9017 – פ (P)

[Vers slut]


Typ:
Hebreiska: פ (P)
Ursprung:
Användning: 1174 ggr i GT

Engelsk översättning

[¶]

Engelsk beskrivning

Punctuation Pe paragraph

Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (1174 st)


Gud (Elohim) kallade ljuset dag och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon – dag ett (hebr. jom echad). [Frasen "det blev kväll och det blev morgon" återkommer de första sex dagarna, se vers 8, 13, 19, 23, 31. När den första dagen beskrivs används grundtalet "ett" (hebr. echad), inte ordningstalet "första" (hebr. rishon). Anledningen kan vara att indikera att det är här tiden startar. Inom judendomen räknas en dag från kvällen till nästa kväll. Rabbiner lär att anledningen är för att Gud vill att dagen ska börja med vila, inte arbete (1 Mos 2:1–3). En annan aspekt är att dagen börjar i mörker, men slutar i ljus! Det hebreiska ordet dag kan också beskriva ett större tidsintervall, men eftersom uttrycket "kväll och morgon" används (som är ett s.k. polar-merismos) betonas troligtvis att tidsperioden verkligen är en dag, se även 2 Mos 20:11. Det ska dock noteras att solen och månen, som har uppgiften att markera dagar och tid, först får den uppgiften den fjärde dagen, se vers 14. Inget tidsintervall anges heller från det att universum skapas i begynnelsen i vers 1 fram till den första dagen.]
Gud (Elohim) kallade mellanrummet (himlavalvet) himlarna (skyn eller rymden). Det blev kväll och det blev morgon – andra dagen (hebr. jom sheni). [Ordet "mellanrum" är hebr. raqia, se vers 6–8 och 14–17. Det kan också översättas valv, fäste eller expansion och används om en uthamrad plåt. Denna expansion förklarar det som fysikerna sett om hur galaxer så småningom kunde bildas. Utifrån den nära kopplingen mellan det hebreiska ordet för vatten maim och väte (se vers 2), kan vers 6 också tolkas som att vätemoln skiljs från vätemoln i rymden så att de olika galaxerna bildades. Det hebreiska ordet för himlar är shamaim. Den sista delen, maim, är vatten. Den första delen kan vara sham, en oanvänd rot som tros ha betydelsen upphöjd. Betydelsen blir då "vattnet där ovan". En annan förklaring är att det kommer från ordet för eld esh och då blir himlen "eld-vattnen", vilket också är en passande beskrivning på en eldröd himmel när solen går upp eller ner.]
Det blev kväll och det blev morgon – tredje dagen (hebr. jom shlishi). [Detta är den enda dagen då Gud säger "det var gott" två gånger, se vers 10 och 12. Inom judendomen anses just därför tisdagen, den tredje dagen, vara en extra bra dag att starta något nytt på. Judiska bröllop sker därför än i dag ofta på tisdagar. Jesus gick på ett bröllop i Kana, just på "tredje dagen", se Joh 2:1.]
Det blev kväll och det blev morgon – fjärde dagen (hebr. jom revii). [Jorden snurrar i en bana kring solen.
    - Ett år är den tid som det tar för jorden att fullborda ett helt varv runt solen. - En månad är den tid det tar för månen att snurra ett varv kring jorden. - Ett dygn är den tid det tar för jorden att snurra ett varv runt sin egen axel. Den rotationen gör att det blir dag och natt.
Det finns många intressanta frågeställningar i Bibelns första kapitel som utmanar läsaren att tänka:
    - Det är först på fjärde dagen som solen, månen och stjärnorna formas och insätts i sin funktion. Hur långa var de tre första dagarna när inte solens funktion fanns? - Att vi har en vecka på sju dagar är egentligen ologiskt, sju är inte delbart med vare sig antal dagar på en månad (29 eller 30) eller årets 365 dagar. Trots detta har mänskligheten alltid använt sig av den Bibliska sjudagarsveckan. - Det hebreiska ordet för år är shana, det består av tre bokstäver Shin, Nun, He vars numeriska värde är 355 (300+50+5). Den judiska kalendern har tolv månader och baseras på månen, men kompenserar för de elva dagar som saknas från solåret genom att lägga till en extra 13:e månad vart annat eller tredje år. Ett normalt år är därför oftast 355 dagar – exakt det numeriska värdet för det hebreiska ordet för år.
Det finns två olika ord för att skapa/göra på hebreiska. I detta stycke används asa, vars huvudbetydelse är att "göra" men kan även betyda "forma" och "skapa" (se vers 7, 11, 12, 16, 25, 26). Ett annat ord, hebr. bara används i vers 1, 21 och 27. Detta ord har betydelsen att "skapa" och "initiera något nytt".]
Det blev kväll och det blev morgon – femte dagen (hebr. jom chamishi).
Gud (Elohim) såg allt som han hade gjort [undersökte allt noggrant], och se, det var mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat). [Ordagrant: gott mycket (hebr. tov meod), jmf vers 10, 12, 18, 21.] Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shlishi). [De första fem dagarna står i obestämd form. Ordagrant står det: dag ett (vers 5), dag andra (vers 8), dag tredje (vers 13), osv. Den sjätte och sjunde dagen har däremot bestämd artikel på dagarna. Ordagrant står det "dag den sjätte" och "dag den sjunde" (1 Mos 2:2, 3). Detta skrivsätt betonar fulländning.]
Gud (Elohim) välsignade (talade gott om)
    den sjunde dagen
och helgade den (dedikerade den som sin egen dag; särskilde den från andra dagar till att bli en speciell dag) eftersom han avslutade (vilade från – hebr. shavat) sitt arbete med skapelsen. [Detta stycke avslutas inte som de andra dagarna med "Det blev kväll och det blev morgon, den sjunde dagen". Anledningen är antagligen att detta uttryck också inleder nästa dag, men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag. Istället nämns "Den sjunde dagen" tre gånger och ramar in ordet vila i vers 2 och ramas in av välsigna/helga i vers 3. I judiska kalendrar är den första dagen söndagen. De första sex dagarna benämns jom rishon, jom sheni, jom shlishi, jom revii, jom chmishi och jom shishi. Den sjunde dagen, lördagen, bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shavat för att visa att den är speciell.]
Till Adam och hans hustru gjorde Herren Gud (Jahve Elohim) kläder (tunikor, heltäckande kläder, långa kappor) av skinn och klädde dem. [Det är oklart exakt hur kläderna såg ut, men ordet "kläder" beskriver något som är heltäckande. Samma ord används nästa gång i 1 Mos 37:3 om Josefs speciella "fotsida dräkt" som han fick av sin far Jakob. Denna klädnad av skinn som Gud ger Adam och Eva, där ett djur blivit offrat, ger också en föraning om offertanken där djur kommer att täcka människors synd och skuld. Det pekar också fram på Jesu offer som fullständigt täcker människans synd.]
Åt Set föddes också en son, och han kallade honom Enosh. På den tiden började människor åkalla Herrens (Jahves) namn.
Jareds alla dagar (hela hans livslängd) var 962 år,
    sedan dog han.
Sedan Henok så hade vandrat med den sanne Guden [ha-Elohim] fann man honom inte mer, för Gud hade hämtat honom. [Heb 11:5]
Metoshelachs alla dagar (hela hans livslängd) var 969 år,
    sedan dog han. [Hans ålder är den högsta som finns angiven i Bibeln. Han var med och såg hur arken byggdes och dog samma år som floden kom. Det vet vi eftersom Noa var 600 år då floden kom, se 1 Mos 7:11. Metoshelach fick Lemech då han var 187 år. Ytterligare 182 år senare föddes Noa, se 1 Mos 5:25–29. Summan av 187 + 182 + 600 är 969.]
Nefilimerna (jättarna, ordagrant "de fallna", eller "de som orsakar andra att falla på jorden") fanns på jorden på den tiden – och även senare – när Guds söner hade sexuella relationer med människornas döttrar och dessa födde barn åt dem. Detta var urtidens väldiga män (krigare, hjältar – hebr. gibborim), och deras rykte var stort.
Men Noa (hebr. noach) hade funnit nåd (oförtjänt kärlek; favör – chen) inför Herrens ögon. [Här finns det hebreiska ordet chen första gången. Betydelsen är nåd, oförtjänt kärlek och favör. Ordet förekommer även i formerna chanan och chanon. Ordet chanan betyder samma sak med tillägget extraordinär vänlighet, medan chanon i huvudsak betyder nåd och favör. Chanon återfinns bara 13 gånger i GT medan chen och chanan finns 67 respektive 72 gånger. Förutom nåd är den särskilda betoningen på dessa ord att det handlar om den oförtjänta kärleken. Ingen handling kan på något sätt göra oss värdiga att få denna typ av nåd. I denna vers finns också namnet Noa (hebr. Noach), samma två bokstäver som nåd, fast spegelvänt.]
Gud sade till Noa: "Detta är tecknet [regnbågen, som antagligen var synlig för Noa just när Gud talar dessa ord] på det förbund som jag upprättar mellan mig och allt liv på jorden."
Alla dagar som Noa levde var 950 år, sedan dog han.
Detta [vers 1–30] är Noas söners familjer, efter deras språk i sina landområden och i sina länder. Och bland dessa finns de länder som delades på jorden efter floden. [Vers 31 avslutar och ramar in stycket om Shems söner, och vers 32 ramar in hela kapitlet om Noas söner. Frasen och den avslutande refrängen "efter deras språk i sina landområden och i sina länder" återkommer i vers 5, 20, 31 och 32.]
Därför fick den namnet Babel, eftersom det var där Herren förvirrade jordens [gemensamma] språk till ett obegripligt "babbel", och därifrån spred ut människorna över hela jorden. [Ordet "Babel" är det hebreiska ordet för att "förvirra", och snarlikt det babyloniska ordet babilu som betyder "Porten till Gud". Vårt svenska ord "babbel" kommer just från detta ord.]
Abram drog upp tältpinnarna och fortsatte vandra söderut.
Abram flyttade sitt tält och kom till Mamres terebintlund, som ligger i Hebron. Där byggde han ett altare till Herren (Jahve).
Alla män i hans hus, de som var födda där och de som hade köpts av främlingar för pengar, blev omskurna med honom.
Och han bodde i Parans öken och hans mor tog (hämtade ut) en hustru åt honom från Egyptens land.
Och Abraham vandrade omkring i filistéernas land under många dagar.
Abraham återvände till sina unga män (tjänstefolk) och de steg upp och gick tillsammans till Beer-Sheva och Abraham bodde i Beer-Sheva. [1 Mos 21:14]
Isak tog in henne i sin mor Saras tält och äktade Rebecka och hon blev hans hustru och han älskade henne. Isak blev tröstad efter sin mor.
De bodde från Chavila till Shor, som ligger före Egypten när man vandrar mot Assyrien. Han bosatte sig mittemot alla sina bröder.
Och Jakob sade när han såg dem: "Detta är Guds (Elohims) läger." Och han gav den platsen namnet Machanajim [betyder "två läger", en plats i Gileads bergsbyggd öster om Jordanfloden i närheten av Jabbok, se Jos 13:26, 30].
Och de sade: "Ska någon få hantera vår syster som en sköka?"
Och Debora, Rebeckas barnflicka dog, och hon begravdes nedanför Betel under eken, och den fick namnet Alon-Bachot [betyder: "eken som gråter"].
Och det hände när Israel [som tidigare hette Jakob, se 1 Mos 32:28] bodde i landet att Ruben gick och låg (hade sexuellt umgänge) med Bilha, sin fars bihustru [som hörde till den nu avlidna Rakel], och Israel [hans far] hörde om det. [Denna vers hör tematiskt ihop med hur Dina skändas av Chamor, se 1 Mos 34:1–2. Rubens tilltag gjorde att han blir fördömnd, se 1 Mos 49:4. Detta var både ett förbjudet incestförhållande (3 Mos 18:8) och ett försök att få akutoritet över sin far. Orsakerna var troligen andra än sexuell attraktion. Bilha var Rakels tjänstekvinna, och genom att skända henne minskar Ruben chansen att hon skulle ta över Rakels roll som Jakobs favorit. Troligtvis var detta dåraktiga tilltag ett försök att hjälpa sin mor Lea. Händelsen med alrunorna ("kärleksäpplena") kan också finnas med som bakomliggande orsak, se 1 Mos 30:14–15. Ruben är omkring 5 år när han blir indragen i bråket mellan Rakel och hans mor, och Rakel tar hans fynd från åkern.]

Jakobs tolv söner

Jakob hade tolv söner:
Och Isak slutade att andas och dog, och blev samlad till sitt folk, gammal och full (mätt, fullkomnad; ordagrant: "sjuad" – hebr. savea) av dagar, och Esau och Jakob, hans söner, begravde honom.

Uppräkningen här av de tolv sönerna följer mödrarna (Lea, Rakel, Bilha och Zilpa) och födelseordningen hos varje moder. Josef och Benjamin är centralt placerade. Nedan är sönerna, med även inbördes födelseordning först: Lea
1. Ruben
2. Simon
3. Levi
4. Juda 9. Isaskar
10. Sebulon Rakel
11. Josef
12. Benjamin Bilha (Rakels tjänstekvinna)
5. Dan
6. Naftali Zilpa (Leas tjänstekvinna)
7. Gad
8. Asher I GT finns totalt 28 uppräkningar: baserad på födelseordning (1 Mos 29–30), placering i förhållande till tabernaklet (4 Mos 2), tilldelat landområde (Hes 48) och de tolv portarna (Hes 48:30–35). I NT finns en uppräkning i Upp 7:4–8; 21:12.

Dishon, Eser och Dishan. Dessa var horeernas stamfurstar i Seirs land, varje furste för sig.
Magdiel och Iram. Dessa var alltså Edoms furstar efter deras boplatser i landet de tog i besittning. Edom är densamme som Esau, edomiternas stamfar.
[Samtidigt var Josef vid liv.] Midjaniterna sålde honom i Egypten till Potifar, en av faraos generaler, chefen över livvakten.
Men förmannen för munskänkarna kom inte ihåg Josef utan glömde bort honom.
Men Josef sade: "Det skulle vara fjärran från mig att göra så. Den man i vars hand bägaren blev funnen, han ska vara min slav, men ni andra, stå upp och gå i frid (shalom) till er far."
Josefs söner som föddes åt honom i Egypten var två – alla personer i Jakobs hus, som kom till Egypten, var totalt 70 stycken. [Det finns olika sätt att se på vilka som ingår i antalet 66 och 70. En skillnad verkar belysas i formuleringen "kom med Jakob". I den gruppen bör Josefs två söner inte ingå. Summan av de fyra delsummorna som ges i stycket ovan är 70 personer (33 + 16 + 14 + 7), se vers vers 15, 18, 22 och 25. De 70 kan inkludera Jakob själv och de 71 ättlingarna (inklusive Dina, Josef, Manasse och Efraim) som räknas upp i vers 8–25, minus Er och Onan som dött, se vers 12.]
Han [Jakob] sade: "Ge mig din ed" Och han gav honom sin ed och Israel böjde sig ner över sängens huvudända.
Instabil som vatten [utan förmåga till självdisciplin] saknar du överlägsenheten,
    eftersom du steg upp i din fars bädd,
    där orenade du den, han steg upp till min bädd.
Hans ögon ska bli röda med vin
    och hans tänder vita med mjölk. [Med den alternativa översättningen i vers 10 blir det väldigt tydligt att denna välsignelse är profetisk och talar om Jesus, lejonet av Juda, som i tusenårsriket ska ha härskarstaven i sin hand och åtnjuta folkens lydnad.]
Din fars välsignelser
    har vida överträffat (har varit mäktigare än) mina förfäders välsignelser,
upp till de yttersta gränsen av de eviga kullarna.
    De ska vara över Josefs huvud,
    och över hjässan på honom som är avskild (helgad – hebr. nazir) från sina bröder.
    [5 Mos 33:16b; 4 Mos 6:2] [Josef är kanske den mest tydliga förebilden på Jesus i GT. Josef var en "fruktbärande son", se vers 22 och Jesus kallas vinstocken och de som är sammankopplade ska bära frukt, se Joh 15:5; Gal 5:22–23. Josef kallas en "son vid källan" och Jesus är livets källa, se Joh 4:14.]
Men israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev mycket starka (talrika) och hela landet fylldes av dem. [Gud uppfyllde sitt löfte till Abraham, Isak och Jakob – israeliterna hade blivit ett stort folk. De hade blivit så stora att de var ett eget folk bland egyptierna. Det hebreiska namnet för Egypten är mitsrajim. Det ordet användes inte av Egyptierna själva, de hade namnet Tavi som betyder "två länder" och syftar troligtvis på det övre och nedre Egypten. Det hebreiska ordet mitsrajim härstammar från Chams (Hams) andra son Misrajim (1 Mos 10:6). Ordet är dock i plural, vilket kan ha att göra med kopplingen till det övre/nedre Egypten. Betydelsen är inte helt känd, men liknar ord som belägring, inträngd osv. Genom att använda detta ord blir berättelsen mer generell och kan appliceras på alla möjliga situationer och områden som kan förslava och tränga in från den plan Gud har för en människa.]
Hon födde en son och han gav honom namnet Gershom, "eftersom jag är en främling i detta land", sade han. [Mose hade nu blivit en medborgare hos midjaniterna, långt borta från både landet Egypten och hans eget folk, israeliterna. På hebreiska är ger främling och shom där, så sammantaget är Gershom "Jag var en främling där" i det land där hans son föddes. Enligt Demetrius, en historiker i Alexandria 225 f.Kr., så kom namnet Midjan från en av Abrahams söner. Han skriver också att Mose och Sippora båda härstammade från Abraham. Mose i sjunde och Sippora i sjätte led.]
Du ska också ta denna stav i din hand, med den ska du göra tecknen."
När han [syftar antagligen på Gud] lät honom [Mose] vara, sade Sippora "du är min blodsbrudgum på grund av omskärelsen." [I Guds förbund med Abraham och Israels folk var omskärelsen av pojkar viktig, se 1 Mos 17:9–14. Det verkar som om Mose och Sippora hade försummat att göra detta för en eller båda av deras söner. Även om den exakta betydelsen av dessa verser inte är helt klar, ser vi att Gud var noga med att Mose som skulle befria sitt folk följde Guds bud.]
Mose berättade detta för israeliterna, men de hörde inte på honom på grund av missmod och det hårda arbetet. [Ordagrant är missmod "korta ande". Ordet kan översättas otålig eftersom det inte finns någon ande av hopp kvar. Versen beskriver hur israeliterna både själsligt och kroppsligt var så brutna att de inte kunde ta till sig hans uppmuntrande ord.]
Men Mose sade till Herren: "Herre, se [hur hopplös situationen är], israeliterna lyssnar inte på mig, varför skulle då farao lyssna. Dessutom har jag ju svårt för att tala." [Ordagrant "har jag omskurna läppar". Uttrycket verkar relatera till tidigare misslyckanden, se 2 Mos 4:24–26.]
[I tre verser sammanfattas nu samtalet innan släkttavlan, sedan fortsätter berättelsen där Aron får föra Moses talan.] På den dag då Herren talade till Mose i Egypten
Men Mose vädjade till Herren: "Jag har ju svårt för att tala [ordagrant 'jag har omskurna läppar']. Varför skulle farao lyssna till mig?"
När de talade med farao var Mose 80 år gammal och Aron 83 år.
Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lyssnade inte till dem precis som Herren (Jahve) hade sagt. [Det hebreiska ordet khazaq betyder att "förhärda" och "tillsluta". När det används om hjärtat beskriver det en vilja som är orubblig och hård. Den hebreiska verbformen är inte passiv (förhärdades) utan statiskt och anger inte om det är farao själv eller Gud som initierar förhärdandet. Samma öppna skrivsätt används även i 2 Mos 7:22; 8:19; 9:7. Tidigare när Mose kallades berättar Gud att han vet att farao kommer göra motstånd och vägra att släppa israeliterna, se 2 Mos 3:19–20. Gud känner människans hjärta och kan förutsäga människors agerande, se Jer 17:10 och har berättat också att han i slutändan kommer att förhärda faraos hjärta, se 2 Mos 4:21; 7:3.
    Är farao då bara en bricka i Guds spel utan någon egen vilja? Under de tio plågorna framträder ett mönster där det sker ett gradvis förhärdande där farao själv först förhärdar sitt hjärta fram till efter sjunde plågan, se 2 Mos 8:15, 32; 9:13. Vid femte plågan sker ett skifte. Efter sjätte plågan står det för första gången att Gud förhärdar faraos hjärta, se 2 Mos 9:34. Efter sjunde plågan förhärdar han på nytt sitt egna hjärta. Däremot efter åttonde plågan verkar farao passerat en gräns utan återvändo, se 2 Mos 10:1, 20; 10:27; 11:10. 1. Blod: Faraos hjärta "blev hårt", se 2 Mos 7:22
2. Grodor: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 8:15
3. Insekter: Faraos hjärta "blev hårt", se 2 Mos 8:19 4. Flugor (skalbaggar): Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 8:32
5. Boskap dör: faraos hjärta blev hårt, se 2 Mos 9:7
6. Bölder: "Gud förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 9:12 7. Hagel och eld: Farao "förhärdade sitt eget hjärta", se 2 Mos 9:34
8. Gräshoppor: Gud säger att "Gud har förhärdat faraos hjärta", se 2 Mos 10:1, 20
9. Mörker: "Gud förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 10:27 10. Den förstföddes död: "Gud förhärdade faraos hjärta", se 2 Mos 11:10 De tio plågorna, eller tecknen, kan grupperas i tre första grupper som följer ett liknande mönster. I de två första varnas farao, medan i den tredje sker ingen varning. I de tre första är det Aron som håller ut sin stav. I den tredje gruppen är det Mose som håller ut sin hand.]
Det gick sju fulla dagar efter att Herren (Jahve) hade slagit Nilen. [En hel vecka utan drickbart vatten någonstans i hela Egypten påverkade hela samhället. Det fanns säkert vin och andra drycker i förråden som gjorde att man inte var helt utan vätska likaså finns det fortfarande mat i landet, men mycket av denna mat krävde vatten för att kunna tillagas. Därför kan vi utgå ifrån att detta blev en vecka som alltmer övergick i svält för folket i landet, både i faraos palats och alla andra hem. Att plågan varade i sju fulla dagar talar bildligt om att detta är något som kommer att bli komplett, fullbordat och fullföljt. En bild på evigt straff för den som inte vill lyda Guds vilja. Eftersom Gud är långmodig och stor i mildhet ger han fler möjligheter för farao att vända om innan han slutgiltigt sätter sin plan i verket. Att det blir just tio plågor är också ett tal för Guds fullhet och fullbordan.]
Men farao förhärdade (tillslöt) sitt hjärta och lät inte folket gå.
När farao frågade hade inte ett enda djur som tillhörde Israels söner (barn) dött. Men faraos hjärta blev förhärdat (tillslutet) och han lät inte folket gå.
men var och en som inte fruktar (vördar) Herrens (Jahves) ord lämnar sina tjänare och sin boskap ute på fälten.
Faraos hjärta var förhärdat (tillslutet) och han lät inte Israels söner (barn) gå, så som Herren (Jahve) hade sagt genom Moses hand.
Inte på det viset. Gå nu ni som är män och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve), för det är vad ni önskar." Sedan drevs de ut från faraos ansikte (närvaro).
Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta och han lät inte Israels söner (barn) gå.
Mose svarade: "Som du önskar (du har sagt det), jag ska aldrig se ditt ansikte igen."
Mose och Aron gjorde alla dessa tecken inför farao och Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, så att han inte lät Israels söner (barn) gå ut ur hans land.
Var ni än bor [eller samlas], se till att inte äta bröd med jäst [under den veckan]."
Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon så att de lät dem få allt de bad om. Så blev egyptierna plundrade.
Det var en vaknatt för Herren (Jahve) för att föra dem ut ur Egyptens land. Denna samma natt är en vaknatt för Herren (Jahve), för alla Israels söner (barn) genom generationerna.
Det var på exakt den dagen som Herren förde Israels söner (barn) ut ur Egyptens land som en armé. [2 Mos 12:17]
Han tog inte bort molnstoden på dagen och inte heller eldstoden på natten.
Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla (tysta, döva; hålla er lugna; ta intryck)." [Ordet stilla, hebr. harash, har mer än en innebörd. Gud ville att israeliterna skulle stanna upp och vara tysta – dvs. upphöra med sina förskräckta rop och sitt uttalade missnöje, se vers 10, 11 och 12. De skulle vara likt dövstumma som bara skulle bevittna Guds ingripande – hur han skulle ta hand om den egyptiska armén som närmade sig. Grundordet har också betydelsen att gravera in eller plöja någonting, och i detta sammanhang handlar det om att låta hjärtat bli märkt av Guds frid och låta vetskapen om hans ingripande sjunka djupt in – mitt i och trots omständigheterna.]
Han lät hjulen falla av (grekiska översättningen har "fastna") deras vagnar och fick dem att köra tungt så att egyptierna sade: Gå bort från Israels ansikte (kom inte nära Israel) för Herren (Jahve) strider för dem, mot egyptierna.
Och Israel såg det stora verk som Herren (Jahve) gjorde på egyptierna, och folket fruktade, vördade Herren (Jahve) och de trodde på Herren (Jahve) och hans tjänare Mose.
För faraos hästar med hans vagnar och hans körsvenner gick ut i havet, men Herren (Jahve) förde tillbaka vattnet över dem. Ändå kunde Israels söner (folk) gå mitt i havet på torr mark.
Medan Aron sedan talade till israeliterna, tittade de alla mot öknen, och då syntes Herrens härlighet (ära, glans, påtagliga närvaro) i ett moln.
En omer [ca 3 liter – dagsbehovet av manna för en person, se vers 16] är en tiondels efa. [Både omer och efa var volymmått. Citat från olika antika texter visar att efa-måttet var allt från 20 till 45 liter. En tiondels efa (en omer) motsvarar då omkring 3 liter. Måttet omer används bara i detta kapitel, hebr. omer kommer från amar som betyder "samla" och att "binda kärvar". Måttet var troligen unikt för ökenfärden och var inte i bruk på senare tid, eftersom Mose förklarar hur många efa det motsvarar i denna kommentar i slutet på detta stycke som är som en fotnot. Omer-måttet ska inte förväxlas med chomer-måttet som används i 2 Mos 8:10; 2 Mos 11:32; Hes 45:11, 13–14.]
Han gav platsen namnet "Massa" och "Meriva", eftersom israeliterna hade stridit [mot Mose och Gud] och eftersom de frestat (prövat) Herren, och sagt: "Är Herren med oss eller inte?" [Hebreiska ordet massa betyder fresta och pröva. Ordet meriva betyder strida, provocera.]
Josua betvingade Amalek och hans folk med svärdseggen (bokstavligt "svärdets mun").
Han sade: "Handen på Herrens (Jahs) tron, Herren (Jahve) ska strida med Amalek från generation till generation (släkte till släkte). [Detta är den första fiende som Israel strider med efter uttåget. Orden här är profetiska, flera strider utkämpas med Amalek genom åren. Så småningom får kung Saul uppdraget att bekämpa amalekiterna och vid det tillfället säger profeten Samuel att allt ska tillspilloges, men Saul är olydig (1 Sam 15:1–3). Senare under drottning Esters tid heter fienden Haman, även han en amalekit (Est 3:1). Amalek är ursprunget till allt judehat och antisemitism.]
Sedan lät Mose sin svärfar lämna och han gick sin väg till sitt eget land.
Du ska inte representera (ordagrant: "lyfta upp", "bära") Herrens namn (hans karaktär) på ett felaktigt sätt (tanklöst, i tomhet ). Herren ska inte låta den som missbrukar hans namn vara ostraffad. [Ofta har detta bud förringats till att inte nämna Guds namn på ett lättsinnigt sätt eller att inte svära. Att "bära" Herrens namn har innebörden att inte häda hans namn, men tyngdpunkten finns i att inte representera honom och hans karaktär på ett felaktigt sätt. Detta skulle kunna beskrivas som "religiös ondska" som sker i Guds namn. Om en ogudaktig begår onda handlingar är det illa. När någon som säger sig tro på Gud gör samma onda handling och säger att det är i Guds namn begår de inte bara ondska utan skadar även människors syn på Gud. Man behöver inte ha en kristen tro för att begå detta brott. En islamist som i Guds namn ropar "Allahu akbar", "Gud är större" på arabiska, och mördar gör att det är svårare för människor att tro att det kan finnas en god Gud. Ett av de vanligaste argumenten mot den kristna tron är just brott mot detta bud begångna av korsfarare förr i tiden, eller idag av islamister.]
Du ska inte ha begär till (avundas, åtrå):
    din nästas hus (familj och ägodelar).
Du ska inte ha begär till
    hans fru,
    hans tjänare,
    hans tjänarinna,
    hans oxe,
    hans åsna,
    eller något annat som tillhör honom (din granne, vän, landsman). [Detta bud går djupare än tidigare bud eftersom det berör tanken och inte den fysiska handlingen. Men varför ett förbud mot att fantisera om att vilja ha grannens oxe? Anledningen är att det är begäret som kan leda till handlingar som förbjudits i de föregående fyra buden, se vers 13–16. Att åtrå andra människor och ägodelar kan leda till äktenskapsbrott, mord, stöld och falska vittnesmål. Ett exempel på det sistnämnda finns i 1 Kung 21 där Ahab tar över Nabots vingård. Jesu halvbror skriver att där det finns avund och själviskhet, där finns det också oordning och alla slags onda handlingar, se Jak 3:16.
    Ordet begär förekommer två gånger i denna vers, vilket har lett till att budet ibland har delats upp i två olika bud. Det är dock tydligt att uppräkningen efter det andra ordet bara är ett förtydligande när det beskriver vad som finns i huset. Ett begär är en brinnande ohälsosam längtan efter något förbjudet. Samtidigt finns det också en positiv längtan och känsla av att vilja ha mer som Bibeln uppmanar till. Paulus längtar efter att känna Herren bättre, se Fil 3:7–14, söka de andliga gåvorna, se 1 Kor 12:31 osv.]
Folket stod på behörigt avstånd när Mose gick närmare det tjocka mörkret (ett tjockt mörkt moln) där Gud (Elohim) var.
Inte heller ska du gå upp på trappsteg till mitt altare, för att din nakenhet inte ska bli avslöjad därpå.
Och om han slår ut sin tjänares tand eller sin tjänarinnas tand, ska han låta honom gå fri för tandens skull.
Om det har gått sönder ska han föra fram det som bevis, han ska inte återgälda det som är trasigt.
ska min vrede bli het och jag ska döda dig med svärd, och din hustru ska bli en änka och dina barn faderlösa.
De får inte bo i ditt land och förorsaka att du syndar mot mig, för om du tillber deras gudar, ska de bli en snara för dig.
Mose gick in i mitten på molnet och steg upp på berget. Där var han fyrtio dagar och fyrtio nätter [utöver de första sex dagarna som han och Josua väntade längre ner på berget].
Jag ska möta dig där, ovanför locket till arken mellan de två [bevingade] keruberna som är ovanpå vittnesbördets ark. Där ska jag tala med dig om allt som jag vill ge dig instruktioner om till Israels söner. [Nådastolen, eller arkens lock, är ett självständigt föremål som dock hör intimt ihop med arken. Arken var en öppen låda utan lock men nådastolen som görs med samma mått som arken läggs ovanpå denna och blir därmed som ett lock till arken. Lägg märke till att nådastolen inte på något sätt fästs ihop med arken utan ligger löst ovanpå. En annan detalj i sammanhanget är det faktum att om man räknar de olika föremålen i tabernaklet blir det 6 stycken, om man betraktar arken och nådastolen som ett föremål, men 7 stycken om de behandlas som de separata föremål de faktiskt är.]
På bordet ska det alltid ligga bröd inför mitt ansikte. [Brödet är en bild på Guds ord och det faktum att det alltid ska finnas bröd på bordet undervisar oss om vikten att alltid "äta" ordet, det vill säga ha en god daglig vana att alltid läsa Guds ord och begrunda det. Att det är inför Guds ansikte/ögon betyder att vi aldrig ska titta bort från Ordet utan istället låta bibeln vara våra "glasögon" som vi använder som filter framför allt annat som vi tittar på så att vi kan avgöra vad som är rent, sant, gott och Guds vilja i varje situation.]
Och du ska göra 50 spännen av guld och koppla ihop våderna med varandra med spännena så att tabernaklet blir ett helt.
Och de ska ta [tyger i färgerna] guld och blått och purpur och scharlakansrött och fint [vitt] linne. [I hebreiskan står bara färgerna men det är uppenbart att dessa färger avser fina garner eller tyger i respektive färg. Fint är hebr. shesh som kommer från ett egyptiskt ord som beskriver linne av hög kvalité importerat från Egypten. Linnet är vitt.]
Då ska de veta att jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim), som fört dem upp och ut ur Egyptens land, så att jag kan vara (vistas, bo) bland dem. Jag är Herren deras Gud (Jahve Elohim).
Och Aron ska bringa försoning över dess horn en gång om året, med blodet från syndoffret för försoning en gång om året ska han bringa försoning för det genom era generationer. Det är det allra heligaste till Herren (Jahve). [Detta är en del av arbetet som översteprästen gör på Yom Kippor – Försoningsdagen. Se. 3 Mos. 16.]
Och du ska ta försoningspengarna från Israels söner och helga det till arbetet i mötestältet, så att det blir ett minne för Israels söner inför Herrens (Jahves) ansikte, till att bringa försoning för deras själar.
då ska de tvätta sina händer och sina fötter så att de inte dör. Detta ska vara en förordning (ordagrant "saker inristat") för evigt för dem, för honom och för hans säd genom deras generationer."
och smörjelseoljan,
och rökelsen av söta kryddor till det heliga. I enlighet med allt som jag har befallt dig ska de göra. [Enligt det mönster Herren instruerat Mose, se 2 Mos 25:9, 40; 26:30; 27:8.]
Och de steg upp tidigt nästa morgon och offrade brännoffer och förde fram shalomoffer och folket satt ner och åt och drack och steg upp och roade sig.
Och Herren (Jahve) fick medömkan över (ångrade, ändrade sig om) ondskan som han hade sagt att han skulle göra mot sitt folk.
För hur ska det bli känt att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon, jag och ditt folk? Är det inte genom att du går med oss så att vi är avskilda, jag och ditt folk, från alla andra folk som finns på jordens ansikte (yta)?
Den utvalda förstlingsfrukten från ditt land ska du föra fram till Herren (Adonai) din Guds (Elohims) hus. Du ska inte koka en killing i dess moders mjölk.
Ni ska inte tända någon eld i alla era boplatser på sabbatsdagen."
Israels söner förde fram ett frivilligt offer till Herren (Jahve), varje man och kvinna vars hjärta hade gjort dem villiga att bidra till allt arbete som Herren (Jahve) befallt genom Moses hand att det ska göras.
och de 5 pelarna till det med deras krokar, och han pläterade brädornas huvuden och deras dekor med guld, och deras 5 socklar var av koppar.
Och keruberna spred ut sina vingar på höjden så att de täckte locket med sina vingar, med ansiktena mot varandra var kerubernas ansikten vända mot locket.
Och han gjorde redskapen som var på bordet, dess fat, dess krukor, dess skålar och dess kannor som används till att hälla ut (utgjutande), av rent guld.
Av en talent rent guld tillverkade han den och alla dess redskap.
Och han gjorde den heliga smörjelseoljan och den rena rökelsen av söta kryddor, som en parfymörs hantverk.
[Nu beskrivs prästens klädnad. Stycket verkar vara uppdelat i sju sektioner.] Och från blått och purpur och scharlakansrött gjorde de broderade kläder för tjänst i det heliga och gjorde heliga kläder till Aron som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och han satte dem på efodens axelstycken, för att vara minnesstenar till Israels söner, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Så avslutades allt arbete med mötestältets tabernakel och Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde de.
Och Mose såg allt arbete, och se, de hade gjort det som Herren (Jahve) hade befallt, precis så hade de gjort det. Och Mose välsignade dem. [Herren var mycket noggrann med att allt skulle göras exakt efter ritningarna och mönstren som Mose hade fått när han var uppe på berget Sinai, se 2 Mos 25:9, 40 m.fl.]
och han brände rökelse av söta kryddor på det, som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Och han reste inhägnaden runt om Tabernaklet och altaret och satte upp förhänget (draperiet) i inhägnadens port. Så fullbordade Mose arbetet.
Men han ska tvätta inälvorna och benen i vatten, och prästen ska ta allt och bränna det på altaret. Det är ett brännoffer, ett offer gjort med eld till en söt doft till Herren (Jahve).
Och prästen ska bränna minnet av det, en del av dess mogna ax och en del av dess olja med all dess rökelse. Det är ett offer gjort med eld till Herren (Jahve).
Och Arons söner ska bränna det på altaret ovanpå brännoffret som är ovanpå veden som är på elden, det är ett offer gjort av eld som en söt doft till Herren (Jahve).
Och prästen ska bränna det på altaret, det är matoffret gjort med eld till Herren (Jahve).
Det ska vara en evig stadga för era generationer överallt där ni bor, att inte äta varken fett eller blod.
hela oxen ska han bära bort utanför lägret till en ren plats där askan ska spridas ut, och bränna den på ved med eld. Där askan sprids ut ska den brännas.
Och han ska bära bort oxen utanför lägret och bränna den som han brände den första oxen, det är ett syndoffer för församlingen (menigheten).
Och han ska bränna allt dess fett på altaret, som fettet från shalomoffren, och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom för hans synd, och han ska bli förlåten.
Och han ska ta bort allt dess fett som fettet tas bort från shalomoffret, och prästen ska bränna det på altaret till en söt doft till Herren (Jahve), och prästen ska bringa försoning för (täcka över – hebr. kapar) honom och han ska bli förlåten.
Och han ska ta bort allt dess fett som fettet tas bort från lammet till shalomoffret, och prästen ska bränna det på altaret i likhet med de offers som görs med eld till Herren (Jahve), och prästen ska bringa försoning för (täcka över) hans synd som han har bekänt och han ska bli förlåten.
Och han ska gottgöra för den skada som han åsamkat det heliga, och ska lägga till en femtedel av värdet och ge det till prästen. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom med baggen till skuldoffret, och han ska bli förlåten.
Det är ett skuldoffer, han står verkligen i skuld till Herren (Jahve).
Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom inför Herrens (Jahves) ansikte, och han ska bli förlåten angående vadhelst han därmed har gjort sig skyldig till.
Alla män av Arons söner ska äta av det. Det ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") i dina släktled angående Herrens (Jahves) offer gjorda med eld. Var och en som rör dem ska vara heliga.
För alla matoffer som offras av prästerna ska brännas helt och hållet. De ska inte ätas. [Det är skillnad på prästens eget offer och de offer som de hanterar på folkets vägnar.]
Men inget syndoffer vars blod burits in i mötestältet för att försona det heliga ska ätas. Det ska brännas i eld.
Och alla matoffer, ringlade med olja och torra, ska Arons söner ha, den ene lika mycket som den andre.
Den själ som rör vid något orent, som det orena hos en människa eller något orent djur, eller något avskyvärt orent ting, och äter av köttet som offrats som shalomoffer, som tillhör Herren (Jahve), den själen ska huggas av från sitt folk.
Vilken själ det än är som äter något blod, den själen ska huggas av från sitt folk.
som Herren (Jahve) befallde Mose på berget Sinai den dag då han befallde Israels söner att offra sina offer till Herren (Jahve) i Sinais öken.
Ni ska inte lämna mötestältets ingång, för att inte dö, för Herrens (Jahves) smörjelseolja är över er. Och de gjorde enligt Mose ord."
och för att ni ska undervisa Israels söner alla de förordningar (ordagrant 'saker inristat') som Herren (Jahve) talat till dem genom Mose hand."
När Mose hörde detta var han tillfreds.
För att göra åtskillnad mellan det orena
    och det rena
    och mellan djur som kan ätas
och djur som inte kan ätas. [Primärt har denna distinktion att göra med att särskilja dete judiska folket, se Rom 14:3–15; Apg 10:9–29. Jesus förklarar all mat ren, se Mark 7:19.]
Om hon inte kan föra fram ett lamm ska hon föra fram två duvor eller två unga turturduvor, den ena som brännoffer, den andra som syndoffer och prästen ska bringa försoning för henne och hon ska vara ren. [Det var detta offer Jesu mor Maria (Mirjam) offrade, se Luk 2:22–24.]
Och om prästen ser att fläcken har spridit sig på huden, då ska prästen förklara honom oren, det är en svampinfektion (mögel).
Och prästen ska se på (undersöka) honom, och se om fläcken har blivit vit, då ska prästen förklara honom ren som har haft fläcken – han är ren.
Och om den ljusa fläcken stannar på sin plats och inte sprider sig i huden men är lite mörkare, då är det en upphöjd böld och prästen ska förklara honom ren, för det är en inflammation i bölden.
Detta är undervisningen om fläckar med mögel (svampinfektion) i kläder av ull eller linne, antingen det är vävt eller stickat, och om allting av skinn, för att förklara det rent eller för att förklara det orent.
Detta är undervisningen om den som är drabbad av svampinfektion (mögel), vars hand inte har möjlighet att ge det som (egentligen) krävs för att bli ren.
Och varje plagg och varje skinn varpå (den spillda) säden från samlaget finns ska tvättas med vatten och vara orent till kvällen.
Och om någon man ligger hos henne kommer hennes orenhet över honom, han ska vara oren i sju dagar, och hela sängen som han legat på ska vara oren.
och om henne som är oren av sin menstruation och om honom som har en flytning, om mannen och om kvinnan och om honom som ligger med henne som är oren.
Detta ska vara en evig förordning (ordagrant "saker inristat") för er, för att bringa försoning för Israels söner (folk), för alla deras synder, en gång om året. Och han gjorde som Herren hade befallt Mose.
Om han inte tvättar sina kläder och badar sin kropp, kommer han att bära på skuld.
Lyd min befallning (Mishmar – något som ska vaktas och skyddas),
    så att ni inte gör något av dessa avskyvärda förordningar (traditioner, seder) som man följt före er,
så att ni blir orenade genom dem! Jag är Herren (Jahve), er Gud (Elohim).
Mina stadgar ska ni hålla. Du ska inte låta två slags djur av din boskap para sig med varandra.
Du ska inte så två slags säd i din åker.
Ta in på dig klädesplagg av två olika slags garn.
När prästen med skuldofferbaggen bringar försoning för honom inför Herrens ansikte, får han förlåtelse för den synd han har begått.
För ett grått huvud ska du resa dig upp,
    och den gamle ska du ära.
Du ska frukta (respektera, hedra) din Gud. Jag är Herren (Jahve).
Så ska ni nu hålla alla mina stadgar och alla mina lagar och följa dem. Jag är Herren (Jahve).
När någon – man eller kvinna – befattar sig med andebesvärjelse eller förtroliga andar [demoner som förställer sig och talar för den döde], ska den personen straffas med döden. Han bär på blodskuld och ska stenas.
Han ska inte heller vanhelga sin säd bland sitt folk, för jag är Herren (Jahve) som helgar honom.
Och Mose talade det till Aron och till hans söner och till alla Israels söner.
eller låta dem bära synden av sin skuld när de äter deras heliga ting, för Jag är Herren (Jahve) som helgar dem."
Inte heller från en främlings hand ska ni offra Guds (Elohims) bröd av något av detta, eftersom deras förruttnelse är i dem och defekter (lyten) är i dem, ska de inte ge er nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa).
som förde er ut ur Egyptens land för att vara er Gud (Elohim). Jag är Herren (Jahve).
Sex dagar ska arbete utföras. Sjunde dagen är sabbat för högtidlig vila, en helig sammankomst. Du ska inte utföra något arbete. Det är Herrens (Jahves) sabbat var du än bor. [Sabbaten inleds vid solnedgången på fredagskvällen och avslutas på lördag kväll en timma efter solnedgången. Kvällen inleds med ljuständning och ofta en bönegudstjänst i synagogan. Det är ett dygn då man inte arbetar, umgås med familjen och går till synagogan. Ingenstans i Nya testamentet befalls de kristna att hålla sabbatsbudet på detta sätt. Jesus säger dock att människan inte är till för sabbaten, utan att sabbaten är till för människan. Vi behöver en dag av vila, en dag att söka Gud enskilt och fira gudstjänst. Se även 2 Mos 20:8–11; 31:12–17; 35:1–3; 4 Mos 28:9–10; 5 Mos 5:12–15]
Istället ska ni bära fram ett eldsoffer till Herren (Jahve) i sju dagar. På den sjunde dagen ska ni hålla en helig sammankomst och ni ska inte utföra något arbete. [Det osyrade brödet är en bild på syndfrihet och talar dels om Jesus, men även om oss som genom Jesu försoningsverk har rätten att ta del av Hans syndfrihet genom frälsningen. Se även 4 Mos 28:24–25; 5 Mos 16:8.]
Det ska vara en sabbat med högtidlig vila för er och ni ska ödmjuka era själar. Efter nionde dagen i månaden på kvällen, från afton till afton, ska ni fira er sabbat. [Här är hebreiskan lite korthuggen i sitt uttryck men judarna tolkar denna vers som att man ska inleda Försoningsdagen innan solen hunnit gå ner helt och därför blir detta dygn längre än 24 timmar.]
Mose talade till Israels söner (barn) om Herrens (Jahves) högtider (avtalade möten på bestämda tider).
Han ska sköta den (rituellt) rena menorans lampor inför Herrens (Jahves) ansikte oavbrutet.
De satte honom i förvar, till dess (så att) Herrens (Jahves) vilja kunde bli uppenbarad för dem.
Och Mose talade till Israels söner att de skulle föra fram honom som hade förbannat runtom i lägret och stena honom med stenar. Och Israels söner gjorde som Herren (Jahve) befallt Mose.
Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim) som fört fram dig ut ur Egyptens land för att ni inte ska vara deras slavar, och jag har brutit banden från ditt ok och låtit dig gå upprätt.
Detta är förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) och undervisningen som Herren (Jahve) har gjort mellan sig och Israels söner på berget Sinai genom Mose hand.
Så som Herren (Jahve) befallde Mose, så gjorde han och räknade dem i Sinais öken.
detta var antalet av dem av Rubens stam, de var 46 500.
detta var antalet av dem av Simons stam, de var 59 300.
detta var antalet av dem av Gads stam, de var 45 650.
detta var antalet av dem av Juda stam, de var 74 600.
detta var antalet av dem av Issachars stam, de var 54 400.
detta var antalet av dem av Zevoluns stam, de var 57 400.
detta var antalet av dem av Efraims stam, de var 40 500.
detta var antalet av dem av Manasses stam, de var 32 200. [Josef har fått förstfödslorättens dubbla arvslott. När Ruben syndade förlorade han sin förstfödslorätt och den delades upp på tre av hans bröder. Levi fick rätten att vara präster, Juda fick rätten att vara kung och Josef fick den dubbla arvslotten, se 1 Krön 5:1; 1 Mos 35:22.]
detta var antalet av dem av Benjamins stam, de var 35 400.
detta var antalet av dem av Dans stam, de var 62 700.
detta var antalet av dem av Ashers stam, de var 41 500.
detta var antalet av dem av Naftalis stam, de var 53 400.
Men leviterna efter sina fäders stam räknades inte ibland dem.
Israels söner gjorde allt i enlighet med det som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde de.
Alla som räknades i Dans läger var 157 600
    efter deras avdelningar.
De ska dra ut (gå) sist (tåga efter de övriga stammarna) under sina baner.
Och Nadav och Aviho dog framför Herren (Jahve) när de offrade främmande eld framför Herren (Jahve) i Sinais öken, och de hade inga söner. Och Elazar och Itamar tjänstgjorde i prästens ämbete i närvaro av sin far Aron.
Och du ska förordna Aron och hans söner så att de håller (sköter om, vaktar, skyddar) prästämbetet, och en vanlig människa som kommer nära ska dödas."
Och alla förstfödda män enligt antalet namn, från en månads ålder och uppåt, av dem som räknades bland dem, var 22 273.
och Mose gav återlösningspengarna till Aron och hans söner enligt Herrens (Jahves) ord, som Herren (Jahve) befallde Mose.
men de får inte gå in och se de heliga föremålen, då dör de." [Syndiga människor kan inte se Guds härlighet. Kehatiterna får inte se de heliga föremålen, ens för ett ögonblick, utan att de måste vara helt täckta. De får alltså inte vara nyfikna och lyfta lite på täcket utan måste bära allting precis som det är när Aron och hans söner har gjort jobbet att täcka över allting.]
Detta är tjänsten för Gershoniternas söners familjer i mötestältet, och deras ansvar ska vara under Itamars hand, son till prästen Aron."
Enligt Herrens (Jahves) befallning utsågs de av Moses hand, var och en till sin tjänst och för sin börda, de var räknade som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och Israels söner gjorde så och skickade dem utanför lägret. Som Herren (Jahve) hade sagt till Mose, så gjorde Israels söner.
Och varje mans helgade ting ska vara hans (prästens), vad det än är som någon man ger till prästen, är det hans."
Mannen ska vara ren från sin synd och den kvinnan ska bära sin egen synd."
Detta är undervisningen (instruktionen) om nasiren som avlägger en ed (ett löfte) och om hans offer till Herren (Jahve) för hans nasirskap, förutom det som han frivilligt vill ge i enlighet med det löfte som han avlägger. Detta måste han göra enligt undervisningen (instruktionen) om hans nasirskap."
Så ska de [prästerna] uttala (lägga) mitt namn över israeliterna och jag ska välsigna dem. [På hebreiska lyder välsignelsen (JHVH uttalas aldrig utan byts ut till Adonai):
jevarechecha Adonai vejishmerecha
jaer Adonai panav elecha vichuneka
jisa Adonai panav elecha vejasem lecha shalom Guds namn finns med i varje strof – han är källan till alla välsignelser. Den första raden består av tre hebreiska ord, den andra av fem, och den sista av sju. Även antal bokstäver ökar (15, 20, 25). Man kan se en symbolik i detta, som att välsignelsen ökar i styrka, men nummer har även en mer specifik betydelse i Bibeln:
    - Talet 3 är Guds och himmelens tal, något som är viktigt och bestående (Herren bevarar). - Talet 5 står för nåd (Herren visar nåd). - Talet 7 står för fulländning, fullkomlighet, förbund och den Helige Ande (Herren ger frid).
Totalt finns sex hebreiska verb och sex handlingar som hör ihop parvis:
    - välsigna (hebr. barach): ge välstånd på livets alla områden, böja knä, inympa. - bevara (hebr. shamar): bevara, beskydda, vaka över, agera som en livvakt. - lysa (hebr. or): vara eller bli ljus, lysa upp, skina, tända. - visa (hebr. chanan): visa oförtjänt nåd, barmhärtighet, välvilja, favör – att böja sig ner i vänlighet till någon i en underordnad och svagare position. - vända (hebr. nasa): att lyfta, bära, ta; översätts här vända. - ge (hebr. shom): att lägga, sätta, placera, göra, ge, utse, ordinera, etablera, plantera.
Eftersom ordet barach är en rot med flera betydelser kan man här i välsignelsen också läsa in att Gud själv böjer sina knän. Här finns en dubbelhet, Gud välsignar från himlen, men också som en knäböjande ödmjuk tjänare (Jes 52:13–53:12). Att ordet också betyder inympa, visar att den Herren välsignar inympar han samtidigt i det äkta olivträdet Israel. Det blir också en fin inramning och kiasm till betydelsen att plantera i verbet shom i vers 26. Se även 1 Mos 12:3; Rom 11:17–24.
    Herren önskar välgång – han vakar och vill belysa vägen in i sin närvaro där han kan ge av sin nåd. Han är en god Fader som vill trösta sina barn och frikostigt dela med sig av sin ömma kärlek. Att Herren vill "lyfta" eller vända sitt ansikte, innebär att Gud vill dela sin innerliga gemenskap med varje människa. Här finns erbjudandet om förlåtelse, upprättelse, salighet och frid. Det hebreiska ordet för frid, shalom, innebär Guds välsignelse på alla områden, trygghet, vänskap och frid med Gud, sig själv och andra människor.]
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) [3 Mos 3:1–17] 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Nachshons offer, son till Amminadav.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Netanels offer, son till Tsoar.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Eliavs offer, son till Chelon.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Elitsors offer, son till Shedejor.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Shelumiels offer, son till Tsorishadaj.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Eljasafs offer, son till Doel.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Elishamas offer, son till Ammihod.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Gamliels offer, son till Pedatsor.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Avidans offer, son till Gidoni.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Achiezers offer, son till Ammishaddaj.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Pagiels offer, son till Ochran.
och till offrandet av shalomoffer (gemenskapsoffer) 2 oxar, 5 getter av hankön, 5 ettåriga lamm av hankön. Detta var Achiras offer, son till Ejnan.
Och när Mose gick in i mötestältet (hebr. ohel moed), för att han skulle tala med honom, då hörde han rösten tala till honom från ovanför locket på arken (Nådastolen) som var ovanpå vittnesbördets ark, från mellan de två keruberna, och han talade till honom.
Detta var arbetet med ljusstaken (Menoran), drivet arbete i guld, från dess bas och till dess blommor, var det drivet arbete enligt det mönster som Herren (Jahve) hade visat Mose, så gjorde han ljusstaken. [2 Mos 25:31–40]
men ska betjäna med sina bröder i mötestältet för att behålla uppsikten, men de ska inte längre utföra själva arbetet [de fysiskt krävande uppgifterna]. Så ska du göra med leviterna angående deras uppgifter (det de har ansvar för)." [Strax tidigare hade åldern för att börja prästtjänsten varit 30 år, se 4 Mos 4:3. Här i vers 24 anges 25 år. En förklaring till de olika uppgifterna kan vara att då innebar den ansvarsfulla uppgiften att också transportera tabernaklet. De första fem åren fungerade också troligtvis som en lärlingstid, den tolkningen är den vanliga i den rabbinsk traditionen. Längre fram i historien görs fler justeringar, David minskar åldern från 25 till 20 år, se 1 Krön 23:24, 27; 2 Krön 31:17. Även i perioden efter exilen började prästerna tjänstgöra redan vid 20 års ålder, eftersom det fanns så få leviter tillgängliga, se Esra 3:8. Åldersintervallet 25-50 var troligen anpassat för att både ha mognad och styrka. Män över 50 var inte förbjudna att tjäna, men hade då mer rollen av mentorer för de yngre prästerna. Jesus var omkring 30 år när han började sin publika tjänst, se Luk 3:23.]
Och Mose sade till dem: "Stanna här så att jag kan höra vad Herren (Jahve) ska befalla om er."
Och om en främling vistas bland er och vill fira Herrens (Jahves) påsk enligt förordningarna (ordagrant "saker inristat") för påsken och enligt dess påbud (bindande juridiska beslut) ska han göra det. Ni ska ha en (samma) förordning (ordagrant "saker inristat") både för främlingen och för den som är född i landet."
På Herrens (Jahves) tilltal var de lägrade och på Herrens (Jahves) tilltal vandrade de. De höll (vaktade, skyddade, bevarade) Herrens (Jahves) åläggande på Herrens (Jahves) tilltal genom Mose hand.
Också under era glada dagar och era bestämda högtider [Herrens högtider, se 3 Mos 23] och vid era nymånader ska ni blåsa med trumpeterna över era brännoffer och över era shalomoffer, och de ska för er vara en åminnelse inför er Guds (Elohims) ansikte. Jag är Herren er Gud (Jahve Elohim)."
Om du handlar så här mot mig så döda mig, jag ber dig döda; om jag har funnit nåd (oförtjänt nåd – hebr. chen) i dina ögon, låt mig inte se mitt elände."
Om flockarna och hjordarna slaktas åt dem, kan det tillfredsställa dem? Eller om alla havets fiskar samlas ihop åt dem, kan det tillfredsställa dem?"
Från Kivrot-Hataava vandrade folket till Chatserot, och de uppehöll sig i Chatserot.
Och Mose ropade till Herren (Jahve) och sade: "Gud (El) jag bönfaller dig, hela (bota) henne nu."
Därefter vandrade folket från Chatserot och slog läger i Parans öken.
Men hela församlingen talade om att stena dem med stenar, när Herrens (Jahves) härlighet visade sig i mötestältet för alla Israels söner.
Nu vistas amalekiterna och kananeerna i dalen. Vänd i morgon och gå in i öknen på vägen mot Vasshavet (Röda Havet)"
Amalekiterna och kananeerna som bodde i bergsbygden kom ner och slog dem och slog ner dem ända till Chorma.
Samma (en) undervisning (hebr. Torah) och samma (ett) påbud (bindande juridiska beslut – hebr. mishpat) ska gälla för er och för främlingen som vistas hos er."
Eftersom han har föraktat Herrens (Jahves) ord och har brutit hans budord (tydliga befallningar) ska han (den själen) med säkerhet huggas bort, hans synd är över honom."
Och hela församlingen förde ut honom utanför lägret och stenade honom med stenar och han dog som Herren (Jahve) hade befallt Mose.
Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim)
    som förde dig ut ur Egyptens land för att vara din Gud. [2 Mos 12–15]
Jag är Herren din Gud (Jahve Elohim)."
Och Korach samlade hela församling mot dem till mötestältets öppning, och Herrens (Jahves) härlighet visade sig för hela församlingen.
Och de föll ner på sina ansikten och sade: "Gud (El), allt kötts andars Gud (Elohim), ska en man synda och över hela församlingen din vrede?"
Och eld kom ut från Herren (Jahve) och slukade de 250 män som hade offrat rökelse.
Och Mose och Aron kom till mötestältets ansikte (framför mötestältet).
Och Aron återvände till Mose vid mötestältets öppning och hemsökelsen (plågan) upphörde.
För Israels söners tionde som de lägger undan som en gåva till Herren (Jahve), har jag gett till leviterna som ett arv. Därför har jag sagt till dem: "Bland Israels söner ska ni inte ha något arv."
Och ni ska inte bära någon synd på grund av det, eftersom ni har tagit undan från det bästa av det, men ni ska inte vanhelga Israels söners heliga ting, för att ni inte ska dö.
Och allt som en oren vidrör ska vara orent, och den själ (människa) som vidrör honom ska vara oren till kvällen.
Och Mose och Aron gick från församlingen till öppningen på mötestältet och föll ner på sina ansikten, och Herrens (Jahves) härlighet visade sig för dem.
Edom vägrade att ge Israel fri lejd genom hans gränser, därför vände Israel bort från honom.
Och Herren (Jahve) lyssnade på Israels röst och gav dem kananéerna och de förgjorde dem helt och deras städer. Platsen fick namnet Chorma. [Namnet Chorma betyder tillägnad fullständig förstörelse eller avskild till fördärv.]
och från Bamot till dalen som är i Moavs fält vid Pisgas huvud (bergstopp) som ser ner över öknen.
Och Bileam steg upp och gick sin väg och återvände till sin plats, och Balak gick också sin väg.
De som dog genom hemsökelsen var 24 000. [Paulus refererar till denna händelse i 1 Kor 10:8. Där är antalet 23 000 eftersom Paulus refererar till den muntliga traditionen att 23 000 dog av plågan och 1 000 dödades på annat sätt.]
Och namnet på den midjanitiska kvinnan som dödades var Kozbi, Tsors dotter. Han var folkets huvud för fädernas hus i Midjan.
Dessa är de som räknades av Israels söner 601 730. [Den första räkningen var 603 550, en minskning på 1 820.]
eftersom du var upprorisk mot min befallning i öknen Tsin vid Meriva, när du skulle hålla mig helig inför deras ögon." Detta är Meriva-Kadesh vatten, i öknen Tsin.
Och han lade sin hand över honom och han gav honom ett uppdrag, som Herren (Jahve) talat genom Mose hand.
Och det andra lammet ska du bära fram vid skymningen, liksom morgonens matoffer och dess drickoffer ska du bära fram, ett offer gjort med eld, en söt doft till Herren (Jahve).
Vid sidan av det kontinuerliga brännoffret och dess matoffer ska ni offra dem, de ska vara felfria för er, och deras drickoffer.
och en bock som ett syndoffer, förutom syndoffret för att ge er försoning, och de oavbrutna brännoffren och deras tillhörande matoffer, och deras drickoffer.
och en bock som syndoffer, förutom de oavbrutna brännoffren och deras tillhörande matoffer, och deras drickoffer.
och en bock som syndoffer, förutom de oavbrutna brännoffren och deras tillhörande matoffer, och deras drickoffer.
Och Mose talade till Israels söner i enlighet med allt det som Herren (Jahve) befallt Mose.
Detta är förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") som Herren (Jahve) befallde Mose, mellan en man och hans hustru, mellan en far och hans dotter som är i sin ungdom i sin fars hus.
Och ni ska tvätta era kläder på sjunde dagen och ni ska bli rena. Därefter får ni komma in i lägret."
Och Mose och prästen Elazar tog guldet från ledarna för 1 000 och ledarna för 100, och förde in det i mötestältet som ett minne för Israels söner inför Herrens (Jahves) ansikte.
För vi ska inte ärva med dem på den andra sidan Jordan och längre bort, eftersom vårt arv tillfaller oss på denna sida, öster om Jordan."
Och Novach gick och tog Kenat och dess byar och kallade det Novach, efter sitt eget namn.
Och det ska ske att det jag tänkte göra mot dem, det ska jag göra mot er.
De två stammarna och en halv stam har tagit emot sitt arv på andra sidan Jordan, mittemot Jeriko österut, mot soluppgången."
Detta är de som Herren (Jahve) har befallt att dela upp arvet till Israels söner i Kanaans land.
Vad gäller städerna som ni ska ge i besittning från Israels söner, ska ni ta många från de många och få från de få. Varje stam i förhållande till dess arv som de har ärvt ska de ge som städer till leviterna."
Och ni ska inte orena landet som ni ärvt, i vars mitt jag bor, för jag (Herren) bor mitt bland Israels söner.
Så vi förblev i dalen mitt emot Beit Peor.
För Herren er Gud (Jahve Elohim) är en förtärande eld, en svartsjuk Gud (El).
Och du ska hålla (vakta, skydda) hans förordningar (ordagrant "saker inristat") och hans budord (tydliga befallningar) som jag befaller er idag, för att det ska gå väl för er och för era söner efter er och så att era dagar ska bli långa på marken som Herren er Gud (Jahve Elohim) ger er för alla dagar (för alltid, evigt).
och hela Arava på andra sidan Jordan österut ända till Aravahavet (Döda havet) under Pisgas sluttningar.
Lyssna därför Israel och var noggrann med att göra det, för att det ska gå väl för er och ni ska växa till mäktigt som Herren (Jahve) era fäders Gud (Elohim) har lovat er, ett land som flyter av mjölk och honung.
Du ska därför hålla (vakta, skydda, bevara) budorden (de tydliga befallningarna) och förordningarna (ordagrant "sakerna inristat") och påbuden (bindande juridiska beslut) som jag har befallt er denna dag för att göra dem.
Och du ska inte föra in en styggelse i ditt hus och bli förbannad tillsammans med den (styggelsen), du ska innerligt avsky den, för det är ett invigt (avskilt) föremål.
Men du ska komma ihåg Herren din Gud (Jahve Elohim), för det är han som har gett kraft att få välstånd, det är han som har etablerat sitt förbund som han svor med ed till era fäder, som det är idag.
På samma sätt som länderna som Herren (Jahve) låter förgås framför dig, ska du förgås, eftersom du inte lyssnat till Herren din Guds (Jahve Elohims) röst.
Likväl är de ditt folk och din arvedel som du har fört ut med din stora makt och med din utsträckta arm."
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Res dig, gå inför folket och se till att de drar vidare så att de går in och tar landet i besittning, som jag lovade (svor, gav min ed) till deras fäder att ge till dem."
Alla dessa ord som jag befaller er ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) för att göra (leva och agera efter) dem. Ni ska inte lägga något till dem och inte ta bort något från dem. [5 Mos 4:2; Upp 22:19]
Ni ska inte äta av något som är självdött, det kan du ge till främlingen som är inom dina portar så att han kan äta det eller du kan sälja det till en främling, för du är ett heligt folk för Herren din Gud (Jahve Elohim). Du ska inte koka kalven i dess moders mjölk.
Det ska inte kännas tungt för dig när du låter honom gå fri och lämnar dig, för två (dubbla) löner har han arbetat åt dig i sex år, och Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välsigna dig i allt du gör.
Du ska endast avstå från att äta dess blod, det ska du utgjuta på marken som vatten.
Och du ska komma ihåg att du var en slav i Egypten och du ska hålla (vakta, skydda, bevara) och göra (efterleva och agera enligt) dessa förordningar (ordagrant "saker inristat" – hebr. chukim).
Vittnets hand ska vara den första som dödar honom (som kastar den fösta stenen) och därefter hela folkets händer [som kastar så många stenar som krävs för att fullständigt döda]. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.

Nu kommer en sektion fram till och med kapitel 19 som handlar om Israels ledarskap. Det följer en kiasm med graden av helighet: domare, kung/profet, leviter och centralt prästerna: A Rättsväsendet – svårare rättsliga fall, 5 Mos 17:8–13
  B Kung – men olikt andra nationer, 5 Mos 17:14–20
    C Leviter, 5 Mos 18:1–2
      D Präster, 5 Mos 18:3–5
    C´ Leviter, 5 Mos 18:6–8
  B´ Profeter – olikt andra nationer, 5 Mos 18:9–22
A´ Rättsväsendet – fristäder, 5 Mos 19

Bara de träd som du vet är träd som man inte använder till mat, de kan du fördärva och hugga ner så att du kan bygga belägringsvallar mot staden som du strider med till dess att den faller.

En kvinna ska inte bära manskläder, inte heller ska en man bära kvinnokläder, för den som gör detta är en styggelse för Herren (Jahve) din Gud (Elohim).
För den som gör sådana ting, den som handlar orättfärdigt, är en styggelse för Herren (Jahve) din Gud (Elohim). [3 Mos 19:35–37; Ords 11:1; Hes 45:10–12; Amos 8:5; Mika 6:10–12]
Därför ska det vara så: När Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig ro från alla dina fiender runtomkring i det land som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ger dig som ett arv för att besitta (inta) det, då ska du fullständigt utradera minnet av Amalek från under himlarna. Glöm inte detta! [Saul glömde, se 1 Sam 15, men amalekiterna (även kallade agagiterna) mötte sitt öde i slutet på Esters bok, se Est 3:1; 9:10.]
"Förbannad är den man som inte bekräftar orden i denna undervisning
    genom att göra (hålla, efterleva) dem."
    Och hela folket ska säga: "Amen" (det är sant, låt det ske så).
Dessa är förbundets ord, som Herren (Jahve) befallde Mose att skära med Israels söner i Moabs land, vid sidan av förbundet som han skar med dem vid Horeb.[I det hebreiska språkbruket skär man ett förbund. Det beror på att alla sådana förbund är blodsförbund. På svenska brukar vi använda uttrycket ingå förbund, men det blir missvisande då ett förbund som enbart ingås, utan blod, är en annan sorts förbund än blodsförbundet.]
Håll (vakta, skydda) därför detta förbunds ord, och gör (agera, handla efter) dem, så att ni gör allting för att ha framgång.
om du lyssnar till Herren (Jahve) din Guds (Elohims) röst för att hålla (vakta, skydda, bevara) alla budord (klara tydliga befallningar) och förordningar (ordagrant "saker inristat") som är skrivna i denna undervisningsbok, om du vänder dig till Herren (Jahve) din Gud (Elohim) med hela ditt hjärta och med hela din själ.
Att välja livet är att:
    älska Herren, din Gud,
    höra hans röst (lyda honom),
    hålla sig till (klänga sig fast vid) honom.
Han är ert liv, och han ska låta er få bo länge i det land han lovat ge era förfäder Abraham, Isak och Jakob. [1 Mos 12:1–3; 15:17–20] [Att älska Gud och följa hans bud är det enda sättet för ett gott liv. Mose ton är varm men ändå tydlig, se även Paulus tal till församlingsledningen i Efesos, se Apg 20:26–27.]
[Mose uppmanar nu folket:]
Var starka (fasta, säkra, tappra)
    och frimodiga (ståndaktiga, alerta, modiga)!
Var inte rädda [det hebreiska ordet yare kan även användas om att "frukta Herren", dvs. att vörda och respektera honom]
    eller förskräckta (rädda, uppskrämda) för dem [era fiender],
för Herren (Jahve), din Gud (Elohim),
    går själv (han är den som går) med dig [Israel].
Han ska inte lämna dig (svika dig, låta dig sjunka)
    eller överge (lämna, släppa taget om) dig [Heb 13:5]."
och så att deras barn som inte känner till [undervisningen] ska höra och lära sig att frukta (vörda) Herren deras Gud (Jahve Elohim) så länge de lever i landet dit ni går, över Jordanfloden för att ta det i besittning.
Mose talade orden i följande sång ända från början till slut in hörhåll (i öronen) på hela Israels församling:
Sjung högt (ljudligt), hans folks länder,
    för han hämnas sina tjänares blod
och verkställer hämnd på hans motståndare
    och försoning för sitt folks land.
För det är ingen fåfäng sak för er, eftersom det är ert liv, och genom dessa ord ska ni förlänga era dagar i landet som ni går över Jordan för att inta (besitta).
Du ska se landet på avstånd men du ska inte gå in dit, in i landet som jag ger Israels söner. [Från berget Nebo, i nuvarande Jordanien, kan man vid klart väder se hela Israel från berget Hermon i norr ner till området söder om Beer-Sheva i Negevöknen och ända ut till Medelhavet i väster.]
Har jag inte befallt dig [nu, se vers 6 och 7, men även tidigare genom Mose ord, se 5 Mos 31:6, 7, 23]: Var stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig)!
Var inte förskräckt (rädd, uppskrämd) och var inte förfärad (bestört, modfälld, nedslagen),
    för Herren (Jahve) din Gud (Elohim) är med dig vart du än går [överallt i det du gör]. [Mod är förmågan att övervinna sin fruktan och göra något man egentligen är rädd för. Fruktan förlamar medan frimodighet för med sig initiativförmåga och handlingskraft. I 4 Mos 27:16–23 utsåg Gud Josua till Moses efterträdare. Josua var en andefylld man som redan tidigare uppvisat mod, se 4 Mos 14:6–9, men Gud instruerade ändå Mose att styrka Josua i sitt uppdrag, se 5 Mos 1:38; 3:28. Även innan Mose avslutade sina jordiska dagar ingöt han mod i hela Israels folk och speciellt i Josua, se 5 Mos 31:6, 7, 23. Nu uppmanar Herren återigen Josua att vara stark och frimodig genom att stå fast och följa Guds undervisning. Styrkt av Herren befaller Josua Israels folk att göra sig redo för intåget i löfteslandet, se vers 16–18. Gud styrker och ingjuter mod hos dem som han kallar! Denna viktiga livserfarenhet förmedlar Josua även senare i sina uppmaningar till folket, se Jos 10:25; 23:6.]
Vem som än sätter sig upp mot dina befallningar och inte lyssnar till dina ord i allt som du befaller honom, han ska dödas, var bara stark (fast, säker, tapper) och frimodig (ståndaktig, alert, modig)."
och du ska befalla prästerna att bära förbundsarken och säga: "När ni kommer till vattenbrynet på Jordan ska jag låta Jordan stå still (ska jag hindra vattnet från att flöda)".
Och det hände sig att när hela folket var rent, gick de över Jordan så som Herren (Jahve) hade talat till Josua och sagt:
På den dagen gjorde Herren (Jahve) Josua stor i hela Israels ögon och de vördade (fruktade) honom, på samma sätt som de vördat (fruktat) Mose, alla dagar i resten av hans liv.
Och det skedde när hela nationen var omskuren, varenda en av dem, att de vilade på sin plats i lägret till dess de var läkta.
Så fick han Herrens (Jahves) ark att omringa staden genom att gå runt den en gång, och de kom tillbaka till lägret och de stannade i lägret.
Men skökan Rahab (Rachav) och hennes fars hus och allt som hon hade, lät Josua rädda levande, och hon bor mitt i Israel till denna dag, eftersom hon gömde budbärarna som Josua hade sänt för att bespeja Jeriko [Matt 1:5; Heb 11:31; Jak 2:25].
Och de reste en hög med stenar över honom den dagen, och Herren (Jahve) vände bort sin brinnande vrede. Därför heter platsen Achors dal till denna dag. [Achor betyder hemsökelse, orsaka besvär och störning. Achan är ett besläktat ord som betyder den som ställer till besvär, orsakar trubbel eller är upphov till störningar.]
Där var ingen man kvar i Ai eller Betel som inte drog ut efter Israel. De lämnade staden öppen och jagade efter Israel.
Och kungen i Ai hängde han i ett träd fram till kvällen, och när solen gick ned befallde Josua att de skulle ta ner hans kropp från trädet och kasta den i ingången till porten i staden och de kastade upp en stor hög med stenar över den, till denna dag.
Det fanns inte ett enda ord som Josua underlät att läsa, av allt det som Mose befallt, inför hela Israels församling och kvinnorna och barnen och främlingen som vandrade bland dem.
samlades de tillsammans för att strida med Josua och med Israel, som en man (bokstavligt en mun).
Och Josua gjorde dem till vedhuggare och vattenbärare åt menigheten [Israels folk] och till Herrens (Jahves) altare, till denna dag [för all framtid], till den plats som han ska utvälja. [Närmast förflyttades tabernaklet till Shilo (Jos 18:1), sedan Givon (1 Krön 16:39) och sist Jerusalem. Efter exilen var giboniterna med bland dem som reparerade murarna (Neh 3:7; 7:25). Även Kirjat Jearims, Kefiras och Beerots folk nämns bland de som återvände, se Esra 2:25; Neh 7:29. Alla dessa folk hade då blivit en del av det judiska folket, på samma sätt som Rahav och andra hedningar som fått ta emot Guds nåd och blivit inympade, se 1 Mos 12:3; Jos 6:25.]
Så Josua gick upp från Gilgal, han och allt krigsfolket med honom och alla mäktiga stridsmän.
Det har inte funnits någon dag som denna varken förr eller senare, då Herren (Jahve) lyssnade på en mans röst, för Herren (Jahve) stred för Israel.
Och det hände vid den tid då solen gick ner, att Josua befallde och de tog ner dem från träden och slängde dem i den grotta där de hade gömt sig, och de lade stora stenar framför grottöppningen, till denna dag.
Och Herren (Jahve) gav Lachish i Israels hand och han tog det på andra dagen, och slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, på samma sätt som han gjort med Livna.
Och de tog det på den dagen och han slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne förgjorde han fullständigt den dagen, på samma sätt som han gjort med Lachish.
Och Josua återvände, och hela Israel med honom, till lägret i Gilgal.
Och alla dessa kungar kom samman och de kom och slog läger tillsammans vid Merivas vatten [ordagrant: höga sjön; troligtvis nuvarande Hulasjön 1,5 mil norr om Genesarets sjö, 4 km norr om Chatsor] för att strida mot Israel.
Så tog Josua hela landet i enlighet med allt det som Herren (Jahve) hade talat till Mose, och Josua gav det som ett arv till Israel enligt uppdelningen i deras stammar. Och landet vilade (var tyst; hade ro) från krig.
i bergsbygden och i låglandet och i Arava och på sluttningarna och i öknen och i söder (Negev). Hetiterna, amoréerna och kananeerna, periseerna, hivéerna och jebuseerna,
Tirtsas kung 1. Alla kungarna 31.
Och Rubens söners gränser, Jordan är deras gräns. Detta är arvet för Rubens söner efter deras familjer, städerna och dess byar.
Som Herren (Jahve) befallt Mose, så gjorde Israels söner och de fördelade landet. [Leviterna får inget eget område, bara städer bland de andra stammarna. Leviter kunde dock äga egen mark för sin försörjning, se 4 Mos 35:1–2; Jer 32:8–9; Apg 4:36–37.]
Tidigare hette Hebron Kirjat–Arba, som var den Arba som var den största mannen bland anakiterna. Och landet hade ro (tystnad, vila) från krig.
Och hon svarade: "Ge mig en välsignelse, eftersom du har satt mig i sydlandet, ge mig därför en vattenkälla." Och han gav henne den Övre källan och den Nedre källan.
Men jevuséerna, Jerusalems invånare kunde inte Juda söner driva ut, utan jevuséerna bor med Juda söner i Jerusalem till denna dag.
Men de drev inte ut kananeerna som bodde i Gezer utan kananeerna bor mitt i Efraim till denna dag och blev tjänare för att utföra det tunga arbetet.
men bergsbygden ska vara ditt, för fast det är en skog ska du hugga ner den och förtjänsten därav ska vara din, för du ska driva ut kananeerna fast de har vagnar av järn och fast de är starka."
Och Josua kastade lott för dem i Shilo inför Herrens (Jahves) ansikte, och där delade Josua upp landet till Israels söner efter deras avdelningar.
och Tsela, Elef
och Jevosi, det är Jerusalem,
Giva [senare blir detta Sauls hemstad]
och Kirjat. Fjorton städer med deras byar. Detta är Benjamins söners arv efter deras familjer.
Ur Juda söners lott var Simons söners arv, för Juda söners del var för stor för dem, därför hade Simons söner sitt arv i mitten av deras arv.
Detta är Zevoluns söners arv efter deras familjer, dessa städer med deras byar.
Detta är Isaskars söners stammars arv efter deras familjer, städerna med sina byar.
Detta är Ashers söners stams arv efter deras familjer, städerna med sina byar.
Detta är Naftalis söners stams arv efter deras familjer, städerna med sina byar.
Detta är Dans söners stams arv efter deras familjer, städerna med sina byar.
Detta är arvslotterna som prästen Elazar och Josua, Nuns son, och Israels söners stammars ledare för deras fäders hus fördelade som arv i Shilo inför Herrens (Jahves) ansikte, vid mötestältets öppning. Så avslutade de uppdelningen av landet.
Dessa vara de avskilda städerna för alla Israels söner och för främlingen som vistades ibland dem, så att alla som dödar en annan själ av misstag (olyckshändelse) kan fly dit och inte dö för blodshämnarens hand innan han stått inför församlingen.
Och Israels söner gav genom lotten dessa städer till leviterna med öppet land runtom dem, som Herren (Jahve) befallt genom Mose hand.
och Ajin med den öppna marken runtom, och Juta med den öppna marken runtom, och Beit-Shemesh med den öppna marken runtom – nio städer från två stammar.
Det saknades ingenting av alla goda ting som Herren (Jahve) hade talat till Israels hus. Allt skedde (kom till dem).
och talade till dem och sade: "Återvänd med mycket välstånd till era tält, och med en stor mängd boskap, med silver och med guld och med koppar och med järn och med väldigt mycket vackra kläder. Dela bytet från era fiender med era bröder."
Och när Israels söner hörde om det samlades hela Israels söners församling tillsammans i Shilo, för att gå upp och strida mot dem.
Gjorde inte Achan, Zerachs son, en överträdelse angående de heliga tingen, och vreden föll över hela Israels församling? Och den mannen förgicks inte ensam i sin synd."
Vare det långt ifrån oss att vi skulle göra uppror mot Herren (Jahve) och denna dag vända oss bort från att följa Herren (Jahve) med att bygga ett altare för brännoffer, för matoffer och för offer vid sidan av Herren vår Guds (Jahve Elohims) altare som står framför hans Tabernakel."
Och Rubens söner och Gads söner gav altaret namnet: Det är ett vittne mellan oss att Herren (Jahve) är Gud (Elohim).
när ni begår överträdelser mot Herren er Guds (Jahve Elohims) förbund som han har befallt er och går och tjänar andra gudar och tillber dem. Då ska Herrens (Jahves) vrede upptändas mot er och ni ska förgås med hast från det goda land som han har gett till er."
Och om det verkar ont för er att tjäna Herren (Jahve), välj idag vem ni vill tjäna, om det är gudarna som era fäder tjänade som var på andra sidan floden (Eufrat) eller amoréernas gudar, i vars land ni bor. Och vi, jag och mitt hus ska tjäna Herren (Jahve)."
Så sände Josua iväg folket, var man till sin arvedel.
Adoni-Bezek sade då: "70 kungar som samlar mat under mitt bord har sina tummar och stortår avhuggna. Som jag har gjort så har Gud (Elohim) återgäldat mig." De förde honom till Jerusalem och han dog där.
Och hon svarade: "Ge mig en välsignelse [extra favör], eftersom du har satt mig i Sydlandet, ge mig därför vattenkällor." Och Kaleb gav henne den Övre källan och den Nedre källan [Jos 15:19].
Och mannen gick till hettiternas land och byggde en stad och gav den namnet Loz, som den heter än idag.
Och Efraim drev inte ut kananeerna som bodde i Gezer [stad halvägs mellan Joppe och Jerusalem], utan kananeerna bodde i Gezer bland dem.
Och amoréernas gräns gick från hörnet av Akrabim [hebreiska för "skorpion"] från Sela [söder om Döda havet; Edoms huvudstad, troligtvis nuvarande Petra] och uppåt.
[Samlingen vid Gilgal (Dom 1:1–2) var entusiastisk och uppräkningen av de sju stammarna gick från segrar till allt större nederlag. Som en parallell följer nu en sorgsen samling vid Bochim. Budbäraren här identifieras ibland med Gud själv, se 1 Mos 16:7; 2 Mos 14:19; 23:20. Hebreiska frasen malach JHVH kan översättas både med Herrens budbärare eller Herrens ängel. Den förekommer 19 ggr i denna bok och varianten malach ha-elohim (Guds budbärare/ängel) förekommer tre ggr (Dom 6:20; 13:9, 9). Profeter kallas ofta Herrens budbärare (2 Krön 36:15–16; Jes 42:19; 44:26; Hag 1:13; Mal 3:1). Att han sägs komma från Gilgal (och inte himlen) kan också tala för det. Samtidigt särskiljs mellan profeten (Dom 6:8) och Herrens budbärare/ängel (Dom 6:11) i kapitel 6. Det är därför mest troligt att det är en himmelsk ängel, kanske samma som sändes ut under Mose tid, se 2 Mos 23:20–23; 33:2; 32:34.] Och Herrens (Jahves) budbärare (ängel) kom upp från Gilgal till Bochim. Och han sade: "Jag fick dig att dra upp ut ur Egypten och har fört dig till landet som jag lovade (gav min ed) till dina fäder och jag sade: 'Jag ska aldrig bryta mitt förbund med dig' [1 Mos 17:7; 2 Mos 6:4],
Och de gav den platsen namnet Bochim [som betyder: "de gråtande"] och de offrade där till Herren (Jahve).
Så Herren (Jahve) lämnade dessa folkslag (nationer) utan att driva ut dem med hast och han gav dem inte i Josuas hand.
och de tog deras döttrar till hustrur och gav sin egna döttrar till deras söner och tjänade deras gudar.
Och landet hade ro 40 år. Och Otniel, Kenaz son dog. [Frasen "Herrens ande kom över honom" i vers 10 återkommer fyra gånger till i boken, se Dom 6:34; 11:29; 14:19; 15:14. I GT kommer Anden över människor för att få kraft att utföra Guds uppdrag. Uttrycket återkommer även om kungar, se 1 Sam 11:6; 16:13–14]
Och Israels söners hand segrade mer och mer mot Javin, Kanaans kung, till dess de ödelagt Javin, Kanaans kung.
Så må alla dina fiender förgås Herre (Jahve),
    men de som älskar honom ska vara som solen när den går fram i sin makt.
-
Och landet hade ro i 40 år.
Och Israel blev mycket små (utarmade, fattiga, betryckta – Israel var mycket lågt) på grund av Midjan, och Israels söner ropade till Herren (Jahve). [Midjaniterna, tillsammans med amalekiterna och andra folk från öst (vers 3) ägnade sig inte primärt åt att strida, som tidigare fiender, istället stal och skövlade de landet. Den första attacken mot Israel kom just från amalekiterna. Då hade man inte ens kommit in i landet utan var fortfarande på vandring. Amalekiterna använde sig av kameler och var specialiserade att göra överraskningsattacker där man kom och plundrade och rövade, se 2 Mos 17:8; 5 Mos 25:17–18.]
Jag sade till er: Jag är Herren, er Gud (Jahve Elohim),
    ni ska inte tillbe (vörda, frukta) amoréernas gudar i vars land ni bor,
men ni lyssnade inte på mig."[Israeliterna hade börjat tillbe fertilitetsguden Baal, och hans älskarinna Asherah. Genom att offra sina förstfödda söner i eld och genom sexuella riter trodde man att man kunde väcka upp Baal så han gav goda skördar.]
Och Gideon byggde ett altare där till Herren (Jahve) och gav det namnet Jahve-Shalom (Herren är frid, fred, hälsa, välgång och allt gott). Till denna dag står det fortfarande i Ofra, fädernas Ezri.
Och den dagen blev han kallad Jerubaal och han sade: "Låt Baal strida (försvara sig) själv mot honom eftersom han har brutit ner hans altare."
Och Gud (Elohim) gjorde så den natten, för det var torrt bara på ulltussen och det var dagg på marken.
Och de tog folkets proviant i sina händer och sina shofarer, och han sände alla Israels män, varje man till sitt tält, men behöll de 300 starka (fasta, säkra, tappra) männen. Midjaniternas läger låg [på lägre höjd] under honom i dalen.
Och hans granne svarade och sade: "Detta är inget annat än Gideons svärd, Joashs son, en man i Israel, i hans hand har Gud (Elohim) gett Midjan och hela hären."
När jag blåser i shofaren, jag och alla som är med mig, då ska ni också blåsa i shofarerna på varje sida av hela lägret och säga: "För Herren (Jahve) och för Gideon!"
Och han talade även till Penoels män och sade: "När jag kommer tillbaka i frid (shalom) ska jag bryta ner detta torn."
Och Midjan underkastades inför Israels söner och de lyfte inte längre upp sina huvuden. Och landet hade ro i 40 år i Gideons dagar.
Och Gideon, Joashs son dog i en god ålder och begravdes i Joashs, hans fars grav i aviezriternas Ofra.
Och de visade ingen nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot Jerubaals hus, Gideon efter allt det goda som han visat mot Israel.
[Jefta lovade att det första som mötte honom skulle bli helgat åt Herren. Om en person kom ut, han tänkte troligtvis på en tjänare, skulle den bli helgad till tjänst i tabernaklet, på liknande sätt som Hanna helgar Samuel, se 1 Sam 1:11. Om det var ett djur skulle det offras. Jefta var en man av tro, se Heb 11:32–33.]
[Den sjunde dommaren som tas upp i denna bok är Simon. På hebreiska heter han Shimshon.]
På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.
Grannkvinnorna namngav [bekräftade och bevittnade namngivningen av] pojken genom att säga: "En son har fötts till Noomi!" De gav honom namnet Oved [betyder "en som tjänar"]. Han blev far till Jishaj, Davids far. [Hebreiska bokstaven Bet uttalas antingen "b" eller "v" beroende på placering i ordet. Inleder "Bet" ordet uttalas det oftast "b", annars "v". Ruts sons namn stavas "Obed" men uttalas "Oved" och translittereras oftast så. Det hebreiska namnet på Davids far är Yisay vars närmsta translitterering till svenska är "Jishaj", men andra vanliga former är Isai eller Ishai; det engelska namnet är Jesse.
    Det finns en fin balans i boken. Slutsatsen, vers 13–17, har 71 hebreiska ord, exakt lika många som inledningen, vers 1–5. Inledningen fokuserar på Noomis tomhet och slutsatsen på hennes fullhet!]
Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren (Jahve). Så länge han lever ska han tillhöra honom."
    Sedan tillbad de Herren där.
Herrens (Jahves) fiender krossas i bitar,
    han dundrar mot dem [från sin tron] i himlen,
Herren (Jahve) dömer [alla folk] till jordens alla ändar.
    Åt sin konung ger han styrka,
    lyfter högt sin smordes spira."
och Guds lampa hade ännu inte slocknat. Samuel låg och sov i Herrens tempel, där också Guds ark stod. [Både lampan och arken är symboler på Guds närvaro. I 5 Mos 24:1-4 ges instruktioner om att lampan ska brinna varje natt fram till gryningen. Det som sker nu händer just innan gryningen eftersom lampan fortfarande lyser.]
Då kom Herren och ställde sig nära (positionerade sig intill) och ropade som han gjort tidigare [detta är fjärde gången Herren ropar]: "Samuel, Samuel." Samuel svarade: "Tala, din tjänare lyssnar."
Och Samuel berättade alla ord för honom [Eli] och dolde inget från honom.
    Och han [Eli] sade: "Det är Herren (Jahve), låt honom göra vad som är gott i hans ögon." [Eli visste att hans söner Chofni och Pinchas inte gjorde det som var rätt, så detta budskap måste ha varit tungt för honom att höra.]
Och Herren (Jahve) visade sig igen i Shilo, för Herren (Jahve) uppenbarade sig själv för Samuel i Shilo genom Herrens (Jahves) ord.
Och han som hade med sig budskap svarade och sade: "Israel har flytt för filistéerna och det har också varit en stor slakt bland folket, och de slog även dina två söner. Chofni och Pinchas är döda och Guds (Elohims) ark är tagen."
Och hon sade: "Härligheten har lämnat Israel, för Guds (Elohims) ark är tagen."
Och Kirjat-Jearims män kom och hämtade upp Herrens (Jahves) ark och förde in den i Avinadavs hus på kullen, och helgade hans son Elazar till att vakta (skydda, bevara) Herrens (Jahves) ark.
Då tog Israels söner bort baalerna och aserorna och tjänade enbart Herren (Jahve).
Och han återvände till Rama för där hade han sitt hus, och där dömde han Israel. Och där byggde han ett altare till Herren (Jahve).
Men hans söner vandrade inte på hans vägar, utan vände sig till vinning och tog mutor och förvrängde rätten.
Men det misshagade Samuel när de sade: "Ge oss en kung som dömer oss." Och Samuel bad till Herren (Jahve).
Och Samuel hörde folkets alla ord och han talade dem i Herrens (Jahves) öra.
Och Herren (Jahve) sade till Samuel: "Lyssna till deras röst och ge dem en kung." Och Samuel sade till Israels män: "Gå, var och en till sin stad."
När de gick ner vid slutet av staden sade Samuel till Saul: "Be din tjänare att gå vidare före oss, och han gick vidare, men stanna du en tid så att jag kan låta dig höra Guds (Elohims) ord."
Och Saul sade till sin farbror: "Han sa rakt ut att åsnorna var upphittade." Men angående det Samuel talat om kungariket berättade han inget för honom.
Och han sade till Israels söner: "Så säger Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim): Jag förde upp Israel ur Egypten och jag befriade er ut ur egyptiernas hand och ut ur handen på alla kungariken som förtryckte er.
Och Samuel sade till hela folket: "Ser ni honom som Herren (Jahve) har valt, att där är ingen som han bland allt folket?"
    Och hela folket ropade och sade: "Länge leve kungen."
Men några män sade: "Hur ska denne man frälsa oss?" Och de föraktade honom och gav honom ingen gåva. Men han behöll sitt lugn (ignorerade dem).
Och hela folket gick till Gilgal och där gjorde de Saul till kung inför Herrens (Jahves) ansikte i Gilgal.
Och han sade till dem: "Herren (Jahve) är vittne mot er och hans smorde är vittne denna dag, att ni inte har funnit något i min hand."
De svarade: "Han är vittne."
Men om ni fortfarande gör det onda, ska ni bli bortsvepta, både ni och er kung."
Men nu ska inte ditt kungarike bestå, Herren (Jahve) har sökt sig en man efter sitt eget hjärta [1 Sam 16:6–13], och Herren (Jahve) har utsett honom till furste över sitt folk, eftersom du inte har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) det som Herren (Jahve) har befallt dig."
Och männen i förläggningen talade med Jonatan och hans vapenbärare och sade: "Kom upp till oss och vi ska visa er något."
    Då sade Jonatan till sin vapenbärare: "Kom upp efter mig för Herren (Jahve) har gett dem i Israels hand."
Och Sauls väktare i Givat-Benjamin tittade, och se skarorna smälte (var i upplösning) och de gick hit och dit. [Ordet för "var i upplösning" är ordagrant ordet för att smälta och beskriver en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]
Och det hände när Saul talade till prästen att tumultet som var i filistéernas läger fortsatte och förvärrades, och Saul sade till prästen: "Dra undan din hand."
Och Saul byggde ett altare till Herren (Jahve). Detta var det första altaret som han byggde till Herren (Jahve).
Men Saul och folket skonade Agag och det bästa av fåren och oxarna och tvååringarna och lammen av hankön och allt som var gott och förstörde det inte fullständigt, men allt värdelöst och svagt förstörde de fullständigt.
Och Samuel såg aldrig Saul igen till den dag han dog, för Samuel sörjde (hebr. aval) över Saul. Och Herren (Jahve) ångrade (sörj-tröstade – hebr. nicham) att han gjort Saul till kung över Israel. [Se kommentar i vers 11.]
Och han sände efter och förde in honom. Han var rödlätt med vackra ögon och var stilig att se på.
    Och Herren (Jahve) sade: "Res dig och smörj honom, för det är han."
Låt vår herre säga till sina tjänare som är framför ditt ansikte att de ska söka efter en man som är skicklig att spela Kinnor-harpa, och det ska ske att när Guds onda ande kommer över dig och han spelar med sin hand ska du må gott.
Och det hände när anden från Gud (Elohim) var över Saul, att David tog Kinnor-harpan och spelade med sin hand, och Saul fann lättnad och det var väl med honom, och den onda anden lämnade honom.
När Saul och hela Israel hörde dessa ord från filisteens blev de förfärade och mycket rädda. [Det mest använda attributet av Saul är "mycket rädd", se 1 Sam 10:22; 13:7; 15:24; 17:24; 18:12, 15, 29; 22:7–8; 28:5, 20, 21. I jämförelse nämns att David är rädd för två gånger, Achish kungen i Gat, se 1 Kung 21:12 och Gud (2 Sam 6:9).]
Filisteen [Goliat] trädde fram (kom nära) morgon och kväll för att visa upp sig själv 40 dagar. [På grund av det långa ställningskriget som hållt på i 1,5 månads tid började provianten för israels armé att tryta.]
Och David gick ut dit Saul sände honom. Han hade stor framgång, och Saul satte honom över stridsmän, och det var gott i folkets ögon och även i Sauls tjänares ögon.
Därför tog Saul bort honom från sig och gjorde honom till härförare över tusen, och han gick ut och in framför folket.
Men hela Israel och Juda älskade David eftersom han gick ut och in framför dem.
Och Sauls tjänare berättade för honom och sade: "Så här säger David."
Och Saul försökte spetsa fast David vid väggen med spjutet, men David gled undan från Sauls åsyn (ansikte) och han slog in spjutet i väggen och David flydde [till sitt hus] och kom undan den natten. [Sauls sjätte försök att döda David.]
Och när Saul sände budbärarna för att ta David [till kungen] sade hon: "Han är sjuk."
Och han tog även av sig sina [kungliga] kläder, och han profeterade även framför Samuel och han låg ner naken hela dagen och hela natten. Därför säger man: "Är även Saul bland profeterna?" [Tre gånger hade Guds Ande kommit över de utsända tjänarna. Men Saul lydde inte, utan gick då själv till Rama. Detta är tolvte försöket att döda David. Det är inte troligt att Saul klädde av sig naken, istället tog han av sig sina kungliga kläder, se 2 Sam 6:20. Gud ödmjukade Saul. Berättelsen visar att det går att ha andliga erfarenheter, men det krävs omvändelse och ett verkligt överlämnade för att förvandla sitt liv. Frasen "Är även Saul bland profeterna" återfinns även i 1 Sam 10:10–12.]
Och Jonatan sade till David: "Vad önskar din själ så att jag kan göra det för dig?"
Handla därför välvilligt med din tjänare för du har ett Herrens (Jahves) förbund med din tjänare, men om det finns någon överträdelse i mig så döda mig du själv, för varför skulle du ta mig till din far?"[Varje nymånad firades med speciella offer, följt av en middag. Det förväntades att David skulle vara med. Eftersom det var allmänt känt att han hade kommit tillbaka från Rama, var hans närvaro förväntad vid kungens bord. Detta tillfälle blir nu en test om Saul verkligen hade förändrats efter sina upplevelser i Rama. Jonatan verkar leva i en illusion, trots flera uppenbara mordförsök från Sauls sida mot David tror han inte att Saul ska döda David.]
Och Jonatan sade till David: "Gå i frid (shalom) som vi båda har avlagt ed i Herrens (Jahves) namn och sagt: Herren (Jahve) ska vara mellan mig och mellan dig och mellan min säd och mellan din säd för evigt."
Och prästen svarade David och sade: "Det finns inget vanligt bröd under min hand, utan det är heligt bröd [skådebrödet, se 2 Mos 25:23–30], bara om de unga männen har hållit sig borta (vaktat, bevarat sig) från kvinnor." [3 Mos 15:16–18]
Låt Herren (Jahve) därför vara domare och avkunna dom mellan mig och dig, och se och tala för min sak och befria mig ur din hand."
David gav sin ed till Saul och Saul gick hem. Men David och hans män gick upp till fästningen.
Men David sade till honom: "Fördärva honom inte, för vem kan sträcka fram sin hand mot Herrens (Jahves) smorde och vara utan skuld?"
Och David ropade till folket och till Avner, Ners son, och sade: "Svarar du inte Avner?"
    Och Avner svarade och sade: "Vem är du som ropar till kungen?"
Och se, som ditt liv var stort i mina ögon idag, så låt mitt liv vara stort i Herrens (Jahves) ögon och låt honom befria mig från alla prövningar (bedrövelser, lidanden)."
Och Saul sade till David: "Välsignad är du min son David, (du ska) även mäktigt vara mäktig och även segrande segra."
    David gick sin väg och Saul återvände till sin plats.
Och Achish gav honom Tsiklag den dagen. Därför tillhör Tsiklag Juda kungar till denna dag.
Och Achish trodde David och sade: "Han har fått sitt folk Israel att fullkomligt avsky honom, därför ska han bli min tjänare för alltid."
David svarade Achish: "Därför ska du veta att din tjänare vill göra det."
    Achish sade till David: "Därför ska jag låta dig vara min livvakt (ordagrant: väktaren över mitt huvud) för alltid."
och hon ställde fram det till Saul och hans tjänare och de åt. Sedan steg de upp och gick sin väg den natten.
Filistéernas ledare frågade: "Vad gör dessa hebréer här?"
    Achish svarade filistéernas ledare: "Är inte detta David, Sauls tjänare Israels kung, som har varit hos mig dessa dagar även dessa år, och jag har inte funnit något (svek) i honom sedan han kom till mig till denna dag?"
Och det var så från den dagen och framåt. Han gjorde det till en förordning (ordagrant "saker inristat") och ett påbud (bindande juridiskt beslut) för Israel till denna dag.
och till dem som var i Hebron och till alla platser där David själv och hans män brukade jaga.
Och de tog deras ben och begravde dem under tamarisken i Javesh och fastade i sju dagar.
Hur har de mäktiga fallit,
    och stridsvapnen fördärvats.
Låt nu era händer bli starka (få mod och handlingskraft) och var tapperhetens söner, för er herre Saul är död, men Juda hus har smort mig till kung över dem."
och han gjorde honom till kung över Gilead och över ashuriterna och över Jizreel och över Efraim och över Benjamin och över hela Israel.
och den sjätte, Itream till Egla, Davids hustru. Dessa [söner] föddes till David i Hebron (Chevron).
Och Joav och Avishaj hans bror, slog Avner eftersom han dödat deras bror Asahel vid Givon i striden.
Och de begravde Avner i Hebron (Chevron) och kungen lyfte upp sin röst och grät vid Avners grav och hela folket grät.
Och hela folket och hela Israel förstod den dagen att det inte var kungen som låg bakom att Avner, Ners son dödades.
Och jag är svag idag och har precis blivit smord till kung. Och dessa män, Tserojas söner, är för tunga för mig. Må Herren (Jahve) belöna dem som gör ont efter deras ondska."
Och David befallde sina unga män och de slog dem och högg av deras händer och deras fötter och hängde upp dem vid sidan av dammen i Hebron. Men de tog Ish-Boshets huvud och begravde det i Avners grav i Hebron.
Och alla Israels äldste kom till kungen i Hebron och kung David skar ett förbund med dem i Hebron inför Herrens (Jahves) ansikte och de smorde David till kung över Israel.
Och David växte sig större och större för Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) var med honom.
och Elishama och Elijada och Elifalet.
Och de lämnade sina avgudar där och David och hans män tog bort dem.
Och David gjorde som Herren (Jahve) hade befallt honom och han slog filistéerna från Geva till dess de kom till Gezer [halvägs mellan Joppe och Jerusalem].
Och Michal, Sauls dotter, fick inga barn till sin dödsdag.
Låt det nu behaga dig att välsigna din tjänares hus så att det kan bestå för evigt inför dig, för du Herrarnas Herre (Adonai Jahve) har talat det och genom din välsignelse låter du din tjänares hus vara välsignat för evigt."
och Benajaho, son till Jehojada, var över kereteerna och peleteerna, och Davids söner var chefstjänstemän.
Men Mefivoshet bodde i Jerusalem, för han åt oavbrutet vid kungens bord, och han var lam i båda sina fötter.
När alla kungar som var Hadadezers tjänare [andra städer i norra regionen av Syrien och på andra sidan Eufratfloden] såg att de blivit slagna av Israel, slöt de fred med Israel och tjänade dem [de blev underställda Israel]. Och araméerna vågade aldrig mer undsätta (hjälpa) Ammons söner.
Och när sorgetiden var förbi, sände David och tog henne till sitt hus och hon blev hans hustru och födde en son till honom. Men det som David hade gjort misshagade Herren (Jahve).
och han sände genom profeten Natans hand och han gav (kallade) honom namnet Jedidja, för Herrens (Jahves) skull. [Salomo betyder "hans shalom", dvs. hans frid, fred, välgång, framgång, hälsa och all himmelsk välsignelse. Jedidja betyder "älskad av Herren".]
Och han förde ut folket som var därinne och ställde dem
    under sågar
    och under harvar av järn
    och under yxor av järn
    och lät dem gå genom tegelugnen (hebr. malben),
och så gjorde han mot alla Ammons söners städer. Och David och allt folket återvände till Jerusalem. [Uttrycket "ställde under" kan antingen syfta på att han satte dem i hårt arbete dvs. "underställde dem" (ordet används på det sättet i 2 Sam 8:6, 14). Det kan också tolkas rent bokstavligt att han placerade dem under sågar och andra redskap för att tortera och döda, se Heb 11:37. Ammoniterna var kända för sin grymhet, se 1 Sam 11:2; Amos 1:13. Ammoniternas avgud var Milkom (Molok), se 1 Kung 11:5, 7, 33. Ordvalet "passera" och tegel/tegelugn kan också vara en referens till de barnoffer i eld som dessa folk praktiserade, se 3 Mos 18:21; 2 Kung 23:10; Jer 32:35; Hes 20:31. Nu fick de själva gå genom samma eld som de dödat sina barn i.]
Och Avshalom talade varken gott eller ont till Amnon, för Avshalom hatade Amnon eftersom han hade våldtagit hans syster Tamar.
Och låt nu inte kungen ta detta till sitt hjärta och tänka att alla kungens söner är döda, för det är bara Amnon som är död."
Och se hela familjen har rest sig mot din tjänarinna och de säger: Ge oss den som slog sin bror så att vi kan döda honom för hans brors liv som han slog och så fördärva arvtagaren också. På detta sätt vill de släcka mitt kol som är kvar och lämna min man utan varken namn eller hågkomst på jordens ansikte."
Och hon sade: "Låt, jag ber dig, min herre kungens ord vara mig till tröst, för som en Herrens (Jahves) ängel så är min herre kungen i att urskilja det goda och det onda och Herren din Gud (Jahve Elohim) är med dig."
Och Joav steg upp och gick till Geshora och förde Avshalom till Jerusalem.
Och till Avshalom föddes tre söner och en dotter vars namn var Tamar, hon var en kvinna med vackert utseende.
Därför sade han till sina tjänare: "Se, Joavs fält är nära mitt och han har korn där, gå och sätt eld på det." Och Avshaloms tjänare satte eld på fältet.
Och Joav kom till kungen och berättade för honom. Och när han kallat på Avshalom böjde han sig ner med ansiktet mot marken framför kungen och kungen kysste Avshalom.
Vi är de mest fridsamma och trogna i Israel, och du försöker förgöra en moderstad (viktig central stad) i Israel. Varför vill du förstöra Herrens arv.
Ett frälsningens torn är han åt sin konung,
    han visar nåd (omsorgsfull kärlek) mot sin smorde (utvalde, kung) [Messias],
    mot David och hans säd [ätt, singular, se 1 Mos 3:15; Upp 19:11–16] för evigt.
utan den man som rör dem måste vara rustad
    med järn och ett spjutskaft,
och de ska fullständigt förbrännas
    med eld på sin plats.
Orija, hettiten.
Alla 37 [inklusive de som dött].
Och när David steg upp på morgonen kom Herrens (Jahves) ord till profeten Gad, Davids siare (profet – hebr. chose) [här används inte det vanliga ordet nevi], han sade:
Och David sade till Herren (Jahve) när han såg ängeln som slog folket och sade: "Se jag har syndat och jag har handlat orättfärdigt, men dessa får, vad har de gjort? Låt din hand, jag ber dig, vara mot mig och mot min fars hus."
Och Batsheva böjde sig ner med ansiktet mot marken och ödmjukade sig själv till kungen och sade: "Låt min herre kung David leva för evigt."
Och kung Salomo sände och de tog ner honom från altaret och han kom och ödmjukade sig själv inför kung Salomo. Och Salomo sade till honom: "Gå till ditt hus."
Och David sov hos sina fäder och blev begravd i Davids stad.
Och kung Salomo svarade sin mor och sade: "Varför ber du om Avishag, shunnamitiskan, till Adonijaho? Be om kungariket till honom också, för han är min äldre bror, och till honom och till Evjatar, prästen och till Joav, Tserojas son."
Och Salomo avskedade (drev ut) Evjatar från att vara Herrens (Jahves) präst, så att Herrens (Jahves) ord skulle fullbordas som han talat angående Elis hus i Shilo. [1 Sam 2:34–36]
Bara folket offrade på de höga platserna, eftersom det inte hade byggts något hus åt Herrens (Jahves) namn fram till dessa dagar.
Och Salomo vaknade, och se, det var en dröm, och han kom till Jerusalem och stod framför Herrens (Jahves) förbundsark och offrade brännoffer och offrade shalomoffer och gjorde en fest för alla sina tjänare.
Kungen sade: "Den ena säger: 'Det här är min son som lever, och din son är död.' Den andra säger: 'Nej, din son är död och min son lever.' "
[Här i vers 21 börjar kapitel 5 i den Hebreiska texten:] Och Salomo regerade över hela kungariket från floden till filistéernas land och till gränsen mot Egypten, de bar fram gåvor och tjänade Salomo alla hans livsdagar.
Och Salomo gav Chiram 20 000 mått vete som mat till hans hus, och 20 mått av slagen (pressad) olivolja, detta gav Salomo till Chiram år för år.
Och Salomos byggare och Chirams byggare och gevaliterna formade dem och gjorde i ordning timret och stenarna till husbygget.
Och han byggde förråd i sidokamrarna mot hela huset, vart och ett 5 alnar [2,3 meter] högt och de vilade på huset med timmer av cederträ.
Och den stora gården runt om hade tre rader med huggen sten och en rad med cederbjälkar, på samma sätt som den inre gården till Herrens (Jahves) hus och tronsalens gård.
Och det var en handsbredd tjockt och dess kant var som kanten på en kopp, som en lilja. Det rymde 2 000 bat.
och bägarna och vektrimmarna och skålarna och grytorna och fyrfaten, av rent guld, och gångjärnen både till dörrarna i det inre huset, det allra Heligaste, och till husets dörrar som är till templet, av guld.
Och hela arbetet fullbordades som kung Salomo hade gjort i Herrens (Jahves) hus. Och Salomo förde in föremålen som David, hans far, hade avskilt (helgat), silvret och guldet och redskapen och placerade dem i skattkammaren i Herrens (Jahves) hus.
så att prästerna inte kunde stå och tjäna på grund av molnet, för Herrens (Jahves) härlighet fyllde Herrens (Jahves) hus.
För du har avskilt dem från alla jordens folk, till att vara ditt arv som du har talat genom din tjänare Moses hand när du förde ut våra fäder ur Egypten, Herrarnas Herre (Adonai Jahve)."
[Denna episod avslutar bokens redogörelse för Salomos första 20 år som regent, se 1 Kung 9:10. Han hade tidigare fått ett ord från Herren att bygga templet i Givon, se 1 Kung 6:11–13. Detta ord från Herren sker troligtvis natten efter templets invigning som beskrevs i förra kapitlet, se 2 Krön 7:12.] Och det skedde när Salomo hade avslutat bygget av Herrens (Jahves) hus och kungens hus och allt som Salomo längtat efter (villigt förbundit sig vid att göra, hebr. chesheq), det som behagade honom (han själv hade glädje i, hebr. chafets) att göra,
då ska man svara: "Eftersom de övergav Herren (Jahve) deras Gud (Elohim) som förde deras fäder ut från Egyptens land, och tog tag i (med ett fast, säkert grepp) andra gudar och tjänade dem, därför har Herren (Jahve) låtit all denna ondska komma över dem."
Och han sade: "Vilka städer är detta som du har gett mig min bror?" Och de gavs namnet Kavol, (som de heter) till denna dag. [Kavol betyder bunden, fjättrad. Namnet återfinns en gång tidigare i Jos 19:27, där det är en stad i Ashers område vid gränsen mot Tsor (någon mil öster om Haifa och Akko). Chiram verkar plocka upp namnet på den staden, och använda den på hela detta område. Ordet låter lite som de hebreiska orden för något värdelöst eller flyktigt. Den judiske historikern Josefus skriver att det låter som "inte behagligt" på feniciska. Troligtvis var dessa städer i dåligt skick. Chiram tar inte emot dessa städer, så Salomo byggde senare upp dessa städer och lät hebréer flytta dit, se 2 Krön 8:2]
Och de kom till Ofir [region känd för sitt guld, se Job 28:16; Jes 13:12; troligtvis söder om Röda havet] och köpte guld därifrån, 420 talenter [16 ton], och förde till kung Salomo.
Och han gjorde 300 sköldar (hebr. magen) av hamrat guld, tre minor (hebr. mane) guld gick åt till en sköld. [Dessa sköldar hade hälften så mycket guld, se 2 Krön 9:16] Och kungen placerade dem i Libanons skogshus. [Dessa 500 sköldar var troligtvis placerade på de 13,5 meter höga väggarna. Huset var 46 meter långt och 23 meter brett, se 1 Kung 7:2. Se även 1 Kung 14:26–28.]
Och en vagn kom upp och gick ut från Egypten för 600 shekel [priset av 6,6 kg] silver och en häst för 150 [shekel silver – motsvarar 1,7 kg]. Och lika till hettiternas kungar och för Arams kungar, de förde ut dem för ett fast pris.
och hade befallt honom angående dessa ting, för att han inte skulle gå efter andra gudar, men han höll (vaktade, skyddade, bevarade) inte det som Herren (Jahve) hade befallt.
Och han var en motståndare till Israel alla Salomos dagar, förutom de bekymmer som Hadad orsakade, och han avskydde Israel och regerade över Aram.
Och Israels söner som bodde i Juda städer, Rechavam regerade över dem.
Och när Rechavam kom till Jerusalem församlades hela Juda hus och Benjamins stam 180 000 utvalda män som var stridsmän, för att strida mot Israels hus för att föra kungariket tillbaka till Rechavam, Salomos son.
Och han gick upp till altaret som han hade gjort i Betel på den femtonde dagen i den åttonde månaden, den åttonde månaden som han hade bestämt i sitt eget hjärta, och han påbjöd en fest för Israels söner och gick upp till altaret och offrade.
Och han gick en annan väg och återvände inte den väg som han kommit till Betel.
Och det skedde när de satt vid bordet att Herrens (Jahves) ord kom till profeten som hade fört tillbaka honom.
För orden som han ropade genom Herrens (Jahves) ord mot altaret i Betel och mot de höga platsernas alla hus, som är i Samariens städer, ska med säkerhet ske (infrias)."
Och genom detta blev det en synd till Jerovams hus (familj, släkt), så att det blev avhugget, och fördärvat så att det inte längre fanns på jordens ansikte.
Och dagarna som Jerovam regerade var 22 år, och han sov med sina fäder och Nadav, hans son regerade i hans ställe.
Och det fanns även sodomiter (homosexuella) i landet, de gjorde alla de styggelser som folken gjort, vilka Herren (Jahve) drivit ut framför Israels söner.
Och Rechavam sov hos sina fäder och blev begravd i sin far Davids stad. Och hans mors namn var Naama, ammonitiskan. Och Avijam, hans son regerade i hans ställe.
Och Avijam sov hos sina fäder och de begravde honom i hans far Davids stad. Och Asa, hans son regerade i hans ställe.
Och Asa sov hos sina fäder och blev begravd med sina fäder i sin far Davids stad. Och Jehoshafat, hans son regerade i hans ställe. [Israels, det norra rikets, tredje kung – Nadav (903-902 f.Kr.)]
Och det var krig mellan Asa och Baasha, Israels kung alla deras dagar. [Israels (det norra rikets) fjärde kung – Baasha (902 f.Kr.)]
Och även genom profeten Jehus hand, Chananis son, kom Herrens (Jahves) ord mot Baasha och mot hans hus, över allt ont som han gjorde i Herrens (Jahves) ögon för att provocera honom med sina händers arbete, genom att vara på samma sätt som Jerovams hus och eftersom han slog honom.
Vad mer finns om Elas gärningar, och allt som han gjorde det är skrivet i Israels kungars krönika.
Vad mer finns om Zimris gärningar, och hans förräderi som han gjorde, det är skrivet i Israels kungars krönika.
Och folket som följde Omri var starkare (fasta, tapprare) än folket som följde Tivni, Ginats son, och Tivni dog och Omri regerade.
Och Omri sov med sina fäder och begravdes i Samarien, och Achav, hans son regerade i hans ställe.
Mjölet i krukan tog inte slut och oljan i flaskan tröt inte, precis som Herren hade talat genom Elia. [Herren försåg dem dagligen med bröd och olja.]
Då sade kvinnan till Elia: "Nu vet jag att du är en profet och Herrens ord i din mun är sanning."
Han [Elisha] gick tillbaka. Sedan tog han de båda oxarna och slaktade dem. Med oket som bränsle tillagade han köttet och gav det åt folket att äta. Sedan bröt han upp och följde Elia som hans tjänare. [Genom att offra oxarna visar han att han förstått allvaret i kallelsen och inte tänker gå tillbaka till sitt gamla liv. Elisha följer nu Elia under tio år och tränas upp i profettjänsten innan manteln lämnas över till honom.]
Och räkna åt dig en armé, som den du har förlorat, häst för häst och vagn för vagn, och vi ska strida mot dem på fältet och vi ska säkert vara starkare (fastare, säkrare, tapprare) än dem." Och han lyssnade till deras röst och gjorde så.
Och Israels kung gick till sitt hus tjurig (bitter, trumpen) och rasande (stormig; andades häftigt – hebr. zaef) och kom till Samarien. [Frasen tjurig och rasande återkommer i 1 Kung 21:4.]
[Kapitel 21 var ett avbrott, det kiastiska centrumet, och nu kommer ett stycke som tematiskt hör ihop med 1 Kung 20 och kriget med Aram.] Och det fortsatte tre år utan krig mellan Aram och Israel.
Och Achav sov med sina fäder och Achazijaho, hans son regerade i hans ställe.
Så dog han i enlighet med Herrens (Jahves) ord som Elia hade talat. Och Jehoram började regera i hans ställe, i Jehorams, Jehoshafats sons andra år, eftersom han inte hade någon son.
Resten av Achazejahos förehavanden som han gjorde, är de inte skrivna i Israels kungars krönika?
Vattnet var botat från denna dag i enlighet med ordet som Elisha talade.
Därifrån gick Elisha till berget Karmel [nära dagens Haifa, vid Medelhavskusten], och därifrån vände han tillbaka till Samarien.
Sedan tog han sin äldste son, som skulle regera i hans ställe och offrade honom som ett brännoffer på muren. Och det kom en stor vrede över Israel och de lämnade honom och återvände till sitt eget land.
Sedan kom hon och berättade för gudsmannen och han sade: "Gå och sälj oljan och betala skulden och lev du och dina söner av det som är kvar."
Och hon gick in och föll ner vid hans fötter och böjde sig ner till marken och hon tog upp sin son och gick ut.
Då satte han fram det, och de åt och fick över, som Herren (Jahve) hade sagt. [Matt 14:13–21; Mark 6:30–44; 8:1–9; Luk 9:12–17; Joh 6:1–15]
Och han sade: "Ta upp det till dig." Och han sträckte ut sin hand och tog det.
Och han gjorde i ordning stor proviant åt dem och när de hade ätit och druckit sände han iväg dem och de gick till sin herre. Och Arams armé kom inte mer in i Israels land.
Och Hiskia tog emot brevet från budbärarnas hand och läste det. Och Hiskia gick upp till Herrens (Jahves) hus och bredde ut det inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och det skedde när han tillbad i nisrochs hus, hans gud, att Adramelech och Saretser, hans söner, slog honom med svärdet och de flydde till Ararats land. Och hans son Esarchadon regerade i hans ställe.
Och Jesaja, profeten, ropade till Herren (Jahve) och han förde tillbaka skuggan tio steg som den redan hade tillryggalagt på Achaz urtavla.
Och Hiskia sov hos sina fäder och hans son Manasse regerade i hans ställe.
"Eftersom Manasse Juda kung har gjort dessa styggelser och har gjort ont över (mer än) allt som ammoniterna gjorde som var före honom, och även har fått Juda att synda med hans avgudar,
Och Manasse sov med sina fäder och blev begravd i trädgården till sitt eget hus, i Uzzas trädgård, och Amon hans son, regerade i hans ställe.
Och han begravdes i sin grav i Uzzas trädgård och Joshijaho hans son regerade i hans ställe.
Och han gjorde det som var rätt (rakt) i Herrens (Jahves) ögon och vandrade på alla sin far Davids vägar och vände inte av till höger eller till vänster.
Och hans tjänare bar honom död i en vagn från Megiddo och förde honom till Jerusalem och begravde honom i hans egen grav. Och folket i landet tog Jehoachaz, Joshijahos son och smorde honom och gjorde honom till kung i hans fars ställe.
Och Egyptens kung kom inte längre ut från sitt land, för Babels kung hade tagit från Egyptens bäck till floden Eufrat, allt som tillhörde Egyptens kung.
Och Babels kung gjorde Mattanja, hans (Jehojachins) fars bror till kung i hans ställe och ändrade hans namn till Tsidqijaho. [Jer 21:1]
Och folket som var kvar i Juda land, som Nebukadnessar, Babels kung hade lämnat, över dem gjorde han Gedaljaho, Achiqams son, Shafans son, till guvernör.
Och hela folket både små och stora och ledarna för trupperna steg upp och kom till Egypten, för de var rädda för kaldéerna.
På den dagen gav David för första gången denna sång av lovprisning till Herren (Jahve) till Asaf och hans bröder:
[Nu följer Herrens svar till Salomos bön. Innehållet är samma som i 1 Kung 9:1–9, men här i vers 11–12 beskrivs det mer i detalj.]
… Palmstaden [Jeriko, se 5 Mos 34:3]
Alla redskap av guld och av silver var 5 400. Sheshbatsar [Serubbabel] tog med sig allt detta när de bröt upp från fångenskapen i Babylon till Jerusalem. [Summan av de artiklar som listas i vers 9–10 är 2 499, vilket inte stämmer överens med totalsumman 5 400. Troligtvis anges bara de viktigaste kärlen i uppräkningen, eller så har författaren bara tagit med en del av en sammanställning tillsammans med totalsumman.]
Sångarna:
Asafs söner: 128
Dörrvaktarnas söner:
Shalloms söner, Aters söner, Talmons söner, Akkovs söner, Chatitas söner och Shovajs söner totalt 139
435 kameler och 6 702 åsnor.
De gav pengar till stenhuggarna och timmermännen och mat, dryck och olja till sidonierna och tyrierna för att de skulle föra cederträ från Libanon, via havet till Jaffa, som Persiens kung Kyros har gett tillstånd till.
I den andra månaden på det andra året, efter att de kommit till Herrens (Elohims) hus i Jerusalem, Serubbabel (Zerubbavel), Shealtiels son, och Jeshoa, Jotsadaks son och resten av deras bröder, prästerna, leviterna och alla dem som återvänt från fångenskapen till Jerusalem, började arbetet. De utsåg leviterna från 20 års ålder och äldre till att övervaka arbetet på Herrens (Jahves) hus.
så att man inte kunde skilja ljudet av glädjerop från ljudet av gråtande människor, för folket ropade för full hals, med hög röst, och ljudet hördes på långt håll.
Även under [Ahasveros efterträdare] Arttacheshasettas (Artashastas) dagar [465-425 f.Kr.] skrev Bishlam, Mitredat, Tavel och resten av deras anförvanter ett brev på arameiska som översattes.
Detta är en avskrift av brevet de sände till honom:
"Till kung Artaxerxes. Från dina tjänare, männen på andra sidan floden [väster om floden Eufrat].
Vi låter nu kungen veta att om denna stad byggs upp och dess murar repareras, då har du ingen besittning kvar i landet på andra sidan floden." [Uttrycket "äta palatsets salt" är ett idiomatiskt uttryck för att vara i kungens tjänst. Engelska ordet för lön "salary" kommer från latinska salarium – saltpengar. ]
Alltså upphörde arbetet på Guds hus i Jerusalem. Det blev förhindrat ända till den persiske kungen Darejaveshs andra regeringsår [520 f.Kr.]. [Darejavesh I övertog makten i Persien efter inbördeskriget efter Kambyses död. Några år in i sitt styre hade det politiska läget stabiliserats (förutom några strider med Egypten 518-519 f.Kr.). Under Darejavesh styre 522-486 f.Kr. nådde det persiska riket sin storhetstid.]
Serubbabel, Shealtiels son, och Jeshua, Josadaks son, började då bygga på Guds hus i Jerusalem. Guds profeter var med dem och hjälpte dem.
Guds öga vakade över judarnas äldste, så att ingen hindrade dem innan saken hade kommit inför Darejavesh [som regerade 522-486 f.Kr.] och de hade fått brev tillbaka från honom om detta.
I Ekbatanas borg [en av de gamla huvudstäderna] i provinsen Medien [nuvarande nordvästra Iran] fann man en bokrulle där följande stod skrivet:
Må den Gud som låtit sitt namn bo där slå ner alla kungar och folk som räcker ut sin hand för att överträda denna förordning och förstöra detta Guds hus i Jerusalem. Jag, Darejavesh, ger denna befallning. Se till att den blir noggrant utförd!"
Templet blev färdigt på den tredje dagen i månaden Adar [på våren, 12 mars] i Darius sjätte regeringsår [516 f.Kr. – ganska precis 70 år sedan templets förstörelse i augusti 587 f.Kr.]. [Esra ger den exakta dagen för färdigställandet sedan Serubbabel lagt grunden 21 år tidigare, se Esra 3:10. Från det att arbetet återupptagits, genom de två profeternas Haggai och Sakarjas inflytande, var tiden bara fyra år, fem månader och tio dagar.]
De insatte prästerna efter deras skiften och leviterna efter deras avdelningar [exakta detaljer ges i 1 Krön 23–27] till att förrätta Guds tjänst i Jerusalem, så som det var föreskrivet i Moses bok. [Här avslutas den arameiska sektionen som började i Esra 4:8, vers 19 är hebreiska.]
de firade det Osyrade Brödets högtid [2 Mos 12:17–20; 34:18] med glädje i sju dagar, eftersom Herren (Jahve) hade gett dem glädje och hade förvandlat den assyriske kungens hjärta och vänt det till dem, för att styrka deras händer i arbetet på Guds (Elohims) hus, Israels Gud (Elohim). [Mellan kapitel 6 och 7 inträffar händelserna i Esters bok då Ahasveros (Xerxes I) regerade (486-465 f.Kr.), se Est 1:1. Ester blir drottning omkring 479 f.Kr.]
Denna Esra kom upp från Babylon. Han var skriftkunnig i Moses undervisning (hebr. Torah) som Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim), hade gett. Kungen garanterade honom allt han bad om, eftersom Herren (Jahve), hans Guds (Elohims) hand var över honom.
Nu är detta en kopia av brevet som kung Arttacheshasettas gav till prästen Esra, den skriftlärde, en lärare i frågor som angår Herrens (Jahves) budord och hans stadgar för Israel.
och har utvidgat sin nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed) mot mig inför kungen och hans rådgivare och kungens alla mäktiga furstar. Jag har vunnit styrka när Herren min Guds (Jahve Elohims) hand har varit över mig och jag samlade ledande män från Israel för att gå upp med mig.
från Bigvajs söner, Otaj och Zakkor och 70 män med honom.
Prästerna och leviterna tog emot silvret, guldet och kärlen efter vikt för att föra det till Jerusalem, till vår Guds (Elohims) hus.
Allting räknades med antal och vikt och den totala vikten antecknades [skrevs förmodligen upp på en lertavla som var den tidens sätt att göra anteckningar] vid detta tillfälle.
Sedan offrade de som återvänt från exilen brännoffer till Israels Gud (Elohim): 12 tjurar för hela Israel, 96 baggar, 77 lamm och som syndoffer 12 getter av hankön. Allt detta var ett brännoffer till Herren (Jahve).
ska vi då igen bryta dina bud och ingå blandäktenskap med människor som begår sådana avskyvärda gärningar som dessa? Skulle du inte bli vred på oss till dess du förgjort oss så att det inte finns någon kvarleva, inte en enda som kan fly?
Herre (Jahve), Israels Gud (Elohim), Du är rättfärdig, för vi är kvar, en kvarleva som har undkommit, som det är denna dag. Se, vi är framför ditt ansikte i vår skuld, på grund av den kan ingen stå framför ditt ansikte."
Res dig upp för denna sak angår (tillhör) dig, och vi är med dig, var frimodig och gör det."
Låt nu våra furstar (ledare), stå för hela församlingen och låt dem som är i våra städer och har gift sig med främmande kvinnor komma på bestämda tider, och med dem de äldste i varje stad och deras domare, till dess att vår Guds (Elohims) brinnande vrede har vänts bort från oss, när vi nu tar tag i detta ärende.
Och de blev färdiga med alla män som hade gift sig med främmande kvinnor den första dagen i den första månaden (Nisan som infaller i mars – april). [Detta arbete med att skilja männen från sina främmande fruar tog alltså tre månader att fullfölja. Det visar att man var både noggrann och omsorgsfull. Dessutom skrevs allting ner.]
Alla dessa hade tagit främmande fruar och en del hade söner (barn) med dem.
Jag besvär dig Herre (Adonai), låt ditt öra vara uppmärksamt på din tjänares bön och på dina tjänares böner som har sin glädje i att vörda och se upp till ditt namn. Ge din tjänare framgång idag och bevilja honom oändlig nåd (barmhärtighet) inför denna man. [Ordet för nåd här är hebr. rachamim och översätts också till barmhärtighet. Det förekommer bara i plural och används om Guds oändliga nåd, se Ps 25:6.] Vid denna tid var jag kungens munskänk. [En munskänk fanns i kungens närhet och fungerade som en livvakt. Bland uppgifterna var bland annat att kontrollera leveranser av mat och vin, besöka leverantörer och även provasmaka mat och dryck innan kungen åt.]
Sedan gick jag till ämbetsmännen på andra sidan floden (Eufrat) och gav dem kungens brev. Kungen hade även skickat med mig kaptener från armen och ryttare från kavalleriet.
Sedan berättade jag hur min Gud hade hållit sin skyddande hand över mig och vad kungen hade lovat mig.
    Då sade de: "Stå upp, låt oss börja bygga!" De gjorde sig redo (fick nytt mod) för detta goda verk.
Mellan rummen ovanför hörnet och Fårporten arbetade guldsmederna och köpmännen.
Nu var ammoniten Tovija (Tobia) med honom och han sade: "Det som de bygger ska en räv bryta ner, om den hoppar på deras stenmur."
Vi byggde (vidare på) muren och hela muren fogades samman till sin halva höjd, för folket hade satt sitt sinne till arbetet. [De var överlåtna till arbetet.]
När jag sett över situationen, reste jag mig och sade till ädlingarna, ledarna och resten av folket: "Var inte rädda för dem. Kom ihåg vår stora och respektingivande Herre (Adonai) och strid för era bröders skull, för era söner, era döttrar, era hustrur och era hem."
Kom ihåg, tillräkna mig detta till godo, min Gud (Elohim), allt som jag gjort för detta folk. [Detta är den första av de böner där han ber Gud att komma ihåg, se Neh 6:14; 13:14, 22, 29, 31.]
Av denna anledning var han inhyrd, att jag skulle bli skrämd att göra så [som de ville] och synda, och de skulle få en orsak att ge mig ett dåligt namn (rykte), för att misskreditera och håna mig.
Muren blev färdig på den 25:e dagen i månaden Elul [augusti/september], på [bara] 52 dagar [blev muren färdig]!
Därför lade min Gud (Elohim) på mitt hjärta att samla ihop furstarna, ledarna och folket så att de kunde bli räknade efter sina släkter. Jag fann en bok med släkterna över dem som kom upp i det första (återvändandet) och däri fann jag skrivet:
Senaas söner: 3 930
Charims söner: 1 017
Alla tempeltjänare [Netinimerna] och sönerna till Salomos tjänare 392.
Några av familjernas överhuvuden gav till skattsamlingen till arbetet:
20 000 gulddrachmer [170 kg guld]
2 200 silverminor [1 200 kg silver]
Esra, den skriftlärde, stod på en pulpet av trä [2 Krön 6:13] som de hade tillverkat för ändamålet. Bredvid honom stod Mattitja och Shema och Ananja och Orija och Chilkija (Hilkia) och Maaseja vid hans högra hand, och vid hans vänstra hand stod Pedaja och Mishael och Malkkija och Chashum och Chashbaddana, Zecharja och Meshullam.
och att man skulle tillkännage och utropa i alla deras städer och i Jerusalem: "Gå ut på bergen och hämta löv av olivträd, planterade eller vilda, och löv av myrten, palmer och andra lummiga träd, och gör lövhyddor som det är skrivet."
Esra läste ur Guds undervisning (Torah) varje dag, från första dagen till den sista. De firade högtiden i sju dagar, och på den åttonde dagen hölls en högtidsförsamling [helgdag utan arbete, se 3 Mos 23:36] som det var föreskrivet.
De reste sig från sin plats, och man läste ur Herren (Jahves), deras Guds, Torah-rulle [Moseböckerna] under en fjärdedel av dagen [tre timmar, se Joh 11:9]. Nästa fjärdedel [under tre timmar] bekände de sina synder och tillbad Herren (Jahve) sin Gud (Elohim).
Dess rika skörd går till de kungar
    du satt över oss för våra synders skull.
De råder över våra kroppar
    och vår boskap som de vill,
    och vi är i stor nöd."
Folket välsignade alla som frivilligt bosatte sig i Jerusalem.
Joel, Sikris son, var ledare för dem, och Juda, Hassenuas son, var den andre i befälet över staden.
Leviterna i den heliga staden utgjorde tillsammans 284.
Men tempeltjänarna bodde på Ofel [i början på sluttningen på det berg templet låg], och Siha och Gishpa hade uppsikten över tempeltjänarna.
Av leviterna blev några avdelningar från Juda räknade till Benjamin.
Sallu, Amok, Chilkijaho (Hilkia) och Jedaja. Dessa var huvudmän för prästerna och för sina bröder i Jeshuas tid.
I Eljashibs, Jojadas, Johanans och Jadduas tid blev huvudmännen för leviternas familjer upptecknade, likaså prästerna, under persern Darejaveshs regering. [Detta syftar troligtvis på Darius den Store 522-486 f.kr. eller Darius II, som regerade 424-404 f.Kr..]
Dessa levde i Jojakims, Jeshuas sons, Josadaks sons, tid och i ståthållaren Nehemjas och prästen Esras, den skriftlärdes tid.
Under Serubbabels och Nehemjas tid gav hela Israel till sångarna och dörrvakterna vad dessa för varje dag skulle ha. Man gav till leviterna deras helgade andel, och leviterna gav till Arons söner deras helgade andel.
Därefter befallde jag att rummen skulle renas, och ställde sedan åter in kärlen där i Guds hus, och matoffret och rökelsen.
Jag satte prästen Shelemja och Sadok, den skriftlärde, och Pedaja, en av leviterna, till förvaltare över förrådshusen och gav dem som hjälp Hanan, son till Sackur, son till Mattanja. För dessa betraktades som pålitliga, och de skulle nu ha hand om utdelningen åt sina bröder.
Var det inte för att era fäder gjorde sådant som vår Gud lät alla dessa olyckor komma över oss och denna stad? Och nu drar ni ännu mer vrede över Israel genom att vanhelga sabbaten!"
Jag befallde leviterna att de skulle rena sig och komma för att hålla vakt vid portarna, så att sabbaten kunde hållas helig. Tänk också därför på mig, min Gud, och förbarma dig över mig efter din stora godhet.
Han sände ut brev till alla kungliga provinser, till varje provins med dess egen skrift och till varje folkslag på dess eget språk, så att varje man skulle vara herre i (ansvarig för) sitt eget hus (område) och tala sitt eget folks språk. [Den grekiska historikern Herodotos beskriver hur perserna snabbt kunde skicka brev genom att använda en ny häst och ryttare för varje dagsresa.]
När saken undersöktes fann man att det var så och de blev båda (Bigtan och Teresh) hängda på träd (spetsade på pålar), och det skrevs in i kungens krönika.
Breven distribuerades med hast av kungens kurirer, och dekretet gavs ut i Susas slott. Kungen och Haman satte sig ner och drack, men staden Susa var i chock.
När han [Hatach, Esters betjänt] berättade för Mordochaj vad Ester hade sagt,
Då sade Zeresh, hans hustru och alla vänner till honom: "Låt göra en 50 alnar [22,5 meter] hög träpåle (galge) och tala med kungen i morgon bitti så att Mordochaj kan hängas där, sedan kan du gå med kungen på banketten med glädje." Detta behagade Haman och han lät göra och uppföra träpålen (galgen). [Var och en som är upphängd på trä är förbannad, se 5 Mos 21:23.]
Man hängde Haman på den träpåle (galge) som han hade förberett för Mordochaj. Sedan var kungens vrede stillad.
Kungen tog av sig sin ring, som han tagit ifrån Haman, och gav den till Mordochaj. Och Ester satte Mordochaj över Hamans hus.
Kurirer som red på snabba hästar som användes i kungens tjänst for iväg och påskyndades av kungens befallning. Dekretet gavs även ut i Susas slott.
Mordochaj var stor i kungens hus, och hans berömmelse (ryktbarhet) hade gått ut i alla provinser. Mannen Mordochaj blev större och större.
Därför har judarna på landsbygden, de som bor i byar utan murar gjort den fjortonde dagen i månaden Adar [8:e mars] till en dag av fest och glädje, en bra dag då man sänder runt gåvor till varandra. [Ordagrant "sänder delar till varandra", dvs. man delar med sig av den mat man tillrett. I det moderna purimfirandet sänder man fortfarande gåvor och ofta är det något ätbart som godis och kakor, men även andra rätter är vanligt i en del judiska grupperingar.]
Esters befallning bekräftade firandet av Purim och det skrevs i boken.
Efter ett varv av [sju sådana] festligheter sände Job bud efter dem för att helga dem. Tidigt på morgonen offrade han ett brännoffer [3 Mos 1:3] för var och en av dem, för han tänkte: "Mina barn kan ha syndat och förbannat Gud i sina hjärtan." Så gjorde Job varje gång.
Under allt detta [olyckorna som drabbade honom i vers 13–19] syndade inte Job och tillät sig inte att anklaga (tala dåraktigt om) Gud. [Ett ovanligt hebreiskt ord används för anklaga. Det betyder osmakligt eller motbjudande, se Job 6:6; Jer 23:13.]
Job svarade henne:
"Du talar som en dåraktig (gudlös) kvinna skulle tala.
Ska vi ta emot det goda [i livet] från Gud,
    utan att också ta emot det onda [som drabbar oss]?" [De hebreiska orden gott – "tov" och ont – "ra", handlar inte om Guds karaktär, utan syftar på de omständigheter som påverkar jordelivet. Ordet dåraktig handlar mer om att vara gudlös, än att vara utan förnuft. Samma ord används om den som säger i sitt hjärta att det inte finns någon Gud, se Ps 14:1. Se även Ps 74:18, 22. Notera att Job inte anklagar sin hustru för att vara ogudaktig, bara att hon talar som någon som är det. Han inkluderar även henne i svaret och använder ordet "vi". Job svarar som om han läst Jes 45:9 och 2 Kor 4:17.] Under allt detta [genom hela denna prövning] syndade inte Job med sina läppar.
[Fler bibliska personer har förbannat sin födelsedag, se Jer 20:14.] Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag.
Hans ungar festar på blod (sliter stycken).
Där kadavret är, där finner man honom. [De sista tre verserna börjar att beskriva örnens höga position på klippan, hur den spanar efter bytet till hur den föder sina ungar. Både höken och örnen jagar och äter kadaver, vilket är vad sista ordspråket beskriver. Jesus använder det uttrycket att där kadavret är där hittar man örnen, se Matt 24:28; Luk 17:37. Temat med hur fåglar jagar byte ramar in den del av Guds svar som började med frågan "Är det du som jagar byte för lejonhonan", se Job 39:1. Det är intressant att Jesus citerar både från början – hur Gud föder korpen, se vers 3 – och slutet av detta stycke – hur Gud föder örnen!]
Ska du, den som tvistar med den Väldige (Allsmäktige – hebr. Shaddai), tillrättavisa honom?
    Låt den som anklagar Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden] svara på detta.
En gång har jag talat, men jag säger inget mer,
    jag talade två gånger, men jag gör det inte igen. [Det är psykologiskt intressant att följa dialogen. Gud kränker aldrig Job genom att säga: Du förstår inte, utan kommer med frågor istället, och då kommer Job till insikt och blir ödmjuk. Guds svar inleddes med frågor som rörde allt från hur universum skapades, vatten och regn, djurens konung och sist luftens konung. Vad kan Job ge för svar på detta? Intressant är att trots all vetenskap och forskning är de bakomliggande mekanismerna till de flesta av dessa frågor ännu obesvarade. Vad kan någon svara på dessa frågor?]
Jag avskyr [det jag sagt, gjort, hur jag har reagerat mot dig Gud]!
Jag känner sorg (ångrar mig, omvänder mig) i stoft och aska.
[Ett yttre bevis på en inre omvändelse och förändring i hjärtat, se Ps 51:17.]
Fruktan (bävan, vördnad, respekt) för Herren (Jahve) är början (begynnelsen; det allra första steget) till kunskap – [bara] dårar föraktar vishet och tillrättavisning (fostran, undervisning). [Detta är första gången av totalt 14 som ordet fruktan (hebr. jirah) används i Ordspråksboken. Talet 14 (2 x 7) står för dubbel perfektion (Jesus dog den 14:e Nisan, släktleden har 14 led, se Matt 1:17). Här används samma ord för "början/begynnelsen" som i 1 Mos 1:1 (hebr. reshit). Hur en sund och rätt gudsfruktan utgör första steget till vishet utvidgas i kapitel 8-9, se särskilt Ords 9:10.]
Så går det (så är de välkända stigarna) för varje människa som är girig för orätt vinning,
    livet kommer att tas ifrån honom.
Men den som hör (lyssnar, lyder, håller med, uttalar och säger samma sak som) mig [visheten]
    kan vara lugn och trygg utan rädsla för olycka (fara)."
Däremot ska de ogudaktiga (moraliskt fördärvade) tas bort ifrån landet,
    de som ständigt agerar otroget (har som livsstil att förråda, vara otrogna i äktenskap, relationer, saknar integritet)
    
    ska bli uppryckta [som ogräs].
så får (finner, förvärvar, uppnår) du nåd (favör) och gott förstånd (anseende)
    [både] i Guds och människors ögon. [Nåd och sanning i vers 3, hebr. chesed ve emet, hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning (Ords 14:22; 16:6; 20:28) och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Nåd och sanning verkar tillsammans så att Guds ord kan överbevisa om synd och visa på vägen som leder till liv.]
Då kommer dina lador att fyllas i överflöd (till brädden)
    och dina vinfat (vinpressar) flöda över med nytt vin.
Hon är ett livets träd [ger livskraft och ett rikt liv] för dem som får tag i (greppar, tar ett stadigt tag om) henne,
    och lycklig (välsignad, glad, avundsvärd) är den som håller sig kvar hos henne.
De visa får ta emot ära som arv
    medan [de självsäkra högfärdiga] dårarnas "befordran" blir skam (vanära).
Däremot de ogudaktigas väg är som djupaste mörker,
    de vet inte ens vad som orsakade deras fall.
Hon undviker att vandra på livets stig, hennes vägar (spår) är ostabila (föränderliga, flyktiga),
    och hon vet inte ens om det.
Han dör i brist på uppfostran (tillrättavisning),
    mängden av dårskap (oförstånd, galenskap) gör att han går vilse (stapplar, faller).
Rädda (ryck bort) dig själv som en gasell från en jägares bössa,
    som en fågel ur fågelfångarens grepp.
Fattigdomen kommer marscherande [steg för steg]
    och misär (nöd, brist) kommer som en beväpnad man [och du tvingas lyda honom].
Därför ska plötsligt olycka (katastrof) komma över honom,
    plötsligt blir han krossad utan räddning.
Ett falskt vittne som häver ur sig (andas; flåsar ut) lögner [en som talar osanning i allt han säger, även under ed]. - En som sår (sprider; släpper lös; ger fritt spelrum åt) osämja (disharmoni, splittring) bland (mellan sina) bröder. [Denna uppräkning är skriven för att lätt kunna memoreras. De första fem punkterna illustreras med hjälp av fem kroppsdelar som nämns uppifrån och ner (ögon, tunga, händer, hjärta och fötter) – de två sista beskriver två karaktärstyper (ett falskt vittne och den som skapar splittring).
    Om Gud hatar dessa sju saker så är deras motsatser välsignade och önskvärda. Gud vill se: ödmjukhet, sanning, upprätthållande av liv, rena tankar, iver att göra gott, ärliga vittnen och försoning. Dessa punkter – och fler, tar Jesus upp i Bergspredikan, se Matt 5. Den första punkten i Jesu undervisning (om "fattiga i anden", se Matt 5:5) utgör motsatsen till den första punkten här (om "stolta ögon", se vers 17), och det Jesus lyfter fram som sjunde punkt i sin predikan (om "fredsmäklare", se Matt 5:7) har också här sin motpol (om "att så osämja", se vers 19) på sjunde plats.]
För den prostituerade kvinnan är en man inte mer värd än ett mål mat,
    men den otrogna kvinnan (äktenskapsbrytaren) däremot jagar (är ute) efter ditt dyrbara (ärbara) liv.
Han kommer inte ens att överväga någon typ av kompensation,
    han kommer att vägra ta emot något av dig oavsett hur stor summa du erbjuder.
som en fågel som snabbt flyger (hetsas, jagas upp för att flyga) rakt in i ett nät
    och inte vet att det kommer att kosta den livet, förrän pilen (spjutet) tränger in i hans lever (innersta, vitala delar).
Hennes hus är vägen till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats),
    den leder (mer och mer okontrollerat) ner mot dödens salar (kammare).
för att förse de som älskar mig (har som livsstil att älska mig) med tillgångar (rikedomar, arv),
    och fylla deras förrådshus."
Jag gladde mig (njöt, var förtjust) på den bebodda delen av jorden,
    jag fann nöje i (roades av) att vara bland människorna."
Men den som undviker (syndar mot) mig skadar sin egen själ,
    alla som hatar (avvisar) mig älskar döden."
Ge [undervisning] till en vis man och han växer i vishet.
    Lär en rättfärdig man och han lär sig ännu mer.
Han [som följer hennes råd] inser inte att de döda är där,
    att hennes [den prostituerades] gäster redan har sjunkit ner i Sheols (gravens, underjordens) djup. [Hebr. sheol beskriver de dödas plats, ordet kommer från shaal som betyder "fråga efter". Det finns en dragningskraft i detta destruktiva. Se även 1 Pet 5:9; Jak 4:7–10.]
Salomos ordspråk. [Det numeriska värdet av de hebreiska bokstäverna i ordet Salomo är totalt 375 – det exakta antalet verser i 10:1-22:16.]En vis son (barn) är en glädje för sin far,
    men en självsäker dåre till son (barn) är en sorg (bedrövelse, smärta, tyngd) för sin mor.
Den rättfärdige äter så han blir mätt,
    men de ogudaktiga (syndarna, kriminella) har en tom mage.
Ett falskt vittne blir inte ostraffat,
    den som andas ut lögner kommer att förgås.
Det finns ingen mänsklig vishet,
    kunskap eller vägledning som kan mäta sig mot Herrens (Jahves) vishet.
Dessa gör att du med absolut säkerhet (exakthet) kan veta vad sanningens tillförlitliga ord är,
    så att du kan svara med ord av sanning till dem som sänds till dig [eller som du är utsänd av].
Observera en människa som är skicklig i sitt arbete. Han kommer att stå inför (tjäna, arbeta för) kungar,
    han ska inte stå inför (tjäna, arbeta för) tvivelaktiga (låga, obetydliga) män.
Om du bara fäster din blick på (fokuserar på) materiell rikedom,
    så är den plötsligt borta. Den har fått vingar och flyger i väg som en örn mot himlen.
På samma sätt ska du veta att vishet är ljuvligt för din själ (ditt liv),
    om du tar till dig den så finns en framtid för dig,
    och det du hoppas på (längtar efter) är inte förgäves.
Ordna först allt där ute, förbered marken [plöj och så],
    sedan kan du bygga ditt hus (hem).
    [Bokstavligt bygga hus eller bilda familj.]
och fattigdomen kommer marscherande till dig,
    nöden överraskar dig som en invaderande soldat."
Som kylan från snö [från en nordlig vind från bergen] under skördetidens hetta,
    så är en trogen budbärare för den som sänt honom, han friskar upp sin herres själ (liv, ande).
Som att ta av sig kläder en kylig dag [vilket gör att man fryser ännu mer]
    eller som att blanda vinäger och lut (natrium-karbonat)
    
    [som är en helt opassande blandning],
så är det att sjunga [glada] sånger
    till ett tungt (sorgset) hjärta.
Som [mer] kol på glödande kol, och [mer] trä till en brinnande eld,
    så är en grälsjuk (stridslysten, hetlevrad) person som skapar bråk.
Även om du skulle stöta en dåre bland grynen i en mortel,
    skulle hans oförnuft inte lämna honom.
De som överger undervisningen (hebr. Torah) lovordar (talar väl, prisar och upphöjer) syndaren,
    men de som håller fast vid undervisningen [Guds lag, Bibelns instruktioner] tar upp striden mot de ogudaktiga.
En furste (ledare) som saknar förstånd (insikt, förståelse) är en grym tyrann,
     men den [ledare] som hatar orättfärdiga inkomster (avskyr girighet) ska leva länge.
Tillrättavisa din son [undervisa och träna honom i det som är rätt],
    så får du lugn och ro (vila, frid). Ja, han blir en glädje för dig.
En orättfärdig man är avskyvärd (motbjudande) för de rättfärdiga,
    på samma sätt är den som har en god moral (vandrar rätt) avskyvärd (motbjudande) för den ogudaktige.
Lägg inte till något till hans ord, då tillrättavisar (dömer) han dig,
    och det visar sig att du är en lögnare.
Om jag har överflöd kanske jag skulle förneka dig och säga "Vem är Herren (Jahve)?",
    eller om jag var fattig kanske jag skulle stjäla och på så sätt vanära Guds (Elohims) namn.
Det finns en generation (ett släkte) vars tänder är som svärd,
    ja deras framtänder är som knivar.
    De slukar de svaga från landet (marken) och de fattiga från människosläktet.
Ögat som hånar sin far
    och föraktar att lyda sin mor
ska dalens korpar hacka ut,
    och de unga örnarna ska sluka det.
På samma sätt är det med äktenskapsbrytaren,
    hon äter, torkar sig om munnen
    och säger: "jag har inte gjort något fel."
En hatad (oälskad och frånstötande) kvinna som blir gift. - En tjänstekvinna som tränger undan frun.
Spindeln kan du fånga med händerna, ändå finns den i kungliga palats.
På samma sätt som mjölk (grädde) blir till smör (ost) när man stöter det,
    och ett slag på näsan orsakar näsblod,
    så frambringar vrede (ilska) gräl (dispyter, ordväxling, tvister, konflikter).
Öppna din mun, döm rättvist,
    för den betrycktes och fattiges talan.
Det finns inget minne av dem som varit först (levt före oss),
    inte heller kommer det att finnas något minne av dem som kommer senare,
bland dem som ska komma efter (leva efter oss).
-
Jag är en mur
    och mina bröst är som tornen på den (muren).
I hans ögon är jag
    som en som har funnit frid (shalom, här är det den frälsta bruden som talar och shalom handlar om att alla himlens välsignelser har nu genom frälsningen tillfallit bruden.)
Dina furstar är upproriska
    och är vänner med tjuvarna.
Alla älskar en muta
    och jagar efter vinning.
De försvarar inte den föräldralöse
    och änkans ärende bekommer dem inte.
Han ska döma mellan nationerna och skipa rättvisa åt många folk. Då ska de smida sina svärd till plogar [för att bruka jorden] och sina spjut till vingårdsknivar [för att beskära träd]. En nation ska inte längre lyfta upp svärd mot en annan nation, och inte längre ska man träna (rusta) för strid.
Sluta förlita dig på människan, som andas genom näsan,
    för hur lite är han verkligen värd? (Vad är han att räkna med?)
Sedan ska där vara en lövhydda till skugga på dagen från hettan och som en tillflykt och ett skydd mot storm och regn. [Mänskligt sett kan inte en lövhydda ge något skydd mot storm och regn och dessutom bara en begränsad skugga eftersom taket ska vara glest så att man kan se stjärnorna genom det på natten. Lövhyddan är en bild på Guds fullkomliga beskydd och det är som sådan den används även här.]
För en vingård på tio plogland [ca 10 tunnland] ska ge en bat [ca 30 liter]
    och en chomer med säd [den vikt en åsna kunde bära] ska ge en efa [22-36 liter]. [Exakta storleken på tio plogland är okänt, men troligtvis är det så stor yta som 10 par oxar hann plöja på en dag. Det kan motsvara den gamla nordiska ytenheten tunnland (som motsvarar den åkeryta som besåddes med en tunna utsäde). Hebr. chamor är åsna, och en chomer den vikt som en åsna kunde bära. I båda fallen är det väldigt dålig avkastning på skörden, bara 10%.]
Och de ska ryta mot dem på den dagen
    som rytandet av havet,
och om någon ser på landet,
    ska de se mörker och ångest,
    och ljuset är mörkt i dess sky.
Om det fortfarande finns ett tält där
    ska det förtäras (eldas upp).
Som en terebint eller en ek vars stubbe
    finns kvar när det sågats ner,
    på samma sätt ska den heliga säden bli en stubbe.
Herren (Jahve) ska ge sådana dagar över dig, och över ditt folk och över dina fäders hus, som aldrig har kommit sedan dagen då Efraim skildes från Juda, kungen från Assyrien."
På alla kullar som sköttes med hackan, ska du inte längre gå av rädsla för tistel och törne. Istället ska det vara (en plats) för betande oxar och kringströvande får.
Och kvarlevan av träden i hans skog ska vara få,
    så att en yngling kan skriva (uppteckna) dem.
Ingenstans på mitt heliga berg [Sion; tempelberget i Jerusalem, se Jes 2:2] ska man skada (göra något ont; bryta ner, förstöra) eller förgöra (skövla),
    för jorden ska vara full av Herrens (Jahves) kunskap, liksom vattnen övertäcker havet (döljer havets djup).
    [Citeras av Habackuk i Hab 2:14.]
Det ska ske att Isais [Davids fars] gren ska stå som ett baner (en signalflagga, ett tydligt tecken) för folken. Hednafolken ska söka honom för kunskap. Hans närvaro (boning) [på jorden] ska vara majestätisk (härlig, ha en tyngd och dignitet, vara mättad av fullständig gudsnärvaro).
Ropa av fröjd och jubla, ni Sions [kvinnliga] invånare
    [anspelar på Mirjam och kvinnornas sång och dans, se 2 Mos 15:21],
    för Israels Helige är stor bland (nära intill) er."
Jag ska göra det till en besittning för bitterhet
    och vattendammar,
jag ska sopa det med fördärvets kvast,"
    förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
För Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) har beslutat,
    och vem kan annullera det?
Och hans hand är utsträckt,
    och vem kan få den att dra sig tillbaka?"
De förbereder bordet,
    de tänder lamporna,
    de äter, de dricker.
"Stå upp furstar,
    smörj sköldarna (gör er redo till strid)!"
Och Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) uppenbarar sig själv i mina öron: "Sannerligen ska denna synd inte bli sonad av dig till dess du dör", säger Herren Härskarornas Herre (Adonai Jahve Sebaot).
Och hennes vinning och hennes sysselsättning ska vara helgad till Herren (Jahve), den ska inte bli värderad eller läggas i förråd, för hennes vinning ska vara till för dem som vistas inför Herrens ansikte, för att äta deras del och till ståtliga (praktfulla, anständiga) kläder.
Sedan ska månen blygas och solen skämmas,
    för Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) ska regera
på Sions berg och i Jerusalem och inför hans äldste ska härlighet råda.
är som [solens] hetta i ett torrt landskap.
Främlingars oväsen (larm, uppror) ska du kuva (förödmjuka; trycka ner – hebr. kana),
    som [solens] hetta [dämpas och avtar] i skuggan av ett moln.
De skoningslösas (grymma tyrannernas) segersång kommer att tystas ner (avta; ödmjukas; tryckas ner – hebr. anah).
Han ska uppsluka (utplåna; har uppslukat) döden för evigt! [När Paulus citerar detta stycke i 1 Kor 15:54 använder han Septuaginta – den grekiska översättningen av Gamla testamentet. Det hebreiska ordet netsach kan också översättas "i seger".] Och Herren Gud (Adonai Jahve) ska torka (torkar/har torkat) bort tårarna
    från alla ansikten [Upp 7:17; 21:4];
ja, han ska ta bort (han gör/har gjort helt slut på) sitt folks förnedring (skam, vanära, hån, förakt)
    från hela jorden
– för Herren (Jahve) har talat.
Så blir Herrens (Jahves) ord för dem
föreskrift till föreskrift,
föreskrift till föreskrift,
rad till rad,
rad till rad,
lite här, lite där.
[Samma fraser som i vers 10] De går och faller baklänges,
    de skadar sig, blir snärjda och fångade.
Och han ska bryta den som en krukmakares kärl krossas,
    bryta den i bitar utan återhållsamhet,
så att man inte bland bitarna ska finna en enda skärva
    som duger till att hämta eld från eldstaden
    eller vatten från cisternen.
Men den frikostige ger frikostigt
    och med frikostighet ska han förbli stående (vara upprätt, inte falla).

    de som Herren (Jahve) har friköpt ska komma tillbaka den vägen.
De ska gå in i Sion under jubelrop.
En evig glädje ska kröna dem,
    glädje och lycka ska överväldiga (överraska, gripa tag i) dem,
    sorg och suckan ska fly bort.
Då sade Chizkijaho till Jesaja: "Herrens (Jahves) ord, som du har talat, är gott." Vidare sade han: "Eftersom det ska vara frid (shalom, fred och välstånd) och sanning i mina dagar (under min livstid)."
Men de som [uthålligt] väntar (hoppas) på Herren (Jahve)
    ska förnya sin styrka ("glida fram" – fortsätta med kraft):
De ska lyfta på vingar (höja vingen, fjädern)
    som örnar.
De ska springa (rusa fram)
    utan att bli trötta (dra efter andan, flämta).
De ska vandra (fortsätta, gå)
    utan att mattas (tappa modet; segna ner, svimma). [Örnen symboliserar styrka och frihet. Den flyger på hög höjd och har perspektivseende. Uttrycket "förnya sin styrka" kan syfta på den process då örnen ruggar sin fjäderdräkt – nya fjädrar växer ut och den blir ung på nytt, se Ps 103:5. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter sista ordet "utan att mattas" med "utan att hungra".]
Du ska blåsa på dem och vinden ska bära bort dem
    och virvelvinden ska sprida ut (förskingra) dem,
och du ska glädja dig i Herren (Jahve).
    I Israels Helige ska du ha din ära.
För att de ska se och veta (djup, intim kunskap)
    och överväga och tillsammans förstå,
att det är Herrens (Jahves) hand
    som har gjort detta och att det är den Helige i Israel som har skapat det.
Se, allesammans, deras arbete är förgängligt (tomhet, ingenting),
    deras gjutna beläten (avgudar) är vind och förvirring.
Han ska inte släckas eller brytas ner,
    förrän han har uppenbarat vad rättvisa är på jorden.
De avlägsna havsländerna (öarna),
    väntar ivrigt på hans undervisning (hebr. Torah) .
Det som har sagts tidigare har skett [profetiska ord har slagit in],
    nu förkunnar jag nya ting.
Innan det visar sig (som ett frö, innan det spirat),
    låter jag er höra om det.
Därför har han öst ut (hällt) ilskan från sin vrede över honom,
    och stridens styrka och satt eld runtomkring honom
och han vet inget och den bränner
    honom, eftersom han inte lade det på sitt hjärta.
Då ska en [av dessa återvändande judar] säga: "Jag tillhör Herren",
    en annan ska tilltalas [av andra] med Jakobs namn.
    en annan skriva med sin hand [som när man signerar ett kontrakt]: "Herrens egen",
    och tilltalas [av andra] med det ärofyllda (högt aktade) namnet Israel.
    [Det judiska folket ska inte längre vara hånat och föraktat.]
Sjung ni himlar, för Herren (Jahve) har gjort det,
    ropa ni jordens djup (jordens lägsta platser)
brist ut i sång ni berg
    och skogar och varje träd som finns i dem,
för Herren (Jahve) har återlöst Jakob
    och förhärligar sig själv i Israel.
Jag har rest upp honom i rättfärdighet
    och jag gör hans vägar höga,
han ska bygga min stad
    och han ska frige mina fördrivna,
inte mot betalning
    eller belöning,"
säger Härskarornas Herre (Jahve Sebaot). [Detta skedde ungefär 200 år senare när judarna fick återvända från fångenskapen i Babylon och bygga upp Jerusalem och dess tempel under Esra och Nehemja.]
Israel, som är frälst (räddad) av Herren (Jahve) med en evig frälsning,
    ni ska inte komma på skam eller bli förvirrade, inte i all evighet.
Kom nära mig, lyssna på detta: Från första början har jag aldrig talat i hemlighet,
    från den tid som var, där är jag (befinner mig på den platsen),
och nu har Herren, Herren (Adonai Jahve) sänt mig
    och hans Ande.
Då ska du säga (tänka) i ditt hjärta:
    "Vem har fött dessa åt mig?
Var jag inte bestulen på mina barn,
    barnlös och en flykting
och en som vandrade hit och dit (utan någonstans att ta vägen)?
    Och vem har uppfostrat dessa?
Se, jag var lämnad ensam,
    dessa, var fanns de?"
Se, alla ni som tänder en eld
    för att omge er själva med eldstäder,
vandra i ljuset av era eldar
    och bland eldstäderna som ni har antänt.
Detta ska ni få av min hand
    – ni ska ligga ner i plågor.
[Att tända sitt eget ljus istället för att vandra i Guds ljus leder till syndens straff.]
er ska jag bestämma till svärdet,
    ni ska alla bli nedböjda till slakten,
eftersom jag kallade på er men ni svarade inte,
    och när jag talade lyssnade ni inte.
Istället gjorde ni det som var ont i mina ögon
    och valde det som jag aldrig hade behag till."
Men jag svarade: "O, Herre Herre (Adonai Jahve, den högste allsmäktige Guden, som trots sin storhet ändå är närvarande bland sitt folk)! Jag kan inte tala [tillräckligt bra för att företräda dig], jag är för ung." [Det hebreiska ordet för ung används både för spädbarn, se 1 Sam 4:21, och för unga män, se 1 Mos 14:24. Med tanke på Jeremias långa tjänst är det troligt att han inte är mer än omkring tjugo år när han får kallelsen, och mänskligt sett är han ung och oerfaren.]
Jag sätter dig i dag över folk och riken [som en profet som ska varna för framtida händelser och tala Guds ord], för att:
rycka upp [nationer och riken]
    och bryta ner,
förgöra
    och fördärva,
bygga upp
    och plantera."
Då sade Herren (Jahve) till mig: "Du har sett gott, för jag vakar över mitt ord för att verkställa det." [Ordet som används här för att vaka över är hebr. shoked och delar rot med ordet för mandelträd hebr. shaked. Detta är det första trädet som blommar på våren och är därför ett tecken på en ny vår och står som en symbol för det profetiska. Den sjuarmade ljusstaken i templet (menoran) som lyser på natten, har också inslag utformade som mandelblommor, se 2 Mos 25:33.]
De ska attackera dig, men de ska inte besegra dig, för jag ska vara med dig och rädda dig", förkunnar (säger, proklamerar) Herren.
Israel är Herrens (Jahves) helgade (avskilda) del,
    hans förstlingsfrukt av skörden.
Alla som slukar den ska hållas skyldiga,
    ondska ska drabba dem"
    [Jerusalem är Guds ögonsten (Sak 2:8), se även 1 Mos 12:3; Rom 1:16.]
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Men ni vill inte lyssna till mig, till att helga sabbatsdagen och inte bära bördor och gå in i Jerusalems portar på sabbatsdagen. Jag ska tända en eld i dess portar och den ska sluka Jerusalems palats och den ska inte släckas.
Det hände ibland att kärlet som krukmakaren arbetade med i sin hand misslyckades [det blev något fel med materialet], då började han helt enkelt om och gjorde det till ett annat slags kärl som han såg att det passade till (lämpade sig för).
Sök (arbeta aktivt för, träd fram inför Herren och fråga efter) det bästa (frid, fred, och välgång)
    för staden dit jag fört er i fångenskap, och be till [verka i förbön med] Herren (Jahve) för den.
Går det väl för den,
    går det väl för er (i dess fred har ni frid)." [Har staden som svar på böner välsignats med shalom – hebr. för frid, fred och välgång, får dess bedjande företrädare och talespersoner också ta del av den välsignelsen.]



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.