3381 – יָרַד (jarad)

gå ner, stiga ner, slå sig ner, slå ner


Typ:
Hebreiska: יָרַד (jarad)
Ursprung: a primitive root
Användning: 380 ggr i GT

Engelsk översättning

to go down
[idiom] abundantly, bring down, carry down, cast down, (cause to) come(-ing) down, fall (down), get

Engelsk beskrivning

1) to go down, descend, decline, march down, sink down
1a) (Qal)
1a1) to go or come down
1a2) to sink
1a3) to be prostrated
1a4) to come down (of revelation)
1b) (Hiphil)
1b1) to bring down
1b2) to send down
1b3) to take down
1b4) to lay prostrate
1b5) to let down
1c) (Hophal)
1c1) to be brought down
1c2) to be taken down


Fler lexikon

BlueletterBible.org
BibleHub.com

Passager (380 st)


Men Herren steg ner för att se staden och tornet som människorna hade börjat bygga.
Kom, låt oss gå ner och förvirra (röra ihop) deras språk så att de inte förstår varandra." [Resultatet av enhet som utelämnar Gud är förvirring.]
Det blev hungersnöd i landet och Abram gick ner till Egypten för att vistas där eftersom hungersnöden var svår (tung) i landet.
Och rovfåglarna kom ner på kadavren men Abram drev bort dem.
Nu vill jag gå ner och se huruvida de förtjänar förintelse så som ropet har kommit till mig. Om inte kommer jag att veta (få kunskap om) det."
Den unga kvinnan var vacker att se på, en jungfru, ingen man hade känt henne, och hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och kom upp.
Hon svarade: "Drick, min herre" och hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och gav honom att dricka.
Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sade till henne: "Låt mig dricka, jag ber dig".
Hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och sade: "Drick, jag ska ge dina kameler att dricka också."
Herren (Jahve) visade sig för honom och sade: "Gå inte ner till Egypten [som Abraham gjorde, se 1 Mos 12:10]. Stanna [istället] i landet som jag ska berätta för dig om [peka ut till dig]. [Isak stannar i landet. Det är i likhet med hela Isaks liv en bild på Jesus. I det större perspektivet ser vi att Abraham lämnade landet och gick till Egypten, det är en bild på hur Israels barn hamnade i den babyloniska fångenskapen. På samma sätt är Jakobs alla år utanför Israel en bild på den stora diasporan för det judiska folket från år 70 e.Kr. fram till modern tid då de återvänt till Israel som återupprättades som stat 1948. Det faktum att Isak stannade hela sitt liv inom landets gränser pekar på att Jesus tillbringade all sin tid i landet när han var här första gången, på samma sätt som han snart kommer tillbaka till Jerusalem och kommer att vara där och därifrån regera över hela jorden. Att Jakob vistas en tid i Gerar, på samma sätt som Jesus vandrar igenom Dekapolis, motsäger inte detta då dessa områden tillhör och ligger inom löfteslandets gränser, även om de låg utanför det egentliga Israels gränser just vid Jesu tid.]
Han drömde [den natten en gudomligt inspirerad dröm] och såg en stege vara rest på jorden. Toppen nådde ända upp till himlarna och han såg hur Guds (Elohims) änglar steg upp och ner på den.
Sedan satte de sig ner och åt. [En måltid mättar inte bara magen, den fyller en viktig social funktion. Här blir hårdheten i brödernas hjärtan uppenbar. Josef saknade mat och vatten och de hörde hans rop, se 1 Mos 42:21. Samtidigt dukar de upp och äter alldeles intill. Drygt tjugo år senare kommer dock situationen omvänd, då är Josef den som föder bröderna, se 1 Mos 42:3, 6.] När de lyfte upp sina ögon och tittade, fick de se en karavan med ismaeliter komma från Gilead med sina kameler som bar på kryddor och balsam och myrra, som de skulle gå med till Egypten.
Alla hans söner och hans döttrar steg upp för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas och han sade: "Jag ska gå ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), till min son och sörja." Och hans far grät över honom.
[Huvudpersonen i den sista sektionen (kap 37-50) av Första Mosebok är Josef. Här i kapitel 38 sker dock ett abrupt avbrott som handlar om Juda och Tamar. Till en början kan det vara svårt att förstå hur detta kapitel, som är en enda härva av felaktiga sexuella relationer, passar in i berättelsen. Juda vägrar att gifta bort sin yngsta son till Tamar, hon tar saken i egna händer och förför sin svärfar, han går villigt till henne som är förklädd till en prostituerad. Genom att placera berättelsen om Juda mitt i berättelsen om Josef skapas en litterär poäng. Två olika vägar framträder. Josef flyr från sexuell omoral (1 Mos 39:12) medan Juda villigt går in i den med öppna ögon.] Vid den tiden gick Juda ner [rent höjdmässigt, men även moraliskt] från sina bröder [i Hebron, se 1 Mos 37:14] och vände sig till (slog ner sitt tält vid) en viss adullamit som hette Chira [som betyder "ädel"]. [Ner till Adullam, som ligger 2 mil nordväst om Hebron, är det en höjdskillnad på 700 meter.]
Josef fördes ner till Egypten och Potifar [namnet betyder "tillhör solen" eller "hängiven solen"], en av faraos generaler, chefen över livvakten, en egyptier köpte honom från ismaeliternas hand, de som hade fört honom dit ner.
Han sade: "Se, jag har hört att det finns säd i Egypten. Gå ner dit och köp därifrån åt oss, så att vi kan leva och inte dö [av hungersnöd]."
Josefs tio [halv-]bröder gick då ner för att köpa säd från Egypten.
Jakob svarade: "Min son [Benjamin] ska inte gå ner med dig, för hans bror är död och han är den ende som är kvar, om något ont drabbar honom på vägen som ni går, då störtar ni ner mina gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats)." [Josef och Benjamin är Rakels enda söner som hon födde åt Jakob. Eftersom Rakel var hans första kärlek, se 1 Mos 29:18, är dessa två söner extra viktiga för honom. Hon dog dessutom i barnsäng när Benjamin föddes.]
Om du sänder vår bror med oss ska vi gå ner och köpa dig mat,
men om du inte vill låta honom gå, kommer vi inte att gå, för mannen sade till oss: "Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er."
De svarade: "Mannen frågade detaljerat om oss och angående vår släkt och sade: Lever er far fortfarande? Har ni ytterligare en bror? Vi svarade honom med dessa ord. Skulle vi på något sätt kunna veta att han skulle säga: För hit er bror?"
Deras far Israel sade till dem: "Om det måste vara så nu så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. [Ironiskt nog är det samma varor som fanns i karavanen som förde med Josef till Egypten, se 1 Mos 37:25, som nu förs ned som gåvor till Josef.]
Männen [de tio bröderna] tog gåvorna och de tog dubbla summan pengar i sina händer samt Benjamin och steg upp och gick ner till Egypten och stod inför Josef.
och sade: "Min herre, vi kom verkligen ner för att köpa mat första gången,
Vi har också tagit med oss andra pengar hit ner i våra händer för att köpa mat. Vi vet inte vem som lagt våra pengar i våra säckar."
Då skyndade de sig, var och en, att ta ner sin säck på marken och var och en av dem öppnade sin egen säck.
Du sade till dina tjänare: 'För honom ner med er så att jag kan se honom med mina ögon.'
Men du sade till dina tjänare: 'Om ni inte har den yngste brodern med er ner hit ska ni inte se mitt ansikte igen.'
och vi svarade: 'Vi kan inte gå ner om inte vår yngste bror är med oss, då ska vi gå ner, för vi får inte se mannens ansikte om inte vår yngste bror är med oss.'
om ni tar denne enda ifrån mig också och något drabbar honom så för ni ner mitt gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats).'
då kommer det bli hans död, om han ser att inte ynglingen är med. Din tjänare [jag Juda] kommer att dra ner de gråa håren på din tjänare, vår far [Jakob], med sorg till Sheol (underjorden).
Skynda er att gå upp till min far och säg till honom: "Så säger din son Josef, Gud har gjort mig till herre över hela Egypten, kom ner till mig, dröj inte. [Josefs ord måste ha påmint dem om vad han sagt tidigare, se 1 Mos 37:8.]
Ni ska berätta för min far om all min härlighet i Egypten, och om allt som ni har sett och ni ska skynda er att föra min far hit."
Han sade: "Jag är Gud (El) dina fäders Gud (Elohim). Frukta inte att gå ner till Egypten, för där ska jag göra dig till ett stort folkslag.
Jag ska gå med dig ner till Egypten och jag ska också garanterat föra dig upp igen och Josef ska lägga sin hand på dina ögon." (Josef ska tillsluta dina ögon när du dör).
Då kom faraos dotter ner för att bada i floden. Hennes väninnor (unga kvinnor) gick [vidare] längs med strandkanten. När faraos dotter fick se korgen i vattnet skickade hon dit sin tjänarinna för att hämta den.
Därför har jag kommit ner för att befria dem från egyptierna och föra upp dem från detta land till ett land som både är gott och rymligt och som flödar av mjölk och honung, det område där det nu bor kananéer, hettiter, amoréer, perisséer, hivéer och jevuséer. [Trots egentligen ogynnsamma förhållanden med hög luftfuktighet och hetta har Israel drastiskt ökat sin mjölkproduktion sedan 1950-talet då en ko i genomsnitt producerar 4 000 liter mjölk per år till otroliga 12 000 liter de senaste åren. Varje år på kvällen som inleder veckohögtid Shavuot (pingsten på våren) släpps "mjölk– och honungsrapporten" från den israeliska statistiska centralbyrån. Israel är det land i världen som leder statistiken överlägset med över 30% över USA som kommer på andra plats. En israelisk ko producerade 2019 i genomsnitt 11 852 liter mjölk per år, medan motsvarande siffra i Sverige var omkring 9 000 liter. Genomsnittet i Europa var 6 000 liter och i Indien 1 000 liter.]
Sänd ut detta ord (gör det känt i hela Egypten); Stalla in din boskap och allt som du har ute på fälten. Varje person eller djur som är kvar ute på fältet och inte tagits hem (till stallet) kommer att dö när haglet faller ner på dem.' "
Och alla dessa dina tjänare ska komma ner till mig och falla ner inför mig och säga: Dra ut, du och allt ditt folk som följer dig. Därefter ska jag gå. Sedan gick han ut från farao i brinnande vrede.
Djupen har täckt dem,
    de sjönk till botten som stenar.
Var redo på den tredje dagen. För på den tredje dagen ska Herren (Jahve) komma ner på berget Sinai i folkets åsyn.
Sedan gick Mose ned från berget till folket, helgade dem och sedan tvättade de sina kläder.
Nu var hela Sinai berg höljt i rök, eftersom Herren (Jahve) hade stigit ned på det i eld. Röken steg upp som röken från en ugn. Hela berget skakade kraftigt.
Sedan kom Herren (Jahve) ner till berget Sinai, till toppen på berget. Herren kallade upp Mose till toppen på berget, så Mose gick upp.
Sedan sade Herren (Jahve) till Mose: "Gå ner och varna folket, så att de inte bryter igenom (gränsen) och ser Herren (Jahve) och många av dem dör.
Sedan sade Herren (Jahve) till honom: "Gå ner. Du ska komma tillbaka upp, du och Aron med dig. Men låt inte prästerna och folket bryta igenom för att komma upp till Herren (Jahve), annars ska Han fara ut mot dem."
Så Mose gick ner till folket och berättade för dem.
Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sade till honom: "Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten."
Och Herren (Jahve) talade till Mose: "Gå, gå ner med dig, för ditt folk som du förde ut ur Egyptens land har handlat bedrägligt.
Och Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i sina händer, tavlorna som var skrivna på båda sidor, på den ena sidan var det skrivet och på den andra sidan var det skrivet.
Och Herren (Jahve) sade till Mose: "Säg till Israels söner: 'Ni är ett styvnackat folk. Om jag går upp mitt ibland er för ett ögonblick, kommer jag att förtära er. Ta därför av er era smycken nu, så jag vet vad jag kan göra för er.' "
Varje gång Mose gick in i tältet, steg molnstoden [2 Mos 13:21–22; 14:19, 24] ned och stod vid ingången (öppningen) och han [Herren] talade med Mose.
Och Herren (Jahve) steg ned i ett moln och stod med honom där och ropade ut Herrens (Jahves) namn.
När Mose kom ner från Sinai berg med vittnesbördets två stentavlor i sin hand, visste han inte om att hans ansikte strålade (att ljus sköt fram som horn), därför att han hade talat med Herren.
Och Aron lyfte upp sin hand mot folket och välsignade dem, och kom ner från syndoffret och brännoffret och shalomoffret. [Aron står kvar vid altaret, som är en upphöjd plats, när han välsignar folket.]
När tabernaklet ska flyttas vidare ska leviterna ta ner det, och när tabernaklet ska sättas upp ska leviterna sätta upp det. Om någon man (som inte är levit) kommer nära (tabernaklet) ska han dö.
När lägret drar vidare ska Aron gå in och hans söner, och de ska ta ner förhänget (som hänger mellan det heliga och det allra heligaste rummet) och täcka vittnesbördets ark med det,
Och tabernaklet togs ner och Gershons söner och Meraris söner som bar tabernaklet avtågade.
Och när daggen föll över lägret på natten föll mannat ovanpå den.
Och jag ska komma ner och tala med dig där, och jag ska ta av anden som är över dig och ska lägga den på dem, och de ska bära bördan av detta folk med dig, så att du inte bär den själv (ensam).
Och Herren (Jahve) kom ner i ett moln och talade till honom och tog av anden som var över honom och lade den över de 70 äldste, och det hände sig att när anden vilade över dem profeterade de, men det upphörde (de gjorde det inte igen).
Och Herren (Jahve) kom ner i en molnpelare och stod i öppningen till tältet och kallade på Aron och Mirjam och de båda kom fram.
Amalekiterna och kananeerna som bodde i bergsbygden kom ner och slog dem och slog ner dem ända till Chorma.
Men om Herren (Jahve) gör något nytt och marken öppnar sin mun och slukar dem med allt som tillhör dem, och de far ner levande i Sheol (avgrunden, underjorden – de dödas plats), då ska man förstå att dessa män har föraktat Herren (Jahve)."
så gick de och alla som hörde till dem ner levande i Sheol (avgrunden – de dödas plats), och jorden stängde sin mun över dem, och de utrotades från församlingen. [Här beskrivs hur ett slukhål uppför sig. Företeelsen är idag ganska vanlig i områden vid Döda Havet.]
hur våra fäder gick ner till Egypten och vi bodde i Egypten en lång tid, och egypterna handlade illa mot oss och våra fäder.
Och Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son Elazar. Och Aron dog där på toppen av berget. Och Mose och Elazar kom ner från berget.
och gränsen ska gå ner från Shefama till Rivla öster om Ajin, och gränsen ska gå ner och ska gå utefter sjön Kinnerets sluttningar österut.
och gränsen ska gå ner till Jordan och följa dess sträckning till Salthavet (Döda Havet). Detta ska vara ert land efter dess gränser runtom.
Och de tog av landets frukt i sina händer och tog ned den till oss och kom tillbaka med ord och sade: "Gott (plural, gott på många sätt) är landet som Herren vår Gud (Jahve Elohim) ger till oss."
Och Herren (Jahve) sade till mig: "Stå upp, gå ner snabbt härifrån, för ditt folk som du har fört ut ur Egypten har handlat fördärvligt, de är snabba att vända sig bort från vägen som jag har befallt dem, de har gjort sig en gjuten bild."
Så jag vände och kom ner från berget, och berget brann i eld och de två förbundstavlorna var i mina två händer.
Och jag tog er synd, kalven som ni hade gjort och brände den i eld och slog den i bitar och malde ner den tills det bara var fint damm, och jag kastade dess damm i bäcken som rann ner från berget.
Och jag vände om och kom ner från berget och lade tavlorna i arken som jag hade gjort och där är de som Herren (Jahve) befallde mig.
Dina fäder gick ner till Egypten med 70 personer och nu har Herren (Jahve) din Gud (Elohim) gjort dig som himlarnas stjärnor i antal.
Bara de träd som du vet är träd som man inte använder till mat, de kan du fördärva och hugga ner så att du kan bygga belägringsvallar mot staden som du strider med till dess att den faller.
De äldste i den staden ska föra ner kvigan till en djup dal, som varken plöjs eller besås och där i dalen ska de bryta nacken av kvigan.
Och du ska tala och säga inför Herren (Jahve) din Gud (Elohim):
"En kringvandrande armenier var min far och han gick ner till Egypten och vistades där, ett fåtal, där blev han en nation, stor mäktig och folkrik.
Herren (Jahve) ska göra ditt lands regn till pulver och damm, från himlarna ska det komma ner över dig, till dess du tynar bort (går under, förgås, blir utrotad).
Främlingen som är i din mitt ska sätta sig upp över dig, högre och högre, och du ska komma ner och bli lägre och lägre.
Och han ska belägra dig i alla dina portar till dess dina höga och befästa murar, som du litar på, kommer ner i hela ditt land, och han ska belägra dig i alla dina portar i hela landet, som Herren (Jahve) din Gud (Elohim) har gett dig.
Sedan firade Rahab (Rachav) ner dem genom fönstret med ett rep. Hennes hus var byggt som en del i stadsmuren, hon bodde i själva muren.
Se, när vi kommer in i landet, ska du binda ett rosenrött rep i fönstret som du firar ner oss genom, och du ska samla till dig i huset din far och din mor och dina bröder och hela din fars hushåll.
Sedan återvände de två männen och gick ner från berget och gick över [Jordanfloden] och kom till Josua, Nuns son, och de berättade för honom allt som de varit med om.
Och det ska ske att när prästerna som bär Herrens (Jahves) förbundsark sätter sina fotsulor i Jordans vatten, då ska hela jordens Herre (Adonai) låta Jordans vatten skäras av, även vattnet som kommer uppströms ifrån och det ska stå i en hög. [Detta påminner om hur de korsade Röda havet, se 2 Mos 14.]
att vattnet som kom uppströms ifrån stod still och reste sig som en hög vägg långt bort vid staden Adam [3 mil norr om Jeriko], staden bredvid Tsaretan, och så var det ända ner till Aravahavet, Salthavet (Döda havet). Det (vattnet) var helt avskuret och folket gick över mitt emot Jeriko.
Och kungen i Ai hängde han i ett träd fram till kvällen, och när solen gick ned befallde Josua att de skulle ta ner hans kropp från trädet och kasta den i ingången till porten i staden och de kastade upp en stor hög med stenar över den, till denna dag.
Och det hände vid den tid då solen gick ner, att Josua befallde och de tog ner dem från träden och slängde dem i den grotta där de hade gömt sig, och de lade stora stenar framför grottöppningen, till denna dag.
Och gränsen vänder från Baala västerut till berget Seir och passerar längs sidan av berget Jearim i norr, det är Chesalon, och går ner till Beit-Shemesh och går vidare till Timna.
och den gick ner västerut till gränsen mot jafliterna till gränsen mot Beit-Choron, den nedre, till Gezer [halvägs mellan Joppe och Jerusalem] och går därifrån till havet.
och den går ner från Janocha till Atarot och till Naara och når till Jeriko och går ut till Jordan.
Och gränsen gick ner till Kanas bäck söderut från bäcken med städer som tillhör Efraim bland Manasses städer, men Manasses gräns är på den norra sidan om bäcken och går därifrån ut till havet (Medelhavet).
Och gränsen passerade därifrån till Loz, till sidan av Loz, det är Betel söderut, och gränsen gick ner till Atrot-Adar vid bergen som ligger söder om Beit-Choron, det nedre. [Samma som Josefs stammars södra gräns, se Jos 16:1–4]
Och gränsen gick ner till den yttersta delen av bergen som ligger framför Hinnoms söners dal, som är i Refaims dal norrut, och den gick ner från Hinnoms dal till sidan av jevusiterna söderut och gick ner till Ein-Rogel.
Och den drogs i norr och gick ut vid Ein-Shemesh och gick till Geliot som är mitt emot Adumims sluttning och gick ner till Bohans, Rubens sons, sten.
Och den gick utefter sidan mittemot Arava norrut och gick ner till Arava.
Och till Isak gav jag Jakob och Esau, och till Esau gav jag berget Seir, för att besätta det, och Jakob och hans söner gick ner till Egypten.
Därefter gick Juda söner ner och stred mot kananeerna som bodde i bergsbygden och i Söder (Negev) och i Låglandet.
Och amoréerna tvingade Dans söner till bergsbygden, för de ville inte låta dem komma ner till dalen [Jos 19:47–48; Dom 18].
Och det skedde när han kommit att han blåste i en shofar i Efraims berg, och Israels söner kom ner med honom från bergsbygden, och han framför dem.
Och han sade till dem: "Följ efter mig för Herren (Jahve) har gett era fiender moabiterna i er hand."

Slut på förtrycket

Och de gick ner efter honom och tog Jordans vadställen mot moabiterna och led ingen förlust, inte en man att gå över.
Och Debora sade till Barak [tredje talet]: "Upp! Detta är dagen som Herren (Jahve) har utlämnat Sisera i din hand, har inte Herren (Jahve) gått ut framför dig?"
Och Herren (Jahve) gäckade Sisera och alla hans vagnar och hela hans armé med svärdseggen framför Barak, och Sisera steg ner från sin vagn och flydde till fots.
Högre än bågskyttens röst, [hörs det] mellan vattentrågen,
    där ska de öva Herrens (Jahves) rättfärdiga gärningar,
de rättfärdiga gärningarna med hans ledare i Israel.
    Sedan går Herrens (Jahves) folk ner till portarna.
Sedan lät han kvarlevan råda
    över ädlingarna [Israel],
Herren (Jahve) lät mig råda
    över stridsmännen (män i sina bästa år – fulla av egen styrka och kraft).
Ut från Efraim kom de vars rötter är i Amalek,
    efter dig Benjamin bland ditt folk,
ut från Machir kom furstar ner och ut från Zevolun
    de som hanterade härskarstaven. [Det finns inga biologiska rötter mellan Amalek och Efraim, detta syftar på att Josua besegrade Amalek. Josua är efraimit och Amalek den första fienden som stred mot Israel i Refidim efter uttåget.]
Och Herren (Jahve) sade till Gideon: "Folket är fortfarande för många, för ner dem till vattnet och jag ska pröva dem åt dig där. Och det ska vara så att om dem som jag säger: ’De ska gå med dig’, de ska gå med dig och dem om vilka jag säger att: ’De ska inte gå med dig’, de ska inte gå med dig."
Och han förde ner folket till vattnet och Herren (Jahve) sade till Gideon: "Alla som läppjar av vattnet med sin tunga, som en hund lapar (av vattnet), honom ska du placera för sig, på samma sätt med var och en som böjer sig ner på sina knän för att dricka."
Och det skedde samma natt att Herren (Jahve) sade till honom: "Stå upp, gå ner till lägret, för jag har gett det i din hand.
Men om du är rädd för att gå ner, gå med Pura, din yngling, ner till lägret,
och du ska höra vad de säger och efteråt ska dina händer bli starka (fasta, säkra, tappra) till att gå ner till lägret." Och han gick ner med Pura, sin yngling, till den yttersta delen av arméns män som var i lägret.
Och Gideon sände budbärare genom hela Efraims bergsland och sade: "Kom ner mot Midjan, och ta vattnen framför dem så långt som till Beit-Bara och även Jordan."
    Och alla Efraims män samlades tillsammans och tog vattnen så långt som till Beit-Bara och även Jordan.
[Eftersom den som helgats till tjänst i tabernaklet inte har man och barn, gråter hon över sin barnlöshet.]
Tvätta dig, smörj dig [med välluktande olja] och klä dig [lägg bort dina sorgekläder]. [Här används det generella ordet för kläder, hebr. simla. Samma ordningsföljd med att "tvätta, smörja och klä sig" finns i 2 Sam 12:20 där David avbryter en tid av sorg. Det finns även en parallell med Guds handlande med Jerusalem, där Gud breder ut sin mantel, tvättar, smörjer och klär sin blivande brud, se Hes 16:8–14. Noomi uppmanar nu troligtvis Rut att byta ut sina sorgekläder till vanliga kläder, och troligtvis också hennes finaste klänning. Vi vet inte hur länge Rut bar sorgekläder, men i exemplet med Tamar rör det sig om många år, se 1 Mos 38:14, 19. Om så är fallet hade hon sorgekläder när hon arbetade på fältet. Det kan förklara varför Boas inte gjort någon ansats att uppfylla sin roll som återlösare, utan väntar på att hon ska vara redo.] Gå sedan ner till tröskplatsen [utanför Betlehem], men [var försiktig] låt honom inte se dig innan han avslutat sin måltid (ätit och druckit).
Rut gick ner till tröskplatsen och gjorde allt som hennes svärmor hade instruerat henne.
Herren tar liv och ger liv,
    leder ner i Sheol (underjorden – de dödas plats) och upp därifrån.
Och leviterna tog ner Herrens (Jahves) ark och lådan som var med den, där guldsakerna låg och ställde dem på den stora stenen. Och Beit-Shemeshs män offrade brännoffer och offrade offer till Herren (Jahve) samma dag.
Och de sände budbärare till invånarna i Kirjat-Jearim och sade: "Filistéerna har fört tillbaka Herrens (Jahves) ark, kom ner och hämta upp den till er."
Och när de kom ner från den höga platsen till staden, talade han med Saul ovanpå hustaket. [På den här tiden byggde man husen med platta tak och hade platsen som ett extra rum.]
När de gick ner vid slutet av staden sade Samuel till Saul: "Be din tjänare att gå vidare före oss, och han gick vidare, men stanna du en tid så att jag kan låta dig höra Guds (Elohims) ord."
Därefter ska du komma till Guds (Elohims) Giva ("Guds kulle" – hebr. Giva haElohim) där filistéernas här är [1 Sam 13:3] och det ska ske när du har kommit dit till staden att du ska möta en grupp profeter som kommer ner från den höga platsen med en psaltare, en tamburin och en flöjt och en Kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) framför sig, och de ska profetera.
Och du ska gå ner före mig till Gilgal, och se, jag ska komma ner till dig för att offra brännoffer och offra offer och shalomoffer, 7 dagar ska du vänta tills jag kommer till dig och talar om för dig vad du ska göra."
därför sade jag: Nu ska filistéerna komma ner till mig i Gilgal och jag har inte sökt Herrens (Jahves) ansikte, därför skyndade jag mig att offra brännoffret."
Så alla israeliterna gick ner till filistéerna för att slipa var och en sin plogbill och sitt plogjärn och sin yxa och sin hacka.
Och Saul sade: "Låt oss gå ner efter filistéerna i natt [när det blivit mörkt] och tillspilloge dem tills morgonen ljusnar (fram till gryningen), och låt oss inte lämna en man av dem."
    Och de sade: "Gör det som är gott i dina ögon."
    Och prästen sade: "Låt oss komma nära hit till Gud (Elohim)." [Kasta Urim och Tummim, se 3 Mos 8:8.]
Och Saul frågade om Guds (Elohims) råd: "Ska jag gå ner efter filistéerna? Ska du ge dem i Israels hand?" Men han svarade honom inte den dagen.
Och Saul sade till keniterna [1 Mos 15:19; 4 Mos 24:21–22; Dom 4:11; 5:24]: "Gå, lämna, gå ner från bland amalekiterna, annars fördärvar vi er med dem, för ni visade nåd (kärleksfull omsorg) till hela Israels hus, när de kom upp, ut ur Egypten." Så keniterna lämnade från bland amalekiterna.
Och Samuel steg upp tidigt för att möta Saul på morgonen. Och man berättade för Samuel och sade: "Saul kom till Karmel och se, han har satt upp ett monument åt sig och har gått vidare och gått ner till Gilgal."
Och han [Goliat] stod och ropade till Israels armé och sade till dem. "Varför kommer ni ut och gör er redo för strid (ställer er i krigsordning)? Är inte jag en filisté och ni tjänare till Saul? Utse en man bland er och låt honom komma ner till mig.
Och Eliav, hans äldsta bror hörde när han talade med männen, och Eliavs vrede upptändes mot David och han sade: "Varför har du kommit ner? Och med vem har du lämnat fåren i öknen? Jag känner din äventyrslystnad och ditt hjärtas lättsinne. Du har kommit ner för att du vill titta på striden."
Sedan firade Michal ner David genom fönstret och han begav sig iväg, flydde och undkom.
Och på den tredje dagen ska du gömma dig själv väl och komma till platsen där du brukar gömma dig själv de dagar du arbetar och ska stanna (hålla dig) vid Ezel-stenen. [Hebr. ezel betyder "stenen på vägen"; troligtvis en milstolpe för vandrare.]
Så han förändrade sitt uppträdande framför dem och spelade att han var en galning i deras händer, och skrapade på deras dörrar i porten och lät sin saliv rinna ner i sitt skägg. [Att få saliv i ansiktet och skägget var något skamligt och förnedrande, se 5 Mos 25:9; Job 17:6; 30:10.]
Då gick David därifrån och flydde till Adullams grotta [i Låglandet (Shefela) – halvvägs mellan Gat och Betlehem], och när hans bröder och hela hans fars hus hörde det, gick de ner till honom där.
Och David frågade Herren (Jahve) igen. Och Herren (Jahve) svarade honom och sade: "Stig upp, gå ner till Qila för jag ska ge filistéerna i din hand."
Och det hände när Evjatar, Achimelechs son, flydde till David till Qila att han kom ner med en efod [prästens heliga väst] i sin hand. [Efoden var översteprästens klädesplagg, en väst som täckte bröstet och ryggen, se 2 Mos 28:6–14. Det är troligt att efoden också inkluderade Urim och Tummim som användes för att avgöra Guds vilja, se 2 Mos 28:30.]
Och Saul kallade hela folket till strid för att gå ner till Qila och belägra David och hans män.
Kommer Qilas män att ge mig i hans hand? Ska Saul komma ner som din tjänare har hört? Herre (Jahve) Israels Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar) berätta för din tjänare."
    Då sade Herren (Jahve): "Han ska komma ner."
Och vet att hela din själs önskan att komma ner, kom ner och vår del blir att ge honom i kungens hand."
Och Saul och hans män gick och sökte honom. Och de berättade för David, därför kom han ner till klippan och vistades i Maons öken. Och när Saul hörde det, jagade han efter David i Maons öken.
[Detta är det centrala stycket i kapitel 21-31.] Och Samuel dog och hela Israel samlades tillsammans och sörjde honom och begravde honom i hans hus i Rama.
    Då steg David och gick ner till Parans öken.
Och det skedde när hon red på sin åsna och kom ner till bergets gömställe, att se, David och hans män kom ner mot henne och hon mötte dem.
Och när Avichajil såg David skyndade hon sig att stiga ner från sin åsna och föll ner framför David på sitt ansikte och böjde sig ner till marken.
Och Saul steg upp och gick ner till Zifs öken och hade 3 000 utvalda män från Israel med sig för att söka David i Zifs öken.
Och därför sade David till Achimelech, hettiten och till Avishaj, Tserojas son, bror till Joav och sade: "Vem vill gå ner med mig till Saul i lägret?" Och Avishaj sade: "Jag vill gå ner med dig."
Och David sade: "Herren (Jahve) lever därför ska Herren (Jahve) slå honom, eller hans dag ska komma för att dö, eller han ska gå ut i strid och bli bortsvept.
Men filistéernas ledare var arga på honom och sade till honom: "Låt mannen återvända så att han kan gå tillbaka till den plats där du valde honom och låt honom inte gå med oss till striden, annars kan han bli en motståndare till oss i striden, för hur skulle denne man kunna försona sig med sin herre? Är det inte med dessa mäns huvuden?
Och David sade till honom: "Kan du föra ner mig till denna armé?"
    Han svarade: "Lova (ge mig din ed) vid Gud (Elohim) att du inte dödar mig och inte lämnar mig i min herres händer och jag ska föra ner dig till denna armé."
Och när han hade fört ner honom, se då var de utspridda över hela området och åt och drack och festade, eftersom bytet som de tagit från filistéerna och från Juda var stort.
Och vem ska lyssna på er i detta ärende? För den som dragit ut i striden ska ha samma del som den som stannat i trossen. De ska dela lika."
Och när filistéerna hörde att David hade blivit smord till kung över Israel, gick alla filistéer upp och sökte David, och David hörde om det och gick ner till fästningen.
Och David sade till Orija: "Gå ner till ditt hus och tvätta dina fötter." Och Orija lämnade kungens hus och efter honom en gåva (mat) från kungen.
Men Orija sov vid dörren till kungens hus med alla sin herres tjänare och gick inte ner till sitt hus.
Och man berättade för David och sade: "Orija gick inte ner till sitt hus." David sade till Orija: "Har du inte kommit från en resa? Varför går du inte ner till ditt hus?"
Och David kallade på honom och han åt inför honom och drack, och han blev berusad. På kvällen gick han ut och lade sig på sin bädd med sin herres tjänare, men han gick inte ner till sitt eget hus.
Han böjde himlarna (krökte universum) och kom ner,
    och han steg ner med mörka moln under sina fötter. [Det hebreiska ordet för "böjde" är nata som betyder att expandera och spänna ut. Bibeln beskriver hur himlarna och universum böjs/kröks. Här antyds att det verkar finnas fler än de tre rumsdimensionerna. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i "krökta rum". Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till början från slutet, och samtidigt finnas i tiden. Idag talar forskare ofta om tio dimensioner med bl.a. ljus, supergravitation, elektromagnetism, supersträngteori, osv.]
Gud (El) [den sanne Guden],
    den som ger mig fullständig hämnd [plural],
    den som lägger folken under mig,
    
Och tre av de 30 ledarna gick ner och kom till David under skördetiden till Adullams grotta, och filistéernas armé hade slagit läger i Refaims dal.
Och Benajaho, Jehojadas son, son till en krigare från Kavtsel, som hade gjort mäktiga dåd, han slog Moavs två lejon (berömda hjältar) och han gick ner och slog ett lejon i gropen under snötiden (vintern).
Och han slog en egyptier, en ansenlig man, och egyptiern hade ett spjut i sin hand, men han gick ner till honom med en käpp och slog spjutet ur egyptierns hand och slog honom med hans eget spjut.
För han har gått ner idag och har slaktat oxar och göddjur och får i mängd, och har kallat på alla kungens söner och arméns härförare och Avjatar, prästen, och se de äter och dricker inför honom och säger: Länge leve kung Adonija.
Och kungen sade till dem: "Ta med er er herres tjänare och låt min son Salomo rida på min egen mula och för ner honom till Gihon.
Och Tsadok, prästen och Natan, profeten och Benaja, Jehojadas son och keretiterna och peletiterna gick ner och lät Salomo rida på kung Davids mula och förde honom till Gihon.
Och kung Salomo sände och de tog ner honom från altaret och han kom och ödmjukade sig själv inför kung Salomo. Och Salomo sade till honom: "Gå till ditt hus."
Handla därför i enlighet med din vishet och låt inte hans grå hår gå ner i Sheol (graven, underjorden, de dödas plats) i frid (shalom).
Och se, där är hos dig Shimi, Geras son, benjaminiten från Bachurim, som förbannade mig med en svår förbannelse den dagen då jag gick till Machanajim [2 Sam 16:5–19], men han kom ner och mötte mig vid Jordan och jag gav en ed till honom i Herren (Jahve) och sade: 'Jag ska döda dig med svärdet.' [2 Sam 19:16–23]
Och nu, låt honom inte vara skuldfri, för du är en vis man och du vet vad du ska göra mot honom, och du ska föra ner hans gråa hår i Sheol (graven, underjorden, de dödas plats) med blod."
Mina tjänare ska föra ner det från Libanon till havet och jag ska låta dem göra (binda ihop) det till flottar för att transporteras på havet till den plats som du ska utse åt mig, och jag ska se till att det blir uppburet där och du ska ta emot det, och du ska uppfylla mina önskningar med att ge bröd (mat) till mitt hus."
Elia tog pojken, och gick ner med honom från sitt rum och gav honom till hans mor, och Elia sade: "Se, din son lever."
Och Elia sade till dem: "Ta Baals profeter, låt inte någon av dem fly." Och de tog dem och Elia förde ner dem till Kishons bäck och dräpte dem där.
Och det hände den sjunde gången att han [Elias icke namngivna tjänare] sade: "Se, ett moln reser sig ur havet, litet som en mans hand."
    Och han sade: "Gå upp, säg till Achav: Gör din vagn redo och far ner så att inte regnet stoppar dig."
Och det skedde när Ahav hörde att Navot var död att Ahav steg upp och gick ner till jizreliten Navots vingård och tog den i besittning.
Stig upp, gå ner och möt Israels kung Ahav som bor i Samarien, se, han är i Navots vingård, till vilken han har gått för att ta den i besittning.
Och det skedde i det tredje året att Jehoshafat, Juda kung kom ner till Israels kung.
Vet nu att så säger Herren (Jahve): Du ska inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö." Och Elia gick därifrån.
Och de sade till honom:"Det kom en man och mötte oss och sade till oss: Gå, återvänd till kungen som sände er och säg till honom: Så säger Herren (Jahve): Är det för att det inte finns en Gud (Elohim) i Israel som du går och frågar Ekrons gud Baal-Zevov? Därför ska du inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö."
Då sände kungen en hövitsman över 50 med hans 50. Och han gick upp till honom, och se, han satt på toppen av kullen. Och han talade till honom: "Gudsman, kungen har sagt: Kom ner."
Men Elia svarade och sade till hövitsmannen över de 50: "Om jag är en gudsman, låt eld komma ner från himlarna och förtära dig och dina 50." Och det kom ner eld från himlarna och förtärde honom och hans 50. [Det är denna berättelse som ligger till grund för brödraparet Jakob och Johannes förslag att sända eld mot en by Samarien som inte hade välkomnat Jesus, se Luk 9:54.]
Och igen sände han till honom en annan hövitsman över 50. Och han sade därför till honom: "Gudsman, så har kungen sagt: Kom ner med hast."
Men Elia svarade och sade till dem: "Om jag är en gudsman, låt eld komma ner från himlarna och förtära dig och dina 50." Och Guds (Elohims) eld kom ner från himlarna och förtärde honom och hans 50.
Se, eld har kommit ner från himlarna och förtärt två tidigare hövitsmän över 50 och deras 50, men låt nu mitt liv vara dyrbart i dina ögon."
Och Herrens (Jahves) ängel sade till Elia: "Gå ner med honom, var inte rädd för honom." Och han steg upp och gick ner med honom till kungen.
Och han sade till honom: "Så säger Herren (Jahve): Eftersom du har sänt budbärare för att fråga Baal-Zevov, guden i Ekron, är det för att det inte finns någon Gud (Elohim) i Israel? Därför ska du inte komma ner från din bädd som du har stigit upp i, utan du ska med säkerhet dö."
Och Elia sade till Elisha: "Stanna här, jag ber dig, för Herren (Jahve) har sänt mig ända till Betel."
    Men Elisha sade: "Herren (Jahve) lever och din själ lever, jag ska inte lämna dig." Så vandrade de ner till Betel.
Och Jehoshafat sade: "Herrens (Jahves) ord är med honom." Och Israels kung och Jehoshafat och Edoms kung gick ner till honom.
Så han åkte ner och doppade sig sju gånger i Jordan [floden], precis som profeten hade sagt. Hans hud blev lika mjuk som ett litet barns, och han blev ren (helad).
Och när de kom ner till honom bad Elisha till Herren (Jahve) och sade: "Slå detta folk, jag ber dig, med blindhet." Och han slog dem med blindhet efter Elishas ord.
Och medan han fortfarande talade med dem, se då kom budbäraren ner till honom och sade: "Se, detta onda är från Herren (Jahve), varför ska jag fortsätta att vänta på Herren (Jahve)?"
Och kungen utsåg hövitsmannen, vars hand kungen lutade mot (som kungen litade på), och satte honom att ha ansvar för porten. Men folket trampade ner honom i porten och han dog som gudsmannen hade sagt, som talade när kungen kom ner till honom.
Och Jesaja, profeten, ropade till Herren (Jahve) och han förde tillbaka skuggan tio steg som den redan hade tillryggalagt på Achaz urtavla.
… och tackade [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahve), för han är god,
    för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
Shallon, son till Kolchoze, furste över Mitspes område, reparerade Källporten. Han byggde den, täckte den och satte in dess dörrar, dess dörrfoder och dess bommar. Han reparerade också muren till Shelachdammen och kungens trädgård, så långt som trapporna går ner från Davids stad.
Så jag sände en budbärare till dem och svarade: "Jag håller på med ett stort arbete så jag kan inte komma ner, varför skulle arbetet få avstanna medan jag lämnar det och kommer ner till er?"
På Sinai berg steg du ner
    och talade till dem från himlen,
du gav dem rättfärdiga föreskrifter (hebr. mishpatim)
    och sann undervisning (plural – hebr torot),
goda stadgar (hebr. chuqim)
    och påbud (hebr. mitzvot).
Som ett moln som löses upp och försvinner (går upp i rök), så är det med den som farit ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), han kommer inte upp igen.
Ska de [mina förhoppningar] gå ner till bommarna för Sheols (underjordens) portar? [Matt 16:18]
    Ska vi [mitt hopp och jag] sjunka ned tillsammans i stoftet?
Hans illdåd (elakhet, lidande, skada; mödas frukt) vänder tillbaka över (ska slå tillbaka på) hans [eget] huvud,
    och över hans [egen] hjässa (över honom själv) kommer hans våld (grymhet, laglöshet, falskhet – hebr. chamas) ner. [Haman, vars namn är snarlikt hebr. chamas, utgör ett träffande exempel på dessa verser. Berättelsen om hur Haman försöker förgöra judarna återfinns i Esters bok, se kapitel 3-7. Gud låter ofta människors råhet och oförskämda ondska drabba dem själva, se Ps 9:16–17; 35:8; 140:10–12.]
Han böjde himlarna (krökte universum) och kom ner,
    och han steg ner med mörka moln under sina fötter. [Det hebreiska ordet för "böjde" är nata som betyder att expandera och spänna ut. Bibeln beskriver hur himlarna och universum böjs/kröks. Här antyds att det verkar finnas fler än de tre rumsdimensionerna. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i "krökta rum". Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till början från slutet, och samtidigt finnas i tiden. Idag talar forskare ofta om tio dimensioner med bl.a. ljus, supergravitation, elektromagnetism, supersträngteori, osv.]
Alla mäktiga [de som har framgång och överflöd] på jorden ska äta och böja sig inför honom,
    alla som är på väg ner till stoftet [döden, graven] ska böja sig inför honom,
    även de som inte själva kan hålla sig vid liv. [Vers 30 är svåröversatt, ordagrant står det: "de åt och böjde sig, alla feta på jorden; inför honom ska alla böja sig som går ner i stoftet; den själ som inte kan hålla sig vid liv". Ordval och paralleller med tidigare verser hjälper dock i förståelsen. Ordet för stoft används i vers 16 för "dödens stoft", vilket förstärker att det handlar om graven och döden. I vers 27 står det att "de ödmjuka" ska "äta och bli mätta" och här i vers 30 att "alla mäktiga på jorden" ska "äta och böja sig för honom". Ordet som översätts mäktiga betyder ordagrant "fet" i hebreiskan och beskriver överflöd, framgång och ett gott liv. Vers 28 deklarerar att alla på hela jorden ska böja sig inför Herren. Detta universella uttalande förstärks av de två kringliggande styckenas motpoler; de ödmjuka/låga i vers 27 och de mäktiga/välbärgade i vers 30. Alla människor ska komma ihåg det som har hänt, vers 28. Alla ska komma ihåg Jesu försoningsverk och alla oavsett livssituation ska böja sig inför den uppståndne Jesus, se Fil 2:10!]
Av David
-

Hör mitt rop

Till dig, Herre (Jahve), ropar jag (höjer min röst i bön och åkallan);
    min klippa, var inte stum mot mig.
Om du förblir tyst mot mig,
    blir jag lik dem som gått ner i graven.
Herre (Jahve), du förde mig upp från Sheol (graven, underjorden – de dödas plats),
    du räddade mitt liv (höll mig vid liv), bevarade mig från att fara ner i graven (cisternen, brunnen).
"Vad vinner du på mitt blod (min död),
    att jag sjunker ned i avgrunden (graven)?
Kan stoftet tacka (prisa, bekänna) dig,
    kan det förkunna din trofasthet (sanning)?
    [På hebreiska är människa adam, blod dam och stoft adamah, se 1 Mos 2:7; 1 Mos 3:19.]
för när han dör kan han inte ta någonting med sig,
    hans härlighet följer inte efter honom ner.
Låt ödeläggelse komma över dem,
    låt dem gå ner levande i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats),
    för det onda är mitt ibland dem i deras hem.
Men, du Gud (Elohim), ska störta (kommer att dra) ner dem
    i fördärvets grop –
blodtörstiga och bedrägliga människor –
    de ska inte leva [de når inte ens] hälften av sina dagar.
Men jag, jag förtröstar [kommer alltid att lita] på dig. [Substantivet jehav används bara i vers 23 och kommer från det hebreiska verbet för "att ge". Här beskriver det något som har blivit tilldelat – en given lott i livet – mitt i den situation och tid man befinner sig i. Det kan innefatta både det som är tungt och svårt, men också det som är lätt och glädjefyllt. Eftersom Gud hela tiden är med och hjälper och stöttar, så betonas här möjligheten till befrielse från det som upplevs som en börda. Det är troligen därför den grekiska översättningen Septuaginta använder ordet merimna, som just betyder oro och bekymmer. Det är den översättningen Petrus refererar till i sitt brev där han också vidgar betydelsen till att kasta all oro och varje bekymmer på Herren, se 1 Pet 5:7.]
Ska de få fly trots sådana synder?
    Kasta ut dem i din brinnande vrede, Gud (Elohim)!
[Psalmen började med en bön att befria från fiender, se vers 2–6, och fortsatte med bön mot dem, vers 9–11. Nu kommer några uppseendeväckande fraser som inleds med en bön att inte förgöra motståndarna. Syftet kan vara detsamma som efter Josuas död då Gud inte genast drev undan kananéerna, utan lät dem vara kvar. Hotet från fienden gjorde att israeliterna vandrade på Guds väg, se Dom 2:20–23.] Slakta dem inte för att mitt folk inte ska glömma,
    låt dem vandra hit och dit genom din makt.
Slå ner dem, Herre (Adonai) vår sköld,
Han ska vara som regnet som kommer ner på det nyslagna gräset
    [då skörden bärgats och rötterna är som mest känsliga för torka],
    som regnskurar (våg efter våg av stilla strilande regn) som vattnar jorden.
Han lät strömmar komma ur klippan
    och lät vattnet rinna som floder.
Jag räknas bland dem som går ner i avgrunden.
    Jag har blivit som en hjälplös stridsman (en man i sin bästa ålder),
De gick över bergen,
    de gick ner i dalarna, till den plats du hade bestämt för dem.
[I marginalen till följande sex verser (vers 23–28) finns ett inverterat Nun (׆), se inledningen.] De som går ner till havet i skepp,
    som gör affärer (sjömännen) på de stora vattnen,
de reste sig mot himlen, de kom ner i djupen.
    Deras själ smälte bort på grund av skräck.
De döda prisar inte Herren (Jah),
    inte heller de som gått ner i tystnaden [i graven och döden].
Strömmar av tårar rinner från mina ögon,
    därför att människor inte följer (håller sig till) din undervisning (Torah). [Versen hör tematiskt ihop med vers 129 där psalmisten håller och vakar över Guds stadgar. Hela denna sektion har präglats av den personliga glädjen och engagemanget i Guds ord. Den avslutas nu med en sorg över att människor inte delar den längtan, bildligt rinner floder av tårar ner över psalmistens ansikte. Detta är också ett tecken på en verklig personlig övertygelse. Den som gråter över olydnad mot Guds ord, kan ju själv inte vara oengagerad i Guds undervisning.]
Som den dyrbara oljan över huvudet
    – kommer (rinner) ner över skägget [2 Mos 30:22–33],
Arons skägg, som kommer ner
    på hans färgade mantel.
[Översteprästen bar till skillnad från de övriga prästerna en dräkt med många färger. Vi tänker oss ofta ett pipskägg, men här är det troligtvis prästens sidlockar (långa polisonger, hebr. payot, se 3 Mos 21:5) som ligger mot manteln som det syftas på. Välluktande olja användes under festligheter, så bilden här är glädje och fest, se Ps 23:5; 141:5. Oljan används även när en präst eller kung kröntes, se 2 Mos 29:7; 3 Mos 8:12.]
Som daggen på Hermon [i norra Israel] som kommer ner
    över Sions berg [tempelberget i Jerusalem].
[I ett regnfattigt land så är daggen livsavgörande för växtligheten, skörden och livet, se Jes 26:19; Sak 8:12; Hos 14:6. Kungens välvilja är lika livgivande och svalkande som daggen på gräset, se Ords 19:12. I 1 Mos 27:28 formar olja och dagg ett par, där oljan är en bild på regn.] För därifrån befaller Herren (Jahve) sin välsignelse – evigt liv! [En intressant notering med regn (och dagg) är att den berör alla, rättfärdig och orättfärdig, se Matt 5:45. Att leva i förlåtelse och endräkt är en troendes aktiva beslut, se Matt 6:12, 14–15; Rom 12:18 som påverkar hela samhället. Denna psalm avlutas med ett svindlande löfte att som respons på sann enhet ska Herren befalla sin välsignelse – evigt liv.]
[Nu i vers 7–12 staplas i snabb följd tolv verb i en desperat vädjan till Gud att: skynda, svara, inte dölja sitt ansikte, låt mig få höra, låt mig veta, befria mig, lär mig, låt din ande leda mig, låt mig få leva, led mig ut ur bekymmer, tysta och förgör mina fiender.] Skynda att svara (se, uppmärksamma) mig Herre (Jahve),
    min ande orkar inte mer (förgås; jag har ingen styrka kvar).
Dölj inte ditt ansikte för mig,
    så att jag blir lik (liknar) dem som far (går) ner i graven (gropen).
O, Herre, låt himlarna (universum) böja (kröka) sig och kom ned [här antyds relativitetsteorin, se Ps 18:10],
    rör vid bergen så att det ryker om dem.
Låt oss sluka dem levande, som Sheol (graven, underjorden – de dödas plats),
    fast de är mitt i livet får de sänkas ner i graven.
Hennes fötter leder till döden,
    hennes steg går raka vägen till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats).
Hennes hus är vägen till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats),
    den leder (mer och mer okontrollerat) ner mot dödens salar (kammare).
Orden från en skvallrare (ryktesspridare) är som läckerbitar som slukas glupskt (med hast),
    de går in i kroppens innersta delar.
En vis man kan storma en mäktig stad (en stad full av krigsmän),
    och bryta ner det starka fäste som stadens invånare förtröstat på.
    [Vishet kan rent bokstavligt bryta ner starka fästen, men även mentala tankebyggnader.]
Orden från en skvallrare (ryktesspridare) är som läckerbitar som slukas glupskt (med hast),
    de går in i kroppens innersta delar.
Vem har stigit upp till himmelen och kommit ner igen?
    Vem har fångat vinden i sina händer?
Vem har omslutit vattnet i sin mantel?
    Vem har fastställt jordens gränser?
Vad är hans namn, och vad är hans sons namn,
    vet du det?
Vem vet om människans ande går uppåt eller om vilddjurets ande går nedåt till jorden?
Min älskade (raring) har gått ner till sin trädgård,
    till bädden av kryddor
för att föra sin hjord i bet bland trädgårdarna
    och för att plocka liljor.
Jag gick ner till min trädgård med valnötsträd [ordagrant "nötter", men valnötsträd var vanliga på denna tid och har genom alla tider ansetts vara den finaste nötsorten]
    för att se på dalens gröna plantor,
för att se om vinet knoppades
    och om granatäppelträden hade fått blommor.
Därför har Sheol (underjorden – de dödas plats) spärrat upp sin hals (ökat sin aptit)
    och öppnat sin mun på vid gavel,
och ner går deras stolthet och tumult och kalabalik (massor, skaror, rikedommar – hebr. hamona)
    och han som triumferar ibland dem.
För han har sagt: "Genom min hands styrka har jag gjort det,
    och med min vishet, för jag har förstånd.
Jag har tagit bort folkets gränser
    och har rövat deras skatter,
    och har brutit ner invånarna som en mäktig.
Din prakt är nedförd till Sheol (underjorden, de dödas plats),
    och larmet från dina psaltare,
maskarna är utströdda under dig [som en bädd],
    och larverna täcker dig.
Likväl ska du dras ner till Sheol (underjorden, de dödas plats),
    till den djupaste platsen i avgrunden. [Upp 20:2–3]
Men du är kastad bort från din grav,
    som ett avskytt sidoskott i de dödas kläder,
som är genomborrad med svärd,
    som går ner till avgrundens sten,
    som ett kadaver trampat under foten.
På deras gator är man klädd i säcktyg,
    på hustaken och på torgen,
    alla klagar, gråter ymnigt.
Som vandrar ner till Egypten
    utan att fråga min mun,
som tar fångar i faraos fästen,
    och tar skydd i Egyptens skugga.
Ve över dem som går ner till Egypten för [att hämta] hjälp
    och litar på sina hästar
och förtröstar på vagnar, för att de är många [Ps 20:8],
    och på ryttare för att de är mycket mäktiga,
men de ser inte till Israels helige [för befrielse],
    inte heller söker de Herren (Jahve).
För så säger Herren (Jahve) till mig: "Som lejonet
    ja det unga lejonet morrar mot (lågmält begrundar – hebr. haga, se Jos 1:8; Ps 1:2) sitt byte
även om många herdar
    kallas samman mot det,
skräms det inte av deras rop
    eller ryggar undan av deras larm (skrammel med vapen),
så ska Härskarornas Herre (Jahve Sebaot) komma ner [som lejonet av Juda, se Upp 5:5]
    och strida på berget Sion och på dess kullar.
Och hagel ska slå ner skogen,
    men staden ska sjunka ner i dalen.
För mitt svärd har druckit sig mätt i himlarna,
    se, det ska komma ner över Edom
    och över mitt bannlysta folk till dom.
Och vildoxen ska komma ner med dem
    och stutarna (unga tjurar) med oxarna,
och deras land ska bli berusat från blod,
    och dess damm (jord) ska göras tjockt med fetma.
Se, jag ska låta skuggan på urtavlan, som har gått ner på Achaz solur, återvända baklänges (gå tillbaka) tio steg." Så återvände solen tio steg, med de steg som den hade gått ner.
För Sheol (underjorden, de dödas plats) kan inte prisa dig,
    döden kan inte hylla dig,
de som går ner i djupet
    kan inte hoppas på din sanning.
Sjung till Herren (Jahve) – en ny sång [Jes 2:2; 26:1; Upp 5:9; 14:3],
    hans lovprisning från jordens ändar,
ni som går ner till havet och allt som är däri,
    öarna och deras invånare.
Så säger Herren (Jahve),
    er återlösare, Israels Helige:
För er skull har jag sänt [en armé] mot Babel,
    och jag ska driva dem på flykten (slå ner deras låsta portar),
    kaldéerna (babylonierna) i skepp som var deras fröjd [stolthet].
    [Här beskrivs hur Babylon kommer att besegras av Kyros, och hur man försöker fly med båtar längs med Eufrat till Persiska viken.]
[Dessa två sista kapitel som handlar om hur Herren är större än alla avgudar (kap 40-48) beskriver Babylons fall. Denna sjunde sektion hör tematiskt ihop med den första i kap 40 som handlade om de goda nyheterna för Jerusalem.] Kom ner och sitt i stoftet
    du jungfru Babels dotter,
sitt på marken utan tron,
    kaldéernas dotter,
för du ska inte mer kallas
    vacker eller späd (förnäm).
Ja, så säger Herren Gud (Adonai Jahve): Mitt folk gick ner till Egypten. Först bodde de där tillfälligt som främlingar och assyrierna förtryckte dem utan anledning.
För liksom regnet
    och snön faller från himlen (ordagrant: himlarna),
och inte vänder tillbaka dit
    utan att ha vattnat jorden
och fått den att bära frukt och grönska (gro, spira)
    – så att den ger säd att så (säd till den som sår) och bröd att äta (bröd till den som äter)
Jag trampade ner folken i min vrede
    och gjorde dem druckna med mitt raseri
    och jag utgöt deras hjärtans blod (livsande) över jorden."
Som boskapen som går ner till dalen,
    får Herrens (Jahves) Ande dem att vila.
Så ledde du ditt folk,
    för att göra ditt namn ärat.
Åh, att du ville riva isär himlarna, att du ville komma ner,
    så att bergen kan skälva och skaka i din närvaro.
När du gör fantastiska ting, som vi inte ens sökt (tittat efter),
    åh, att du ville komma ner, så att bergen må skälva i din närvaro!
"Stå upp och gå ner till krukmakarens hus. Där ska jag låta dig höra mina ord."
Så jag gick ner till krukmakarens hus och såg hur han arbetade vid drejskivan. [Ordagrant "arbetade han vid de två stenarna." De två runda stenarna satt ihop, man snurrade på den undre med fötterna och arbetade med leran på den övre.]
Så Herren sade [till mig Jeremia]: "Gå ner [från templet] till Judakungens palats. Ge honom ett budskap från mig där.
Jag ska föra ner dem som lamm till slakten, som baggar med getabockar.
Hennes rituella orenhet fanns i hennes kläder [3 Mos 15:19–30],
    hon reflekterade inte över sin framtid.
Hennes fall är uppseendeväckande (stort, oväntat),
    ingen tröstar henne.
Se, Herre (Jahve) till mitt lidande,
    för fienden har gjort sig stor. [Den nionde hebreiska bokstaven är: ט – Tet. Tecknet avbildar ett huvud och en svans och föreställer antingen en orm i en korg eller en människa böjd i ödmjukhet. Paradoxalt nog kan bokstaven symbolisera både ont och gott – antingen rebelliskhet eller godhet. I den här versen börjar ordet "rituella orenhet" med denna bokstav, och förstärker här att rebelliskheten, det som inte behagar Gud, har fått infiltrera ohämmat.]
Över allt detta gråter jag.
    Mina ögon, mina ögon svämmar över av vatten
eftersom tröstarna är långt borta från mig,
    även den som skulle vederkvicka min själ.
Mina söner (barn) är övergivna
    eftersom fienden har segrat. [Den sextonde hebreiska bokstaven är: ע – Ajin. Tecknet avbildar ett öga eller en vattenkälla. Den symboliserar ofta profetisk klarsyn och uppenbarelse. Här är det ordet "Över allt detta" som börjar med denna bokstav först i meningen men även ordet för "öga" som sedan upprepas två gånger har samma första bokstav. Eftersom bokstaven dessutom symboliserar en vattenkälla och ögonens tårar beskrivs som en outsinlig källa som svämmar över, finns det en mycket tydlig koppling mellan bokstaven ajin och innehållet i denna vers. Tårar är sorgeprocessens tecken.]
De sitter på marken i tystnad,
    de äldsta av Sions döttrar;
de har kastat jord på sina huvuden [ett av flera uttryck för djup sorg],
    de har klätt sig i säcktyg [ett annat uttryck för sorg].
Jerusalems jungfrur
    hänger med huvudet mot marken [ännu ett uttryck för sorg]. [Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – Jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Eftersom denna bokstav är en punkt så är det början på alla andra bokstäver, och beskriver ofta skapelsen. Handen symboliserar styrka och kraft. I denna vers börjar ordet "De sitter" med denna bokstav och betonar djupet i sorgen. Hela versen visar oss olika sätt att praktiskt uttrycka sin sorg genom skilda handlingar. Att göra detta, oavsett hur, vilket kan skilja sig mellan olika kulturer, är en väsentlig del av att i reaktionsfasen ta in vad som drabbat mig. Jämför det sorgband som vi bar här i Sverige tidigare, det finns fortfarande men används numera sällan. Handen symboliserar det vi gör, därför hör alla dessa konkreta uttryck för sorg ihop med handen.]
Deras hjärta ropade till Herren (Adonai):
    "Dotter Sions [templet i Jerusalems] murar,
låt tårar flöda ner som en flod
    både dag och natt.
Ge dig själv ingen lindring,
    låt inte dina ögon vila (från gråten)."
    [Ordagrant "låt inte dotter ögat ditt vila", för liknande uttryck se Ps 17:8.][Den artonde hebreiska bokstaven är: צ – Tsade. Tecknet avbildar en fiskkrok eller en man som böjt sig i ödmjukhet och symboliserar ofta rättfärdighet. Ordet "ropade" börjar med denna bokstav och förstärker ropet efter Gud i en svår och uppgiven situation. Också i denna vers ser vi hur viktiga tårarna är i bearbetningen av sorg.]
Floder av vatten rinner ner från mina ögon,
    över dottern mitt folks förstörelse. [Den sjuttonde hebreiska bokstaven är: פ – Pe. Tecknet avbildar en mun. Symboliserar ofta tal och relationer. Här är det orden "öppnat på vid gavel", "Skräck" och "Floder av vatten" som börjar med denna bokstav, och förstärker allt det onda tillsammans med gråten över detta.]
Med hästhovarna ska han trampa ner alla dina gator, han ska slå ditt folk med svärd och din styrkas pelare ska falla ner på marken.
Sedan ska havets furstar stiga ner från sina troner och lägga bort sina mantlar och klä av sig sina dyrbart vävda kläder, de ska klä sig själva med fruktans skälvningar (hebr. chadar), de ska sitta på marken och darra av skräck (skälva av fruktan, chadar) hela tiden, de ska förskräckas (bedövas av terror – hebr. shamam) över dig.
då ska jag föra ner dig med dem som far ner i avgrunden, till gamla tiders folk och ska låta dig bo i den understa delen av jorden, som platserna som är öde sedan länge, med dem som går ner i avgrunden, så att du inte blir bebodd, och jag ska ha min ära i de levandes land.
Och alla som sköter årorna, sjömännen och alla haves lotsar ska komma ner från sina skepp och de ska stå på land.
De ska föra ner dig i avgrunden
    och du ska dö de slagnas död i havets mitt (ordagrant i havets hjärta).
Så säger Herren (Jahve):
De som upprätthåller Egypten ska falla
    och hennes makts stolthet ska komma ner,
från Migdol [försvarsstationerna i norr] till Sevene [Assuan; i söder]
    ska de falla för svärdet
förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahve). [Hebr. migdol betyder "torn" och syftar på något av Egyptens nordöstliga försvarasstationer. Eftersom Sevene (moderna staden Assuan) nämns som ligger vid Egyptens södra gräns mot Kush, motsvarar frasen "från Migdol till Sevene" uttrycket "hela Egypten, från norr till söder".]
Och främlingarna, folkslagens fruktade, ska hugga av honom och kasta ner honom, över bergen och i alla dalar är hans fallna grenar och hans stam ligger bruten i landets alla vattendrag, och alla jordens folk går ner från hans skugga och lämnar honom.
till dess det blir slut på alla träd vid vattnen som upphöjer sig själva i sin resning, och de inte längre placerar sina toppar bland de tjocka stammarna och deras mäktiga inte står upp på sina höjder, alla som dricker vatten, för de är alla utlämnade till döden, till de nedersta delarna av jorden mitt bland människors söner med dem som går ner i avgrunden.
Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahve): På den dagen när han går ner till Sheol (underjorden, de dödas plats) ska jag låta djupen sörja och täcka sig själv för honom, och jag ska hålla tillbaka dess floder och stora vatten ska stå, och jag ska låta Libanon sörja för honom och alla fältets träd bli bleka för honom.
Jag ska låta folkslagen skälva (darra) vid hans fall, när jag kastar ner honom till Sheol (underjorden) med dem som går ner i avgrunden, och alla Edens träd, Libanons utvalda och bästa, alla som dricker vatten blir tröstade i de nedre delarna av jorden.
Även de går ner till Sheol (underjorden) med honom, till dem som är slagna med svärd, de som var i hans armar, som vistades under hans skugga mitt bland folkslagen.
Vem är du lik i härlighet och i storhet bland Edens träd? Likväl ska du föras ner med Edens träd till jordens nedre delar, du ska ligga mitt bland de oomskurna, med dem som är slagna med svärd. Detta är farao och hela hans skara, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahve).
Människobarn jämra dig för Egyptens skaror och kasta ner dem, henne med de mäktiga folkslagens döttrar, till den nedre delen av jorden, med dem som går ner till avgrunden.
Vem överträffar du i skönhet? Gå ner och bli lagd bland de oomskurna.
Den starke bland de mäktiga ska tala om honom från mitten av Sheol (underjorden, de dödas plats) med dem som hjälpte honom, de har gått ned, de ligger stilla, de oomskurna slagna med svärd.
Där är Elam och alla hennes skaror runt om hennes grav, alla de slagna, fallna för svärd, som har gått ner oomskurna till den nedre delen av jorden, som orsakade terror i de levandes land, de har burit sin skam med sig som går ner i avgrunden.
De har gett henne en säng i mitten av de slagna med alla hennes skaror, hennes gravar är runt om dem, alla oomskurna slagna med svärd, eftersom deras terror orsakades i de levandes land och de bar sin skam med sig som går ner i avgrunden, de läggs mitt bland dem som är slagna.
Och de som är underlägsna (sämre än) de oomskurna ska inte ligga bland de mäktiga som har gått ner till Sheol (underjorden, de dödas plats) med sina stridsvapen, vars svärd ligger under deras huvuden och vars synder är på deras ben, eftersom de mäktigas terror var i de levandes land.
Där är Edom, hennes kungar och alla hennes furstar som för all deras makt har lagts med dem som är slagna med svärd, de ska ligga med de oomskurna och med dem som går ner i avgrunden.
Där är furstarna från norr, allesamman, och alla zidonier som har gått ner med de slagna, som skäms för all terror som de har förorsakat genom sina mäktiga och de ligger oomskurna med dem som är slagna av svärd och bär sin skam med dem som går ner i avgrunden.
Jag ska göra dem och området runt mitt berg till en välsignelse. Jag ska låta regn komma i rätt tid, regnskurar som ger välsignelse.
Sedan förde han [ängeln som ledde Hesekiel] mig tillbaka till templets ingång. Då såg jag att vatten (dubbla vatten) rann fram under tröskeln och rinna österut, för templets framsida låg på östra sidan. Vattnet kom från den högra sidan av templet och rann på den södra sidan av altaret. [Upp 22:1]
Han sade till mig:
"Dessa dubbla vatten (den dubbla strömmen – hebr. majim) flyter österut genom landet och kommer sedan ner i öknen (hebr. Arava) [judeiska öknen öster om Jerusalem]. När de sedan rinner ut i havet [Döda havet] – där vattnet är stillastående – så blir det friskt (helas det). [Idag finns inga fiskar eller andra levande varelser i Döda havet på grund av dess höga mineralhalt.]
När de går ska jag sprida ut mitt nät över dem,
    jag ska ta ner dem som himlarnas fåglar,
jag ska jaga dem
    när hörsägen (en rapport kommer om) deras församling.
    [När jag hör att de flockas tillsammans.]
Var glada ni Sions [Jerusalems] barn
    och fröjda er i Herren (Jahve) er Gud (Elohim).
För han ger er tidigt regn (höstregn, en lärare)
    för ert välstånd (rättfärdighet),
ja han ska ta ner regn åt dig,
    tidigt regn (höstregn) [som vattnar sådden]
    och sent regn (vårregn) [som gör att det blir rik frukt] som förut. [Det efterlängtade regnet gör att torkan i landet, som är underförstådd i Joel 1:17, tar slut. Marken kan få återhämta sig efter gräshoppsinvationen. Höstregnen gör att fröna börjar gro och vårregnen kommer innan skörden och göra att kornen sväller så det blir en stor skörd. Det hebreiska ordet för höstregn är "hammoreh" och kan både betyda höstregn och lärare. Anledningen till den dubbla betydelsen finns i ordets rot "yarah" som har att göra med att "skjuta ut något". Ett moln "skjuter ut" regndroppar mot marken och en lärare "skjuter ut ord" till sina elever. På samma sätt som regnet vattnar jorden vattnar läraren lyssnarens hjärtas jordmån, jämför Jesu undervisning om såningsmannen i Matt 13:3–10. Paulus tar som exempel hur Apollos var en lärare som "vattnade", men Gud står för växten, se 1 Kor 3:6.]
ska jag samla alla länder
    och föra ner dem till Jehoshafats dal [som betyder "Herren har dömt", kanske Kidrondalen].
Där ska jag döma dem
    på mitt folks vägnar, och mitt arv Israel,
som de har förskingrat bland länderna
    och därtill har de delat upp mitt land.
Därför säger Herren Gud (Adonai Jahve):
"En motståndare har omringat landet,
och han ska slå ner din styrka från dig och dina palats (mäktiga byggnader) ska läggas i ruiner."
Gå över till Kalne [troligtvis i närheten av Aleppo i norra Syrien] och se,
    och gå därifrån till det stora Chamat [nuvarande Hama, i centrala Syrien],
    gå sedan ner till filistéernas Gat,
är de bättre än dessa kungariken?
    Eller är deras gränser större än dina gränser?
Om de så gräver sig ner till Sheol (underjorden, de dödas plats)
    ska min hand ta dem där,
och även om de klättrar upp till himlarna
    ska jag föra ner dem. [Ps 139:7–12]
Ditt hjärtas stolthet har tjusat (lurat, narrat) dig,
    du som bodde i klippans skrevor,
    (som hade) dina boningar högt uppe [som ett örnnäste högst upp på en klippavsats],
som sade i ditt hjärta:
    "Vem skulle kunna slå ner mig till marken?"
Trots att du gör (bygger) ditt bo lika högt som örnens [bildligt för stolthet],
    och placerar det bland stjärnorna
    så ska jag slå ner det därifrån, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
Jona reste sig för att fly till Tarshish, bort från Herrens (Jahves) ansikte (Guds närvaro).
Han gick ner till Jaffa,
han fann ett skepp som skulle till Tarshish, betalade för resan och steg ner [i båten] för att följa med till Tarshish, bort från Herrens (Jahves) ansikte (Guds närvaro). [Jaffa (hebr. Jafo, gr. Joppe) är en hamnstad strax söder om nuvarande Tel Aviv. I denna vers nämns den avlägsna västra staden Tarshish tre gånger. Versen är strukturerad som en kiasm i tre nivåer som förstärker hur Jona flyr bort från Guds närvaro och reser mot Tarshish, i motsatt riktning från Nineve. I kiasmens andra nivå används samma verb "ner" till Jaffa som "ner" i båten vilket också förstärker hur Jona går längre ner, bort från Guds vilja.]
Sjömännen blev rädda och ropade var och en till sin gud, och de kastade lasten över bord för att lätta skeppet. Men Jona hade gått ner [samma ord "ner" som i vers 3] i de nedersta delarna av båten och han låg och sov en djup sömn.
Jag gick ner [se Jona 1:3, 5] till bergens botten,
    jorden med hennes stängsel var omkring mig för alltid.
Likväl tog du mig upp ur djupet,
    Herre min Gud (Jahve Elohim).
För se, Herren (Jahve) kommer fram, ut från sin plats
    och ska komma ner och trampa på jordens höga platser.
För Maroths [liknar hebr. marah – "bitter"] invånare väntade ängsligt på det goda,
    eftersom ondska hade kommit ner från Herren (Jahve) till Jerusalems port.
    [Invånarna i "Bitter-staden" väntade ängsligt på det goda, men bara bitterhet (ondska) väntar dem.]
och jag ska omstörta tronerna
    i kungariken
och jag ska fördärva kungarikenas styrka
    i länderna
och jag ska omstörta deras vagnar
    och dem som far i dem,
och hästarna
    och deras ryttare
ska falla varenda en,
    genom sin brors svärd."
Över havet ska bedrövelsen passera
    och vågorna ska bli slagna i havet
    och alla Nilens djup ska torka ut.
Assyriens stolthet ska brytas ner
    och Egyptens härskarstav ska försvinna bort.
Klaga ni cypressträd för cedrarna har fallit,
    eftersom de ärorika är förspillda.
Klaga ni Basans ekar,
    för den starka skogen har fallit.



Grekiskt/hebreiskt lexikon BETA

Lexikonet är under uppbyggnad.