Referenser (1297 st), nedan visas bara de första 1000
1 Moseboken (75)
Men underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (dimma steg upp från marken) och vattnade hela ytan (ansiktet) av marken (jordens mylla). [Det första hebreiska ordet ed används bara här och i där det är dimma/moln. Den grekiska översättningen Septauinta översätter med källa/flöde. Det nämns inte att det regnar på jorden förrän i . Klimatet var alltså annorlunda än nu på jorden vilket kan förklara varför människorna levde längre och förekomsten av stora djur som dinosaurer. Kanske kan det liknas vid ett stort växthus. Den närmsta klimatzonen som har några av dessa karaktärsdrag i vår tid är Redwoodskogen i norra Kalifornien. De tusenåriga träden där är över 100 meter höga. Anledningen till det gynnsamma klimatet är den ihållande dimman från Stilla havet som kyler träden under sommaren och minskar avdunstningen. Under ett ånghölje finns inte heller något direkt solljus och inga regnbågar bildas. Det förklarar varför regnbågen kunde bli ett tecken som först sågs efter syndafloden, se .
Det finns många likheter i introduktionen av Skapelsberättelsen () och inledningen till Edeberättelsen (). Först finns ett konstaterande vad gäller tid "i begynnelsen" () och "vid skapandet av dem" (), alltså under den pågående processen. Sedan beskrivs situationen i något negativa termer "men jorden var öde och tom" () och "men ännu var inte all vegetation där och det hade inte regnat" (). Sist kommer en positiv avslutning "Guds ande hovrade över vattnen" () och "ett flöde steg upp från jorden och vattnade den" ().]
Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. ) människan (hebr. adam) av stoft (material) från jorden (hebr. adamah) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh). [Det hebreiska ordet för människa adam, är snarlikt ordet för jordens mylla adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det är människans andliga sida som är lik Gud, se . Det hebreiska ordet nefesh, här översatt "levande varelse", beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se , , , . Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platon och Aristoteles antika skrifter.
Ordet för liv är chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Detta är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeende. Ordet består av bokstäverna Chet, Jod, Jod och Mem.]
Herren Gud (Jahve Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat växa upp ur marken, också livets träd [; , , ] mitt i trädgården och kunskapens träd på gott (välsignelse, överflöd) och ont (misär, lidande).
men ät inte av kunskapens träd på gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande),
för den dag du äter av det ska du med all säkerhet döden dö (döende ska du dö). [I finns det positiva budet att äta från alla andra träd – som är en förutsättning för att "leva livet levande". I finns undantaget. Gud tvingar ingen till gemenskap med honom, därför måste kunskapens träd () finnas där så att människan kan göra ett aktivt val för eller emot livet, se även , . I hebreiskan dubbleras verben äta och dö. Ordagrant står det "ätande ska du äta" och "döende ska du dö". Konstruktionen förstärker att människan verkligen fritt får äta, men även det dubbla behovet av både andlig och fysisk mat, jmf ; . Även döden har en andlig och fysisk aspekt. Den dagen då Adam äter av kunskapens träd dör han en andlig död, som även får konsekvenser för hans fysiska kropp som blir dödlig, se .]
Från jord formade (skulpterade, designade – hebr. ) Herren Gud (Jahve Elohim) alla djuren på fälten, och alla fåglar (insekterna och alla djuren som kan flyga) i himlen, och förde dem till Adam för att se vad han skulle ge dem för namn. Det namn Adam gav varje levande varelse blev dess namn.
Från revbenet från mannens sida som Herren Gud hade tagit byggde han upp (modellerade han skickligt – hebr. ) kvinnan och förde henne till mannen. [Fyra olika hebreiska ord används kring skapandet av människan: asa (), bara (), jatsar (, ) och bana här.]
men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud (Elohim) sagt: Ni ska inte äta av det, inte heller ska ni röra det, då dör ni." [Gud hade sagt att de fick äta fritt av alla träd utom ett träd, se . Eva lägger till att de inte ens får röra trädet. Den död som talas om här är en andlig död – kontakten med Gud bryts. Denna andliga död får även konsekvenser för den fysiska kroppen som blir dödlig. I står det ordagrant "döende ska du dö" vilket indikerar att om de äter av den förbjudna frukten påbörjas döden som är en process.]
för Gud vet att den dagen ni äter av den öppnas era ögon, och ni blir som Gud (gudomliga varelser) som förstår skillnaden mellan gott och ont (skillnaden mellan välsignelse och överflöd eller misär och lidande)."
Då sade han: "Vem har sagt att ni är nakna? [Ordet naken har samma hebreiska rot som ordet för listig, se .] Åt ni från trädet som jag förbjöd er att äta från?" []
Mannen svarade: "Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig [frukt] från trädet, och jag åt."
Och till Adam sade han: "Därför att du lydde din hustrus ord och åt av trädet, som jag hade befallt dig inte äta av, därför är marken fördömd (förbannad) på grund av dig. I (fysisk och emotionell) möda ska du äta [av dess frukt] så länge du lever.
Med svettig panna (efter hårt arbete) ska du äta ditt bröd tills du återvänder till jorden (hebr. adamah), för från den var du tagen. Du är stoft, och till stoft ska du åter gå."
Herren Gud (Jahve Elohim) sade: "Människan har blivit som en av oss, så hon förstår (kan skilja mellan) gott och ont (välsignelse och förbannelse). Låt henne inte räcka ut sin hand och äta från livets träd och leva i evighet ..." [Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis som visar på Guds djupa känslomässiga engagemang. Vad skulle hända om människan nu fick leva i evighet i synd och sjukdom? Detta går inte att uttrycka i ord.]
Då sade Herren: "Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken.
Du är nu fördömd (förbannad) från marken, som har öppnat sin mun för att ta emot din brors blod från din hand.
Han gav honom namnet Noach (Noa), och sade:
"Denne ska lätta (hebr. nacham) oss från vårt arbete, ja från våra händers möda (slitsamma smärta – hebr. itsavon) med den mark [när vi brukar jorden] som Herren (Jahve) har förbannat." [Det hebreiska ordet för Noa förknippas både med nuach som betyder "vila", och används när arken stannade på berget Ararat. Här använder Lemech ordet nacham som betyder att lätta på bördan. Båda dessa hebreiska ord har en gemensam rot nch som beskriver "vila", "andetag", "att ligga ner".]
Fåglar (flygande djur – hebr. of) av sina slag, boskapsdjur och markens kräldjur ska ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva.
Ta sju par av alla rena fyrfotadjur (boskapsdjur), både hanar och honor; och ett par av de rituellt orena fyrfotadjuren, en hane och en hona.
Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte är rena, av fåglarna och av allt det som krälar på marken
Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.
Djupets källor och himlens dammluckor stängdes, regnet upphörde.
Noa väntade ytterligare sju dagar sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång.
"[Det är dags!] Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur.
Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra.
Noas söner som gick ut ur arken var Shem (Sem), Cham (Ham) och Jafet. Cham (Ham) var far till Kanaan [som föddes senare].
Han drack av vinet och blev drucken, och han var naken (utan täcke) inne i sitt tält.
Från det landet kom Ashor fram och byggde Nineve och staden Rechovot och Kalach
Efter att Lot hade skilt sig från honom, sade Herren (Jahve) till Abram:
"Lyft nu dina ögon! Och blicka ut från platsen där du är
– mot norr och mot söder [längden]
och mot öster och mot väster [bredden].
Saraj sade till Abram: "Eftersom Herren har gjort så jag inte kan få barn, så ligg med min tjänarinna. Kanske kan jag få en familj genom henne." [Saraj följde den dåtida kulturens tradition att ge en av sina tjänarinnor till sin man för att bli surrogatmor.] Abram lyssnade på Sarajs ord (lydde henne).
Jag ska göra dig mycket, mycket fruktsam och jag ska skapa nationer från dig och kungar ska komma från dig (bli dina ättlingar),
Jag ska välsigna henne och ska tillsammans med dig ge henne en son. Jag ska välsigna henne och hon ska bli en mor till många nationer (folk). Kungar över nationer ska komma från henne!" [På samma sätt som Gud lägger till bokstaven h, "He", i Abrahams namn (se ), så gör Gud på samma sätt med Saraj så hennes namn blir Sarah. Detta är signifikant eftersom bokstaven He uttalas som en utandning. Vad betyder detta? Jo Gud blåser in sin ande in i Sarajs namn! Med Guds andes hjälp ska undret ske!]
Och männen [de himelska besökarna] sade till Lot: "Har du några hos dig här, svärsöner, dina söner och dina döttrar och vem du än har i staden, för ut dem från denna plats,
Och Lot gick ut och talade till sina svärsöner som hade gift sig med hans döttrar och sade: "Upp, gå bort från den här platsen, för Herren (Jahve) ska fördärva staden." Men han var för sina svärsöner som en som skämtar (skojar, driver med). [De lyssnade inte och trodde inte att han menade allvar.]
Då lät Herren (Jahve) eld och brinnande svavel regna över Sodom och Gomorra. Det sändes ner från himlarna av Herren (Jahve).
Och vattnet i skinnet tog slut och hon övergav barnet under en buske (träd – hebr. siach). [Ovanligt ord för buske eller träd, kan vara en tamariskbuske, se även .]
Och Gud (Elohim) hörde ynglingens röst och Guds (Elohims) ängel (budbärare) ropade på Hagar från himlarna och sade till henne: "Vad plågar dig Hagar? Frukta inte, för Gud (Elohim) har hört ynglingens röst där han är.
En Herrens (Jahves) ängel ropade till honom från himlen och sade: "Abraham, Abraham" och han svarade: "Här är jag." [Detta är tredje gången som Abraham säger "här är jag" i detta kapitel, se och .]
Han (Herrens ängel) svarade: "Lägg inte din hand på gossen, gör ingenting mot honom, för nu vet jag att du är en gudfruktig man, jag ser att du inte har undanhållit din son, din ende son, från mig." [; ]
Herrens (Jahves) ängel (budbärare) [] ropade till Abraham från himlen en andra gång
"Lyssna min herre, du är en mäktig furste ibland oss, välj bland våra gravar och begrav din döda, ingen av oss ska undanhålla dig sin grav, utan du ska kunna begrava din döda."
Han talade till Efron så att folket i landet hörde det och sade: "Om du önskar, ber jag dig (vädjar) lyssna på mig, jag ska ge dig full betalning för fältet, ta emot det av mig och jag ska sedan begrava min döda där."
Jakob hade kokat en soppa när Esau kom in från fältet och var utmattad.
Esau sade till Jakob: "Låt mig äta, jag ber dig, lite av det röda, den röda soppan, för jag är utsvulten." Därför kallades han Edom. [Hebreiska Edom har samma rot som "adom" som betyder röd.]
Avimelech sade till Isak: "Gå ifrån oss för du är mycket mäktigare än vi."
till dess hans vrede har vänts bort från dig, och han glömmer det som du har gjort mot honom. Sedan ska jag sända och hämta dig därifrån, varför skulle jag berövas er båda på samma dag?"
Och han såg och se, en källa på fältet, och tre flockar med får låg vid den. För från den källan vattnade de flockarna. Och stenen över källans öppning var stor.
Och Jakobs vrede upptändes mot Rakel och han svarade henne: "Är jag i Guds (Elohims) ställe, som inte har låtit dig få frukt i din livmoder?"
Då sade hon: "Se min tjänstekvinna Bilha, gå in till henne och hon kan få barn över min välsignelse, så att även jag blir uppbyggd genom henne."
När Jakob kom från fältet på kvällen gick Lea ut och mötte honom och sade: "Du måste komma in till mig, för jag har verkligen köpt dig med min sons alrunor." [Lea väntade inte hemma utan går ut och möter Jakob.] Och han låg hos henne den natten. [Här används inte känna (hebr. , se ) som är det ord som brukar användas om äktenskapligt samliv, utan "ligga" som oftare har med utomäktenskaplig sex att göra, se . De fyra första sönerna som Lea föder står det bara att hon föder (, , , ), med de två sista föder hon "till Jakob" ( och ), precis som Bilha ( och ) och Zilpa ( och ). även Josef och Benjamin har annorlunda formulering och saknar frasen "till Jakob", se och .]
Jag är den Gud
(El) som såg dig i
Betel [för 15 år sedan], där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte. Bryt nu upp och dra ut ur detta land och vänd tillbaka till ditt fosterland.' "
Och han höll sig där den natten, och tog av det han hade med sig en gåva till Esau hans bror.
Och Esau sade: "Låt mig lämna några från mitt folk med dig." Och han sade: "Varför detta? Låt mig finna nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i min herres ögon."
Och Jakobs söner kom in från fältet när de hörde det. Och männen var bedrövade och de var mycket arga eftersom han hade gjort en vidrig gärning i Israel när han låg med Jakobs dotter, något som aldrig skulle ha gjorts.
Och Gud (Elohim) sade till honom: "Jag är Allsmäktig Gud (El Shaddaj). Var fruktsam och föröka dig. Ett folk och flera folk ska komma från dig och kungar ska komma från din länd. [Ordet för länd syftar på hela den nedre delen av kroppen, inklusive könsorganen.]
När de midjanitiska köpmännen [] gick förbi, drog de [bröderna] upp Josef från brunnen och sålde Josef till ismaeliterna för 20 shekel silver. [Priset för en ung manlig slav var 20 silver shekel, se . Priset finns även dokumenterat i Hammurabis lagar, se §116, §214 och §252.] Och de tog Josef till Egypten. [Den ovanliga trefaldiga upprepningen av Josefs namn i denna vers "drog upp Josef ... sålde Josef ... tog Josef" betonar och indikerar att händelsen är viktig för fortsättningen av berättelsen. Karavanen bestod troligtvis av både ismaeliter och midjaniter, se ; , , ; ; . Här finns också en historisk konflikt som går flera generationer tillbaka. Ismaeliterna var ättlingar till Ismael, som Abraham fick med den egyptiska Hagar omkring 180 år tidigare, se . Midjaniterna var också ättlingar till Abraham från hans äktenskap med Ketura och deras son Midjan, se ]
Han sade: "Jag ska skicka en killing från flocken". Hon svarade: "Vill du ge mig en pant till dess du sänder den?"
Juda kände igen dem och sade: "Hon är mer rättfärdig än jag, eftersom jag inte gav henne min son Shela." Han träffade henne inte mer (hade inget sexuellt umgänge med henne).
Han är inte större i detta hus än vad jag är, inte heller har han undanhållit mig något förutom dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna gör denna stora ondska och synda mot Gud (Elohim)?" [Josef argumenterar i flera punkter: Det skulle vara ett missbruk av förtroende, ett svek mot Potifar, något ondskefullt och även en synd mot Gud. Se även ; .]
Men kom ihåg mig när det går väl för dig, och visa mig nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet – chesed) och berätta om mig för farao och för mig ut ur detta hus.
I den översta korgen fanns alla sorters bakat bröd för farao men fåglarna åt upp det i korgen på mitt huvud."
Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta och de åt av sjögräset.
Sju andra kor kom upp efter dem från floden, de var klena och utmärglade och stod bredvid de andra korna på flodstranden.
Då skickade farao efter och kallade på Josef och de skyndade sig att hämta honom från fängelsehålan. Han rakade sig och bytte kläder och kom inför farao.
Se, sju kor kom upp ur floden, välgödda och feta och de åt av sjögräset.
Du ska råda över mitt hus och i enlighet med dina ord ska allt mitt folk regeras, bara tronen ska vara större än du." [Josef blir befordrad till den högste ämbetsmannen i Egypten, bara farao själv är högre i rang. Ordagrant: "din mun ska allt mitt folk kyssa", jmf. .]
Hans far vägrade och sade: "Jag vet (känner mycket väl till) det min son. Jag vet det. Han ska också bli ett folk och även han ska bli stor. Likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och är – hebr. olam) ska hans yngre bror bli större än honom och hans säd (efterkommande) ska bli en myckenhet av folk (nationer).
Josef sade till sina bröder: "Jag dör men Gud (Elohim) ska verkligen besöka er (hebr. ) och föra er upp, ut ur detta land, exakt som han gav sin ed (lovade) till Abraham, till Isak och till Jakob.
2 Moseboken (90)
Kungen sade till sitt folk: "Se, israeliterna har blivit för många och för starka för oss.
Nu måste vi handla klokt i den här situationen. Annars blir de ännu fler och om det blir krig kan de alliera sig med våra fiender och kämpa mot oss, och sedan ge sig av härifrån."
Då sade hans syster [Mirjam] till faraos dotter: "Ska jag gå och hämta en hebreisk ammande kvinna, så hon kan amma barnet åt dig?"
När barnet blev större [antagligen 3-4 år gammalt] tog hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose, för hon sade: "Jag har dragit upp honom från vattnet."
Många år senare dog Egyptens kung [som var ute efter Mose liv]. Israeliterna fortsatte att sucka på grund av sitt slaveri. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud.
Därför har jag kommit ner för att befria dem från egyptierna och föra upp dem från detta land till ett land som både är gott och rymligt och som flödar av mjölk och honung, det område där det nu bor kananéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. [Trots egentligen ogynnsamma förhållanden med hög luftfuktighet och hetta har Israel drastiskt ökat sin mjölkproduktion sedan 1950-talet då en ko i genomsnitt producerar 4 000 liter mjölk per år till otroliga 12 000 liter de senaste åren. Varje år på kvällen som inleder veckohögtid Shavuot (pingsten på våren) släpps "mjölk– och honungsrapporten" från den israeliska statistiska centralbyrån. Israel är det land i världen som leder statistiken överlägset med över 30% över USA som kommer på andra plats. En israelisk ko producerade 2019 i genomsnitt 11 852 liter mjölk per år, medan motsvarande siffra i Sverige var omkring 9 000 liter. Genomsnittet i Europa var 6 000 liter och i Indien 1 000 liter.]
Men om de inte tror på dessa två tecken eller lyssnar på dig, så ska du ta lite vatten från Nilen och hälla det på torra landet (marken). [Detta blir det tredje tecknet.] Då ska vattnet från floden förvandlas till blod på torra land." [Två olika hebreiska ord för "torrt land" används i denna vers. Det första är det generella ordet som används i skapelsen och när israeliterna korsar Röda havet och Jordan torrskodda. Det sista används bara här och i , där det används om hur Gud är större än alla avgudar.]
När han [syftar antagligen på Gud] lät honom [Mose] vara, sade Sippora "du är min blodsbrudgum på grund av omskärelsen." [I Guds förbund med Abraham och Israels folk var omskärelsen av pojkar viktig, se . Det verkar som om Mose och Sippora hade försummat att göra detta för en eller båda av deras söner. Även om den exakta betydelsen av dessa verser inte är helt klar, ser vi att Gud var noga med att Mose som skulle befria sitt folk följde Guds bud.]
Ni ska dock kräva samma mängd tegel av dem som förut, minska inte kvoten. De är lata, det är därför de ropar: 'Låt oss gå och offra till vår Gud.'
Fisken som är i floden ska dö och floden ska bli stinkande [av all rutten fisk] och egyptierna ska avsky (tappa tålamodet; tröttas ut av) att dricka flodens vatten.' " [Här används hebr. i betydelsen att de blir uttröttade, irriterade och tappar tålamodet på att söka efter rent dricksvatten.]
Fiskarna som fanns i floden dog och floden stank (luktade och smakade) så illa att egyptierna inte kunde dricka vattnet. Blodet var överallt (i alla slags vatten) över hela Egyptens land. [Plågorna var riktade "mot alla gudar i Egypten", se . Egyptierna tillbad fler än 2 000 olika gudar. Eftersom Nilen med dess årliga översvämningar skapade de bördiga förutsättningarna var flera gudar kopplade till just Nilen. Den stora skaparguden Khnum var Nilens beskyddare. Hapi var Nilens ande och guden för flodens årliga översvämming. Han ansvarade för fiskarna, fåglarna och bördigheten i marken runt floden genom översvämningarna. Dessa båda gudar sågs som livets källa, Khnum gav livet och Hapi gav mat och vatten som är förutsättningen för att livet ska bestå. Osiris var underjordens gud och Nilen ansågs vara hans blodflöde.]
Då kallade farao på Mose och Aron och sade: "Be till Herren (Jahve) att han tar bort grodorna från mig och från mitt folk. Sedan ska jag låta folket gå så att de kan offra till Herren (Jahve)."
Mose svarade farao: "Gör mig den äran! Vid vilken tid ska jag be för dig, dina tjänare och ditt folk att grodorna ska lämna (bokstavligt bli avhuggna från) dig och ditt hus och endast finnas kvar i Nilen?"
Grodorna ska lämna dig, ditt hus, dina tjänare och ditt folk. De ska bara finnas kvar i Nilen."
Herren (Jahve) gjorde i enlighet med Mose ord och grodorna dog från husen, från gårdarna och från fälten.
Sannerligen skulle jag nu ha kunnat sträcka ut min hand och slå dig och ditt folk med en pest som hade sopat bort dig från jordens yta.
Se, imorgon vid den här tiden ska jag låta det regna med en mycket häftig hagelstorm, vars like aldrig har skådats i Egypten sedan den dag det grundades och till nu.
Sedan ska de täcka jordens yta (bokstavligt "ansikte"), så att ingen ska kunna se marken. De ska äta det som undkom, det som blev kvar efter haglet och äta alla era träd ute på fälten.
Vår boskap ska också gå med oss, inte en enda klöv ska lämnas bakom. Vi måste ta av dem för att betjäna Herren vår Gud (Jahve Elohim). Själva vet vi inte hur vi ska betjäna Herren (Jahve) förrän vi kommer dit.
Lammet ska vara felfritt (fullkomligt, oskyldigt) [; ], av hankön, och ett år gammalt. Ni kan välja det bland fåren eller getterna.
De ska ta från blodet och stryka det på de båda dörrposterna och på träslån över dörren i alla de husen där man ska äta det.
Ät inte köttet rått eller kokat i vatten, utan stekt över eld med huvudet, benen och innanmäte.
Ni får inte lämna kvar något till nästa morgon, det som blir kvar måste ni bränna upp i eld.
Tag en handfull isopstjälkar. [Isop har en styv och förgrenad stjälk och blir upp till 0,5 meter lång.] Doppa dem i skålen med blodet [som ni tömt från lammet] och stryk det ovanför dörren och ner på de båda dörrposterna. Ingen av er får sedan gå ut förrän nästa morgon.
Nu uppmanade egyptierna folket ivrigt och enträget och skickade ut dem ur landet med hast, så fort de kunde, för de tänkte att annars dör vi allihop.
I ett och samma hus ska det ätas, ni ska inte bära ut något av köttet ut ur huset, inte heller får något ben krossas. [Denna passage är en tydlig skuggbild av Jesus som vår påsk, vårt påskalamm, bara den som är omskuren enligt förbundets regler får äta, på samma sätt som bara den som är frälst, och därmed har sitt hjärta omskuret i det Nya förbundet kan ta del av Jesus. Redan här förutsägs det också att inget av hans ben ska krossas och det skedde inte heller, se ; .]
Var det inte det vi sade i Egypten? Vi sade: 'Lämna oss ifred så att vi kan vara slavar under egyptierna.' Det är bättre för oss att tjäna egyptierna som slavar än att dö i öknen."
Då sade Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla ett dagsbehov för varje dag, så jag kan pröva dem, om de vill vandra efter min undervisning (hebr. Torah) eller inte.
Detta är vad Herren har befallt: 'Samla in det ni behöver för att bli mätta, en omer [ca 3 liter] per person. Ta till alla de som bor i ditt tält.' " [Per person är ordagrant "per skalle" (hebr. gul-golet) jämför ordet "golgata", se . Omer-måttet, som var dagsbehovet av manna för en person, definieras i till en tiondels efa.]
Mose sade också till dem: Låt ingen spara någonting av detta till morgonen.
Likväl lyssnade de inte på Mose. Några av dem sparade det till nästa morgon, men det föddes maskar (i det) och det ruttnade. Och Mose var vred på dem.
Likväl, på den sjunde dagen gick några ut för att samla, men de fann ingenting.
Sedan sade Mose: Detta är vad Herren (Jahve) har befallt. Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.
Jag ska stå framför dig på klippan vid Horeb, och du ska slå på klippan, och då ska det komma vatten från den så att folket kan dricka." Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
Nästa dag satt Mose och dömde folket och de stod runt Mose från morgonen till kvällen.
När Mose svärfar såg allt han gjorde för folket, sade han: "Vad är det du gör för folket? Varför sitter du själv, ensam, med allt folket stående omkring dig från morgon till kväll?"
Du kommer att trötta ut dig själv, liksom folket som är med dig, för uppgiften är för stor för dig. Du kan inte göra allt själv, ensam.
Mose gick upp till Gud, och Herren talade till honom från berget:
"Så ska du säga till Jakobs hus (släkt) och förkunna för israeliterna:
Sedan gick Mose ned från berget till folket, helgade dem och sedan tvättade de sina kläder.
Då förde Mose ut folket ur lägret för att möta Gud (Elohim), och de stod på den lägsta delen av berget.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå ner och varna folket, så att de inte bryter igenom (gränsen) och ser Herren (Jahve) och många av dem dör.
Herren (Jahve) sade till Mose: "Detta ska du säga till Israels barn (söner); ni har själva sett att jag har talat med er från himlen.
Och skördehögtiden (hebr. chag qatsir) [även kallad veckohögtiden (Shavuot) och pingst – en skördefest på försommaren ska du också hålla], förstlingsfrukten (hebr. bikorim) av ditt arbete [i plural - korn och vete] som du har sått på fälten. [Detta är enda gången namnet skördehögtid används om denna högtid. Det vanligaste namnet är Shavuot (veckohögtiden), se ; ; ; . Vårt svenska namn pingst kommer från grekiska pentekoste, se .]
Insamlingshögtiden – lövhyddohögtiden (Sukkot)
Och insamlingshögtiden (hebr. chag asif) [även kallad lövhyddohögtiden (Sukkot) – en skördefest på hösten] ska du också hålla i slutet av året när ni har samlat in alla grödor från era fält. [En glädjefylld skördefest på hösten i oktober, se ; ; ; . Denna högtid har uttryckligen ett bud att vara glad, se .]Stavarna ska vara kvar (förbli) i ringarna på arken, du ska inte ta bort dem därifrån. [På samma sätt som stavarna behövs för att bära arken blir vi burna av Jesus när vi förblir i honom som grenarna på vinrankan, se .]
Gör en kerub på den ena sidan och en kerub på den andra sidan, i ett stycke med locket till arken ska du göra keruberna på de två kortsidorna av locket.
Du ska göra en menora (sjuarmad ljusstake) av rent guld, i hamrat arbete ska menoran göras, också dess fot och dess stam. Dess bägare, dess knoppar och dess blommor ska göras i ett stycke med den. [För att kunna göra ett drivet arbete i hamrat guld måste metallen upphettas till höga temperaturer. Det betyder att guldet inte bara bearbetas utan också renas och luttras under tillverkningsprocessen. Det är en bild på hur Gud vill forma oss så att bara det värdefulla i oss blir kvar. Menoran är också en bild på Jesus som säger att Jag är världens ljus, se . Ytterligare en bild som menoran visar oss är den helige Ande. Lamporna kräver olja för att lysa. På samma sätt behöver vi den Helige ande för att kunna vara ljus för våra medmänniskor. Menoran är gjord som ett träd med grenar och det pekar på vad Jesus säger i att han är stammen och vi är grenarna. På samma sätt som menoran ska tillverkas i ett stycke måste vi vara i Jesus, som ett med honom. Detta talar även Paulus om när han beskriver församlingen som den Smordes kropp, ]
Tre bägare gjorda som mandelblommor i en gren, en kula och en blomma, och tre bägare gjorda som mandelblommor i de andra grenarna, en kula och en blomma, och likadant i de sex grenarna som kommer ut från menoran. [Mandelblomma och vaksamhet har samma rot på hebreiska shin-kof-dalet. Detta anspelar Jeremia på i . För oss är bilden därför även att vi behöver ljuset för att kunna vara vaksamma, se .]
Och en kula under två grenar i ett stycke med den, och en kula under två grenar i ett stycke med den, och en kula under två grenar i ett stycke med den, för de sex grenarna som går ut från menoran.
Dess kulor och dess grenar ska vara i ett stycke med den, i ett stycke av hamrat arbete av rent guld.
och den mellersta stången i mitten av (inuti – hebr. tavech) plankorna som ska gå igenom från den ena ändan till den andra.
Och du ska göra hornen till det på dess fyra hörn, hornen ska göras i ett stycke med altaret och du ska klä in det i brons (kopparlegering). [Talen som används har en symbolisk innebörd. Talet 5 är Guds nåd och altaret som bild på Jesu försoningsoffer på korset är uppfyllelsen av all slags nåd som finns. Talet 3 pekar på Gud i hans fulla treenighet – Fader, Son och Ande. Talet 4 står ofta för världen och allt skapat och allt skapat (det finns fyra väderstreck). Akaciaträ pekar på Jesu mänskliga natur och brons på Jesu gudomliga natur, i ringhetsgestalt, till skillnad från guld, som är Jesu gudomliga natur i härlighetsgestalt. Notera att ordet för brons (hebr. Nechoshet) är snarlikt ordet för orm, se .]
De konstfullt vävda banden som är på den, som den ska bindas fast med, ska vara lika som resten av arbetet och i ett stycke med det, av guld och blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne. [I hebreiskan nämns bara färgerna, men det är underförstått att dessa färger avser fina garner eller tyger i respektive färg. Fint linne är vitt.]
Och du ska ta av blodet som är på altaret och av smörjelseoljan och stänka det över Aron och över hans kläder och över hans söner och över sönernas kläder med honom. Och han och hans kläder ska bli helgade och hans söner och hans söners kläder med honom.
Och du ska ta bort det feta från baggen och fettsvansen och det feta som täcker inälvorna och hinnorna som är över levern och de två njurarna och fettet som är på dem och det högra lårstycket, för detta är en bagge till invigning,
Och om något överblivet av invigningsköttet eller av brödet finns kvar till morgonen, då ska det överblivna brännas med eld, det ska inte ätas eftersom det är heligt.
Dess längd ska vara 1 aln [45 cm] och dess bredd ska vara 1 aln [45 cm], kvadratiskt ska det vara, och 2 alnar [0,9 meter] ska vara dess höjd, dess horn ska vara i ett stycke med det.
Och Aron och hans söner ska tvätta sina händer och sina fötter i det,
Den som tillverkar något likadant eller vemhelst som använder något av den på en främling, han ska bli avhuggen från sitt folk.' "
Och du ska mala en del av det väldigt fint och placera det framför vittnesbördet i mötestältet, där jag ska umgås med dig, det ska för dig vara högheligt.
Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sade till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
De har hastigt vänt sig bort från vägen som jag befallde dem, de har gjort sig en gjuten kalv och har tillbett den och har offrat till den och sagt: 'Detta är din gud Israel som har fört dig ut ur Egyptens land.' "
Och Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i sina händer, tavlorna som var skrivna på båda sidor, på den ena sidan var det skrivet och på den andra sidan var det skrivet.
Och Levi söner gjorde efter Moses ord och 3 000 män föll den dagen.
Och Mose tog tältet och reste det långt utanför lägret, och han kallade det "mötestältet" [hebr. ohel moed]. Var och en som ville rådfråga (söka) Herren (Jahve) måste gå ut till mötestältet utanför lägret. [Här används den hebreiska frasen ohel moed (på svenska "mötestältet"). Ett annat ord mishkan (översatt "tabernaklet") hade Mose tidigare fått instruktioner om att bygga mitt i lägret (). Vid detta tillfälle är det ännu inte byggt, se även ; . Detta mötestält som tillhörde Mose fungerade som en temporär helgedom.]
När Mose kom ner från Sinai berg med vittnesbördets två stentavlor i sin hand, visste han inte om att hans ansikte strålade (att ljus sköt fram som horn), därför att han hade talat med Herren.
Och han gjorde den mittersta stången till att gå igenom mitt i brädorna från den ena sidan till den andra.
en kerub i den ena änden och en kerub i den andra änden. I ett stycke med locket gjorde han keruberna på dess två ändar.
Och han gjorde menoran (ljusstaken) av rent guld. I drivet arbete gjorde han menoran med sin fot och sin stjälk, dess skålar, dess knoppar och dess blommor, allt var gjort i ett stycke.
3 skålar gjorda som en mandelblomma på en gren, en knopp och en blomma, och 3 skålar gjorda som en mandelblomma på den andra grenen, en knopp och en blomma. Så var det på de 6 grenarna som gick ut från menoran.
och en knopp under 2 grenar i ett stycke med den, och en knopp under 2 grenar i ett stycke med den, och en knopp under 2 grenar i ett stycke med den, på de 6 grenarna som gick ut från den.
Dess knoppar och dess grenar var gjorda i ett stycke med den. Det var gjort i ett stycke, hamrat arbete i rent guld.
Och han gjorde rökelsealtaret av akaciaträ, 1 aln var dess längd och 1 aln var dess bredd, kvadratiskt, och 2 alnar var dess höjd, dess horn var gjorda i ett stycke med det.
Och han gjorde dess horn på dess 4 hörn, dess horn var gjorda i ett stycke med det, och han pläterade det med brons.
[Nu beskrivs prästens klädnad. Stycket verkar vara uppdelat i sju sektioner.] Och från blått och purpur och scharlakansrött gjorde de broderade kläder för tjänst i det heliga och gjorde heliga kläder till Aron som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och de skickligt vävda banden som var på den, som man fäster den med, var av samma stycke och likadant arbete, av guld, av blått och purpur och scharlakansrött och fint tvinnat linne, som Herren (Jahve) befallt Mose.
så att Mose och Aron och hans söner kunde tvätta sina händer och sina fötter i det.
3 Moseboken (102)
Tala till Israels söner och säg till dem: Om någon bland er vill föra fram ett offer till Herren (Jahve) ska han föra fram sitt offer från sin hjord, från nötboskapen eller småboskapen (får och getter) och presentera det som ett blodsoffer. [Frasen "föra fram" är hebr. korban som betyder att man offrar ett blodsoffer, till skillnad från mincha (; ) där man offrar något utan att blod utgjuts, till exempel säd eller vin. Det önskade resultatet av dessa blodsoffer är att de tas emot välbehagligt av Herren. Ordet för "nåd" här (i ) är ratson som beskriver något som man skulle kunna beskriva som "villkorad nåd". Villkoret för nåden är att offret måste vara felfritt. Då tas det emot och då ges nåd. Jesus var det felfria lammet, se och . Se även ; ; .]
Om hans offer är ett brännoffer från hjorden, ska han offra ett felfritt djur av hankön. Han ska offra det vid ingången till församlingens mötestält till nåd (till behag, villkorad nåd – hebr. ratson) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och om hans offer är från småboskapen, från fåren eller från getterna som ett brännoffer, ska han föra fram ett felfritt djur av hankön.
Och om brännoffret till hans offer till Herren (Jahve) är från fågel, ska han föra fram sitt offer av duvor eller av unga turturduvor.
Det som är kvar av matoffret är till [ska användas av] Aron och till hans söner, det mest heliga från Herrens (Jahves) eld. [Den delen av mjölet som brändes på altaret kallades azkarah(påminnelseoffer), som en ihågkomst inför Herren. Resten fick prästerna använda. Ordet används 7 ggr, se 3 Mos 2:9, 16; 5:12; 6:15; 24:7; 4 Mos 5:26. I [3 Mos 6:14-23] beskrivs matoffren mer detaljerat.]
Och prästen ska ta från matoffret ett minne av det och ska bränna det på altaret, det är ett offer gjort av eld som en söt doft till Herren (Jahve).
Det som är kvar av matoffret är till [ska användas av] Aron och till hans söner, det mest heliga från Herrens (Jahves) eld. [På samma sätt som mjölet i .]
Inget matoffer som ska föras fram till Herren (Jahve) får vara gjort med jäst, för ni ska inte bränna något syrat eller någon honung i något eldsoffer till Herren (Jahve).
Och om hans offer är ett shalomoffer (gemenskapsoffer) om han offrar det från hjorden, oavsett om det är ett handjur eller hondjur, ska det vara felfritt (rent – hebr. tamim) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och om hans offer till shalomoffer till Herren (Jahve) kommer från småboskapen, oavsett om det är ett handjur eller hondjur, ska det vara felfritt (rent – hebr. tamim) inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska offra sitt offer, ett eldsoffer till Herren (Jahve), det feta som täcker inälvorna och allt fett som är på inälvorna,
och prästen ska doppa sitt finger i blodet och stänka blodet sju gånger inför Herrens (Jahves) ansikte, framför helgedomens förhänge.
Och prästen ska stryka en del av blodet över altarets horn med söt rökelse inför Herrens (Jahves) ansikte, som är i mötestältet. Resten av blodet (Och allt blodet) från oxen ska han hälla ut vid foten på altaret med brännoffret som står vid ingången till mötestältet.
Och han ska ta bort allt det feta från oxen till syndoffret, det feta som täcker inälvorna och allt fett som är på inälvorna,
och prästen ska doppa sitt finger i en del av blodet och stänka det sju gånger inför Herrens (Jahves) ansikte, framför helgedomens förhänge.
Och han ska stryka en del av blodet över altarets horn som är inför Herrens (Jahves) ansikte, som är i mötestältet. Resten av av blodet (Och allt blodet) från oxen ska han hälla ut vid foten på altaret med brännoffret som står vid ingången till mötestältet.
Och han ska ta allt det feta från den och bränna det på altaret.
Eller om en själ rör vid något orent föremål, om det är ett kadaver från ett orent djur, eller ett kadaver från oren boskap, eller ett kadaver från orena kräldjur, och om det har blivit dolt för honom, ska han också vara oren och skyldig.
Eller om han rör vid det orena hos en människa, vilken orenhet det än är som orenar en människa, och det döljs för honom, när han känner till (får kunskap om) det ska han vara skyldig.
Eller om en själ svär (avlägger en ed) och uttalar med sina läppar att göra ont, eller att göra gott, vad det än är som en människa säger med en ed, och det göms för honom, när han känner till (får kunskap om) det ska han vara skyldig i endera avseendet.
Och han ska föra fram offret för sin överträdelse till Herren (Jahve) för synden som han har syndat, ett hondjur från flocken, ett lamm eller en killing som ett syndoffer. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom för hans synd.
Sedan ska han föra fram det till prästen som ska ta en handfull av det och ett minne därav, och bränna det på altaret i enlighet med offer gjorda med eld till Herren (Jahve). Det är ett syndoffer.
Om en själ begår en överträdelse (missgärning) och syndar oavsiktligt med Herrens heliga ting, ska han för sin överträdelse föra fram till Herren (Jahve) en felfri (tamim) bagge från sin flock, med en enligt [av prästen uppskattat] jämförbar summa silver i shekel, efter helgedomens shekel, som ett skuldoffer.
Och han ska gottgöra för den skada som han åsamkat det heliga, och ska lägga till en femtedel av värdet och ge det till prästen. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom med baggen till skuldoffret, och han ska bli förlåten.
Och han ska föra fram en felfri (tamim) bagge från sin flock, med en jämförbar summa, som ett skuldoffer till prästen. Och prästen ska bringa försoning för (täcka över) honom angående hans oaktsamhet varmed han gjort fel utan att veta (förstå) det, och han ska bli förlåten. [Se .]
Och han ska föra fram det förverkade till Herren (Jahve), en felfri (tamim) bagge från sin flock, enligt det uppskattade värdet, som ett skuldoffer till prästen.
Och han ska ta sin hand full av det, av mjöl från matoffret och av dess olja, och all dess rökelse som är på matoffret och ska bränna det på altaret som en söt doft, och minnet av det till Herren (Jahve).
Och resten av det ska Aron och hans söner äta. Med osyrat bröd ska det ätas på en helig plats, på mötestältets gård ska de äta det.
Och han ska offra allt dess fett, bakdelen och fettet som täcker inälvorna,
Och av dem ska han offra en av alla från hela offret som ett viftoffer till Herren (Jahve), och den ska tillhöra den präst som stänker blodet från shalomoffret.
Och köttet från hans shalomoffer som tacksägelse ska ätas samma dag som det offras, inget av det får lämnas kvar till morgonen.
Men om offret som han offrar är en ed eller ett frivilligt offer, ska det ätas samma dag som det offras och på morgonen ska det överblivna ätas.
Men om något av köttet från hans shalomoffer äts på den tredje dagen, ska ingen nåd (villkorad nåd – hebr. ratsa) ges [offret accepteras inte], det ska inte tillräknas honom som offrar, istället ska det vara en styggelse och den personen (den själ) som äter av det ska bära sin synd.
Vem som än äter det feta från något djur som en man har offrat som ett eldsoffer till Herren (Jahve), den person (själ) som äter det ska huggas av från sitt folk.
Och han stänkte därav på altaret sju gånger, och smorde altaret [] och alla dess redskap, både vattenkaret [] och dess fundament, till att helga dem.
Och han förde fram Arons söner och Mose strök blod på deras högra örsnibbar, och på tummarna på deras högra hand, och på stortårna på deras högra fot. Och Mose stänkte blodet över altaret runtomkring.
Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet som var på altaret och stänkte det över Aron och över hans kläder och över hans söner och över hans söners kläder med honom, och helgade (avskilde) Aron och hans kläder och hans söner och hans söners kläder med honom.
Men det feta och njurarna och hinnorna över levern på syndoffret brände han på altaret, som Herren (Jahve) befallt Mose.
Och han förde fram matoffret och tog en handfull därav och brände det på altaret vid sidan av morgonens brännoffer.
Och det feta av oxen och baggen, länden och det som täcker inälvorna och njurarna och hinnorna över levern,
[Det finns olika hebreiska ord för fåglar. I och här används hebr. of som beskriver något som flyger. (I parallellpassagen i används tsipor som är ett ljudhärmande ord för det kvittrande lätet). Inom den moderna biologins systematik av organismer klassificeras fladdermusen () inte som en fågel utan som ett däggdjur. Uppräkningen här uppfyller dock de hebreiska ordens betydelser. Bland de rena fåglarna räknas: höns, duva, anka, gås, ripa, vaktel, kalkon, osv.] Och dessa är de som ni ska betrakta som något avskyvärt bland fåglarna, de ska ni inte äta, de är något avskyvärt [20 sorters flygande djur som är orena räknas nu upp]:
örnen
och lammgamen
och fiskgjusen
Och om något djur som man kan äta av dör, ska den som rör dess kadaver vara oren till kvällen.
Om den ljusa fläcken blir vit i huden på hans kropp och inte ser djupare ut än huden och om håret på den inte blir vitt, då ska prästen stänga in (isolera) honom som har fläcken i sju dagar. [Den initiala tiden för karantän var alltid en vecka när orsaken till sjukdomen inte var uppenbar.]
och om prästen när han ser (undersöker) den och den ser lägre ut än huden och dess hår har blivit vitt, ska prästen förklara honom oren, det är en fläck med svampinfektion (mögel) som har brutit ut från bölden.
Men om prästen ser på (undersöker) den och ser att där inte finns några vita hår och om det inte är lägre än huden men är mörkare, då ska prästen stänga in (isolera) honom i sju dagar.
då ska prästen se på (undersöka) den och se om håret på den ljusa fläcken har blivit vitt och se (undersöka) om fläcken är lägre än huden. Då är det en svampinfektion (mögel) som har brutit ut i brännsåret, därför ska prästen förklara honom oren. Det är en fläck med svampinfektion (mögel).
Men om prästen ser på (undersöker) den och ser att där inte finns några vita hår och att det inte är lägre än huden men är mörkare, då ska prästen stänga in (isolera) honom i sju dagar.
då ska prästen se på (undersöka) fläcken och se om den ser djupare ut än huden och om där finns gult tunt hår, då ska prästen förklara honom oren. Det är torra fjäll och svampinfektion (mögel) på huvudet eller i skägget.
Och om prästen ser fläcken med fjäll och ser att den inte är djupare än huden och att det inte finns några svarta hår i den, då ska prästen stänga in (isolera) den som har fläcken med fjäll i sju dagar.
Och på sjunde dagen ska prästen se på (undersöka) fläcken och se om fjällen inte har spridit sig och om det inte finns något gult hår och om fjällen inte ser ut att ligga djupare än huden.
Och på sjunde dagen ska prästen se på (undersöka) fjällen, och se, om fjällen inte har spridit sig i huden och om de inte ser ut att vara djupare än huden, då ska prästen förklara honom ren och han ska tvätta sina kläder och vara ren.
Men om prästen ser på (undersöker) och ser att fläcken har mörknat efter att den har tvättats, då ska han riva ut den ur plagget eller ur skinnet eller ur väven eller ur det stickade.
och prästen ska komma ut från lägret och se på (undersöka) och se om fläcken med svampinfektion (mögel) är botad från svampinfektionen (möglet).
Och han ska stänka det sju gånger över den som blivit fri från svampinfektionen (möglet) och han ska förklara honom ren och ska låta den levande fågeln flyga iväg över det öppna fältet (ordagrant över fältets mun).
och prästen ska doppa sitt högra finger i oljan som är i hans vänstra hand och ska stänka av oljan med sitt finger sju gånger inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och prästen ska hälla av oljan i handflatan i sin vänstra hand,
och prästen ska stänka med sitt högra finger en del av oljan som är i hans vänstra hand sju gånger inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och prästen ska ta av oljan som är i hans hand och stryka på den högra örsnibben på honom som ska bli ren och på tummen på hans högra hand och på stortån på hans högra fot ovanpå platsen med blodet från skuldoffret.
Och resten av oljan som är i prästens hand ska han hälla över huvudet på honom som ska bli ren och prästen ska bringa försoning för honom inför Herrens (Jahves) ansikte.
Och han ska offra den ena turturduvan eller unga duvan, vilket han kan ge,
Och han ska se på (undersöka) fläckarna, om fläckarna finns på väggarna i huset med ihåliga stråk, grönaktiga eller rödaktiga, som ser ut att vara fördjupningar i väggen,
då ska prästen gå ut från huset till husets dörr och stänga (låsa) huset sju dagar.
Om någon mans säd lämnar honom (spills vid sidan) vid ett samlag, då ska han tvätta sin kropp i vatten och vara oren till kvällen.
Detta är undervisningen om honom som har en flytning och om honom vars säd lämnar honom så att han blir oren av det,
Han ska ta av oxblodet och stänka det med sitt finger ovanpå nådastolens ansikte österut och framför nådastolen ska han stänka av blodet med sitt finger sju gånger. [Den östra sidan av nådastolen är dess framsida. tabernaklet, och senare templet, placerades alltid så att ingången var vänd mot öster. Därav följer att även arken och nådastolen blir placerade så att de alltid vänds med framsidan mot öster. Därför kan man säga att Gud blickar österut när han sitter på nådastolen, kerubernas vingar är ju hans tron. Öster är ett väderstreck som inte bara betyder en viss riktning i förhållande till omgivningen. I detta ord, hebr. kedem, ligger många fler betydelser. Öster är ett av de två eviga väderstrecken, till skillnad från norr och söder som har sina begränsningar vid respektive pol. Öster handlar om det eviga perspektivet också på det sättet att det ser både bakåt och framåt samtidigt. Det är ett ord som knyter ihop tidens begränsning med evighetens gränslöshet. Det är också ett ord som handlar om möten, att möta sig själv och att möta Gud. Det är när man blickar bakåt ett ord som innebär att man gör bokslut med det som har varit. På samma sätt när man blickar framåt ser man profetiskt vad som ska komma. Det är även ett ord som talar om vägledning, vilket är precis det man får när man profetiskt blickar framåt. I förståelsen av ordet öster ligger inte bara människans möjlighet att se hela sitt liv, utan också förståelsen av Gud som den som står utanför tid och rum och ser allting samtidigt från sitt evighetsperspektiv.]
Han ska stänka av blodet ovanpå det med sitt finger sju gånger och rena det och helga det från Israels söners (folks) orenhet.
Säg till dem: Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem, offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer
Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels hus eller av främlingarna som bor bland dem förtär något blod, ska jag vända mitt ansikte mot den som äter blodet [] och utrota honom ur hans folk.
Om någon (ordagrant: "och, man, man") av Israels barn eller av främlingarna som bor bland dem fäller ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel av det slag som får ätas, ska han låta blodet rinna ut och täcka över det med jord.
Tala till Israels barn och säg till dem:
Avgudadyrkan – samhället ska straffa
Om någon av Israels barn eller av främlingarna som bor i Israel ger något av sina barn åt Molok, ska han straffas med döden. Folket i landet ska stena honom. [; ; ; ]
Om folket i landet ser mellan fingrarna med den mannen när han ger ett av sina barn åt Molok och inte dödar honom,
Därför har jag sagt till er: Ni ska ärva deras land, för jag ska ge er det till arvedel, ett land som flödar av mjölk och honung. Jag är Herren er Gud (Jahve Elohim), som har avskilt er från andra folk. []
Ni ska vara heliga inför mig,
för jag, Herren (Jahve),
är helig.
Och jag har avskilt er från andra folk för att ni ska tillhöra mig.
Han ska inte gå ut från helgedomen, inte vanhelga sin Guds (Elohims) helgedom, för hans Guds (Elohims) smörjelseolja är kronan över honom. Jag är Herren (Jahve).
Han ska äta sin Guds (Elohims) bröd, både av det högheliga och av det heliga.
Oavsett vilken man av Arons släkt (säd, avkomma) som lider av en svampinfektion (mögel) eller ett problem med flytningar, han ska inte äta av det heliga förrän han har blivit ren. Och den som berör någonting som är orent genom de döda eller en man vars säd har lämnat honom,
Den själen som har rört något sådant ska vara oren till kvällen och ska inte äta av det heliga förrän han har tvättat sin kropp med vatten.
Och när solen har gått ner ska han vara ren och ska därefter äta av det heliga för det är hans mat.
[Denna sektion hör ihop med kapitel 1-7. Det som tas upp här är defekter på djuren som diskvalificerar dem från att offras.] Tala till Aron och till hans söner och till alla Israels söner och säg till dem: "Vem han än är från Israels hus eller från främlingarna i Israel, som vill offra sitt offer för alla sina löften och alla hans frivilliga gåvor som de vill offra till Herren (Jahve) som ett brännoffer,
Det ska ätas samma dag, ni ska inte lämna något av det till morgonen. Jag är Herren (Jahve).
Detta är ett jubelår, det ska vara heligt för er. Ni ska äta överflödet från fälten (det som är kvar från tidigare år).
Och ni ska så det åttonde året och fortfarande äta av den gamla frukten till det nionde året, till dess hennes frukt kommer in ska ni äta av det gamla förrådet.
Och om en man köper av leviterna, ska huset som såldes och staden för hans besittning återlämnas vid jubelåret, för husen i leviternas städer är deras besittning bland Israels söner.
Och jag ska ge frid (shalom, all slags välstånd, hälsa och framgång) i landet och ni ska ligga ner och ingen ska göra er rädda, och jag ska rensa bort onda djur från landet, inte heller ska svärdet gå genom ert land.
Och om det är ett djur som man för fram som offer till Herren (Jahve), allt som någon ger av sådant till Herren (Jahve) ska vara heligt.
Om det är något orent djur som man inte offrar något offer till Herren (Jahve) med, då ska han visa djuret för prästen.
Inget helgat som är helgat av människor ska återlösas, utan ska dödas.
4 Moseboken (58)
"Befall Israels söner att de ska skicka ut från lägret alla som lider av en svår hudsjukdom (hebr. , se ) och alla som är sjuka och alla som är orena genom kontakt med någon död,
Och prästen ska ta heligt vatten i ett lerkärl, och av jorden som är på marken i tabernaklet ska prästen ta och lägga det i vattnet.
Och prästen ska ta en handfull av matoffret, som påminnelse (minnesdelen) av det, och göra det till rök på altaret, och därefter ska han låta kvinnan dricka av vattnet.
Och prästen ska ta baggens skuldra när den är genomstekt och en osyrad brödkaka från korgen och en ringlad brödkaka och ska lägga dem i händerna på nasiren efter att han har rakat sitt avskilda huvud.
de ska inte lämna något av det till morgonen och inte bryta något av dess ben [] i enlighet med alla förordningar (ordagrant "saker inristat") för påsken ska de fira den [].
Herrens (Jahves) moln gick före dem på dagen när de lämnade sin lägerplats.
Jag klarar inte av att bära hela detta folk själv, ensam, eftersom det är för tungt för mig.
Och jag ska komma ner och tala med dig där, och jag ska ta av anden som är över dig och ska lägga den på dem, och de ska bära bördan av detta folk med dig, så att du inte bär den själv (ensam).
Och Herren (Jahve) kom ner i ett moln och talade till honom och tog av anden som var över honom och lade den över de 70 äldste, och det hände sig att när anden vilade över dem profeterade de, men det upphörde (de gjorde det inte igen).
Och det kom en vind från Herren (Jahve) och förde med sig vaktlar från havet, och lät dem falla ner över lägret, till omkring en dagsvandring från ena sidan av det och en dagsvandring på den andra sidan, runtom lägret och ungefär 2 alnar högt över markens ansikte.
Och de kom till Eshkols dal [någon av dalgångarna i närheten av Hebron] och där skar de av en gren med en klase vindruvor, och den bar de på en stång mellan två [så enorm var den]. De tog även med sig granatäpplen och fikon [från den platsen].
Men männen som hade gått upp med honom sade: "Vi är inte kapabla att gå upp mot folket, för de är mycket starkare än vi." [De tio andra spejarna, förutom Josua och Kaleb, använder samma ord som Kaleb, men vänder på dem och säger att de inte ska gå och de inte är starkare, jmf .]
Och där såg vi nefilimer, Anaks söner från Nefilim, och i våra egna ögon var vi som gräshoppor och så var vi i deras ögon." []
Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, som var bland dem som utforskat (undersökt – hebr. tor) landet, rev sönder sina kläder.
Jag ska slå dem med pest [grekiska översättningarn har "död"] och fördärva (utrota) dem, och jag ska göra dig till ett större och mäktigare folk än dem." []
Men Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son förblev levande av dessa män som gått och utforska landet.
och ska göra ett offer med eld till Herren (Jahve), ett brännoffer [] eller ett offer för att fullfölja ett löfte eller ett frivilligt offer eller vid de bestämda tiderna (Herrens högtider), för att göra en söt arom till Herren (Jahve) av er boskap eller er hjord,
allt det som Herren (Jahve) har befallt er genom Mose hand, från den dag då Herren (Jahve) gav befallningar och vidare genom era generationer,
Men den person (själ) som gör något med en hög hand (avsiktligt), oavsett om han är infödd eller en främling, den hädar Herren (Jahve), och den personen (själen) ska huggas av från sitt folk.
Detta ska vara ditt från de allra heligaste sakerna, undantagna från elden, alla deras offer, alla deras matoffer, alla deras syndoffer och alla deras skuldoffer som de kan ge till mig, ska vara högheliga för dig och för dina söner.
"Du ska tala till leviterna och säga till dem: "När ni tar emot Israels söners tionde som jag har gett er från dem som ert arv, då ska ni ta åt sidan en gåva (ett offer) för Herren (Jahve), en tiondel av tiondet.
Och gåvan (offret) som ni avskiljer ska för er räknas som om det var säd från tröskgolvet och som fullheten från vinpressen.
Så ska ni lägga undan en gåva åt Herren (Jahve) av allt ert tionde som ni tar emot från Israels söner, därav ska ni ge gåvan som är satt åt sidan till Herren (Jahve) åt prästen Aron.
Av allt det som ges till er ska ni sätta undan allt som tillhör Herren (Jahve), av allt det bästa därav, den helgade delen av det.
Därför ska du säga till dem: När ni avskiljer det bästa från det, då ska det räknas till leviterna som överflödet på tröskgolvet och som överflödet från vinpressen.
Och ni ska inte bära någon synd på grund av det, eftersom ni har tagit undan från det bästa av det, men ni ska inte vanhelga Israels söners heliga ting, för att ni inte ska dö.
"Ta staven och samla församlingen, du och din bror Aron, och tala till klippan inför deras ögon så att den ger ifrån sig vatten, och du ska frambringa vatten till dem ut ur klippan, så ska du ge församlingen och deras boskap att dricka."
Och Mose och Aron samlade församlingen framför klippan och han sade till dem: "Lyssna nu ni upproriska, kan vi bringa fram vatten ur denna klippa?"
Och Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son Elazar. Och Aron dog där på toppen av berget. Och Mose och Elazar kom ner från berget.
Och kananéerna, Arads kung som bodde i söder (Negev), hörde att Israel kom på Atarims väg. Då stred han mot dem och tog några som fångar.
Kom därför nu, jag ber dig,
förbanna detta folk åt mig,
för de är för mäktiga för mig.
Måhända ska jag segra
så att jag kan slå dem
och så att jag kan driva ut dem ur landet.
För jag vet att den du välsignar
är välsignad
och den som du förbannar (helt förgör – hebr. arar)
är förbannad (helt förgjord – hebr. arar)."
Och åsnan såg Herrens (Jahves) ängel stå på vägen med sitt svärd draget i sin hand, och åsnan vek av från vägen och gick ut på fältet, och Bileam slog åsnan för att vända henne till vägen. [Satiren och komiken i det som nu sker går inte att missa, en "dum åsna" ser ängeln medan den professionella siaren totalt missar detta.]
Och han [Bileam] tog upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sade:
"Från Aram [nuvarande centrala och södra Syrien; betyder "upphöjd"]
hämtade Balak mig,
Moavs kung
från bergen i öster:
'Kom, förbanna (hebr. arar) Jakob
och kom förbanna (hebr. zaam) Israel.'
och ge en hyllning till Herren (Jahve) från de män som drog ut och stred. En själ av 500, både av människor och av boskap och av åsnor och av småboskapen.
Och av Israels söners halva ska du ta ut en av varje 50, av människor, av oxarna, av åsnorna och av småboskapen och av all boskap och ge dem till leviterna som ansvarar för (vakar över och sköter om) Herrens (Jahves) Tabernakel."
Och människosjälar, från kvinnorna som inte har känt någon man genom att ligga med honom, 32 000.
av vilka Herrens (Jahves) hyllning var 675,
Och av Israels söners halva, som Mose delat av från stridsmännen,
deras halva var från fåren 337 500,
Och Mose tog från Israels söners halva var femtionde både av människor och djur och gav dem till leviterna som ansvarar för (vakar över och sköter om) Herrens (Jahves) Tabernakel, som Herren (Jahve) befallt Mose.
och de sade till Mose: "Dina tjänare har räknat stridsmännen som var under vårt ansvar och inte en enda man bland oss saknas.
Och detta ska vara er norra gräns, från stora havet [Medelhavet i väst] ska ni dra en linje till berget Hor,
5 Moseboken (56)
Vad möter oss när vi går upp? Våra bröder har fått våra hjärtan att smälta och sagt: 'Folket är större och högre än vi, städerna är stora och befästa ända upp till himlarna och dessutom har vi sett anakiternas söner där.' "
Från Aroer som ligger på gränsen till Arnons dal och från staden som är i dalen ända till Gilead, fanns inte en enda stad som var för hög för oss, Herren vår Gud (Jahve Elohim) överlämnade alla framför oss.
Och till rubeniterna och till gaditerna gav jag från Gilead ända till Arnons dal, mitten av dalen som en gräns ända till Jabboks flod som är gränsen mot Ammons söner,
Ni ska inte lägga något till orden som jag befallt er, inte heller ska ni dra bort något från dem, utan ni ska hålla Herren er Guds (Jahve Elohims) budord (tydliga befallningar) som jag befallt er. [Upp. 22:18-19]
Fråga nu om de första dagarna som var före dig, från dagen då Gud (Elohim) skapade människan på jorden, och från himlarnas ena ända till himlarnas andra ände, om det har förekommit något sådant som detta stora ting är, eller om man hört talas om något liknande.
Från himlarna har han låtit dig höra hans röst, för att han ska instruera dig, och över jorden har han låtit dig se hans stora eld och du hörde hans röst från mitten av elden.
Han fördriver hednafolk [på grund av deras synd, se ; ] som är större och mäktigare än du, för att föra in dig i deras land och ge det till arvedel, som det ju är idag.
för att en person som oavsiktligt dräpt någon (ordagrant: "den mandråpare som dödat") ska kunna fly dit [], och inte har hatat honom dessförinnan, och som har flytt till en av dessa städer för att kunna leva.
När Herren din Gud (Jahve Elohim) ska föra dig in i landet dit du går för att ta det i besittning, ska han kasta ut många folkslag framför dig,
hetiterna
och girgasiterna
och amoréerna
och kananéerna
och periséerna
och hivéerna
och jebusiterna,
sju folkslag större och mäktigare än er,
Och Herren (Jahve) ska ta bort från dig all sjukdom, och han ska inte lägga någon av Egyptens onda sjukdomar som du känner till (har god kunskap om) på dig, utan ska lägga dem (sjukdomarna) på alla dem som hatar dig.
Om du säger i ditt hjärta: "Dessa länder är mer (större, starkare) än jag, hur kan jag fördriva dem?"
Hör Israel! Du ska idag gå över Jordan för att gå in och fördriva länder större och mäktigare än du själv, städer stora och befästa upp till himlarna,
Kom ihåg, glöm inte hur du gjorde Herren din Gud (Jahve Elohim) vred i öknen. Från den dag då du gick ut från Egyptens land till dess du kom till denna plats, har du varit upprorisk mot Herren (Jahve).
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Stå upp, gå ner snabbt härifrån, för ditt folk som du har fört ut ur Egypten har handlat fördärvligt, de är snabba att vända sig bort från vägen som jag har befallt dem, de har gjort sig en gjuten bild."
låt mig vara ensam så att jag kan utrota dem och utplåna deras namn från under himlarna, och jag ska av dig göra ett folk mäktigare och större än dem."
Så jag vände och kom ner från berget, och berget brann i eld och de två förbundstavlorna var i mina två händer.
Och jag såg och se, ni hade syndat mot Herren er Gud (Jahve Elohim), ni hade gjort en gjuten kalv, ni hade snabbt vänt er bort från vägen som Herren (Jahve) befallt er.
Och jag tog er synd, kalven som ni hade gjort, och brände den i eld och slog den i bitar och malde ner den tills det bara var fint (tunnt) stoft, och jag kastade stoftet i bäcken som rann ner från berget.
Och jag vände om och kom ner från berget och lade tavlorna i arken som jag hade gjort och där är de som Herren (Jahve) befallde mig.
Därifrån vandrade de till Gudgoda [betyder: att skära bort] och från Gudgoda till Jotvata [betyder: trivsel], ett land med vattenbäckar.
Varje plats som din fotsula beträder ska vara din [], från öknen och Libanon, från floden, floden Eufrat ända till Västra havet (Medelhavet, kan även översättas "det hindrande havet") ska vara din gräns.
och förbannelsen om ni inte lyssnar
till Herren er Guds (Jahve Elohims) budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot, plural)
utan vänder av från vägen som jag har befallt er idag och går efter andra gudar som ni inte känner.
Och ni ska bryta ner deras altaren och slå deras obelisker i bitar och bränna deras aseror i eld, och ni ska kasta ner de skurna bilderna av deras gudar och ni ska utplåna namnet från den platsen.
Om platsen som Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välja för att låta sitt namn bo där, är för långt bort från dig, då ska du slakta av din hjord och av din flock som Herren (Jahve) har gett dig, som jag har befallt dig och du ska äta inom dina portar utifrån allt som din själ önskar.
Alla dessa ord som jag befaller er ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) för att göra (leva och agera efter) dem. Ni ska inte lägga något till dem och inte ta bort något från dem. [; ]
Och profeten eller drömmaren som drömmer ska du döda eftersom han har talat perverst mot Herren din Gud (Jahve Elohim), som fört dig ut ur Egyptens land och befriat dig från slavhuset, för att få dig att gå åt sidan från vägen som Herren din Gud (Jahve Elohim) befallt dig att vandra på. Så ska du ta bort ondskan från din mitt.
av folkens gudar som finns runtomkring dig, nära dig eller långt bort från dig, från jordens ena ända till jordens andra ända,
Och inget av det avskilda ska finnas (vara fastklistrat) vid din hand för att Herren (Jahve) ska vända bort sin vredes häftighet och ge dig nåd (oändlig barmhärtighet – hebr. rachamim) och ha nåd (evigt förbarmande – hebr. rachamim) med dig och föröka dig som han har lovat (sjufallt svurit en ed till – hebr. shaba) dina fäder,
Och om vägen är för lång för dig så att du inte kan bära det, eftersom platsen ligger för långt bort från dig, som Herren din Gud (Jahve Elohim) ska välja för att sätta sitt namn där, när Herren din Gud (Jahve Elohim) välsignar dig,
Och inget syrat ska ses hos dig innanför alla dina gränser i sju dagar, inte heller ska något av köttet som du offrade den första kvällen vara kvar hela natten till morgonen.
Om det kommer fram ett ärende som är för svårt för dig att döma,
mellan blod och blod [mord och dråp – medvetet eller olyckshändelse, se ],
mellan påstående och påstående (där ord står mot ord)
och mellan slag och slag (där någon har slagit eller spottat på),
liksom kontroversiella frågor inom dina portar.
Då ska du resa dig upp och gå upp till platsen som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) ska visa dig. []
Och du ska göra i enlighet med innebörden i domen, som de tillkännager för dig från den plats som Herren (Jahve) ska utvälja, och du ska vara noga med att i allt göra i enlighet med det som de undervisar dig.
I enlighet med undervisningen (hebr. torah) som de lär ut till dig och i enlighet med domslutet som de avkunnar för dig, ska du göra. Du ska inte vika av från domen som de förklarar för dig, varken åt höger eller åt vänster.
Då blir inte hans hjärta upphöjt över hans bröder och han viker inte av från instruktionerna, varken till höger eller till vänster. Till slut kan det göra hans dagar fler i hans kungarike, hans och hans barns, mitt i Israel. [] [Israels kung får inte diktera sina egna lagar som andra kungar utan måste lyda och underordna sig Guds undervisning och instruktioner! Detta är en beskrivning även på Jesus som inte gör något som Fadern inte har talat om för honom, se ; .]
När en profet talar i Herrens (Jahves) namn, om det inte sker och går i uppfyllelse, är det något som Herren (Jahve) inte har talat. Profeten har talat förmätet, du ska inte vara rädd för honom.
som när en man går till skogen med sin granne för att hugga ved och hans hand riktar ett slag med yxan för att hugga ner trädet och yxhuvudet lossnar från skaftet och träffar hans granne så att han dör, då ska han fly till en av dessa (tre) städer och leva.
När du drar ut för att strida mot dina fiender, och du ser hästar och vagnar och människor som är fler än du själv, ska du inte vara rädd för dem. För Herren (Jahve) din Gud (Elohim), som förde dig upp ur Egyptens land, är med dig.
Så ska du göra mot alla städer som är långt bort från dig, som inte tillhör detta lands städer.
När du belägrar en stad en längre tid, då du strider mot den för att inta den, ska du inte fördärva dess träd genom att slunga en yxa mot dem, för du ska äta av dem [trädens frukt] och du ska inte hugga ner dem, för fältets träd är väl inte en människa så att du behöver belägra det?
Så ska du göra med hans åsna, och så ska du göra med hans mantel, och så ska du göra med alla din broders förlorade tillhörigheter, som han har tappat bort och som du har återfunnit, ignorera det inte (du får inte gömma dig själv).
När du bygger ett nytt hus ska du göra ett räcke för ditt tak, så att du inte drar blod över ditt hus om någon faller ner därifrån. [Husen som byggdes hade platta tak som användes för vila, arbete och bön, se t.ex. ; ; . Det var vanligt att man vistades på taket och därför viktigt att göra vad man kan för att förebygga olyckor. Rent strukturellt så finns en röd tråd på temat liv/död från dråp (5 Mos 19:1-21:23), ovillighet att rädda liv (5 Mos 22:1-4) och nu oaktsamhet som leder till död här i . Allt sammanfattas i budet "Du ska inte mörda", se ; .]
då ska du säga inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim):
"Jag har lagt undan det heliga och tagit ut det ur mitt hus och gett det till leviten och till främlingen, till de faderlösa och till änkan enligt alla dina budord (klara tydliga befallningar) som du har befallt mig, jag har inte överträtt något av dina budord, inte heller har jag glömt dem.
Jag har inte ätit av det i min sorg, jag har heller inte lagt undan något av det som är (rituellt) orent och inte givit av det för någon död. Jag har lyssnat till Herren (Jahve) min Guds (Elohims) röst och jag har gjort enligt allt som du har befallt mig.
Se ner från din heliga boning, från himlarna, och välsigna ditt folk Israel och landet som du har gett oss, som du gav din ed till våra fäder, ett land som flyter av mjölk och honung."
Och alla jordens folk ska se att Herrens (Jahves) namn är utropat (proklamerat) över dig, och de ska respektera (frukta, vörda, högakta) dig.
Herren (Jahve) ska göra ditt lands regn till pulver och stoft, från himlarna ska det komma ner över dig, till dess du tynar bort (går under, förgås, blir utrotad).
Din oxe ska slaktas inför dina ögon,
men du ska inte äta av den,
din åsna ska tas ifrån dig med våld framför ditt ansikte,
och ska inte återlämnas till dig,
dina får ska ges till dina fiender
och du ska inte ha någon som räddar dig.
[Detta stycket, , är det centrala stycket i Mose sista ord (kap 27-34).] För dessa budord (klara tydliga befallningar) som jag befaller dig idag, är inte för svåra för dig och inte för långt bort.
För jag vet att efter min död ska ni oavsett agera korrupt och vika av från det som jag har befallt er. Och ondska ska drabba er ända till dagarnas slut, eftersom ni ska göra det som är ont i Herrens (Jahves) ögon och provocera (utmana) honom med era händers göromål."
"Herre (Jahve) välsigna hans tillgångar och ta emot (acceptera) hans händers arbete. Slå höfterna på dem som reser sig upp mot honom och på dem som hatar honom, så att de inte reser sig igen." [ passar inte riktigt in på Levi, som inte "krossade länderna på hans motståndare", och passar bättre in på Juda stam. Här kan den "saknade" välsignelsen finnas till Simon som fanns inom Juda stam, se .]
Och till Dan sade han: "Dan är en lejonunge som skuttar fram från Bashan" [Dans område var ursprungligen i söder men senare flyttar de och bosätter sig längst norrut i Bashans område, nuvarande norra Golan, vid Hermonberget. Hur de byter område beskrivs i , som troligtvis sker i slutet på domartiden då Simson är domare.]
Josua (41)
Var bara stark (fast, säker, tapper) och mycket frimodig (ståndaktig, alert, modig)!
[Samma fras som i och , men med adverbet "bara" och förstärkningen "mycket".]
Var noga med att beakta och följa (vaka över; se till att göra efter)
all den undervisning (hebr. Torah) som min tjänare Mose har gett (befallt) dig.
Vik inte av från den vare sig åt höger eller åt vänster [följ instruktionerna],
så kan du agera vist [med insikt och förstånd och ha framgång]
vart du än går.
Josua, Nuns son, skickade i hemlighet i väg två spejare från Shittim [en stad öster om Jordanfloden strax norr om Döda havet där israeliterna hade slagit läger under en längre tid] och sade: "Gå in i landet [väster om Jordan] och undersök det, och då särskilt [staden] Jeriko"
De begav sig i väg och stannade till vid en prostituerads hus [byggt ovanpå muren, troligen nära Jerikos port]. Kvinnan hette Rahab (Rachav) och de sov över där. [Detta var en strategiskt bra plats att gömma sig på. De större städerna i Kanaan var små kungadömen där varje stad styrdes av en lokal kung. Trots spejarnas försiktighet måste vakterna vid stadsporten ha sett dem.]
"Ta tolv män från folket, en man (ordagrant "en man, en man" – hebr. ish ehad ish ehad) från varje stam [upprepningen betonar att alla stammar ska representeras],
"Befall prästerna som bär vittnesbördets ark att komma upp ur Jordan."
Därför befallde Josua prästerna och sade: "Kom upp ur Jordan."
Och folket kom upp från Jordan på den 10:e dagen i den första månaden (den 10 Nisan) och slog läger i Gilgal på Jerikos östra sida.
Och de tolv stenar som de tagit upp ur Jordan satte Josua upp i Gilgal.
Håll bara er själva borta från det helgade (avskilda), så att ni inte drar en förbannelse (bestämd till att dö – hebr. charam) över er genom det som är helgat (avskilt), då gör ni Israels läger förbannat (bestämd till att dö) och orsakar det bekymmer.
[Nu vänder den första kiasmen och rör sig tillbaka. Detta stycke hör ihop med kapitel 2. Här kommer missmod på grund av en trolös israelit. Han gömmer plundrat byte trots att Gud befallt dem att inte göra det. Denna berättelse har sin "spegelbild" i kapitel 2. Där kommer uppmuntran till israeliterna från en kanaaneisk kvinna, som gömmer två israeliska spejare.] Men Israels söner begick en överträdelse med de avskilda (helgade) tingen. Achan, son till Karmi, son till Zavdi, son till Zerach som tillhör Juda stam, tog (stal) av de avskilda (heliga) tingen och Herrens (Jahves) vrede tändes mot Israels söner.
Så omkring tretusen män gick dit, men de tvingades fly för männen från Ai.
När kananéerna och alla invånare i landet hör om det, kommer de att omringa oss och hugga av vårt namn från jorden, och vad ska du göra för ditt stora namn?
Israel har syndat. De har överträtt mitt förbund som jag befallt dem, ja de har också tagit av de avskilda tingen och har stulit och även dolt (gömt) det och de har lagt det bland sina egna ägodelar.
Och Josua sade till Achan: "Min son, jag ber dig, ge ära till Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim) och bekänn inför honom, och tala om för mig vad du har gjort, dölj ingenting för mig."
Och han befallde dem och sade:
"Se, ni [en mindre grupp på 5 000 män, se ] ska ligga i bakhåll mot staden bakom (på andra sidan; väster om) staden, inte långt från staden, och håll er redo.
Och de ska komma ut efter oss till dess att vi har lockat bort dem från staden, för de ska säga: 'De flyr för oss som förra gången.' Så ska vi fly framför dem.
Och allt folket som var i Ai kallades samman för att jaga efter dem, och de jagade efter Josua och drogs bort från staden.
Och de andra kom fram, ut ur staden mot dem, så att de var mittemellan Israel, en del på ena sidan och en del på andra sidan. Och de slog dem så att de inte lät någon av dem bli kvar eller fly.
Och kungen i Ai hängde han i ett träd fram till kvällen, och när solen gick ned befallde Josua att de skulle ta ner hans kropp från trädet och kasta den i ingången till porten i staden och de kastade upp en stor hög med stenar över den, till denna dag.
då blev de mycket rädda (fruktade de storligen) eftersom Givon var en stor stad, som en av de kungliga städerna och eftersom det var större än Ai och alla män där var mäktiga stridsmän.
Så Josua gick upp från Gilgal, han och allt krigsfolket med honom och alla mäktiga stridsmän.
Därför kom Josua över dem plötsligt, eftersom han vandrade upp från Gilgal hela natten. [En sträcka på 3 mil, med brant stigning från Jordandalen.]
Och det hände när de flydde undan (från framför) Israel när de var på väg ner från Bet Choron, att Herren (Jahve) kastade ner stora stenar från himlarna över dem ända till Azeqa och de dog. Det var fler som dog av haglet än dem som Israels söner slog med svärdet. [Samma ord för hagel (hebr. barad) används även om den sjätte plågan i Egypten, se ; .]
Sedan sade Josua: "Öppna grottan [ta bort de stora stenarna från öppningen] och för fram dessa fem kungar till mig från grottan."
Och de gjorde så och förde fram dessa fem kungar till honom från grottan, Jerusalems kung, Hebrons kung, Jarmots kung, Lachishs kung, Eglons kung.
från de kala bergen som sträcker sig upp till Seir och ända till Baal Gad i Libanons dal under berget Hermon, och alla deras kungar tog han och han slog dem och dödade dem.
Och Josua kom på den tiden och högg av Anakim från Bergsbygden, från Hebron, från Devir, från Anav och från hela Juda Bergsbygd och från hela Israels Bergsland. Josua förstörde dem fullständigt med deras städer.
från Shichor som är framför Egypten till gränsen mot Ekron norrut som räknas som kananéernas, de fem filisteiska ledarna,
Gaza och Ashdod och Ashkelon och Gittit och Ekron, även Avim.
alla invånare i bergsbygden från Libanon till Misrefot-Maim, alla sidonier, dem ska jag driva ut från Israels söner, du ska bara fördela det som ett arv åt Israel som jag har befallt dig.
Och deras södra gräns var från änden av Salthavet (Döda havet), från dess södra vik (mot Negev).
Och deras gräns på den norra sidan var från Jordan och gränsen gick upp till sidan av Jeriko i norr och gick upp genom bergsbygden västerut, och därifrån gick den till Beit-Avens öken.
Och gränsen drogs och vände på den västra sidan söderut från bergen som ligger framför Beit-Choron söderut och går ut därifrån vid Kirjat-Baal, samma som Kirjat-Jearim, en av Juda söners städer, detta var den västra sidan.
Och lotten föll för Kehatiternas familjer, prästen Arons söner som var leviter, och lotten föll på Juda stam och på Simons stam och på Benjamins stam, 13 städer.
Är Peors synd för liten för oss, från vilken vi inte har renat oss själva till denna dag, trots att det kom en plåga över Herrens (Jahves) församling,
Vare det långt ifrån oss att vi skulle göra uppror mot Herren (Jahve) och denna dag vända oss bort från att följa Herren (Jahve) med att bygga ett altare för brännoffer, för matoffer och för offer vid sidan av Herren vår Guds (Jahve Elohims) altare som står framför hans Tabernakel."
Se, jag har tilldelat er ett arv, efter era stammar, de länder som är kvar från Jordan med alla länder som jag har huggit bort ända till det Stora havet [Medelhavet] mot solnedgången [västerut].
Därför ska ni vara mycket starka (fasta, säkra, tappra) och hålla (vakta, skydda, bevara) och göra allt som är skrivet i boken med Moses undervisning (hebr. Torah), så att ni inte viker av därifrån till höger eller till vänster,
Se, jag vandrar (tar nu nästa steg) på den väg allt [vi alla här] i världen måste gå [], betänk därför i hela ert hjärta och med hela er själ att inte en enda sak av allt det goda som Herren er Gud (Jahve Elohim) talade över er har uteblivit, allt har kommit till er, inget av det saknas.
Domarboken (51)
Och Otniel, Kenaz son, Kalebs yngre bror, tog det och han gav honom sin dotter Achsa till hustru.
Och väktarna såg en man komma ut ur staden, och de sade till honom: "Visa oss, vi ber dig, ingången till staden så ska vi ge dig nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed)"
[Samlingen vid Gilgal () var entusiastisk och uppräkningen av de sju stammarna gick från segrar till allt större nederlag. Som en parallell följer nu en sorgsen samling vid Bochim. Budbäraren här identifieras ibland med Gud själv, se ; ; . Hebreiska frasen malach JHVH kan översättas "Herrens budbärare" eller "Herrens ängel". Den förekommer 19 ggr i denna bok och varianten malach ha-elohim (Guds budbärare/ängel) förekommer tre ggr (; , ). Profeter kallas ofta Herrens budbärare (; ; ; ; ). Att han sägs komma från Gilgal (och inte himlen) kan också tala för det. Samtidigt särskiljs mellan profeten () och Herrens budbärare/ängel () i kapitel 6. Det är därför mest troligt att det är en himmelsk ängel, kanske samma som sändes ut under Mose tid, se ; ; .] Och Herrens (Jahves) budbärare (ängel) kom upp från Gilgal till Bochim. Och han sade: "Jag fick dig att dra upp ut ur Egypten och har fört dig till landet som jag lovade (gav min ed) till dina fäder och jag sade: 'Jag ska aldrig bryta mitt förbund med dig' [; ],
[Detta stycke hör ihop med . Kommande generationer går djupare i syndens destruktiva nedåtgående spiral, se även .] Ändå lyssnade de inte på sina domare, utan gick istället iväg efter andra gudar och tillbad dem. De var snabba att vika av från den väg som deras fäder vandrat. De [deras fäder] lyssnade till Herrens (Jahves) budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvah), men de gjorde det inte.
ska inte heller jag driva ut någon av de folkslag (nationer) som Josua lämnade när han dog,
Och när Israels söner ropade till Herren (Jahve) reste Herren (Jahve) upp en frälsare (räddare) åt Israels söner som räddade dem – Otniel [Guds lejon], Kenaz son, Kalebs yngre bror.
Men själv vände han tillbaka från stenbilderna (de ingraverade bilderna) [stenstod eller ingraverad text på en sten; markerade kanske gränsen mellan Efraim/Benjamin, eller syftar på de tolv stenarna som Josua satte upp, se ] som var i Gilgal och sade: "Jag har ett hemligt ärende till dig, o kung".
Och han sade: "Var tysta!" Och alla som stod hos honom gick ut från honom.
Och det skedde när han kommit att han blåste i en shofar i Efraims berg, och Israels söner kom ner med honom från bergsbygden, och han framför dem.
Ut från Efraim kom de vars rötter är i Amalek,
efter dig Benjamin bland ditt folk,
ut från Machir kom furstar ner och ut från Zevolun
de som hanterade härskarstaven. [Det finns inga biologiska rötter mellan Amalek och Efraim, detta syftar på att Josua besegrade Amalek. Josua är efraimit och Amalek den första fienden som stred mot Israel i Refidim efter uttåget.]
De strider från himlarna, stjärnorna
från deras vägar strider mot Sisera.
Och Herrens (Jahves) ängel sträckte fram spetsen på sin stav som han hade i sin hand och vidrörde köttet och de osyrade brödkakorna, och det slog ut eld från klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet. Och Herrens (Jahves) ängel försvann från hans ögon.
Och det blev så, för han steg upp tidigt på morgonen och kramade ur ulltussen och det rann ut dagg ur den, en hel skål full med vatten.
Och nu, jag ber dig, ropa i folkets öron och säg:
'Den som är rädd eller skakar (darrar av skräck – hebr. ),
kan vända om och pipa iväg (gå hem tidigt; ovanligt ord kan även betyda "kvittra" – hebr. )
från Gileads bergsområde.' " Och 22 000 av folket [som initialt var 32 000] återvände och 10 000 blev kvar. [Från 32 000 blir nu bara 30% kvar. En anledning till att de rädda skulle gå hem är att fruktan lätt sprider sig, se . Källan Ein-Charod ligger vid berget Gilboa, medan Gilead ligger österut på andra sidan Jordanfloden vilket tydligt definieras bara några kapitel tidigare i Deboras sång, se . Första gången platsen nämns i Bibeln är vid Jakobs flykt från Laban, se , vilket gör att namnet förknippas med rädsla och flykt. En del tolkar det som om det är en felskrivning, men bättre är att se att de som var rädda, var från trakten av östra Manasse (, som är i bergsområdet Gilead) skulle återvända hem. Ser man uttrycket som en kiasm ramas det in av vilka som ska återvända, och centralt hur de ska göra det. Detta är inte den enda språkliga finurligheten i texten. Här finns kopplingen med orden skakar (charad) med källans namn. De centrala två orden är det ovanliga ordet shov för att återvända följt av det ovanliga tsafar som är svåröversatt och kan betyda "tidigt", men även en fågels kvittrande. Betydelsen blir att de som är från Gilead och är rädda kan återvända och "flaxa hem" som rädda fåglar.]
Och han förde ner folket till vattnet och Herren (Jahve) sade till Gideon: "Alla som läppjar av vattnet med sin tunga, som en hund lapar (av vattnet), honom ska du placera för sig, på samma sätt med var och en som böjer sig ner på sina knän för att dricka."
Och han sade till dem: "Se på mig och gör som jag, och se, när jag kommer till utkanten av lägret ska det ske att som jag gör, så ska ni göra.
Och Israels män samlades från Naftali och från Asher och från Manasse och jagade efter midjaniterna.
Och Gideon, Joashs son, återvände från striden från bestigningen av Cheres.
Och guldvikten på öronringarna som han bad om var 1700 shekel guld. Förutom skärorna och hängsmyckena och de purpurfärgade dräkterna som var på Midjans kungar, och förutom kedjorna som var runt nackarna på deras kameler.
Och törnbusken sade till träden: Om ni verkligen smörjer mig till kung över er, kom sedan och ta er tillflykt under min skugga, och om inte, låt eld komma ut från törnbusken och sluka Libanons cedrar.
Och Gaal, Eveds son gick ut och stod i ingången till stadens port och Avimelech och folket som var med honom steg upp från bakhållet.
Och han tog folket och delade dem i tre grupper och låg i bakhåll på fältet. Och han tittade och se, folket kom ut ur staden och han steg upp emot dem och slog dem.
Och Herren (Jahve) sade till Israels söner:
"Har inte [jag räddat/frälst er från dessa sju länder/folk:]
från Egypten (hebr. mitsrajim; betyder bokstavligt belägring, inträngdhet) []
och från amoreen []
och från Ammons söner [genom Shamgar, se ]
och från filistéerna
Och de besatte alla amoréernas gränser från Arnon till Jabbok och från öknen till Jordan.
Och Jiftach kom till Mitspa till sitt hus och se, hans dotter kom ut och mötte honom med tamburiner och med dans och hon var hans enda barn, förutom henne hade han ingen son och ingen dotter.
Och hon sade till sin far: "Låt detta bli gjort med mig. Lämna mig ensam två månader så att jag kan lämna och gå ner på bergen och begråta min oskuld, jag och mina vänner."
Och han hade 30 söner. Och 30 döttrar sände han utomlands och 30 döttrar förde han från utlandet till sina söner. Och han dömde Israel sju år.
eftersom se, du ska bli gravid och föda en son. Ingen kniv ska komma över hans huvud, eftersom ynglingen ska vara en Guds (Elohims) nasir från moderlivet och han ska börja att rädda Israel från filistéernas hand." [Nasirlöftena finns beskrivna i . Det vanliga var att dessa var frivilliga, här ges nasirlöftet redan innan befruktningen. Det innebär att även modern ska avhålla sig från vin redan under graviditeten. Att inte äta något orent är ett tillägg som är unikt för Simsons nasirlöfte. Exakt betydelse av det är oklart, eftersom ingen jude ska äta oren mat enligt föreskrifterna i Torah. Men detta visar att renheten är väldigt viktig för Simson]
men han sade till mig: 'Se, du ska föda en son och nu ska du inte dricka vin och inte dricka starka drycker och inte äta något orent eftersom ynglingen ska vara en Guds (Elohims) nasir från moderlivet till den dag han dör.' " [I en jämförelse mellan hennes rapport och det första budskapet i finns några skillnader. Hon utelämnar den sista delen att hans uppdrag har att göra med att börja rädda Israel från filistéernas hand. Hon tar inte heller med frasen att "ingen kniv ska komma över hans huvud". Detta tillsammans med hennes tillägg "tills han dör" är illavarslande och leder till sist till hans död, se ]
Och hennes far sade: "Jag tänkte verkligen att du hatar henne, därför gav jag henne till din kompanjon [som ansvarade för festligheterna kring bröllopet]. Är inte hennes yngre syster vackrare än hon? Ta henne [den yngre], jag ber dig, istället för henne [din hustru]."
De svarade honom och sade: "Nej, men vi ska binda dig och ge dig i deras hand men försäkrar att vi inte ska döda dig." Och de band honom med två nya rep och förde upp honom från klippan.
Och Gud (Elohim) klöv fördjupningen som finns i Lechi och lät vatten komma ut därifrån och han drack och hans ande återvände och han blev upplivad. Därför kallade (gav) han [källan] namnet Ein-Haqore, som finns i Lechi till denna dag. [Källas namn kommer från hebreiska orden ein och qara och är ordagrant "Rop-källan". Här finns en parallell till .]
Och han berättade till henne hela sitt hjärta och sade till henne: "Ingen rakkniv har kommit över mitt huvud eftersom jag är en Guds (Elohims) nasir från min mors livmoder. Om jag blir rakad viker min styrka ifrån mig och jag ska bli svag och vara likadan som alla [vanliga] människor."
Och Dans söner gick till deras väg. Och Micha såg eftersom de var för starka för honom, och han vände och gick tillbaka till sitt hus.
Och se, på kvällen kom en gammal man kom från sitt arbete från fältet. Mannen var från Efraims bergsbygd och han vistades i Giva, men platsens män var Benjamins söner.
Och Benjamins söner samlade sig från sina städer till Giva, till att gå ut i strid med Israels söner.
Och Benjamins söner gick ut från Giva och de slog ner i Israel den dagen 22 000 män på marken.
Och Benjamin gick till att möta dem från Giva den andra dagen. De slog igen ner Israels söner 18 000 män till marken, alla dessa med dragna svärd.
Och Benjamins söner gick till att möta folket, de drogs bort
från staden och de började att slå
från folket och döda som förra gången, genom huvudvägen som en går upp till
Betel och en till Givata genom fältet, omkring 30 män i Israel.
Och Benjamins söner sade: "De slås ner framför oss som förra gången." Men Israels söner sade: "Låt oss fly och locka bort dem från staden till huvudvägarna."
Och det fanns ett överenskommet tecken mellan Israels män och de som låg i bakhåll, att de skulle göra en stor fackla av rök som steg upp över staden.
Men när facklan började att resa sig upp som en pelare av rök från staden såg benjaminiterna bakom sig och se, hela staden steg upp i rök till himlarna.
Och de vände och de flydde mot öknen till Rimmons klippa, och deras efterskörd i huvudvägarna [var] 5 000 män och de hann upp efter dem ända till Gidom och de slog [där] från (av) dem 2 000 män.
Och Israels män hade avlagt en ed i Mitspa och sagt: "Ingen av oss ska ge sin dotter till Benjamin som hustru."
och se (bevaka), se om Shilos döttrar går ut till att dansa i danserna och (om/när) de går ut från vingårdarna och grip (fånga) åt er var man sin hustru från Shilos döttrar och gå till Benjamins land.
Och Benjamins söner gjorde så och tog sig hustrur efter deras antal av dem som dansade som de tog med sig. Och de gick och återvände till sin arvedel och byggde städer och bodde i dem.
Rut (7)
Hon begav hon sig i väg, tillsammans med sina två svärdöttrar, från den plats hon bott på, och de vandrade på vägen tillbaka till Juda land. [En sträcka på 8 mil, tar 1-2 veckor att gå till fots.] [Hebreiska verbformerna "stod upp" och "begav sig" i är i feminin singular, vilket visar att det var Noomi som tog initiativet och var den drivande – svärdöttrarna följde bara med. Med tiden, under Noomis ledarskap, blir de mer involverade och "de" (feminin plural) vandrar tillsammans mot detta mål. Hittills har det inte varit några dialoger i beskrivningen. Nu följer tre sektioner där Ruts roll blir mer och mer framträdande.]
Senare när det var dags att äta lunch sade Boas till Rut: "Kom nära oss, ät här med oss! Ta av brödet och doppa bitarna i ättiksvinet."
Då satte hon sig ned och åt med hans skördefolk; han räckte henne rostad säd (ax). Hon åt sig mätt och fick även över. [Att Boas åt med sina arbetare, som Jesus med sina lärjungar, visar igen på goda relationer. Rut höll sig på avstånd, men bjöds in i måltidsgemenskapen. I Mellanöstern fyller inte måltiden bara funktionen att mätta magen, utan handlar också om gästfrihet och relationer, se . Lunchen bestod av tre rätter, bröd, ättiksvin och rostade ax.
Ordet för att "han räckte" är ett speciellt hebreiskt ord, tsavat, som bara används här i hela Bibeln. Ordet består av tre bokstäver: Tsade, Bet och Tet. De hebreiska piktogrammen förstärker i sammanhanget ordet "sträcka ut" som får en djupare betydelse i perspektivet av Boas roll som Ruts återlösare. Tecknet för Tsade avbildar en fiskkrok och betyder att fånga, stark längtan men också rättfärdighet. Bet avbildar ett hus och hem. Den sista bokstaven Tet avbildar en hopringlad orm och kan användas både i negativ och positiv betydelse om att vara omgärdad av någon/något, vilket kan vara ett hot eller beskydd. Här sträcker Boas ut sin egen hand med en stark längtan att föra Rut till sitt hem under hans beskydd. Det finns också en fin bild här i kopplingen mellan bokstaven Tsade och rättfärdighet. Boas är en bild på Jesus vår återlösare som återlöser från synden, se , ; . Även "brödet" som erbjuds har en symbolisk innebörd. Jesus kallas "livets bröd" som bryts och erbjuds, se ; . Att ordet tsavat bara förekommer en gång betyder att något unikt sker här. Jesus, som vill vara vår återlösare, sträcker ut sin hand och erbjuder beskydd, omsorg och frälsning. Det finns ingen annan väg till Gud, se .]
Dra också medvetet ut strån från de kärvar som redan är bundna, och lämna dem där, så hon får plocka upp dem. Se till att ingen tillrättavisar henne för det." [Boas går längre än lagen kräver för att Ruts arbete skulle bli belönat.]
Då sade Boas: "Välsignad är du av Herren (Jahve), min dotter! Nu har du visat ännu större nåd (trohet) än förut genom att inte springa efter unga män, vare sig fattiga eller rika. [För tredje gången förekommer det hebreiska nyckelordet chesed, se ; . Här framkommer ännu en nyans där nåden är frimodig och vågar ta initiativ till en fördjupad kärlek.]
Det är sant att jag är din återlösare. Men det finns [ju] en annan återlösare som är närmare [släkt med din avlidne man och svärfar Elimelek] än jag.
Må ditt hus (din familj) bli som Peres [Boas förfader, se ], som Tamar födde åt Juda [genom just ett leviratäktenskap], genom det barn (den säd) som Herren (Jahve) ska ge dig genom denna unga kvinna." [Stycket är väl strukturerat som en kiasm med en central vers där det profeteras att staden Betlehem i regionen Efrata ska ha en viktig roll i framtiden. Här ska en son födas vars namn ska bli högt ärat, se ; , ! Stycket ramas in av två kvinnor i , Rakel och Lea, och Tamar och Rut i .
Juda och Tamars berättelse återfinns i . Den gemensamma nämnaren med Boas och Rut är leviratäktenskapet, dock är Judas karaktär milsvid från Boas. Peres mor var Tamar och är ett exempel på en familj som inte fullföljde leviratäktenskap på det sätt som det var tänkt. Tamar var först gift med Judas äldsta son Er, men han var en ond man och dog innan de fått några barn, se . Juda beordrar sin andra son Onan att ge Tamar en son, just enligt leviratäktenskapens regler. Onan är dock som sin bror också ond och utnyttjar Tamar sexuellt, men tar inte på sig ansvaret att ge henne en son. När han också dör vågar inte Juda ge sin tredje, sista och yngsta, son Shela till Tamar. Juda struntar i sin svärdotter Tamar, ljuger för henne och skickar hem henne till hennes familj. Han borde tagit ansvar och frigjort Tamar så hon kunde gifta sig med någon annan genom en chalitzah-ceremoni, se . När Tamar inser att hon har blivit lurad tar hon saken i egna händer och klär ut sig till en prostituerad och får barn genom sin svärfar Juda, se .
Det finns även en annan koppling till detta kapitel i Första Mosebok. I den hebreiska texten, med 49 bokstävers intervall, kan man läsa ut namnen Boas, Rut, Oved, Jishaj och David i . De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se , återfinns alltså exakt i rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall just i det stycket som handlar om Peres, fem släktled innan Boas. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.]
1 Samuelsboken (31)
Det fanns en man från Ramatajim-Tsofim, från Efraims bergsbygd, och hans namn var Elkana [betyder: "Gud har skapat"],
Jerochams son,
Elihos son [Eliel, se ],
Tochos son [Toah, se ],
Tsofs son,
en efraimit. [Ramatajim betyder "två kullar" och Ramatajim-Tsofim tros vara Arimatea, 25 km väster om Shilo. Senare nämns att Samuels hemstad är Rama, se .]
Innan det feta hade gjorts till rök kom prästens tjänare och sade till den man som offrade: "Ge kött åt prästen till grillning, för han vill inte ha blött kött av dig utan rått."
Och Eli välsignade Elkana och hans hustru och sade: "Herren (Jahve) ger dig säd med denna kvinna för det lån som blev utlånat till Herren (Jahve)." Och de gick till sitt eget hem.
Varför sparkar du på mina slaktoffer och mina matoffer, som jag har befallt dig i min boning, och ärar dina söner över mig, för att göra dig själv fet med de bästa bitarna från alla offer från Israels folk?
Och han sade: "Vilka ord har han talat till dig? Jag ber dig, dölj det inte för mig. Må Gud (Elohim) göra så mot dig och mer, om du döljer något från mig av alla de ord som han har talat till dig."
Och Samuel berättade alla ord för honom [Eli] och dolde inget från honom.
Och han [Eli] sade: "Det är Herren (Jahve), låt honom göra vad som är gott i hans ögon." [Eli visste att hans söner Chofni och Pinchas inte gjorde det som var rätt, så detta budskap måste ha varit tungt för honom att höra.]
Och mannen sade till Eli: "Jag är han som har kommit från armén, och jag flydde idag från armén." Och han sade: "Hur har det gått min son?"
Och Israels söner sade till Samuel: "Sluta inte att ropa till Herren vår Gud (Jahve Elohim) för oss, så att han räddar oss ur filistéernas hand."
Och Israels män gick ut från Mitspa och jagade filistéerna och slog dem tills de kom till Beit-Kar.
Han hade en son som hette Saul – ung och såg bra ut (ordagrant: utvald och god/bra/vacker), bland Israels söner fanns ingen man såg så bra ut som han, han var huvudet högre än alla andra (från skuldrorna och uppåt var han högre än någon i hela folket).
När de kom till Tsofs land [i närheten av Rama] sade Saul till sin tjänare som var med honom: "Kom och låt oss återvända så att inte min far slutar bry sig om åsnorna och oroar sig för oss istället."
Och se, Saul kom från fältet bakom sina oxar och Saul sade: "Varför gråter folket?" Och de berättade för honom vad mannen från Javesh sagt.
Sedan steg Samuel upp och gick från Gilgal till Giva-Benjamin [staden Giva i Benjamins stams område]. Och Saul räknade folket som var hos honom, omkring 600 män.
Och båda två visade sig själva för filistéernas förläggning och filistéerna sade: "Se, hebréerna kommer ut ur hålorna där de har gömt sig själva."
Och Samuel sade till honom: "Herren (Jahve) har ryckt bort Israels kungadöme från dig idag, och har gett det till en annan som är bättre än du.
Och han tog sin stav i handen, valde ut fem släta stenar från bäcken, placerade dem i ett fodral som han lade ner i sin herdeväska, och med slungan i sin hand gick han rakt mot filistén.
David övervann filistén med bara slunga och en sten. Han slog ner filistén och dödade honom. David hade inte ens ett svärd i sin hand.
Och han sade till honom. "Långt därifrån (vare det fjärran), du ska inte dö. Se, min far gör ingenting, stort eller litet, utan att han avslöjar det för mig, och varför skulle min far gömma dessa ting från mig? Det är inte så."
Om din far alls saknar mig, säg: 'David frågade mig om han fick lämna så att han kunde springa till sin stad Betlehem, för det är ett årligt offer där för deras familj.'
Och se, jag ska sända pojken: 'Gå och leta efter pilen.' Om jag säger till pojken: 'Se, pilen är på den här sidan om dig,' ta dem och kom för då är det frid (shalom) till dig och inget (ont) ord, Herren (Jahve) lever.
Men om jag säger detta till pojken: 'Se, pilarna är längre bort,' gå din väg för Herren (Jahve) har sänt iväg dig.
Och när pojken hade kommit till platsen för pilen som Jonatan skjutit, ropade Jonatan efter pojken och sade: "Är inte pilen framför dig?"
Och David reste sig efter och gick ut ur grottan och ropade efter Saul och sade: "Min herre kungen" Och när Saul såg bakom sig böjde sig David med sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv.
Herren (Jahve) dömer mellan dig och mig och Herren (Jahve) hämnas mig på dig, men min hand ska inte drabba dig.
Och han sade till David: "Du är mer rättfärdig än jag, för du har gjort gott mot mig medan jag har gjort dig ont.
Men David [var trött på att ständigt behöva fly från Saul och] sade i sitt hjärta (tänkte för sig själv): "En dag kommer jag bli bortsvept (undanröjd) av Sauls hand. Det finns inget bättre för mig än att jag flyr till filistéernas land. Då måste Saul ge upp (tröttna) på att leta efter mig överallt inom Israels gränser och jag undkommer hans hand."
Och kvinnan sade till honom: "Se, du vet vad Saul har gjort, hur han har rensat ut (huggit bort) de som siar (skådar) genom en ande (demon) eller en familjeande ut ur landet. Varför lägger du en snara för mitt liv som blir min död?"
Och kungen sade till henne: "Var inte rädd. Vad ser du?" Och kvinna sade till Saul: "Jag ser en gudalik varelse komma upp ur jorden."
Och där fattades ingenting, varken liten eller stor, inga söner, inga döttrar, inget byte, ingenting som de hade tagit. David förde tillbaka alltihop.
2 Samuelsboken (39)
På den tredje dagen kom en man från Sauls läger [i Jezereldalen] med sina kläder sönderrivna och jord på sitt huvud [två tydliga tecken på sorg]. När han kom till David föll han ner på marken och böjde sig ner. [Avstånden mellan Sauls läger i Gilboa i Jezereldalen ner till området i Negev kring Beer-Sheva är drygt 20 mil, vanligtvis är det en 4-5 dagars vandring, men referensen till tredje dagen tyder på att han rört sig raskt med dessa brådskande nyheter.]
David frågade honom: "Hur går det [i kriget mot filistéerna i norr]? Jag ber dig, berätta för mig!"
Han svarade: "Folket har flytt från striden, och många från folket har också fallit och dött, och Saul och Jonatan, hans son är också döda."
Och jag är svag idag och har precis blivit smord till kung. Och dessa män, Tserojas söner, är för tunga för mig. Må Herren (Jahve) belöna dem som gör ont efter deras ondska."
Hur mycket mer när onda män har dödat en rättfärdig människa i hans eget hus på hans säng, ska jag inte utkräva hans blod av er hand och ta bort er från jorden?"
Och David bodde i befästningen och kallade den för Davids stad. Och David byggde runtomkring från Millo och inåt.
Nu ska du säga så till min tjänare David, så säger Härskarornas Herre (Jave Sebaot): Det var jag som hämtade dig från betesmarken där du följde fåren,
till att bli furste över mitt folk Israel.
sedan tiden då jag satte domare över mitt folk Israel.
Jag ska låta dig få ro från alla dina fiender. Nu säger Herren (Jahve) till dig att Herren (Jahve) ska bygga ett hus (släkt, dynasti) åt dig.
Men min nåd (omsorgsfulla kärlek) ska inte lämna (vika från) honom, så som jag lät den lämna (vika från) Saul, som jag tog bort (lät vika undan) för dig. []
Och David tog från honom 1 700 ryttare och 20 000 fotfolk, och David skar av hälsenorna på alla vagnshästar, men skonade 100 vagnar.
Och han sade: "Om araméerna blir för starka för mig, då får du hjälpa mig, men om Ammons söner blir för starka för dig, då ska jag hjälpa dig.
Och stadens män gick ut och stred mot Joav och några från folket stupade, från Davids tjänare, och även hettiten Orija dog.
Och de äldste i hans hus steg upp och stod bredvid honom för att resa upp honom från marken, men han ville inte, inte heller åt han bröd (mat) med dem.
Och jag, hur ska jag kunna bära min skam? Och du, du kommer att bli som en av de skamliga dårarna i Israel. Och nu, tala, jag ber dig, med kungen, för han ska inte undanhålla mig från dig."
Likväl ville han inte lyssna till hennes röst, utan var starkare än henne och han tvingade henne och låg med henne.
För vi måste döden dö och är som vatten utspillt på marken som inte kan samlas upp igen, men Gud (Elohim) tar inte bort en själ (utsläcker inte liv) utan han har planer i syfte att den förvisade inte ska vara utstött för alltid från honom.
Och kungen svarade och sade till kvinnan: "Göm ingenting från mig, jag ber dig, vad jag än ska fråga dig om."
Och kvinnan sade: "Tala, jag ber dig, min herre kungen."
Och se, även Tsadoq och alla leviterna med honom kom och bar Herrens (Jahves) förbundsark och de ställde ner Guds (Elohims) ark, men Evjatar gick upp, till dess hela folket hade gått förbi ut ur staden.
Om jag hade agerat lögnaktigt mot min själ, och det finns ingen sak som är dold för kungen, då skulle du själv ha stått på avstånd."
Men hela folket kivades (tvistade) i alla Israels stammar och sade: "Kungen räddade oss ur våra fienders hand och han räddade oss ur filistéernas hand, men nu har han flytt från landet för Avshalom.
Och Mefivoshet, Sauls son kom ner för att möta kungen och han hade inte haft skor på sina fötter, inte klippt skägget och inte tvättat sina kläder från den dag kungen lämnade till dagen då han kom hem i frid (shalom).
Och alla Juda män svarade Israels män: "Eftersom kungen är nära släkting till oss, varför är ni arga för denna sak? Har vi ätit på kungens bekostnad eller har någon gåva getts till oss?"
Och Israels män svarade Juda män och sade: "Vi har tio delar (ordagrant tio händer är till oss) av kungen och även i David mer än ni. Varför föraktar ni oss (gör oss lätta) och inte låter denna sak vara först till oss att föra hem kungen?"
Men Juda mäns ord var hårdare än Israels mäns ord.
Och alla Israels män steg upp från att följa David och följde Sheva, Bichris son. Men Juda män höll sig till deras kung, från Jordan till Jerusalem.
Och Amasa gick och kallade samman Juda män men han dröjde längre än den utsatta tiden som han hade fått bestämd åt sig.
Och David sade till Avishaj: "Nu kommer Sheva, Bichris son att göra oss mer ont än Avshalom gjorde. Ta din herres tjänare och jaga efter honom, annars intar han befästa städer och undkommer våra ögon."
Och Amasa låg och vältrade i sitt blod mitt på huvudvägen. Och när mannen såg att hela folket stod still, bar han bort Amasa från huvudvägen ut på fältet och han kastade en mantel över honom, eftersom han såg alla som kom över honom stå stilla.
När han var flyttad från huvudvägen gick hela folket efter Joav för att jaga efter Sheva, Bichris son.
Och en vis kvinna ropade från staden: "Lyssna, lyssna, jag ber er, jag säger till er, till Joav, kom hit så att jag kan tala med er."
Och Ritspa, Ajas dotter, tog säcktyg och spred ut åt sig på klippan från början av skörden till dess vatten hälldes ut på det från himlarna, och hon tillät inte himmelens fåglar att vila på det på dagen och inte fältets djur på natten. [Normalt sett regnar det inte i Israel från det att kornskörden börjar på våren till dess att hela skörden är avslutad på hösten efter högtiderna. Från slutet på mars till slutet på oktober i vår kalender.]
Rök steg upp ur hans näsa,
och förtärande eld från hans mun,
glödande kol slungades ut (antändes).
Herren (Jahve) dundrade i (från) himlarna,
och den Högste (Elion) lät sin stämma höras.
Han räddade mig från min starke fiende [i Davids fall Saul, se ],
och från dem som hatade mig, för de var mig övermäktiga.
Eftersom jag har haft hans domar för ögonen,
och inte vikit av från hans regler.
Han var mest ärbar av de tre, därför var han deras ledare, men han tillhörde inte de tre första.
Han var mer ärbar än de 30 men tillhörde inte de tre första. Och David satte honom över sin vaktstyrka.
Och Herren (Jahve) sände en pest i Israel från morgonen till den utsatta tiden, och det dog folk från Dan till Beer-Sheva, 70 000 män.
1 Kungaboken (34)
Och Tsadok, prästen tog hornet med olja från tältet och smorde Salomo. Och de blåste i shofaren och hela folket sade: "Länge leve kung Salomo."
Och kung Salomo svarade sin mor och sade: "Varför ber du om Avishag, shunnamitiskan, till Adonijaho? Be om kungariket till honom också, för han är min äldre bror, och till honom och till Evjatar, prästen och till Joav, Tserojas son."
Och Herren (Jahve) ska vända tillbaka hans blod över hans eget huvud, eftersom han har slagit två män som var mer rättfärdiga och bättre än han, och han slog dem med svärd och min far David visste det inte. Avner, Ners son Israels härförare [] och Amasa, Jeters son Juda härförare [].
[Här i börjar kapitel 5 i den Hebreiska texten:] Och Salomo regerade över hela kungariket från floden till filistéernas land och till gränsen mot Egypten, de bar fram gåvor och tjänade Salomo alla hans livsdagar.
Och han talade om träd, från cedern som finns i Libanon liksom om isopen som växer på muren, han talade även om djur och fåglar och om krypande varelser och om fiskar.
Befall därför nu att de hugger cederträ åt mig från Libanon, och mina tjänare ska vara tillsammans med dina tjänare, och jag ska betala dig för dina tjänare efter allt som du säger, för du vet att det finns ingen bland oss som har samma skicklighet att hugga timmer som sidonierna."
Mina tjänare ska föra ner det från Libanon till havet och jag ska låta dem göra (binda ihop) det till flottar för att transporteras på havet till den plats som du ska utse åt mig, och jag ska se till att det blir uppburet där och du ska ta emot det, och du ska uppfylla mina önskningar med att ge bröd (mat) till mitt hus."
Dörren till den nedersta raden av kammare var på den högra sidan av huset och de gick upp genom spiraltrappor till den mellersta raden och från mellersta till den tredje.
Och han byggde 20 alnar [9 meter] i den bakre delen av huset med ceder från golvet till bjälklaget, och han byggde åt sig från huset till helgedomen, till det allra Heligaste.
Det fanns fyra bärarmar vid de fyra hörnen på varje ställ, dess bärarmar var gjorda i ett stycke med stället.
Och överst på stället fanns en rund omslutning (kant), 0.5 aln [23 cm] hög Upptill på varje ställ satt hållare och sidolister, gjorda i ett stycke med det.
Och stavarna var så långa att ändarna av dem syntes från det Heliga framför det allra Heligaste, men de kunde inte ses utifrån, och där är de till denna dag.
Och det skedde när prästerna kom ut från det allra Heligaste att molnet fyllde Herrens (Jahves) hus,
Från den dag jag förde fram mitt folk Israel ut från Egypten, valde jag ingen stad från alla Israels stammar till att bygga ett hus, så att mitt namn ska vara där, men jag valde David att vara över mitt folk Israel.
Allt folk som var kvar av amoréerna, hettiterna, periséerna, hivéerna och jevuséerna som inte tillhörde Israels söner,
Salomo svarade på alla hennes frågor. Det fanns ingenting som var dolt för kungen (någon fråga som var för komplex), han kunde ge henne svar på allt.
från folkslagen om vilka Herren (Jahve) sagt till Israels söner: "Ni ska inte komma och gå bland dem och de ska inte komma och gå bland er, för de ska med säkerhet vända bort era hjärtan efter deras gudar." Salomo höll (klistrade) sig till dessa i kärlek.
Och Jerovam, Nevats son, en efraimit från Tsereda, en Salomos tjänare vars mor var Tseroa, en änka, han lyfte också sin hand mot kungen.
Och han sade till dem: "Vilket råd ger ni som jag ska svara till detta folk som har talat till mig och sagt: Gör din fars ok som han lagt på oss lättare?"
Och altaret rämnade och askan rann ut från altaret i enlighet med tecknet som gudsmannen hade gett genom Herrens (Jahves) ord.
Och när profeten som förde honom tillbaka från vägen hörde om det sade han: "Det är gudsmannen som gjorde uppror mot Herrens (Jahves) ord, därför har Herren (Jahve) gett honom till lejonet, som rev honom och slog honom enligt Herrens (Jahves) ord som han talade till honom."
Och han tog bort de manliga tempelprostituerade (hebr. qades) ur landet och tog bort alla deras avgudar som hans fäder hade gjort (tillverkat).
"Lika mycket som jag upphöjde dig ur stoftet och gjorde dig till furste över mitt folk Israel, och du har vandrat på Jerovams vägar och har fått mitt folk Israel att synda och provocera mig med sina synder,
Korparna kom med bröd och kött varje morgon och kväll, och han drack från bäcken.
Elia tog pojken, och gick ner med honom från sitt rum och gav honom till hans mor, och Elia sade: "Se, din son lever."
Herrens ängel kom tillbaka igen, rörde vid honom och sade: "Sätt dig upp och ät, annars blir vägen för lång för dig."
Och Israels kung kallade på landets alla äldste och sade: "Vet (lägg märke till) jag ber er, och se hur dessa onda män beter sig, för han sände till mig efter mina fruar och efter mina söner och efter mitt silver och efter mitt guld, och jag nekade honom inte."
Och dessa gick ut från staden, furstarnas unga män och armén följde dem.
Och Arams kungs tjänare sade till honom: "Deras Gud är en bergsgud, därför var de starkare (fastare, säkrare, tapprare) än oss. Men låt oss strida mot dem på fältet då ska vi säkert vara starkare (fastare, säkrare, tapprare) än dem.
Och männen tog det som ett tecken och skyndade att ta det från honom och de sade: "Din bror Benhadad." Och han sade: "Gå och hämta honom." Och Benhadad kom till honom och han fick honom att gå upp i sin vagn.
Och Ahav talade med Navot och sade: "Ge mig din vingård så att jag kan ha den som trädgård till örter, eftersom den är nära mitt hus. Jag ska ge dig en bättre vingård istället eller om det är gott i dina ögon ska jag ge dig dess värde i silver."
Och en man drog sin båge på måfå och träffade Israels kung mellan den nedre delen av rustningen och bröstplåten. Därför sade han till föraren av sin vagn: "Vänd din hand och bär mig ut från hären för jag är svårt skadad."
Och han vandrade på alla sin far Asas vägar, han vände inte bort från dem och gjorde det som var rätt i Herrens (Jahves) ögon.
Och kvarlevan av de manliga tempelprostituerade (hebr. qades) som fanns kvar under hans far Asas dagar, körde han ut ur landet.
2 Kungaboken (42)
Vet nu att så säger Herren (Jahve): Du ska inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö." Och Elia gick därifrån.
Och de sade till honom:"Det kom en man och mötte oss och sade till oss: Gå, återvänd till kungen som sände er och säg till honom: Så säger Herren (Jahve): Är det för att det inte finns en Gud (Elohim) i Israel som du går och frågar Ekrons gud Baal-Zevov? Därför ska du inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö."
Men Elia svarade och sade till hövitsmannen över de 50: "Om jag är en gudsman, låt eld komma ner från himlarna och förtära dig och dina 50." Och det kom ner eld från himlarna och förtärde honom och hans 50. [Det är denna berättelse som ligger till grund för brödraparet Jakob och Johannes förslag att sända eld mot en by i Samarien som inte hade välkomnat Jesus, se .]
Men Elia svarade och sade till dem: "Om jag är en gudsman, låt eld komma ner från himlarna och förtära dig och dina 50." Och Guds (Elohims) eld kom ner från himlarna och förtärde honom och hans 50.
Se, eld har kommit ner från himlarna och förtärt två tidigare hövitsmän över 50 och deras 50, men låt nu mitt liv vara dyrbart i dina ögon."
Och han sade till honom: "Så säger Herren (Jahve): Eftersom du har sänt budbärare för att fråga Baal-Zevov, guden i Ekron, är det för att det inte finns någon Gud (Elohim) i Israel? Därför ska du inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö."
[Centralt i Konungaboken (när man ser båda som en enhet) så finns 14 berättelser från Elishas profettjänst uppdelade i två sektioner med sju i varje. Jämfört med Elia så är dessa mindre grandiosa och mer vardagliga. De flesta berättelserna handlar inte om kungar utan berör fattiga och hjälplösa. Elisha fick bokstavligt en dubbel välsignelse, se , jämfört med de sju mirakler som beskrivs i ; ; ; ; och .]
Första gruppen mirakler
Makt över döden – Elias himmelsfärd
Och det skedde när Herren (Jahve) skulle ta upp Elia med en stormvind till himlarna, att Elia vandrade med Elisha från Gilgal.Däri
från [Jeriko] begav sig Elisha upp till
Betel [strax norr om Jerusalem, en dagsmarsch från Jeriko, och fortsätter att gå tillbaka samma väg som han tidigare kommit med Elia]. På vägen dit upp kom ett gäng unga män
[kan röra sig om ett hundratal i åldern 12-30 år] ut ur staden
[och mötte honom], och de hånade
(kallade honom värdelös). De ropade till honom: "Far upp flintskalle! Far upp flintskalle!"
[Elisha är i 25-årsåldern. Det kan vara så att förolämpningen med flintskalle har att göra med att Elisha avgett ett nasirlöfte och rakat sitt hår, och därför är flintskallig. I så fall var hånet direkt riktat mot Herren som han representerade. Uttrycket "far upp" syftar på att han ska försvinna på samma sätt som hans föregångare Elia "for upp" till himlen. Det är ett dödshot. När norra riket blev självständigt 930 f.Kr. insatte kung Jerovam avgudadyrkan i två städer, Dan i norr och Betel i söder, se . När denna händelse inträffar är det åttonde kungen efter honom och dessa två städer har utvecklats till stora centrum för alla möjliga avgudar. De unga männen kan mycket väl ha varit baalsprofeter.]Elisha vände sig om, såg på dem och förbannade dem i Herrens (Jahves) namn. Då kom två björnhonor ut ur skogen och 42 av ungdomarna revs. [Texten säger inte om de bara skadades eller revs ihjäl, i används dock samma ord (hebr. baqa) för att riva upp och döda. Med tanke på att ett specifikt antal nämns, är det mest troligt att dessa 42 unga män från mobben blev allvarligt skadade eller dödade.]
Likväl klängde han sig fast vid Jerovams, Navats sons synder, varmed han fick Israel att synda, han lämnade dem inte.
Och när Moavs kung såg att striden var för stark för honom, tog han med sig 700 män som drog svärd för att bryta in till Edoms kung, men de kunde inte.
Och han sade: "Gå och låna åt dig kärl runtomkring från alla dina grannar, tomma kärl, låna inte för få.
Och hon kallade på sin man och sade: "Sänd mig, jag ber dig, en från ynglingarna och en av åsnorna, så att jag kan springa till gudsmannen och komma tillbaka."
Men när hon kom till gudsmannen på (vid) berget, tog hon ett fast tag i hans fötter. Då gick Gechazi fram för att mota bort henne, men gudsmannen sade: "Låt henne vara för hennes själ är bitter i henne och Herren (Jahve) har gömt det för mig och har inte berättat för mig."
Och en gick ut på fältet för att samla örter och fann ett vildvin och samlade famnen full av de vilda kalebasserna och kom och skar ner dem i soppan, för han visste inte [vad det var].
[Detta är den centrala berättelsen i den andra delen av Elishas mirakler.] Och profetsönerna sade till Elisha: Se, platsen där vi bor framför dig är för trång (smal) för oss.
Han svarade: "Om Herren (Jahve) inte hjälper dig, hur ska jag kunna hjälpa dig, från tröskgolvet eller från vinpressen?"
Och kungen steg upp i natten och sade till sina tjänare: "Jag ska berätta vad araméerna har gjort mot oss. De vet att vi är hungriga, därför har de gått ut ur lägret och gömt sig själva på fältet och sagt: När de kommer ut ur staden ska vi ta dem levande och gå in i deras stad." [Kungen tror inte de leprasjukas ord, han tror att det är en fälla för att lura ut folket från staden. En liknande taktik använde hans förfäder i Ai, se .]
Men en av hans tjänare svarade och sade: "Låt några ta, jag ber dig, fem av de återstående hästarna som är kvar i staden, se de är som hela Israels skara som är kvar i den, se de är som hela Israels skara som är förtärd, och låt oss sända dem och se."
Och kung Joram återvände för att bli läkt i Jizreel från skadorna som araméerna hade gett honom i Rama, när han stred mot Chazael, Arams kung. Och Achazjaho, Jehorams son, Juda kung gick ner för att se Joram, Achavs son i Jizreel eftersom han var sjuk.
men kung Joram hade återvänt för att bli läkt i Jizreel från skadorna som araméerna hade gett honom, när han stred mot Chazael, Arams kung. Och Jehu sade: "Om detta är i ert sinne, låt då ingen undkomma och gå och berätta det utanför staden till att berätta det i Jizreel."
Och de gick in för att offra offer och brännoffer. Och Jehu hade utsett åt sig 80 män utanför och han sade: "Om någon av männen som jag för i era händer undkommer, ska hans liv utkrävas för honom."
från Jordan österut, hela Gileads land, gaditerna och rubeniterna och Manasse, från Aroer som är vid Arnons dal, Gilead och Bashan.
Men det hade inte tillverkats för Herrens (Jahves) hus bägare av silver, vektrimmare, skålar, trumpeter, alla redskap av guld eller redskap av silver från pengarna som fördes in i Herrens (Jahves) hus,
Och han gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon och följde Jerovam, Nevats sons synder, varmed han fick Israel att synda. Han vände inte bort från dem.
Han var 25 år när han började regera och han regerade 29 år i Jerusalem. [De första 4 åren själv och de sista 25 tillsamans med hans son Azarja.] Och hans mors [drottningmoders] namn var Jehoadan från Jerusalem.
Och han gjorde det som var ont i Herrens (Jahves) ögon, han lämnade inte från Jerovams, Nevats sons synder, varmed han fick Israel att synda.
Och Israel vandrade i alla Jerovams synder som han gjorde och de lämnade dem inte
Och Assyriens kung sände Tartan och befälhavaren (hebr. ravshake) från Lachish till kung Hiskia med en stor armé till Jerusalem. Och de gick upp och kom till Jerusalem. Och när de kom upp kom de och stod vid cisternen vid den övre dammen som är vid huvudvägen vid valkarnas fält,
Och dina söner som ska komma från dig som du ska föda, de ska föras bort och de ska bli eunucker (kammarherrar) i palatset hos Babels kung."
jag ska inte längre låta Israels fötter vandra iväg ut från landet som jag gett deras fäder, om de bara håller (vaktar, skyddar, bevarar) till att göra allt som jag befallt dem och till all undervisning (Torah) som min tjänare Mose befallt dem."
Men de lyssnade inte och Manasse förledde dem till att göra det som är mer ont än vad folkslagen gjorde som Herren (Jahve) förgjorde framför Israels söner.
eftersom de har gjort det som är ont i mina ögon och har provocerat mig, sedan den dag deras fäder kom ut ur Egypten och till denna dag."
[Amon regerade i Juda 642–640 f.Kr.] Amon var 22 år när han började regera och han regerade två år i Jerusalem. Hans mors [drottningmoders] namn var Meshullemet, Charots dotter från Jotva.
Och när Joshijaho vände sig om såg han gravarna som fanns där på berget och han sände och tog benen från gravarna och brände dem på altaret och orenade det i enlighet med Herrens (Jahves) ord som gudsmannen hade ropat ut som ropade ut dessa ting.
Jehojaqim (Jojakim) var 25 år när han började regera och han regerade elva år i Jerusalem. Och hans mors [drottningmoder] namn var Zevoda, Pedajas dotter från Roma.
och från staden tog han en ledare som var satt över stridsmännen och fem män av dem som såg kungens ansikte, som de fann i staden, och skrivaren till arméns härhövitsman, som mönstrade landets folk, och 60 män från landets folk som blev funna i staden.
1 Krönikeboken (66)
De fann fett och gott bete, och landet hade utrymme nog. Och där var lugnt och stilla, för de som bodde där förut var hamiter.
Av dem, av Simeons barn, begav sig femhundra man till Seirs bergsbygd. Och Pelatja, Nearja, Refaja och Ussiel, Jishis söner, stod i spetsen för dem.
För även om Juda var den mäktigaste bland sina bröder och en av hans ättlingar blev furste, så blev förstfödslorätten ändå Josefs.
Österut nådde hans boplatser ända fram till öknen som sträcker sig från floden Eufrat. De hade nämligen stora boskapshjordar i Gileads land.
Rubens barn och gaditerna och ena hälften av Manasse stam var tappra män som bar sköld och svärd och spände båge och var tränade för krig. De utgjorde 44 760 stridsberedda män.
Shaharajim fick barn i Moavs land, sedan han hade skilt sig från sina hustrur Hushim och Baara.
Med sin hustru Hodesh fick han där Jobab, Sibja, Mesha, Malkam,
I Jerusalem bodde en del av Juda barn, av Benjamins barn och av Efraims och Manasse barn, nämligen:
av shiloniterna Asaja, den förstfödde, och hans söner,
av Seras barn Jeguel och deras bröder, 690,
av Benjamins barn Sallu, son till Meshullam, son till Hodavja, son till Hassenua,
Av prästerna: Jedaja, Jojarib och Jakin,
Av leviterna: Shemaja, son till Hashub, son till Asrikam, son till Hashabja, av Meraris barn,
Och några av prästernas söner beredde salvan av de väldoftande kryddorna.
Mattitja, en av leviterna, koraiten Shallums förstfödde, hade på heder och tro ansvar för bakningen av offerbröden.
Några av deras bröder, kehatiternas söner, hade ansvar för skådebröden och skulle förbereda dem för varje sabbat.
När striden hårdnade runt Saul och bågskyttarna fann honom, blev han svårt sårad av skyttarna.
Han byggde staden runt om den, från Millo och vidare runt omkring, och Joav återställde resten av staden.
Tre av de trettio främsta männen gick ner över klippan till David vid Adullams grotta, medan en avdelning filisteer hade slagit läger i Refaimdalen.
Han var dubbelt så mycket ansedd som någon annan i detta tretal, och han var deras befälhavare. Men upp till de tre första nådde han inte.
Dessutom Benaja, son till Jojada från Kabseel, som var en tapper man och gjorde många stordåd. Han slog ner de två arielerna i Moab, och det var han som en snövädersdag steg ner och slog ihjäl lejonet i brunnen.
Han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de tre första nådde han inte. David satte honom till ledare för sin livvakt.
Joela och Sebadja,
söner till Jeroham från Gedor.
Av gaditerna gick några över till David i bergfästet i öknen, tappra män, krigsmän, skickliga att strida, rustade med sköld och spjut. Deras ansikten var som lejons och de var snabba som gaseller på bergen:
Av Benjamins och Juda barn kom några män till David i hans fästning.
av Simeons söner tappra stridsmän, 7 100,
av Benjamins söner, Sauls stamfränder, 3 000 – vid den tiden höll nämligen de flesta av dem fortfarande troget fast vid Sauls hus –
av Efraims söner 20 800 tappra stridsmän, namnkunniga män i sina familjer,
av daniterna män rustade till strid, 28 600,
och från andra sidan Jordan, av rubeniterna, gaditerna och andra hälften av Manasse stam, 120 000, rustade till strid med alla slags vapen.
Sedan sade David till hela Israels församling: "Om ni samtycker och om det är från Herren vår Gud, låt oss då sända bud åt alla håll till våra övriga bröder över hela Israels land och dessutom till prästerna och leviterna i deras städer med betesmarker, att de ska samlas hos oss.
David samlade då hela Israel, från Shihor i Egypten ända dit där vägen går till Hamat, för att hämta Guds ark från Kirjat-Jearim.
Leviterna utsåg då Heman, Joels son, och av hans bröder Asaf, Berekjas son, och av deras bröder, Meraris barn, Etan, Kushajas son,
Så gick David och de äldste i Israel och de högsta befälhavarna i väg för att hämta upp Herrens förbundsark från Obed-Edoms hus under jubel.
Han utsåg några leviter till att tjänstgöra inför Herrens ark och prisa, tacka och lova Herren, Israels Gud:
Och säg: "Fräls oss Herre vår Gud (Jahve Elohim)
och samla oss från länderna [dit de blivit utspridda]
så att vi får tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] ditt heliga namn
och triumfera i din lovprisning." []
Välsignad är Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim)
från evighet till evighet,
Och allt folket sade:
"Amen!" och prisade (lovade) Herren (Jahve). [Första strofen är identisk med . Uppmaningen i den andra att alla folk ska säga "Amen", är omskriven och beskriver hur alla folk nu gör detta.]
Jag har inte bott i något hus från den dag då jag förde Israel hit upp ända till i dag, utan jag har flyttat från tält till tält, från tabernakel till tabernakel.
Nu ska du säga så till min tjänare David: Så säger Herren Sebaot: Jag hämtade dig från betesmarken och fåren för att bli furste över mitt folk Israel.
David tog ifrån honom 1 000 vagnar och tog till fånga 7 000 ryttare och 20 000 man fotfolk. Han lät skära av hälsenorna på alla vagnshästarna utom på hundra hästar som han skonade.
När ammoniterna insåg att de hade gjort sig förhatliga för David, sände Hanun och ammoniterna 1 000 talenter silver för att leja vagnar och ryttare från Aram-Naharajim, från Aram-Maaka och från Soba.
Han sade: "Om arameerna blir för starka för mig ska du komma till min hjälp, och om ammoniterna blir för starka för dig ska jag hjälpa dig.
när David kom till honom. Han såg upp och fick syn på David, och han kom ut från tröskplatsen och föll ner till marken på sitt ansikte för David.
Där byggde David ett altare åt Herren och offrade brännoffer och gemenskapsoffer. Han ropade till Herren, och han svarade honom med eld från himlen på brännofferaltaret.
David tillsammans med Sadok, av Eleasars söner, och Ahimelek, av Itamars söner, indelade dem i grupper enligt den ordning de skulle tjänstgöra i.
Då Eleasars söner visade sig ha fler huvudmän än Itamars söner, indelade man dem så att Eleasars söner fick sexton huvudmän för sina familjer och Itamars söner åtta huvudmän för sina familjer.
Shemaja, Netanels son, skrivaren, av Levi stam, antecknade dem i närvaro av kungen, ledarna, prästen Sadok och Ahimelek, Ebjatars son, och i närvaro av huvudmännen för prästerna och leviternas familjer. Lotterna drogs växelvis för Eleasars och för Itamars familjer.
När det gäller dörrvakternas avdelningar hörde Meshelemja, Kores son, av Asafs barn till koraiterna.
Hosa av Meraris barn hade söner: Shimri var huvudmannen. Han var inte förstfödd, men hans far insatte honom till huvudman.
Från krigen och av bytet hade de helgat detta för att hålla Herrens hus i stånd.
Han hörde till Peres barn och var huvudansvarig för alla befäl som tjänstgjorde under första månaden.
Den sjunde, som tjänstgjorde under sjunde månaden [Tishri], var
peloniten Heles av Efraims barn. I hans avdelning fanns 24 000.
Den elfte, som tjänstgjorde under elfte månaden [Shevat], var
pirgatoniten Benaja av Efraims barn. I hans avdelning fanns 24 000.
Men vem är jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana [stora] frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt. Det vi gett dig har vi ju fått ur din hand.
2 Krönikeboken (60)
Han är son till en av Dans döttrar, och hans far är en tyrisk man. Han är skicklig att arbeta i guld och silver, i brons, järn, sten och trä, liksom i purpurrött, mörkblått och karmosinrött garn och fint lingarn, och han kan utföra alla slags sniderier och väva alla slags konstvävnader. Honom kan du låta utföra arbetet tillsammans med dina och min herres, din far Davids, män som är konstnärligt begåvade.
Vi ska då hugga virke på Libanon, så mycket du behöver, och forsla det till dig på en flotte på havet till Jafo [dagens Jaffa, i södra Tel Aviv – Jerusalems närmsta hamnstad]. Därifrån kan du själv låta föra upp det till Jerusalem." [En sträcka på 5 mil.]
Stängerna var så långa att deras ändar som sköt ut från arken kunde ses framför koret, men de var inte synliga längre ut. Arken har blivit kvar där ända till denna dag.
Sedan gick prästerna ut ur helgedomen. Alla präster som fanns där hade helgat sig, oavsett vilken avdelning de tillhörde.
Från den dag då jag förde mitt folk ut ur Egyptens land har jag inte i någon av Israels stammar utvalt en stad för att i den bygga ett hus där mitt namn skulle vara, och jag har inte heller utvalt någon man till att vara furste över mitt folk Israel.
Ja, hör de böner som din tjänare och ditt folk Israel sänder upp, när de vänder sig mot denna plats. Hör dem från den plats där du bor, från himlen. Och när du hör, må du förlåta.
hör det då från himlen och utför ditt verk och skaffa dina tjänare rätt. Straffa den skyldige och låt hans gärningar komma över hans huvud, men förklara den rättfärdige rättfärdig och låt honom få efter hans rättfärdighet.
hör det då från himlen och förlåt ditt folk Israels synd och låt dem komma tillbaka till det land som du har gett till dem och deras fäder.
hör det då från himlen där du bor, och förlåt och ge var och en efter alla hans gärningar, eftersom du känner hans hjärta. För det är bara du som känner människornas hjärtan.
hör det då från himlen där du bor och gör allt som främlingen ropar till dig om. Så ska alla folk på jorden lära känna ditt namn och frukta dig, som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt namn.
hör då från himlen deras bön och åkallan och skaffa dem rätt.
hör då från himlen där du bor deras bön och deras rop om nåd och skaffa dem rätt, och förlåt ditt folk som har syndat mot dig.
men om [då] mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn (som mitt namn har utropats över)
ödmjukar sig (böjer sina knän),
och ber (bönfaller; medlar) [står i gapet mellan Gud och folket]
och söker mitt ansikte (vädjar/frågar efter min närvaro)
och vänder om från sina onda vägar,
då ska jag
höra det [lyssna till deras bön] från himlarna [som var tillslutna, se ],
och förlåta deras synd,
och hela (bota, läka; hebr. rafa – laga/sy ihop) deras land. [Budskapet riktas till Guds eget folk. De som tillhör honom måste först böja sig inför honom. Den hebreiska formen nifal ger den passiva betydelsen att de ska låta sig ödmjukas. De behöver också be (verbet står i formen hitpael – dualt, dvs. något som kräver två för att kunna göras). Sedan kommer uppmaningen att söka Guds ansikte – här används formen piel som betonar och intensifierar sökandet. Till sist krävs att de omvänder sig och inte fortsätter att synda (verbet står i den vanliga formen qal). Gör de dessa fyra saker lovar Gud att lyssna och agera utifrån sin nåd till försoning och läkedom för deras land.]
Allt det folk som fanns kvar av hetiterna, amoréerna, periséerna, hiveerna och jebusiterna och som inte var israeliter,
avkomlingarna efter alla som Israels barn inte hade utrotat utan som fanns kvar i landet, dem gjorde Salomo arbetspliktiga, så som de är än i dag.
Men av Israels barn gjorde Salomo inte några till slavar vid sina arbeten, utan de blev krigsmän och befälhavare för hans krigsfolk eller befäl för hans vagnar och ridhästar.
Han härskade över alla kungarna från floden till filisternas land och vidare ner till Egyptens gräns.
Han sade till dem: "Vilket svar råder ni oss att ge detta folk som har sagt till mig: Lätta det ok som din far har lagt på oss?"
Eftersom Rehabeam ödmjukade sig, vände sig Herrens vrede ifrån honom så att han inte fördärvade honom helt. Det fanns ännu sådant som var gott i Juda.
och han regerade tre år i Jerusalem. Hans mor hette Mikaja [Maacha, se ], Uriels dotter, från Gibea. Abia.
Krig med Jerovam – Israel
Jerobeam [den första kungen i det norra riket] låg i krig med varandra.Abia förföljde Jerobeam och erövrade dessa städer
från honom:
Betel med underlydande orter, Jeshana med underlydande orter och Efron med underlydande orter.
När Asa hörde dessa ord och denna profetia av profeten Oded, tog han mod till sig och avlägsnade de eländiga avgudabilderna ur Juda och Benjamins hela land och ur de städer som han hade erövrat i Efraims bergsbygd. Han upprättade på nytt Herrens altare, det som stod framför Herrens förhus.
Av det byte de hade fört med sig offrade de på den dagen åt Herren 700 tjurar och 7 000 djur av småboskapen.
Var och en som inte sökte Herren, Israels Gud, skulle bli dödad, liten eller stor, man eller kvinna.
Men Asa blev vred på siaren och satte honom i stockhuset, så rasande var han på honom för detta. Vid samma tid for Asa våldsamt fram också mot andra av folket.
Några av filisteerna förde gåvor till Joshafat och gav silver i skatt. Och araberna förde småboskap till honom, 7 700 baggar och 7 700 bockar.
Från Benjamin kom Eljada, en tapper stridsman, och med honom 200 000 man beväpnade med båge och sköld.
När befälen över vagnarna fick se Joshafat, tänkte de: "Där är Israels kung!" Och de omringade honom för att anfalla honom. Då gav Joshafat upp ett rop, och Herren hjälpte honom. Gud drev bort dem ifrån honom.
Men en man, som spände sin båge och sköt på måfå, träffade Israels kung i en fog på rustningen. Då sade kungen till föraren av vagnen: "Vänd vagnen och ta mig ut ur striden, för jag är sårad."
Men något gott har blivit funnet hos dig, för du har utrotat asherapålarna ur landet och vänt ditt hjärta till att söka Gud."
Även i Jerusalem satte Joshafat några av leviterna och prästerna och några av huvudmännen för Israels familjer till att döma enligt Herrens lag och avgöra rättstvister. När de sedan vände tillbaka till Jerusalem,
Då kom Herrens Ande mitt i församlingen över Jahasiel, son till Sakarja, son till Benaja, son till Jegiel, son till Mattanja, en levit av Asafs söner.
Och de leviter som hörde till kehatiternas och koraiternas folk, stod upp och lovade Herren, Israels Gud, med hög och stark röst.
Han vandrade på sin far Asas väg och vek inte av från den, för han gjorde det som var rätt i Herrens ögon.
utan du har vandrat på Israels kungars väg och förlett Juda och Jerusalems invånare till avgudadyrkan, på samma sätt som Ahabs hus har gjort. Du har dräpt dina bröder [landsmän], dem som hörde till din fars hus och som var bättre än du.
Och du ska själv drabbas av en sjukdom i dina inälvor, tills dina inälvor efter en tid faller ut till följd av sjukdomen.
När de drog bort från honom – de lämnade honom kvar svårt sjuk – gaddade hans tjänare ihop sig mot honom, därför att han hade utgjutit prästen Jojadas söners blod, och de dödade honom på hans bädd. Det blev hans död, och man begravde honom i Davids stad. Men man begravde honom inte i kungagravarna.
Ussia var sexton år när han blev kung, och han regerade femtiotvå år i Jerusalem. Hans mor hette Jekolja och var från Jerusalem.
Dessa steg fram mot kung Ussia och sade till honom: "Det är inte din sak, Ussia, att tända rökelse åt Herren, utan det tillhör prästerna, Arons söner. De är invigda till att tända rökelse. Gå ut ur helgedomen, för du har handlat trolöst, och det ska inte ge dig ära från Herren Gud."
Därför gav Herren hans Gud honom i den arameiske kungenshand. De besegrade honom och tog många av hans folk till fånga och förde dem till Damaskus. Ahas blev överlämnad åt Israels kung som tillfogade honom ett stort nederlag.
Några av huvudmännen bland Efraims barn, nämligen Asarja, Johanans son, Berekja, Meshillemots son, Hiskia, Shallums son, och Amasa, Hadlajs son, stod då upp och gick emot dem som kom från kriget
Männen som nämnts vid namn stod upp och tog sig an fångarna. Alla som var utan kläder bland dem klädde de upp med vad de hade tagit som byte. De gav dem kläder och skor, mat och dryck, och smorde dem med olja, och alla som inte orkade gå lät de sätta sig upp på åsnor och förde dem så till Jeriko, Palmstaden [Jeriko, se ], till deras bröder där. Sedan vände de tillbaka till Samaria.
och sade till dem: "Hör på mig, ni leviter: Helga nu er själva och helga Herrens, era fäders Guds, hus och för bort orenheten ur helgedomen.
Men nu har jag i sinnet att sluta ett förbund med Herren, Israels Gud, för att hans vredes glöd ska vända sig ifrån oss.
Då reste sig leviterna:
Mahat, Amasajs son, och Joel, Asarjas son
av kehatiternas släkt,
av Meraris släkt Kish, Abdis son, och Asarja, Jehallelels son,
av gershoniterna Joa, Simmas son, och Eden, Joashs son,
av Elisafans släkt Shimri och Jeguel, av Asafs släkt Sakarja och Mattanja,
av Hemans släkt Jehuel och Shimei samt av Jedutuns släkt Shemaja och Ussiel.
Kungen gav en del av det han ägde till brännoffren, nämligen till brännoffer morgon och kväll och till brännoffer på sabbaterna, vid nymånaderna och högtiderna, så som det var skrivet i Herrens lag.
Men Manasse förledde Juda och Jerusalems invånare, så att de gjorde mer ont än de folk som Herren (Jahve) hade utrotat för Israels barn.
I sitt åttonde regeringsår, medan han ännu var ung, började Josia söka sin fader Davids Gud, och i det tolfte året började han rena Juda och Jerusalem från offerhöjderna och asherapålarna och från de snidade och gjutna avgudabilderna.
Männen utförde sitt arbete med plikttrohet. Förmän över dem och arbetsledare var Jahat och Obadja, leviter av Meraris släkt, och Sakarja och Meshullam av kehatiternas släkt. Alla dessa leviter var skickliga musiker.
Men i stället för att vända om och lämna honom i fred förklädde Josia sig och gick ut för att strida mot honom, utan att höra på Nekos ord som kom från Guds mun. De drabbade samman i Megiddopasset.
Då bar hans män bort honom från vagnen och satte honom i hans andra vagn och förde honom till Jerusalem. Och han dog och blev begravd där hans fäder var begravda. Hela Juda och Jerusalem sörjde Josia.
Dem som hade undkommit svärdet förde han bort i fångenskap till Babel, och de blev slavar åt honom och hans söner tills perserna kom till makten.
Esra (37)
Dessa sökte efter sina uppteckningar, sitt släktskap (förfädernas namn), men kunde inte finna dem. Därför ansågs de orena och skiljdes från prästerskapet.
Nu bosatte sig, prästerna, leviterna, en del av folket, sångarna, dörrvaktarna och tempeltjänarna i sina egna städer och hela det övriga Israel i sina städer.
De gav pengar till stenhuggarna och timmermännen och mat, dryck och olja till sidonierna och tyrierna för att de skulle föra cederträ
från Libanon, via havet till
Jaffa, som Persiens kung Kyros har gett tillstånd till.
Kungen bör veta att de judar som gav sig i väg från dig har kommit hit till oss i Jerusalem. De bygger nu upp den upproriska och onda staden, de reparerar murarna och förbättrar fundamenten.
så att det kan efterforskas i dina fäders krönikor. Du ska då i dessa krönikor finna att denna stad har varit en upprorisk stad, till skada för kungar och länder. Sedan gammalt har det där anstiftats oroligheter, och därför har också denna stad förstörts.
Sedan jag befallt att det skulle göras efterforskningar, fann man att denna stad har en lång historia av att sätta sig upp mot kungar och att uppror och oroligheter har anstiftats där.
Utfärda därför en befallning att dessa män ska sluta. Denna stad ska inte byggas upp förrän jag befaller det.
När det som stod i kung Artaxerxes skrivelse hade blivit uppläst för Rechum och skrivaren Shimshaj och deras medbröder, gick de till judarna i Jerusalem och hindrade dem med våld och makt.
Men eftersom våra fäder gjorde himlarnas Gud vred, gav han dem i kaldén Nebukadnessars hand, den babyloniske kungen. Han förstörde detta hus och förde bort folket till Babel.
Dessutom lät kung Kyros hämta från templet i Babel de kärl av guld och silver som hade tillhört Guds hus men som Nebukadnessar hade tagit från templet i Jerusalem och fört till templet i Babel. Kung Koresh överlämnade dem åt en man vid namn Sheshbassar, som han hade tillsatt som ståthållare,
Så kom denne Sheshbassar hit och lade grunden till Guds hus i Jerusalem. Från den tiden och ända till nu har man byggt på det, och det är ännu inte färdigt.
Om kungen samtycker bör man göra efterforskningar i kungens skattkammare i Babel för att ta reda på om kung Kyros har gett befallning att bygga detta Guds hus i Jerusalem. Därefter bör kungen meddela oss sin vilja om saken."
med tre varv stora stenar och med ett varv nytt trävirke. Vad som behövs för omkostnaderna ska betalas ut från kungens hus. [En aln motsvarar ungefär 45 cm. Måttet härstammar från längden på en mans underarm; avståndet mellan armbågen och långfingret. Dessa mått för att bygg om templet är det dubbla från Salomos tempel, se .]
De kärl av guld och silver från Guds hus som Nebukadnessar tog ur templet i Jerusalem och förde till Babel [] ska också lämnas tillbaka. De ska på nytt komma till sin rätta plats i templet i Jerusalem och sättas in i Guds hus."
Nu ska du Tattenaj, ståthållare i landet på andra sidan floden, och du Shetar-Bosenaj och era medbröder afarsekiterna på andra sidan floden, hålla er borta därifrån.
Härmed ger jag befallning om vad ni ska göra för judarnas äldste när de bygger på detta Guds hus. Av de pengar som kungen får i skatt från landet på andra sidan floden ska det som behövs för omkostnaderna fullt ut betalas till dessa män så att arbetet inte avbryts.
Härmed befaller jag att om någon överträder denna förordning, så ska man bryta loss en bjälke ur hans hus och hänga upp honom på den. Hans hus ska förvandlas till en sophög, därför att han har gjort så.
Judarnas äldste byggde vidare och gjorde framsteg i arbetet genom profeterna Haggais och Sakarjas, Iddos sons, profetiska ord. Man byggde och slutförde det så som Israels Gud hade befallt och som Kyros och Darejavesh och Artaxerxes (Artachast) [som regerade 465-424 f.Kr., se , ], kung av Persien, hade befallt.
Och några av Israels barn (söner) och några av prästerna, leviterna, sångarna, dörrvaktarna och tempeltjänarna kom upp till Jerusalem i kung Arttacheshasettas sjunde regeringsår. [Arttacheshasetta (Artaxerxes I) kom till makten 465 f.Kr. sedan satrapen Artabanos hade mördat hans far Xerxes I och även hans äldre bror Dareios hade dödats. Sju år efter detta är år 458 f.Kr.]
Jag utfärdar nu en förordning, att var och en av Israels folk och deras präster och leviter som bor i mitt rike och som vill (av egen fri vilja) fara till Jerusalem ska resa med dig.
Kungen och hans sju rådgivare sänder i väg dig för att undersöka förhållandena i Juda och Jerusalem utifrån din Guds påbud, som är i din hand.
Det du måste betala för resten av det som behövs till din Guds hus, ska du utbetala ur kungens skattkammare.
Jag, kung Artaxerxes, utfärdar nu en befallning till alla skattmästare i landet på andra sidan floden: Allt som prästen Esra, lärare i himlarnas Guds påbud, begär av er, det ska noggrant göras och ges,
Allt vad himlarnas Gud befaller ska noggrant göras och ges till himlarnas Guds hus, för att inte vrede ska komma över kungens och hans söners rike.
Den som inte följer din Guds påbud och kungens påbud ska omgående (noggrant) dömas, antingen till döden eller till förvisning, indragning av egendom eller fängelse."
Och från Netinim, som David och furstarna gett till att betjäna leviterna, 220 netinimiter, samtliga av dem var nämnda vid namn. [Med det låga antalet av 38 leviter (se ) var denna grupp på 220 tjänare betydelsefulla för att kunna bedriva alla sysslor som krävdes i templet.]
Sedan utlyste jag där en fasta vid floden Ahava, för att vi skulle ödmjuka oss själva inför vår Gud (Elohim) för att söka hos honom en rak väg för oss och för våra små och för alla våra ägodelar.
Jag skämdes för att fråga kungen om en grupp soldater och ryttare för att hjälpa oss mot fiender utefter vägen, eftersom vi hade talat till kungen och sagt: "Guds (Elohims) hand är över alla dem som söker honom och hans goda, och hans vrede är emot dem som överger honom."
Bekänn därför nu med tacksägelse inför Herren (Jahve) era fäders Gud och gör Hans vilja, och avskilj er själva från folket i landet och från de främmande kvinnorna."
Låt nu våra furstar (ledare), stå för hela församlingen och låt dem som är i våra städer och har gift sig med främmande kvinnor komma på bestämda tider, och med dem de äldste i varje stad och deras domare, till dess att vår Guds (Elohims) brinnande vrede har vänts bort från oss, när vi nu tar tag i detta ärende.
Och från leviterna: Jozavad och Shimei och Kelaja, det är samma som Kelita, Petachja, Jehoda och Eliezer.
Och från sångarna: Eljashiv och från dörrvaktarna: Shallom och Telem och Ori.
Nehemja (23)
att Chanani, en av mina bröder [landsman eller en biologisk bror; båda tolkningarna är möjliga, men utifrån omnämnandet i är det mer troligt att det är Nehemjas biologiska bror], kom från Juda, han och några män. Och jag frågade dem angående judarna som blivit kvar (kvarlevan) som överlevt fångenskapen och om Jerusalem.
Och de sade till mig: Kvarlevan från fångenskapen där i provinsen lider stort av nöd och skam. Jerusalems murar är nedbrutna och dess portar är nedbrända i eld.
Efter honom reparerade Baruch, son till Zakkaj, ivrigt en annan del från pelarhörnet till dörren på översteprästen Eljashivs hus.
Från den tiden blev det så att hälften av mina tjänare deltog i arbetet och hälften av dem höll i spjut, sköldar, pilbågar och bröstsköldar (harnesk), och ledarna stod bakom hela Juda hus.
Därtill var det 150 av judarna och ledarna förutom de som kom till oss från andra länder som satt vid mitt bord (åt, fick sin mat på min bekostnad).
De ville göra oss rädda genom att säga: "Deras hand ska bli svag så att arbetet inte blir gjort." Men nu, styrk du [Gud] mina händer.
Av prästerna: Chavajas söner, Hakkots söner, Barzillajs söner, som tog en hustru från Barzillajs döttrar, gileaditen, och sedan tog deras familjenamn.
Dessa sökte efter sina uppteckningar, sitt släktskap (förfädernas namn), men kunde inte finna dem. Därför ansågs de orena och skiljdes från prästerskapet.
Det övriga folket gav:
20 000 gulddrachmer [170 kg guld]
2 000 silverminor [1 000 kg silver]
67 prästskrudar
Han läste därur framför den stora öppna platsen framför vattenporten från tidig morgon till mitt på dagen i närvaro av män och kvinnor och de som kunde förstå. Öronen hos hela folket var uppmärksamma på undervisningen i boken (rullen).
Hela församlingen av dem som återvänt från fångenskapen gjorde lövhyddor och bodde i dem. Från Josuas, Nuns sons, dagar ända till den dagen hade Israels barn inte gjort så. Och glädjen var mycket stor.
Esra läste ur Guds undervisning (Torah) varje dag, från första dagen till den sista. De firade högtiden i sju dagar, och på den åttonde dagen hölls en högtidsförsamling [helgdag utan arbete, se ] som det var föreskrivet.
Och leviterna Jeshua och [sju andra leviter] Kadmiel, Bani, Hashabneja, Sherebja, Hodia [], Shebanja och Petachja [] sade: "Res er och prisa Herren (Jahve) er Gud (Elohim),
från evighet till evighet!
Lovat vare ditt härliga namn,
som är upphöjt över allt lov och pris.
[Detta kapitel ger lösningen på problemet i där det inte finns tillräckligt med människor som bodde i Jerusalem för att beskydda staden. Folket hade tidigare () lovat att ge tionde av sin inkomst till Herrens tjänst, nu ger man även tionde av sig själva.] Folkets furstar bodde i Jerusalem. Det övriga folket kastade lott för att på så sätt var tionde man skulle utses att bo i Jerusalem, den heliga staden, medan nio tiondelar skulle bo i de andra städerna.
Av prästerna: Jedaja, Jojaribs son, Jakin,
Av leviterna: Shemaja, son till Hashub, son till Asrikam, son till Hashabja, son till Bunni,
Av leviterna blev några avdelningar från Juda räknade till Benjamin.
Då samlades sångarnas söner från trakten omkring Jerusalem och från netofatiternas byar,
Medan allt detta hände befann jag mig inte i Jerusalem, för i Babels kung Artashastas trettioandra regeringsår [omkring 433 f.Kr.] hade jag återvänt till kungen. Men efter en tid bad jag kungen om tillstånd
Jag tog mycket illa vid mig och lät kasta ut allt Tovijas bohag ur rummet.
Jag satte prästen Shelemja och Sadok, den skriftlärde, och Pedaja, en av leviterna, till förvaltare över förrådshusen och gav dem som hjälp Hanan, son till Sackur, son till Mattanja. För dessa betraktades som pålitliga, och de skulle nu ha hand om utdelningen åt sina bröder.
Men jag varnade dem och sade till dem: "Varför övernattar ni framför muren? Om ni gör så en gång till, ska jag låta min hand straffa er." Från den dagen kom de inte mer på sabbaten.
Ester (4)
Om det behagar kungen, låt ett kungligt påbud gå ut från honom och låt det bli inskrivet i Persiens och Mediens lag, som inte kan upphävas, att Vasti aldrig mer får visa sig inför kung Ahasveros (Xerxes) igen, och kungen bör ge hennes kungliga status till någon annan som är mer värdig än hon.
Sedan gick Haman ut den dagen, glad och lycklig i hjärtat. Men när Haman såg Mordochaj i kungens port, och att han inte reste sig eller flyttade på sig för honom, fylldes Haman av vrede mot Mordochaj.
Haman kom in och kungen sade till honom: "Vad ska göras för den man som kungen vill hedra?"
Haman tänkte i sitt hjärta: Vem skulle kungen vilja hedra förutom mig?
Då sade Charvona, en av kungens kammartjänare som var inför kungen: "Se, det finns en 50 alnar hög träpåle (galge), som Haman gjort för Mordochaj, som talade gott för kungen. Den står framför Hamans hus."
Då sade kungen: "Häng upp honom på den."
Job (52)
Medan han talade, kom ännu en budbärare [den andra] och sade: "Guds eld föll från himlen [en blixt slog ned] och eld förtärde småboskapen [de 7 000 fåren] och tjänarna [som hade hand om dem]. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig."
Nu kom ett ord i hemlighet till mig
och mitt öra tog emot dess viskning (hebr. shemets; ordet används bara här och i ].
Är inte min egen hjälp (egna resurser) ingenting,
varje utväg (driftighet, förmåga att förstå – hebr. toshija) är stängd för mig.
[Utväg har att göra med mental förmåga, se ; ]
De är mörka av is när snön har fallit
och gömt sig i dem,
Mina dagar drar förbi, snabbare än en vävares spole [snurrar],
de får sitt slut utan hopp (tråd – hebr. tiqvah). [Här finns en finurlig ordlek som binder samman en vävares spole och hopp. Ordet för hopp (hebr. tiqvah) kommer från hebr qav, som betyder tråd (, ). Samma koppling finns i snarlika ordet qavah som har betydelsen att vänta och tvinna sig samman som en tråd. Jobs liv håller på att ta slut i brist på hopp, men också som en tråd som tagit slut, eftersom vävaren snurrat och vävt så snabbt!]
Förakta mig inte för alltid, mitt liv ska upphöra,
lämna mig eftersom mina dagar är fåfänga (tomhet, en vindpust – hebr. hevel).
Varför [slutar] du inte att betrakta mig,
låter mig inte vara, till dess jag slukar mitt spott?
Om någon skulle vilja tävla (mäta sig) med honom,
kan han inte svara på en av tusen [frågor].
[I jämförde Job hans dagar med en vävares skyttel, nu jämför han dem med en löpare, båt och örn. I var dagarna hopplösa, här är de glädjelösa.] Och mina dagar är lätta, de springer ifrån mig [],
de flyr [hastar förbi] och ser inget gott.
Är inte mina få dagar nästan över (sluta)
och sätt (lämna) från mig och gör (så att jag kan göra) mig lite glad (balag),
Långt från jordens länder
[som] klädnader och vidsträckt från mitt hav.
Men den ondes ögon förgås [synen tynar bort] ingen tillflykt (utväg) förgås från dem
och deras hopp ska vara att hans ger upp andan (hebr. mapach) [döden].
Han blottar djupa ting från mörkret och vandrar till ljuset, dödens skugga.
Var tysta – bort [från mig], låt mig få tala,
sedan må vad som helst komma över (hända) mig.
[För andra gången i detta kapitel ber Job vännerna att vara tysta, se .]
Som vattnet försvinner ur en sjö (ett hav),
och en flod sinar och torkar ut,
Är Guds (Els) rådslut för små för dig
och är orden varsamma med dig?
Han tror inte när han återvänder från mörkret
att svärdet väntar på honom.
Han ska inte lämna mörkret, lågan ska torka ut hans grenar och hans muns andedräkt ska tas bort.
Om jag talar (hebr. davar) undanhåller jag inte smärtan (hebr. keev),
och jag upphör [att tala] – vart går [den, smärtan] från mig?
Mitt ansikte blir rött ("som rött vin" – hebr. chamar) från min gråt,
och över mina ögonlock är dödens skugga.
[Hebr. chamar delar rot med ett lite mer ovanligt ord för vin (hebr. chemer) som används om rött, oblandat rent vin.]
Hans minne utplånas från jorden,
hans namn nämns inte i landet ["ute" – på fälten, torgen, gatorna].
[Ingen talar längre om honom, han försvinner bort från människors konversationer.]
Han har fört mina bröder [nära släktingar; landsmän] långt bort från mig [; ],
alla jag känner har blivit som främlingar för mig.
Vet du inte att det alltid varit så,
ända sedan människan (hebr. adam) sattes på jorden,
Och de säger till Gud (El):
'Lämna oss för vi önskar inte kunskap om dina vägar.
Se, det goda är inte i deras hand.
De ondas rådslag är långt bort från mig.
De sade till Gud (El):
"Lämna oss! Vad kan den Allsmäktige (Shaddaj) göra?"
Men han, det var ju han [Gud] som fyllde deras hus med välstånd (gott – hebr. tov).
De gudlösas rådslag är fjärran ifrån mig.
Därför bävar jag för hans ansikte,
när jag tänker på det blir jag rädd för honom.
Vem har gett dig allt detta prat (hebr. milah)
och vems andetag går ut därifrån?
Låt det vara fjärran från mig att jag skulle ge er rätt!
Till min död vidhåller jag min oskuld.
De spränger schakt långt från människors boningar,
glömda av foten (avlägsna platser dit ingen går),
hissas ner djupt [i schakten] och vajar (gungar, svajar), långt från människor.
[Gruvor, som t.ex. Timnah i södra Israel, låg otillgängligt till, långt från civilisationen.]
Från jorden kommer bröd [ovan jord spirar och växer grödor],
men där nere förvandlas den som av eld. [Under jord "växer" metallen fram genom eldsättning, den gamla metoden då berget hettades upp med eld vilket skapade sprickor som underlättade brytningen.]
Och nu har de som är yngre än jag hånat mig,
de vars fäder jag skulle ha ringaktat
och placerat med mina fårhundar (vallhundar).
Från mitten drivs de ut,
de ropar över dem som en tjuv.
De är dårens söner, även skammens söner,
de är utdrivna från landet.
De avskyr mig, de flyr långt bort från mig
och besparar mig inte att bli spottad i ansiktet.
Min hud är svart och faller av mig
och mina ben brinner av hetta.
Om mitt steg
har vänt bort från vägen
och mitt hjärta vandrar
efter mina ögon [],
och om någon fläck klamrar sig fast
vid mina händer,
eller har ätit min smula (mat, oavsett hur lite) själv (ensam)
och den faderlöse inte har ätit av den –
Eliho hade väntat (hebr. chachah) med att rikta några ord till Job
eftersom de andra var äldre (hebr. zaqen) än han.
och jag tittade nog på er (följde er uppmärksamt).
Men, se, ingen av er kunde överbevisa Job,
ingen som kunde svara på hans ord.
Han bevarar hennes liv (själ) från graven
och hennes liv från att gå (genomborras) av vapen ("något som kastas" – hebr. shelach).
[Eliho tar nu upp två undantag: En ängel kan gripa in () och människan kan be till Gud ().] Men om en ängel då finnes, som vakar över honom,
en medlare, någon enda av de tusen, och denne får lära människan hennes plikt,
för att återföra hans liv (själ) från graven
och låta livets ljus stråla över honom.[ och formar en inclusio med frasen "en och två", och här "två och tre". Detta ramar in hela denna sektion () där Eliho svarar Job.]
Blicka upp mot himlarna och se [Job],
lägg märke till skyarna högt över dig. [Eliho vill påminna om att Gud är ovan jorden. Gud är inte osynlig och finns i den andliga världen, se även . I den teologi som han nu presenterar är Gud så högt ovan jorden att han inte påverkas, eller ens bryr sig om vad människorna gör här på jorden. Vare sig synd eller rättfärdighet spelar någon roll enligt Eliho.]
Från kammaren (den innersta, mest privata rummet) kommer stormvinden,
och med nordanvinden kommer kölden.
[För första gången i hela Jobs bok talar Gud till Job. Det har varit 37 kapitel av tystnad från Guds sida där Job har begärt att få ett svar, det senaste var i där Job sade "Låt nu den Väldige svara mig!" Ända sedan kapitel 5 har Jobs vänner försökt föra Guds talan, men misslyckats. Det hebreiska ordet för storm är ett annat hebreiskt ord än det för "stark storm" i som orsakade Job och hans hustrus förlust av sina tio barn. Ordvalet ger ändå en koppling till att det är i stormen som människan förstår vem Gud är.] Herren svarade Job från stormvinden (hebr. searah) och sade:
för att den ska gripa tag i jordens hörn [horisonten],
och skaka bort de onda därifrån? [En poetisk bild där mörkret liknas vid ett skynke som täckt jorden och som lyfts bort. Ljuset avslöjar mörkret, se .]
Herren svarade Job från stormvinden och sade:
Jag vet att du kan göra allt, inga planer (tankar, beslut, syften) går om intet (kan inte bli hindrade). [Ordet "planer" används både positivt och negativt. Det används positivt i . Negativt i betydelsen "onda planer" i ; . Ordets tvetydiga betydelse förstärker att i Jobs begränsade kunskap kunde Guds plan se ond ut, medan ur Guds oändliga vy var den god, se , .]
Du frågade:
'Vem är det som skymmer (gömmer, döljer) mina planer (tankar, syften)
utan kunskap?' [] Men jag talade (rapporterade) om det jag inte förstod,
saker som var för underbara (svåra) för mig att greppa. []
Psaltaren (76)
[De kungar som gör uppror mot Gud säger:]
"Låt oss slita sönder deras band (kedjor),
och kasta av oss deras rep!"
[Det finns ingen sann frihet utanför Guds vilja. Jesus säger att vi behöver gå in under hans ok, dvs. lägga ner vårt eget liv och följa honom, för att uppleva den friheten. Jesu ok är ett milt, gott och behagligt ok, se . Nästföljande tre verser beskriver Guds reaktion på det trots och högmod som mänskliga sammansvärjningar är uttryck för.]
Begär (fråga – hebr. ) av mig, och jag ska ge dig
hednafolken som arv och hela jorden (marken, 2jordens yttersta gränser) som egendom.
[Nu sker ett skifte i psalmen och de onda tilltalas direkt.] Ge er i väg, alla ni som gör det onda (planerar ondska och svårigheter; bereder sorg),
för Herren (Jahve) har hört mina tårars dropp (gråt).
för att upprätta (ge rätt åt) den faderlöse och den nedtryckta (krossade),
så att ingen på jorden längre kan skrämma dem. [Den tjugoandra hebreiska bokstaven är: ת – Tav. Tecknet föreställer en punkt, en signatur eller ett kors. Som den sista bokstaven är detta en signatur och symboliserar ofta det som avslutar och fulländar. Ordet "längtan" i börjar med denna bokstav. Det förstärker hur Gud hör den som väljer att ödmjuka sig inför Gud och be till honom, se . Som den sista punkten är detta också en lämplig signatur som avslutar detta akrostiska mönster som startade i Psalm 9.]
Du, Herre (Jahve), ska bevara dem [de svaga och hjälplösa i ],
du ska alltid beskydda var och en av dem från detta [onda] släkte.
Hur länge, Herre (Jahve);
ska du glömma (ignorera, inte bry dig om) mig för evigt?
Hur länge
ska du dölja (gömma) ditt ansikte för mig?
Jag ropade till (höjde min röst i bön, kallade på) Herren (Jahve)
– som är värdig att bli prisad –
och blev räddad från mina fiender.
Rök steg upp ur hans näsa,
och förtärande eld från hans mun,
glödande kol slungades ut (antändes).
Han räddade (ryckte bort) mig från min starke fiende [i Davids fall Saul, se ],
och från dem som hatade mig, för de var mig övermäktiga.
för alla hans domar har jag haft för ögonen,
och hans förordningar ("inristade bud") har jag inte avvisat.
den som befriar mig från mina fiender,
den som lyfter upp (upphöjer) mig över de som reser sig mot mig,
den som räddar (rycker bort) mig från våldets man (mannen som plundrar och terroriserar – hebr. ish chamas).
När han bad dig om [uppståndelse] liv,
gav du honom ett långt liv (längd av dagar) för alltid och evigt.
Var inte långt borta ifrån mig,
för nöden är nära (en trång passage, en pressad och ångestladdad situation), och det finns ingen som hjälper.
Ni som fruktar (vördar, respekterar – hebr. ) Herren (Jahve), lovsjung honom (hebr. ).
Alla ni Jakobs barn,
ära honom [hebr. ; visa honom tyngd – låt inte ord och handlingar väga lätt],
och bäva (stå i förundran) inför honom,
alla ni Israels barn.
För han föraktade inte den svages (fattiges, sjukes) elände (påtvingade lidande),
och såg inte på honom med avsky.
Han gömde inte sitt ansikte för honom,
utan hörde hans skrik (rop på hjälp).
dölj inte ditt ansikte för mig (ignorera mig inte).
Avvisa mig inte (kasta inte bort mig) i vrede,
du som varit min hjälp;
överge mig inte, lämna mig inte,
du min frälsnings Gud (Elohim). [I dessa två avslutande rader i beskrivs två situationer där Gud "sitter" och "går". I den första liknas Gud vid en sittande kung som potentiellt avvisar den som söker nåd hos honom. I den andra är Davids oro att Gud ska gå sin väg, som en vän som lämnar någon när det är som svårast. Vår familj, och speciellt våra föräldrar, är de som vi förväntar oss förblir lojala mot oss, oavsett vad vi går igenom och anklagas för. I nästa vers tas just denna djupaste av mänskliga relationer som ett exempel. Ett barn som överges av sin far och mor blir ett starkt bildspråk på en total försakelse.]
Av David
Hör mitt rop
Till dig, Herre
(Jahve), ropar jag
(höjer min röst i bön och åkallan);
min klippa, var inte stum mot mig.
Om du förblir tyst mot mig,
blir jag lik dem som gått ner i graven.
Herre (Jahve), du förde mig upp från Sheol (graven, underjorden – de dödas plats),
du räddade mitt liv (höll mig vid liv), bevarade mig från att fara ner i graven (cisternen, brunnen).
Bland alla mina fiender har jag blivit en som de föraktar,
och för mina grannar ännu mer [någon de hånar], de som känner mig är förskräckta över min situation,
när de ser mig ute (på gatan, publikt), vänder de sig bort (flyr de) från mig.
Må hela jorden frukta (vörda) Herren (Jahve),
må alla som bor i världen förundras av (respektera, hedra; bäva för) honom.
Alla mina ben ska säga:
"Herre (Jahve), vem är som du?
Du som räddar (rycker bort) den svage från den som är starkare än honom,
ja, den svage och fattige från den som plundrar honom." [Dessa två verser avslutar den första sektionen. Referensen till ben i kompletterar hebreiska , översatt "hela min varelse" i . Båda orden används om hela personen, men nefesh betonar mer den inre människan och benen, själva kroppen. Notera också att det inte är en skadeglädje över motståndarnas fall, glädjen är i Guds frälsning.]
Du har sett allt [deras planer, allt hyckleri], Herre (Jahve) – var inte tyst;
min Herre (Adonaj), var inte långt borta från mig!
För mina felsteg (synder, skulder) överväldigar mig (rör sig över mitt huvud)
[som flodvågor som håller på att dränka mig];
de är som en tung börda [omöjlig att bära].
Herre (Adonaj), inför dig [helt öppet] är all min längtan,
min klagan (mitt suckande) är inte dold för dig.
[Texten indikerar ett tydligt underförstått: "Nej, den är verkligen inte dold!"]
[Psalmen avslutas som den började med en bön. På samma sätt som i är det två negationer. Den tredje raden och det sista verbet blir positivt, och ber inte bara om ett ingripande, utan ett ingripande nu, se .] Överge (lämna) mig inte Herre (Jahve),
min Gud (Elohim), var inte långt borta (stanna inte borta) från mig.
Vänd bort din blick från mig, så jag kan le igen,
innan jag går bort och inte finns mer [innan jag dör, och inte finns kvar på jorden]. [Paradoxalt är psalmens sista önskan att Herren ska vända bort sin blick från David. Det verkar motsäga önskan i om att höra hans bön och se hans tårar. Dock förstår vi att David rannsakar sig själv och sin skuld, se . Det finns likheter med Job som har samma önskan om att Gud inte ska se, syna och pröva, se ; ; ; . Herrens hand som tillrättavisade i var olidlig, så David önskar en lättnad. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter "låt mig gå" och "bespara mig" din blick. Innebörden är troligtvis ett uttryck för att han nu tycker att det räcker med prövningar. Det är intressant att i nästa psalm befinner sig David i en djup mörk grop, oförmögen att ta sig upp själv. Där griper Gud in och lyfter upp honom och ger honom en ny sång, se .
Den första boken i Psaltaren, psalm 1-41, närmar sig sitt slut. På samma sätt som den ofta handlar om Davids liv, handlar flera av dessa sista Psalmer om Davids ålderdom och sjukdomar, se ; , , . Psalmen har konstaterat att livet är kort. David har accepterat döden, men det betyder inte att han ger efter för hopplöshet. Det finns en önskan och bön att få glädja sig åt livet och få "le" igen.
Eftersom israeliterna hade en tro på människans fortsatta existens i dödsriket, Sheol, är det inte troligt att de sista orden "jag inte finns mer" skulle syfta på ett tillstånd av icke-existens. Bibeln är tydlig med att det finns en dubbel utgång, evigt liv och evig död, se ; ; . Psalmen avslutas med en önskan om Guds ingripande här medan David ännu levde, se .]
Du, Herre (Jahve) kommer inte att hålla tillbaka
din barmhärtighet (oändliga, ömsinta nåd) mot mig.
Låt din nåd (kärleksfulla omsorg; trofasthet) och din sanning (stabilitet, fasthet, trofasthet)
alltid (fortsättningsvis – både dagligen och evigt) bevara mig. [Nåd och sanning i (heb. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se . Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Ordet för barmhärtighet är hebr. rachamim. Det förekommer bara i plural och visar på Guds oändliga nåd, se .]
Du tvingar oss att vända tillbaka från fienden,
de som hatar oss har tagit byte.
Våra hjärtan har inte vänt sig bort,
våra steg har inte vikit av från din stig (välkända, upptrampade gångväg),
[Hjärta och steg beskriver tillsammans hela personen, det inre livet och det yttre med handlingar.]
Dina kläder doftar [underbart] som myrra, aloe och kassia (kanel);
från smyckade palats (elfenbenspalats) [hörs musik från] stränginstrument som gläder dig!
[Tre aromatiska oljor som alla framställdes från träd. Myrra och kanel var ingredienser till templets smörjelseolja, se , se även ; .]
Förkasta mig inte från ditt ansikte
och ta inte din helige Ande ifrån mig.
Om en fiende hade hånat mig,
hade jag uthärdat det.
Om min motståndare hade förhävt sig själv över mig
hade jag kunnat gömma mig för honom.
Från jordens yttersta gräns ropar jag (höjer jag min röst i bön) till dig
när mitt hjärta försvagas. Led mig till en klippa som är för hög för mig,
Bara hos Gud (Elohim) får min själ ro (jag blir lugn och stilla inför Gud),
från honom kommer min räddning (frälsning).
Bara hos Gud (Elohim) kan min själ (mitt inre) vara stilla,
för mitt hopp (mina förväntningar) kommer bara från honom.
våra synder överväldigar mig (är för tunga att bära),
men du förlåter våra upproriska handlingar (överträdelser).
De kommer med röda kläder (bronsartiklar) [eventuellt kan det betyda "högt uppsatta personer" eller "ambassadörer"] från Egypten,
Kush [nuvarande Etiopien/Sudan] skyndar sig att sträcka fram sina händer.
[För att prisa Gud eller skyndar hit för att ge gåvor.]
Gud (Elohim) du känner till, vet allt, om min dårskap.
Mina överträdelser är inte dolda för dig.
Gud (Elohim) var inte långt borta,
min Gud (Elohim) kom snabbt (fort) till min räddning.
Hur blev de inte ödelagda på ett ögonblick,
de förgicks (rycktes bort) – fick en ände med förskräckelse (det slutade i katastrof) [plötslig död].
[; ]
För se, de som är långt borta från dig ska gå förlorade [de vandrar bort och försvinner].
Du förgör alla dem som [lättsinnigt – likt en sköka] är otrogna mot dig.
Res dig upp Gud (Elohim)! Plädera för din egen skull (försvara din egen sak).
Kom ihåg hur dårarna smädar dig alla dagar.
Jag ska öppna min mun till liknelse (ett ordspråk – hebr. mashal),
jag ska uppenbara (flöda, bubbla över med, berätta om) mysterier (mörka och förbryllande ord – hebr. chida) från äldre tider (fordom).
De kom inte ihåg hans hand,
inte dagen då han befriade (återlöste) dem från deras åklagare,
Då ska vi inte vända oss bort ifrån dig.
Återuppliva oss (ge oss på nytt styrka, mod och tro) och vi ska ropa (åkalla, höja vår röst i bön) till ditt namn.
Du har flyttat bort mina vänner långt ifrån mig,
du har gjort mig till en styggelse för dem.
Jag är tystad och kan inte komma vidare.
Mina ögon förtvinar på grund av lidande.
Del 2
Jag har ropat (åkallat, höjt min röst i bön) till dig Herre (Jahve), varje dag;
jag har sträckt ut mina händer till dig (i tacksamhet).
Herre (Jahve), varför kastar du bort min själ (mitt liv)?
Varför gömmer du ditt ansikte för mig?
De jag älskar och mina följeslagare har du flyttat långt bort från mig,
och mina vänner till mörkret.
Ett falskt (förvridet, moraliskt fördärvat) hjärta ska lämna mig,
jag ska inte kännas vid ondskans föremål.
Göm inte ditt ansikte för mig
i mina tider av nöd (på min nöds dag).
Vänd ditt öra (lyssna noga) till mig,
den dag då jag ropar [höjer min röst i bön], svara mig med hast (fort).
Lika långt som öster är från väster [en oändligt lång och omätbar sträcka],
lika långt förvisar han (har han flyttat) våra upproriska överträdelser från oss.
På ditt kommando flydde de,
för din dundrande röst skyndade de bort.
Du låter gräs växa för boskapen,
och grödor (plantor, spannmål) som människan kan bruka.
Du gör så att marken producerar bröd (mat),
Låt syndaren försvinna från jorden
och låt inte de onda finnas mer.
Avslutande lovprisning
Välsigna (prisa; böj dig ner inför) Herren (Jahve),
min själ (hela min varelse). Prisa Herren (lova Jah – hebr. ´jah)!Fräls oss Herre vår Gud
(Jahve Elohim) och samla oss
från länderna
[dit de blivit utspridda] så att vi får tacka
[med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] ditt heliga namn
och triumfera i din lovprisning.
Välsignad är Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim)
från evighet till evighet,
låt alla människor säga:
amen, Prisa Herren (lova Jah – hebr. ´jah)!
Ja, han älskade förbannelse [att förbanna och kalla ner Guds straff på andra]
och den kom till honom.
Han hade inte sin glädje (lust) i välsignelse
och den var långt från honom.
Du har räddat min själ från döden,
mitt öga från tårar,
min fot från fall.
[ handlar om prövning. Här ges bakgrunden till den inledande lovprisningen i . Subjektet skiftar till första person singular (jag/min) i denna sektion och blir mer personligt. Troligtvis sjungs denna del av en solist.] I mitt trångmål ropade jag (höjde jag min röst i bön) till Herren (Jah),
Herren (Jah) svarade mig och förde mig ut till en rymlig plats.
En resenär (främling) på jorden [det är inte mitt hemland] är jag –
göm inte dina budord (hebr. mitzvot) från mig.
Ta bort från mig falskhetens väg,
och ge mig i nåd (oförtjänt kärlek) din undervisning (Torah).
Vik bort (stig åt sidan) från mig, ni som gör det onda,
så jag [obehindrat] kan hålla (vakta, bevara) min Guds (Elohims) budord (hebr. mitzvot).
En pilgrimssång
(en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp").
[Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.] Av
(för) David.
Herre
(Jahve) mitt hjärta är inte stolt,
jag ser inte ner på andra
(mina ögon är inte överlägsna).
[Stolthet har sitt ursprung i hjärtat och tar ofta sitt uttryck i en högfärdig blick.] Jag ägnar mig åt
(vandrar inte i; går inte efter för) stora ting,
åt det som är för svårt
[komplexa mysterier].
[Jag är förnöjd, kan släppa det som övergår mitt förstånd – Guds stora mysterier – som jag inte är redo att förstå ännu.] [a. Guds löfte till David]
Herren (Jahve) har gett sin ed (svurit) till David,
ett sant löfte som han inte ska ta tillbaka.
Från frukten av din kropp
ska jag sätta en på din tron,
Den kunskapen övergår mitt förstånd,
den är så hög att jag inte kan förstå den.
Nej, mörkret ska inte vara mörkt (mörkna) för dig,
utan natten lysa som dagen – mörkret och ljuset gör ingen skillnad [för dig]. [Versen avslutas ordagrant: "som mörkret som ljuset". De två vertikala ytterligheterna (himlarna och underjorden, se ) och de två horisontala (öst och väst, se ) beskriver på ett poetiskt sätt att det inte finns någon plats där Guds Ande inte kan nå fram och hans närvaro förvandla situationen!]
Min kropp (skelett) var inte dold för dig
när jag formades i det fördolda.
När jag flätades samman (som ett tyg broderas med olika färger) i jordens djup,
[Följande fyra verser utlämnas ibland när psalmen reciteras, men de finns med i psalmen och ger en bakgrund till varför psalmen komponerades. Psalmisten har blivit sårad och sviken, utstått ondska från människor som hatar Gud och gör uppror mot honom. Mitt i detta kaos och motstånd, talar denna psalm om förtröstan, tacksamhet och en innerlig gudsnärvaro.] Om du bara ville döda de gudlösa, Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden]!
Bort från mig, ni blodtörstiga!
Titta på min högra hand och se,
för det finns ingen som känner mig.
Jag har ingenstans att fly,
ingen bryr sig om (söker, frågar efter) min själ (mitt liv).
Ge akt (lyssna uppmärksamt) på mitt rop, för jag är djupt nedböjd,
rädda (ryck bort) mig från mina förföljare
för de är för starka för mig.
[Nu i staplas i snabb följd tolv uppmanande verb i en desperat vädjan till Gud:] Skynda att svara (se, uppmärksamma) mig Herre (Jahve),
min ande orkar inte mer (min ande förgås; jag har ingen styrka kvar).
Dölj inte ditt ansikte för mig,
så att jag blir lik (liknar) dem som far (går) ner i graven (gropen).
Prisa Herren (lova Jah – hebr. ´)! [Psalmen inleds och avslutas med uppmaningen att prisa Herren, se . Den hebreiska frasen hallelu-jah translittereras ofta rakt av och har blivit ett välkänt uttryck på alla språk för uppmaningen att prisa Guds namn. Verbet hallelu betyder prisa. Ordet Jah är den första delen i Guds personliga namn Jahve, vars innebörd är den evige.]
Prisa Gud från himlarna
[Efter den inledande uppmaningen att prisa Herren, hebr. hallelu-jah, följer sju imperativ av hebreiska verbet hallelu. Det är en uppmaning till allt i himlen att prisa och lova Gud. Himlarna står här i kontrast till jorden i som också uppmanas att prisa Gud. I nämns sju aktörer som alla ska prisa Gud i himlarna. Talet sju står för fulländning, så tillsammans med de sju verben som uppmanar att prisa Gud visar det även numerologiskt på en fulländad lovprisning i himlen.] Prisa Herren (Jahve) från himlarna,
prisa honom i höjden [ovan jorden].[ hör ihop till en enhet. I presenterades 7 himmelska aktörer som prisade Gud från himlen. Nu följer på motsvarande sätt lovprisning från jorden. Totalt nämns 23 enskilda klasser som kan grupperas i 7 kategorier. Uppräkningen sker i snabb takt och ordet "prisa" återkommer inte mellan varje uppräkning som det gjorde för de himmelska instanserna. Uppräkningen börjar med det osynliga och okända och blir mer och mer konkret för att avslutas med skapelsens krona, människan, se .] Prisa Herren (Jahve) från jorden:
[Haven:]
Ni stora havsdjur (sjömonster)
och alla djup.
[Direkt efter att den jordiska domänen har presenterats nämns två termer: tanninim och tehomot. Istället för att följa den mer vanliga uppdelningen i tre delar med hav, jord och himmel, ingår haven och djupen i det jordiska. Hebreiska tanninim är samma ord som används i skapelsen om de stora havsdjuren, se . Ordet används även i samband med Leviatan och har mytologiska undertoner som beskriver det okända och även ondska, se ; ; ; ; . Det andra hebreiska ordet som är översatt "djup", är samma ord som används i . Det kan syfta på allt skapat i havet, se .]
Ordspråksboken (13)
Däremot ska de ogudaktiga (moraliskt fördärvade) tas bort ifrån landet,
de som ständigt agerar otroget (har som livsstil att förråda, vara otrogna i äktenskap, relationer, saknar integritet)
ska bli uppryckta [som ogräs].
Mer än allt [annat] ska du [som en skyddande väktare] troget vakta [bevara] ditt hjärta,
för därifrån utgår liv [flödar livets källor; är upprinnelsen till liv]. [På samma sätt som hjärtat pumpar ut livgivande blod är en människas inre liv, tankar och moral avgörande för varje beslut och handlande, se ; ; ; . Substantivet för "utflöden/utgångar" (hebr. totsaah) används här som ett verb (utgår). Även ordet för "liv" (hebr. chajim) står i plural, men böjs som singular. Det är ett sätt att visa livets många skiften och skeenden, se .]
Ta bort falskt (oärligt) tal från din mun,
låt perverst tal vara långt ifrån dina läppar.
En fattig mans släktingar hatar honom,
och hans vänner undviker honom.
Han söker intensivt efter dem med [tomma] löften,
men de är borta.
Fostra (träna, instruera) ynglingen med din mun [dvs. genom att samtala] om hans [indivuella] vägval
[resonera med den unge om vikten av goda vanor och att gå på Guds "smala" vägar]
så viker han inte av från det (det goda sättet) när han är gammal (vuxen, äldre). [Ordet för yngling (hebr. naar) kan syfta på ett litet barn, men också på hela uppväxtperioden upp till tjugoårsåldern, se ; ; ; . Ordet för fostra, vänja och träna är ovanligt och används också om att inviga ett hus, se ; . Här blir betydelsen att tidigt inviga den unge i det Gud initierat och förberett för honom. Väg (hebr. derech) är i singular, vilket också visar på att visa den unge på sin egen unika livsväg. Versens inledning kan även översättas: "Gör vägen smal för ynglingen". Den nyansen ger ännu ett djup i betydelsen, med tanke på Jesu undervisning om den breda vägen till fördärvet och den smala vägen som leder till livet, se .]
Dårskapen (viljan att trotsa och göra uppror) är fastbundet i ett barns hjärta,
men tillrättavisning och disciplin (uppfostran) driver bort den.
[Upproriskhet är en konsekvens av syndafallet, och kommer därför naturligt hos barnet.]
Ser du en man som tror att han är vis
– det är mer hopp om dåren än för honom.
Som en fågel som är på flykt från sitt näste [exponerad för fara och ett obevakat bo],
på samma sätt är det med en människa som irrar omkring borta från sitt hem.
Ser du en människa som är alltför ivrig att tala (talar i tid och otid)?
Det finns större hopp för en självgod dåre än för honom.
Två saker frågar (önskar, ber) jag [dig Gud],
vägra mig dem inte innan jag dör.
Låt fåfänglighet (tomhet, tomt prat, lögn) vara långt borta från mig.
Ge mig varken fattigdom eller rikedom;
Låt mig få den mat jag behöver.
Det finns tre saker som går mig över huvudet,
ja fyra som jag inte kan förstå:
-
Predikaren (17)
Sedan såg jag att visheten skiljer sig från (överglänser) dårskapen
lika mycket som ljuset skiljer sig från (överglänser) mörkret.
För vem kan (ska) äta och vem kan (ska) njuta, åtskild från honom?
Jag vet att vad än Gud (Elohim) gör, varar det för evigt. Ingenting kan läggas därtill, inte heller kan något dras därifrån, för så har Gud (Elohim) gjort (ordnat) det för att man ska vörda (frukta, ha gudsfruktan) inför honom. [Predikarens dubbla "jag vet" ( och ) verkar fungera som en kontrast till "jag har sett" (, , ). Det han har sett kommer från observation och erfarenhet, medan "vetandet" kommer från intuitiv kunskap.]
För det som drabbar människans söner, drabbar vilddjuren. En sak drabbar dem – som den ene dör så dör den andre, alla har en ande (alternativ översättning: de andas alla). I detta har människan ingen fördel framför vilddjuret, för allt är fåfängt (tomhet; helt meningslöst). [Hebreiskan har helt andra uttryckssätt än vårt språk. Men det som ligger i denna mening är att allt som andas har en ande och så länge som vi andas lever vi, när vi slutar andas dör vi. I detta avseende finns det ingen skillnad på människor och djur. Annars skiljer Bibeln noga på djur och människor, för det är enbart människan som är skapad till Guds avbild. I detta är människan unik och har inget samröre med djuren.]
Alla går till en plats, alla är av stoft och alla återvänder till stoft. [Människan formades av stoft, se ; .]
varför jag prisar de döda
som redan har dött
mer än de levande
som fortfarande lever.
Bättre två än en,
för de får god lön för sin möda [större vinning/avkastning för sitt arbete/slit].
Också för varje man som Gud (Elohim) har gett rikedom och välstånd, så har han gett honom kraften att njuta därav och ta sin del och glädja sig över sitt arbete, detta är Guds (Elohims) gåva.
En man som Gud (Elohim) har gett välstånd och respekt så att han inte vill ha något (mer) för sin själ (aptit – hebr. ) av allt han önskar, likväl ger inte Gud (Elohim) honom kraften att äta därav utan en främling äter det. Detta är fåfänga [] och det är en ond sjukdom.
Om en man får hundra barn och lever många år, så att dagarna av hans år är många, men hans själ (aptit) inte har nog av det goda, och dessutom har han ingen grav. Jag säger att en för tidig födsel (ett missfall) är bättre än han (hans öde),
Vilken vinning har den vise
framför dåren? [Ingen, båda kommer en dag dö.]
Eller den fattige
som har insikt (intim kunskap) i vandringen inför de levande?
Vad som än blir till har fått sitt namn för länge sedan,
och det är känt på förhand vad en människa är,
inte heller kan han strida
med honom som är mäktigare än han själv. [Människan kan inte strida med Gud.]
Allt detta har jag prövat genom vishet, jag sade:
"Jag ska bli vis",
men den (visheten) var fjärran från mig.
Och jag fann kvinnan bittrare än döden,
vars hjärta är snaror och nät och hennes händer som snören.
Den som behagar Gud (Elohim) ska fly från henne,
men syndaren fångas av henne.
För honom som väljer att hålla sig till allt (som är) levande finns det hopp, för en levande hund är bättre än ett dött lejon.
Höga Visan (9)
Min älskade (raring) är som en gasell eller en ung hjort,
han står bakom vår mur,
han kikar in genom fönstret,
kisar genom gallret.
[Denna sektion är den fjärde och centrala i Höga Visan. I judisk tradition var det förr vanligt att bruden efter trolovningen väntade och förberedde sig i sitt eget hem (föräldrahemmet). Under tiden gjorde brudgummen i ordning parets nya hem. Oftast betydde det att han byggde till några nya rum på sin fars hus. När detta var klart hämtade han sin brud till bröllopet under pompa och ståt. Det är ett sådant brudtåg som beskrivs i de följande verserna. Jämför Jesus som säger att han ska gå till Fadern för att bereda rum åt oss, se . Någon gång i sista tiden före tusenårsriket ska han också hämta oss på ett spektakulärt sätt.] Vem är detta, hon som kommer upp från öknen
som en pelare av rök,
parfymerad med myrra och rökelse,
med köpmännens alla kryddor?
Dina tänder är som en flock nyklippta tackor [som alla ser likadana ut] som har kommit upp ur badet,
alla har en tvilling och ingen av dem fattas. [Tandraderna är kompletta och bettet symmetriskt.]
en trädgårdsbrunn,
en källa av levande vatten []
och strömmar från Libanon.
Min älskade (raring) stack in sin hand genom hålet i dörren (förmodligen en liten fönsterlucka),
och mina känslor för honom överväldigade mig.
Vänd bort dina ögon från mig
för de gör mig betagen (jag blir överväldigad, helt uppslukad av din blick).
Ditt hår är som en flock tackor som myllrar ner från berget Gilead.
Dina tänder är som en flock tackor som har kommit upp ur badet,
alla har en tvilling och ingen av dem fattas. [Tandraderna är kompletta och bettet symmetriskt.]
[Bokens sjunde och sista enhet består av en serie av tal. Till skillnad från tidigare stycken som alltid börjat med älskarna på skilda håll för att sedan förenas, börjar denna med att de är tillsammans.] [Kören:] Vem är hon som kommer ur öknen,
lutad mot sin älskade (raring)?
[Mannen:] Under äppelträdet väckte jag dig,
där var din mor i födslovåndor med dig,
där var hon i födslovåndor och födde fram sitt barn.
Jesaja (29)
Sluta förlita dig på människan, som andas genom näsan,
för hur lite är han verkligen värd? (Vad är han att räkna med?)
som rättfärdigar den onde för en muta
och tar bort (vränger) rätten från den rättfärdige.
Då flög en av seraferna till mig, och i sin hand hade han ett glödande kol som han tagit från altaret med en tång. [Bibeln nämner olika sorters änglar. Serafer är de änglar som hör ihop med eld (det hebreiska verbet för att brinna är ). Därför är det logiskt att det är just en seraf som tar ett glödande kol från altaret här.]
Se, Herrens (Jahves) dag kommer,
grym och full av vrede och brinnande ilska,
för att göra jorden till en ödeplats
och utrota syndarna från den.
Och det ska ske på den dagen att Herren ska ge dig ro från dina tyranner, och från dina bekymmer, och från det hårda arbetet där du tvingades slavarbeta,
Låt mina utstötta bo hos dig,
som hos Moab var du ett skydd för honom från fördärvarens ansikte. För utpressningen ska ta slut,
fördärvet upphöra,
de som trampade ner är förtärda, ut ur landet.
Glädje och fröjd har tagits bort från dina fruktbärande fält,
och i din vingård finns ingen sång,
inte heller ska där vara några rop,
inga trampare som trampar vinet i presskaren.
Jag har tystat vinskördens rop.
som sänder ambassadörer över havet,
även papyrusbåtar på vattnen. Gå ni snabbfotade budbärare
till ett land som är högrest och med blank hud,
till ett fruktansvärt folk (ett folk som alltid varit känt för sin ondska och råhet) från begynnelsen till idag,
ett land som är kraftigt och trampar ner, vars land delas av floderna.
På den tiden ska en hyllningsgärd bäras fram till Härskarornas Herre (Jahve Sebaot)
från ett folk som är högrest och med blank hud,
och från ett folk fruktansvärt från begynnelsen till idag (ett folk som alltid varit känt för sin ondska och råhet),
ett land som är kraftigt och trampar ner,
vars land delas av floderna,
till platsen för Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) namn, berget Sion (tempelplatsen i Jerusalem).
De ska bli förskräckta och fyllda med skam eftersom de satte sitt hopp till Kush och skröt om Egypten."
Därför säger jag: Titta (se) bort ifrån mig,
jag ska gråta bittert [],
gör inga ansträngningar att trösta mig,
på grund av fördärvet av dottern mitt folk."
Men dessa rullar i vin
och raglar i starka drycker,
prästen och profeten vinglar med starka drycker,
de är förvirrade på grund av vinet,
de raglar på grund av starka drycker,
de tar miste i synen [när de ska profetera],
de vacklar i dömandet (domen ).
Och Herren (Jahve) säger: "Lika mycket som detta folk har kommit nära
och ärar mig med sin mun och sina läppar,
har de flyttat bort sina hjärtan långt från mig
och deras vördnad för mig är ett inlärt människobud."
Ve över de upproriska sönerna,
förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
som tar råd, men inte från mig,
och som smider planer, men inte från min Ande,
så att de lägger synd på synd (överträdelse på överträdelse).
Gå bort från vägen (gå ur vägen för oss),
vänd åt sidan från stigen,
se till att Israels Helige försvinner (tystnar)
från vår åsyn (framför våra ansikten)."
från
