes ut på några decimeters höjd. På mindre tröskplatser klappade man ut kornen för hand genom att slå med en stav, se Rut 2:17. På större tröskplatser använde man djur som fick trampa runt och krossa kornen, se 5 Mos 25:4. Ibland användes tröskslädar, se Jes 41:15.
    Nästa steg i processen var att skilja sädeskornen från agnarna. Under kvällsbrisen kastades blandningen upp med hjälp av en skovel eller gaffel. Vinden blåste då de lättare agnarna och halmen åt sidan, medan kornen föll ner igen på tröskplatsen. När kornen sedan hade sållats, rensats från småsten och skräp, var de klara att malas eller lagras, se Amos 9:9; Luk 22:31. Händelserna här i kapitel 3 utspelar sig troligtvis i juni när skörden är över. Det har gått en till två månader sedan händelserna i kapitel 2 och kornskörden håller på att tröskas, se Rut 3:2. Rut är inte längre på fälten utan hemma hos Noomi på dagarna. En dag tar Noomi upp ett ämne som vi förstår att hon har funderat på en längre tid. Hon har också tänkt ut en plan.]
Noomi, Ruts svärmoder, sade till henne: "min dotter, det är mitt ansvar att se till att du kan få ro [ett tryggt hem och en god make], så det går väl för dig (så du får ett gott liv).
Då sade Boas: "Välsignad är du av Herren (Jahve), min dotter! Nu har du visat ännu större nåd (trohet) än förut genom att inte springa efter unga män, vare sig fattiga eller rika. [För tredje gången förekommer det hebreiska nyckelordet chesed, se Rut 1:8; 2:20. Här framkommer ännu en nyans där nåden är frimodig och vågar ta initiativ till en fördjupad kärlek.]
Så var nu inte rädd, min dotter. Allt vad du säger vill jag göra för dig. [Nu är rollerna omvända, Boas blir Ruts tjänare! Här finns också en bild på hur Jesus blir vår tjänare, se Mark 10:45; Joh 13:4–5; Fil 2:5–8.] Alla i stadsporten [där de äldste möttes, och beslut togs] vet att du är en ärbar (värdig, stark, modig, inflytelserik) kvinna. [Samma ord för någon som ärbar och stark tillskrivs både Boas, Rut och deras framtida släkt, se Rut 2:1; 4:11.]
När Rut kom tillbaka till sin svärmor frågade Noomi: "Vem är du, min dotter?" [Frågan bottnar i Ruts identitet, samma fras "vem är du" finns i vers 6 där Rut kallar sig Boas tjänarinna. Noomi undrar om planen fungerat, är hon fortfarande moabitiskan Rut eller Boas framtida fru?] Då berättade hon allt vad mannen hade gjort mot henne.
Noomi svarade: "Sitt här [var lugn, vänta här hos mig] min dotter, tills du ser hur allting går, för den mannen kommer inte unna sig någon vila innan han ordnat med detta idag."
Därför tänkte jag underrätta dig och säga: Förvärva det inför de som sitter här och de äldste av mitt folk. Vill du återlösa det, så återlös; men vill du inte återlösa, så säg till mig så jag vet det, för ingen annan än du har rätt att återlösa det, och jag är efter dig." [Drygt tio år tidigare hade Elimelek och Noomi flyttat från Betlehem till Moab på grund av svält, se Rut 1:1, 4. Innan familjen tog ett sådant drastiskt beslut, som också var fyllt av skam, hade Elimelek säkert gjort allt för att rädda situationen. Troligen hade han sålt sin åkermark till någon utanför familjen, se 3 Mos 25:30. Under svälttider stod åkermark inte högt i kurs, så de ekonomiska svårigheterna fortsatte. Han stod då inför två val: Sälja sig själv som slav, se 3 Mos 25:47–55, eller flytta någonstans där det fanns mat. Han valde det sistnämnda och flyttade till Moab. Det hebreiska ordet mashar i vers 3 översätts ibland "sälja", men har också betydelsen att "överlämna". I sammanhanget här är det Noomi som överlämnar nyttjanderätten och ger tillåtelse för deras återlösare att köpa tillbaka den mark som hennes man Elimelek hade sålt. Enligt Mose lag säljs aldrig mark permanent eftersom den tillhör Gud, se 3 Mos 25:23. Någon i släkten kunde alltid köpa tillbaka marken. Vart 50:e år, då det var jubelår, återgår marken till den ursprungliga familjen, se 3 Mos 25:28.] Han svarade: "Jag vill återlösa det."
Återlösaren svarade: "Då kan jag inte återlösa, jag vill inte sätta mitt eget arv på spel. Ta du min rätt att återlösa, för jag kan inte göra det." [Anledningen till att återlösaren tackar nej kan vara att han redan är gift, eller är änkeman. Fler barn skulle minska arvet till hans barn och hans släkt. En annan anledning kan vara Ruts nationalitet. Det kan vara ordet i 5 Mos 23:3–6 som vägde tyngre än omtanken om Noomi och Rut.]

1 Samuelsboken (161)

Men Channa svarade och sade: "Nej, min herre, jag är en kvinna med en djupt bedrövad ande, jag har inte druckit vin och inga starka drycker, men utgjutit min själ inför Herren (Jahve).
Räkna inte din tjänarinna för en ond kvinna (dotter av Balial) för hela tiden har jag talat ur min stora ångest och oro."
Hon sade: "Hör på mig, min herre [Eli], lika säkert som det är att du lever, min herre, är jag den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren (Jahve).
Jag bad om denna pojke, och Herren (Jahve) har gett mig det jag bad honom om.
Så bad Channa [Hanna prisar Gud i följande bön och lovsång]:
"Mitt hjärta fröjdar sig (triumferar segrande med jubel) i Herren (Jahve),
    mitt horn är upphöjd (jag har min styrka) i Herren (Jahve).
Jag kan öppna min mun (vågar tala frimodigt) mot mina fiender,
    eftersom jag gläder mig i din frälsning.
Nej, mina söner, det är inte goda rapporter som jag hör att Herrens (Jahves) folk sprider ut.
Och valde jag honom bland alla Israels stammar till att vara min präst, till att gå upp på mitt altare och bränna rökelse och använda en efod framför mig? Och gav jag till dina fäders hus alla Israels söners offer gjorda med eld?
Varför sparkar du på mina slaktoffer och mina matoffer, som jag har befallt dig i min boning, och ärar dina söner över mig, för att göra dig själv fet med de bästa bitarna från alla offer från Israels folk?
Därför förkunnar (säger, proklamerar) Herren Israels Gud (Jahve Elohim): Jag har verkligen sagt att ditt hus och dina fäders hus ska vandra inför mig för evigt (alltid), men nu förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve): Vare det fjärran ifrån mig, för dem som ärar mig ska jag ära och de som föraktar mig ska bli utan uppskattning.
Den man som jag inte hugger bort från mitt altare ska göra dina ögon gråtande och din själ sörjande, och alla som ditt hus förökas med ska dö som unga män.
Och jag ska resa upp åt mig en trogen präst, som gör det som är i mitt hjärta och i min själ, och jag ska bygga hans hus stadigt (stabilt) och han ska vandra framför min smorde alla dagar. [Detta är en profetia som också syftar på den Smorde – Messias!]
Herren ropade igen på Samuel [för andra gången]. Han steg upp och gick till Eli och sade: "Här är jag, du ropade på mig." Men Eli svarade: "Jag har inte ropat, min son. Gå och lägg dig igen."
Sedan kallade Eli på Samuel och sade: "Samuel min son" och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni, se vers 4.]
Och mannen sade till Eli: "Jag är han som har kommit från armén, och jag flydde idag från armén." Och han sade: "Hur har det gått min son?"
Så de skickade Guds (Elohims) ark till Ekron. Och det skedde när Guds (Elohims) ark kom till Ekron att invånarna ropade och sade: "De har fört Israels Guds (Elohims) ark till oss för att slakta oss och vårt folk."
De sände därför efter och samlade ihop filistéernas ledare och de sade: "Sänd bort Israels Guds (Elohims) ark och låt den gå tillbaka till sin plats, så att den inte slaktar oss och vårt folk," för en dödlig pest rådde över hela staden, Guds (Elohims) hand var mycket tung där.
När de kom till Tsofs land [i närheten av Rama] sade Saul till sin tjänare som var med honom: "Kom och låt oss återvända så att inte min far slutar bry sig om åsnorna och oroar sig för oss istället."
Och tjänaren svarade Saul och sade: "Se, jag har en fjärdedels shekel av silver [en veckas lön för en arbetare] i min hand som jag ska ge gudsmannen för att tala om vår väg."
"Imorgon vid denna tid ska jag sända dig en man från Benjamins land, och du ska smörja honom till furste över mitt folk Israel, och han ska rädda folket från filistéernas hand, för jag har sett till mitt folk eftersom deras rop har kommit till mig."
Och när Samuel såg Saul talade Herren (Jahve) till honom: "Se mannen som jag talade med dig om. Denne ska ha auktoritet över mitt folk."
Och Samuel svarade Saul och sade: "Jag är siaren, gå upp före mig till den höga platsen, för du ska äta med mig idag och i morgon ska jag låta dig gå och ska tala om för dig allt du har på ditt hjärta.
Och Saul svarade och sade: "Är jag inte en benjaminit, från den minsta av Israels stammar? Och min familj den minsta av familjerna i Benjamins stam? Varför talar du då till mig på detta sätt?"
När du har lämnat mig idag ska du finna två män vid Rakels grav på gränsen till Benjamin vid Tseltsach, och de ska säga till dig: "Åsnorna som du gick för att leta efter är upphittade, och din far har slutat bekymra sig för åsnorna och är orolig för dig och säger: Vad ska jag göra för min son?
Och du ska gå ner före mig till Gilgal, och se, jag ska komma ner till dig för att offra brännoffer och offra offer och shalomoffer, 7 dagar ska du vänta tills jag kommer till dig och talar om för dig vad du ska göra."
Och nu, se, kungen går framför er och jag är gammal och gråhårig, och se, mina söner är med er, och jag har vandrat framför er från min ungdom till idag.
Här är jag, vittna mot mig inför Herren (Jahve) och inför hans smorde [kung Saul, se 1 Sam 10:1].
    Vems oxe har jag tagit?
    Eller vem har jag bedragit?
    Eller vem har jag förtryckt?
    Eller av vems hand har jag tagit en muta för att förblinda mina ögon med det?
Då ska jag återgälda er."
Då sade han [Samuel] till dem: "Herren (Jahve) är vittne mot er och hans smorde är vittne denna dag, att ni inte har funnit något i min hand."
    De svarade: "Han är vittne."
Och Israels män var plågade [utmattade, hårt pressade] den dagen men Saul bönföll folket och sade: "Förbannad (helt förgjord – hebr. arar) är den man som äter någon mat innan kvällen och jag har hämnats på mina fiender." Så ingen av folket smakade någon mat.
Och Jonatan sade: "min far har ställt till problem för landet, jag ber er, mina ögon har blivit klara när jag smakade lite av denna honung.
För Herren (Jahve) lever, som räddar Israel, om det är genom Jonatan min son, ska han döden dö." Men där var inte en man bland folket som svarade honom.
Så han sade till hela Israel: "Var ni på en sida och jag och min son Jonatan ska vara på den andra sidan." Och folket sade till Saul: "Gör det som är gott i dina ögon."
Och Saul sade: "Kasta lott mellan mig och Jonatan min son." Och lotten föll på Jonatan.
Och Saul sade till Jonatan: "Tala om för mig vad du har gjort." Så Jonatan berättade och sade: "Jag smakade verkligen lite honung med spetsen på min stav som var i min hand. Här är jag (jag tar ansvar – hebr. hineni). Jag ska dö."
"Jag ångrar (sörj-tröstar – hebr. nicham) att jag har gjort Saul till kung, för han har vänt om (vänt sig bort) från att följa mig och mitt ord, han har inte fullgjort befallningarna." Och det bedrövade Samuel och han ropade till Herren (Jahve) hela natten. [Hebr. nicham i vers 11, 29 och 35 översätts ibland till "ångra", men ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och också själva "ändringen" i själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även Nah 3:7; Ps 23:4; 71:21. Gud känner sorg över att Saul föll i synd, men börjar nu processen att trösta och ge en ny kung. I vers 29 är det just den "mänskliga aspekten" av att ändra sig, som betonas – nej, sådan är inte Gud!]
Och Samuel sade: "Vad betyder då bräkandet av får i mina öron och bölandet av oxar som jag hör?"
Och nu, jag ber dig, förlåt min synd och återvänd med mig, så att jag kan tillbe Herren (Jahve)."
Och han sade: "Jag har syndat, hedra mig nu, jag ber dig, inför mitt folks äldste och inför Israel, och återvänd med mig så att jag kan tillbe Herren (Jahve) din Gud (Elohim).
Och Saul sände till Jishaj och sade: "Låt David, jag ber dig, stanna inför mig, för han har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i mina ögon."
I dag ska Herren (Jahve) överlämna dig i min hand. Jag ska slå ner dig och hugga huvudet av dig. I dag ska jag ge hela den filisteiska armén till himlens fåglar och markens djur. Då ska hela världen förstå att Israel har en Gud (Elohim),
Och Saul sade till David: "Se, min äldsta dotter Merav [betyder: "ökning"], henne vill jag ge dig till hustru, bara du är en tapper son och strider Herrens (Jahves) strider." För Saul sade (tänkte): "Låt inte min hand vara över honom, utan låt filistéernas hand vara över honom." [Saul ger uttryck för en förhoppning om att David ska dödas. Detta är Sauls tredje försök att Döda David.]
Men David sade till Saul: "Vem är jag och vad är mitt liv, eller min fars familj i Israel [vi är ingen känd släkt], att jag ska bli kungens svärson?"
Så Jonatan berättade detta för David [varnade honom] och sade: "Saul min far söker efter att döda dig, därför ber jag dig, var på din vakt (skydda dig) i morgon. Stanna på en undanskymd plats och göm dig.
Och jag ska gå ut och stå bredvid min far på fältet där du är, och jag ska tala med min far om dig, och om jag ser något ska jag berätta det för dig." [Jonatan förblir lojal mot sin vän David (1 Sam 18:3), men förråder sin far. Saul refererar till denna händelse senare, se 1 Sam 20:30. Jonatan och David har ett vänskapsförbund, detta leder till att en av Jonatans söner senare kommer att äras, se 2 Sam 9:6–11.]
Saul sade till Michal: "Varför har du [min egen dotter] bedragit mig och låtit min fiende gå, så att han kunde komma undan?"
    Michal svarade Saul: "Han [David] sade till mig: 'Låt mig gå, varför [annars] skulle jag döda dig?' " [Saul kallar David "sin fiende". Michal låtsas som om David hotat henne och ljuger om vad som har hänt. Ingen kunde ifrågasätta henne, och detta gav även Saul mer skäl att döda David eftersom han hotat en medlem av kungahuset.]
Och David flydde från Najot i Rama [eftersom Saul var där, se 1 Sam 19:24] och kom och sade inför Jonatan [i Giva]: "Vad har jag gjort? Vad är min överträdelse? Vad är min synd inför din far [Saul], eftersom han söker mitt liv (min själ)?"
Och han sade till honom. "Långt därifrån (vare det fjärran), du ska inte dö. Se, min far gör ingenting, stort eller litet, utan att han avslöjar det för mig, och varför skulle min far gömma dessa ting från mig? Det är inte så."
Och Jonatan sade: "Vare det långt bort från mig, om jag alls visste att ont var bestämt över dig av min far, skulle jag då inte berätta det för dig?"
Och Jonatan sade till David: "Herren (Jahve) är Israels Gud (Elohim) – när jag hör min far vid denna tid i morgon eller tredje dagen, se, om det är gott gentemot David, ska jag då inte sända till dig och avslöja det för dig?
Herren (Jahve) gör så mot Jonatan och mer därtill, skulle det behaga min far att göra dig ont, om jag inte avslöjar det för dig och sänder iväg dig så att du kan gå i frid (shalom) och Herren (Jahve) är med dig som han varit med min far.
men du ska inte heller hugga av din nåd (hebr. chesed) från mitt hus för alltid, nej inte när Herren (Jahve) har huggit av Davids fiender varenda en från jordens ansikte."
Och han sade: 'Låt mig gå, jag ber dig, för vår familj har ett offer i staden, och min bror anbefallde mig, och om jag har funnit nåd i dina ögon, låt mig gå, jag ber dig, och se mina bröder.' Därför har han inte kommit till kungens bord."
Och Jonatan sade till David: "Gå i frid (shalom) som vi båda har avlagt ed i Herrens (Jahves) namn och sagt: Herren (Jahve) ska vara mellan mig och mellan dig och mellan min säd och mellan din säd för evigt."
Och nu, vad är under din hand? Fem brödkakor? Ge dem i min hand eller det du har till hands." [David säger inte namnet på den kung som sänt honom. Det är inte Saul, utan himmelens Gud som är hans kung, se 1 Sam 8:7; 12:12; Ps 5:3; 20:10; 24:7–10; 29:10; 68:25; 145:1.]
Och prästen svarade David och sade: "Det finns inget vanligt bröd under min hand, utan det är heligt bröd [skådebrödet, se 2 Mos 25:23–30], bara om de unga männen har hållit sig borta (vaktat, bevarat sig) från kvinnor." [3 Mos 15:16–18]
David frågade Achimelech: "Finns det möjligen något svärd eller spjut här i din hand? Jag har varken mitt svärd eller mina vapen med mig, för det hastade med kungens ärende."
[Han fortsätter sarkastiskt:] Saknar jag dårar eftersom ni har fört denne galning inför mig för att visa upp sin dårskap? Ska en sådan komma in i mitt hus?" [Väl fri begrundar David dessa händelser och förstår att han handlat utifrån människofruktan, snarare än gudsfruktan, se Ps 56:4‑5. Han ödmjukar sig under Gud och skriver Psalm 56. Kanske i samband med detta, eller senare, skrivs Psalm 34. Här prisar David Gud för hur han har befriat honom, trots hans fruktan och synd, och vill visa på hur en rätt och sund gudsfruktan gör att vi inte behöver vara rädda för något. Se Ps 34 och Ps 56.]
Och David gick därifrån till Mitspe i Moav och han sade till Moavs kung: "Låt min far och min mor, jag ber dig, komma hit och vara hos dig, till dess jag vet vad Gud (Elohim) ska göra för mig."
så att ni alla konspirerar mot mig, och det var ingen som avslöjade för mig när min son skar ett förbund med Jishajs son, och det är ingen av er som tycker synd om mig eller avslöjar för mig att min son har eggat upp mina tjänare mot mig för att ligga i bakhåll som han gör denna dag?"
Och Saul sade: "Lyssna jag ber dig, Achitovs son."
    Han svarade : "Här är jag, min herre." [Här är jag – hebr. hineni, betyder "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar", se 1 Mos 22:1.]
Har jag idag börjat fråga Gud (Elohim) för honom? Låt det vara långt från mig. Låt inte kungen tillskriva sina tjänare någonting, inte till hela min fars hus, för din tjänare visste inget av allt detta, smått eller stort."
Stanna du hos mig. Var inte rädd, för han som söker mitt liv, söker ditt liv. Med mig är du i trygghet."
Och det berättades för Saul att David kommit till Qila, och Saul sade: "Gud (Elohim) har gett honom i min hand, för han är instängd när han har gått in i en stad som har portar och bommar."
David frågade igen: "Kommer Qilas män att ge mig i Sauls hand?"
    Och Herren (Jahve) svarade: "De ska ge dig i hans hand (lämna ut dig)."
Och han sade till honom: "Frukta inte, för min far Sauls hand ska inte finna dig och du ska bli kung över Israel och jag ska vara nästa under dig. Och det vet även min far Saul."
Och han sade till sina män: "Herren (Jahve) förbjöd mig det, att jag skulle göra detta mot min herre, mot Herrens (Jahves) smorde, att räcka ut min hand mot honom, eftersom han är Herrens (Jahves) smorde."
Och David reste sig efter och gick ut ur grottan och ropade efter Saul och sade: "min herre kungen" Och när Saul såg bakom sig böjde sig David med sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv.
Se, denna dag har dina ögon sett hur Herren (Jahve) idag har gett dig i min hand i grottan, och några bad mig döda dig, men mina ögon skonade dig och jag sade: Jag ska inte sträcka ut min hand mot min herre, för han är Herrens (Jahves) smorde.
Dessutom min far, se, se vingen från din mantel i min hand, för i det att jag skar av vingen från din mantel dödade jag dig inte, du vet och ser att där inte är ondska eller överträdelse i min hand, och jag har inte syndat mot dig fast du ligger och väntar efter min själ för att ta den.
Herren (Jahve) dömer mellan dig och mig och Herren (Jahve) hämnas mig på dig, men min hand ska inte drabba dig.
Som de gamlas ordspråk säger: Från den onde kommer ondska men min hand ska inte drabba honom.
Låt Herren (Jahve) därför vara domare och avkunna dom mellan mig och dig, och se och tala för min sak och befria mig ur din hand."
Och det hände när David hade slutat tala dessa ord till Saul att Saul sade: "Är detta din röst min son David?" Och Saul lyfte upp sin röst och grät.
Ge mig därför din ed vid Herren (Jahve) att du inte ska skära av min säd efter mig, och att du inte ska fördärva min fars hus namn."
Så David sände 10 unga män och sade till de unga männen: "Gå upp till Karmel och gå till Naval och hälsa honom i mitt namn.
ska då jag ta mitt bröd och mitt vatten och mitt kött som jag har slaktat åt mina fårklippare och ge till män som jag inte vet vilka de är?"
Och hon sade till sin unge man: "Gå före mig, se jag kommer efter dig." Men hon sade ingenting till sin man Naval.
Och hon föll ned vid hans fötter och sade: "Över mig min herre, över mig ska skulden vara, och låt din tjänarinna, jag ber dig, tala i dina öron och hör (lyssna) på din tjänarinnas ord.
Låt inte min herre, jag ber dig, fästa någon vikt vid denne man, vid Naval, för han är som sitt namn, sådan är han. Naval är hans namn och han är rå, girig och buffelaktig, men jag din tjänarinna såg inte min herres unga män som du sände.
Och nu min herre, Herren (Jahve) lever, och din själ lever, se Herren (Jahve) har hållit dig borta från blodskuld och från att finna gottgörelse för dig själv med din egen hand, låt därför dina fiender och de som söker ont mot min herre vara som Naval.
Och denna gåva som din tjänare har fört till min herre, låt den ges till de unga männen som följer min herre.
Förlåt, jag ber dig, din tjänarinnas överträdelse, för Herren (Jahve) ska med säkerhet göra min herres hus till ett tryggt hus, eftersom min herre utkämpar Herrens (Jahves) strider, och ondska aldrig har funnits i dig alla dina dagar.
Och trots att människor står upp och jagar dig och söker din själ (vill döda dig), ska min herres själ likväl vara bunden i livets knyte (knippe, bunt) med Herren din Gud (Jahve Elohim), och dina fienders själar ska han slunga bort som man slungar (en sten) med slungan (slangbellan).
När nu Herren (Jahve) har gjort med min herre allt det goda som han har talat angående dig och har utsett dig till furste över Israel,
så ska inte detta bli en stötesten för dig, ingen överträdelse för min herres hjärta eller att du har utgjutit blod utan orsak eller att min herre har funnit gottgörelse för sig själv (tagit rätten i egna händer). Kom ihåg din tjänarinna när Herren (Jahve) har gjort gott mot min herre."
och välsignad är din taktfullhet och välsignad är du som denna dag har avhållit mig från blodskuld, och från att söka gottgörelse för mig själv med min egen hand.
När David hörde att Naval var död sade han: "Välsignad är Herren (Jahve) som har utfört min sak från Navals hand och har hållit tillbaka sin tjänare från ondska, och den onde Naval har Herren (Jahve) vedergällt över hans eget huvud."
    David skickade då (ett sändebud) och talade med Avigajil om att få ta henne till hustru.
Och hon steg upp och böjde sig ner med ansiktet mot marken och sade: "Se, din tjänarinna är en tjänare till att tvätta min herres tjänares fötter."
Herren (Jahve) förbjuder mig att jag skulle sträcka fram min hand mot Herrens (Jahves) smorde, men ta nu, jag ber dig, spjutet som är vid hans huvud och vattenkruset och låt oss gå."
Och Saul kände igen Davids röst och sade: "Är detta din röst min son David?"
    David svarade: "Det är min röst, min herre kungen."
Och han sade: "Varför har min herre jagat efter sin tjänare? För vad har jag gjort? Eller vad ont är i min hand?
Därför ber jag dig, låt min herre kungen höra sin tjänares ord. Om det är Herren (Jahve) som har uppviglat dig mot mig, låt honom ta emot ett offer, men om det är människors söner ska de vara förbannade (i grund förgöras – hebr. aror) inför Herrens (Jahves) ansikte, för de har drivit ut mig denna dag för att jag inte ska hålla fast vid (klistra mig till) Herrens (Jahves) arv och har sagt: Gå och tjäna andra gudar.
Och nu, låt inte mitt blod falla till marken långt bort från Herrens (Jahves) ansikte, för Israels kung har kommit ut för att leta efter en ensam loppa, som en som jagar rapphöns i bergen."
Och Saul sade: "Jag har syndat, återvänd min son David, för jag ska inte längre skada dig, eftersom mitt liv är dyrbart i dina ögon idag. Se jag har varit en dåre och misstagit mig storligen."
Och Herren (Jahve) ska löna varje man för hans rättfärdighet och hans trofasthet, som Herren (Jahve) har gett dig i min hand idag och jag inte sträckte ut min hand mot Herrens (Jahves) smorde.
Och se, som ditt liv var stort i mina ögon idag, så låt mitt liv vara stort i Herrens (Jahves) ögon och låt honom befria mig från alla prövningar (bedrövelser, lidanden)."
Och Saul sade till David: "Välsignad är du min son David, (du ska) även mäktigt vara mäktig och även segrande segra."
    David gick sin väg och Saul återvände till sin plats.
David svarade Achish: "Därför ska du veta att din tjänare vill göra det."
    Achish sade till David: "Därför ska jag låta dig vara min livvakt (ordagrant: väktaren över mitt huvud) för alltid."
Och kvinnan sade till honom: "Se, du vet vad Saul har gjort, hur han har rensat ut (huggit bort) de som siar (skådar) genom en ande (demon) eller en familjeande ut ur landet. Varför lägger du en snara för mitt liv som blir min död?"
Och Herren (Jahve) är vred när han talar genom mig och Herren (Jahve) har ryckt kungariket ur din hand [1 Sam 15:27–29] och gett det till en annan, till David [1 Sam 16:1–13].
Och kvinnan kom till Saul och såg att han var mycket förfärad och sade till honom: "Se, din tjänarinna har lyssnat till din röst och jag har lagt mitt liv i din hand och har lyssnat på de ord som du har talat till mig.
Och Achish kallade på David och sade till honom: "Herren (Jahve) lever, du har varit ärlig och du har gått ut och du har gått in med mig i hären och har varit god i mina ögon, för jag har inte funnit ondska i dig sedan den dagen du kom till mig och till denna dag, men du är inte god i ledarnas ögon.
Och David sade till Achish: "Men vad har jag gjort? Vad har du funnit i din tjänare så länge som jag har varit inför dig till denna dag, att jag inte kan gå och strida mot min herre kungens fiender?"
Och Achish svarade och sade till David: "Jag vet att du är god i mina ögon, som en Guds (Elohims) ängel (budbärare), likväl säger filistéernas ledare att han inte ska gå upp med oss till striden.
Och David sade till honom: "Vem tillhör du? Varifrån kommer du?" Och han sade: "Jag är en ung egyptier, tjänare till en amalekit, och min herre lämnade mig eftersom jag blev sjuk för tre dagar sedan.
Och David sade till honom: "Kan du föra ner mig till denna armé?"
    Han svarade: "Lova (ge mig din ed) vid Gud (Elohim) att du inte dödar mig och inte lämnar mig i min herres händer och jag ska föra ner dig till denna armé."
Men David sade: "Ni ska inte göra så mina bröder med det som Herren (Jahve) har gett oss, som har bevarat oss och gett oss armén som kom emot oss i vår hand.

2 Samuelsboken (164)

Sedan sade han till mig: 'Ställ dig nu över mig och döda mig, för dödsfrossan har sitt grepp om mig, eftersom min själ (mitt liv) rinner ur mig.' [Här används ett ovanligt ord som verkar beskriva hur Saul håller på att tappa medvetandet.]
Så jag ställde mig över honom och dräpte honom eftersom jag visste att han inte skulle leva när han fallit, och jag tog kronan som var på hans huvud och armbandet som var på hans arm och har tagit hit dem till min herre." [den unge mannens berättelse stämmer inte på flera detaljer med redogörelsen i föregående kapitel. I 1 Sam 31:4 var det Saul som själv hävde sig över sitt svärd och tog sitt eget liv. Det verkar som den unge amalekit vinklar sin berättelse för att försöka komma i god dagar och få en belöning för att ha ta på sig äran att ha dödat Saul.]
Jag är bedrövad för din skull, min bror Jonatan,
    mycket behaglig har du varit för mig,
underbar var din kärlek för mig,
    mer än kvinnors kärlek.
Och ännu en gång sade Avner till Asahel: "Vänd dig bort från att följa mig, varför ska jag slå dig till marken? Hur ska jag sedan kunna visa mitt ansikte för din bror Joav?"
Och Saul hade en bihustru som hette Ritspa, Ajas dotter, och han sade till Avner: "Varför har du gått in till min fars bihustru?"
Sedan sände Avner budbärare till David rakt ner och sade: "Vems är landet?" Och sade: "Skär ett förbund med mig och se, min hand ska vara med dig till att föra hela Israel till dig."
Så han [David] svarade: "Gott, jag ska skära ett förbund med dig, men jag begär en sak av dig som är att du inte träder fram inför mig innan du först fört hit Michal, Sauls dotter, sedan kan du komma och se mitt ansikte." [Michal älskade David (1 Sam 18:20) blev först Davids hustru som belöning för att han slog Goliat, men sedan måste han vinna henne med 100 förhudar (1 Sam 18:25). Därefter ångrar sig Saul och ger henne till en annan man (Palti, se 1 Sam 25:44). Nu vill David ha tillbaka sin hustru.]
Sedan sände David budbärare till Ishboshet, Sauls son och sade: "Ge mig min hustru Michal som jag förlovade mig med för 100 filisteiska förhudar." [David och Michal hade inte skilt sig och brudpriset (motsvarigheten) hade inte återlämnats, så hon var fortfarande hans hustru, se 1 Sam 18:25.]
och nu gör det. För Herren (Jahve) har talat till David och sagt: Genom min tjänare Davids hand ska jag rädda mitt folk Israel ur filistéernas hand och ur alla deras fienders hand."
Och Avner sade till David: "Jag vill stå upp och gå och ska samla hela Israel till min herre kungen, så att de kan skära förbund med dig och du kan regera över alla som du (din själ) önskar." Och David sände iväg Avner och han gick i frid (shalom).
Och efteråt, när David hörde det sade han: "Jag och mitt kungarike är utan skuld inför Herren (Jahve) för evigt för Avners blod, Ners son.
Och de förde Ish-Boshets huvud till David i Hebron och sade till kungen: "Se, Ish-Boshets huvud, Sauls son, din fiende som sökte ditt liv, och Herren (Jahve) har hämnats min herre kungen på Saul denna dag och på hans säd (efterkommande)." [Senast någon kommit med ett huvud inför kungen var när David kom med Goliats huvud inför Saul, se 1 Sam 17:57. David blev belönad med en position hos kungen och i den kungliga familjen, och även befriad från skatt, se 1 Sam 17:25. Rechav och Baana förväntade sig troligen någon liknande belöning.]
Men David svarade Rechav och hans bror Baana, Rimmons söner, beerotiten, och sade till dem: "Herren (Jahve) lever som har räddat min själ från alla trångmål.
Förr i tiden när Saul var kung över oss, var det du som ledde ut och förde in Israel, och Herren (Jahve) sade till dig: Du ska föda mitt folk Israel, och du ska vara furste över Israel."
Och David frågade Herren (Jahve) och sade: "Ska jag dra ut mot filistéerna? Ska du ge dem i min hand?"
    Och Herren (Jahve) sade till David: "Dra ut, för jag ska med säkerhet ge filistéerna i din hand."
Och David kom till Baal-Peratsim och David slog dem där och han sade: "Herren (Jahve) har brutit mina fiender framför mig, som vattnet bryter igenom." Därför kallas den platsen Baal-Peratsim (Peratsim är plural av att bryta, rämna, slå en bräsch i.)
Och jag ska ödmjuka mig mer än så, jag ska bli lätt i mina egna ögon, och angående tjänstekvinnorna som du talade om, av dem ska jag bli ärad."
"Gå och säg till min tjänare David: Så säger Herren: Skulle du bygga mig ett hus att bo i?
Har jag någonsin där jag flyttat omkring med alla Israels barn talat och sagt så till någon enda av Israels stammar, någon som jag satt till herde för mitt folk Israel: Varför har ni inte byggt mig ett hus av cederträ?
Nu ska du säga så till min tjänare David, så säger Härskarornas Herre (Jave Sebaot): Det var jag som hämtade dig från betesmarken där du följde fåren,
    till att bli furste över mitt folk Israel.
Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel
    och plantera det så att det får bo kvar och inte oroas mer.
Onda människor ska inte förtrycka det mer som förr,
sedan tiden då jag satte domare över mitt folk Israel.
Jag ska låta dig få ro från alla dina fiender. Nu säger Herren (Jahve) till dig att Herren (Jahve) ska bygga ett hus (släkt, dynasti) åt dig.
Han ska bygga ett hus åt mitt namn, och jag ska befästa hans kungatron för evigt.
Men min nåd (omsorgsfulla kärlek) ska inte lämna (vika från) honom, så som jag lät den lämna (vika från) Saul, som jag tog bort (lät vika undan) för dig. [Ps 89:34–36]
[David blir djupt rörd när han hör Natan berätta visionen från Herren om att en ättling till honom ska bygga Herrens tempel. Han går till uppenbarelsetältet där arken finns och sätter sig ned i Guds närvaro.] Då gick kung David in och satte sig ner inför Herren. [Troligtvis i tabernaklet.] Han sade [frågade bedjande till Gud]: "Vem är jag, Herre Gud (Adonai Jahve),
    och vad är mitt hus (min familj, släkt),
    att du har fört mig ända hit [till att bli kung över Israel]?
Och David sade till honom: "Frukta inte, för jag ska med säkerhet visa dig nåd (hebr. chesed) för Jonatan din fars skull, och ska återställa hela din far Sauls mark och du ska alltid få äta bröd vid mitt bord."
Och du ska bruka marken åt honom, du och dina söner och dina tjänare, och du ska bärga frukten så att din herres son har bröd att äta, men Mefivoshet din herres son ska oavbrutet äta bröd vid mitt bord." Tsiva hade 15 söner och 20 tjänare.
Och Tsiva sade till kungen: "I enlighet med allt som min herre kungen har befallt sin tjänare, så ska din tjänare göra men Mefivoshet äter vid mitt bord som en av kungens söner."
Och Orija sade till David: "Arken och Israel och Juda bor i hyddor och min herre Joav och min herres tjänare tältar på det öppna fältet, ska jag då gå in i mitt hus för att äta och dricka och ligga hos min hustru? Du lever och din själ lever, jag vill inte göra något sådant."
Samla nu ihop resten av folket och slå läger mittemot staden och ta den, annars tar jag staden och den blir uppkallad efter mitt namn."
Och han sade till honom: "Varför kungens son har du blivit så klen (mager) från dag till dag? Vill du inte berätta för mig?"
    Och Amnon sade till honom: "Jag älskar Tamar, min bror Avshaloms syster."
Och Jonadav sade till honom: "Lägg dig på din bädd och låtsas vara sjuk och när din far kommer och ser dig så säg till honom: Låt min syster Tamar komma, jag ber dig, och ge mig bröd att äta och tillreda maten framför mina ögon så att jag ser det och kan äta det ur hennes hand."
Och Amnon låg ner och spelade sjuk. Och när kungen kom och såg honom sade Amnon till kungen: "Låt min syster Tamar komma, jag ber dig, och göra några brödkakor i min åsyn så att jag kan äta ur hennes hand."
Och när hon hade fört dem nära honom för att äta, tog han ett starkt (fast, säkert) grepp om henne och sade till henne: "Kom, ligg med mig min syster."
Och hon sade till honom: "Nej min bror, tvinga mig inte, för något sådant ska inte ske i Israel. Gör inte denna hänsynslösa handling.
Och jag, hur ska jag kunna bära min skam? Och du, du kommer att bli som en av de skamliga dårarna i Israel. Och nu, tala, jag ber dig, med kungen, för han ska inte undanhålla mig från dig."
Och Avshalom hennes bror sade till henne: "Har Amnon din bror varit med dig? Lugna dig min syster, han är din bror, ta inte detta till hjärtat." Och Tamar förblev ensam i sin bror Avshaloms hus.
Men kungen sade till Avshalom: "Nej min son, låt oss inte alla gå, annars blir det betungande för dig." Och han pressade honom, dock gick han inte men han välsignade honom.
Och Avshalom sade: "Om inte, jag ber dig, låt vår bror Amnon gå med oss."
    Och kungen sade till honom: "Varför skulle han gå med dig?"
Och Jonadav, Shimeas son, Davids bror, svarade och sade: "Låt inte min herre tro att de har dödat alla de unga männen, kungens söner, för Amnon är den ende som är död, för Avshalom har bestämt detta och varit fast besluten från den dag då han våldtog hans syster Tamar.
Och låt nu inte kungen ta detta till sitt hjärta och tänka att alla kungens söner är döda, för det är bara Amnon som är död."
Och kungen sade till henne: "Vad fattas dig?"
    Hon svarade: "I sanning jag är en änka, min man är död.
Och se hela familjen har rest sig mot din tjänarinna och de säger: Ge oss den som slog sin bror så att vi kan döda honom för hans brors liv som han slog och så fördärva arvtagaren också. På detta sätt vill de släcka mitt kol som är kvar och lämna min man utan varken namn eller hågkomst på jordens ansikte."
Och kvinnan från Tekoa sade till kungen: "min herre kungen, skulden ska vara på mig över mina fäders hus, och kungen och hans tron ska vara skuldfri."
Och hon sade: "Jag ber dig, låt kungen komma ihåg Herren din Gud (Jahve Elohim) så att blodshämnaren inte fördärvar mer, annars fördärvar de min son." Och han sade: "Herren (Jahve) lever, inte ett hår på din son ska falla till marken."
Och kvinnan sade: "Låt din tjänarinna, jag ber dig, tala ett ord till min herre kungen."
    Och han sade: "Tala"
Och nu när jag har kommit till att tala dessa ord till min herre kungen, är det för att folk har gjort mig rädd, och din tjänarinna sade (tänkte): Jag ska tala med kungen, kan hända ska kungen uppfylla sin tjänares begäran.
Eftersom kungen ska lyssna till att rädda sin tjänare ur den mans hand som skulle fördärva mig och min son tillsammans från Guds (Elohims) arv.
Och hon sade: "Låt, jag ber dig, min herre kungens ord vara mig till tröst, för som en Herrens (Jahves) ängel så är min herre kungen i att urskilja det goda och det onda och Herren din Gud (Jahve Elohim) är med dig."
Och kungen svarade och sade till kvinnan: "Göm ingenting från mig, jag ber dig, vad jag än ska fråga dig om."
    Och kvinnan sade: "Tala, jag ber dig, min herre kungen."
Och kungen sade: "Är Joavs hand med dig i allt detta?" Och kvinnan svarade och sade: "min själ lever, min herre kungen, ingen kan vända (vika av) till höger och till vänster, från allt som min herre kungen talar, för din tjänare Joav han bad mig och han lade alla dessa ord i din tjänarinnas mun,
för att ändra på förhållandena (ordagrant snurra på ansiktet) i denna sak har din tjänare Joav gjort detta, och min herre är vis, som Guds (Elohims) änglars vishet, till att veta (känna till) allt som finns på jorden."
Och Joav föll ner på marken på sitt ansikte och ödmjukade sig själv och välsignade kungen och sade: "Idag vet din tjänare att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, min herre kungen, i det att kungen har beviljat sin tjänares begäran."
Och kungen sade: "Låt honom återvända till sitt eget hus men låt honom inte se mitt ansikte." Och Avshalom återvände till sitt eget hus och såg inte kungens ansikte.
Därför sade han till sina tjänare: "Se, Joavs fält är nära mitt och han har korn där, gå och sätt eld på det." Och Avshaloms tjänare satte eld på fältet.
[Avshaloms handling att förleda folket pågår en tid. I denna vers finns tidsangivelse "från slutet på 40 år". Texten säger inte vad de 40 åren markerar slutet på. Det kan inte betyda att Avshalom gjorde detta i 40 års tid, David dör då han är 70 år. Några förslag är: Sauls kröning som kung, Davids kröning av Samuel, Davids tronbestigning eller Avshaloms ålder. En del tror att skrivarna som kopierat den hebreiska texten har gjort ett misstag och skrivit arbaim (40) istället för arba (4).] Och det skedde i slutet på de 40 åren [vissa manuskript har 4 år] att Avshalom sade till kungen: "Låt mig gå, jag ber dig och betala min ed som jag har lovat till Herren (Jahve) i Hebron (Chevron).
Och kungens tjänare sade till kungen: "Se, dina tjänare är redo att göra allt vad min herre kungen väljer."
Och Ittaj svarade kungen och sade: "Herren (Jahve) lever och min herre kungen lever, med säkerhet på den plats där min herre kungen är, om det är för död eller för liv, där ska din tjänare vara."
Kungen frågade: "Var är din herres son?"
    Tsiva svarade kungen: "Se, han vistas i Jerusalem för han sade: Idag ska Israels hus upprätta till mig min fars kungarike."
Och kungen sade till Tsiva: "Se, ditt är allt som tillhör Mefivoshet" Och Tsiva sade: "Jag ödmjukar mig själv, låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon min herre kung."
Och Avishaj, Tserojas son, sade till kungen: "Varför ska denna döda hund förbanna min herre kungen? Låt mig gå över, jag ber dig, och ta av hans huvud."
Och David sade till Avishaj och till alla sina tjänare: "Se, min son som kom från min kropp, söker min själ (mitt liv). Hur mycket mer nu denna benjaminit? Låt honom vara och låt honom förbanna, för Herren (Jahve) har sagt till honom.
Det kan hända att Herren (Jahve) ska se på mina ögon och att Herren (Jahve) ska gengälda mig gott för hans förbannelse av mig idag."
Och mannen sade till Joav: "Även om jag skulle få 1 000 stycken silver i min hand skulle jag inte sträcka ut min hand mot kungens son, för vi hörde kungen befalla dig och Avishaj och Itaj och säga: ’Var noga med att inte röra ynglingen Avshalom.’
Och Avshalom hade under sin livstid rest upp en pelare åt sig som finns i Kungadalen, för han sade: "Jag har ingen son som bevarar mitt namn i hågkomst." Och han gav pelaren sitt eget namn och den kallas Avshaloms hand till denna dag.
Och en gång till sade Achimaats, Tsadoqs son till Joav: "Varför låter du inte mig, jag ber dig, låt även mig springa efter kushiten." Och Joav sade: "Varför vill du springa min son, du kommer inte att få någon belöning för dessa nyheter?"
Och Achimaats ropade och sade: "Shalom (allt är väl)" och böjde sig ner inför kungen med sitt ansikte mot marken och sade: "Välsignad är Herren din Gud (Jahve Elohim) som har gett männen som lyfte sina händer mot min herre kungen."
Och se, kushiten kom och kushiten sade: "Nyheter till min herre kungen, för Herren (Jahve) har hämnats dig idag på alla dem som reste sig upp mot dig."
Och kungen sade till kushiten: "Är det väl med ynglingen Avshalom?"
    Och kushiten svarade: "min herre kungens fiender och alla som reste sig mot dig för att skada dig är som den ynglingen är."
Och kungen blev mycket upprörd och gick upp i kammaren ovanpå porten och grät och när han gick sade han: "min son Avshalom, min son, min son Avshalom! Om jag hade fått dö i ditt ställe Avshalom min son, min son!"
Och kungen täckte sitt ansikte och kungen ropade med hög röst: "min son Avshalom, Avshalom, min son, min son!"
"Ni är mina bröder, ni är mina ben och mitt kött, varför ska ni då vara de sista att föra kungen tillbaka?"
Och säg till Amasa: "Är du inte mitt ben och mitt kött? Må Gud (Elohim) göra så mot mig och mer därtill, om du inte blir ledare över armén inför mig oavbrutet i Joavs ställe."
Han sade till kungen: "Låt inte min herre tillräkna mig synd, kom inte heller ihåg det som din tjänare gjorde orättfärdigt den dagen min herre kungen gick ut från Jerusalem, så att kungen skulle ta det till sitt hjärta.
För din tjänare visste inte att han syndade. Se därför har jag kommit först av alla idag från hela Josefs hus för att gå ner och möta kungen."
Och han sade: "min herre kungen, min tjänare bedrog mig, för din tjänare sade: Jag ska sadla en åsna åt mig så att jag kan rida på den och gå med kungen eftersom din tjänare är lam.
Och han har förtalat din tjänare för min herre kungen, men min herre kungen är en Guds (Elohims) ängel (budbärare), gör därför det som är gott i dina ögon.
Trots att hela min fars hus förtjänade döden i min herre kungens hand, satte du din tjänare bland dem som äter vid kungens eget bord. Vilken rätt har jag till det? Och till att klaga till kungen?"
Och Mefivoshet sade till kungen: "Låt honom ta allt eftersom min herre kungen har kommit hem i frid (shalom) till sitt eget hus."
Och Barzilaj sade till kungen: "Hur många är dagarna av åren i mitt liv, att jag skulle gå upp med kungen till Jerusalem?
Jag är idag 80 år, kan jag skilja mellan gott och ont? Kan din tjänare känna smaken av vad jag äter eller av vad jag dricker? Kan jag fortfarande höra rösten av en man som sjunger eller en kvinna som sjunger? Varför ska då din tjänare bli en börda för min herre kungen?
Låt din tjänare, jag ber dig, återvända så att jag kan dö i min egen stad, vid min fars och mors grav. Men se din tjänare Kimham, låt honom gå över med min herre kungen och gör mot honom vad som är gott i dina ögon."
Och Israels män svarade Juda män och sade: "Vi har tio delar (ordagrant tio händer är till oss) av kungen och även i David mer än ni. Varför föraktar ni oss (gör oss lätta) och inte låter denna sak vara först till oss att föra hem kungen?"
    Men Juda mäns ord var hårdare än Israels mäns ord.
Och Joav sade till Amasa: "Shalom (är det väl med dig) min bror." Och Joav tog Amasa i skägget med sin högra hand för att kyssa honom.
Han [David] sade: "Herren (Jahve) är
    min bergsklyfta (ointagliga bergskam, skyddade plats)
    och min borg (mitt starka fäste)
    och min räddare (befriare).
min Gud (Elohim)
    min klippa (fasta punkt; mitt massiva berg) – till vilken jag tar min tillflykt [Matt 7:24],
    min sköld,
    min frälsnings horn [hornet på en vild oxe är en metafor för militär styrka och seger] och
    mitt försvarstorn (värn; min fästning, säkra höjd)
    mitt värn (min tillflykt, upphöjd plats, högt på ett berg)
    min frälsare (räddare)!
Du räddade mig från våldet (ondskan).
Halleluja (värdig att prisas, allt lov till dig)!
Jag ropade (höjde min röst i bön) till Herren (Jahve) och blev räddad från mina fiender.
I min nöd (ångest, förtvivlan) ropade (höjde min röst i bön) jag till Herren (Jahve),
    jag skrek ut (ropade efter hjälp) till min Gud (Elohim).
Han hörde min röst från sitt tempel [vers 10 antyder att det är Guds himmelska tempel som åsyftas],
    mitt kvalfyllda skrik till honom (rop efter hjälp i djup vånda) nådde hans öron.
Han räddade mig från min starke fiende [i Davids fall Saul, se 1 Sam 31:1–4],
    och från dem som hatade mig, för de var mig övermäktiga.
De konfronterade när jag var som svagast (när jag var som en belägrad stad),
    men Herren blev mitt stöd.
    [Ordet "stöd" används i Jer 3:1 om hjälpsändningar med förnödenheter och vatten till det belägrade Jerusalem.]
Herren (Jahve) har behandlat mig (låtit mig få växa och mogna, gett mig lön) efter min rättfärdighet,
    på grund av mina rena händer (eftersom mina handlingar är oskyldiga) har han upprättat (fört tillbaka, belönat) mig.
Eftersom jag har följt (vaktat på) Herrens vägar (skyddat, lydit hans bud)
    och inte agerat ogudaktigt och avfallit från min Gud;
Jag har varit uppriktig (helhjärtad, levt med integritet) inför honom,
    och hållit mig borta (vaktat på min väg, skyddat mig) från synd (skuld, straff). [Ordet för uppriktig är "tamim". Huvudbetydelsen är att vara hel, fulltalig, utan någon brist. När ordet används om Gud beskriver det hans helhet och felfrihet. När det används om människor beskriver det inte någon som är helt utan synd, utan någon som är ärlig och har integritet där ord och handlingar hör ihop. Någon som är en hel människa med allt vad det innebär, det finns inga dolda rum, baktankar eller något gömt. Ordet för synd är ett brett ord som ordagrant handlar om att vika av från vägen. Betydelsen är rik och innefattar både synden, skammen och straffet.]
Därför har Herren (Jahve) behandlat mig (låtit mig få växa och mogna, gett mig lön) efter min rättfärdighet,
    på grund av mina rena händer (eftersom mina handlingar är oskyldiga)
    inför hans ögon har han upprättat (fört tillbaka, belönat) mig.
För du är min lampa [som håller mig vid liv, fysiskt och andligt], Herre (Jahve).
    min Gud (Jahve) lyser upp mitt mörker.
För med (i) dig kan jag attackera (springa mot) en armé (en fiendes barrikad),
    med min Gud (Elohim) kan jag storma (hoppa över) en mur. [Fil 4:13]
Gud (El) som är mitt starka fäste
    och gjorde min väg utan brist (hjälpte mig att vandra med integritet, gjorde mig helhjärtad, ärlig).
Som gjorde mina fötter [snabba och smidiga] som hindens [som med lätthet klättrar längs med de branta bergssidorna],
    och ställde mig på mina höga platser (höjderna).
    [Profeten Habackuk använder liknande språk, se Hab 3:19, ordet används också om offerplats som ofta var belägen på en hög plats.]
Som lärde mina händer att strida (tränade mig för krig),
    så att mina armar kunde spänna bronsbågen. [Kan syfta på en verklig båge dekorerad med brons/koppar i ändarna, eller så är det en poetisk beskrivning av övernaturlig styrka som kan böja en båge i metall. Pilbågen var en välkänd symbol för kunglig styrka både i Assyrien och Egypten vid den här tiden. Den assyriska solguden Ashur avbildas med en pilbåge. En relief som hittats i Assyrien, skulpterad ungefär samtidigt med David, beskriver hur Ashur ger en storslagen båge till kungen.]
Du har berett plats för mina steg (utvidgat området under mig),
    mina anklar har inte gått ur led (mina fötter snubblade inte, tappade inte fotfästet).
    [Syftar på bilden av en hjort på smala bergsstigar.]
Jag förföljde mina fiender och slog dem,
    jag vände inte om förrän jag gjort slut på dem.
Jag förtärde dem och krossade dem, så att de inte kunde resa sig,
    de föll under mina fötter.
mina fiender drev du på flykten (du gav mig deras rygg och nacke),
    de som hatade mig tystade jag fullständigt (jag högg av dem som man hugger bort en gren).
Du räddade mig från mitt folks strider
    du satte mig som huvud över hednafolken.
Folkslag jag inte kände tjänar mig nu.
Herren (Jahve) lever!
Lovad (värdig att prisa, att böja sig inför i vördnad) är min Klippa (berg som står fast),
    upphöjd är Gud, min frälsnings klippa!
den som befriar mig från mina fiender,
    den som lyfter upp (upphöjer) mig över de som reser sig mot mig,
    den som räddar mig från våldets man (mannen som plundrar och terroriserar – hebr. ish chamas).
Herrens (Jahves) Ande talade genom mig
    och hans ord (hebr milah) var på (kom över till) min tunga.
För är inte mitt hus grundat med Herren (Jahve)
    som ett evigt förbund som han har med mig,
    god ordning i allt och tryggt (omgärdat)
för hela min frälsning och alla mina önskningar,
    ska han inte låta det växa?
Och Joav sade till kungen: "Och Herren din Gud (Jahve Elohim) ska låta folket (armén) bli hundra gånger fler mitt framför min herre kungens ögon. Men varför behagar det min herre kungen att göra detta?"
Och David sade till Herren (Jahve) när han såg ängeln som slog folket och sade: "Se jag har syndat och jag har handlat orättfärdigt, men dessa får, vad har de gjort? Låt din hand, jag ber dig, vara mot mig och mot min fars hus." [När David intog Jerusalem drev han inte ut de jevuséerna som bodde där. Araona som ägde marken har ibland identifierats som en guvernör för jevuséerna. De räknas till folkslaget hurriterna, vars ord för guvernör är snarlikt araona, vilket gör att det kan vara en titel snarare än ett namn. Det är också signifikant att ordet Jevos betyder tröskplats, så här finns en tydlig koppling.]
Och Araona sade: "Varför har min herre kungen kommit till sin tjänare?" Och David sade: "För att köpa tröskplatsen av dig till att bygga ett altare till Herren (Jahve) så att plågan håller sig borta från folket."
Och Araona sade till David: "Låt min herre kungen ta och offra det som är gott i dina ögon, se oxen till brännoffer och tröskredskapen och oxens verktyg som ved."
Men kungen sade till Araona: "Nej, men jag ska köpa det av dig för ett bestämt pris, jag ska inte offra brännoffer till Herren min Gud (Jahve Elohim) som inte har kostat mig något."
    David köpte tröskplatsen och oxen för 50 shekel silver.

1 Kungaboken (177)

Därför sade hans tjänare till honom. "Låt det sökas upp en ung jungfru åt min herre kungen, och låt henne vara inför kungen och vara en uppasserska åt honom, och låt henne ligga i din famn så att min herre kungen kan bli varm."
Gå in till kung David och säg till honom: Har inte du min herre kung svurit (avlagt ed) till din tjänstekvinna och sagt: Med säkerhet ska din son Salomo regera efter mig och han ska sitta på min tron? Varför regerar Adonija nu?
Hon sade till honom: "min herre, du svor (gav din ed) vid Herren din Gud (Jahve Elohim) till din tjänstekvinna: 'Med säkerhet ska din son Salomo regera efter mig och han ska sitta på min tron.'
Och nu, se Adonija regerar, och du min herre kungen vet det inte.
Och du min herre kung, hela Israel har sina ögon på dig, att du ska tala om för dem vem som ska sitta på min herres tron, kungen efter honom.
Annars kommer det att ske när min herre sover med sina fäder att jag och min son kommer att räknas som lagöverträdare."
Och Natan sade: "min herre kungen, har du sagt: Adonija ska regera efter mig och han ska sitta på min tron?
Har verkligen min herre kungen gjort denna sak utan att låta din tjänare veta vem som ska sitta på min herres tron, kungen efter dig?
Och kungen gav sin ed och sade: "Herren (Jahve) lever, som har räddat min själ ur alla trångmål,
jag har verkligen (sannerligen) gett dig min ed i Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) och sagt: Med säkerhet ska din son Salomo regera efter mig och han ska sitta på min tron i mitt ställe, jag ska verkställa (göra) detta redan idag."
Och Batsheva böjde sig ner med ansiktet mot marken och ödmjukade sig själv till kungen och sade: "Låt min herre kung David leva för evigt."
Och kungen sade till dem: "Ta med er er herres tjänare och låt min son Salomo rida på min egen mula och för ner honom till Gihon.
Sedan ska ni komma upp efter honom och han ska komma och sitta på min tron, för han ska vara kung i mitt ställe och jag har utsett honom till att vara furste över Israel och över Juda."
Och Benaja, Jehojadas son, svarade kungen och sade: "Amen, så säger Herren (Jahve) Gud (Elohim) min konungs Herre (Adonai).
Som Herren (Jahve) har varit med min herre kungen, så ska han vara med Salomo och göra hans tron större än min herre kung Davids tron."
Och kungen sade även: 'Välsignad vare Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) som har gett en att sitta på min tron idag och mina ögon får se det.' "
så att Herren (Jahve) kan bekräfta (stadfästa) sitt ord som han talat om mig och sagt: Om dina söner aktar sig på (vakar över) sina vägar och vandrar inför mitt ansikte i sanning med hela sitt hjärta och med hela sin själ, lovar han att inget ska fattas dig, en man på Israels tron. [2 Sam 7:13, 25]
Och han sade: "Du vet att kungariket var mitt och att hela Israel lyfte sina ansikten mot mig för att jag skulle regera. Men kungariket är omändrat och har blivit min brors, för från Herren (Jahve) är det hans. [2 Sam 12:25]
Och nu har jag en förfrågan till dig – vänd inte bort mitt ansikte."
    Hon svarade honom: "Tala."
Sedan sade hon: "Jag vill be dig om en liten sak, vänd inte bort ditt ansikte (neka mig inte)." Kungen svarade henne: "Be mig, jag ska inte vända bort mitt ansikte."
Och kung Salomo svarade sin mor och sade: "Varför ber du om Avishag, shunnamitiskan, till Adonijaho? Be om kungariket till honom också, för han är min äldre bror, och till honom och till Evjatar, prästen och till Joav, Tserojas son."
Och nu, Herren (Jahve) lever, som har stadfäst (etablerat) mig och satt mig på min far Davids tron, och som har gjort mig ett hus som han talat (lovat), idag ska Adonijaho dödas." [2 Sam 7]
Och till Evjatar, prästen, sade kungen: "Gå du till Anatot, till dina egna fält, för du förtjänar att dö, men jag ska inte döda dig denna gång, eftersom du bar Herren (Jahve) Guds (Elohims) ark framför min far David och eftersom du var plågad med allt som min far David var plågad av."
Och kungen sade till honom: "Gör som han har sagt och fall över honom och begrav honom, så att du tar bort blodet, som Joav har spillt utan anledning, från mig och min fars hus.
Och Herren (Jahve) ska vända tillbaka hans blod över hans eget huvud, eftersom han har slagit två män som var mer rättfärdiga och bättre än han, och han slog dem med svärd och min far David visste det inte. Avner, Ners son Israels härförare [2 Sam 3:22–39] och Amasa, Jeters son Juda härförare [2 Sam 20:8–10].
Och Shimi sade till kungen: "Ditt tal är gott, som min herre kungen har sagt, så ska din tjänare göra." Och Shimi bodde i Jerusalem många dagar.
Och kungen sade till Shimi: "Du känner väl till all ondska som ditt hjärta har erkänt, som du har gjort mot min far David, därför ska Herren (Jahve) låta ondskan komma tillbaka över ditt eget huvud.
Salomo svarade: "Du har redan visat stor nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – hebr. chesed) mot din tjänare, min far David, därför att han vandrade inför dig i sanning, i rättfärdighet och med ett ärligt hjärta [under alla sina levnadsdagar]. Du har fortsatt att visa honom denna stora nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet) genom att ge honom en son som nu regerar på hans tron.
Herre, min Gud, du har nu gjort din tjänare till kung efter min far David. Jag är bara ett barn [Salomo är omkring 20 år, men uttrycket syftar på att vara oerfaren och under upplärning], jag vet inte hur jag ska gå ut (börja) eller komma in (avsluta) [leda som kung].
Om du vandrar på mina vägar och håller fast vid mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och budord (tydliga befallningar), så som din fader David gjorde, då ska jag också lägga till dagar till ditt liv."
Den första kvinnan sade: "Hör på mig, herre. Jag och den här kvinnan bor i samma hus och jag födde barn där i huset hos henne.
Då gick hon upp mitt i natten och tog min son från min sida, medan din tjänarinna sov, och lade honom i sin famn. Men sin döde son lade hon i min famn.
Jag steg upp på morgonen för att amma min son – då var han död! När jag [senare] på morgonen [när det blivit ljusare] tittade närmare upptäckte jag att det inte var min son, den som jag hade fött."
Då sade den andra kvinnan: "Nej! min son lever och din son är död." Men den första kvinnan svarade: "Nej, din son är död medan min son lever." Så grälade de inför kungen.
Kungen sade: "Den ena säger: 'Det här är min son som lever, och din son är död.' Den andra säger: 'Nej, din son är död och min son lever.' "
Den kvinna som var mor till barnet som levde sade då till kungen, för hennes hjärta brann av kärlek till sonen: "min herre, ge henne barnet som lever, döda det inte!"
    Men den andra sade: "Det ska varken vara mitt eller ditt. Hugg ni!"

Du vet hur David min far inte kunde bygga ett hus till Herren hans Guds (Jahve Elohims) namn för krigen som han hade på alla sidor, till dess Herren (Jahve) lade dem under hans fotsulor.
Men nu har Herren min Gud (Jahve Elohim) gett mig ro (tystnad) på alla sidor, ingen satan (åklagare) och ingen förekomst av ondska.
Och se, jag har för avsikt att bygga ett hus till Herren min Guds (Jahve Elohims) namn så som Herren min Gud (Jahve Elohim) talade till min far David och sade: "Din son, som jag ska sätta på din tron i ditt ställe, han ska bygga huset till mitt namn."
Befall därför nu att de hugger cederträ åt mig från Libanon, och mina tjänare ska vara tillsammans med dina tjänare, och jag ska betala dig för dina tjänare efter allt som du säger, för du vet att det finns ingen bland oss som har samma skicklighet att hugga timmer som sidonierna."
mina tjänare ska föra ner det från Libanon till havet och jag ska låta dem göra (binda ihop) det till flottar för att transporteras på havet till den plats som du ska utse åt mig, och jag ska se till att det blir uppburet där och du ska ta emot det, och du ska uppfylla mina önskningar med att ge bröd (mat) till mitt hus."

"Detta gäller det hus som du bygger:
    Om du vandrar i (lever efter)
    mina förordningar (ordagrant "saker inristat")
och gör mina påbud (bindande juridiska beslut)
    och håller (vaktar, skyddar, bevarar) alla mina budord (tydliga befallningar)
    
    och vandra efter dem (lever efter allt detta),
då ska jag stadfästa (etablera) mitt ord hos dig, som jag talat till David, din far,
    
och jag ska bo därinne bland Israels söner,
    och ska inte överge mitt folk Israel."
Och huset är 40 alnar [18 meter] långt, det är templet framför.
Och han sade: "Välsignad är Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim), som har talat med sin mun till David min far, och i hans hand har fullbordat det. Han sade:
Från den dag jag förde fram mitt folk Israel ut från Egypten, valde jag ingen stad från alla Israels stammar till att bygga ett hus, så att mitt namn ska vara där, men jag valde David att vara över mitt folk Israel.
Och det var i Davids hjärta, min far, att bygga ett hus till Herrens (Jahves) namn, Israels Gud (Elohim).
Men Herren (Jahve) sade till David min far: 'Emedan det var i ditt hjärta att bygga ett hus till mitt namn, gjorde du väl i att det var i ditt hjärta,
men likväl ska du inte bygga huset, utan din son som ska komma från din länd, han ska bygga huset till mitt namn.'
Och Herren (Jahve) har bekräftat sitt ord som han talade, och jag har rests upp i min far Davids ställe och sitter på Israels tron, som Herren (Jahve) talade (lovade), och har byggt huset till Herren (Jahve) Israels Guds (Elohims) namn.
som du har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) med din tjänare David, min far, som du talade till honom, och du talade med din mun och med din hand har du fullbordat det, som det är till denna dag.
Och nu Herre (Jahve) Israels Gud (Elohim), håll (vakta, skydda, bevara) till din tjänare David, min far, det som du har talat till honom, och sagt: 'Det ska inte saknas en ättling till dig (ordagrant: huggas av till dig en man från) framför mitt ansikte som sitter på Israels tron, om bara dina söner håller (vaktar, skyddar, bevarar) deras vägar till att vandra inför mitt ansikte, som du har vandrat inför mitt ansikte.'
Och nu Israels Gud (Elohim), låt ditt ord, jag ber dig, bli bekräftat som du har talat till din tjänare David, min far.
Vänd dig ändå hit (svara med din favör och närhet), hör din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud. Svara på det rop och den bön som din tjänare nu ber inför dig i dag.
Låt dina ögon vara öppna mot detta hus – mot den plats som du har sagt: 'Mitt namn ska vara där' – så att du hör den bön som din tjänare ber, när han vänder sig mot denna plats.
Och låt dessa mina ord som jag har bett inför Herrens (Jahves) ansikte vara nära Herren vår Gud (Jahve Elohim) dag och natt, så att han kan utföra (upprätthålla) sin tjänares sak och kan utföra (upprätthålla) sitt folk Israels sak, som behövs varje dag,
Och Herren (Jahve) sade till honom:
"Jag har hört dina förböner och dina innerliga böner som du har bett inför mitt ansikte. Jag har helgat (avskilt) detta hus som du har byggt för att placera mitt namn där för evigt, och mina ögon och mitt hjärta ska vara där alla dagar (oavbrutet så länge tiden varar, till dagarnas slut).
Och du, om du vandrar inför mitt ansikte som David din far vandrade i hjärtats renhet (integritet, fullhet, helhjärtat – hebr. tam, delar rot med tamim som är rituell renhet och beskriver det felfria och perfekta offret) och i uppriktighet, och gör allt det som jag har befallt dig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mina förordningar (ordagrant 'saker inristat') och mina påbud (bindande juridiska beslut),
Men om du vänder bort från att följa mig, du eller dina söner, och inte håller (vaktar, skyddar, bevarar) mina budord (tydliga befallningar) och mina förordningar (ordagrant "saker inristat") som jag har gett framför er, utan går och tjänar andra gudar och tillber dem,
då ska jag hugga av Israel, ut från landet som jag har gett dem, och detta hus som jag har helgat (avskilt) till mitt namn, ska jag kasta bort från mitt ansikte, och Israel ska bli ett ordspråk och ett skällsord bland alla folkslag.
Och han sade: "Vilka städer är detta som du har gett mig min bror?" Och de gavs namnet Kavol, (som de heter) till denna dag. [Kavol betyder bunden, fjättrad. Namnet återfinns en gång tidigare i Jos 19:27, där det är en stad i Ashers område vid gränsen mot Tyros (någon mil öster om Haifa och Akko). Chiram verkar plocka upp namnet på den staden, och använda den på hela detta område. Ordet låter lite som de hebreiska orden för något värdelöst eller flyktigt. Den judiske historikern Josefus skriver att det låter som "inte behagligt" på feniciska. Troligtvis var dessa städer i dåligt skick. Chiram tar inte emot dessa städer, så Salomo byggde senare upp dessa städer och lät hebréer flytta dit, se 2 Krön 8:2]
Hon sade till kungen: "Det var alltså sant, det jag hörde i mitt land om dig och din vishet.
Jag trodde inte på det förrän jag kom hit och fick se det med egna ögon. Ändå hade man inte ens berättat hälften för mig, din vishet och ditt välstånd överträffar allt jag fått höra.
Och Herren (Jahve) sade till Salomo: "Eftersom detta finns i ditt sinne och du inte har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) mitt förbund och mina förordningar (ordagrant "saker inristat") som jag har befallt dig, ska jag med säkerhet riva isär kungariket från dig och ska ge det till dina tjänare.
Men jag ska inte riva bort hela kungariket, jag ska ge en stam till din son, för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull som jag har utvalt."
Och när Hadad i Egypten hörde att David sov hos sina fäder och att Joav, arméns hövitsman var död, sade Hadad till farao: "Låt mig lämna så att jag kan gå till mitt eget land."
men han ska ha en stam för min tjänare Davids skull och för Jerusalems skull, staden som jag har utvalt bland alla Israels stammar,
eftersom de har övergett mig och har tillbett
    Ashtoret [Ishtar – kärlekens och krigets gudinna; himmelens drottning och Baals hustru], sidoniernass gudinna,
    Chemos Moavs gud och
    Milkom [även kallad Molok] amoréernas gud,
och inte vandrat på mina vägar till att göra det som är rätt i mina ögon och hålla (vakta, skydda, bevara) mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och mina påbud (bindande juridiska beslut) som hans far David gjorde.
Men jag ska inte ta hela kungariket ur hans hand utan jag ska låta honom vara furste alla hans livs dagar, för min tjänare Davids skull som jag valde, eftersom han höll (vaktade, skyddade, bevarade) mina budord (tydliga befallningar) och mina förordningar (ordagrant "saker inristat").
Och till hans son ska jag ge en stam, så att David min tjänare alltid har en lampa inför mitt ansikte i Jerusalem, staden som jag har valt åt mig för att placera mitt namn där.
Och det ska ske om du lyssnar till allt jag befaller dig och vandrar på mina vägar och gör allt som är rätt i mina ögon till att hålla (vakta, skydda, bevara) mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och mina budord (tydliga befallningar), som David min tjänare gjorde, att jag ska vara med dig och ska bygga till dig ett stadigt hus, som jag byggde för David, och ska ge Israel till dig.
Och de unga männen som vuxit upp med honom svarade honom och sade: "Så ska du göra med folket som har talat till dig och sagt: Din far gjorde vårt ok tungt men du ska lätta det för oss, så ska du tala till dem: Mitt lillfinger är tjockare än min fars länder.
Och om min far belastade er med ett tungt ok, ska jag belasta ert ok ytterligare. min far tuktade er med piskor men jag ska tukta er med skorpioner."
och talade till dem efter de yngre männens råd och sade: "min far gjorde ert ok tungt, men jag ska belasta ert ok ytterligare, min far tuktade er med piskor men jag ska tukta er med skorpioner."
Och kungen svarade och sade till gudsmannen: "Bönfall, jag ber dig, vid Herren (Jahve) din Guds (Elohims) ansikte och be för mig att min hand blir återställd." Och gudsmannen bönföll Herren (Jahve) och kungens hand blev återställd och blev som den var tidigare.
Och han lade hans kropp i sin egen grav och höll klagan över honom: Ve, min broder.
Och det skedde efter att han hade begravt honom att han talade med sina söner och sade: "När jag är död, begrav mig i graven där gudsmannen är begravd, lägg mina ben bredvid hans ben.
Gå och berätta för Jerovam:
-
'Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Lika mycket som jag har upphöjt dig från folket och gjort dig till furste över mitt folk Israel,
och rivit isär kungariket från Davids hus och gett det till dig, och ändå har du inte varit som min tjänare David som höll (vaktade, skyddade, bevarade) mina budord (tydliga befallningar) och som vandrade efter mig med hela sitt hjärta till att göra endast det som var rätt i mina ögon,
"Det finns ett förbund mellan mig och dig och mellan min far och din far, se jag har sänt gåvor till dig av silver och guld. Gå och bryt ditt förbund med Baasha, Israels kung så att han lämnar mig."
"Lika mycket som jag upphöjde dig ur stoftet och gjorde dig till furste över mitt folk Israel, och du har vandrat på Jerovams vägar och har fått mitt folk Israel att synda och provocera mig med sina synder,
Tishbiten Elia [hebr. Eliajahu betyder "Jahve är min Gud"], från Tishbe i Gilead [öster om Jordanfloden], sade till Ahab (Ahav): "Lika säkert som Herren (Jahve), Israels Gud, lever, honom som jag tjänar, så ska det de närmsta åren varken falla dagg eller regn tills jag säger det." [Ahab hade infört baalsdyrkan. Baal var en fruktbarhetsgud och herre över regnmolnen. Genom att säga att det inte ska regna utmanar Herren själva kärnan i den här falska religionen.]
Hon sade: "Så sant Herren, din Gud, lever, jag äger inte en brödkaka, bara en handfull mjöl i krukan och lite olja i kruset. Här plockar jag nu ett par vedpinnar, sedan ska jag gå hem och laga en sista måltid till mig och min son. När vi har ätit det kommer vi sedan att dö av svält."
Hon sade till Elia: "Vad har du med mig att göra du gudsman? Har du kommit för att påminna mig om min synd och döda min son?"
Elia ropade till Herren och sade: "O Herre, min Gud, skulle du göra så illa mot denna änka som jag bor hos, att hennes son skulle dö?"
Därefter sträckte han sig ut över pojken tre gånger och ropade till Herren och sade: "Herre, min Gud, låt denne pojkes själ (liv, livsande) komma tillbaka in i honom."
Och medan han var på väg, se då mötte han Elia och han kände igen honom och föll på sitt ansikte och sade: "Är det du min herre Elia?"
Herren din Gud (Jahve Elohim) lever, det finns inget land eller kungarike där min herre inte har sänt för att söka dig, och när de säger: 'han är inte här,' tar han en ed av det kungariket och landet att de inte har funnit dig.
Och det ska ske så snart jag har gått ifrån dig att Herrens (Jahves) Ande för bort dig, vart vet jag inte, och när jag kommer och berättar för Achav och han inte kan finna dig kommer han att slakta mig, men jag din tjänare har vördat Herren (Jahve) från min ungdom.
Har det inte berättats för min herre vad jag gjorde när Izevel slaktade Herrens (Jahves) profeter, hur jag gömde 100 män av Herrens (Jahves) profeter, 50 i varje grotta och gav dem bröd och vatten?
medan han gick en dagsresa [2-4 mil] ut i öknen. Efter vandringen satte han sig under en ginstbuske och önskade sig döden: "Nu räcker det. Herre, ta mitt liv på en gång. Jag är inte bättre än mina fäder."
Elia svarade: "Jag har varit helt överlåten (nitälskat med stor nitälskan, varit hänförd) Herren (Jahve), Guden över härskarorna (Elohim Sebaot), även om israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Nu är jag ensam kvar, och de är ute efter mitt liv."
Han svarade [igen]: "Jag har varit helt överlåten (nitälskat med stor nitälskan, varit hänförd) Herren (Jahve), Guden över härskarorna (Elohim Sebaot), även om israeliterna har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Nu är jag ensam kvar, och de är ute efter mitt liv."
Elisha lämnade oxarna och sprang efter Elia och sade: "Låt mig kyssa min far och mor till avsked, sedan följer jag dig."
    Elia svarade: "Gå tillbaka. Du förstår väl vad jag har gjort med dig?"
Israels kung svarade honom då: "Det är enligt vad du säger min herre kung, att jag är din och allt som jag har."
men jag ska sända mina tjänare till dig i morgon vid denna tid, och de ska genomsöka ditt hus och dina tjänares hus, och det ska ske att vadhelst som behagar deras ögon ska de ta i sina händer och föra bort det."
Och Israels kung kallade på landets alla äldste och sade: "Vet (lägg märke till) jag ber er, och se hur dessa onda män beter sig, för han sände till mig efter mina fruar och efter mina söner och efter mitt silver och efter mitt guld, och jag nekade honom inte."
Och han sade till Benhadads budbärare: "Säg min herre kungen: Allt som du först sände dina budbärare för ska jag göra, men detta gör jag inte." Och budbärarna lämnade och tog med sig ord till honom.
Och Benhadad sände till honom och sade: "Må gudarna göra så mot mig och mer, om inte Samariens stoft räcker till en handfull till allt folket som följer mig."
Och de satte säcktyg på sina höfter och rep på sin huvuden och kom till Israels kung och sade: "Din tjänare Benhadad säger: Jag ber dig, låt mig leva." Och han sade: "Lever han? Han är min bror."
Och han sade till honom: "Städerna som din far tog från min far ska jag återställa och du ska göra gator åt dig i Damaskus, som min far gjorde i Samarien." Och han skar ett förbund med honom och lät honom gå.
Och han sade till honom: "Så säger Herren (Jahve): Eftersom du har låtit gå ur din hand den man som jag har avskilt till fördärv, därför ska ditt liv tas för hans liv och ditt folk för hans folk."
Och Ahav talade med Navot och sade: "Ge mig din vingård så att jag kan ha den som trädgård till örter, eftersom den är nära mitt hus. Jag ska ge dig en bättre vingård istället eller om det är gott i dina ögon ska jag ge dig dess värde i silver."
Och Navot sade till Ahav: "Herren (Jahve) förbjuder mig det, att jag skulle ge min fars arv till dig."
Och Ahav kom in i sitt hus tjurig (bitter, trumpen) och rasande (stormig; andades häftigt – hebr. zaef) på grund av ordet som Navot, jizreliten hade talat till honom när han svarat: "Jag ska inte ge dig min fars arv." [Ahav ältar och upprepar orden som Navot sagt för sig själv.] Och han lade sig ner på sin säng och vände bort sitt ansikte och ville inte äta något bröd. [Ahav agerar på ett omoget sätt, han vet att en israelisk kung ska vara mild både mot främlingar och sina egna, se 1 Kung 20:31; 5 Mos 17:14–20. Samma fras "tjurig och rasande" som i 1 Kung 20:43 återkommer här.]
Han svarade henne: "Eftersom jag talade med Navot, jizreliten, och sade till honom: Ge mig din vingård för silver [mynt] eller om det behagar dig, ska jag ge dig en annan vingård istället, och han svarade: Jag vill inte ge dig min vingård."
Och Ahav sade till Elia: "Har du funnit mig, min fiende?" [Hälsningen liknar den i 1 Kung 18:17, men nu är det inte längre "orosstiftare" utan "fiende".]
    Och Elia svarade: "Jag har funnit dig eftersom du har gett dig till att göra det som är ont i Herrens (Jahves) ögon.
"Ser du hur Ahav ödmjukar sig själv inför mig? Eftersom han ödmjukar sig själv inför mig ska jag inte föra fram det onda i hans dagar, utan i hans söners dagar ska jag föra det onda över hans hus."
Och han sade till Jehoshafat: "Vill du gå med mig till Ramot-Gilead och strida?" Och Jehoshafat sade till Israels kung: "Jag är som du, mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar."
Vid den tiden sade Achazijaho, Achavs son till Jehoshafat: "Låt mina tjänare gå med dina tjänare på skeppen." Men Jehoshafat ville inte.

2 Kungaboken (74)

Och igen sände han till honom en tredje hövitsman över 50 och hans 50. Och den tredje hövitsmannen över 50 kom och föll ner på sina knän framför Elia och bad honom och sade: "Gudsman, jag ber dig, låt mitt liv och dessa dina 50 tjänares, vara dyrbart i dina ögon.
Se, eld har kommit ner från himlarna och förtärt två tidigare hövitsmän över 50 och deras 50, men låt nu mitt liv vara dyrbart i dina ögon."
Under tiden Elisha såg detta ropade han: "min fader, min fader! Du som är Israels vagnar och ryttare!" [Syftar antagligen på Elia, vars profetiska tjänst var som en armé som skyddade Israel.] Sedan kunde han inte längre se honom. Han tog tag i sina kläder och rev dem i två stycken.
Och männen i staden sade till Elisha: "Se, vi ber dig, stadens läge är gott som min herre ser, men vattnet är dåligt och marken ger missväxt."
Och han gick och sände till Jehoshafat, Juda kung och sade: "Moavs kung har gjort uppror mot mig, vill du gå med mig i strid mot Moav?"
    Han svarade: "Jag vill gå, jag är som du är och mitt folk som ditt folk, mina hästar som dina hästar."
Och en kvinna som var hustru till en av profetsönerna ropade till Elisha och sade: "Din tjänare min make är död och du vet att din tjänare vördade Herren (Jahve). Och fordringsägaren har kommit för att ta mina två barn som slavar åt sig."
Och han sade till honom: "Säg nu till henne: Se, du har varit tjänstvillig mot oss med alla dessa omsorger, vad ska vi göra för dig? Vill du att vi för din talan inför kungen eller inför arméns härhövitsman?"
    Och hon svarade: "Jag bor bland mitt eget folk."
Och han sade: "Vid denna tid när tiden har kommit runt, ska du ha en son." Och hon sade: "Nej min herre, du gudsman, ljug inte för din tjänarinna."
Och han sade till sin far: "Mitt huvud, mitt huvud!"
    Och han sade till sin tjänare: "Bär honom till hans mor."
Och hon sade: "Har jag önskat en son av min herre? Sade jag inte: Bedra mig inte?"
Och han sade till Gechazi: "Bind upp dina kläder (ordagrant länder/höfter) och ta min stav i din hand och gå i väg, om du möter någon man på vägen hälsa honom inte, och om någon hälsar på dig så svara honom inte, och lägg min stav på ynglingens ansikte." [Uppmaningen att inte hälsa kan bero på att det var en ganska lång och tidsödande procedur som förväntades när man skulle hälsa på någon. Vid den här tiden kunde man inte bara säga hej som vi gör och gå vidare. Ärendet är brådskande och därför ska Gechazi inte sinka sig med detta.]
Hon sade till sin härskarinna: "Om bara min herre kunde komma till profeten i Samarien. Då skulle han bota honom från hans hudsjukdom." [Samarien (hebr. Shimron) kan syfta både på staden och regionen med samma namn. Profeten Elisha bodde och verkade på många platser, men är ofta i regionens huvudort, Samarien. Senaste platsen han omnämns befinna sig i är Gilgal, som ligger i södra delen av regionen Samarien, se 2 Kung 4:38.]
Och han gav brevet till Israels kung och sade: "Nu när detta brev har kommit till dig, se, jag har sänt Naaman min tjänare till dig för att du ska bota honom från hans hudsjukdom."
Må Herren (Jahve) förlåta din tjänare i denna sak, när min herre går in i Rimmons hus för att tillbe där, och han stödjer sig på min hand, och jag ödmjukar (böjer) mig själv i Rimmons hus. När jag ödmjukar (böjer) mig själv i Rimmons hus må Herren (Jahve) förlåta din tjänare i denna sak."
Men Gechazi gudsmannen Elishas tjänare, sade: "Se, min herre har avstått att ta emot från hans hand det som denne Naaman, araméen, hade med sig. Herren (Jahve) lever, jag ska verkligen springa efter honom och ta något från honom."
Och han sade: "Allt är i sin ordning. min herre har sänt mig och sagt: "Se, nu kom det till mig från Efraims bergsbygd två unga män av profetsönerna, ge dem, jag ber dig, en talent silver och två ombyten dräkter."
Men han [Elisha] sade till honom: "Gick inte mitt hjärta (med dig) när mannen gick tillbaka från sin vagn för att möta dig? Är detta en tid att ta emot pengar och att ta emot dräkter och olivlundar och vingårdar och får och oxar och tjänare och tjänarinnor?
Men när en fällde en stock föll yxan i vattnet, och han ropade och sade: "Ack (ånej), min herre!" För den var lånad.
Nu var Arams kung i strid mot Israel. När han rådgjorde med sina tjänare och sade: "På den och den platsen ska jag slå läger [med min armé]." [Då han gav positionerna för att sedan attackera.]
Och en av hans tjänare svarade: "Nej min herre kung, men Elisha, profeten i Israel, berättar för Israels kung de ord som du talar i din sängkammare."
Och när gudsmannens tjänare steg upp tidigt och gick ut, och se, en armé med hästar och vagnar var runtom staden. Och hans tjänare sade till honom: "Ack (ånej) min herre! Vad ska vi göra?"
Och Israels kung sade till Elisha när han såg dem: "Ska jag verkligen slå dem, min far?"
Och när Israels kung vandrade på muren ropade en kvinna till honom och sade: "Hjälp, min herre kung!"
Och kungen frågade henne: "Vad vill du?"
    Hon svarade: "Denna kvinna sade till mig: Ge din son så att vi kan äta honom idag och vi ska äta min son i morgon.
Och vi kokade min son och åt honom, och jag sade till henne nästa dag: Ge din son så att vi kan äta honom, men hon hade gömt sin son."
Men Elisha satt i sitt hus och de äldste var hos honom, och kungen sände en man före sig, men innan budbäraren kom till honom, sade han till de äldste: "Ser ni hur denne son till mördare har sänts för att ta bort mitt huvud? Se, när budbäraren kommer, ska ni stänga dörren och hålla fast dörren mot honom. Är det inte ljudet av hans herres fötter bakom honom?"
Och det skedde att medan han berättade hur han väckt till liv den som var död, att se, kvinnan vars son han hade väckt till liv, vädjade till kungen för sitt hus och sin mark.
    Då sade Gechazi: "min herre kungen, detta är kvinnan och detta är hennes son som Elisha väckte till liv."
Och Chazael sade: "Varför gråter min herre?" Och han svarade: "Eftersom jag vet det onda som du ska göra mot Israels söner, du ska sätta eld på deras starka fästen och deras unga män ska du slakta med svärdet och du ska ska slå deras små i bitar och skära upp gravida kvinnor."
Och du ska slå din herre Achavs hus, för att jag ska hämnas blodet på mina tjänare profeterna, och blodet på alla Herrens (Jahves) tjänare från Izevels (Isebels) hand.
Och han skrev ett brev en andra gång till dem och sade: "Om ni är på min sida och om ni lyssnar till min röst, ta er huvudena av männen av er herres söner och kom till mig i morgon vid denna tid."
    Och kungens söner som var 70 personer var med stadens stora män som förde upp dem.
Och det skedde på morgonen att han gick ut och stod och sade till hela folket: "Ni är rättfärdiga. Se, jag konspirerade mot min herre och slog honom, men hur slog ni alla dessa?
Och när han gick från platsen mötte han Jehonadav, Rechavs son, som kom för att möta honom och han hälsade honom och sade till honom: "Är ditt hjärta rakt, som mitt hjärta är med ditt hjärta?"
    Och Jehonadav sade: "Det är det." "Och är det det, ge mig din hand." Och han gav honom sin hand och han tog upp honom till sig i vagnen.
Och han sade: "Kom med mig och se min nitälskan för Herren (Jahve)." Och de lät honom åka i hans vagn.
Och Herren (Jahve) sade till Jehu: "Eftersom du har gjort gott (hebr. tov) och verkställt det som är rätt (rakt – hebr. jashar<) i mina ögon och har gjort mot Achavs hus efter allt som var i mitt hjärta, ska dina söner i fyra generationer sitta på tronen i Israel." [Jehu både gjorde det som var gott och det som var rätt. Det går alltså att göra det som är rätt, men alla är inte i harmoni med Guds hjärta och också gör det som är gott. I uppräkningen av kungar som följer så avvänds inte den kombinationen med gott utan bara med ordet rätt 6 ggr, se 2 Kung 12:2; 14:3; 15:3, 34; 18:3; 22:2 och en gång det som inte är rätt (2 Kung 16:2).]
Och Elisha blev sjuk i den sjukdom som han dog av, och Joash, Israels kung kom ner till honom och han grät över honom och sade: "min far, min far, Israels vagnar och dess ryttare!"
Och Jehoash, Israels kung sände till Amatsjaho, Juda kung och sade: "Tisteln som fanns i Libanon sände till cedern som fanns i Libanon och sade: Ge din dotter till min son som hustru, och där gick de vilda djuren som var i Libanon och trampade ner tisteln.
Och Herren (Jahve) upprepade i Israel och i Juda genom handen på alla hans profeter och alla siare och sade: "Vänd bort från era onda vägar och håll (vakta, skydda, bevara) mina budord (tydliga befallningar) och mina förordningar (ordagrant "saker inristat") i enlighet med hela undervisningen (Torah) som jag har befallt era fäder och som jag har sänt till er genom handen på mina tjänare profeterna.
Nu ber jag därför, gör en vadslagning med min herre, Assyriens kung, och jag ska ge dig 2 000 hästar om du kan klara din del att sätta ryttare på dem.
Hur kan ni vända bort ansiktet från en ledare, och den minste av min herres tjänare, så att ni sätter er tillit till Egypten för hästar och ryttare?
Men befälhavaren (hebr. ravshake) svarade: "Har min herre sänt mig till din herre och till dig för att tala dessa ord? Har han inte sänt mig till männen som sitter på muren, för de kommer tillsammans med er att äta sin egen avföring och dricka sin egen urin [när vi kommer och belägrar Jerusalem]!"
Var är Chamats och Arpads gudar?
    [Två städer i centrala Syrien som assyrierna besegrat under sina fälttåg, se Jes 10:9]
Var är Sefarvims, Henas och Ivas gudar?
    [Sefarvim (betyder: "de två skrivarna"), en stad i norra Syrien på östra sidan av Eufrat som Assyrien intagit.]
Har de befriat Samarien ur min hand? [Den assyriska kungen Shalmaneser V (727-722 f.Kr.) började belägringen mot Hosea eftersom han ingick förbund med Egypten (2 Kung 17:4). Sargon avslutade belägringen, och nämner antalet israeliter som fördes bort i fångenskap till 27 280.]
Vilka är de bland ländernas alla gudar som har befriat dessa länder ur min hand, så att Herren (Jahve) skulle befria Jerusalem ur min hand?" [Talen i vers 18–35 motsvarar nästan ordagrant Jes 36:4–20. Det är troligt att en officiell transkribering av talet gjordes och fanns tillgänglig i arkiven.]
Har ländernas gudar räddat dem som min far har fördärvat, Gozan och Charan och Retsef och Edens söner som var i Telassar?
Genom budbärarna
    har du hånat Herren (Adonai)
och har sagt:
    Med mina många vagnar
har jag kommit upp på bergens höjder,
    till det innersta av Libanon,
och jag har huggit ner dess höga cedrar
    och dess utvalda cypresser,
och jag har gått längst in i hans loge
    och fältens fruktrika skog.
Jag har grävt och druckit främmande vatten
    och med min fotsula har jag torkat upp Egyptens (hebr. Matsor) flod. [Singular matsor används istället för den vanliga dualformen mitsrajim. Kanske syftas främst på det lägre Egypten och Nildeltat.]
Eftersom du rasar mot mig
    och ditt tumult har kommit upp i mina öron,
därför ska jag sätta en krok i din näsa
    och mitt betsel i dina läppar,
och jag ska vända tillbaka dig
    på den väg som du kom.

Jag ska försvara staden och rädda den för min egen skull och för min tjänare Davids skull."
"Återvänd och säg till Hiskia mitt folks furste: Så säger Herren (Jahve) din far Davids Gud (Elohim): Jag har hört din bön, jag har sett dina tårar, på tredje dagen ska du gå upp till Herrens (Jahves) hus.
Och jag ska föröka till dina dagar 15 år, och jag ska rädda dig och staden ur den Assyriske kungens hand, och jag ska försvara staden för min egen skull och för min tjänare Davids skull."
Och han sade: "Vad har de sett i ditt hus?"
    Och Hiskia svarade: "Allt som finns i mitt hus har de sett, det finns ingen av mina skatter som jag inte har visat dem."
Och Hiskia sade till Jesaja: "Herrens (Jahves) ord är gott som du har talat." Och han sade: "Är det inte så att fred (shalom) och sanning ska råda i mina dagar?"
Och han byggde altaren i Herrens (Jahves) hus om vilket Herren (Jahve) hade sagt: "I Jerusalem ska jag placera mitt namn för evigt."
Och han placerade den snidade aseran [påle för avgudadyrkan] som han hade gjort i huset om vilket Herren (Jahve) sagt till David och till Salomo hans son: "I detta hus och i Jerusalem som jag har utvalt bland alla Israels stammar, ska jag placera mitt namn för evigt,
jag ska inte längre låta Israels fötter vandra iväg ut från landet som jag gett deras fäder, om de bara håller (vaktar, skyddar, bevarar) till att göra allt som jag befallt dem och till all undervisning (Torah) som min tjänare Mose befallt dem."
Och jag ska kasta bort kvarlevan av mitt arv och ge dem i deras fienders händer, och de ska bli ett rov och ett byte till alla sina fiender,
eftersom de har gjort det som är ont i mina ögon och har provocerat mig, sedan den dag deras fäder kom ut ur Egypten och till denna dag."
eftersom ni har övergett mig och har offrat till andra gudar, så att ni provocerat mig med alla era händers förehavanden, därför ska min vrede upptändas mot denna plats och den ska inte dämpas (släckas).
eftersom de gjorde ditt hjärta mjukt och du ödmjukade dig inför Herrens (Jahves) ansikte när du hörde det som jag talade mot denna plats och mot dess invånare, att de ska bli ödelagda och förbannade (vanärade hebr. qlala) och du har rivit isär dina kläder och gråtit inför mitt ansikte, därför har jag även hört dig förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Och Herren (Jahve) sade: "Jag ska flytta bort Juda från mina ögon som jag har flyttat bort Israel, och jag ska kasta bort denna stad som jag har valt, Jerusalem, och huset om vilket jag sade: Mitt namn ska vara där."

1 Krönikeboken (61)

Jabes ropade (bad, åkallade) Israels Gud och sade:
Om du bara ville välsigna mig stort
    utvidga mitt område (min gräns).
Låt din hand vara med mig (låt mig vara nära dig)
    bevara mig från ondska, så att jag inte smärtar mig Gud lät det ske som han begärde (önskade).
Redan för länge sedan, när Saul fortfarande var kung, var det du som var ledare och anförare för Israel. Och Herren din Gud har sagt till dig: Du ska vara herde för mitt folk Israel, du ska vara en furste över mitt folk Israel."
Han sade: "Aldrig inför min Gud att jag skulle göra detta! Skulle jag dricka dessa mäns blod? De har ju vågat sina liv, de har burit hit det med fara för sina liv." Och han ville inte dricka det. Sådana bragder hade de tre hjältarna utfört.
Då gick David ut emot dem och sade till dem: "Om ni kommer till mig med fredliga avsikter och vill hjälpa mig, så är jag beredd att förena mig med er. Men kommer ni för att förråda mig till mina fiender fastän mina händer är fria från våld, då ska våra fäders Gud se det och straffa det."
David frågade då Gud (Elohim): "Ska jag dra upp mot filisteerna? Kommer du då ge dem i min hand?"
    Herren (Jahve) svarade honom: "Dra upp. Jag ska ge dem i din hand."
De drog upp till Baal-Perasim, och där besegrade David dem. David sade: "Gud bröt ner mina fiender genom min hand som en flodvåg." Därav fick platsen namnet Baal-Perasim.
[Och sade:] "Rör inte mina smorde (utvalda)
    och tillfoga inte mina profeter någon skada."
"Gå och säg till min tjänare David: Så säger Herren: Det är inte du som ska bygga det hus där jag ska bo.
Har jag någonsin, medan jag flyttat omkring med hela Israel, talat och sagt så till någon av Israels domare som jag satt till herde för mitt folk: Varför har ni inte byggt mig ett hus av cederträ?
Nu ska du säga så till min tjänare David: Så säger Herren Sebaot: Jag hämtade dig från betesmarken och fåren för att bli furste över mitt folk Israel.
Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera dem så att de får bo kvar där utan att oroas mer. Onda människor ska inte längre förtrycka dem som förr,
under tiden då jag satte domare över mitt folk Israel. Jag ska kuva alla dina fiender.
    Och jag förkunnar för dig att Herren ska bygga ett hus åt dig.
Jag ska vara hans fader och han ska vara min son, och min nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) ska jag inte låta vika av från honom, som jag lät den vika av från din företrädare [Saul].
Jag ska befästa honom i mitt hus och i mitt rike för evigt, och hans tron ska stå fast för evigt."
Då gick kung David in och satte sig ner inför Herrens ansikte och sade: "Vem är jag, Herre Gud, och vad är mitt hus eftersom du har fört mig ända hit?
För du, min Gud, har uppenbarat för din tjänare att du ska bygga honom ett hus. Därför har din tjänare fått frimodighet att be inför dig.
Joav svarade: "Må Herren föröka sitt folk hundrafalt! min herre och kung, är de inte alla min herres tjänare? Varför begär då min herre sådant? Varför dra skuld över Israel genom detta?"
Och David sade till Gud: "Var det inte jag som befallde att folket skulle räknas? Det är jag som har syndat och gjort det som är ont. Men dessa, min hjord, vad har de gjort? Herre min Gud, låt din hand vända sig mot mig och min fars hus, men inte mot ditt folk så att de plågas."
Då sade Ornan till David: "Ta den, och min herre kungen får göra vad han finner för gott. Se, jag ger dig boskapen till brännoffer och tröskvagnarna till ved och vetet till matoffer. Alltihop ger jag dig."
Han tänkte (sade) nämligen: "min son Salomo är ung och vek, och huset som ska byggas åt Herren måste göras mycket stort så att det blir berömt och prisat i alla länder. Därför ska jag göra förberedelser för det." Så gjorde David en stor mängd förberedelser före sin död.
David sade till sin son Salomo: "Jag hade själv tänkt att bygga ett hus åt Herren min Guds namn.
Men Herrens ord kom till mig. Han sade: Du har spillt mycket blod och fört många krig. [Flera av krigen besrkvis i 1 Krön 14:8; 18–20; Ps 18.] Du ska inte bygga ett hus åt mitt namn, för du har spillt mycket blod på jorden inför mina ögon.
Han ska bygga ett hus åt mitt namn. Han ska vara min son och jag ska vara hans far. Och jag ska befästa hans kungatron över Israel för evig tid.
Må nu Herren vara med dig, min son. Må du ha framgång och bygga Herren din Guds hus som han har lovat dig.
Se, trots mina svårigheter har jag skaffat hundratusen talenter guld och tusen gånger tusen talenter silver till Herrens hus och dessutom mer koppar och järn än som kan vägas, så mycket är det. Trävirke och sten har jag också förberett, och mer kan du själv skaffa fram.
"Herren er Gud är ju med er och har låtit er få ro på alla sidor. Han har gett landets invånare i min hand, och landet är lagt under Herren och hans folk.
Kung David steg upp från sin plats och sade: "Hör mig, mina bröder och mitt folk! Jag hade själv tänkt att bygga ett hus som viloplats för Herrens förbundsark och fotpall för vår Gud, och jag gjorde förberedelser för byggnadsverket.
Men Gud sade till mig: Du ska inte bygga ett hus åt mitt namn, för du är en stridsman och har spillt blod.
Ändå utvalde Herren, Israels Gud, mig ur hela min fars hus till att vara kung över Israel för alltid. Han utvalde Juda till furste och i Juda hus min fars hus, och bland min fars söner hade han behag till mig och gjorde mig till kung över hela Israel.
Bland alla mina söner – för Herren har gett mig många söner – utvalde han min son Salomo till att sitta på Herrens kungatron och regera över Israel.
Han sade till mig: Din son Salomo är den som ska bygga mitt hus och mina förgårdar, för jag har utvalt honom till min son, och jag ska vara hans far.
Jag ska befästa hans kungamakt för evigt, om han står fast vid att följa mina bud och föreskrifter, som han nu gör.
Och du, min son Salomo, lär känna din fars Gud och tjäna honom med hängivet hjärta och med villig själ, för Herren rannsakar alla hjärtan och förstår alla uppsåt och tankar. Om du söker honom låter han sig finnas av dig, men om du överger honom, då förkastar han dig för evigt.
David sade till sin son Salomo: "Var stark och frimodig och gå till verket. Var inte rädd eller modlös, för Herren Gud, min Gud, ska vara med dig. Han ska inte lämna dig och inte överge dig, ända tills allt arbete för tjänstgöringen i Herrens hus är avslutat.
Kung David sade till hela församlingen: "min son Salomo, den ende som Gud har utvalt, är ung och vek och arbetet är stort, för detta palats är inte för en människa utan för Herren Gud.
Därför har jag, så långt jag förmått, skaffat guld till det som ska vara av guld i min Guds hus, silver till det som ska vara av silver, koppar till det som ska vara av koppar, järn till det som ska vara av järn och trä till det som ska vara av trä. Dessutom har jag skaffat onyxer och andra infattningsstenar, svartglänsande och brokiga stenar och alla slags dyrbara stenar liksom marmor i mängd.
Eftersom jag älskar min Guds hus ger jag också vad jag själv äger i guld och silver till min Guds hus, utöver allt som jag förut har skaffat till det heliga huset:
Men vem är jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana [stora] frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt. Det vi gett dig har vi ju fått ur din hand.
Jag vet, min Gud, att du prövar hjärtat och har behag till vad som är rätt. Med ärligt hjärta har jag burit fram alla dessa frivilliga gåvor. Och nu har jag också sett med glädje hur ditt folk som står här har burit fram sina frivilliga gåvor till dig.
Ge min son Salomo ett hängivet hjärta så att han håller dina bud, dina vittnesbörd och dina stadgar och utför allt detta och bygger templet som jag förberett."

2 Krönikeboken (76)

Salomo svarade Gud: "Du har visat min far David stor nåd och gjort mig till kung efter honom.
Låt nu, Herre och Gud, ditt ord till min far David förverkligas, för du har gjort mig till kung över ett folk lika talrikt som stoftet på marken.
Då sade Gud till Salomo: "Eftersom detta låg på ditt hjärta och du inte bad om rikedom, skatter och ära eller om dina fienders liv eller om långt liv, utan bad om vishet och förstånd att vara domare för mitt folk som jag har gjort dig till kung över,
Och Salomo sände bud till Churam [alternativ stavning till Chiram (2 Kung 5), som regerade 980-947 f.Kr..], kungen i Tyrus, och lät säga:
"Gör mot mig som mot min far David, när du sände honom cederträ för att han skulle bygga sig ett hus att bo i.
Se, nu vill jag bygga ett hus åt Herren min Guds namn och helga det åt honom. Där ska man tända väldoftande rökelse inför hans ansikte och alltid ha skådebröden upplagda och offra brännoffer morgon och kväll, på sabbaterna, vid nymåne och vid Herren vår Guds högtider. Detta är för all framtid stadgat för Israel.
Sänd mig nu en konstnärligt begåvad man som kan arbeta med de skickliga hantverkare som jag har hos mig här i Juda och Jerusalem och som min far David har ordnat, kan arbeta i guld, silver, koppar och järn och i purpurrött, karmosinrött och mörkblått garn och dessutom är en duktig träsnidare.
Sänd mig också cederträ, cypressträ och algumträ från Libanon, för jag vet att dina tjänare är skickliga i att hugga virke på Libanon. Och mina tjänare kommer att vara tillsammans med dina tjänare
Han är son till en av Dans döttrar, och hans far är en tyrisk man. Han är skicklig att arbeta i guld och silver, i brons, järn, sten och trä, liksom i purpurrött, mörkblått och karmosinrött garn och fint lingarn, och han kan utföra alla slags sniderier och väva alla slags konstvävnader. Honom kan du låta utföra arbetet tillsammans med dina och min herres, din far Davids, män som är konstnärligt begåvade.
min herre kan nu sända till sina tjänare vetet och kornet, oljan och vinet som han har talat om.
Han sade: "Välsignad är Herren, Israels Gud, som med sina händer har fullbordat vad han med sin mun lovade min far David, när han sade:
Från den dag då jag förde mitt folk ut ur Egyptens land har jag inte i någon av Israels stammar utvalt en stad för att i den bygga ett hus där mitt namn skulle vara, och jag har inte heller utvalt någon man till att vara furste över mitt folk Israel.
Men Jerusalem har jag utvalt för att mitt namn ska vara där, och David har jag utvalt till att råda över mitt folk Israel.
min far David hade i sinnet att bygga ett hus åt Herrens, Israels Guds, namn.
Men Herren sade till min far David: Då du nu har i sinnet att bygga ett hus åt mitt namn, så gör du rätt i att ha detta i sinnet.
Men det är inte du som ska bygga detta hus, utan din son som ska utgå från dig, han ska bygga huset åt mitt namn.
Och Herren har hållit det löfte han gav, för jag har kommit i min far Davids ställe och sitter nu på Israels tron, så som Herren lovade, och jag har byggt huset åt Herrens, Israels Guds, namn.
Du har hållit vad du lovade din tjänare, min far David. Vad du lovade med din mun har du fullbordat med din hand, så som nu har skett.
Håll nu, Herre, Israels Gud, vad du lovade din tjänare, min far David, när du sade till honom: Det ska aldrig saknas en avkomling av dig inför mig på Israels tron, om dina barn ger akt på sin väg och vandrar efter min undervisning, så som du har vandrat inför mig.
Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, Herre min Gud, så att du hör det rop och den bön som din tjänare sänder upp till dig
Så, min Gud, låt dina ögon vara öppna och dina öron lyssna till vad som bes på denna plats.
Om jag tillsluter (håller tillbaka) himlarna så att inget regn faller,
    eller om jag befaller gräshoppan att fördärva landet [landets grödor],
    eller om jag sänder pest (epidemier, plågor, sjukdomar) bland mitt folk,
men om [då] mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn (som mitt namn har utropats över)
    ödmjukar sig (böjer sina knän),
    och ber (bönfaller; medlar) [står i gapet mellan Gud och folket]
    och söker mitt ansikte (vädjar/frågar efter min närvaro)
    och vänder om från sina onda vägar,
då ska jag
    höra det [lyssna till deras bön] från himlarna [som var tillslutna, se vers 13],
    och förlåta deras synd,
    och hela (bota, läka; hebr. rafa – laga/sy ihop) deras land. [Budskapet riktas till Guds eget folk. De som tillhör honom måste först böja sig inför honom. Den hebreiska formen nifal ger den passiva betydelsen att de ska låta sig ödmjukas. De behöver också be (verbet står i formen hitpael – dualt, dvs. något som kräver två för att kunna göras). Sedan kommer uppmaningen att söka Guds ansikte – här används formen piel som betonar och intensifierar sökandet. Till sist krävs att de omvänder sig och inte fortsätter att synda (verbet står i den vanliga formen qal). Gör de dessa fyra saker lovar Gud att lyssna och agera utifrån sin nåd till försoning och läkedom för deras land.]
mina ögon ska nu vara öppna och mina öron lyssna till vad som bes på denna plats.
Jag har nu utvalt och helgat detta hus för att mitt namn ska vara där till evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta ska alltid vara där.
Om du vandrar inför mig så som din far David vandrade, så att du följer allt som jag har befallt dig och håller fast vid mina stadgar och föreskrifter,
Men om ni vänder om och överger de stadgar och bud som jag har förelagt er och går bort och tjänar andra gudar och tillber dem,
då ska jag rycka upp dem ur mitt land, det som jag har gett dem, och detta hus som jag har helgat åt mitt namn ska jag förkasta ifrån mitt ansikte. Jag ska göra det till ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk.
Och hon sade till kungen: "Så var det då sant, det jag i mitt land hörde om dina ord och om din vishet!
Jag trodde inte vad man sade förrän jag själv kom och fick se det med egna ögon. Men se, vidden av din vishet har inte ens till hälften blivit omtalad för mig. Du överträffar det rykte jag hade hört.
De unga männen, som hade växt upp med honom svarade: "Så här bör du säga till detta folk som har sagt till dig: ’Din far gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss’ – så här bör du säga till dem: Mitt lillfinger är tjockare än min fars midja.
Har min far lagt på er ett tungt ok, så ska jag göra ert ok ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, så ska jag göra det med skorpiongissel."
Han talade till dem efter de unga männens råd och sade: "Har min far gjort ert ok tungt, så ska jag göra det ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, så ska jag göra det med skorpiongissel."
När Herren såg att de ödmjukade sig, kom Herrens ord till Shemaja. Han sade: "Eftersom de har ödmjukat sig vill jag inte fördärva dem. Jag ska låta dem komma undan med knapp nöd, och min vrede ska inte bli utgjuten över Jerusalem genom Shishaks hand.
Men de ska bli hans tjänare, och de ska förstå vad det är att tjäna mig och att tjäna främmande kungadömen."
"Låt oss ingå förbund, du och jag, liksom det var mellan min far och din far. Här sänder jag dig silver och guld. Bryt därför ditt förbund med Basha, Israels kung, så att han lämnar mig i fred."
Ahab, Israels kung, frågade Joshafat, Juda kung: "Vill du dra ut med mig mot Ramot i Gilead?" Han svarade honom: "Jag som du och mitt folk som ditt folk. Jag ska vara med dig i striden."
Men Mika svarade: "Så sant Herren lever, det min Gud talar, ska jag säga honom."
Men Jojada blev gammal och mätt på att leva, och han dog. Han var vid sin död hundratrettio år.
Men efter Jojadas död kom Juda furstar och föll ner för kungen, och han lyssnade till dem.
Men nu har jag i sinnet att sluta ett förbund med Herren, Israels Gud, för att hans vredes glöd ska vända sig ifrån oss.
Så var nu inte försumliga, mina barn, för Herren har utvalt er att stå inför hans ansikte och göra tjänst inför honom till att vara hans tjänare och tända rökelse inför honom."
Vet ni inte vad jag och mina fäder har gjort med folken i andra länder? Har de gudar som dyrkas av folken i dessa länder någonsin kunnat befria sina länder ur min hand?
Ja, vilket bland alla dessa folk som mina fäder förintat har haft någon gud som förmått rädda sitt folk ur min hand? Men ni menar att er Gud förmår rädda er ur min hand.
Nej, låt inte Hiskia lura och bedra er och tro inte på honom, för ingen gud hos något folk eller i något rike har lyckats befria sitt folk ur min hand eller ur mina fäders hand. Hur mycket mindre ska då er Gud (Eloha) kunna befria er ur min hand!"
Han skrev också ett brev för att håna Herren, Israels Gud, och sade om honom: "Lika lite som de gudar som dyrkas av folken i de andra länderna har kunnat rädda sina folk ur min hand, lika lite ska Hiskias Gud kunna rädda sitt folk ur min hand."
Han byggde altaren i Herrens hus. Det var om detta hus som Herren (Jahve) hade sagt: "I Jerusalem ska mitt namn vara för evig tid."
Avgudabilden som han gjort ställde han in i Guds hus om vilket Gud hade sagt till David och hans son Salomo: "I detta hus och i Jerusalem som jag har utvalt bland alla Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid.
De har övergett mig och tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom alla sina händers verk, därför ska min vrede utgjutas över denna plats och ska inte utsläckas.
Eftersom ditt hjärta veknade och du ödmjukade dig inför Gud när du hörde hans ord mot denna plats och mot dem som bor här, ja, eftersom du ödmjukade dig inför mig och rev sönder dina kläder och grät inför mig har jag också hört dig, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Då skickade Neko bud till honom och sade: "Vad har jag med dig att göra, du Juda kung? Det är inte mot dig jag kommer i dag, utan mot den fiende jag är i krig med. Gud (Elohim) har befallt mig att skynda. Sluta stå emot Gud (Elohim), som är med mig! Akta dig så att han inte förgör dig."

Esra (15)

Jag utfärdar nu en förordning, att var och en av Israels folk och deras präster och leviter som bor i mitt rike och som vill (av egen fri vilja) fara till Jerusalem ska resa med dig.
och har utvidgat sin nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) mot mig inför kungen och hans rådgivare och kungens alla mäktiga furstar. Jag har vunnit styrka när Herren min Guds (Jahve Elohims) hand har varit över mig och jag samlade ledande män från Israel för att gå upp med mig.
När jag hörde detta rev jag sönder mina kläder och min mantel och slet av hår från mitt huvud och mitt skägg och satt ner i förfäran.
Vid tiden för aftonoffret reste jag mig upp från min fasta, med mina kläder och min mantel sönderrivna och jag föll på mina knän och spred ut mina händer till Herren min Gud (Jahve Elohim)
och jag bad: "O, min Gud (Elohim), jag är skamsen och rodnar av blygsel att lyfta upp mitt ansikte inför dig, min Gud (Elohim), för våra överträdelser har ökat och gått över våra huvuden och vår skuld har vuxit upp till himlarna.

Nehemja (37)

att Chanani, en av mina bröder [landsman eller en biologisk bror; båda tolkningarna är möjliga, men utifrån omnämnandet i Neh 7:2 är det mer troligt att det är Nehemjas biologiska bror], kom från Juda, han och några män. Och jag frågade dem angående judarna som blivit kvar (kvarlevan) som överlevt fångenskapen och om Jerusalem.
Låt dina öron vara uppmärksamma och dina ögon öppna, så att du kan lyssna till bönen från din tjänare, som jag ber inför dig denna dag, både dag och natt på uppdrag av dina tjänare, Israels barn. Jag bekänner Israels barns synder, som vi har begått (syndat) mot dig. Jag och min faders hus har syndat.
Men om ni vänder om till mig och håller mina stadgar och gör dem (lever ut dem i era liv),
    då ska jag, även om ni är utspridda till himmelens yttersta gräns,
    samla ihop er därifrån och föra er tillbaka till den plats som jag har utvalt till boplats för mitt namn.
[5 Mos 4:25–31; 30:1–10] [Nehemja går in i förbön på liknande sätt som Daniel gjort knappt 100 år tidigare, se Dan 9. Båda inleder sin bön med att bekänna synd, inte bara för sig själva utan för hela folket, se Dan 9:4–7.]
men jag svarade kungen: "min konung må leva för evigt. Varför skulle inte mitt ansikte vara bedrövat när staden där mina förfäder är begravda ligger i ruiner och dess portar är fördärvade av eld?"
och jag svarade kungen: "Om det synes gott för kungen och om din tjänare har funnit favör inför dig, sänd mig till staden i Juda där mina förfäder är begravda så att jag kan återuppbygga den."
liksom ett brev till Asaf, kungens skogsskötare, så att han ger mig virke till att göra balkar till portarna på befästningen intill templet, till stadens murar och till bostaden som jag ska bo i." Kungen beviljade min begäran eftersom Guds (Elohims) goda hand var över honom.
gick jag och några män upp mitt i natten. Jag hade inte berättat för någon vad Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Jag tog inte med mig något annat djur än det jag själv red på.
Sedan berättade jag hur min Gud hade hållit sin skyddande hand över mig och vad kungen hade lovat mig.
    Då sade de: "Stå upp, låt oss börja bygga!" De gjorde sig redo (fick nytt mod) för detta goda verk.
Från den tiden blev det så att hälften av mina tjänare deltog i arbetet och hälften av dem höll i spjut, sköldar, pilbågar och bröstsköldar (harnesk), och ledarna stod bakom hela Juda hus.
Varken jag eller mina bröder, inte mina tjänare eller de väktare som följde mig, ingen av oss tog av sig sina kläder, alla som gick till vattnet [hämtade dricksvatten i Gihonkällan som var Jerusalems dricksvattentäkt] hade sina vapen med sig.
Sedan rådgjorde jag med mig själv (funderade noga och övervägde olika alternativ) och utmanade furstarna och ledarna och sade till dem: "Ocker! Ni lånar upp mot pant, var och en av sin bror." Jag höll en stor församling emot dem.
Jämväl har jag, mina bröder och mina tjänare lånat dem pengar och säd. Jag vädjar till er, låt oss sluta med detta utkrävande.
Jag skakade min mantel och sade: "Så ska Gud skaka bort varje man från hans hus och från hans arbete som inte fullföljer sitt löfte, på detta sätt ska han skakas bort." Och hela församlingen sade: "Amen" och prisade Herren (Jahve). Och folket gjorde i enlighet med detta löfte.
Dessutom, från den tid då jag utsågs till ståthållare över Juda land, från det tjugonde året [445 f.Kr.] till det trettioandra året [433 f.Kr.] av kung Arttacheshasettas regering, vilket är 12 år, har jag och mina bröder inte ätit av ståthållarnas bröd (mat). [Dessa 12 år handlar om ett uppdrag som ståthållare som Nehemja får av kungen. Det är inte den tid som han är i Jerusalem, utifrån dialogen med kung Artachshastas antyds att det är en kortare period på kring ett år, se Neh 2:1, 6.]
Men de tidigare ståthållarna som var före mig lade bördor på folket. De tog bröd (mat) och vin av dem motsvarande mer än 40 shekel av silver [0,4 kg]. Också deras tjänare uppträdde som herrar över folket. Men så gjorde inte jag eftersom jag fruktar (vördar) Gud (Elohim). [Ords 1:7]
Jag satte dessutom min hand till arbetet på muren, inte heller köpte vi mark och alla mina tjänare samlades runt arbetet (var nära arbetet, fokuserade, ägnade sig åt det).
Därtill var det 150 av judarna och ledarna förutom de som kom till oss från andra länder som satt vid mitt bord (åt, fick sin mat på min bekostnad).
Kom ihåg, tillräkna mig detta till godo, min Gud (Elohim), allt som jag gjort för detta folk. [Detta är den första av de böner där han ber Gud att komma ihåg, se Neh 6:14; 13:14, 22, 29, 31.]
De ville göra oss rädda genom att säga: "Deras hand ska bli svag så att arbetet inte blir gjort." Men nu, styrk du [Gud] mina händer.
[Jag bad:] Kom ihåg min Gud (Elohim), Tovija och Sanvallat efter deras gärningar och även profetissan Noadja och de övriga profeterna som har försatt mig i fara. [Noadja är en av de fyra kvinliga profetissor som nämns i Bibeln, De övriga är Miriam, Debora och Hulda, se 2 Mos 15:20; Dom 4:4; 2 Kung 22:14; jämför Jes 8:3; Hes 13:17–23. I Esra 8:33 nämns en levit och "son" som hette Noadja. Namnet betyder "möte med Jahve" och verkar fungera både som ett mans och kvinnonamn. Denna bön visar att händelsen med Shemaja var bara en av flera försök att miskreditera Nehemja som en ledare, men han var trofast i sin tjänst trots detta motstånd.]
De talade också med mig om hans goda gärningar, och rapporterade mina ord till honom. Så Tovija skickade brev för att sätta mig i fara.
då satte jag min bror Chanani att ansvara över Jerusalem, tillsammans med Chananja, ståthållaren på fästningen (borgen, slottet), för han var en pålitlig man och fruktade (vördade) Gud (Elohim) mer än många andra. [Uttrycket "broder" kan användas både om bilogisk bror och landsman. Eftersom Chanani nämns "broder" både här och i Neh 1:2 och Chananja inte har den titeln (fast han också är en landsman) är det troligt att Chananja är Nehemjas bilogiska bror.]
Därför lade min Gud (Elohim) på mitt hjärta att samla ihop furstarna, ledarna och folket så att de kunde bli räknade efter sina släkter. Jag fann en bok med släkterna över dem som kom upp i det första (återvändandet) och däri fann jag skrivet:
Tänk därför på mig, min Gud, och utplåna inte vad jag av kärlek har gjort för min Guds hus och för tjänstgöringen där.
Så snart det började bli mörkt i Jerusalems portar före sabbaten, befallde jag att man skulle stänga portarna och att de inte skulle öppnas förrän efter sabbaten. Jag ställde några av mina tjänare på vakt vid portarna för att inga varor skulle kunna föras in på sabbatsdagen.
Jag befallde leviterna att de skulle rena sig och komma för att hålla vakt vid portarna, så att sabbaten kunde hållas helig. Tänk också därför på mig, min Gud, och förbarma dig över mig efter din stora godhet.
Tänk på dem, min Gud, för de har fläckat ner prästämbetet och prästämbetets och leviternas förbund!
hur vedoffret och förstlingsgåvorna skulle avlämnas på bestämda tider och angående förstlingsgåvorna. Tänk på detta, min Gud, mig till godo!

Ester (12)

"Gå och samla alla judar som finns i Susa [Persiens huvudstad där de befann sig] och fasta [och be] för mig. Ät och drick inte på tre dygn, varken natt eller dag. Jag och mina tjänsteflickor ska också fasta på samma sätt. Sedan går jag till kungen, även om det bryter mot lagen. Om jag mister livet, så må det ske så." [Detta var förenat med fara för livet, se vers 11.]
Då svarade Ester: "min önskan och min begäran är
att om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) inför kungens ögon och det behagar kungen att garantera mig min begäran och verkställa min önskan, låt kungen och Haman komma till en andra bankett som jag ska förbereda för dem, och i morgon ska jag göra som kungen har sagt."
Då svarade drottning Ester och sade: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon o kung och om det behagar kungen, låt mitt liv ges mig som min önskan och mitt folk på min begäran,
för vi är sålda, jag och mitt folk, till att förgöras, till att slaktas och gå under. Men om vi bara hade blivit sålda som slavar och slavinnor hade jag tigit, för vår motståndare är inte värd att kungen tar skada."
för hur kan jag uthärda att se det onda som ska komma över mitt folk? Eller hur kan jag uthärda att se förstörelsen av mina släktingar?"

Job (322)

Efter ett varv av [sju sådana] festligheter sände Job bud efter dem för att helga dem. Tidigt på morgonen offrade han ett brännoffer [3 Mos 1:3] för var och en av dem, för han tänkte: "mina barn kan ha syndat och förbannat Gud i sina hjärtan." Så gjorde Job varje gång. [Ordet för fest kommer från verbet att dricka (hebr. shata), vilket involverade vin. Ordet används både i positiva och negativa sammanhang (1 Sam 25:36; Est 1:5, 9; 9:17; 25:6), se även Joh 2:3. Att systrarna också var inbjudna verkar tala för att det inte var "vilda fester", utan snarare någon form av familjefest. Formuleringen "hans dag" och omnämnandet av Jobs födelsedag (Job 3:1) gör att det kan varit födelsedagsfester för sönerna. En annan tolkning är att det är en referens till Herrens sju högtider (3 Mos 23), men det är inte så troligt eftersom Jobs bok utspelar sig långt innan Mose får Torah.
    Job verkar ha fungerat som en präst för sin familj, på liknande sätt som Abraham. Att han offrar för att helga sina barn, kan antyda att barnen gjorde något som inte var gott. Att offra var inte ovanligt, Kain och Abel offrade (1 Mos 4:3–4). Noach offrade direkt när han kom ut ur arken (1 Mos 8:20). Abraham offrade också regebundet (1 Mos 12:7, 8; 22:2). I omgivande kulturer var riter och offer en del av kulturen, se t.ex. 3 Mos 18:21; 1 Kung 11:7; 18:26.]

Födelsedagar
Åldrar är viktiga i Bibeln och räknas. Firandet av födelsedagar varken förbjuds eller uppmuntras. De två födelsedagsfester som omnämns i Bibeln är dock inga goda exempel. De firades av hedniska personer och slutar båda i död och sorg: Farao dödar en bagare (1 Mos 40:20) och Herodes Antipas begär Johannes döparens huvud på ett silverfat (Matt 14:6). Två Bibliska personer har förbannat sin födelsedag, Job (Job 3:1) och Jeremia (Jer 20:14), se även Pred 7:1. Paulus ger goda råd i Rom 14:5–6; Tit 1:15; 1 Kor 10:31 angende firande av olika högtider.

Då sade Herren till Åklagaren (Satan): "Har du lagt märke till (satt ditt hjärta till) min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så god (ren) och hederlig (har integritet och vill göra det rätta) [samma fras som i Job 1:1], ingen som så fruktar (vördar) Gud och undviker det onda." [Notera att det inte är Åklagaren utan Herren som tar initiativet till att lyfta fram Job som ett exempel.]
och sade:
"Naken [utan ägodelar] föddes jag (kom jag ur min moders liv),
    och naken kommer jag dö (återvända).
Herren (Jahve) gav [alla ägodelar]
    och Herren (Jahve) tog [bort dem].
Lovat är Herrens (Jahves) namn!" [Versen har en fin poetisk rytm där ordet "naken" binder ihop den första delen tillsammans med de två verben som ordagrant är: "kom" och "återvända". Återvända kan syfta på att återvända till jorden, se 1 Mos 3:19; Ps 139:15, men viktigt att komma ihåg är att hela stycket här har poetisk karaktär och huvudbetydelsen är: Jag föddes naken utan några ägodelar, och jag dör naken utan att ta med mig några ägodelar. Nästa del har också liknande kontrast "gav" och "tog". Sammanfattningsvis i allt detta, oavsett omständigheter: Herren är den som är värdig att prisas.]
Då sade Herren till Åklagaren (Satan): "Har du lagt märke till (studerat, ordagrant: "satt ditt hjärta till") min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så god (ren) och hederlig (har integritet och vill göra det rätta) [samma fras som i Job 1:1, 8], ingen som så fruktar (vördar) Gud och undviker det onda. Fortfarande står han fast och har integritet (är god), trots att du drev mig (pressade, fick mig) att förgöra (sluka) honom utan orsak." [Samma ord "utan orsak" använde Satan när han insinuerade att Job inte prisade Gud av ren kärlek och gudsfruktan, utan bara för alla välsignelser han fått, se Job 1:9.]
Eftersom det inte stängde dörrarna till min [mors] sköte, inte dolde olyckan från mina ögon.
Eftersom till mitt ansikte, till mitt bröd, kommer mina suckar, som utgjutet vatten mitt rytande.
Nu kom ett ord i hemlighet till mig
    och mitt öra tog emot dess viskning (hebr. shemets; ordet används bara här och i Job 26:14].
kommer fruktan över mig och rysningar
    och alla mina ben börjar darra.
Sedan passerar en ande framför mitt ansikte
    som får håret att resa sig och min hud får knottror.
Den stod stilla men jag kunde inte urskilja dess drag,
    en varelse var framför mina ögon, jag hörde en stilla röst:
För min del [Elifaz råder nu Job hur han skulle göra om han var i samma situation],
    jag söker (frågar) efter Gud (El)
    och till Gud (Elohim) lämnar jag mitt ärende (min sak, min fråga hebr. divra).
[Att mitt] förtret [vore] vägt på en våg åt mig,
    och min olycka i balansvågen till att lyfta mig tillsammans.
Eftersom denna tid [är som] havens sand,
    tung över mig, mina ord (davar) drunknar.
Eftersom den Allsmäktiges pilar är med mig (finns i mig) som hetta (gift)
    dricker min ande dem. Guds (Elohas) fasa (biotim) är iordningställd åt mig.
Jag (min själ) vägrar att röra dem,
    de är som sjukdom (illamående – hebr. devaj) mitt bröd.
Vem ska ge mig bönesvar,
    och att Gud (Elohim) skulle uppfylla mitt hopp!
Då skulle jag äntligen få tröst (gå från sorg till tröst; "andas ut" – hebr. nechama),
    och hoppa (hebr. salas) [i glädje] trots skoningslös smärta (hebr. chila),
    för jag har inte förnekat (dolt) den Heliges ord (tal).[Första och sista raden är tydliga, men den mellersta består av två ord som bara används här. Det ovanliga ordet för hoppa är troligtvis bildligt för att "hoppa i glädje". Det finns även en koppling till det arabiska ordet som används för en stridshäst som stampar med hovarna, och mitt i en strid ler åt fruktan, ett scenario som beskrivs i detalj i Job 39:23–28.]
Vad är då min kraft, att jag skulle vänta på (ivrigt se fram emot) [den räddning som Elifaz pratat om]?
    Vad är mitt slut, att jag skulle vara tålig?
Är min kraft som stenens kraft,
    min kropp av brons?
    [Behemot och Leviatan styrka och hårdhet beskrivs med samma jämförelse, se Job 40:13; 41:15]
Är inte min egen hjälp (egna resurser) ingenting,
    varje utväg (driftighet, förmåga att förstå – hebr. toshija) är stängd för mig.
    [Utväg har att göra med mental förmåga, se Job 5:12; 11:6]
mina bröder är trolösa som bäckar,
    som bäckars rännilar som sinar.
Vänd om, låt ingen orätt ske!
    Vänd om, min sak är rättfärdig!
Bor orätt på min tunga?
min kropp (kött) är täckt av mask (larver – hebr. rima) [nämns i samband med förruttnelse, se 2 Mos 16:24] och smutsiga sår;
    min hud spricker söndras (har variga sår).
mina dagar drar förbi, snabbare än en vävares spole,
    de får sitt slut utan hopp (tråd – hebr. tiqvah). [Här finns en finurlig ordlek som binder samma de två fraserna. Ordet för hopp (hebr. tiqvah) kommer från hebr qav, som betyder tråd (Jos 2:18, 21). Samma koppling finns i snarlika ordet qavah som har betydelsen att vänta och tvinna sig samman som en tråd. Jobs liv håller på att ta slut i brist på hopp, men också som en tråd som tagit slut, eftersom vävaren snurrat och vävt så snabbt!]
Kom ihåg (tänk på) att mitt liv är en vindfläkt,
    att mitt öga inte längre [aldrig igen] får se det goda.
Även jag ska inte undanhålla dig mun,
    jag ska tala (davar), min ande reflekterar (begrundar) i trångmål, i bitterhet min själ.
Eftersom jag säger att min säng är min tröst,
    min bädd lyfter mina bekymmer,
Och du väljer att kväva (hebr. machanaq; används bara här) min själ,
    döda mina ben.
Förakta mig inte för alltid, mitt liv ska upphöra,
    lämna mig eftersom mina dagar är fåfänga.
Varför [slutar] du inte att betrakta mig,
    låter mig inte vara, till dess jag slukar mitt spott?
Och varför lyfter du inte [bort] min synd (hebr. pesha) och du går över (passerar) min missgärning (hebr. avon),
    eftersom jag nu ska ligga ner till stoft och jag ska söka (hebr. shachar; som man söker efter gryningen)
    men där är inte (finns ingenting).
Hur mycket mindre ska jag svara honom
    och välja mina ord med honom?
Om jag ropade och han svarade mig,
    skulle jag inte tro (lita på) att han vänder sitt öra till min röst.
Han som bryter ner mig med en storm [Job 38:1]
    och förökar mina sår utan orsak,
han ger mig inte att hämta andan,
    utan fyller mig med bitterhet.
Om jag är rättfärdig dömer mig min egen mun.
    Är jag ren (oskyldig, rituellt ren som ett felfritt offerdjur – hebr. tam) ska han bevisa mig förvrängd.
Är jag ren (hebr. tam), jag vet att min själ inte är det,
    föraktar jag mitt liv.
[I Job 7.6 jämförde Job hans dagar med en vävares skyttel, nu jämför han dem med en löpare, båt och örn. I Job 7:6 var dagarna hopplösa, här är de glädjelösa.] Och mina dagar är lätta, de springer ifrån mig [Job 7:7],
    de flyr [hastar förbi] och ser inget gott.
Om jag säger: Jag ska glömma mina klagomål,
    jag ska ta av mitt sorgsna ansikte och vara på gott humör,
är jag rädd för alla mina smärtor.
    Jag vet att du inte håller mig oskyldig.
Om jag tvättar mig med snö
    och gör mina händer aldrig så rena,
ska du kasta mig i diket
    och mina egna kläder ska avsky mig.
min själ har tröttnat (naqat, finns bara här) genom livet,
    jag lämnar över mina bekymmer jag talar i min själs bitterhet.
Eftersom du utkräver till min missgärning
    och söker till min synd.
Liv och nåd (omsorgsfull kärlek, chesed) har du gjort med mig
    och din räkenskap har din Ande hållit (vaktat, skyddat, bevarat).
Om jag syndar (missar målet) och jag håller (vaktar, skyddar, bevarar) min missgärning,
    inte blir fri,
om jag gör det onda – Ve mig!
    [Då tillkommer] det inte mig och min rättfärdighet att lyfta mitt huvud [med] tillfredsställd skam (vanära) och se mitt lidande.
Är inte mina få dagar nästan över (sluta)
    och sätt (lämna) från mig och gör (så att jag kan göra) mig lite glad (balag),
När en människa dör, finns det då liv efter döden? I så fall ska jag under alla mina dagar [här på jorden] som är som en hård militärtjänst vänta på (ivrigt se fram emot) min vaktavlösning (då jag byter min klädnad, då jag skjuter nya skott och växer).
Även jag skulle kunna tala (hebr. davar) [mångordigt och elegant] som ni,
    om rollerna var ombytta (ordagrant: om era själar var i min själs ställe),
då skulle jag stapla (förena, binda ihop) prat (ord – hebr. milah) mot (över) er
    och jag skulle skaka mitt huvud mot (över) er [i hån, se Ps 22:8; Jes 37:22; Matt 27:39].
Jag skulle styrka er med min mun
    och mina läppar skulle undanhålla er tröst (hebr. nid).
    [Ordet finns bara här; det delar rot med ord som betyder jämmer och orenhet och det kan vara ett ironiskt ordval.]
Om jag talar (hebr. davar) undanhåller jag inte smärtan (hebr. keev),
    och jag upphör [att tala] – vart går [den, smärtan] från mig?
Men nu har jag blivit trött (utmattad)
    du har ödelagt hela min församling (hebr. eda) [alla runt mig – hela min familj].
Och du fyller mig med rynkor (hebr. qamat) [ovanligt ord, tar tag i med kraft, se även Job 22:16]
    till vittnesbörd att [jag] lever
och upprättar i mig min lögn (nakenhet, släthet hebr. kachash)
    svarar mig rakt i ansiktet.
[Gud talar om Gud i tredje person:]
Hans näsa river (sliter i stycken)
    och jag hatar (satam) gnisslet över mig i hans tänder,
    min fiende vässar sina ögon till (mot) mig.
    [Vässar (hebr. latash) används i Ps 7:13 om att slipa svärd; här är betydelsen att se intensivt som ett rovdjur satt sin blick på ett byte. Versen beskriver hur Job upplever sig jagad av Gud.]
I skam öppnas deras mun på vid gavel över mig [de hånar],
    min käke blir slagen (med ett dödligt slag),
    de mobiliserar [blir fulltaliga] tillsammans mot mig. [I Jer 4:5 används hebr. male i militärt.]
Jag hade det gott (tryggt, välstånd och hälsa – hebr. shalev) men jag blev omintetgjord
    och greps i min nacke och slogs i bitar.
Han gjorde mig till en måltavla,
hans skyttar (män med pilar; hebr. rav) omringar (är över) mig,
[Guds pilar] genomborrar mina njurar och skonar mig inte,
    min galla (merera) utgjuts (hälls) till marken.
Jag har sytt säcktyg över min hud,
    och jag sänker (alal, används bara här) mitt horn i stoftet. [Horn är en symbol för styrka.]
Mitt ansikte blir rött ("som rött vin" – hebr. chamar) från min gråt,
    och över mina ögonlock är dödens skugga.
    [Hebr. chamar delar rot med ett lite mer ovanligt ord för vin (hebr. chemer) som används om rött, oblandat rent vin.]
Trots att inget våld i min hand
    och min bön är ren (zach). [Denna vers saknar verb.]
Jord, täck inte över mitt blod!
    Och låt inte mitt skrik (rop i förtvivlan – hebr. zeaqa) ha en plats (att vila på?).
Även nu, se i skyn mitt vittne,
    och min försvarare (sahed, används bara här) i höjden. [Denna vers saknar verb.]
Från min grannes hån till Gud (Eloha)
    gråter mina ögon,
Var är då mitt hopp?
    Mitt hopp [det jag hoppas att få se], vem får se det [gå i uppfyllelse]?
Vem [skulle kunna se till], mitt prat (mina ord – hebr. milah) ord skrevs ner,
    vem [skulle kunna se till], att de graverades i en rulle [papyrus eller brons]?
Men jag – jag vet [jag för min del är och har ändå varit intimt förtrogen med] att min Återlösare (hebr. gaal) [som försvarar och för min talan] lever,
    och till sist ska han resa sig (stå) över [allt] stoft [det jordiska]. [En återlösare (hebr. gaal) var en nära släkting som hade extra juridisk omsorg för sina anhöriga. Bland åtagandena var att säkerställa och bevara sin döda släktings ätt (genom att gifta sig med dennes änka, dvs. att ingå ett s.k. levirat/leviratäktenskap), återlösa mark och att hämnas, se Rut 2:20. Job kan ha syftat på en släkting som skulle komma till hans undsättning, men här anar vi Frälsaren själv, han som är vår levande Förlossare, Försvarare, Befriare och Återlösare! Se även Apg 20:28; Ef 1:7; 2:13; Kol 1:20; 1 Pet 1:18–19; Upp 1:5; 5:9. Stoft (hebr. afar) är ett generellt ord för något som finns på marken. Människan är skapad av stoft (1 Mos 2:7) och det används i Jobs bok om stoft och aska (Job 42:6) men även i en bredare betydelse av det som finns på marken, se Job 41:24.]
Lyssna uppmärksamt till mitt prat (hebr. milah)
    och låt dem bli er tröst.
För min del, är min klagan till en människa?
    Och om så, varför skulle jag inte vara otålig?
när jag kommer ihåg att jag darrar
    och skräcken griper i mitt kött.
Och nu har de som är yngre än jag hånat mig, de vars fäder jag skulle ha ringaktat och placerat med mina fårhundar (vallhundar).
De avskyr mig, de flyr långt bort från mig
    och besparar mig inte att bli spottad i ansiktet.
Eftersom han har lossat min tältlina (hebr. jeter) [huvudlinan som höll uppe tältet, se Job 4:21] och plågat mig
    och de har kastat bort tyglarna framför mig.
Över min högra reser sig pöbeln, de snärjer mina fötter och de bygger upp sina fördärvliga stigar mot mig.
De gräver upp min stig, de förvärrar min olycka, ingen hjälper dem.
Skräck har vänts mot mig, de jagar bort min ära som en vind och som ett moln försvinner min välfärd.
Och nu är min själ uthälld i mig, lidandets dagar har tagit sitt grepp om mig.
På natten blir mina ben genomborrade och faller av mig och mina muskler får ingen vila.
Med stor kraft är mina kläder vanställda, de binder mig som kragen på min mantel.
Har jag inte gråtit på olyckans dag? min själ har sörjt för den fattige.
Mitt inre kokar och vilar inte, lidandets dagar ha kommit över mig.
min hud är svart och faller av mig och mina ben brinner av hetta.
Därför är min harpa (kinor) vänd till sorg och min flöjt till en gråtande röst.
[Nu följer en serie av "om jag gjort detta" (19 ggr – vers 5, 7, 9, 13, 16–17, 19, 21, 24–26, 29, 31, 33, 38–39) följt av "då", se vers 8, 10, 22 och 40. beroende på hur man räknar är det omkring 16 olika syndfulla handlingar som Job tar upp. Formatet är inte okänt. I De dödas bok från Egypten, som är en okult instruktionsbok inför efterlivet, finns liknande uppräkningar. I kapitel 125 som behandlar ödet för en avliden själ räknas 42 synder upp som den personen inte gjort. Den äldsta versionen är från 1500 f.Kr. men berättelserna är äldre och skrivsättet känt på Jobs tid.] Jag skar ett förbund (slöt ett kontrakt) med mina ögon,
    hur skulle jag då kunna tänka på (se på, låta tanken vandra iväg, fantisera om) en jungfru (ung kvinna)?
    [Här handlar det inte bara om handlingar (vers 9–12) utan också i tanken, se Ords 6:25; Matt 5:28.]
Har inte han sett mina vägar
    och räknat mina steg?
Om jag har vandrat med fåfängan
    och min fot har hastat till bedrägeri –
låt mig bli vägd på rättvisans våg,
    och Gud (Elohim) känner (är intimt förtrogen med) min oskuld. [Job 23:10; 27:5, 6]
Om mitt steg
    har vänt bort från vägen
och mitt hjärta vandrar
    efter mina ögon [Hes 6:9],
och om någon fläck klamrar sig fast
    vid mina händer,
låt mig då så och låt någon annan äta,
    ja låt frukten från mitt fält bli uppryckt. [3 Mos 26:16]
Om mitt hjärta har lockats till en kvinna
    och jag har legat på lur vid min grannes dörr,
låt då min hustru mala åt någon annan
    och låt andra böja sig över henne [Jer 8:10].
Eftersom det är en eld som slukar ända till Abaddon (avgrunden, förgörelsens plats, se Ords 27:20; Job 26:6; Upp 9:11)
    och skulle utplåna all min tillväxt.
Om jag skulle förakta min tjänares eller min tjänarinnas sak
    när de tvistar med mig [5 Mos 24:14, 15],
eller har ätit min smula (mat, oavsett hur lite) själv (ensam)
    och den faderlöse inte har ätit av den –
för från min ungdom växte han upp, med mig som en far
    och jag har varit hennes vägledare från min mors sköte (livmoder).
om hans länder inte har välsignat mig
    och om han inte blivit varm av ullen från mina får,
om jag har lyft upp min hand mot den faderlöse,
    eftersom jag i porten såg min hjälp,
låt då mina skuldror falla loss från skulderbladen
    och mina armar brytas loss från skelettet.
Om jag har satt mitt hopp till guld
    och har sagt till det fina guldet: "Du är min trygghet",
om jag gladde mig därför att min rikedom var stor
    och för att min hand har fått mycket,
och mitt hjärta i hemlighet har blivit lockat
    och min mun har kysst min hand,
och inte avhåller min mun från att synda
    genom att uttala en förbannelse över hans själ (liv).
Om inte de vuxna i mitt tält säger: Vem kan finna någon som inte har blivit mätt av hans kött?
Främlingen bor inte på gatan,
    mina dörrar har jag öppnat mot gatan.
Om jag på människors sätt har dolt mina överträdelser
    genom att gömma dem i famnen,
Vem ger till mig, lyssnar till mig, se mitt märke (avtryck, signatur, autograf).
    Låt den Allsmäktige svara (se, uppmärksamma) mig.
    Och bevisa i skrift en man, min motståndare.
Om jag inte kan bära det på min skuldra
    ska jag binda det vid mig som en krona.
Jag ska förkunna för honom antalet av mina steg,
    som en furste ska jag gå nära honom.
Om mitt land ropar mot mig
    och dess plogfåror gråter tillsammans,
Eliho tog till orda och sade:
"Hör (lyssna), ni visa män, på mitt prat (mina ord – hebr. milah)
    och ni erfarna [män], ge ert öra (ge er uppmärksamhet) till mig!
eftersom Job har sagt: 'Jag är rättfärdig
    och Gud (Elohim) har tagit bort min rätt.
trots min rätt hålls jag för en lögnare,
    mitt sår är oläkligt,
    jag är utan överträdelse.’
Och om du har förstått, hör detta,
    vänd ert öra till rösten av mitt prat (mina ord – hebr. milah ani).
Jag ska hämta min kunskap från fjärran
    och ska tillskriva min Skapare rättfärdighet.
I sanning är inte mitt prat (hebr. milah) lögn.
    Den som är fullkomlig i kunskap är med dig.
när jag utstakade dess gräns,
    och stängde det med portar och bommar,
Se (så är det verkligen), jag är inte värdig (jag är liten),
    jag kan inte svara så jag lägger min hand på munnen [indikerar att han inte ska prata mer].
Tänker du annullera (upphäva) min rättvisa? [Är jag orättvis?]
Dömer du mig skyldig
    för att själv stå rättfärdig?
Ingen är så dumdristig (grym mot sig själv) att han retar upp den [Leviatan]. [Om människan inte kan bemästra Leviatan, hur kan hon tro att hon skulle kunna kontrollera Gud, skaparen av detta djur?]
Vem vågar då sätta sig upp mot mig?
mina öron har hört om dig förut,
    men nu har jag sett dig med egna ögon!
Sedan Herren (Jahve) hade talat detta med Job, sade han till Elifaz från Teman [den äldste av Jobs tre vänner, som inledde dialogen och tog till orda först, se Job 4:1]:
"min vrede är upptänd mot dig och dina två vänner [Bildad och Tsofarr]. Ni har inte talat det som är rätt (sant) om mig, som min tjänare Job har gjort.
Ta nu därför sju ungtjurar och sju baggar och gå till min tjänare Job och offra dem som brännoffer för er [5 Mos 1:1–7; Nah 23:1]. min tjänare Job ska då be [be en ställföreträdande bön] för er. Jag ska lyssna på hans bön. Jag ska inte behandla (agera mot) er utifrån er okunskap (skamlöshet). Ni har inte talat sanning om mig som min tjänare Job har gjort." [Problemet med de tre vännernas teologi var att de sade att Gud omedelbart dömer synd och belönar godhet. Om något ont händer måste den som drabbas ha begått någon synd. Eliho som talade sist, kap 32-37, får inte Guds kritik, samtidigt får han inte heller beröm.]

Psaltaren (889)

"Jag har insatt min Kung på Sion [Jerusalem],
    mitt heliga berg." [Sion är ett namn på platsen Jerusalem, men har också en vidare betydelse som Guds stad, rike och hans folk, se 1 Kung 8:1; Jes 40:9; Heb 12:22. Ursprungligen syftade Sion på det berget där David lät bygga sitt palats (2 Sam 5:6–7, 9). Sedan Salomo hade byggt templet innefattades även det i begreppet Sion (Ps 132:13). Petrus citerar Jes 28:16 och refererar till hur Jesus har blivit "hörnstenen i Sion", se 1 Pet 2:6. I föregående vers liknas de troende vid levande stenar i ett andligt tempel, se 1 Pet 2:5. Platsen har också en framtida betydelse då alla hednafolk ska strömma dit, se Jes 2:2; Upp 21:2–3.]
[Kungen säger:]
Jag vill förkunna [återberätta] vad Herren (Jahve) har sagt till mig:
    "Du är min son, i dag har jag fött dig.
Herre (Jahve), hur många är inte mina fiender!
    Många reser sig upp mot mig.
Många säger om mig (mitt liv, min själ):
    "Det finns ingen hjälp (frälsning, befrielse – hebr. jeshua) för honom hos Gud (Elohim)." Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.] [Tre gånger används ordet "många" i psalmens inledning, vilket förstärker hur hårt ansatt David är. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt "mig", beskriver helheten i en levande varelse, men med betoning på det inre livet och människans själ. När Gud skapade Adam blåste han liv i hans kropp och han blev en levande varelse, en levande själ, se 1 Mos 2:7. Det sista påståendet: att det inte finns någon hjälp hos Gud, är ett personligt angrepp mot Davids gudsrelation.]
Men du, Herre (Jahve), är en sköld (ett skydd) runt omkring mig;
    du är min ära, du lyfter mitt huvud.
Jag, jag höjer min röst (ropar i bön) till Herren (Jahve),
    och han svarar mig från sitt heliga berg [Sion, templet, se Ps 2:6; 48:1–2]. Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Stå upp, Herre (Jahve)!
    Fräls (rädda, befria) mig, min Gud (Elohim)!
För du har slagit alla mina fiender på käkbenet (käften),
    de gudlösas (ogudaktigas, ondas) tänder har du har krossat.
[Det råa poetiska språket liknar Davids fiender vid vilda odjur vars styrka sitter i deras kraftiga käkar och skräckinjagande tänder.]
Svara mig när jag ropar [höjer min röst i bön],
    min rättfärdighets Gud (Elohim)!
När jag var trängd (i trångmål/svårigheter)
    gav du mig utrymme (lättnad; utvidgade du mitt område; befriade du mig).
Ge mig nåd (oförtjänt kärlek; favör) [böj dig ner till mig]
    och hör min bön.
Ni människor (människors söner) [som reser er upp mot mig – lyssna]:
    Hur länge ska ni svärta ner min ära (härlighet; mitt rykte)?
    Hur länge ska ni älska tomhet [illusioner, falska ogrundade rykten] och söka falskhet (osanning, lögn)? Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.] [Det ovanliga hebreiska uttrycket bnei ish, ordagrant "människors söner", används här. Skrevs psalmen i samband med Ps 3 kan uppmaningen vara riktade till Joav och Avishai som gått över till Avshaloms sida. Det finns flera exempel på Joavs förräderi, se 2 Sam 3:27; 20:8–10.]
Du ger mig glädje i hjärtat,
    mer än när andra får säd och vin i mängd [vid skördetiden].
[Både vers 2 och 3 formar varsin kiasm med Gud i centrum. Totalt finns fyra verb i dessa två verser. Strukturellt börjar och slutar vers 2 med substantiv och vers 3 med verb. Kiasmerna förstärker budskapet att mitt i lidandet finns en närvarande Gud. Endast här i vers 2 och i Ps 39:4 används det ovanliga hebreiska ordet hagig för suckan. Det beskriver en ärlig hjärtfylld bön. Ordet har samma rot som hebreiskans hagah som används i Ps 1:2 om att "begrunda" Guds undervisning.] mina ord,
    lyssna (vänd ditt öra) till dem,
    
    Herre (Jahve),
    förstå (tänk på, urskilj)
min suckan (viskning).
Ge akt (lyssna uppmärksamt)
    på mitt rop på hjälp,
    
    min kung och min Gud (Elohim),
    för det är till dig
jag vädjar (faller ner på mina knän, förtröstar på att du för min talan – hebr. pala). [Psalmens tre första verb står i imperativ där psalmisten önskar att Gud ska lyssna, förstå och ge akt på psalmistens rop på hjälp. Det fjärde verbet vädjar (hebr. pala) bryter mönstret och förstärker förtröstan på att Gud hör bön och kommer gripa in. Ordet är ovanligt och har betydelsen att falla ner, be och att vädja inför en auktoritet att skipa rättvisa, se Ps 106:30; Luk 18:1–5.]
Herre (Jahve),
    på morgonen hör du min röst,
    på morgonen riktar jag mig till dig (förbereder och framlägger mina planer),
    
    och väntar (håller utkik, är som en vaktpost som aktivt spejar) [på bönesvaret]! [Den sista delen av meningen är svår att översätta. Verbet förbereder (hebr. arak) står utan objekt. Ordet används för hur prästerna tände offeraltaret och förberedde offret, se 3 Mos 1:7; 2 Mos 40:23. Det används också om att duka ett bord, se Ps 23:5, eller strukturera och ordna i rader, se Dom 20:20. Betydelsen här är troligtvis att på morgonen då den kommande dagen struktureras med allt som ska göras, ber David om Guds hjälp, men eftersom ordet så ofta används inom tempelgudstjänsten finns även aspekten av att morgonbönen är en gudstjänst och offer som förbereds. I vers 9 beskrivs innehållet i dessa böner.]
Herre (Jahve), led mig i din rättfärdighet (visa mig vad som är rätt),
    för mina fienders skull (de som ligger på lur) [som väntar på ett felsteg].
Gör din väg rak (jämn) för mig (visa tydligt hur du vill att jag ska leva).
Ge mig nåd (oförtjänt kärlek), Herre (Jahve),
    för jag tynar bort (är svag) [som en planta som vissnar].
Hela mig, Herre (Jahve),
    för mina ben skakar.
[Uttrycket kan bildligt beskriva känslor och hur någon är förskräckt in i det innersta, i Hes 7:27 beskrivs hur händer skakar av fruktan. Uttrycket kan också rent fysiskt beskriva hur någon skakar av feberfrossa.]
min själ (mitt innersta; hela min varelse – hebr. nefesh) är djupt oroad,
    men du Herre (Jahve) ... hur länge ... [Versen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på psalmistens djupa känslomässiga engagemang. David är så rörd att det blir ett avbrott.]
Vänd tillbaka, Herre (Jahve),
    rädda mitt liv (min själ, mitt innersta – hebr. nefesh),
    rädda mig på grund av din nåd (omsorg, trofasta kärlek).
Jag är alldeles utmattad av min klagan (mitt suckande).
    min bädd flyter i väg (flödar) varje natt,
    mina tårar dränker min säng.
Mitt öga [singular – syftar på synen] är svullet av gråt (jag ser inte klart),
    det har åldrats (blivit svagt) på grund av alla mina fiender.
[Nu sker ett skifte i psalmen och de onda tilltalas direkt.] Ge er i väg, alla ni som gör det onda (planerar ondska och svårigheter; bereder sorg),
    för Herren (Jahve) har hört mina tårars dropp (gråt).
Herren (Jahve) har hört mitt rop på hjälp,
    Herren (Jahve) svarar (tar emot) min bön.
Alla mina fiender ska skämmas (förödmjukas) och bli skräckslagna,
    de ska vända tillbaka och plötsligt (i ett ögonblick) bli skamsna (förödmjukade). [De tre sista verserna har en ny ton och rollerna blir ombytta. I vers 3 var det psalmistens ben som skakade – i vers 11 är det fienderna som är skräckslagna. I vers 5 var bönen att Herren skulle vända tillbaka – i vers 11 är det fienderna som vänder tillbaka. Det sista ordet är "plötsligt" och beskriver ett hastigt förlopp. Frågan "hur länge" i vers 4 får här sitt svar. Bön förändrar allt, se vers 11.]
Herre (Jahve), min Gud (Elohim), i dig tar jag min tillflykt.
    Hjälp mig från alla mina förföljare, rädda (befria) mig,
annars sliter han mig (min själ, min person – hebr. nefesh) i stycken som ett lejon,
    för bort mig, och ingen kan rädda (rycka bort) mig.
Herre (Jahve), min Gud (Elohim), om jag har gjort detta;
    om mina händer bär på skuld (om jag har handlat fel),
Om det är så, låt min fiende jaga (förfölja) mig (min själ) och tillfångata mig;
    låt honom trampa mitt liv till marken (förgöra mig),
    och lägga min ära i stoftet [smutskasta mig, föra mig till graven med skam, se 1 Mos 3:19]. [En persons minne, ära eller vanära, är viktig i denna kultur. Nebukadnessar hotar med att demolera hus, se Dan 2:5. Än i dag rivs dömda brottslingars hus i vissa delar i Mellanöstern för att utplåna deras minne. I antiken finns även exempel där tempel och hus har raserats och gjorts om till offentliga toaletter för att förödmjuka och vanära den tidigare ägarens namn, se 2 Kung 10:27; Esra 6:11.] Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
Det är Herren (Jahve) som härskar över folken.
    Döm mig [nu] Herre (Jahve), efter min rättfärdighet, efter min integritet. [David hävdar inte att han är utan synd, men vad det gäller anklagelserna från sina fiender är han oskyldig. David är på flykt och söker en tillflyktsort, se vers 2. Psalmen anspelar också på principen med de sex fristäderna dit man kunde fly för att få en rättvis dom, se 4 Mos 35. Gud var Davids säkra tillflyktsort från fienderna, och önskar att Gud ska fälla en rättvis dom.]
min sköld är hos Gud (Elohim) [Ps 3:4],
    han räddar dem som har uppriktiga hjärtan (ärliga och rena hjärtan, de rättsinniga, ordagrant "rakhjärtade").
Jag vill tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren (Jahve) av hela mitt hjärta!
    Jag vill berätta om (förkunna: räkna upp) alla (vartenda ett av) dina under (det underbara du gjort)!
När mina fiender vänder tillbaka,
    stapplar de till sin undergång inför ditt ansikte.
För du har hävdat min rätt och fört min rättssak,
    du har satt dig på din tron som en rättfärdig domare. [Den andra hebreiska bokstaven är: ב – Bet. Tecknet avbildar ett hus med bara en dörr. Ordet "vänder tillbaka" börjar på Bet. Det förstärker tillförsikten om att Gud en dag kommer att döma rättvist. David behöver inte själv hämnas sina fiender, det finns inga bakdörrar, han litar på Herren.]
Visa mig nåd (oförtjänt kärlek; favör), Herre (Jahve). Se hur jag plågas av dem som hatar mig!
    Lyft bort mig från dödens portar;
Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias "den strålande morgonstjärnan", se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.] Av David.
-

Del 1

I Herren (Jahve) har jag tagit min tillflykt. [Den hebreiska verbkonstruktionen med perfekt, "har tagit min tillflykt" beskriver troligtvis en avslutad handling med ett pågående resultat. David har sin trygghet och säkerhet hos Herren. Han är på klippan och det finns inget behov att hitta flyktvägar.] Hur kan ni då säga till mig:
"Fly som [skrämda, hjälplösa] fåglar [till eller från] ert berg. [Uttrycket 'som en fågel' används som en bild på någon som är jagad, se Klag 3:52. Pluralformen inkluderar alla som är i liknande situation. Det finns ingen preposition framför berg, så antingen är uppmaningen att fågeln ska fly till eller från berget. Än idag i Israel ser man fåglar som tar skydd i skrevor och grottor i bergen och klipporna kring Jerusalem. Jesus säger i sitt tal om framtiden att det kommer en tid då de som bor i Judéen måste fly till bergen, se Matt 24:16. Bergen är alltså en tillflyktsort. Skillnaden är dock att i den här psalmen är berg i singular. Det kan då syfta på Jerusalem.
    I den här psalmen jämförs David och hans allierade med små fåglar. Fåglar sjunger ofta och det skulle kunna referera till psalmisten och sångarna. De blir antingen skrämda från det öppna fältet och flyr till det trygga berget eller så överger de sina reden i berget och flyr därifrån. Oavsett om det är till eller från berget så är kontrasten tydlig mellan en fågel som är lättskrämd och ett berg som står fast.]
Hur länge måste jag grubbla (planera, rådslå) inom mig,
    och dagligen (dag efter dag) ha sorg (bedrövelse) i mitt hjärta?
Hur länge
    ska min fiende dominera (vara upphöjd) över mig?
Se på mig (överväg, tänk på mig),
    svara mig Herre min Gud (Jahve Elohim),
ge ljus åt mina ögon,
    annars somnar jag in i dödens sömn.
Då skulle min fiende säga:
    "Jag har besegrat (övermannat) honom!"
Då skulle mina motståndare glädja sig
    över mitt fall (när jag vacklar och blir omkullkastad).
Men jag förtröstar på (litar på) din nåd (kärleksfulla omsorg; trofasthet),
    mitt hjärta gläder sig i din frälsning (befrielse, framgång, seger).
Jag vill sjunga till Herren,
    för han har behandlat mig väl (är så god mot mig; kommer att kompensera mig).
Förstår de ingenting (lär de sig aldrig),
    de som gör det onda?
De äter (förtär) mitt folk på samma sätt som de äter (förtär) bröd,
    de åkallar inte (ropar inte i bön till) Herren (Jahve). [Lika naturligt och alldagligt som att äta bröd, slukar och förgör dessa onda Guds folk. De söker inte Herren, de förkastar Guds existens och hans sanningar.]
Jag säger till Herren (Jahve): "Du är min Herre (Adonai),
    jag har inget gott (ingen lycka, glädje, rikedom) utanför dig." [Psalmisten uttrycker sitt fulla beroende av Gud. Här finns inte plats för kompromiss och religionsblandning. Ordet gott innefattar allt från moralisk godhet till materiellt välstånd. Hos Gud finns godhet, glädje, lycka, välbehag och allt skönt och vackert.]
De heliga (Guds utvalda) [församlingen] som finns i landet (världen),
    de är de majestätiska (ädla, härliga) som har allt mitt välbehag (min glädje).
    [Ordagrant "till de majestätiska står all min begäran."]
De som springer efter (väljer) andra gudar mångdubblar (multiplicerar) sina problem (bedrövelser, sorger, smärtor).
    Jag vill inte offra drickoffer av blod till dem,
    eller ta deras namn på mina läppar [svära en ed på deras namn]. [Vers 3–4 är svåröversatta. De heliga skulle kunna syfta på Guds änglar, se Ps 89:6–8, men eftersom de "är i landet" är det troligare att det handlar om Guds folk eller det religiösa ledarskapet, se Ps 34:10; 2 Krön 35:3. Vers 4 är ännu svårare att översätta. Versen kan beskriva de israeliter som utöver Herren också tillber andra gudar, så kallad synkretism, eller ren avgudadyrkan. Oavsett så är poängen att dessa mångdubblar sina sorger eftersom dessa tyranniska avgudar kräver avskyvärda riter och offer. Det är ironiskt att denna vers om just avgudadyrkan är svårtydd. Det förstärker faktiskt litterärt poängen att avgudadyrkan är något obegripligt i Guds ögon och något vi inte ska ägna oss åt!]
Herren är min arvedel, min bägare [min lott, jag vill bli fylld av dig Herre, se Ps 23:5].
    Du är den som kontinuerligt uppehåller (bevarar, stöder, försäkrar) min framtid (lott, mitt arv).
Jag vill välsigna Herren (proklamera Jahve värdig att lovas), han som har väglett mig (varit min rådgivare),
    ja, om nätterna korrigerar (lär, instruerar) mitt innersta (samvete, ordagrant "mina njurar", sätet för känslor och dolda motiv) mig.
    [Nätter kan vara bildligt för nätter av bön, men också mörka stunder, sjukdom, ensamhet, osv, se Ps 4:5.]
Jag har ständigt Herren (Jahve) inför mig (har satt honom främst, litar på honom i allt),
    eftersom han är på min högra sida, ska jag inte falla (vackla, bli omkullkastad).
Därför gläder mitt hjärta sig och mitt inre (ordagrant "min ära", heder) jublar.
    Ja, min kropp får (kan) vila i trygghet.
För du ska inte lämna mig (min själ, min person – hebr. nefesh) åt (till) Sheol (graven, underjorden – de dödas plats),
    du låter inte den som följer dig (din trogne, helige) se avgrunden.
[David talar profetiskt om Jesus som även på korset kunde vara trygg att Gud skulle låta honom återuppstå.]
En bön (vädjan, förbön – hebr. tefillah). Av David. [Detta är den första psalmen som använder hebr. tefillah i inledningen, se även Ps 86:1; 90:1; 102:1; 142:1. Av de minst 12 olika ord som används för bön är detta bland de vanligare. Det kan ha att göra med verbroten palal att falla ner.]
-

Del 1

Hör, Herre (Jahve), rättfärdighet! [Den korta öppningsfrasen är svår att översätta. Ordet "rättfärdighet", som i hebreiskan är ett substantiv, kan tolkas som att bönen gäller en rättfärdig sak eller att författaren anser sig vara rättfärdig och oskyldig. Ett sätt att översätta skulle kunna vara: "Hör rättfärdigheten som talar genom mig." Ordet "rättfärdighet" kan också fungera som ett adjektiv som belyser Guds karaktär. Det blir då en önskan om att Gud i sin rättfärdighet ska höra Davids bön och gripa in och skipa rättvisa. Den trevande inledningen kan vara medvetet formulerad öppen för flera tolkningar. Psaltarpsalmernas texter är också skrivna till musik som förstärker orden, känslan och stämningen. Efter ett musikaliskt intro på harpa kanske den första frasen viskas fram med en paus mellan varje ord: "Hör, Herre, rättfärdighet." Efter ytterligare ett instrumentalt parti görs sedan en ny ansats som formar en fullständig mening:] Ge akt (lyssna uppmärksamt) på mitt rop!
Lyssna till (vänd ditt öra mot) min bön,
    den kommer inte från falska läppar (det är ärliga sanna ord).
Låt domen (ditt beslut i mitt rättsfall) komma från din närhet (ditt ansikte),
    dina ögon ser (skådar, avgör) vad som är rätt och riktigt (ditt perspektiv är rättvist).
Du har prövat mitt hjärta (mina inre motiv),
    du har besökt mig på natten [då vi inte är sysselsatta med allt vardagligt och har tid att tänka och reflektera över livet],
    du har noga rannsakat (som en smältdegel renar silver och guld) mig [även på dagen då vi interagerar med andra människor, se Ps 12:7] men finner inget.
Jag har bestämt mig för att inte överträda (säga något ont, synda) med min mun.
mina steg går stadigt på dina vägar (spår, välkända leder – jag har följt dina instruktioner; levt mitt liv efter ditt Ord),
    mina fötter har inte stapplat (jag har inte vacklat, vikit av från din väg). [Två vägar beskrivs i dessa två verser: Guds väg och våldsverkarens väg. Den rättfärdige kan lära sig även från de ogudaktiga genom att betrakta deras livsval och konsekvenser.]
Jag ropar [höjer min röst i bön] till dig,
    för du svarar mig, Gud (El)!
vänd ditt öra (lyssna noga) till mig,
    hör mina ord.
[beskydda/göm mig] från de gudlösa (ogudaktiga, ondskefulla) som vill förgöra mig,
    mina dödsfiender (ordagrant "mina själsfiender", de som är ute efter mitt liv) som omringar mig. [Ordet "förgöra" används också om en armé som plundrar, bränner och förgör en stad som de belägrat och intagit. David känner sig omringad av fiender som snart stormar mot honom.]
Stå upp, Herre (Jahve)!
Konfrontera honom (stå mot hans ansikte)!
Få honom ner på sina knän!
Rädda mitt liv (själ – hebr. nefesh) från den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle), ditt svärd. [De två första verben ger en fin rytm i språket. Stå upp är kumah och gå konfrontera är kadmah. Det går att tolka "svärd" i denna vers på två sätt. Svärdet kan vara en parallell till "Guds hand" i nästa vers. Svärdet blir då som ett vapen i Guds hand då han griper in och försvarar den rättfärdige. Det går också att se det som att den ogudaktige är Guds svärd som står i hans tjänst. Den senare tolkningen innebär att de ogudaktiga ibland är Guds redskap för att utföra hans dom. Tanken är inte främmande i Bibeln, se Jes 10:5–7; Jer 51:20.]
Han [David] sade [inleder denna frihetssång med följande ord, se vers 1]: Jag vill älska dig innerligt (omfamna mig som ditt barn, jag behöver känna din närhet)!
[David använder inte det vanliga hebreiska ordet för att älska ahav, utan racham, som annars alltid används för att beskriva hur Gud älskar människan genom att han visar medlidande och nåd. Första gången racham används är i 2 Mos 33:19, där Mose får se Guds härlighet och Gud förbarmar sig över honom. Hur kan David förbarma sig över Gud? En djupare förståelse får vi då ordet också används för att beskriva den innerliga kärlek och omsorg en mor har för sitt barn, se Jes 49:15, dvs. genom den samhörighet och de band som växer fram då en förälder ger sitt barn fysisk närhet. Med detta ord beskriver David sin inre längtan och sitt djupa behov av att få komma nära sin himmelske Fader.] Herre (Jahve),
    min styrka (källa till kraft).
Herre (Jahve),
    min bergsklyfta (ointagliga bergskam; skyddade plats)
    och min borg (mitt starka fäste)
    och min räddare (den som befriar mig) [så att jag kan undkomma oskadd].
min Gud (Eli),
    min Klippa (fasta punkt; mitt massiva berg) – till vilken jag tar min tillflykt [Matt 7:24],
    min sköld [mitt personliga försvar]
    och min frälsnings horn [som hornet på en vildoxe – metafor för militär styrka och seger]
    och mitt försvarstorn (värn; min fästning, säkra höjd)! [I vers 2–3 riktar psalmisten sig direkt till Herren och använder en åtta termer: min styrka, min bergsklyfta, min borg, min räddare (verb – en personlig beskyddare), min klippa, min sköld, min frälsnings horn och mitt värn. Detta är den längsta uppräkningen i Psaltaren och visar på Gud som vår Hjälpare och Beskyddare! I vers 4–7 summeras hela psalmen. Här finns ett kiastiskt mönster i flera nivåer som inramar Davids rop och vädjan till Herren.]
Jag ropade till (höjde min röst i bön, kallade på) Herren (Jahve)
    – som är värdig att bli prisad –
och blev räddad från mina fiender.
I min nöd (ångest, förtvivlan) [när jag var trängd] ropade jag till (höjde jag min röst; kallade jag på) Herren (Jahve),
    till min Gud (Elohim) skrek jag ut (hojtade högt) [efter hjälp och befrielse].
Han hörde min röst från sitt tempel [vers 10 antyder att det är Guds himmelska tempel som åsyftas]
    och mitt kvalfyllda skrik till honom (rop efter hjälp i djup vånda) nådde hans öron.
Han räddade (ryckte bort) mig från min starke fiende [i Davids fall Saul, se 1 Sam 31:1–4],
    och från dem som hatade mig, för de var mig övermäktiga.
De konfronterade när jag var som svagast (när jag var som en belägrad stad),
    men Herren (Jahve) blev mitt stöd.
    [Ordet "stöd" används i Jer 3:1 om hjälpsändningar med förnödenheter och vatten till det belägrade Jerusalem.]
[Centralt i psalmen, vers 21–30, finns ett stycke som handlar om Guds trofasthet. Det inleds med en sektion där vers 21 och 25 återspeglar varandra och ramar in den inledande sektionen. I vers 22 och 24 återkommer ordet "följa/vakta". Centralt finns Guds ordning och hans domar.] Herren (Jahve) lönade mig (behandlade mig väl; lät mig få växa och mogna, gottgjorde mig) efter min rättfärdighet
    efter mina händers renhet (oskyldiga handlingar) har han återgäldat mig (återvänt till mig, fört mig tillbaka).

För jag har följt (vaktat på) Herrens (Jahves) vägar [skyddat och lytt hans bud]
    och inte avfallit från (agerat ondskefullt mot) min Gud;
Jag har varit uppriktig (helhjärtad, fläckfri, intakt, fullkomlig, levt med integritet) inför honom,
    och hållit mig borta (vaktat på min väg, skyddat mig) från synd (skuld, straff).
    [Ordagrant: "från min synd", dvs. från det som skulle kunnat vara min synd om jag inte levt rent.] [Ordet för uppriktig är tamim. Huvudbetydelsen är att vara hel, fullt antal, fullkomlig, utan någon brist. När ordet används om Gud beskriver det hans helhet och felfrihet. När det används om människor beskriver det inte någon som är helt utan synd, utan någon som är ärlig och har integritet där ord och handlingar hör ihop. Någon som är en hel människa med allt vad det innebär – där det inte finns några dolda rum, baktankar eller något gömt. Ordet för synd är ett brett ord som ordagrant handlar om att vika av från vägen. Betydelsen är rik och innefattar både synden, skammen och straffet.]
Därför har Herren (Jahve) återgäldat mig (återvänt till mig, fört mig tillbaka) efter min rättfärdighet,
    efter mina händers renhet (eftersom mina handlingar är oskyldiga) inför hans ögon.
För du tänder min lampa [ger mig liv], Herre (Jahve)
    – min Gud (Elohim) lyser upp mitt mörker. [Lampa betecknar ofta fysiskt och andligt liv, se Job 18:5–6; 21:17; Ords 13:9; 20:20; 24:20. David kallas också "Israels ljus", se 2 Sam 21:17. I templet lyste den sjuarmade ljusstakens ljus hela natten, se 2 Mos 25:37. Sann ödmjukhet handlar om att villigt böja sig inför Gud, se Ps 37:11. Här i vers 28 används hebreiska ordet sapal som har betydelsen att tvingas ner lågt.]
För med (i) dig kan jag attackera (springa mot) en armé (en fiendes barrikad),
    med min Gud (Elohim) kan jag storma (hoppa över) en mur. [Fil 4:13]
Gud (El) är den som utrustade (gav, iklädde) mig med kraft (styrka, mod, inflytande, rikedom),
    och gjorde min väg utan brist (hjälpte mig att vandra med integritet, gjorde mig helhjärtad, ärlig).
Som gjorde mina fötter [snabba och smidiga] som hindens [som med lätthet klättrar längs med de branta bergssidorna],
    och ställde mig på mina höga platser (höjderna).
    [Profeten Habackuk använder liknande språk, se Hab 3:19, ordet används också om offerplats som ofta var belägen på en hög plats.]
Som lärde mina händer att strida (tränade mig för krig),
    så att mina armar kunde spänna kopparbågen. [Kan syfta på en verklig båge dekorerad med koppar i ändarna, eller så är det en poetisk beskrivning av övernaturlig styrka som kan böja en båge i metall. Pilbågen var en välkänd symbol för kunglig styrka både i Assyrien och Egypten vid den här tiden. Den assyriska solguden Ashur avbildas med en pilbåge. En relief som hittats i Assyrien, skulpterad ungefär samtidigt med David, beskriver hur Ashur ger en storslagen båge till kungen.]
Du har berett plats för mina steg (utvidgat området under mig),
    mina anklar har inte gått ur led.
    [Syftar på bilden av en hjort på smala bergsstigar.]
Jag förföljde mina fiender och hann upp dem,
    jag vände inte om förrän jag gjort slut på dem.
Jag krossade dem, så de inte kunde resa sig,
    de föll under mina fötter.
mina fiender drev du på flykten (du gav mig deras rygg och nacke),
    de som hatade mig tystade jag fullständigt.
[Psalmen avslutas med ett stycke som fint hör ihop med inledningen, se vers 2–7.] Herren (Jahve) lever!
Lovad (värdig att prisa, att böja sig inför i vördnad) är min Klippa (berg som står fast),
    upphöjd är min frälsnings Gud! [De två verben kompletterar varandra, det första har en rörelse nedåt att böja sig, medan det andra en rörelse uppåt. Följande två verser summerar Herrens gärningar:]
den som befriar mig från mina fiender,
den som lyfter upp (upphöjer) mig över de som reser sig mot mig,
    den som räddar (rycker bort) mig från våldets man (mannen som plundrar och terroriserar – hebr. ish chamas).
Låt min muns ord (tal – plural)
    och mitt hjärtas tankar (begrundan, eftertanke; lågmälda grubblande – singular) [det jag ofta reflekterar över]
    behaga (glädja; finna nåd inför) dig [som ett välbehagligt offer, se 3 Mos 1:3],
Herre (Jahve), min Klippa (styrka)
    och min Återlösare (Förlossare) [den som alltid finns där, redo att betala priset för att rädda och befria mig]. [Den avslutande bönen i denna vers berör både yttre och vårt inre liv – orden som vi talar till andra människor och orden som formas inom oss, se även hur ord förmedlas och beskrivs i vers 3 och 11. Davids avslutande ord "min Klippa och min Återlösare" knyter ihop psalmens tre delar. Klippa är något konkret som associerar till skapelsen och återlösare är ett abstrakt ord som sammanfattar huvudbudskapet i Skriften: att Gud vill återupprätta relationen med människan genom sin Son.]
[Psalmen inleds med en fråga i förtvivlan där orden "min Gud, min Gud" och "övergivit" kan uppfattas som en motsägelsefull kontrast. Dock är det just Guds frånvaro som gör honom så påtaglig. David är kluven mellan tidigare upplevelser där Gud har svarat, se vers 4–6, och nuvarande situation där Gud inte verkar höra hans bön. Ordet för "jämrande" beskriver ett lejons ljudliga rytande, men också en oformulerad högljudd klagan, se Jes 5:29; Sak 11:3; Job 3:24; Ps 32:3. I ordvalet kan vi ana början av uppfyllandet av frasen från Bibelns sista bok "Gråt inte! Se, lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat", se Upp 5:5.] min Gud (Eli), min Gud (Eli),
    varför har du övergivit (lämnat) mig? min hjälp (frälsning) verkar så långt borta,
    avlägsen från mina jämrande (rytande) ord.
    [I Heb 5:7 beskrivs hur Jesus ropade högt under tårar när han bad.]
min Gud, jag ropar [höjer min röst i bön] om dagen,
    men du svarar inte,
även på natten,
    men får ingen ro (vila).
Ja, det var du som drog mig ut ur min mors liv,
    du lät mig vara trygg vid min moders bröst.
Från det att jag föddes har jag alltid varit beroende av dig (ordagrant "blivit kastad på dig"),
    alltsedan [tiden i] min mors livmoder har du varit min Gud (Eli).
Jag är som vatten som hällts ut (min styrka är borta),
    alla mina ben är separerade (de har skilts åt).
Mitt hjärta är som vax,
    det smälter (blir mjukt, svagt) inom mig.
min styrka har torkat upp som en lerskärva,
    min tunga fastnar i gommen.
Du har fört mig till dödens stoft (jag är döende).
Hundar [symboliskt för icke-judar, syftar på de romerska soldaterna som korsfäste Jesus]
    samlas runt mig.
En här av kriminella (ondskefulla män) omringar mig,
    de har genomborrat (spetsat) mina händer och fötter.[I judiska biblar står det: "mina händer och fötter är som ett lejons händer och fötter." Dessa bygger på den masoretiska texten som sammanställdes på 1000-talet e.Kr. Översättarna ändrade en bokstav så betydelsen blev "lejonets" istället för "genomborra". Det är en liten skillnad där bokstaven Vav, som är ett långt streck, kortades ned till att bli bokstaven Jod. Dock har Septuaginta, den grekiska översättningen av den hebreiska texten översatt med "genomborra". Den blev klar 132 f.Kr. och ligger närmare de ursprungliga texterna. Detta bekräftades 1997 när Psalm 22 från Dödahavsrullarna som hittas på 1950-talet publicerades. I denna hebreiska text från 200 f.Kr. används det hebreiska ordet "genomborra".]
Jag kan räkna alla mina ben [som pressas ut mot huden],
    de ser på mig, de stirrar (i skadeglädje).
De delar mina kläder mellan sig
    och kastar lott om min klädnad.
Men du Herre (Jahve),
    var inte långt borta ifrån mig!
    Du min starkhet, skynda till min hjälp!
Rädda mig (ryck bort min själ) från svärdet (avrättningen),
    mitt liv (mitt enda, dyrbara liv) från hundens våld [bödeln som ska avrätta mig].
Jag ska förkunna ditt namn (berätta exakt om vad du gjort, sjunga ditt lov)
    för mina bröder (landsmän),
    mitt i församlingen ska jag lovsjunga (prisa, reflektera, vara stolt i) dig.
    [Heb 2:12]
Du är orsaken till min lovsång i den stora församlingen [templet].
    Jag ska infria mina löften
    inför dem som fruktar (vördar, respekterar) honom.
En psalm (sång ackompanjerad på strängar) av David.
-
Herren (Jahve) är min herde [kung, fåraherde som matar, leder och skyddar mig].
Jag ska inte sakna någonting (inte lida någon brist). [I Israel och i Mellanöstern var begreppet herde en vanlig metafor för kungen, se 1 Kung 22:17; Jer 23:1; Hes 34:2. Herren beskrivs också som sitt folks herde, se Ps 80:2; 100:3. Att David i denna psalm diktar och sjunger "min herde" visar vilken personlig relation han hade till Gud. I den andra raden har hebreiskan bara två ord: lo echsar, ordagrant "jag ska inte sakna." Denna korta fras, utan något objekt, beskriver en fullständig förtröstan på att Gud förser på livets alla områden.]

min själ (hela min varelse; mitt liv)
    vederkvicker (förnyar, återupprättar) han och
    han leder (visar; går före och guidar) mig
på rätta (rättfärdighetens) vägar (spår) [de av herdar välkända gamla lederna] för sitt namns [sitt eget goda ryktes; sin äras] skull. [Det hebreiska verbet för att vederkvicka, shuv, har innebörden att återställa och föra tillbaka. Verbet för att leda är inte samma som i vers 2, utan det mer generella nacha, som beskriver hur en fåraherde för fram sin hjord. I Mellanöstern drivs inte hjorden på bakifrån, utan herden går framför och leder den. Dessa två verb (shuv och nacha) är placerade intill varandra, centralt i versen. Tillsammans skapar de en helhetsprocess som skulle kunna översättas "att bli förd tillbaka genom att låta sig ledas". De hebreiska verbformerna som används förstärker att Gud känner till vårt bästa och leder oss tillbaka till källan gång på gång.]
Du bereder ett bord (dukar upp till en festmåltid)
    mitt framför ögonen på mina fiender.
Du smörjer mitt huvud med [helande, välbehaglig] olja,
    min bägare är fylld till brädden (flödar över). [Att smörja någons huvud var dels en akt av gästfrihet för att få gästen att koppla av, fåraherden smorde också fårens huvud för att läka sår.]
Ja [ja, så är det verkligen], din godhet och nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet – hebr. chesed)
    ska förfölja (energiskt följa; fortsätta att oavbrutet jaga) mig varje dag (alla dagar) i mitt liv.
Jag vill återvända till (återupprättad vill jag bo i) Herrens (Jahves) hus (tempel, familj)
    alla mina dagar (ordagrant: "till dagars längd"). [Versen inleds på hebreiska med ach som betyder ja, sannerligen, endast eller bara. David som genom hela sitt liv upplevt Herrens godhet och nåd, är förvissad om att Herren ska fortsätta att följa honom. Detta förstärks ytterligare genom att ordet som normalt används för att jaga, förfölja och rusa efter någon används. Det är inte hans fiender som har tagit upp jakten på honom (Ps 7:6; 31:16; 143:3), utan bara den gode herdens godhet och nåd som inte släpper honom ur sikte (Joh 10:11). Ordet för att återvända, shuv (som också används i vers 3 och översätts med vederkvicker), har en rik innebörd och talar här om någon som gång på gång kommer till templet för att tillbe i Herrens hus. Prepositionen bet gör att det ordagrant blir "och återvända i huset Herrens". Även om man inte rent fysiskt bodde i templet (som leviterna gjorde under tjänstgöringen), kan det ändå betyda att det var här man kände sig som hemma. En del lägger till en vokal och ser istället ordet jashav, något som översättarna av Septuaginta troligtvis gjort eftersom de skriver "att slå sig ner/bosätta sig". Betydelsen blir då densamma som i Ps 27:4, dvs. att ha sitt hjärtas hemvist och boning hos Herren i templet.]
Den som har oskyldiga händer
    och ett rent hjärta [den som är utan skuld och har rena motiv],
som inte har lyft upp sin själ till tomhet [gett sig hän åt meningslöshet; burit fram sig själv åt en avgud]
    eller varit trolös (svurit löften som inte hållits).
Av David. [En kort titel med bara Davids namn. Se även Ps 26:1; 27:1; 35:1; 37:1.]
-

א – Alef

Till dig Herre (Jahve),
    lyfter jag upp min själ (hebr. nefesh; mig själv, min inre människa) [jag kommer inför dig i bön]