Referenser (180 st)
Esra (45)
[Här i skiftar texten från hebreiska till arameiska fram till . Judarna var tvåspråkiga vid den här tiden, så för att undvika att hoppa mellan arameiska (som de persiska dokumenten som citeras var skrivna på) och hebreiska så skrivs även kommentarerna mellan breven på arameiska. var troligtvis den sammanfattning av innehållet som fanns på skriftrullens utsida.] Rechum, befälhavaren
(ordagrant: herre av befallningar), och Shimshaj, stadssekreteraren, skrev ett brev angående Jerusalem till
kung Artaxerxes med följande innehåll:
Detta är en avskrift av brevet de sände till honom:
"Till kung Artaxerxes. Från dina tjänare, männen på andra sidan floden [väster om floden Eufrat].
Kungen bör veta att de judar som gav sig i väg från dig har kommit hit till oss i Jerusalem. De bygger nu upp den upproriska och onda staden, de reparerar murarna och förbättrar fundamenten.
Kungen bör nu veta att om denna stad byggs upp och murarna repareras kommer de varken att betala skatt, tull eller vägpengar, och det kommer att skada kungarnas inkomster.
Eftersom vi äter palatsets salt [är avlönade; i står kungens tjänst och är lojala mot honom, se ; ; ] och det inte är rätt att vi ser hur kungen blir vanärad, sänder vi nu denna skrivelse och låter kungen veta
så att det kan efterforskas i dina fäders krönikor. Du ska då i dessa krönikor finna att denna stad har varit en upprorisk stad, till skada för kungar och länder. Sedan gammalt har det där anstiftats oroligheter, och därför har också denna stad förstörts.
Vi låter nu kungen veta att om denna stad byggs upp och dess murar repareras, då har du ingen besittning kvar i landet på andra sidan floden." [Uttrycket "äta palatsets salt" är ett idiomatiskt uttryck för att vara i kungens tjänst. Engelska ordet för lön "salary" kommer från latinska salarium – saltpengar.]
Kungen sände detta svar:
"Till rådsherren Rechum och skrivaren Shimshaj och de andra, deras medbröder, som bor i Samarien och i resten av landet på andra sidan floden. Frid!
Sedan jag befallt att det skulle göras efterforskningar, fann man att denna stad har en lång historia av att sätta sig upp mot kungar och att uppror och oroligheter har anstiftats där.
I Jerusalem har det också funnits mäktiga kungar som har härskat över hela landet på andra sidan floden. Skatt, tull och vägpengar har getts till dem.
Se till att ni inte är försumliga med denna sak, så att skadan inte växer och kungarna blir lidande."
När det som stod i kung Artaxerxes skrivelse hade blivit uppläst för Rechum och skrivaren Shimshaj och deras medbröder, gick de till judarna i Jerusalem och hindrade dem med våld och makt.
Alltså upphörde arbetet på Guds hus i Jerusalem. Det blev förhindrat ända till den persiske kungen Darejaveshs andra regeringsår [520 f.Kr.]. [Darejavesh I övertog makten i Persien efter inbördeskriget efter Kambyses död. Några år in i sitt styre hade det politiska läget stabiliserats (förutom några strider med Egypten 518-519 f.Kr.). Under Darejavesh styre 522-486 f.Kr. nådde det persiska riket sin storhetstid.]
Detta är vad som stod skrivet i det brev som Tattenaj, ståthållaren i landet på andra sidan floden, och Shetar-Bosenaj och hans medbröder afarsekiterna på andra sidan floden sände till kung Darejavesh.
De sände nämligen en redogörelse till honom, och i den stod det:
"Frid i allt vare med kung Darejavesh.
Kungen bör veta att vi kom till provinsen Judéen, till den store Gudens hus. Detta bygger man nu upp med stora stenar [ordagrant: "stenar som måste rullas"] och sätter trävirke [balkar] i väggarna. Arbetet utförs med omsorg och går snabbt framåt under deras ledning.
Detta är svaret som de gav oss: Vi är tjänare till himlarnas och jordens Gud, och vi bygger på nytt upp det hus som för många år sedan stod här och som en stor kung i Israel hade byggt och gjort färdigt.
Men eftersom våra fäder gjorde himlarnas Gud vred, gav han dem i kaldén Nebukadnessars hand, den babyloniske kungen. Han förstörde detta hus och förde bort folket till Babel.
Men i sitt första regeringsår befallde Babels kung Kyros (Koresh) att man skulle bygga upp detta Guds hus.
Dessutom lät kung Kyros hämta från templet i Babel de kärl av guld och silver som hade tillhört Guds hus men som Nebukadnessar hade tagit från templet i Jerusalem och fört till templet i Babel. Kung Koresh överlämnade dem åt en man vid namn Sheshbassar, som han hade tillsatt som ståthållare,
Om kungen samtycker bör man göra efterforskningar i kungens skattkammare i Babel för att ta reda på om kung Kyros har gett befallning att bygga detta Guds hus i Jerusalem. Därefter bör kungen meddela oss sin vilja om saken."
Då gav kung Darejavesh sin befallning, och man gjorde efterforskningar i arkiven som fanns i skattkammaren i Babel.
"I sitt första regeringsår gav kung Kyros denna befallning om Guds hus i Jerusalem []: Huset ska byggas upp och vara en plats där man bär fram offer. Grunden ska läggas fast. Det ska byggas 60 alnar [27 meter] högt och 60 alnar [27 meter] brett
med tre varv stora stenar och med ett varv nytt trävirke. Vad som behövs för omkostnaderna ska betalas ut från kungens hus. [En aln motsvarar ungefär 45 cm. Måttet härstammar från längden på en mans underarm; avståndet mellan armbågen och långfingret. Dessa mått för att bygg om templet är det dubbla från Salomos tempel, se .]
Härmed ger jag befallning om vad ni ska göra för judarnas äldste när de bygger på detta Guds hus. Av de pengar som kungen får i skatt från landet på andra sidan floden ska det som behövs för omkostnaderna fullt ut betalas till dessa män så att arbetet inte avbryts.
Så ska de kunna bära fram offer till en ljuvlig doft åt himlarnas Gud och be för kungens och hans söners liv.
Må den Gud som låtit sitt namn bo där slå ner alla kungar och folk som räcker ut sin hand för att överträda denna förordning och förstöra detta Guds hus i Jerusalem. Jag, Darejavesh, ger denna befallning. Se till att den blir noggrant utförd!"
Eftersom kung Darejavesh hade sänt ut en sådan befallning, blev den noggrant utförd av Tattenaj, ståthållare på andra sidan floden, och av Shetar-Bosenaj liksom av deras medbröder.
Judarnas äldste byggde vidare och gjorde framsteg i arbetet genom profeterna Haggais och Sakarjas, Iddos sons, profetiska ord. Man byggde och slutförde det så som Israels Gud hade befallt och som Kyros och Darejavesh och Artaxerxes (Artachast) [som regerade 465-424 f.Kr., se , ], kung av Persien, hade befallt.
Templet blev färdigt på den tredje dagen i månaden Adar [på våren, 12 mars] i Darius sjätte regeringsår [516 f.Kr. – ganska precis 70 år sedan templets förstörelse i augusti 587 f.Kr.]. [Esra ger den exakta dagen för färdigställandet sedan Serubbabel lagt grunden 21 år tidigare, se . Från det att arbetet återupptagits, genom de två profeternas Haggai och Sakarjas inflytande, var tiden bara fyra år, fem månader och tio dagar.]
[ är på arameiska:]
"[Från:] Artaxerxes, kungarnas kung [en dåtida populär titel – beskriver styre över många folk],
till prästen Esra, lärare i himlarnas Guds påbud (aram. dat).
Kungen och hans sju rådgivare sänder i väg dig för att undersöka förhållandena i Juda och Jerusalem utifrån din Guds påbud, som är i din hand.
Du ska föra dit silver och guld som kungen och hans rådgivare frivilligt har gett till Israels Gud som bor i Jerusalem.
Det du måste betala för resten av det som behövs till din Guds hus, ska du utbetala ur kungens skattkammare.
Jag, kung Artaxerxes, utfärdar nu en befallning till alla skattmästare i landet på andra sidan floden: Allt som prästen Esra, lärare i himlarnas Guds påbud, begär av er, det ska noggrant göras och ges,
Allt vad himlarnas Gud befaller ska noggrant göras och ges till himlarnas Guds hus, för att inte vrede ska komma över kungens och hans söners rike.
Den som inte följer din Guds påbud och kungens påbud ska omgående (noggrant) dömas, antingen till döden eller till förvisning, indragning av egendom eller fängelse."
Daniel (135)
Då sade drömtydarna (kaldéerna) till kungen på arameiska [från och med nu till och med kapitel 7 är också boken skriven på kaldéernas vardagliga språk arameiska]: "Må kungen leva för evigt! Berätta drömmen för dina tjänare så ska vi tyda den."
Kungen [Nebukadnessar] svarade dem: "Mitt beslut står fast. Ni ska berätta för mig vad jag drömt och vad det betyder. Om ni inte gör det ska ni slitas i stycken och era [familjers] hus ska [demoleras och] bli till grushögar. [Se även ; , där samma ord används. Än i dag rivs dömda brottslingars hus i vissa delar i Mellanöstern för att utplåna deras minne. I antiken finns även exempel där tempel och hus har raserats och gjorts om till offentliga toaletter för att förödmjuka och vanära den tidigare ägarens namn, se .]
De svarade för andra gången: "Konung, säg vad du drömt till dina tjänare, så ska vi ge uttydningen."
Kungen [Nebukadnessar] svarade: "Jag förstår nog hur det ligger till, ni försöker bara vinna tid eftersom ni vet att mitt beslut står fast.
Då svarade drömtydarna (kaldéerna): "Det finns ingen människa på jorden som kan tala om det kungen begär. Aldrig har någon kung, hur stor han än varit, begärt något sådant av en spåman, besvärjare eller drömtydare.
Det kungen begär är omöjligt. Bara gudarna kan uppenbara detta för kungen, men gudarna bor inte bland människorna (deras hem/boning är inte med kött)."
När kungen hörde deras svar blev han rasande, alldeles ursinnig, och befallde att alla visa [generell term för den höga sociala och religiösa klass som fanns nära kungen, se ] i Babylon skulle dödas.
Då talade Daniel med visa, väl valda ord till Arjok, som ansvarade för kungens alla bödlar och som var utsänd att döda alla visa i Babel.
Han sade till Arjok, kungens befälhavare: "Varför är kungens befallning så brådskande (sträng)?" Arjok förklarade då situationen för Daniel.
Daniel gick in till kungen [Nebukadnessar] och bad om att få tid på sig, så skulle han berätta vad drömmen betydde.
Han bestämmer tider (generell tid, dagar, år) och stunder (en speciell tidsperiod, skiften – säsonger),
avsätter och tillsätter kungar.
[Vilket Nebukadnessars dröm handlar om.]
Han ger de visa deras vishet,
och de förståndiga deras förstånd.
[Daniel avslutar nu bönen med tacksägelse. Bönen blir också mer personlig och orden jag, min, du, vi och oss används.] Till dig, mina fäders Gud, riktar jag mitt tack och pris,
för du har gett mig vishet och kraft.
[Jag erkänner att det är från dig detta bönesvar kommer.]
Du har nu låtit mig få veta det vi bad dig om.
För du har låtit oss veta svaret på kungens fråga [hans dilemma]."
Då gick Daniel till Arjok, han som hade fått uppdraget av kungen [Nebukadnessar] att avrätta alla de visa i Babylon. Daniel sade till honom: "Döda inte de visa i Babylon! För mig till kungen så ska jag berätta vad drömmen betyder (ge uttydningen)."
Arjok tog på en gång med sig Daniel till kungen [Nebukadnessar] och sade: "Jag har funnit en man bland de judiska fångarna som kan tyda drömmen!" [Daniels osjälviskhet visar sig när hans första ord till Arjok är att inte förgöra "alla visa i Babylon". Detta står i kontrast till Arjok, som verkar vilja ta åt sig äran genom att säga att "han har hittat en man". Dock kan man ana hans entusiasm över att det oangenäma uppdraget att avrätta alla visa inte behöver utföras.]
Kungen svarade Daniel, som hade fått namnet Belteshassar: "Kan du säga mig vad jag drömt och också uttyda drömmen?"
Daniel svarade kungen:
"Den hemlighet som kungen begär att få veta är något som inga visa män, besvärjare, spåmän (skrivare, från ordet för penna) eller astrologer (från ordet att rista, avgöra och utröna) kan uppenbara.
Däremot finns det en Gud i himlen som uppenbarar (förklarar) det som är dolt. Han har låtit kung Nebukadnessar få veta vad som ska hända i framtiden (de sista dagarna, ordagrant "slutet av dagarna"). Detta är din dröm, de syner du såg i ditt huvud när du låg på din bädd:
När du, o konung, låg på din bädd kom tankar om vad som ska ske i framtiden, och han som uppenbarar hemligheter lät dig veta vad som ska ske.
Detta mysterium har nu blivit uppenbarat för mig, inte för att jag har större vishet än någon annan levande varelse, utan för att du ska få veta uttydningen och förstå dina innersta tankar.
O konung, du såg i din syn (dröm) en stor staty framför dig. Den var mäktig (enorm), starkt glänsande – fruktansvärd (skräckinjagande) att se på. [Denna mäktiga koloss som till största delen bestod av metall reflekterade ljuset vilket gjorde att den strålade.]
Detta var drömmen. Nu ska vi [ett ödmjukt sätt att säga att tolkningen inte var hans egen, se ] berätta vad den betyder:
Du, o konung, är den största kungen (kungars kung, se ) [här på jorden]. Himlarnas Gud har gett dig rike, styrka, makt och ära.
Under dessa kungars tid kommer himlarnas Gud att upprätta ett annat rike som aldrig ska förstöras [Guds rike]. Dess makt ska inte överlämnas åt något annat folk [vilket skett i alla de föregående världsimperierna]. Det ska krossa och utplåna alla andra riken, men självt ska det bestå för evigt!
Du [kung Nebukadnessar] såg ju hur en sten höggs ut från ett berg, men inte genom en mänsklig hand. Stenen krossade järnet, kopparn, leran, silvret och guldet. Den store Guden har uppenbarat för kungen vad som ska ske i framtiden. Drömmen är sann och tydningen tillförlitlig." [Profetiskt talar och om Jesus – hörnstenen, se ; ; . Troende kallas "levande stenar" i Guds husbygge, se . Se även .]
Då föll kung Nebukadnessar ner på sitt ansikte inför Daniel och tillbad. Nebukadnessar befallde att man skulle bära fram ett slaktoffer och tända rökelse till honom.
Kungen sade till Daniel: "Er Gud är verkligen en Gud över andra gudar, en Herre över kungar och en som uppenbarar hemligheter, eftersom du har kunnat avslöja denna hemlighet."
Sedan gav kungen Daniel många gåvor och satte honom på en hög position i sitt rike. Nebukadnessar gjorde honom till herre över hela provinsen Babylon, och satte honom över alla de visa i Babylon.
På Daniels begäran utsåg kungen Shadrak, Meshak och Aved-Nego att förvalta Babels provins, medan Daniel själv stannade vid kungens hov.
Kung Nebukadnessar lät göra en staty av guld, 60 alnar hög [30 meter] och 6 alnar bred [3 meter]. Han ställde upp den på Duraslätten i Babels provins. [Uppenbarelsen som Nebukadnessar fick om sin roll i mänsklighetens historia kan vara orsaken till denna staty. Han var ju huvudet av guld, se . Statyn byggdes efter händelserna i kapitel 2, eftersom Daniels tre vänner har en ledande ställning, se . Den grekiska översättningen Septuaginta har tillägget att det skedde i Nebukadnessars artonde regeringsår, ett år innan Jerusalems fall, se . Det kan vara så, men den hebreiska texten har ingen tidsangivelse.
Dura var ett vanligt namn i Mesopotamien för en plats omgiven av berg eller en mur. Det kan vara mellan de två murarna i Babylon, eller upp till några mil söder om staden. Arkeologer har hittat ett stort kvadratiskt fundament av tegel en mil söder om Babylon. Det kan vara piedestalen som statyn har stått på. Bredden 6 alnar och höjden 60, proportionerna 1/10, gör att statyn verkar varit en obelisk klädd med guld. Höjden 30 meter är inte orealistisk, på 280-talet f.Kr. byggdes Kolossen på Rhodos som var 33 meter hög. En del av statyn kan ha varit en avbildning av någon babylonisk Gud. Den grekiske historikern Herodotos, verksam på 400-talet f.Kr., skriver om en guldstaty av guden Marduk i Babylon.]
Kung Nebukadnessar kallade och samlade:
satraperna (hans högsta representanter som ansvarade för olika provinser, ordet betyder "beskyddare av landet"),
föreståndarna (kan även ha militärt ansvar)
och
guvernörerna,
rådgivarna (överdomare),
skattmästarna (ansvarade för skatter och finanser),
domarna (ordet betyder "beskyddare av lagen"),
polischeferna
och
alla ledarna i provinserna [statsanställda i lägre positioner] för att de skulle komma till invigningsceremonin av den staty som kung Nebukadnessar hade ställt upp. [Det arameiska ordet för invigning är chanukka, vilket beskriver en religiös ceremoni, se . Troligtvis lovade man trohet till kungen och staten. Hundra år tidigare hade den assyriska kungen Ashurbanipal samlat sina högsta rådsherrar i Babylon för att avlägga en trohetsed. Denna händelse är känd eftersom det finns ett brev bevarat från en av rådsherrarna som var utomlands och inte kunde närvara. Han avlade sin ed om trohet på den ort han befann sig på, och det nämns att han gör det omgiven av gudabilder.
Detta är inte en samling för allmänheten. Nebukadnessar samlar de civila, militära och rättsliga makthavarna för sitt land. Den exakta innebörden av de olika titlarna och deras ansvarsområde är inte helt känd. Uppräkningen verkar ske i fallande grad av inflytande. De är tre grupper separerade med ordet "och". Det rör sig om totalt flera hundra, kanske tusental. Senare tillsätter Darejavesh 120 satraper över riket, och över dem tre furstar där Daniel är en av dem, se . Nebukadnessar utnämnde lokala ledare för avlägsna provinser, ett sådant exempel är Gedalja som sattes att regera över Juda, se .]
Då samlades satraperna, föreståndarna och guvernörerna, rådgivarna, skattmästarna, domarna, polischeferna och alla ledarna i provinserna till [den religiösa] invigningsceremonin av den staty som kung Nebukadnessar hade byggt. De stod alla framför den staty som han låtit resa.
När ni hör ljudet av
horn (någon typ av blåsinstrument, troligtvis horn från något djur),
flöjt (pipa, det arameiska ordet är besläktat med ett hebreiskt ord för att blåsa och vissla),
cittra (stränginstrument med mellan tre och tolv strängar),
lyra (trigon, mindre triangelformat instrument, troligen med tre strängar för högre toner),
harpa (aram. pesanterin, från gr. psalterion – psaltare, ett stränginstrument i trekantig form),
trumma (aram. sumponeya, från gr. symphonia eller tympanon – blås eller slaginstrument)
och alla slags instrument,
ska ni falla ner och tillbe den gyllene statyn som kung Nebukadnessar har ställt upp. [De två första instrumenten är troligtvis blåsinstrument, följt av tre olika typer av stränginstrument. Det sjätte instrumentet är svårast att identifiera. Vanliga förslag är säckpipa eller trumma. Utifrån inskriptioner av orkestrar från den här tiden, och placeringen i uppräkningen, är det troligen något slags slagverk.
Orden för cittra, harpa och trummor/säckpipa är de enda grekiska låneorden i Daniels bok. Förekomsten av dessa har ibland använts som argument för ett senare datum av boken, dock nämns grekiska musikanter och instrument i assyriska skrifter före Nebukadnessars tid.
Det finns flera paralleller med Uppenbarelseboken kapitel 13. Vilddjuret från jorden gör en bild som alla måste tillbe och hans tal är 666, se . Talet sex återkommer flera gånger i detta kapitel. Statyn är 60 alnar hög och 6 alnar bred, se . Det är också sex instrument som namnges och räknas upp tre gånger, se , , .]
Så därför när alla samlade hörde ljudet av horn, flöjt, cittra, lyra, harpa och alla de andra instrumenten, föll de ner och tillbad guldstatyn som kung Nebukadnessar hade rest.
De sade till kung Nebukadnessar: "Må kungen leva för evigt!
O konung, du har gett befallningen att alla här ska falla ner och tillbe den gyllne statyn när de hör ljudet av horn, flöjt, cittra, lyra, harpa, trumma och alla de andra instrumenten.
Det finns några judiska män som du har gett uppdraget att förvalta provinsen Babylon som inte har lytt din order. [Det verkar finnas ett antisemitiskt hat mot det judiska folket, det finns egentligen ingen orsak att behöva nämna deras nationalitet.] Deras namn är Shadrak, Meshak och Aved-Nego. De dyrkar inte dina gudar och tillber inte (böjer sig inte inför) den staty du ställt upp." [Anklagarna anspelar på Nebukadnessars ego och betonar hur de tre judiska männen inte lytt "dina" order, inte dyrkat "dina" gudar och böjt sig för "din" staty. Anledningen till att de inte böjer sig beror på förbudet mot bildstoder och avgudar, se . Daniels frånvaro förklaras inte. Han kan ha varit på resa i andra uppdrag, eller kvar i Babylon för att ta hand om styret. Daniel blev ju satt till en hög position, se , och kanske hans position inte inkluderades i de grupper som räknas upp i . Rent litterärt finns det en fin struktur som förstärks av att inte Daniel nämns här. Hela boken, och särskilt kapitel 2-7 formar en kiasm. Kapitel 3, där Hananja, Mishael och Asarja kastats i ugnen, hör tematiskt ihop med hur Daniel kastas i lejongropen i kapitel 6.]
I vrede och ilska [två ord används för att beskriva hans väldiga ursinne] befallde Nebukadnessar att man skulle hämta Shadrak, Meshak och Aved-Nego. När de förts till kungen
Shadrak, Meshak och Aved-Nego svarade då kungen: "Nebukadnessar, vi behöver inte svara dig på detta.
Om det är så [att vår Gud existerar, eller att vi blir kastade i ugnen], förmår vår Gud, som vi tillber, att rädda oss från den brinnande ugnen. Han kan rädda oss ur din hand, o konung.
Men om inte [även om han inte skulle rädda oss], så ska du veta, o konung, att vi ändå inte dyrkar dina gudar och att vi inte tillber guldstatyn som du har ställt upp." [Det är troligt att dessa händelser utspelar sig efter Jerusalems fall 586 f.Kr. Om judarnas Gud inte hade kunnat försvara sitt eget tempel måste ju Nebukadnessar vara starkare än deras Gud. Nebukadnessar är segerviss och känner sig som en gud.
De tre judiska pojkarna Hananja, Mishael och Asarja gör ett uttalande av verklig tro. De vägrar böja sig oavsett om de blir räddade eller inte, se ; . Har Gud all makt? Ja. Kan Gud befria troende från alla problem och svårigheter? Ja. Befriar Gud troende från alla svåra situationer? Nej. Ibland tillåter Gud prövningar, se . Ibland är syftet med prövningarna uppenbara, andra gånger inte, men Guds önskan är att hans barn ska lita på honom, se ; ; ; ; . Gud garanterar inte ett problemfritt liv, men han lovar att alltid vara med, se ; .]
Eftersom kungens befallning kommit så hastigt, och ugnen var så fruktansvärt het, blev de som förde upp Shadrak, Meshak och Aved-Nego [till den övre öppningen på ugnen], dödade av eldslågorna.
Plötsligt reste sig kung Nebukadnessar alldeles bestört och frågade sina rådgivare: "Var det inte tre män vi kastade bundna i elden?"
"Jovisst, o konung", svarade de konungen.
Då samlades satraperna, föreståndarna och guvernörerna och kungens rådgivare runtomkring, de såg hur männen var helt fysiskt oskadda av eld (elden hade inte haft någon makt över deras kroppar). Inte ett enda hår på deras huvuden var svett, deras byxor (ytterkläder) var inte skadade, man kunde inte ens känna lukten av rök från dem!
Nebukadnessar tog då till orda och sade: "Lovad är Shadraks, Meshaks och Aved-Negos Gud, som sände sin ängel och räddade sina tjänare. De litade på honom och gick emot kungens befallning och vågade sina liv för att inte tvingas dyrka eller tillbe någon annan gud än sin egen Gud.
Sedan befordrade kungen Shadrak, Meshak och Aved-Nego i Babylons provins.
[Följande tre verser och hela kapitel 4 är ovanliga på många sätt. Det är ett brev skrivet av en hednisk kung.] [Från:] Kung Nebukadnessar.
Till alla folk, nationer och språkgrupper över hela jorden: Fred och framgång (ordagrant: "låt er fred/välgång bli stor", en hälsningsfras)!
Detta var drömmen som jag, kung Nebukadnessar, hade. Tala nu om för mig, Belteshassar [Daniels babyloniska namn, se ], vad drömmen betyder (ge uttydningen). Ingen av de vise männen i mitt rike kan tyda den, men du kan, för heliga gudars ande är i dig."
[Daniels barmhärtighet blir synlig i hur han förmedlar tolkningen. Daniel skulle kunnat ha gett uttydningen och gått därifrån, istället ser vi Daniels medlidande. Han blir personligt berörd och har svårt att veta hur han ska förmedla budskapet. Daniel är inte känslokall för en dom över en hednisk kung som fört bort honom från sitt hemland. Hans engagemang visar sig även i hans avslutande råd där han vädjar till Nebukadnessar att omvända sig. Daniels tillvägagångssätt ger en biblisk mall för hur ett budskap om dom förmedlas i kärlek med praktiska instruktioner.] Daniel, som kallades Belteshassar, blev till en början synbart bestört (chockerad, tagen), uppfylld av oroliga (skrämmande) tankar.
Men kungen sade: "Belteshassar, låt inte drömmen eller tydningen skrämma dig."
Belteshassar [Daniel] svarade: "Min herre, om drömmen ändå hade gällt dina fiender, och betydelsen dina motståndare!
det är du, o konung! Du har blivit stor och mäktig, din makt når ända upp till himlen och ditt välde (makt, inflytande) sträcker sig till världens ände.
Vad det gäller den heliga väktare som kungen såg komma ned från himlen som sade:
'Hugg ner trädet och förstör det,
men lämna stubben med rötterna kvar i jorden.
Bunden med kedjor av järn och brons, omgiven av markens gräs: Låt honom bli fuktad av himmelens dagg och leva med markens djur, tills sju tidsperioder [år] har gått fram över honom.'
Här är betydelsen, o kung; detta är vad den Högste har beslutat att låta drabba dig, min herre och kung:
Så därför, o konung, lyd (välkomna) mitt råd: Bryt dig loss (befria dig) från din synd [som när ok runt en hals bryts] och gör det som är rätt [lev rättfärdigt]; istället för att göra det som är ont, var barmhärtig mot de fattiga []. Det kan hända att din framgång (lycka, välgång) då kan bestå."
Allt detta drabbade kung Nebukadnessar.
Han sade [till sig själv]: "Se, är inte detta det stora Babylon som jag har byggt, som mitt kungliga residens genom min väldiga makt, till min ära?"
Medan orden ännu var på kungens läppar kom (ordagrant "föll") en röst från himlen [troligtvis är det en ängel som tillkännager domen]: "Kung Nebukadnessar, detta är sagt om dig: Ditt rike har tagits från dig!
Därför vill jag, Nebukadnessar, nu prisa, upphöja och ära himlens konung. Allt han gör är rätt (sanning) och rättvist (rättfärdigt) och han kan ödmjuka de som beter sig högmodigt."
[Det har gått 25-30 år sedan Nebukadnessars upprättelse i slutet på förra kapitlet. Detta kapitel beskriver händelserna som ägde rum kvällen den 12 oktober 539 f.Kr. Nebukadnessar hade dött en naturlig död 23 år tidigare år 562 f.Kr. Han blev drygt sjuttio år gammal. Efter några politiskt turbulenta år med flera skiften av kungar kom Nabonidus till makten genom en statskupp 556 f.Kr. Han är den sista kungen i det babyloniska riket. Nabonidus var dock inte så intresserad av Babylons största gud Marduk, han reste i stället mycket i riket. Han tillbringade 10 år i oasen Teima i Arabien där han dyrkade månguden Sin och byggde många altare till andra gudar. Eftersom han var borta från Babylon tillsatte han sin son Belshassar som medregent. Fram till mitten på 1800-talet fanns inga antika källor, förutom Bibeln, som nämnde Belshassars namn. Sedan dess har flera arkeologiska fynd hittats, som t.ex. Nabonidusrullen, som bekräftar att Belshassar var Nabonidus son och medregent.] Kung Belshassar [Nabonidus son och medregent] anordnade en stor festmåltid (bankett, en galamåltid med religiösa inslag) [i staden Babylon] för tusen stormän (högt uppsatta gäster) och drack vin med dem. [Det babyloniska riket hade sin storhetstid under Nebukadnessars styre, men efter hans död började mederna och perserna ta över mer och mer och var på väg att bli nästa stora världsvälde. Samtidigt som festen pågår finns den persiska armén utanför Babylons murar. De senaste veckorna hade de avancerat från norr och plundrat flera städer. Detta var inte obekant för Belshassar, dock tog han det med ro. Babylon hade matförråd för 20 år. Yttermuren var 9 mil lång, 25 meter bred och nära 100 meter hög. Innanför den fanns ännu en mur. Trots belägring kände man ingen fara – Babylon var ju ointagligt! Nebukadnessars vittnesbörd i kapitel 4 avslutas med att Gud kan ödmjuka de högmodiga, se . Att Belshassars bjuder in till en vild fest mitt under en belägring är höjden av högmod.]
Medan Belshassar drack vin (påverkad av alkoholen), befallde han att guld- och silverkärlen som hans företrädare (far, förfader, kanske farfar) Nebukadnessar hade plundrat från templet i Jerusalem skulle hämtas fram så att kungen, hans stormän, hans fruar och konkubiner (älskarinnor) kunde dricka ur dem. [Det var inte vanligt att kvinnorna var med, se t.ex. , . Omkring 50 år tidigare, samtidigt som Daniel blev bortförd, tog även Nebukadnessar dessa heliga kärl från Jerusalem, se . Tusentals kärl hade förts bort, en förteckning över dem finns i .
Texten framhäver Belshassars koppling till Nebukadnessar. Orden far och son används ofta i en vidare betydelse för efterträdare i antiken. I en assyrisk text som brukar kallas för "den svarta obelisken" av Salmanassar III, kallas Jehu "Omris son", trots att han inte var hans son. Han var från en helt annan släkt. Det är troligt att Belshassar var släkt med Nebukadnessar. Det finns skäl att tro att Nabonidus gifte sig med en av Nebukadnessars döttrar, vilket då gör att Belshassar kallas Nebukadnessars barnbarn. Han kände väl till historien hur kärlen kommit till Babylon, se . Det faktum att Israels guds heliga kärl fanns som krigsbyte i Babylon visade, i Belshassars tankevärld, att de babyloniska gudarna var mäktigare än andra folks gudar. Att vanhelga och dricka ur dessa kärl just denna kväll ansåg nog den alkoholpåverkade Belshassar vara en utmärkt idé att på ett demonstrativt sätt visa på Babylons makt, se .]
Då bar man fram guldkärlen som hade tagits ur Guds tempel i Jerusalem. Kungen, hans stormän, hans fruar och konkubiner drack vin ur dem.
I samma stund syntes (kom det fram) fingrar från en människohand som skrev på den vitkalkade väggen mitt emot den stora ljusstaken i kungens palats. Kungen såg [följde med blicken] baksidan på handen som skrev.
Kungens [Belshassars] ansikte bleknade (hans glans förändrades), hans tankar skrämde honom, hans höftleder gav vika och hans knän skakade. [Ordagrant står det "knutar/leder hans höft gav vika", vilket också kan beskriva ett urinläckage eller ofrivillig tarmtömning.]
Kungen ropade med hög röst att man skulle hämta besvärjarna, drömtydarna (kaldéerna) och astrologerna. Han sade till de visa i Babylon: "Den som kan läsa skriften och tala om för mig vad den betyder ska bli klädd i purpur [få kunglig status], få en guldkedja runt sin hals [se ; ] och bli den tredje i riket." [Detta stämmer historiskt. Belshassars far Nabonidus var kung, men eftersom han var borta längre perioder insatte han sin son som medregent. Belshassar är den andre i rang och har befogenhet att insätta den tredje i riket.]
Då kom kungens alla vise män in, men de kunde inte läsa skriften och inte heller berätta för kungen vad texten betydde (ge uttydningen). [Skriften bestod av fyra arameiska ord, se . Arameiska var det vardagliga språket i Babylon, så de kunde troligtvis läsa orden. Svårigheten var att orden både var verb och substantiv. Även om de kom fram till den exakta betydelsen var det ingen fullständig mening. En uttydning krävdes också för att få fram ett meningsfullt budskap.]
Kung Belshassar blev ännu mer förskräckt och alldeles likblek (färgen vek bort från hans ansikte). Hans stormän var också helt rådvilla (omskakade, förstummade av rädsla eftersom de inte förstod vad som hänt).
[Ryktet om vad som hänt spred sig snabbt i palatset.] När drottningen [troligtvis Nebukadnessars fru eller dotter] fick höra vad kungen och stormännen sade gick hon till festsalen. [Drottningen var inte Belshassars fru, eftersom hans fruar redan fanns där, se . Hon måste ha varit väl respekterad eftersom hon kommer in i hallen oinbjuden, och väl där tar hon kommandot. Hon är antingen Nebukadnessars eller Nabonidus fru. Är hon Nabonidus fru är hon Belshassars mamma och då också troligtvis Nebukadnessars dotter. Hon har förstahandsinformation om Daniels tjänst i hovet, något som stämmer om hon var Nebukadnessars fru eller dotter.] Hon sade: "Må kungen leva för evigt! Låt inte dina tankar skrämma dig, och var inte blek (låt inte färgen vika bort från ditt ansikte).
Det finns en man i ditt rike som har heliga gudars ande i sig. I din företrädares (fars eller kanske farfars) dagar [se ] visade han sig ha insikt (ljus), förstånd och vishet som gudarna. Din företrädare, kung Nebukadnessar, satte honom över spåmännen (skrivare, från ordet för penna), besvärjarna (exorcister, medier som talade med andar), drömtydarna (kaldéerna) och astrologerna (från ordet att rista, avgöra och utröna).
Mannen jag pratar om heter Daniel, han fick [det babyloniska] namnet Belteshassar []. Han hade en extraordinär ande (en andlig förmåga utöver det vanliga, se ), kunskap och förmåga att tyda drömmar, lösa gåtor och lösa invecklade problem (lösa upp knutar). Kalla in Daniel. Han kan tolka (tyda) skriften på väggen."
Så blev Daniel [som nu är i 80-årsåldern] förd till kungen, och kungen sade till honom: "Du är ju Daniel, en av de judiska fångar som min företrädare (far), kungen, förde hit från Juda!
Då svarade Daniel kungen:
"Behåll dina fina gåvor själv eller ge dem till någon annan! Men skriften [på väggen] ska jag läsa för dig och berätta vad den betyder (ge uttydningen). [Att Daniel inte vill ta emot kungens gåvor beror nog inte på stolthet eller oartighet, snarare vill han undvika missförstånd att man kan köpslå med Guds gåvor. Innan texten tolkas talar Daniel några allvarsord med kungen. Han börjar med att påminna om högmodets konsekvenser hos Babylons största kung, Nebukadnessar, i . Han avslutar med att fördöma Belshassars medvetna handling att häda den högste Guden i . I Nebukadnessars fall gav Gud en 12 månaders nådatid innan domen föll, se . För Belshassar, som borde vetat bättre, rör det sig om timmar innan orden besannas, se . Att Gud skriver på väggen visar ändå på att han vill omvändelse.]
O kung, den högsta Guden gav din företrädare (far, förfader, kanske farfar) Nebukadnessar ett rike, storhet, ära och majestät.
Samma natt blev Belshassar, kaldéernas [det babyloniska folkets] kung, dödad.
Över dem satte han tre ministrar, varav Daniel var en av dem. [Troligtvis ansvarade ministrarna för 40 satraper var.] Satraperna skulle rapportera till dessa tre ministrar så att kungen inte led någon förlust. [Det medo-persiska riket expanderar och kungen tillsätter ledare och en ny administration för att behålla nyligen intagna områden och säkra att de betalar skatt. Ordet "förlust" används i om skatt, tull och vägavgifter. Det var inte ovanligt med korruption på alla nivåer. Tulltjänstemän och administratörer tog ofta ut högre avgifter än bestämt och lät överskottet gå in i sin egen ficka.]
Denne Daniel utmärkte sig (överglänste, gjorde ett bättre jobb) jämfört med de andra [två] ministrarna och [de 120] satraperna, för han hade en extraordinär ande (en andlig förmåga utöver det vanliga, se ). Kungen tänkte (planerade att) sätta Daniel över hela riket. [Daniel hade en hög moral, han följde Guds lag och var ärlig och trofast. Daniel hade också en lång erfarenhet av att arbeta som administratör för Babylon, han hade tjänat närmare 40 år under Nebukadnessar, se . Daniels tilltänkta befordran skapade avundsjuka, se . Här fanns en tidigare judisk slav som tjänat i det besegrade babyloniska riket som skulle bli deras överordnade!]
Så ministrarna och satraperna kom som en grupp (otåligt, enade i en konspiration, stormade in) till kungen och sade:
"Kung Dareios, lev för evigt!
Alla rikets ministrar, guvernörer, satraper, rådgivare och ståthållare (militära ledare) har enats om en kunglig förordning (lag) som borde utfärdas:
'Den som under de kommande 30 dagarna gör en förfrågan (ber) till någon annan gud eller människa än dig, konungen, ska kastas i lejongropen.' [Ordet för grupp kan även betyda storma eller rycka fram. Det beskriver den stämning och bakomliggande brådska som fanns i denna samling. Gruppen leddes av de två ministrarna och säkert några representanter från de andra grupperna. De fick det att låta som att de förankrat förslaget hos alla. Något som var en lögn eftersom Daniel inte var med på detta.]
Utfärda ett sådant påbud nu, o konung, och signera det [dokumentet] så det enligt Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas." [Dareios har just besegrat Babylon. Han kommer från ett annat land och kultur och behöver ena riket. Det är många beslut som ska fattas på kort tid och detta låter som en bra idé. I det babyloniska riket stod kungen över lagen, i det medo-persiska riket stod även kungen under lagen, se även ; . Något som även stämmer med Nebukadnessars dröm med statyn. Han var huvudet av guld och det efterföljande – bröstet och armarna av silver – var ett svagare rike, se . En anledning till att lagen inte kunde ändras var att perserna betraktade sina kungar som gudar – de var Ormudz avbild, en forniransk himmelsgud. Om kungen ändrade sig var han inte en gud. Det finns flera exempel från historien på denna sed. En grekisk historiker beskriver hur Darios III låter en man bli dödad, trots att han visste att han var oskyldig. Det var ett kungligt beslut som inte gick att ändra.]
Därför lät kung Dareios sätta upp ett skriftligt påbud (signerade han dokumentet med förordningen).
Sedan gick de inför kungen och frågade honom om det kungliga påbudet: "Har inte du utfärdat ett påbud att ingen får be till någon gud eller människa förutom dig, o kung? Säger det inte att någon som bryter mot det under de närmsta trettio dagarna ska bli kastad i lejongropen?"
Kungen svarade: "Jo, det stämmer (det står fast) enligt Mediens och Persiens lag som inte kan återkallas."
Sedan sade de till kungen: "Daniel, en av de judiska fångarna (ordagrant 'en av sönerna av de bortförda från Juda'), rättar sig varken efter dig eller det påbud som du har signerat. Tre gånger om dagen ber han sin bön." [De vill låta Daniel framstå i dåligt ljus. De betonar att Daniel inte är en av dem. Enda orsaken att nämna att han varit en fånge var att förnedra honom och misstänkliggöra Daniels intentioner. För det andra säger de att Daniels handlande var inte bara mot lagen, utan mot kungen själv. Inte nog med att Daniel gått emot kungen och lagen, han gjorde det medvetet tre gånger om dagen. Det var inte bara ett missförstånd utan en medveten handling.]
När kungen hörde detta, tog han mycket illa vid sig. [Det arameiska ordet beesh används här. Det betyder "lukta illa" och används bildligt för hur "hela situationen stinker". Det som skett är helt fel, skamfyllt och orättfärdigt. Kungen förstår hur han har blivit lurad.] Han bestämde sig för att göra allt han kunde för att rädda Daniel. Ända till solnedgången försökte han hitta en utväg.
Sedan kom männen i en grupp (konspirerade de, ryckte de fram) och sade till honom: "Kom ihåg, o kung, att enligt medisk och persisk lag kan inga påbud från kungen ändras."
Då gav kungen [Dareios] order om att hämta Daniel och kasta honom i lejongropen, och kungen sade till Daniel: "Din Gud som du troget (ständigt, oavsett omständigheter) tjänar, han ska rädda dig!"
Man hämtade en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns sigill, så att inget skulle ändras vad det gäller beslutet som fattats mot Daniel.
Sedan gick kungen till sitt palats. Han åt ingenting på kvällen (han fastade), och han lät ingen underhållning (musik, dans) föras in till honom. Den natten kunde han inte sova.
Tidigt nästa morgon, så fort det började ljusna, steg han upp och skyndade sig till lejongropen.
Då han närmade sig gropen, ropade han på Daniel med ängslan i rösten: "Daniel, den levande Gudens tjänare! Har den Gud som du troget (ständigt, oavsett omständigheter) dyrkar kunnat rädda dig från lejonen?"
Då talade Daniel till kungen: "Ers Majestät, länge leve konungen!
Min Gud har sänt sin ängel som stängde till gapet på lejonen så de inte har skadat mig, eftersom jag visade mig vara oskyldig inför Gud. Jag har inte heller gjort något ont mot dig, ers majestät." [Daniel säger inte att han är en syndfri människa, se . Däremot är han oskyldig i det här fallet, när han tillbad Gud, och trotsade kung Dareios förordning som förbjöd detta.]
Kungen blev mycket glad och befallde att Daniel skulle lyftas ur gropen. Så Daniel lyftes upp ur gropen och han var inte det minsta skadad, för han hade litat (trott) på sin Gud.
Sedan befallde kungen att männen som anklagat Daniel (ordagrant "ätit honom levande") skulle hämtas och föras till lejongropen. De, deras fruar och barn kastades i gropen. Lejonen kastade sig över dem innan de nått marken och slet dem i stycken. [Både tematiskt och rent textmässigt hör detta stycke i kapitel 6 ihop med kapitel 3 där Daniels tre vänner kastas i den brinnande ugnen. Samma ovanliga ord för anklaga, används i och . På samma sätt som Nebukadnessar skrev ett brev gör även Dareios det, se och .]
Därefter lät kung Dareios skriva till alla folk, stammar och språkgrupper i hela världen:
"Med önskan om stor frid (välgång)!
I Belshassars första regeringsår [omkring 550 f.Kr.] hade Daniel en dröm och såg syner i sitt inre (i sitt huvud) när han låg på sin bädd. [Belshassar var Nabonidus äldste son. Nabonidus kom till tronen 556 f.Kr. och regerade till 539 f.Kr. I Nabonidusrullen nämns att de regerade tillsammans i Nabonidus sjunde regeringsår, vilket är 549 f.Kr. Dock saknas uppteckningar för år fyra, fem och halva sjätte året. Belshassars första regeringsår är alltså någonstans mellan 553 och 550 f.Kr. Det är drygt tio år sedan Nebukadnessars död, se . Daniel är omkring 60-70 år när han har denna syn.] Han skrev ner huvudpunkterna i drömmen.
"De fyra stora vilddjuren är fyra kungar som ska träda fram (resa sig upp) på jorden [och regera över stora riken].
De tio hornen är tio kungar som ska uppstå (resa sig, komma till makten) i detta [fjärde] rike. Efter dem [de tio kungarna] ska en annan kung uppstå (resa sig, ta makten).
Han kommer att vara annorlunda från de tidigare kungarna, och han kommer att trycka ned (slå ned) tre kungar.
kung
